David Copperfield/Del I/Kapitel 10

←  Jag upplever en minnesvärd födelsedag

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag blir försummad och försörjd

Jag börjar att leva på egen hand, men tycker icke om det  →

TIONDE KAPITLET.
Jag blir försummad och försörjd.

Det första bestyr miss Murdstone uträttade, sedan begravningsdagen var förbi och lakanen blivit borttagna från fönstren, var, att hon sade upp Peggotty att flytta efter en månad. Så föga Peggotty än tyckte om sin tjänst, tror jag likväl, att hon för min skull hade föredragit den framför den allra bästa på jorden. Hon berättade mig, att vi måste skiljas åt och meddelade mig även anledningen, och vi beklagade varandra av uppriktigt hjärta.

I fråga om mig eller min framtid yttrades icke ett ord och togs icke ett enda steg, och jag är övertygad att de skulle ha varit bra glada, om de även kunnat säga upp mig till flyttning efter en månads förlopp. En gång tog jag mod till mig och frågade miss Murdstone, när jag skulle återvända till skolan, men hon svarade mig helt kort, att hon icke trodde att jag vidare skulle komma dit. Detta var allt som sades mig. Jag längtade mycket att få veta vad som skulle bli av mig, och detsamma gjorde även Peggotty, men varken hon eller jag kunde inhämta någon upplysning rörande denna sak.

Emellertid försiggick en förändring i min ställning, vilken, ehuru den befriade mig från många sorger och bekymmer för ögonblicket, likväl borde ha gjort mig ännu mera orolig för min framtid, ifall jag hade varit i stånd att tänka närmare på saken, och det var den omständighet, att det tvång, som jag hittills hade varit underkastad, nu helt och hållet upphörde. Det var så långt ifrån att det nu vidare fordrades av mig, att jag skulle stanna inne i salen på min tråkiga post, att miss Murdstone, när jag hade slagit mig ned där, mer än en gång genom sin surmulna uppsyn antydde att jag borde avlägsna mig, och det var så långt ifrån att jag varnades för Peggotty, att man aldrig frågade eller sökte efter mig då jag icke var inne. I början fruktade jag dagligen och stundligen, att mr Murdstone åter skulle taga hand om min undervisning, eller att miss Murdstone skulle ägna sig åt den, men jag började snart inse, att denna fruktan var ogrundad och att jag icke hade annat än vanvård att vänta.

Jag tror icke att denna upptäckt då vållade mig synnerlig smärta. Jag var ännu uppskakad av sorgen över min mors död och i ett slags bedövat tillstånd i fråga om alla underordnade angelägenheter. Jag erinrar mig visserligen, att jag stundom grubblade över möjligheten av att jag hädanefter icke skulle komma att lära mig något eller åtnjuta något slags omvårdnad och att jag kunde komma att växa upp till en sluskig och dyster varelse, som drev omkring i byn utan att uträtta något samt över hur jag skulle bli denna föreställning kvitt genom att rymma bort såsom hjälten i en roman och annorstädes söka min lycka, men allt detta var endast flyktiga inbillningsfoster, drömmar på ljusan dag, vilka jag stundom satt och betraktade, som om de varit lätt tecknade eller skrivna på min kammardörr och vilka, då de smulto bort, lämnade den lika tom som förut.

»Peggotty», sade jag med en tankfull viskning en afton, medan jag värmde mina händer vid elden i köksspisen, »mr Murdstone kan nu ännu mindre med mig än förr. Han har aldrig kunnat med mig, Peggotty, men nu vill han inte ens se på mig, om han kan slippa.»

»Kanske att det är hans sorg som är skulden till det», svarade Peggotty, i det hon strök mitt hår åt sidan.

»Jag försäkrar att jag själv är mycket bedrövad, Peggotty. Om jag kunde tro, att det är hans sorg som är orsaken därtill, skulle jag alls inte tänka därpå, men det är det inte, ack nej, det är det inte!»

»Hur kan ni veta det?» frågade Peggotty efter en stunds tystnad.

»Ack, hans sorg är helt annorlunda. Han sitter i detta ögonblick dyster och sorgsen framför brasan tillsammans med sin syster, men om jag nu ginge in, Peggotty, skulle han bli någonting därutöver.»

»Vad skulle han då bli?» frågade Peggotty.

»Ond», svarade jag med en ofrivillig efterhärmning av hans rynkade panna. »Om han bara vore sorgsen, skulle han inte se på mig så som han gör. Jag är bara sorgsen, och det gör mig mildare till sinnes.»

Peggotty yttrade ingenting på en liten stund, och jag värmde mina händer, medan hon satt och teg.

»Davy!» sade hon slutligen.

»Ja, Peggotty.»

»Jag har på alla upptänkliga sätt, både möjliga och omöjliga, försökt att få mig en passande plats här i Blunderstone, men det går rakt inte för sig, min kära gosse.»

»Och vad tänker du göra, Peggotty?» frågade jag oroligt. »Tänker du gå och söka din lycka?»

»Jag blir förmodligen tvungen att fara till Yarmouth och bo där», svarade Peggotty.

»Du kunde ha kommit längre bort», sade jag och ljusnade en smula, »och blivit så gott som förlorad för mig. Där ska jag besöka dig ibland, min kära gamla Peggotty. Du kommer ju på det viset inte bort till andra ändan av världen, eller hur?»

»Nej, tvärtom, gudskelov!» utbrast Peggotty helt livligt. »Så länge ni är här, min älskling, ska jag komma och hälsa på er varenda vecka som Gud ger.»

Jag kände att en tung börda lyftes från mitt bröst genom detta löfte, men detta var ännu icke allt, ty Peggotty fortfor:

»Ser ni, Davy, jag tänker till en början fara och besöka min bror på ett par veckor, till dess jag fått tid på mig att höra mig om en smula och hämtat mig igen, och nu har jag tänkt, att ni, eftersom man ändå inte bryr sig om er, kanske kunde få lov att följa med.»

