Dahlbäck Sokrates 1906/1
|
II. → |
I.
Hvem har icke hört talas om Sokrates, Forngreklands
visaste man? Hvem har icke läst någon skildring af
denne mans underbara personlighet, hans sällsamma
yttre, hans fromhet och dygd, hans upphöjda sedelära,
hans egendomliga lärometod? Och slutligen — hvem har
icke känt sig i sitt innersta uppskakad af berättelsen
om det sätt, hvarpå denna ädla och upphöjda personlighet
ändade sin välsignelserika lefnad? Hvar och en,
som kastat den flyktigaste blick på Forngreklands
kulturhistoria, måste hafva gjort någon bekantskap med
denne kulturens heros, hvars ljusa och höga bild gjuter
sin milda dager öfver de dystra taflor, dem forntidens
bildade hedendom stundom för oss upprullar. Då
härtill kommer, att den sokratiska litteraturen är så rik,
att hon nästan kan sägas utgöra ett helt bibliotek för
sig, torde man vara fullt berättigad till det påstående,
att bland alla de forntida personligheter, som utöfvat
något mäktigare inflytande på mänsklighetens andliga
odling, ingen är mera allmänt känd än Sokrates — vår
egen religions stiftare samt hans närmaste lärjungar och
efterföljare naturligtvis undantagne.
Detta ger oss anledning befara, att det ämne, vi här valt, skall såsom allmänt kändt förefalla mindre underhållande, i synnerhet som ett upprepande af hvad som ofta förut blifvit tänkt och skrifvet i detta ämne icke här kan undvikas. Men i betraktande däraf, att den sokratiska litteraturen är så diger och till en hufvudsaklig del framträder i en så strängt vetenskaplig form, att endast ett fåtal torde förmått öfverskåda och något djupare blicka in i den samma, hafva vi trott oss kunna vara den bildade allmänheten till någon tjänst genom att här gifva en sammanfattning af hufvuddragen i Sokrates’ lefnad, person och lära, något mera fullständig än den, hvilken de vanliga historiska läroböckorna erbjuda. I alla händelser, och oberoende af framställningens större eller mindre förtjänster, är ämnet i och för sig af den lärorika och upplyftande art, att knappast någon, som hyser intresse för mänsklighetens viktigaste angelägenheter, skall anse de stunder förspillda, som han häråt ägnar.
Det är visserligen sant, att detta ämne rör sig inom ett tidskifte, som ligger långt aflägset från vårt, och inom en bildningsperiod, som för oss kristna kan sägas vara en för länge sedan öfvervunnen ståndpunkt; men det är icke därför sagdt, att det saknar allt intresse för vår tid. Det nya, om det nämligen är ett nytt godt, har städse sin rot i ett gammalt; ty i själfva verket finnes ingenting fullkomligt nytt i mänsklighetens utveckling. Hvad vi kalla nytt är egentligen ingenting annat än en ny sida af en forntida sak eller idé, visserligen rikare och starkare belyst än de sidor, hvilka föregående generationer betraktat, men dock icke ett nytt i den meningen, att det helt och hållet saknar grund och fotfäste i det förgångna gamla. Hemligheten af det lärorika i historiens studium ligger väl just däri, att detta studium skänker oss en mångsidigare och följaktligen rikare och fullständigare kunskap om för handen varande föremål, i det historien gör oss bekanta äfven med de sidor och synpunkter, hvilka för forntidens blickar voro tillgängliga och af den samma närmare betraktades och bearbetades.
Sanningen af hvad vi nu sagt skall af det följande nogsamt bekräftas. Ja, vi skola till och med finna, att hvad forngreken Sokrates lärde sin tids ungdom skulle vara en oförgänglig hjärtats och karaktärens skatt för vår ungdom att äga, äfvensom att hans personlighet företedde karaktärsdrag, hvilka hos vår tids frommaste dygdemönster knappast kunna upptäckas enstaka, ännu mindre befinnas förenade hos en enda person till en aldrig störd själsharmoni.
Beträffande gången af denna betraktelse, skola vi först kasta en blick på det bildningens skede, i hvilket den grekiska nationen i allmänhet och atenarne i synnerhet befunno sig vid den tidpunkt, då Sokrates uppträdde för att genomföra sin mission. Ty all den stund äfven Sokrates — lika väl som hvar och en annan af mänsklighetens store — var ett barn af sin tid, kan hans personlighets bild icke skådas i sin helhet, ej heller erhålla den rätta belysningen, med mindre han får sin plats på den fotställning, historien en gång gifvit honom. Därefter skall vår betraktelses hufvudafdelning följa, eller den, som handlar om Sokrates’ lefnad, person och lära, hvartill ock hör hans egendomliga lärometod; och sedan vi ägnat några ord åt det upprörande, men icke dess mindre lärorika sätt, hvarpå denne underbare man ändade sin välsignelserika lefnad, äfvensom åt anledningarna därtill och de närmaste följderna däraf, skall vår betraktelse afslutas med en blick på Sokratismens världshistoriska betydelse och på det reformerande inflytande, sokratismen utöfvat på senare tiders andliga odling.
