Nerikes gamla minnen/Kapitel 23
| ← Nerkiska djur- och växtnamn |
|
Folkspråket → |
XXIII.
FOLKSÅNGER OCH FOLKMUSIK.
Det är uppenbart, att någon rikare efterskörd icke kan vara att upphemta på ett fält, hvilket, såsom den svenska Folkvisans, med så mycken förtjenst och framgång blifvit bearbetadt af Geijer och Afzelius, Hyltén-Cavallius och Stephens, Arvidsson, Dybeck, m. fl. Att densamma emellertid ännu lefver med friskt lif i många landsändar, visar sig af den sistnämnde forskarens år ifrån år sig ökande samlingar; ehuru det å andra sidan icke kan förnekas, att den tid i det närmaste är förbi, då sång och saga förljufvade den husliga fliten och folkvisans veka, rörande, toner lifvade vinterqvällens bestyr vid den sprakande brasan. Det är ock i den slutna husliga kretsen, eller i en allvarsam naturs storartade omgifningar, som hennes rätta jordmån finnes. Till båda tränger sig redan det yttre lifvets oroliga buller, och den folkpoesi, som nu intager den gamla riddarevisans rum, är i bästa fall af allt för kosmopolitisk art, för att någonsin kunna eröfra sig en nationel betydelse.
Hvad vi meddela, kan naturligtvis icke blifva någon fullständig samling, hvarken af det gamla eller nya på folkvisans och folkmusikens område. Eu dylik samling hade här icke kunnat inrymmas, äfven om det stått i vår förmåga att lemna en sådan. Vi måste alltså inskränka oss till det möjligast minsta, eller till att meddela några, i Nerike gjorda, uppteckningar utaf de äldre visor, som förut finnas hos Geijer och Afzelius, men från hvilkas versioner de afvika i icke oväsendtlig grad, — vidare att framlägga några prof på nutidens folkliga diktkonst, och slutligen — att återgifva några af de vanligaste folkdanserna och danslekarna förr och nu.
Romanser eller Riddarevisor.
1.
Hertig Silfverdal.
Upptecknad i Vester-Nerike. (Geijer och Afzelius: Svenska Folkvisor, N:o 10.)
«Och kära mina hofmän, — I stillen edert lag;
Tills jag får gå till grafven och väcka upp min far».
Min sorg faller vida!
Och Silfverdal han klappar på kolsvartan graf,
Och derutur så får han utaf sin fader svar:
Min sorg faller vida!
«Hvem är det, som mig väcker, allt under tungan jord?
Att jag ej får mig hvila med frid och med ro».
Min sorg faller vida!
«Jag vill Er inte väcka, — ej störa eder ro;
Blott att jag får veta, hvar brud jag skall få».
Min sorg faller vida!
«En konungsdotter fager är den du skall få;
Men henne skall du söka i tvenne hela års;
Min sorg faller vida!
«Med dig så skall du föra det röda gullband
Och det så skall du gifva skön jungfrun i hand»,
Min sorg faller vida!
Och Silfverdal han sadlar sin gångare grå;
Sen rider han sig bort i tvenne hela år.
Min sorg faller vida!
Herr Silfverdal han rider de årena två,
Och inte så fann han den bruden ändå.
Min sorg faller vida!
Då rider han sig uppå konungens gård,
Der friar han till jungfrun för honom ute står;
Den sorg faller vida!
«Och hören I, skön jungfru, hvad jag Er säga må:
Och viljen I ej blifva min unga gemål?»
Min sorg faller vida!
«Och inte jag det vill, och inte jag det får;
Min fader mig bortlofva, när som jag var tu år;
Min sorg faller vida!
Jag väntar och jag längtar, han kommer väl en gång;
Men himmelen skall veta, hur tiden görs mig lång».
Min sorg faller vida!
Herr Silfverdal han visar sitt halfva gullband
Och maken dertill sken på sköna jungfruns barm,
Min sorg faller vida!
Och jungfrun tog bandet ur Silfverdals hand
Och lade sin snöhvita hand uti hans,
Min sorg faller vida!
