Också ett edsförbund

Också ett edsförbund av Marceline Desbordes-Valmore

Också ett edsförbund.

————

Berättelse

af

Madame Desbordes-Valmore.

—————

Öfversättning.

——♦——

STOCKHOLM 1882.
NYA DAGLIGT ALLEHANDAS TIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI

1.
Paraska.

På en vanligtvis tyst och stilla gata i den lilla staden Podhaëtzy i Galizien såg man en dag några qvinnor, som med bekymrad uppsyn i brådskande hast sprungo ur hus och i hus, allt imellanåt frågande hvarandra: »Har ni sett till min gosse? Har er gosse kommit till rätta?» Som intet tröstande svar följde, började de ånyo sitt rastlösa springande hit och dit, korsande hvarandra i alla riktningar, likt snabba svalor, då de, skrämda af ett annalkande oväder, i sin flygt tyckas med sina vingar nästan vidröra marken.

Allt sedan tidiga morgonen hade Paraska under outsägliga qval sökt sin älskade Leonard, som hade varit hennes ammbarn och på hvilken hon slösade en nästan afgudisk kärlek. Hon hade gått i fem hela timmar och återkom nu från sina fruktlösa efterspaningar, badande i svett. Ett ögonblick hvilade hon sig vid Kropia, en strid flod, som korsade hennes väg; hon doppade sin näsduk i vattnet för att dermed badda sitt ansigte, hvilket var uppsväldt af solhettan och af tårarne, som strömmade utför hennes kinder och skymde hennes blick, så att hon icke, som eljest var fallet, på långt håll förmådde klart urskilja gärdesgårdar, stepper, skogar och stenmurar.

Hon hade sett sin skugga af- och tilltaga, allt efter som timmarne framskredo; som en trogen följeslagerska, lika bekymrad som hon sjelf, hade den oaflåtligt hållit henne sällskap; än var den före, än efter henne, än sträckte den ut sig, så långt ögat kunde nå, än kröp den ihop, liksom om Paraska hade fallit ned på knä i sin gränslösa förtviflan att ej finna den hon sökte.

Med skuggan hack i häl efter sig gick amman in till stensliparen, hvilken ofta brukade låta Leonard leka med slipstenar, så små och så lätta, att han med sina späda barnahänder kunde handtera dem; derifrån begaf hon sig till krukmakaren, der den lille gossen allt som oftast hela timmar roade sig med att forma små lerfat, dem han sedan brände i den stora ugnen; sedan hörde hon efter hos fiskhandlaren, hvilken Leonard, som var förtjust i att se fisken hoppa i dammarne, litet imellanåt brukade besöka. Slutligen gjorde hon efterfrågningar hos vagnmakaren och linneväfvaren, hvilkas konstfärdiga arbeten till främjande af verldens trefnad och välfärd mer än en gång uppväckt det kloka barnets beundran och hänryckning. Paraska, som noga aktgifvit på sin älsklings smak och tycken, gladde sig ej litet åt hans vetgirighet och ansåg honom nästan för ett underbarn, hvilket kanske vore bestämdt att en dag bära en kunglig krona. Men i den stunden hade hon ingen tanke på någonting sådant; hon blott längtade att åter få sluta i sin famn samt kyssa och smeka det kära barnet, hvilket ännu fortfarande stod under hennes uppsigt.

Då nu Paraska, efter att sålunda hafva ansträngt sig både till kropp och själ för att komma den bortlupne gossen på spåren, med tungt hjerta nalkades hemmet, blef hon på långt håll varse den gamle Pater-Noster, som, stödd på sin krycka och släpande efter sig sitt i ett getskinn lindade, sjuka ben, långsamt stälde kosan till S:t Kristoffers bild i afsigt att der sätta sig ned. Med nyfikna blickar såg Pater-Noster på Paraska och Paraska såg på Pater-Noster, men, som hon den gången hade annat att tänka på än att gifva honom en allmosa, skyndade hon som en pil förbi honom, gjorde en kort bugning framför helgonbilden och svarade på gråhårsmannens ödmjuka helsning blott med ett hastigt uttaladt: »Ja, ja, Gud vare med er». Men plötsligt erinrade hon sig, att Pater-Noster var mycket fäst vid den lille Leonard, hvilken ofta brukade prata med gubben och gifva honom allmosor, och att denne följaktligen torde känna igen barnet, hvar helst han mötte det. Hon vände derför hastigt om ända till gathörnet, der tiggaren hade stannat, stödd på sin krycka. »Käre Pater-Noster», sade hon till honom, »ni har väl inte mött min älskling, min Leonard, den der lille gossen, ni vet, som bor i det der huset der borta med de höga fläderträden framför; ni har ofta varit der. Jag söker honom öfverallt, ni har väl icke sett honom?

Pater Noster svarade, att han icke hade sett till Leonard, men lofvade att bedja Gud både för honom och de andra trenne barnen, som likaledes söktes af de sina.

Och med den smula röst han ännu hade qvar uppstämde han den härliga litanian, hvilken han tycktes finna särdeles passande för tillfället:

Agnus Dei, qui tollis peccata mundi.
Miserere nobis!

Med ansigtet betäckt af damm och borttorkande, så godt hon kunde, spåren efter de heta tårarne, skyndade Paraska vidare, liksom berusad af sången samt uppfyld af tusende planer, som i yrande fart tumlade om i hennes hjerna.

— Hvad skulle jag kunna hitta på att gifva S:t Kristoffer, så att han må hjelpa mig att få reda på min Leonard? — sade hon till sig sjelf, i det hon vände sig om än åt ena, än åt andra sidan, för att kasta en blick på den kolossala helgonbilden i hörnet af tvärgatan. De groft tillyxade vågorna, i hvilka det skulle föreställa att helgonet vadade, och hvilka gingo honom ända upp öfver knäna, voro i qvinnornas ögon tillräckligt naturliga för att ingifva dem andaktsfulla känslor, och det milda Kristusbarnet, som han bar på sina breda skuldror, var, enligt deras uppfattning, en sinnebild af alla i nöd och fara stadde barn, hvarför de också gerna vände sig till detta helgon med de böner, som gälde deras älsklingar.

Under det Paraska fortfarande öfvertänkte, hvad som skulle kunna beveka ett sådant helgon som S:t Kristoffer, föll det henne in, att hon skulle erbjuda honom sitt åttaradiga korallhalsband, hennes dyrbaraste skatt. Men i nästa ögonblick tänkte hon, att det kanske ändå icke vore någon passande gåfva, emedan det var en prydnad, som vittnade om qvinlig fåfänga; hon förflyttades i tankarne till sina egna ungdomsdagar och hon rodnade dervid. Dock hvarför icke? Hennes älskade Leonard hade ju så ofta tummat det med sina små hvita händer under den tid då hon ammade honom, och huru förtjust var han ej, det söta englabarnet, då han fick slita i tu dess trådar.

— På den tiden sprang han minsann inte bort, som han nu gör, nej, då släppte jag honom ej ett ögonblick ifrån mig, hvarken natt eller dag. O, min Gud, gif att jag må kunna hitta på något, som kan behaga S:t Kristoffer, så att han på sina axlar må rädda min Leonard, så som han en gång räddade dig, o Herre!

I den mån hon nalkades hemmet, uppstod i hennes själ en ny tanke, och den var som en svag ljusstråle i det mörker, hvari hennes oroliga hjerta var insvept. Hon förestälde sig nämligen, att hon vid framkomsten kanske skulle få se Leonard sitta i allsköns ro vid den lilla bäcken, hvilken sakta parlade mellan de höga fläderträden, och att hon om ett par ögonblick skulle få höra: »här är jag nu, kom hit, Paraska, kom!»

— Jag skall ge honom, jag, för hans: »Här är jag nu, kom hit Paraska!» — sade hon och lyfte vredgad sin knutna hand, medan hennes läppar krusades af ett konvulsiviskt leende, framkalladt lika mycket af glädjen som af smärtan. — Paraska är minsann inte den, som låter blidka sig så lätt. Jag säger intet om hans mor, hon är ju så svag för honom, för det han är blond som Jesusbarnet och för det hon är hans mor, förstås; jag är ju blott hans amma, jag, ingenting annat än hans amma, en fattig tjenarinna; men det är det samma, den svarta kon ger ju lika god mjölk som den hvita. Ja, det lofvar jag, nog skall han få se, att han har med mig att göra!

Och härvid flammade hennes ögon af den gränslösa kärlek, som qvinnan hyser för det barn hon uppammat och vårdat, detta lilla barn, som med tiden tager väldet öfver henne, som vakat och lidit vid dess vagga och kanske grånat af omsorg för dess väl.

---

2.
Föräldrahemmet.

Men ingen Leonard fans under de höga fläderträden; Paraskas knutna hand sänktes, slapp, vanmäktig. Intet ord kom öfver hennes feberheta läppar: hon hade ej mod att omtala, att, af alla, som hon frågat, ingen hvarken menniskor eller kreatur hade kunnat gifva henne minsta upplysning angående Leonard. Hennes ansigte, som antagit en askgrå färg, uttryckte nu ej längre hvarken hopp, passion eller vrede. Dignande af kropps- och själströtthet, kastade hon sig ned på en stol, och de ängsligt frågande blickar Leonards mor fäste på henne besvarade hon blott med dessa enda ord, hvilka likväl innefattade allt.

— Ja, nu är jag hemma igen!

Äfven den arma modern hade vid sin återkomst utropat: »nu är jag hemma igen, utan Leonard, utan att veta något om honom!» Hon hade nämligen, äfven hon, sökt honom allestädes, så väl på kända som på okända stigar, och hennes dag hade förflutit under sorgsna tankar och en feberaktig oro, sådan som det ömma modershjertat allena kan känna och som öfvergår hvarje annan oro.