Vid den ryktbare statsmannen Perikles’ död hade
Hokratos uppnått 40 års ålder; men oaktadt 30 år af
hans lefnad ännu återstodo, under hvilka han
hufvudsakligen var sysselsatt med fullföljandet af sin höga
sändning, kan han dock med allt skäl sägas hafva
tillhört det tidehvarf i Aténs bildningshistoria, hvilket fått
sitt namn efter Perikles. Detta tidehvarf har blifvit
räknadt för Aténs mest lysande, och i många afseenden
var det väl ock så. Utan att fästa oss vid Aténs
krigslycka och dess härförares lysande fältherretalanger,
erinra vi blott om den höga ståndpunkt, Atén under
detta tidehvarf innehade såsom konsternas och
vetenskapernas säte. Det var under detta tidehvarf, som
Sofokles’, Euripides’ och Aristofanes’ odödliga dramer
sågo dagen, för att oemotståndligt tjusa Aténs
teaterälskande publik, hvars njutning icke ens stördes af
bekymmer för anskaffande af inträdesafgiften; ty genom
ett fintligt handhafvande af den kassa, som tillkommit
genom bundsförvanternas sammanskott, sörjde Perikles
för, att denna njutning kunde erhållas gratis. Det var
då, som vältalighetens mäktiga gudinna besteg den härskartron, hvilken Aténs demokrati under Perikles
och Alkibiades åt henne reste. Det var ock under
detta tidehvarf, som statens härliga borg, Akropolis,
under bildhuggaren Feidias’ ledning förskönades genom
de oförgätliga konstverk, dem eftervärlden endast kunnat
beundra, aldrig efterlikna, nämligen: det åt stadens
skyddsgudinna helgade templet Partenon med gudinnans
bildstod, af Feidias skuren i elfenben och prydd med
ett draperi af rent guld; samt Mnesikles’ ryktbara
mästerverk, de s. k. Propyleerna eller den till Akropolis
hörande femdubbla marmorporten med sina praktfulla
kolonnader och sina stora, å ömse sidor uppförda
flygelbyggnader. Och hvad beträffar den vetenskapliga
bildningen, hade äfven denna nått en ovanlig höjd.
Bland andre utmärkte vetenskapsidkare möter oss här
Tukydides, den klassiska forntidens obestridt störste
historiske skriftställare. Förutom historien var det
förnämligast de s. k. formella vetenskaperna, nämligen
dialektik, retorik och grammatik, som den tiden mera
allmänt odlades; men dessa voro också på Perikles’ tid
bragta till en så hög grad af fulländning, att de s. k.
Sofisternas skolor räknat beundrare ända till den senaste
eftervärld. Perikles’ tidehvarf kan korteligen betecknas
såsom det fina konstsinnets, den högt uppdrifna
intelligensens, snillrikhetens och kvickhetens mest
blomstrande period i Aténs kulturhistoria; och dessa lysande
företräden tillhörde icke blott några få framstående
personer inom samhället: de voro det atenska folkets
egendom i långt vidsträcktare omfattning, än man hos
oss vanligen föreställer sig.
Men så fin och högt uppdrifven denna bildning än var, led hon dock af det felet, att vara ensidigt formell, ytlig och — att vi så må säga — ihålig. Det fattades henne en högst viktig insats, för att hon skulle blifva helgjuten: det fattades henne grund och fotfäste i religionen och sedligheten. En tämligen lång tid hade nu förflutit, sedan greken i ostörd förtrolighet umgicks med sina gudar, sedan dessa blida och hulda väsen tilltalade honom från hvarje bergshöjd, från hvarje leende lund eller porlande källa, stämde hans hjärta till fromhet och oskrymtad vördnad samt väckte fosterlandskärlekens heliga låga i hans friska barm. En annan tid var nu kommen. Så vida man icke rent af förnekade gudarnes tillvaro, hade man åtminstone upphört att dyrka dem såsom sedliga väsen. Man betraktade dem på sin höjd såsom de mäktigaste och lyckligaste varelser, boende någonstädes för sig själfva och föga bekymrande sig om mänskligheten, hvarför ock människorna föga intresserade sig för dem eller kände behof af deras hjälp. Gudstjänsten öfvades väl ännu, men hon var blott yttre och formell, bestående i offer och andra ceremonier, för hvilkas behöriga förrättande ingen viss sinnesförfattning ansågs erforderlig. Sedligheten betraktades ej såsom ett af gudarne påbjudet handlingssätt, hvilket ägde värde för sin egen skuld, utan ansågs liktydig med yttre seder och bruk, vid hvilkas iakttagande man oftast leddes af egoismen såsom den förnämsta bevekelsegrunden. Lifvet sammanhölls alltså ej mer af religiösa och sedliga band. Den forna endräktens starka ande, som med lysande framgång pröfvat sin kraft på österlandets barbarer, fann icke nu mera någon trefnad i Hellas; egennyttans, härsklystnadens och afundsjukans söndrande dämoner vunno i stället mer och mer insteg, och desse dämoners förstörande verkan på samhällsförhållandena påskyndades, hvad Atén beträffar, i synnerhet genom Perikles och hans närmaste efterföljares politiska sträfvanden.
