Afhandling om svenska stafsättet/Företal

←  Stormäktigste Allernådigste Konung!

Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen. Afhandling om svenska stafsättet av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein Företal, som innefattar orsakerna till det skiljaktiga i svenska skrifningen, underrättelse om dem som skrifvit rörande Stafsättet, samt begrepp om Akademiens arbete.

Första Afdelningen. Om de grunder, som vid Stafsättet följas, eller böra följas.  →

På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet.

FÖRETAL.

Svenska Akademien öfverlemnar nu till Allmänheten ett arbete, som länge med otålighet varit väntadt. Knappt var Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. Att detta icke genast kunde ske, eller ens borde försökas, medgifves lätt af dem, som känna svårigheten af företaget, och eftersinna språkets då varande belägenhet. Reglor få ej efter godtfinnande tillskapas för ett redan odladt språk. De måste blifva allmänna slutföljder af samlade anmärkningar, och af en noga kännedom af språklynnet. Odlingen af det svenska var nog långt hunnen, att icke tåla sjelfmyndiga föreskrifter. Oaktadt många öfverklagade skiljaktigheter, tyckte Akademien sig likväl förmärka en väckt omtanka och en framskridande gång till likställighet. Behofvet hade hos författarne åstadkommit ett berömligt bemödande att rikta språket med nya ord, nya böjningar och vändningar. Svårigheten, om icke omöjligheten att i den mera vårdade stylen nyttja de främmande ord, hvarmed Svenskan till betydlig mängd blifvit uppfylld, hade födt flera försök, att, igenom svenskt stafsätt och svensk ändelse, gifva dessa ord svenskt utseende, och såmedelst för alltid införlifva dem med språket. Akademien trodde sig så mycket mera böra afvakta verkan af allt detta, som hon ej utan skäl föreställde sig, att det utmärkta hägn för vitterheten, hvarom hennes Stiftning gaf det mest talande bevis, skulle skänka språket den säkraste utväg till stadgande och förädling; den att se framkallas flera författare af snille och förtjenst. Emedlertid gaf Ordboksarbetet henne ständiga tillfällen till öfverläggningar om stafsättet. Huruvida nu, efter 15 års förlopp. Akademien valt den rätta tiden att framkomma med närvarande ortografiska försök, är icke lätt att afgöra. Det är nog att Akademien icke, utan otacksamhet mot det beskydd hon njutit och ännu njuter, trott sig längre böra dröja att afbörda en skyldighet, som hennes lagar föreskrifva, och hvars uppfyllande den allmänna rösten påkallat. Detta är allt hvad Akademien i sådant afseende skall säga. Hon känner för öfrigt, att det är arbetets godhet och icke tiden hon derpå användt, som bör blifva föremålet för läsares efterfrågan och stadga deras omdöme.

Ingen kunskapsgren borde genom sin beskaffenhet vara enklare, lättare och säkrare, än Språkens Ortografi. Bokstäfverne äro tecken för de ljud, hvaraf orden sammansättas. Dessa tecken borde derföre vara lika många som de särskilta grundljuden; intetdera kunna beteckna mer än ett ljud, och hvart och ett beständigt behålla sitt eget. På detta sätt skulle både skrifning och läsning blifva lika lätta som säkra. Det skulle då endast återstå att, så vidt möjligt och nödigt vore, för ögat utvisa de skillnader i ljudet, hvilka genom bokstäfver ej kunna betecknas. Sådant har likväl förhållandet icke varit med något af de språk vi känna. Alfabeten hafva särdeles i början varit ofullkomliga. Vissa ljud hafva saknat motsvarande tecken, vissa bokstäfver deremot haft mera än ett ljud. Några ljud hafva genom sammanfogning af tvenne tecken blifvit föreställda. En del bokstäfver hafva i vissa sammansättningar fått ett annat ljud, än de ursprungligen ägt. Sjelfva uttalet har undergått förändringar, utan att skrifningen derefter blifvit ändrad och rättad. Få språk gifvas ock tilläfventyrs, som icke blifvit uppblandade med främmande ord. Dessa hafva ofta fullkomligen eller till en betydlig del behållit stamspråkets skrifsätt, utan afseende på stafgrunderne i det språk, hvarmed de införlifvades. Genom dessa och ännu flera orsaker har ortografien af de flesta språk blifvit förvandlad till en särskilt kunskap, hvilken icke genom blotta kännedomen af ljudtecknen kan inhämtas, men fordrar en mängd reglor, som åter nästan alla hafva sina undantag. Det Svenska Språket synes i afseende på ortografien äga stora fördelar. Dess alfabet är ett af de fullständigare, som något språk kan uppvisa. Ljuden å, ä och ö, som i andra tungomål genom tvenne bokstäfver målas, hafva här sina egna tecken. Om man undantager tvenne ljud, hvarom särskilt skall nämnas, saknas icke bokstafstecken för något af de öfriga, som ingå i sammansättningen af svenska ord. Sjelfva bokstafsljuden äro rena och i allmänhet så kallade Lingvaler och Labialer, hvilka genom blotta tungans och läpparnas åtgärd frambringas. Gutturaler, eller de som behöfva ljudets hämtande från strupen, finnas nu mera icke, och af de nasala samt sibilerande ljuden blott ett enda af hvardera.

Med alla dessa fördelar, har likväl svenska ortografien fått sina besynnerligheter och blifvit mindre säker och stadgad, än något annat af de odlade språkens. Orsakerna, hvilka i allmänhet äro desamma som för språken i gemen nyss blifvit uppgifna, förtjena likväl att här närmare undersökas, ur historien upplysas, och till sin verkan bestämmas. Om några omständigheter dervid äfven anföras, hvilkas verkningar upphört, några missbruk som redan äro afskaffade, och besynnerligheter som icke vålla någon oreda; så sker det för mera sammanhang, och lär icke böra anses för öfverflödigt.

Anledningarne till det besynnerliga och osäkra i svenska stafsättet äro hufvudsakligen följande:

1:o Skiljaktigheter och förändringar i talet och språkljudet.

Med dessa skiljaktigheter och ändringar förstås icke de finare böjningar i rösten, dem örat väl fattar, men hvilka hittills icke genom tecken varit utmärkta, och svårligen kunna blifva det. Frågan är endast om sjelfva grundljuden, hvilka genom bokstäfver betecknas. Att i en rätt tidordning följa alla de omvexlingar, svenska språket i detta afseende undergått, skulle fordra en hel afhandling, och den noggrannaste undersökning skulle icke till dem alla nu mera kunna upptäcka anledningen. En hastig öfversigt af af det vi med någon visshet veta, är allt hvad rummet tillåter och ändamålet kräfver.

I Rikets särskilta landskap hafva samma ord blifvit olika uttalade. Dialekterne äro så många som landskapen. Deras upprinnelse, så vidt den kan kännas, bör sökas i ett längre bibehållande af språkets äldsta uttal; i främmande herravälde; i grannskap med den ena eller andra af våra nabor. Det är dock icke ensamt vid gränsorna, som gemenskapen med utlänningen verkat på talet. Denna verkan har sträckt sig till språket i gemen, särdeles under danska väldet och de tider vi haft tyska regenter, eller ock af andra anledningar, ett tätare umgänge med Tyskarne, hvarom mera nedanföre. Oftast hafva dock talets förändringar haft till orsak en naturlig och otvungen böjelse, gemensam hos alla folkslag, att gifva uttalet större lätthet och behag. Härvid hafva tungan och örat, mer än föresats och eftertanke, varit ledare och läromästare. Om nästan alla språk gäller den anmärkning, att de nya ord, som under deras framskridande odling tillkomma, merendels blifva långa, emedan de tillskapas genom sammansättningar och tilläggningar, då deremot de, som länge varit i bruk, och särdeles de som ofta förekomma, vanligen förkortas. Tungan som skyndar sig att följa tanken, halkar i sitt lopp öfver bokstäfver, stundom öfver stafvelser, och utelemnar dem. Så har t. ex. i vårt modersmål adjektivernas fordna ändelse nästan alldeles försvunnit. Det heter nu god, i stället för goder, godvillig i stället för godvilluger. Så förkortas hafver och blifver vanligen till har och blir; fader, moder, broder till far, mor, bror. Så ombytes nästan dagligen imperfektet af första konjugationen ade till det kortare te, som hör till den andra konjugationen; att förtiga hundrade exempel af samma slag.

Förändringarne i talet bestå ej endast i uteslutande och förkortande; de sträcka sig äfven till sjelfva ljuden. Den ständiga, fast oförmärkta, syftningen till mera lätthet och behag, har ur språket uteslutit vissa ljud, som dels i andra blifvit förbytta, dels alldeles försvunnit. På detta sätt hafva bokstäfverne hn blifvit förvandlade i kn, och hr i vr, såsom i knapp och vräka, hvilka i äldre tider skrefvos med nyssnämde bokstäfver och förmodligen utsades på ett sätt, som är för oss nu mera obekant. Ljudet af den götiska runan Thor, som varit detsamma med Engelsmännens th, eller åtminstone nära derintill, har likaledes försvunnit, och dess rum har blifvit intagit af d eller t. H framför l såsom i hlydnad, har både till ljud och bruk blifvit bortlagdt. Någre bland dem som skrifvit om svenska stafsättet, omtala ett tjockare l, ett bredare a; vokaler, som hade ljudet mellan o och u, o och å, eller som det rättare bör sägas, ett blandadt ljud af de nämda vokaler. Det är blott i vissa dialekter, som man nu mera igenfinner dessa obehagligare ljud, hvilka af dem, som tala väl, icke ens äro kända. De ljud bokstafven v i början af orden, h framför v och j fordom ägde, höras ej mera; och d samt l framför j äro till största delen stumma.

I många fall hafva bokstäfverne från deras egentliga ljud blifvit öfverförde till närslägtade, lättare för tungan att framföra, och behagligare för örat att emottaga. Vokalerne e och o hade troligen tillförne i långt flera ord, än nu för tiden, sina egna ljud; men hafva gått öfver till ä och å i de flesta stafbyggnader, der de stå framför dubbelt ljudande konsonant. Lika sannolikt, om icke fullkomligen visst, är, att f i ganska många ord haft sitt eget ljud, der det nu höres såsom v. I gamla språket hette det apton och epter. P har i dessa och andra ord blifvit förändradt till f, som framför t är lättare att uttala. K framför e, i, y, ä och ö har fått ljudet af tj, och under danska Unionstiden förbyttes förstnämde konsonant, både vid slutet och inuti många ord, till g, som tillräckligt upplyses af de bekanta exemplen: mig, Sverige, andelig, taga, i stället för mik, Sverike, andelik, taka. Deremot har g efter kort vokal och framför t, fått ljudet af k, såsom i jagt venatio, vigt pondus, m. fl. Denna bokstaf har i andra ord blifvit utsagd såsom j, t. ex. högd, nögd, blåögd, färga, berg, talg, borgare; under det samma ord ännu i flera landskap uttalas med ett hårdare g. Sk framför vokalerne e, i, y, ä och ö ljuder nu såsom sj, t. ex. skena, skicka, sky, skära, skön. Ännu flera ljudändringar torde hafva skett, och ganska många förekomma i det dagliga umgängstalet, men de anförda exemplen göra tillfyllest.

Några anmärkningar förtjena dock att tilläggas. Ett af de största bevis på ljudets välde öfver talet och skrifningen, är det som händt med vissa definita pluraler af substantiver, och med adjektivernas pluraler. Man finner den i språket rådande vokalen a taga der allt mer och mer öfverhand, men e deremot nyttjas när ljudvexlingen det fordrar. Utredandet häraf skulle föra för långt, och hvad derom kan sägas hör till ett annat ställe. Vi äga en adjektif ändelse på sk, såsom norsk, dansk, amerikansk. I vissa sådana ord tillägges i, för att göra ljudet behagligare, såsom asiatisk, ostindisk, platonisk, barbarisk. På lika sätt har bokstafven e blifvit instucken i flera ord, såsom märkelig, verkelig, vådelig, förmodeligen, egenteligen o. s. v. I de sammansatta ord, hvaraf svenska språket har ett så stort förråd, insättes vid slutet af första ordet dels e, dels andra vokaler, till exempel: presteståndet, fröjdebetygelse, skaldesång, sorgeqväde, tjenstehjon, ordaförstånd, sidoarf, trätobroder, läroembete, predikogåfvor, varubyte.

Till någon del har väl talet infört dessa bruk; men förnämligast synas de hafva kommit ifrån författare, som derigenom sökt ett bättre språkljud, och att undvika en obehaglig vokalernas eller konsonanternas sammanstötning. Man märker dock här en strid emellan de tvenne verkande orsaker till talets förändringar: Språkljudets förmildring, som utgör både örats och tungans allmänna fordran, och benägenheten till förkortning, som finner obeqväm och släpande hvar och en förlängning af orden, som kan umbäras, hvar och en instucken stafvelse, som ej hör till någotdera af de sammanbundna orden; särdeles när den, som t. ex. a i ordaförstånd, herdabref, ordabok, bär stämpeln af ett föråldradt språk. Denna sistnämda orsak, som är den mest verksamma, börjar allt mer och mer fordra uteslutandet af de instuckna och tillagda bokstäfverna.

De ljud bokstäfverne egenteligen äga eller kunna få, genom vissa röstböjningar, fördelas i hårdare och lindrigare. Att gifva något språk en alltför stor mängd af det ena eller det andra slaget, skulle blifva ett illa förstådt bemödande. Språkens välljud uppkommer genom förrådet af lyckliga ljudskiften, lätta bokstafssammansättningar, vexlande och behagliga ändelser. Då fråga i det föregående varit om det svenska uttalets framskridande till lätthet och förmildring, hafva endast sådana ändringar blifvit anförda, som synligen leda till detta mål, genom förkortningar, genom bortläggande af konstiga röstböjningar, genom lenare ändelser och lättare bokstafsföreningar. Utom dem hafva många andra ljudskiften förefallit. Vokalerne hafva blifvit i vissa ord utvexlade mot hvarandra, likasom äfven konsonanterne. Läger hette fordom ligr; allvare allvoru; hufvud hofud; brott brutt; röd rudul; lekamen likomen och likama; prakt frakt; loge lofve (area horrei). Det blefve öfverflödigt att länge uppehålla sig vid dessa omskiften, som ej kunna hänföras till någon af de uppgifna allmännare orsaker. Oaktadt Etymologernes försök att uppgifva vissa förvexlingslagar, lär anledningen, som ofta blott varit tillfällig, i många fall förblifva okänd. Undersökningen hör dessutom ej egentligen till ortografien. Antingen förändringarne blifvit i skrifningen redan enstämmigt antagna, eller utgöra ännu skiljaktiga bruk, uppkomna från dialekternas olikhet, finna de sitt behöriga rum endast i en fullständig ordbok, och kunna blott genom en sådan, men icke genom några allmänna stafningsreglor rättas eller stadgas.