Hon betraktade solens eldröda klot, som sakta sänkte sig vid den i dimman insvepta himlaranden; med oafvända blickar betraktade hon dagens försvinnande stjerna, liksom hon velat qvarhålla henne ofvan skogens toppar och de fjerran bergen, hvilka badade i ljus. Den praktfulla solnedgången bredde frid och stillhet öfver naturen, men huru skön denna stund än var, så talade den likväl om afsked, och åt den bedröfvade modern medförde den blott ökad ångest och en stegrad fruktan, att hennes son ej skulle återkomma före nattens inbrott.

De andra trenne mödrarna hade nu äfven hemkommit, hvar efter annan, likaledes i upprörd sinnesstämning, utan att hafva fått reda på någon af flyktingarne, hvilka alla fyra, dagen förut på morgonen, begifvit sig af från skolgården, som de hade valt till mötesplats och der de infunnit sig endast och allenast för att derifrån företaga sin djerfva utflygt. De hade begifvit sig på väg den stund på dagen, då de visste, att man i hemmen var så upptagen af husliga bestyr, att man hvarken hörde eller såg hvad som tilldrog sig ute på gatan, så framt der ej uppstått något ovanligt starkt buller. Ej underligt således, att ingen sedan kunde besvara föräldrarnes allt sedan middagstimmen väl hundrade gånger upprepade frågor. »Har ni ej sett min gosse? Har ingen sett till våra gossar?» I dessa fyra hem hade man ej haft ro att förtära en enda bit. Såsom i ett drömmande tillstånd satt man till bords, men man var för mycket uppskakad för att kunna äta. Liksom de öfrige fäderne hemkom äfven Leonards far mot aftonen. Hans uppsyn var bekymrad, och han hade mera ångest i hjertat, än han ville tillstå för någon. Efter att under djupa funderingar hafva rökt den ena pipan efter den andra, utan att ens tänka på att njuta deraf, hade han en allvarlig underhandling med sin hustru, hvilken ej längre förmådde dölja sin oro.

— Fransiska — sade han till henne — gif noga akt på, hvad jag har att säga dig. Det är ej första gången jag hos Leonard märkt en högst egendomlig vandringslust. Beständigt ser jag honom stirra utåt rymden, och då han rusar åstad, tycks han aldrig sätta i fråga, huruvida hans små fötter kunna bära honom fram till målet. Det ser nästan ut, som om han vore en fogel, som glömt qvar sina vingar någonstädes. Men det tycks, att han reder sig dem förutan. Nå väl, det är nödvändigt att vi nu gifva honom en skrapa, men den måste vara så beskaffad, att hans själ derigenom kan få fastare fotfäste i den jordtorfva, på hvilken vi bo; vi måste ingifva honom den fruktan, att han, genom att hålla sig borta från hemmet, lätt löper fara att blifva såsom en främling för de sina; men detta skola vi göra utan att förfara med stränghet, utan att hvarken öfverhopa honom med förebråelser eller aga honom; alltnog, jag hade tänkt, att vi endast genom smekningar skulle straffa honom. Hvad säger du derom, Fransiska?

— Ack, jag begär ej bättre — svarade den snyftande modern, i det hon redan utsträckte sina armar för att taga emot sitt barn.

— Om han kommer igen — fortfor hr Sipaïlo, men hejdade sig plötsligt, förskräckt öfver att han vågat säga: om han kommer igen — och du ej till punkt och pricka följer det råd förnuftet förestafvar, skola vi, tro mig, för alltid gå miste om tillfället att betaga honom lusten för dylika utflykter. Kanske har Herren sändt oss denna pröfning, som är långvarigare och svårare än någon af de föregående, just för att bereda oss tillfälle att gifva vår son den lärdom, som han behöfver. När han kommer hem, skola vi derför låtsa, som vi icke kände igen honom. Vill du gå in derpå?

Fru Sipaïlo såg helt bestört ut. Först efter en lång stunds orediga betraktelser sade hon mildt:

— Men tror du ej man kan befara, att, då Leonard blir stor, denna pröfning kommer att förefalla honom som en lek, hvilken han blott skrattar åt.

— En lek! upprepade fadern med allvar i så fall skulle han ej hafva något hjerta, och det har jag ingen anledning att befara. Nej, ju äldre han blir, desto mera skall han inse, huru högt vi måtte hafva älskat honom, då vi kunde förmå oss att afstå från frestelsen att gifva honom en ganska välförtjent aga för att i stället näpsa honom på ett sätt, lämpadt efter hans förstånd och själskrafter; han är ju inte ännu sju år, den lille stackarn! Med tiden skall han förstå, att ett dylikt tilltag gör ett barn oigenkänligt i sina föräldrars ögon, och då han ser, att vi med den rätt vi ega att tukta vårt barn, likväl icke pålagt honom annat straff än det, att för tillfället blifva ansedd för en främling i sitt hem, skall han säkert gråta af tacksamhet och bittert ångra den sorg han förorsakat oss. Fattar han ej, att det kostat på oss att handla så, då är han ej värd det lidande vi utstå för hans skull, och det är minsann intet obetydligt lidande — tillade hr Sipaïlo med qväfd röst, i det han skakade af askan från sin pipa. — Låt oss alltså taga emot honom med vänlighet och all möjlig välvilja; låt oss tillrättavisa honom utan hårda eller bittra ord. Han kommer naturligtvis att undra öfver vårt förfaringssätt, och det må han göra. Sedan han genom barnslig kärlek sjelf bevisat, att han är vår son, skola vi åter omfatta honom med den kärlek, som vi, det måste vi medgifva, ej hysa för någon annan än vårt eget barn, och som vi blott för ett ögonblick nekat honom. Säg, Fransiska, är du ej af samma tanke som jag?

Fru Sipaïlo gret och nickade bifall, hvarpå hon steg upp och rätade ut sig, beredd att göra sin pligt.

Den arma qvinnan, som härvid ej tänkte på annat än möjligheten att med det snaraste få återse sitt barn och dermed återfå sitt lif, sitt allt, gjorde ingen invändning mot sin mans föreskrifter, utan lofvade att rätta sig efter hans vilja. Hon försonade sig snart med den tanken, att hon skulle taga emot Leonard såsom en främling, ja, hon nästan fröjdade sig deråt, hon tyckte, att hon ej nog dyrt kunde betala hans återkomst.

— Ja — upprepade hon, full af mod och beslutsamhet, — jag skall göra allt, hvad du bjuder, och jag skall anbefalla det samma åt Paraska, det lofvar jag.

Hr Sipaïlo aflägsnade sig nu för att ännu mera energiskt fortsätta sina plågsamma efterspaningar.

Bland de många olyckliga, hvaraf det beklagansvärda Polen redan då var uppfyldt, kunna vi räkna denna moder, som, allena i sin bostad, under smärtsamma qval stod med ansigtet lutadt mot fönsterrutan, ansträngande sina hörselnerver för att uppfånga hvarje minsta ljud och väntande med spänd oro att få se sin son komma eller höra ljudet af hans röst.

Det var kort efter fru Sipaïlas samtal med sin man, som Paraska hemkom, trött och förtviflad; den arma modern stod ännu vid fönstret med sina förgråtna ögon fästa på den allt mera sjunkande solen, men då hon fick se Paraska återkomma ännu mera tröstlös och förtviflad än hon sjelf, kastade hon sig ned på en stol midt emot henne, dolde ansigtet i sina båda händer och gret bittert. I denna ställning förblef hon länge sittande, belyst af aftonsolens glans.

Paraska lyckades ej ur hela sitt ordförråd uppleta ett enda ord, hvarmed hon hade kunnat rycka sin matmor ur hennes tysta sorg, och ändå var den ju i många afseenden så nära beslägtad med hennes egen!

— Vet du, Paraska, hvad din husbonde anbefalt oss? — sade slutligen fru Sipaïla, i det hon plötsligt lyfte upp hufvudet och drog en suck af lättnad, då hon fick se, att solen ännu icke var helt och hållet nedgången.

— Hvad då? — utropade Paraska, hvilken, i likhet med sin matmor, kände liksom ett behof att få någonting att uträtta, någonting att förarga sig öfver, med ett ord, någonting att tänka på, som för ett ögonblick kunde verka en skingring i den svidande smärta, hvaraf hon led.

— Jo, ser du, Paraska, då Leonard kommer hem ...

Paraska spände upp sina öron, som om hon redan hade hört ljudet af hans steg bakom sig.

— Nå, hvad då? — frågade hon ifrigt.

— Då han kommer hem, — fortsatte fru Sipaïlo, invaggande sig i den ljufva förhoppning, som uppstått i hennes själ, och närmande sig Paraska för att förena sina krafter med hennes och hemta mod och styrka i hennes medkänsla — då han kommer hem, har hans far, som både du och jag måste lyda, ty han är ju bådas vår herre, har hans far, säger jag, befalt, att vi, för att hindra gossen från att någonsin mera göra om hvad han gjort, och, är det ej förskräckligt, Paraska, att Leonard så kunnat ...

— Åh, det är förskräckligt, det är himmelsskriande! — utropade Paraska, lågande af vrede. — Det säger jag, och det kommer jag att säga, så länge en droppe blod finnes i mina ådror. Åh, det är ovärdigt att försätta oss i en sådan ångest! Men, hvad är det då hans far beslutat öfver honom? — frågade hon, i det hon med nervös oro afbröt sig sjelf.

— Att vi skola taga mot honom med vänlighet och all möjlig välvilja utan att hvarken öfverhopa honom med förebråelser eller aga honom, med ett ord, att vi blott med smekningar skola straffa honom, — sade fru Sipaïlo, i det hon ordagrant upprepade sin mans föreskrift, hvilken hon noga bibehållit i minnet. Medan dessa ord utsades, vittnade Paraskas anletsdrag om ett fullkomligt gillande af denna föreskrift, hvilken föreföll henne lättare att följa än någon befallning hon dittills hade fått.

