Wikisource:Veckans lästips
Användning
[redigera]Veckans lästips används för att presentera Veckans lästips på huvudsidan. Vilken artikel som visas beror på vilken vecka det är, närmare bestämt numret på veckan. Det finns 52 eller 53 veckor per år. Observera att vecka 53 infaller år 2026 och 2032.
Lästipsen bör locka till läsning; texterna bör därför vara korrekturlästa och kompletta. Även en bra illustration kan locka till intresse. Texter som har visats på huvudsidan återfinns även på Wikisource:Tidigare lästips.
Det är texten mellan section begin och section end som visas. Använd gärna Mall:Veckans lästips. Då skapas länkar så att texten även kan läsas i epub-, pdf- eller rtf-format.
Parametrar
[redigera]titel | Det exakta namnet på den artikel som ska länkas till |
författare | Författare till artikeln. Lämna tom om författaren inte har en egen kategori / författare saknas |
bild | Bildfil som ska användas, utan prefix som bild: eller image: |
bildtext | Bildtext. Om inget värde anges används namnet på författaren |
introduktion | Presentation av texten |
utdrag | Ett kortare utdrag av texten |
{{Veckans lästips | titel = | författare = | bild = | bildtext = | introduktion = | utdrag = }}
Innevarande veckas artikel
[redigera]Jerusalem är en av Selma Lagerlöfs mest kända romaner och utspelas i en socken i Dalarna där en religiös väckelse drar in. Central i handlingen är bondgården Ingmarsgården, som gått i arv från far till son, och där den äldste sonen alltid hetat just Ingmar. Ingmar förälskar sig i skolmästarns dotter Gertrud, men det invanda livet i socknen vänds upp och ned när predikanten Hellgum anländer och får en grupp av sockenbor att lämna allt de har och flytta till Jerusalem.
I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde, skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade:
— Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.
Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också mycket noga med att fara till kyrkan varje söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta nära nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.
Veckans artikel vecka 1 — 53
[redigera]I Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre berättas historien genom Agnes Borck som genom giftermål med affärsmannen Jonathan Borck styr och ställer både med familjeföretaget och hela släkten. Nu ska hon fylla 78 år men frågan är om hennes barn och barnbarn kommer på födelsedagskalaset?
Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga:
Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill.
Eller:
Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du!
Eller ännu värre:
Dra nu åt skogen som du bär dig åt!
Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är sant, att vissa händelser och tilldragelser ha ett märkvärdigt utseende. Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt en ett klart och redigt förstånd.
Dessutom — vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinna i jorden och på jorden. Vem ska man till sist tala med?
Vår Herre är alltid till hands. Om kvällarna, då rummet är tyst och nattlampan brinner, kan det kännas som om han sutte på sängkanten. Då blir aftonbönen en pratstund. Det är det goda med Vår Herre, att han hör på. Han sitter inte och tänker på annat. Och han vet och förstår. Och han minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och sextio och sjuttio. Det är ovärderligt för en gammal människa. Och han har ännu en stor förtjänst: han gör inga invändningar. Farmor tycker inte om invändningar. Vår Herre har sin tysta vilja, och det är ju den, som sker. Men en annan stackare får säga sin mening utan att bli avbruten.
Romanen Pickwick-klubbens efterlämnade papper är den brittiska författaren Charles Dickens första stora framgång och skildrar den brittiska gentlemannen Samuel Pickwick och hans tre vänner som reser runt i England och upplever diverse äventyr. Efter en förstärkt picknick har herr Pickwick somnat i en skottkärra som av den argsinte kapten Boldwig körs iväg till en ladugård:
Obeskrivlig var det lilla sällskapets förvåning, då det vid återkomsten fann, att mr Pickwick hade försvunnit och tagit skottkärran med sig. Detta var den mest gåtlika och oförklarliga händelse man någonsin hade hört talas om. Det skulle redan ha varit någonting högst utomordentligt uti att en lam man utan vidare omständigheter rest sig upp och gått sin väg; men att han till på köpet för sitt nöjes skull skjutit en tung skottkärra framför sig, det var då rent av ett underverk. Man genomletade tillsammans och var för sig alla möjliga vinklar och vrår; man ropade, visslade, skrattade och ropade igen — allt med samma påföljd. Mr Pickwick stod ingenstädes att finna, och efter några timmars fruktlöst letande kom man till den obehagliga slutsatsen, att man måste gå hem utan honom.
Under tiden hade mr Pickwick blivit rullad in på fähusgården, och ännu, alltjämt sovande i all sköns lugn i skottkärran, blivit instängd därstädes till obeskrivlig glädje och förlustelse, icke blott för alla pojkarna i byn, utan även för de tre fjärdedelar av befolkningen, som hade samlat sig för att åse hans uppvaknande. Om det hade väckt deras stora glädje att se honom rullas in på fähusgården, huru mångdubbelt större blev icke denna glädje, då han efter några otydliga ord på »Sam!» reste sig upp i skottkärran och med obeskrivlig förvåning stirrade på ansiktena framför honom.
Ett allmänt gapskratt var naturligtvis signalen till att han hade vaknat, och hans ovillkorliga fråga om vad som stod på framkallade ett om möjligt ännu mera högljutt.
Pennskaftet är Elin Wägners första stora romanframgång och handlar om Barbro Magnus, "Pennskaftet", förkämpe för kvinnlig rösträtt, som är journalist i Stockholm för en morgontidning. En dag ska hon intervjua baron Starck, riksdagsledamot:
— Jag kommer från Frisinnade Morgontidningen, sade hon till svar på hans bestörta min.
Baronen, som rest sig upp, tog ett par steg baklänges.
— Å, herregud, ett fruntimmer! sade han.
— Ja, var det inte bra? frågade Pennskaftet och smålog lugnande. Därpå teg hon och väntade stilla, till dess han hunnit hämta sig. Under tiden granskade hon honom med sina eftertänksamma ögon, det var en ståtlig äldre herre, gråsprängd och något fet, icke utan en viss högerhållning, som klädde. Hon beslöt att tycka om honom, och han skulle tycka om henne, ty, tänkte hon, om han vill kan han hjälpa till att ge oss rösträtt.
— Men vad vill fröken mig egentligen? frågade slutligen baronen. Han hade nu hämtat sig så pass, att han med en gest bjöd den besökande att sitta ner.
— Jag skulle gärna vilja ha ett uttalande av en representativ högerman, förklarade Pennskaftet, om första kammaren och kvinnans rösträtt, nu vid slutet av riksdagsperioden, förstår baronen.
— Skall fröken, med en ytterst oartig tonvikt på fröken, göra en politisk intervju?
— Jag har övat mig på andra kammaren, som baronen kanske har sett i min tidning de sista dagarna, sade Pennskaftet litet torrt.
— Förstår sig fröken på politik då? frågade baronen, som ingen aning hade om Pennskaftets intervjuserie i Frisinnade Morgontidningen.
— Nej, gör baron? slapp det ur Pennskaftet.
Stolthet och fördom av Jane Austen är en av den engelskspråkiga litteraturens klassiker och handlar om romantiska förvecklingar bland det tidiga 1800-talets engelska överklass. Här i översättning av Carl Axel Ringenson:
Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.
Huru föga bekanta en sådan mans känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, äro de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning, att han anses som en rättmätig egendom, tillkommande en eller annan av deras döttrar.
— Kära du, sade en dag mrs Bennet till sin man, har du hört, att Netherfield Park äntligen blivit uthyrd?
Mr Bennet svarade, att han inte hade hört det.
— Men så är det, svarade hon; ty mrs Long har just varit här, och hon berättade mig allt om saken.
Mr Bennet svarade ingenting.
— Vill du inte veta vem som har hyrt det? ropade hans hustru otåligt.
— Du vill berätta det för mig, och jag har ingenting emot att få höra det.
Detta var en tillräckligt tydlig uppmaning.
— Jo, vet du, mrs Long säger, att Netherfield har blivit uthyrt till en mycket förmögen ung man från Norra England; att han kom dit i måndags i fyrspänd vagn för att se på stället och blev så förtjust i det, att han genast träffade överenskommelse med mr Morris, att han ämnar flytta dit före slutet av september, och att några av hans tjänstfolk komma till platsen redan i slutet av nästa vecka.
— Vad heter han?
— Bingley.
— Är han gift eller ogift?
— Jo, kan du tänka dig, ogift! En ogift, mycket förmögen man; fyra eller fem tusen pund om året. Vilken härlig utsikt för våra flickor!
— Hur så? Vad angår det väl dem?
— Kära du, svarade hans hustru, nu är du verkligen tråkig! Du förstår väl, att jag tänker på att han skall gifta sig med en av dem.
Baskervilles hund var Arthur Conan Doyles tredje roman om Sherlock Holmes, den brittiske privatdetektiven som löser kriminalgåtor med sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga. Här handlar det om en mytomspunnen vildsint hund som sedan århundraden stryker omkring på den ödsliga Dartmoor-heden, ständigt förföljande släkten Baskerville. Här i en översättning av Hanny Flygare från 1912:
Ett fasansfullt anskri — ett långsamt tjut av skräck och ångest bröt hedens tystnad. Blodet isades i mina ådror.
— O, min Gud! utbrast jag. Vad är det? Vad betyder det?
Holmes hade sprungit upp, och jag såg hans mörka och atletiska gestalt i hyddans dörr. Han stod med skuldrorna böjda och huvudet framsträckt och spejade ut i mörkret.
— Tyst! viskade han. Tyst!
Skriket hade förefallit högljutt på grund av sin häftighet, men det hade utgått från en avlägsen punkt på den vida slätten. Nu träffade det våra öron närmare, gällare, mera genomträngande än förut.
— Var är det? viskade Holmes, och jag förstod av röstens darrning, att han, mannen av järn, var skakad i sitt innersta. Var är det, Watson?
— Där är det visst, sade jag och pekade ut i mörkret.
— Nej, där!
Åter trängde ångestskriet genom den tysta natten, högre och oss mycket närmare än förut. Och därmed blandade sig ett djupt, dovt dån, musikaliskt och dock hotande, stigande och fallande som havets oavlåtliga brus.
— Hunden! skrek Holmes. Kom, Watson! Måtte det ej vara för sent!