Efter allt hvad nu blifvit sagdt, återstår att uppgifva den verkan uttalets skiljaktigheter och förändringar medfört på stafsättet. Hofvets, det högre umgängets och hufvudstadens sätt att utsäga orden, har väl merndels i skrift blifvit följdt och rådande. Likväl saknas icke exempel på ett annat förhållande och i synnerhet på ett deladt bruk, härrörande från dialekternas olikhet och ifrån vanor hos enskilta, hvartill det, kanhända, icke skulle vara dem lätt att gifva skäl. Med förbigående af mycket annat, kunna såsom exempel anföras: penne och penna, hjerne och hjerna, tanke och tanka, umgås och omgås, värme och värma. I synnerhet visar sig olikheten i substantivernas generer.

Uttalets förändringar hafva i det ofvan anförda blifvit delade i förkortningar, och verkliga ljudskiften. Vissa förkortningar af orden blefvo tidigare införda i skrift, andra åter höllos länge uteslutna derifrån, och dessa voro de talrikaste. Deraf uppkom en skillnad emellan det språk som taltes, och det som skrefs. I den mån flera förkortningar efter handen infördes i skrifningen, uppkommo skiljaktigheter emellan det äldre och nyare sättet att skrifva orden, och derigenom ovisshet om det verkligen rätta. En ovisshet, som likväl till större delen upphört, sedan man i allmänhet är ense, dels om ett tvefallt bruk, såsom t. ex. af eller utaf, i eller uti, från eller ifrån, far eller fader, mor eller moder; dels att nyttja förkortningarna i den lägre och friare styl, der de kunna tålas, och till hvilken de egenteligen höra, men deremot undvika dem i den mera vårdade och högtidliga. Detta är dessutom för svenska språket gemensamt med andra af de mest odlade. Bland förkortningar finnas äfven de, hvilka icke i någon skrifart, ehuru familjär den vara må, kunna nyttjas, men blott finna rum på Scenen, då umgängestalet bör fullkomligen härmas. Sådana äro t. ex. mej, dej, i stället för mig, dig; bol, gål, fjäl, i stället för bord, gård, fjärd.

Af en betydligare verkan på stafsättet hafva de ändringar i uttalet varit, hvarigenom vissa ljud försvunnit, blifvit förmildrade eller i andra förbytte. I anseende till dem torde väl i allmänhet det rättaste hafva varit, att efter talet ändra skrifningen, som då bland andra fördelar äfven vunnit den, att förete en historia om språkets uttal. Men detta har likväl sina svårigheter. Många ord skulle i vissa böjningar hafva blifvit svåra att igenkänna. Ändringarne i uttalet hafva dessutom skett småningom, och det har icke varit lätt att bestämma tiden, då det nya uttalet blifvit nog allmänt att tjena till lag för skrifningen. Någre hafva tidigare, andre senare antagit denna lag, hvilken genom tidens längd likväl i många fall slutligen blifvit allmän; men i andra åter icke. Vi hafva ännu qvar h framför v och j, utan att något ljud svarar deremot. Detta är dock blott en besynnerlighet, och verkar ingen oreda. Den rätta, den med skäl öfverklagade olägenheten, är det skiljaktiga och osäkra i bruket. Man ser ännu i en viss styl skrifvas then och thet, ehuru alla säga den och det. Månge tro nödigt att, med insättning af j eller i, utvisa det beständiga ljud k och sk fått framför vokalerna e, i, y, ä och ö. Den mesta villrådighet och osäkerhet uppkommer af de bokstäfver, som i vissa stafbyggnader afvikit ifrån sina första ljud, såsom e och o, i stället för ä och å; g i stället för k och j; g och j i hvarandras ställen. På lika sätt har osäkerheten äfven sträckt sig till skrifningen af enkla och sammansatta ord, i hvilka vissa bokstäfver blifvit instuckne.

2:o Öfverflödigt, oriktigt och skiljaktigt bruk af bokstäfver, härrörande från särskilta anledningar.

Vårt Alfabet har icke alltid varit lika rikt som det nu är, och i det gamla runska bokstafstalet saknades flera ljudtecken. Sedan Christna religionen blifvit antagen, afskaffades småningom runorna, och de latinska bokstäfverne infördes. Bristerna blefvo derigenom afhulpna, och såsom en särskilt förtjenst hos de skrifvande i medeltiden må nämnas, det då antagna och ännu varande bruk af egna tecken för vokalerna å, ä och ö; men i allt rådfrågades icke språkets art och behof. C, q, x och z blefvo nyttjade, ehuru de svenska bokstäfverne k, s, ks, och ts vid alla tillfällen kunnat göra samma gagn.

Bland besynnerligheter i svenska skrifningen, är utan tvifvel bruket af f för v och af fv, der endast v höres. Bokstafven f, som behåller sitt ljud i början af alla stafvelser, framför konsonanter, och så ofta den höres dubbel, förlorat alltid detta ljud, der den såsom enkel slutar en stafvelse, vare sig i enstafviga eller flerstafviga ord. Man uttalar således glav, blev, liv, rov, skruv, samt hav-a, lev-a, skriv-a, hav-et, brev-et, slav-en, stav-ar, av-linge, ehuru f i alla dessa ord skrifves. Det tyckes, som en längre uthållning af det blåsande ljudet varit besvärlig, och att det derföre blifvit öfverfördt till det närslägtade och lättare af v. Att en sådan ändring i uttalet ägt rum, är ofvanföre anmärkt, och bestyrkes af stammen till flera ord, samt af den fastställda skillnaden mellan tecknen för f och v i runalfabetet. Men vid hvad tid ändringen skett, lär blifva svårt att bestämma. Emedlertid kan bruket af f i slutet af enstafviga ord anses såsom urgammalt, och ett ibland dem, hvilka, oaktadt ljudändringen, qvarblifvit. Om orsaken, hvarföre f och v inuti orden blifvit sammanfogade, äro meningarne delade. I våra gamla landskapslagar nyttjas endast v i sådana ord, och fv skola först finnas i några handlingar från K. Magnus Ladulås och Magnus Smeks tider; hvarefter detta bruk blef allmänt i Konung Christofers Lagbok. Någre tro, att f blifvit satt framför v, för att undvika tvetydigheten af tecknet v, som både bemärkte en vokal och en konsonant; på samma sätt som Romarne sägas hafva påfunnit q, för att närmare bestämma ljudet af u i vissa ord, såsom qui och quidam, hvilka eljest kunnat sammanblandas med cui och cuidam. Den allmännaste och naturligaste tankan är, att v blifvit fogadt till f, för att tydligare utvisa ljudet i tvåstafviga ord, der igenom en annan stafdelning f ofta behåller sitt eget ljud, såsom elefant, ofantlig, o. s. v.

Det tillhör den egentliga språklärdomen att utreda allt detta. Följderna på stafsättet komma här i betraktande. Hvarken f såsom v, fv eller q föda någon olägenhet, så länge bruket förblifver allmänt; och ett lika omdöme kan fällas om x och z, af hvilka tvenne bokstäfver, som fordom oftare användes, den förre numera sällan och den sednare blott i några få ord förekommer. Deremot har införandet af bokstafven c i skrifningen alstrat betydliga skiljaktigheter. Flera från latinen lånta ord förvandlades väl i äldre tider både genom uttal och stafning till svenska, såsom krona, kapitel, kamel, kammare, kanik, klerk, och äfven kristen, kristnabalker; men detta har ej blifvit beständigt och allmänt. Nästan alla sådana ord hafva sedermera af andra blifvit skrifna med c; och någre hafva gått så långt, att de brukat c i stället för k inuti ord af latinsk härkomst, t. ex. scrifva, biscop, predican, hvilket likväl längesedan är aflagdt. Med undantag af vissa äldre bruk, och några nyares försök att alldeles utesluta k, har det blandade bruket af c och k blott ägt rum i ord af främmande härkomst. I de egentligen svenska, har c vanligen endast blifvit nyttjadt framför k, såsom ett vigare fördubblingstecken.

Det fordna stafsättet företer ännu flera besynnerligheter, hvilka man haft den klokheten att fullkomligen bortlägga. Bland dem förtjena likväl tvenne att anföras, såsom bevis huru långt man kan afvika från all rätthet. Den ena var att i sista stafvelsen utesluta bokstafven e, t. ex. afvl, tekn, vapn, vattn. Den andra att nyttja b och p, för att undvika tvåskrifningen af m, hvilken troddes nödvändig, till skillnad från dess enkla ljud i några få ord. Man skref således: lamb, femb, himblar, sampt, nampn.

Vissa bokstäfver äro till ljudet hvarandra närmare. Deraf en möjlighet att nyttja den ena för den andra. Att återkomma till medeltiden, är troligt att så länge ljuden å och ä ännu tecknades genom två bokstäfver, man ansett beqvämligare att i många ord nyttja de latinska tecknen o och e; och att deri ligger en af orsakerna, hvarföre dessa sistnämda så ofta intagit de förras ställe. En annan är förut uppgifven, den af uttalets förändring i vissa stafbyggnader, hvarigenom o och e fått ljudet af å och ä. Okunnighet och vårdslöshet hafva sedan gjort, att de förstnämda ännu oftare i skrifningen blifvit med de sednare sammanblandade, och det till en grad, att det stridiga, som i denna del af stafningen förekommer, varit det svåraste för Akademien att genom säkra reglor rätta och stadga. Detsamma har händt, ehuru i mindre mån, med g i stället för k, sedan det förra i vissa fall fått det sednares ljud, och man har sett skrifvas agtning, föragt, pragt, rigtig, vagt, vagtmästare, ursägta, tvertemot både ljud och härledning.

G har framför a, o, u, och å ett hårdare, och framför de fem öfriga vokaler ett lenare ljud. Att dess ljud ursprungligen varit detsamma framför alla vokaler, och sedermera framför vissa blifvit ändradt, är sannolikt; men i brist af säkra bevis, har detta icke kunnat upptagas ibland uttalets omskiften. Orsaken till det tvåfaldiga ljudet må för öfrigt vara hvilken som helst, så är ljudet g framför e, i, y, ä och ö nu alldeles lika med det af konsonanten j. Samma ljud har således tvenne tecken, hvilket väl kan anses för ett öfverflöd, men dock i vissa fall medför sin nytta. G synes med skäl böra brukas hellre än j i sådana ord, som hafva det hårdare g i sin stam eller i sina böjningar, såsom gaf af gifva, gick af gå. J framför i skulle i gilla, gissa och dylika ord både få ett besynnerligt utseende, och kunna leda till förvillelse. Det dubbla ljudet af g har emedlertid i stafsättet åstadkommit några felaktigheter. Detsamma som händt genom det lindrigare ljudet af k och sk, har äfven här inträffat. Man har orätt trott sig behöfva skrifva gjenljud, gjespa, gjöromål, eller ock gienljud, giespa, giöromål. Likaledes hafva g och j stundom blifvit förblandade och nyttjade för hvarandra.

De fleste som skrifvit om svenska stafsättet, eller bemödat sig om dess stadgande, hafva lagt etymologien till grund, för skrifningen af flera ord. Man har påstått, att alla härledda ord eller derivater borde, så vidt möjligt vore, behålla lika stafning med stamorden. Detta, som äger något skäl då fråga är om böjningar af samma ord, har helt visst i svenskan blifvit sträckt för långt. Då ljudändringen bestått i ombyte af vokaler, har man såsom regel antagit, att vissa vokaler ägde en närmare skyldskap med hvarannan, och således voro mera berättigade att företräda hvarandras ställe. Om ock dessa grundsatser medgifvas, blifver tillämpningen ganska svår och osäker, då stammen till flera ord är föga bekant, och till andra alldeles okänd. Också har etymologiens utsträckta användning på stafsättet, deri åstadkommit mera olikhet än visshet. Bevis och exempel behöfva icke anföras. De igenfinnas i sjelfva Afhandlingen, der detta ämne blifvit omständeligen utfördt.

Den böjelse, för hvilken svenska nationen beskylles, att gifva det utländska företräde för det inhemska, synes äfven hafva sträckt sig till skrifsättet. Det tyckes som hade man varit benägnare att nyttja de bokstäfver, hvilka äro gemensamma med andra språk, än dem som äro oss egna. Man har således hellre skrifvit e och o, än ä och å; c än k^[1]; hvilket dock ofta torde hafva härrört af en större vighet vid skrifningen; äfvensom bruket af den latinska stylen i skrift och tryck, utan tvifvel der till i sin mån bidragit.

Om af de nu anförda felaktigheter och besynnerligheter, en del redan försvunnit, en annan qvarblifvit, utan att verka någon oreda; så är dock säkert, att det öfriga gifvit anledning till betydliga svårigheter och skiljaktigheter vid svenska stafsättet.

3:o Frågan om bokstäfvers fördubbling.

Att utmärka ett långsammare ljud, har man i svenska skrifningen nyttjat vokalernas, och att utmärka ett hastigare, konsonanternas fördubbling. Förmodligen har det förra af dessa bruk blifvit härmadt efter tyskan och nederländskan, och skola de första exempel deraf finnas i skrifter författade under Konungarne Magnus Ladulås och Magnus Smeks regering. Det tilltog sedan allt mer och mer, och blef i K. Gustaf 1:stes tid antagit för en regel, hvilket synes af Psalmboken 1536, och i synnerhet af Bibelöfversättningen, utgifven 1541. Således skref man faara, beete, flijt, roos, huufvud, ståå, bäär, möö. Äfven var det af några antagit, att i ord, som ifrån tvenne stafvelser förkortades till en, utmärka sammandragningen genom tvenne vokaler, såsom draas af drages; beer af beder; moor, broor af moder, broder. Andre gingo ännu längre, och nyttjade, för att skilja ord af lika bokstafsljud och tonvigt, enkel eller dubbel vokal, och till en tredje skillnad h. Enligt denna grund skref man vara esse, vaara durare, och vahra merx; led patiebatur, leed artus, och lehd adjektif; rike regnum, och rijke divites, hof modus, och hoof ungula; krus af krusa, och kruus cantharus; våg unda, och vååg libra; väg pondera, och väag via; nöt nux, och nööt pecus. Vid slutet af 1600 talet började en del aflägga vokalernas tvåskrifning. Om en större beqvämlighet tilläfventyrs varit första anledningen, så försvarades det sedermera genom skäl, hämtade ifrån vokalernas art, som är att hvar för sig utgöra en stafvelse. Efter någon strid blefvo dessa skäl segrande, och vokalernas tvåskrifning är längesedan såsom oriktig förkastad.

