Svenska Parnassen/II/Äreminne öfver Tessin

←  Anders Johan von Höpken – Inledning

Svenska Parnassen ett urval ur Sveriges klassiska literatur. andra bandet av Ernst Meyer Äreminne öfver Tessin

Carl Gustaf Tessin – Inledning  →

Ur Svenska parnassen, band II s. 253–278 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Carl Gustaf Tessin.

Äreminne öfver riksrådet, grefve Carl Gustaf Tessin.

Mine herrar!

Akademien har ofta på detta ställe, uti denna sorgdrägt och utaf nu varande anledning, varit församlad, ofta sörjt öfver den förlust vetenskaperna hafva måst vidkännas, ofta öfver saknaden af något stort ljus och sällsynt efterdöme, när de mest behöfdes, ofta öfver deras frånfälle, som varit hennes beskyddare och välgerningsmän; och under dessa hennes bedröfvelser har hon alltid ägt den hugsvalelsen att se det allmänna dela de samma med henne, blanda sina tårar med hennes och göra till sina egna de händelser akademien angå och trycka kunnat.

Vid närvarande tillfälle samla sig alla dessa betraktelser för våra tankar på en gång och på ett känbart sätt. Är frågan om snille: Ho har ägt det mera lysande, mera prydt, än den herre, hvilkens åminnelse i dag af oss firas? Om vetenskaper och deras afföda, konster: Ho är den, som ifrigare uppmuntrat dem? Om riket: Ho har haft mera tillfälle att tjena det och mera nyttjat dessa tillfällen? Är hans minne inom akademien allena inneslutet, eller uti rikets handlingar nu mera likasom bortlagdt? Och har den korta tiden, sedan han upphört att lefva ibland menniskor, redan hunnit försvaga lifligheten af hans åtanke? Otacksamhet måste väl en gång upphöra, afund tystna, och om icke förr, åtminstone då, när himmelen mörknar och oväder uppstiga. Menigheter tro sig kunna vara store män förutan, medan de yfvas uti en inbillad lycka. Tiderna förvandlas, nöden påtränger, råd tarfvas; då först kännes saknaden, då behofvet. Men Aristider återfås icke så lätt, som de förloras. Naturen har dem väl alltid uti förråd; menniskor deremot nyttja dem icke alltid. Och som jordmånens oart qväfver den bästa planta, likaså tidernas det bästa snille. Ty, M. H., vore ett land till på jordklotet, der split och oenighet skulle sätta allting uti jäsning, der man hade förlorat all känsla af kärlek för fosterbygden, all ömhet om dess heder och värdighet, der agg, hämnd och egennytta vore de enda grunder till alla gerningar, friheten ett namn för sjelfsvåldet, sjelfsvåldet en väg till förödelse; månne icke uti det landet de skattas sälle, som dö undan eller kunna söka renare seder under en lugnare himmel? ... O, mitt fädernesland!

Men det torde icke vara af nöden att framdraga diktade möjligheter eller sannfärdiga verkliga händelser, att dermed uppröra edra sinnen vid åtanken, att riket förlorat en stor man och akademien en värdig ledamot uti framlidne Kongl. Maj:ts och Sveriges rikes högstbetrodde man och råd, presidenten i Kongl. Maj:ts och rikets kanslikollegium, överstemarskalken, H. K. H. kronprinsens guvernör, Åbo akademis kansler, riddare, kommendör och kansler af Kongl. Maj:ts orden samt riddare af Svarta örnen, den högvälborne herre och grefve Carl Gustaf Tessin.

Den talman, som akademien utsett att tolka hennes tankar, behöfver snarare anföra ursäkter för sig, att han vågat lägga handen vid ett ämne, som fordrar mera munterhet, än man af en annalkande ålderdom kan förvänta, och då en lång enslighet blifvit använd till sysslor, som till samma dess år och dess lefnadsart nu mera äro lämpligare. Ack! om jag på denna stunden kunde upplifvas af den anda, som så ofta uti allmänna rikets sammankomster och icke sällan ibland eder dragit till sig allas förundran och nöje; som så väl kunde tänka, så sirligt måla och uttrycka sina tankar; som bidragit att samla för vårt språk rikare förråd på ord, uppmuntrat oss att renare tala detsamma och friat oss dermedelst ifrån den uselheten att utur andra tungomål söka hjelp för våra brister.

Föreställen eder dock icke, M. H., att ett ämne, rikt på allt det som kan pryda ett äreminne och uppväcka den största uppmärksamhet har varit för mig lätt att utföra. Samtida med denne herren, hafve vi sett honom, då i utrikes beskickningar, då anförare vid rikets allmänna sammankomster, då uti purpurn, och slutligen icke mindre stor uti ensligheten. Vi hafva sett under hans tid många stora händelser i detta riket, ömsom hugnelige, ömsom bedröflige, och alla så tätt på hvar andra följande, att de äfven derigenom blifvit så mycket sällsammare och förunderligare. Allt detta vore för mig ymnigt och öfverflödigt förråd, men största delen tyckes vara artad för en längre framtid, då man med större oväldighet än nu derom kan döma. Mitt tal blir således ett kort och svagt utkast, som historien och efterverlden lära fullkomna, och om jag äfven förbigår många sådana händelser, som hos menniskor i allmänhet inträffa, så påminnen eder, M. H., att man utur store mäns lefverne allenast bör utleta det som gör deras rätta skiljemärken, nemligen stora gerningar och nyttiga efterdömen.

Högfärd och fåfänga hafva först infört att, helst vid sådana tillfällen som detta, framdraga en längd af förfäder. Vanan har bibehållit denna sed; dock borde eftertanken varsamt använda densamma. Det är billigt, att fäders stora förtjenster lända barn till gagn, ja ock till företräde; men odugligheten bör äga ingen rättighet och blygas för att åberopa sig på dem, som skulle blygas för en illa artad afföding, om de kunde resa sig utur sina grifter.

Akta adelskapet, M. H., innebär den förbindelse att tänka ädelt och beflita sig om så hög själ, att inga nedrigheter mäkta tränga sig in och taga der fäste. Se, den höga eken, fordom vördig för sin ålderdom, behaglig för den skygd den lemnat, nu uti toppen bortvissnad och af sina torra grenar ohygglig, huru den aktas oduglig på det stället den så länge betäckt och vårdslösas för en friskare planta, som dragit till sig all aktning. Hvarföre icke vinnlägga sig om att pryda sin själs egenskaper med nyttig lärdom, sitt hjerta med stora dygder, så att man, i stället för en anelängd, må kunna framvisa en längd af dråpliga förtjenster, hvarigenom man hedrar förfäder, sig sjelf, sin afföda, sin tid och sitt fädernesland?

På hvem kan tillämpningen af detta senare billigare inträffa än på den herren, hvilkens lefverne vi oss nu till minnes föra? Ifrån hans faderfader, Nicodemus Tessin, med sin herr fader, riksrådet och öfverste marskalken grefve Tessin, är denne salige döde den tredje och den siste^[1]. Den ätten har i riket haft en kort, men lysande varelse. Alla tre värdige att börja, stifta, hedra en berömlig slägt, alla tre med stora egenskaper beprydde, tyckes, som naturen tröttnat vid att fortplanta lika uti flere ätteläggar.