— Men dertill hör äfven, att både du och jag och alla här i huset skola låtsa, som vi icke kände igen honom, — tillade fru Sipaïlo, framläggande den vigtigaste punkten. — Jag har måst lofva att rätta mig derefter, och det måste äfven du göra.

Paraska reflekterade på sitt sätt, snabbt och klokt, men på samma gång hoppet vaknade i hennes själ, uppväcktes äfven vreden; hon höjde åter sin knutna näfve och svängde den i luften med en häftighet, som öfverträffade hennes trötthet.

Så uppmuntrade och tröstade modern och amman hvarandra ömsesidigt, och det föreföll dem båda, som mellan deras själar hade funnits ett samband, en hemlighetsfull länk, som nära förenade dem.

— Det kunde just vara tid på, att han kom nu! — sade Paraska, som nu stod upprätt med händerna stödda mot sina kraftfulla höfter.

— Paraska, — sade fru Sipaïlo, — vi skola taga emot honom med största artighet och med äkta polsk gästfrihet, liksom han vore en främling, som vi ville hedra.

— Ja, det är jag med om, — svarade ruthenskan, som nu började se klarare i saken och som kände sig på en gång rörd och förtjust vid den tanken, att hon med smekningar skulle få straffa sin gullgosse. — Må han blott komma, han skall blifva mottagen, som han vore Kristusbarnet sjelft.

— Hvad du väl förstår mig, Paraska! Ack jag skulle göra dig så rik, så rik, om jag blott vore det sjelf!

— Gud ske lof, här på bordet ligger brödet skuret i ordning åt honom, och här finnes allt, som han tycker mest om, och det i sådant öfverflöd, att det kunde räcka i åtta dagar, om han också hade med sig de trenne stråtröfvarne, som förledt honom till detta pojkstrek, ty, att de förledt honom, det är klart som dagen, — tillade Paraska — de äro ju alla tre bra mycket äldre än han. Vår gosse ser minsann inte ut som någon stråtröfvaranförare, han. Kors, han blir ju inte sju år förr än vid bönskörden.

— Ja, Paraska, jag kom att tänka på, hur det står i visan:

»När bönorna i blomma stå,
Då sörja mödrarna, hå, hå!»

— Jag har hört den så här:

»När bönorna i blomma stå,
Då sörja ammorna, hå, hå!»,

inföll Paraska, som ändrade om visan enligt sitt hjertas behof. Och på det sättet fortfar hon att prata i vädret, under det hon sysslade kring matbordet och ordnade faten, hvilka under den långa väntan blifvit flyttade hit och dit, ehuru ingen haft ro att smaka på något af deras innehåll. Plötsligt tyckte de sig höra steg under fönstren och ropade till på en gång:

— Hvad är det! — I nästa ögonblick försvann färgen från deras kinder, men ingendera hade mod att säga: »det var ingen».

Det var blott aftonvinden, som susade i fläderträdens krona.

---

3.
Den främmande gossen.

Det var ej möjligt att längre göra sig några illusioner: solen var nu helt och hållet nedgången. Hennes långa guldsläp hade småningom antagit en gulblek färg och sammansmälte snart med den i grått och blått skiftande himlen, der några klara stjernor tändes, en efter annan. Tystnad rådde när och fjerran, och bäckens sakta porlande hördes tydligt och klart. Det låg den aftonen ett obeskrifligt vemod i detta ljud, det var nästan, som om det lilla vattendraget, hvilket än gömde sig, än tittade fram i gräset, hade haft en talande stämma. Och för den uppskakade moderns fantasi tycktes denna stämma, likasom den nedgående solen, hviska om hvartannat: farväl! godnatt! Det var, tyckte hon, liksom allt i naturen hade talat, som allt hade väntat och gråtit tillsammans med henne.

I barn! I ären alltså mödrarnas himmel på jorden!

Plötsligt hördes ett prasslande i buskarne nedanför det öppna fönstret. Det var en af de bekymrade mödrarna, som tittade in genom löfverket och ropade med en af harm och glädje qväfd stämma:

— Har ni fått tag i er pojke? Här har jag nu min; se bara, så det odjuret tygat till sig!

Och härmed skyndade hon vidare med barnet, hvilket hon än till hälften släpade med sig, än dref framför sig med ett långt spö, hvarmed hon beväpnat sig för att få ett mera skräckingifvande utseende.

Gossen mottog de lätta än af smekord, än af bannor åtföljda slagen utan att gifva ett ljud ifrån sig, ty han förstod väl, att de snarare voro en smekning än en aga. Och huru glad var han icke, att för så godt pris hafva åtnjutit så mycken frihet!

Detta var Rudolf, en dugtig pojke med vild uppsyn och nästan rödt hår samt trumpen som en fastedag. Han hade under ströftåget förlorat sin tschapka (polsk kaskett), och de lätta slagen, som haglade öfver hans hufvud, tjenade blott till att friska upp det och befria det från smuts och damm.

Denna underrättelse, hvilken som en bomb slog ned i hennes hem, hade der uppväckt sådan bestörtning, att man ej hade mod att fråga efter de andre gossarnes öde. Hade Rudolf skilt sig från dem? Hvart hade han fört dem? Hvar hade han lemnat dem? Hade de kanske dignat af trötthet någonstädes på vägen? Lefde de eller voro de döda? Dessa frågor, hvilka om hvartannat trängde sig på de häpna och undrande qvinnorna, kommo dem ännu en gång att glömma sin trötthet. Paraska skyndade efter den lyckliggjorda modern, sedan hon först anbefalt sin matmor att stanna qvar hemma och, utan att låtsa känna igen Leonard, vänligt mottaga honom, i fall han kom hem, och derom ville hon i förbifarten bedja S:t Kristoffer. Men plötsligt stannade hon framför sin slända, hvilken, med lintappen hängande omkring sig, låg vårdslöst kastad mot väggen. »Stackars min slända, så hon ser ut!» tänkte hon. »Man skulle nästan kunna tro, att hon har en aning om att någonting är på färde.» Så olika te sig de liflösa föremålen för våra blickar, allt efter som vårt eget sinne är gladt eller sorgset.

Instinktmessigt tog hon sländan, som var ett ljuft minne af mången afton, då hon, flitigt arbetande, suttit vid sin älsklings vagga, stack henne under förklädet och beslöt att gifva henne åt S:t Kristoffer tillika med en mängd andra saker, hvilka hon ansåg värda att erbjudas åt helgonet, som derigenom skulle bevekas att lyssna till hennes böner.

Imellertid kunde hon ej värja sig för en obeskriflig hjertbeklämning, då hon, vid framkomsten till helgonbilden, bland andra åt S:t Kristoffer bestämda skänker, hvarmed hon proppat fickorna fulla, upptog ett par nästan alldeles nya barnkängor af grön maroquin och prydda med silkessömmar, hvilka hade tillhört Leonard, men blifvit urväxta, emedan han ej fått begagna dem annat än om söndagarna och på stora högtidsdagar. Dessa kängor hade Paraska omsorgsfullt förvarat i sin byrå, och hon fann ett obeskrifligt nöje i att då och då taga fram dem och betrakta dem, dervid kärleksfullt påminnande sig det älskade barnets små näpna fötter.

Med brinnande ifver bad Paraska, att den helige Kristoffer måtte hålla henne räkning för denna stora uppoffring samt tillika förlåta henne hennes baktankar och den saknad hon erfar vid att skiljas från de små blanka kängorna, hvilka voro ett så kärt minne af hennes älskling. Hvad deremot det åttaradiga korallhalsbandet beträffar, beklagade hon blott, att det ej hade dubbelt så många rader, hvarigenom gåfvan skulle egt så mycket större värde. Alltsammans betäckte hon med fläderblommor i sådan mängd, att de gingo ända upp öfver altaret och helt och hållet bortskymde vågorna, i hvilka den resliga gestalten vadade. Paraska var med ett ord den mest ifriga förespråkerska för den lille Leonard, hvilken hon ej nog kunde anbefalla i skyddshelgonets synnerliga hägn.

Må dock ingen inbilla sig, att Paraska var den, som genast lade sina känslor i dagen, nej, tvärtom, hvad hon tänkte och kände, gömde hon inom sig, och först långt efteråt yppade hon de intryck, som hon behållit qvar i minnet.

I allmänhet talade hon ej mycket. Det var sällan mer än en gång om året, som hon lät sitt fulla hjerta flöda öfver, och då gaf hon sig luft i vältaliga, ändlösa utgjutelser. Hon talade och talade då utan uppehåll, ända tills hon tyckte sig inför sitt husbondfolk hafva afslöjat hela sitt inre. Vid sådana tillfällen var det, liksom den trogna tjenarinnan haft behof att framlägga hvarenda en af de sköna tankar, som tiden så småningom bringat till mognad i hennes hjerta. Och då hon tillräckligt upprört sig sjelf och andra, återföll hon i sin förra tystnad. Man hade så väl reda på, när dylika utbrott skulle inträffa, att man med bestämdhet kunde förutsäga dagen derför, och då ordsvallet började, låt man henne hållas. »I dag är det Paraskas dag», brukade man då säga till hvarandra. »Må hon gerna tala, deraf har hon gjort sig väl förtjent genom ett helt års tystnad. Och i hennes outtröttliga stämma tyckte man sig då igenkänna alla de själsrörelser, som förut hade uppenbarat sig i det lifliga ansigtet och de mörka ögonen, hvilka flammade likt tvenne eldklot.