5
Grefvens döttrar vid Östervallahed.
Variant af Grefvens döttrar vid Elfvabolid (Geijer och Afzelius, N:o 11), upptecknad i Lekebergslagen.
Det bodde en herre på Östervallahed;
Han hade tre döttrar och granna voro de:
Med all äran.
Den ena var så däjelig, den andra var så grann,
Den tredje hon förlofva’, hon aldrig tog sig man.
Med all äran.
Det spordes öfver städer, det spordes öfver land,
Det spordes ned till Necken i snöhvitan sand.
Med all äran.
Så kom det en herre på sköna jungfruns gård
Och jungfrun hon månde sig mot honom bestå;
Med all äran.
Och jungfrun hon gick upp i kammaren sin:
»Krist gifve! Krist gifve, den herren vore min!»
Med all äran.
Och jungfrun hon stiger i sköna herrens vagn
Och hästarna de stodo som lejon uppå land.
Med all äran.
Han åkte öfver bro, och han åkte öfver spång;
Han skjutsa’ sköna jungfrun alltför den sista gång.
Med all äran.
«Och kära ni min herre, ni släpper mig på land,
Och Eder vill jag gifva mitt silfverspänn och band».
Med all äran.
«Ditt silfverspänn och band det passar jag ej på;
Men aldrig utur vagnen du mera skall gå».
Med all äran.
«Och kära ni min herre, ni släpper mig på ö,
Och Eder vill jag gifva min guldkrona röd»,
Med all äran.
«Din guldkrona röd den passar jog ej på;
Men aldrig utur vagnen du mera skall gå».
Med all äran.
«Och hemma gråter fader och hemma gråter mor
Och hemma gråter syster och så min lilla bror».
Med all äran.
Och hemma gråte hvem, som hemma gråta vill;
Men nu så skall du veta, att du hör Necken till»,
Med all äran.
3.
Hertig Fröjdenborg och Fröken Adelin.
Denna uppteckning från Öster-Nerike (ur Djurklou: Nerikes Folkspråk och Folklif) återfinnes hos Geijer och Afzelius under N:o 19.
Fröken Adelin hon gångar sig till rosendegård,
Der bryter hon de rosor, både hvita och blå.
Mig synes det är tungt till att lefva.
Fröken Adelin in genom dörren steg;
Hennes fader henne med vreda ögon ser.
Mig synes det är tungt till att lefva.
«Hvad gjorde fröken Adelin i rosendegård?» —
«Jag plockade de rosor, både hvita och blå».
Mig synes det är tungt till att lefva.
«Hvad skall du med de rosor, både hvita och blå?» —
«Hertig Fröjdenborg jag binder en krans derutaf».
Mig synes det är tungt till att lefva.
«Har du ej hunnit glömma hertig Fröjdenborg ännu,
Så skall jag väl göra på eder kärlek slut».
Mig synes det är tungt till att lefva.
Och konungen kallar sina tjenare två:
«I tagen hertig Fröjdenborg ur tornet det blå».
Mig synes det är tungt till att lefva.
De togo hertig Fröjdenborg ur tornet det blå;
Hans hår det var grånadt, hans skägg likaså.
Mig synes det är tungt till att lefva.
Här hafver jag setat i fulla femton år,
Mig synes nu det är blott de dagarna få.
Mig synes det är tungt till att lefva.
De lade hertig Fröjdenborg allt uppå ett bräd;
De slagtade honom, som bönder slagta fä.
Mig synes det är tungt till att lefva.
De lade hertig Fröjdenborg allt uppå en disk;
De ristade honom, som bönder rista fisk.
Mig synes det är tungt till att lefva.
Det var de falska tärnor, de stodo dernäst;
De togo hertig Fröjdenborgs hjerta så färskt.
Mig synes det är tungt till att lefva.
Fröken Adelin frågar: ehvad får jag för en rätt?» —
«Jo, det är hertig Fröjdenborgs hjerta så färskt»,
Mig synes det är tungt till att lefva.
»Och är det hertig Fröjdenborgs hjerta så färskt,
Så skall det också blifva min aldrasista rätt».
