Hoppa till innehållet

Om mantalspenningarne

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
Om mantalspenningarne
av Carl Axel Juel


[ titel ]

Om Mantalspenningarne.



I.

QVARNTULLENS BEVILJANDE 1625,

ACADEMISK AFHANDLING,

hvilken

med Kongl. Maj:ts särskilda allernådigste tillåtelse

samt

Vidtlagfarna Juridiska Facultetens samtycke

till offentlig granskning framställes

af

CARL AXEL JUEL,

J. U. C.

och

erik morén,
af Wermlands Landskap,

uti Gustavianska Lärosalen den 28 Febr. 1844

p. v. t. f. m.


Första Delen.


STOCKHOLM.

Hörbergska Boktryckeriet, 1844.

[ titel ]

Om Mantalspenningarne.



I.

QVARNTULLENS BEVILJANDE 1625,

ACADEMISK AFHANDLING,

hvilken

med Kongl. Maj:ts särskilda allernådigste tillåtelse

samt

Vidtlagfarna Juridiska Facultetens samtycke

till offentlig granskning framställes

af

CARL AXEL JUEL,

J. U. C.

och

sem hedrén,
af Wermlands Landskap,

uti Gustavianska Lärosalen den 28 Febr. 1844

p. v. t. f. m.


Andra Delen.


STOCKHOLM.

Hörbergska Boktryckeriet, 1844.

[ 1 ]

Die Lehre vom Steuerwesen hat grosse und eigenthümliche Schwierigkeiten und schliesst mehrere Streitfragen in sich, über die man noch sehr getheilter Meinung ist. In Ansehung der Capitalsteuer insbesondere scheint eine Vereinigung nicht nahe zu sein, doch werden so wohl die Gegner als die Vertheidiger darin übereinstimmen, dass eine neue Untersuchung dieses Gegenstandes nicht überflüssig war.

K. H. Rau. 

Dessa Raus ord om Capital-skatt hoppas vi äfven kunna ega tillämplighet på ämnet för denna afhandling. Den Capitations-afgift, som under namn af Mantalspenningar utgår, har i sednare tider varit föremål för mycken uppmärksamhet och delade tankar. Vid 1823 års riksdag väckte Stats-Utskottet fråga om denna skatts bringande till lika belopp öfver hela riket.[1] För att bereda sig tillfälle att härom med behörig kännedom besluta, anhöllo Riksens Ständer att Kongl. Maj:t ville innan nästa riksdag låta anställa undersökning om Mantalspenningarnes olika belopp, orsakerna dertill och andra dermed sammanhängande frågor[2]. En dylik undersökning verkställdes äfven genom Kammar-Collegium, Stats-Contoret, Öfver-Ståthållare-Embetet och samtlige [ 2 ]Landshöfdingarne i Länen; och frågan har sedan i flere skepnader vid de tre följande riksdagarne förevarit och gifvit anledning till vidlyftiga öfverläggningar.

Men ej blott statsmagtens målsmän och Embetsmyndigheter hafva sysselsatt sig med undersökningar om denna skatt. Äfven enskilde författare, isynnerhet Historieskrifvare och Kameralister, hafva afhandlat den eller derom lemnat mer och mindre goda och utförliga uppgifter. Vi uppnämne här dem, som kommit till vår kännedom, hvarvid dock må tilläggas, att de aldra fleste blott obetydligt och i förbigående vidröra vårt ämne.

Jac. Wilde, Sueciæ Historia Pragmatica quæ vulgò Jus Publicum dicitur etc.; Stockholm 1731; sid. 682, 683.

Sven Bring, Dissertatio Historica de Origine Tributorum in Sveo Gothia, (Resp. M. S. Klintin) Lund 1759, 1761; sid. 39.

Swen Lagerbring, Sammandrag af Swea Rikes Historia; Första delen, som innefattar: Swea Rikes Statskunskap; 4:de uppl. Stockholm, 1796; sid. 102, 103, (§. 32).

(Eric Michael Fant,) Kort utkast till Konung Gustaf Adolfs Historia intil Dess deltagande Tyska Kriget 1630; Stockholm, Upsala och Åbo 1784; sid. 82, 85 (Qvarntullens införande).

Densamme, Dissertatio de Oneribus Publicis Sveciæ, sub Imperio R. Gustavi Adolphi; (Resp. P. N. Uhr) Upsala 1784; sid. 8, 9. (Qvarntullens och Mantalspenningarnes införande; mycket kort).

Densamme, Utkast til Föreläsningar öfver Svenska Historien; Stockholm 1805, 1804; III. Stycket sid. 32. (Obetydligt).

J. Hallenberg, Svea Rikes Historia under Konung Gustaf Adolf den Stores regering; Stockholm 1790—1796. V. del. sid. 344, f. (Den bästa och utförligaste framställningen om Qvarntullens införande).

[ 3 ]Fr. Rühs, Svea Rikes Historia från de äldsta tider till Konung Carl XII:s död, öfversatt af A. M. Strinnholm; Stockholm 1823—1825; IV. del. sid. 268, 457, 458; V. del. sid. 333.

Erik Gustaf Geijer, Svenska Folkets Historia; Örebro 1832—1836; III. del. sid. 45, 48—51, 56, 137.

Svante Rydhenius, Relation... angående Swenska CammarWerket, i underdånighet aflagd den 5 Maj 1697, utaf Kongl. Maj:ts och Riksens Höglofl. Cammar-Collegium; Stockholm 1768; sid. 71, 82, 83.

Christian König, Lärdoms-öfning; Stock- holm 1745—1751; II. Tomen, sid. 97, III. Tomen, sid. 59.

Christer Berch, Academisk Afhandling i Svenska Kameral Lagfarenheten rörande Upbörden i Sverige enligit så väl äldre som nyare Författningar; (Resp. E. A. Jæderberg), Westerås 1780; sid. 10, 14, 23, 32.

Barthold Nyström, Beskrifning om Svenska Hemman; 2:dra uppl. Stockholm 1806; sid. 30, 51 o. s. v. enligt registret. (Strödda uppgifter).

Göran Johansson, Filosofiska och Ekonomiska Reflexioner; Stockholm 1809; sid. 8, 9, 16—18.

Anonym, Anmärkningar öfver Herr Göran Johanssons Filosofiska (så kallade) och Ekonomiska (varande) Reflexioner; Stockholm 1809; sid. 13. (Obetydligt svar på föregående skrifts obetydliga anmärkningar).

Anonym, Tankar om Stats-Skulder och Beskattningar, i anledning af Herr Öfversten Baron Axel Hiertas uppgifna Förslag; Stockholm 1809; sid. 25. (Jemförelse mellan Mantalspenningarnes ursprungliga och närvarande belopp).

Anonym, Försök till en ny Svensk Statistisk Journal, af ett Sällskap; Stockholm 1816; II. Häft. [ 4 ]sid. 18. (Helt kort men i åtskilligt origtig uppgift om Mantalspenningarnes uppkomst).

N. Lundeqvist, Försök till en kort Afhandling om Svenska Kammarverkets tillstånd i äldre och senare tider; Stockholm 1823; sid. 13, 14. (Helt kort).

Lars Georg Rabenius, Lärobok i Svenska Kameral-Lagfarenheten; 2:dra uppl. Örebro 1832; §. 354, 374, 389, 460. (Kort, men temligen fullständig framställning af Mantalspenningarnes uppkomst, öden och närvarande beskaffenhet; innehåller dock några origtigheter).

Johan Gabriel von Bonsdorff, Storfurstendömet Finlands Kameral-Lagfarenhet, systematiskt framstäld; Helsingfors 1835; sid. 147, 581—600. (Goda upplysningar).

Anonym, Om Reformer i Sveriges Beskattning; Stockholm 1839; sid. 42—44, 49. (Sammandrag af Rabenii uppgifter och 1823 års Stats-Utskotts i memor. N:o 129).

P. Abrahamsson, Swerikes Rijkes Lands-Lag....nu ånyo andra gången med anmärckningar uplagd; Stockholm 1726; sid. 148 och flerestädes, enligt Dryssells Register.

Isr. Arnell, Swerikes Stadz-Lagh,.... Nu åter å nyo med Anmärckningar vplagd; Stockholm 1730; sid. 133—137, 211, 225, 378, 612.

Otto Fredr. Stålhammar, Swenska Justitiæ och Politiæ-Wärket; Stockholm 1746; sid. 340, 341. (Kort sammandrag af Författningar).

Jacob Albrecht Flintberg, Bruks-Idkares, Städers och Borgerskaps Ömse Förmoner och Skyldigheter i stöd af Författningar; Stockholm 1788, 1789; 2:dra del. (Om Rikets Städer), sid. 62, 517—519.

Magnus Selling, Anvisning till Läns Kammar-Werket i alphabetisk ordning; 2: dra uppl. Stockhom 1817; sid. 3, 108—110.

Nils Lundeqvist, Sammandrag af... [ 5 ]Stadgar och Resolutioner angående Svea Rikes Kammar-Werk; Strengnäs 1801; sid. 86—97; — Sammandrag m. m. Fortsatt och Tillökadt sedan år 1800; Strengnäs 1811; sid. 43—51, 154, 196, 197, 305; Supplement till det år 1821 utgifne sammandrag m. m. Stockholm (1831); sid. 9, 10. (Det fullständigaste sammandrag af hithörande Författningar).

Magnus Abr. Sahlstedt, Stora Tuna i Dahlom och Bergom, Minnesdöme, m. m. Stockholm 1745; sid, 104, 214.

Abr. Abrah:son Hülphers, Dagbok öfver en Resa igenom de, under Stora Kopparbergs Höfdingedöme lydande Lähn och Dalarne år 1757; Westerås 1762; sid. 59, 105.

Densamme, Samlingar til en Beskrifning öfver Norrland. Tredie Samlingen om Herjedalen; Westerås 1777; sid. 10.

Eric Hammarström, Äldre och Nyare Märkvärdigheter vid Stora Kopparberget; Fahlun 1789—1792; I. Samlingen, sid. 128, 139, 140, 142, 204.

Frantz D. Crælius, Beskrifning öfver Säfs Socken i Westerdalarne och Stora Kopparbergs Län; Fahlun 1850; sid. 50.

Densamme, Beskrifning öfver Nås Socken i Westerdals Fögderi af Stora Kopparbergs Län; Fahlun 1837; sid. 148.

Johan Fredric Bagge, Beskrifning om Upstaden Örebro; Stockholm 1785; sid. 89—100.

P. A. Granberg, (Staden) Götheborgs Historia och Beskrifning; Stockholm 1815; I. del. sid. 64, 65.

L. F. Kihlman, Beskrifning öfver Kumla Socken; Strengnäs 1828; sid. 54. (Obetydligt).

Enstaka uppgifter och omdömen öfver Mantalspenningarne träffas dessutom i många andra skrifter (t. ex. Landskapsbeskrifningar och arbeten öfver Statshushållning och Beskattningsväsen). En [ 6 ]mängd hithörande stadgar och förordningar träffas i Stiernmans, Modées, Gahm Perssons, Brantings m. fl. Författningssamlingar. Oaktadt så mycket blifvit både taladt och skrifvet om Mantalspenningarne, förmode vi dock, att en hvar som derom tagit någon kännedom, skall erkänna det mycket ännu återstår att utreda. Så hafva, till exempel, nästan alla Landshöfdingar förklarat sig ej kunnat utröna huru och när Mantalspenningarnes nuvarande belopp blifvit bestämdt, ej heller orsaken till olikheterne deri; och ingen annan har sedan derom lemnat någon vidare upplysning. Om Mantalspenningarnes natur af Grundskatt eller Koppskatt, om billigheten, olägenheterna och fördelarne af Koppskatter, m. m. hafva af nästan alla, som derom utlåtit sig, nog förvirrade åsigter yttrats. Men utom den vigt, som besvarandet och biläggandet af dessa och andra frågor och tvistigheter för närvarande kan ega, bör en framställning af Mantalspenningarnes öden äfven lemna goda bidrag till historien ej blott om beskattningen, utan ock om andra inre förhållanden och rådande åsigter, särdeles under det sjuttonde århundradet, då Adelns frihet från denna skatt lika ifrigt bestriddes och försvarades.

Så hoppas vi hafva ådagalagt att vårt ämne förtjenar en afhandling. Måtte också det förras vigt och intresse i någon mån öfverskyla den sednares brister.


[ 7 ]

De som vetenskapligt bearbetat Beskattningsläran hafva, särdeles i sednare tider, för en af sina första och vigtigaste uppgifter ansett bestämmandet af den yttersta grund, efter hvilken skattebidragens fördelning mellan samhällsmedlemmarne borde ske; men i fastställandet af denna grund hafva de från hvarannan mer och mindre afvikit. De åter, som utöfvat beskattningsmagten, hafva visat större öfverensstämmelse; och med få undantag, torde förmögenheten[3] utgjort den måttstock, efter hvilken de önskat bestämma skattskyldigheten.[4] Men ty värr! hafva de äfven mången gång visat en annan öfverensstämmelse, nemligen deruti, att de åsidosatt allt afseende å rättvis fördelning och endast haft möjligheten att uppbringa de erfordelig beloppen till rättesnöre och syftemål. Så handlade icke vår Store Gustaf Adolf. Äfven i detta hänseende har han visat sig stor. Han bemödade sig alltid att lämpa skattskyldigheten efter förmågan och han genomförde denna grundsatts, så långt nöd, samhällsskick och bristfälligt uppbördssätt tilläto.[5] En frejdad häf[ 8 ]datecknare har yttrat, att ”de som så mycket orda om de skattebördor, med hvilka Gustaf Adolf belastat Svenska jorden, borde åtminstone veta, att hvad som under honom skedde med lag, oftast före honom skett med olag, och att godtycket, som förut nästan var regel, nu visar sig som undantag.”[6] Men de, som så tala, borde ock veta, att Gustaf Adolf visst icke fästade sina drygaste pålagor vid jorden, utan tvertom äfven i det hänseendet omvände förhållandet, så att hvad som före honom varit regel, under honom blef undantag.