Då Paraska för andra gången aflägsnat sig och fru Sipaïlo åter blef allena, inträdde hos henne ett ögonblicks oväntadt lugn; det var en sådan der välgörande reaktion, som stundom plägar följa på häftiga sinnesskakningar. Lugn herskade rundt omkring henne, lugnt blef det i hennes inre, och uppfyld af heliga tankar, öfverlemnade hon sig åt de andaktsfulla känslor, som aftontimmen framkallade; med armarne upplyfta mot höjden knäböjde hon vid fönstret, nedanför hvilket den sorlande bäcken framflöt, och med svag, men stadig stämma utsade hon dessa ord:

— Jag tackar dig, o, min Gud! Jag tackar dig för det du hört den moder … som beder för alla arma mödrar!

— Det är jag! Här är jag! — utropade i det samma en röst, som kom den knäböjande qvinnan att spritta till, ehuru hon knappast visste hvem det var som talade.

Hastigt reste hon sig upp och gick åt det hållet, derifrån rösten hördes; hon öppnade dörren, och, milde himmel, stod icke hennes Leonard der i månskenet lifslefvande framför henne, lutande helt skamflat sitt ljuslockiga hufvud mot väggen. Med kattlika steg hade han smugit sig in i förstugan, men, som han ej vågade öppna dörren och träda in, blef han stående der och upprepade: »här är jag», med en så sorgsen stämma, att den gick modern djupt till hjertat.

Hon gjorde för honom en artig nigning och sade sedan:

— Stig in, stig in, min lille vän. Jag förmodar, att ni är en liten välvillig främling, som medför underrättelser från min Leonard?

— Jag är Leonard sjelf, — svarade den lille gossen, — jag har nu kommit hem igen. Mamma, får jag ej slippa in?

— Unge främling, — svarade modern, — om ni är i behof af hvila och vederqvickelse, kan ni få båda delarne, utan att behöfva begagna er af en list och antaga ett namn, som ej tillhör er. För er moders skull, i fall ni har någon, skall ni blifva bemött så, som Gud vill att vi skola bemöta främlingar, stig derför in!

Leonard gick in. Månen hade just då gömt sig i moln, men vid skenet från de milda stjernorna, som blickade in genom fönstren, såg fru Sipaïlo, huru gossens blå ögon tindrade så klara och huru hans blickar sökte hennes. Hade väl en öppnad himmel kunnat öfvergjuta denna moder och detta hem med en härligare strålglans?!

I samma ögonblick hördes Paraskas steg i förstugan. Hon skyndade in, ifrig att få meddela de underrättelser hon erhållit i de andra flyktingarnes hem, och Leonard, som vid hennes åsyn kände sitt mod upplifvas, sprang fram mot henne, förvissad att hon genast skulle känna igen honom.

— Är det ej jag, säg, Paraska? Är jag ej din gullgosse, din lille Leonard!

— Nå, det var väl! — utropade amman med en säkerhet i tonen, som härledde sig från den glädje hon nu erfor, en glädje, som var så stor, att den skänkte henne full ersättning för utståndna mödor. Nu kunna vi få veta något om Leonard; det var minsann ej för tidigt!

Hon tände en lampa.

— Jag säger ju, att det är jag, jag! Hör du inte, Paraska, det är jag, det är jag!

Här började Leonards röst att blifva förstämd.

— Tänd mera ljus, Paraska, — sade fru Sipaïlo, och sätt fram det bästa huset förmår, så att vi få undfägna den här främmande gossen, som gjort sig besvär att komma till oss med underrättelser från vår Leonard. För vår skull har han försakat den glädjen att i afton återvända till sitt hem, och vi böra derför bevisa honom vår tacksamhet; låt honom få mjölken och vinet, som vi hade ämnat åt vårt älskade barn; och han får ej begifva sig härifrån förr än i morgon, fram på dagen, sedan han blifvit riktigt uthvilad. Jag skulle vilja, att Leonards far äfven finge tacka honom för det han kommit med underrättelser från vår stackars son.

Leonard, som försmäktade af törst och redan börjat föra glaset till sina läppar, satte det ifrån sig och utropade bestört och förvirrad:

— Men hvad betyder detta? Jag är ju Leonard, nu' så väl som förr. Det är sant, mamma, det är sant! Hör hvad jag säger, jag försäkrar, att det är sant!

Och härmed slog han kraftigt ihop sina små händer för att liksom gifva styrka åt sin försäkran.

— Om ni, min lille vän, verkligen heter Leonard, så skall ni blifva så mycket vänligare bemött under min egen Leonards bortovaro.

— Min Gud! Ack, min Gud, — stammade gossen, i det han sprang fram till den andra lampan, som Paraska höll på att tända; han hoppades, att han skulle blifva igenkänd, då man i full belysning finge se hans ansigte, detta ansigte, som hans omgifning höll kärare, än han kunde ana, ja, kärare än allt annat i verlden. Paraska gjorde en djup nigning, och på samma kruserliga sätt, som hennes matmor iakttagit, bjöd hon honom att sätta sig ned och äta.

— Ty att döma af edra dammiga kläder och smutsiga skodon, — tillade hon, — så måtte ni komma långväga ifrån.

Derefter frågade hon, hvar han lemnat Leonard och hur denne befann sig, hvarpå hon uppmanade honom att dricka och bad honom ej anstränga sig med att tala mycket, tilläggande, att han ännu hade god tid på sig, då han ju skulle stanna qvar öfver natten.

— Ja visst! — inföll fru Sipaïlo med mild stämma, i det hon lade för honom af rätterna och stälde faten framför honom. — Han skulle gerna få stanna qvar hos oss hur länge som helst, om hans föräldrar ej blifva oroliga för hans skull. Ät nu, min vän, det gläder mig att få undfägna er; ät och drick så mycket ni vill af allt hvad ni ser framför er.

Leonard såg helt bestört ut och smakade ej en bit.

Fru Sipaïlo talade nu med Paraska om huru glad hon var att kunna erbjuda den främmande gossen så väl Leonards kläder som hans lilla säng.

— Leonards kläder skola passa honom förträffligt, — sade hon, — ty han är ju alldeles af samma längd som han, och i hans lilla bländhvita säng skall den stackars främlingen få hvila ut efter sin mödosamma vandring långt från de sina.

Fru Sipaïlos mod var nära att gifva vika, och hennes röst blef osäker, då hon såg, att barnets ansigte började blekna, men midt under denna komedi inträdde plötsligt Leonards far, och efter att hafva kastat en hastig blick på barnet, som vid hans ankomst helt darrande hade rest sig, tog han sin hustru afsides och gjorde henne med hög röst några frågor angående deras tystlåtne gäst samt uttryckte sin förvåning att hos denne lille ljuslockige gosse finna en viss likhet med deras Leonard.

— Jag är Leonard! — ropade barnet, hvars mod ånyo lifvades, och dermed sprang han fram till fadern, som var på väg in i det angränsande rummet, och kastade sig ned för hans fötter. Herr Sipaïlo såg på honom utan vrede, men med en blick, som om han alls icke kände honom, och med rörande mildhet sade han:

— I vår son Leonards namn, hvilken nu irrar omkring långt från hemmet, mottager jag er, lille vandrare, och jag gillar fullkomligt den gästfrihet man under min frånvaro beviljat er.

Leonard reste sig helt vacklande, och då fadern gick ifrån honom utan att hafva gjort min af att känna igen honom, satte han sig åter vid bordet med båda händerna för ansigtet, och Paraska, hvars tinningar dunkade, liksom de varit slagna med en hammare, hörde hans snyftningar, men vågade ej trösta honom, bunden som hon var af sitt löfte.

Fru Sipaïlo, som ej längre tyckte sig kunna härda ut och som kände sig nära att qväfvas så väl af det bittra tvång hon måst pålägga sig som af den gränslösa glädje hon erfor öfver barnets återkomst, gick nu in till sin man och berättade för honom, huru allt hade tilldragit sig.

— Gråt ej mera, min Fransiska — sade denne till sin hustru — vi hafva ju honom nu åter frisk och sund, och då han somnat, hvilket ej torde dröja länge, uttröttad som han är, skola vi, efter att hafva hemburit Gud vår tacksägelse, tillsammans taga någon föda för att stärka våra krafter.

De båda makarne tryckte varandras händer och sutto sålunda länge betraktande hvarandra under djup tystnad, ty att tala om sin glädje hade blott varit att förringa den.

---

4.
Barnets sofrum.

— Hör vad jag säger, Paraska. — sade Leonard, hvars skarpsinnighet tilltog i samma mån som hans förvåning. — Hör du inte, att jag kallar dig Paraska? Ser du, jag har mycket väl reda på att genom den der dörren kommer man ut till trappan, som leder upp till min kammare, och der fins en fogel, min egen lilla fogel, och han skulle aldrig säga, att jag inte är Leonard, nej det skulle han aldrig göra, ty jag är ju i alla fall Leonard; jag har varit det, så länge jag känt dig, Paraska, och jag skall alltid förblifva det, om jag lefde i aldrig så många år. Ack, om jag blott hade en hund, en snäll hund, som kunde känna igen mig, och jag vet, att han genast skulle känna igen mig och hoppa upp på mig, och han skulle aldrig heller säga, att jag inte är Leonard. Ack, min Gud, min Gud! — Helt förvirrad vände sig Paraska ifrån honom; att hennes kärlek skulle anses för mindre än en hunds, det hade hon svårt att smälta; också var hon på väg att bryta lös och gifva hela den odrägliga komedien på båten. Men enligt sin vana behöll hon dock allt inom sig, och den ytterliga häftighet, hvarmed hon flyttade och omflyttade allting på bordet, var det enda, som vittnade om den häftiga strid hon hade att utkämpa.