Sedan Perikles genom sitt mäktiga inflytande lyckats störta det aristokratiska partiet och åt folket skenbart öfverlämnat högsta makten, hvilken i själfva verket låg i hans egen vältaliga tunga, försummade han intet tillfälle eller medel att tända härsklystnadens och afundsjukans förtärande låga i atenska folkets bröst. Det blef nu Aténs förnämsta uppgift att härska öfver de andra grekiska staterna, i synnerhet öfver medtäflarinnan Sparta; och den enskilde medborgaren satte såsom sitt högsta mål att, sedan han förvärfvat sig nödig färdighet i öfvertalningskonsten, genom denna färdighets användande svinga sig upp till folkets ledare och sålunda vinna makt, ära och anseende. Hvilka för Atén fördärfliga följder det af Perikles anstiftade peloponnesiska kriget särskildt medförde, vet hvarje lärobok i historien att omtala. En af Aténs egne store män, filosofen Platon, yttrar om Perikles, att Atenarne under hans ledning blifvit mera vilda, snikna och orättrådiga, emedan han icke var dem en vägvisare till det goda och dygden, utan tvärtom gjorde sig till deras tjänare genom att främja och smickra hopens lidelser. I mån af demokratiens framsteg i den riktning, Perikles angifvit, förvärrades det onda mer och mer, till dess förvändheten slutligen gick så långt, att ord, som betecknade sedliga och rättsliga förhållanden, i dagligt tal fingo en helt och hållet förändrad betydelse, så att t. ex. hofsamhet och besinning ansågos beteckna feghet eller åtminstone tröghet, rättvisa blef liktydig med egen fördel eller vinning, ett försåtligt och bedrägligt uppförande räknades för klokhet och fintlighet. Den var mest berömvärd — säger en annan samtida storhet, Xenofon — som kunde öfverträffa sin vän i att gagna, sin ovän i att skada. — Med allt detta var man dock i mängdens ögon en aktad människa och god medborgare.
Detta sedefördärf hade tvifvelsutan sin allmänna och yttersta grund i den grekiska religionen, hvars egentliga väsen låg i naturdyrkan och mångguderi, och som just i följd däraf icke på längden kunde bestå inför don högt uppdrifna intelligensens granskande öga. Redan tidigt ett föremål för filosofiska undersökningar, befanns denna religion mer och mer bristfällig och otillfredsställande, till dess slutligen hennes bekännare lämnades utan all högre ledning, prisgifna åt egoismen — denna de sinnliga begärens och lidelsernas naturliga källa. Den särskilda och närmaste anledningen till detta sedefördärf låg däremot, såsom vi ofvan antydt, hos det atenska folkets förnämste ledare — en Perikles, en Alkibiades m. fl. — hvilka för genomförandet af sina fintligt uttänkta planer ofta tillgrepo sådana medel, som visade sig hafva en fördärflig inverkan på hela folket. Intagne af beundran för desse mäns snille och tjusade af deras smicker, öfvertalades Atenarne lätt att beträda den olycksbringande väg, som anvisades dem. Sedan denna väg en gång var beträdd, erfordrades icke vidare någon vägvisare eller läromästare: fördärfvet närde sig själf, till dess det omsider nådde sitt största djup.
Denna förklaring af sedefördärfvet i Atén på Perikles’ och Sokrates’ tid är visserligen icke den allmänt antagna, men torde icke därför vara oriktig. Historieskrifvare finnas — till och med bland de yngste — hvilka påstå, att detta sedefördärf förorsakades i synnerhet af Sofisterna, hvilka voro den tidens vishetslärare eller rättare sagdt vishetskrämare. I detta påstående kunna vi icke instämma, lika litet som vi kunna dela deras åsikt, hvilka hylla den allt för ofta upprepade satsen, att de tänkare, som under senare hälften af förra seklet samlades i baron Holbachs salonger — de s. k. Encyklopedisterna — just voro de, som genom sina krassa läror undergräfde all religiositet och sedlighet i det franska samhället. Detta påstående innebär en orimlighet ur både antropologisk och historisk synpunkt. Det är nämligen icke tänkbart, att nya läror för lifvet — och i synnerhet så förvända som de här i fråga varande — så plötsligt kunna slå rot hos ett helt folk, och det med den verkan, att de nästan fullständigt omskapa detsamma. Ett sådant resultat kan endast därigenom vinnas, att jordmånen under en längre tid blifvit förberedd att mottaga det fördärfliga utsädet och bringa det till mognad. Praktiken går i detta hänseende, liksom i så många andra, före teorien.