Men hvartill tjena stora gåfvor och egenskaper otillredde? Det samma trädet, ympadt och omlagdt, är till utseende täckt och gifver den bästa frukt; lemnadt åter till sig sjelft, utan omsorg och tillsyn, kastar det sina grenar utan skick, dess bär blifva osmakliga, ofullkomliga och för födan mindre tjenliga. Naturen gifver ämnet och kraften; förstånd och konst verka förbättring. Likaså med menniskan: artad för godt och ondt, för en Nero eller en Trajanus. Lärdom och dygd äro hennes eget och följa henne åt, ehvad händelser och omskiften möta uti verlden. Derpå böra samvetsgranne föräldrar lägga mera flit än på andre förmåner, af förmögenhet, af beställningar, af höghet och myndighet, som lyckan utdelar och like med henne äro ombyten och vansklighet underkastade. Än vigtigare är den omtanken, der folket äger frihet, stiftar sina egna lagar, bevistar allmänna rådplägningar och icke har utom sig tillräcklig motvigt för häftiga rörelser och begär. Om sådan sed vore inritad, att man allenast skulle fästa sig vid det utvärtes, som lyckan gifver, och icke vid det inre, som kunskap och dygd tillaga, om man, för en syn af uppfostran, skulle vräka för en kort tid barnen uti ofta oskicklige läromästares händer, skynda dem derifrån uti tjenster, anse dessa tjenster, icke för samhällets skull stiftade, utan för inkomsten; om de skulle förvaltas af dem som äga inga begrepp om allt det som riket har rätt att fordra af dem, och ingen försyn att fordra allt utaf riket; om, uti sådan villomening uppammade, och med en okunnighet, som alltid är dristigare än förstånd och eftertanke, de sedermera, på ett större fält, skatta riket endast ett rof för ärelystnad och snålhet, och, med orediga begrepp om allting, tro, att menighetens ostyrighet gör en ljuflig frihet, regentens åter ett våldsamt envälde, och icke märka likheten. Om, M. H., allt detta skulle inträffa: om det skulle inträffa, att sådana uppfostringsvillosatser blefvo med partianda ispädde, och efter denna, en annan så artad tid upprunne, der hvar man skulle oblygt tänka stort om sig sjelf, smått om riket, tala högt om frihet, tåla främmandes tvång, emot invärtes försök vakande, obekymmersam vid svårare utvärtes tillställningar, och, det som än värre vore, uppenbart fägna sig åt dem, påkalla dem och glömma allt förutom hämnden; hvad månde väl en så mörk och bister framtid bebåda? Och kan man med lika fel, som störtat andra folkslag, förvänta ett olika öde?

Man behöfver icke söka orsakerna till rikens fall, hvarken uti hemliga händelser eller särskilta personers oart. Folkets dygder eller laster qväfva eller väcka Catiliner. Alltsammans träffas med större ljus, med mera uppbyggelse och varning, uti uppfostran och uti det sätt, hvarmed den ungdom tillredes, ät hvilken de följande tider varda anförtrodde och öfverlemnade.

I misstagen eder icke, M. H., på min tanke, när I menen, att jag med dessa betraktelser härmar målningskonsten, som lägger mörka färger till grund, att derigenom framskjuta med mera liflighet sjelfva bilden. Ty det var icke nog, att fadren, riksrådet grefve Nicodemus Tessin, var sjelf en upplyst herre: en herre, som igenom sin lärdom, sin insigt, sitt förstånd, vunnit sin öfverhets jemna nåd och förtroende och under krigstider ökat sin värdighet med fredliga konster. Han var tillika en ömsint och samvetsgrann fader för en son, som med oförlikneliga naturgåfvor, kunde igenom dem antingen blifva stor uti dygder eller uti laster obändig; ty stora snillens egenskap är att uti intet kunna hälla medelvägen. Med huru mycken omsorg, urskilning och kostnad, dels hemma, dels utom riket. Läromästare utletades; med huru mycken lätthet den unge herren fattade sina läromästares undervisning, derpå kan jag icke anföra kraftigare bevis än hans lefverneslopp, hans skrifter, hans allmänna förrättningar och hans enskilda.

Både enkedrottning Hedvig Eleonora och konung Carl understödde unge grefve Tessins utländska resor. Den förra, som man allenast känner utaf de svagheter en hög ålder åtfölja, förtjenar äreminnet af en stor drottning. Högt tänkesätt, ordning och värdighet lyste uti hennes gerningar; prakt uti byggnader, och uti det som erfordras vid hof, tycktes mindre vara för dess person än för rikets anseende ämnade. Kostnaden hade ett varaktigt och icke flygtigt syftemål, och tjente att locka in konster, uppmuntra dem, hägna dem och fortplanta smak ibland svenskar. Dessa stora omsorger voro dock knappt märkliga under vapengny och äro äfven uti vår tid för allmänheten än mindre synliga och bekanta.

Hvar och en uti riket, med hela Europa, hade fäst sina ögon på hennes sonson, hvilken med all billighel förtjenar att blifva alla åldrars förundran, men, för menniskoslägtets skull, ingens eftersyn. Större menniska än konung och mera skapad för sagolika tider än för dem han lefde uti. Att göra grefve Tessins resor nyttiga, hade konungen föreskrifvit ämnet, hvarpå de syfta skulle. Jag önskar, M. H., att denna omständighet måtte tjena till eftersyn, uppväcka eftertanke hos vår tid, hos föräldrar och ungdom, och hos dem i synnerhet, för hvilka framtiden öppnar sig, att se, uti ett dygdigt eller lastfullt folk, rikets öde och deras barns välfärd. Jag önskar, att de återkomne måtte utmärkas, icke för deras nya klädedrägt, kroppsställning och flera fåfängligheter, utan för deras förvärfvade kunskaper, uti hvilka fäderneslandet och slägt böra för resekostnaden finna någon ersättning. Konungen hade inrättat ordningsmän, och grefve Tessin, fadern, var en af de ypperste. Ämnet, som sonen blef föreskrifvet att lära och iakttaga, var allt det som med polis månde hafva gemenskap: den vetenskap nemligen, M. H., som håller stora samlingar uti skick och sammanhang, som inbegriper många insigter tillika, och den största af alla, menniskans kännedom, mer och mer invecklad och svår att utreda, allt som hon ställes ibland myckenheten af sina likar, tager dem till eftersyn eller blir deras. Ty hvad äro menigheter? Skingrade och strödda, är hos dem allt stilla och lugnt; samlade, varda de inbördes upphettade och likna molnen, som, sammandrifna, bryta ut i storm och oväder. Äro lagar och författningar för en ringa by lämpliga till större städer? Böra de ändras efter tider och folkmängder? Konsten att styra dem, blir den alltid lika? och kan trefnad vara utan frihet, och frihet beslå under en myckenhet af ordningar? Är straff alltid möjligt, alltid nödigt, alltid nyttigt, alltid billigt? Den usla menniskan, som nöden ofta tvungit att bryta emot lag, och lagen uti sin stränghet förer i förtid ut ur detta lifvet, suckar öfver dem som icke hjelpt hennes uselhet med arbete eller gifvit henne anledning till dygdigare lefnad och till en lätt utkomst. Att förqväfva åtrån, är emot naturen; att nyttja och leda den, är försigtigt och visligen gjordt. Huru stor är icke denna vetenskapen? Men huru dråpligt snille fordras icke till utöfningen? Att sörja för allt, att se allt, att låta räddhågan komma till alla, straffet till få: tåla små oredor, små missbruk, små fel, nöja sig med ånger snarare än med näpst och anse fullkomlighet i detta lifvet som en orimlighet, hvarom man inom sig sjelf bör finna den starkaste öfvertygelse.

Paris var det ställe hofintendenten Tessin, som konungen redan gifvit fullmakt på denna beställningen, hade utsett som den bästa högskola för sitt föreskrifna ämne. En stad, som innefattar likasom en liten verld, der man, uti mindre krets, får tillfälle att beskåda med ett ögonkast all slags blandning, höghet och nedrighet, prakt och uselhet, vetenskaper, konster och idoghet bredvid okunnighet, fåfänga och och lätja: stora dygder eller liknelser dertill, stora laster, som ofta under annan skepelse berga sig, smyga sig in allestädes med så mycken konst och behändighet, att lagen svårligen dem kan igenkänna. Föreställom oss, M. H., hvad förvirring dessa stridiga böjelser hos ett hett och lifligt folk skulle åstadkomma, om styrelse vore borta, om uppsigt, om myndighet? Och när vi dock se, att denna ihoprörda vanskapliga blandning äger bestånd, sammanstämning, ordning; gifver lif, säkerhet, nöjen; friskar upp snillen af allehanda slag; väcker vetenskaper och oändligt ombyte af konster, så bör man uti allt detta erkänna, att menniskan aldrig gör dråpligare ting, än då hon söker följa sin store skapares regeringslagar öfver denna verlden, som, lemnad åt sin egen tröghet, uti kaos och förvirring förfalla skulle; men Guds ande sväfvar, och naturen qvicknar till en herrlighet.