Då hon ändtligen fått gossen att äta som en varg, i trots af tårarne, som tillrade ned på hans tallrik, och sedan han riktigt tillfredsstält sin brännande törst, började hon yrka på att han skulle gå till sängs, emedan det led på tiden och hon gissade, att hennes husbondfolk, som på tvenne dagar ej ätit någon middag, torde med rättmätig otålighet längta efter qvällsvarden. Men Leonard förklarade då, att han aldrig mera ville gå upp på sitt rum eller någonsin mera ligga i sin säng, eftersom man ej ville erkänna honom för den rätte Leonard, Paraskas ammbarn. Striden hotade att blifva långvarig mellan den allt för eftergifna amman och det envisa barnet. Men naturen kom dem båda till hjelp: Leonards kraftiga motstånd slappade af, och till slut kunde han blott svagt framstamma dessa enda ord:

— Ack! … min Gud! min Gud!

Bordet och lampan, rummet, Paraska, skogarne och stepperna, alltsammans gick omkring för hans ögon, hvilka slötos och öppnades och slutligen åter slötos af den tunga och välgörande sömn, som är en af den ystra barnaålderns företrädesrättigheter.

Paraska passade då på och tog honom i sina armar, liksom han varit en fjeder, och bar honom upp på hans rum, utan att han sjelf visste derom, alldeles som i hans allra spädaste barndoms dagar. Lyckliga dagar, då Paraska var oinskränkt herskarinna öfver barnet, så väl i dess sofvande som i dess vakna tillstånd!

— Nu låter han allt bli att streta mot — tänkte Paraska, under det hon med triumferande glädje afklädde gossen, hvilken derunder snarkade af alla krafter. — Streta nu emot, om du kan, du vandrande jude, och säg sedan, otacksamma varelse, om en hund hade kunnat göra för dig hvad jag nu gör, då jag sköter om dig och lägger dig i din höga präktiga säng med de bländhvita omhängena. Se så der ja, sof nu, så mycket du förmår!

Så snart föräldrarne förvissat sig om att Leonard var djupt insomnad, smögo de sig upp på hans kammare och fägnade sina ögon med åsynen af det sofvande barnet. Herr Sipaïlo stod en stund tankfull och betraktade honom.

— Hvilken oskuld! — sade han hviskande. — Skulle man ej kunna tro, att han hviiar ut efter en god gerning.

— Nå ja, det kan man ju också säga, att han gör. Har han ej återgifvit oss vår son? — inföll modern, som stod nedlutad öfver barnet och ej längre kunde afhålla sig från att trycka sin panna mot dess silkeslena kind.

Hviskningarna tätt invid hans bädd och moderns andedrägt, som sakta berörde hans kind, tycktes återföra honom till verkligheten; han rörde sig ej, men, som en dufva kuttrar i nattens stillhet, framstammade han oredigt de samma orden, hvilka nyss förut, då han inslumrade, hade dött bort på hans läppar.

— Ack! … min Gud! min Gud!

Och föräldrarne skyndade derifrån, fruktande att ej kunna motstå begäret att trycka honom i sina armar och taga honom ur hans oroliga fantasier, hvilka dock snart gåfvo vika för en tung, oafbruten sömn, som varade ända till dagens inbrott.

Paraska, som icke förlorat ett enda ord af det hon fått höra inne hos de andra mödrarna, som nu likaledes voro lugnade, berättade alltsammans under måltiden, hvilken hon intog i sällskap med sitt husbondfolk, som hon på samma gång betjenade vid bordet.

---

5.
De edsvurne.

Paraska lyckades ej få ett ord ur den folkskygge Rudolf, som, oberörd af hennes förebråelser, under en envis tystnad fortfor att äta sin qvällsvard, men de båda andra gossarne voro deremot så mycket meddelsammare, och de hade för sina mödrar ej kunnat dölja något af hvad dessa med sådan brinnande ifver längtade att få veta.

Utflygten, hvartill planen redan för flere söndagar sedan varit uppgjord, hade företagits på morgonen af den föregående dagen, som var en hvardag, hvilket hade den fördelen med sig, att barnen voro iklädda sina beqväma skolkläder, i hvilka de mera obehindradt kunde röra sig, och anledningen till detta djerfva företag var en kolorerad plansch, föreställande sammansvärjningen i Rütli, hvilken blifvit köpt af en kringvandrande kolportör, som hade bjudit ut den i skolan. Uppsatt med fyra knappnålar på väggen ofvanför en geografisk karta, blef denna plansch ett föremål för samtlige skolgossarnes beundran och en anledning till djupsinniga betraktelser bland de intelligentaste. Rudolf, som hade ett buttert lynne och ett tänkande sinnelag samt lågade af harm mot Polens förtryckare, gaf dagligen sina förtrognaste kamrater i hemlighet del af de djerfva tankar, som hvälfde sig i hans hjerna. Slutligen blef det öfverenskommet, att äfven de skulle ingå en sammansvärjning i en skog, vid foten af någon kulle af samma form som Sulisberg, och dertill skulle de välja en klar månskensnatt, då månen vore full och såg ut nästan som ett menniskoansigte, alldeles som han var framstäld på planschen. Rudolf studerade noga almanackan för att få reda på, när fullmåne skulle inträffa, och då den dagen kom, begåfvo sig de fyra gossarne på väg med föresats att uppsöka någon plats, liknande Rütli, det ställe, der de trenne schweitzarne ingingo sitt evigt minnesvärda förbund. De kommo öfverens att ej hvila, förrän de träffat på en sjö, som vore omgifven af en äng och en ovanligt mörk skog, och som erbjöde någon likhet med det blåa vatten, hvilket syntes på planschen.

De tillryggalade omkring två och en half mil utan att se sig om, ty så upptagne voro de af tanken på sitt edsförbund, att de för det samma glömde allt annat. De skyndade framåt utan att märka hvarken stenarne, mot hvilka de stötte sig, eller brännässlorna, som slingrade sig kring deras ben. Ingenting bekymrade dem eller förmådde dem att afstå från sin föresats, ty Rudolf hade sagt: »vi skola finna det, som vi söka», och de trodde på honom.

När de på sandfälten eller midt ibland ginsten träffade på något strömdrag, uppehöllo de sig icke med att spegla sig deri eller doppa sina armar eller stänka vatten på hvarandra, såsom skolpojkar bruka göra, när de på egen hand äro ute och förlusta sig i det fria. De gingo förbi träd, fulla af fogelbon och erbjudande den angenämaste svalka, men ingen af dem tänkte på att klättra upp deri för att sedan hala sig ned igen, såsom gossar hafva för sed att göra och hvarvid byxorna och blusarne gemenligen få sitta emellan. Denna gång fingo till och med fogelbona vara i fred för dem, och de små sparfvarne, som lågo på sina ägg, kunde lugnt åse, huru de med blixtens snabbhet ilade förbi; de behöfde nu ej säga sins emellan: »ve oss, der komma skolpojkar».

De gingo förbi en vacker, ljusgul ko, som sträckte upp hufvudet öfver hallonhäcken, såg på dem med sina stora, fuktiga ögon och gaf till ett bölande, liksom hade hon velat säga: »kom hit till mig, jag har god mjölk att gifva er!» Men det var förgäfves: de aktade icke derpå, ty ännu sågo de ej någon skog framför sig. Men då de slutligen funnit hvad de sökte, visste de ej till sig för glädje och försökte, så godt de kunde, att spela schweitzarnes roll under återstoden af dagen, hvilken nu nalkades sitt slut. Då de sträfvade genom skogen, der foglarne ännu slogo sina trollska drillar, upptäckte de en klar bäck, hvars rena vatten föreföll de törstige små vandrarne mera välsmakande än det kostligaste vin. Denna välsignade bäck hade äfven att bjuda på en rikedom af späd, grön krasse, som stack upp midt i de klara vattenbubblorna och tycktes så att säga skälfva under sitt kalla bad, och fiskarne, som på dessa ensliga, obesökta orter ej äro rädda af sig, lekte oförväget i vassen vid bäckens rand, förföljande hvarandra med alla möjliga behagfulla och smidiga krumsprång.

Skolgossarne afbidade sålunda den inbrytande natten, uppfylde af en mer och mer stegrad oro, men någon fruktan kände de ej; icke ett ögonblick tänkte de på den förskräckelse, som deras bortovaro skulle uppväcka i deras hem; det vigtigaste för dem var, att Polen blefve räddadt.

I en hast märkte de, att Rudolf, som var deras anförare, plötsligt fått en bekymrad uppsyn, och som de hade oinskränkt förtroende till honom, dels emedan han var tolf år gammal, dels emedan han hade en så allvarlig karakter, omringade de honom och bådo ifrigt att få veta orsaken till hans tysta funderingar.

— Jag kommer ihåg — sade han — att det är tvenne omständigheter, som vi ej tagit i betraktande. Då schweitzarne ingingo sitt edsförbund, voro de blott tre, och här äro vi nu fyra; så hade hvar och en af dessa tre med sig tio män, hvilka åtföljde dem som vittnen och som en armé, representerande Schweiz; men vi hafva ju hvarken några vittnen eller någon armé; hur skola vi bära oss åt dermed?

Det uppstod ett ögonblicks allmän bestörtning. Men sedan saken skärskådats från alla sidor, kommo de öfverens, att de skulle vara fyra edsvurna i stället för tre, hvilket ej kunde hafva något att betyda, menade de, då de ju ändå voro af alldeles samma åsigt och med tiden, då de blifvit uppväxte, i alla fall ämnade göra gemensam sak mot sina förtryckare. Derefter hittade de på att träden kunde tjenstgöra som vittnen och föreställa män, uppstälde, som de voro, i naturlig slagordning. Femtio af dem märktes i barken med en bokstaf, som skulle qvarstå som ett vittne om deras ed, hvilken Rudolf affattade sålunda:

»För de polska barnens frihet! För våra fäders befrielse!»

