Nordiska essayer/7

←  Knut Hamsuns dramatiska diktning

Nordiska essayer av Carl David Marcus Per Hallström

Guldåldersdrömmar i nysvensk poesi  →

Per Hallström.

»Vad vi helt förstå, när vi icke ljuga, det är
dramat mellan vinternatt och vårdröm, det är
den tragiska kampen hos Rembrandts ljus.» 
(Italienska Brev.) 

Tänka vi på Selma Lagerlöf eller Verner von Heidenstam visa sig genast för vår syn Gösta Berling och Hans Alienus. I ovanlig grad har det lyckats de båda skalderna att i dessa gestalter samla allt vad de själva åtrått och älskat hetast under ungdomens av längtan och idealitet brinnade år, det är gestalter av deras själ och drömmar även så till vida som de givit dem drag och egenskaper som de icke älska utan vilja befria sig ifrån.

Per Hallström åter har aldrig skrivit ett sådant ungdomens stora epos, kanske därför att han blev färdig några år senare än de, men nog också därför att hela hans egenart icke förmår att spegla sig i ett verk. Jämförd med dessa två stora förnyare av vår nationella dikt är Hallström vida mera sammansatt av olika element, svårare att skildra. Hela hans rika gärning är i ovanlig grad en oavbruten sökan efter att komma till rätta med sig själv och finna den klangbotten, från vilken alla stämmor stiga upp i rymden.

I likhet med Strindberg är han barn av den stad, som snart nog skulle utveckla sig till storstad och som tryckt sin ödesdigra stämpel på hans produktion. Selma Lagerlöf, Heidenstam, Fröding, Karlfeldt — alla komma de från olika landsändar likt en gång de stora svenska diktarna från adertonhundratalets början och sakna i grund och botten aldrig helt och hållet känning med den jord som fött dem. Per Hallström har sina sugrötter i det moderna stadssamhället och erhåller av det i faddergåva dess oro och nervositet, men ock dess smidighet och lyhördhet för tusen röster. Ehuru, tack vare en ovanlig, rent andlig brådmogenhet och spekulativ läggning från födseln, tydligen predestinerad för skriftställarbanan, råkar han in i ett helt motsatt yrke, ingeniörens, den moderna teknikens, och kommer som sådan över till teknikens förlovade land Amerika.

Vad var månne orsaken till valet av denna levnadsbana? Jag har mig icke bekant, huruvida ekonomiska orsaker spelat in, ehuru det är troligt. Det kan ha varit 80-talets förväxling av dikt och vetenskap, dess utpräglade sinne för allt som stod i förbindelse med den reala och sociala värkligheten, som drev den unge sökaren till att skaffa sig en så kallad fast mark under fötterna. Det kan också hända att all den litteratur han som ung redan hunnit till­ ägna sig avhållit honom från egen produktion. I alla händelser ha nog dessa hans vandringsår snarast bidragit till hans mognad och icke blott givit honom stoff för hans noveller utan även skärpt hela hans problemställning.

Den norska epikens förnyare, Hamsun, vistades nästan samtidigt i Amerika och utövade därstädes det ena yrket efter det andra. Även han mottog ett imponerande intryck av det unga rikets människovimmel och rikt pulserande liv, och troligen har hans säregna form av humor glatt sig åt en Mark Twains tokroliga amerikanism. I hans berömda debutroman »Hunger» uppträder som hjälte den av samhället utstötte litteräre vagabonden. När senare en svensk novellist, Henning Berger, ger sig i kast med att skildra sina amerikaupplevelser, återfinna vi individen som kommer på sned med samhället. Det är möjligt, att amerikansk novellistik spelat en roll för båda författarna, men i främsta rummet gå deras skildringar givetvis tillbaka på den egna erfarenheten. Vad de skildra det är kort sagt immigrantens känslor och reflexioner inför miljonströmmen av individer, vilka kämpa en mer eller mindre lycklig existenskamp, fri från varje sentimentalitet, med händer och fötter.

Men just denna immigrantens upplevelse synes ha blivit Hallström beskärd, vilken var tvungen att ar­beta hårt nog för att skaffa sig sin utkomst. Hans medfödda svenska tungsinthet och grubbelsjuka måste här i vimlet, där den enskilde blott blev till en mekanisk länk, ha utbildats till system och fördjupats fram till den isolering, som kännes dubbelt smärtsam i en sådan myrstack, men som var nödvändig för att återföra honom till hans eget jag och säga honom, att det som mer eller mindre dunkelt brann i hans själ, det var dock något helt annat än denna eviga kamp om materiella värden och för en amerikaniserad kultur eller organisation, sådan som det moderna stadssamhället skapar den. Om livet blott förmår uppvisa dessa värden, ja, då är den dödssjuke svensken, som efter något års kamp i Amerika, i »Reseboken», återvänder hem till Sverge för att dö, blott att lyckönska.

⁎              ⁎
⁎

Vid sin återkomst till Sverge 1890 möttes han snart nog i litteraturen av den fantasiens förnyelse som var så i släkt med hans egen begåvning. Hur betecknande för rörelsens lyriska prägel är det ej att han debuterar med ett band ungdomslyrik »Lyrik och fantasier», som väckte föga uppseende och i dag läses blott av några få. Själva formen är ej synnerligen anmärkningsvärd, den är ofta nog rätt knagglig och har föga av den bestickande musik, som frän första stunden präglade Frödings verser. Gång på gång snuddar poeten vid sina atlantiska upplevelser utan att förmå ge dem en slutgiltig tydning, han försöker sig med satiriska dikter i Strindbergs stil som »Den nye Prometheus», en på huvudet ställd Goethedikt, men finner personliga uttryck först i berättande poem, i balladens form. Hur frisk och ung både i form och färg är inte en sådan skapelse som »Falkeneraren».