Men på olika sätt sökte Gustaf Adolf under början af sin regering och under dess fortgång att uppnå sitt mål. Denna olikhet svarar mot den nu för tiden så allmänt omtalade och dock så oklart uppfattade, den oftast olika bestämda och dock lika menade skillnaden mellan direct och indirect beskattning[7]. Den [ 9 ]förra fördelar skatterna mellan samhällsmedlemmarne efter någon sorts uppskattning af deras förmögen- [ 10 ]het och bestämmer på förhand, oftast för en viss tid, det belopp enhvar bör betala. Den sednare åter [ 11 ]söker på en omväg träffa förmögenheten; den uppskattar ej denna, utan vänder sig mot dess förbrukning och fäster skattskyldigheten vid handlingar, ofta [ 12 ]sådana, som anses blifva företagna i mån af förmögenhet[8]. Det förra beskattningssättet var nästan ensamt i Sverige begagnadt före Gustaf Adolf. Han och hans Fader, af oupphörliga behof dertill tvungna, försökte dess utbildning, men med föga framgång. Också måste de svårigheter, som äro dermed förbundna och numera allmänt erkännas, vid denna tid varit särdeles hindrande[9]. Hos ett folk, så till näringar, som samhällsskick och yttre förhållanden i ett tillfällighets- och öfvergångstillstånd, skulle svårigheten att rätt kunna uppskatta inkomst och egendom slutligen låta känna sig såsom oöfvervinnerlig; och egenskapen hos de på detta sätt fördelade skatter, att förefalla tunga och tryckande, kunde ej annat än förstoras och tydligare framträda genom uppbördsmäns och arrendatorers hårdhet och underslef, och genom talrika anspråk på skattefrihet[10]. Elfs[ 13 ]borgs lösen, som var den mest omfattande och utbildade af dessa skatter, torde lemna bästa beviset på dessa förhållanden[11]. Andra Staters exempel, kanske företrädesvis Hollands,[12] gåfvo Gustaf Adolf utsigt att genom det så kallade indirecta beskattningssättet, förut hos oss nästan okändt,[13] kunna kringgå dessa hinder[14]. Införandet, 1622, af Lilla [ 14 ]Tullen och Accisen var det första och äfven största steget på denna bana[15]. Det andra var försöket att införa den skatt, som blef upphofvet till mantalspenningarne, nämligen 1625 års Qvarntull; men detta försök misslyckades genast i sin början. Den handling, som belades med skatt, hade blott undantagsvis öfvergått till en särskild näringsgren; den utgjorde ännu nästan öfverallt ett hushållsbestyr, som var för uppbörden oåtkomligt. Man måste derföre öfvergifva det indirecta, med så många förmodade fördelar förbundna uppbördssättet, och välja ett direct, i det man efter uppskattning af den skattskyldiges spanmålsförbrukning, för en viss tid bestämde det belopp han borde betala. Men skattskyldige ansågos de, som lefde i eget bröd, emedan endast de hade någon spanmål att förmala, d. v. s. på det skattskyldiga sättet förbruka; mot dem vände man sig följaktligen med fordran af skatt. Och då förtäringen af spanmål inom hvarje hushåll hufvudsakligen beror af medlemmarnes antal, var öfvergången till en Koppskatt, ålagd husfadren för alla personer i hans bröd, ganska naturlig[16]. — En sådan öfvergång har ock egt rum i flere andra länder och erfarenheten torde tillräckligt hafva ådagalagt, att en skatt på säds förmalning endast i större städer eller särdeles bördiga och tätt befolkade landsorter med någon fördel kan införas och bestånd; men att den på vanliga landsbygder är förknippad med stora svårigheter, hvilka merendels snart vålla [ 15 ]dess förbytande i en Koppskatt[17]. Då Preussen, efter freden i Tilsit, sökte vinna ny gestalt och nya krafter, undergick äfven dess skatteväsen en genomgripande förändring. Genom Edictet af den 28 Oct. 1810 über die neuen Konsumtions und Luxussteuern[18] påbjöds bland andra allmänna förbrukningsskatter en ny Qvarntull öfver hela riket. Redan långt förut var en sådan införd i Städerna i största delen af Preussiske Staten. Dess utsträckande till Landet blef nu åtföljdt af så mycket missnöje och underslef, att Regeringen fann för godt att lyssna till några ansedda och välmenande godsegares förslag, och redan genom Edictet af den 7 Sept. 1811 (Ferneweite Edikt über die Finanzen des Staats und das Abgaben-System[19]) afskaffades den på landsbygden, dit äfven småstäder räknades. I stället infördes der en Koppskatt, att af personer öfver 12 år, af alla stånd och till lika belopp erläggas. Sedan Preussen efter 1815 återvunnit en stadgad fred, blef det möjligt, att med hopp om framgång söka återställa jemnvigten mellan statens inkomster och utgifter, hvilken under de föregående krigsåren alldeles gått förlorad. Med hela Skatteväsendet skedde en stor omskapning. 1818 och 1819 ordnades Gränstull- och indirecta Skatteväsendet till likhet öfver hela riket, och genom lagarne af den 30 Maj 1820[20] skedde detsamma med [ 16 ]de directa skatterna. Till den åsyftade likstämmigheten hörde äfven upphäfvandet af den skillnad som fanns i beskattningen för stad och land. Men de svårigheter, som mötte ett fullständigt genom förande af denna plan, ansågos oöfvervinnerliga. Qvarntullen fick fortfara i de större städerne, men den särskilda, som ännu fanns i några district mellan Elbe och Weser, samt i Mindenska Regeringsområdet, upphäfdes. Den för landet och småstäderna gällande Koppskatten förvandlades till en Personalskatt i vissa Classer (Klassensteuer), utsträckt öfver hela riket, men med fortfarande undantag för alla städer, som erlade qvarntull[21]. — Hannover företer ungefär samma förhållanden, som Preussen[22]. — I Belgien hade man infört en qvarntull; men som svårigheterna vid dess uppbörd väckte missnöje, vidtog man samma åtgärd som i Sverige, och tillät de hushåll, som så önskade, betala en viss summa för året, bestämd efter hushållets storlek och deraf beroende spanmålsförtäring. Men detta medel var värre än det onda sjelf; och 1829 måste skatten både under ena och andra formen afskaffas. Dock fick qvarntullen i städerna fortfara, men endast för stadsmenigheternas egna behof[23].

[ 17 ]Likasom de fleste andra Svenske skatter, och kanske mera, har den ifrågavarande att härleda sin tillvaro från krigiska behof[24]. Efter det med Polen i Mietau den 10 Augusti 1622 ingångna stilleståndet fortfor visserligen Sverige i nära trenne år, att vara befriadt från öppet krig[25]. Men detta lugn var föga mindre kostsamt än kriget[26]. Osäkerhet rådde på alla sidor. Från Ryssland besvärades Gustaf Adolf allt- [ 18 ]jemnt af småagtiga klagomål, som visade vänskapens opålitlighet[27]. Med Dannemark måste nästan oafbrutet underhandlas, utan att förtroendet deraf stärktes; tvertom befarades fredsbrott flere gånger, och de uteblefvo kanske endast till följd af Gustaf Adolfs snabba och starka rustningar[28]. Stilleståndet med Polen var ganska osäkert och tillika, då det för hvarje gång blott på ett år ingicks, af allt för kort varaktighet, för att medgifva någon minskning i den mot detta rike använda krigsstyrkan och dess utrustning. Tvertom fordrades det en hotande ställning för att gifva eftertryck åt de fortsatta, men lama fredsunderhandlingarne[29]. Derföre, då detta stillestånd med Mars månad 1625 gick till ända, och Gustaf Adolf önskade genom ett kraftigt anfall tillkämpa sig en snar fred, kan man ej undra, ej heller tadla honom, att han saknade medel härtill, ehuru betydliga tillfälliga skatter dessa år för krigets fortsättande blifvit beviljade och utgått. Men också för freden saknade han tillgångar; med dess inträdande skulle de beviljade skatterna till större delen upphöra. Af sin strids färdiga ställning hade han dock rönt för mycken framgång för att vilja öfvergifva den;[30] om den hade tömt hans skattkammare, hade den också lärt honom, att det endast var genom en talrik, stående krigsmagt, som han kunde hoppas bibehålla freden säker, sedan han en gång vunnit den. [ 19 ]Hans förslag om underhållet af en sådan krigsmagt kan derföre icke hafva varit blott en förvändning, att dermed tillåcka sig bifall till den nya beskattning, Qvarntullen, han nu ville införa; men å andra sidan visar hans förfarande, att fyllande af ögonblickets behof likväl för tillfället var det närmaste föremålet för hans omtanka.

Redan under hösten 1624 skall Konungen hafva om dessa ämnen hållit öfverläggningar med Riks-Rådet, några af Ridderskapet och Adeln samt några af Biskoparne, som då för andra orsaker voro i Stockholm församlade. Enligt de få underrättelser om detta möte, hvilka finnas i behåll,[31] skola de församlade ansett ”en stadig och alltid varande armee” för det bästa medlet att försäkra Rikets trygghet. Bland de förslag, att anskaffa tillgångar till dess underhållande, som för dem framställdes, mente de ”ett medel vara beqvämligt, ja, fast det endaste, som med skäl upptänkas kunde,” nämligen att ”alle man gåfve jemte Tullmjölet något till kronan.” Troligtvis beslöt man att öfver detta ärende borde rådplägas med Ständerna. De kallades den 27 December 1624, att infinna sig i Arboga den siste Februari 1625, dock ej till vanlig talrikhet[32].

Den 10 Mars 1625 på Rikssalen i Stockholm öppnade Konungen Riksdagen med ett tal, som ännu finnes bevaradt[33]. Hufvudinnehållet är, jemte [ 20 ]berättelse om nyssnämnde möte, en framställning af Sveriges vådliga ställning och fara att underkufvas, dess betryggande af en stående här och de fördelar hvarje af de fyra Stånden genom en sådan skulle åtnjuta. Derefter uppläste RiksCanzleren Axel Oxenstjerna en proposition om den nya skatt, som till denna Krigsmagts underhåll, under form af en Qvarntull, i penningar skulle utgå. Denna Proposition finnes ej i behåll, men öfverensstämde troligtvis i det närmaste med det sedan fattade Riksdagsbeslutet.

Den blef likväl ej utan invändningar antagen; dock skall Ridderskapet och Adeln, enligt Konungens uttryck, ”sig strax och utan någre insagur och besvär, dertill godvillige finna låtit.” Detta var ett vackert drag af frivillig uppoffring för det allmänna behofvet; ty Adelns anspråk på skattefrihet, grundade på detta Stånds medfödda pligt att personligen tjena fäderneslandet, hade ännu icke till sin giltighet rönt något särdeles motstånd[34]. Men en del af de [ 21 ]andra Ständerna ville ej lemna sitt samtycke till Konungens förslag. Det vill synas såsom det egentligen varit en ny skattebörda man önskade undslippa. Man vågade dock ej att rent ut förneka behofvet deraf. Det hade varit, att alltför mycket visa misstro till Gustaf Adolfs så ofta yttrade önskan, att ej onödigtvis betunga sina undersåter, och till hans sorgfälliga vård, att alla medel blefvo på bästa sätt använda till rikets nytta. Man vände sig mot den föreslagna pålagans beskaffenhet och framställde deremot betänkligheter, så vidt vi vete, i tvenne hänseenden; och dessa betänkligheter voro visserligen icke utan grund. Den ena synes hafva rört den ofvannämnda svårigheten, hvaremot detta beskattningsförsök strandade, nämligen förmalningens dåvarande allmänna beskaffenhet af enskildt hushållsbestyr[35]. På denna svårighet synes dock Gustaf Adolf icke hafva lagt särdeles vigt. Utan fråga begick han deruti ett misstag; men vi hafve nyss visat, att samma misstag blifvit begânget i långt sednare tider, sedan beskattningslärans satser blifvit i så betydlig mån mera och klarare utvecklade. Den andra betänkligheten hade afseende på det förhållande, i hvilket den nya skatten skulle komma att fördela sig. Man påstod att den skulle falla den fattige och utarme alldeles odräglig. De skäl man anförde, eller åtminstone tänkte sig för detta påstående äro väl ej till vår kunskap bevarade; men på denna tid, då beskattningsläran var så outbildad, och långt förr än man fördjupat sig i de klyftiga undersökningarne om skatternas öfverskjutande från den betalande på an- [ 22 ]dra, måste de varit ganska enkla[36]. Man insåg möjligen att spanmålsförbrukningen icke står i noggrant förhållande till förmögenheten, utan medtar största delen af den fattiges tillgångar, under det den blott uppgår till en mindre del af alla de njutningsmedels värde, hvilka den rike använder[37]. Men de grunder man för den utarmes räkning anförde, må hafva varit hvilka som helst; de öfvertygade icke Gustaf Adolf. Man skulle till och med af hans förfarande kunna sluta, att han ansåg dem för blotta svepskäl, och af Ständernas, att han deruti ej hade så orätt. Utan tvifvel insåg Gustaf Adolf klart omöjligheten att utan det fattigare folkets beskattning åstadkomma något betydligare belopp; en sanning hvilken erfarenheten tillräckligt har bestyrkt och våra dagars beskattningslärare äfven väl torde allmänt erkänna[38]. En skatt på säds förmalning egnar sig [ 23 ]deremot, der den kan genomföras, särdeles för detta ändamål. Den drabbar ovillkorligen alla. Denna dess allmänhet gör den högst indrägtig, oaktadt låga afgifter, och afgifternas erläggande i små delar lindrar betydligt dess tyngd[39]. Om dessa förhållanden synes Gustaf Adolf hafva velat på ett ganska påtagligt sätt öfverbevisa Ständerna. Han sammankallade dem den 24 Mars och höll till dem ett tal,[40] hvaruti han, utan att vidare söka vederlägga hvad man yttrat, eller eftergifva sin fordran af skatt, förklarade sig, i anledning af det motstånd hans skatte- [ 24 ]förslag rönt, vara färdig att öfvergifva detsamma. Han ansåge det visserligen ännu för det bästa, men hvarje anledning till söndring mellan öfverhet och undersåter borde framför allt undvikas. Han hade derföre uttänkt ett annat sätt att uppbringa det belopp nöden fordrade. De förmögne inom hvart Stånd skulle antecknas och på hvar och en af dem en viss summa efter förmögenhet läggas[41]; den fattige skulle alldeles förskonas[42]. Den proposition, som innehöll regleringen af denna nya skatt, och på Konungens befallning för Ständerna upplästes, är icke bevarad, och vi känne derföre ej i hvad förhållande skatten skulle stå till förmögenhet. Men att det var ganska drygt, ser man af Konungens yttrade förmodan, att det inom hvarje Stånd skulle finnas 6 eller 7,000 personer, som kunde utan någon sin skada eller afsaknad erlägga 100 Daler eller deröfver.[43] Det [ 25 ]var en för den tiden ganska betydlig summa, och förmodligen skulle alla närvarande af Ständerna kom- [ 26 ]mit att erlägga den. Denna omständighet torde ej varit alldeles utan inflytande. Det är naturligt, att [ 27 ]den föreslagna skattens omöjlighet derigenom skulle synas större. Dock känne vi icke öfverläggningarne öfver det nya förslaget, blott att de ej blefvo särdeles långvariga. Ständerna frånträdde snart sin förut yttrade öfvertygelse. Utantvifvel bidrogo dertill jemväl Konungens kraftiga föreställningar, den föreslagna Qvarntullens likhet för alla Stånd och hoppet att genom dess indrägtighet framdeles vinna befrielse från andra skatter.[44]

Redan den 2 April 1625 utfärdades Riksdagsbeslutet. Behjertande Fäderneslandets nöd på den- [ 28 ]na sidan och Ständernas, särdeles Allmogens trång i landet på den andra, hade man ej kunnat finna något bättre medel, än att alla Stånd tillika lämpade sig derefter, särdeles att de rike och förmögne, som störste intresset hafva i Rikets välstånd, den fattige till lisa, också gjorde det mesta. ”At nu thetta skee och erhållas kunde,” heter det vidare, ”vthan privilegierade Ståndz store förfång och præjudicio, Tå hafve wij vptänckt, Kong. May. föreslaget, approberat och gillat, at en Tull Cronan tillägges måtte aff allt then Sädh eller Spanmål som föres till Qwarn at malas, ehwem then tillhörer, Adel eller Oadel, Lecht och Lärd, ingen vndantagande, som vnder Sweriges Crono är besitten eller ther wistas: Och gäller lijka, hwadh heller Qwarnen hörer Cronan, Frelset eller Skatten til”[45].

Den nya tullen bestämdes att utgå i penningar, icke i en viss del af den förmalda säden. Orsaken härtill var utan tvifvel det trängande behofvet af reda penningar för krigets utförande. Den blef härigenom visserligen mera tryckande, emedan myntbristen var så stor; den blef äfven lika för ren och oren, slö och strid spanmål. Men å andra sidan steg den icke under missväxt och dyr tid med sädens pris, såsom den skulle gjort, om den i säd blifvit bestämd. En annan, dock säkerligen icke åsyftad fördel för den skattdragande var äfven förenad härmed; skatten blef nämligen med tiden genom myntets försämring lindrigare.

Den fattigares anspråk blefvo ej förgätna. För att lämpa skatten efter lefnadssättet, och derigenom äfven efter förmågan, vidtogs en utväg, som i sed[ 29 ]nare tider ofta blifvit följd och af beskattningslärare allmänt anbefalles.[46] ”På thet the Fattighe måghe kenna någhon lijsa, och the Förmögne som bättre Rådh hafwa, och krässligare wele lefwa, måghe dragha så mycket swårare börda,” så bestämdes afgifterna för de ädlare sädesslagen betydligt högre, än för de sämre. Tullen blef denna:

För en T:a Hafra eller Blandkorn 2 öre.
” ” Malt eller rent Korn halfannan gång så mycket, eller 3  ”
” ” blandadt Korn och Råg dubbelt 4  ”
” ” Ärter eller Bohvete tredubbelt 6  ”
” ” Råg fyrdubbelt 8  ”
” ” Hvete sexdubbelt 12  ”[47]

[ 30 ]Således stego afgifterna i större förhållanden än spanmålens priser. De underrättelser vi om dessa från denna tid lyckats förskaffa oss, äro, enligt hvad vi [ 31 ]redan visat, från hvarandra ganska afvikande. Utan fråga vexlade också dessa priser efter olika orters, årsvexter och årstider ganska mycket och långt mera än i våra dagar, då ökade capitaler, lättare communicationer och lifligare rörelse bidraga att jemna förhållandena. Men äfven nu skulle en dylik bestämd penningtull på spanmålsförmalning efter olika orter och tider komma att utgöra en ganska olika del af spånmålstunnans värde[48]. Naturligtvis måtte det ännu mera varit fallet vid ifrågavarande tidpunkt, och en beräkning deröfver måste blifva svår och osäker. Den har dock blifvit försökt, och man har velat finna, att tullen på rågen skulle hafva utgjort en niondedel af dess värde[49]. Detta förhållande torde vara nog drygt. Det pris, hvartill det denna tid vanligtvis efterläts allmogen att lösa den spanmål, som ingick uti dess kronoutskylder, och hvilket pris äfven sedermera blifvit kronovärdiet, var 9 mark för tunnan.[50] Detta var naturligtvis något lägre än det allmänt gängse, då lösningsrätt efter detta pris ansågs såsom en fördel. Men denna spanmål kallas ofta ”råg och korn,” och bestod af båda dessa sädesslag, dock ej sammanblandade, kanske ock i några landsorter dertill af hafra, men troligtvis ingenstädes enbart af råg[51]. [ 32 ]Dennas vanliga pris måtte således varit ändå högre. Också var det enligt den enda uppgift derom vi från denna tid lyckats anträffa, 1624 om hösten på Öland 3 daler (= 12 mark = 4 R:dr 44 sk. B:co) och om våren (1625?) 4—6 daler (= 16—24 mark[52]). Visserligen äro dessa priser uppgifna såsom ovanligt höga, men spanmålspriserna på Öland voro utan tvifvel denna tid, såsom nu, lägre än i allmänhet i det öfriga riket eller nuvarande gamla Sverige. Vi förmode af dessa skäl, att rågens allmännaste pris var från 10 till 12 mark, och att den nya tullen alltså utgjorde från en tiondedel till en tolftedel af rågtunnans värde. — Enligt den nyssnämnda anteckningen var kornpriset på Ölands samma höst 10 à 11 mark och om våren 12 à 14. I allmänhet torde det derföre kunna antagas från 8 till 10 mark, och den nya tullen från en sextondedel till en tjugondedel af tunnans värde. — Om priserna på Hvete och Hafra känne vi ej annat, än att det förra i en Värdering från 1620[53] är, för Upland, Westmanland och Östergötland, upptaget till 3 daler, och det sednare för Westergötland till 4 mark[54], och för Finland till 3; hvarvid bör anmärkas, att ”Råg och Korn” för de förstnämnda landskapen är värderadt [ 33 ]till 9 mark, men för det sistnämnda endast till 6. Vi äre derföre böjde att antaga Hvetets allmännaste pris till 12 à 15 mark och Hafrans till 4 à 6, samt tullen å det förra sädesslaget alltså från en åttondedel till en tiondedel, och å det sednare från en sextondedel till en tjugufjerdedel af tunnans värde. Men vi tillägge att vi anse hela den här framställda beräkningen för mindre tillförlitlig.

