Äre-minne öfver grefve Carl Gustaf Tessin

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Äre-minne öfver grefve Carl Gustaf Tessin
av Anders Johan von Höpken
På Wikipedia finns en artikel om Carl Gustaf Tessin.


[ titel ]

ÄRE-MINNE
ÖFVER
FRAMLEDNE HANS EXCELLENCE, HERR
RIKS–RÅDET, m. m.
GREFVE
CARL GUSTAF
TESSIN,

UPREST UTI ET
TAL
FÖR KONGL. VETENSKAPS ACADEMIEN,
DEN 25 MARTII 1771,
AF DESS LEDAMOT,
Herr Grefve AND. JOH. v. HÖPKEN,
Kongl. Maj:ts och Riksens Råd, Président i Kongl.
Cancellie-Collegio, Academie Canceller, samt
Riddare och Commendeur af Kongl.
Maj:ts Orden.


Stockholm, tryckt hos Direct. LARS SALVIUS, 1771.


[ 1 ]


Academien har ofta på detta stället, uti denna Sorgedrägt och utaf nu varande anledning, varit församlad: Ofta sörgt öfver den förlust Vetenskaperne hafva måst vidkännas: Ofta öfver saknaden af något stort Ljus och sällfynt Efterdöme, när de mäst behöfdes: Ofta öfver Deras frånfälle, som varit Hännes Beskyddare och Välgerningsmän; Och under dessa Hännes bedröfvelser, har Hon altid ägt den hugsvalelsen, at se det Allmänna dela de samma med Hänne, blanda sina Tårar med Hännes, och göra til sina egna de Händelser Academien angå och trycka kunnat.

[ 2 ]Vid närvarande tilfälle samla sig alle desse Betraktelser för våra tankar på en gång och på et känbart sätt. Är frågan: Om Snille? Ho har ägt det mera lysande, mera prydt, än den Herren, hvilkens Åminnelse i dag af oss firas? Om Vetenskaper och deras Afföda, Konster? Ho är den, som ifrigare upmuntrat dem? Om Riket? Ho har haft mera tilfälle at tjena det, och mera nyttjat desse tilfällen? Är Hans Minne inom Academien allena inneslutit, eller uti Rikets Handlingar nu mera lika som bortlagt? Och har den korta tiden, sedan Han uphördt at lefva ibland människor, redan hunnit försvaga lifigheten af Hans åtanka? Otacksamhet måtte väl en gång uphöra, afund[1] tystna, och om icke förr, åtminstone då, när himmelen mörknar och oväder upstiga. Menigheter tro sig kunna vara Stora Män förutan, medan de yfvas uti en inbillad lycka. Tiderne förvandlas, nöden påtränger, Råd betarfvas; då först kännes saknaden, då behofvet. Men Aristider återfås icke så lätt, som de förloras. Naturen har dem väl altid uti förråd; Människor deremot nyttja dem icke altid. Och som jordmonens oart qväfver den bästa Plan[ 3 ]ta; likaså tidernes, det bästa Snillet. Ty vore et Land til på Jordklotet, Mine Herrar! där split och oenighet skulle sätta all ting uti gäsning: där man hade förlorat all känsel af kärlek för Fosterbygden, all ömhet om dess heder och värdighet[2]: där agg, hämnd och egennytta vore de enda grunder til alla gerningar: Friheten, et namn[3] för sjelfsvåldet, sjelfsvåldet en väg til förödelse; månne icke uti det Landet de skattas sälle, som dö undan, eller kunna söka renare seder under en lugnare Himmel[4]? - - - - O! mitt Fädernesland!

Men det torde icke vara af nöden, at framdraga diktade möjligheter, eller sanfärdiga verkliga händelser, at dermed upröra Edra sinnen vid åtankan, at Riket förlorat [ 4 ]en Stor Man, och Academien en öm Skydds-Herre, uti framledne Kongl. Maj:ts och Sveriges Rikes Högstbetrodde Man och Råd, Præsidenten i Kongl. Maj:ts och Riksens Cancellie-Collegio, Öfverste-Marskalken, Hans Kongl. Höghets Kron-Prinsens Gouverneur, Åbo Academie Canceller, Riddare Commendeur och Canceller af Kongl. Maj:ts Orden, och Riddare af Svarta Örnen, den Högvälborne Herre och Grefve, CARL GUSTAF TESSIN.

Den Talman, som Academien utsedt at tolka Hännes tankar, behöfver snarare framleta ursägter för sig, at han vågat lägga handen vid et Ämne, som fordrar mera munterhet, än man af en annalkande ålderdom kan förvänta, och då en lång enslighet blifvit använd til sysslor, som til samma dess år och dess lefnads-art numera äro lämpligare. Ack! om jag på denna stunden kunde uplifvas af den Andan, som så ofta uti Allmänna Rikets Sammankomster, och icke sällan ibland Eder, dragit til sig allas förundran och nöje: som så väl kunde tänka, så sirligt måla och uttrycka sina Tankar: som bidragit, at samla för vårt Språk rikare förråd på ord: upmuntrat oss at renare tala det samma, och friat oss dermedelst ifrån den uselheten, at utur andra Tungomål söka hjelp för våra brister.

[ 5 ]Föreställen Eder dock icke, Mine Herrar! at et Ämne, rikt på alt det, som kan pryda et Äreminne och upväcka den största upmärksamhet, har varit för mig lätt at utföra. Samtida med denne Herren, hafve vi sedt Honom, då uti Utrikes Beskickningar, då Anförare vid Rikets Allmänna Sammankomster, då uti Purpuren, och slutligen icke mindre Stor uti Ensligheten. Vi hafve sedt under Hans tid många Stora Händelser i detta Riket, ömsom hugnelige, ömsom bedöflige, och alla så tätt på hvarandra följande, at de äfven derigenom blifvit så mycket sällsammare och förunderligare. Alt detta vore för mig ymnigt och öfverflödigt förråd, men största delen tyckes vara artad får en längre framtid, då man med större oväldughet, än nu, derom kan döma. Mitt Tal blir således et kort och svagt utkast, som Historien och Efterverlden lära fullkomna, och om jag äfven förbigår många sådane händelser, som hos människor uti allmänhet inträffa; så påminnen Eder, Mine Herrar! at man utur Stora Mäns Lefverne allenast bör utleta det, som gör deras rätta Skiljemärken, nämligen: Stora Gärningar och nyttiga Efterdömen.

Högfärd och fåfänga hafva först infördt, at, hälst vid sådane tilfällen, som detta, framdraga en längd af Förfäder. Vanan har bibehållit denne seden; dock borde [ 6 ]eftertankan varsamt använda den samma. Det är billigt, at Fäders Stora Förtjenster lända Barn til gagn, ja ock til företräde; Men odugligheten bör äga ingen rättighet, och blygas före, at beropa sig på dem, som skulle blygas för en illa artad Afföding, om de kunde resa sig utur sina Grifter.

Äkta Adelskapet, Mine Herrar! innebär den förbindelse, at tänka ädelt och beflita sig om så hög Själ, at inga nedrigheter mägta tränga sig in och taga där fäste[5]. Se! Den höga Eken, fordom vördig för sin Ålderdom , behaglig för den skygd den lemnat, nu uti toppen bortvissnad och af sina torra grenar ohygglig; huru den aktas oduglig på det stället den så länge betäckt, och vårdslösas för en friskare Planta[6], som dragit til sig all aktning. Hvarföre icke vinlägga sig om, at pryda sin Själs egenskaper med nyttig Lärdom, sitt Hjerta med stora Dygder; så at man, i stället för en Ahnelängd, må kunna framvisa en Längd af dråpliga Förtjenster; hvarigenom man hedrar Förfäder, sig Sjelf, sin Afföda, sin Tid och sitt Fädernesland?

På hvem kan tillämpningen af detta sednare billigare inträffa, än på den Herren, [ 7 ]hvilkens Lefverne vi oss nu til minnes före? Ifrån Hans Fader-Fader, Nicodemus Tessin, med sin Herr Fader, Riks-Rådet och Öfverste Marskalken Grefve Tessin, är Denne Salige Döde den Tredje och den sidsta[7]. Den Ätten har i Riket haft en kort, men lysande varelse. Alle Tre värdige at börja, stifta, hedra en berömlig Slägt: Alle Tre med Stora Egenskaper beprydde: Tyckes, som Naturen tröttnat vid, at fortplanta lika uti flere Ätteläggar.

