Afhandling om svenska stafsättet/1
| På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet. |
FÖRSTA AFDELNINGEN.
Om de grunder som vid Stafsättet
följas, eller böra följas.
Att utreda principerna för Stafsättet, är ej att göra ett nytt, eller ens att till någon del förändra det närvarande. Det är att lägga Bruket till grund, och att af dess öfverensstämmelser utleta reglorna.
Ett företag som troligen aldrig skulle lyckas, vore att nu mera vilja införa nyheter i stafningen, hvilken regelbundenhet som också derigenom kunde vinnas. För just denna orsak skull hafva de försök, som hittills blifvit gjorda, så ofta misslyckats. Man har påstått, att stadga rättskrifningen, då man nästan ej gjort annat än omskapat den.
Sedan ett Språk hunnit till den grad af odling, som vårt redan äger, gifves blott ett enda medel till framgång i orthographiska reglor; det är deras fullkomliga öfverensstämmelse med det allmänna bruket. Desse begge, Regeln och Bruket, böra sammanhållne, lika så noga svara emot hvarandra, som myntet och prägeln. Hvad är då i denna bemärkelse en stadgad orthographi, eller hvad kan den vara? Med två ord: Ordning i Bruket, skäl till Vanan.[1]
Man klagar temmeligen allmänt deröfver, att bland alla Europas odlade Språk, Vårt synes vara det minst orthographiskt regelbundna. Det är sant, att man ännu i allmänhet föga känner deri några afgjorda grundsatser; men att ej veta regeln, är dock lika så litet att vara den förutan, som mennisko-kroppen kunde sägas röra sig omechaniskt, derföre att man tilläfventyrs vore okunnig om dess hemliga rörelselagar. Vi hafva haft några omilda Lagstiftare, som försökt att tvinga språket efter deras oböjliga meningar. Vi hafva haft en ännu större mängd af smärre språklärare, som i den allmänna ovissheten gjort sig nästan hvar och en sitt eget stafsätt, efter deras olika tycken. Allt detta har kunnat förorsaka någon oreda.
Det är sant, man kan ej vägra ett förtjent loford åt några af våra Språklärda. Men ett oöfvervinneligt hinder låg i de äldres väg: Språkets ännu alltför ofullkomnade utbildning. Af de yngre åter, hade fordrats en närmare, fullständigare undersökning af det närvarande språket, och dess mekaniska art, än någon af dem gifvit sig mödan att företaga. Några ungefärliga reglor efter vana och tycke, några etymologiska härledningar af särskilta ord, som aldrig kunnat sammanföras under allmänna grundsatser, se der de flestas bemödande hitintills.
Auktorn till Svenska Språket i Tal och Skrift anses, och med skäl, för en af våra bästa grammatiska författare. Emedlertid, hvilken ovisshet, och hvilka oundvikliga motsägelser i de flesta af hans orthographiska undervisningar?
Först fastställer han, såsom regel, att ord som uttalas lika, böra också i skrift med samma tecken uttryckas. Derefter stadgar han likväl, att man bör skrifva låf (beröm) med å, men låf (tillåtelse) med o, efter detta sednare ord härleder sig från löfte; således för etymologiens skull.
Vidare fastställer han, att ord af olika uttal, böra också skrifvas olika, hvarefter han likväl strax afgör, att man måste skrifva på lika sätt vin (vinum) och vin (opera), fan (diabolus) och fan (reperiebat), utan att, efter uttalets fordran, fördubbla n i de sednare orden. Som skäl dertill anför han, att Bruket är den högsta lagen, och att m och n, i slutet af orden, aldrig fördubblas.
Men skrifver då någon efter Bruket verkeligen stin, brun, lön, i stället för stinn, brunn, lönn? Skrifver man, äta sig stin, — gå till en brun, — sitta under en lön? Skrifver någon med ett enda n, och utan fara för tvetydighet: Svin bort, svin undan; (imperat. af svinna eller försvinna) ett talesätt som hos poëterna stundom förekommer? Skrifver någon: han van, han han, i stället för han vann, han hann? o. s. v.
Låt det vara lofligt att bortlemna fördubblingen i några få öfverenskomna ord, sådana som han, man, den, m. fl. men är det lofligt att alltid bortlemna den? Kan man utan orimlighet skrifva på samma sätt försvann och svan, rönn och rön, finn och fin, tenn och ten, grann och gran, vann och van, då det likväl gifves ett så lätt sätt att åtskilja dem? Huru öfverensstämmer ett sådant stafsätt med sjelfva den första hufvudregeln, att teckna olika ljud på olika sätt? eller hvartill tjena reglorna, om de ligga i beständig delo, nu med bruket, nu åter med etymologien, och om dessa begge göra undantagen lika så många som exemplen af det regelbundna skrifsättet?
Innan vi inlåta oss i någon egen undersökning om reglorna för Svenska orthographien, torde det ej vara onyttigt, att först lemna någon närmare uppmärksamhet åt de grunder, hvarur man hittills påstått att härleda dem. De två förnämsta deribland hafva varit de begge nyssnämda: Bruket och Etymologien.
Låtom oss i få ord betrakta dem begge till deras värde och tillräcklighet.
Hvad Bruket först angår, så finner hvar och en, vid minsta eftersinnande, att om det gör lag, så kan det ej vara genom annat än en allmän och varaktig öfverensstämmelse; emedan en sådan allmän öfverensstämmelse är just hvad man söker, och emedan den tillika förutsätter den troligaste enlighet med sjelfva Språk-arten. Man kan nästan i alla ämnen taga för säkert, att hvad hvar och en, fastän på ett mörkt sätt, känner och finner vara rätt, det skall också finnas rätt, äfven vid den skarpsinnigaste pröfning.
Således må visse af våra äldre Språklärare, en Pfeif och hans efterföljare, påstå, ännu så envist, att en vokal aldrig inspirerar mer än en enda consonant. Lärde och olärde skola icke dess mindre fortfara att skrifva oss, hopp, stått, icke os, hop, ståt; — slippa, soppa, brädden, icke slipa, sopa, bräden. Orimligheten vore alltför klar, och af denna klara orimlighet uppkommer alltid en ganska stor visshet om motsatsens rätthet.
Af just sådana vissheter, hvari alla personer med sund urskillning öfverensstämma, danas det allmänna Språkbruket, och dess lag-gilltighet. Men jemte sina gifna oföränderliga öfverensstämmelser, har bruket äfven hos de bästa Författare sina skiljaktigheter, sina irringar. Det är klart, att dessa ej kunna göra regel, efter det är just de som behöfva regel för att afdömmas. Allt hvad som Brukets lag vid sådana särskilta tillfällen synes ålägga, det är, att af skiljaktiga bruk, när sådana förekomma, ettdera må fastställas, icke något helt nytt i stället införas.