När Hallström för andra gången begagnar sig av lyrikens former är han en mognad personlighet på höjden av sin skaparkraft. Hans »Skogslandet» (1904), allt för litet läst, betecknar ett målmedvetet försök att tävla med den stora svenska lyriken från 90-talet, och om också Hallström icke blir en formell nybildare stå dock ett flertal av samlingens dikter på 90-talets höjd. Den djupa skogsstämningen, måhända det mest ursprungliga i svensk natur, skräcken och ångesten, de olika fabelväsendenas liv och äventyr, vilket allt besjungits i 90-talets lyrik, träder oss i Skogslandet än en gång till mötes i mäktiga bilder. Men även något annat — idyllen. Så som Hallström besjunger våra husdjur, vårens sippor, annandag jul, solen, förtjänar han att bli en folkets lyriker, och måhända har han aldrig känt sin inspiration så lycklig och harmonisk som i dessa enkla poem med deras lätta anstrykning av psalm och biblisk enfald.

Att Hallström över huvud debuterar just med en lyrisk bok röjer väl att hans inspiration i själva sitt källvatten är av rent lyrisk art. Det är möjligt att varje unikt konstnärlig inspiration kan kallas lyrisk, så till vida som den måste stiga upp rätt ur känslan, och att det sedan kommer an på den mer medvetna, den psykologiska skapelseprocessen, vilken form inspirationen erhåller. Hur som helst — om man vore i stånd att blotta en skalds inspiration så som man kan frigöra ett träds rötter från jord och stenar och slam, skulle man se hur den Hallströmska poesiens rötter verkligen oavlåtligt vattnats av den lyriska flod, som glider fram under hela vår svenska dikt. Härmed är också hans ställning given till den naturalism, vilken ju med våld sökte skära bort lyrikens skott på diktningens gröna träd.

Det är därför som Hallström till att börja med söker förstå livet och människorna med hjälp av sin egen känsla. Ehuru han tidigt nog genom studier av böcker och i synnerhet av verkligheten utbildar en pessimistisk livsåskådning, så är dock hans med­ känsla, hans medlidande med allt mänskligt minst lika vaket och starkt. Hans känsloliv förfogar över en oändlig sensibilitet och förmår att känna sig in i vilken människa som helst. Även väsen, vilka vi andra oftast nog ej ens se, få intresse först när Hallström tillägnat sig dem och gjort deras liv till sitt eget. Denne diktare vet, att varje människa, hur banalt hennes livsöde än må te sig och hur trasig hon än går omkring, i alla fall förfogar över ett stämningsliv, som ofta nog tränger sig fram i dunklet men i alla fall utgör hela hennes värde. Denna förkärlek för vilsna fåglar, närd av vistelsen i det brutala struggle for life life-landet har Hallström utan tvivel ärft av naturalismen, vilkens heroer dock helst skildra den undertryckta klassens representanter för att demonstrera sina dogmatiska klassidéer och icke ut ifrån en personlig medkänsla. Det finns en annan samtida diktare, vars hela diktning präg­las just av samma medkänsla med allt levande som hos Per Hallström. Det är den tyska naturalismens hövitsman Gerhart Hauptmann.

Den Hallströmska lyriken stannar dock ingalun­da vid människan, utan omfattar som antytts även naturen och i första rummet hemlandets. Ty hur varmt han än skildrar det italienska landskapet är det dock svensk natur han älskar djupast och varmast.

Nej, skönhet ger ej lycka
Ej blom, blott doft till hjärtat når.
Blott det blir bröd, som bonden sår.
Här tycks mig luften trycka,
Och stumt mot dikt mitt hjärta trår.

Så sjunger han i en dikt med titeln »I Florens». Det är möjligt, att denna lyriska hemkänsla först med åren utbildats hos Hallström, vars kosmopoli­tiska ande irrat genom så många tider och länder. Men hur äkta tonar den ej i parallelldikten »Hemma» i Skogslandet.

Hur ung du är, min kära,
hur frisk och ny mot andra land!
Du långa vinterslummern fått,
och du har sovit djupt och gott.
Nu står du upp med skära
och svala kinder klart i brand.
— — — — — — — — — —
Mitt land, dig håller våren
i spenslig, evig ungdom kvar.

Det är samma stämning, som skapat Heidenstams Tiveden, Karlfeldts Dalasånger och Levertins Modersmålet. Hallström är även han en nationell diktare och den Hallströmska lyriken väver sig in i hela hans diktning, vare sig den uppträder som novell eller drama.

⁎              ⁎
⁎

Om emellertid en dylik känslans inspiration i övervägande grad arbetar med lyrikens grepp och metoder även i prosans form, blir det skapade verket lätt nog entonigt och utan fasta konturer. Den mest exklusive målsmannen för en dylik poesikonst i modern dikt är Obstfelder, vilken måhända gick under i sin lyriska allkänsla och förnimmelse av fullständig isolering, en lyrikers vanliga öde, som icke heller Hallström helt och hållet undgått. Det finns ställen i hans verk, där stämningen antingen är så tung eller så lätt att den löser upp sig i ett intet. Det kan vara hans vackraste rader, men också bidraga till oklarhet om vart han egentligen syftar. Det gäller om de exotiska fantasierna i samlingen »Purpur», vilka måhända äro svårast att tillägna sig av allt vad diktaren skrivit. Men även i flera av hans dramer förflyktigar sig stämningen i ett töcken, ur vilket man icke så lätt finner vägen tillbaka till de skildrade människorna. I främsta rummet tänker jag i detta samband på det egendomliga sagodramat från gammal tid, »Önskningarna», där blandningen av tidsstil med sagostämning knappast nått en lycklig lösning. Icke heller legenddramat »Alkestis» synes ha helt befriats från en viss ogenom­skinlig lyrik, eller också har själva slutscenen, återseendet mellan makarna, icke skrivits under en gynnsam stund. Det förefaller stundom som om Hallströms människor snärja in sig i lyriskt kända ord på vilka de sedan stirra sig blinda.