Om någonting — utom att komma i en förändrad ställning till alla omkring mig, naturligtvis med undantag av Peggotty — vid denna tid hade kunnat skänka mig en känsla av glädje, skulle det framför allt annat ha varit detta förslag. Tanken på att åter omgivas av alla dessa redliga ansikten, från vilka den hjärtligaste välkomsthälsning lyste mig till mötes; tanken på att åter få uppliva den kära, fredliga söndagsmorgonen, då klockorna ringde, stenarna föllo i vattnet och skeppen likt skuggor skymtade fram genom töcknet; tanken på att få vandra omkring med lilla Emili och meddela henne mina sorger och finna ett tröstemedel mot dem uti snäckorna och småstenarna på stranden — allt detta framkallade ett milt lugn i mitt hjärta. Detta stördes visserligen snart åter av ett tvivel om huruvida miss Murdstone skulle giva sitt samtycke, men även detta lugnades snart, då hon kom ut för att företaga en kvällsvisitation i skafferiet, och Peggotty, med en käckhet, som förvånade mig, genast bragte saken å bane.

»Pojken kommer att gå och lata sig och slå dank där», sade miss Murdstone, i det hon tittade ned i en burk med pickles, »och lättja är roten till allt ont, men detsamma skulle han även göra här och var som helst för övrigt så vitt jag kan förstå.»

Jag såg att Peggotty hade ett skarpt svar på tungan, men hon sväljde det för min skull och förblev tyst.

»Hm!» sade miss Murdstone, ännu alltjämt med blicken fäst på picklesburken, »det viktigaste av allt är, att min bror inte blir störd eller oroad, och därför är det väl bäst att jag säger ja.»

Jag tackade henne, likväl utan att yttra någon glädje, för att icke därigenom giva henne anledning att återtaga sitt samtycke, och jag kunde icke heller annat än anse detta för ett klokt beteende, då hon vände sina ögon från picklesburken till mig med ett sådant tillskott av surhet, som om hennes svarta ögon hade uppsupit hela dess innehåll. Tillåtelsen var emellertid given och togs icke tillbaka, och då månaden var tilländalupen, voro Peggotty och jag färdiga att resa.

Mr Barkis kom in för att hämta Peggottys saker. Jag hade aldrig för sett honom gå inom trädgårdsporten, men denna gång gick han in i huset, och då han tog den största kofferten på nacken och gick ut med den, gav han mig en blick, varuti jag tyckte mig läsa en viss mening, såframt en sådan någonsin kunde sägas hitta vägen upp till mr Barkis' ansikte.

Peggotty var naturligtvis nedslagen över att lämna det som i så många år hade varit hennes hem och där hennes livs tvenne starkaste böjelser — den för min mor och den för mig — hade vuxit upp. Hon hade också mycket tidigt på morgonen varit ute på kyrkogården och satte sig upp på vagnen och blev sittande där med näsduken för ögonen.

Så länge hon befann sig i denna stämning, gav mr Barkis icke något slags tecken till liv. Han satt på sin vanliga plats och i sin vanliga ställning, som en uppstoppad figur, men då hon började att se sig om och tala med mig, nickade och grinade han åtskilliga gånger, ehuru jag icke hade den ringaste föreställning om åt vem han gjorde det eller vad han menade därmed.

»Det är vackert väder i dag, mr Barkis», sade jag för artighetens skull.

»Ja, det är inte så dåligt», svarade mr Barkis, som i allmänhet var mycket försiktig i sitt tal för att icke bringa sig själv i förlägenhet.

»Nu är Pegpgotty glad och kry igen, mr Barkis», anmärkte jag för att göra honom ett nöje.

»Är hon ock?» sade mr Barkis.

Och sedan han grubblat däröver en stund såg mr Barkis på henne med en djupsinnig min och sade:

»Är ni verkligen glad och kry?»

Peggotty skrattade och svarade jakande.

»Men riktigt, rejält munter och kry, vasa?» brummade mr Barkis, i det han makade sig närmare intill henne på sätet och knuffade till henne med armbågen. »Vasa? Riktigt rejält glad och kry?»

Vid var och en av dessa frågor makade sig mr Barkis närmare intill henne: och gav henne en ny knuff, så att vi slutligen alla tre voro sammanpackade i vänstra hörnet av vagnen och jag blev till den grad kramad, att jag knappast kunde uthärda det.

Då Peggotty fäste hans uppmärksamhet på mina lidanden, gav mr Barkis genast litet mera plats och makade sig så småningom bort igen. Men jag kunde icke undgå att märka, att han tyckte sig ha hittat på ett förträffligt medel att uttrycka sig på ett prydligt, behagligt och pikant sätt, utan att ha besvär med att tänka ut något samtal. Han skrattade tydligen invärtes däråt en stund. Så småningom vände han sig åter mot Peggotty och upprepade: »Är ni verkligen riktigt glad och kry?» och makade sig därefter åter närmare intill oss, till dess andan när nog var klämd ur kroppen på mig. Alltemellanåt företog han sig en dylik utflykt bort till oss, med samma fråga och samma resultat. Slutligen reste jag mig upp varje gång jag såg honom närma sig och ställde mig på fotbrädet, liksom för att betrakta utsikten, och på det sättet redde jag mig så tämligen.

Han var nog artig att hålla vid ett värdshus, enkom för vår skull, där han trakterade med fårstek och öl. Men till och med mitt under det Peggotty höll på att dricka, fick han ett anfall av den där lusten att närma sig och hade så när kvävt henne. Men då vi kommo närmare målet för vår resa, fick han mera att sköta och mindre tid att vara artig, och då vi foro in på stenläggningen i Yarmouth, blevo vi alla tre alltför mycket skakade och stötta för att kunna tänka på någonting annat.