Sedan detta var gjordt, sprungo de rundt omkring dessa heligvordna träd och uppgåfvo dervid så högljudda rop, att foglarne, skrämde, togo till flykten. Och då de ändtligen fingo se månen, lik ett rundt, vänligt ansigte, höja sig på himlahvalfvet, då fattades de af en känsla, så högtidlig, så gripande, att det vore omöjligt att beskrifva den samma. Öfvertygade, att han blickade ned på dem och hörde deras åkallan, sträckte de mot honom sina armar, härvid följande Rudolfs exempel, hvilken uppeldade dem; derefter kastade de sig ned på sina knän för att göra bön, innan de aflade sin ed. De små obeväpnade hjeltarne, hvilka sålunda förbundo sig till att strida för en helig sak, lyssnade med djup andakt till Rudolfs dystra åkallan, hvilken han hade lärt af sin farfar.

— O Polen, mitt fosterland, du får ej dö! En tid skall komma, då den mejade klöfvern växer upp igen, och deraf skola vi bilda stridsklubbor. De få ej döda dig! Nej, de få ej döda dig! Gud allena har rättighet att döda.

— Gud allena har rättighet att döda! — upprepade barnen, och skogens eko eftersade deras ord.

— Och vi äro klöfvern, är det ej så? — frågade de små polackarne under snyftningar.

— Ja, vi äro klöfvern, och vi skola äfven blifva stridsklubbor — svarade den allvarlige gossen, som elektriserade de andre. — Sägen nu efter mig!

»För de polska barnens frihet!
För våra fäders befrielse!»

Och dessa ord upprepades af de fyra silfverklara barnarösterna.

Då de sedan gjort korstecknet och, med händerna sammanknäpta öfver bröstet, högtidligt utsagt »amen», kastade de sina mössor upp i vädret, högt öfver trädtopparne. Derefter bildade de med sina små armar en trång ring kring de väldiga ekarnes och de gamla bokarnas stammar och kramade dem, utropande:

— Uppresen eder och sänden med vinden vår ed upp till himlen!

Natten framskred; den klara månen steg allt högre på fästet och tycktes vänligt blicka ned på de små rymmarne, och som intet är fördoldt för den allseende Guden, hvars milda Försyn vakar öfver verlden, kunna vi gerna antaga, att Han med välbehag lyssnade till deras åkallan.

I barnaåren följer reaktion snabbt på häftiga sinnesskakningar. Så äfven med våra små vandrare. De öfverväldigades af en oemotståndlig trötthet, hvilken hos dem uppväckte en dittills ej erfaren, obestämd fruktan för den rundt omkring rådande, högtidliga tystnaden, och denna fruktan, i förening med den allt mera tilltagande kylan i den stora skogen, der natten utbredde sina skuggor, kom dem att sluta sig allt tätare intill hvarandra, och det dröjde ej länge, innan alla fyra voro försänkta i djupaste sömn.

En vedhuggare, som begifvit sig till skogen för att hugga ved i det klara månskenet, stannade helt förbluffad framför de sofvande barnen. Deras vackra anletsdrag, belysta af månens silfverhvita strålar, deras fina, väl skurna kläder, den behagfulla, lediga ställning, i hvilken de hvilade, allt uppfylde honom med beundran och försatte honom liksom i ett förtrolladt tillstånd.

Alla legender, alla fésagor, förvarade i hans minne, stälde sig lifs lefvande framför hans själ. Han trodde sig i de fyra skolgossarne se englar, hvilka kommit på besök till jorden eller ock små tomtar, som hvilade ut efter sin nattliga dans. Dels af fruktan, dels af beundran förblef han stående framför dem, orörlig af häpnad, och framsade för större säkerhets skull, om hvartannat de böner, som besvärja trollen och Angelus, hvilken nedkallar englarnes beskydd. Han fann till och med rådligast att söka afväpna deras ondska, i händelse att de voro onda andar, eller ock göra sig förtjent af deras tacksamhet, i fall de voro hulda varelser. För det ändamålet smög han sig med kattlika steg in i de sofvande barnens trollkrets, och lade en plockad vildand vid Rudolfs sida, på det att denne vid sitt uppvaknande skulle veta, att en hederlig menniska gått der förbi. Denna vildand hade redan flere dagar legat förvarad på botten af vedhuggarens väska, och med den hade han ämnat tillställa ett litet kalas, som han någon gång plägade göra, när han ville skaffa sig en glad stund och skingra enformigheten i sin torftiga hydda.

— I små englar, sända från himlen — framhviskade han, — välsignen en fattig, välment man! I, små näpna tomter, lemnen i fred en fattig vedhuggare, som arbetar för hustru och barn!

Sedan han uttalat denna bön, försökte han att slita sig från detta ställe, der han altjemt stod som fastnaglad, och slutligen aflägsnade han sig, uppfylld af en viss oro och utan att hafva vågat väcka de sofvande. Han kunde likväl ej taga sina tankar från dem, under det han fortfor att fälla gren efter gren och han bjöd på allt sätt till att dämpa det ljud, som yxan vid huggningen åstadkom, ty han fruktade att helt plötsligt få se de små bytingarne komma framrusande och omringa honom. Så täcka de än voro, var han liksom litet rädd för dem, och hvarje yxhugg åtföljdes af en oroligt spejande blick. Men den skräck, som skakade hans lemmar, var tillika uppblandad med en så liflig nyfikenhet, att han i hvart ögonblick kände sig dragen till det ställe, der han blifvit på en gång så skrämd och så angenämt öfverraskad. Imellertid fortfor han att hugga allt hvad han kunde, ty hans vedupplag var slut och han hade en familj att försörja.

Men de små edsvurne, som insomnat fastande, hade nu imellertid vaknat upp med en aptit, värdig skolpojkar, som på många timmar ej fått sig någonting till lifs; de voro nu barn igen med barndomens alla instinkter, och då de sågo sig omkring på denna ödsliga plats, der de ej mera kände igen sig, grepos de i förstone af en obehaglig räddsla, och för att upplifva sitt sjunkande mod, började de att ömsesidigt knuffa och skuffa hvarandra.

Rudolf var den, som först afskakade nattens obestämda farhågor, och för att med ens bryta med sömnen, sprang han modigt upp och började snoka omkring vid bäcken, i hvilken fiskarne ännu sofvo bland näckrosorna, hvarmed den var kantad. Der fanns fullt upp med pilträd och videbuskar, hvaraf de kunde göra sig landtliga vapen, och Rudolf skar genast en gren från en pil och gjorde sig deraf ett spö; det var det samma spö, som han sedan fick smaka vid den lätta aga, hans mor tilldelade honom.

Derpå ropade han med en stämma så dundrande, att bokremmen, hvilken han spänt om sin i form af väska uppfästa rock, dervid brast i tu:

— Hurra för Polen! Hurra för den lilla bäcken, som ger oss vatten att dricka!

Dessa hurrarop, som utgingo från fyra törstiga strupar, förmådde icke, så gälla de än voro, att skrämma bort en svart stork, som slagit ned på marken ej långt från dem. Likasom vedhuggaren förut hade gjort, betraktade han barnen med förvånade och deltagande blickar, men likväl utan att såsom denne hysa några baktankar. Nedflugen från ett af de höga granträden, hvilka uppfylde skogen med sin friska, balsamiska doft, trippade han utmed bäckens rand för att söka föda åt sina ungar, som ännu sofvo sött i boet med hufvudet under vingen. Sin röda näbb och långa, krökta hals sträckte han förtroligt mot de fyra gossarne, hvilka i sin ordning läto sina ögon hvila på den närgångne besökanden, som helt dristigt trädde in i deras stora sofgemak. Han struttade af och an förbi dem och kom stundom så nära, att han nästan klef dem på tårna, och såg med det samma på dem med kärvänliga blickar, hvilka ej röjde minsta tecken af mensklig vidskepelse. Den kloka fogeln var helt och hållet beherskad af den trollmakt, som barn utöfva så väl på oskyldiga djur som på misstänksamma menniskor. Sedan han framför dem gjort några rörelser, som kunde anses liktydiga med de helsningar, fredliga resande ömsesidigt utbyta, flög han högt upp öfver deras hufvuden och försvann i träden, hvarvid han till afsked utstötte ett sådant der klart, uthållande läte, som är egendomligt för hans slägte, och Rudolf, som hört storkens profetiska förmåga mycket omtalas, tog detta för ett godt omen för sitt fosterland, hvilket han i den stunden ansåg representeradt af honom sjelf och hans kamrater.

Nu först upptäckte han vildanden, som vedhuggaren nedlagt vid hans sida. Efter att hafva länge uttryckt sin undran deröfver, beslöto barnen att draga fördel af denna gynsamma tillfällighet, och de prisade sin lyckliga stjerna, som fört dem till en skog, der man blott behöfde se sig omkring för att få sig en vildand, och till på köpet en plockad. De gräfde i jorden ett hål och igenfylde det med qvistar, blad och torra ekollon, hvilka de antände, sedan de skaffat sig eld genom att slå ett par kiselstenar mot hvarandra. Då lågan saktat sig, lades vildanden öfver elden, och det dröjde ej länge innan han blef stekt, och god blef han, ja nästan lika god, tyckte de, som om han varit tillagad hemma. Gasper, som var en af dem, hvilka trakterat Paraska med sina berättelser, påstod till och med, att det smakade vida bättre att äta honom utan bröd, något som helt och hållet fattades dem der i skogen. Vedhuggaren hade för sitt lif ej vågat bjuda dem af sitt hårda svarta bröd, hvilket i hans tycke var alltför tarflig kost för sådana små fina varelser.

Måltiden serverades på ett lager af krasse, som fick ersätta duk och gjorde anrättningen ännu mera smaklig, och hela vildanden strök med, ty man fick väl lof att sysselsätta sig med något, under det man afvaktade solens uppgång, hvilken nu bebådades af morgonrodnaden, som här och der syntes mellan träden. Sålunda återfann vedhuggaren barnen rigtigt morgonfriska, dels sittande omkring den slocknade elden, dels liggande framstupa drickande af den lilla bäckens vatten, hvarmed äfven han allt som oftast brukade släcka sin törst.