Men i grund och botten är detta dunkel och denna blekhet i själva utformningen av skepnader och tankar att betrakta såsom undantag i diktarens stora och universella produktion. Han förfogar över en del andra inspirationskällor, som skydda honom från att bli blott en lyriker på prosa och först förklara hela betydelsen av hans gärning. Per Hallström är en tänkare. Icke så som skulle han utbildat något filosofiskt system eller stannat vid en allmän dogmatik; blott på det politiska området har han begränsat sin livsåskådning efter en bestämd linje, men det är en sak för sig. Men han är i hela vår moderna litteratur den smidigaste intelligensen och en av våra djupaste psykologer, och först tack vare dessa gåvor blir han den store själsskildraren, ... Det är frestande att jämföra honom med den andre store psykologen i vår nya dikt, med Strindberg som utan tvivel skapat ett större galleri av människor av historiskt och modernt snitt. Men särskilt under den sista perioden blir den Strindbergska människan Strindberg själv i en sådan omfattning, att han allt mer och mer förlorar blicken för de andra människornas öden och nyanser. Hallström åter synes mig med åren ha fördjupat sin människoskildring allt mera och ständigt sökt att utvidga sin krets av gestalter.

Nu är det ju så, att den psykologiska konsten i modernaste mening betyder en utveckling av naturalism. Man kan kalla dess sista skede den psykologiska naturalismen. Det kommer sig av att hela rörelsen utgick från fransk kultur, som alltid strävar efter den stora tidstypen på gallisk grund. Det gäller både för Taine och Zola. När i Frankrike op­positionen mot zolaismen begynner, blir den förnämste märkesmannen en Paul Bourget, vars romaner dock stundom göra intryck av psykologiska essayer. Det blottar ånyo faran i att naturalismen blandade samman konst och vetenskap. Psykologien får sitt värde för dikten först då den erkänner att det finns ett obegränsat antal individualiteter. I annat fall är den ett hinder för den fria människogestaltningen. Eller skulle Dickens blivit större, om han arbetat efter psykoanalytiska metoder?

Även hos Hallström kan det psykologiska borrandet uppträda som ett störande element. I inledningen till novellen »Våren» är det mycket svårt att hålla i sär de olika konstnärerna, därför att Hallström beskriver dem i stället för att skildra dem. Och den för övrigt mycket spirituella »efterskriften» till »En gammal historia» är snarast en essay av Per Hallström än dagboksblad av en ung 80-talsflicka. Detsamma gäller om »Tillfällighetens mystik» i samlingen Nya noveller. Hältinnan blir i sin oavlåtliga självanalys till den grad abstrakt och dessutom osympatisk, att vi förnimma hennes frivilliga bortgång utan ett spår av medkänsla, och det var knappast författarens avsikt. Det är ingen mystik längre i detta händelseförlopp, blott en tillfälligheternas konstruktion.

Även i dramerna, kanske mest i »Bianca Capellos» monologer, smyger sig denna breda självana­lys in på bekostnad av handlingen och figurernas kött och blod. Vad — stodo verkligen renässansens starka impulsmänniskor och blottade sitt innersta på detta vis sida efter sida? Är detta icke en 1890-talets krankhet?

Men allt detta är eftergifter åt tidsriktningen och blottar den nya konstens avigsidor. Det viktiga är det, att Per Hallström skapat en svensk novell, som lugnt kan mäta sig med det yppersta av vad utländsk dikt åstadkommit på detta område. Ty i sina odödliga skapelser arbetar Hallströms intelligens, hans psykologiska blick lika fint och ofelbart som hans lyriska intuition, och i grund och botten är den ett slags inre åskådning. Denne diktare kan icke se en människa, icke läsa en anekdot eller en krönika utan att det börjar arbeta i hans hjärna och den ena kombinationen avlöser den andra. Ty man får inte glömma bort att Hallström är en av våra mest bildade skalder, att han är hemma litet varstädes i historien och litteraturen, att han är en av våra yppersta kännare av engelsk dikt och en av våra mest själfulla essayister, allt bevis för hans intellektuella rörlighet. Till hela sin läggning är han besläktad med en annan av 1890-talets rikast begåvade andar, Oscar Levertin.

⁎              ⁎
⁎

Ehuru Hallström icke skrivit något större verk av autobiografisk prägel, om ock flera scener och si­dor vittna om direkta och omedelbara upplevelser, är det väl möjligt att ur hans hela gärning förnimma hans röst och något som kommer en bikt nära. Det finns med andra ord i hans diktning en viss livsåskådning, som gör honom till en god och kär vän, när vi fördjupat oss i densamma.

I en något arrangerad attityd har han själv pe­kat på densamma; det är i novellen »Thanatos», i samlingen med samma namn, där främlingen inför den förvånade barnaskaran berättar om dödsguden Thanatos, som man länge trott vara Eros.

»Förenade så i mild och marmorvit harmoni, skall jag nu ständigt se dödens och livets makter som i denna stund, med denna glans och dessa skuggor, denna lätta friskhet och kyla omkring mig.»

Men redan långt före denna bekännelse hade diktaren vigt sig åt uppgiften att tolka livets och dödens mystiska samband och oändliga hemligheter. Redan i ungdomslyriken, i den stora dikten om den unge Chatterton, som vid sjutton års ålder berövade sig livet, har han fängslats av detta det tyngsta problem av alla. Ja, hela hans diktning betecknar ett stor­ stilat försök att övervinna problemets dualism. Hur kan det rika livets möjligheter en gång sina ut för alltid, eller är det månne icke så, lever det vidare i tusen nya former, vilka vi ej ens kunna ana? Var går en gräns mellan det vi benämna liv och dödens rike? Vem är slutligen starkare, Eros eller Thanatos?