Man bör sålades förstå med Brukets lag i dess sannaste och renaste begrepp, egentligen följande två fordringar. Den första: att aldrig afvika från Stafningens fullkomligt allmänna öfverensstämmelser. Den andra: att i utslag mellan stridigheter, alltid behålla någotdera af de brukliga sätten, och aldrig, i kraft af någon grund eller regel, påtruga Språket i något ord, ännu mindre i flera, en fullkomlig nystafning.
Men om Bruket, i brist af närmare föreskrifter, alltid blir det tryggaste att följa, och om man åtminstone kan hoppas, att minst fela, då man låter leda sig deraf, äger det likväl, på långt när, ej dugligheten af en verklig princip för rättskrifningen. Det visar huru man vanligen skrifver, och skrifver troligen rättast; icke hvarföre det är rätt att skrifva på det sättet. Det uppfyller minnet med särskilta lagar för hvart ords stafning; men det ger åt begreppet inga allmänna Språkgrunder, hvarefter all stafning bör inrättas, och hvarefter Brukets egna skiljaktigheter kunna afdömmas. Dessa allmänna grunder äro då de, hvilka egentligen kunna få namn af rättskrifnings-principer; hvilka således böra sökas, och hvarförutan man till sjelfva Brukets rätthet icke kan visa nöjaktiga skäl.
Detta om Bruket; nu om Etymologien.
För att utan förbehåll yttra en mening, det är sant, något ovanlig, synes det, som man i fråga om rättskrifning, något för mycket och för ensamt fäst sig vid omsorgen för den så kallade etymologiska riktigheten. Man tyckes hafva trott, att allt bestode deri; att orthographien vore ej annat än en fullständig samling af ordens härledningar, och rättskrifningen fullkomlig, så snart hvart ord genom sjelfva skriftecknen hänvisade på sitt ursprung.
I sanning tyckes ock vid första tanken på detta ämne, som det knappt kunde gifvas en annan eller säkrare grund för rättskrifningen, än ordens teckning i närmaste enlighet med deras uppsökta stamgrunder. Emedlertid torde för ett genom bruket redan mycket förändradt språk, föga kunna upptänkas någon orthographisk princip, mindre tjenlig, ja äfven mindre möjlig att följa, än just denna vid första påseende så rätta och naturliga.
Vi hafva kommit öfverens om Brukets nödvändiga Lagmyndighet i dess redan allmänna öfverensstämmelser. Tag bort denna lagmyndighet, och vi hafva ej mera något Språk, något Stafsätt: ingen ting är fast och afgjordt; allt kan ombytas efter ett påstådt rättare tycke, eller efter hvilka andra grunder som må förebäras. Vi hafva derföre kommit öfverens om nödvändigheten af Brukets allmänna Lagmyndighet.
Men sedan under Seklernas framskridande, hela Språket så långt afvikit ifrån dess första ursprunglighet, huru vill man väl nu mera genom sjelfva stafningen återkalla ordens påstådda stamgrunder, utan att mer eller mindre afvika från det närvarande bruket, som visserligen ej i sina hvarjehanda böjningar kunnat alltid följa härlednings grunder, förlorade ur dess hågkomst, eller alldeles bortgömda för dess kännedom? Att således antaga etymologien såsom den enda sanna Stafnings-lagen, är det ej att antaga en rättskrifnings-princip, rakt stridande mot den i alla Språk högsta och nödvändigaste: det redan gällande Brukets helgd och oföränderlighet?
Medgifvom, att förändringar af ett allmänt Stafningsbruk, kunna någon gång utan orimlighet föreslås. De kunde äga rum, tilläfventyrs, när sjelfva fallet vore tydligt utstakadt, och skälen vigtiga. Så har man i Fransyskan föreslagit icke länge sedan, att byta i ai, det i detta språk vanliga oi, hvars föränderliga uttal ej annat kan än medföra förvillelser. Men förändringens gräns är här tydligen utstakad, och skälen vigtiga. Brukets hela vidsträckta lag blir ej härigenom ogilltig; den ombytes blott i en enda punkt. Långt annorlunda förhåller det sig med en allmän Stafnings-princip, sådan som Etymologiens, hvars utsträckning öfver hela Språket skulle efter hand leda till förändringar, omöjlige att förut bestämma. Genom en sådan princip skulle tydligen Brukets lag, icke såsom vid ofvannämde fall, i någon enda viss gifven omständighet förändras, utan rent af kullkastas till hela sin allmänna gilltighet. Man skulle nödgas uppoffra äfven det mest antagna Bruk för den påstådda etymologiska riktigheten. Man skulle nödgas göra det, vid det ena tillfället, som vid det andra, således vid alla; med ett ord: Brukets lag skulle icke mera gifvas.
Till huru många orimligheter ett af denna grundsats uppeldadt Språknit möjligen kan förleda, det är lätt att af sakens egen natur inse, och lika lätt att bevisa af alla de försök till Stafningslagar, som af vissa bekanta Etymologer tid efter annan blifvit byggda på föregifven kännedom af den gamla Göthiskan och ordens deri befintliga äldsta stamgrunder.
Det är utan tvifvel nyttigt, att i flexioner af verber i de neutrala ändelser af adjectiver, och vid flera tillfällen, gifva, genom sjelfva stafningen, ett slags anvisning på stamordet. Man måste således skrifva förrådt med å och d af förråda, (icke förrott) sagt, med g af säga; neutrum rödt med d af röd, och till skillnad ifrån rött præt. af röta, flera sådana exempel att förtiga. Detta ursprungstecken för ögat, ger hastighet åt fattningen och hindrar förvillelsen. Också är detta slags etymologi (om böjningarnes likstafvighet med sjelfva hufvudordet annars förtjenar att så kallas) af Bruket i alla sådana ord, sorgfälligt bibehållen, emedan hvarje sund urskillning strax inser nyttan deraf. På lika sätt blir tanken på det enkla ordet alltid en säker rättskrifnings-grund i sammansättningen. Man måste t. ex. skrifva gilltig med två l af gill, neutr. gillt-igt. Man bör skrifva kallt och sällt, af kall och säll; alldeles och alltid med dubbelt l, af all och del, all och tid; fördubbla med två b, af dubbel o. s. v. En sådan Rättskrifnings-grund är visserligen lika så nyttig som lättfattelig, och språket kan ej sägas derigenom undergå en enda bokstafs förändring.
Men hvartill det deremot skulle tjena, att genom införande af ny stafning, och någon gång nytt uttal, bryta bekanta, och till stafningssättet aldrig omtvistade ord, tillbaka till ett obekant eller förgätet, men alltid likgilltigt ursprung, det är något, som icke torde låta så lätt förklara sig. Ty icke behöfves det att genom hänvisning på deras uråldriga ursprung, undervisa om betydelsen af allmänt bekanta ord, hvilka man gemenligen långt bättre förstår än de äldre hvarifrån man påstår att härleda dem.