Så var ock förhållandet med det i fråga varande utvecklingsskedet i Frankrikes kulturhistoria. Den katolska religionsläran med sin jesuitiska ande hade genom ett despotiskt våld af den mest upprörande art blifvit den härskande öfver ett af Europas högst begåfvade och mest civiliserade folk; detta var hufvudorsaken. Jesuitismen förmälde sig snart med sedefördärfvet på tronen, och därigenom påskyndades det onda. Det var den franska kyrkans förnämste män och de franska regenthusens mera framstående medlemmar af båda könen, hvilka genom en afskyväckande osedlighet i deras både offentliga och onskilda lif, genom det fräckaste förakt för personlighetens och familjens helgd, ja, för både enskild och offentlig rätt i samhället, först lyckades fördärfva sin närmaste omgifning och sedan medelbarligen de lägre stånden. Först då, när sedefördärfvet i lif och handling höll på att råga sitt mått — först då var det, som de franske Encyklopedisterna gjorde sin fördärfvade samtid den tjänsten, att sitta de gängse lefnadsmaximerna i system, genom att i den materialistiska och ateistiska världsåskådningen gifva dessa maximer deras enda möjliga teoretiska grundval. Dock må man icke föreställa sig, att desse tankens män voro några mänsklighetens odjur, i likhet med en Robespierre, en Barère, en Marat. Tvärt om voro de fleste af dem i sitt enskilda lif icke blott vida bättre än mängden af deras samtida, utan till och med högst aktningsvärda personer, exempelvis en Helvetius, en Diderot m. fl.
Enahanda ställning intogo Sofisterna i Atén. Först sedan gudlösheten och osedligheten blifvit en verklighet, som dagligen öfvades så af hög som låg — först då kunde Sofisterna finna sin uträkning vid att uppträda såsom lärare i de konstgrepp, genom hvilka hvar man kunde vinna hvad han ifrigast åstundade, nämligen makt, ära, anseende och njutning. Sofisternas teorier voro ingenting annat än ett troget uttryck i lära af hvad det alldagliga lifvet i handling var på den tiden. Mot skäligt arfvode erbjödo de sig att meddela undervisning i hvad de kallade medborgerlig dygd, hvilken af dem bestämdes såsom konsten eller dugligheten att sköta hvar sina enskilda angelägenheter samt att tala och handla, såsom det hette, för statens ändamål eller i hans intresse. Då nu folket, som egentligen skulle vara den styrande myndigheten, icke af sig själf kunde inse, hvad som i hvarje fall var nyttigt för staten, utan måste af någon klokare och insiktsfullare genom öfvertalande ledas, så ville naturligtvis hvar man med någon naturlig begåfning gärna lära sig konsten att leda folket, för att därigenom svinga sig upp till makt och anseende. Därför lämnade Sofisterna undervisning först och främst i denna konst. Denna undervisning gick egentligen ut på att bibringa förmåga och färdighet att uttänka och angifva antagliga, mer och mindre skenfagra grunder för hvad som i hvarje fall borde ske, förnämligast till ens egen nytta och fördel. Denna förmåga, denna färdighet kallades dygd. I öfverensstämmelse härmed blef det goda och rätta liktydigt med det nyttiga och angenäma, hvilket åter berodde af det enskilda godtycket och hade sin yttersta bestämningsgrund i egoismen. — Sådant var i religiöst och moraliskt hänseende det för öfrigt lysande tidehvarf, i hvilket Sokrates uppträdde.
Enär Sokrates’ verksamhet såsom reformator omfattar de 30 sista åren af hans 70-åriga lefnad, är det egentligen från denna senare period, som vi om honom hafva några säkra historiska uppgifter, meddelade af de förnämsta skriftställarne bland hans lärjungar, Platon och Xenofon. Men om hans 40 första lefnadsår, under hvilken tid han mera uteslutande synes hafva arbetat på att bilda sig själf, innan han uppträdde för att lära andra, hafva vi däremot högst torftiga underrättelser, hvilka vi dock för sammanhangets skull här skola meddela.