Mr Peggotty och Ham väntade på oss på det gamla stället. De togo på det vänligaste emot mig och Peggotty och skakade hand med mr Barkis, vilken med hatten så långt bakut som möjligt, med ett förläget leende på läpparna och med förlägenhet målad i hela sin varelse ända ned i benen, såg tämligen bortkommen ut. Var och en av dem tog en av Peggottys koffertar, och just som vi skulle till att gå, gav mig mr Barkis en högtidlig vink med pekfingret, att jag skulle följa honom in i en port.

»Hör nu», brummade mr Barkis, »det var allt som det skulle.»

Jag såg upp i hans ansikte och svarade, med ett försök att se mycket djupsinnig ut:

»Å!»

»Det slutade inte där», sade mr Barkis med en förtrolig nick. »Det var alltsammans som det skulle.»

Jag svarade åter:

»Å!»

»Ni vet vem det var som var villig», sade min vän. »Det var Barkis och ingen annan än Barkis.»

Jag nickade jakande.

»Det är som det ska», sade mr Barkis och skakade hand med mig. »Jag är er vän. Det var ni som först gjorde det så som det skulle. Det är som det ska.»

I sina försök att vara särdeles klar och tydlig var mr Barkis så utomordentligt dunkel och hemlighetsfull, att jag kunde ha stått och sett in i hans ansikte en hel timme, utan att bli klokare av det, än av tavlan på en klocka som stannat, såframt Peggotty icke hade ropat på mig. Under vägen frågade hon mig vad han hade sagt, och jag svarade, att han hade sagt, att allt var som det skulle.

»Det är just likt den oförskämda karlen», sade Peggotty, »men jag bryr mig inte om det. Hör nu, min söta Davy, vad skulle han säga, om jag gick sta och gifte mig?»

»Jo — du skulle väl hålla lika mycket av mig för det, Peggotty?» svarade jag efter ett ögonblicks betänkande.

Till stor förvåning för dem som gingo förbi på gatan och för sina släktingar, som gingo framför oss, måste den goda själen stanna och omfamna mig på stället, med många försäkringar om sin oföränderliga kärlek.

»Berätta mig vad ni tänkte säga, min söta Davy», fortfor hon, då detta var överståndet och vi fortsatte vår vandring.

»Ifall du tänkte gifta dig — med mr Barkis, Peggotty?»

»Ja», sade Peggotty.

»Jag skulle tycka, att det vore väldigt bra, ty på det sättet kunde du ju ständigt ha hästen och vagnen att fara i och besöka mig, och du kunde komma för intet och vara säker om att komma.»

»Vad han är förståndig, den kära gossen!» utbrast Peggotty. »Det är just vad jag tänkt under den sista månaden. Ja, min älskling, och jag tycker att jag då skulle mera bli min egen herre, för att inte tala om att jag skulle arbeta med större lust i mitt eget hus, än jag nu kunde göra i en annans. Jag vet inte ens, om jag hädanefter skulle duga till att tjäna hos främmande personer. Och så blev jag alltid i närheten av min söta flickas viloplats», sade Peggotty i fundersam ton, »och kunde få se den när jag ville, och när jag själv lägger mig till vila, kan jag kanske få ligga i närheten av min egen älskling.»

Ingen av oss yttrade ett ord en stund bortåt.

»Men jag skulle alldeles slå det ur hågen», sade Peggotty muntert, »ifall min Davy hade det ringaste däremot, Ja, om det än hade lyst tre gånger trettio gånger för mig i kyrkan och ringen låge tillreds i min klänningsficka.»

»Se på mig, Peggotty», svarade jag, »och se om jag inte är riktigt glad och önskar det av allt mitt hjärta!»

Det gjorde jag även verkligen och av allt mitt hjärta.

»Jo, ser ni, min söta gosse», sade Peggotty och kramade mig, »jag har tänkt på det både natt och dag, på alla sätt jag kunde, och på det bästa sättet, vill jag hoppas, men jag ska tänka ännu ytterligare på saken och tala med min bror därom, och under tiden skola vi behålla alltsammans för oss själva, ni och jag, Davy. Barkis är en hygglig och beskedlig karl», fortfor Peggotty, »och om jag bara uppför mig mot honom så som jag bör, tror jag nog att det skulle bli min egen skuld, om jag — om jag inte bleve riktigt rejält glad och kry», sade Peggotty och skrattade hjärtligt.

Detta citat efter mr Barkis var så fullkomligt på sin plats och roade oss båda så mycket, att vi skrattade oupphörligt och voro vid det allra bästa lynne, då vi kommo i sikte av mr Peggottys stuga.

Den såg alldeles ut som förut, med undantag av att den i mina ögon hade krympt ihop litet, och mrs Gummidge stod och väntade vid dörren, som om hon hade stått där hela tiden sedan sist. Allt där innanför var ävenledes oförändrat, ända till tångväxten i den blå muggen, inne i mitt sovrum, och då jag gick ut i den lilla skrubben för att se mig om där, tycktes samma humrar, krabbor och kräftor vara anfäktade av samma lust att nypa i allt möjligt och befinna sig i samma hopgyttrade tillstånd i samma gamla vrå.

Men då ingen liten Emili syntes till, frågade jag mr Peggotty var hon var.

»Hon är i skolan, sir», svarade mr Peggotty och torkade sin panna, som hade blivit svettig genom bärandet av Peggottys koffert. »Om tjugu minuter eller en halvtimme», tillade han med en blick på schwarzwalderuret, »kommer hon hem. Vi sakna henne alla, då hon inte är hemma.»

Mrs Gummidge suckade.

»Krya upp er, mor!» sade mr Peggotty.

»Jag känner det mera än någon annan», sade mrs Gummidge. »Jag är en stackars övergiven varelse, och hon brukade vara nästan den enda som jag inte var i olag.»

Mrs Gummidge började därefter att suckande och skakande på huvudet blåsa på elden. Mr Peggotty, som tittade sig omkring på oss alla, medan hon var sysselsatt därmed, sade med låg röst, i det han höll handen på sidan om munnen: »Gubben!» Härav slöt jag ganska riktigt, att ingen förändring till det bättre hade försiggått med mrs Gummidges lynne.