Alla fornsökare, det är sant, påstå ej derföre, att helt och hållet omskapa Språket. Några gifvas af äfven så mycken smak och vis urskillning, som aktningsvärda insigter. Men alle försvarare af etymologiska grunder älska att, så långt möjligt är, återföra orden i stafningen till deras förmenta rätta upprinnelse. Så snart de trott sig finna denna, anse de sig hafva funnit den punkt, hvarifrån Bruket afskilt sig, och till hvilken det måste återföras, om det ej skall irra oupphörligt.
Man må således ej invända, att det gifves, som i allt annat, äfven häruti, en gräns, som af förnuftiga Språkforskare ej lär öfverskridas. Så länge man hyser den öfvertygelsen, att stafningens närmaste enlighet med ordens äldsta stamgrunder, utgör den enda verkliga rättskrifningen, så länge skall man också hvarken tro sig kunna umbära etymologiens djupare undersökningar, eller utan svårighet afhålla sig att i skrifningen använda de upptäckter man deri kan hafva gjort. Men ville man också inskränka den etymologiska principen till vissa särskilta tillfällen, och derigenom till ett ringare antal ord, så frågas, efter hvilken lag en sådan inskränkning då skall utstakas och verkställas? Hvilka äro de tillfällen och de ord, hvarvid sådana etymologiska omskapelser böra anses tillåtna? Är det ej klart, att gränsen blefve, i sådan händelse, beroende af hvars och ens enskilta godtycke, och gafs någonsin en sämre rättskrifnings-grund?
Man måste för öfrigt besinna, att det förhåller sig med ett Språks uttal som med så många andra saker. Det förändrar sig i tidens längd genom ett slags hemlig och beständig syftning till förbättring. Hvart och ett Språk danar sig på det sättet vanligen, ifrån ett gröfre, bredare och hårdare ljud, till ett finare och lindrigare; och man torde kunna med visshet antaga, att dessa uttalets successiva böjningar nästan alltid leda till en viss slutelig förädling af sjelfva Språkljudet. Så har, för att häraf anföra något exempel, det gamla hårdsagda ordet fiande, genom uttalets förädling, i småningom ombytt sitt breda och sträfva ljud till det mera slutna och lindrigare fiende. Så har, på samma sätt, det forna gröfre och mycket obehagliga folk-ordet illak, i småningom, förändrat sig till det af umgänget likasom finslipade ordet elak. Att nu för härledningens skull återtaga det forna illak och förbyta e till ä i fiände, vore det att gagna eller skada uttalet? Det breda och djupa ä brukas likväl aldrig i kort stafvelse, och kan ej beqvämligen få sitt rum i ordet fiende, efter uttalet derigenom nödvändigt skulle komma att tynga på mellanstafvelsen, tvertemot ordets hittills vanliga tonvigt. För en blott bevisning, en Skrift utan fordran på ljudets behag, må dessa finheter vara likgilltiga; men Poëten och Vältalaren skola aldrig säga illakt uppsåt, illake rådgifvare, i stället för elakt uppsåt, elake rådgifvare.
Det är i synnerhet en viss påstådd slägtskap emellan somliga vokaler, hvarpå etymologerne pläga göra det högsta afseende. Vår berömde Lagerlöf är onekeligen en af dem, som afhandlat denna fråga med den största urskillning, klarhet och användlighet. Hans Dissertatio de Linguæ Svecanæ Orthographia, utgifven i Upsala 1694, förtjenar att läsas såsom ett märkvärdigt prof af en dagsljus och behaglig skrifart, äfven i detta invecklade och föga underhållande ämne. Ibland andra Orthographiens principer, handlar han der jemväl om Etymologien, dess nytta och användning. Men långt ifrån att sträcka den ända till ordens äldsta ursprung, synes han tvertom inskränka den endast till de i Språket närvarande Stam- eller Slägt-orden. Hans mening är den, hvilken också med flera lyckligt hittade exempel styrkes, att det finnes emellan vissa vokaler i Språket en viss skyldskap, hvarefter deras förändringar gemenligen rätta sig, och hvarigenom man kan af ett ords i Språket ännu närvarande stam- eller slägtord, sluta till den vokal som bör brukas i stafningen. Sålunda anmärker han t. ex. att A lättare och vanligare förbytes i å och ä; O, lättare och vanligare i ö; U, lättare och vanligare i y, än i någon annan vokal. I följd häraf påstår han, och visserligen ej utan all grund, att man hellre bör skrifva mäktig med ä, än med e, emedan det kommer af makt, Ädel hellre med ä än e, efter det kommer af Adel; lossa med o, af lös; lofva i likhet med löfte; somna i likhet med sömn; rymma icke römma, af rum; ömsa, ömkelig, icke ymsa, ynkelig, af om och öm. Flera exempel att förtiga.
Månge af dem, som läsa detta, lära ej underlåta att strax bifalla denna stafnings-grund. Den äger verkligen ett slags anseende af sanning och användlighet. Också har den varit intill våra dagar en af de mest gällande; och tillräckligt öfvertygad genom några få exempels öfverensstämmelse dermed, har man, som vanligt är i dessa ämnen, icke vidare tviflat om dugligheten deraf. Man har alltid anfört samma få exempel, och i kraft af dem trott sig kunna anse denna regel såsom god och allmänt gällande för rättskrifningen.
Det är likväl ej svårt att, vid minsta pröfning, inse dess fullkomliga otjenlighet till en allmän stafnings-grund. Se här i hastig öfversigt några påminnelser, hvilka torde tillräckligt upplysa om dess sanna värde och brukbarhet.
1:o Är det alldeles ej bevisligt, att vokalerna verkligen följa, i deras omvexlingar, den uppgifna Slägtgrunden, eller ens någon sådan. Af 10, 20, 50 exempel som kunna sammanletas, bevisas ej mer än af 10, 20, 50 andra som röja motsatsen. Det är icke här rum att vara vidlyftig; emedlertid må några ord till prof anföras. Stråke kommer otvifvelaktigt af stryka. Y förbytes här i å, emot all slägtgrund. På samma sätt i bråte, hvilket troligen har sitt ursprung af bryta. Krossa synes tydligen vara i slägtskap med ordet kras, emedlertid hvarken skrifves eller bör det skrifvas med å, hvilket likväl skulle följa af slägtgrunden. Knippe af knäppa, vigt af väga, borg af berga, konst af kunna, krympa af kram, röja ingendera sin slägtskap med stamordet, genom den art af vokalvexling, som man velat fastställa för dessa ordledningar. Frände är emot all slägtgrund likväl stamordet till befrynda; mångfaldigt flera exempel att förtiga, hvilka alla visa, huru litet Språket i allmänhet formerat sig efter det slags filiation af vokaler, som man nu senare vill lägga till grund för stafningsläran.