[ 33 ]Ännu större svårigheter torde möta vid undersökningen om det belopp, hvartill denna beskattning, så väl i allmänhet, som för hvarje person isynnerhet, skulle kommit att stiga, om den i sitt tilltänkta skick kunnat genomföras. Naturligtvis är det hufvudsakligen spanmålsförbrukningen, som en dylik undersökning måste omfatta. För att åtminstone till en del lösa uppgiften torde det vara bäst, att söka utröna huru mycket spanmål ett gift par af den arbetande classen om året förbrukade. Det är ock vigtigast att veta, emedan denna folkelass var den ojemförligt talrikaste och det företrädesvis var för den, som den nya skatten skulle blifva af betydenhet. Ordningar för statfolk lemna troligtvis temligen tillförlitlig upplysning om denna class’ spanmålsförtäring nu för tiden;[55] ty statfolks lefnads[ 34 ]sätt torde i allmänhet motsvara den största delen af den jordbrukande allmogens och de torde i detta hänseende stå midt emellan den förmögnare bonden och den utfattige backstugusittaren eller den ej myc- [ 35 ]ket bättre lottade sjelfegaren på en ringa jordlapp. Men dessa ordningar afvika från hvarandra icke obetydligt, så i afseende på spanmålens myckenhet, beräknad i rymdmått, som på dess slag[56] Den förra olikheten beror dock ganska mycket på den sednare, och är till en stor del blott skenbar; den, t. ex. som får sin stat i hafra, behöfver nära dubbelt så många tunnor som den, hvilken får råg. I sjelfva verket är också spanmålsförtäringen i de fattigare landsorterne, hvilkas stater i allmänhet föreskrifva flere tunnor, mindre än i de bördigare. Visserligen förete staterna ändock olikhet nog. Likväl torde de lemna tillräcklig ledning för antagandet att ett gift arbetande pars spanmålsförtäring om året vexlar från 212 T:r råg och 5 T:r hafra, till 4 T:r råg och 3 T:r korn, härunder inbegripna mindre tillägg af andra sädesslag[57]. Att den icke genom det nu så allmänna [ 36 ]bruket af potates blifvit mycket förminskad mot förr, bestyrkes både af beräkningar öfver densamma från sednare hälften af det förflutna århundradet[58] och af [ 37 ]statordningar från dettas förra hälft[59]. Ännu hundrade år derförut, eller ungefär vid den tid, hvars [ 38 ]förhållanden egentligen utgöra föremålet för vår undersökning, samt under långliga tider tillbaka, var den troligtvis i allmänhet till och med något ringare, än nu för tiden, fast den torde företett större olikhet mellan den rike och den fattige, emellan bördiga och ofrugtbara nejder. En af Gustaf I:s KammarRåd författad och sedan på Konungens slott och gårdar samt på skepp och resor efterföljd ordning för den utspisning, som beräknades för en person af Hofmän och Svenner, Båts- och Embetsmän, upptager visserligen, oaktadt en ansenlig myckenhet kött, fläsk och fisk, dock för året 9 à 10 T:r spanmål, hvaraf största delen förmodligen var råg och korn[60]. Ännu rikligare tilltagna äro några andra, i enskilda anteckningar bevarade spisordningar, hvilka vi anse förskrifva sig från slutet af 1500-talet[61]. De föreskrifva ända till 13 T:r[62]. Men troligtvis uppsatta för Fogdar och andra till rättelse vid redovisning för användandet af Kronans medel, äro de utan tvifvel allt för dryga. Också förklaras till och med Gustaf I:s ordning af en nära samtida stor hushållare för nog rundelig, och han tillägger, att den icke af fattigt bondefolk kunde följas[63]. Den ymniga förtä[ 39 ]ringen af öl torde jemväl till en stor del vara orsaken till denna dryga spanmålsutspisning; också består största delen af den föreskrifna spanmålen i malt[64]. Men denna dryck begagnades troligtvis blott i ringa mått af allmogen, särdeles den fattigare. Dertill kommer att boskapsskötselns alster och fisk utgjorde en långt större del af dess föda, än i våra dagar, samt att i fattigare nejder mjöl af ben, agnar, halm, bark m. m. ganska ofta, kanske årligen, måste tillgripas. Att spanmålsförtäringen 1625 var något, dock ej betydligt, ringare än nu, synes och bekräftadt af de uppskattningslängder, hvilka i anledning af den nya skatten upprättades öfver förmalningen å Bäcke- och Handqvarnar[65]. Af dem inhemtas äfven att i de [ 40 ]bördigare orterne det allmännaste sädesslaget varit korn, samt dernäst råg, men att i de magrare mest nyttjats hafra och blandkorn, något korn och litet råg[66]. Denna olikhet måste äfven medföra betydlig olikhet i den nya skattens belopp. — Med betraktande af allt detta torde man, utan fara att begå något särdeles misstag, kunna uppskatta den årliga spanmålsförtäringen af ett gift par bland de bättre lottade landsorternes förmögnare allmoge till 14 T:a hvete, 3 T:r råg, 4 T:r korn. Skatten härför blefve en Svensk daler och sju öre. Detta gör, om man efter silfvervärdet antager dalern till 6 mark, i nuvarande banco-mynt 1 R:dr 47 sk. 10 r:st.; men om man efter den tidens varuvärden antager ett öre svara mot 434 sk. banco, blir det nära dubbelt eller 3 R:dr 41 sk. 3 r:st. b:co. Ett fattigt par åter, från en fattig landsort, skulle för en ungefärligen antagen förtäring af [ 41 ]2 T:r korn och 7 T:r hafra erlägga knappast hälften så mycket, eller allenast 20 öre, i banco efter silfvervärde 1 R:dr 1 sk. 2 r:st., och efter varuvärde 1 R:dr 47 sk. — Ett allmänt öfverslag öfver skattens belopp för en person måste alltså blifva ganska ovisst. Om man dervid går en medelväg, kunde man antaga skatten för ett gift par till 26 à 32 öre (= 2 R:dr 27 sk. 6 r:st. à 3 R:dr 8 sk. b:co); på ett hushåll torde man kunna beräkna öfverhufvud 5 personer, och dessas spanmålsförtäring ungefär dubbelt så stor som ett gift pars. Skatten skulle således på hushållet blifva ungefär 52 à 64 öre (= 5 R:dr 7 sk. à 6 R:dr 16 sk.) och på person öfverhufvud 10 à 13 öre eller, efter varuvärde, ungefär 1 R:dr à 1 R:dr 12 sk., således 4 till 5 gånger Mantalspenningarnes nuvarande allmännaste belopp. Om man åter utesluter alla under 12 år och på de öfriga fördelar skatten, skulle den blifva ungfär 14 till 18 öre på person (= 1: 18: 6. till 1: 37 b:co, eller 5 till 7 gånger Mantalspenningarne[67]. — Detta allt gäller om allmogen. De andra stånden skulle till betydligt högre, kanske dubbelt belopp träffas af denna skatt. Men vi hafve alltför länge uppehållit oss med förevarande beräkningar. Vi lemne derföre så väl de högre ståndens spanmålsförtäring, som försöket att framställa ett öfverslag öfver hvad skatten i hela riket borde inbringa, hvartill skulle fordras andra och vidlyftigare undersökningar, än vi haft tillfälle anställa.

Redan genom stadganden i sjelfva Riksdagsbeslutet bereddes den nya skattens öfvergång från qvarntull till koppskatt, ehuru sådant visserligen icke var [ 42 ]afsigten. Handqvarnar[68], som 1625 voro ganska allmänna och blefvo det ännu mer för den nya tullens skull[69], blefvo tillåtna. Deras afskaffande är nu för tiden ansedt såsom ett oundgängligt villkor för möjligheten af en förmalningsskatt[70]. Men dels torde man då icke så mycket insett detta, som man insåg omöjligheten af att genast utrota dessa qvarnar, och hårdheten af ett dylikt steg; dels kanske man hoppades, att framdeles, sedan qvarntullen ”kommit på gång” fogligen kunna afskaffa dem. Emedlertid fingo de af alla så i städerna, som på landet behållas i sina hus, för att göra gryn på, äfven för den fattiges skull, att han måtte lättare kunna förmala det lilla han hade. Men emedan genom dem den nya tullen kunde blifva onyttig, skulle en hvar, som ville begagna dem, på landet vid tinget och i staden på accisboden angifva sitt namn, hvad och huru mycket säd han om året sålunda ärnade och förmådde förmala och derföre erlägga tullen, på landet till Fogden, i staden till Accismästaren. ”Men Hästeqwarner skole ingenstädhes, hwarken å Land eller i Städherne tillåtes, widh högste straff tilgörandes, om någhon thet sigh vnderstår: Och ther någre äre åå gång, the skole strax såsom Odelqwarnerne præjudicerlighe affskaffas”[71]. Hästqvarnarne, hvilkas beskaffenhet benämningen tillräckligt torde förklara, voro förmodligen sällsynta, och deras förbjudande skulle ej förorsaka särdeles olägenhet[72].

[ 43 ]Kanske ännu mera, än genom handqvarnarnes tillåtande, ehuru mera oförutsedt, förbereddes utbildandet af en koppskatt genom ett annat stadgande i Riksdagsbeslutet. ”Om thenne Tulls Vthfordring eller Inkräfwiande,” heter det, ”äre wij så föreente, att then beqwembligst kan förpacthes, anten Mölnaren eller Qwarnäghanden, om han wil så godh skääl gifwa som annan Man, och rättwijst är”[73]. Förpaktningen af skatternas uppbörd i Sverige var denna tid drifven till en höjd, som visserligen endast, men vi skulle också tro tillräckligt, af Statens nöd kunde försvaras[74]. Det var derföre ganska naturligt, att med den nya skatten skulle så förfaras; och det var tillika en handling af billighet och rättvisa, att mjölnaren eller qvarnegaren, hvilka oftast voro samme person, dervid lemnades företräde. Men då vid de fleste qvarnarne endast egarnes, stundom ock dertill några grannars mäld förmaldes, var för förpaktningssummans bestämning antalet af personer säkraste måttstocken, och koppskatten var snart färdig. Att vidare utveckla huru detta tillgick, tillhör en annan del af vår afhandling.

Men såsom förberedelse härför, och då 1625 års qvarntull och de mått och steg, som för dess införande vidtogos, haft ett icke oväsendtligt inflytande på qvarnväsendets och förmalningsnäringens tillstånd och utbildning, men någon nöjaktig framställning derom saknas, torde här vara lämpligt, att om denna näringsgren införa ett och annat, som står [ 44 ]i sammanhang med vårt ämne och kan tjena till dess upplysning [75].

Utom de nyssnämnde tvenne slagen af qvarnar omtalar Riksdagsbeslutet ännu trenne andra. Bäckeqvarnarnes egentliga beskaffenhet synes af benämningen. De urskiljas äfven genom den följd af deras belägenhet, att de blott höst och vår, då vattentillgången var ymnig, kunde gå. Dock torde man i allmänhet, såsom ock är fallet uti ifrågavarande riksdagsbeslut, ej uteslutande hafva gjort afseende på den i deras namn liggande bestämningen, utan nyttjat ordet, att dermed beteckna sådana mindre qvarnar, som med ett gemensamt, uttrycksfullt namn ofta kallades Småqvarnar[76]. Med afseende på sitt byggnadssätt kallas dessa qvarnar äfven ofta Fotqvarnar, Enfota qvarnar, Fotviskor. Sådana begagnas ännu icke sällan och äro af en högst enkel inrättning, utan utvexling. Omkring foten af den [ 45 ]lodräta axel, på hvars öfre ända den öfre qvarnstenen hvilar, är fästad en krans af litet på sned satta skoflar; mot desse, på ena sidan af axeln, ledes vattnet i stuprännan och sätter sålunda qvarnstenen i rörelse[77]. Ännu en benämning på dylika qvarnar är allmän, nemligen Sqvalta, Sqvaltqvarn. Dess egentliga betydelse är utan tvifvel en qvarn med dålig byggnad och ojemn, afbruten gång[78]. — Tillsam[ 46 ]mans med Bäckeqvarnar nämner Riksdagsbeslutet äfven Väderqvarnar[79] och sätter mot dem båda Odelqvarnar, hvarigenom det iakttager en under denna och långt äldre tider vanlig skillnad. Men att rätt bestämma denna, synes oss ganska svårt; det har ock skett på olika sätt[80]. Namnet odalqvarnar synes tillkännagifva, att det utmärkande hos dem icke så mycket låg i deras byggnadssätt och yttre skick, [ 47 ]som ej mera i samhällsförhållanden[81]. Också kunna vi ej erinra oss hafva sett dem med ett allmänt namn kallade Hjulqvarnar[82], ehuru de visserligen till en stor del så voro; men utan tvifvel voro de äfven ofta fotviskor, och man finner till och med odalqvarnar nämnas, hvilka för bristande vattentillgång blott en del af året kunde begagnas. Men å andra sidan var ej skillnaden mellan odalqvarnarne och småqvarnarne af lagstiftningen gifven. Väl förbjöds redan 1474 att på småqvarnar mala annans mäld[83]; men detta stadgande visar just, att de genom något annat voro skiljda från odalqvarnarne; och förbudets sedermera så många gånger skedda förnyande är ett bevis att det icke efterlefdes[84]. Utan att fördjupa oss i undersökningar om skillnadens uppkomst och om ifrågavarande lagstiftnings historia, som dock för ämnets fullständiga utredande vore af nöden, framlägge vi blott den förmodan, att såsom odalqvarnar ansågos egentligen de, vid hvilka förmalningen drefs såsom en särskild näringsgren, och sålunda en eller flere personer sysselsattes, hvilka icke hade något annat yrke; men att tillika egarens stånd och villkor samt qvarnens ålder hade betydligt inflytande på dess anseende af odalqvarn. Kronan, Frälset eller andre förmögnare personer torde vid början af 17:de århundradet varit i temligen uteslutande besittning af odalqvarnarne, och kanske kronan ensam af rätten att anlägga nya[85]. Småqvarnarne åter voro så att [ 48 ]säga bondqvarnar. Ofta gemensam egendom för byalag, såsom ofta ännu i dag husbehofsqvarnarne, nyttjades de skiftevis af egarne, och deras skötsel var ingens uteslutande sysselsättning; eller ock, om qvarnen tillhörde en, utläntes den mot vedergällning till grannarne. Derföre voro ock sqvaltorna egentligen tillhörigheter till något hemman, då deremot odelqvarnar oftast voro för sig bestående possessioner med ringa eller ingen tillhörande jord. Visserligen hände väl ofta nog i mera bebodda nejder att bonden fann större uträkning att sköta sin qvarn än sin jord, eller att fattigare personer, som icke egde jord, [ 49 ]uppbyggde små fotviskor och födde sig med förmalning; men dessa qvarnar blefvo dock inga odalqvarnar, ehuru de sköttes såsom ett näringsfång[86]. Mot dylika småqvarnar var det som lagstiftningen isynnerhet riktade sin förföljelse till förmån för odalqvarnarne; men då de förra på de fleste orter ej voro de sednare till förfång, blefvo de beståndande. Förhållandena voro således ganska obestämda, och oreda, samt motsägelse mellan lagstiftning och verklighet rådde. Men 1625 års riksdagsbeslut utgör en vändningspunkt. ”Och effter om Wäder- och BäckeQwarner något betänckiande är infallit, så är thet gått funnet, at K. May. deputerade sine Commissarier i Landzänderne, hvilke medh Häredzhöffdingen och Nämbden i hwario Häredh och Sochn ransakade Landzens och Vndersåternes lägenheet, och hwadh skääl Qwarnen hafwer at stå eller rijfwas: Och serdeles at ther som OdelQwarner finnes så när wedh handen, at Sochne eller Häredzmän kunne medh godh beqwemlig heet komma thijt, och få sin tårfftighe Sädh malen, at Wäder och BäckeQwarner the som OdelQwarner ligge til meens, effter Häredz Doom vthrifwas och affskaffas: Men hwar anten icke någre OdelQwarner äro när til handz och i beqwemligheet låghe, eller och så ond wägh, at man icke vthan stoort beswär kan komma thijt, eller Stadhen och Landet kräfwer mehre Sädh malen, än OdelQwarner kunne affmale, eller och at Odelqwarner icke altijdh gå, Tå skal Wädher och Bäckeqwarner blifwa widh macht.” Genom de ransakningar, som i anledning af detta beslut höllos, bestämdes nogare, hvilka qvarnar fingo mala för tull (hvaribland naturligtvis alla odalqvarnar voro), och isynnerhet sedan genom 1638 års riksdagsbeslut undersökningar vid Härads-Rätt för [ 50 ]anläggning af nya qvarnar blifvit införda[87], lyckades det lagstiftningen att blifva mästare öfver för[ 51 ]malningsnäringar, och af staten lemnad tillåtelse blef verkliga villkoret för qvarnars användande för tulltägt. Derefter försvunno de gamla benämningarne småningom och de nu brukliga af Tull- och Husbehofsqvarnar inkommo i stället[88].