Tom Sawyers äventyr är en av den amerikanske författaren Mark Twains mest kända romaner. Historien om den föräldralösa pojken Tom Sawyer som växer upp hos tant Polly i en stad vid Mississippi-floden och som har föga intresse av att läsa läxor eller göra sin del av hushållsarbetet har lästs av generationer av ungdomar. När tant Polly tvingar honom att måla ett plank lurar han traktens ungar att göra det åt honom:
Tom grep åter verket an och svarade i vårdslös ton: »Kanske är det, och kanske det inte är det. Allt vad jag vet är, att Tom Sawyer tycker om det.»
»Äh, hörru, försök inte inbilla mig, att du tycker om'et!»
Borsten gick fortfarande av och an.
»Tycker om'et? Jag förstår inte varför jag inte skulle tycka om'et. Det är minsann inte var dag en pojke kan få måla ett plank!»
Detta ställde saken i ett nytt ljus. Ben upphörde med att gnaga på sitt äpple. Tom förde sin borste siratligt fram och tillbaka — tog ett baksteg för att granska effekten — lade till en plätt här och där — granskade verkningen igen, under det Ben bevakade alla hans rörelser och blev mer och mer intresserad. Efter en stund sade han:
»Hörru, Tom, låt mig måla litet!»
Tom betänkte sig och stod i begrepp att ge sitt samtycke, men ändrade sig.
»Nej, nej, det går inte, Ben. Ser du, tant Polly är förfärligt kinkig om det här planket — alldeles här vid gatan, ska' du begripa — men om det vore planket på bakgården, skulle jag inte säga något om'et; jag tror inte det finns en pojke på tusen, kanske inte en på två tusen, som kan göra det riktigt som det ska' göras.»
»Äh, är det så? Men hörru, låt mig försöka — bara en liten smula!»
Svensk zoologi utgavs i häften mellan 1808 och 1825 med beskrivningar av däggdjur, fiskar och fåglar i den svenska naturen. Så här berättas om vargen:
På slottet Ludvigsburg i Würtemberg finnas ett stort antal skilderier af hästar och hundar, hvilkas skönare former föranledt deras ägare att låta penseln bevara minnet af dem. En svart Varg ses också afmålad på stället.
Han lefde i början af 18:de seklet och tillhörde Hertigen. Äfven långt före den tiden var det mycket brukligt att Förstar och förnäme höllo tama villdjur för deras nöje. Man kallade denna Varg Melac, ett namn just då mycket ryktbart, och lånt af en kring nejden af Pfaltz bekant Fransk fribytare. Melac följde sin höga husbonde öfverallt och sof bredvid hans säng, samt bevistade tillika det fälttåg som kallade Hertigen till Rhenströmmen. Men då detta varade inpå sena hösten, fann man Vargen en vacker dag åter på Ludvigsburg, utanför Hertigens kammardörr, utan att man kunde utforska på hvad sätt han kommit öfver floden. År 1711 beledsagade han också sin Herre till Kejsarkröningen i Frankfurt, men som det myckna kanonbullret icke behagade honom, stal han sig bort, och anlände åter lyckligt till sitt vanliga hem, och blef sin ägare trogen så länge han lefde.
I Carl von Linnés resa till Skåne 1749 har Carl von Linné upptecknat sina intryck från sin rundresa i Skåne 1749. I Skåne får han bland annat se storkarna bygga bon:
Storkar sågos här i Skåne mest vid byarna, där de byggt sina boen som de största ressel i de högsta trän. Inbyggarena räknade för gott märke, att denna fågel hölt sig vid husen, och därföre att ännu mer bekväma honom att logera hos sig, hava de esomoftast huggit toppen av det högsta träd vid husen och däruppå lagt ett vagnshjul, att fåglarne härpå måtte kunna bygga. Storkarne fara bort var höst. Om de fara till de varma länder, eller om de vila på sjöbotten med svalorna, är ännu ovisst, men de komma igen vart år och bygga på samma bo, som änteligen blir ganska stort av riskvistar. Nu sutto de små ungar i boet, och den ena storken stod på sidan av boet att liksom över ungarna hålla vakt, medan den andra var ute på värv. Storkarna gjorde ingen skada utan snarare gagn, med det de plockade bort alla ormar och grodor där på nejden. Storkarne våga sig sällan högre upp i landet, än där Skånes mildare klimat slutas, vilket är ett stort prov om klimatets differens i Skåne, och att fåglarna ävensom trän och växter hava sina landamären, över vilka de sällan få skrida. Hela tjogen av sparvar hade innästat sig under sidorna av storkens bo, att där bygga och utkläcka sina ungar emillan kvistarna, dem storken ädelmodigt låtsade sig icke se. Emellertid underhöllo de en ständig musik för honom och hans ungar.
Till jordens medelpunkt från 1864 är en av Jules Vernes mest kända romaner och handlar om professor Lidenbrock, dennes brorson Axel samt guiden Hans som kliver ned i en utslocknad vulkan på Island i syfte att försöka ta sig till jordens medelpunkt. Efter många dagars vandring kommer sällskapet fram till en underjordisk sjö:
En vidsträckt vattenyta, början till en sjö eller ocean, utbredde sig så långt ögat kunde se. Stranden var djupt inskuren, vågorna dogo bort i en fin, guldglänsande sand, översållad med små snäckor, bostäder för skapelsens första varelser. Böljorna bröto sig med denna särskilda klang, som är utmärkande för stora och slutna rum. Ett lätt skum flög för en svag bris, och några salta stänk träffade mitt ansikte. På denna lätt sluttande strand, ungefär hundra famnar från vattenbrynet, började de första förelöparna till de väldiga klippor, som längre bort upptornade sig till en ofantlig höjd. Några av dem sönderskuro stranden med sina vassa kammar och bildade kap och uddar, som frättes av vågsvallet. Längre bort kunde ögat följa deras tydligt tecknade profiler mot horisontens töckniga bakgrund.
Det var en verklig ocean med de nyckfulla strandformationer man är van att se på jorden, men ödslig och av ett förfärande vilt utseende.
Att mina blickar kunde nå ut över detta hav, berodde på att ett särskilt ljus upplyste det. Det var icke solskenet med dess bländande ljusknippen och starka utstrålning, ej heller månens bleka och obestämda ljus, som endast är ett återsken utan värme. Nej, denna belysnings ljusstyrka, dess skälvande sken, dess klara och torra vithet, dess jämförelsevis låga värmegrad, dess i förhållande till månen avsevärt större intensitet angav tydligt ett rent elektriskt ursprung. Det var som ett norrsken, ett konstant kosmiskt fenomen, som fyllde denna grotta, rymlig nog att innesluta en ocean.
Det valv, som sträckte sig över mitt huvud — himlen, om man så vill säga — tycktes bestå av stora moln, rörliga och växlande dunster, vilka till följd av förtätning vissa dagar torde upplösa sig i störtregn.
Den norske författaren Knut Hamsun tilldelades nobelpriset i litteratur 1920 uttryckligen för den episka romanen Markens gröda som handlar om Isak som kommer vandrande till synes från ingenstans utan att äga så mycket mer än sina två händer och bygger upp ett jordbruk. Romanen utspelas i Nordland fylke i norra Norge där Hamsun själv växte upp och kan ses som hans hyllning till livet på landet.
Den långa, långa stigen över myrarna och in i skogarna, vem har trampat den? Människan, mannen, den förste som var här. Det fanns ingen stig före honom. Sedan följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp vädra upp stigen och gå den, när han skulle från fjäll till fjäll och se till sin ren. Så kom stigen till över den stora allmänningen, som ingen ägde, över det herrelösa landet.
Mannen kommer gående norrut. På ryggen bär han en säck, den första säcken, som innehåller mat och några redskap. Mannen är stark och grov, han har rostrött skägg och små ärr i ansiktet och på händerna — har han fått dessa sårmärken under arbete eller strid? Han kommer kanske från avtjänat straff och vill gömma sig, han är kanske filosof och söker frid, men huru som helst kommer han nu här, en människa mitt i denna ofantliga ensamhet. Han går och går. Intet ljud av fåglar eller fyrfotadjur höres omkring honom. Ibland talar han ett och annat ord med sig själv: Hå hå, ja ja! säger han. När han kommer över myrarna och till vänliga ställen med en glänta i skogen, sätter han ned säcken och börjar vandra omkring och undersöka förhållandena. Om en stund kommer han tillbaka, tar säcken på ryggen och vandrar igen. Så går det hela dagen, han ser på solen hur timmarna skrida, det blir natt, och han kastar sig ned på sin arm i ljungen.
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg handlar om journalisten Arvid Stjärnblom, som har för låg lön för att gifta sig med sin älskade Lydia Stille. Hon gifter sig istället med en äldre man men kärleken mellan Arvid och Lydia är ändå lika stark. Trots att de är gifta på varsitt håll träffas de i hemlighet på ett hotell i Stockholm:
Det hade så småningom kommit flera middagsgäster, och salen strålade nu i fullt ljus. Han kallade på vaktmästarn och betalade.
De sutto ännu kvar.
— Det har blivit för tidig höst, mumlade han. Men — men det kommer ju dock till sist an på oss själva om vi vill hålla till godo med hösten eller göra oss en högsommar…
Hon såg stort på honom: bryr du dig om mig — är det möjligt att du ännu bryr dig något om mig?
Hans blick sög sig fast i hennes.
— Jag kan aldrig, aldrig i tid och evighet bry mig om någon annan än dig.
Hon hade med ens blivit blek, men en blekhet som strålade:
— Är det sant? sade hon.
Han var för upprörd att kunna säga något. Han kände gråten stocka sig i halsen, den gamla gråten, som han inte hade känt något av på snart tio år.
Men de sutto bägge stela och korrekta som två mannekänger och stirrade rätt ut i rummet.
— Det fattades bara, hörde han henne viska — han hörde det som i en dröm — det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din!
Och som i en dröm såg han, att hon helt stilla strök smaragdringen av fingret och lade den i sin lilla handväska.
— Kom, viskade hon.
Romanen Det går an av Carl Jonas Love Almqvist väckte stor debatt när den publicerades 1839 med sitt budskap att män och kvinnor kunde sambo i ett förhållande utan att vara gifta. Underofficeren Albert får syn på Sara Videbeck på däcket till en ångbåt och tar reda på hennes namn:
Han gick ned till kaptenen, för att hemta upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på passagerarelistan, befans hon heta Sara Videbeck, och vara glasmästardotter ifrån Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig deraf, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan medföra, och att hon egt ordningssinne nog, att åt kaptenen under resan aflemna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.
Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen — märk matsalongen! — det är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de af tillräckligt mod och hurtigt utseende, få intränga vid matstunderna. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt blifva det, ifall man reqvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här: En glasmästardotter ifrån Lidköping — det är en småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, ja. En borgardotter, dock af ringaste borgarklassen. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke — men icke heller riktigt af bättre klass. Hvad skall en sådan egentligen anses för? hvad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt se — tag hit en biffstek!
En studie i rött är Arthur Conan Doyles första roman om privatdetektiven Sherlock Holmes där han med doktor Watson undersöker han ett blodigt mord. Här i översättning av Ellen Ryding försöker Watson komma fram till vad hans nya kamrat Sherlock egentligen har för sysselsättning:
Jag hade på tungan, att fråga honom, vari detta arbete egentligen bestod, men någonting i hans sätt sade mig, att den frågan ej skulle bli väl upptagen. Jag funderade emellertid på vår korta konversation och försökte att dra mina slutsatser av densamma.
Han hade sagt, att han ej brydde sig om att förvärva kunskaper, som ej voro nödvändiga eller nyttiga för hans mål här i livet. Följaktligen var allt vad han visste och kunde sådant, som tjänade honom till nytta. I minnet uppräknade jag alla de olika ämnen, i vilka han visat sig mer än vanligt hemmastadd. Jag tog till och med fram en blyertspänna och antecknade dem. När jag slutat dokumentet, kunde jag ej annat än småle. Så här tedde det sig:
- Insikt i litteratur: ingen.
- Insikt i filosofi: ingen.
- Insikt i astronomi: ingen.
- Insikt i politik: svag.
- Insikt i botanik: ojämn. Har väl reda på belladonna, opium och gifter i allmänhet. Känner ej det minsta till praktisk trädgårdsskötsel.
- Insikt i geologi: grundlig men begränsad. Kan med ett enda ögonkast känna olika jordarter från varandra. Har efter en promenad visat mig fläckar av gatsmuts på sina byxor och har genom att undersöka lerans färg och beståndsdelar kunnat säga mig, från vilken stadsdel i London fläckarne härrörde.
- Insikt i kemi: vidsträckt och djupgående.
- Insikt i anatomi: noggrann, men utan system.
- Insikt i sensationslitteratur: otroligt stor och vittomfattande. Tycks känna till varenda detalj i vartenda brott, som blivit begånget i vårt århundrade.
- Spelar bra fiol.
- Är duktig boxare och fäktar bra på florett och värja.
- Har god, praktisk kännedom om Englands lagväsen.
Alices äventyr i underlandet av den brittiske författaren Lewis Carroll är en av litteraturens mest kända barnböcker. Boken tillkom när Carroll var ute på utflykt med en vän och dennes tre döttrar, Alice, Lorina och Edith. Den muntliga berättelsen blev några år sedan ett manus som publicerades första gången 1865. Boken börjar med att lilla Alice sitter på en sommaräng när hon får se en märklig syn:
Hon började just tänka efter (så gott det gick, för dagen var mycket varm, och det gjorde henne ganska sömnig och dåsig), om hon verkligen brydde sig så pass mycket om en maskroskedja att det skulle löna mödan att stiga upp och plocka maskrosor, — då plötsligt en vit kanin med röda ögon sprang förbi henne.
Det var ju inte något så förfärligt märkvärdigt med den saken; och inte tyckte Alice heller att det var så rysligt besynnerligt att höra kaninen säga för sig själv: »Aj aj! nu kommer jag för sent!» (när hon efteråt tänkte på saken, märkte hon nog att hon borde ha tyckt att det var underligt; men just då tyckte hon det var helt naturligt); — men när kaninen riktigt tog upp en klocka ur sin västficka och såg på den och sedan skyndade i väg, — ja, då sprang Alice upp, för det föll henne in att hon aldrig förr hade sett en kanin ha en västficka, eller en klocka som han kunde ta upp ur den; och brinnande av nyfikenhet rusade hon bort över ängen efter honom och kom lyckligtvis fram just i rättan tid för att se honom skutta in i ett stort kaninhål vid häcken.
Den franske författaren Victor Hugos skräckroman Ringaren i Notre-Dame handlar om den vanskapte klockringaren Quasimodo och hans olyckliga kärlek till gatudanserskan Esmeralda.
Med tiden hade det uppstått ett sällsamt band mellan klockringaren och kyrkan. Skild för alltid från världen genom det dubbla olycksödet av sin okända härkomst och sin medfödda vanskaplighet och alltifrån barndomen fången innanför denna obevekliga mur, hade den stackars uslingen vant sig vid att här på jorden inte se något annat än de heliga murar, som upptagit honom i sin skugga.
Säkert är, att det rådde ett slags mystisk harmoni från en föregående tillvaro mellan denna varelse och denna byggnad. När han, ännu helt liten, krälade eller hoppade fram i dessa valvbågars halvmörker, tycktes han med sitt människoansikte och sina om ett djurs påminnande lemmar vara ett kräldjur, som hade sitt naturliga hemvist på detta fuktiga och mörka stengolv, på vilket de romanska kapitälerna framkallade sådana bisarra figurer.
Och när han längre fram för första gången mekaniskt klängde sig fast vid klockrepet i tornet och satte klockan i rörelse, förekom det Claude, hans fosterfar, som om han vore ett barn, på vilket tungbandet lossnar, så att det börjar tala.
På så sätt utvecklade han så småningom sitt väsen, som ständigt tog form efter katedralen, i vilken han bodde, sov och som han knappast någonsin lämnade, och av vilken han stundligen mottog hemlighetsfulla intryck, så att han till sist började likna den och så att säga uppgick i den såsom en integrerande del. Hans utstående vinklar passade in i byggnadens vrår, och han tycktes vara inte bara dess invånare, utan till och med dess naturliga innehåll. Det var hans hem, hans hål, hans omhölje. Mellan den gamla kyrkan och honom rådde en sympati, som var så djup, ett sådant magnetiskt såväl som materiellt frändskap, att han på sätt och vis hörde ihop med den, liksom sköldpaddan med sitt skal. Katedralen med sina av tiden skrovliga väggar utgjorde hans sköldpaddsskal.
Hans nåds testamente är en komisk roman av Hjalmar Bergman. Baron Roger Bernhusen de Sars tänker offentliggöra sitt testamente på sin 65-årsdag och han avser att testamentera huvuddelen av sin förmögenhet till tjänstefolkets son, dagdrivaren Jacob som brukar umgås med friherrens oäkta dotter, den 15-åriga Blenda, under förutsättning att de gifter sig. Men baronens syster Jullan är på väg till födelsedagen och hon tänker inte utan vidare låta hennes dotter Malla förlora arvet:
— Sir du, min söta, testamentet, det blir nog bra, fördöme mig, och lilla Malla, ska vi naturligtvis ha i tankarna, vasa? Sir du, även om hon icke är nämnd i testamentet, kunna vi alltid göra en liten klausul, vasa? Vi kunna förständiga vår universalarvinge att utgiva ett årligt underhåll —
— Vad menar du, Roger?
Jo, den tonen kände hans nåd igen, och han rodnade ända ut i öronsnibbarna, ända ut i nästippen, som började klia på ett obehagligt och olycksbådande sätt. Den fördömda — trodde hon kanske, att hon kunde styra på Rogershus nu som i salig fars tid? Kujonera honom, tvinga honom som då hon tvang honom till giftermål och mycket annat. Jo, nu kände han igen tonen.
— Menar du — menar du verkligen, att mitt barn, din systerdotter, din stackars fars dotterdotter skall tigga sitt bröd av en — av en — av den, du behagar utnämna till universalarvinge? Att du inte blygs!
Och så bröt det löst:
— Att du inte skäms, att du inte skäms, att du inte — —
Ivanhoe är en klassisk historisk äventyrsroman från 1820 av Sir Walter Scott. Handlingen utspelar sig i 1100-talets England när riddaren Ivanhoe återkommer från korståget. På ett övergripande plan handlar det om hur landet tyranniseras av prins John och hans normander, i kung Rikard Lejonhjärtas frånvaro. Ett av offren är den judiske köpmannen Isak av York som har tillfångatagits av den grymme normanden Front-de-Bœuf.
»Förbannade hund av en förbannnad ras», sade han, väckande fängelsevalvets dystra ekon med sin dova och hemska röst: »Ser du denna våg?»
Den olycklige juden mumlade ett svagt ja.
»På denna våg skall du åt mig uppväga», sade den obeveklige baronen, »tusen silvermarker efter Towerns i London vikt och halt.»
»Helige Abraham!» sade juden, som i denna ytterliga fara återfick bruket av sin röst. »Har man någonsin hört talas om en sådan fordran? Vem har någonsin ens i bardens sång hört talas om en sådan summa som tusen silvermarker? Vilket mänskligt öga har någonsin blivit välsignat med åsynen av en sådan hopad skatt! Icke inom Yorks murar, om du också genomsöker mitt hus och alla mina stamfränders, skall du finna tiondelen av denna väldiga summa i silver.»
»Jag är inte oresonlig», svarade Front-de-Bœuf, »och om det är ont om silver, tar jag gärna guld. Om du ger mig en mark guld för sex marker silver, kan du friköpa din otrogna lekamen från sådan bestraffning som du ännu aldrig drömt om.»
Unga kvinnor är en ungdomsroman av de amerikanska författaren Louisa May Alcott om de fyra systrarna March: Meg, Jo, Beth och Amy. (Margret, Hanna, Betty och Amy i översättningen) som bor med sin mor i Massachusetts under amerikanska inbördeskriget. Deras far är präst i armén och när han ligger sjuk på armésjukhuset måste familjen snabbt få fram pengar till resan:
— Låt mig få bidraga med det här, så att pappa inte behöver sakna något och snart kan komma hem.
— Mitt barn, varifrån har du fått dessa pengar? Tjugufyra dollars? Hanna, du har väl inte gjort något obetänksamt?
— Nej, det är hederligt förvärvade pengar. Jag har varken tiggt, lånat eller stulit dem. Jag har förtjänt dem, och jag tror inte att mamma skall banna mig, ty jag har bara sålt vad som var mitt eget.
Medan Hanna sade dessa ord tog hon av sig hatten, varvid ett utrop hördes från allas läppar, ty hennes rika, vackra hår var borta.