Sokrates föddes i Atén år 469 före Kristi födelse. Hans fader var en bildhuggare vid namn Sofroniskos, och hans moder, som var barnmorska, hette Fainarete. Enär hans föräldrars lefnadsomständigheter voro synnerligen torftiga, måste hans ungdoms uppfostran inskränkas till inhämtande af de allra oundgängligaste insikter och färdigheter. Till en början ägnade han sig åt fadrens yrke, och han skall ock med den skicklighet, han däri vann, någon tid bortåt hafva förmått skaffa sig en nödtorftig bärgning, hvarjämte han äfven skall hafva vunnit ett icke föraktligt namn såsom mästare, om man nämligen får tro turisten Pausanias. Denne, som reste omkring i flere länder, uppgifver i sin resebeskrifning om Grekland, att han på Akropolis i Atén sett bildstoder af tre beslöjade gratier, hvilka buro Sokrates’ namn. Men härmed må nu förhålla sig huru som hälst; visst är dock, att Sokrates’ innersta håg var riktad åt helt annat håll. En saga berättar, att fadren strax efter sonens födelse erhållit ett orakelsvar, som ålade honom att icke tvinga sonen till något bestämdt arbete, utan lämna honom full frihet att följa sin inre kallelse och endast bedja för honom till Zeus och Muserna, hvilka beskärt honom en vägledare, som vore bättre än tusen lärare och uppfostrare. Den sannolika betydelsen af denna saga torde vara den, att barnets anlag företedde någonting ovanligt, som föräldrarna icke förmådde utgrunda, men hvaraf de väntade sig någonting stort och lysande i framtiden. Då man nu med visshet har sig bekant, att Sokrates redan i barndomen plägade höra on varnande stämma tydligt gifva sig till känna i hans inre, så snart han var i begrepp att säga eller göra någonting orätt; så kan man utan tvekan antaga, att hans anlag redan tidigt röjde en inåtvänd själsriktning med ty åtföljande benägenhet för en grundlig själfpröfning, hvilken sannolikt redan i hans tidigaste ungdomsår påbörjades, omoedan han annars icke vid mognare år skulle kunnat blifva fullt mäktig af den klara besinning och den själfbehärskning, hvilka aldrig öfvergåfvo honom något onda ögonblick af hans senare lefnadsperiod. Att denna själfpröfning kom honom att upptäcka flere inre brister, som borde afhjälpas, är naturligt. En bland dessa var utan tvifvel kunskapsbristen; men denna kunde han icke helt och hållet på egen hand eller utan all medverkan af andra fylla. Väl studerade han de vises skrifter, så vidt de för honom voro tillgängliga, men detta var honom icke nog. Han ville äfven göra närmare bekantskap med de vishetslärare, som på hans tid stodo i ropet i Atén, för att därigenom tillägna sig samtidens förnämsta teoretiska bildningsskatter.
Själf saknade han medel till de ganska dryga afgifter, hvilka den tidens vishetslärare fordrade af sina lärjungar; och han skulle icke blifvit i tillfälle att begagna sig af desse lärares undervisning, om icke försynen gifvit honom en lika uppoffrande som pålitlig vän i den förmögne Kriton, hvilken för detta ändamål ställde sin kassa till hans förfogande. Hvad Sokrates vann af sin skolgång hos Sofisterna, var väl i främsta rummet den formella utvecklingen af de ovanliga förståndsgåfvor, med hvilka han var utrustad. Men därjämte lärde han sig ock utan tvifvel inse, för hvilka osedliga ändamål man där öfvade sig i tänkande och talande; och detta i förening med hans dagliga erfarenhet af det allmänt rådande sedefördärfvet måste hafva gjort ett lika djupt som smärtsamt intryck på ett sinne sådant som hans. Här fann han tydligt, hvad hans medborgare i synnerhet behöfde lära sig, nämligen gudsfruktan och dygd; och själf kände han inom sig en allt kraftigare och kraftigare gudomlig maning att uppträda reformerande i denna riktning. Men för reformens genomförande fann han sig icke mogen förr, än han grundligt genomfört reformen hos sig själfs och därför började hans verksamma lif såsom dygdelärare först vid fyllda 40 års ålder. Det är, såsom vi förut nämnt, först från den härefter följande perioden af hans lefnad, som vi hafva fullt säkra uppgifter om hans personlighet, hvilken vi nu skola söka att i korthet teckna och ur lämpliga synpunkter belysa.
Hufvuddraget i Sokrates’ personlighet var en genomgående gudsfruktan. Denna var hos honom vida djupare och innerligare, än hans samtida kunde fatta; och hon genomträngde till den grad hela hans personlighet, att lif och lära hos honom blefvo ett enda harmoniskt helt. Häri låg det mest underbara hos denne man äfvensom det epokgörande i hans uppträdande såsom vishetslärare. Ty då det föregående filosoferandet öfver människolifvet uteslutande haft till föremål den yttre naturen, hvaraf människan betraktades endast såsom en del, riktades nu för första gången uppmärksamheten på människans inre, andliga natur. Vid närmare undersökning af sitt eget inre hade Sokrates gjort den upptäckten, att hans medvetande var af gudaartad natur, eller att gudomen däri uppenbarade sig. Han förnekade icke, att gudarne uppenbarade sig äfven i det-yttre; men förnämligast ansåg han dock den inre uppenbarelsen förtjäna uppmärksamhet. Denna uppenbarelse fattade han såsom en sedlig försyn, hvaraf människans eget inre var ett uttryck. Från detta inneboende gudomliga härledde han allt godt för människan, och därur hämtade han själf städse bevekelsegrunderna för allt sitt görande och låtande. Han gjorde till sin förnämsta uppgift att genom själpröfning utforska de gudomliga lagarne i människans inre och sedan i lifvet strängt följa hvad de bjödo. Med denna själpröfning var han stundom så ifrigt sysselsatt, att han, enligt samtidas meddelanden, helt och hållet försjönk i sig själf, under fullkomlig sinnesfrånvaro i afseende på hvad som försiggick utom eller omkring honom; så utomordentlig var den styrka, hvarmed det gudomligas uppenbarelse hos honom framträdde, så brinnande ifvern å hans sida att komma till klarhat och reda med det nya, rika lif, han i sitt inre upptäckt. Man kan lätt föreställa sig, huruledes den oaflåtliga sysselsättningen härmed skulle hos en så djup natur mer och mer utbilda den samvetets finkänslighet och sedliga takt, som man kallat Sokrates’ daimonion, och som redan i hans barndom uppenbarade sig såsom afrådande eller afstyrkande, så snart han var på väg att säga eller göra någonting, som var orätt.