Just i denna sin sammanställning av två gudomligheter kommer diktaren den äldre romantiken så nära som gärna möjligt. Hur har ej Tegnér förevigat gudarnas syskondrag i sin dikt »Den döde», hur har ej Atterbom i vår romantiks största tankedikt besjungit sin livsåskådning om Eros’ förgänglighet och övervinnande i den religiösa åskådningen. Med den moderna diktarens rätt har Hallström så att säga individualiserat sin åskådning i det ena fallet efter det andra.

Hur skälvande vacker är ej kampen skildrad på de få sidor författaren benämnt »Briljantsmycket». Den unga lyckliga kärleken, som träffats i hjärtat av den för tidiga döden, och den älskandes rörande och förtvivlade försök att hålla dödens skuggor utanför sin älskades läger: briljantsmycket, den vackra fjärilen, som blir till livets dyrbara symbol, och ljusen, glansen kring prinsessan Törnrosa på dödsbädden — — —.

Och i »Ungdomsskeppet», några av de skönaste sidorna i världslitteraturen, återkommer problemet fördjupat, sett från ett helt annat perspektiv. Här träda två livsåskådningar mot varandra, den redan åldriga Phineus, vars handlingskraft brutits ned av hans gåva att analysera varje känsla, att se bortom tingen, medan Jason och hans stolta följe med ung­domens suveräna rätt lever helt och hållet i ögonblickets lust, övertygad, om att det bär evigheten i sin famn. Och deras ungdomsskepp med Orpheus om bord, det är Tegnérs »Skidbladner» i ny gestalt, brusande över livets stora ocean obekymrat om dö­den under kölen. Så talar konung Phineus, när han hört om ynglingarnas mål:

»Kolchis, det är långt, det är bortom det stora havet, där snön faller i vattnet — jag ser långt, yngling, du har kanske redan hört det, jag ser längre än till Kolchis, ser slutet på all din färd.»

Och Jason svarar leende:

»Vad betyder det, kung, jag ser icke, men jag hör och känner mitt hjärta slå och vet, att vad sedan än kommer, är det sig likt.»

Och »Våren, en roman från 1890-talet», betyder en utvidgning av det tema, som vidrörts i Briljantsmycket. Även här rycks den älskade bort från sin väns sida, sedan hon skänkt honom sitt första och enda barn. Hon dör således den död, som hotar varje moder, döden för sitt barn, hon offras av Thanatos för kärlekens frukt. Men denna kärlek mellan den unga, jäsande konstnären och den blyga flickan, som först blev hans modell för hans tavla, Våren, den är vida mer än ett enskilt fall. På det mest djupsinniga vis har i denna romans senare del naturkänslan vävts samman med det rent andliga innehållet, lyriken med reflexionen. Och som fråga lyder det så: hur kommer det sig att i svenskt lynne våren är det vackraste och att så ofta livsviljan brytes mitt av, innan den når sin fulla höjd? Gång efter gång drives Hallström till att skildra den svenska våren, och ingen diktare i hela den svenska litteraturen har funnit mera betagande, av jubel och vemod darrande ord för dess utomordentliga skönhet än han. Utan att vilja bedriva hårklyverier — betraktar Hallström icke våren med samma blickar som sina vilsna fåglar, är den för honom icke ett rikt löfte, som aldrig infrias, en skön och vilsen fågel, som han ser stiga över sitt huvud? Säkert är att han känner livets dualism allra starkast just i den svenska vårens svåra kamp med vintern, att han i deras famntag anar Eros och Thanatos.

Den unga målaren i romanen har före sin kärlekssaga snarast varit ett kaos, fylld av en något dunkel, ideell strävan, men osäker om sitt mål och sitt livsinnehåll, ryckt med för en tid av 90-talets lust för teoretiska diskussioner om estetiska ting, men aldrig nöjd med sig själv. När han fullbordat sin ungdoms mästerverk är han likaledes långt ifrån att vara en tillfredsställd människa, han går alltjämt på sidan om sin uppgift. Och den unga flickan i sin tur ger sig helt och hållet hän åt honom, sedan hon först skänkt sitt väsen åt hans konst. Hon är en knopp, som allt för länge stått i skymundan och nu mognar för hastigt och därför fälles till marken av den första stormen.

Ehuru han älskar henne i hennes enkelhet och villighet, är det som om även han måste gå igenom dödens skuggor för att fullt förmå fatta vem hon va­ rit och hur hans kärlek var beskaffad. Efter hennes bortgång känner han sig mera främmande för hela sin gamla omgivning, som icke förstår honom när han talar om dödens betydelse:

»Vad betydde det, om man dog eller icke, blev sorgen an­ norlunda för det? — Du har aldrig lärt av smärtan, du vet icke vad det är att älska. Jag har lärt; när jag lyssnar till baka, hör och förstår jag mycket som velat bli, och jag vet, att det kan bli, om också icke för mig. Jag kan älska nu, öd­mjukt och fordringslöst. Jag fruktar ingenting, som varit. Det har varit oroligt, svävande och formlöst — det är så mycket vårens natur.»

Han har mognat till man, sedan hans käraste offrats, han har blickat tvärs igenom dödens gåta.

Eros och Thanatos ha, hand i hand, lett denne konstnär fram till livet. Detsamma sker i »Gustaf Sparverts roman». Hjälten är även här en fantasiens människa, en poet, om han ock valt en borgerlig bana, lärarens. Han blir angripen av en lungin­flammation och skulle ha dukat under för densam­ma, om ej hans unga sköterska i sista ögonblicket upptagit kampen med döden. Återigen är det vå­rens första storm, som störtat sig mot rutorna och sveper om både den sjuke och den friska, hotande och manande, och först med de sköna orden ur Salomos höga visa betvingar hon den objudne gästen, som följt i vårens spår. Hon segrar, och han genombävas av en ny känsla för henne, hon har blivit bandet mellan honom och hans nya värld. Hon återigen har drivits till sin impulsiva gärning av sitt medlidande, som stigit upp likt ett under ur hennes rödaste hjärteblod. Och hon talar med den sjuke ynglingen — ty äldre är han ej — om döden, som kan te sig stor, om man levat stort. Man måste bära med sig något åt döden. Och i hennes medlidande anar han oändligheten.