[ 52 ]1625 års qvarntull, som äfven kallas ”Kongs-tollen,” ”Penninge-Tollen,” bör icke förblandas med de andra afgifter, som ofta med ordet qvarntull betecknas. Lättast är den skiljd från den så kallade Tullkappen, eller den betalning som till qvarnegaren för säds förmalning erlades. Den bestod i en viss del af den säd, som skulle förmalas, men dess storlek var olika i olika landsorter och berodde mera på sed och på qvarnegarens godtycke än på lag[89]. Alla afgifter af qvarnar till Kronan, antingen de utgått till följe af eganderätt eller till följe af beskattningsrätt, hafva stundom blifvit kallade qvarntull. Kronans egne qvarnar voro, likasom Kronads jord, antingen utarrenderade, eller under eget bruk genom Fogdarne, eller mot stadgad ränta, upplåtne åt åbo, [ 53 ]som då antingen var ensamt mjölnare eller, om qvarnen blott var tillhörighet till ett hemman d. v. s. bäckeqvarn, tillika jordbrukare[90]. Denna ränta var enahanda med den, som af skatteqvarnar utgick, och med den af frälseqvarnar, för hvilken rusttjenst utgjordes. Om qvarnarna voro för sig bestående lägenheter, voro de ock särskildt skattlagda. Voro de tillhörigheter till jord, blefvo de vid dennas skattläggning anmärkte såsom andra hemmanets förmåner, t. ex. skog, äng, fiske, och hemmanets jordeboksränta rättades derefter, antingen utan att sådant i densamma tillkännagafs eller ock genom en deri införd titel af tullspanmål, tullmjöl eller dylikt[91]. Oak[ 54 ]tadt således denna qvarnarnes beskattning synes vara lika gammal med jordens, men med 1625 års qvarntull icke har någon gemenskap eller likhet, utom benämningen, har dock förblandning både i äldre och sednare tider skett och de författningar som i anledning af 1625 års qvarntull vidtogos, hafva blifvit tillämpade och åberopade i fråga om qvarnars grundskatt[92]. Men då vår afhandling ännu ej omfattar [ 55 ]dessa författningar, och då för en utveckling af hela misstaget och dess historia, skulle erfordras en utförlig framställning af lagstiftningen för Husbehofsqvarnar och deras beskattning, anse vi oss här böra lemna detta ämne åsido. Vi förmode ock, att den nämnda förblandningen icke mera skall förnyas, sedan Kongl. Maj:t med bifall till Riksens Ständers beslut genom Kungörelse den 17 Febr. 1824 befriat Husbehofs- qvarnar från skattläggning[93].

1625 års qvarntull var den enda af de många skatterna under Gustaf Adolfs regering, vid hvilken icke var fästadt villkoret af en bestämd tid, för hvilken den skulle utgå, eller af en framtida lindring. Dess af Gustaf Adolf framställda ändamål, underhållandet af en ständig krigsmagt, nämnes uttryckligen i Riksdagsbeslutet. En sådan hade i Sverige funnits alltifrån Gustaf Wasas dagar; Ständerna säga ock, att detta kraftiga medel varit ”af wåre Förfädher och oss sielfwe någhorlunda in til thenna Daghen practiceret.” Såsom nytt i förslaget synes egentligen framställas härens storlek och tjenstfärdighet i fred. Men vi tro oss ega fullt skäl att icke mera orda härom, och om hvad Gustaf Adolf i öfrigt gjorde för bildandet af en genom sjelfva sin inrättning ständig här, då detta ämne nyligen af en utmärkt forskare och man af yrket blifvit undersökt[94].

[ 56 ]