Mig synes det är tungt till att lefva.
Fröken Adelin stiger uti kammaren in,
Der kallar hon på småsvenner sin’:
Mig synes det är tungt till att lefva.
«I hemten mig hit de vinglasen två;
Deraf så vill jag dricka hertig Fröjdenborgs skål».
Mig synes det är tungt till att lefva.
«I hemten mig hit det glaset med mjöd;
Deraf så vill jag dricka mig sjelfvan till död».
Mig synes det är tungt till att lefva.
Brådt kommer det bud för konungen in:
«Fröken Adelin är död uti kammaren sin».
Mig synes det är tungt till att lefva.
Och konungen häftigt ur höga salen sprang,
Han slog igen dörren så låsen de sang.
Mig synes det är tungt till att lefva.
»Och hade jag vetat deras kärlek så stark,
Han skulle ej dött för mångtusende mark»;
Mig synes det är tungt till att lefva.
«Och hade jag vetat deras kärlek så huld,
Han skulle ej dött för många tunnor guld».
Mig synes det är tungt till att lefva.
De lade begge liken allt uppå en bår
Och fruar och jungfrur de krusa deras hår.
Mig synes det är tungt till att lefva.
De lade begge liken allt uti samma graf,
Der sofva de så sött allt intill domedag.
Mig synes det är tungt till att lefva.
4.
Liten Kerstin Stalldräng.
Denna märkliga variant af N:o 33 hos Geijer och Afzelius har blifvit Förf. meddelad från Knista socken.
Det bodde en bonde allt bredvid en å;
Kung Gramon —
Han hade de stoltaste döttrarna två.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Han hade väl fyra, han hade väl fem;
Kung Gramon —
Men liten Kerstin var väl den stoltaste af dem.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Och hertigen rider sig söder ut på jagt,
Kung Gramon —
Och ute för honom liten Kerstin hon satt.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Och liten Kerstin gångar sig åt stallet in,
Kung Gramon —
Der skådade hon de fålarna fem.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Hon klappade den hvita, hon smekte den grå;
Kung Gramon —
Den stoltaste af dem lad’ hon sadelen på.
Kapitanna offvinsan tulilantanta, liten Gramon.
Och liten Kerstin rider sig på konungens gård,
Kung Gramon —
Och ute för henne sjelfva konungen står,
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
»God dag! nådig konung, som framför mig står.
Kung Gramon —
Behöfver nådig konung någon stalldräng i år?»
Kapitanna offoinsan tulilantanta, liten Gramon.
«I år så behöfver jag stalldräng som bäst,
Kung Gramon —
Men jag har ej rum för stalldrängens häst».
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Och konungssonen svarade fadren sin:
Kung Gramon —
«Han kan väl få stå i spiltan hos min».
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Vår stalldräng har blifvit så faseligt fet;
Kung Gramon —
Han orkar ej rida, när solen skin’ het.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Vår stalldräng har blifvit så faseligt tjock,
Kung Gramon —
Han orkar ej stiga i guldsadeln opp.
Kapitanna offuinsan tulilantanta, liten Gramon.
Och hastigt kom bud för konungen in,
Kung Gramon —
Vår stalldräng har fått två små underliga ting.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Och konungen upp ifrån thronen han sprang,
Kung Gramon —
Han slog igen dörren, så i låset det sang.
Kapitanna offoinsan tulilantanta, liten Gramon.
Och konungen ropte öfver hela sitt hof:
Kung Gramon —
«Och hvem hafver narrat min stalldräng i år?»
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
Och konungssonen föll för sin faders fot:
Kung Gramon —
«Jo, kära min fader, — det hafver jag gjort», —
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
«Stig upp och stig upp, tag din unga brud i hand,
Kung Gramon —
Gif henne gullkrona och drottninge namn».
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon,
De fruar och de jungfrur, de krusa hennes hår,
Kung Gramon —
Och sjelfva grefvinnan satte gullkronan på.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
De fruar och jungfrur de lida stor harm,
Kung Gramon —
För liten Kerstin sofver på hertigens arm.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.
5.
Den Bortsålda.