Här går således en ung människa från döden till livet stödd på kärlekens arm. Gränserna mellan de båda makternas områden äro här nästan utplånade, och man anar dunkelt hur de måste ha sina rötter i samma jord — — —.

Nära i släkt med denna livets kamp med döden är skildringen av Aymelottes och Gonthiers kärlekssaga i dramat »Greven av Antwerpen», blott att dessa båda varelser stå i sin allra första ungdom och hela skildringen är höjd upp i det idealas sfär. Det finns inte mycket i vår litteratur, som har över sig en sådan glittrande stämning av en fager svensk vårmorgon som scenerna mellan den sjuke riddarsonen och den unga, om sin höga börd okunniga Aymelotte. Aymelotte är ett väsen fött den dag då häggen sprang ut i blom, själv en vårens blyga blomma, full av den vitaste oskuld, men med rött och varmt blod, beredd att offra sig för den hon älskar utan att ett ögonblick fråga vart hennes handling för, vägledd blott av sin instinkt att hjälpa och skänka bort med två fulla händer allt vad hon äger. Men hon är mer. I sin gratie och skälmskhet, sitt friska skratt, dansande in med blommor i händerna är hon Eros själv, ännu ung och fjärran från tanken på döden, och liksom Beatrice hos Shakespeare är hon född under en dansande stjärna, blir hon en gång en stjärna i rymden.

För den sjuke riddarsonen är hon livets uppenbarelse själv, han är i ordets egentliga mening an­ gripen av kärlekskrankhet. Än en gång ynglingen som behöver vila i flickans famn för att mogna till man, kärleken som den eviga ungdomens källa, den rena, kyska kärleken så som den drömmer i två unga människobarns hjärtan och värjer sig mot sin omgivnings alla anslag och intriger. Och med sådana ord som dessa tröstar Aymelotte den sjuke riddarsonen:

»Hur kan jag tala!

Hur kan det vara sant! Jag blir så liten för sådan lycka. Nyss mitt hjärta blödde, men drömde sig så stolt som jordens i natt och kval — nu vidgas allt för solen oändligt, och jag skälver, arm och ringa. Vad vilja tårarna — ni dumma drop­par; så ljuva ändå — livet är härligt, och allt är underbart i glans och dagg. Och ler och lyser. Hör! En lärka drillar i klangfullt skratt. — Er min är trött, o herre, åh, Aymelotte skall skratta för er, sjunga och dansa för ert liv; det skall bli ljus i ljus och sång i sång.»

I berättelsen »Källorna» — i »De fyra elementerna» — är själva problemställningen en annan. Men liksom i Våren — och så ofta hos Hallström — är natursymboliken sammanvävd med människornas öden till ett helt, ja i denne diktares fantasi för naturen ett lika självständigt liv som människan, och människan återigen är ett element, lika gott som jorden, luften, vattnet, elden. Kanske denna natursymbolik aldrig hos Hallström fått ett poetiskt så fullödigt uttryck som i denna underbara skildring av bonden Grels Olofsson. Han som med hjälp av sin starka och harmoniska personlighet förmår samla alla sina livskällor mot en medelpunkt och därför också mäktar, med slagrutan i handen, spåra upp jordens vatten och källor. Just i hans familj måste det förfärliga inträffa, att sonen råkar slå ihjäl systerns fästman. Hela novellen blir härefter en skildring av hur de olika livskällorna i de tre överlevandes hjärtan efter år av förtvivlan och botgöring flyta tillsamman, måste flyta tillsamman, ty så är naturens gång. Och med den hög­tidlighet, som är Hallströms egen, när han skildrar en slutlig uppgörelse, heter det:

»Långsamt kom där över båda en förvandling, inifrån kom den med ett sakta ljus som bredde sig lysande i blicken och trängde ända ut i den blodlösa hyn. Det var icke längre sitt eget var och en såg, och den andra var icke ett flämtande vä­sen däri. Bryggan var spänd från själ till själ, undrets stund var kommen. Bror och syster, sammanförda som daggdroppe mot droppe i minnet av allt gott de gemensamt känt, förstodo varann och glömde sig själva, smälte in i samma medlidande med varandras förhärjade liv. Det var icke längre en som förbrutit och en som lidit skadan, det var samma sorg för båda och samma hopp, som steg därur. Ingen av dem visste, vem som gjorde första rörelsen, vilkenderas tårar lockade den andras med sig; famn mot famn vaggade de varann och sin gråt och sin försoning. Och emedan det skett utan ord, hade det heller intet av ordens begränsning.

Och i det ögonblick stiger en lysande stråle upp ur jorden, där fadern gått och grävt —! Är det inte sublim poesi? Det är inte Eros i sedvanlig me­ning, som här segrar över döden, det är syskonkärleken, medlidandet med den andres lidande, blodets röst, lika stark som strålen ur marken.

Den djupsinnigaste formeln för problemet har Hallström funnit i dialogen »Laodamia», där hustrun i en vision ser sin döde make och samtalar med honom i en sällsam glömska av att han gått bort ifrån henne. I det ögonblick minnet strömmar tillbaka glider synen undan, och hon är åter ensam, med sina barn och sin sorg. Det är som om de båda möttes i ett gränsland mellan liv och död, var och en har tagit ett steg mot den andres värld, men den döde har genomträngt hemligheten.

Han känner sig leva i allt som lever, växter, människor, djur, han känner, att ingenting dött finnes, att livets rötter gå ända till botten, »om där är någon botten». Och för hans inre syn blir denna allkänsla själva förklaringen på alltings gåta. I kärleken mellan man och kvinna finns det ögonblick, då de två glömma bort sitt eget jag och gå upp i något högre med »en svindel av oändlighet, en viskning om död, som blott har storhet kvar, men ingen skrämsel». Det är kärlekens högsta ögonblick, den­na självuppgivelse, då man och kvinna gå upp i släktets liv, burna av naturens stora lagar. Sedan kommer döden och fullbordar verket. »Döden måste vara med i världsförklaringen, den är världsförklaringen.» Den befriar människan än en gång från jagets villa och begränsning. Först när man ödmjukt älskar allt levande blir man fri från alla stängsel, från all längtan och oro — — — .