Ett medelmåttigt snille, M. H., hade omöjligen fattat det hela af allt det som rörer polis och det fina sammanhang af så skiljaktiga delar, af deras intryck den ena på den andra och af de gränser hvar och en af dem tillhörde, så framt alltsammans skulle hållas uti stadig jemnvigt. Men grefve Tessin, med sin lätthet att begripa och sin gåfva att sammanbinda, såg ifrån sin höjd hvad som var att se, de förbättringar, som voro gjorda och som ännu tarfvades, samt i huru stor mån tillämpningen deraf kunde i hans fädernesland verkställas, mindre folkrikt än Frankrike, och torde hända ännu fäsladt vid åldriga vanor. Att se och lära, dertill fordras vetgirighet och minne. Att väl använda hvad man sett och lärt, dertill behöfves en djup eftertanke och stora urskilningsgåfvor.

Men, M. H., hvad är det som nu händer i norden, som drager allas ögon, allas uppmärksamhet dit, och som möter grefve Tessin vid hans återkomst inom riket? Ett igenom långvarigt krig utmattadt och igenom olyckor stympadt land, tyckes kunna förvänta gladare dagar under den beständiga omvexling, som natur och menniskor åtföljer. Konungen dör utan barn, icke utan arfvingar; hans död förändrar allting: regeringsart, anläggningar, folk, och man hade kunnat tro, att det slägte, som följt konung Carl uti så många farligheter, med mod, tålamod och ståndaktighet äfven dött med honom. Der finnes ett folk, M. H., under denna luftkretsen, som, likt de gamle germaner, hatar stillhet, älskar lätja, misstänksamt och lättroget^[2], lydigt och oroligt, högfärdigt och afundsjukt, uti krig förfärligt för fiender, uti fred ofta för sig sjelft, och som fordom stadgat Europas öde, men ännu icke stadgat sitt eget. Det folket ser redan drottning Ulrika på tronen, stadfäster henne dervid och återtager den frihet, som, af fadren spard till utseende, icke till väsende, af brodern var alldeles gjord till intet. Detta val och denna ändring, M. H., äro märkvärdiga händelser för framtiden, och om denna första riksdagen gjorde dråpliga ting för riket, så torde man dock icke hafva hunnit besinna sig på allt, att förekomma söndring ibland svenskar, med många sedermera deraf upprunna hvälfningar, hvilka haft sin upprinnelse ifrån detta tidehvarf. Det är troligt, att folket ledsnat vid ett långvarigt krig, varit trött och utmattadt, fikat för den skull efter bättre vilkor, som lagar först och aldra längst eget uppförande kunde stadga; men det är icke möjligt, att det hatat konungahuset och fägnat sig åt att se någon gren deraf åt ett oblidt öde öfverlemnad, utan närmare hjelp och utsigt än dem försynen uti framtiden skulle vilja bereda. Drottningen, M. H., ägde nog hög själ att skicka sig för en tron och många stora egenskaper för att regera. Dock, under hennes korta styrelse och en längre lifstid, såg man, att hårdheter emot en broders minne^[3] och en systers barn icke kunde brytas af den mildhet hennes kön medfödd är eller af den kärlek, som ett nära blodshand plägar intrycka. Historien kan icke dölja dessa omständigheter af hennes regering; men hon torde söka upp derföre ifrån hennes barnaår ursäkter, åtminstone draga derutaf varningar att icke gynna och tillåta annat än det som kan stifta sinnesförening ibland dem, som blodet förenar; ty om så hända skulle, att en partianda ville smyga sig emellan, ville blåsa upp en eld, ville åter upplifva de tider och vedervärdigheter riket utstått efter konung Gustafs död ... Men mitt ämne kallar mig till annat.

Öm andra folkslag, M. H., trifvits under fruntimmers regementen, så hafva de deremot icke länge kunnat trifvas öfver oss. Inom en vanlig mansålder har detta rike sett henne, uti andra land sällsynta, händelser. Drottningar stiga neder ifrån en tron, den de sjelfva och deras fäder för dem prydt hafva; händelser, fast lika till verkan, dock olika till grund och drifter; ty Christina nedlade kronan af ostadighet, Ulrika af tillgifvenhet för sin herre. Den förra ville vara till intet hunden; den senare ville äfven bindas till orden uti äktenskapslöftet. Begges egenskaper voro ock olika. Med mycket uppväckt snille, men föga eftertanke, ville Christina svänga sig öfver den höjd, hvartill börd och lycka henne fört hade; med mindre eld och mera dygd hade Ulrika nöjt sig med måttligare öde, än hon var född till; och om den ena tycktes vara gjord för att uppväcka uppmärksamhet i historien, var den andra ämnad att äfven inom en mindre krets tjena till uppbyggligt efterdöme. Begges fäder lysa uti våra tideböcker så länge Sverige står.

Gustaf Adolf var med alla de dråpliga egenskaper utrustad, som försynen plägar förena hos dem, som ämnade äro att ibland menniskor uträtta stora saker. Carl XI:tes snille var lyckligen artadt för hans tid, hans omständigheter och föremål. Den förre, med ett makalöst genomträngande förstånd, såg allting uti stort; den senare, med ogemen arbetsamhet, försmådde icke de minsta saker. Gustaf tillträdde ett igenom inbördes oroligheter skakadt rike. Carl fann för sig uttömda tillgångar och skingrade medel. Gustaf utvidgade rikets gränser, skapade sig stora menniskor, gjorde svenska namnet uti Europa bekant och vördigt. Carl ökte inkomster, återstälde skick och ordning. Gustaf kufvade icke folkets frihet för att uträtta storverk. Carl började dermed för att utföra sina afsigter. Den ene grundade rikets förmögenhet uti inbyggarnes idoghet, handel och välstånd. Den andre gjorde till sitt hufvudverk att draga allt under skattkammaren. Begge något omåttlige: den ene uti sina krig, den andre uti sin hushållning; dock begge att ursäkta. Ifrån barnaåren såg Guslaf blott orolighefer omkring sig. Redan vid sin regerings början, hade Carl att strida emot brister och fattigdom, svårare ofta att öfvervinna än fiender. Begge älskade riket. Allt det Carl samlade använde han till allmänna behofvet, intet för sina nöjen. Gustaf deremot torde kunna misstänkas för att hafva ibland offrat något åt sin ärelystnad. Begge anlade sjelfve sina verk; men Gustafs grunder blifva uti alla tider och hos alla folkslag beståndande. Carls äro inom detta rike och inom en bestämd tid inskränkte. Gustaf emottog upprörde och missnöjde undersåtar, vann deras hjertan och vördnad, regerade öfver dem, äfven efter sin död, igenom sin eftersyn, sitt tänkesätt, sina lagar, och beredde åt dottern ett ärofullt krig och en ärofull fred. Carl förlorade många af de sinas tillgifvenhet och lade grunden till de oroligheter, som åtföljde sonens hela regementstid, och stympade ändtligen riket. Med få ord: Gustafs snille var ämnadt att uppföra samhällen till ära och makt, Carls snille att bibehålla dem dervid. Utur begges olika regeringssatser, artade efter omständigheternas olikhet, äro många skiljaktiga begrepp om landets uppkomst upprunna, som med häftighet uti senare tider utbrustit, och en än senare tid lyckligen torde kunna bilägga och förena.

Större delen af mina åhörare torde anse dessa betraktelser som främmande för mitt föremål och mera tjenliga för alt utvidga mitt tal än att uppfylla mitt ämne. Men deras lefverneslopp, M. H., som uti ett rike beklädt stora embeten, antingen vid underhandlingar eller uti krig eller uti rådkammaren eller vid folkets allmänna sammankomster, deras gerningar, bedrifter och öden höra till rikets historia och intaga en större krets än ämnad är för den hop, som lefvat och dött inom slägt och vänner och utom dem äga föga rättighet till vidare åtanke.