Konsonanternas fördubbling har icke varit lika stadgad. Så länge vokalen tvåskrefs, kunde det anses för mindre nödigt att fördubbla konsonanterna. Det skedde likväl, ehuru med stora olikheter, icke allenast i särskilta personers stafsätt, men äfven ofta uti samma bok; hvaraf tydligen ses, att ingen viss grund varit följd. I samma mån som de dubbla vokalerne bortlades, blef bruket af dubbla konsonanter allmännare och vidsträcktare. Månge hafva dock afvikit derifrån, dels af öfvertygelse, dels för att spara sig mödan af tvenne bokstäfvers skrifvande. Både grunderne och tillämpningen hafva länge varit ämne för tvister, hvilka hittills hvarken genom skäl eller bruk blifvit fullkomligen afgjorda. Men oaktadt allt hvad man invändt, lär nyttan och rättheten af konsonanternas fördubbling medgifvas, såsom det säkraste medel att utmärka skillnaden emellan ett hastigare eller långsammare ljud. Äfven de, som påstå att denna skillnad ensamt beror af en längre eller kortare vokalens uthållning, böra erkänna nödvändigheten af ett skriftecken, åtminstone i alla de fall, der en allmän minnesregel icke är att tillgå. Då vokalens natur förbjuder dess tvåskrifning i samma stafvelse, måste betecknandet ske antingen genom accent eller konsonantens fördubbling, och af dessa tvenne utvägar, äger den sednare derigenom ett ostridigt företräde, att den vid läsning i skrift och tryck låter säkrare och hastigare märka sig. Ännu mera öfvertygas man om riktigheten att tvåskrifva konsonanten, då man ej jäfvar hvad örat verkligen intygar, att dess ljud icke är detsamma efter en hastigare, som efter en långsammare utsagd vokal. Sjelfva frågan är i Afhandlingen till hela sin vidd, och, som Akademien hoppas, rätteligen utredd. Här har den bort framställas, såsom en af de rikaste och allmännaste anledningar till olikhet och osäkerhet i stafsättet.

4:o Språkets grammatiska beskaffenhet och konstruktion.

I all ortografi är något, som beror af den del af språkens grammatik, som innefattar ordens olika böjningar, för att uttrycka de olika hänseenden hvari de nyttjas. Ju mera stadgadt och regelbundit ett språk häruti är, ju fullkomligare anses det vara. Dit bör man ock söka föra alla de språk, som ännu sakna denna fullkomlighet; men sådant bör ske i en naturlig ordning, det vill säga, efter hvart och ett språks särskilta art och lynne. I allmänhet har man sträfvat att foga de nyare språken efter den latinska grammatiken. Hvad fördelar denna ock helst må hafva, är försöket lika oriktigt som fruktlöst, så ofta det strider emot något språks egen beskaffenhet. Det engelska har ibland alla dem, som äro i skyldskap med svenskan, och tilläfventyrs bland alla lefvande, gått den naturligaste vägen, och derigenom fått, om ej den rikaste och mest vexlade, åtminstone den enklaste grammatik. Derhän syftar det svenska språkets otvungna gång, och dit kommer det ock förmodligen, med de undantag som vissa olikheter göra nödvändiga. Det ägde fordom kasus i substantiverna; men dessa hafva småningom försvunnit både ur talet och skrifningen. Talet fann sig utan tvifvel återhållit i sin hastighet genom ordens förlängning, och besväradt, så väl af olika böjningar på samma ord, som af olika böjningssätt för samma kasus i särskilta deklinationer. De flesta kasus behöfdes icke för talets tydlighet, och genitiven behöll ensam en särskilt ändelse. Vokativen hade alltid varit lika med nominativen. Det blef lätt att med en preposition utmärka dativen, på samma sätt som en sådan alltid åtföljt ablativen. Blotta ordställningen utvisade tillräckligen ackusativen, som alltid följer på sitt verb. Man har sedan velat stadga en skillnad emellan den raka och de böjda kasus i definita pluralet, genom ändelsen e i den förra och a i de sednare, t. ex. herrarne, herrarna. Men af samma skäl, eller skillnadens oumbärlighet, har den icke blifvit allmänt iakttagen, och är genom bruket förvandlad till en blott ljudregel.

Olika ändelser, för att åtskilja generer i adjektiver, pronominer och participer, äro genom ingen allmän språknatur nödvändiga, emedan egenskapen och förhållandet blifva desamma, om hvad kön frågan ock är. Det egentligen personela pronomen han och hon synes ensamt böra göra undantag. Sådana olika ändelser medföra dock sin nytta för tydligheten och välljudet i de språk, som tillåta en friare ordens omkastning eller inversion. I det svenska hafva adjektiver och pronominer haft kasus, och i dessa kasus, olika ändelser för hvardera af de tre generer. Participerne hafva äfven haft sin generiska skillnad i ändelsebokstafven. Dessa olika böjningar voro dock mindre behöfliga, och äro derföre till större delen bortlagde. Kasus hafva här haft samma öde, som i substantiverna. Som ordställningen aldrig lemnar i ovisshet, till hvad substantif ett adjektif, ett pronomen eller particip hör, så har man funnit mindre nödigt, att för alla tre generer äga en särskilt slutbokstaf. Femininer och neutrer hafva behållit a i det definita singularet och i begge pluralerna. Den neutrala indefinita ändelsen på dt har äfven förblifvit stadgad och orubbad, hvilket bör tillskrifvas den fastställda och alltid återkommande skillnaden mellan en och et. Men ehuru man länge trott sig böra sluta på e maskulina adjektiver, participer och pronominer, har denna generiska skillnad ej blifvit beständig. Man har funnit beqvämligare, särdeles i talet, att icke behöfva göra en skillnad emellan maskulina och feminina ändelser, helst det ofta är mycken ovisshet underkastadt, till hvilketdera af dessa kön våra substantiver höra. Det större behag svenska öron tyckas finna i vokalen a, har äfven här visat sin verkan. Ändelsen på a har både i tal och skrift blifvit nästan allmän i maskulinerna af de ofvannämda talets trenne delar; och de reglor hvilka i anseende till bruket af a eller e, i slutet af sådana ord kunna föreskrifvas, bero åtminstone lika så mycket af ljudet, som af den grammatiska ordningen.

Personerne i verber utmärkas hos oss genom pronominer; det är derföre icke besynnerligt, att man i dem aflagt och förbytt vissa fordna ändelser på personerna, såsom t. ex. vi älskom, vi vorom, du äst, du vast, du logst, hvilka nu heta vi älska, vi voro, du är, du var, du log. I dagliga talet går man ännu längre: man säger vi älskar, ni älskar, de älskar. Ehuru vårdslöst detta kan synas, betager likväl det personliga pronomen all otydlighet.

Det är ovisst, huru vidsträckt bruket af de grammatiska böjningarne varit i sjelfva talet, der de åtminstone icke länge och med noggranhet synas hafva blifvit iakttagne. En del af dem tros vara påfunnen af de skrifvande, som försökt att regelbinda språket, och till den ändan bringa det till så stor likställighet med den latinska grammatiken, som möjligt varit.^[2] Flere lärde män hafva tid efter annan förnyat dessa försök. Deras bemödande har blifvit motarbetadt af sjelfva språkarten, deras reglor föga kända, och ännu mindre följda. Man besvärar ej gerna minnet eller tungan med skillnader i orden, som för tydligheten icke fordras. Den större enkelhet, hvartill språkets grammatik småningom blifvit förd genom bruket, har blifvit understödd af ordställningen, som gör både tal och skrift tydliga, utan behof af flera bland de grammatiska skillnader, som i andra språk äro oumbärliga. Denna ordställning har, i vissa af de qvarblifna ändelseformer, gjort undantag och tvåfaldiga bruk nödvändiga; emedan språkljudet dem förutan, i brist af inversioner, oftast skulle blifva monotont. Så länge man icke rätt eftersinnat språkets egen art, och således tvekat antingen man borde följa denna och den enkelhet som derifrån härflutit, eller ock de äldre bruk, som troddes gifva språket en större grammatisk fullkomlighet, har skrifsättet varit underkastadt betydande olikheter och en osäkerhet, som ännu icke är hos alla försvunnen.

Af det nu anförda får likväl icke slutas, att svenska språket saknar all grammatisk ordentlighet. Det har sina obestridda och oryggliga lagar, som blott af okunnighet och sjelfsvåld kunna öfverträdas. I flera fall råder, genom hela språket, en analogi, hvilken med få undantag är enstämmig; men äfven denna analogi har påfört stafsättet vissa egenheter och vållat stridiga bruk. Dessa egenheter och stridigheter, hvilka i sjelfva Afhandlingen finnas uppgifna och bestämda, bestå förnämligast i följande: Tillskapandet af de definita kasus i substantiver, hvilka slutas på vissa vokaler, såsom i, o, å, ä och ö: huruvida den allmänna regeln, att de substantiver, som hafva ar i pluralet, alltid hafva e, och de deremot som hafva or i pluralet, alltid a i singularet, icke tål undantag: stafningen af det definita pluralet arne i vissa ord: bibehållandet eller bortkastandet af det stumma d framför t i vissa perfekter, adjektiver, participer och adverber: skillnaden mellan perfektet och den neutrala participen, och i hvilka fall d i begge bör skrifvas eller icke: afvikelsen i neutrer af främmande härkomst, från den eljest öfver hela språket likstämmiga regeln, att neutrernas indefinita nominatif i pluralet, är lika med singularet: om det icke är rätt och för språket förmånligt, att i participernas neutrala ändelser afvika från analogien, och skrifva gifvit, hållit, i stället för gifvet, hållet. Att med exempel vidare utreda dessa frågor, vore endast att förekomma hvad läsaren i Afhandlingen på sitt behöriga ställe bör söka och finna. Den rätta beskaffenheten af språkets grammatik har emedlertid bort i korthet framställas, dels för att visa, att åtskilligt af hvad man gifvit namn af brister och felaktigheter i stafsättet, derifrån verkligen leder sitt ursprung; dels för att i förväg bereda ett stöd för de grunder, dem Akademien vid frågornas afgörande trott sig böra följa.

5:o Främmande ord och främmande stafsätt.

Ifrån äldsta tider hade svenska språket blifvit uppblandadt med främmande ord. Troligen har någon sammanblandning skett emellan det språk Asarne hitförde, och det som talades af landets äldsta inbyggare; men dess beskaffenhet och följder kunna af oss svårligen kännas och bestämmas. Språket tog sedermera efter hand sin form och sitt lynne. Behof och tillfälligheter hafva tid efter annan uppfyllt det med lån ifrån åtskilliga tungomål. Förnämligast hafva dock de främmande ord vi äga, kommit ifrån dessa fem språk: Latinen, Engelskan, Danskan, Tyskan och Franskan.

Det är förut sagdt, huru flere bokstäfver från latinska alfabetet blifvit lånte, att uttrycka svenska ord. Äfven är anmärkt, att de latinska ord, som i början, det vill säga, i de första åldrar af Christendomen, införlifvades med svenskan, ändrades både till uttal och stafsätt; men tillika att detta förnuftiga bruk icke blef långvarigt. Man afvek derifrån i synnerhet, sedan under en framskridande vettenskapsodling, en mängd af ord behöfde tagas från latinen och grekiskan. Om dessa ofta fått svenska ändelser och svenska böjningar, hafva de i allt det öfriga bibehållit sin ursprungliga stafning. Utom de latinska bokstäfver, hvilka blifvit införlifvade med svenska alfabetet, hafva vi genom de latinska orden fått ljudet ti, som svarar emot tsi, och följande hos oss öfverflödiga ljudtecken: ch, ph, rh och th. Att desse tvenne sistnämde bokstäfver funnos sammanfogade i några svenska ord, härrörde från runan thor, och ej från det latinska th. Romarne hafva utan tvifvel tillagt dessa h, för att visa huru de från grekiskan lånta orden rätt borde utsägas; men då den grekiska aspirationen icke blifvit i vårt uttal öfverflyttad med sjelfva orden, kunna tecknen med fullt skäl kallas onödiga, och räknas bland besynnerligheter i vårt skrifsätt, åtminstone i alla de ord, hvilka, oaktadt deras upprinnelse, nu mera böra anses såsom svenska. Så väl härom, som om bruket af de öfriga latinska ljudtecknen, uppgifvas Akademiens tankar i Afhandlingen.

Då Christendomen infördes, fingo vi helt visst ur Engelskan flera ord. Begge språkens gemensamma ursprung, som vid denna epok visade sig i en större likhet än nu för tiden, gjorde dock införlifvandet af dessa ord lätt, och utan betydlig verkan på uttal och skrifsätt; och skulle någon sådan hafva inträffat, förlorar den sig i en ålderdom, der undersökningen blifver svår, om icke omöjlig.

Danskan hade vid Kalmare Unionstiden en ännu större likhet med svenskan. I begge språken voro orden till större delen desamma, och skillnaden bestod förnämligast i deras uttal, böjningar och ändelser. Under danska väldet blef åtskilligt af danska uttalet och af danska böjningarne öfverfördt till svenskan. En del har qvarblifvit, såsom det redan anförda bruket af g i stället för k i många ord. En annan del åter har gifvit vika för svenska språkets egen art. Deribland kan nämnas ändelsen af verber på e, hvilken man i K. Johan den Tredjes tid förgäfves sökte återföra, sedan hatet till Danmark under dess Faders regering äfven sträckt sig till utrotande af de danska språkbruken. De ord vi tilläfventyrs fått ifrån danskan, äro under tidens längd blifna så fullkomligt svenska, att de blott genom historisk kunskap kunna åtskiljas. Dialekterne i de landskap, som blifvit eröfrade från Danmark, och de som till dessa äro nästgränsande, förete väl ännu mycket som är danskt; men detta stannar inom talet, och har icke på skrifningen haft någon allmän eller betydlig följd.

Det tyska språket är äfven af samma upprinnelse som svenskan; men ju äldre dessa språk blifvit, ju större skiljaktigheter äro emellan dem uppkomne. Anledningarne till tyska språkets inblandning och verkan på det svenska, hafva varit mångfaldiga. I äldre tider var vår handel i Tyskarnes händer; af dem infördes de flesta slöjder, af dem uppbrukades våra bergverk, af dem bestod till en stor del borgerskapet och magistraterne i rikets förnämsta städer. Från Tyskland fingo vi Drottningar, äfven Konungar, och med dem tyska hofmän och embetsmän. Från samma land hämtade vi lagar, seder och tidsfördrif, och det var äfven härifrån, som den i så många afseenden betydliga boktryckerikonsten inkom till Sverige. Under trettioåra kriget lärde segervinnaren, på samma sätt som tillförne ofta händt, mycket af den öfvervundna, hvilken hade hunnit längre i odling. Detta krig och de eröfrade landskapen införde en mängd Tyskar i riket, i dess högre och lägre embeten, i handeln och andra rörelser.

Verkningarne häraf på språket hafva varit flerfaldiga. De hafva visat sig i sjelfva uttalet, och ibland annat berättas, att som Tyskarne hade svårt att rätt uttrycka runan Thor, började de i K. Albrekts tid att öfverföra dess ljud till ett rent d eller t, hvilket sedan blef allmänt. En mängd tyska ord hafva tid efter annan blifvit språket påförda, hvaraf många ännu äro qvar, men andra blifvit aflagda. Från tyskan hafva vi fått de mycket allmänna hopläggningspartiklarne eller prefixerne an, be, bi, er, samt i några ord ge, um och un; derifrån äfven ordändelsen het. Tyskarne behöllo sin stafning, och härmades af många svenskar. Derom vittnar K. Christofers Lagbok, och äfven K. Gustaf 1:stes Bibel, i hvilken man med föresats infört flera af de tyska stafsätten. De tyska boktryckarne följde dessutom ofta af egen myndighet sitt lands vana. En af dem, Ignatius Meurer, skall hafva varit den förste, som nyttjat ch i stället för k i ordet och samt i andra ord. I allmänhet fick man se svenskan skrifvas och tryckas såsom hade det varit tyska. Det tyska z fick taga rummet af det svenska s. Man nyttjade ch och sch så ofta man kunde, och bokstafven h infördes öfver allt. Den skulle tjena dels till ordskillnad, dels att utmärka vokalernas längd. Den insattes äfven efter konsonanter, t. ex. lagh, medh, vidh. Det föregifves väl, att denna sista tilläggning hade till ändamål uttalets förmildring genom en aspiration; men om detta ändamål någonsin blifvit ernådt, har verkan åtminstone icke sträckt sig till våra tider.