Men hvartil tjena Stora Gåfvor och Egenskaper, otilredde? Det samma Trädet, ympadt och omlagadt, är til utseende täckt och gifver den bästa Frukt: Lemnadt åter til sig sjelf, utan omsorg och tilsyn, kastar det sina Grenar utan skick, dess Bär blifva osmakliga, ofullkomliga och för Födan mindre tjenliga. Således gifver Naturen Ämnet och Kraften; Förstånd och Konst verka förbättring. Likaså med människan: Artad för godt och ondt, för en Nero eller en Trajanus. Lärdom och Dygd äro hännes eget, och följa hänne åt, ehvad händelser och omskiften möta uti verlden. Derpå böra samvetsgranne Föräldrar lägga mera flit, än på andre förmåner, af Förmögen[ 8 ]het, af Beställningar, af Höghet och Myndighet, som Lyckan utdelar, och like med hänne, äro ombyten och vansklighet underkastade. Än vigtigare är den omtankan, där Folket äger Frihet, stiftar sina egna Lagar, bivistar Allmänna Rådplägningar, och icke har utom sig tilräcklig motvigt för häftiga rörelser och begär. Om sådan Sed vore inritad, at man allenast skulle fästa sig vid det utvertes, som Lyckan gifver, och icke vid det inre, som Kundskap och Dygd tillaga: Om man, för en syn af upfostran, skulle vräka för en kort tid Barnen uti ofta oskicklige Läromästares händer, skynda dem derifrån uti Tjenster, anse desse Tjenster, icke för Samhällets skull stiftade, utan för Inkomsten: Om de skulle förvaltas af dem, som äga inga begrep om alt det, som Riket har rätt at fordra af dem, och ingen försyn, at fordra alt utaf Riket: Om uti sådan villomening upammade, och med en okunnoghet, som altid är dristigare, än förstånd och eftertanka, de sedermera, på et större fäldt, skatta Riket endast et rof för ärelystnad och snålhet[8], och med orediga begrep om all ting, tro, at Menighetens ostyrighet, gör en ljuflig Frihet, Regentens åter et våldsamt Envälde, och icke märka likheten, Om, Mine Herrar! alt detta skulle [ 9 ]inträffa: Om det skulle inträffa, at sådane Upfostrings-villosatser blefvo med Partie-anda ispädde, och efter denne, en annan så artad tid uprunne, där hvar man skulle oblygt tänka stort om sig sjelf, smått om Riket: tala högt om sin Frihet, tåla Främmandes tvång: emot invärtes försök vakande, obekymmersam vid svårare utvärtes tilställningar, och, det som än värre vore, uppenbart fägna sig åt dem, påkalla dem[9], och glömma alt, förutan hämnden; Hvad månde väl en så mörk och bister Framtid bebåda? Och kan man med lika fel, som störtat andra Folkslag, förvänta et olika öde?

Man behöfver icke söka orsakerna til Rikens fall, hvarken uti hemliga händelser, eller särskilta Personers oart. Folkets Dygder eller Laster qväfva eller väcka Catiliner. Altsammans träffas med större ljus, med mera upbyggelse och varning, uti Upfostran och uti det sätt, hvarmed den Ungdom tilredes, åt hvilken de följande tider varda anförtrodde och öfverlemnade.

J misstagen Eder icke, Mine Herrar! på min tanka, när J menen, at jag med desse Betraktelser härmar Målnings-konsten, som lägger mörka färgor til grund, at derigenom framskjuta med mera liflighet sjelfva [ 10 ]Bilden. Ty det var icke nog, Mine Herrar! at Fadren, Riks-Rådet Gref Nicodemus Tessin, var sjelf en uplyst Herre: En Herre, som igenom sin Lärdom, sin Insigt, sitt Förstånd, vunnit sin Öfverhets jämna Nåd och Förtroende, och under Krigstider ökat sin Värdighet med fredliga Konster: Han var tillika en ömsint och samvetsgrann Fader för en Son, som med oförlikneliga Naturs-gåfvor, kunde igenom dem antingen blifva stor uti Dygder, eller uti Laster obändig; ty Stora Snillens egenskap är, at uti intet kunna hålla medelvägen. Med huru mycken omsorg, urskillning och kostnad, dels hemma, dels utom Riket, utletades Läromästare; Med huru mycken lätthet den unge Herren fattade sina Läromästares undervisning; derpå kan jag icke anföra kraftigare bevis, än Hans Lefverneslopp, Hans Skrifter, Hans Allmänna Förrättningar och Hans enskildta. Änke-Drottningen, som man allenast känner utaf de svagheter en hög Ålder åtfölja, förtjenar Äre-Minnet af en Stor Drottning. Högt Tänkesätt, Ordning och Värdighet lyste fram uti Hännes Gärningar; Prakt uti Byggnader, och uti det, som erfordras vid Hof, tycktes mindre vara för Des Person, än för Rikets anseende ämnade; Kostnaden hade et varaktigt, och icke flygtigt, syftemål, och tjente at locka in Konster, upmuntra dem, [ 11 ]hägna dem och Fortplanta smak ibland Svenskar. Desse stora omsorger voro dock knapt synlige under Vapnegny, och äro äfven uti vår tid för Allmänheten än mindre märklige och bekante.

Hvar och en uti Riket, med hela Europa, hade fäst sina ögon på Hännes Sone-Son; hvilken med all billighet förtjenar at blifva alla Åldrars Förundran, men, för Människo slägtets skull, ingens Eftersyn. Större Människa, än Konung, och mera skapad för Sagolika tider, än för dem Han lefde uti[10]. Både Drottning och Konung understödde Unga Gref TESSINS Utländska Resor, och på det, at de samma måtte vinna et nyttigt Ändamål, hade Konungen föreskrifvit Honom Ämnet, hvarpå Dels Resor syfta skulle. Jag önskar, Mine Herrar! at denna omständighet måtte tjena til eftersyn, upväcka eftertanka hos vår tid, hos: Föräldrar och Ungdom, och hos dem i synnerhet, för hvilka framtiden öpnar sig; at se, uti et Dygdigt eller lastfullt Folk, Rikets öde, och deras Barns välfärd. Jag önskar, at de återkomne måtte utmärkas, icke för deras nya klädedrägt, kropps-ställning och flere fåfängligheter; utan för deras förvärfvade [ 12 ]kundskaper, uti hvilka Fäderneslandet och Slägt böra för Rese-kostnaden finna någon ärsättning! Konungen hade inrättar Ordningsmän, och Gref Tessin, Fadren, var en af de ypperste. Det Ämnet, som Sonen blef föreskrifvit at lära och i akt taga, var alt det, form med Police månde hafva gemenskap: Den Vetenskap, nämligen, Mine Herrar! som håller stora Samlingar uti skick och sammanhang, som inbegriper många insigter tillika, och den största af alla, Människans Kännedom, mer och mer inveklad och svår at utreda, alt som hon ställes ibland myckenheten af sina likar, tager dem til eftersyn, eller blir deras. Ty, hvad äro Menigheter? Skingrade och strödde, är hos dem alt stilla och lugnt; Samlade, varda de inbördes uphettade, och likna molnen, som, ihopapackade, bryta ut uti storm och oväder. Äro Lagar och Författningar för en ringa By lämplige til större Städer? Böra de ändras efter tider och folkmängder? Konsten at styra dem, blir den altid lika? och kan trefnad vara utan Frihet, och Frihet bestå under en myckenhet af Ordningar? Är straff altid möjeligt, altid nödigt, altid nyttigt, altid billigt? Den usla människan, som nöden ofta tvungit at bryta emot Lag, och Lagen uti sin stränghet förer i förtid utur detta lifvet, suckar öfver dem, som icke hulpit hännes uselhet med arbete, eller gif[ 13 ]vit hänne anledning til dygdigare lefnad och til en lätt utkomst. At förqväfva åtrån, är emot Naturen: At nyttja och leda den, är försigtigt och visligen gjordt. Huru stor är icke denne Vetenskapen? men huru dråpligt Snille fordras icke til utöfningen? At sörja för alt, at se alt, at låta räddhågan komma til alla, straffet til få: Tåla små oredor, små missbruk, små fel, nöja sig med ånger snarare ån med näpst[11], och anse fullkomlighet i detta lifvet, som en orimlighet; hvarom man inom sig sjelf bör finna den starkaste öfvertygelse.

Paris var det stället Hof-Intendenten TESSIN, som Konungen redan gifvit Fullmagt på denna Beställningen, hade utsedt som den bästa Hög-Schola för sitt föreskrefne Ämne. En Stad, som innefattar likasom en liten Verld, där man, uti mindre krets, får tilfälle at beskåda med et ögnekast all slags blandning, höghet och nedrighet, prakt och uselhet, Vetenskaper, Konster och Idoghet bredevid okunnighet, fåfånga och lättja: Stora Dygder eller liknelser dertil, stora laster, som ofta under annan skepelse bärga sig, smyga sig in allestädes med så mycken konst och behändighet, at Lagen svårligen dem kan igenkänna, Föreställom oss, Mine Herrar! hvad förvirring desse stridiga böjelser hos et hett och lifligt Folk skulle åstadkom[ 14 ]ma, om styrsel vore bårta, om upsigt, om myndighet? Och när vi dock se, at denna ihoprörda vanskapliga blandning äger bestånd, sammanstämning, ordning, gifver lif, säkerhet, nöjen, friskar up Snillen af allehanda slag, väcker Vetenskaper och oändligt ombyte af Konster; så bör man uti alt detta erkänna, at Människan aldrig gör dråpligare ting, än då hon söker följa sin Stora Skapares Regerings-Lagar öfver denna Verlden, som, lemnad år sin egen tröghet, uti Chaos och förvirring förfalla skulle; men[12] GUDs Anda sväfvar, och Naturen qvicknar til en härlighet.

Et medelmåttigt Snille, Mine Herrar! hade omöjligen fattat det hela af alt det, som rörer Police, och det sina sammanhang af så skiljaktiga delar, af deras intryck den ena på den andra, och af de gräntsor hvar och en af dem tilhörde, så framt altsammans skulle hållas uti stadig jämnvigt. Men Gref TESSIN, med sin lätthet at begripa, och sin gåfva at sammanbinda, såg ifrån sin högd, hvad som var at se, de förbättringar, som voro gjorde och som ännu tarfvades; samt uti huru stor mon tillämpningen deraf kunde i Hans Fädernesland verkställas, mindre Folk-rikt än Frankriket, och torde hända ännu fästadt vid åldriga vanor. At se och lära, dertil fordras nyfikenhet och minne. [ 15 ]At väl använda hvad man sedt och lärdt, dertil behöfves en djup eftertanka och stora urskillnings-gåfvor.