  1. ↑ Se Stats-Utskottets utlåtande d. 28 April 1823, N:o 129, angående någre, vid Förslaget om Inkomsternes beräkning, förekomne frågor (tr. i Bihang till Riks-Ståndens Protocoll 1823, 4:de Saml. 1. del. sid. 707, f.); samma Utskotts utlåtande N:o 279 (svar på återremiss; tr. a. st. II. del. sid. 1688).
  2. ↑ Expeditions-Utskottets förslag till underd. skrifvelse N:o 160 (tr. i Bihang till Riks-Ståndens Protocoll 1823, 10:de Saml. sid. 403, f.)
  3. ↑ Med förmögenhet förstå vi här så väl förråd af egodelar, som egande af inkomst, emedan ett strängt åtskiljande af dessa begrepp öfver hufvud endast inom vetenskapen gjort sig gällande. Jfr Lars Georg Rabenius, Lärobok i National-Ekonomien; Upsala 1829; sid. 371. M. v. Prittwitz, Theorie der Steuern und Zölle; Stuttgard och Tübingen 1842; sid. 178, 179.
  4. ↑ ”So viel ist gewiss, dass mehr oder weniger wohl so ziemlich bei allen bisherigen Besteurungsweisen dieser Grundsatz ins Auge gefasst worden ist, weil es am einfachsten schien, dass der Reichste am meisten an Steuern entrichte.” M. v. Prittwitz, a. st. sid. 98. Jfr. Karl Heinrich Rau, Lehrbuch der Politischen Oekonomie, II. Band, Grundsätze der Finanzwissenschaft, 2:te Ausg. Heidelberg 1843; §. 253, b).
  5. ↑ ”I deras (skatternas) fördelning sökte han (Gustaf Adolf), så mycket möjligt, närma sig grundsatsen af likhet för alla stånd, efter förmåga, hvilken regel ofta så väl af Konung som Ständer inskärpes.” Geijer, Sv. Folk. Hist. III. del. sid. 47. Men de åsigter, som i riksdagsbesluten yttras, hade nog sin upprinnelse från Konungen. Att han ej, då nöden fordrade hjelpskatter, borde skona de höga, hade Johan Skytte redan i ungdomen hos honom inplantat; se Joh. Skytte, Een kort underwijsning uthi hwad konster och dygder en Furstlig person skall sig öfwa och bruka, o. s. v. Stockholm 1770, (2:dra uppl.), sid. 28; och Hallenberg, Sv. Rikes Hist. und. Gust. Ad. I. del. sid. 14.
  6. ↑ Erik Gustaf Geijer, a. st. sid. 44.
  7. ↑ Om denna indelning yttrar sig J. G. Hoffman, Die Lehre von den Steuern, Berlin 1840, sid. 69, träffande; ”Diese Eintheilung ist in Jedermanns Munde, auch verhinden die Meisten wohl ungefähr dieselben Begriffe damit; wenn es aber darauf ankommt, diese Begriffe mit Worten zu bezeichnen, so zeigt sich eine grosse Verschiedenheit der Angaben, und mehrentheils ein Mangel an Klarheit und Vollständigkeit.” Detta förhållande torde af indelningens historia förklaras, och vi vilje derföre yttra några ord derom. — Man har velat finna att denna indelning af beskattningen hos de gamla folken varit känd och iakttagen. (Se t. ex. Brockhaus’ Conversations-Lexicon, 4:de upplag. 1817, artikeln: Abgaben). Det är sant så till vida, som flere af de beskattningssätt, hvilka man nu företrädesvis benämner directa och indirecta, från uråldriga tider varit i bruk, (se A. H. L. Heeren, Ideen über die Politik, den Verkehr und den Handel der vornehmsten Völker der alten Welt, III. Theil. 1. Abtheil. 10. Abschnitt; Upsala-upplag. sid. 213 f.). De latinska orden Tributum och Vectigal erbjuda äfven en viss motsvarighet; (om dessa ords betydelse se A. O. Lindfors, Handbok i Rom. Antiqviteterna; 5:te Afdeln. 2:dra Cap.; — J. D. Fuss, Antiquitates Romanæ; Edit. tertia, Leipzig 1837; §. 252—255, 389—393; — J. A. Lindblom, Lexicon LatinoSuecanum; sid. 3481; — Æg. Forcellini, Lexicon totius Latinitatis, Edit. in Germania prima, ordet Vectigal). Flere nyare författare hafva ock vid Romerska skatternas beskrifning följt ifrågavarande indelning (t. ex. Rudolf Bosse, Grundzüge des Finanzwesen im Römischen Staate, Braunschweig 1804; — H. E. Dirksen, Versuche zur Kritik und Auslegung der Quellen des Röm. Rechts, Leipzig 1823, sid. 149, f. — Friedrich Creuzer, Abriss der Röm. Antiquitäten zum Gebrauch bei Vorlesungen, 2. uppl. Leipzig och Darmstadt 1829, §. 214, 216; E. F. Bojesen, Handbok i Rom. Antiquiteterna, öfversalt från Danskan af C. W. Callerholm, Upsala 1843, sid. 71, 72; — G. F. Ruperti, Handbuch der Röm. Alterthümer, Hannover 1841—1843, 2. del. sid. 380, 822, 827, 840 etc. Alla dessa författare behandla indelningen såsom allmänt känd, men synas stundom ej hafva haft rätt klart begrepp derom). Men benämningen directa och indirecta skatter är ej äldre än från medlet af förra århundradet. De då uppträdande Fysiocraterne äro dess uppfinnare, men den har hos dem en egen af deras national-ekonomiska läror beroende betydelse (se t. ex. Quesnay’s uppsattser uti: Physiocratie ou Constitution Naturelle du Gouvernement etc. Receuil publié par Du Pont; Yverdon 1768, 1769, Tome IV; — Encyclopédie ou Dictionaire universel raisonné des connoissances humaines. Mis en ordre par M. De Felice, Yverdon 1770; Tome XXIV, art. Impôt; — Garnier, Abrége elementaire des principes de l'Economie politique, Paris l’an IV; III. partie; sammandrag deraf hos Roederer, Journal d'Economie publique etc. för 1796, sid. 170—180, 209—215). Denna gick småningom förlorad under striden mot dessa läror och deras undanträngande af nya; men denna förändring synes man ofta icke varseblifvit, utan man behandlade den temligen allmän vordna benämningen såsom uttryckande fullt bestämda och allmänt kända begrepp, och det är derföre stundom svårt att förklara hvad man egentligen dermed menade. (Bevis härpå torde man till och med finna hos Adam Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, V. Bok, 2. Cap. 2—4 Art.) Vid de stora och många förändringar, som under revolutionen företogos med Fransyska skatteväsendet, infördes deri fördelningen uti directa och indirecta skatter, och qvarstår der ännu, utan att dock omfatta alla skatter. (Se Marquis d’Audiffret, Système Financier de la France, Paris 1840, II. del. Tabell. till sid. 450). Den har sedermera äfven införts i andra staters skatteväsen, men ingenstädes torde dervid någon sträng begreppsbegränsning gjort sig gällande, utan har uppdelningen blifvit lämpad efter förevarande förhållanden. (Härom vinnes troligtvis god upplysning af Wiederhold, Handbuch der Literatur und Geschichte der indirecten Steuern, Marburg 1820; men till detta arbete hafve vi ej kunnat förskaffa oss tillgång). Den vann härigenom i vigt, men visserligen icke i reda och bestämdhet. Ytterligare betydelse och allmänhet erhöll den genom den lifliga strid, som så länge varit förd, och ännu ej synes utkämpad, om dessa skatteslags ömsesidiga företräden. (Se C. A. Freyherr von Malchus, Handbuch der Finanzwissenschaft und Finanzverwaltung; Stuttgard och Tübingen 1830; sid. 283). Också har vetenskapen slutligen ej underlåtit att åt indelningens vederbörliga bestämmande egna sina bemödanden. Den dervid rådande nyss omtalta olikheten faller genast i ögonen. Man jemföre t. ex. Julius Graf von Soden, National-Ekonomie (Staatsfinanz-wissenschaft, ein versuch) Leipzig 1811; III, 555, V, § 366; — Joh. Friedr. Euseb. Lotz, Revision der Grundbegriffe der Nationalwirthschaftslehre, Koburg och Leipzig 1814, §. 279. — Ludvig Heinrich von Jakob, Die Staatsfinanzwissenschaft, Halle 1821, §. 514, 707, f.; 2. Aufl. von J. F. H. Eiselen, Halle 1837, §. 256, 440, f. — Jean Baptiste Say, Traité d’Economie Politique, 5. uppl. Paris 1825, sid. 183, f.; på Svenska efter 4. upplagan: Afhandling uti Statshushållningsläran, Stockholm 1823, 1824, II. del. sid. 373, f. — Samma författare, Cours complet d'Economie Politique pratique, 2. Ed. publiée par Horace Say, Brüssel. 1840, sid. 498. — Malchus a. st. sid. 168—171. Karl Heinrich Rau, a. st. §. 294. — Carl Rotteck und Carl Welcker, Staats-Lexikon etc., VIII. Band, Altona 1839, art. Indirecte und directe Steuern. J. G. Hoffman, a. st.; — M. v. Prittwitz, a. st. sid. 99, 102. Att man hos andra författare med mindre vetenskapligt syfte träffar ännu större olikhet samt orediga begrepp och oklara bestämningar, är naturligt. Hos oss har talet om directa och indirecta skatter under de sista årtiondena blifvit temligen allmänt; men om den rätta betydelsen af dessa ord har man föga bekymrat sig. Undantag härifrån göra dock L. G. Rabenius, som i sin Lärobok i National-Ekonomien, §. 315, 319 framställer en något obestämd, dock ej illa tänkt förklaring, samt i någon mån M. Björnstjerna, Om Beskattningens Grunder i Sverige, Stockholm 1832, sid. 2, f. Denne sednare lånar från en främmande författare bestämningen af hvad han med de ifrågavarande orden tror sig förstå. Denna främmande författare uppgifver han, under höga låford, vara Adam Smith; men att så ej är, bör äfven den, som icke studerat Smith, kunna begripa, emedan i det lånade stycket omtalas ett nio år efter Smiths död inträffadt förhållande. Detta stycke återfinnes deremot ordagrant hos J. B. Say, (Traité d'Econ. Pol. V:e Ed. 1 T. sid. 183, 184, 188—190, Svenska öfversättn. 2:dra Del. sid. 373, 377—379), hvilken dock af Björnstjerna på samma sida kallas pur theorist, otydlig, sofistisk, partisk. — Slutligen tillägge vi, att en noggrannare undersökning torde visa det olikheterna och de skefva, oklara föreställningar, som man så ofta träffar vid uppfattningen af skillnaden mellan directa och indirecta skatter, till större delen torde härflyta från olika bestämmande af ytterst grunden för skatternas fördelning, och från förbiseende af olikheterna i begreppen skatt, beskattningssätt och uppbörd. (Jfr. v. Jakob, a. st. 2:dra uppl. §. 256, 440, 442, 1222—1233; Rau, a. st.)
  8. ↑ Med afsigt äro de här gifna bestämningarne obestämda eller kanske rättare sammanflickade af flere; ty endast derigenom tro vi dem kunna svara mot de hos de fleste rådande begreppen.
  9. ↑ ”Ce mode d’asseoir l’impôt a toujours échoué par la difficulté de constater le revenu et par les vexations qui en ont été la suite.” Gysebert Karel von Hogendorp, Lettres sur la prospérité publique, Amsterdam 1830, I. del. sid. 123. Jfr. v. Jakob, a. st. 2. upplag. §. 423.
  10. ↑ Ständerna yttra i Riksdagsbeslutet den 7 Maj 1622 (tryckt samma år) 3:dje puncten: ”Och ther wij thesse Contributioner öke wele, såsom fuller nödhen kräfwer, skulle thet til äfwentyrs falla oss odrägelighit, och ändoch icke richtigt kunde gå vth, hwadh som lofwat och tilsagdt blifwer. Hwarföre hafwer K. M:t oss allernådigst remonstreret och vnderrättat then oskäligheet som här til dagz är hållen vthi alla Landzhielper, så i Städherne som på Landzbygden. När man hafwer lagdt hielpen å Hionalaghen, Mantalet, Hemmanen eller Öretalet, eller ock elliest taxerat hwars och ens wilkor, hafwer altijdh then Fattighe och Rijke, then som intet, litet och myckit hafwer, gjordt lijka myckit til saken, Then som hafwer tijgdt sijn födho, och stått medh sin åhrlige Skatt tilbaker, hafwer måst göra lijka wedh then som kunde ockra på sin Granne,” o. s. v. (Något original till detta Riksdagsbeslut torde icke finnas i behåll; det är äfven tryckt af A. A. Stiernman, Alla Riksdagars och Mötens Beslut m. m. Stockholm 1728—1733; I. del. sid. 751—757, men med flera tryckfel). I Riksdagsbeslutet den 2 April 1625 (tr. samma år) heter det: ”Hwarföre hafwe wi.... befunnet, at the Hielper och owisse Skatter som nu Landet påliggie, icke mycket wille förslå, fast the än skole påökas, efter ty the förnämbste Ständer och Rijkeste i Landet medh sine Hion, Landbönder och Folck äre ther frije före, sompt genom vndfångne privilegier, sompt aff sedhwane” m. m. (Se Stiernman, a. st. sid. 783).
  11. ↑ Se Hallenberg, a. st. II. del. sid. 667, f. IV. del. sid. 621, 622, 806—808.
  12. ↑ Se A. H. L. Heeren, Handbok uti Europeiska Stats-Systemets och dess Coloniers Historia, öfversatt af Jon. U. Ekmarck; Strengnäs 1819; sid. 122. I afseende på Städernas nytta af en stående krigshär åberopar Gustaf Adolf uttryckligen Hollands exempel; se det här längre fram nämnda Gustaf Adolfs tal d. 10 Mars 1625, och Hallenberg, a. st. V. del. sid. 347.
  13. ↑ .... ”eademque nova vectigalium genera, svadente Rege in patriam introducta”.... E. M. Fant, De Onerib. Publicis, sid. 17.
  14. ↑ ”Och förthenskull hafwer H. K. M. oss allernådigst föreslaghet ett annat medhel, at effter som i andre wälbestälte Regementen sådhane pålaghor” (directa skatter) ”äre ogillade wordne, och i then stadhen vpfunnet, at en Tull och Accijs gifwas måtte aff alle ätelighe, slijtelighe och förnötelighe Wahrur, som föres til Tårgz och Marknat, hwilken såsom then ingen kunde wara beswärligh, i thet sielfwe Wahrun eller godzet gifwer Tullen och Accijssen, och deles i så måtto ibland månge, så at litet eller intet kommer på hwar, och skulle nepligen merckias, at något beswär ther vppå hunge,” o. s. v. Riksdagsbeslutet d. 7 Maj 1622., 3:dje punct.; Stiernman, a. st. sid. 755. — ”The Stat not knowing how to tax, directly and proportionably, the revenue of its subjects, endeavours to tax it indirectly by taxing their expence, wich it is supposed, will in most cases be nearly in proportion to their revenue.” Ad. Smith a. st. — Jfr. v. Jacob, a. st. 2. uppl. §. 431.
  15. ↑ Se sistnämnde Riksdagsbeslut; Hallenberg, a. st. V. del. sid. 16, 19—25.
  16. ↑ Att en Koppskatt i visst fall är en ”direct consumtionsskatt,” yttrar v. Jakob, a. st. 2. uppl. §. 304.
  17. ↑ Jfr. v. Hogendorp, a. st. 1. del. sid. 133, 134; II. 54, 55; v. Malchus, a. st. sid. 326.
  18. ↑ Detta edict finnes förmodligen hos F. G. Schimmelfennig, Die Preussischen indirekten Steuern, 1837; men till detta arbete hafve vi ej kunnat förskaffa oss tillgång. Äfven Wiederhold, a. st., torde omnämna det.
  19. ↑ Några stycken af detta edict äro anförda af F. G. Schimmelfennig, Die Preussischen direkten Steuern, 2:te gänzlich umgearbeitete Auflage, Potsdam 1843, I. del. sid. 2.
  20. ↑ Dessa voro: ”Gesetz über Einrichtung des Abgabenwesens (Schimmelfennig, Die Preuss. dir. Steuern, I. del. sid. 4); — wegen Einführung einer Klassensteuer (a. st. II. del. sid. 1); — wegen Entrichtung einer Mahl- und Schlachtsteuer (a. st. II. del. sid. 49, samme författares Die Preuss. indir. Steuern I. del. sid. 196); wegen Entrichtung der Gewerbesteuer” (Schimmelfennig, die Preuss. dir. Steuern, II. del. sid. 35).
  21. ↑ Jfr. Hoffman, a. st. sid. 64, 152—160, 315—330; Jakob, a. st. 1:a uppl. §. 1121, 2:a uppl. §. 1144.
  22. ↑ Se Malchus, a. st. sid. 326; G. Sartorius, Ueber die gleiche Besteurung des Königreichs Hannover, Göttingen 1815; sid. 183, f.
  23. ↑ Hogendorp, a. st. II. del. sid. 55; Rau, a. st. §. 431, not. c). — Enligt Johann Springer, Statistik des österreichischen Kaiserstaates, Wien 1840, II. del. sid. 206, hade i Italien en ännu fortfarande Koppskatt, ”tassa personale”, redan under Kejsar Carl VI blifvit inrättad, och uppbars då af den manliga befolkningen, mellan 14 och 60 år, utom städerna; om anledningen till denna skillnad mellan stad och land var likartad med den här ofvan nämnda i Preussen och Belgien, nämner ej Springer. Att uti de Österrikiska Staterna mera än ett exempel på sammanhanget mellan en förmalningsskatt och en koppskatt förekommer, förmode vi; men ej heller härom upplyser Springer (a. st. sid. 208).
  24. ↑ Sådant är förhållandet öfverallt. ”Neque quies sine armis, neque arma sine stipendiis, neque stipendia sine tributis haberi possunt.” C. Tacitus, Hist. Lib. IV. ”War and the preparation for war, are the two circumstances wich in modern times occasion the greater part of the necessary expence of all great states.” Ad. Smith, a. st. 2. cap. 1. afdeln. — Jfr. Rau, a. st., 1:sta uppl. (Heidelberg 1837) §. 248. — ”Les impôts s’établissent presque toujours à l’époque d’une guerre: c’est le moment où les besoins de l’Etat sont le plus évidents, où l’on ose moins murmurer contre les sacrifices extraordinaires.” J. B. Say, Cours complet etc., Paris 1829, VI. del. sid. 20, (Brüssel-upplag. sid. 487). Tonen i detta Say’s yttrande, men ännu mera hvad han tillägger: ”La paix venue, le peuple s’y est accoutumé; le gouvernement, de son côté, s’est accoutumé à manier beaucoup d’argent; les prétextes ne manquent pas pour perpétuer l’impôt:” etc. torde vittna om den hos National-economer nog gängse åsigten af Styrelse och Folk såsom tvenne fiendtliga magter. För fortfarande af den Svenska skatt vi här afhandle, behöfdes inga förevändningar, efter den just för freden beviljades.
  25. ↑ (Fant) Kort Utkast till K. Gust. Ad. Hist. m. m. sid. 67; Hallenberg, a. st. V. del. sid. 37, uppgifver stilleståndet afslutadt 1—4 Aug. 1622.
  26. ↑ Hallenberg, a, st. sid. 45, 259, 309.
  27. ↑ Hallenberg, a. st. sid. 68-75; Geijer, a. st. III. del. sid. 67.
  28. ↑ Hallenberg, a. st. sid. 265-324.
  29. ↑ Hallenberg, a. st. sid. 45, 48, 103—130, 243—262, 359, 360; Geijer, a. st. sid. 128.
  30. ↑ ”Visst är, att Gustaf Adolfs drift och verksamhet att visa det han äfven var färdig med magt, om skäl och vänliga öfverläggningar ingenting kunde uträtta, verkade den utgång han åstundade, och bragte till en foglighet å Danska sidan, som i början icke var ärnad.” Hallenberg, a. st. sid. 307. Samma förhållande egde så till vida ram i afseende på Polen, att stilleståndet blef obrutet.
  31. ↑ Någon vidare upplysning om detta möte, än hvad som derom förekommer i Gustaf Adolfs här strax efter nämnda tal den 10 Mars 1625, hafve vi förgäfves sökt uppspåra.
  32. ↑ Registr. för 1624 f. 473; se Hallenberg, a. st. sid. 345. Huru och af hvad anledning Ständernas sammanträde flyttades till Stockholm, är obekant.
  33. ↑ Detta tal nämnes af C. G. Warmholtz, Bibliotheca Historica Sveo-Gothica, under N:o 3495, och är tryckt i Stockholms Magazin för 1780, utgifvit af Magnus Svederus, (II. Band.) sid. 714—719, hvilken erhållit det af dåvarande Secreteraren i K. Riks-Archivet, Exped.Secret. Strand. I detta archiv finnes ock bland Riksdags-Acta en, som det synes, samtida afskrift och lika lydande, på de små olikheterna när, att i rubriken står: — — — ”Stockholm, och när” — — — (för: ”Stockholm, at när” — — —, som icke ger någon mening) samt att i slutet orden: ”för denna gång — — bevågne” äro uteslutne; i stället är tillagdt: ”Fölliande Proposition oplaas Rijkz-Cantzlern her Axell Oxenstierna.” Denna afskrift är, så vidt man nu vet, den enda handling, som finnes i behåll från 1625 års Riksdag. Af C. R. Berchs yttrande (Kort Utkast til Konung Gustaf Adolfs och dess Gemåls lefvernesbeskrifning i anledning af de öfver Dem slagne Skåde-Penningar, Stockholm 1788, sid. 34) kunde förmodas att denne författare verkligen sett Konungens Proposition.
  34. ↑ Adelns skattefrihet hörde till denna tids politiska theorier. ”In exactionibus illud quoque considerandum, ne oneretur Nobilitas: cum enim tributa potissimum sint, quæ eam a plebejis discernant, ægerrime fert iis parem se æstimari, et sua violari privilegia, Majorum virtute parta et acquisita.” Didacus Saavedra Faxardo, Idea Principis Christiano-Politici, centum Symbolis expressa; Brüssel 1649; Symb. LXVII. Härom mera framdeles.
  35. ↑ ”Och efter om Väder- och Bäckeqvarnar något betänkande är infallet” m. m. Riksdagsbeslutet den 2 April 1625.
  36. ↑ Således ingen sådan insigt af egen fördel, som Ad. Smith, nämner: ”The middling and superior ranks of people, if they understood their own interest, ought always to oppose all taxes upon the necessaries of life, as well as all direct taxes upon the wages of labour. The final payment of both one and the other falls altogether upon themselves, and always with a considerable overcharge.” An Inquiry etc., (V. Bok. 2. Cap.) Sednare författare hysa ej fullt samma tanke; jfr Ricardo, Principles of Politic. Econ., cap. 16; Densamme, Essay on Taxation, sid. 260, f.; v. Jakob, a. st. 2:a uppl. §. 435. 436; Rau, a. st. §. 422; Hoffman, a. st. sid. 58—60.
  37. ↑ Att ej belägga de enklaste lifsförnödenheterna med skatt är en gammal regel. Diego de Saavedra Faxardo yttrar i anförde arbete, Idea Principis, (som 1640 utgafs, på Spanska): ”Nec imponi debent tributa iis rebus, quæ ad vitam præcise sustentandam sunt necessariæ.” Dock delas ej denna mening af alla; jfr. t. ex. v. Hogendorp, a. st. I. del. sid. 117, 118, 130, 167—160. Ej heller v. Jakob, a. st. 2. uppl. §. 430—438, 1158, och v. Malchus, a. st. sid. 289—291, 320, 338, förkasta obetingadt dylika skatter.
  38. ↑ ”Wollte man vorschlagen, die ärmern Classen ganz unbesteuert zu lassen, und alles von den wohlhabendern zu erheben; so würde man in der Praxis bald finden, dass dieses, ohne die wohlhabendern Classen selbst nach und nach zu den ärmern herabzudrücken, nicht geschehen kann, wo die Besteuerung nur irgend bedeutend ist. Denn die kleinen Ueberschüsse der ärmern Classen machen, da sie die allergrösste Zahl der Staatseinwohner in sich begreifen, einen so bedeutenden Theil des reinen National-Einkommens aus, dass, wenn man sie ganz mit einer Abgabe verschonen wollte, die Last davon mit solcher Macht auf die wohlhabendern fallen würde, dass viele davon erdrückt werden müssten, und die benöthigte Summe auf diesem Wege nicht zusammengebracht werden könnte, ohne dass reine Einkommen vieler ganz wegzunehmen, ja ihr Stammvermögen anzugreifen.” v. Jakob, a. st. §. 423. Jfr. v. Malchus, a. st. sid. 283, 289; v. Hogendorp, a. st. I. del. sid. 117, 126—130, 168. II. del. sid. 50, m. fl. ställen. J. G. Hoffman, a. st, sid. 176, visar att, efter en medelberäkning för åren 1821—1838, den lägsta af de fyra hufvudclasser, i hvilka Preussens innevånare genom den 1820 införda Personal-skatten (Klassensteuer) äro indelade, erlägger 920 af alla classernas sammanlagda belopp, oaktadt den på hushållet blott betalar från 116 ända ned till 1144 af den högsta classens bidrag. Denna class hade blott inbragt 128 af det hela, således blott två tjugofemtedelar af lägsta classens hela skattesumma.
  39. ↑ v. Hogendorp, a. st. II. del, sid. 61; v. Malchus, a. st. sid. 325; v. Jakob, a. st. §. 1152; Rau, a. st. §. 431.
  40. ↑ Tryckt af Svederus i Stockholms Magazin, III. Band. sid. 256, f.
  41. ↑ Så synes ej Hallenberg, a. st. V. del. sid. 349, föreställa sig meningen. Han beräknar hela den summa, som genom denna skatt skulle uppbringas, blott till 1,500,000 R:dr i silfver (=4,000,000 R:dr B:co), och antar således att 100 daler var det enda belopp som skulle erläggas, så att icke någon, huru rik han än vore, skulle betala mera, men alla, som ej ansågos kunna utgöra så mycket, skulle vara skattfria. Detta torde dock ej öfverensstämma med uttrycken i Konungens tal.
  42. ↑ Såsom det synes, skulle denna skatt blott för en gång utgå. Underhållet af en ständig krigsmagt nämnes icke.
  43. ↑ ”Denna bevillning hade således blifvit ganska dryg, särdeles om man därjemte besinnar, att penningarnes verkliga värde beräknadt emot de mäst gångbara varor utgjorde mer än dubbelt denna summa.” Hallenberg, a. st. V. del. sid. 349. I anseende till den stora olikheten i en mängd förhållanden blir jemförelsen med närvarande tid, äfven genom beräkning i varor, icke noggrant tillförlitlig. Den är i alla fall upplysande. Vi anföre derföre här 100 (svenska) dalers värde i åtskilliga varor, efter den tidens priser, samt bifoge uppgift å dessa varubelopps nuvarande värde, uträknadt i R:dr B:co efter medel-markegången 1837—1841 för vederbörande orter (enligt sammandrag af Markegångstaxorna i Svensk Författningssamling 1838—1842).
    100 Daler, efter 612 marks curs, svara ungefärligen mot
    6112 R:dr i Silfver R:dr B:co 164.
    efter utmyntningen 1625 = 23 Sk℔ Koppar (à 134 R:dr B:co) 90.
    efter priset i Holland 1625 = 123 Sk℔ Koppar 224.
    efter prisen på Öland 1624, = fr. 17 till och med 33 T:r Råg 145 till 280.
    dito dito = fr. 29 t. o. m. 40 T:r Korn 190 till 262.
    efter Kopparbergets pris 1624, = 25 T:r Spanmål (troligtvis hälften råg och hälften korn) 235.
    efter prisen i Kungsåra 1624, = 36 T:r d:o, hälften råg och hälften korn 280.
    efter det pris, enligt hvilket det efterläts Allmogen i Westergötland att lösa sin Spanmål, genom Kongl. Försäkringen d. 1 April 1625 (RiksRegistraturet fol. 149) = 44 T:r Spanmål, troligen hälften råg och hälften korn 333.
    efter värdering på Förläningen i Westergötland 1620 = 89 T:r Hafra 327.
    efter den värdering, enligt hvilken Uplands Rörsmeder skulle erhålla sin betalning 1624 = 50 T:r Spanmål, trol. hälft. råg och hälft. korn 395.
    efter samma värdering — 999133 L℔ Torrfisk 227.
    efter sammadito värderingdito — 99914 Sk℔ Stångjern 283.
    efter sammadito värderingdito — 99950 L℔ Humla 287.
    efter sammadito värderingdito — 999133 L℔ Kött 313.
    efter sammadito värderingdito — 999100 L℔ Fläsk 344.
    efter sammadito värderingdito — 999100 T:r Kramsill 388.
    efter sammadito värderingdito — 9992812 T:r Strömming 406.
    efter sammadito värderingdito — 999133 Får 479.
    efter sammadito värderingdito — 99980 L℔ Smör 482.
    efter sammadito värderingdito — 9991212 Oxe 558.
    efter sammadito värderingdito — 99925 Kor 558.