Deremot vill jag icke upphålla eder, M. H., med smärre omständigheter uti grefve Tessins lefverne och anse ringa händelser för stora och märkvärdiga, derför att de träffat honom. Jag rättar mig efter denne salige herres eget tänkesätt och efter en annan tids sed uti detta rike, då man förstod skilja skyldighet ifrån förtjenst och icke förstod att göra sig stora rättigheter af små pligter och små förrättningar, hvilkas längd bevisa blott uselhet och oblygsamhet. Om grefve Tessin vid åtskilliga hof anmält konung Fredriks upphöjelse på tronen, om han hemfört ett hofs bekräftelse på en sluten fred, hvad intyga dylika omständigheter mera, än att han lydt befallning och gjort det många andra förrätta kunnat? Större angelägenhet vore att betrakta de förändringar detta land undergått, dels af invärtes, dels af utvärtes drifter. De upplysa grunderna till hans rådslag, anledningarne till hans beskickningar, många händelser uti hans lefverne och många uti rikets historia. I sanning, prydligare ämnen för hans minne, värdigare för eder uppmärksamhet!

Dock, M. H., jag betänker mig. Det förnuftigaste utkast till mitt tal torde icke blifva för mig det försigtigaste. Vi lefva uti en tid, som skall likna Nervas och Trajani tider, då hvar man tänkte hvad han ville och tordes säga hvad han tänkte, åtminstone har lagstiftaren ditåt syftat. Men under våra politiska krämpor och med de eldfängda ämnen som äro omkringströdda, kunde en så stor lycka, nyttjad med yrsel, uti yrsel förvandlas. Mången, M. H., liknar Phaëton uti fabeln, klifver upp i solens vagn; men i stället för att upplysa och uppvärma verlden, sätter henne uti full låga och brand. Om jag kunde upptäcka driffjedern till våra vid konungens död med brådska afbrutna krigståg uti fiendeland, driffjedern till våra freder; uppenbara de konster utländske makter brukat, att nyttja sig till förmån vår svaghet, vår ledsnad, vår oenighet och en oviss tronföljd; föra eder till våra stränder, att se der allt uti eld och rök uppstiga, och på längre sigte, en främmande sjömakt, för anseendet af vårt försvar utrustad och icke för blodspillan; så blifva dessa händelser icke förr begripliga, än när man kastar ögonen på den tidens beskaffenhet. All brytning uti stater, likasom uti en sjuk kropp, är våldsam och farlig. Jag bör icke oroa dem, som gått till hvila. Jag känner icke så noga alla då varande omständigheter, men hvar och en bör känna, att omständigheter mycket verka och göra starkt intryck; ty att sitta uti lugnet och derifrån utfärda hårda domar öfver dem som seglat uti svallande haf och emellan fördolda bränningar, utmärker liten kunskap om sakernas lopp här i verlden, liten om menniskans krafter emot lycka och olycka, liten billighet och kärlek. Under stormen vill ingen stå vid rodret; efter stormen tilltro sig alla hafva kunnat styra bättre. Ej heller bör man förebrå främmande makter något; de hafva handlat förnuftigt för sig, och längre gå icke deras förbindelser. Våra pligter deremot fordra att nyttja deras biträde lika förnuftigt för oss, hvarom en framtid oväldigare och friare dömer, när den blir olika emot den tiden, då grefve Tessin, så väl som andra, kunde hafva haft anledning att tro en annan öfverhet vara till att göra redo för än ens egen. Man bör alltid spegla sig uti andra folks öden, men man nöjer sig merendels med att se grandet uti egnas ögon, ser icke längre, icke omkring sig.

Frederna dröjde icke, sedan konung Fredrik var på tronen. Denne herres egenskaper liknade hans höga börd. Hans höghet blandad med nåd, hans väsende med värdighet, hans umgänge med frihet och behaglighet. Han ägde oförskräckl hjerta uti fält, mindre dristigt uti fred. Hade bevistat flere års krig vid sidan af de störste anförare uti Europa. Erhöll kronan, mera igenom sin gemåls kärlek än allmänt tycke och önskan. Dels otålighet vid regeringsartens tvång, dels villfarighet för andras afsigter, gjorde en lång tid af hans lefnad orolig, och när han ändtligen önskade sig lugn, kunde de upphettade sinnena icke mera svalkas. Tillgrep hastigt nyheter, men vid minsta motstånd släppte; så att under hans regering man blott fick erfara hvad en konung kunde försöka, icke hvad en konung kunde uträtta. Olyckan var, att han icke nyttjade Gustaf Adolfs och Henrik IV:s sätt att återleda ett söndradt folk till sansning. Dock, om några oordentligheter förefallit, försvinna de snart undan efterverldens uppmärksamhet, intagen af den idoghet, den handel, de vetenskaper och konster, som uti denne herres tid uppqvicknat och under söndringen trängt sig fram, utan särdeles uppmuntran ifrån tronen, men ock utan hinder.

Men denne herres egentliga verk har varit att igenom sin eftersyn skära och luttra den råhet ett långvarigt krig lemnat qvar uti folkets seder. Det lärde ändtligen begripa, att allvarsamhet, trumpenhet och grofheter icke bättre förlikas med dygdiga egenskaper än glädtighet, vänlighet och höflighet.

Jag har således, M. H., beredt eder att fatta många följande händelsers sammanhang, medan grefve Tessin ännu igenom sina utrikes resor^[4] beredde sig att en dag emot taga rikets angelägnaste värf och ärender. Under mina bisprång har jag icke förlorat honom ur sigte: jag har sett honom arta sina seder uti de förnämsta hus, samla tankeförråd hos de lärde och ibland vetenskaper, smak ibland allehanda konstnärer. Så väl och ymnigt utrustad, hade han blifvit utmärkt äfven hos ett uppodladt, hyfsadt och upplyst folk; men dertill fordras längre tid ibland ett folk, som, uppammadt uti bardalekar, icke kände annat än krig, vandt att hvila under tält, var lika nöjdt uti en enfaldig boning som uti ett palats, och som värderade en målning efter duken, konststycket efter metallen. Hans hofintendentskap, under hans store faders inseende och anförande, fordrade af honom likasom en ny skapelse på allting; ty intet förråd var till hands, ingen som kunde lägga handen vid något med besked. Kallades främmande in att underrätta vår okunnighet, så ville okunnigheten knappt upplysas. Man förstod icke en gång att undra öfver andras färdighet, men förtröt, att svenska medel skulle åt främlingar utdelas. Jag önskar, M. H., att vår tid så lifligen kunde nu se den tidens mörker i vissa delar, så skulle deras mull ännu fuktas med tårar, som infört mera snille och mera konst hos oss, som delt ut bröd åt många qvicka ämnen och hållit qvar i landet dem som andra länder gerna efterleta och ännu söka draga till sig.

Ännu lefva vi i den tiden, M. H., att jag med bifall tar anmärka grefve Tessins outtröttliga ifver för vetenskaper och konster: att han i dessa varit en af de störste kännare uti Europa, att han framletat och framdragit deras idkare, hjelpt dem med sina råd, varit dem deruti till uppmuntran, befordrat deras belöning och ändtligen till den ändan stiftat den här inrättade målareakademien. Men skulle dessa hans förtjenster en dag hos oss ringa aktas, skulle de tadlas, såsom retelser till nya behof, så behåller hans namn sitt värde annorstädes och öfverlefver otacksamheten.

Ett vidsträcktare fält öppnar sig, M. H., ju längre jag uti hans lefverneslopp framskrider. Ett snille likt hans borde icke inneslutas inom en syssla och inom ett föremål allena. Flera ämnen bereddes för honom. Den tredje riksdagen (1723) var samlad, sedan friheten återstäldes. En riksdag, som ändtligen mera än de förra kunde sysselsättas med att bota våra invärtes refvor. Konungatronen var stadgad, utvärtes ro återstäld, den invärtes dock icke fullkomligen. Böljorna lägga sig icke så hastigt som vädret, hvarigenom de blifvit upprörde. Grefve Tessin, utsedd ibland dem som skulle sköta de hemligare saker hade tillfälle att känna rikets inre beskaffenhet, att vara uti förtroende och vid sidan af landtmarskalken, en outtröttlig herre, som sökte uti arbetsamhet sitt nöje och sin lisa. Också fick grefve Tessin njuta få hvilostunder: han täflade uti flit med den som brukade hans snille, och man hade svårt för att begripa, huru olikhet af år, af lynne och böjelser, kunde så väl trifvas tillsammans och instämma; men så är deras art, som naturen rikligen begåfvat: de likna Cato, hvilken tycktes vara endast ämnad till det som han företog sig att uträtta, antingen i rådet eller i fält eller vid sina hjordar och vid sitt åkerbruk.