Här är ej stället att afgöra, hvad vårt språk i allmänhet vunnit eller förlorat, genom blandning med det tyska. Men att de stafningsbruk, som derifrån blifvit tagna, icke instämt med svenska språkets egen art, är en sanning som ej kan nekas; också äro de till största delen utmönstrade. Det enda öfverblifna är um i stället för om, ch, sch och z i vissa ord, samt ett ännu vidsträcktare bruk af e och o, i stället för ä och å. Om aktningen för det tyska språket fordom varit öfverdrifven, har den i sednare tider blifvit satt långt under hvad den borde vara, i synnerhet i afseende på det behof vi hafva af nya ord, hvilka, med bibehållande af den svenska analogien, lättast kunna hämtas från tyskan. Men ett annat främmande språk har blifvit det rådande, och tagit väldet af det tyska.

Utan att det behöfver sägas, finner hvar och en lätt, att med detta språk menas det Fransyska. Redan i Konung Gustaf Adolfs tid begynte franska ord hos oss införas i tal och skrift. Af hvad orsak detta bruk sedan tilltagit, är lika kändt, som den höjd hvartill det hunnit. Man har väl försökt att rensa språket ifrån många af de franska orden, af hvilka dessutom ett ganska ringa antal hittills blifvit upptagit i den högre stylen. Till närvarande föremål hör egentligen att anmärka den verkan de franska orden haft på stafsättet. Dervid bör medgifvas, att de icke åstadkommit någon oreda eller skiljaktighet i skrifningen af svenska ord; men deremot i anseende till deras egen stafning verkat betydande svårigheter. Genom dem hafva lika många nya ljud och ljudtecken inkommit, som de äro hvilka finnas i franska språket, men icke i det svenska. Vissa ord hafva väl fått svensk ändelse, och de flesta svensk böjning i definita kasus och i pluralet; men just härigenom möta stora olägenheter vid skrifningen. En del bokstäfver har i det ena språket ett annat ljud, än i det andra. De franska orden kunna således icke rätt läsas af en svensk, som icke tillika lärt sig läsa fransyska. Dessa olägenheter, omöjligheten att umbära alla fransyska ord, och den nästan lika stora omöjligheten att, sådana som de nu skrifvas, nyttja dem i den vårdade stylen, hafva varit insedde af alla dem, som nitälska för svenska språkets odling och tillväxt. Flere hafva trott, att det näppeligen funnes mer än en god utväg: den, att gifva en fullkomlig svensk stafning åt de latinska och fransyska orden. Företaget har förefallit nytt, och derföre funnit motsägelse. För Akademien har denna grannlaga fråga varit ett ofta återtagit öfverläggningsämne, och den sista hvarom hon fattat sitt beslut.

Denna teckning, ehuru ofullkomlig, kan likväl gifva ett begrepp om svenska stafsättets öden, och om orsakerna till dess besynnerligheter och öfverklagade osäkerhet. Med dessa orsaker har ännu en sammanstött, som betydligen ökat deras verkan: det ringa afseende man lemnat modersmålet, både vid allmän och enskilt undervisning. De så kallade lärda och öfriga främmande språk hafva blifvit inhämtade efter säkra grunder, och att i deras talande eller skrifvande begå fel, har blifvit ansedt för en vanheder och för en löjlighet. Sedan man lärt läsa svenska innantill, här det öfriga fått bero af vana och godtycke. En grammatikalisk kunskap af språket har i allmänhet vid läroverken icke varit yrkad, vid offentliga förhör icke efterfrågad. Okunnigheten och vårdslösheten hos dem som inträdt i tjenst, har ofta varit så stor, att förmäns af andra göromål upptagna tid icke medgifvit dess rättande. Det bör äfven erkännas, att, sedan skiljaktigheterne i skrifvandet blifvit alltför många, man fäst mindre uppmärksamhet på en likställighet, som man icke hoppades kunna vinna. I umgänget, i den stora verlden har man nöjt sig att omtala språkets fattigdom, dess sträfhet, dess osäkra grammatik och stafsätt. Långt ifrån att medverka till bristernas afhjelpande, har man dagligen förökt och förvärrat dem. Om någon frågade, efter hvilka grunder svenskan skrefs och talades, torde i anseende till mängden det rättaste svaret hafva varit, att hvar och en skref och stafvade efter sitt eget behag.

Denna klagan öfver språkets vanvårdande har väl i olika tider haft större eller mindre tillämpning, men aldrig varit utan anledning. De som vid början af det sist förflutna seklet försvarade hvad af dem kallades det gamla och antagna stafsättet, påstodo, att detsamma ifrån K. Gustaf 1:s tid varit stadgadt och iakttagit, hvilket i anseende till vissa bruk torde äga grund; men deras motståndare visade, hvad ock måste dem medgifvas, att de tryckte böcker, och ibland dem K. Gustaf 1:s och K. Gustaf Adolfs Biblar, hvilka vanligen framsattes till mönster, voro fulla af olikheter. Ännu flera lära upptäckas af dem, som göra sig den mödan att genomgå skrifna handlingar för dessa tider. Olikheten tilltog naturligen, då man började sätta grunderna i tvifvelsmål. Pfeif, som var ibland dem hvilka angrepo dessa grunder, uppgifver några meningar, som kunde skrifvas på fyra särskilta sätt, efter olika stafgrunder. Han anför elfva olika sätt att skrifva ordet lycksaligheter, alla skyddade af något bruk. Skulle ock häri vara någon öfverdrift, kan likväl icke hvad han och andre säga om brukets osäkerhet och skiljaklighet, bestridas och vederläggas.

Om man häraf vill dömma, att svenska språket saknat allt hägn, och att ingen beflitat sig om dess stadgande, gör man en stor orättvisa emot våra Regenter, och förolämpar tillika flera kunniga och berömvärda medborgare. Konung Gustaf 1, stor i allt, sträckte sin omtanke äfven till språket med samma varma, som han kände för Rikets sjelfständighet. Konungarne Erik 14 och Carl 9 satte en ära i att skrifva sitt språk. Om deras skaldeförsök röja tidens brister, så är Försvaret af Söderköpings Beslut, vid hvilken skrift den sistnämde af dessa Konungar säges hafva lagt hand, ett stort bevis på styrka i tankar och skrifsätt. Konung Johan, sjelf vältalig, dref så långt sin ömhet för renheten af språket, att han bland villkoren vid Konung Sigismunds afresa till Polen, införde, att svenskan i en framtid icke skulle uppblandas med polska ord och talesätt. Konung Gustaf Adolfs manliga skrifart är känd. Han öfverträffade deri de fleste af sina undersåtare. Denne Herre hade ämnat förordna, att undervisningen i vettenskaperna skulle ske på svenska. Under sin korta regeringstid hann K. Carl 10 ej mycket mer än att föra värjan; men flere föreskrifter till dess embetsmän och ministrar, visa att han med samma färdighet kunde föra pennan. Konung Carl 11 satte stort värde på språket och dess uppodling; och huru högt det af Konung Carl 12 älskades, är allmänt bekant. De regerandes efterdömen är redan mycket. Dervid stannade likväl icke desse Konungar. De skyddade alla dem, som med framgång idkade språket, eller vinnlade sig om dess tillväxt; och om rummet tillät, kunde flera deras författningar anföras, som hafva språket till föremål.

Talet ger språken deras första bildning. De som använda dem till vettenskaper, till skaldekonst och vältalighet, fullkomna dem, och äro deras rätte odlare och lagstiftare. Det skick språken genom bruket och goda författare hafva fått, är föremålet för ordböcker och grammatikor, hvilka mindre böra stifta reglor och lagar, än samla och innefatta dem som äro stiftade. Med framgång i den egentliga vitterheten följa bifall, beröm och beundran. Äfven då, när skrifterna genom smakens förändring förlorat af sitt första värde, lefva författarne i menniskors minne. Rotrou, Balzac, Voiture, Chauser, Spencer, Stjernhjelm nämnas med loford, ehuru de icke läsas. Få deremot veta namnet på någon annan grammatika eller ordbok, än den de sjelfve nyttjat. Om ibland grammatister och lexikografer vissa fått en varaktigare namnkunnighet, är den hos mängden åtföljd af något förringande i omdömet, ofta af något löjligt, som man fäst vid författarens namn eller bokens titel. Ett mindre värde sättes på arbeten, hvilka icke röja uppfinning, icke tala till inbildningen, och stundom, det måste medgifvas, icke tillfredsställa den filosofiska tänkaren. Sjelfva det bruk, man vid första uppfostran gjort af dessa arbeten, nedsätter aktningen för dem, och de dela sällan den man skänker åt skrifter, som sysselsätta och förnöja en mognare ålder. Likväl är grammatiken en af filosofiens sublimare delar, och författandet af en god grammatika eller ordbok fordrar icke endast arbetsamhet, utan äfven omfattning och snille. Den möda dylika arbeten kosta, deras nytta och nödvändighet, borde ensamt vara tillräcklige att försäkra om högaktning och tacksamhet, dem som derpå använda sin tid med uppoffring af mera smickrande företag.

Akademien vet hvad hon jemte hela nationen är i främsta rummet skyldig de snillen, hvilkas skrifter fört språket till den grad af fullkomlighet, hvartill det hittills hunnit. Med föresats att icke försumma andra tillfällen, att förklara hvad hon för dem känner, tror hon sig nu böra egentligen ihågkomma dem, hvilka arbetat på den del af språkkunskapen, som är föremålet för närvarande afhandling. Stafningen af ett särskilt ord, kan anses för obetydlig, men hela stafningsläran är en väsendtelig del af den stadga och fullkomlighet, hvartill språken böra bringas, och utan hvilka ännu ingen nation ägde en fullkomnad förnuftsodling och upplysning. Sedan orsakerne blifvit uppgifne till de brister och skiljaktigheter, hvilka i äldre och sednare tider åtföljt svenska stafningen, synes det billigt att nämna de försök som till dessas afhjelpande blifvit gjorda. Ju mer Akademien under eget bemödande funnit svårigheten af företaget, ju större är hennes tillfredsställelse att egna dem en gärd af offentelig erkänsla, som varit hennes föregångare, banat henne vägen och lättat hennes möda. Till dessa räknar hon ej ensamt dem, som egentligen skrifvit om ortografien eller befattat sig med dess stadgande, utan äfven författarne af grammatikor och ordböcker. Grammatikan innefattar stafningsläran, och ordens rättskrifning ingår i sammansättningen af ordböcker. Deremot har Akademien förbigått det som endast är skrifvit för att upptäcka språkets första upprinnelse, dess slägtskap med andra språk, ordens etymologi, dialekternas upphof och beskaffenhet. Sådana undersökningar äro väl ofta upplysande, men höra egentligen till historien och antiqviteterna. Om ibland de författare som här komma att uppräknas, icke alla äga en lika förtjenst, om några ibland dem begått större eller mindre misstag, om ingen af dem lemnat tillräckliga och fullständiga föreskrifter; så har deras bemödande likväl icke varit fruktlöst. Äfven de, hvilka utmärkt sig genom besynnerligheter, hafva icke varit alldeles onyttige, då de äggat uppmärksamheten, och gifvit anledning till försvar och befästande af det rätta. Akademien har så mycket mindre bort lemna dem obemälte, som hon föresatt sig att gifva sin berättelse all den fullständighet, tillgången på underrättelser och gränsorna af ett företal kunnat medgifva. De omdömen Akademien tillåter sig, hafva till föremål att tillfredsställa dem, som önska närmare känna denna gren af svenska lärdomshistorien.

Munkar och Prester voro under katolska tiden nästan de ende som skrefvo. Dem kan man tillräkna de fördelar och de olägenheter, vår ortografi och öfriga språkodling dragit af latinens efterhärmande, jemte vissa andra främmande bruk. Isländarne bibehöllo med mera omsorg stamspråkets lynne, och deras förtjenst af den nordiska litteraturen är allmänt känd. Tider kommo, då man i Sverige tog Tyskarne och Danskarne till mönster. Af allt detta kunde hvarken ordning eller stadga uppkomma. Den första, som med säkerhet kan berömmas för ett utmärkt nit om svenska språket, är den i flera afseenden förtjente Ärkebiskopen Jakob Ulfsson. Under hans tillsyn fick skrifningen ett bättre skick, och han gaf den en säkrare utväg att vinna stadga, då han hägnade Tryckerikonsten, som vid den tiden hit infördes.

Bibelns öfversättande företogs i K. Gustaf 1:s tid, och derigenom öppnades ett tillfälle att tänka på språket, dess grammatik och stafning. Trenne ryktbare män fingo befattning med Bibeltolkningen: Kansleren Laurentius Andreæ, och bröderne Olaus och Laurentius Petri. De sökte allt mer och mer, att jemka svenskan efter den latinska grammatiken och efter tyska och nederländska stafsättet. Dermed åsyftade de utan tvifvel stadga och ordentlighet; men förfelade sitt ändamål, i brist af tillräcklig kännedom af språkets rätta art. I sjelfva öfversättningen voro äfven fel begångna. Konung Carl 9 ansåg derföre en ny nödvändig, och gick derom i författning. Hans anstalter, afbrutna genom krigsoroligheter, återtogos af hans son Konung Gustaf Adolf. Men äfven nu kommo icke förbättringarne till verkställighet. Man åtnöjde sig att omtrycka K. Gustaf 1:s Bibel, med få eller inga ändringar. Vården om det som egentligen angår språket, hade vid denna nya upplaga varit anförtrodd åt Jonas och Johan Buræus samt Translatoren Erik Schroderus. Ehuru desse män lemnade nästan allt i sitt fordna skick, rättvisade dock Johan Buræus derigenom Konungens val, att han är den förste som utgifvit något om svenska språket. Af honom har man en Abc bok, som visar en jemförelse mellan run-alfabetet och det då brukliga, samt Specimen primariæ linguæ Scantzianæ, 1636, innehållande deklinationerna, konjugationerna och något af syntaxen. Detta var en förberedelse till en fullständig grammatika, den han påtänkt, men icke fullbordat. En annan Erik Schroderus Upsaliensis utgaf 1637 ett latinskt, tyskt, svenskt och finskt lexikon, eller rättare sagdt glosbok.