    o. s. v. Uppgifterna äro hemtade från Hallenberg, a. st. sid. 127; (O. Wingqvist), Om det gamla Koppar-Compagniet och Kopparmyntningen under Gustaf II Adolfs tid; i Tidskriften Skandia, IV Band sid. 52 60, 67. F. B. v. Schwerin, Bidrag till kännedom af Fäderneslandet, Upsala 1827, sid. 27; Abraham Ahlqvist, Ölands Historia och Beskrifning, Calmar 1822, I. del. sid. 172; Kon. Befallningshafvandes Femårs-Berättelse för Stora Kopparbergs Län 1855—1857, Stockholm 1840, sid. 8. Om dagsverkspriset, som är en vigtig mätare, hafva vi ej haft tillfälle förskaffa oss säkra underrättelser. Förmodligen var det ganska olika, då, likasom nu för tiden. Medelmarkegången åren 1837—1841 å ett årligt mansdagsverke vexlar för Länen mellan 17 sk. 4 rst. och 32 sk. B:co; och i Elfsborgs Län var för några år sedan lönen för ett karldagsverke sommartiden på egen kost från 10 sk. 8 rst. till 24 sk. B:co. Hjelpedagsverken gällde i Finland omkring 1625, likasom ännu, 4 öre. Till detta belopp bestämdes ock Kronovärdiet å ett Drängedagsverke i Dagsverkspenningarne 1652 och motsvarar troligtvis äldre tiders pris höst och vår. Kronovärdiet å Jordeboksdagsverkena är, enligt Kongl. Brefvet till KammarCollegium d. 24 Jan. 1744, 6 öre. ock värdet å Hjelpedagsverkena i Hjelpekörslen i Gestrikland. Från hvilken tid denna värdering härleder sig, är oss obekant; men vi förmode att den, i likhet med de öfriga Jordebokspersedlarnes, är från 1620-talet, samt att det högre priset kommer deraf, att ett dylikt dagsverke beräknats för ett halft öke och ett halft dränge, ehuru en sådan beräkning i sednare tider blifvit uttryckligen förbjuden (se nyssnämnde K. Bref samt Kammar-Revisionens Protocoll d. 16 Febr. 1778). I en ”Werdering der Efter Förläningen på hwar Landzort vträknat ähr, 1620,” benäget meddelad af Kamreraren i K. Kammar-Collegii Archivi-Contor, H:r C. Sandberg, värderades ett dagsverke till 4 öre. Vi skulle derföre tro att detta kan antagas till medelpriset å ett mansdagsverke 1625; för närvarande torde det kunna antagas till 21 sk. 4 rst. B:co. 100 Daler skulle således motsvara 800 dagsverken eller 355 R:dr 26 sk. 8 rst. B:co. Se Kon. Befalln:h:des Femårs Berättelse för Elfsborgs Län 1852—1856, Stockholm 1840, sid. 10; — Hallenberg, a. st. sid. 149; — v. Bonsdorff, a. st. sid. 459, 472; Jacob Lundell, Om Svenska Allmogens Dagsverksskyldighet, Lund 1842, sid. 11, 43 m. fl. ställen; — Olof Insulander, Afhandling angående Hufvudsakligaste Grunderne till Jordeboks-Kunskapen för Gestrikland och Helsingland, Stockholm 1816, sid. 9, 46. I likhet med Hallenberg hafve vi antagit, att Konungen menade Svenska Daler, af

    hvilka ungefär 158 svarade mot en slagen daler eller silfverriksdaler. Om myntförhållandet denna och föregående tid se Hallenberg, a. st. II. del. sid. 531, f. 674; IV. 517; V. 162, 193; Wingqvist, a. st. sid. 34—37. Jfr. äfven J. Hallenberg, Histo-risk Afhandling om Mynt och Warors wärde i Swerige, under Konung Gustaf I:s Regering, Stockholm 1798; (värdering på varor sid. 55, f. 100, f. 115, 235, f. 257, 304, f. m. fl. ställen; priset på dagsverken sid. 60, 164, 191, 287, 333); goda upplysningar vore från denna tid att hemta, men invecklade myntförhållanden och vexlande priser göra att deras utletande fordrar mera tid och arbete, än vi för närvarande ege att använda. — Vi tillägge slutligen, att en dylik jemförelse, som den här anställda, kunde visserligen göras fullständigare, tillförlitligare och grundas på bättre källor; men vi anse den, sådan den är, vara på detta ställe mera än tillräcklig.

  44. ↑ . . . . . ”Elliest förnimmer iagh att Allmogens Fullmechtige till Herdagen, hafwe behållet vthj minnet heem medh sigh, någhre, af de krafftige skiääl, som dem då blefve föreställte. Dessföruthan giöre de sijn Räkning, att de medh qvarnetollens vtläggiande, kunne närmere tilkomma, än som de skulle blifwe wedh Boskapshielpen, och att de qvarnetollen gierna wele vndergå; Dertill ähr ickie den ringeste orsaak, att dhe see, att alle Stånd måste samme Toll, tillijka medh dem, vtgifwa, och att de förmeene sigh kunna framdeles medh andra extra ordinarie vtlagor derigenom blifva förskoonte och lijsadhe.” . . . . . Joh. Skyttes Bref till Kongl. M:t, Nyköping den 24 Aug. 1625; ur KammarCollegii Registratur. Löfte att underrätta och förmana de hemmavarande samt hopp om framtida lisa nämnas jemväl i Riksdagsbeslutet.
  45. ↑ Detta Riksdagsbeslut är tryckt af Stiernman, a. st. sid. 781—787. Något original finnes ej bevaradt, men jemförelsen med det 1625 tryckta beslutet visar följande tryckfel hos Stiernman: sid. 781, rad. 5 nedifr. Ländzänder för Landzändar; sid. 782, r. 6, 7 n. Gräntze, Fästninger för GräntzeFästninger; sid. 783, r. 11 n. storste för störste; r. 7 n. gilla för gillat; 784, r. 15 n. når for när.
  46. ↑ Se v. Jakob, a. st. §. 1240; Rau, a. st. §. 431; Hoffman, a. st. sid. 335. Den förstnämnde föreslår för rågs förmalning 2 till 4, och för hvetes 8 till 12 gånger så hög afgift, bestämd efter vigt, som för korns. Om några utländska skatters förhållande i detta hänseende, se här nedan.
  47. ↑ Efter silfvervärde gällde ett öre ungefär 2 sk. 512 rst. B:co, men efter medium af här ofvan på 100 daler anförde värden, nära dubbelt, eller 4 sk. 9 rst. B:co. Efter detta värde svarade den nya tullen ungefär mot 9 sk. 6 rst. B:co för Hafra, — 14: 3 för Malt eller Korn, — 19 sk. för blandadt Korn och Råg, — 28: 6 för Ärter och Bohvete, — 38 sk. för Råg, — 1 R:dr 9 sk. B:co för Hvete.

    Den genom edictet d. 28 Oct. 1810 påbjudna Preussiska förmalningsskatten (se här ofvan sid. 15) bestämdes efter mål och nära 5 gånger högre för hvete än för andra sädesslag, nämligen 548 Thaler (212 gute Groschen) för Preussisk Scheffel af dessa och 12 Thaler för Hvete. I Svenskt mål och mynt gör det 26 sk. 3 rst. B:co för en Tunna (fast mål) af de förra och 2 R:dr 30 sk. för en d:o af det sednare.

    Den nya Preussiska förmalningsskatten, införd genom lagen af d. 30 Maj 1820, bestämdes efter vigt och blef derigenom mera lämpad efter spanmålens värde, då detta i allmänhet följer tyngden. Den fastställdes till 23 Thaler för en Centner hvete och 16 Thaler för en Centner annan spanmål. Enligt medelpriserna på hvete

    och råg i hela Preussiska Staten 1816—1837 skulle denna tull utgöra 2823 procent af hvetets värde och 91120 af rågens, efter mål räknadt; men då vigten på dessa spanmålsslag vid denna beräkning är alltför lågt tagen, nämligen lägre än den efter Preussiska mått- och vigtordningen medgifna lägsta (som är ungefär 13 L℔ för 1 T:a hvete Svenskt fast mål och 1238 för en T:a råg), bör den kunna antagas till 310 af hvetets värde och 110 af rågens. Om man antager att en Svensk T:a hafra väger 9 L℔ victualievigt, korn 1112, råg 14 och hvete litet öfver 15, (se N. W. Lundeqvist, Handbok i Svenska Landtbruket, Upsala 1840, sid. 244, 250, 259, 267) blir tullen i Svenskt Banco denna: för en T:a Hafra 21 sk. — Korn 26 sk. 6 rst. — Råg 32 sk. 6 rst. — Hvete 2 R:dr 44 sk.

    Den Belgiska förmalningsskatten var 12 Flor. för en Hectolitre råg och 125 Flor. för Hect. hvete, hvilket gör 40 sk. för en T:a Råg och 2 R:dr 16 sk. för en T:a Hvete.

    I Baden erlades, enligt Accise-Ordningen den 4 Jan. 1812, §. 52 (upphäfven 1818) i förmalningsskatt för en Malter hafra, bohvete och skidfrukter 5, korn 10, råg 1214, hvete 20 kreuzer; i Svensk mål och mynt ungefär för en T:a Hafra m. m. 4 sk. 6 rst. — Korn 9 sk. — Råg 11 sk. — Hvete 18 sk. B:co.

    Enligt lagen för Westfaliska Consumtionsskatten af den 15 Febr. 1809 betaltes 28 Centimer för en Hectolitre spanmål (413 kreuz. för en Preuss. Scheffel), hvilket är ungefär 10 sk. 6 rst. för en Sv. T:a.

    Uppgifterne äro hemtade från Hoffman, a. st. sid. 153, 316, 335; Rau a. st. §. 431; uträkningarne (till Banco och fast mål) äro gjorda efter C. A. Iggeström, Allmän Contorist m. m. Götheborg 1843; och Uno Troili, Europeiska Staternes Mått- och Vigtordningar m. m. Stockholm 1843.

    Slutligen tillägge vi att en noggran jemförelse mellan förmalningsskatternas storlek i olika länder skulle blifva högst invecklad, emedan dervid jemväl borde afses samhällsmedlemmarnes öfriga skattebidrag, deras förmögenhetstillstånd, deras spanmålsförtäring, samt olikheten i spanmålens priser. En dylik undersökning skulle föra oss alltför långt från vårt ämne.