Efter den riksdagen blef grefve Tessin kallad till kansliråd och indragen uti den hemliga beredningen, för utrikes ärenden inrättad. Uti de äldsta tider, M. H., hos oss, uti Rom, Athén och flera ställen, handterades krig och fred på öppna torget, utan fara att fienden skulle få veta folkets beslut. Europa är nu stäldt på annat sätt. Omringad med uppmärksamhet ifrån alla orter, tyckes rikets säkerhet och främmande makters förtroende fordra tysthet och hemlighet. Det är värdt att anmärkas, det vissa in- och utrikes saker, icke nyligen utan äfven uti förra tider, med hemlighet bedrifna blifvit. Man trodde, att allmänheten kunde äga mindre nytta af uppenbarelser än riket skada. Om dervid varit villfarelse, hörer den icke ett, utan flera slägten och tider till, icke detta riket allena, utan alla; och nämnes deribland något enda, som lemnat åt nyfikenheten större utrymme, så tjena dess svagheter, fel och oredor att visa frodighet och helsa, fruktar ej heller, att någon vågar nyttja dem sig till förmån; ty hjertat vill och styrkan kan bära alla följder och olägenheter.

Länge dröjde icke grefve Tessin uti denna beredningen; med ett ögonkast såg han den ställning, som följdes, och var för den skull skicklig att icke allenast verkställa allt det honom föreskrifvas kunde, utan ock, som icke hos alla inträffar, fatta meningen och tanken, hvilka icke alltid kunna uttryckas. Han nämndes till Wienska hofvet (1725), han uträttade beskickningens ämne med hastigare framgång, än man förmodade, och äfven, som utgången viste, än man önskade, nemligen att utverka kejsarens biträde till det emellan Sverige och Ryssland träffade förbundet. Men hvarifrån härrörde den snabba ombytligheten här hemma? Den frågan lärer historien upplysa, när hon beskrifver den riksdagen (1726), då vårt biträde till hannoverska förbundet med mycken rörelse och med store mäns offer blef afgjordt; ett förbund, som till verkan snart försvann, emedan Europa ännu var för trött af ett långvarigt successionskrig, men ibland en stor regents regeringskonster uti den tiden räknades att först röra upp allting, sedan dermed skrämma folket och ändtligen pröfva dess gifmildhet. Jag vill ogerna längre uppehålla mig med denna riksdagen, som eljest torde kunna upplysa många efterföljande händelser, upplysa hvarför folket mötes åt, med spökdikter försedt, hvarför allt blir läsligheter och grofva brott, och hvarför mången ser mera på egen än fäderneslandets förkofran. Ty ifrån denna riksdagen har allt detta sin mest synliga upprinnelse, dock med den skilnad, som stora strömmar utvisa, svage vid källan uti fortgången ansenlige. Men om man ofta bedröfvas att läsa eller se, huru allt här i verlden tillgår och såsom emellan vågor hit och dit vältras, huru gode män förtrampas, odygder trifvas, så har dock försynen icke lemnat vårt sinne utan hvila och tröst eller gjort något tidehvarf ofruktsamt på stora och uppbyggliga gerningar och efterdömen.

Föreställom oss, M. H., ett barn träda fram och försvara sin fader, med all den rörande sanning oskuld allena kan bruka, med all den eld en öm kärlek upptänder, med all den vältalighet en naturlig känsla utan konst upplifvar. Sen Servilia och Soranus^[5], eller uti närmare afstånd, sen grefve Tessin tala för sin fader. Han uppväcker de lifligaste rörelser, han utpressar de hetaste tårar, och den vältaligaste herre i sin tid har aldrig öfvat sina gåfvor bättre, aldrig för bättre sak. Hvad blef verkan, M. H.? Cicero förde Marcellus rättfärdigad ifrån Cæsar, men det var Cæsar! En menighet, sällan så artad och sällan sin egen, häpnar, förundrar sig, ömmar, suckar, skiljes åt och glömmer.

Sonen saknade snart derefter sin fader^[6], fadren saknade här i lifvet blott sin ömma son, och hvad kan en orolig, otacksam och obillig verld väcka för saknad? Igenom detta frånfälle tillträdde grefve Tessin öfverintendentskapet, och med detsamma öfverinseendet och styrseln vid ett verk, som var ännu fjerran ifrån sin fullkomlighet. Till att fullfölja sin faders tankar och anläggningar, ville grefve Tessin öka sina egna kunskaper. Hos stora snillen, som se allting nogare, infinner sig gemenligen misströstan till sig sjelfve, ty de syfta åt en högre belöning än allmänheten i gemen, hvilken menar sig vara vuxen och värdig till allt, ofta under största orklöshet och oskicklighet. Denna omtanke torde hafva uppväckt hos grefve Tessin en förnyad håg till att bese hade Frankrike och England. Han kände då bättre än tillförene våra brister här hemma, men tviflade om att uti andra länder hafva allting nog väl insett, nog väl betraktat. För nöjen och flygtighet tjenar ungdomselden, för nyttan mognare år och svalare sinne. Medan han således reser, M. H., torde icke vara utom mitt ämne att lemna honom på en stund och bereda oss till nyare tidehvarf och märkliga händelser.

Konung Carls minne var ingenting mindre än utslocknadt. Det slägte, som följde honom uti härnader, var ännu till stor del qvar och tillgifvenheten för denne herre så stark, att han säkert varit införd uti gudarnes längd, om de tider, då en sådan flyttning varit en plägsed, ännu kunnat återkallas. Uti lika tankar voro barnen uppfödde och begge vaknade upp och qvicknade, när något inträffade, som med Carls anläggningar kunde äga gemenskap. De äldre talte om intet annat än om hans oförskräckta hjerta, om omöjligheter de under honom hade uträttat; att man frågade hvar fienden stod, icke huru stark han var. Att mod, ordning och lydnad öfverväga myckenhet och motstånd, och med ett ord deras hetta växte i samma mon, som de kunde inblanda sina egna med konungens bedrifter. De yngre uppeldades deraf, uppeldades, att genom stora gerningar göra lycka, man trodde, att fred kunde öka deras ålder, icke deras förtjenster. Om dessa berättelser uti många mål voro äfven utom all liknelse, ty ålderdom och bardalekar kunna väl förlikas med otroligheter, så ägde de dock en förträfflig verkan, underhöllo hos folket en stor tanke om sig sjelft, utan hvilken inga märkliga bedrifter kunna förväntas. Den politiken att, för vissa flygtiga afsigter, förqväfva en sådan art af högmod och under sken af försigtighet skrämma, är så mycket skadligare, som det kan hänga vid flera slägten, och man är aldrig närmare att blifva underkufvad, än när man fruktar derför och sätter på andra större värde än på sig sjelf.

De fleste ibland oss, M. H., hafva varit vittnen till den jäsning konung Stanislai upphöjelse på polska tronen hos oss uppväckt hade. De omvexlingar och hinder, som emellan kommo, äro uti historien redan antecknade och höra icke till mitt ämne, ej heller att utreda, om det motstånd folket mötte, öppnade ett tidehvarf för många händelser, som vi ännu icke öfverlefvat hafva, ehuru olika de blifvit, ju längre de skilt sig ifrån deras första orsaker och egentliga upprinnelse.

En tidigare riksdag (1734) för denna angelägenhet blef väl samlad, men omständigheterna, snabbare i deras skiften än att långsamma öfverläggningar hunnit följa dem, voro mest försvunna. Efter den riksdagen varade ännu allmänhetens missnöje, dock yttradt med försyn enligt den tidens sed. Men sedan det rådet vidtogs att uppsätta dem till domare, som lagen icke gjort till ständer, blef folket dristigare och jäsningen märkligare. Friheten att döma, ledde naturligen till friheten att ogilla, och friheten att ogilla till en färdighet för den påföljande förändringen, en förändring, som menigheten alltid är benägen för, underligen artad, kan hvarken tåla styresmän eller vara dem förutan.