Ehuru hela huset var eller borde ha varit så trevligt som man gärna kunde tänka sig, gjorde det likväl icke detta intryck på mig. Jag kände mig helt besviken i min väntan. Måhända kom sig detta av att lilla Emili icke var hemma, och som jag visste vilken väg hon skulle komma, gick jag ut för att möta henne.

En gestalt visade sig snart på något avstånd och kort därefter såg jag att det var Emili, som ännu var täm"ligen liten, ehuru hon hade vuxit. Men då hon kom närmare och jag såg hennes blå ögon se ännu mera blåa ut och hennes med små kärleksgropar prydda ansikte se ännu gladare och livligare ut, och hela hennes person vackrare och friskare än någonsin, överfölls jag av en underlig känsla, som förmådde mig att låtsa som om jag icke kände igen henne, utan gå henne förbi, som om jag betraktade någonting på långt avstånd. Om jag icke misstager mig, har jag längre fram i livet gjort någonting dylikt.

Lilla Emili brydde sig icke det ringaste därom. Hon kände mycket väl igen mig, men i stället för att vända sig om och ropa på mig, sprang hon skrattande sin väg. Detta tvang mig att springa efter henne, och hon sprang så fort, att vi voro nära invid stugan, innan jag fick fatt i henne.

»Å, är det du?» sade lilla Emili.

»Ja, och du visste nog vem det var, Emili», sade jag.

»Nå, och visste inte du vem jag var?» frågade Emili.

Jag ämnade nu kyssa henne, men hon betäckte sina körsbärsröda läppar med händerna och sade att hon inte längre var ett barn och sprang sin väg in i huset med ett ännu ystrare skratt än förut.

Hon tycktes finna nöje i att retas med mig, en förändring hos henne, som jag mycket undrade över. Tebordet var dukat och vår lilla kista stod på sin gamla plats, men i stället för att komma och sätta sig hos mig, gick hon och satte sig hos den puttrande mrs Gummidge, och då mr Peggotty frågade henne varför hon gjorde det, rufsade hon sitt hår ned över hela ansiktet för att dölja det och bara skrattade.

Hon är mig just en liten kattunge!» sade mr Peggotty och klappade henne med sin stora näve.

»Ja, så är hon ock!» utbrast Ham. »Ja, master Davy, så är hon!» och därefter slog han sig ned och satt och fnissade åt henne en stund, i ett tillstånd av blandad beundran och belåtenhet, som gjorde att hans ansikte blev blossande rött.

Lilla Emili blev bortskämd av alla, men allra mest av mr Peggotty, vilken hon kunde få till vad som helst, endast genom att lägga sin kind mot hans ruggiga polisonger. Detta var åtminstone min tanke, då jag såg henne göra det, och jag tyckte att mr Peggotty gjorde fullkomligt rätt. Men hon var så vänlig och söt och var på ett så behagligt sätt på en gång både skälmsk och blyg, att hon fängslade mig mer än någonsin.

Hon hade dessutom ett gott och medlidsamt hjärta, ty då mr Peggotty, medan vi efter teet sutto omkring kaminen, vid sin pipa gjorde en hänsyftning på den förlust jag hade lidit, stodo tårarna henne i ögonen, och hon såg så vänligt på mig över bordet, att jag kände mig helt tacksam emot henne.

»Ja», sade mr Peggotty, i det han fattade uti hennes lockar och lät dem glida genom handen likt vatten, »här är ett fader- och moderlöst barn till, sir. Och här», fortfor han, i det han gav Ham en puff för bröstet med den aviga handen, »här är ännu ett, ehuru det just inte syns på honom.»

»Om jag hade er som toge vård om mig, mr Peggotty», sade jag och skakade på huvudet, »tror jag att jag inte heller skulle känna så mycket av det.»

»Bra sagt, master Davy!» utbrast Ham helt förtjust. »Hurra! Bra talat! Nej, det skulle ni inte! Hör! hör!»

Härmed besvarade han mr Peggottys puff, och lilla Emili reste sig upp och kysste mr Peggotty.

»Och hur står det till med er vän, sir?» frågade mr Peggotty.

»Steerforth?» sade jag.

»Ja, så är det han heter!» utbrast mr Peggotty och vände sig om mot Ham. »Jag visste väl jag att det var något i vårt yrke.»

»Ni sa, att det var Rudderford», anmärkte Ham skrattande.

»Nå ja», genmälde mr Peggotty, »styr man inte med ett roder? Det var inte långt ifrån. Hur mår han, sir?»

»Han mådde mycket bra, då jag reste, mr Peggotty.»

»Det kan man kalla en vän!» sade mr Peggotty och sträckte ut sin pipa. »Det kan man kalla en vän, när man talar om vänner! Ja, min själ är det inte en riktig fröjd bara att se på honom!»

»Ja, är han inte vacker?» sade jag, i det mitt hjärta uppvärmdes av detta lovtal.

»Vacker!» utbrast mr Peggotty. »Han ser ut — som en — ja, jag vet inte vad jag ska likna honom vid. Han är så rask och livlig!»

»Ja, det är just hans karaktär», sade jag. »Han är så modig som ett lejon, och ni kan inte tro hur öppenhjärtig han är, mr Peggotty.»

»Och vad nu hans lärdom angår», sade mr Peggotty och betraktade mig genom röken från tobakspipan, »så tänker jag att han nog tar loven av litet var.»

»Ja», svarade jag helt förnöjd, »han vet allting. Han har ett så märkvärdigt gott huvud.»

»Ja, se det är en vän!» mumlade mr Peggotty med en allvarlig knyck på nacken.

»Ingenting tycks kosta honom någon möda», sade jag. »Han kan genast en läxa, bara han ser igenom den. Han är en utmärkt bollspelare och kan ge nästan hur många brickor som helst före i dam och vinner ändå.»

Mr Peggotty nickade åter, som om han velat säga:

»Naturligtvis!»

»Han är så vältalig», fortfor jag, »att han kan övertala vem som helst, och jag vet inte vad ni skulle säga, om ni finge höra honom sjunga, mr Peggotty.»