  48. ↑ Enligt markegång gällde t. ex, Hvetet i Stockholms Län 1837: 9: 32 B:co och 1841: 17; Rågen gällde 1839 på Gottland 7 R:dr B:co och i St. Kopparbergs Län 10: 16, Kornet 1838 i Westerbotten 9: 40, och 1841 på Gottland 5: 8 B:co.
  49. ↑ Hallenberg, Gust. Ad. Hist. V. del. sid. 352; Geijer, a. st. III. del. sid. 50.
  50. ↑ Se ofvannämnde Kongl. Försäkring för allmogen i Westergötland och Småland, d. 1 April 1625, Riks-Registratur., fol. 149; Biafsked den 26 Juni 1621, Stiernman, a. st. I. del. sid. 751; v. Bonsdorff, a. st. II. del. sid, 470, 471; Anonym, Beskrifning om Svenska Hemman och Lägenheter m. m. Westerås 1839, sid. 29.
  51. ↑ Dock måste vi tillstå vår ovisshet i denna fråga. Vi hafve ej deråt kunnat egna nog uppmärksamhet, för att ens utröna, huruvida det var bestämdt, hvilka spanmålsslag skulle till Kronan utgöras, ännu mindre, ifall det så var, hvilka dessa voro, i hvad förhållande de till hvarandra stodo, och om de öfverallt voro desamma.
  52. ↑ Anteckning i Kastlösa Kyrkobok, se Abraham Ahlquist, a. st. I. del. sid. 172.
  53. ↑ Ofvannämnde af H:r Kamreraren Sandberg meddelade Värdering. Jag begagnar detta tillfälle att tacksamt erkänna mina stora förbindelser till denna nitiske och fyndige Kameralist för de många förträffliga upplysningar jag af honom erhållit och den artiga beredvillighet, hvarmed han städse biträdt mig i mina undersökningar.
  54. ↑ Äfven i Biafskedet till Riksdagsbeslutet d. 26 Juni 1621 är en T:a Foderkorn (enligt v. Bonsdorff, a. st. II. del. sid. 470, detsamma som Hafra) värderad till 412 mark.
  55. ↑ En erfaren landtbrukare från en landsort (vestra Wermland), der vi förmode Allmogens åkerbruk och lefnadssätt, hvilka der på de sista 50 åren mycket förbättrats, nu äro sådane, som de i vårt lands bördigare trakter för 200 år sedan voro, har på tillfrågan om arbetsfolks spanmålsförtäring lemnat ett så upplysande svar, att vi ordagrant här införa det: ”Vid skattläggning af qvarnar här i orten, likasom vid undersökning derom, har så långt tillbaka, som jag sett sådana handlingar, och äfven i sednare åren, antagits, att för hvarje person öfverhufvud, stora och små, behöfvas om året 3 tunnor spanmål, hvaraf, efter ortens sed, 14 råg och 34 hafra. Statfolk erhöllo vid början af min bosättning (1810) 2 à 212 T:a Råg, 12 T:a Korn, 14 T:a Malt, 14 T:a Ärter och 5 T:r Hafra för man och hustru, men en här bosatt possessionat uppdref detta för omkring 20 år sedan till 3 T:r Råg och 6 T:r Hafra; men äfven det räcker icke utan förknappning, om det finnes barn i huset, och utan sådana endast med god hushållning. Den högt drifna Potates-odlingen har i verkligheten icke gjort den förminskning i spanmålsåtgången, som man borde tro, dels derföre att en så ofantligt större Bränvinstillverkning nu eger rum, emot förr, dels emedan allmogen vill lefva bättre, hvarpå den så kallade skrämalningen är ett tydligt bevis; detta malningssätt, som gifver endast 6 L℔ mjöl ur tunnan, då det vanliga gifver 9, är nu så allmänt, att äfven den fattigaste sålunda låter mala åtminstone hälften af sin hafremäld, och derifrån göres icke undantag i de svåraste missväxtår. Dock är det under dessa, som man kan antaga att potatesen något förminskar spanmålsåtgången. Jag anser derföre att 3 tunnor spanmål på person öfverhufvud är en ganska låg beräkning, till ock med för låg om bränvinet beräknas. — Jemförelsen emellan utspisning af ensamt råg, eller ensamt hafra eller korn kan jag icke åstadkomma af brist på erfarenhet. Dock anses vanligtvis en tunna råg vara dubbelt så dryg i utspisning som en tunna hafra; men äfven det är svårt att veta, emedan råg ej kan begagnas till välling, som är allmogens hufvudsakliga föda, särdeles den fattiges.” — Andra landtbrukare från samma ort hafva åter förmenat, att potatesodlingen verkligen mycket förminskat spanmålsförbrukningen, samt att denna icke af den så kallade skrädmalningen betydligen ökes, emedan ”såarne” dels sammalas med annan hafra och nyttjas till bröd, dels af de förmögnare användas till boskapens utfodring. Dessa olika meningar visa svårigheten, att härom döma. Vi äre böjde för den förmodan, att potatesens bruk visserligen gjort spanmålsförtäringen mindre än den var för 50 år sedan, men icke mindre än för 200 år tillbaka; att denna förminskning isynnerhet eger rum bland den fattigare classen, samt att potatesen ej så mycket utträngt bruket af säd, som af ärter, rofvor och dylika frugter, samt af nödbrödsämnen, hvilka numera endast tillgripas, då missväxten sträcker sig till potatesen, men förr ofta, för 200 år sedan troligtvis årligen användes.
  56. ↑ Se Nils von Törne, Landthushållningen uti Systematisk Ordning, m. m. 3. uppl. Örebro 1825, I. del. sid. 133—135, 166; — Carl af Forsell, Statistik öfver Sverige, m. m. 3. uppl. Stockholm 1836, sid. 404. (Anmärkes, att stycket om stater, ehuru deri nämnes ”innevarande,” ”förlidet år,” dock är oförändradt från 1:a uppl. af år 1831). Vi meddele en stat från vestra Wermland: 3 T:r Råg, 5 d:o Hafra, 18 d:o Ärter, 14 d:o Rötter, 2 d:o Potates, 6 kappar Salt, 5 L℔ Sill, 1 L℔ Fläsk, 2 kannor Bränvin, (1 par skor, 20 R:dr B:co). Den har för ett barnlöst folk visat sig tillräcklig; så uttogs t. ex. 1843 af ett sådant 12 T:a Råg under staten, men 18 T:a Malt, 12 L℔ Sill, 12 T:a potates öfver densamma.
  57. ↑ Nu för tiden skulle alltså 1625 års qvarntull, om den utginge i spanmål enligt den af oss här ofvan (sid. 32) anställde beräkning, på ett gift par blifvit ungefär från 8 kappar råg och 8 kappar hafra till 12 kappar råg och 6 kappar korn om året; beräknas den i penningar efter ungefärliga varuvärdet skulle den blifvit 3 à 4 R:dr b:co, således 6 till 8 gånger mantalspenningarnes nuvarande belopp. — Då i Preussen 1811 förmalningsskatten förvandlades till en koppskatt (se här ofvan sid. 15) tog man blott i beräkning spanmål till brödföda och uppskattade den till 445 scheffel (= 135 T:a) för hvarje person öfver 12 år, och bestämde skatten i följd deraf till 12 Thaler (= 42 sk. b:co) årligen för hvarje sådan person. Detta var alltför lågt, då man ej räknade åtgången af all annan spanmål och behofvet af spanmål för bröd vanligtvis eljest vid förpaktande af förmalningsrätt beräknades till 6 Scheffel (= 2 T:r) på person öfver 12 år; se Hoffman, a. st. sid. 155. — En onämnd författare (Königthum und Freiheit, ein Wort an die preuss. Provincialstände, Ilmenau 1832, sid. 68) beräknar i Preussen spanmålsförtäringen på en arbetare med hustru och 2 barn till 30 Scheffel (= 10 T:r) råg och 1 Sch. (= 13 T:a) hvete om året. Detta är mera än vi här ofvan för Sverige antagit; också anser Rau, a. st. §. 431, det vara för mycket; han beräknar den deraf blifvande skatten till 4 Thaler 21 g. gr. = 8 R:dr 25 sk. 6 rst. b:co, men dervid synes han hafva antagit vigten på hvete och råg för hög. Enligt vår här ofvan (sid. 29) anförda uträkning, skulle skatten endast blifva 7: 35: 8 b:co. I verkligheten hade den efter ett medeltal af dess hela belopp och folkmängden i de förmalningsskattskyldige orterne åren 1834—1837 på person om året stigit till 281 Pfenninge = 1 R:dr 17 sk. 6 rst., således för 4 personer endast 5 R:dr 22 sk. Men den hade i afseende på detta medelbelopp på olika orter vexlat ganska mycket, nämligen från 410 Pfennige = 2 R:dr b:co, i Berlin, till 225 Pf. = 1: 4: 6 b:co, i Schlesien. I medeltal förtärdes i dessa orter, beräknadt efter den inkomst förmalningsskatten gaf, 1821 på person 7656 Pfund (= 4 L℔ 4 ℔) hvete och 19138 Pf. (= 10 L℔ 1012 ℔) rág, 1831 åter endast 6512 Pf. (= 3 L℔ 12℔) hvete, men 24034 Pf. (= 13 L℔ 1434 ℔) råg. Se vidare Hoffman, a. st. sid. 334, f. — I Belgien uträknade man att ett bushall af 5 personer skulle genom den ofvannämnde (sid. 30) förmalningsskatten komma att betala 412 Flor. (= 4: 24 b:co) eller 212 Fl. (= 2: 24 b:co) allt efter som den förtärde hvete och råg eller endast det sednare. Denna förtäring anser Rau, a. st. alltför låg; för dem som endast förtärde råg blifver den endast 3 T:r 13 kappar.
  58. ↑ I Kongl. Tabell-Commissionens anmärkningar om Svenska Folkhopens fördelning, i anseende til ålder och kön (å Commissionens vägnar undertecknade af Edv. Fr. Runeberg, och meddelade i Kongl. Vetenskaps-Academiens Handl. för 1765, Oct. — Dec.) beräknas visserligen (sid. 279) 4 Tunnor säd årligen på hvarje person öfverhufvud, samt till 5 à 6 T:r och väl mera för personer mellan 15 och 65 år. Men denna beräkning är på flere skäl ansedd för hög af en något sednare författare, nämligen Gustaf Flygare, Försök til jämnförelse imellan Sveriges åkerbruk och folkmängd (Academ. Afhandl. Resp. Carl Ålander), Upsala 1787, sid. 5, 6. Han anser beräkningen af 3 T:r på person, hvilken ock skall af Tabell-Commissionen i dess berättelse 1761 vara antagen, för sannolikast. Den är ock i Sverige vid qvarnars skattläggning allmän och redan i Skattläggningsmethoden för Westmanland d. 29—31 Oct. 1—8 Nov. 1690 (C. E. Enagrius, Samling af Landtmäteri Författningar, sednare delen, Stockholm 1816, sid. 110, 111) föreslagen vid uträkning af mäld på Sqvalteqvarnar, hvarvid som exempel anföres ett bondehushåll af 12 personer, stora och små à 3 T:r på person. Som i Westmanland förmodligen spanmålen räknas för hälften råg och hälften korn, blir detta belopp mycket drygare än i Wermland, der man räknar 14 råg och 34 hafra; 3 T:r spanmål förvandlade till hafra skulle för Westmanland göra ungefär 514 T:a, för Wermland 334 T:a, och i penningar, efter medelmarkegången åren 1837—1841 för dessa Län, blifva 3 T:r i Westmanland 23 R:dr 19 sk. 6 rst. b:co, men i Wermland endast 16: 3: 9. — I Finland skall i sednare tider vid qvarnars skattläggning mäldebehofvet vanligen blifvit beräknadt blott till 2 T:r spanmål, och stundom endast till 112 eller 1 T:a på hvarje arbetsför person i mäldelaget och hälften på minderårige (v. Bonsdorff, a. st. sid. 434). Detta synes alltför lågt. Dock skall i Layhela Socken (enligt Ephr. Otto Runeberg, Beskrifning öfver Layhela Socken, §. 72, anförd af Flygare på a. st.) endast förtärts 115 T:a på person om året. — På hvilka grunder dessa allmänna öfverslag äro stödda, är oss obekant; men olikheterna i spanmålsslagen och i olika åldrars förtäring göra dem otillförlitliga och för vårt ändamål mindre upplysande.
  59. ↑ Eric Salander, Gårdsfogde Instruction, m. m. 2. uppl. Stockholm 1731, sid. 31—34 (oförändradt i 3. uppl., Stockholm 1758, sid. 28—30).
  60. ↑ Gamble Grefwe Peer Brahes, Fordom Sweriges Rijkes Drolzelz, Oeconomia Eller HuusholdzBook, för ungt AdelsFolck. Skrifwin Anno 1581; Wisingsborg 1677; sid. 117, f.
  61. ↑ De äro benäget meddelade af Hr General-Directören och Riddaren Claes Livijn, hvilken, likasom Hr Professoren och Riddaren Nils Gabriel Sefström, godhetsfullt lemnat mig flere goda upplysningar öfver ifrågavarande ämne.
  62. ↑ Nästan lika rikligt var det underhåll, som 1560 bestods Tyska Ryttare, liggande i borgläger på Kronans slott och gårdar; se J. Hallenberg, Om Mynt och Warors värde m. m., sid. 334.
  63. ↑ Per Brahe, a. st. sid. 120. Hans ord äro: ”Men andre hafwa giort thet nogare, och hafwer Folcket lijkwäl hafft sijn nödtorfftige Bärning ther uthaff. Och står mycket ther uppå, huru thet blifwer tillredt, effter som ock tillförne ther om berördt är, synnerligen för sådant menigt Folck. När man hafwer the Deelar, som man kan dryga Kött, Fläsk, Fisk medh, såsom äre Rofwor, Kåål, ärter, Gryn, Böner, Senap, Löök, ätickia, Sööt och suur Miölck; Så kan man än tå görat ringare, elliest wore icke wäl mögeliget, at fattigt Bondefolck skulle kunna blifwa widh sin Bärning, och än tå swara Gäst och Gångande, och göra sijn Rättigheet ifrån sigh.”
  64. ↑ Enligt Hallenberg, a. st. bestods en Tysk Ryttare, 116 Tunna öl i månaden, hvilket, om man, såsom vid dylika beräkningar då brukades, räknar månaden till 28 dagar, blir 2 kannor om dagen. Enligt de nyssnämnda, af Hr GeneralDirectören Livijn meddelade anteckningarne bestods en ”Hengstrijdare eller Skytte” 112 kanna öl om dagen. Samma anteckningar säga att till en Tunna Herreöl fordrades 5 Skäppor malt, till Svenneöl 1 spann (= 12 Tunna) och till Spisöl 12 Span.
  65. ↑ En myckenhet af dessa längder finnes i Kongl. KammarCollegii Archiv, framletade af Hr Kamreraren Sandberg; men en stor del har vid de tvenne eldsvådor, som öfvergått detta Archiv, blifvit förstörd eller förlagd. Enligt längderne för Calmare Län (Smålands Handl. 1625, N:o 14) äro de fleste hushåll, der icke tillfälle synes varit till förmalning på tullqvarnar och således hela spanmålsförtäringen i uppskattningen borde ingå, uppskattade till förmalning af 5 T:r råg, 5 T:r korn, 3 à 4 T:r malt samt korn till gryn. I Äppelbo Socken i Westerdalarne (Westmanlands Handl. N:o 27) uppskattas hushållen till en förtäring af 8 till 40 T:r ”Blandkorn och Hafrebland.” Medium på hushållet gör 2112 T:r. I Jerna Socken är det 2013 T:r. Medlet af hushållens spanmålsförtäring i Grenges (Grangärdes) Socken är 278 T:r råg och 92132 T:r korn och malt; men dervid anmärkes att detta ej var hela spanmålsförtäringen, emedan man der ”i Bergslagen köpte malen säd af Landsbönderne.”
  66. ↑ I det egentliga Calmare Läns längder förekommer endast råg och korn, ungefär i förhållande som 5 till 8 eller 9; i Ölands längder förekommer äfven litet hvete. Westerdalarnes upptaga endast blandkorn och hafrebland, hvarföre erlades 2 öre Tunnan, således fans deri icke råg. Westerbergslagens nämna ej spanmålsslagen, men af afgifternas belopp synes att de voro råg och korn, som 1 till 3 eller 4; besynnerligt nog förekommer icke hafra. Enligt Peder Nilssons bref d. 6 Juli 1625 till KammarRådet växte i egentliga Dalarne icke synnerligen säd, utan mest svagt korn, hafra och svarta ärter, och när folket malde, malde de både säd, agnar och bark. I Kopparbergslagen maldes mest intet annat än blandkorn (= korn och hafra), enligt Peder Månssons bref den 3 Aug. 1625. Ståthållaren i Wermland, Boo Ribbing säger i bref den 21 Jan. 1626, att ringa ren säd bland allmogen brukades, utan blandkorn och hafra. Dessa bref finnas i Kam.-Coll:ii Archiv bland ankomne skrifvelser 1625, 1626.
  67. ↑ De antaganden, på hvilka dessa allmänna beräkningar äro grundade, äro ganska godtyckliga. I allmänhet hafve vi följt Kongl. Tabell-Commissionens den 30 April 1858 till Kongl. Maj:t afgifne und. Berättelse, samt samma Commissions ofvananförde anmärkningar af år 1765. Dock hafve vi antagit minderåriges spanmålsförtäring betydligt lägre än i dessa anmärkningar skett.
  68. ↑ Handqvarnar äro de enklaste och troligtvis de äldsta af alla qvarnar. Ännu mycket brukade af allmogen till förmalning af gryn och salt, torde de vara tillräckligt kända.
  69. ↑ De upprättade längderna visa att få hushåll torde varit dem förutan, och Ståthållarne klagade allmänt öfver det förfång de gjorde i afseende på den nya tullen.
  70. ↑ Se v. Malchus, Hoffman och Rau, a. st.
  71. ↑ Riksdagsbeslutet; se Stiernman, a. st. I. del. sid. 785.
  72. ↑ Äfven i Dannemark förbjödos dessa qvarnar genom Christian IV:s Recess 1643, 2. bok. 9. cap. 2. art. på de ställen nämligen der ”Landgildsmöllerne kunde maalen beqwemmelig forestaa”; se J. L. A. Kolderup-Rosenvinge, Samling af gamle danske Love, Köpenhamn 1821 etc., IV. del. sid. 463.
  73. ↑ ”Auch würde man bald dahin kommen, die Mühlen auf ein Fixum zu setzen, oder die Mahlsteuer an den Müller selbst zu verpachten”... v. Jakob, a. st. §. 1240.
  74. ↑ Jfr v. Jakobs undersökning om uppbördens förpaktande a. st. §. 1284—1286. Denna författare anser detta icke helt och hållet förkastligt. Annorlunda dömer Rau, a. st. §. 298. Jfr ock v. Malchus, a. st. I. del. sid. 382.
  75. ↑ Qvarnarnes och förmalningsnäringens historia i vårt land är ganska invecklad. Olikheten i olika landsorter och under olika tider; okunnighet härom och om Författningars rätta mening samt deraf äfven inom lagstiftningen förorsakad förvirring; sammanhanget med den öfriga kamerella lagstiftningen m. fl. omständigheter göra detta ämne ganska svårt att utreda. Hvad vi derom här kunne anföra, kan ej vara annat än ganska ofullständigt. Vi hänvise för öfrigt till v. Bonsdorff, a. st. sid. 260, f.; — L. G. Rabenius, Kam. Lagfar. §. 25, 112, 127; — Förslag till allmän Civillag; Motiver, Stockholm 1837, sid. 151, f.
  76. ↑ Ibland de i Kammar-Collegii Archiv förvarade ”Klagemål och Besväringer” mot Fogdarne, finnes en bok, innehållande förteckning öfver de besvär öfver Fogdarne i flere landskap, som under en resa bokens författare fått ”att veta och bespöria.” Deri står på ett ställe: ”Her Epte fölier bescripna små beckia quernar szom En Nw bruchas wdi wplandh The skole Nw wara lagdhe för Skatt eller affradh och ther skole Nw fowgtherne sware med sin rekenskap anno 62.” (1562). Sedan följer uppräkningen af ”små querner,” t. ex. ”Itm i Bälinge Sochn små querner — 10;” i kanten står tecknadt: ”Fotaquernar.”