2:o Är det i de flesta fall omöjligt, att vara rätt viss hvarken om den stam man ger orden, eller den slägtskap man vill finna dem emellan. Man skall visserligen icke lätt påfinna, att lyfta, som Lagerlöf antager, härleder sig ifrån luft; det torde blifva likaså svårt att afgöra, om hända (tilldraga sig) äger verkligen sin stam i ordet hand, eller om hämta skrifves rättare med e af taga hem, än med ä af det gamla ordet hänta. Att fråssa kommer af fräta, och bör således enligt slägtgrunden stafvas med å hellre än o, kan vara en trolig gissning af dess fordna stafning med t, fråtsa. Men hvem skall afgöra, om t. ex. tråssbotten skrifves rättare med å, efter Stjernhjelms härledning ifrån träda eller tråda, än med o, trossbotten, af trod, stör, stafver, hvilket är det ursprung som Ihre gifver deråt?
3:o Är satsen om vokalernas omvexlingar efter Slägtgrunden, icke allenast rakt motsagd af mångfaldiga exempel, icke allenast högst osäker genom så många obevista gissningar, utan äfven såsom en allmän stafnings-grund högst otillräcklig. Det må vara, att godt måste skrifvas med o, icke med å, af god, men Slott, spott, lott, blott, med oändeligt flera, hvar finna de sina slägtgrunder för stafningen med o snarare än med å? Om ordet löfte visar att lofva måste stafvas med o; ordet sömn, att sofva bör skrifvas med samma vokal; orden löpa och spörja, att lopp och sporr på lika sätt icke hafva å utan o; af hvilka slägtord förklarar man då stafningen med o, i orden skofla, sofra, i hopp, kropp, knopp, topp, stopp, tropp, i morra, knorra, borr, sporre, med otaligt flera? Det är ej otroligt att orden stärka, fästa, sänka, hafva deras ä ifrån det a som finnes i stark, fast, sank, likasom tänka af tanke. Men flämta, skämta, klämta, flänga, svänga, läska, häfta, med hundrade andra, hvarifrån hafva de denna samma vokal, och hvad bevisar i anseende till dem, Brukets rätt att stafva dem sålunda, tvertemot vår yppersta Glosso-graph Ihre, som ger ett e åt många deribland? Man ser då af allt detta, huru litet den så ofta åberopade slägtskapen emellan vokalerna, som är intet annat än en tillfällig, ofta osäker härlednings-princip, kan tjena till någon allmän och fullgilltig stafningsgrund.
Den nytta man söker med en fastställd rättskrifnings-grund, består egentligen mindre uti, att kunna efter den tvinga Bruket till en viss lärdare riktighet, än att öfver hela språket förena stafningen till en fullkomlig likställighet, och att göra denna likställighet för framtiden beständig. Hvilken den princip må vara, som, utan att införa nyheter, uppfyller detta ändamål, så är det den som bör framför alla andra gillas och antagas.
Frågas nu slutligen: kan etymologien möjeligtvis tjena till en sådan princip? Den skulle innehålla stafningsgrunder hämtade från ordens härledningar eller slägtskaper; men då hvart och ett ord måste efter sådan grund blifva ämne för en särskilt undersökning, uppkommer deraf, som hvar och en lär med lätthet finna af det redan anförda, nödvändigt följande tre hufvudsakliga svårigheter.
1:o Att en stafningslag, härledd ifrån blott etymologiska grunder, skulle komma att utgöra en samling af otaliga små särskilta ord-lagar, svåra att behålla i minnet, och omöjliga att förena under några få allmänna grundsatser, hvilket likväl är för all regel nödvändigt.
2:o Att då man är oviss om många ords härledning, och alldeles okunnig om andras, skulle regeln blifva osäker i de förra, och alldeles ingen regel gifvas för de sednare, med mindre man ville uppfinna för dem ännu någon särskilt princip, hvarefter deras stafsätt skulle tills vidare afgöras.
3:o Att då Etymologien vore högsta stafningslagen, och man alltid kan göra deri nya upptäckter, skulle aldrig något stafsätt kunna fullkomligen stadgas, emedan hvar ny och rättare härledning skulle nödvändigt medföra förändringar, och språket ligga som ett vax i hvar fornsökares händer, under beständig fara, att till större eller mindre del ombildas.
Ingen ting är då hvarken mindre möjligt, eller, om det vore möjligt, mindre rådligt, än att efter de förändringar, som ett språk under flera seklers tid undergått, återföra orden i stafningen, vare sig till de så kallade första rätta stamtecknen, eller till en alltför noggrann enlighet med deras påstådda slägtskaper. Ingen ting deremot nödvändigare, än att 1:o i skrifningen uttrycka uttalet, sådant som det genom allmänt bruk ändteligen stadgat sig, och 2:o i tecknens val bibehålla ordning och likställighet. Detta ensamt är rättskrifning.
Äfven då stamljuden höras dagligen i språket bredvid afvikelserna, synes dock, sådant oaktadt, ingen förändring af de sistnämda böra tillåtas. De som således skrifva vetenskap, icke vettenskap, efter veta är stamordet; begrep, icke begrepp, efter begripa är stamordet, tyckas väl, åtminstone vid första påseende, ej hafva orätt efter etymologien, men, utan motsägelse, efter den nödvändiga grundsatsen, att det verkliga uttalet bör öfverallt af skrifningen uttryckas. En alltför sträng riktighet, grundad på ordens antingen härledningar eller slägtskaper, skulle vid dessa tillfällen mera skada genom sjelfva hufvudprincipens rubbning, som är talets rätta uttryck i skrift, än den möjligen kunde gagna genom några få obetydliga rättelser i anseende till härledningen. Man skall troligen aldrig upphöra att säga begrepp och vettenskap: man bör då äfven skrifva på samma sätt. Man skall säga begär att veta, men knappt någonsin vetbegär, vetgirighet. Vettgirighet, så har det allmänna talet tillskapat detta ljud, och vore det än orätt efter stamordet, gjorde man dock bäst att låta det förblifva dervid. Det vore i sådant fall nog, att känna hvarifrån det har sin betydelse, och att Bruket tillagt detta t, som åtminstone lättar och skyndar uttalet.