Mr Peggotty nickade för tredje gången, som om han velat säga:

»Det tror jag nog!»

»Och så är han en så högsint, vacker och präktig pojke», sade jag, i det jag helt och hållet lät hänföra mig av mitt älsklingsämne, »att man knappast kan berömma honom så mycket som han förtjänar. Jag kan aldrig visa honom nog mycken tacksamhet för den högsinthet varmed han beskyddade mig, fastän jag var så mycket yngre och längre ned i skolan än han.»

Medan jag sålunda fortfor att uttömma mig i lovtal över honom, kommo mina ögon att vila på lilla Emilis ansikte. Hon satt framlutad över bordet och lyssnade med den mest spända uppmärksamhet, nästan andlöst, medan hennes blå ögon glänste som juveler och en livlig rodnad färgade hennes kind. Hon såg så utomordentligt allvarlig och täck ut, att jag hastigt tystnade i ett slags beundran. Alla de andra observerade henne samtidigt, ty då jag tystnade, skrattade de och sågo på henne.

»Det är med Emili som med mig»», sade Peggotty, »hon skulle bra gärna vilja se honom.»

Emili var förbryllad av att vi alla sutto och observerade henne; hon hängde med huvudet, och den ena rodnaden efter den andra flög över henns anlete. I det hon tittade fram genom sina nedhängande lockar och fick se att allas blickar ännu stodo fästa på henne (jag vet, att jag för min del hade kunnat sitta och betrakta henne i timtal), sprang hon sin väg och höll sig undan nästan ända till sängdags.

Jag lade mig ned i den lilla sängen i båtens akter, och vinden kom suckande och klagande över den flacka strandytan alldeles så som den hade gjort den förra gången. Jag kunde nu icke låta bli att inbilla mig att den suckade över dem som hade gått bort, och i stället för att tänka på att vattnet möjligen kunde stiga under natten och skölja bort båten, tänkte jag på de vågor, som hade stigit, sedan jag sist hörde dessa ljud, och dränkt mitt lyckliga hem. Jag erinrar mig att jag, då vinden och havet började ljuda svagare i mina öron, gjorde ett tillägg till min vanliga aftonbön och bad Gud, att jag skulle få växa upp för att få gifta mig med lilla Emili, och att jag därefter somnade med hjärtat fullt av kärlek.

Dagarna förflöto ungefär som förra gängen, med undantag av — och detta var ett viktigt undantag — att lilla Emili och jag numera sällan vandrade längs stranden. Hon hade sina läxor och sin sömnad och var frånvarande en stor del av varje dag. Jag kände emellertid, att vi icke skulle ha företagit oss dessa gamla promenader, även om detta icke varit fallet. Hur yster och full av barnsliga nycker Emili än var, fanns det likväl hos henne mera av den vuxna flickan än jag hade förmodat. Hon tycktes på litet mera än ett år ha fått ett betydligt försteg framför mig. Hon tyckte visserligen rätt bra om mig, men hon skrattade åt mig och plågade mig, och då jag gick för att möta henne, smög hon sig hem en annan väg och stod i dörren och skrattade, då jag kom tillbaka helt snopen och gäckad i min förhoppning. Mina lyckligaste ögonblick voro de när hon satt helt lugnt och stilla vid sitt arbete i dörröppningen, och jag satt på tröskeln och läste för henne. Det förefaller mig ännu i denna stund som om jag aldrig sett ett sådant solsken som under dessa klara aprilaftnar, eller en så solljus liten gestalt som den jag brukade se sitta vid ingången till den lilla båten, eller en sådan himmel, eller ett sådant hav, eller sådana strålomflutna skepp segla bort i gyllene luft.

Den allra första aftonen efter min ankomst infann sig mr Barkis i ett högst tafatt och själsfrånvarande tillstånd och med en hop apelsiner i en näsduk. Som han icke gjorde den ringaste hänsyftning på denna sin egendom, ansågs han ha glömt den efter sig då han gick, till dess Ham, som skyndade efter honom för att återställa apelsinerna åt honom, kom tillbaka med en hälsning, att de voro ämnade åt Peggotty. Sedan infann han sig varje afton vid alldeles samma tid och hade alltid ett litet knyte med sig, vilket han aldrig nämnde, utan lade bakom dörren och lämnade kvar där. Dessa kärlekspresenter voro av en högst omväxlande och excentrisk natur. Bland annat erinrar jag mig en dubbel omgång grisfötter, en stor nåldyna, en halv kappe äpplen, ett par örhängen av stenkol, en knippa spansk lök, en ask med dominobrickor, en kanariefågel i bur och en salt svinlägg.

Mr Barkis' frieri var, så vitt jag kan erinra mig, av ett särdeles egendomligt slag. Han yttrade högst sällan ett ord, men brukade sitta vid elden i ungefär samma ställning som den i vilken han satt på sin vagn, och stirra slött på Peggotty, som satt mitt emot honom. En afton, då han, efter vad jag förmodar, var inspirerad av kärlek, grep han hastigt efter den vaxljusbit, som hon brukade begagna för att vaxa sin tråd, stoppade den i sin västficka och tog den med sig. Efter detta var det hans största nöje att, när så behövdes, taga upp den ur fickan, där den i halvsmält tillstånd satt fastklibbad vid fodret, och så stoppa den tillbaka igen, när den blivit använd. Han tycktes ha vådligt roligt och alls icke känna sig upplagd att tala. Även då han tog Peggotty ut med sig på en promenad längs havsstranden, tror jag icke att han bekymrade sig om detta, utan nöjde sig med att då och då fråga henne, om hon var riktigt glad och kry, och jag kommer ihåg att Peggotty, sedan han gått, stundom plägade kasta förklädet över sitt ansikte och sitta och skratta en halvtimme för sig själv. Vi hade också allesammans mer eller mindre roligt, med undantag av den olyckliga mrs Gummidge, vilkens »gubbe» måste ha friat på alldeles samma sätt, eftersom hon härav oupphörligt blev påmind om honom.