  77. ↑ Drifvattnet verkar således genom stöt i det närmaste lika som på ett underfallshjul. Fotqvarnar fordra högt fall och god vattentillgång, men kunna då bringas till en ganska rask gång, i anseende till en stående axels ringa friction mot det underliggande lagret. Dock skall hjulets hastighet icke öfverstiga hälften af vattnets. Deras enkla inrättning låter dem lätt och med ringa kostnad byggas, underhållas och skötas. Men till stora qvarnstenar passa de icke; den öfre stenens tyngd gör att hjulnålen i axelns nedre ända och det derunder liggande lagret snart utslitas, så mycket mera som smörjning genom det öfverströmmande vattnet göres onyttig. Jfr Afhandling rörande Mechaniquen, m. m. Tom. I. af Erik Nordwall, Stockholm 1800, sid. 574, 575; Tom. II. af Sven Rinman, Stockholm 1794, sid. 135, Tab. XIX, Fig. 4, 5. De beskrifvas ock af Belidor, Architecture Hydraulique etc. Paris 1737—1739, I. Afdeln. I. del. sid. 301. Han säger att de nyttjas i Provence och en stor del af Dauphiné och lemnar ritning och beskrifning på en dylik qvarn byggd i Durance vid Briançon; dock äro skoflarne något olika beskaffade mot dem, som hos oss brukas. Han lemnar äfven beskrifning öfver tvenne andra sorter fotqvarnar, af hvilka de som finnas i Garonne äro något liknande våra, men de vid Basacle i Toulouse af helt egen inrättning. — Fotqvarnar skola ock begagnas i Orienten och i Italien, enligt uppgift uti Joh. Georg Krünitz's ökonomisch-technologische Encyclopädie, etc. XXV del. (Mühle), Berlin 1804, sid. 25. — Rinman anser dylika vattenhjul för de äldsta.
  78. ↑ Joh. Ihre, Glossarium Suiogothicum etc. Upsala 1769, sid. 738, härleder Sqvaltqvarn af verbum Sqvalta, skakas, ryckas med ojemn rörelse, och lemnar derpå denna förklaring: ”Sqvaltqvarn in Legibus patriæ vocatur mola aquaria, perfunctorie ædificata, quæque non nisi vere et autumno molit. — Nordwall, a. st. kallar fotviskorna för Sqvalthjul. — I Kongl. Brefvet till alla Ståthållare d. 20 April 1625 om den beviljade qvarntullens införande (i Kammar-Collegii Archiv) brukas ordet Sqvalteqvarnar i stället för det i Riksdagsbeslutet begagnade Bäckeqvarnar. v. Bonsdorff, a. st. yttrar en förmodan, att Bäckeqvarnarne skulle varit sämre än Sqvaltqvarnarne, men för vår del hafve vi ej funnit skäl till denna förmodan. — ”Squattemöller, kaldis de smaa Möller, som Bönderne hafve gemeenlig ved deris Gaarde, fornemlig udi Skaane, som icke actis eller blifve regnit for Landgilde, udi Sydskinde-skiffte, kand dog giöre andre Landgilds-Möller, Fortræd oc Skade, med deris maalen: Hvorfore saadane Sqwattemöller er befallit at affskaffis, paa de steder hvor Landgilds Möller, med maalen, beqvemmelig kand Bönderne forestaa.” Christen Osterssön Weylle, Glossarium Juridicum Danico-Norvegicum, Köpenhamn 1652; sid. 726; jfr äfven sid. 150, 565, samt Christ. IV:s Recess 1643, a. st. — Äfven andra benämningar på mindre qvarnar, än de här ofvanuppräknade, finnas. Dygnqvarnar kallas de i Dalarne, emedan de skiftevis ett dygn af grannarne nyttjades; se Sahlstedt, Stora Tuna m. m. sid. 91. Enligt meddelande af Hr Kamreraren Sandberg förekomma Gräsqvarnar i Skåne och äfven Kronobergs Län; i andra orter af Småland Kölfvaqvarnar, och i Bohus Län Fjederkall. — ”VinterMöller eller Græsqværne, saadane Möller maa ey maale om Sommeren, men deris Skibord skulle optagis PintzedagsAfften, oc icke nedsættis igen, förend MickelmisseAfften; vide Jus Seland. lib. 4, cap. 36.” Weylle, a. st.
  79. ↑ I bref till Åke Axelsson den 18 Dec. 1626 befaller Kammar-Rådet att på Öland skulle byggas några stora väderqvarnar, på det man sedan dess fogligare kunde afskaffa böndernes små qvarnar. Dessa väderqvarnar skulle alltså blifva Odel- eller rättare Tullqvarnar.
  80. ↑ Jfr v. Bonsdorff och Rabenius a. st.
  81. ↑ ”Odalqwarn: mola primaria et publica auctoritate stabilita, cui opponitur sqwaltqwarn;” Joh. Ihre, a. st. sid. 362.
  82. ↑ Hjulqvarn finner man skiljdt från Bäckeqvarn, t. ex. i Qvarnetuls book vti Södermanland 1631 (Kammar-Coll. Arch. Södermanl. Handl. 1631 N:o 8) har på ett ställe (vid Nastorpa) stått hjulqvarn, men det är ändradt till bäckeqvarn.
  83. ↑ Se Calmare Recess 1474, §. 9, hos Hadorph, Gambla Stadgar, sid. 57.
  84. ↑ Se Civillagförslagets Motiver, a. st.
  85. ↑ Ett qvarnregale syntes nära att utbildas; se t. ex. Carl IX:s Förläningsbref för Gustaf Adolf, Gripsholm, d. 3 Dec. 1609, Hallenberg, a. st. I. del. sid. 29. Särdeles blef det fallet i anledning af 1625 års qvarntull, då nästan i alla Landskap Ståthållarne fingo befallning att upprätta nya odal- eller tullqvarnar. Huru den enskildes rätt dervid måste vika, synes af Peder Nilssons bref till Kammar-Rådet, Fahlun den 10 Mars 1626, deri, sedan han berättat om 3:ne nya qvarnhus’ byggnad, han tillägger: ”De som till strömmarne förmene sig hafva egendom, såsom ock de som hafva deras Sqvalteqvarnar strömmarne fulle, de äre mycket deremot;” nyligen hade de yttrat, att de skulle hos Kongl. Maj:t och Riks-Rådet söka förhindra byggnaden. Deras anslag borde ej hafva framgång, ”Förty det är så godt utstå denna första villan som den sista, efter som man ingen rigtighet har på qvarntullen förr än tullqvarnar blifva uppbyggde, och deras Sqvalter så fogligen och småningom afskaffade.” (Kammar-Collegii Archiv). Kammar-Rådet tänkte dock icke alldeles så, utan befallde Peder Nilsson andraga de klagandes ”tilltal” för Kongl. Maj:t och begära hans resolution derå; Kammar-Rådets bref den 27 Mars 1626. Jfr Gustaf Adolfs Ordinance för Kopparbergsmännen, Fahlun den 31 Mars 1627, §. 15, tryckt uti Kongl. Stadgar m. m. angående Justitien och Hushållningen vid Bergwerken och Bruken m. m. Stockholm 1736, sid. 67. — Frälsets rättigheter och magt torde isynnerhet hafva hindrat qvarnregalets stadgande; se t. ex. 1617 års Adliga Privilegier, §. 27, 28, tryckta hos Joh. Schmedeman, Stadgar m. m. ifrån år 1528 in till 1701 angående Justitie- och Executions-Ährender m. m. Stockholm 1706, sid. 179.
  86. ↑ Tillvaron af Sqvaltor, som brukades till tulltägt af grannar och främmande synes ännu förutsättas i Riksens Ständers Bevillning den 18 Sept. 1723, §. 4; tr. hos Stiernman, a. st. III. del, sid. 2471.
  87. ↑ Då Lag-Commiteen i Motiverna till Civillagen, sid. 153, yttrar att dessa undersökningar genom 1590 års Husesynsordning påbjödos, begår den ett misstag, hvarifrån ett uppmärksamt genomläsande af hela den strax derpå till en del anförda 9 §. af 1638 års riksdagsbeslut synes oss böra skydda. Nämnda husesynsordning, ehuru den visst icke är sällsynt, har Commiteen förmodligen aldrig sett. De derur anförda med citationstecken utmärkta orden äro lånade från Abrahamsons anmärkning till 34:de cap. LandsLagen, sid. 503, der de, såsom på alla andra ställen hos denne författare, utgöra ett sammandrag af hvad han ansåg gällande i alla de författningar, som han sedermera omedelbart uppräknar. Bland dem nämnes visserligen 1590 års husesynsordning först, men minsta delen är derur hemtad. Efter förbudet att bygga och bruka nya fotqvarnar gamla odalqvarnar till förfång, tillägges i denna ordning endast: ”och skola Fogdarna derom alltid granna ransakning hålla.” — Här må anmärkas, att det ej lyckats oss rätt utröna när och huru denna husesynsordning, som af Abrahamson, och troligtvis temligen allmänt, blifvit tillskrifven Carl IX och året 1590, blifvit utfärdad. Hvarken den eller någon annan hafve vi kunnat finna i något registratur under Johan III, Sigismund eller Carl. Uti E. Palmskölds gamla, i K. Riks-Archivet bevarade Titelregister är den upptagen under titel af ”Carl IX:s husesynsordning.” I kanten står årtalet 1590, men efteråt: ”odat.” Derefter är tillagdt: ”Nota: uti Patentet dat. 12 December 1602 står, att HusesynsOrdningen är gjord öfver Furstendömet för någre år sedan och att hon skall hållas vid magt. Uti Patentet dat. 20 Aug. 1607 om bygning i Prestgårderne står att hon gick ut öfver hela riket 1590.” Oss synes dock ovisst huruvida verkligen med den i 1607 års patent nämnda ”1590 utgifna, synnerliga ordning, huru Prestgårdarne öfverallt i riket skole hållas vid magt” åsyftas ifrågavarande husesynsordning. Uti ett äfvenledes i K. Riks-Archivet befintligt register öfver en stor samling Recesser och Stadgar finnas under året 1591 upptagne: ”Hertig Carl IX:s Husesynsordning, af Nyköping,” och medelbart derefter: ”Än en annan, som senare utgången och af Lagen och Recesserne förbättrad är;” men det band, hvaruti de skolat finnas är icke i behåll. Tio särskilda äldre afskrifter hafve vi haft tillfälle att se, nämligen 5 i Riks-Archivet, 4 i Kammar-Collegium (Advocatsfiscals-Contoret) och en tillhörig Hr General Directör Livijn. De sägas alla vara utdragna af Lagen, Recesser och gamla Stadgar med några nödtorftige förbättringar, och förete ej andra olikheter, än sådana, som kunna tillskrifvas vårdslösa eller förbättrande afskrifvare. Men i afseende på datum äro de ganska olika. Trenne äro odaterade; tvenne sägas gjorda 1574; en i Nyköping 1590, trenne 1591, dock synes på en förut hafva stått 1590, och slutligen en 1624. De tillskrifvas alla Carl, utom en, och han kallas Konung äfven i dem af åren 1574 och 1624. Uti denna ena, som är odat. heter det: ”Efter detta sätt vill K. M:t vår allernåd. Herre och är samtyckt af den högborne Furste Hertig Carl,” m. m. Rubriken på en med årtalet 1591 börjas så: ”Efter detta sätt wil Högborne Furste och Herre Hertig Carl, Sweriges Rijkes Arffurste, Hertig til Sudermanneland, Närike och Wermeland, at Hans Furstel. Nådes och Herres Landbofogdar skola syn holla” m. m. Oss synes troligt, att den aldrig under viss datum och med underskrift blifvit utfärdad, utan ändock till rättelse meddelad, samt att de olika årtalen blott utvisa när afskrifterna skett. — Dessutom hafve vi funnit flere uppsatser om husbyggnader och husesyner, dels i sammanhang med ifrågavarande husesynsordning, dels särskildt, innehållande ungefär samma stadgande, som den, men olika uppställda; de sakna uppgift om upphofsman och datum, utom en, som kallas ”Carl IX:s Recess om Husesyn, huru den hållas skall och hvad böter deraf följa, a:o 1605, den 16 Junii.” Dessa uppsatser upptaga ej något stadgande om qvarnar.
  88. ↑ Ordet Tullqvarnar begagnades redan på 1500-talet, men Husbehofsqvarnar tro vi tillhöra det 18:de århundradet. Att mala till husbehof omtalas dock; det heter t. ex. i en Skattläggning å Qvarnar i Fällingsbro, Näsby och Ervalla den 12 Maj 1629: ”5:o Prästeqvarnen een gammul quarn, medh ett par Steenar som maala miööl, och ett par små steenar som gå allenast malt, kan gå hööst och wår, haffwer hertill intet varit skattlagd, Vthan giffwit Cronan för Pänninge-Quarn Tullen 16 daler maler allenast sin egen sädh till sitt huusbehoof wardt nu lagd för Spanmål 2 Tunnor.” Westmanlands Handlingarne 1629, N:o 12 (Kammar-Coll. Arch.).
  89. ↑ En laglig bestämmelse härom finnes visserligen redan i Erik af Pommerns Stadga 1416 §. 11, se Hadorph, Gambla Stadgar, sid. 43; men man vet hvad en stor del af den tidens stadgar betydde. I Axel Oxenstjernas Betänkande (1652) eller ”Sätt och medel huruledes Qwarnetullen beqvämligest synes stå att anställa, införa och vpbära,” §. 5, säges Mjölnaren vara van erhålla 116 af hvarje tunna. 1686 begärde Ridderskapet och Adeln sakens bestämmande genom en förordning, se 17:de punct. af Kongl. Resol. på Ridd. och Ad. besvär d. 25 Oct. 1686, Stiernman, a. st. III. del. sid. 1965. Denna begäran förnyades sedermera flere gånger af Allmogen (1724, 1739, 1743) och Borgerskapet (1748); se Stiernman, a. st. sid. 2457; R. G. Modée, Utdrag utur Publique Handlingar m. m., Stockholm 1742—1829, 1 del, sid. 374, II. del. 1405, III. del. 2076, IV. del. 2584. Jfr v. Bonsdorff, a. st. sid. 288; Försök till en ny Svensk Statistisk Journal, 2:dra häft. sid. 16. Hos Johan Gustaf Branting, Handbok innehållande uppgift af de fläste från äldre tider intill och med 1823 utkomne Svenska Författningar, m. m. Örebro 1831, finnes under art. Qvarnar uppgift på många författningar rörande Tullkappen.
  90. ↑ Uti ett odateradt concept till en ordning, huru Afvelsgårdarne borde till Landbönder utstädjas, kallad ”Affuelsgårdernes ordningh,” heter det i 2:dra puncten: ”Item alle miölquerner oc Sågequerner will högbe:te Kon. M. haffue sigh förbehållitt sålunde att the querner som icke æhre förnöden at bruke vnder Slotten, skolle vtstedies för en viss stadge oc göres tull vdaf: men ther nogre besynnerlighe hoffuud Querner æhre, them som til någre punde Lester förmodhes vdaff, will högbe:te K. M. haffue sin egen mölnare och honom skall bettales aff Tullen”. Den är benäget meddelad af Hr Kamrer Sandberg, som anser den vara af 1591 eller 1592, bland hvilka års handlingar den blifvit funnen — Jfr K. Br. 30 Nov. 1624 (Riks-Reg.) 24 Nov. 1691, 27 Mars och 17 Maj 1693 (S. L. Gahm Persson, K. Stadgar m.m. angående Svea Rikes Landt-Milice, Stockholm 1762—1814, II. del. sid. 573, III del. 249, 271), 6 Nov. 1822, (Branting, a. st. III. del. sid. 6) m. m.
  91. ↑ 5:te puncten uti ”En Vnderwisningh för them, som Jordreffningh eller Skattiänckningh hålla skola vdij wäsmannelandh, samt Bergzlagenn och dalarne, Ställt opå K. M. Nådige behag,” heter det, ”Skall och Randsakas om quarner och quarneställe om enn patt icke ähre för ringe Thulagde och thå måtte Thullenn föröckass effther legenhetenn, Ithem om alle onyttige quernner och beckiaskualter att the alle legias för Spannemalls tull eller Rijffuess bortt, effther som legenhetenn tilseger och bör ingenn qvernn bliffua ståndandes, medh mindre Ther giörs Thwll aff lithet eller Myckett effther, som the kune göra skäll före; hwilekett skall i åhrlige Ren tann inschriffuas, Sammaledes skolle och vpschriffuas alle the Obygde quernneställe både till Såge och Tulquerner som wäll belegne ähre och till Nogenn fordell och Nytte oprättas kunne.” Concept i Riks-Archivet. (Detta är den Instruction, som Anders Botin, Beskrifning om Swenska hemman och Jordagods, Stockholm 1755, 1756, I. del. sid. 36 tillskrifver Gustaf 1 och år 1528, och Pehr Erik Bergfalk, Om Svenska Jordens Beskattning m. m. Upsala 1932, sid. 65, omtalar efter en i Kammar-Coll. Bibliothek befintlig afskrift med årtalet 1568, samt visar vara sednare än 1540. Äfven Adolph Modeer, Samling af Kongl. Förordningar m. m. rörande Landtmäteriet, m. m. Calmar 1765, tillskrifver den året 1568, men anser den blott vara ett project; han aftrycker derur några stycken, sid. 14, 32, 33, 46, 50. Men Hr Kamrer Sandberg har anmärkt att den måste vara yngre än 1582, emedan (i 15:de puncten) de omtalas som köpt sig bördsrätt till Kronans hemman. Af conceptet och de afskrifter vi sett, vill det synas, som den utgått, eller åtminstone var ämnad att utgå, till alla landsorter. — Ur en Jordransakning öfver Oppunda Härad 1585 (i Kammar-Coll. Archiv) anföre vi ett t. ex. ”Pär i geteboda åker till 712 T:neland. Eng till 40 lass. got fiske till 6 Notuarp och till 6 kattisse stånd vti een skogzsiöö (med fäboda) god skoog och Mulebetet, Humblegård till 3 m:k gierdenn äre både like stoor. Qwarnn wid gården för 6 öre penn:r lagd.” Jfr. Insulander a. st. sid. 3, 35, 38, 117, samt de af Enagrius, a. st. och v. Bonsdorff, a. st. tryckta skattläggningsmethoder.
  92. ↑ Se v. Bonsdorff a. st. sid. 283. — Kamar-Collegii Circulaire-Bref d. 16 Dec. 1818 är ett talande bevis på misstaget och lemnar goda bidrag till dess historia. Jfr. ock nämnde Statistiska Journal, a. st. sid. 18, 19.
  93. ↑ Dock måste vi tillägga, att sedan Riksens Ständers Stats-, Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i Betänkande d. 21 Aug. 1823 (N:o 444, se Bihang till Samtlige Riks-Ståndens Protocoll 1823, IV Saml. IV band. sid. 366, f.) Kammar-Collegium till föga heder, ganska väl utredt saken, Kammar-Collegium och Stats-Contoret dock i und. Utlåtande d. 26 Oct. 1827 angående beräkningen och utgörandet af Statsverkets åtskillige ordinarie inkomster, utan någon invändning, eftersäga Kon. Befallningshafvandes i Götheborgs och Bohus Län yttrande, att husbehofsqvarnar blifvit befriade från skattläggning på den grund, att Mantalspenningarne blifvit åtagne i stället för qvarntullen.
  94. ↑ Hr Grefve Henning Hamilton, hvars af Vitterhets, Historie och Antiqvitets Academien prisbelönta afhandling om Svenska Krigsmagtens tillstånd under Gustaf II Adolph nu är under tryckning i XVII. del. af nämnde Academies Handlingar.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Om_mantalspenningarne&oldid=545946”