Men, Mine Herrar! hvad är det, som nu händer i Norden, som drager allas ögon, allas upmärksamhet dit, och som möter Gref TESSIN vid sin återkomst inom Riket? Et igenom långvarigt Krig utmattadt, och igenom olyckor stympadt Land tyckes kunna förvänta gladare dagar, under den beständiga omvexling, som Natur och människor åtföljer[13]. Konungen dör, utan Barn, icke utan Arfvingar; Hans död förändrar all ting, Regerings-art, Anläggningar, Folk[14]: Och man hade kunnat tro, at det Slägtet, som fölgt Konung CARL uti så många farligheter, med mod, tålamod och ståndaktighet, äfven dödt med Honom[15]. Där finnes et Folk, Mine Herrar! under denna Luft-kretsen, som, likt de gamle Germanier, hatar stillhet, älskar lättja[16]: Misstankfullt och lättroget[17]: Lydigt och oroligt: Högfärdigt och afundsjukt: Uti Krig förfärligt för [ 16 ]Fiender, uti Fred ofta för sig sjelft, och som fordom stadgat Europas öde[18], men ännu. icke stadgat sitt eget. Det Folket ser redan Drottning ULRICA på Thronen, stadfäster Hänne dervid, och återtager den Frihet, som af Fadren spard til[19] utseende, icke til väsende; men af Sonen var aldeles gjord til intet. Detta Val och denna ändring, Mine Herrar! äro märkvärdiga händelser för framtiden, och om denna Första Riksdagen gjorde dråpliga ting för Riket; så torde man dock icke hafva hunnit besinna sig på alt, och förekomma söndring ibland Svenskar, med många sedermera deraf uprundne hvälfningar, hvilka haft sin uprinnelse ifrån detta Tidehvarfvet. Det är troligt, at Folket ledsnat vid et långvarigt Krig, varit trött och utmattadt; fikat fördenskull efter bättre vilkor, som Lagar först, och aldralängst eget upförande, kunde stadga; Men det är icke möjeligt, at det hatat Konunga-Huset, och fägnat sig åt, at se någon Gren deraf åt et oblidt öde öfverlemnad, och utan närmare hjelp och utsigt, än dem Försynen uti framtiden skulle vilja bereda. Drottningen, Mi[ 17 ]ne Herrar! ägde nog hög Själ, at skicka sig för en Thron, och många stora Egenkaper för at regera. Dock under Hännes korta Styrelse och en längre lifstid, såg man, at hårdheter emot en Broders Minne[20] och en Systers Barn, icke kunde brytas af den Mildhet Hännes Kön medfödd är, eller af den kärlek, som et nära Blods-band plågar intrycka. Historien kan icke dölja desse omständigheter af Hännes Regering; men hon torde söka up derföre ifrån Hännes Barna-år ursäkter, åtminstone draga derutaf varningar, at icke gynna och tillåta annat, än det, som kan stifta Sinnes-förening ibland dem, som blodet förenar; Ty om så hända skulle, at en Partie-anda ville smyga sig imellan, ville blåsa up en eld, ville åter uplifva de tider och vedervärdigheter Riket utstådt efter Konung GUSTAFS död - - - Men mitt Ämne kallar mig til annat.

Om andra Folkslag, Mine Herrar! trifvits väl under Fruntimmers-Regementen, så hafva de deremot icke länge kunnat trifvas öfver oss - Inom en vanlig Mans-ålder, har detta Riket sedt tvänne, uti andra Land sällsynte, händelser. Drottningar stiga neder ifrån en Thron, den De sjelfve och Deras Fäder för Dem prydt hafva. Händelser, fast lika til verkan, dock olika til [ 18 ]grund och drifter; Ty CHRISTINA nedlade Kronan af ostadighet, ULRICA af tilgifvenhet för sin Herre. Den förra ville vara til intet bunden: Den senare ville äfven bindas til orden uti Äktenskaps-Löftet. Bägges Egenskaper voro ock olika. Med mycket upväckt Snille, men föga eftertanka, ville CHRISTINA svänga sig öfver den högd, hvartil Börd och Lycka Hänne fördt hade; med mindre eld och mera Dygd hade ULRICA nögdt sig med måttligare öde, än Hon var född til; och om den Ena tycktes vara gjord för at upväcka upmärksamhet uti Historien, var den Andra ämnad, äfven inom en mindre krets, tjena til upbyggeligt efterdöme. Bägges Fäder lysa uti våra Tide-böcker, så länge Sverige står.

GUSTAF ADOLPH var med alla de dråpliga Egenskaper utrustad, som Försynen plägar förena hos dem, som ämnade äro, at ibland Människor uträtta stora Saker. CARL XI:tes Snille var lyckligen artadt för Hans tid, Hans omständigheter och föremål. Den förre, med et makalöst igenomträngande förstånd, såg all ting uti stort: Den sednare, med ogemen arbetsamhet, försmådde icke de minsta saker. GUSTAF tilträdde et igenom inbördes oroligheter skakadt Rike. CARL fann för sig uttömde tilgånger och skingrade medel. GUSTAF utvidgade Rikets Gräntsor, skapade sig stora [ 19 ]Människor, gjorde Svenska namnet uti Europa bekant och vördigt. CARL ökte Inkomster, återstälde skick och ordning. GUSTAF kufvade icke Folkets Frihet, för at uträtta Stor-verk. CARL trodde sig böra börja dermed, för at kunna utföra sina afsigter, ena grundade Rikets Förmögenhet uti Inbyggarnes idoghet, handel och välstånd. Den andra gjorde til sitt Hufvud-verk, at draga alt under Skatt-Kammaren. Bägge något omåttlige; den Ena uti sina Krig, den Andra uti sin Hushållning: dock Bägge at ursäkta. Ifrån Barna-åren såg GUSTAF blott oroligheter omkring sig. Redan vid sin Regerings början hade CARL at strida emot brister och fattigdom: svårare ofta at öfvervinna, än Fiender, Bägge älskade Riket. Alt det CARL samlade, använde Han til Allmänna Behofvet, intet för sina nöjen. GUSTAF deremot torde kunna misstänkas före, at hafva ibland offrat något åt sin Ärelystnad. Bägge anlade sjelfve sina verk; men GUSTAFS grunder blifva uti alla tider och hos alla Folkslag beståndande. CARLS äro inom detta Riket och inom en bestämd tid inskränkte. GUSTAF emottog uprörde och missnögde Undersåtare, vann deras hjertan och vördnad, regerade öfver dem, äfven efter sin död, igenom sin eftersyn, sitt tänkesätt, sina Lagar, och beredde åt Dottren et ärofullt Krig och en ärofull Fred. [ 20 ]CARL förlorade många af de sinas tilgifvenhet, och lade grunden til de oroligheter, som åtfölgde Sonens hela Regements-tid, och stympade ändteligen Riket. Med få ord: GUSTAFS Snille var ämnadt at upföra Samhällen til Ära och Magt. CARLS Snille, at bibehålla dem dervid. Utur bägges olika Regerings-satser, artade efter omständigheternes olikhet, äro många skiljaktige begrep om Landets upkomst uprundne, som med häftighet uti sednare tider utbrustit, och en än sednare tid lyckligen torde kunna bilägga och förena.

Större delen af mine Åhörare torde anse desse Betraktelser, som främmande til mitt föremål, och mera tjenlige för at utvidga mitt Tal, än at upfylla mitt Ämne, Men deras Lefvernes-lopp, Mine Herrar! som uti et Rike beklädt Stora Ämbeten, antingen vid underhandlingar, eller uti Krig, eller uti Råd-Kammaren, eller vid Folkets Allmänna Sammankomster, deras Gärningar, Bedrifter och den höra til Rikets Historia, och intaga en större krets, än är ämnad för den hopen, som lefvat och dödt inom Slägt och Vänner, och utom dem äga föga rättighet til vidsträcktare åtanka.

Deremot vil jag icke uppehålla Eder, Mine Herrar! med smärre omständigheter uti Gref TESSINS Lefverne, och anse ringa händelser för store och märkvärdige der[ 21 ]före, at de träffat Honom. Jag rättar mig efter denne Salige Herrens eget tänkesätt, och efter en annan tids sed uti detta Riket, då man förstod skilja skyldighet ifrån förtjenst, och icke förstod, at göra sig stora rättigheter af små plikter och små förrättningar, och hvilkas längd bevisa blott uselhet och oblygsamhet. Om Gref TESSIN vid åtskillige Hof anmält Konung FRIEDRICHS uphöjelse på Thronen, om Han hemfördt et Hofs Bekräftelse på en sluten Fred, hvad intyga dylika omständigheter mera, än at Han lydt Befallning och gjordt det många andra förrätta kunnat? Större angelägenhet vore, at betrakta de förändringar detta Landet undergådt, dels af invertes, dels af utvertes drifter. De uplysa grunderne til Hans Rådslag, anledningarne til Hans Beskickningar, många händelser uti Hans Lefverne, och många uti Rikets Historia. I sanning, prydeligare Ämnen för Hans Minne, värdigare för Eder upmärksamhet.