Vid denna och den föregående ständernas församling träffar jag grefve Tessin ifrån sin senare resa återkommen, men han förblef icke länge hemma, ty han afsändes för andra gången (1735) till Wienska hofvet, icke för någon viss angelägenhet, utan för att besörja i gemen dem som Sverige röra kunde. Sedan han der några år vistats, fick han befallning alt återkomma och under hemresan uti några värf besöka dresdenska och berlinska hofven.

Nu, M. H., nalkas jag till ett tidehvarf och en riksdag (1738), som varit ett ämne, för somliga till välsignelse, för andra till förargelse, af en del af folket ansedt som en lycksalighet för riket och en prydnad uti landtmarskalken grefve Tessins lefverne, af en annan del betraktadt såsom orsaken till våra olyckor, och han sjelf som upphofvet dertill. En riksdag, som upphöjt honom uti fleres omdömen öfver allt, och uti mångas tankar förnedrat honom under allt. Hvem skall döma emellan tvenne olika meningar, som äro för vida skilde att komma tillsammans och att förlikas? Icke är det ett ämne för ett akademiskt tal, icke för den väld, närvarande tid kan misstänkas för. Efterkommande, M. H., äro de, åt hvilka alltsammans med största trygghet kan öfverlemnas. De lära bäst inse, om rikets upphöjelse utur förnedring är en brottslig afsigt, om de vänner man sökt, aldrig tillförene ägt med Sverige sammanhang eller om deras förbindelse med oss nu blifvit onaturlig, då den tillförene icke så varit; om, då hela Europa under en lång fred varit sysselsatt med att uppmuntra egen idoghet och handel, en lika föresats skulle blifva för oss skadlig och förderflig; aktas för en yppighet att nu bruka egna tillverkningar, för en hushållning åter att hafva tillförene låtit främmande arbeta för oss; om handeln fått mera utrymme, svenska flaggor synts uti flera haf och uti flere hamnar; skeppsvarf och alla rörelser tilltagit, om konstnärer ökat sig, nyttiga vetenskaper blifvit upplifvade, och om folket uti allt gripit sig bättre an, upphöjt sina tankar och utvidgat sina näringar; om tro och förmögenhet räckt hvarandra hand; om riket uti nödfall, enskilde till sina behof, funnit derigenom de tillgångar inom sig, som under Sveriges frodigaste tider icke ens träffas ej heller förväntas kunnat. Häröfver må våra barn fälla sitt omdöme. Jag förmodar dock af dem den upplysta billighet, att de icke tillegna olyckliga krig åt denna riksdagen, som kunnat äga afskilda orsaker, att de icke lägga detta tidehvarf till last, om man uti de följande, under sken att följa lika grunder, följt dem utan mått och återhåll; ty missbruk fäster sig vid allt bruk, och måttlighet är det som menniskor aldraminst träffa, styrda af sin hetta och enskilda afsigter.

Så mycket har jag att säga om denna märkvärdiga herredag, hvilken säkerligen blir en af dem som uti detta rikes tideböcker antecknas, då flere andra derur försvinna.

Mera likar det mitt ämne att anföra landtmarskalkens uppförande under den jäsning och under de förändringar sig då företedde. Men det är, M. H., nästan äfven så svårt att beskrifva för eder detta embetes vigt och egenskap som att förrätta det. Tänken efter! En samling af folk, gemenligen full med hetta och begär, som känner ingen medelväg, och fallen för ytterligheter stannar tvärt eller går för fort. Hvad kunskap om menniskan, hvad konst och skicklighet, hvad tålamod erfordras icke hos en styresman att förena så många olika lynnen, olika egenskaper, olika insigter och syften till ett ändamål? Att svalka de hetsiga, upplifva de tröga, muntra de modfälde, stadga de vankelmodige, göra envishet foglig, ärelystnad dräglig, snålhet måttlig, draga allas hjertan till riket och vinna tillika för sin person ett enhälligt omdöme om sina rena afsigter och sin jemna oväldighet. Jag märker, M. H., att edra tankar, qvickare än mitt tal, redan ledt tillämpningen af allt detta på grefve Tessin; ty sanningar, när de träffa sitt ämne, förbinda sig naturligen dermed och behöfva icke dertill tvingas.

Beskickningen till Frankrike (1739) blef en följd af denna riksdag, och dertill kunde ingen skickligare utses än grefve Tessin. Han kände ständernas tankar, han kände landet, dit han skulle sändas, han kände ministèren, och den i synnerhet, som mest gälde. De underhandlingar han hade att bedrifva höra icke till mitt ämne; angelägne till sina egenskaper i den tiden, lycklige till sin utgång under grefve Tessins hand, tyckas de nu ådraga sig mindre nyfikenhet. Vi lefva uti ett tidehvarf, fruktbart på förbund; myckenheten deraf gör dem föga pålitliga, det ena försvinner hastigt för det andra. De likna nästan tidens flygt; det ögonblicket vi tro oss äga är långt borta och har redan rymt undan för flera andra.

Kardinalen^[7] ägde sin konungs högsta förtroende och förtjente det. Han dog en fattig minister uti ett rikt land, han älskade ro och lugn, men ett stort rike kan icke länge äga dem. Han var en knapp hushållare, förstod att spara, icke att vinna och öka. Intagen af den tanken, att handel vanhedrade ett förnämt stånd, så borde ock ett af de yppersta riken i Europa icke göra deraf sitt hufvudverk; hvarföre ock grefve Tessin fann för sig mera lätthet med en kommerstraktat än med subsidiers förökning, ehuru detta senare äfven erhölls, dock som ett bevis på grefve Tessins skicklighet.

Under vistandet uti Paris hade grefve Tessin anhållit hos sin konung om afsked och att få lefva uti lugn sin öfriga lifstid, antingen af aning om bullersamma efterföljande tider eller af en naturlig böjelse för en ledigare lefnad, uti hvilken hans sinne kunde hvila sig med sådana sysslor, som icke skaka riken, väcka afund, ådraga mera besvär än tacksamhet, men deremot innerligen förnöja, och äro ofta mera osynlige för den tid man lefver uti än för efterverlden. Konung och ständer tänkte nyttja hans snille längre för riket, och han, i stället för afsked, blef kallad till rådsembetet (1741). Ett embete, M. H., det förnämsta i riket och stundom det sämsta, enär en konung vore benägen att förringa värdigheten eller en menighet snart färdig att ombyta personer. Utan stöd från någondera sidan, måste det då antingen upphöra, eller den tiden komma, att de som det bekläda behöfva anlita ingendera.

Enär nu ordningen uti tidshändelserna bjuder mig att beröra ett krig, knappt börjadt och med förlust slutadt, drottningens död, Holsteinska husets upphöjelse, en gren på svenska, en på ryska tronen, uppror i landet och de upproriske inne uti hufvudstaden, ny liknelse till krig, dock snart dämpad; så kunde en okunnig efterverld föreställa sig, att jag med brådska samlade ihop på en gång alla dessa förändringar, och att de intagit en långt längre tid, än på hvilken de inträffat; och i sanning, M. H., vi, som varit till allt detta vittnen, hafva ännu svårt för att begripa, huru så mångfaldiga händelser kunnat så tätt följa på hvarandra och på en gång stöta tillsammans, samt huru en så bister utsigt och mörk himmel äfven så hastigt kunnat skingra sig, klarna upp och lemna förhoppning till gladare dagar och lyckligare tider.

Man behöfde efter så starka skakningar en stadgad ro och grefve Tessins skicklighet till att vinna densamma med Danmark (1743). Hans rådsembete kunde icke förlikas med mindre än med ambassadörsvärdigheten. Tiden tycktes vara mindre väl afpassad, men nöden var icke grannlaga. Han uträttade lyckligen sina värf, och stormen lade sig.