N:o 15 hos Geijer och Afzelius och upptecknad i Längbro socken.
Min fader och min moder de ledo stor nöd,
Så sålde de mig för en liten beta bröd,
Till det hedniska landet, att förödas.
Och sjömännen kasta sina åror till att ro,
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod,
För det hon skall till det hedniska landet, att förödas.
«Och kära I sjömänner, — I vänten liten tid;
Jag ser min fader komma; han håller mig så kär,
Han tager sina oxar och löser mig dermed,
Så slipper jag komma till det hedniska landet, att förödas».
Och oxar det har jag ej flera än två;
Med dem skall jag plöja, med dem skall jag så;
Du slipper ej komma till det hedniska landet, att förödas.
Och sjömännen kasta sina åror till att ro,
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod,
För det hon skall till det hedniska landet, att förödas.
«Och kära I sjömänner, — I vänten liten tid;
Jag ser min moder komma; hon håller mig så kär,
Hon säljer sina gullskrin och löser mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
Och gullskrin det har jag ej flera än två;
Det ena skall jag nyttja, det andra låta stå;
Du slipper ej komma till det hedniska landet, att förödas.
Och sjömännen kasta sina åror till att ro,
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod,
För det hon skall till det hedniska landet, att förödas.
«Och kära I sjömänner, — I vänten liten tid;
Jag ser min syster komma; hon håller mig så kär,
Hon säljer sina gullkronor och löser mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
Och gullkronor har jag ej flera än två;
Den ena skall jag bära, den andra låta stå.
Du slipper ej komma till det hedniska landet, att förödas.
Och sjömännen kasta sina åror till att ro,
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod,
För det hon skall till det hedniska landet, att förödas.
«Och kära I sjömänner, — I vänten liten tid;
Jag ser min broder komma; han håller mig så kär,
Han säljer sina fålar och löser mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
Och fålar det har jag ej flera än två;
Den ena är halt och den andra kan ej gå.
Du slipper ej komma till det hedniska landet, att förödas.
Och sjömännen kasta sina åror till att ro,
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod,
För det hon skall till det hedniska landet att förödas.
«Och kära I sjömänner, — I vänten liten tid;
Jag ser min fästman komma; han håller mig så kär,
Han säljer sina gullringar och löser mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
«Och kära I min fästman, I hållen mig så kär,
I säljen edra gullringar och lösen mig dermed,
Så att jag slipper komma till det hedniska landet, att förödas».
Och gullringar har jag ej mera än tolf;
Med sex skall jag lösa dig, — de andra skall du få,
Så slipper du komma till det hedniska landet, att förödas.
6.
Harpans kraft.
Ingen af de äldre folkvisorna förekommer så allmänt öfver hela Nerike som denna (N:o 91 hos Geijer och Afzelius). De uppteckningar, utg. erhållit från flera håll, öfverensstämma alla i det närmaste med den uppteckning, Djurklou lemnat från Stora Mellösa socken, och då denna äfven är den fullständigaste, återgifves den här.
Hertigen låter sitt bröllop reda fort,
Och jungfrun hon satt uti buren och gret, —
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
«Sörjen I väl, att jag ej är riker,
Eller sörjen I väl, att jag ej är er like?» —
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
«Eller sörjen I väl för sadel eller häst,
Eller sörjen I väl, att jag eder fäst?» —
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
«Intet sörjer jag, att I ej är riker,
Och intet sörjer jag, att I ej är min like»,
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
«Och intet sörjer jag för sadel eller häst,
Och intet sörjer jag, att I hafven mig fäst», —
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
»Jag sörjer långt mera den dröm, jag har drömt,
Att jag skulle stupa i Wenneborgs ström»,
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
»Och intet skall du stupa i Wenneborgs ström,
Som du hafver drömt allt uti din dröm».
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
«Jag skall låta bygga den broen så stark,
Ja, om den kostade tusende mark»,
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
«Och jag skall låta bygga den broen så bred,
Ja, om den ock kostade penningar fler».
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
«Och femtio svenner skall för och efter rida,
Och femtio svenner skall stånda på hvar sida».