— Ditt hår! Ditt vackra hår! Ack, Hanna, hur har du kunnat göra det? Det enda vackra du hade! Mitt söta barn, det hade du inte behövt göra. Jag känner inte mer igen min Hanna, men jag älskar henne ännu högre än förut.
Dessa och liknande utrop uppgåvos av familjen, och Betty fattade ömt om det stubbade huvudet, men Hanna antog en likgiltig min, varav likväl ingen lät sig bedragas, och sade, i det hon med handen strök över vad hon hade kvar av sitt hår och försökte se ut som om hon tyckt att ingen skada skett.
Den Nya och Fullständiga Kok-Boken är en kok- och hushållsbok av Anna Maria Rückerschöld utgiven 1796. Den innehåller recept och hushållsråd som riktar sig till hushållerskor och kvinnor ur borerligheten. Förutom praktiska instruktioner och tips inleds boken med ett förmanande förord och beskrivning av tolv "Utländska Matmödrar" där alla utom en är avskräckande exempel, däribland Euphemia:
Euphemia är et qwickt Fruntimer, förstår tämligen wäl att ställa til i sit hus, men hennes gränslösa nyfikenhet, at få weta huru det tilgår hos grannarne, är henne et stort hinder i ordningen; ty så snart hennes gråhåriga spioner anlända med awisor från granskapet, glömmer Euphemia den mäst angelägna syssla, och innesluter sig med dem i sit kabinett, til des de uttömt sit förråd, och som de swartaste teckningar blifwa bäst betalte, underlåta icke desse målare at öfwerstryka den klaraste sanning med lögnens pensel. Euphemia wisar deremot sin erkänsla med många wigtiga knyten, ehuru hennes fattige anhörige aldrig wåga af henne begära en kaka bröd til sin hungers stillande. Måtte Euphemias likar wara få ibland Fruntimren, och måtte de mer granska egna fel än andras, så blifwa de goda Hustrur och kloka Hushållerskor!
Synnöve Solbacken är den norske författaren Bjørnstjerne Bjørnsons debutroman från 1857 och handlar om kärlekshistorien mellan Synnöve och Thorbjörn, uppvuxna på olika gårdar i samma dalgång.
I en stor dal kan det finnas ett åt alla håll fritt beläget, högt ställe, som solen lyser på, från det den går upp och tills den sänker sig. Och de, som bo längre in under fjällen och mera sällan få sol, kalla då detta ställe för en solbacke. Hon, om vilken här skall berättas, bodde på en sådan, varav gården hade sitt namn. Där lade sig snön sist på hösten; där töade det också först om våren.
Gårdens ägare voro haugianer och kallades läsare, därför att de lade sig mera vinn om att läsa i bibeln än andra människor. Mannen hette Guttorm och hustrun Karen; de fingo en gosse, som dog för dem, och under tre år gingo de aldrig på den östra sidan om kyrkan. När den tiden gått, fingo de en flicka, som de kallade upp efter gossen; han hade hetat Syvert, och hon blev kristnad till Synnöv, eftersom de ej funno något namn, som hade större likhet. Men modern kallade henne Synnöve, därför att hon, så länge barnet var litet, hade för vana att lägga »min» till, och hon tyckte, att det då föll sig lättare.
Huru som helst, när flickan blev större, kallade alla henne Synnöve som modern, och de flesta sade, att i mannaminne hade det ej vuxit upp en så fager flicka där i bygden som Synnöve Solbacken.
Den siste mohikanen av James Fenimore är en äventyrsroman som utspelas i den brittiska kolonin New York på 1750-talet när brittiska och franska styrkor krigar om kolonin. Den brittiske officeren Heyward ska eskortera två systrar till deras far överste Munro, kommendant på Fort Henry. Med sig på resan har de två indianer från mohikanerna. Även de franska styrkorna har tagit hjälp av indianerna, däribland den hatiske Magua, som har lovat att på något sätt ta hämnd på översten för en gammal oförrätt.
»Om min far har begått en orättvisa mot er, så visa honom, hur en indian kan förlåta en oförrätt, och för hans döttrar tillbaka till honom. Ni har hört av major Heyward…»
Magua skakade på huvudet för att avvisa ett upprepande av anbud, som han så djupt föraktade.
»Vad önskar ni då?» fortfor Cora efter en högst pinsam tystnad, varunder den övertygelsen trängde sig på henne, att den allt för hoppfulla och högsinnade Heyward hade blivit grymt bedragen av vildens list.
»Vad en huron älskar: gott för gott, ont för ont.»
»Ni vill då hämnas den oförrätt, Munro tillfogat er, på hans hjälplösa döttrar? Vore det inte manligare handlat att öppet gå emot honom och utkräva en krigares vedergällning?»
»Blekansiktenas armar äro långa och deras knivar skarpa», genmälde vilden med ett ondskefullt skratt. »Varför skulle Le Renard bege sig in bland gråhuvudets bössbeväpnade krigare, när han har hans ande i sin hand?»
»Säg vad ni tänker göra, Magua», sade Cora, som måste lägga band på sig för att kunna tala med lugn. »Tänker ni föra oss som fångar till skogarna, eller har ni någonting ännu värre i sinnet? Finns ingen belöning, intet medel att gottgöra oförrätten och beveka ert hjärta? Släpp åtminstone min kära syster och utgjut all er ondska på mig. Köp rikedom genom hennes frigivande och tillfredsställ er hämnd med ett enda offer. Förlusten av båda hans döttrar skulle kanske lägga den gamla mannen i graven, och var vore då Le Renards tillfredsställelse?»
Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs debutroman och berättar historien om Ekeby bruk i Värmland, som styrs av majorskan. I brukets kavaljersflygel låter hon 12 män, kavaljererna, bo gratis utan att behöva arbeta. Men på julnatten kommer djävulen själv ned genom skorstenen till flygeln för att berätta sanningen om majorskan för kavaljererna:
En sträng och dugande fru är hon, majorskan på Ekeby. Hon lyfter en tunna råg på sina breda skuldror. Hon följer malmforan, hämtad från Bergslagens gruvfält, på den långa vägen till Ekeby. Hon sover som en forbonde på ladans golv med en säck till huvudgärd. Om vintern kan hon vakta en kolmila, om sommaren följa en timmerflotte utför Löven. En myndig fru är hon. Hon svär som en gatpojke och regerar som en kung sina sju bruk och sina grannars gårdar, regerar sin egen socken och grannsocknarna, ja, hela det sköna Värmland. Men för hemlösa kavaljerer har hon varit som en mor, och därför ha de hållit sina öron stängda, då förtalet viskat till dem, att hon står i förbund med djävulen.
Alltså fråga de honom med stor förundran vad slags kontrakt hon har ingått med honom.
Och han svarar dem, den svarte, att han har skänkt majorskan hennes sju bruk mot löfte, att hon för varje år skulle sända honom en själ.
O, vad fasa som då sammantrycker kavaljerernas hjärtan!
De visste det ju, men de ha inte förstått det förr.
På Ekeby dör varje år en man, en av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Förmå deras darrande fingrar inte lyfta glaset, kunna deras slocknande blickar inte skönja korten, vad är då livet för dem, och vad äro de för livet? Fjärilar skola veta att dö, medan solen skiner.
Vallfart och vandringsår är Verner von Heidenstams debutbok med dikter och berättelser som han skrivit under de föregående åren.
Den 26 januari 1888 blev förläggaren Albert Bonnier uppsökt i sitt hem av Heidenstam. Denne berättade att Topelius hade läst några av hans dikter och tyckt om dem och att han också kände Strindberg. När manuset överlämnades lästes det av Karl Otto Bonnier som läste det hemma med makan Lisen: "Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!".
När boken publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar ett brott med den dittills förhärskande naturalismen och istället för social misär och enformigt industriarbete skrev Heidenstam om njutningslystnad och romantik. Recensenterna hyllade debutanten: Georg Nordensvan skrev om debuten som "den mest lyckade, som de senaste åren förekommit.". Författaren Geijerstam skrev: "Detta debutarbete är i själfva verket af så märklig art, att det med ens gifver författaren en plats bland Sverges förnämsta författare."
Väster om Döda Havet fick jag härbärge i ett ökenkloster. När jag tidigt i dagningen såg ut från burspråket över den livlösa öknen, kom jag att tänka på – människan!
Icke är hon elak. Hon är snarare en stackare, som rör sig med stora ord, men som ingen kan lita på. Ju mer jag funderade, desto mer upphettad blev jag. Slutligen reste jag mig och utbrast högt: ”Hur är det möjligt att icke förakta människan, hur är det möjligt?”
I detsamma närmade sig en ung jude, vars tofflor smällde mot den tomma klostergårdens stenläggning. Han hade enligt bruket en rund filthatt och en svart hårlock vid vardera tinningen. I ena handen höll han Josephus' Judarnas Historia, i den andra en tänd hornlykta. Men lappade voro kaftanens ärmar, tofflorna slitna. Redan på avstånd började han vinka mig, men avböjande skakade jag på huvudet.
Nya dikter är den värmländske författaren Gustaf Frödings andra diktsamling från 1894. I diktsamlingen finns exempelvis kända dikter som Tre trallande jäntor:
Där gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindane Le,
de svängde, de svepte med kjolen,
de trallade, alla de tre.
Och gingo i takt som soldater
och sedan så valsade de,
och “Udden är så later”
de trallade, alla de tre.
Men när som de kommo till kröken
av vägen vid Lindane Le,
de ropade alla: “Hör göken!”
sen skvätte och tystnade de.
Och tego så tyst som de döda
och rodnade, alla de tre.
Men varföre blevo de röda
och varföre tystnade de?
Jo!
Det stod tre studenter vid grinden,
och därför så tystnade de
och blevo så röda om kinden,
de trallande jäntorna tre.
Det stod tre studenter vid kröken
och flinade, alla de tre,
och härmde och skreko: “Hör göken!”
och alla så trallade de.
Romantrilogin Kristin Lavransdotter var en av anledningarna till att den norska författaren Sigrid Undset tilldelades Nobelpriset i litteratur. I böckerna får läsaren följa Kristin Lavransdotters liv under första halvan av 1300-talet, från hennes tidiga barndom tills hon avlider, som änka med många barn. Här i översättning av Teresia Eurén:
På andra sidan bar en ridstig brant upp i höjden, så att männen sutto av hästarna och gingo, men fadern lyfte Kristin längre fram, så att hon kunde hålla i sadelbågen, och så fick hon rida Guldsvein ensam.