Det kan ej nekas, att han kände sig en smula snopen, då han kom underfund med, att det hvarken var englar eller troll, utan helt simpelt kringströfvande skolpojkar, som så hade uppväckt hans farhågor. Men ehuru han blifvit tagen ur sina illusioner, bjöd han dem likväl af godt hjerta några äppelkartar, hvilka vid ett dylikt tillfälle ingalunda voro att förakta. Leonard, som var mera bortskämd än de andre, var den ende, som ej kunde förmå sig att äta deraf; han bet i ett, men fann det för surt och kastade bort det.

Rudolf bannade honom derför, upptog äpplet och lät det sig väl smaka.

— Jag föraktar dig icke, du sura äpple — sade han — ty jag är törstig och du läskar mig.

Nu började de alla fyra känna en obeskriflig längtan att återvända hem, men de fingo då till sin stora bestörtning veta, att voro omkring två och en half mil från Podhïtzy.

— Lef väl, — sade de till vedhuggaren, i det de tryckte hans hand och tackade honom för den angenäma öfverraskning han genom vildanden beredt dem, — vi hafva för närvarande ingenting annat att gifva dig än vår välsignelse, men håll till godo med den så länge. Om du har några barn, så skola de blifva våra vänner! Säg, har du barn?

— Ja, det har jag, — svarade bonden, som kände sig fullkomligt beherskad af de små vandrarnes på en gång angenäma och befallande väsen. — Jag har en pojke, som är vedhuggare liksom jag, och han, stackare, är lika fattig som sin far.

— Kom ihåg, att Gud föder foglarne under himlen, — återtog Rudolf, tillämpande sin bibelkunskap, och kamraterne lyssnade andäktigt på hans tal.

Den exalterade gossen sänkte sedan hufvudet och tryckte handen mot pannan, hvarpå han högt uttalade de ord, som han tyckte sig höra hviskas i sitt öra: — gif akt på hvad jag säger! Denna skog skall hafva lycka med sig åt alla, som komma att arbeta bland de här träden, som du ser framför dig, och när krigsropet en dag tränger ända till din hydda, kom då hit under de här tallarne och ekarne, som äro märkta med en bokstaf, hvilken skall växa ut, i samma mån som de åldras. Då gäller det att bedja, ty det är de dödas fest, som då är inne.

Ofrivilligt blottade vedhuggaren sitt hufvud.

— Se här, — tillade Rudolf, i det han likaledes blottade sitt — tag min tschapka och gif den åt din son; den skall vara en underpant på att han, liksom vi, en gång skall blifva fri.

Derefter anträddes återtåget, och med sitt långa spö dref Rudolf kamraterne framför sig, såsom herden drifver sin älskade och lydiga fårahjord.

Vedhuggaren, som ledsagat dem ända till skogens slut, följde dem med ögonen, så länge de kunde skönjas, och stod sedan en lång stund qvar på samma ställe, försänkt i djupa tankar; han kände sig på en gång orolig och glad öfver detta möte, hvilket kom honom att kasta en ljusare blick in i den dunkla framtiden.

Då nu de små rymmarne väl voro på hemvägen och, tack vare vedhuggarens instruktioner, på rätt stråt, vandrade de hela dagen utan att njuta någon föda; ena stunden stärktes deras krafter af den tanken, att de med hvarje steg närmade sig hemmet och den andra slappades deras ifver genom den fruktan de erforo att vid hemkomsten kanske mötas af föräldrarnes vrede, men om de tårar, som utgötos för deras skull, hade de intet begrepp. Sällsamma gåta! Barn kunna aldrig fatta, att föräldrarnes förebråelser blott äro tårar, som säga: »jag älskar dig».

De båda yngste, Gasper och Leonard, som ej hade så starka krafter som sina kamrater, voro ett par gånger nära att uppgifvas af trötthet på de ojemna och knaggliga vägarne, ty deras fötter hade svullnat i de af vätan hårdnade skodonen, hvilka de hade måst behålla på sig hela natten.

— Nog är han styfsint, den der Rudolf, det är visst och sant, men hjelpsam är han och stark som den helige Kristoffer, — sade Paraska, i det hon ett ögonblick afbröt sig för att hemta andan, ty hon var så öfverväldigad af rörelse, att hon blott med yttersta möda kunde afsluta sin berättelse.

— Den der rödhårige pojken, — återtog hon, sedan hon något hemtat sig, — den der oförvägne Rudolf, som står der som en tjurskalle och knappast svarar, då han blir tilltalad, men som ständigt har hufvudet fullt af idéer, den ena ljusare än den andra, han visste i denna svårighet att finna på medel och utvägar. Då han såg, att de små rustibussarne ej längre kunde härda ut, men likväl vägrade att låta honom fortfarande bära dem, emedan de fruktade, att han skulle digna under sin börda, då stälde han till på ett så klokt och så sinnrikt sätt, att jag vore frestad taga honom i famn och kyssa honom, om han ej snarare förtjenat stryk för all den ängslan han förorsakat oss.

— Nå, hur var det då han stälde till? — frågade ifrigt fru Sipaïlo, som kände sig uppfyld af en liflig tacksamhet mot Rudolf.

— Jo, så här var det, — svarade Paraska och beskref på ett åskådligt sätt det slags bärstol, som Rudolf och Baltsar med sina kraftfulla armar hade bildat och hvarpå de buro de båda yngsta gossarne.

— Ni skall veta, min fru, — tillade hon, — att de ej voro litet stolta och glada öfver denna tillställning och att de helt triumferande gjorde sitt intåg i staden.

Herr Sipaïlo, som förstod, att Paraskas dag nu var inne, afbröt icke en enda gång dennas omständliga berättelse, till hvilken han lyssnade med spänd uppmärksamhet, och sjelf brann han också af begär att få veta hvarje minsta omständighet vid denna olofliga utflykt, i hvilken han nu trodde sig se en djupare och vigtigare betydelse. Möjligheten af Polens framtida befrielse vidgade hans hjerna och återspeglade sig deri som i en camera obscura. Han såg sitt kära Polen, sitt älskade fosterland, uppstå ur sin graf, och dessa strålande framtidsbilder, som hägrade för hans själs öga och som framkallats af ett barn, hans eget barn, sände en rysning genom hela hans varelse. Mycket stort kan röra sig äfven inom deras bröst, hvilka tryckas af träldomens ok och sucka under despotismens spira.

Liksom berusad af sitt eget tal, afbröt Paraska slutligen sig sjelf, ur stånd att längre beherska sin glädje. Hon reste sig utan anledning; hon vankade ideligen af och an mellan bordet, der ingenting fattades, och skåpet, der hon ej hade någonting att göra och hvarur hon framtog än en tom kopp, än ett glas, som ingen behöfde. Men hennes husbondfolk var för mycket upptaget af sina egna tankar för att fästa någon uppmärksamhet dervid. Herr Sipaïlo satt tyst och orörlig med blicken riktad mot framtiden; han tänkte på den schweiziske frihetshjelten, och, uppfyld af hänförelse, afsköt han i tankarne den ena pilen efter den andra, och de susade alla triumferande öfver Leonards hufvud, hans Leonard, hvilken han såg stor och segerrik… och fri i en aflägsen framtid.

---

6.
Den gamle Pater-Noster.

Tidigt följande morgon gick herr Sipaïlo ut i och för vigtiga affärer. I förbifarten skyndade han in till de tre grannfamiljerna, hvilka den föregående aftonen varit försatta i lika stor oro som han sjelf; han ville lyckönska dem. Mödrarnas ögon voro ej längre röda af gråt, utan strålade nu af tillfredsställelse och glada förhoppningar. De lyckliggjorde fäderne uppmuntrade och styrkte hvarandra sålunda: »låt oss vara lugna, låt oss vara vid godt mod; Polen skall ej gå förloradt, vi hafva ju barn, som vi kunna hoppas på».

Under allt detta sof Leonard. Han hade aldrig haft någon annan väckare än dagsljuset sjelft, som tittade in i hans lilla kammare och manade honom att lemna sin bädd. Då han nu uppvaknade och knäpte ihop händerna för att göra sin bön, kände han sig tung i kroppen och underlig till mods. Den stora skogen, der han och hans kamrater uppgåfvo sina gälla krigsrop, den lilla bäcken med de sprattlande fiskarne, vedhuggaren, vildanden, alltsammans föresväfvade honom såsom i en oredig dröm, och han kunde i förstone knappast fatta, att han verkligen låg i sin säng. Småningom började likväl tankarne reda sig. Han tog på sig sina väl borstade kläder, rena, mjuka strumpor, kängor, som ej voro upprifna såsom de, i hvilka hans sargade fötter hade pinats under vandringen ute på landsvägarne och hvilka han varseblef i en mörk vrå af rummet, dit Paraska för tillfället hade förpassat dem. Der stodo de som ett anklagande vittne om hans olofliga utflykt, och då han fick se dem, klarnade hans minne helt och hållet; han ihågkom allt, som hade förefallit, och härvid suckade han lika tungt, som vinden suckade i den djupa, mörka skogen, hvilken han tyckte sig aldrig kunna glömma.

En stor balja, fyld med vatten, stod i midten af rummet; den påminde honom om en af hans käraste vanor, hans morgonöfversköljning. Med förtjusning doppade han hufvudet och bröstet i det klara, friska vattnet, likasom en fogel med synbart välbehag svalkar sin varma kropp i den lilla badkoppen, som man ställer in åt honom i hans bur.

Under det han torkade sig med det rena af välluktande örter doftande linnet och med vidt uppspärrade näsborrar insöp den välbekanta lukten, sade han till sig sjelf, att ett sådant linne kunde ingen annan än Paraska åstadkomma, och att endast derpå hade han kunnat igenkänna henne.