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
Men när som de kommo uppå den breda bro,
Då snafvar gråhästen på rödan gullsko
Med tjugufyra söm,
Och jungfrun hon faller i stridanste ström.
Och hertigen kallar på småsvenner sin:
«I hemten hit gullharpan min».
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
Och första slag, han på gullharpan slog,
Satt Wenneborgs-näcken på vattnet och log.
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
Och andra slag, han på gullharpan klang,
Satt Wenneborgs-näcken på vattnet och sang.
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
Och tredje slag, han på gullharpan let,
Satt Wenneborgs-näcken på vattnet och gret.
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
Herr Walleman, Herr Walleman, du döde mig ej,
Du skall få din brud med sina systrar sju.
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
Och nu blef det glädje och nu blef det gamman,
Och alla åtta systrar, de dansade samman.
Min allra hjertans kära, hvi sörjen I så?
Äldre Skämtevisor.
1.
Tiggargubben.
Denna visa, en efterbildning af den äldre Riddarvisan, är upptecknad i Vester-Nerike. Huruvida hon förut finnes i tryck är utg. obekant. Melodien, såsom varande af underordnadt värde, är utelemnad.
Och tiggargubben gångar sig på konungens gård,
I—o, med gullsporrar på —
Och lånar sig en häst med gullsadel uppå.
I—o, med gullsporrar på —
Och tiggargubben rider sig på jungfruns gård,
I—o, med gullsporrar på —
Med sadlad häst och gullsporrar på.
I—o, med gullsporrar på —
Och tiggargubben gångar sig åt kammaren in;
I—o, med gullsporrar på —
Der börjar han att skryta af rikedomen sin:
I—o, med gullsporrar på —
«I staden, der har jag ett slott utaf bly,
I—o, med gullsporrar på —
Och lyster sköna jungfrun att gånga deruti?»
I—o, med gullsporrar på —
«På landet, der har jag en jordande gård,
I—o, med gullsporrar på —
Med fyrahundra kor och sjuhundrade får».
I—o, med gullsporrar på —
«På landet, der har jag båd’ åker och äng,
I—o, med gullsporrar på —
Och dertill fyra pigor, som bädda upp min säng»,
I—o, med gullsporrar på —
Och jungfrun hon tvättar sig i vin och mjölk:
I—o, med gullsporrar på —
«Nu har jag fått en friare, och den, som är folk»,
I—o, med gullsporrar på —
Och tiggargubben skratta’ och lanka’ sin väg:
I—o, med gullsporrar på —
Så går det galna fickor, när de vill gifta sig.
I—o, med gullsporrar på —
2.
Staffansvisan.
Denna nationalsång — med sina otaliga förändringar, hvilka, såsom Geijer anmärker, kunna sägas vara lika många, som det finnes olika sångare — höres ännu någon gång i Nerike, annandag jul, och sjunges då vanligen sålunda:
Staffan var en stalledräng:
Nu sjungom vi så gerna; —
Han vattnade och red i fläng,
Allt vid den ljusa stjerna,
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Så red han sig på bondens gård,
Nu sjungom vi så gerna; —
Fast vintern var så sträng och hård,
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Och flickan sprang ur sängen sin,
Nu sjungom vi så gerna; —
Och dörren upp och Staffan in,
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Hon sade: «Kära Staffa, sitt!»
Nu sjungom vi så gerna; —
«Men jag får tända ljuset mitt».
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Hon rörde uti askan bra;
Nu sjungom vi så gerna; —
Men ingen gnista eld fanns qvar;
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Och fast de ingen eld kund’ få,
Nu sjungom vi så gerna; —
Så hjelpte de sig bra ändå;
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Och öl hon skulle Staffan ge,
Nu sjungom vi så gerna;
Hon tappa i, — det rann bredvid;
Allt vid den ljusa stjerna,
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Nyare Visor.
1.
Melodien till denna lilla Folkvisa, som är upptecknad i Öster-Nerike, återfinnes under N:o 1 i Musikbilagan.
Nu är jag som ett vilse får,
Som ständigt ensam går;
Nu har jag hvarken far eller mor,
Som tröstar mig på denna jord,
Som säger mig ett ord.