Slutligen, då den för mitt besök bestämda tiden i det närmaste var tilländalupen, fick jag höra, att Peggotty och mr Barkis skulle taga sig en fridag tillsammans och att lilla Emili och jag skulle följa dem. Den föregående natten sov jag mycket oroligt i tanken på nöjet att en hel dag få vara tillsammans med Emili. Vi voro alla tidigt uppe på morgonen, och medan vi sutto och åto frukost, syntes mr Barkis på avstånd i en jaktvagn närma sig föremålet för sina ömma känslor.

Peggotty var klädd som vanligt i sin nätta, tarvliga sorgdräkt, men mr Barkis prunkade i en ny blå rock, vilken skräddaren hade tagit så till i växten, att uppslagen skulle ha gjort handskar onödiga även i det kallaste väder, medan kragen var så hög att den sköt hans nackhår ända upp till hjässan. Hans blanka knappar voro därjämte av det största format. Ytterligare kompletterad oenom grå pantalonger och en gul väst, föreföll mig mr Barkis såsom en högst aktningsbjudande företeelse.

Medan vi alla voro ivrigt sysselsatta där ute, märkte jag att mr Peggotty hade försett sig med en gammal sko, som skulle kastas efter oss för att bereda oss lycka och vilken han för detta ändamål erbjöd åt mrs Gummidge.

»Nej, det är bättre att en annan gör det, Daniel», sade mrs Gummidge, »jag är en stackars övergiven, ensam varelse, och allt som påminner mig om människor, som inte äro ensamma och Övergivna, är mig i olag.»

»Se så, gamla flicka!» ropade mr Peggotty, »tag och kasta den!»

»Nej, Daniel», genmälde mrs Gummidge suckande och skakande på huvudet. »Om jag kände mindre, kunde jag göra mer. Ni känner inte som jag, Daniel; saker gå er inte emot, och ni går inte dem emot; det är bäst att ni gör det själv.»

Men nu ropade Peggotty — som hade gått omkring från den ena till den andra och kysst alla — bortifrån vagnen, där vi under tiden hade satt oss upp (Emili och jag på det ena sätet), att mrs Gummidge skulle göra det. Mrs Gummidge gjorde det därför, och det gör mig ont att behöva säga, att hon fördystrade den glada och festliga karaktären av vår avresa genom alt genast brista ut i tårar och förkrossad sjunka i armarna på Ham med det yttrandet, att hon visste, att hon var en börda och att det vore bäst att hon genast blev förd till fattighuset, vilket jag tyckte vara en högst förståndig idé, som Ham borde ha tagit till efterrättelse.

Emellertid begåvo vi oss nu av på vår lustresa, och det första vi gjorde, var att stanna vid en kyrka, där mr Barkis band hästen vid ett staket och gick in med Peggotty, lämnande lilla Emili och mig allena i vagnen. Jag begagnade detta tillfälle till att linda min arm kring lilla Emilis liv och föreslå henne, att vi, eftersom jag nu snart skulle resa, skulle föresätta oss att hålla mycket av varandra och vara glada och lyckliga hela dagen i ända. Då lilla Emili gick in därpå och tillät mig att taga en kyss, blev jag alldeles vild, och jag kommer ihåg att jag förklarade för henne, att jag aldrig skulle älska någon annan och att jag var färdig att utgjuta var enda ens blod, som kunde försöka vinna hennes tycke.

Vad den muntra lilla Emili gjorde sig lustig däröver! Huru den lilla älvlika kvinnan låtsade som hon vore oändligt mycket äldre och visare än jag och sade att jag var »en enfaldig gosse» och därefter skrattade så förtjusande, att jag till följd av nöjet att betrakta henne glömde smärtan över att bli kallad vid denna nedsättande benämning.

Mr Barkis och Peggotty stannade en god stund inne i kyrkan, men kommo äntligen ut därifrån, och vi foro därefter längre ut på landet. Under vägen vände sig mr Barkis om mot mig och sade med en blinkning — i förbigående sagt hade jag förut knappast trott att han kunde blinka —:

Vad var det för namn jag skrev där nere i forvagnen?»

»Clara Peggotty!» svarade jag.

»Vad skulle jag nu skriva för ett namn, om det vore en kur över den här vagnen?»

»Clara Peggotty om igen?» gissade jag.

»Clara Peggotty Barkis!» genmälde han och brast ut i ett skratt så att vagnen skakade.

Kort sagt, de hade blivit vigda och hade just därför gått in i kyrkan. Peggotty hade önskat att allt skulle gå tyst och stilla för sig, och klockarn hade officierat som hennes far, och det hade icke varit några andra vittnen. Hon blev litet förbryllad, då mr Barkis förkunnade deras förening på detta bråda sätt och kunde icke krama mig nog till tecken på sin oförminskade tillgivenhet, men hon hämtade sig snart åter och sade att hon var mycket glad över att det var överståndet.

Vi foro åstad till ett litet värdshus vid en biväg, där vi voro väntade och där vi intogo en ganska god middag och tillbragte dagen mycket behagligt. Om Peggotty hade gift sig varenda dag under de sista tio åren, hade hon ej kunnat taga saken mera lugnt och obesvärat. Hon var alldeles densamma som förut och gjorde en liten promenad med Emili och mig före teet, medan mr Barkis filosofiskt rökte sin pipa och antagligen njöt av betraktelsen över sin lycka. Ifall så var, så skärpte detta hans matlust, ty jag erinrar mig tydligt, att ehuru han till middagen hade ätit en styv portion fläsk med gröna ärter och slutat med en stekt höna, måste han nu ha kall skinka i stället för te och förtärde en ansenlig portion, utan att det tycktes bekomma honom det allra ringaste.