I det ögonblick han uttalar dessa ord uppreser sig hans hustru mot honom — fången ännu i sin jordiska värld med all dess lycka och sorger — och då brister bandet mellan dem. Ty han är i en annan rymd än hon. Och hon måste trösta sig med att hon nu vet, vad som blev honom till visshet i det ögonblick han gick bort ifrån henne, från hemmets vackra värld, från barnen.

Förnekar Hallström således den personliga odödligheten? I »En florentinsk aftondröm», en av hans mest subtila och sköna fantasier, ger han ett liknande svar på frågan. Gestalten, som väckts till liv i sin urna av den kastade rosen, drömmer om sitt förflutna och minns sitt jordeliv som höljt i en tunn slöja. Om nu en personlig odödlighet ej för­ unnades oss, hur kunde mannen visa sig för sin hustru i sin gamla skepnad och den florentinska damen likaså? När den irrande skuggan förtätar sig, är den forna kärnan kvar? Ett minne synes stanna, en dunkel bild av vad som en gång varit, och resten är — tystnad.

⁎              ⁎
⁎

Det är blott några prov på Hallströms skildringar av Eros och Thanatos; det finns många fler i hans produktion. Utan vidare är väl klart, att en skald och tänkare, som på detta vis förenar kärlekens och dödens två makter, i Eros hyllar en gudom av den mest höga art. I den florentinska aftondrömmen säger den till liv väckta själen, att det enda som gav rikedom, var att älska, och han ångrar bara ett, att han inte samlat nog därav. Även hos Hallström är kärleken en flamma, en lidelse, den starkaste av alla, och den vill brinna på offerstenen, omgiven av templets skönhet. Den är allt annat än spekulation och grubbel, beräkning och logik, den är innerlighet, hängivenhet, lyrik.

Men just därför att den för honom är en sådan livets källa måste han begränsa dess ställning och taga avstånd från andra åskådningar. Det fanns under 80- och 90-talet en viss grupp, som drev en religiös kult med erotiken och uppställde den som den enda saliggörande makten. Och från denna åskådning kom man lätt nog över till att spela en kvick och farlig lek med erotikens begrepp, vilken ställde alla andra på huvudet. Riktningen utgick som så ofta från fransk kultur — och kanske är det huvudorsaken till Hallströms stränga dom över den, att den gör ett tankesystem av en irrationell makt? Den spred sig som bekant till hela den skandinaviska litteraturen och åstadkom rätt mycket buller.

För Hallström, med hans germanskt innerliga uppfattning av känsloliv, var denna lek med elden en styggelse och en betänklig förflackning av kärlekens eget väsen. I den synnerligen dräpande och kvicka »Erotikon» gick han hela denna salongskultur inpå livet, och om han förfogat över lika mycket robust humor som spelande vits, hade han åstad­kommit en verklig komedi i stället för ett satyrspel.

Under tiden utbildar han sin åskådning om Eros allt mer och mer, sätter den i förbindelse å ena sidan med lyckan å den andra med skönheten, vadan vi på tal om dessa ting finna nya sidor av hans personliga livsåskådning, av honom själv. Det för oss tillika över till en viss typ av män, som diktaren återger gång på gång, dock alltid utrustad med en rike­dom av rent individuella egenskaper.

Medan i »Vilsna fåglar» mestadels skildras den mer eller mindre misslyckade kampen om den materiella existensen, vilken egentligen intresserar diktaren föga, går spelet i »En gammal historia» redan om högre insatser, om två unga varelsers unga, enda och romantiska kärlek. De måste foga sig i vad högre makter beslutat, de måste skiljas därför att de tillhöra ett släkte, som ännu icke lärt sig att hävda sig självt. Visst ha de, som arvingen av en ny tid förklarar i efterskriften, mera »stil» än vi, men under denna stils yttre slocknar långsamt deras hjärtans flamma. Den stackars magister Andreas, vars hela behållning av kärlekshandeln är ett stycke lärft till skjortor, blir en försupen narr, i stället för att, om allt gått väl, ha slutat som biskop och medlem av Svenska akademien. Han är den romantiske drömmaren, för svag att förverkliga sin ideella trängtan. I den vemodiga studien »En diktare» (Briljantsmycket) får romantiken redan bestämdare konturer, det är vagabonden som talar sig till bröd och nattläger: »och hans stackars irrande osäkra tillvaro — att drivas ut i oro och trängtan, att få dela med sig av det som ville ha liv och eljest trycktes till döds av den tunga ensamheten, var det icke en diktares öde?»

I novellen »En uppgörelse» (Reseboken) vävas fantasierna om döden samman med frågan om konstens betydelse och handhavan. Varje människa måste vara en egoist i den meningen, att hon sätter in hela sin personlighet på sin uppgift och inte rädd drar sig tillbaka för sin egen gåta och sveper sig i andras mantlar. Och när hjälten haft denna själv­ rannsakan går han till angrepp på sin tavla, som föreställer konsten, förändrar kvinnobildens sköna harmoni, skapar om henne efter en levande modell, med en blick »halft bönfallande och kvidande, halft fräck».