Sokrates’ gudsfruktan stannade likväl icke vid blotta känslan af det gudomligas närvaro i medvetandet, utan genomträngde, såsom ofvan nämndt är, hela hans personlighet och gjorde honom till ett sällsynt mönster af harmonisk sedlighet eller, såsom en stor tänkare yttrat, till “en plastisk natur, gjuten likasom af ett enda stycke". Med sitt ljusa och skarpa förstånd kunde han icke underlåta att söka bringa den inre gudomsuppenbarelsen till form af begrepp eller fullt medveten kunskap, i synnerhet som han kände sig oemotståndligt kallad att i detta hänseende undervisa och vägleda andra. Dock gjorde han icke till sin uppgift att söka utforska det gudomligas väsen och natur i och för sig och vetenskapligt bestämma dess förhållande till världen och människan; han ville endast göra sig reda för hvad det gudomliga bjöd människan göra hennes förnämsta plikt, samt hvad det kunde och ville gifva henne såsom hennes högsta goda i tid och evighot. Han blef icke och sträfvade icke heller att blifva någon filosof i den meningen, att han skulle framställa något nytt filosofiskt system, ehuru hans lära blef grunden och upphofvet till en mängd sådana, särskildt till Platons s. k. idé-lära. Den i människans inre sig uppenbarande gudomligheten hade för honom intresse företrädesvis ur praktisk synpunkt eller såsom det godas upphof, såsom dygdens och sedlighetens befrämjare i mänskligheten. Men — menade Sokrates — ehuru människan till sin inre, andliga natur har del i och medvetande af det gudomliga, och ehuru detta endast genom själfkännedom kan af henne fattas, må hon dock icke inbilla sig, att hon därom kan förskaffa sig något fullkomligt vetande, hvilket såsom liktydigt med den sanna visheten tillkommer endast gudomligheten. Det första villkoret för människans tillträde till den sanna vishetens källa är den ödmjukhet och undergifvenhet, som består däri, att hon inser och erkänner sin egen ofullkomlighet i jämförelse med gudomlighetens fullkomliga vishet. Det är just denna insikt och det däraf alstrade behofvet af högre upplysning och ledning, som drifva människan att söka sanningen.
Människans förnämsta uppgift är alltså, enligt Sokrates, att sträfva efter vetande eller sann kunskap, nämligen om sin egen gudomliga natur, så vidt sådant för henne är möjligt, och alt, där sann kunskap icke kan vinnas, hålla fast vid den mening eller åsikt, som hon finner vara den bästa. Vet hon blott det sanna och rätta, så kan det icke falla henne in att handla annorlunda än i öfverensstämmelse med detta vetande — menade Sokrates, hvilken såsom ett barn af sin tid hade föga aning om det kristna frihetsbegreppet, enligt hvilket veta är ett, vilja och handla ett annat. Genom detta vetande om sin gudomliga natur och handlande i full enlighet därmed vinner människan hvad som måste vara hennes enda och högsta goda, nämligen själens fullkomliga harmoni eller det förhållande mellan alla själens krafter och förmögenheter, att de lydigt underordna sig den högsta, som är det religiösa medvetandet, och ställa sig i hennes tjänst. Denna själens harmoni är den sokratiska dygden, hvilken alltså utgör människans enda och högsta goda. Den dygdige igenkännes därpå, att han gör det goda och rätta med insikt och besinning samt endast för det godas och rättas egen skuld, eller med andra ord för att undvika lydnad mot gudarnes vilja och däraf följande disharmoni i själslifvet, hvilken disharmoni är det enda onda, människan har att frukta. Ett oundgängligt villkor för dygden ansåg han ligga i måttlighet och själfbehärskning, hvarförutan man icke kan undgå att störas af uppbrusande affekter och lidelser och förr eller senare blifva dessas slaf. Äfven i fråga om detta villkors uppfyllande var han själf ett mönster. Han förtärde aldrig mer än hvad som nödtorftigt erfordrades för att stilla hungern eller törsten; och alldenstund han underkastade sig hvarjehanda ansträngande kroppsöfningar, var han vanligen vid god aptit och fann därför allt slags föda välsmakande. Ehuru han påstås i sin ungdom hafva varit af ett ganska häftigt sinnelag, hade han dock genom mycken stränghet mot sig själf mod tiden lyckats förvärfva sig ett jämnmod, som af ingenting kunde rubbas, icke ens af de gröfsta förolämpningar. Aldrig handlade han af obetänksamhet eller öfverilning, aldrig hade han någon dålig, orättvis eller orättrådig handling att ångra. Han visste icke hvad människofruktan vill säga; att göra det orätta var det enda han fruktade.