Men ett bevis, huru man stundom vågar förändringar i den allmänna stafningen, ganska riktigt efter det första stamordet, och likväl föga enligt med sjelfva språkarten, är just detta ordet vettenskap, hvilket man redan begynner att temmeligen allmänt stafva med ett enda t, af veta. Det är nemligen en anmärkning, grundad på alla exempel som i språket kunna framsökas, att ändelsen skap alltid sammanbindes med ett nomen, och har aldrig af ett verbum den hufvudstafvelse hvartill den fogas. Skyld-skap, vän-skap, fränd-skap, huld-skap, måg-skap, broder-skap, slägt-skap, kund-skap, (nu mera kun-skap) prester-skap, borger-skap, adel-skap, gref-skap, red-skap, mäster-skap, barn-skap, arf-skap, herr-skap, skald-skap äro alla sammansatta med något nomen: likaså egen-skap, qvarlåten-skap, galen-skap. Hvad angår sådana ord som köpen-skap, drycken-skap, så är förhållandet dermed alldeles detsamma. Dessa ord äro sammanfatta af substantiverna köp och dryck, med ändelsen en; som blifvit för ljudets skull mellanstucken. I ordet äktenskap har blott a gått bort af adjectivum äkta, hvaraf sedan äkt-en-skap. I ordet räken-skap har ing gått bort af räkening-skap. Man ser då ganska klart, att vetenskap icke är någon med språklagarna enlig sammansättning. Man måste substantivera verbum veta till vett, innan det kan brukas i denna ordfogning. Också har ordet vett ursprungligen just den bemärkelse af kunskap, som behöfves till denna sammansättning. Att Bruket sedermera gifvit deråt ännu en annan, nemligen af umgängs-vishet, betager ej rättigheten att någon gång använda det i sin rätta ursprungliga betydelse. Dessutom är denna första betydelse af ordet vett icke bortlagd ur språket. Med mitt vett har det eller det ej händt vill icke säga: så långt jag äger umgängs-vishet, utan så långt jag vet, så långt min kunskap sträcker sig. Det är derföre sällsamt, att fast man således dagligen nyttjar ordet vett i betydelse af kunskap, underrättelse, man likväl icke velat tillåta det bibehållas med denna bemärkelse i orden Vettenskap och Vettgirighet.
Oaktadt allt det värde, som etymylogiska härledningar någon gång kunna äga, tyckas de således likväl ej utan mycken inskränkning böra antagas såsom grund för rättskrifningen. Men det är ej nog att finna nödvändigheten af denna inskränkning; den måste äfven till sjelfva dess gränsor utstakas med tydlighet. Medelvägen torde i detta som i andra fall vara den visaste, och det synes som Akademien, utan förkastande af etymologiens biträde, likasom utan att vänta allt deraf, kan och bör inom följande gränsor för alltid inskränka dess bruk i orthographien:
1:o Att Stamorden, som åberopas för rättskrifningen, böra finnas i det närvarande språket, samt vara icke allenast ännu kända och gångbara, utan äfven nödvändiga till ordmeningen: (till ex. grensle af gren); dock ändå med undantag af uttalets redan fastställda afvikelser, der sådana finnas.
2:o Att deremot inga obekanta, inga ur minnet bortkomna ord af det äldre språket, eller till ordmeningen likgilltiga slägtskaper af det närvarande, böra, såsom grunder för rättskrifningen, gälla till förändring af hvad ett allmänt skrifbruk eller allmänt uttal redan fastställt.
Så snart man icke antager dessa två nödvändiga föreskrifter, hvilka i grunden utgöra blott en enda, och strängt håller sig dervid, har stafningen icke mera någon säkerhet för etymologiska förändringar; gränsen för dessa blir omöjlig att utsätta; antagandet, beroende af olika tycken; och just det förloras, som man derigenom ville vinna för språket: ändtelig stadga och likställighet. Etymologien säger: detta är rätt efter ordens upprinnelse; Bruket svarar: detta är bättre, ty det är lindrigare, vackrare, och framför allt af vanan antagit. Hvem dömmer dem emellan, så länge, nemligen, härledningens grundsats fortfar att gälla med lika myndighet som det allmänna Bruket?
Ännu en annan stafningsgrund, (ty man har påfunnit flera,) och som här ej torde böra förbigås, är den så kallade ordskillnads Principen. Den består i, att genom stafningens förändring åtskilja från hvarandra lika ord af olika betydelser. Så har man till ex. sökt, att genom olika stafning åtskilja för ögat kol (brännkol) ifrån kål (matkål) — egg (fågelegg) ifrån ägg (svärdsägg) — bleck (jernbleck) ifrån bläck (skrifbläck) — verk (gerning) ifrån värk (plåga) — pligt (skyldighet) ifrån plikt (böter) o. s. v. Således har man för blott 8 eller 10 ord antagit en särskilt stafningsgrund, utan besinnande, att språket har kanske hundrade af lika tvetydighet, eller rättare sagdt, flertydighet, hvaraf meningens förblandelse genom ett sådant medel på intet sätt kunde undanrödjas. Blott de tre orden Så, Lag, Vind, hafva åtminstone fyra eller fem olika betydelser hvartdera, och se der strax 12 eller 15 tve- och tretydigheter, hvilka genom ingen förändrad stafning möjligen kunna undvikas. Men man måste ihågkomma, att nästan alla språk hafva mer eller mindre samma olägenheter, och att dessa olägenheter äro att anse såsom små eller inga, då någon verklig förvillelse i meningen deraf sällan eller aldrig inträffar. Emedlertid kan den så ofta åberopade ordskillnads-principen åtminstone räknas till classen af de oskyldiga medel, som väl till ingen ting hjelpa, men som ej heller skada, och kan, såsom genom sin natur inskränkt till ett ganska ringa antal af ord, utan hvarken god eller elak verkan för Språket, för det antagna Brukets skull, bibehållas.
Af allt detta, hvilken blir nu slutföljden? Den, utan tvifvel, att ingendera af de två här undersökta hufvudgrunder för stafningen, hvarken Bruket eller Etymologien kunna antagas såsom någon allmän, egentlig och tillräckligt upplysande princip. Det synes då ännu felas någon sådan, öfrig att sökas. Låtom oss bjuda till att upptäcka den.
Begynnom med att, till den ändan, återkalla i minnet sjelfva de svårigheter som behöfva upplösas, och till hvilkas upplösande en för alltid stadgad grundsats egentligen skulle tjena. De vigtigaste deribland torde kunna innefattas i följande frågor:
1:o Är det nödvändigt att med dubbel bokstaf alltid uttrycka consonantens dubbla ljud, eller när kan det undvikas?
2:o När måste ljuden å och ä i skrift uttryckas genom sjelfva dessa bokstäfver, såsom i orden fått och vän, såra och väga, eller när böra bokstäfverne å och ä förbytas i o och e, såsom i orden son och den, pocka och dessa, m. fl. dylika?
3:o När förbytes consonanten g i k, såsom i prakt, makt; eller när måste g, fast med ljud af k, bibehållas, såsom i orden sagt, bragt, vigt, m. fl.?
4:o När brukas j i stället för g, såsom i höjd af hög, eller när bör g, fast med ljud af j, bibehållas?
Svenska orthographien har otvifvelaktigt ännu flera ovissheter, än de här uppräknade: men alla de öfriga äro af vida ringare betydenhet. Man ser således, att consonantens fördubbling, jemte bruket af o i stället för å, af e i stället för ä, af k eller j i stället för g, utgöra i Svenska rättskrifningen de förnämsta svårigheter. Men medlet att derur utreda sig, hvar finner man detta, sedan etymologiens otjenlighet dertill synes blifva allt mer och mer tydelig? Sökom det åtminstone.