Dock, Mine Herrar! jag betänker mig. Det förnuftigaste utkast til mitt Tal, torde icke blifva för mig det försigtigaste. Vi lefve uti en tid, som skal likna Nervæ och Trajani tider, då hvar man tänkte hvad han ville, och tordes säga hvad han tänkte: åtminstone har Lag-Stiftaren ditåt syftat, Men under våra Politiska krämpor och med de eldfängde ämnen, som äro omkring[ 22 ]strödde, kunde en så stor lycka, nyttjad med yrsel, uti yrsel förvandlas[21]. Mången, Mine Herrar! liknar Phaëton uti Fabeln, klifver up uti Solens Vagn; men i stället för at uplysa och upvärma Verlden, sätter hänne uti full låga och brand. Om jag kunde uptäcka Drif-fjädren til våra vid Konungens död med brådska afbrutne Krigståg uti Fiende-land: Drif-fjädren til våra Freder: uppenbara de Konster Utländska Magter brukat at nyttja sig til förmon vår svaghet, vår ledsnad, vår oenighet och en oviss Thron-fölgd: föra Eder til våra Stränder, at se där alt uti eld och rök upstiga, och på längre sigte, en främmande Sjömagt, för anseendet af vårt Försvar utrustad och icke för Blodspillan; så blifva desse händelser icke förr begriplige, än när man kastar ögonen på den Tidens beskaffenhet. All brytning uti Stater, likasom uti en sjuk kropp, är våldsam och farlig. Jag bör icke oroa dem, som gått til hvilo. Jag känner icke så noga alla då varande omständigheter, men hvar och en bör känna, at omständigheter mycket verka och göra starkt intryck; Ty, at sitta uti lugnet och derifrån utfärda hårda domar öfver dem, som seglat uti svallande haf och imellan fördolde bränningar, utmärker liten kundskap om sakernas lopp [ 23 ]här i Verlden: liten om Människans krafter emot lycka och olycka: liten billighet och kärlek. Under Stormen vil ingen stå vid Rodret: Efter Stormen tiltro sig alla hafva kunnat styra bättre. Ej heller bör man förebrå något å främmande Magter; De hafva handlat förnuftigt för sig, och längre gå icke deras Förbindelser. Våra plikter deremot fordra, at nyttja deras biträde lika förnuftigt för oss, hvarom en framtid oväldugare och friare dömer, når den blir olika emot den tiden, då Gref TESSIN, så väl som andra, kunde hafva haft anledning at tro, en annan Öfverhet vara til at göra redo före, än ens egen. Man bör altid spegla fig uti andra Folks öden; men man nöjer sig merendels med, at se grandet uti egnas ögon, ser icke längre, icke omkring sig.

Frederna drögde icke, sedan Konung FRIEDRICH var på Thron. Denne Herrens egenskaper liknade Hans Höga Börd. Hans Höghet blandad[22] med Nåd, Hans väsende med värdighet, Hans omgänge med frihet och behaglighet. Han ägde oförskräckt hjerta uti Fält, mindre driftigt uti Fred. Hade bivistadt flere års Krig vid sidan af de största Anförare uti Europa. Erhölt Kronan, mera igenom sin Gemåls kärlek, än allmänt tycke och önskan. Dels [ 24 ]otålighet vid Regerings-artens tvång, dels villfarighet för andras afsigter, gjorde en lång tid af Hans lefnad orolig, och när Han ändtligen önskade sig lugn, kunde de uphettade sinnen icke mera svalkas. Tilgrep hastigt nyheter, men vid minsta motstånd släppte; så at under Hans Regering man blott fick erfara, hvad en Konung kunde försöka, icke hvad en Konung kunde uträtta. Olyckan var, at Han icke nyttjade. GUSTAF ADOLPHS och HINRICH IV:s sätt, at återleda et söndradt Folk til sansning. Dock, om några oordentligheter förefallit, försvinna de snart undan Efterverldens upmärksamhet, intagen af den Idoghet, den Handel, de Vetenskaper och Konster, som uti Denne Herrens Tid upqvicknat, och under söndringen, trängt sig fram, utan särdeles upmuntran ifrån Thronen, men ock utan hinder.

Men Denne Herrens egentliga verk har varit, at, igenom sin eftersyn, skära och luttra den råhet et långvarigt Krig lemnat gvar uti Folkets Seder. Det lärde ändtligen begripa, at alfvarsamhet, trumpenhet och grofheter icke bättre förlikas med Dygdiga egenskaper, än glättighet, vänlighet och höflighet.

Jag har således, Mine Herrar! beredt Eder, at fatta många följande Händelsers sammanhang, medan Gref TESSIN ännu [ 25 ]igenom sina Utrikes Resor[23] beredde sig, at en dag emottaga Rikets angelägnaste värf och ärender. Under mina bisprång har jag icke förlorat Honom utur sigte: Jag har sedt Honom arta fina Seder uti de Förnämsta Hus, samla tanke-förråd hos de Lärde och ibland Vetenskaper, smak emellan allahanda Konstnärer. Så väl och ymnogt utruftad, hade Han blifvit utmärkt äfven hos et upodladt, höfsadt och uplyst Folk; men dertil fordras längre tid ibland et Folk, som, upammadt uti Bardalekar, icke kände annat, än Krig, vandt at hvila under Tält, var lika nögdt uti en enfaldig Boning, som uti et Palats, och som värderade en Målning efter Duken, Konst-stycket efter Metallen, Hans Hof-Intendentskap, under sin Stora Faders inseende och anförande, fordrade af Honom likasom en ny skapelse på all ting; Ty intet förråd var tilhands, ingen som kunde ligga handen vid något med besked. Kallades Främmande in, at underrätta vår okunnoghet, så ville okunnogheten knapt uplysas. Man förstod icke en gång at undra öfver andras färdighet, men förtröt, at Svenska medel skulle åt Främlingar utdelas. Jag önskar, Mine Herrar! at vår tid så lifligen kunde nu se den tidens mörker i vissa delar; så skulle deras mull ännu fuktas med tårar, [ 26 ]som infört mera Snille och mera Konst hos oss: som delt ut bröd åt många qvicka Ämnen, och hållit qvar i Landet de, som andra Länder gerna efterleta och ännu söka draga til sig.

Ännu lefve vi i den tiden, Mine Herrar! at jag med bifall får anmärka Gref TESSINS outtröttliga ifver för Vetenskaper och Konster: ar Han i dessa varit en at de största kännare uti Europa: at Han framletat och framdragit deras Idkare: hulpit dem med sina råd: varit dem deruti til upmuntran, befordrat deras Belöning, och ändtligen til den ändan stiftat den här inrättade Målare-Academien. Men skulle desse Hans Förtjenster en dag hos oss ringa aktas: Skulle de tadlas, såsom retelser til nya behof; så behåller Hans Namn sitt varde annorstädes, och öfverlefver otacksamheten.

Et vidsträcktare Fält öpnar sig, Mine Herrar! ju längre jag uti Hans Lefverneslopp framskrider. Et Snille, likt Hans, borde icke inneslutas inom en Syssla och inom et föremål allena. Flere Ämnen bereddes för Honom: den tredje Riksdagen (1723) var samlad, sedan Friheten återstäldes. En Riksdag, som ändtligen mera, än de förre, kunde sysselsättas med, at bota våra invertes refvor. Konunga-Thronen var stadgad, utvertes ro återstäld, den invertes dock icke fullkomligen. Böljorne lägga sig icke så hastigt, som [ 27 ]vädret, hvarigenom de blifvit uprörde. Gref TESSIN, utsedd ibland Dem, som skulle sköta de hemligare Saker, hade tilfälle at känna Rikets, inre beskaffenhet, at vara uti förtroende och vid sidan af Landt-Marskalken, en outtröttlig Herre, som sökte uti arbetsamhet sitt nöje och sin lisa. Också fick Gref TESSIN njuta få hvilo-stunder; Han täflade uti flit med den, som brukade Hans Snille, och man hade svårt före at begripa, huru olikhet af år, af lynne och böjelser, kunde så väl trifvas tilsammans och instämma; men så är deras art, som Naturen rikliga begåfvat: De likna Cato[24], som tycktes vara endast ämnad til det, som Han företog sig at uträtta, och var lika stor uti Rådet och i Fält, som emellan sine Hjordar och sitt Åkerbruk.

Efter den Riksdagen, blef Gref TESSIN kallad til Cancellie-Råd, och indragen uti den hemliga Beredningen, för Utrikes ärender inrättad. Uti de äldsta tider, Mine Herrar! hos oss, uti Rom, Athén och flere ställen, handterades Krig och Fred på öpna Torget, utan fara, at Fiender skulle få veta Folkets beslut, Europa är nu stäld på annat sätt. Omringad med upmärksamhet ifrån alla orter, tyckes Rikets Säkerhet och främmande Magters förtroende fordra tysthet och hemlighet. Det är värdt at anmärkas, [ 28 ]det vissa In- och Utrikes-Saker, icke nyligen, utan äfven uti förra tider, med hemlighet bedrefne blifvit. Man trodde, at Allmänheten kunde äga mindre nytta af uppenbarelser, än Riket skada[25]. Om dervid varit villfarelse, hörer den icke et, utan flere Slägter och tider til, icke detta Riket allena, utan alla: och nämnes deribland något enda, som lemnat åt nyfikenheten större utrymme; så tjena dess svagheter, fel och oredor, at visa frodighet och hälsa: Fruktar ej heller, at någon vågar nyttja dem sig til förmon; ty hjertat vil och styrkan kan bära alla fölgder och olägenheter.