— Jag vet intet ställe — tänkte han, i det han öfversköljde sitt hufvud med vatten — nej, intet ställe, der det luktar så godt som hemma hos oss; de må säga hvad de vilja, så är det här i alla fall min fars hus och således äfven mitt, ty jag är Leonard Sipaïlo och ej en liten främmande, obekant gosse ... nej, nej, nej, det är jag icke — mumlade han, under det han tog på sig sina vackra, blanka kängor, och det skall jag också säga Paraska.

Imellertid måste han nu gå ned. Förgäfves bjöd han till att antaga en stolt hållning och på militärvis käckt slå klacken i golfvet, ty, ehuru styrkt och vederqvickt till både kropp och själ, kunde han likaväl ej värja sig för en viss fruktan, och nya obestämda aningar kommo honom att sakta sin gång, tills han slutligen tycktes snarare krypa än gå utför trappan.

Paraska, som stod och sysslade vid spisen, neg för honom med ett vänligt leende, då han något tveksamt kom fram till henne och visade sitt friska, rentvättade ansigte.

— Ser du, Paraska — sade han — jag har tvättat mig med det sköna, friska vattnet i baljan, hvilken du som vanligt stält in i mitt rum. Tack för det, Paraska. Nå, känner du igen mig nu, då det är full dager och jag är rentvättad?

Paraska blef helt förlägen och svarade så godt hon kunde.

— Se så, tröttheten förvrider hjernan på er, min unge herre. Ni får lof att uppsöka edra rätta föräldrar, så att ert förvirrede minne må blifva redigt igen. Men vi vilja visst icke köra bort ett barn, som är i behof af vård, utan vi skola undfägna och sköta om er, alldeles som om ni vore Leonard sjelf.

— Men jag är ju Leonard sjelf — började åter hennes unge husbonde med sin mest öfvertygande ton och med en blick, som kom kitteln att svigta i Paraskas hand.

För att säga sanningen, så började denna komedi att blifva lika plågsam för henne sjelf som för hennes älskade Leonard.

Fru Sipaïlo, som i det samma tittade in genom en i köksdörren anbragt lucka, såg sin sons bönfallande blickar, och af fruktan att förråda sin rörelse vände hon sig hastigt bort, låtsande, som om hon ej hade sett någon annan än Paraska. De frågor, som hon nu med sin milda, moderligt ömma röst stälde till amman, och det intresse hon uttryckte för den lille främmande gossen gjorde Leonard ännu mera förbryllad, ty de bevisade ju, att det i hela huset ej fans någon, som kände igen honom. Hans hjerta klappade våldsamt, då han hörde modern säga: »Om jag åtminstone vore säker på, att vår Leonard ute på vägar och stigar blefve lika vänligt bemött som den främmande gossen, som är här i hans ställe, men hvem vet, hur det kan vara?!... De stygga menniskorna, som lockat honom med sig, äro kanske så lagom snälla mot honom.

— Åh, min kära fru, barn väcka deltagande hvart de komma, och vi skola väl hoppas, att de ej tagit honom med sig för att misshandla honom.

— Men hvarför i all verlden hafva de då gjort det, Paraska? Det är ju förskräckligt att vara i sådan här ovisshet för det käraste man eger på jorden! Nej, det är ingen möjlighet, att Leonard af egen fri vilja kunnat gå bort ifrån oss. Inte sant, Paraska, han kan ej så hafva felat i vördnad mot sin far, han kan ej så hafva öfvergifvit sin mor utan att förtrott sig åt henne?

— Och inte sin amma heller — inföll Paraska med stolthet; — han borde väl veta, att jag, i fall han gåfve mig ett förtroende, hellre skulle vilja dö än förråda hans hemlighet.

— Min Gud, min Gud! — suckade den arme gossen, alldeles tillintetgjord.

Fru Sipaïlo, som med spänd oro afvaktade sin mans återkomst, inträdde en stund derefter i det rum, der Leonard befann sig. Hon kunde ej afhålla sig från att trycka hans mot henne utsträckta händer, under det hon dock alltjemt såsom den föregående aftonen kallade honom: »den lille främmande gossen». En outsäglig fasa genombäfvade Leonard, ty han började på fullt allvar känna sig som en främling bland de sina och han trodde nu verkligen, att han blifvit oigenkänlig för alla genom sin bortovaro, hvilken plötsligt föreföll honom orimligt lång. Detta förnekande af hans identitet, som skedde på ett vänligt smeksamt sätt, var för honom en ofattlig gåta, och nu bredde sig liksom ett töcken så väl öfver hans förstånd som öfver hans hjerta. Han tänkte på de många polackar, som irrade omkring såsom flyktingar på jorden. Skulle han i likhet med dem allt framgent känna sig som en stackars vandringsman, upptagen af barmhertighet i detta hem, hvilket dock var hans eget. Hans bröst häfde sig, och derifrån utgick ett doft stönande, utan att han var i stånd att få fram ett enda ord, och stora tårar tillrade från hans ögon ned på bordet framför mjölkskålen och de ofantliga högarne med brödbullar, hvilka voro hvitare, finare och större än några som Paraska dittills hade bakat och hvartill hon också användt en del af natten. Allt detta välmenta öfverflöd frestade lika litet gossen som modern, hvilken ej heller kunde förtära något och som blott af artighet höll honom sällskap, i det hon ideligen räckte honom de läckerheter som stodo på bordet och som hon visste, att han brukade tycka om, men hon vågade ännu ej säga: »ät, min son». Med allt mera stegrad otålighet afbidade hon sin mans återkomst, ty hon började finna det outhärdligt att under stela artighetsfraser nödgas dölja sin öfversvallande moderskänsla; det var någonting så onaturligt, så pinsamt. Och den arme gossens lidande var ej mindre än hennes eget; han tyckte till slut, att stolen, han sjelf och bordet framför honom skulle sjunka ned i jorden.

I det samma såg man den gamle Pater-Noster med sitt släpande ben komma fram mellan de höga fläderträden. Den stackars tiggaren kände sig rörd i sitt hjertas innersta, när han fick se, att den lille gossen, som man hela gårdagen så mycket hade sökt och hvars små gröna kängor hängde på den helige Kristoffers bild, nu ändtligen var återkommen hem.

Vid gubbens åsyn tycktes Leonard för ett ögonblick ryckas ur sin sorg och steg upp för att enligt sin vana dela sin frukost med honom. Men den gången blef det ingen delning af, utan han gaf honom med blek uppsyn och utan att säga ett ord mjölkskålens hela innehåll samt brödbullarne odelade. Öfverväldigad af denna så enkla, men rörande handling reste sig modern, och det var med möda hon kunde afhålla sig från att utbrista: »min son! … ja, du är i sanning min egen son!»

— Herren skydde och välsigne er, Leonard! — sade tiggaren, — och prisad vare Han, som återfört er hem, frisk och välbehållen!

Ett genomträngande skri utgick från den lille Leonards läppar.

— Se, han känner igen mig, han! — sade han till sin mor. — Du känner igen mig, du, Pater-Noster; tack för det, säg dem, du, att jag är Leonard!

Och alldeles utom sig af rörelse kastade sig den lille gossen i famnen på sin mor, som tryckte honom till sitt hjerta och höll honom så fast sluten intill sig, att man skulle kunnat tro, att hon ej vågat släppa honom af fruktan att dervid mista sitt eget lif. Paraska darrade som ett asplöf, då hon såg sin matmor nära att qväfvas. Under det förvirrade tillstånd, hvari amman då befann sig, hade man för mycket godt ej kunnat aflocka henne ett enda ord, och för öfrigt hade hon ju aftonen förut redan uttömt hela sitt vältalighetsförråd.

— Du ser väl, kära Paraska, — sade fru Sipaïlo, — att det är Gud, som talar genom Pater-Noster. Kom in, Pater-Noster, kom in; från och med i dag skall Leonards hem äfven vara ditt.

Ifrig att få se sin son, hade herr Sipaïlo imellertid skyndat hem, och vid sitt inträde märkte han i första ögonkastet, att man ej kunnat afbida hans återkomst.

— Så ha vi dig ändtligen åter, — sade han till den alltjemt darrande gossen, som ännu hvilade vid moderns bröst; — kom hit, barn, — fortfor han, i det han tog honom upp på sitt knä och blickade honom djupt in i ögonen. — Ja, vid Gud, du är vår son, ty du har visat, att du jemte oss vill befria vårt fosterland. En annan gång skola vi moralisera dig för din långa bortovaro, men lägg nu din hand i min till bekräftande af den ed du aflagt der borta i skogen. Hör, mitt barn — här afbröt han sig, ty hans djupa rörelse hopsnörpte så hans strupe, att han ej kunde fortsätta; han aftog sin mössa och höjde den i luften som ett tecken af tacksägelse, men så snart han åter var i stånd att tala, tillade han: — Ja, min käre Leonard, jag erkänner dig för min son, och jag tager emot dig af Herren med lika stor fröjd, som jag mottog dig den dag du föddes till verlden.

Barnet strök hans skägg, suckande af glädje och undrande öfver tårarne i faderns ögon, denne far, som han aldrig förr sett gråta och som nu både grät och skrattade om hvartannat, under det modern, som kände blodet rusa till hjertat, upprepade gånger korsade sig och, öfverväldigad af sinnesrörelse, nedsjönk på en stol. Detta sista uppträde var för mycket för Paraska; hon lyssnade, stum af hänförelse, och de aningsfulla känslor hon i den stunden erfor meddelade hon sedan tid efter annan åt den gamle Pater-Noster, hvilken vid den helige Kristoffers kolossala bild, som alltid fick vara vittne till deras förtroenden, i sin ordning till Paraskas stora glädje förespådde hennes älskling den mest lysande och sköna framtid.

— Ni och hans mor, — sade han i profetisk anda. — I skolen få orsak att glädjas öfver honom, ty han är käck och oförvägen, och hjertat har han på rätta stället!

Slut.

———♦———