Det är klart först och främst af det nyss anförda, att om hvart och ett af språkljuden uttrycktes på papperet med alltid samma skriftecken, skulle aldrig någon stafningstvist uppkomma. Men deraf att samma ljud har flera olika tecken för ögat, hvilkas val tyckes ibland äga alldeles ingen annan grund än ett blott godtycke; deraf, att man kan skrifva ljudet å på två sätt, ä på två sätt, j på två sätt, k på två sätt, och uttrycka på två sätt consonantens dubbla ljud, nemligen med en eller två bokstäfver, deraf uppkommer, som hvar och en lätt finner, nästan all stafningens ovisshet. Man vet ej hvilketdera tecknet, som på det ena eller andra stället rättast brukas, eller hvilken lag man dervid skall följa. Det nödvändiga att finna, så framt rättskrifningen någonsin skall stadgas, blir då någon säker och tydelig regel för bruket af de olika skriftecken, hvarmed samma ljud uttryckas. Ju allmännare denna regel är, ju flera fall den omfattar i enlighet med det antagna bruket, ju fullkomligare är den; en sådan regel är då det som sökes: allt består deri.
I fall det nu skulle finnas vid en närmare pröfning, att de olika skriftecken eller bokstäfver, hvarmed samma ljud ömsevis uttryckes, omskifta verkligen i Svenska skrifningen, icke så slumpvis, som man vanligen klagar, utan efter en temligt stadgad ordning; om det skulle befinnas, att teckningen af consonantens dubbla ljud med en eller två bokstäfver; att teckningen af ljudet å med å eller o, äfvensom ofta af ljudet ä med ä eller e, o. s. v. temligt ordentligen rättar sig efter bokstäfvernas olika sammanställningar: månne man ej deraf skulle böra sluta, att dessa skriftecknens variationer, i stället för att bero, som man hittills trott, af ordens ursprung, bero tilläfventyrs snarare af sjelfva stafbyggnadens beskaffenhet, samt de olika slagen deraf, och äga således verkeligen i språket en viss allmän fast hemlig regel, hvilken skulle förtjena att sökas, såsom ännu en tredje hufvudgrund för rättskrifningen, kan hända lämpligare och allmännare än någon af de öfriga?
En sådan Princip, om den funnes, skulle förtjena namn af Stafbyggnads-Grund.
Det är svårt, kanske omöjligt, att göra sig i detta ämne strax i de första uttrycken fullkomligt tydelig. Uttrycket stafbyggnad, och antagandet af mer än ett slag deraf, kan medföra något mörker; men man skall, vid minsta förklaring, snart och med lätthet finna, att ingen ting är i sjelfva verket begripligare.
Stafbyggnads-arter kunna vara flera; men här förstås egentligen de deribland, af hvilka de tvåfaldiga tecknens rätta bruk kan bestämmas; det vill säga, hvaraf man kan veta med hvilket tecken ett vokalljud, som har två sådana, bör skrifvas, samt huruvida ljudet af dubbel consonant behöfver tvåskrifvas eller ej. Dessa stafbyggnads arter äro fem.
En vokal kan utgöra en stafvelse ensam, såsom i å-stunda, o-trogen; kan sluta en stafvelse af en enda enkel consonant, såsom bestå, bero, eller kan följas i samma stafvelse af en enda enkel consonant, såsom i sår, ljud, sak m. fl. Se der redan tre särskilta slag af stafbyggnad. — Den kan också följas af en fördubblad, eller två gånger skrifven consonant, såsom i orden lott, sedd, trodd, skatt, skall m. fl. Se der ännu ett fjerde slag af stafbyggnad. Den kan ändteligen också följas af två eller tre consonanter som icke äro de samma, utan af olika slag, såsom i orden bröst, fält, sundt, taft, m. fl. Se der slutligen en femte art af stafvelse. Det är denna stafvelsernas olika beskaffenhet som här förstås med uttrycket art eller slag af stafbyggnad. Meningen af denna term är då ej svår hvarken att förklara eller att begripa.
Att nu så väl efter dessa särskilta slag af stafvelser, som äfven någon gång efter vissa andra bokstäfvernas sammanställningar, bruket af de olika tecknen för samma ljud verkeligen i allmänhet rättar sig, det är det som bör bevisas, och kan bevisas utan svårighet. Hvaraf kommer annars, att till ex. ljudet å, som har två olika tecken, likväl alltid öfver hela språket tecknas med bokstafven å, så snart detta ljud antingen ensamt utgör stafvelsen, eller slutar den, såsom i åtal, åhåga, stå, gå, få blå, förmå, men deremot aldrig vid dessa tillfällen med o, (omikron)? Hvaraf kommer annars, att samma bokstaf, på lika sätt, mest alltid brukas, så snart ljudet å blott följes af en enda consonant, såsom i orden får, sår, bår, nåd, ståt, lån, några få ord undantagna, hvilka merndels hafva sina särslkilta grunder till undantaget? Hvaraf kommer deremot, att samma ljud å, i ett annat slag af stafbyggnad, eller då tvenne consonanter följa detta ljud, merndels alltid öfver hela språket tecknas med bokstafven o, (omikron) hvaraf exempel finnas i orden skrock, pock, stock, dock, lott, brott, boll, troll, groll, bobb, soppa, hoppa, med hundrade flera? och detta nästan utan andra betydliga undantag, än endast böjningarna af sådana ord, hvilkas ursprungliga ändelse är på å, såsom i fått af få, spått af spå, blått af blå, o. s. v? Hvaraf kommer, att ljudet ä framför en enda consonant, eller när det slutar en stafvelse, eller när det följes antingen af en enda consonant, eller två utan dubbelt ljud, (några få ord undantagna), aldrig tecknas i skrifningen med e, på sätt som sker i eller, herre, efter, utan nästan beständigt med ä, såsom i fjät, själ, bär, qväst? flera exempel att förtiga. Hvaraf kommer, att samma ljud ä, efter eller framför j, vanligen tecknas i skrifningen med e, såsom i sjelf, hjelte, bjelke, bjesse, hjesse, hjerta, stjelke, hjerpe, nej, ej, lejon, hejda, o. s. v.? Hvaraf kommer ändteligen, att consonanternas dubbla ljud, uttryckt vanligen med dubbel bokstaf, likväl ej fordrar den i sådana staf-byggnader, der vokalen följes af två consonanter som ej äro af samma slag, till ex. i sant, bekant, bröst, röst, höst, taft, skaft, saft, salt, gestalt, malt, o. s. v.? vid hvilka tillfällen den ljuder dubbel, utan att någonsin behöfva skrifvas två gånger, ja, utan att ens kunna tecknas öfver allt på det sättet.[2]
Man torde begynna att redan af dessa få uppgifter inse, huru stor del sjelfva stafvelsens natur och beskaffenhet verkligen äger i bruket af de olika skriftecken, hvarmed samma ljud uttryckas, och som utgöra alla stafningens svårigheter. Ett eller annat exempel lär tillräckligt upplysa användningen af denna nya stafningsgrund.