Visst vet jag att jag felat har;
Men hvem är utan fel,
Ty alla menskors falska tal
De räcka till åt en och hvar;
Nog har jag fått min del.
Tror du att jag skall krusa dig,
Fast du än riker är;
Ty rikedom försvinna skall;
Kärleken den blir aldrig kall,
Om han uppriktig är.
Nu har jag sjungit visan till slut:
Nu har jag sjungit ut.
Farväl och adjö min lilla god vän!
Vi träffas väl i himmelen,
En gång då jag blir död.
2.
Folkvisa, upptecknad i Kihls socken. Melodien N:o 2 i Musikbilagan.
Ack! kära du, jag är ju bunden,
Kan ej sjelfver lossa mig.
𝄈𝄁𝄈 Ack! Herren Gud gifve jag lefva kunde,
Tills den dagen, då jag finge dig! 𝄈𝄁𝄈
Dina blå ögon de hafva mig lockat;
Din gestalt har fängslat mig.
𝄈𝄁𝄈 För all den kärlek, jag till dig burit,
Aldrig kan jag svika dig. 𝄈𝄁𝄈
Bädda mig bredvid din sida,
Att jag roligt sofva må,
𝄈𝄁𝄈 Så slipper jag all sorg och qvida,
Då jag hos dig hvila får. 𝄈𝄁𝄈
Har nu himlen så beslutit,
Att jag aldrig skall bli fri
𝄈𝄁𝄈 Från de band jag sjelf har knutit
Och det öde jag är uti. 𝄈𝄁𝄈
Fast mig synes fåfängt vara, —
Men hvem vet hvad Gud han vill;
𝄈𝄁𝄈 Ty Herren, som har så mången parat,
Kan ock lägga siu hand dertill. 𝄈𝄁𝄈
Du har fått mitt enda hjerta,
Som jag fick utaf min mor;
𝄈𝄁𝄈 Det har gjort mig mycken smärta,
Större än det någon kan tro. 𝄈𝄁𝄈
Gångar du dig åt lunden gröna,
Skola lindar böja sig.
𝄈𝄁𝄈 All älsklings blad och blomster sköna
Vill jag ströda på vägen för dig. 𝄈𝄁𝄈
Ja, ditt namn det vill jag skära,
Skrifva uti elfenben.
𝄈𝄁𝄈 Ja, ditt namn det vill jag bära
I mitt hjerta tills jag dör. 𝄈𝄁𝄈
Då jag först på kärlek tänkte,
Var det visserligen dig.
𝄈𝄁𝄈 Då du mig ditt hjerta skänkte,
Satte jag min lit till dig. 𝄈𝄁𝄈
Nu har jag ändtlig segren vunnit,
Nu har jag fått min önskan fram.
𝄈𝄁𝄈 Nu har jag vatten på qvarnen funnit,
Som förr har stått på torra land. 𝄈𝄁𝄈
Med alla foglar vill jag sjunga,
Sjunga glader med stor fröjd:
𝄈𝄁𝄈 Är du trogen intill döden,
Går din själ till himmelshöjd. 𝄈𝄁𝄈
3.
Orden till denna visa, hvars vackra melodi återfinnes under N:o 3 i bilagan, äro ett försök af utg. att återställa versionen till sitt rätta och ursprungliga innehåll. Bearbetningen är gjord efter en i Knista socken upptecknad tradition, som i senare tider blifvit parodierad; men ur hvilken den gamla textens milda, veka känslostämning oförstäldt framlyser. Eljest begagnas melodien af våra sångare till åtskilliga yngre folkdikter, af hvilka en, som berörer det sista tyska kriget, är serdeles allmän.
Allt ifrån barndomsdagar
Var du min hjertans kär,
Och när som barn vi lekte,
Med krans och gyllne krona
Och klädd i festlig skrud,
Var du min lilla brud.
Jag kände mig så lyckelig
I tanken att få ega dig
En gång på denna jord.
Men årena de gånga
Och sorgen faller tung;
Vi måste skiljas åt.