Nya gråtoppar och blåa åsar med snöstrimmor lyfte sig över fjällsidorna, allteftersom de kommo högre upp, och nu skymtade Kristin mellan träden glimtar av bygden nordanskogs, och Arne pekade och sade vad gårdarna hette, som de kunde urskilja.
Högt uppe på branten kommo de till ett litet torp. De stannade vid inhägnaden; Lavrans hojtade, och ropet ekade om och omigen mellan fjällen. Två män kommo springande nedåt mellan de små åkerlapparna. Det var de båda sönerna i stugan. De voro duktiga tjärbrännare, och Lavrans skulle tinga dem att bränna åt honom. Deras mor kom efter med en stor skål tätmjölk, ty det hade blivit en varm dag, såsom männen väntat sig.
»Jag såg du hade dotter din med dig», sade hon, när hon hälsat, »jag måste väl se på henne, tänkte jag. Du får knyta av henne luvan, de säga hon skall ha ett så fagert hår.»
Lavrans gjorde som kvinnan bad, och Kristins hår föll ned över henne ända till sadeln. Det var tjockt och gult som moget vete. Isrid, kvinnan, tog i det och sade:
»Ja, nu ser jag att ryktet icke har sagt för stora ord om denna lilla mön din — en liljeros är hon och ser ut som en riddersmans barn. Milda ögon har hon ock — hon brås på dig och icke på Gjeslingarna. Gud unne dig glädje av henne, Lavrans Björgulfson!
Fredmans epistlar är en samling av Carl Michael Bellmans visor utgiven 1790. Epistel nummer 30, Drick ur ditt glas, handlar om hur döden aldrig är långt bort:
Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
- - - Knäpp nu Octaven;
Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår
Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramadt bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder
Ligger så sväld och fuktig som i bad;
Handen är svettig och ådrorna stela.
- - - Knäpp nu och spela;
Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad.
Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker;
Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud;
Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker;
Mjuk som en svamp är sena märg och hud.
Andas. — Fy tusand! hvad dunst ur din aska.
- - - Län mig din flaska.
Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud.
Man kan knappast överskatta betydelsen av Charles Darwins Om arternas uppkomst i vetenskapshistorien. Darwins teori stötte på hårt motstånd från de som ansåg att djur och växter inte befann sig i ständig utveckling utan var oföränderliga alltsedan skapelsen.
Det är angenämt att betrakta ett stycke land, beklädt med många växter af många slag, med fåglar sjungande i buskarna, med kringfladdrande insekter, med maskar krälande i den fuktiga jorden, och att tänka sig att dessa så omsorgsfullt utarbetade former, så olika hvarandra och beroende af hvarandra på ett så inveckladt sätt, att de alla äro bildade af lagar som ännu äro verksamma omkring oss.
Dessa lagar i vidsträcktaste bemärkelse heta: utveckling och fortplantning; ärftlighet som nästan innefattas i fortplantningen; föränderlighet i följd af lifsvilkorens indirekta och direkta verkan och af hvila och verksamhet, en förökning i sådan proportion att den leder till en kamp för tillvaron och såsom en följd deraf till naturligt urval i förening med karaktersdivergens och förstörande af mindre förädlade former. Sålunda följer af naturens krig, af hunger och död det mest upphöjda ämne vi äro i stånd att fatta, bildandet af de högre djuren.
Det ligger storhet i denna åsigt, att lifvet med dess olika förmögenheter af Skaparen ursprungligen blifvit inblåst i några få former eller blott en enda; och att, under det denna planet har fortsatt sitt kretslopp enligt gravitationens oföränderliga lag, från en så enkel början utvecklats och alltjemt bildas otaliga de skönaste och mest underbara former.
Robinson Crusoe är en roman från 1719 av Daniel Defoe om en man som bor på en öde ö i 28 år. Efter ett skeppsbrott flyter han iland på ön med så gott som inga tillhörigheter:
Alla mina kamrater hade drunknat, ingen var vid liv mer än jag, och det enda spår jag någonsin fann av dem var tre hattar, en mössa och tvenne omaka skor.
Mina blickar sökte det strandade fartyget, som jag till följd av de höga sjöarna och bränningarna knappt kunde se, och det låg så långt borta, att jag med häpnad utbrast: »Barmhärtige Gud! Hur var det mig möjligt att uppnå stranden!»
Sedan jag vederkvickt mitt sinne med tanken på, vad som kunde lända mig till tröst i min belägenhet, började jag betrakta omgivningen och rådgöra med mig själv, vad jag nu först borde taga mig till. Vid denna lugna eftertanke avsvalnade snart min första glädje, och jag fann mig i själva verket försatt i ett fruktansvärt läge. Jag var genomvåt; hade inga kläder till ombyte; intet att äta eller dricka, och min enda utsikt var att antingen dö av svält eller bliva uppäten av vilda djur.
Den enda utväg, som då för tillfället framstod för min tanke, var att klättra upp i ett lummigt träd, som stod i närheten. Det liknade en tall men var fullsatt av taggar. I detta beslöt jag tillbringa natten och avvakta följande dag för att då överväga, vad dödssätt jag borde välja, ty nu såg jag ingen möjlighet vidare att uppehålla livet.
Arthur Conan Doyles roman En försvunnen värld handlar om en expedition till en outforskad bergsplatå i Amazonas djungler, ledd av den ryktbare zoologen professor Challenger, där det sägs ännu finnas dinosaurier. Här i översättning av Hanny Flygare.
Knappt hade vi brutit upp förrän vi anträffade tecken till att underbara ting väntade oss. Efter att ha genomströvat några hundra alnars tät skog, som innehöll många för mig alldeles obekanta trädslag, i vilka dock Summerlee, sällskapets botanist, igenkände former av barrträd och cykas-artade plantor, som för länge sedan upphört i den kända världen, beträdde vi ett område där bäcken vidgade sig och bildade ett ansenligt kärr. Plötsligt stannade lord Roxton, som gick först, och lyfte upp handen.
»Se på detta!» sade han. »Sannerligen tror jag inte, att vi anträffat spåren av alla fåglars fader.»
Ofantliga tretåade märken tecknade sig verkligen i den mjuka marken framför oss. Djuret — av vad slag det nu var — hade gått över träsket och försvunnit i skogen. Alla stannade vi för att undersöka det kolossala spåret. Om det verkligen var en fågel — och vilket annat djur hade kunnat lämna dylika märken? — var dess fot så mycket större än strutsens, att dess höjd efter samma skala måste vara oerhörd. Lord Roxton såg sig ivrigt omkring och lade in två patroner i sin elefantbössa.
»Jag sätter mitt rykte som jägare i pant på att spåret är alldeles färskt. Djuret har gått fram här för mindre än tio minuter sedan. Se bara hur vattnet ännu bubblar sig i det djupare fotavtrycket. Vid Jupiter — här ha vi märken efter en unge.»
Agneta Horn levde mellan 1629 och 1672 och var dotter till fältmarskalken Gustaf Horn. Dagboken Agneta Horns lefverne ger en god inblick i den svenska högadelns familjeliv under stormaktstiden. Hon inleder med en Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter. Horn jämställer sig med bibelns Job och ser sitt eget liv som en parallell till detta bibliska exempel med Guds hårda prövningskonst.
Manuskriptet till Agneta Horns leverne finns i original på Uppsala universitetsbibliotek där Ellen Fries upptäckte det 1885. Ett år senare publicerades i tidskriften Dagny de första utdragen i moderniserad form. Som bok utgavs den första gången i sin helhet 1908 av Sigrid Leijonhufvud. Gösta Holm skapade en vetenskaplig, mycket exakt utgåva 1959 där alla troliga skrivfel och ändringar angavs. Titeln blev Beskrivning över min vandringstid och boken innehåller även en detaljerad genomgång av Horns språkbruk. Utgåvan skiljer sig dock från originalet genom att Holm tillsatt skiljetecken. År 1961 utkom en bearbetning kallad "Agneta Horns leverne".
Berättelser ur svenska historien, med undertiteln Till ungdomens tjenst utgifven, är ett historiskt bokverk av Anders Fryxell (1795–1881), som utkom i 49 volymer 1828–1893. Arbetet med verket pågick mycket länge. Första volymen utkom redan 1823, när Fryxell var 28 år, och den sista 56 år senare, 1879, där Fryxell kommit fram till Gustaviansk tid. Tre ytterligare volymer, som avhandlade Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid, skrevs av Otto Sjögren och utkom 1891–1893.
De första volymerna skrevs helt utan någon forskning. Källorna var äldre historiker, vars berättelser Fryxell broderade ut till spännande berättelser. Från och med beskrivningarna av det sena 1500-talet ansåg sig Fryxell dock behöva förlita sig på arkivforskning, även om han höll fast vid sin målsättning att skriva för ungdomen och de bredare folkliga lagren. Med de fyra volymerna om Kristinas förmyndares och hennes egen regerings historia (1838–42) omlades dock planen fullständigt. Uppgiften blev anspråksfullare, och verket blev nu en på självständiga forskningar stödd historia. Omfånget svällde samtidig oerhört, i 10 volymer hade skildringen förts fram till 1654, i 36 volymer inrymdes de följande 117 åren till Gustaf III:s revolution 1772.
Eftersom Fryxell främst utgick från att biografera de historiska personerna, fick skildringar av samhällslivets utveckling en mer undanskymd plats i dessa verk. Fryxell mötte hårt motstånd från samtidens och eftervärldens historiker för sin historieskrivning men hans bokverk om Sveriges historia fick som inget annat stor spridning bland allmänheten.
En skandal i Böhmen var den första av Arthur Conan Doyles noveller om privatdetektiven Sherlock Holmes som publicerades i Strand Magazine. Här publiceras berättelsen i översättning av Ellen Ryding. När Holmes vän Dr Watson kommer besök kan den skarpsinnige Holmes genast dra slutsatser om Watsons hemliv:
»Hur kan jag veta, att du häromdagen blev genomblöt och att du har en mycket tafatt och vårdslös piga?»
»Min käre Holmes», sade jag, »hade du levt för ett par århundraden sedan, skulle du med all säkerhet ha blivit bränd på bål. Det är sant nog, att jag var på landet i torsdags och kom hem förskräckligt tillstyrd, men som jag ej har de kläder, jag då begagnade, på mig, förstår jag inte, hur du kan räkna ut det. Vad Mary-Jane angår, så är hon oefterrättlig, och min hustru har sagt upp henne; men jag begriper heller inte, hur du fått reda på det»
Han småskrattade belåtet och gned sina långa, smala händer.