Georg Stjernhjelm bör icke glömmas ibland dem som arbetat för svenska språket. De som användt ett språk, äro de skickligaste att dömma om dess behof, att rätta dess fel och fylla dess brister. Stjernhjelm såg svenskan öfversvämmas af främmande ord, och trodde denna olägenhet kunna afhjelpas genom återtagande af vissa föråldrade. I sådan afsigt författade han det gamla Svea och Götha målets fatabur, hvaraf första bokstafven utkom 1643. Hans mångfaldiga göromål lära hafva hindrat fortsättningen, och kunna derföre tjena till ursäkt. I företalet, som äfven är särskilt tryckt, klagar han öfver det brokiga och vanstäldta utseende man gifvit språket.

Forskningarne i det gamla språket voro, jemte allt hvad som rörde antiqviteterna, tidens förnämsta yrke. I dessa ämnen var Professoren Olof Verelius en af de lärdaste. Hans Runographia tryckt 1675, och hans Index linguæ veteris Sueco-Scandicæ vel Gothicæ, utgifven efter dess död af Olof Rudbeck, lemna mycken upplysning om de svenska ordens första form och stafsätt. Emedlertid vanvårdades det hufvudsakliga af språkkunskapen, alla skrifter uppfylldes med latin, tyska och fransyska. Ännu ägde man hvarken någon grammatika eller egentligen svensk ordbok; inga säkra reglor för stafningen. Andreas Arvidi Stregnesensis hade företagit sig en del af grammatiken, och utgaf 1651 det Svenska Poeterij; och Gabriel Vallenius lät 1682 i Åbo trycka projekt till en svensk grammatika, som egenteligen synes hafva varit ämnadt till grund för några ynglingars undervisning, till hvilka denna bok är dedicerad. Arbetet är både i anseende till ortografien och det öfriga ofullständigt.

Det synes som hade svenska ortografiens öden varit fästade vid Bibelupplagorna. En ny och förbättrad beslöts af Konung Carl 11. Textens öfverseende lemnades åt några lärda män. Då fråga blef om tryckningen, tillförordnade KansliCollegium en Kommission, som skulle fastställa stafsättet. Språket hade undergått betydliga förändringar. Flere hade afvikit från de stafgrunder, hvilka i de äldre Biblarna blifvit iakttagna; i synnerhet hade Censor librorum Clas Örnhjelm sökt införa ändringar, som hade till föremål att närmare foga stafningen efter uttalet. Mot dessa nyheter hade den mångkunnige Urban Hjerne uppsatt en skrift, innehållande reglor som instämde med det äldre bruket. Han blef äfven ledamot i Kommissionen, hvilken till största delen gillade hans tankar, och uti instruktionen för korrektörerne föreskrefs, att ortografien i K. Gustaf Adolfs Bibel skulle i det närmaste tjena till eftersyn. Den nya Bibelupplagan blef icke färdig i K. Carl 11:s tid, utan är den som bär namn af Konung Carl 12:s Bibel.

Språkets förändrade skick, det skiljaktiga i bruket, äfven frågan om stafsättet i Bibeln, hade fört våra lärda till undersökningar om grammatiken och ortografien. Under det man sysselsatte sig med Bibelupplagan, och sedan den blifvit utgifven, framkommo i dessa ämnen skrifter af större värde, än man förut hade sett.

Erik Aurivillius, Lagfarenhets Professor i Uppsala, är den förste, som på ett systematiskt sätt afhandlat svenska ortografien. Dess disputation de linguæ Suioniæ recta scriptura & pronunciatione 1693, utmärker sig genom ordning, redighet och enkelhet i framställningen. Han anmärker hvad han trodde vara felaktigt; men med en kanske stundom öfverdrifven aktning för de rådande bruken. Sina egna tankar uppgifver han med foglighet och utan anspråk. Flere af dem äro sådane, att om de blifvit antagne i en tid, då språket ännu icke hunnit långt i odling, hade stafsättet tidigare kommit till stadga, och blifvit befriadt från vissa besynnerligheter, hvilkas afskaffande nu mera icke är att påtänka. Följande året 1694 utkom, under Professoren i Vältaligheten vid samma Akademi, Per Lagerlöf, en disputation de Linguæ Suecanæ orthographia, hvaraf en fortsättning utgafs 1695. Stylen i dessa akademiska arbeten är förträfflig, men grundsatserna för obestämde, att med säkerhet kunna tillämpas. I handskrift hafva funnits föreläsningar öfver svenska språket af Lagerlöf, hvilka aldrig blifvit tryckta; men dess Introductio ad poësin Suecanam utgafs 1736 af E. Poppelman.

Nils Tjällman utarbetade en Grammatica Suecana, eller svensk språk- och skrifkonst, tryckt 1696. Oaktadt en mindre behaglig skriftart, äger denna bok verkliga förtjänster. Sedan författaren uppgifvit några allmänna grunder för ortografien, och genomgått hvar bokstaf på ett sätt som röjer mycken beläsenhet, sammandrager han stafningsreglor som äro klara, och till en del ännu efterföljeliga. I det öfriga af grammatikan visar han sig känna den böjning språket börjat få och ännu vidare skulle taga. Den hedern har ock derföre händt honom, att efter 70 år, vid en längre framskriden språkodling, kunna tjena till vägledare för en af våra första grammatister, Herr af Botin.

Jesper Svedberg, slutligen Biskop i Skara, hade haft befattning med Bibelns öfverseende, och äfven varit ledamot i Kansli-Kommissionen, der dess mening likväl icke blifvit rådande. Han utgaf 1716 sitt Schibboleth, eller svenska språkets rykt och riktighet. Detta arbete är fullt af samma besynnerligheter, som finnas i hans öfriga skrifter, och från hvilka han i sin lefnad och uppförande ej skall hafva varit fri. Då man medgifvit detta och att han begått några misstag i ortografien, bör man tillika erkänna, att han i flera hufvudsakliga frågor träffat det rätta. Han ifrar mot det främmande och onödiga bruket af h, visar oriktigheten af vokalernas tvåskrifning, och yrkar deremot konsonanternas fördubbling. Urban Hjerne, hvars förtjenster äro allmänt kände, hade från längre tid tillbaka varit en ifrig fiende af hvad han kallade den nya ortografien. Svedbergs Schibboleth satte honom åter pennan i handen. Till försvar af det äldre och till vederläggning af det nyare stafsättet, författade han sin Ortographia Suecana i samtal emellan Neophilus och Eustathius: en skrift som bär vittne om hans snille och vidsträckta lärdom, men tillika om en hetta som de ofta tillåta sig, hvilka, under skydd af vanans myndighet, försvara åldriga felaktigheter, och strida mot förbättringar. Under ett samtal om ortografien, som K. Carl 12 hade med Svedberg, hvars tankar han tycktes gilla, gaf denne Herre honom att läsa det som utkommit af Hjernes arbete. Svedberg sattes deraf i stor sinnesrörelse; han utbad sig och erhöll Konungens tillstånd, att då genast ifrån katedern i Lund försvara sitt Schibboleth. Vare sig i afseende på det beskydd Svedberg fått ifrån thronen, eller af andra orsaker, så afbröt Hjerne tryckningen af sin ortografi, hvaraf allenast 152 sidor utkommit. Dermed åtnöjdes likväl icke den angripne, och man fick tvenne år derefter eller 1719 se af trycket utkomma D. Jesper Svedbergs rettmätiga heders försvar emot V. Præsidentens och Archiaterns D. Urban Hjernes obetenckta skrift emot thess Schibboleth.^[3] I detta arbete, söker Svedberg i synnerhet visa, att dess motståndare icke följt några säkra stafningsgrundere och sjelf ofta afvikit ifrån sina reglor.

Vid anfall emot förbättringar försummas sällan att låna vapen af sjelfva deras nyhet. Detta vapen vände man äfven emot Svedberg. Flere af tidehvarfvets bästa språkkännare hade dock hyst samma meningar som han. Professor Martin Brunnerus hade utgifvit en Disputation Contra geminationem vocalium, och vid en annan bifogat: Disquisitio brevis de abusu literæ H in scriptura sermonis vernaculi. Vokalernas fördubbling, hvarom i synnerhet tvistades, hade blifvit ansedd oriktig, och på den grund förkastad af GeneralGuvernören Olivecrantz, Örnhjelm, Peringsköld, Tjällman, Aurivillius och slutligen äfven af Lagerlöf.^[4] Det rättaste kan öfverdrifvas, och detta händer merendels i början.

År 1713 eller tre år innan Schibboleth utkom, hade en anhängare af den nya Ortografien, Johan Jacob Pfeiff, utgifvit en bok De habitu et instauratione sermonis Suecani, hvilken, jemte åtskilligt rörande språkets art och förbättrande, äfven handlar om stafsättet. Icke nöjd att förkasta de dubbla vokalerna, fördömmer Pfeiff äfven konsonanternas fördubbling, och anser tjenligast att nyttja accenter. Utan tillbörlig aktning för bruket, tillstyrker han ännu flera förändringar och nyheter. Om en del af de rättelser han föreslagit, med större lätthet och kanhända med fördel kunnat verkställas innan språket tagit en varaktigare form, så ägde hans stil hvarken i latinen eller svenskan, hvilka båda språk han sammanblandat, det behag och den styrka, som kunde gifva vigt åt hans satser. Han angreps med en vida skickligare penna af Carl Johan Iserhjelm (Justitie Kansler), som gifvit sin skrift titel af Observationes in linguam suecanam, seu examen tractatus J. J. Pfeiffii. I sjelfva frågorna hade desse tvistande, som det merendels händer, ömsom rätt och orätt.

Biskop Svedberg tröttnade icke i sitt nit för modersmålet. Han hade i sitt Schibboleth icke ensamt sysselsatt sig med stafsättet, utan äfven vidrört andra delar af grammatiken och språkläran. Nära sjuttio år gammal utgaf han år 1722 en kort svensk grammatika, och berättar i företalet, att han i trettio år arbetat på en mindre och en större svensk ordbok. De voro enligt hans uppgift redan i handskrift färdiga, men hafva likväl aldrig af trycket utkommit. Då han i sin grammatika, äfvensom förut i Schibboleth, ville åter upplifva de fordna, men merendels aflagda grammatiska böjningar, blef han icke lika lycklig, som i sina ortografiska satser, af hvilka de betydligaste blifvit genom tiden och bruket befästade. Tvisten om vokalernas fördubbling har bort få ett utmärkt rum i historien om svenska ortografien. Den fördes, såsom dylika tvister vanligen föras, med ifver och envishet; men tjente till ett nytt bevis, att skäl och förnuft slutligen segra.

Under denna epok utkom den första Svenska Ordbok. Det är ÄrkeBiskop Haqvin Spegels Glossarium Suiogothicum, tryckt i Lund 1712. Spegel följer i det mesta det nyare stafsättet. Såsom ordbok är hans arbete visst icke fullständigt; men han har den ostridiga förtjensten, att hafva brutit de första hindren, och på en obanad väg hafva lagt grund för andras lyckligare bemödande.^[5]

Drottning Ulrika Eleonoras korta regeringstid upptogs af den ändring i grundlagarna och det fredsverk, hvilka i början af K. Fredriks fullbordades. Det återvundna lugnet användes till fredliga yrken och bokliga konster. Sverige såg, efter andra länders föresyn, lärda samfund inrättas. Det äldsta ibland dem, Vettenskaps Societeten i Upsala, företog sig utarbetandet af en svensk ordbok, som fördelades emellan ledamöterna. Ett stycke af bokstafven A, författadt af DomProbsten Olof Celsius, finnes tryckt i Societetens handlingar för år 1732. Hela arbetet uppdrogs sedermera åt en enda ledamot, Herr Ihre, som ombytte planen af Lexikon till den af ett Glossarium. En annan ledamot, Professoren, sedan Biskopen Erik Alstrin, uppsatte reglor för ortografien, hvilka förmodligen äro desamma, som Sahlstedt bifogat vid anmärkningarna öfver sin Grammatika, tryckta år 1753. Dessa reglor äro författade med redighet; men hvarken nog utförliga, eller af nog säker tillämpning att fullkomligen uppfylla ändamålet.

Vettenskaps Akademien stiftades, detta Samfund, som så utmärkt hedrat och gagnat fäderneslandet. Bland Akademiens föremål var äfven Språket; men hennes tid, egentligen uppoffrad åt de praktiska vettenskaperna, har icke tillåtit henne att åt dess stadgande lemna en fortsatt och förenad åtgärd. Hon har dock gjort mycket för detta språk, då de flerfaldiga ämnen hennes handlingar innehålla, derpå blifvit afhandlade och utgifna. Några ledamöter hafva i Tal, hållna för Akademien, tagit modersmålet till ämne, såsom Herr RiksRådet Grefve Tessin: om Svenska språkets rykt och uppodlande, 1746: Biskopen Olof Celsius: om smaken i den svenska, så bundna som obundna vältaligheten, 1768; Herr RiksRådet Grefve Rudensköld: om Svenska Språkets nuvarande bruk och art, 1772; Justitie Kansleren Liljestråle: om Talekonsten, 1784. I Akademiens handlingar har stafsättet efter tiderna varit olika. Sekreteraren Vargentin sökte att deri gifva en eftersyn af likställighet, och följde till den ändan de af Sahlstedt uppgifna grunder. Alla de som arbetat i språket och vändt sig till Akademien, hafva af henne blifvit uppmuntrade.

Det hägn vettenskaper och vitterhet njöto af Konung Adolf Fredrik och Drottning Lovisa Ulrika, kan aldrig förgätas. Drottningen lemnade stiftningen af Vitterhets Akademien till ett varaktigt vedermäle af sitt tankesätt. Denna Akademies arbeten hafva tvenne gånger varit afbrutna; först genom politiska händelser, sedan genom den höga Stiftarinnans död. Då Akademien åter upplifvades af Konung Gustaf 3, blefvo hennes föremål till en del förändrade, och vården öfver svenska språket uppdragen åt ett annat Samfund. Det enda, som i hennes handlingar förekommer, rörande sjelfva språkkunskapen, är en afhandling af Akademiens Sekreterare, Erik af Sotberg, kallad Anmärkningar om svenska språket, hvari äfven något nämnes om stafsättet. Den är införd i andra delen af de äldre handlingar, och värdig sin författare.

Det gifves i historien af alla odlade språk en tidpunkt, då de kunna sägas hafva fått en form, som de i det hufvudsakliga skola behålla, och som väl kan förbättras, men icke föråldras. Allt det som föregått, får en stämpel af gammalt; det som följer efter, utbildar endast, förbättrar och fullkomnar. Denna form fick det svenska af Dalin, och kanske har aldrig något språk på en gång och genom en enda författare gjort ett större steg. Hvar och en som jemför honom med hans närmaste föregångare, öfvertygas lätt derom. Smaken har sedan blifvit stadgad, skaldekonst och vältalighet gjort stora framsteg; men Dalins Svenska har icke föråldrats. Efter den omskapning han gaf språket, efter den odling och tillväxt det sedermera fått, hade alla de bort rätta sig, som befattat sig med språkreglorna. Någre hafva iakttagit denna pligt; men andre gifvas, hvilka trott sig sjelfmyndigt kunna stifta lagar. Se här förteckningen på dem, som i sednare tider skrifvit om språkläran, och i synnerhet om stafsättet.