Men när som jag blir döder,
Så gå till grafven än
Och tänk uppå din vän,
Som drömmer der så lyckelig,
Att dock till slut få ega dig
Hos Gud i himmelen.
4.
Folkvisa från Hardemo. Mel. N:o 4 i bilagan.
Flickan hon gick sig ut en aftonstund —
Hennes tårar falla strida —
Hon gångar sig ensam bort till rosenlund —
Hennes klagan höres der så vida: —
Döder är min fader, död är min mor,
Inte har jag syster, inte har jag bror,
Sorgen — dock tror jag, bure jag nog
Med en fästman vid min sida.
Gossen han stod och lyddes deruppå ——
Hennes tårar falla strida —
Hör du, flicka skön, hvad jag dig säga må: —
Hennes klagan höres der så vida —
Kärleken vänder aldrig igen —
Om du vill bli min utvalda vän,
Lolvar jag nu och lofvar jag sen
Att i döden trogen blifva.
Flickan hon räckte gossen sin hand —
Hennes tårar falla strida —
Och gossen han tager henne i sin famn —
Hennes glädje höres der så vida:
Haf tack för det du skänkte mig din tro,
Nu så sörjer jag ej far eller mor,
Inte jag gråter syster eller bror,
Med en fästman vid min sida.
5.
Denna skämtevisa — Musikbil. N:o 5 — från Vester-Nerike tillhör egentligen danslekarna, enär den hurtiga polskmelodien ofta uppspelas vid dansgillena, då både åskådarne och de dansande sjelfva instämma i stormande korus.
Gubben han sig åt barrskogen gick
Att skära de käppar hvita.
Och gumman sig in i kammaren gick
Och sa’: du skall sjelf dem slita.
Men när han kom hem, då var det i gång,
Bänkar och bord i vildaste språng.
Hurra för mej! —
Det säger jag dej,
Den dagen han glömmes aldrig.
Trätan hon stod i dagarna tre,
Och alltjemt så vardt det värre.
Sist måste gubben falla på knä
Och kalla sin gumma — herre.
För när han kom hem, då var det i gång,
Bänkar och bord i vildaste språng.
Hurra för mej! —
Det säger jag dej,
Den dagen han glömmes aldrig.
Folkdanser.
Någon egen nationaldans eger Nerike icke, så vida man ej vill kalla den i Vester-Nerike fordom brukliga Sålingen för en sådan, Denna dans var dock på det hela ingenting annat, än en variation af den vanliga ringpolskan, liksom Slasa, Schulsa och Trafvareringen voro dylika förändringar af slängpolskan. Den nämnda Sålingen, som dansades i polsk-takt med åtskilliga turer, vändningar och stampningar, som icke med åskådlighet låta sig beskrifvas, utgjorde vanligen kronan på all dansglädje, och skulle ”mutatis mutandis” kunna kallas Cancan, omplanterad midt på bondlandet. Ännu mindre skiljde sig Slasa och Schulsa ifrån sin urtyp slängpolskan. Den lifliga och raska Trafvareringen, som ännu dansas någon gång, utföres af två par, och liknar den vanliga ”fyrpolskan”, ehuru med flera förändringar.
Begäret att efterapa de bildade klasserna har, såsom i allting annat, äfven visat sitt inflytande på allmogens dansnöjen. Under det alla gamla danser, så anslående för deras omisskänneliga uttryck af det kärnfriska folkets kraft och lefnadslust, småningom blifvit utträngda af valsen, polkettan, galoppen m. fl. salongsdanser, naturligtvis i den bedröfligaste karikatyr, är det en fröjd att finna den nationella Hambopolskan lefvande med friskt lif, och att se henne ännu dansad med både styrka och behag.
Det återstår att i detta ämne hänvisa dem af våra läsare, som skulle vilja taga någon kännedom om andan i den nerkiska folkdans-musiken, till den senare delen af musikbilagan, hvarest som profstycken meddelas under N:o 6, en äldre bröllopsmarsch, fordom mycket föredragen i södra och vestra Nerike, samt under N:ris 7—10 några äldre och yngre polskor, allasamman infödda Nerkingar.