Länge drögde icke Gref TESSIN uti denna Beredningen; med et ögnekast såg Han den ställning, som fölgdes, och var fördenskul skickelig, at icke allenast verkställa alt det Honom föreskrifvas kunde, utan ock, som icke hos alla inträffar, fatta meningen och tankan, hvilka icke altid kunna uttryckas. Han nämndes til Vienska Hofvet (1725): Han uträttade Beskickningens Ämne med hastigare framgång, än man förmodade; och äfven, som utgången viste, än man önskade, nämligen, at utverka Kejsarens biträde til det emellan Sveri[ 29 ]ge och Ryssland träffade Förbundet. Men, hvarifrån härrörde den snälla ombytligheten här hemma? Den frågan kan Historien uplysa.

Alt detta yppades tydligen vid den Riksdagen (1726), där Hannoverska Förbundet med mycken rörelfe, och med Store Mäns offer, blef afgjordt, och knapt var den sluten, så försvan altsammans med dess uphof: Hade dessutom inga rötter, ingen grund; ty Europa var ännu mycket för trött af et långvarigt Successions-Krig, för at vara färdig at börja nya rörelser. Men ibland en Stor Regents Regerings-konster uti den tiden, räknades, at först röra up all ting, sedan dermed skräma Folket, och ändtligen pröfva dess gifmildhet. Jag vil ogerna längre uppehålla mig med denne Riksdagen, Mine Herrar! som eljest torde kunna uplysa många efterföljande händelser; uplysa, hvarföre Folket möttes åt med Spökedikter försedt, hvarföre alt blir fasligheter och grofva brott, och hvarföre mången ser[26] mera på egen, än Fäderneslandets förkofran. Ty ifrån denne Riksdagen har alt detta sin mäst synliga uprinnelse, dock med den skillnad, som stora strömar utvisa, svage vid källan, uti fortgången ansenlige. [ 30 ]Men, om man ofta bedröfvas, at läsa eller se, huru alt här i Verlden tilgår, och såsom emellan vågor hit och dit vältras, huru gode Män förtrampas[27], odygder trifvas; så har dock Försynen icke lemnat vårt sinne utan hvila och tröst, eller gjordt något Tidehvarf ofruktsamt på stora och upbygglige Gerningar och Efterdömen.

Föreftällom oss, Mine Herrar! et Barn träda fram och försvara sin Fader, med all den rörande sanning, som oskuld allena kan bruka: med all den eld, en öm kärlek uptänder: med all den vältalighet, som en naturlig känsel utan konst uplifvar. Sen Servilia och Soranus[28], eller, uti närmare afstånd, sen Gref TESSIN tala för sin Fader. Han upväcker de lifligaste rörelser. Han utprässar de hetaste tårar, och den vältaligaste Herre i sin tid har aldrig öfvat sina Gåfvor bättre, aldrig för bättre Sak. Hvad blef verkan, Mine Herrar? Cicero förde Marcellum rättfärdigad ifrån Cæsar; men det var Cæsar! En Menighet, sällan så artad, och sällan sin egen, häpnar, förundrar sig, ömar, suckar, skiljes åt och glömmer.

Sonen saknade snart derefter sin Fader[29], Fadren saknade här i lifvet blott [ 31 ]sin öma Son; och hvad kan en orolig, otacksam och obillig Verld väcka för saknad? Igenom detta frånfälle, tilträdde Gref TESSIN Öfver-Intendentskapet, och med det samma, öfverinseendet och styrseln vid et verk, som at fullfölja sin Faders tankar och anläggningar, trodde Gref TESSIN böra öka sina egna kundskaper. Hos större Snillen, som se all ting nogare, infinner sig gemenligen misströstan til dem sjelfve; ty de syfta åt en högre belöning, än Allmänheten i gemen, hvilken menar sig vara vuxen och värdig til alt, ofta under störfta orklöshet och oskicklighet. Denna omtankan torde hafva upväckt hos Gref TESSIN en förnyad hug til at bese både Frankriket och Engeland. Han kände då bättre än tilförene våra brister här hemma; men tviflade om, at uti andra Länder hafva all ting nog väl insedt, nog väl betraktat. För nöjen och flygtighet, tjenar Ungdoms elden; för nyttan, mognare år och svalare sinne. Medan Han således reser, Mine Herrar! torde icke vara utom mitt Ämne, at lemna Honom på en stund, och bereda oss til nyare Tidevarf och märkliga händelser.

Konung CARLS Minne var ingen ting mindre, än utslocknadt. Det Slägtet, som fölgde Honom uti Härnader, var ännu til stor del qvart, och tilgifvenheten för denne [ 32 ]Herren så stark, at Han säkert varit införd uti Gudarnas Längd, om de tider, då en sådan flyttning varit en plägsed, ännu kunnat återkallas. Uti lika tankar voro deras Barn upfödde, och bägge vaknade up och qvicknade, når något inträffade, som med CARLS anläggningar kunde äga gemenskap. De Äldre talte om intet annat, än om Hans oförskräckta hjerta[30], om omöjligheter de under Honom hade uträttat, at man frågade, hvar Fienden stod? icke huru stark han var? At mod, ordning och lydnad öfverväga myckenhet och motstånd, och, med et ord, deras hetta växte i samma mon, som de kunde inblanda sina egne med Konungens bedrifter. De yngre upeldades deraf: upeldades, at igenom stora Gerningar göra lycka; ty man trodde, at Fred kunde öka deras Ålder, icke deras Förtjenster. Om desse berättelser uti många mål voro äfven utom all liknelse; ty Ålderdom och Bardalekar kunna väl förlikas med otroligheter; så ägde de dock en förträfflig verkan, underhöllo hos Folket en stor tanka om sig sjelft, utom hvilken inga märkliga bedrifter kunna förväntas. Den Politiquen, at, för vissa flygtiga afsigter, förqväfva en sådan art af högmod, och, under sken af försigtighet, skräma, är så [ 33 ]mycket skadligare, som det kan hänga vid flere Slägter, och man aldrig är närmare at blifva underkufvad, än när man fruktar derföre[31] och sätter på andra större värde, än på sig sjelf.

De fleste ibland oss, Mine Herrar! hafva varit vitnen til, den gäsning Konung STANISLAI uphöjelse på Polska Thronen hos oss upväckt hade. De omväxlingar och hinder, som emellan kommo, äro uti Historien redan anteknade, och höra icke til mitt Ämne, ej heller, at utreda, om det motstånd Folket mötte, öpnade et Tidehvarf för många händelser, som vi ännu icke öfverlefvat hafve, ehuru olike de blifvit, ju längre de skildt sig ifrån deras första orsaker och egenteliga uprinnelse.

En tidigare Riksdag (1734) för denna angelägenheten, blef väl samlad; men omständigheterne, snällare i deras skiften, än at långsamma öfverläggningar hunnit följa dem, voro mäst försvundne. Efter den Riksdagen varade ännu Allmänhetens missnöje, dock, efter den tidens sed, yttradt med försyn. Men, sedan det rådet vidtogs[32], at upsätta til Domare dem, som Lagen icke gjordt til Ständer, blef Folket dristigare och [ 34 ]gäsningen märkeligare. Friheten at döma, ledde naturligen til friheten at ogilla, och friheten at ogilla, til en färdighet för den påföljande förändringen. Vid denna och den föregående Ständernes församling, träffar jag Gref TESSIN, ifrån sin sednare resa återkommen; men Han förblef icke länge hemma; ty Han afsändes för andra gången (1735) til Wienerska Hofvet, icke för någon viss angelägenhet, utan för at besörja i gemen dem, som Sverige röra kunde. Sedan Han där några år vistats, fick Han befallning at återkomma, och under hemresan uti några värf besöka Dresdenska och Berlinska Hofven.

Nu, Mine Herrar! nalkas jag til et Tidehvarf och en Riksdag (1738), som varit et Ämne, för somlige til välsignelse, för andra til förargelse: som en del af Folket ansedt som en Lycksalighet för Riket och en Prydnad uti Landt-Marskalkens Gref TESSINS Lefverne: en annan del betraktat, såsom orsaken til våra olyckor, och Honom sjelf, som uphofvet dertil. En Riksdag, som uphögdt Honom uti fleres omdömen öfver alt, och uti mångas tankar förnedrat Honom under alt, Hvem skal döma emellan tvänne olika meningar, som äro för vida skilde, at komma tilsammans och at förlikas? Icke är det et. Ämne för et Academiskt Tal, icke för den väld, när[ 35 ]varande tid kan misstänkas före. Efterkommande, Mine Herrar! äro de, åt hvilka altsammans med största trygghet kan öfverlemnas. De lära bäst inse, om Rikets uphöjelse utur förnedring är en brottslig afsigt: Om de Vänner man sökt, aldrig tilförene ägt med Sverige sammanhang, eller om deras Förbindelse med oss, nu blifvit onaturlig[33], då den tilförene icke så varit: Om, då hela Europa under en lång Fred varit sysselsatt med, at upmuntra egen Idughet och Handel; en lika föresats skulle blifva för oss skadelig och fördärflig, aktas för en yppighet, at nu bruka egne Tilverkningar, för en Hushållning åter, at hafva tilförene låtit Främmande arbeta för oss: Om Handelen fått mera utrymme, Svenska Flaggor synts uti flere Haf och uti flere Hamnar: Skeppshvarf och alla Rörelser tiltagit: Om Konstnärer ökat sig, nyttige Vetenskaper blifvit uplifvade, och om Folket uti alt gripit sig bättre an, uphögt sina tankar och utvidgat sina Näringar: Om tro och förmögenhet räckt hvarandra hand: Om Riket uti nödfall, enskildte til sina behof, funnit derigenom de tilgångar inom sig, som [ 36 ]under Sveriges frodigaste tider icke ens träffas ej heller förväntas kunnat? Häröfver må våra Barn fälla sitt omdöme! Jag förmodar dock af dem den uplysta billighet, at de icke tilägna olycklige Krig åt denna Riksdagen, som kunna äga afskilda orsaker: At de icke ligga detta Tidehvarfvet til last, om man uti de följande; under sken at följa lika grunder, fölgt dem utan mâtt och återhåll; ty missbruk fäster sig vid alt bruk[34], och måttlighet är det, som Människor aldraminst träffa, styrde af deras hetta och enskilde afsigter.