»Det är förskräckligt enkelt», sade han; »mina ögon säga mig, att lädret på innersidan av din vänstra sko, just där eldskenet nu faller, ha sex nästan parallella skåror. Dessa ha tydligen orsakats av någon, som vårdslöst skrapat kring kanten av sulan för att från densamma ta bort torkad gatsmuts. Härav drog jag den dubbla slutsatsen, att du varit ute i oväder och att du i ditt hem ägde ett mot dina fotbeklädnader fientligt sinnat exemplar av Londons tjänste-andar. Vad din praktik angår så — ja, när en herre, som kommer in i mitt rum, luktar jodoform, har en stor svart lapisfläck på sitt högra pekfinger och på sin höga hatt en utväxt, som visar, var han har sitt stetoskop — ja, då måste jag vara mer än lovligt enfaldig, om jag ej skall kunna inse, att nämnde herre är en aktiv medlem av det hedervärda läkareyrket.»
Jag kunde ej annat än skratta åt den lätthet, med hvilken han förklarade sitt sätt att draga slutsatser. »
David Copperfield hör till de brittiske författaren Charles Dickens mest kända verk och handlar om den unge David som efter att ha blivit föräldralös skickas iväg av sin elake styvfar för att bli fabriksarbetare i London. Bland de många karaktärer som David träffar finns den ständigt utfattige mr Micawber och hans familj:
»Min kära unga vän», sade mr Micawber, »jag är äldre än ni, en man med en viss erfarenhet av livet och — och med en viss erfarenhet, kort sagt, av förlägenheter, i allmänhet taget. För ögonblicket och till dess någonting låter höra av sig (vilket jag kan säga att jag stundligen väntar) kan jag inte ge någonting annat än råd. Men mitt råd förtjänar att följas såtillvida som — kort sagt, som jag själv aldrig följt det och är den» — här hejdade sig mr Micawber, som ända hittills hade strålat och lett från huvud till fot, rynkade pannan och tillade: »den eländige usling ni nu ser framför er.»
»Kära Micawber!» invände hans hustru.
»Den eländige usling», fortfor mr Micawber, som plötsligt glömde sig och åter började att le, »den eländige usling, som ni här ser framför er. Mitt råd är: gör aldrig i morgon det ni kan göra i dag. Uppskov är en tjuv, som stjäl tid. Grip honom!»
»Mitt nästa råd känner ni, Copperfield», sade mr Micawber. »Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift nitton pund, nitton shilling och sex pence, resultatet: lycka och välstånd. Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift tjugu pund, en shilling och sex pence, resultatet: fattigdom och elände. Blomman vissnar, blodet förtorkar, dagens Gud går ned över en dyster scen och — kort sagt, ni är för alltid slagen till marken — alldeles som jag!»
För att giva så mycket mera kraft och eftertryck åt sitt exempel tömde nu mr Micawber ett glas punsch med en min av synnerlig belåtenhet och visslade en livlig dansmelodi.
Fången på slottet Zenda av Anthony Hope är en klassisk äventyrsroman med tjusiga officerare, en vacker prinsessa och en förrädisk hertig. Innan sin kröning blir kung Rudolf av Ruritanien kidnappad men av en händelse råkar en avlägsen släkting från England, Rudolf Rassendyll, vara på besök i landet. De båda råkar vara så gott som identiskt lika och kung Rudolfs trogna officerare låter släktingen ta kungens plats. Bakom kidnappningen står den avundsjuka hertig Michael som själv vill ta makten i Ruritanien. Rudolf Rassendyll är ute på vandring i skogen när han oväntat träffar kungen första gången:
Jag betraktade honom länge och noga. Likheten var alldeles säkert förvånande, om jag än såg även olikheterna. Konungens ansikte var helt obetydligt fylligare än mitt, dess ytterlinjes oval litet tydligare, och hans mun saknade, som jag inbillade mig, litet av den fasthet eller envishet om vilken mina hårt tillslutna läppar vittnade. Men oavsett alla obetydliga skillnader visade sig likheten slående, tydligt framspringande, underbar.
Sapt tystnade, och kungen stod ännu och rynkade pannan. Men så började det rycka kring hans mungipor, näsan sänkte sig (alldeles som min, då jag skrattar), ögonen plirade, och sannerligen brast han icke ut i det mest ohejdade skratt, så att det rungade i skogen, ett bevis på att han var en munter själ.
»Välkommen, kusin!» utropade han, i det han kom fram till mig och klappade mig i ryggen, ännu skrattande. »Ni får förlåta mig, att jag lät förbluffa mig så där. Men man väntar ju icke att få se några dubbelgångare vid den här tiden på dagen, eller hur, Fritz?»
»Jag får be ers majestät om ursäkt för min förmätenhet», sade jag. »Jag hoppas därigenom inte ha förverkat ers majestäts ynnest.»
»Vid gud, ni kommer alltid att ha kungens utseende», sade han skrattande, »vare sig jag tycker om det eller inte, och det skall bli mig en glädje att kunna stå er till tjänst på något sätt.»
Wärend och Wirdarne av folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius handlar om folkliv i Värend i södra Småland, närmare bestämt om hur folktron är påverkad av hedendomen och kvarlevande tro på Tor och Oden. Författaren menar också att Småland först befolkades av trollen:
Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först uppträdt i Wärend och med hvilka landets sednare bebyggare vid sitt inträngande kommo i beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen (Troll-gubbar, Trollkäringar, och i en något förändrad mening: troll-karlar, trollkonor, trollbackor)
Till utseendet äro de stygga, och när någon ännu skämtvis kallar en annan »ditt leda troll», »ditt stygga troll», eller säger »du ser ut som ett troll», är det visserligen icke för att beteckna någon slags fagerlek. Trollqvinnan, och serdeles skogsnufvan, har långa, hängande bröst, hvilka hon när hon löper slänger upp på skuldrorna.
Trollen gå eljest klädda i grå kläder, med en röd pinnhätta, batt-hätta (toppmössa), på hufvudet, och med håret hängande ned på axlarne. Deras röst är gnällande, hvadan de i norra Skåne jemväl få namn af Peblinge. De bo »i backarne», »i bergen», »under jorden», djupt in i skogarne och långt ifrån menniskobygder. Der har man stundom sett röken från deras kulor stiga upp ur jorden eller ur någon gömd skrefva, hvaraf minnet bibehåller sig i det ännu gängse uttrycket att »det är trollen som kölna (ɔ: elda)», när dimman eller solröken om sommaren stiger upp kring kullarne. Det är blott sällan som de nalkas någon menniskoboning, men när det var sträng vinter och mycket kallt »kommo de fordom in i stugorna, satte sig i grufvan och jemrade och uslade sig»
Poeten Erik Axel Karlfeldt är en av den svenska litteraturens nittiotalister genom sin debut 1895. I sin tredje diktsamling Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim liknar han sitt Dalarna med antikens Grekland:
Min sångmö är icke av Pinden,
hon är av Pungmakarbo.
Där vandrar hon, kvällsröd om kinden,
när dalarna skumma till ro.
Vi kryddas poeter med lager?
Har icke all Dalarnes vår
en kvist i sin svalare dager
till krans för en sångares hår?
En vinghäst av grekiska formen
är ädel och stolt, vill jag tro.
Men hellre jag rider i stormen
ett hingstföl av fjällbygdens sto.
Av järn är den blänkande sporren,
och vägen har kråkris och barr,
och lyran slår klunken som orren
och skorrar sin glöd som en knarr.
Till gudarnes gårdar, de sällas,
slår diktens sjufärgade bro
sitt fäste bland myrtnar i Hellas,
bland rönnar i Pungmakarbo.
Djungelboken av den brittiske författaren Rudyard Kipling är en novellsamling om livet bland djuren i Indiens djungel. En av de återkommande karaktärerna är en liten pojke, Mowgli, som växer upp i Indiens djungel, uppfostrad av vargar. Här i översättning av Tom Wilson:
Det prasslade litet i busksnåret, och Vargfar kröp ihop, färdig att ta språng. Då skulle ni, om ni varit där, ha fått se någonting av det mest besynnerliga i världen — vargen åtrade sig mitt i språnget. Han hade gjort satsen, innan han såg vad han tog språng efter, och därpå ville han hejda sig. Följden blev, att han sköt rakt upp i luften en fyra eller fem fot och så damp ned igen nästan på samma fläck.
»En människa!» fräste han. »En människovalp! Titta bara!»
Rakt framför honom, hållande sig i en lågt sittande gren, stod en naken brun gosse, som nyss hade lärt att gå — en så söt och knubbig liten pyssling, som någonsin nattetid hade kommit till en vargs håla. Han tittade upp i Vargfars ansikte och skrattade.
»Är det där en människovalp?» sade Vargmor. »En tocken har jag aldrig sett förr. Bär hit honom.»
Den röda nejlikan är en äventyrsroman av författaren Emma Orczy om den brittiske gentlemannen Sir Percival Blakeney som utåt uppträder som en fjant men som i hemlighet räddar människor från skräckväldets Frankrike:
Vad sir Percy själv beträffar, så ansågs han allmänt vara totalt olämplig för det vanskliga värv han lagt på sina skuldror. Hans huvudbetingelse därför tycktes bestå uti hans blinda dyrkan av gemålen, hans stora rikedomar och den höga gunst, vari han stod vid det engelska hovet. Men londonsocieteten var av den meningen, att när man betänkte hans eget inskränkta förstånd, hade det varit klokare av honom att skänka de nyssnämnda, högst avsevärda materiella förmånerna åt en mindre talangfull, mindre spirituell hustru.
I sitt vackra hem i Richmond spelade han med orubblig bonhomie andra fiol; på sin bedårande unga fru slösade han juveler och lyxartiklar av alla slag, vilka hon tog emot med oefterhärmligt behag. I gengäld utövade hon värdinneskapet på hans ståtliga slott med samma älskvärdhet, varmed hon förut hemma hos sig välkomnat Paris’ intelligensklick.
I rent yttre avseende var sir Percy Blakeney obestridligen en vacker karl — frånräknat den loja, uttråkade min, som han alltid bar. Han var städse högst elegant klädd och brukade »lancera» de överdrivna »incroyable»-moder, som nyss börjat tränga från Paris till England, med den säkra och goda smak, som är den engelske gentlemannen medfödd.