Jag har sedan dess ofta tänkt på vilket egendomligt, oskyldigt och ovanligt bröllop detta måste ha varit. Strax efter mörkningen satte vi oss åter upp i vagnen och foro långsamt tillbaka hem, medan vi betraktade stjärnorna och talade om dem. Jag var den som egentligen utlade ämnet och vidgade mr Barkis' andliga synkrets i en betydlig mån. Jag berättade honom allt vad jag visste, men han skulle ha trott allt vad jag hade kunnat hitta på, ty han hyste en djup vördnad för mina kunskaper och sade vid detta tillfälle till sin hustru, så att jag hörde det, att jag var »en ung Roschus»,^[1] varmed han sannolikt menade ett riktigt under.

Då vi hade uttömt ämnet rörande stjärnorna, eller rättare sagt, då jag hade uttömt mr Barkis' fattningsgåva, gjorde lilla Emili och jag oss en kappa av ett täcke och sutto under den hela den återstående delen av vägen. Ack, huru jag älskade henne! Vilken lycka, tänkte jag, om vi vore gifta och fore bort någonstädes för att bo bland träden och ute på fälten, utan att bliva äldre och utan att bliva klokare, utan ständigt kunde fortfara att vara barn och hand i hand vandra omkring i solskenet och på blomsterströdda ängar, läggande våra huvuden på mossan om natten uti en ljuv sömn av renhet och frid och bliva begravna av fåglarna, då vi voro döda! Någon sådan bild, utan någon skymt av verklighet, men klart belyst av vår oskuld och obestämd såsom stjärneskimret där ovan, hägrade under hela vägen för min själs öga. Det gläder mig att tänka, att ett så skuldfritt hjärta som mitt och lilla Emilis voro närvarande vid Peggottys bröllop; det gläder mig att tänka, att kärleksgudarna och gracerna antogo så ljusa gestalter vid denna enkla tillställning.

Vi kommo emellertid i god tid på kvällen tillbaka till den gamla båten och där togo mr och mrs Barkis farväl av oss och körde i ro och mak till sitt eget hem. Jag kände nu för första gången att jag mistat Peggotty, och jag skulle ha gått till sängs med svidande hjärta under varje annat tak än det som gav skydd åt lilla Emilis huvud.

Mr Peggotty och Ham visste lika väl som jag vad jag tänkte på och voro färdiga att jaga det på flykten med litet kvällsvard och sina gästvänliga ansikten. Lilla Emili kom för första gången under hela tiden för mitt besök och satte sig på kistan bredvid mig, och det var rent av ett underbart slut på en underbar dag.

Det var sängdags, och kort efter sedan vi hade gått till sängs gingo mr Peggotty och Ham ut på fiske. Jag kände mig mycket stolt över att jag blivit lämnad allena i det ensamma huset, såsom beskyddare av Emili och mrs Gummidge och önskade endast att ett lejon eller en orm eller något ondskefullt vidunder skulle anfalla oss för att jag måtte tillintetgöra det och hölja mig med ära, men då händelsevis intet av dessa odjur strövade omkring på Yarmouthkusten den natten, skaffade jag mig den bästa ersättning därför, som jag kunde finna, genom att drömma om drakar ända till morgonen.

Med morgonen kom Peggotty, vilken som vanligt ropade åt mig under mitt fönster, liksom om mr Barkis, formannen, ävenledes hade varit en dröm från början till slut. Efter frukosten förde hon mig till sitt eget hem, och ett vackert litet hem var det. Av allt det bohag, som fanns där, måste en viss gammal byrå av något mörkt träslag, som stod inne i helgdagsrummet (köket med sitt tegelstensgolv utgjorde vardagsrummet), och hade en klaff, som kunde fällas ned och då bildade en skrivpulpet och innanför vilken låg en stor kvartupplaga av Fox' »Martyrernes Bok», ha gjort det djupaste intrycket på mig. Denna dyrbara bok, av vilken jag nu icke erinrar mig ett enda ord, upptäckte jag ögonblickligen, varpå jag genast grep mig an med den, och varje gång jag sedan var på besök där i huset, ställde jag mig på knä på en stol, öppnade den gömma, i vilken denna skatt var innesluten, utbredde mina armar över pulpeten och började ånyo att sluka boken. Jag fruktar att jag i synnerhet uppbyggdes av tavlorna, som voro talrika och föreställde alla slags hemska fasor, men martyrerna och Peggottys hus hava från denna tid varit oskiljaktiga i mitt minne och äro det ännu.

Denna dag tog jag avsked av mr Peggotty, Ham, mrs Gummidge och lilla Emili och tillbragte natten hos Peggotty i ett litet vindsrum (med krokodilboken liggande på en hylla vid huvudgärden av min säng), vilket Peggotty sade ständigt skulle vara mitt och ständigt behållas i samma skick åt mig.

»Ni må vara ung eller gammal, söta Davy», sade Peggotty, »så ska ni, så länge jag lever och har detta tak över mitt huvud, alltid finna det så som om jag väntade er tvärt på minuten. Jag ska hålla det i samma stånd som jag brukade hålla ert fina lilla rum, min egen gosse, och om ni än reser till Kina, kan ni lita på att det kommer att bibehållas alldeles i samma skick under hela tiden medan ni är borta.»

Jag kände av hela mitt hjärta min kära gamla sköterskas trohet och beständighet och tackade henne så gott jag förmådde, men det var icke just så synnerligen mycket, ty hon sade det till mig på morgonen med sina armar kring min hals, och jag skulle resa hem på morgonen, och reste även, tillsammans med henne och mr Barkis. De lämnade mig vid porten, men icke glada och belåtna, och det var en underlig syn för mig att se vagnen fara bort med Peggotty, medan jag blev stående under de gamla almarna och såg på byggningen, där nu intet ansikte längre betraktade mig med ömhet eller välvilja.

Och nu förföll jag i ett tillstånd av vanvård, på vilket jag icke kan tänka tillbaka utan medlidande; min ställning blev plötsligt så ensam, så avsöndrad från varje vänlig omtanke, från allt umgänge med andra gossar vid min ålder och från varje annat sällskap än mina egna nedstämda tankar, att jag ännu känner den utbreda sin hemskhet över papperet medan jag skriver.