Frågan om konstens förhållande till verkligheten har redan sysselsatt diktaren i en egendomlig skiss i »Vilsna fåglar», som faller ur ramen, över huvud har Hallström ärvt intresset för spekulationer och problemdebatter från 8O-talet, blott att han ser dem från en annan synpunkt. Det är berättelsen om den sällsamma modellen, som kommer in till en krets av konstnärer, och deras förtvivlan över att livet bjuder på något annat än vad deras konst orkar med. Romanen »Våren» är en utvidgning av hela spörsmålet. Även här församlar sig en krets konstnärer och lärde, som för idel diskussioners skull aldrig kommer i ett rätt förhållande till livet självt. Romanens hjälte, Herbert, bryter sig ut ur denna sterila atmosfär och mognar till konstnär först tack vare sin kärlek. Hans isolering gent emot människorna har visserligen blivit än större, men han lever med i det som har evighetsvärde, hans inre syn har klarnat och djupnat, och den hjälper ho­nom i hans skaparakt.

I »Döda fallet» har diktaren tagit fatt på en historisk person, Vild-Hussen. Har man tänkt på hur oändligt mycket av svensk, av nordisk äventyrsromantik denna gestalt, denna roman rymmer! Och hur i Vild-Hussen lever kvar en fläkt från stormaktstidens dådrika anda? Vad betyder det då slutligen att han nästan ständigt misslyckas i sina storstilade projekt, som komma ett århundrade för tidigt, att han faller därför att naturen i detta kalla, hårda land är starkare än människoanden? Så länge han levde, har han berusat sig själv och andra med hela arten och vidden av sina planer, gigantiska som en diktares drömmar, och i grund och botten är han en stor, svensk drömmare, som satt in hela sin personlighet för sitt verk. Och därför får hans död, när han ensam i en liten båt kämpar mot strömmen — en symbol för hela hans liv — en sådan stor och vid prägel över sig. Det är ett element, som går under i ett element.

»Hans hjärna var klar, och synen skärpt till det yttersta, han säg var klippa under skummet och stötte i dem som med ett spjut, han omfattade blixtsnabbt älvens lopp och strän­dernas sönderslitna branter, solen och den höga himlen. Rätt fram, nästan vilande på kullarna, låg ett tomt och lysande sommarmoln, vars drivor togo form av okända och växlande ting liksom människors önskningar».

På det viset gingo hjältarna mot döden under den svenska stormaktstidens dagar.

Gustaf Sparfvert är återigen en lyrisk drömmare, som icke alls kommer till rätta med verkligheten, och han har vid sin sida som varnande exempel fått denna överdådigt roliga, men också vemodiga skildring av den svenska skald, som hela sitt liv gick klädd i studentmössa, adertonhundratalets svenske efterromantiker, berusad av punsch och lyrik.

Den unge läraren Gustaf Sparfvert är visserligen poet även han, men tillika barn av en senare generation, och han kan ännu räddas. Det sker, som redan sagts, av en ung kvinna och av hans kärlek. Men — också med ett tungt offer. Hon säger följande anmärkningsvärda ord till Sparfvert: »Det gällde livet, med lyckan fick det gå, som det ville. Lyckan är inte allt».

Med dessa sista ord vänder sig Hallström än en gång mot den erotiska lyckomoralen, som omkring 1900 predikades med helig iver i Sverige. Och i slutet av denna mycket tungt vägande bok säger diktaren, att livets plan icke är lagd efter estetiska linjer. Och att förhållandet mellan människa och människa är det verksamhetsfält, som överallt är lika stort och lika svårt att odla. Just denna åskådning har märkligt nog blivit den unga tyska skolans evangelium, naturligtvis under intrycket av världskrigets — och världsfredens — lössläppta lidelser.

I novellen »Det stumma» (De fyra elementerna) varieras samma motiv. Lyckan är icke allt! Mellan två människor från höga Norden kan som en mur resa sig det outtalade ordet. Och de leva båda för sina plikter. Ända till det sena ögonblick, då kärleken sväller över alla bräddar och kvinnan dör av lycka i sin älskades armar! »Hjärtat kunde icke bära sin frihet, allt hade blivit för smått för det. Då brast det i samma ögonblick; vad skulle det också göra annars? Hon fick det gott, båda ha vi det gott. Icke en tår har jag fällt.»

Det är något av Tristan och Isoldes sublima tragik över denna dödsscen. Långt starkare än bå­de död och liv är kärleken — högre kan man ej uppskatta den.

⁎              ⁎
⁎

Det är sant, att Per Hallström i skissens och novellens form givit sitt allra yppersta. Men därför bör man ej underskatta hans dramer! Varför upprepar man oavlåtligt samma sats, att efter Strindberg är Tor Hedberg vår enda dramatiker av rang? Varför har ej blott teaterdirektörer utan även andra myndiga män i Sverige ett så ringa intresse för dramatisk litteratur? Varför är man ej i stånd till att börja läsa ett skådespel som en annan bok?

Hallström lär syssla med en ny Shakespeareöversättning, vilket utan gensägelse är ett stort berömligt verk. I tysk litteratur har under de sista decen­niet den ena revisionen och nyöversättningen efter den andra givits ut. Men i Tyskland intresserar man sig trots allt för dikt och litteratur, i Sverige för befordringsfrågor och punschskatt. Eljes skulle Hallströms Shakespeareöversättning ha hälsats som ett evenemang av första ordningen. Nu har blott den utomordentligt rörliga Lorensbergsteatern i Göteborg uppfört Romeo och Julia i Hallströms dräkt. Mera har man ej sett därav.

Att just Hallström tar itu med den stora uppgiften är blott en naturlig konsekvens av den kärlek till och kunskap om Shakespeare, som förefunnits hos honom allt från hans ungdom och som tagit sig så tydliga uttryck i ett flertal av hans egna skå­despel, ej minst i själva diktionen.

Icke alltid till fördel. Bianca Capello är utan tvi­ vel en storstilad kvinnofigur, i släkt med den typ, Gunnar Heiberg uppställt i Balkongen, men sedd i renässansens belysning. Men att hon som sagt talar så mycket hänger nog samman med studiet av Shakespeares monologer, och rent störande verkar det, att Romeo och Julias berömda amma fått en konkurrent i detta intrigdrama. Även »En veneziansk komedi» ansluter sig, trots sin spelande kvickhet och gratie, i mina ögon allt för mycket till den höga förebilden, och förblir därför snarast en genial studie.