Likasom Sokrates icke var någon fantast, så var han ej heller sentimental till sitt väsen, allra minst någon dyster enstöring eller i allmänhet oumgängsam människa. Tvärt om. Han hade forngrekens glada, Jämna och frimodiga lynne. Icke ogärna mottog han bjudningar till gästabud, och han deltog däri med all gamman, men lät aldrig förmå sig att i något hänseende öfverskrida måttans gränser. När som hälst kunde han afbryta ett nöje, äfven då det var på sin höjdpunkt. Hans konversation i mer alldagliga ämnen var städse kryddad med fint och angenämt skämt, hvari han af ingen samtida öfverträffades. Men när han talade om dygden såsom människans högsta och enda goda och om den vishet, som uppenbarar sig i försynens ledning af människornas öden, då trängde hans ord till åhörarnas hjärtan. Till och med den lättsinnige Alkibiades yttrade ungefär följande ord om verkan af Sokrates’ vältalighet:
“Då vi höra någon annan tala — han må vara huru stor talare som hälst — lägga vi det ej synnerligen på hjärtat; men får man höra Sokrates själf, eller till och med någon annan, som blott upprepar hvad Sokrates sagt, då blifva åhörarne oemotståndligt fängslade och hänförde. På mig har denne mans tal utöfvat och utöfvar ännu i dag den allra kraftigaste verkan; ty när jag hör honom tala, uppröres mitt hjärta långt våldsammare, än då man är gripen af korybantisk yra, och hans tal frampressar mina tårar. Då jag hörde Perikles och andre utmärkte talare, fann jag dem visserligen vara vältaliga; men någonting likartadt erfor jag dock icke, ty jag försattes icke i någon starkare sinnesrörelse, ej häller kände jag därvid sorg och grämelse öfver den usla belägenhet, i hvilken jag är slafviskt fången. Men Sokrates har ofta genom sitt tal försatt mig i en sådan sinnesstämning, att det lif, jag lefvor, förefallit mig såsom gagnlöst förspilldt. Jag vet nogsamt, att om jag ännu en gång lyssnar till hans tal, skall jag icke kunna hindra, att hans ord åter försätta mig i samma tillstånd; ty han nödgar mig till det erkännande, att jag, ehuru full af brister, likväl försummar mina egna angelägenheter för att ägna mig åt Atenarnos. Därför måste jag mot min vilja tillstoppa mina öron för hans tal likasom för Sirenernas sång och undfly honom, för att ej nödgas följa hans råd och öfvergifva jagandet efter folkgunsten. Ja, han är den enda människa, som förmått mig till hvad man med skäl torde anse oförenligt med min natur, nämligen att blygas; ty inför honom blyges jag verkligen, då jag icke kan motsäga honom eller påstå, att man icke bör göra hvad han säger.“
Mot dessa inre företräden bildade Sokrates’ högst osköna yttre en sällsam motsats. Hans breda skuldror, hans stora hängande mage, hans på midten inböjda, trubbiga näsa, hans utstående ögon[1], hans stora mun med de tjocka läpparne — allt detta gaf honom ett uttryck af grof sinnlighet och ett visst drag af slöhet och dumhet. Man har träffande liknat honom vid vingudens beryktade lärare och följeslagare, Silenos, eller hvad vi skulle kalla en äkta Bellmans-figur. Han hade icke blott anletsdrag af Silenos, utan äfven dennes uttryck af lystenhet och kärlighet, af någonting på samma gång glädtigt spefullt och förtrollande, hvilket i förening med hans djupa sinneslugn och hans ostörda själsharmoni gaf åt hela hans person någonting så egendomligt, att hans lärjunge Platon måste tillstå, att maken till Sokrates ej stod att finna och sannolikt ej hällor någonsin funnits. En hvar af våra store män — säger Platon — låter jämföra sig med någon stor man i forntiden, men detta är ingalunda förhållandet med Sokrates. Lärjungen skildrar mästaren såsom ett oförlikneligt original, i det han sammanställer de mest underbara motsatserna hos honom: såsom hans af lystenhet strålande ansiktsuttryck med hans själs fläckfria renhet; hans vulgära och folkliga språk med de djupa och gripande tankar, han uttalade; hans föregifna ovishet med den djupa vishet, som verkligen bodde inom honom. Ännu mer egen blef Sokrates genom sin klädedräkt, hvilken till följd af hans stora fattigdom var mer än enkel. Han begagnade inga underkläder, utan åtnöjde sig med blotta manteln och gick nästan alltid barfota. Man kan lätt föreställa sig, hvilken skarp motsats han härigenom bildade mot de fina oche eleganta ynglingar — blifvande statsmän och fältherrar m. m. — som utgjorde hans lärjungar och dagliga umgängesvänner. Denna enkelhet i Sokrates’ yttre öfvergick dock aldrig till någonting cyniskt; aldrig gjorde han någon affär däraf, ej häller förebrådde han dem, som icke följde hans föredöme i detta fall. Hällre tvärt om. Det hände en gång, att en af hans lärjungar, nämligen Antistenes, ville öfverträffa mästaren i likgiltighet för allt yttre och för detta ändamål visade sig i en söndrig mantel. Detta föranledde Sokrates alt gifva honom en skarp tillrättavisning i följande väl valda ordalag: “akta dig, min käre Antistenes, att icke fåfängan tittar ut genom hålen på din mantel!“