Världsmarknaden, även känd som Fåfängans marknad är en satirisk roman av den brittiske författaren William Thackeray. Enligt författaren finns ingen hjälte i romanen men protagonist är Rebecka "Becky" Sharp, en ung kvinna med enkel bakgrund som kämpar för att komma sig upp i världen. När hon arbetar som guvernant på en herrgård fattar den stormrika miss Crawley tycke för henne, här i översättning av Carl Johan Backman:
Sedan miss Crawley så där hade avskedat sir Huddlestone Fuddlestone, befallde hon att Rawdon Crawley varje dag skulle föra henne ned till middagen och att Becky skulle följa efter med hennes kudde — eller också tog hon Rebeckas arm, då det var Rawdons tur att följa efter med kudden.
— Vi måste sitta tillsammans, sade hon. Vi äro de tre enda kristna människorna i hela orten, min söta vän! Och ifall att så var, måste det medgivas att religionen stod på bra klena fötter i Hampshires grevskap.
Utom att miss Crawley var en så äkta kristen, var hon även, såsom vi redan nämnt, ultraliberal i sina åsikter och begagnade städse tillfället att uttala dem på det mest öppna sätt.
— Vad betyder väl börd, min söta vän? plägade hon säga till Rebecka. Se bara på min bror Fox; se på Huddlestones, som levat här sedan Henrik II:s dagar, och se på stackars Bute i prästgården. Kan väl någon av dem jämföras med er i intelligens eller bildning? Ja, inte blott att de ej kunna jämföras med er, de kunna inte ens mäta sig med den stackars kära Briggs, min sällskapsdam, eller med Bowls, min taffeltäckare. Ni, min söta vän, är ett riktigt ideal — en riktig liten juvel! Ni har mera huvud än halva grevskapet, och om förtjänsten finge sin belöning borde ni vara hertiginna — nej, det borde inte finnas några hertiginnor alls — men ni borde inte ha någon överman, och jag anser er, min söta vän, såsom min fullkomliga jämlike i alla avseenden, och — vill ni vara snäll och lägga litet mera kol på elden, min söta vän, och vill ni vara god och sprätta sönder den här klänningen och ändra den, ni som kan göra det så bra?
Och på detta sätt lät den gamla människovännen sin fullkomliga like springa hennes ärenden, vara hennes sömmerska och varenda kväll läsa franska romaner för henne, till dess hon somnade.
Germania av den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus har haft stor betydelse som ett av få bevarade historiska verk om länderna i Europa norr om det romerska riket. Tacitus har troligen inte själv besökt området utan byggt på andra historiska verk. Samtliga kopior troddes vara försvunna tills ett manuskript hittades i klostret i Hersfeld 1425. Bland de många germanska folk som omnämns finns bland andra suionerna:
Härefter följa suionernas samhällen, belägna ute i själfva oceanen; de äro starka utom genom män och vapen äfven genom flottor. Deras fartygs byggnad är däri skiljaktig från andras, att de hafva stäf i båda ändar och alltså alltid hafva en framstam färdig till landning. De använda inga segel, ej heller fästa de årorna i fasta rader vid spanten. Liksom bruket är på åtskilliga floder, äro deras åror lösa ock flyttbara åt ena eller andra hållet, allt efter behofvet.
Hos dem står äfven rikedom i anseende, och därför härskar också en enda kung utan några inskränkningar och med rätt till ovillkorlig lydnad. Äfven äro hos dem vapnen icke, såsom hos öfriga germaner, i fritt bruk, utan instängda och under bevakning och det till på köpet af en slaf — oceanen hindrar nämligen plötsliga infall af fiender, och beväpnade skaror, som gå sysslolösa, förfalla ju lätt till själfsvåld, hvadan det ligger i konungens intresse att sätta hvarken en ädling eller en friboren eller ens en frigifven till vakt öfver vapnen.
Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén är den till synes omöjliga kärlekshistorien mellan Gabriella Haraldsson, dotter i en ökänd smugglarfamilj i Bohuslän och den tjusige Arve Arnman vid kustbevakningen. I smugglarfamiljen finns en ödesdiger hemlighet, att Gabriellas far för många år sedan mördade Arves far för att inte bli gripen av kustbevakningen.
Omkring en halv mil inom de nordväst från Marstrand belägna Paternosterskären, vilka troligen fått sitt namn av de många paternoster, forntida sjöfarare där uppsänt för sitt livs räddning, ligger en liten grupp av ofruktbara öar, bland vilka dock en är bebodd och som vi i vår berättelse vilja kalla Tistelön.
Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida, genom bergen något skyddat för de rasande västliga stormarna, ett litet halvförfallet hus. Det hade en påbyggd gavel, vars blanka timmerstockar och friska mossa visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och saltvatten unkna och gröna väggar, som utgjordes av det gamla bjälklaget. Fönstren liknade gluggar med tvenne blyrutor i höjd, och mellan varje glugg voro råa sälskinn utspända från takåsen ända ned till den långa muren. Själva gårdsplanen bestod av en stor flat berghäll, i vars ena hörn några stänger med uppträdda rockor hängde i regelbundna rader. Alla klintar runt omkring voro betäckta med långor och fläkt torsk. Ungefär vid mitten av berghällen var i en trång rämna en mast inkilad, på vars topp en flöjel ängsligt gnisslade för vinden.
Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber eller Cajsa Wargs kokbok av Cajsa Warg publicerades första gången 1755 och är en bok om hur ett hushåll bör skötas. Dess recept fick stor betydelse fram till mitten av 1800-talet. Här finns bland annat ett recept på crème brûlée:
Tag 10 lod såcker, doppa det uti watten och slå 2 skedblad watten dertil, at såckret får wäl smälta, lägg altsammans uti en malm- eller silfwer-panna, hwilken sättes på koleld, och låter det blifwa hel gulbrun; men röres flitigt, at det ej blifwer brändt; då såckret är brunt, slås et halft stop söt miölk deruti och röres wäl om, at det får smälta: men laga så, at miölken straxt kokar up: när såckret är wäl smält och miölken ser brun ut, så slås hon uti en skål at kallna; då tages 10 ägge-gulor, de wispas wäl, miölken slås dertil, samt litet sönderstött canel och röres tilhopa, sedan slås det på et silfwer-fat och sättes i ugnen, när det stannar, är det färdigt, och kan ätas då både warmt och kallt. Den som wil bruka tenn-fat, så kan det sättas på en kokande watten-gryta, så skadas ej brädden.
Carl Hårleman var inte bara verksam som överintendent vid uppbyggnaden av Stockholms slott, han var också ansvarig för uppsynen av kronans byggnadsverk över hela landet. I sin Dag-Bok Öfwer en ifrån Stockholm igenom åtskillige Rikets Landskaper gjord Resa, År 1749 har han skrivit ned sina intryck vid en resa genom södra Sverige sommaren 1749. Humöret stiger när resesällskapet lämnar Smålands skogar och kommer till Skåne:
Inemot Broby öpnade sig et härligt land. Glada fält, bärande åkrar, blomstrande ängar, nära wid hwarannan lysande Kyrkor, tätt tilsammans liggande byar, gårdar prydda med löfträn, en ny och inwånarnes större förmögenhet betydande klädedrägt, med et ord, all ting kom oss at förglömma de förre dagars olust, och lemnade oss ej annan önskan öfrig, än at denne orts, förr så förträffelige, ek- och bok-skogar wore något mindre medtagne.
Igenom et både sinnen och ögon så frögdande land ankommo wi, sedan wi lemnat Christianstad på wänstra handen, d. 10 om aftonen, til det så besynnerligen wäl belägne Maltesholm uti Gärdt härad, och förblewo der i et ej mindre än sjelfwa orten kärt och angenämt sällskap, til d. 17.
De tre musketörerna av den franske författaren Alexandre Dumas den äldre hör till litteraturhistoriens mest kända äventyrsromaner. Berättelsen om den unge d'Artagnan som kommer till Paris med inte mycket mer än drömmen om att få bli en av kungens musketörer har kommit ut i otaliga upplagor och översättningar och har även gjorts både som teater och film. Här i översättning av Tom Wilson har d'Artagnan under sin första dag i Paris utmanat tre av kungens musketörer på duell:
»Vad!» utropade d'Artagnan. »Är herr Porthos er första sekundant?»
»Ja, har ni något emot det?»
»Nej, inte det minsta.»
»Och där kommer den andra.»
D'Artagnan såg åt det håll Athos pekade och kände igen Aramis.
»Vad!» utbrast han i ännu mera förvånad ton än första gången. »Är er andra sekundant herr Aramis?»
»Ja visst. Vet ni inte, att man aldrig ser oss annat än tillsammans och att man i musketörkåren, vid gardet, vid hovet och i staden kallar oss Athos, Porthos och Aramis eller ”de tre oskiljaktiga”? Men eftersom ni kommer från Dax eller Pau…»
»Från Tarbes», sade d'Artagnan.
»Så är det inte att undra på, om ni inte känner till den detaljen», ifyllde Athos.
»På min ära», sade d'Artagnan, »förtjäna ni inte ert namn, mina herrar, och kommer mitt äventyr att göra något väsen av sig, så skall det åtminstone bevisa, att er förening inte grundar sig på några kontraster.»
Under tiden hade Porthos hunnit fram och hälsat på Athos med en handrörelse, varpå han vände sig till d'Artagnan, men blev stående helt förvånad.
Kanske bör det i förbigående omtalas, att han hade bytt om gehäng och lämnat kappan.
»Åh!» sade han, »vad vill det här säga?»
»Det är med den här herrn jag skall slåss», sade Athos i det han med handen visade på d'Artagnan och hälsade Porthos med en liknande åtbörd.
»Det är med honom som även jag skall slåss!» sade Porthos.
»Men inte förrän klockan ett», svarade d'Artagnan.
»Och jag med — även jag skall duellera med den herrn!» sade Aramis, som i sin tur uppträdde på platsen.
»Men inte förrän klockan två», sade d'Artagnan lika lugn som förut.