En olika art af beskickning (1744) yppade sig strax efteråt, då grefve Tessin utnämndes till ambassadör vid berlinska hofvet, att för anseendets skull lägga sista handen vid det höga giftermål, som förut genom då varande svenske envoyén och nu herr riksrådet grefve Rudenschöld, var handladt om och faststäldt. Denna beskickning var icke till annat ärnad än till prakt, och äfven deruti hade grefve Tessin föga sin like. Han kunde för öfrigt icke bättre och på ett för sig hederligare sätt sluta sina mångfaldiga värf vid utrikes hof än med detta, då han fick den nåden att beledsaga till Sverige vår nådigsta enkedrottning, då varande kronprinsessa, emottagen der af sina tillkommande undersåters vördnad och tillgifvenhet och sin höge gemåls kärlek. Den herre, som för kort tid sedan oss hastigt blifvit ifrånryckt, vi billigt och uppriktigt begråte, och hvilkens dyra namn till senaste efterverlden ihågkommes med välsignelse!

Har jag, M. H., hittills måst ledsaga grefve Tessin och eder uppmärksamhet igenom blida och svåra tider, vid underhandlingar, vid riksdagar, under bullersam fred, än bedröfligare krig, under invärtes skakningar och uppror, så öppnar sig för mig ett nytt tidehvarf, som mindre torde hafva lyst uti allmänhetens ögon, men säkerligen förtjenar att af en bättre penna än min till dess fägring utföras och beskrifvas. Der var en tid, M. H., då vetenskaper och deras idkare, allehanda konster och idogheter, handel och sjöfart, åkerbruk och bergverk qvicknade upp till vår förundran och andras afund. Den andan, det lifvet, den driften, den uppmuntran, härflöto ymnigt ifrån tronen; man behöfde icke, såsom ofta vid hof, leta sig fram uti löntrappor och stanna fåfängt uti förstugor, smickra en liten gunstling eller köpa sig dess hägn. Förstånd och kunskaper öppnades de inre rummen för. Här såg man ritningar till landets försvar och anstalter till dess upphjelpande; der utvalda boksamlingar, mynt- och naturalieförråd, och omkring dem lärde män, skicklige konstnärer och allehanda arter af förtjenster. Alla brunno af samma ifver, och sjelfva okunnigheten gömde sig undan för en stund, att upplysa sitt mörker och likna den allmänna smaken. Jag skulle uppräkna för eder alla de herrar och män, som upplyst detta tidehvarf. Kännen I igen grefve Tessins anda och ifver? Kännen I eder sjelfva och flera frånvarande, som lefva, och hvilkas blygsamhet förbjuder mig att nu tala? Men nya moln stiga upp, skymma undan denna herrlighet, och mitt sinne bedröfvas. Tiderna ändrade sig med konung Fredriks död. Andra tankar och andra omsorger inföllo. Jag går dem förbi; vi äro för nära detta tidehvarf och ännu icke derutur.

Men under alla ombyten af händelser hafva få, M. H., innehaft flere embeten på en gång, flere sysslor, flere besvär än grefve Tessin. Rådsembetet och presidentskapet uti kansliet (1747 till början af 1752), för att vinna afund, förtal och otack; öfverstemarskalks (1744), för att blifva ett mål för alla hemliga anläggningar, som under sminkade ansigten drifvas, men oförväntade bryta ut, lika jordbäfningar. Direktörskapet öfver manufakturerna, för att se uppenbara uppmuntringar för dem och fördolda stämplingar emot dem. Presidentskapet uti lagkommission, för att erfara otillräckligheten af menniskans insigt att styra menniskor, och att förklaringar göra lagen ofta mörkare, den spakfärdige osäkrare, den ostyrige tilltagsnare. Vid kommissionen öfver ecklesiastikverket uti Lappmarken, för att inse, det ett vildt folk först bör lockas till ett förnuftigt lefnadssätt, innan det kan emottaga och behålla en förnuftig lära. Vid uppfostringsverket, att, när man icke räcker upp till hufvudorsaken, man gör sig mycken fåfäng möda. Kansler vid orden: huru lätt och hastigt det yppersta värdet kan uti yttersta förakt förvandlas, så framt urskilning och granlagenhet icke ställa sig emellan. Kansler vid Åbo akademi, för att uti ungdomens uppfostran tillreda ett bättre tidehvarf än sitt eget. Och ändtligen ledamot uti detta samfund, för att här njuta sinneshvila uti förnuftsöfningar, uti vetenskaper och ibland dem som der uti sätta sin förnöjlighet och fika efter ingen annan.

Denna art af sinneshvila tyckes hafva varit grefve Tessin länge om hjertat och målet för hans önskan och lystnad. Fåfängt har han ofta sökt blifva ledig, och om han ändtligen vann sitt ändamål med presidentskapet uti kansliet, så måste han dock blifva qvar uti rådet och äfven sköta en långt angelägnare syssla: att vara guvernör för då varande H. K. H. kronprinsen och nu vår allernådigste konung. Dess ännu späda ålder tillät icke en allvarsammare undervisning än med lek och behagligheter. De göra, att dygden insmyger sig ljufligen, hvarför ock grefve Tessin, flere resor om veckan och igenom bref, under fabler och historier och med lifliga föreställningar, sökte inplanta alla de stora egenskaper, som pryda, först en välartad menniska och sedan en stor konung samt ändtligen bereda lyckliga tider. Dessa hans bref äro allmänt bekanta, allmänt berömda och på flera språk öfversatta. Deras ämnen följa tätt efter den unge herrens med åren tilltagande begrepp och föreställa vigtigare föremål i den mon, som det eldiga snillet blef stadigare och färdigare att tänka. Hvad grefve Tessin blott kunde börja, har hans efterträdare lyckligen fulländat och haft den innerliga förnöjelsen att antvarda åt riket en herre, till hjertat för god att icke förtjena allt och till tänkesättet för ädel att vilja äga allt.

Vid denna tid, M. H., drogo sig öfver grefve Tessin starka moln tillsammans (1754), som aldrig väl kunnat skingras, och sonen ärfde faderns öde. Jag kan icke lyfta upp täckelset; ty många omvexlingar vid hof likna dem vi spörja uti naturen: verkan är uppenbar, orsaken fördold.

Nytt krig tändes uti Europa. Westfaliska freden, uti hvilken Sverige har en så ansenlig och hederlig del, åberopades till hjelp och frälsning. Vi blefvo i kraft deraf deruti invecklade (1757); men de som makten hade ogillade detta företagande (vid riksdagen 1761). Lagens uttydning gjorde utslaget, och af ett öde, som detta rike mera än andra erfarit, hafva aldrig utvärtes krig blifvit slutne, att icke invärtes förändringar och skakningar i det samma börjat. Vi hafva dessutom, M. H., ännu i vår tid sett folket missnöjdt deröfver, att man icke följt konung Carls anläggning; vi hafva sedermera sett samma folk lika missnöjdt, då man följt konung Gustaf Adolfs långt större tankar. En historiker upplöser sällan orsakerna till slika obegripligheter; men en djupsinnigare eftertanke märker nytt slägte, nytt tänkesätt och andra seder.

Under en sådan allmän förvandling, och då man icke mera kunde skicka sig derefter, trodde grefve Tessin rätta tiden vara inne för sig att länka på en bättre förvandling och sälta emellan lif och död ett andrum. Uppå sin enständiga begäran om afsked, erhöll han då (1761 d. 5 Oktober) det han ofta tillförene fåfängt sökt och icke erhålla kunnat. Han erhöll, M. H., sitt entledigande, med alla de tecken af tacksamhet utaf Riksens ständer, som kunna smickra och hedra. Också torde få hafva rönt lika gifmildhet eller mera aktning utaf dem, än han det gjort; och om en senare tid förminskade samma förmåner, så har han dock, under en hög ålderdom, och då få dagar kunde vara öfrige, ansett för en lycka, att mörkret icke förr infallit, än han varit färdig att gå till hvila.