Så mycket har jag at säga om denne märkvärdige Herredagen, hvilken säkerligen blir en af dem, som uti detta Rikets Tide-böcker anteknas, då flere andre derutur försvinna.

Mera likar det mitt Ämne, at anföra Landt-Marskalkens upförande, under den gäsning och under de förändringar sig då företedde. Men det är Mine Herrar! nåäftan äfven så svårt at beskrifva för Eder detta Ämbetets vigt och egenskap, som at förrätta det. Tänken efter! En Samling af Folk. gemenligen full med hetta och begär, som känner ingen medelväg, och fallen för ytterligheter, stadnar tvärt, eller går för fort. Hvad kundskap om Människan, hvad [ 37 ]konst och skicklighet, hvad tålamod erfordras icke hos en Styresman, at förena så många olika lynnen, olika egenskaper, olika insigter och syften, til er ändamål? At svalka de hetsiga, uplifva de tröga; muntra de modfälde, stadga de vankelmodige, göra envishet foglig, ärelystnad dräglig, snålhet måttelig, draga allas hjertan til Riket, och vinna tillika för sin Person et enhälligt omdöme om sina rena afsigter och sin jämna oväldughet. Jag märker, Mine Herrar! at Edra tankar, quickare, än mitt Tal, redan ledt tillämpningen af alt detta på Gref TESSIN; ty Sanningar, når de träffa sitt ämne, förbinda sig naturligen dermed, och behöfva icke dertil tvingas.

Beskickningen til Frankriket (1739) blef en fölgd af denne Riksdagen, och dertil kunde ingen skickligare utses, än Gref TESSIN. Han kände Ständernes tankar, Han kände Landet, dit Han skulle sändas: Han kände Ministèren, och den i synnerhet, som ibland dem mäst gälde. De underhandlingar, Han hade at bedrifva, höra icke til mitt Ämne, angelägne til deras egenskaper i den tiden, lycklige til deras utgång under Gref TESSINS hand, tyckas nu ådraga sig mindre nyfikenhet. Vi lefve uti et Tidehvarf, fruktsamt på Förbund: myckenheten deraf gör dem föga pålitlige; så at det ena hastigt försvinner för det andra; [ 38 ]De likna nästan tidens flygt; det ögnablicket vi tro oss äga, är långt borta, och har redan rymt undan för flera andra.

Cardinalen ägde Konungens högsta förtroende, och förtjente det, Han dog en fattig Minister uti et rikt Land, han älskade rolighet och lugn; men et stort Rike kan icke länge äga dem. Han var en knapp Hushållare; förftod at spara, icke at vinna och öka. Intagen af den tankan, at Handel vanhedrade et förnämt Stånd; så borde ock et af de yppersta Riken i Europa icke göra deraf sitt Hufvudverk; hvarföre ock Gref TESSIN fann för sig mera lätthet med en Commerce-Tractat, än med Subsidiers förökning, ehuru detta sednare äfven erhölts, dock som et bevis til Gref TESSINS skicklighet.

Under vistandet uti Paris, hade Gref TESSIN anhållit bos sin Konung om Afsked, och at få lefva uti lugn sin öfriga lifstid, antingen utaf ahning om bullersamme efterföljande tider, eller af en naturlig böjelse för en ledigare lefnad, uti hvilken Hans sinne kunde hvila sig med sådane sysslor, som icke skaka Riken, väcka afund, ådraga mera besvär än tacksamhet; men deremot innerligen förnöja, och äro ofta mera osynlige för den tid man lefver uti, än för Efterverlden. Konung och Ständer tänkte nyttja Hans Snille längre för Riket, [ 39 ]och Han, i stället för Afsked, blef kallad til Råds-Ämbetet (1741). Et Ämbete, Mine Herrar! det förnämsta i Riket, och fstundom det sämsta, enär en Konung vore benägen at förringa värdigheten, eller en Menighet snart färdig at ombyta Personer. Utan stöd, från någondera sidan, måste det då, antingen uphöra, eller den tiden komma, at de, som det bekläda, behöfva anlita ingendera.

Enär nu ordningen uti Tide-händelserne bjuder mig at omröra et Krig, knapt börjadt och med förlust slutadt, Drottningen aflida, dâ det minst förmodades, Holfteinska Huset uphöjas, en Gren på Svenska, en på Ryska Thronen: Upror i Landet, och de uproriska inne uti Hufvud-Staden, ny liknelse til Krig, dock snart dämpad; så kunde en okunnig Efterverld föreställa sig, at jag med brådska samlade ihop på en gång alla desse förändringar, och at de intagit en långt långe tid, än på hvilken de inträffat: och i sanning, Mine Herrar! vi, som varit til alt detta vitnen, hafve ännu svårt före at begripa; huru så mångfaldiga händelser kunnat så tätt följa på hvarandra och på en gång stöta tilsammans, samt huru en så bister utsigt och mörk Himmel äfven så hastigt kunnat skingra sig, klarna up och lemna förhoppning til gladare dagar och lyckligare tider.

Man behöfde, efter så starka skakningar, en stadgad ro, och Gref TESSINS [ 40 ]skicklighet til at vinna den sammą med Danmark (1743). Hans Râds-Ämbete kunde icke förlikas med mindre, än med Ambassadeurs värdigheten. Tiden tycktes väl vara mindre väl afpassad; men nöden var intet granlaga. Han uträttade lyckligen sina Värf, och stormen lade sig.

En olika art af Beskickning (1744) yppade sig straxt efteråt, då Gref TESSIN utnämndes til Ambassadeur vid Berlinska Hofvet, at för anseendet skul, lägga sista handen vid det Höga Giftermål, som förut af då varande Svenske Envojén, och nu Herr Riks-Rådet, Gref Rudenschöld, var handlat om och faststäldt. Denna Beskickningen var icke til annat ärnad, än til Prakt, och äfven deruti hade Gref TESSIN föga sin like. Han kunde för öfrigt icke bättre, och på et för sig hederligare sätt, sluta sina mångfaldiga Värf vid Utrikes Hof, än med detta, då Han fick den Nåden, at beledsaga til Sverige vår Nådigsta Änke-Drottning, då varande Kron-Prinsessa, emottagen där af sina tilkommande Undersåtares võrdnad och tilgifvenhet, och sin Höga Gemåls kärlek, Den Herren, som för kårt tid sedan oss hastigt blifvit ifrånryckt, vi billigt och upriktigt begråte, och hvilkens Dyra Namn til sednaste Efterverlden ihugkommes med välsignelse!

[ 41 ]Har jag, Mine Herrar! hittils måst ledsaga Gref TESSIN och Eder upmärksamhet igenom blida och svåra tider, vid Underhandlingar, vid Riksdagar, under bullersam Fred, än bedröfligare Krig, under invertes skakningar och Upror; så öpnar sig för mig et nytt Tidehvarf, som mindre torde hafva lyst uti Allmänhetens ögon; men säkerligen förjenar, at af en bättre Penna, än min, til dess fägring utföras och beskrifvas. Där var en tid, Mine Herrar! då Vetenskaper och deras Idkare, allahanda Konster och Idogheter, Handel och Sjöfart, Åkerbruk och Bergverk, qvicknade up, til vår förundran och andras afund. Den Andan, det Lifvet, den drift, den upmuntran, härflöto ymnogt ifrån Thronen; Man behöfde icke, som ofta vid Hof, leta sig fram uti lönntrappor, och stadna fåfångt uti förstufvor, smickra en liten Gunstling, eller köpa sig dess hägn. Förstånd och Kundskaper öpnades de inre Rummen före. Här såg man Ritningar til Landets försvar, och anstalter til dess uphjelpande; Där, utvalda Boksamlingar, Mynt och Naturalie-förråder, och omkring dem, Lärde Män, skicklige Konstnärer och allahanda arter af Förtjenster. Alla brunno af samma ifver, och sjelfva okunnogheten gömde sig undan för en stund, at uplysa sitt mörker och likna den allmänna smaken. Jag skulle upräkna för [ 42 ]Eder alla, de Herrar och Män, som uplyst detta Tidehvarfvet. Kännen J igen Gref TESSINS Anda och ifver? Kännen J Eder sjelfve och flere frånvarande, som lefva, och hvillkas blygsamhet förbjuder mig at nu tala? Men nya moln stiga up, skymma undan denna härligheten, och mitt sinne bedröfvas. Tiderne ändrade sig med Konung FRIEDRICHS död. Andra tankar och andra omsorger inföllo. Jag går dem förbi; vi äro för nära detta Tidehvarfvet, och ännu icke derutur.