Romanen Jane Eyre från 1847 är den brittiska författaren Charlotte Brontës mest kända verk och skildrar en föräldralös prästdotters uppväxt, här i översättning av Carl Johan Backman. När Jane ska gifta sig får hon vid altaret veta att hennes Mr Rochester redan är gift. Prästen börjar med att fråga om det finns några äktenskapshinder:
»Jag uppmanar och besvär eder båda, att I (på samma sätt som I en gång skolen svara på domens förfärliga dag, då alla hjertans hemligheter blifva uppdagade) nu bekännen, om någon af eder känner något hinder för er lagliga förening till äkta makar; ty I bören komma ihåg, att de som äro förenade på annat sätt än som Guds ord tillåter, deras förening är icke af Gud, och deras äktenskap ej heller inför menniskor giltigt.»
Han tystnade, såsom bruket fordrar. Hur ofta har väl denna tystnad blifvit bruten genom något svar? Kanhända icke en gång på hundrade år. Presten, som icke hade upplyft sina ögon från boken och endast för ett ögonblick stannat, var just på väg att fortsätta samt hade redan utsträckt sin hand mot mr Rochester och till hälften öppnat sina läppar för att fråga: »Vill du hafva denna qvinna till din äkta maka?» — då en tydlig röst strax bredvid oss sade:
»Giftermålet kan icke gå för sig: jag får förklara att ett hinder derför finnes.»
Presten såg upp på talaren och stod stum af förvåning, och på samma sätt äfven notarien. Mr Rochester darrade lätt, som om en jordbäfning under hans fötter kommit honom att vackla; derpå tog han ett säkrare fotfäste och utan att vända sig om, sade han med låg, men fast stämma:
»Fortfar!»
Skattkammarön av Robert Louis Stevenson är en klassisk äventyrsroman om unge Jim som hittar en skattkarta över en nedgrävd skatt och ger sig iväg på en skattexpedition. Romanen börjar med att en gammal sjörövare tar in på värdshuset där Jim bor:
Jag minns honom som om det varit igår, då han kom traskande till värdshusets dörr, med sin sjömanskista på släp efter sig på en skottkärra — en lång, stark, tung, nötbrun man, med sin tjärade hästsvans över axlarna på den smutsiga, blå rocken, händerna nariga och ärrade, med svarta sorgkanter under de trasiga naglarna och med sabelhuggsärret över ena kinden i en smutsvit, likblek färgton. Jag minns hur han såg ut över fjärden och visslade för sig själv under tiden, för att därpå börja sjunga den gamla sjömanssången som han så ofta skulle komma att upprepa:
Femton man på en död mans kista –
Jo-ho-ho och en flaska med rom!
med den höga, gamla skälvande rösten, som verkade ha stämts och brutits vid ankarspelet. Så knackade han på dörren med ena änden av en käppliknande båtshake som han bar med sig och då min far öppnade, krävde han burdust att få ett glas rom.
Jerusalem är en av Selma Lagerlöfs mest kända romaner och utspelas i en socken i Dalarna där en religiös väckelse drar in. Central i handlingen är bondgården Ingmarsgården, som gått i arv från far till son, och där den äldste sonen alltid hetat just Ingmar. Ingmar förälskar sig i skolmästarns dotter Gertrud, men det invanda livet i socknen vänds upp och ned när predikanten Hellgum anländer och får en grupp av sockenbor att lämna allt de har och flytta till Jerusalem.
I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde, skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade:
— Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.
Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också mycket noga med att fara till kyrkan varje söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta nära nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.
Sången om den eldröda blomman av den finländske författaren Johannes Linnankoski handlar om bondsonen Olof som efter ett gräl med sin far lämnar gården och börjar arbeta som timmerflottare. Bonddottern Kylliki ger till början inte mycket för den självsäkre flottaren:
»Ni har vackra rosor!» ljöd det från vägen.
Det var en artighet, men det lät som en utmaning — ynglingen visste det själf mycket väl.
»Åja, tämligen!» blef svaret med en röst som betydde ungefär: jag är färdig, jag väntar bara på fortsättningen.
»Jag tänkte begära en af dem till minne åt vandraren — en från den där röda nyponbusken. Om det inte anses förmätet?»
Flickan rätade ut sig.
»Det har inte varit sed i Moisio gård att räcka rosor öfver staketet åt någon — om det också brukas annanstädes!»
»Om det också brukas annanstädes?» upprepade ynglingen för sig själf och kände sitt blod sjuda. På röstens klang förstod han hvad hon menade med det, och han visste att deras första sammanträffande måste gestalta sig ungefär så, men ändå häpnade han öfver hänsynslösheten i hennes första hugg.
»Jag brukar inte begära blommor bakom hvarje staket», svarade han stolt. »Och jag har inte för sed att begära två gånger — om det också brukas så annanstädes. Farväl!»
Fänrik Ståls sägner av poeten Johan Ludvig Runeberg handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809. Den första dikten, Vårt land, har blivit Finlands nationalsång. En av de mest kända dikterna är Sven Dufva, om bondpojken som med klent förstånd men friskt mod går ut i kriget när ryssarna anfaller:
Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.
Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.
Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.
"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.
När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"
Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery handlar om den föräldralösa Anne som vid 11 års ålder kommer till ett äldre syskonpar. Här i Karin Jensens översättning slår hon vad om att hon kan klättra upp på ett tak och promenera på takåsen:
Det var väl inte någonting så värst märkvärdigt att kunna gå på ett litet lågt trästaket, sade hon. — I Marysville kände jag en flicka, som kunde gå på själva takåsbjälken på ett tak.
— Det tror jag inte, sade Josie ögonblickligen. Jag tror inte, att någon människa kan gå på en takåsbjälke. Du kan det åtminstone inte.
— Kan jag inte? ropade Anne.
— Visa då, att du törs, sade Josie i utmanande ton. Men jag påstår, att du inte törs klättra upp och gå på takåsbjälken över fru Barrys kök.
Anne bleknade, men här var tydligen intet val. Hon gick bort mot huset, där en stege stod rest mot kökstaket. Alla flickorna i femte klassen läto höra ett »o!» — dels av spänning, dels av fruktan.
— Gör det inte, Anne! bönföll Diana. — Du faller ned och slår ihjäl dig. Bry dig inte om Josie Pye. Det är inte rätt att mana ut någon att göra någonting så farligt.
— Jag måste göra det. Min heder står på spel, sade Anne högtidligt. — Jag ska gå på takbjälken, Diana, eller låta mitt liv på kuppen. Om jag slår ihjäl mig, så får du min pärlring.
En julsång på prosa, även känd som En julsaga, är en roman av Charles Dickens som utspelas i jultid och som handlar om den gamle och vresige Ebenezer Scrooge som är för snål för att fira jul:
Dörren till Scrooge skrivkammare stod öppen, så att han kunde hålla ögonen på sin skrivare, som satt i en dyster liten cell, snarare en liten skrubb och kopierade brev. En mycket liten brasa brann i Scrooges eldstad, men i skrivarens eldstad brann en som var så mycket mindre, att det föreföll som om det endast bestod av ett stycke kol. Men han kunde inte fylla på den, eftersom Scrooge förvarade kolhämtaren i sitt eget rum; och så snart skrivaren kom in dit med skoveln, förutspådde hans herre deras oundvikligt snara avsked från varandra. Varvid skrivaren satte på sig sin vita stortröja och försökte värma sig vid sitt ljus; ett försök som, eftersom han inte var en man med utpräglad fantasi, misslyckades.
”God jul, morbror, Gud vare med Dig!” ropade en gladlynt röst. Den tillhörde Scrooges systerson, som stod inför honom så hastigt, att detta var det första tillkännagivandet av hans ankomst.
”Bah!” sade Scrooge. ”Humbug!”
Han hade värmt sig i så hög grad genom sin snabba gåsmarsch genom frosten och dimman, denne Scrooges systerson, att han formligen glödde; hans ansikte var rödaktigt och vackert; hans ögon lyste och hans andedräkt ångade.
”Julen en humbug, morbror?” sade Scrooges systerson. ”Det är jag övertygad om att Du inte menar!”
”Det gör jag” sade Scrooge. ”God jul! Vad rätt har Du att glädja dig? Vad anledning har Du att vara glad? Är Du inte tillräckligt fattig ändå?”
”Ge med dig nu, morbror”, svarade systersonen med glädje i rösten. ”Vad rätt har Du att vara så dyster? Vad skäl har Du att vara vresig? Är Du inte tillräckligt rik ändå?”
Eftersom Scrooge inte hade något bättre svar till hands vid detta tillfälle, sade han åter ”Bah!” och följde upp det med ordet ”humbug!”.
Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan i Edvard Fredins översättning läses traditionsenligt på Skansen vid tolvslaget.
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.
Ett hem är en bok från 1899 av målaren Carl Larsson. Den består av en inledande text där Larsson beskriver sitt familjeliv i stugan Lilla Hyttnäs i byn Sundborn utanför Falun. Sedan följer 24 akvarellmålningar från huset och familjen Larssons tillvaro. Larsson berättar själv om första gången han fick se Lilla Hyttnäs:
Det var en liten oansenlig, ful och intetsägande byggnad, liggande på ett slaggvarp. Den hette också Hyttnäs — Lilla, till skillnad från grannens Stora dito. — Den jordsmula de hade sin potatis på var ditkörd annorstädes ifrån, och den nypa dikeslera, som var lagd här och där, tjänade några syrenbuskar att breda Persiens doft och prakt öfver det hela. Men den där stugan låg alldeles intill en krökning af Sundbornsån, just där denna vidgar ut sig en smula; en liten backe bar rakt ut i vattnet, där en åldrig ökstock låg för att antyda, att här var hamn; nio björkar hade alldeles själfmant slagit sig ner i slaggen, och de sågo då sannerligen ej ut att ha det drygt. Och gummorna gick det ingen nöd på heller. De voro ett par ordningsmönster, och hade nätt upp hvad de nödtorftligen behöfde. Allt inomhus var rent och fint, möblerna voro af enklaste slag, men gammaldags och hållbara, arf efter föräldrarna, hvilka bott på en egendom i närheten.
Här erfor jag denna outsägligt ljufva känsla af afskildhet från världens buller och larm, som jag endast en gång förr känt (och det var i en fransk bondby). När därför min svärfar föreslog mig att han för min räkning skulle köpa en halfstor egendom i samma by, så svarade jag bestämdt nej, och motiverade afslaget med, att endast något liknande denna lilla idyll skulle passa en konstnär.
Ett par år därefter dog den ena systern, den andra ville ej längre bo kvar i ensamheten, och då påminde sig svärfar hvad jag en gång sagt, och gaf mig stugan med allt hvad däri var.