Men innan vi följa grefve Tessin alldeles till hans Tusculum eller beskåda honom, lik Atticus, uti lugn, midt ibland buller och söndringar, tyckes ingenting mera förtjena vår nyfikenhet och uppmärksamhet än att förut känna honom nogare till egenskaper, lynne och böjelser; ty igenom utvärtes prål, hvaraf stora embeten och högt anseende i verlden skimra, blir personens invärtes väsende merendels bortskymdt och föga tydligt. Få, M. H., hafva ägt mera värdighet än han uti tänkesätt och uppförande, mera behaglighet uti umgänge och mera lycka att vinna allmänt tycke. Deraf härrörde, att han under sina utrikes resor fann ett lätt tillträde hos alla och vid sina underhandlingar all den framgång han önska kunde. De lärde begagnade sig af hans umgänge, de vittre af hans qvicka snille, konstnärer ansågo honom uti smak för sin mästare, och målare förundrade sig öfver hans skarpa öga och fina urskilning. Ingen liknade honom uti glädtighet och artiga påfund på allt det som kunde göra sammanlefnad nöjsam. Han förstod bättre än någon att uppspäda allvarsamma saker med de lifligheter och behagligheter, hvilka vi äro skyldige könet och hvaruti det alltid oss öfverträffar. Att lätta tankarna har han ofta sammanskrifvit, dels dikter, dels poesier, dem han dock icke lemnat uti dagsljuset, helst de förlora mening och nöje, när de skiljas ifrån de omständigheter, hvaruppå de egentligen haft sitt syfte. Uti yngre åren hade han mycken håg för att spela komedier, icke uti afsigt på fåfänga, utan att vinna en rätt utförsgåfva, en gåfva som gifver anda, hetta och väsende åt vältalighet, hvarför ock en Cicero satte sig uti lära hos en Roscius och Æsopus^[8], att af dem undervisas uti framställningssättet, utan hvilket de sinnrikaste tankar blifva matta och liflösa. Också, M. H., är ingen af oss, som icke påminner sig, att han hade ett intagande sätt, i synnerhet uti sina tal, och en ljuflighet, som äfven upphöjde de minst väl författade skrifter, hvilka, af honom upplästa, erhöllo ett anseende af prydnad, som de för sig sjelfve icke ägde. Med honom är denna gåfva försvunnen, men hans skrifter, som stannat hos oss och med nöje läsas, äro så mycket mera märkvärdiga, som grefve Tessins omsorg om språkets renhet och hans myndiga efterdöme icke ringa bidragit att hyfsa svenskan, den vi ock nu med mera lätthet och färdighet skrifva än någonsin tillförene, och till hvilkens fullkomligare rykt allenast erfordras, att de gamle grekers och romares stadiga och jemna skrifsätt, hvaruti de alltid behålla företrädet, blifver ett mönster i stället för den fladdrande smak, som uti senare tider insmugit sig, fattig på styrka och tankar, öfverflödig på ord och grannlåt.

Han var en stor samlare af böcker, målningar, åldriga mynt och naturens sällsamheter, icke af skryt, men med kunskap och förstånd. De friskade upp trötta stunder och lisade ändtligen hans trångmål, när det började inställa sig; hvarföre ock den dyrbaraste delen af dessa samlingar lyckligen stannat på sådana ställen, der hvarken fattigdom hos arfvingar eller obekymmersamhet kunna göra dem förströdde och till intet.

Denne herre, högt aktad uti Europa, ja äfven, som mindre ofta inträffar, uti sitt fädernesland, hafva vi slutligen sett med nöjdt sinne lemna en ombytlig och bullersam verld och, lik Scipio, uti stillhet och lugn hvila sig på sina lagrar. Vi hafva sett honom, uti sällskap med godt samvete, med sin förståndiga, dygdiga och älskansvärda grefvinna^[9], med sin förnäma slägt, med några pålitliga och upplysta vänner, utan lätja och ledsnad, lika munter som förr, offra sina dagar åt vitterhet och vetenskaper, åt vänskap, åt medlidande för nästan, åt välsignelser öfver sitt fädernesland; men, som Anaxagoras, vända ögonen uppåt himmelen och der söka sitt fädernesland, der sitt rätta hemvist. Hvaröfver qvida fattige, sjuke och uslingar? Och små barnen, hvem skrika de efter? Hafva de mist sin försörjare, sin läkare, sin fader?

I, som ännu trampen trötta och hala fjät för att uppfylla edra lystnader! I, som tron, att utom stora verlden är ingen förnöjlighet, ingen trefnad; som inbillen eder, att enslighet är en börda, och med en art af förakt eller medömkan skåden ned ifrån lyckans höjd på dem som icke mera fika derefter, träden närmare och betrakten en stor och förnuftig mans lefnadssätt! Menen I, att han velat byta med eder? Att han icke kunnat trifvas med sig sjelf? Att han varit färdig att återvända till alla skiften af händelser, till en slipprig höghet, till fåfängligheten af prakt och lustbarheter och till allt det som oroar eller gläder denna verlden? Att han saknat trängseln af uppvaktningar och de sminkade betygelser af tillgivenhet och af vördnad, som aldrig åt personen, men åt lyckan offras och med henne försvinna? I sanning, M. H., det är en stor uppbyggelse att finna slika efterdömen ibland menniskor. En herre, som vandrat igenom den bästa delen af Europa, blifvit allestädes firad, pröfvat detta lifvets behagligheter, pröfvat ett allmänt förtroende uti sitt fädernesland och försökt allt det som kallas heder, myndighet och anseende — att se den herren försaka allt sådant, lemna altsammans och tro sig aldrig hafva varit lyckligare, än sedan han hunnit vara lyckan förutan. Man skulle förmoda sådana efterdömen böra göra starkt intryck — men fåfängt. Menniskan går utur verlden äfven så tanklös, så oförfaren, så ny, som då hon trädde in. Lemnom henne för den skull till sitt öde. Det tyckes, att på detta jordklotet blott galenskaper, villomeningar och laster kunna trifvas, ty sanning har svårt för att tränga sig fram, dygd att taga fäste. Men med en luttrad själ kan man, lik grefve Tessin, sätta sig öfver alla händelser, emottaga goda med saktmodighet, svåra med ståndaktighet. Saknar han sin grefvinna^[10], ser han sin kärlek, sin fägnad, sin hugsvalelse ligga med henne på bår, spörjen I hans blödighet och hans tårar följa henne till grafven, så märken I dock icke, att han signar neder under bördan. Han föreställer sig, att hon för en kort stund gått förut, ty han väntar med sinneslugn en snar förvandling för sig, och när den nalkas^[11], anser han, med än skarpare ögon, denna verldens herrlighet för en dunst, en rök, ett glitter, utan väsende och bestånd. Döden åter, med förtröstan och förhoppning beledsagad, för en väg, en öppning till den rätta lycksaligheten man bör eftersträfva, som detta lifvet svagt känner, och ett annat lif först får smaka. Med få ord, M. H., hans sista lefnadsår och hans död kunna liknas vid det vatten, som med sakta framfart fuktar landet, friskar upp dess fägring, gläder dess inbyggare, nalkas ändtligen till sitt utlopp, flyter i hafvet och försvinner.

---

1. Riksrådet och öfverstemarskalken grefve Carl Gustaf Tessin, född d. 5 Sept. 1695. Dess fru moder, grefvinnan Hedvig Eleonora Stenbock.
2. Rådsprotokollet för år 1628. Vårt folk är så lättroget, att det menar den unna godt, som ynkar. Konung Gust. Adolfs utlåtelse.
3. Rådsprotokollet för år 1719 och baron Görtz’ öde.
4. Ifrån år 1714 till 1719, igenom Tyskland, Holland, Frankrike och Italien.
5. Soranus och hans dotter Servilia anklagades falskeligen under kejsar Neros regering. Inför domstolen ådagalade dottern den största hängifvenhet för sin fader och begärde att ensam förklaras skyldig.
6. R. R. grefve N. Tessin † d. 10 April 1728.
7. Kardinal Fleury, Frankrikes regent.
8. Tvenne berömda romerske aktörer.
9. Lovisa Ulrika Sparre, riksrådet grefve Erik Sparres till Sundby dotter, gift år 172S.
10. Hon dog den 14 dec. 1768.
11. Han dog den 7 jan. 1770.

Svenska (1771)