Men under alla ombyten af händelser, hafva få, Mine Herrar! innehaft flere Ämbeten på en gång, flere Sysslor, flere Besvär, än Gref TESSIN. Råds-Ämbetet och Præsidentskapet uti Cancelliet (1747 til början af 1752) för at vinna afund, förtal och otack: Öfverste-Marskalk (1744), för at blifva et mål för alla hemliga anläggningar, som under sminkade ansigten[35] drifvas, men otförväntade bryta ut, like Jordbäfningar. Directeurskapet öfver Manufacturerne, för at se uppenbara upmuntringar för dem, och fördolde stämplingar emot dem. Præsident uti Lag-Commission, för at erfara [ 43 ]otilräckligheten af Människans insigt at styra Människor, och at Lagens förklaring gör honom ofta mörkare, den spakfärdige osäkrare, den ostyrige tiltagsnare. Vid Commission öfver Ecclesiastique-Verket uti Lappmarken, för at inse, det et vildt Folk först bör lockas til et förnuftigt Lefnadssätt, innan det kan emottaga och behålla en förnuftig Lära. Vid Upfostrings-Verket: at, när man icke räcker up til Hufvud-orsaken, man gör sig mycken fåfäng möda, Cancellér vid Orden: huru lätt och hastigt det yppersta värdet kan uti yttersta förakt förvandlas, så framt urskillning och gran: lagenhet icke ställa sig emellan. Canceller vid Åbo Academie: för at uti Ungdomens Upfostran tilreda et bättre Tidehvarf, än sitt eget. Och ändtligen Ledamot uti detta Samfundet, för at här njuta Sinnes-hvila uti Förnufts-öfningar, uti Vetenskaper och ibland dem, som deruti sätta sin förnöjlighet, och fika efter ingen annan.

Denna art af Sinnes-hvila tyckes hafva varit Gref TESSIN länge om hjertat, och målet för Hans önskan och lystnad. Fåfängt har Han ofta sökt blifva ledig, och om Han ändyligen vann sitt ändamål med Præsidentskapet uti Cancelliet; så måste Han dock blifva qvar uti Rådet, och äfven sköta en långt angelägnare Syssla, at vara Gouverneur för då varande Hans Kongl. Hög[ 44 ]het Kron-Prinsen, och nu vår Allernådigste Konung. Dess ännu späda Ålder tillät icke en alfvarsammare undervisning, än med lek och behagligheter. De göra, at Dygden smyger sig ljufligen in uti de späda hjertan, hvarfore ock Gref TESSIN flere resor om veckan och igenom Bref, under Fabler och Historier och med lifliga Föreställningar sökte inplanta alla de stora Egenskaper, som pryda, först en välartad Människa, och sedan en Stor Konung, samt ändtligen bereda lyckliga Tider. Desse Hans Bref äro allmänt bekante, allmänt berömde och på flere Språk öfversatte. Deras ämnen följa tätt efter den Unga Herrens med Åren tiltagande begrep, och föreställa vigtigare föremål i den mon, som det eldiga snillet blef stadigare och färdigare at tänka[36]. Hvad Gref TESSIN blott kunde börja, har Hans Efterträdare lyckligen fulländat, och haft den innerliga förnöjelsen, at antvarda åt Riket en Herre, til hjertat för god, at icke förtjena alt, och til tänkesättet för ädel, at vilja äga alt.

Vid denna Tiden, Mine Herrar! drogo sig öfver Gref TESSIN starka moln tilsammans (1754), som aldrig väl kunnat skingras, och Sonen ärfde Fadrens öde. [ 45 ]Jag kan icke lyfta up täckelset; ty många omväxlingar vid Hof, Mine Herrar! likna dem vi spörje uti Naturen; verkan är uppenbar, orsaken fördold.

Nytt Krig itändes uti Europa. Westphaliska Frederne, uti hvilka Sverige har en så ansenlig och hederlig del, åberopades til hjelp och frälsning. Vi blefvo, i kraft deraf, deruti invecklade (1757), men de, som Magten hade, ogillade detta företagande (vid Riksdagen 1761). Lagens uttydning gjorde Utslaget, och af et öde, som detta Riket mera än andra erfarit, hafva aldrig utvertes Krig blifvit slutne, at icke invertes förändringar och skakningar i det samma börjat. Vi hafve dessutom, Mine Herrar! ännu i vår tid, sedt Folket missnögdt deröfver, at man icke fölgt Konung CARLS anläggning: vi hafve sedermera sedt samma Folk lika missnögdt, då man fölgt Konung GUSTAF ADOLPHS långt större tankar. En Historicus uplöser sällan orsakerne til slike obegripligheter; men en djupsinnigare eftertanke märker nytt Slägte, nytt tänkesätt och andra seder.

Under en sådan allmän förvandling, och då man icke mera kunde skicka sig derefter, trodde Gref TESSIN rätta tiden vara inne för sig, at tänka uppå en bättre förvandling, och sätta emellan lif och död et ande-rum. Uppå sin enståndiga begäran [ 46 ]om Afsked, erhölt Han då (1761 den 5 October), det Han ofta tilförene fåfängt sökt och icke erhålla kunnat. Han erhölt, Mine Herrar! sitt entledigande, med alla de teken af tacksamhet utaf Riksens Ständer, som kunna smickra och hedra. Också torde få hafva rönt lika gifmildhet, eller mera aktning utaf dem, än Han det gjordt: och om en sednare tid förminskade samma förmoner; så har Han dock under en hög Ålderdom, och då få dagar kunde vara öfrige, ansedt för en lycka[37], at mörkret icke förr infallit, än Han varit färdig at gå til hvila.

Men, innan vi följe Gref TESSIN aldeles til sitt Tusculum, eller beskåde Honom, lik Atticus, uti lugn, midt ibland buller och söndringar, tyckes ingen ting förtjena mera vår nyfiken och upmärksamhet, än at förut känna Honom nogare til egenskaper, lynne och böjelser; ty igenom utvärtes Prål, hvaraf Stora Ämbeten och Högt anseende i Verlden skimra, blir Personens invärtes väsende merendels bortskymdt och föga tydeligt. Få, Mine Herrar! hafva ägt mera värdighet, än Han, uti tänkesätt och upförande, mera behaglighet uti omgänge, och mera lycka, at vinna [ 47 ]allmänt tycke. Deraf härrörde, at Han, under sina Utrikes Resor, fann et lätt tilträde hos alla, och vid sina underhandlingar, all den framgång Han önska kunde. De Lärde gagnade sig af Hans omgänge, de Vittre af Hans qvicka Snille, Konstnärer ansågo Honom uti smak for sin Mästare, och Målare förundrade sig öfver Hans skarpa öga och sina urskillning. Ingen liknade Honom uti glättughet och artiga påfund på alt det, som kunde göra sammanlefnad nöjsam. Han förstod bättre än någon, at upspäda alfvarsamma saker med de lifligheter och behagligheter, hvilka vi äro skyldige åt Könet, och hvaruti det altid oss öfverträffar. At lätta tankarne, har Han ofta sammanskrifvit, dels Dikter, dels Poesier, dem Han dock icke lemnat uti dagsljuset; hälst de förlora mening och nöje, när de skiljas ifrån de omständigheter, hvaruppå de egentligen haft sitt syfte. Uti yngre åren hade Han mycken hug före, at spela Comedier, icke uti afsigt på fåfånga, utan at vinna en rätt Utförs-gåfva, en Gåfvą, som gifver anda, hetta och väsende åt valtalighet; hvaríöre ock en Cicero satte sig uti Lära hos en Roscius och Esopus[38], at af dem under[ 48 ]visas uti Framställnings-sättet, utom hvilket de sinnrikaste tankar blifva matte och liflõse. Också, Mine Herrar! är ingen af oss, som icke påminner sig, at Han hade et intagande sätt, i synnerhet uti sina Tal, och en ljuflighet, som ifven uphögde de minst välförfattade Skrifter, hvilka, af Honom upläsne, erhöllo et anseende af prydnad, som de, för sig sjelfve, icke ägde. Med Honom är denna Gåfvan försvunnen; men Hans Skrifter, som stadnat hos oss, och med nöje läsas, äro så mycket mera märkvärdige, som Gref TESSINS omsorg om Språkets renhet, och Hans myndiga efterđöme icke ringa bidragit at höfsa Svenskan, den vi ock nu med mera lätthet och färdighet skrifve, än någonsin

tilförene, och til hvilkens fullkomligare rykt allenast erfordras, at de gamla Grekers och Romares stadiga och jämna Skrifsätt, hvaruti de altid behålla företrädet, blifver et Mönster, i stället for den fladdrande Smaken, som uti sednare tider insmygt sig, fattig på styrka och tankar, öfverflödig på ord och grannlåt.

Han var en stor samlare på Böcker, Målningar, åldriga Mynt och Naturens sällsamheter, icke af skryt, men med kundskap och förstånd. De friskade up trötta stunder, och lisade ändtligen Hans trångmål, när det började inställa sig, hvarföre [ 49 ]ock den dyrbaraste delen af desse Samlingar lyckligen stadnat på sådane ställen, där hvarken fattigdom hos Arfvingar, eller obekymmersamhet, kunna göra dem förströdde och til intet.