Ordet rodnad skrifves till ex. vanligen med o, och man anför såsom skäl dertill dess härledning ifrån adject. röd, liksom figurernas likhet emellan o och ö vore en god och antagelig rättskrifnings grund. Man stafvar på samma sätt ordet kol (carbo) vanligen med o, och förebär såsom skäl dertill behofvet att åtskilja brännkol ifrån matkål, hvilket sednare deremot skrifves med å. Det är icke svårt att finna svagheten af dessa stafningsgrunder. En bättre och allmännare finner man då visserligen i den ofvan anförda anmärkningen, att ljudet å, så snart det följes i samma stafvelse af blott en enda consonant, som i orden kol och rodnad, öfver hela språket vanligen tecknas med bokstafven å, nästan aldrig med o, utom i några få Brukets irringar. Det blir häraf lätt att sluta hvilketdera i de anförda orden vore det rätta stafsättet, i fall en högre regel icke befallte att behålla Brukets afvikelser, (lyckligtvis få till antalet) och att blott anmärka dem såsom sådana.
Tilläggom ännu ett exempel, för att desto tydligare visa tillämpningen af denna nya stafningsgrund. Man stafvar orden rock och lock, jemte åtskilliga andra af samma slag, ömsevis med å och o. Bruket är häri deladt. Efter hvilken grundsats skall nu detta delade Bruk förenas och stadgas? Ur etymologiska undersökningar ville svårligen några säkra föreskrifter kunna ledas, ens för hvart särskilt ord, mindre någon för dem alla gemensamt gällande. En sådan allmän stafningsgrund befinnes deremot vara i detta fall redan fullkomligt gifven, så snart man blott inhämtar af ögats vittnesbörd, och vill märka dertill, att ljudet å, likasom det framför en enda consonant nästan alltid tecknas med bokftafven å, skrifves deremot, så snart det följes af tvenne consonanter eller en dubbelt ljudande, öfver hela språket vanligtvis med o, (omikron), hvarom de nyss anförda exemplen tillräckligt vittna. Rock och lock böra då äfven följa denna allmänna regel, efter ett ännu deladt Bruk gör valet emellan begge sätten ännu tillåtligt.
Hvad här blifvit anfördt, långt ifrån att motsägas af några få ord, i hvilka ljudet å, enligt det äldre stafsättet, tecknas med o (omikron) framför en enda consonant, vinner tvertom fördubblad styrka, då man blir varse vid efterseende, att nästan alla dessa ord blifvit genom det allmänna Bruket till stafningen rättade just efter den här angifna grundsats. Det som är märkvärdigt dervid, det är att dessa rättelser alldeles oförmärkt gjort sig sjelfva, och likasom efter allmän öfverenskommelse, eller hellre sagdt, likasom af en allmän känsla af deras nödvändighet; utan att regeln, som fordrar dem, kan hända uppkommit i någons eftersinnande. Således skrifver man icke mera med o på gamla sättet, orden hol, bol, tol, tolig, boge, tog, (rep) hog, nogot, knoda, skoda, boda, fole, etc. Man känner att o här skulle ljuda snarare omega än omikron. Man skrifver allmänt och nästan utan undantag nu mera: hål, bål, tål, tålig, båge, tåg, håg, något, knåda, skåda, båda, fåle, o. s. v. endast ordet fogel, (jemte måhända några få andra som skola på sitt ställe anföras) synes ännu hittills förblifva vid den gamla stafningen, eller i det minsta höra till det delade Bruket, och skrifvas ömsevis fogel eller fågel, vid hvilket sednare stafningen likväl synes böra, utan all tvekan, stadgas.
Det är icke nog, att det allmänna Bruket i förenämda afseende rättat sig sjelf i enlighet med regeln, fastän utan att känna den. Det har i andra fall förblifvit den trogen, fast med lika okunnighet derom, oaktadt alla försök, som blifvit gjorda af vissa enskilta. Någre hafva, nemligen, efter enskilt tycke, bemödat sig, att i en stor hop ord byta det framför två consonanter vanliga o (omikron) i bokstafven å, hvars rätta rum icke är i sådan stafbyggnad. Man har försökt att stafva klåcka (af klang), håppas (af happen, se Ihre), knårra (af knarr), klåster (af claustrum), båll (af balle), kråssa (af kras,) råck (af räcka), blåss (af blåsa). — Man har försökt att införa å i orden gåsse, bålster, trålla, fjållig, tålka, med ett stort antal flera. Emedlertid har detta aldrig kunnat lyckas att blifva antagit. Det allmännare Bruket (nästan alltid det sundare) har, fastän utan all kunskap om regel, likväl genom ett slags mörk känsla af obehörigheten, förklarat sig deremot. Modet af denna stafning har, till största delen, af sig sjelf försvunnit. Man skrifver allmänt nu för tiden: klocka, hoppas, knorra, kloster, boll, krossa, rock, bloss, gosse, bolster, trolla, fjollig, tolka; och om i ett och annat af dessa ord någre ännu bibehålla å, är det merendels sådane, som ej gifvit nog akt på Brukets allmännare förändring. De ord, hvari Bruket utan all delning ännu bibehåller å framför tvenne consonanter, äro, (utom några få särskilta hvilka öfver hela språket ej utgöra 20 till antalet) egenteligen blott böjningar af verber, eller neutrer af adjectiver som hafva i infinitiven eller i masculinet å till ändelse-vokal (såsom stått af stå, grått af grå). Lägg till sådana ord, som sluta sig, eller åtminstone första sftafvelsen, på ng och nd (till ex. stång och stånd, mång-la, stånd-aktig), så äro de alla räknade.
Man kan ej se utan ett slags förundran denna enkla stafnings-regel vara, öfver hela Språket, om ej till alla delar följd, åtminstone genom dess allmänna ord-byggnad, tillkännagifven; och verkeligen hafva blifvit genom sjelfva Bruket, fast utan kunskap derom, den mest rådande, oaktadt flera försök som blifvit gjorda deremot, dels genom exempel, dels genom stridiga grundsatser. Ty hvad är meningen om vissa vokalers förvandling i vissa andra, och ordens deraf följande stafning enligt vokalernes slägtskap, annat än en, mot den anförda stafbyggnads principen, ofta och nästan alltid stridig grundsats? Men hvad har det allmänna Bruket gjort? Jo, det har låtit den gälla vid alla de tillfällen, då den varit förenlig med den förstnämda, till ex. i lossa af lös, somna af sömn, o. s. v.; men deremot, (som man kan se af de ofvanföre uppräknade exempel) afvikit derifrån nästan lika så ofta, som den befunnits i stridighet med stafbyggnadens här utmärkta allmänna mekaniska lag.