Erik Julius Björner gjorde sig den mödan, att författa en lärd afhandling om runan Thor, och huru i anledning deraf pronominerne Du och De rätteligen borde skrifvas: jemte några anmärkningar om språket. Den utkom 1742, och har till titel: Cogitationes critico-philologicæ de orthographia linguæ Suiogothicæ tam runica quam vulgari, a corrupto medii ævi stylo vindicanda, occasione amicæ disceptationis, de pronominum Tu et Illi rectiore Suedica scriptione per Du et De quam Tu et The etc.

Anders Lallerstedt utgaf år 1743 Tankar om svenska stafsättet, hvilka innehålla åtskilligt som är rätt; men helt visst icke äro tillräcklige att häfva alla tvifvelsmål och afskaffa skiljaktigheterna.

Olof Svensson Bromans Uphov til en bättrad Stavsättning i flere än tuhundrad Grund- eller Stamm-ord, tryckt 1748, har till föremål att förhandla bruket af th i d; att afskaffa allt öfverflödigt bruk af h, och i synnerhet af f och fv, der ljudet fordrar v.

Lars Laurel, Professor i Lund, tillegnade 1748 Vettenskaps Akademien sitt Förslag til Svenske Skriv-Lagen, och utgaf 1750 Inledning til rætta fœrståndet af Suenske Skrivlagen, samt 1756 en Räfst med sina orthographiska arbeten, tillika med en orthographisk Tavla. Dessutom har han i akademiska disputationer afhandlat detta ämne. Hans tekniska termer, dem han ifrån latinska förvandlat till svenska; hans stil, hans föreställningssätt, hans reglor äro af en utmärkt besynnerlighet, den han dref till sin höjd i det så kallade Nordens Huvud Document äller Runa-Alphabetets Hemlighet, tryckt år 1768, hvari han bland annat af de hebreiska och runska alfabeten sammansatt ett törnekrönt hufvud. Om dylika påfund vanhedra menniskosnillet, förtjena de likväl att nämnas, för att visa huru mycken fara man löper i alla ämnen, så snart man afviker ifrån den väg sunda förnuftet utstakar.

Sven Hof, Professor och Lektor i Skara, framgaf 1753 till Vettenskaps Akademien Svänska Språkets rätta Skrifsätt med sina bevis. Af alla som skrifvit om svenska stafningen, är han utan tvifvel den, som fattat ämnet i den största vidd. Det är af honom afhandladt efter den då rådande Wolfianska metoden. Såsom hufvudreglor antager han, att ögat bör se hvad örat hör, att intet ljud bör hafva tvenne tecken, och intet tecken mer än ett ljud, samt att både skrifning och läsning böra göras så lätta som möjligt är. Vissa af dess ortografiska satser borde således strida mot bruket, från hvilket han likväl sjelf uti skrifningen icke mycket afvek. Detta lemnar emedlertid läsaren i ovisshet, och i allmänhet torde felas Professor Hof den förtjensten, att hafva gjort sin afhandling lika lätt och säker i tillämpningen, som den är grundlig och ordentlig i afhandlingssättet. Han beskylldes, och i synnerhet af Ekholm, att vilja ändra bruket och införa ett alldeles nytt skrifsätt. Deremot försvarade han sig genom Anmärkningar öfver tvänne af trycket utgifne Skrifter angående Svänska Skrif- och Stafningssättet, tryckte 1760. År 1772 utgaf han sin Dialectus Vestrogothica, hvarigenom han sökte upplysa så väl det äldre som nyare språket.

Carl Fredrik Ljungberg, DomProbst i Strängnäs, har författat en Grammatika, kallad Svenska Språkets redighet, tryckt 1756. Stafningsgrunderna leder han från en fördelning af bokstäfverna efter deras särskilta art; från det förhållande de hafva i vissa sammansättningar, och från hvad han kallar ljudets jemnhet, höjning och sänkning. Hans reglor sakna tydlighet, säkerhet och en rätt utförlighet. Det som i dem är riktigt, vanställes genom den onödiga fördelningen af bokstäfverna och genom benämningar, förut i Svenskan alldeles okända. Alla grammatiska termer försvenskas, och med hvad framgång, kan af följande exempel dömmas: Andestaf, Samstaf, Efterstaf. Pronomen heter Binamn; Participium, Tideord; Conjunctio, Band; Præpositio, Tillsats; Interjectio, Inskott; Indicativus, Imperativus, Conjunctivus och Infinitivus, Känne- Bjude- Binde- och Nämne-Sätt. Så väl denna nya och besynnerliga terminologi, som sjelfva föreställningssättet, göra hela arbetet tröttande för begreppet, besvärligt för minnet, villsamt i tillämpningen, och således otjenligt till ändamålet. Han insåg och uppgaf den rätta stafdelningen, som är grundad i språkets art, till ex. bord-et, bok-en, håll-a, qvinn-an, goss-ar; men då han ville föreskrifva den till efterföljd, ihågkom han icke, huru svårt det är att ändra ett långvarigt bruk. Ljungberg ådrog sig flera kritiker, dem han böd till att vederlägga. Skriftvexlingen fördes förnämligast i de då varande jurnaler, och igenfinnes i den Svenska Mercurius och Salvii Lärda Tidningar.

Erik Ekholm hade redan 1748 till Vettenskaps Akademien inlemnat en Afhandling rörande Skrifsättet, hvari han jemte annat föreslagit samma stafdelning, som Ljungberg sedermera antog. Han påstod sig under samtal hafva gifvit DomProbsten begrepp derom, och förbehöll sig hedern af uppfinningen i en skrift, med titel: Det rätta Stafningssättet i Svenskan; tryckt 1758. Han anför deri skälen till sitt förslag. Samma år utgaf han: Det rätta Skrifsättet i vissa ord, som innehåller en vederläggning af några Professor Hofs satser, och tillika Ekholms tankar om trenne ändringar i bruket, med hvilket han i allt öfrigt förenade sig. Dessa ändringar äro, 1:o att v borde uteslutas i de ord, der det finnes förenadt med f, och dessa skrifvas endast med f, såsom hafa, lifet, skrifen; 2:o att i fördubblingar i stället för ck borde nyttjas kk; 3:o att konjunktionen och borde skrifvas ok.^[6] I sina Kritiska och Historiska Handlingar, som utkommo 1760, fortsatte han de påbegynta tvister med Professoren Hof och DomProbsten Ljungberg, samt bestyrker sin stafdelning med nya bevis. Ekholm har äfven skrifvit åtskilligt om språket i den tidens periodiska arbeten. De ändringar han föreslog, hafva icke blifvit antagne; men den hedern tillkommer honom, att hafva vågat verkställa hvad andre tänkt, om nödvändigheten att gifva främmande ord svensk stafning.

Carl Brunkman, Magister i Filosofien, företog sig en omskapning af svenska stafsättet, som han ville föra till en större likhet med uttalet. Han uteslöt äfven ur vårt alfabet bokstäfverne c, q, z och det dubbla w. Dessa sina satser har han framställt i fyra skrifter: Sättet till svensk pennelag; Nödvändigaste grunden til borgerlig sällhet; Språk-känning; Förberedelse till en Svensk Grammatika, utgifna åren 1765, 1766 och 1767. De äro till sin beskaffenhet obetydliga, men hafva bort nämnas, emedan författaren ådrog sig en uppmärksamhet, som likväl icke var smickrande för honom. Alla främmande ord ville han utesluta ur språket, och befattade sig således icke med sättet att skrifva dem.^[7]

Abraham Sahlstedt, Kongl. Sekreterare, äger ostridig förtjenst genom den trägna och långvariga möda han använde på svenska språket. Han utgaf 1747 Försök till Svensk Grammatika, hvilket han sedan upplyste genom Anmärkningar tryckte 1753. Flera stycken i dess år 1759 utgifna Critiska Samlingar innehålla förklaring och utvidgning af dess ortografiska och öfriga grammatiska principer, jemte andra anmärkningar öfver språket. Dermed fortfor han i sitt veckoblad 1767, och sedan det afstannat, i Dagligt Allehanda. Han tros äfven vara författare till Sagan om Tuppen och Tuppen om Sagan; tvenne satiriska skrifter, som röra språket och ortografien. Efter dessa förberedelser lemnade han allmänheten 1769 en förbättrad Svensk Grammatika, som är öfversatt både på fransyska och tyska.^[8] Tvenne ordböcker äro äfven utgifne af honom; en mindre tryckt 1757, och en större 1773, samt dessutom ett Lexicon Pseudo-Suecanum, tryckt 1769 i Vesterås, och innehållande de främmande ord, hvilkas nyttjande han trodde oriktigt och onödigt. Sahlstedt ansåg bruket för den högsta lagen i stafningsläran, och instämde i det mesta med Vettenskaps Societetens och Ihres ortografiska reglor. Han är fri för alla egensinniga fördomar och besynnerligheter; men lika med flera af våra ortografer, har han försummat att rätt utstaka gränsorna och tillämpningen af de särskilta grunder, som de för skrifningen antagit. Den del af dess grammatika, som angår ortografien, är mycket kort, och i allt hvad han tror tvistigt och osäkert, hänvisar han till Ordboken. Hans arbeten äro så allmänt kända, att Akademien icke längre behöfver uppehålla sig vid dem, utan endast betyga den verkliga aktning hon hyser för denna författare.

Akademien har spart att tala om Johan Ihre, ehuru han tidigare än visse af de förstnämda började arbeta för svenska språket. Knappt lär någon af hans föregångare kunna jemföras med honom i filologisk kunskap, i skarpsinnighet, omdöme och smak; åtminstone har ingen öfverträffat honom. Hans Glossarium Suiogothicum är ett af de arbeten, som vara genom alla åldrar. Hans öfriga skrifter rörande det äldre och nyare språket, hvaribland äro ett stort antal disputationer, äga alla ett utmärkt värde. Uppräknandet blefve här öfverflödigt, då hvar och en som älskar denna lärdomsgren, antingen känner dessa skrifter, eller lätt kan om dem skaffa sig kunskap. 1742 utkom under dess inseende en Disputation af Olof Gråberg: De Ortographiæ linguæ suecanæ usu simpliciori in præcipuis, de quibus controvertitur casibus. Derefter utgaf han 1745 sitt Utkast till föreläsningar öfver Svenska Språket^[9], som innefattar hans tankar om stafsättet. De vittna om hans snille och urskillning. Han har merendels insett och utvisat det rätta. Man bör endast beklaga, att han icke alltid genom egen fastställelse gifvit nog säkerhet deråt, och att han icke fortsatt sina tryckta föreläsningar. En Disputation af Dan. Scheidenburg, kallad Stricturæ criticæ in linguam Sueogothicam, under hans inseende utgifven 1752, innehåller dock åtskilligt rörande språkets grammatik, och kan i det afseendet anses såsom en fortsättning af nyssnämda Utkast. Flere af Akademiens ledamöter hafva den hedern att vara Ihres lärjungar, och Akademien samfält skulle vara otacksam, om hon icke erkände det ljus hon hämtat från hans arbeten.

Näst Ihre kommer ordningen till ännu en man af onekligt snille, och hvilken Akademien haft den lyckan räkna bland sina ledamöter. Det är Anders af Botin. Hans bok under titel af Svenska Språket i tal och skrift, är i allas händer. Om den icke vunnit allmän efterföljd, har den dock gifvit författaren ett utmärkt rum bland våra grammatister. Akademien har icke underlåtits att sorgfälligt rådfråga detta verkligen goda arbete. Om något omdöme öfver den ortografiska delen skulle af henne äskas, så framlyser det säkrast i sjelfva Afhandlingen, genom efterföljd eller afvikelse från Herr af Botins reglor. Det enda bör Akademien nu anmärka, att hon icke funnit dessa reglor tillräckligen och med säkerhet upplösa förekommande frågor.

Utom de nu anförda, hafva trenne smärre skrifter utkommit rörande svenska ortografien, hvilka för fullständigheten icke böra förbigås. De äro: Caspar Christopher Hanells Försök om sättet att rätteligen sätta skiljomärknen uti skrifvandet, såsom någon hjelpreda till en redig skrifart, tryckt 1764. En Anonyms Försök till stadgad redighet uti Svenska Språkets tal ock skrifkonst, tryckt i Upsala 1775. Det är på 8 sidor, och innehåller endast fem deklinationer eller, som de der kallas, böjningar. Kämnären Peter Planbergs Grundreglor til den svenska orthographien, jemte underrättelse om bruket af skiljetecken, som äfven är ganska kort.

Post-Kommissarien Georg Giædda har väl icke skrifvit om stafningen; men ville i den brukliga införa förändringar, ledande till skrifningens förkortande. Hvari de bestodo, kan inhämtas af dess år 1765 tryckta öfversättning af Taciti Vita Agricolæ, der dessa förändringar finnas iakttagne.

Det nyaste som rörande stafsättet blifvit utgifvit, är Försök till Hjelpreda i svenska Orthographien för Cadetterne vid Kongl. Krigs-Academien; Stockholm 1796. Författaren, Lektoren vid denna Akademi, Petter Moberg, har väl icke utsatt sitt namn, men bör här nämnas med den aktning, som tillhör dess berömliga omsorg att handleda ungdomen i denna del af språkkunskapen.

Dessa äro de arbeten, hvilka kommit till Akademiens kännedom. Dertill tror hon föga annat kunna läggas, än hvad om stafsättet förekommer i vissa akademiska disputationer, som handla om språket, samt i de tid efter annan utkomna periodiska skrifter, tidningar och dagblad. Att nämna och utvisa allt detta skulle leda till en så mycket onödigare vidlyftighet, som på de förra eller disputationerna förteckningar äro att tillgås och det sednare slaget af skrifter ej annat i förevarande ämne innehåller, än recensioner, kritiker och försvar, jemte några smärre stycken. Såsom exempel af de sistnämda kan i förbigående anföras: Biskopen Doktor Rhyzelii Oförgripeliga och välmenta hem- och understellning om svenska språkets önskeliga inrettning och ändteliga stadgande, införd i Svenska Mercurius 1758, Februari och Mars. Lektoren Johan Rosén om Svenska Rätskrifningen i Götheborgska Magazinet 1759 N:o 37 och 38. Några Anmärkningar rörande Svenska rätskrifningen, af Magister Peter Lor. Enander, i N:o 39 af samma Magazin, hvari reglor för bruket af enkel eller dubbel konsonant hämtas ifrån konsonanternas fördelning i stumma eller mutæ, och halfvokaler eller liquidæ. Några särskilt tryckta stridskrifter har Akademien icke velat nämna af det skäl, att de synas endast hafva varit ämnade för den tid då de skrefvos, och förlorat sitt värde sedan tvisterne afstannat^[10].