Däremot är »Greven av Antverpen» även som teaterdrama betraktat ett verk, som i betydelse kan mäta sig med hans noveller och på ett fullt självständigt vis tillägnat sig det shakespearska dramats form och teknik. Av hans övriga fantasidramer synes mig eljes »Ahasverus» stå högst, och var ha teaterdirektörerna sina ögon, då de försummat att uppföra ett drama som är så säkert byggt och arbetar med så skarpt individualiserade gestalter. Det är ju ett svenskt Kristusdrama, som avstått från den omöjliga uppgiften att skildra Frälsaren själv som huvudfigur på scenen, men i stället givit ett gripande avsnitt ur hans passionshistoria och dess oerhörda, rent mänskliga verkan på en skomakare, som tillika var en stor egoist. Är ämnet inte aktuellt nog? Och varför har ingen intim scen givit sig i kast med att spela dialogen »Laodamia»?

Vad diktarens två sista skådespel beträffar, »Karl den elfte» och »Gustaf den tredje», så äro de skrivna under intrycket av världskriget, som tvang Hallström till förnyade historier av svensk historia.

Per Hallström uppfattade världskriget från sin rent germanska ståndpunkt, vilket naturligtvis förskaffade honom många fiender i Sverige, som dock även lär vara ett germanskt rike. Kanske en och annan i dag har ändrat sin ståndpunkt? Det är egendomligt att läsa, hur Hallström 1918, medan världskriget låg i dödsryckningarna, varnar för den anglosachsiska övermakten i Europa. I juli 1922 kan man läsa hur en man sådan som professor Cassel uttalar samma varning från sin ekonomiska ståndpunkt.

»Karl den elfte» betecknar ett försök att uppvisa hur en pliktkär, rakryggad konung befriar sitt land från fienden. Men Hallström har känt att denne kung icke lämpar sig som huvudfigur i ett drama, och han har därför mest sysslat med den store Gyllenstiernas intressanta gestalt. Dock dör han som bekant redan i tredje akten. Skådespelet har därför snarast blivit en karaktärsstudie.

Helt annorlunda verkar »Gustaf den tredje». Hallströms kvickhet och suveräna intelligens måste utmärkt väl förstå en sådan förslagen och litterär natur som Gustaf den tredje. Bilden av honom har också blivit synnerligen rik och levande, och diktaren har förstått att mästerligt framhäva de ögonblick, då skådespelarekungen spelade världshistoriskt drama. Utan tvivel vore det en tacksam uppgift att efter lämpliga strykningar spela detta skå­despel på svensk scen.

⁎              ⁎
⁎

Som berättare tillhör Hallström avgjort den analyserande riktningen. Den andra, den som skildrar människor direkt i deras handlingar och ord, så långt det går, och som har sitt klassiska mönster i den isländska sagan, närmar sig Hallström blott undantagsvis som i »Det stumma». Utan tvivel bli de andra, Dickens och Maupassant, Selma La­gerlöf och Hamsun, mera populära än Hallström, vilket återigen inte har ett dugg med deras olika värde att skaffa.

Hallströms lyriska och psykologiska dubbelbegåvning för honom osökt till att bli en själsskildrare, som analyserar själens växt och vråar, ända in i det allra hemligaste, och på detta område är han ouppnådd i svensk litteratur. För denne diktare äro de yttre händelserna aldrig det väsentliga som för den typiske naturalisten, snarast symboler för det inre skeendet. Han tränger långsamt in i sina människors hemligheter. Han har alltid förnummit livets rikedom som ett sorlande källflöde, han vet mer än väl att dikten aldrig kan tränga ut dess mångfaldiga ljud. Han hämtar sin ingivelse från skilda tider och verk, från livets och böckernas brokiga värld. Som novellist vet han vad krönikor och anekdoter gömma av skattor. Ehuru man i en hel del berättelser som till exempel »Källorna» märker tydligt nog, hur rent arkitektoniskt han bygger sina verk, blir dock kompositionen aldrig det bestämmande, utan själva rikedomen av stämningar och av reflektioner, som oavlåtligt strävar efter att vidga motivets sfär på samma gång det gäller att finna det sista, det förlösande ordet för en människas handlingar, hennes kamp om lyckan och mot dö­den, hennes skratt och snyftningar. Per Hallström sänker sitt lod mot det outgrundliga.

Men när man tänker på allt vad han varit och är för en, hur hans dikt lever vidare inom ens eget jag, så blir hans analys aldrig självändamål, utan försvinner in i den djupa, lyriska ton, som klingar ur hela hans dikt och som höljer in hans människor och landskap i sin stämning av vaggande musik, böljande som hans eget språk. Detta märkvärdiga språk, som i sitt trotsande av vanliga språklagar kan verka förvirrande, men som eljest så oändligt nära sluter sig kring hans känsla och tanke i sin strävan att nå allt djupare och djupare ned i hjärtats schakt och det svenska landskapets skönhet. Diktaren har skrivit några underbara rader om trastens sång i den svenska våren, och när hans språkmusik når sin höjd och fångar det djupaste i själens och landskapets liv, då ljuder den verkligen lika rik, lika trolsk som trastens drillar, vilka ävenledes bära bud om den svenska naturens intimaste skuggor och dagrar.

Skuggor och dagrar är kanske det bästa ordet för att känneteckna det innersta i Per Hallströms hela konst och väsen. Han har själv känt det, då han skrivit orden om det Rembrandtska ljusdunklet. Det är det hemliga, det outsägliga i svenskt, i germanskt lynne, vars tolk han blivit, dess eviga skiftning från mörker till ljus, från snyftning till jubel, dess lyriska rörlighet och musik, den svenska skymningen, som skönast bryter in om våren, när dagarna förlängas och som varken är dag eller natt, utan väger mellan båda.