Denne Herren, högt aktad uti Europa, ja äfven, som mindre ofta intraffar, uti sitt Fädernesland, hafve vi slutligen sedt, med nögdt sinne lemna en ombytlig och bullersam Verld, och, lik Scipio, uti stillhet och lugn hvila sig på sina Lagrar. Vi hafve sedt Honom, uti sällskap med godt samvete, med sin Förståndiga, Dygdiga och Älskansvärda Grefvinna[39], med sin Förnäma Slägt, med några pålitlige och uplyste Vänner; utan lättja och ledsnad, lika munter som förr, upoffra sina dagar åt Vitterhet och Vetenskaper, åt vänskap, åt medlidande för Nästan, åt välsignelser öfver sitt Fädernesland; men, som[40] Anaxagoras, vända ögonen up åt Himmelen, och där söka sitt Fädernesland, där sitt rätta hemvist. Hvaröfver qvida fattige, sjuke och uslingar? Och små Barnen, hvem skrika de efter? Hafva de mist sin Försörjare, sin Fader?

J, som ännu trampen trötte och hale fjät, för at upfylla Edrà lystnader! J, som [ 50 ]tron, at utom stora Verlden är ingen förnöjlighet, ingen trefnad; som inbillen Eder, at enslighet är en börda, och med en art af förakt eller medömkan, skåden neder ifrån lyckans högd, på dem, som icke mera fika derefter; träden närmare och betrakten en stor och förnuftig Mans Lefnads-sätt[41]! Menen J, at Han velat byta med Eder? At Han icke kunnat trifvas med sig sjelf? At Han varit färdig at återvända til alla skiften af händelser, til en slipprig höghet, til fåfängligheten af pragt och lustbarheter, och til alt det, som oroar eller gläder denna Verlden? At Han saknat trängseln af upvaktningar, och de sminkade betygelser af tilgifvenhet och af vördnad, som aldrig åt Personen, men åt lyckan offras och med hänne försvinna[42]? I sanning, Mine Herrar! det är en stor upbyggelse, at finna slike Efterdömen ibland Människor. En Herre, som vandrat igenom den bästa delen af Verlden, blifvit allestädes firad, pröfvat detta lifvets behagligheter, pröfvat et allmänt förtroende uti [ 51 ]sitt Fädernesland, och försökt alt det som kallas heder, myndighet och anseende: at se Den Herren försaka alt sådant, lemna altsammans, och tro sig aldrig hafva varit lyckligare, än sedan Han hunnit vara lyckan förutan. Man skulle förmoda sådane Efterdömen böra göra starkt intryck, men fåfängt. Människan går utur Verlden äfven så tanklös, så oförfaren, så ny, som då hon trädde in. Lemnom hänne fördenskul til sitt öde. Det tyckes, at på detta Jordklotet blott galenskaper, villo-meningar och laster kunna trifvas, ty Sanning har svårt före at tränga sig fram, Dygd at taga fäste. Men med en luttrad själ, kan man, lik Gref TESSIN, sätta sig öfver alla händelser i Verlden, emottaga goda med saktmodighet, svåra med ståndaktighet. Saknar Han sin Grefvinna[43], ser Han sin kärlek, sin fägnad, sin hugsvalelse, ligga med Hänne på Bår: Spörjen J Hans blödighet och Hans tårar följa Hänne til Grafven, så märken J dock icke, at han signar neder under bördan. Han föreställer sig, at Hon för en kort stund gått förut; ty Han väntar med sinnes lugn en snar förvandling för sig, och när den nalkas[44], anser Han, med än skarpare ögon, denna Verldens härlighet för en dunst, en rök, et glitter, [ 52 ]utan väsende och bestånd: Döden åter, med förtröstan och förhoppning beledsagad, för en väg, en öpning til den rätta Lycksaligheten man bör eftersträfva, som detta Lifvet svagt känner, och et annat Lif först får smaka[45]. Med få ord, Mine Herrar! Hans sista Lefnads-år och Hans död kunna liknas vid det vattnet, som, med sakta framfart, fuktar Landet, friskar up dess fägring, gläder dess Inbyggare, nalkas ändtligen till sitt utlopp, flyter i Hafvet och försvinner.



  1. Virtutem incolumem odimus, sublatam ex oculis quærimus invidi. Horat. L. III. od. 24.
    Pascitur in vivis livor, post fata quiescit. Ovid.
  2. Paucis Decus publicum curæ, plures tuta differunt. Tacit. Annal. L. XII.
  3. Per illa tempora, quicunque rempublicam agitavere, honestis nominibus, alii, sicuti Jura populi defenderent, pars, quo Senatus auctoritas maxima foret, bonum publicum simulantes, pro sua quisque potentia certabant, neque illis modestia; neque modus contentionis erat: utrique victoriam crudeliter exercebant. Sal. Catilina, Cap. 38. Tacitus Hist. L. IV. Cap. 73.
  4. Deesse nobis terra, in qua vivamus; in qua moriamur, non potest. Tacit. Annal. L. XIII. Cap. 56.
  5. Nihil metuere, nisi turpem famam. Sal. Jug. Cap. 83.
  6. Nobilitatem certe peperisse melius est, quam acceptam corrupisse. Sal. Jug. Cap. 83.
  7. Riks-Rådet och Öfverste-Marskalken Grefve CARL GUSTAF TESSIN, född den 5 Sept. 1695. Dess Fru Moder Grefvinnan Hedvig Eleonora Stenbock.
  8. Esprit des loix. T. I. L. III. Cap. 3. L. XI. Cap. VI.
  9. Pars, quæ domestico certa mine inferior sit, externo potius se applicet, quem civi cedat. Liv. L. 34 Cap. 50.
  10.  - - - - - - Omnia passo,
    Quæ pejor fortuna potest, atque omnibus uso,
    Quæ melior: mensoque, homini quid fata pararent.
     Lucan. Bell. Liv. L. II. v. 131, 132, 133.
  11. Tacitus, in Vita Agric.
  12. Genes. Cap, 1. v. 2.
  13. Habet has vices conditio mortalium, ut adversa ex secundis, ex adversis secunda nascantur. Plinius, Paneg. Cap V.
  14. Memoires rediges de M. de Sully, Tom. VIII. p. m. 40, 41.
  15. Magni nominis umbra. Lucan. Bell. Civ; L. I. v. 135.
  16. Tacitus, de Moribus Germ Cap. XV. '
  17. Råds-Protocollet för år 1628. Vårt Folk är så lättroget, at det menar den unna godt, som ynkar. K. Gust. Adolphs utlåtelse.
  18. Vestphal. Frederne 1648.
  19. Vim principatus sibi firmam, imaginem Antiquitatis Senatui præbebat. Tacit. Ann. L. III.
  20. Råds-Protocollet för år 1719, och Bar. Goertzes öde.
  21. Mylord Clarendons history of the Rebellion. L. III. p. m. 198.
  22. Nihil Majestati humanitate detrahitur. Plin. Paneg.
  23. Ifrån år 1714 til 1719, igenom Tyskland, Holland, Frankrike och Italien
  24. Livius, Lib. 39. Cap. 40.
  25. Les Declarations ont trop decouvert le fond des affaires, & par consequent peu menagé la reputation de l’ Etat. Boulainvilliers Memoire, prefenté au Regent, p.m. 5.
  26. Evocati ex longinquis Regionibus Judices, sedent judicaturi, utrius justior avaritia sit. Seneca.
  27. O! magna Parens natura Deum seqq. Seneca Hyppolites. Act. III. p. m.17.
  28. Tacitus, annal. L. XVI. Cap. 31.
  29. R. R. Grefve N. Tessin † d. 10 Apr. 1728.
  30.  - - - - - - - Meruitque timeri,
    Nil metuens. Luc. B. C. L. V. v. 317.
  31. Misera, dum cupit pacem, belli metu, in bellum incidit. Flori Hift. L. IV. Cap 2.
  32. Kongl. Maj:ts Circul. Bref til alla Landshöfd. af d. 22 Martii 1736.
  33. Sallustius de Jugurtha Cap. XCIX. p. m. 229. Tibi nulla opportunior amicitia nostrâ: primum quod procul absumus, in quo offensæ minimum, gratia par, ac si prope adessemus.
  34. Omnia mala exempla ex bonis initiis orta sunt. Sall. Catil. Cap. 51.
  35. Pessimum inimicorum genus laudantes. Tacit. Vit. Agric.
    Aliud clausum in pectore, aliud promtum in lingua.   Magisque vultum quam ingenium bonum habere. Sal. Cat. L. X.
  36. Nec licuit populis, parvum Te, Nile, videre, Lucanus, De Bello civili. L. X. v. 296.
  37. Cœlestis Ira, quos premit, miseros facit; Humana nullos. Seneca, Herc. Oct. Act. II. v. 441.
  38. Tvenne berömde Acteurer. Se Plutarchi Vita Cicer. p. m. 260. Tom. VII. Edition de M. Dacier.
  39. Lovisa Ulrica Sparre, Riks-Rådets Grefve Eric Sparres Dotter til Sundby, gift år 1728.
  40. Diog, Laërt, L. VIII.
  41. Stet quicunque volet,
    Aulæ culmine lubrico:
    Me dulcis saturet quies.
    Seneca, Thyertes, Act. III.
  42. Vix duo tresve de tot superestis amici:
    Cetera fortunæ, non mea, turba fuit.
    Ovid. Trist. L. I. Eleg. IV.
  43. Hon dog den 17 Dec. 1768.
  44. Han dog den 7 Jan. 1770.
  45. Candidus insuctum miratur lumen olympi,
    Sub pedibusque videt nubes & sidera Daphnis.
     Virg. Eclog. V.