Så många författare och så många skrifter hafva visst icke varit utan nytta; men det måste dock medgifvas, att de icke förmått bringa stafsättet till en fullkomlig stadga. Orsaken bör sökas dels i sjelfva skrifterna, dels i tiden och andra omständigheter. De äldre författare med mer och mindre förtjenst, då de sinsemellan jemföras, hade alla det gemensamma öde, att arbeta för ett språk, som ännu var långt ifrån sin rätta bildning. Allt hvad af dem kunde förväntas, var att afskaffa gamla missbruk, att föra till en viss likställighet, och att vägleda sina samtida. Fullkomliga och oföränderliga lagar kunde icke stiftas, då språket ännu hade att undergå betydliga förändringar. Ibland de nyare ortografer, hvilkas särskilta värde af det föregående lätt kan inhämtas, hafva någre inskränkt sig till vissa delar af skrifningen. Andre hafva, i stället för att rätta och stadga, velat förändra och omskapa; men motsagde af bruket, ofta af förnuftet, hafva de intet uträttat. De verkligen goda författare, de som skrifvit med klokhet och urskillning, hafva dock lemnat mycket ogjordt. Antingen lägga de till grund för stafningen alla eller åtminstone de flesta af dessa fem principer: 1:o Uttalet; 2:o Etymologien; 3:o Bruket och analogien; 4:o Ordskillnaden eller olika skrifning af ord med samma ljud, men olika bemärkelse; 5:o En större vighet vid skrifningen. Men ingen af dem har uppdragit de rätta råmärken emellan dessa åtskilda principer; ingen tillräckligen visat, huru de stridigheter böra afgöras, som dem emellan vid tillämpningen ofta förekomma. Det syntes således återstå, att finna en grund som förenade dem alla; att i följd deraf fastställa allmänna lagar, så vidt de äro möjliga; att uppgifva särskilta minnesreglor för de fall, der dessa sistnämda behöfvas och kunna gifvas; att, då både lagar och minnesreglor tryta, genom ordlistor bestämma rättskrifningen. Detta förutan, kunna stadga och säkerhet aldrig vinnas. Men om ock de framfarne författare fullgjort hvad hos dem saknas, så hade stafsättet likafullt förblifvit deladt och vacklande, så länge hvar och en trodde sig berättigad att skrifva efter eget behag.

Sådant var förhållandet, då Konung Gustaf 3 stiftade Svenska Akademien. Att nämna denna Konung, är att nämna den största Beskyddare och Befordrare af vettenskaper och vitterhet, som sutit på Sveriges thron. Han ansåg ett odladt och stadgadt språk utgöra en väsendtlig del af nationens ära. Sjelf både älskare och idkare af vitterhet, dömde Han med säkerhet hvad dertill fordrades. Han var öfvertygad, att aldrig ett språk går annan väg till höjd och fullkomlighet, än genom skaldekonst och vältalighet; aldrig annan väg till ordning och stadga, än genom fastställda reglor. Men för stor kännare att tro dessa föremål kunna åtskiljas, öfverlemnade Han åt samma Samfund, att arbeta på språkets stadgande, som Han ålagt att befrämja den bundna och obundna skrifartens framsteg genom täflan och belöningar. Det tillhör icke Akademien att dömma, i hvad mån denna stora Konungs afsigter af henne blifvit uppfyllda. Henne tillhör blott att känna sin förbindelse och att nu redovisa för den del af sina pligter, som hon genom närvarande afhandling sökt fullgöra. Hon har anfört hvad före hennes tid blifvit gjordt till stafsättets stadgande. Det återstår att säga något om det hon sjelf budit till att verkställa.

Det fordrades icke en vidlyftig undersökning för att finna, att svenska stafningen icke ägde stadga och säkerhet; att de uppgifna reglor, långt ifrån att undanrödja all skiljaktighet, stundom tillskapat nya svårigheter; att hos de flesta bland de skrifvande saknades både visshet om skälen till det rätta, och kunskap att reda sig ifrån förekommande tvifvelsmål. Men tillika fann Akademien, att betydliga steg voro tagna till en förbättrad skrifning. Åtskilliga äldre felaktigheter och besynnerligheter voro afskaffade. En del af de i stafsättet qvarblifna egenheter hade fått häfd och stadga. Sjelfva språket hade vunnit nog odling att äga en form, som kunde läggas till grund för dess grammatik och stafning. Om allmänheten var osäker och villrådig, så syntes goda författare allt mer och mer närma sig till öfverensstämmelse i vissa omtvistade frågor. De egenheter, som åstadkommo den mesta oreda, funnos, vid en nogare granskning, hafva sin grund i sjelfva språkarten, och skiljaktigheterna således genom dess närmare kännedom och undersökning kunna föras till förening och likställighet. De författare, som afhandlat stafningsläran, hade spart Akademien den mödan, att uppehålla sig vid vissa forskningar och grundsatser, hvilka dels af dem blifvit tillräckligen fullbordade och undersökta, dels genom erfarenheten befundne mindre nödvändiga. Akademien kunde utan vidlyftig omgång se stafningen sådan, som den var i sin fastställda likhet och i sina öfverblifna skiljaktigheter. Hennes egentliga göromål syntes böra blifva, att visa skäl till bruket, att rätta några felaktigheter, och att af delade bruk bestämma det hon trodde rättast, eller i vissa fall begge. Men då hon företog sig detta arbete, hvilket haft sina stora svårigheter, hade hon felat emot sin öfvertygelse, om hon betraktat stafsättet såsom ett särskilt ämne, afsöndradt ifrån den öfriga språkdaningen. Hon borde se det i sammanhang med språkets lynne, med dess redan uppnådda odling och med de förbättringar, som ännu återstodo att fullkomna eller bereda. I detta afseende har hon, vid sina öfverläggningar och beslut, alltid haft uppmärksamheten fästad vid följande tre hufvudsakliga föremål.

1:o Att icke ändra, hvad bruket stadgat.

Den svenska stafningen har utan tvifvel sina onödigheter och besynnerligheter. Dessa, hvilka ofvanföre blifvit vidlyftigare framställda, bestå förnämligast i fyra öfverflödiga bokstäfver, c, q, x, z; i bruket af f och fv i stället för v; i det af h framför j och v; i de ljud som g, k, sk hafva framför vokalerna e, i, y, ä och ö; i bruket af e för ä, o för å, och af g der ljudet fordrar k eller j. En och annan af våra ortografer har velat afskaffa dessa egenheter, och i allt rätta stafningen efter uttalet. Ehuru rätt detta kan synas efter idealet af en fullkomlig ortografi, har Akademien varit vida skild ifrån att understödja sådana förändringar. Det är icke blotta svårigheten att omskapa bruket, som derifrån afhållit henne. Då hittills ingen nation betydligen ändrat sitt stafsätt, sedan språket hunnit en viss grad af odling, vore det icke heller för den svenska klokt och rådligt att göra det. Minst borde Akademien våga ett försök, hvilket, om det kunde lyckas, skulle i anseende till stafningen gifva ett åldradt och vanstäldt utseende åt våra bästa författares arbeten, åt arbeten, som förtjena att tagas till mönster, och som äro säkra att gå till efterverlden. Akademien har således ansett brukets bibehållande vara bland vettenskapernas och vitterhetens fordringar. Antingen detta bruk fullkomligen instämde med uttalet eller derifrån afvek, har hon antagit det för en orygglig lag, och trott sin åtgärd endast böra sträcka sig till osäkerhetens och skiljaktigheternas afhjelpande.

På denna grund kunde Akademien ännu mindre föreslå bortläggandet af vissa skriftecken, hvilka väl i det dagliga talet sakna motsvarande ljud, men vid ett mera vårdadt och högtidligt uttal låta höra detsamma. Sådana äro d och l framför j, t. ex. djup, ljus och dylika ord, samt st framför j, t. ex. stjerna, stjelk.

Om svenska alfabetet äger öfverflödiga bokstäfver, har man deremot trott andra verkligt nödvändiga deri saknas. Lagerlöf omtalar förslag till tre felande ljudtecken, dem han likväl icke uppgifver. Ihre anser tvenne bokstäfver fattas i vårt alfabet, nemligen den ena för det ljud som nu uttryckes genom ng, och den andra för en vokal, hvars ljud är emellan o och å, såsom i kol, (carbo). Hof uppräknar nio sådana felande bokstafstecken, hvaraf han dock endast tror fyra oumbärliga, hvilka äro, utom de tvenne nyssnämda, ett för det ljud hvilket nu betecknas genom sch, och ett som han kallar ki, och hvilket skulle utmärka ljudet af k framför vokalerna e, i, y, ä och ö. Härvid bör till en början anmärkas, att den omtalte vokalen så mycket mindre synes behöfva ett eget tecken, som detta blandade ljud af o och å nu mera från det bättre talet alldeles försvunnit. Ljudet af k framför de fem uppräknade vokalerna synes, som det nu uttalas, vara sammansatt af tvenne bokstafsljud, t och j. Dess betecknande genom k i stället för t, är väl en af svenska skrifningens egenheter, men då den icke föder någon oreda, är dess bibehållande visserligen rådligare, än all ändring, som kunde uppfinnas. De tvenne ljud hvilka nu tecknas, det ena med två bokstäfver ng eller gn, såsom i lång, tung, många, vagn, regn, det andra åter med tre bokstäfver sch, t. ex. schack, schabrak, marsch, hafva hos Akademien kommit i närmare öfvervägande. Förslag till hvarderas betecknande genom en särskilt bokstaf, har äfven blifvit underkastadt hennes pröfning. Hos Akademien har tvekan uppstått, om det förra ljudet, som är nasalt, och det sednare, som är sibilerande, samt de enda af dessa slag språket nu för tiden äger, verkligen äro enkla ljud, eller icke snarare att anse såsom böjningar och sammansättningar af andra redan betecknade bokstafsljud. Men om ock förhållandet vore annorlunda, och om i begge fallen, genom särskilta tecken en större alfabetisk fullkomlighet skulle vinnas, så känner Akademien för väl svårigheten att verkställa sådana nyheter, för att icke inskränka sig till blotta anförandet af hvad härom varit under öfverläggning, och som hon lemnar till framtidens eftersinnande.

2:o. Språkljudet.

Det får icke nekas, att vårt modersmål, med sina fördelar i anseende till ljudet, äfven har sina brister och olägenheter. Med förbigående af vissa hårdare bokstafsföreningar i flera ord, gör det tillfyllest att nämna beskaffenheten af våra grammatiska böjningar. Ändelse-formen på åtskilliga af dem är för hvardera densamma öfver hela språket, eller åtminstone föga vexlad. Således slutas alla genitiver på s, alla neutrer på t, de fleste aktiva infinitiver på a, samt de öfriga äfven med en vokal. Våra adjektiver hafva alla i definitet en vokal till slutbokstaf. Ehuru dessa ändelser icke i sig sjelfva kunna kallas obehagliga, förorsaka de ofta missljud genom sammanstötningen af lika bokstäfver, och i synnerhet af vokaler, hvilket är så mycket omöjligare att undvika, som ordställningen i många fall, bunden till en viss ordning, icke medgifver ordens omkastning. Vid ett sådant förhållande har Akademien icke allenast ansett förmånliga de tvåfaldiga bruk, som bestå i förlängning eller förkortning af vissa ord; men äfven trott, att ännu flera kunna med nytta bibehållas. Hon tror derföre, att man efter örats fordran både kan och bör skrifva af eller utaf, i eller uti, från eller ifrån, genom eller igenom, mer eller mera, far eller fader, mor eller moder, o. s. v. Detsamma tror hon stundom gälla, i anseende till instuckna bokstäfver i vissa enkla eller sammansatta ord, hvarå exempel ofvanföre blifvit anförda.^[11] Långt ifrån att fördömma de tvenne ändelser, som några grammatiska böjningar fått, har Akademien funnit dem för språkljudet icke kunna umbäras. De som häremot anföra nödvändigheten af den grammatiska ordningen, glömma den ännu större nödvändigheten att äga ett välljudande och användligt språk. Om något annat skäl än detta behöfves, kan det hämtas ifrån bruket i andra odlade språk. För att vinna ett bättre ljud, har fransyskan flera egenheter, såsom t. ex. dessa: a-t-on, veillé-je, l’on eller on, och hvad ännu mer är, utsäges i deklamationen af detta språk samma ord olika, då det följande börjas med en vokal, och då det börjas med en konsonant. Sjelfva latinen, som äger så fria inversioner, företer exempel af vexlade bruk i afseende på partiklar, hvilka ofta förekomma och icke kunna i konstruktionen skiljas ifrån de ord hvartill de höra, såsom: a patre, ab amico, e domo, ex usu. Både förnuft och efterdömen sammanstämma således att bekräfta de ljudreglor, som finnas i vårt språk af bruket införda, och dem Akademien för sin del varit mån att bevara. Hvilka de äro, ses af sjelfva Afhandlingen, och i synnerhet af dess fjerde afdelning.

3:o Språkets tillväxt och riktande.