Sokrates var förmäld med Xantippe och hade med henne flere barn. Hustrun skall hafva varit af ett ytterst häftigt och trätgirigt sinnelag, och hennes namn har ock gått till eftervärlden såsom en allmän benämning på elaka och grälsjuka hustrur. Ur denna synpunkt betraktadt kan Sokrates’ äktenskap kallas mindre lyckligt, men verkliga förhållandet är dock, att mannen aldrig själf anförde några klagomål häröfver. Tvärt om har man all anledning antaga, att han bemötte sin hustrus häftighet och trätgirighet med samma jämnmod och fördragsamhet, som utmärkte honom i andra lifvets förhållanden. Af en upptecknad tilldragelse inom familjen kan man med full bestämdhet draga den slutsatsen, att han var högst angelägen att hålla familjebandet i helgd och, där så erfordrades, fastare tillknyta det genom att hos barnen inskärpa aktning och vördnad för modern, äfven då hon befanns felande. Förhållandet var följande. Hans son Lamprokles hade nämligen en gång inför fadren bittert beklagat sig öfver moderns oresonliga häftighet, därvid försäkrande, att hon betett sig föga bättre än ett rasande vilddjur och därför ej häller var värd att betraktas och bemötas såsom en människa, ännu mindre såsom en moder. Till svar på detta klagomål gjorde Sokrates sin son uppmärksam på den tacksamhet, som denne under alla förhållanden var skyldig sina föräldrar, och erinrade honom, att olydnad och vanvördnad voro ägnade att störa harmonien och friden inom familjen, att hvar och en, som därtill gjorde sig skyldig, handlade orätt, samt att man aldrig under någon förevändning finge göra det orätta, emedan däraf ingenting annat än ondt kunde följa.
Emellertid torde nog icke Xantippe hafva saknat all anledning att visa prof på sitt kinkiga humör. Den atenska hustruns ställning var i allmänhet icke synnerligt afundsvärd, ensligt och instängdt som hennes lif måste vara; men för Xantippe tillkom därjämte en särskild omständighet, som i sanning icke var ägnad att främja och bibehålla jämnhet i humöret. Denna omständighet låg dock ingalunda i någon otrohet å mannens sida eller i något hans okyska förhållande till den tidens ungdom; ty hvad man härom insinuerat är endast en skändlig dikt, hvilken hel och hållen blifvit hopspunnen af senare författare och på det bestämdaste tillbakavisas af Platon, som starkt betonar Sokrates’ utomordentligt kyska hjärtelag. Hvad som däremot måste hafva inverkat särdeles störande på Xantippes af naturen häftiga sinnesart, var utan tvifvel mannens i hennes ögon minst sagdt besynnerliga sätt att sköta de husfaderliga plikterna och hela familjens däraf beroende stora fattigdom. Härom yttrar Sokrates själf i försvarstalet inför sina domare, att han varit så uteslutande upptagen med att fullfölja sin gudomliga sändning, att han icke haft någon tid öfrig för sina husliga angelägenheter, utan varit nödsakad att med sin familj lefva i det yttersta armod. Betänker man blott, att kvinnan enligt den tidens föreställningssätt ansågs både till begåfning och lefnadsuppgift vara ett slags lägre väsen än mannen, och att Sokrates därför sannolikt icke ansåg det mödan värdt att afhandla lifvets viktigaste angelägenheter med hustrun, som måhända ej häller skulle mäktat fatta det höga och ädla i mannens sträfvanden; att han i dess ställe nästan beständigt vistades utom hemmet, på gator och torg, i gymnasier och verkstäder, spörjande, pröfvande, förmanande och undervisande, utan att denna hans sysselsättning inbragte ett enda öre till familjens underhåll — betänker man allt detta, så kan man lätt föreställa sig, hvad slags make och husfader Xantippe skulle tycka sig hafva i Sokrates, och huru svårt det måste hafva varit för den stackars hustrun att med lugn finna sig i sitt hårda öde.
- ↑ Att de afbildningar af Sokrates, hvilka pläga förekomma i våra muséer, icke antyda några utstående ögon, lär efter kännares intyg bero därpå, att Sokrates’ bildstoder modellerades först en längre tid efter hans död, dock innan ännu antiken börjat i sina bildstoder eftersträfva porträttartad likhet.