En anmärkning som bestyrker detta, och som ej bör förbigås, är, att i sådana ord, hvaraf Bruket gjort, genom uttalets skiljaktighet, likasom två af ett, till ex. sporr och spår, borra och båra, possar och påsar, m. fl. dylika, stafningen alltid förändrat o till å, så snart den dubbla consonanten blifvit förbytt i en enkel. Ingen ting tyckes bättre bevisa naturligheten af denna mekaniska stafningsgrund.
Man kan häraf draga två anmärkningar, tjenliga för närvarande ämne. Den första: att om Bruket i sina allmänna öfverensstämmelser således verkligen följt en viss regel, utan att ens vara medvetande deraf, så måste denna regel visserligen vara högst naturlig och dess grund igenfinnas i sjelfva språkarten; den andra: att om, oaktadt vokalernas klara slägtskap i många ord, och oaktadt påstådd klar regel derom, Bruket likväl ej dess mindre allmänneligen fastställt i samma ord ett helt annat stafningssätt, (se de ofvan anförda exemplen: klåcka, båll, tålk, håppas etc.) så måste en sådan regel om vokalernas slägtskap, icke på långt när, hvarken med samma kraft eller lika allmänt som den förra, hafva låtit känna sin behörighet. Om nu denna sednare regel dertill med befinnes i större delen af språket antingen motsagd till sin sanning, eller olämpelig till sin användning, så tyckes följa deraf med temmelig klarhet, att den i alla ännu oafgjorda fall bör vika för den förra, i händelse af begges stridighet.
Af allt hvad nu blifvit omständeligen anfördt, torde ändteligen vara fyllest begripligt, så väl hvad man bör förstå med den nya rättskrifningsgrund, hvilken synes ligga i sjelfva Stafbyggnaden, eller den mekaniska arten af stafvelserna, som äfven, skälen till dess antagande och nyttan deraf. Det är sant, att i språket förekomma ännu några svårigheter, hvilka ej låta sig genom denna grundsats förklaras. Den är ej ensamt gällande, ej oinskränkt allmän. Hvad följer deraf? Månne att den förtjenar ingen uppmärksamhet? Nej; men att den bör förenas med de ofvannämda tvenne, af hvilka den likväl, utan motsägelse, är den allmännast gällande, den, hvarigenom de flesta ovissheter låta stadga sig till ordning och visshet. I sanning; hvar skulle man väl finna någon mer än denna, grundad i sjelfva Språkarten, sjelfva ljudets natur, och som ägde på en gång samma tydlighet för ögat, samma lätthet för minnet att behålla? Ehuru nyfunnen den ock må synas, är den likväl i sig sjelf ingalunda ny: den är lika så gammal som vårt nuvarande Stafnings-bruk.
Man har ansett för tjenligt att förutsända dessa anmärkningar, såsom en förberedelse till påföljande afhandling om Svenska Rättskrifningen. De hafva bort innehålla en redogörelse för de grunder, som i det af Akademien kungjorda arbete blifvit följde, och hvaraf tillämpningen lärer vid hvart steg visa sig.
- ↑ Med Bruket förstås här, som hvar och en lätt inser,
det allmänt öfverensstämmande. Att denna
öfverensstämmelse icke alltid är fullkomligt allmän, hindrar ej
dess lagmyndighet, så snart öfvervigten på någondera
sidan är stor och oförnekelig. I denna mening blir
Brukets grundsats icke annat än åtföljden af det
allmännaste Staf-sättet, hurudant det må vara; och skiljer sig
ifrån Regeln, som visar det i och genom sig sjelf rätta
i stafningen, och innehåller orsaken till denna rätthet.
Men, invänder någon tilläfventyrs, hvari ligger då sjelfva denna orsak till rättheten, om icke i vissa allmänna öfverensstämmelser stadgade genom ett långt bruk? och blifva ej derigenom Bruk och Regel i grunden fullkomligen detsamma?
Dertill svaras, att dem emellan finnes alltid en betydlig åtskillnad, den nemligen, att regeln är en allmän sats, som innefattar under sig hela språkets förhållande, i alla fall af lika slag; men Bruket i dess vanliga bemärkelse, blott ett minne af stafningen i hvart särskilt fall. Man måste dessutom skilja emellan Brukets öfverensstämmelser och sjelfva Språket. Med de förra förstås blott det skrifvande antalets. Men med Språkets, hvarpå regeln måste grundas, alla språkartens likheter och inbördes beroenden af hvarandra, vare sig i grammatiskt eller orthographiskt afseende: Stafningslagar, hvilka Bruket ofta ganska riktigt följer af minne och vana; utan att veta orsaken hvarföre så skrifves, bättre än annorlunda, det vill säga: utan att ens känna dem såsom språkartens öfverensstämmelser sins emellan. Man ser således, att Bruket och Regeln visserligen icke äro samma sak, ehuru sammanstämmande de också böra finnas, eller verkeligen finnas. De åtskiljas ganska klart derigenom, att det ena är det skrifvande antalets öfverensstämmelser, det andra sjelfva språkartens. En annan fråga blir, hvilken af begge delarne bör, i fall af stridighet, vika för den andra? Dertill svaras: utan tvifvel Regeln, så snart den först upptäckes sedan Bruket redan stadgat sig. På samma sätt måste den äfven, fastän förut känd, gifva vika, då dess lag blifvit länge försummad. Orthographien i ett språk af denna beskaffenhet, kan således aldrig blifva annat, än en sammanhållning emellan språkartens öfverensstämmelser och det gångbara Brukets. I den mån de sammanträffa, uppkomma deraf allmänna och obestrideliga orthographiska lagar; så snart de åtskilja sig, gör Bruket undantag. Språkartens öfverensstämmelser med tillägg af Brukets undantag; se der följakteligen all Stafningslag i dess allmännaste och rättaste förstånd.
- ↑ Stafbyggnads-principen, sådan som den blifvit här tillkännagifven, kan betraktas under ett dubbelt hänseende, nemligen ett inskränkt och egenteligt, och ett annat allmännare. I sin inskränkta och egenteliga bemärkelse innefattar han blott och endast vokalens längre eller kortare, samt consonantens enkla eller dubbla ljud, efter deras förhållande till hvarannan inom stafvelsen; det vill säga, efter som vokalen följes antingen af ingen consonant, eller en enda, eller flera, af samma eller olika slag. I dess mera vidsträckta bemärkelse förstås åter dermed all stafningslag som ej är etymologisk, utan uppkommer af, eller såsom kännetecken fäster sig vid, ordens blotta bokstafsbyggnad, hurudan denne sistnämde ock må vara. Ljudet af e såsom ä, framför och efter consonanten j, är ett exempel af sednare slaget. Ehuru mörk denna anmärkning nu genast må förekomma Läsaren, har man dock ansett nyttigt att göra den, på det när han i det följande finner stafbyggnads grunden någon gång utvidgas äfven till denna sednare mera allmänna bemärkelse, ingen förvillelse om dess rätta och egenteliga begrepp må deraf uppkomma.