Hvar och en som genom eget längre bruk deraf, fullkomligen känner det svenska språket, har tvifvelsutan funnit, att det inom sig saknar flera nödvändiga ord. Bristen röjer sig förnämligast, då fråga är att afhandla vettenskaperna, att uttrycka vissa finare tankeskillnader, eller att skillra umgänget. Det tyckes ej gifvas mer än tvenne utvägar att afhjelpa denna brist: den ena, att tillskapa nya ord; den andra, att ifrån främmande språk låna dem, som i vårt eget behöfvas. Man har väl föreslagit en tredje, att upplifva föråldrade ord. Hvad Stjernhjelm i detta afseende börjat, och hvad Verelius fullgjort, är förut nämdt. Svedberg uppgifver i sitt Schibboleth en förteckning på gamla ord och talesätt, som han trodde kunna återtagas. I nyare tider hafva äfven sådana försök blifvit gjorda, och Akademien har af den arbetsamma och nitiska Assessoren Samuel Gagnerus emottagit en hel samling af åldriga ord, genom hvilka i hans tanka språkets behof till en del kunde fyllas.^[12] Den som rätt känner dessa behof, har dock svårt att föreställa sig, att hjelpen bör hämtas ifrån de tider, då vettenskaperna voro okända eller vanställda, och då begrepp, seder och umgänge voro i sin råhet, eller åtminstone i odling föga framskridna. Om ett och annat ord ifrån det äldre språket kunnat och ännu skulle kunna återskänkas det nyare, lär det dock i anseende till mängden af gamla ord blifva en fruktlös möda, att draga dem ur den förgätenhet, hvartill de längesedan äro dömda. Samma omdöme kan fällas om landskapsord, af hvilka ganska få äro tjenliga att i det odlade språket upptagas. De tvenne förstnämda utvägar synas således ensamt öfverblifva. Af dem förtjenar utan tvifvel skapelsen af nya ord, då den är lycklig, både uppmuntran och beröm, men den rör icke stafningsläran. Likasom de nya orden i sin sammansättning böra följa språkets analogi, bör deras stafning ostridigt rättas efter de redan antagna grunder. Detta sker ock, utan att någon särskilt föreskrift dertill behöfves. Men de främmande orden, böra de behålla sitt eget stafsätt, eller iklädas det svenska? Se der en fråga, som under Akademiens öfverläggningar om ortografien, nödvändigt skulle fästa hennes uppmärksamhet och fordra hennes pröfning. En annan synes väl böra föregå. Kunna de främmande orden umbäras eller icke? Några nitfulla språklärare hafva varit af den förra meningen. Akademien förbigår dem, hvilka af sitt nit blifvit förda till misslyckade och besynnerliga försvenskningar. Men Svedberg har i sitt oftanämda Schibboleth en förteckning på onödiga främmande ord och motsvarande svenska, hvilka i deras ställe kunde nyttjas. Hjerne synes sorgfällig att undvika dessa främmande ord, och emot dem ifrar äfven Pfeif. De hade utan tvifvel rätt i en tid, då missbruket hade stigit till en stor höjd. De som i sednare tider klandrat dylika missbruk och nitälskat för språkets renhet, hafva äfven haft skäl, så ofta de icke öfverdrifvit sitt nit, och utan ersättning velat beröfva språket hvad det behöfde och stundom redan ägde. Annat är, att onödigtvis öfverhopa språket med främmande ord, att genom dem uttränga de inhemska, eller att söka hämma skapningen af nya; annat åter, att efter andra nationers och våra förfäders exempel genom lån utvidga vårt ordförråd, i synnerhet att behålla det som redan genom bruket är infördt. I detta, som i allt öfrigt, gifves en medelväg, och det är den som våra bästa språklärare, en Hof, en Sahlstedt och en Ihre gillat och utvist. Sedan den sistnämde af dessa författare talt om bruket eller förkastandet af främmande ord, slutar han med att afgöra: att om man å ena sidan kan gå för långt i deras nyttjande, skulle deremot deras utmönstring borttaga en stor del af språket. Ord gifvas dessutom i alla språk, hvilka, utan att förlora dervid, icke på ett annat kunna öfversättas, och om valet honom lemnades, säger han sig hellre vilja fela med Engelsmannen, som lånar ifrån alla språk, än att med det Fruktbärande Sällskapet i Tyskland, som förkastade allt främmande, snarare roa än gagna den lärda verlden. Både han och Hof trodde de oumbärliga främmande ord böra skrifvas på svenskt sätt. Ihres egna uttryck äro: «Om våra ögon i början ej för mycket ledo, borde vi vid främmande ords stafvande föra oss till sinnes, att vi skrifva för svenska, och ej för dem, som lärt stafva i Frankrike. De Romare och Greker skrefvo främmande ord på sitt vis; så göra ock än i dag andra folkslag. Italienaren och Spanioren skrifva philosophi med f; Fransosen Ægypten med E. Men vi sätta oss i nödvändighet att förstå hela fransyska ortografien, innan vi med trygghet kunna läsa och skrifva vårt eget. Med Tyskan bruka vi vår rättighet – – –».

För egen del har Akademien ansett frågorna om de utländska orden och deras skrifning, vara för språket af den största vigt. Vid deras afgörande har hon lagt till grund, att det största fel i ett språk är, att icke kunna uttrycka begreppen, och den största orimlighet, att i samma språk äga tvenne olika stafsätt, det ena som förstås, och det andra som icke förstås af de infödda. Dessa obestridliga sanningar synas väl redan tillräcklige, att försvara den mening Akademien fattat. Hon har likväl trott ämnet förtjena, att i hela sin vidd betraktas, och har derföre i ett särskilt Betänkande framställt de skäl, som på båda sidor kunna anföras, och de tankar, hvari hon efter deras jemförande stannat. I förväg bör hon emedlertid förekomma tvenne beskyllningar. Det torde förebrås henne, att söka införa en nyhet genom den svenska skrifningen af främmande ord. Akademien har derföre visat, huru våra bästa språklärare derom tänkt, och får nu tillägga, att flere af de författare, som allmänheten i våra tider godkänt, icke allenast varit af samma mening, men äfven i sina skrifter gifvit efterdömen af hvad de trodde vara rätt. Ibland dessa författare, skall Akademien endast nämna den af henne och fäderneslandet saknade Kellgren. Dernäst torde invändas, att Akademien vikit ifrån den lag hon sig föreskrifvit, att icke ändra bruket. Men långt ifrån att den nyssnämda skrifningen gör någon ändring i det svenska stafsättet, befästes detta stafsätt härigenom och bringas till likhet och enkelhet. Frågan är icke att skrifva främmande ord på ett nytt sätt, så länge de för främmande böra anses, men att på svenskt sätt skrifva ord, som varit främmande, men blifvit svenska. Det är ock blott genom en sådan stafning de kunna i all skrifart få den rätt, som de genom talet redan erhållit, att i det svenska språket införlifvas, och denna deras rätt skulle Akademien icke hafva varit sorgfällig att bevaka, om den icke varit förenad med modersmålets behof af större vidd och rikedom. Mera skall icke Akademien nu i detta ämne anföra. Hon har haft språkets tillväxt, ortografiens öfverensstämmelse och nationens heder till föremål. Hon har följt sin öfvertygelse och våra förfäders efterdöme. Hennes företag, ehuru nytt man torde vilja finna det, är i grunden lika gammalt med språkodlingen hos oss. Det är blott ett tillagdt steg på den väg man redan i långliga tider följt, och Akademien bör förmoda, att samma allmänna förnuft, som gifvit språket derigenom en stor del af sin närvarande förkofring, skall också på lika sätt hädanefter segra öfver yngre vanor och enskilta sjelftycken.

Dessa hafva varit Akademiens föremål. Grunderne till stafningen, de flera frågor som vid tillämpningen förekomma, och hela Stafningsläran, sådan som den nu framgifves, hafva varit ämnen för täta öfverläggningar och för beslut, hvilka icke utan den sorgfälligaste pröfning blifvit fattade. Afhandlingen har blifvit fördelt efter de hufvudsakliga frågor, om hvilka man hittills i skrifningen icke varit ense. Akademien har trott sig så mycket mer böra gifva någon omständlighet åt undersökningen derom, som hon är långt ifrån allt annat anspråk, än det som kan stödjas på framlagda skäl. Arbetet har derigenom fått en större vidd, än stafningsläror vanligen hafva, i hvilka man merendels åtnöjer sig med blotta föreskrifterna. För att lätta Läsares möda, och i synnerhet deras, som vid förefallande tvifvelsmål önska känna Akademiens tankar, finnes vid slutet af hvar fråga allt sammandragit i korta och bestämda reglor, hvilka under skrifningen med lätthet och säkerhet kunna rådföras.

Alla de ämnen, som genom allmänna grunder och minnesreglor kunnat upplysas, han Akademien sökt i sin Afhandling utreda, men hon känner likväl, att icke allt dermed är fullkomnadt. Tvenne slags frågor förekomma i skrifningen af alla språk, hvilka icke genom ortografiska reglor kunna afgöras. Till det förra slaget hör det som ensamt ankommer på kännedomen af de grammatiska böjningarna, deras paradigmer och vissa ords afvikelser derifrån. Sådant måste läras icke genom ortografien, utan genom den delen af grammatikan, som kallas etymologi. Det andra slaget består af ord, i hvilka fråga icke är om det ena eller andra ljudets betecknande genom den eller den bokstafven, utan om sjelfva ordets ljud eller huru det rätteligen heter. Ännu är t. ex. icke hos alla fullkomligen afgjordt, hvilket är rättare, Furste eller Förste, Tjugu eller Tjugo, ömnig eller ymnig, värma eller varma, sysslosätta eller sysselsätta, m. m. I andra fall är åter fråga om nyttjandet eller bortläggandet af någon enda bokstaf. Man har länge skrifvit prins, krans, dans, men i andra lika beskaffade ord bibehålles den i de nyssnämda bortkastade bokstafven t. Somliga utesluta b i Probst och t i spatsera; andra s och t i slutet af orden tillsammans och straxt. Välljudet kan fordra, att i sådana ord som de sistnämda, den umbärliga slutbokstafven må kunna efter behag bortläggas eller bibehållas: i allmänhet är dock troligt, att alla till ljudets betecknande öfverflödiga bokstäfver, som icke höra till språkarten eller den grammatiska analogien, småningom skola försvinna, helst då goda författare börja aflägga dem. Akademien har väl i de strödda anmärkningarna vidrört några frågor, som kunna synas af lika beskaffenhet med de nu anförda; men då hafva de medgifvit någon allmännare vägledning. De flesta sådana måste antingen utredas genom grammatikan, eller för hvart särskilt ord afgöras, i hvilket sednare fall det är först i Ordboken, som Akademien derom kan meddela sitt beslut. I anledning häraf får hon nu nämna sin föresats, att så snart det blir för henne möjligt, utgifva en svensk Grammatika. Den bör föregå Ordboken, på hvilken hon alltifrån sin första inrättning användt ett fortsatt arbete, men hvars fullbordande ännu fordrar mycken tid och möda. Hvad som derunder tillfredsställer Akademien, är hoppet, att då den en dag blifver färdig, den skall innehålla ett stadgadt och utvidgadt språk.

Den varsamhet, hvarmed Akademien gått till väga, har icke tillåtit henne att stadga sitt beslut om de främmande ordens skrifning, förrän sent, och sedan en del af den egentliga svenska Ortografien redan var tryckt. Hennes första tanke var, att endast använda den svenska stafningen inuti och vid slutet af de såsom svenska redan antagna främmande ord; men att lemna begynnelse-bokstafven oförändrad. Till följd häraf finner man i Afhandlingen c bibehållit i början af sådana ord, ehuru inuti ombytt till k. Likaledes äro ch, ph och th nyttjade, emedan Akademien ännu icke hade fastställt deras bortläggande. Efter någon tvekan om hvad hon borde våga, fann hon det vid närmare eftersinnande, blifva en verklig motsägelse, att icke i allt vara sig lik, och att om svensk stafning vore det enda sättet att med språket införlifva de utländska ord, som deri nödvändigt behöfvas, så borde denna stafning icke blott till hälften göras svensk, utan fullkomligen blifva det. Om hon häri likväl gjort ett eller annat undantag, så äro skälen dertill i Betänkandet tillräckligen uppgifna. I öfrigt bör hon vid detta tillfälle nämna, så väl sin egen omsorg att göra upplagan af Stafningsläran i det möjligaste felfri, som den utmärkta skicklighet, kunskap och urskillning, hvarmed Notarien och Boktryckaren Carl Delén gått henne vid tryckningen till handa.

Akademien får till slut förklara det nöje, hvarmed hon skall emottaga alla anmärkningar, hvilka göras af dem, som röja insigt i det ämne hon afhandlat. Hennes visa Lagstiftare har icke tillåtit henne att inlåta sig i andra skriftvexlingar, än dem som tjena till verklig upplysning eller till ett alldeles oundgängligt försvar. Hon afhålles både genom lagar och egna tänkesätt från onödiga tvister, men skall icke försumma att lemna alla de upplysningar, som kunna lända till ändamålets befrämjande; och om hon blir öfvertygad om något misstag, skall hennes öfvertygelse följas af den rättelse, som hon i sådant fall anser både för en skyldighet och en heder att tillkännagifva. Akademiens enda föremål har varit det rätta, och hennes enda afsigt att gagna. Ehuru afskild från all tanka om egen ofelbarhet, kan hon icke neka sig den förmodan, att hon i det hufvudsakliga funnit det rätta hon sökt. Hon hade i annat fall icke lagt sitt arbete under Allmänhetens ögon. Om hon lyckats i sitt bemödande, äger hon den tillfredsställelsen, att hafva uppfyllt en af hennes Stiftares och Välgörares afsigter. Hon torde äfven då få smickra sig, att hafva funnit en utväg till ådagaläggande af sin lifliga tacksamhet emot den Konung, som med sin Faders Spira ärft Hans kärlek till det Svenska namnet, och af hvars hand Akademien, som bär detta ärefulla namn, fått ofta emottaga förnyade vedermälen af nåd och hägnande omsorg.

---

1. Detta visar sig i synnerhet vid Slägtnamn. Man skrifver Krona, Äng, Ädel, Häll; men det är antagit att med c och e skrifva alla de namn, i hvilkas sammansättning dessa ord ingå.
2. Såsom prof af besynnerliga grammatiska påfund kan anföras, hvad Erik Aurivillius och Urban Hjerne i sina skrifter berätta. För att skilja maskulinet och femininet af en, skrefs det sednare een. Maskulinet af min skrefs minn och femininet min, eller ock enligt ett annat bruk, maskulinet min och femininet mijn.
3. Detta kallas den Sednare Delen. KansliCollegium hade icke velat tillåta tryckningen af den Första.
4. De trenne förstnämde hafva icke utgifvit något om ortografien; men Olivecrantz hade uppsatt sina tankar i detta ämne, hvilka han meddelat Lagerlöf, som anfört några af dem i 9 Kapitlet af sin Disputation.
5. Johan Schefferus nämner i sin Suecia Literata tvenne skrifter, hvilka Akademien förbigått af det skäl, att hon icke sett dem, och således icke kunnat pröfva i hvad mån de röra det i fråga varande ämne. De äro: Martin Nymans Oratio de conservanda linguæ patriæ rectitudine et sinceritate, Stockholm 1664: Sven Tilliander, de cognitione convenientiæ et disconvenientiæ generum in linguis Suetica et Germanica, tryckt först i Stade och sedan i Vesterås 1672.

   Bland Stjernmans Anonymer nämnes en Förteckning på svenska ord, om hvilkas generer underrättelse kan inhämtas af Svenska Bibeln. Den utkom i Åbo 1694, och författaren är Gabr. Tammelinus.

   Schefferus och Stjernman omtala åtskilliga dels påbegynta dels fullkomnade arbeten rörande språket, hvilka författarne lemnat i handskrift. Man har trott uppräknandet af dessa otryckta skrifter blott leda till en onödig vidlyftighet; men ibland dem bör likväl nämnas, att Erik Aurivillius uppsatt Præcepta Grammaticæ Sueticæ.

6. En Abc-bok utkom 1758, som är inrättad efter Ekholms stafdelning och öfriga grundsatser, och som förmodligen är af honom, ehuru dess namn icke är utsatt.
7. Den som vill känna Brunkmans stafsätt, hvilket han icke i de uppräknade skrifter till alla delar nyttjat, kan derom få begrepp i ett hans Tal på vers, som har denna titel: Rikens Sällhet grundad på enighet i lagen, vid Rikets Höglåvliga Ständers lykklige sammankommst till Riksdagen, åg i deras höga närvarelse den 29 Novemb. år 1760, på Riddare-hus-Salen i ett ennfalligt Tal på Hög befallning föreställdt av C. B.
8. Han utgaf 1774 ett utdrag af denna grammatika till skolornas tjenst.
9. Det är tryckt i Upsala; en sednare men oförändrad upplaga utkom i Stockholm 1751.
10. Akademien har i allmänhet, vid anförandet af titlarna på de arbeten som blifvit uppräknade, icke nyttjat sin egen, utan författarnes ortografi. Hon har derigenom trott sig gifva ännu en utväg att känna deras stafningsgrunder.
11. Se sid. 9 och 10.
12. Ett profstycke af denna Samling hade Gagnerus låtit införa i Lärda Tidningarna 1774.