Vad skulle jag icke velat giva för att bli skickad till den strängaste skola som någonsin funnits till — för att få lära mig något, lika mycket var eller hur. Men intet sådant hopp grydde för mig. De hatade mig och försummade mig, buttert, strävt och ihärdigt. Jag tror visserligen att mr Murdstones tillgångar hade blivit något inskränkta vid denna tid, men det gjorde föga till saken. Han kunde icke tåla mig, och jag förmodar att han, i det han sköt mig ifrån sig, sökte att även skjuta ifrån sig tanken på att jag hade något slags anspråk på honom — och däri lyckades han även.

Jag blev icke direkt misshandlad; jag fick inte stryk och led icke heller av svält, men den oförrätt, som tillfogades mig, var ständigt lika stor och utövades på ett kallt och systematiskt sätt. Den ena dagen, den ena veckan, den ena månaden efter den andra försummades jag helt kallblodigt, och jag frågar mig stundom, då jag tänker därpå, huru de skulle ha betett sig, om jag hade sjuknat, om de skulle ha låtit mig ligga i mitt ensliga rum, såsom vanligt, och hangla mig fram på mitt ensliga sätt genom sjukdomen, såsom vanligt, eller om någon skulle velat bistå mig.

Då mr och miss Murdstone voro hemma, deltog jag i deras måltider; under deras frånvaro åt och drack jag för mig själv. Alltjämt gick jag och drev omkring byggningen eller i grannskapet, utan att de frågade efter mig, med undantag av att de icke kunde tåla att jag gjorde några bekantskaper, måhända i den tron, att jag möjligen skulle beklaga mig för någon av dessa. Därför var det också endast sällan som jag, ehuru mr Chillip ofta bad att jag skulle hälsa på honom — han var änkling och hade några år förut mistat sin lilla ljushåriga hustru, om vilken jag icke kan erinra mig något annat än att jag i mina tankar jämförde henne med en ljushårig Angorakatt — njöt den lyckan att få tillbringa en eftermiddag i hans lilla studerkammare, där jag, med näsan kittlad av alla farmakopéens dofter, antingen läste i en bok, som var ny för mig, eller stötte nägot i en mortel under hans milda handledning.

Av samma skäl, vartill utan tvivel även sällade sig det gamla hatet till henne, fick jag endast sällan göra besök hos Peggotty. Trogen sitt löfte, kom hon, en gång i veckan och aldrig tomhänt, antingen för att besöka mig hemma eller möta mig någonstädes i närheten, men många, många gånger blev jag bittert gäckad i mina förhoppningar att få besöka henne i hennes hem. Några få gånger och med långa mellanrum fick jag likväl tillåtelse att fara dit, och jag kom vid dessa tillfällen underfund med att mr Barkis var en gnidare eller, såsom Peggotty pliktskyldigast uttryckte sig, »litet mån om styvern», och under sin säng gömde en hel hop pengar i en kista, vilken han föregav endast innehålla rockar och byxor. I denna kista gömde sig hans rikedomar med en så envis blygsamhet, att även de allra minsta belopp endast kunde lockas fram med list, så att Peggotty måste göra upp en lång och utarbetad plan, en riktig krutkonspiration, för varje lördag, då hon skulle ha sina hushållspengar för veckan.

Under hela denna tid var jag så övertygad om det onyttiga i de förhoppningar jag hade väckt och om att jag blev alldeles försummad, att jag utan tvivel skulle känt mig ytterligt olycklig, om jag icke hade haft mina gamla böcker. Dessa utgjorde min enda tröst, och jag var lika trofast mot dem som de voro mot mig och läste igenom dem, jag vet icke hur många gånger.

Jag närmar mig nu ett skede av mitt liv, som aldrig skall gå ur mitt minne, så länge jag kan minnas något, och erinringen av det har ofta, utan att jag framkallat den, framträtt för mig såsom en vålnad och fördystrat lyckligare dagar.

Då jag en afton hade varit ute och drivit någonstans på det olustiga, grubblande sätt som framkallades av det liv jag förde, mötte jag, i det jag vände om ett hörn, mr Murdstone, som gick tillsammans med en främmande herre. Jag blev helt förlägen och ämnade just gå förbi, då den främmande herrn utbrast:

»Huru! Brooks?»

»Nej, sir, David Copperfield»>, svarade jag.

»Ah, prat! Du är Brooks, Brooks från Sheffield», sade herrn, »så heter du.»

Vid dessa ord betraktade jag den främmande herrn mera uppmärksamt, och då jag nu även erinrade mig hans skratt, märkte jag att det var mr Quinion, vilken jag hade sett i Lowestoft, den gången då jag hade följt med mr Murdstone dit innan — men det är detsamma — jag behöver icke påminna om när det var.

»Nå, hur står det till och var får du din uppfostran, Brooks?» sade mr Quinion.

Han hade lagt sin hand på min axel och vände mig om för att jag skulle promenera med dem. Jag visste icke vad jag skulle svara och kastade en tveksam blick på mr Murdstone.

»Han vistas för närvarande hemma», sade den senare, »och går inte i någon skola. Jag vet inte vad jag ska göra med honom. Han är ett kinkigt subjekt.»

Den gamla skelande blicken vilade åter på mig för ett ögonblick och därefter förmörkades hans ögon och hans panna rynkades, i det han med motvilja vände sig ifrån mig.

»Hm!» sade mr Quinion, i det han, efter vad jag tyckte, betraktade oss båda. »Vackert väder i dag?» En tystnad uppstod, och jag funderade just på hur jag bäst skulle kunna befria min axel från hans hand och avlägsna mig, då han sade:

»Jag förmodar att du ännu är en riktig rakkniv, eller hur, Brooks?»

»Ja, han är alldeles tillräckligt vass», svarade mr Murdstone otåligt. »Ni gör bäst uti att låta honom gå; han skall inte tacka er för att ni besvärar honom.»

På denna vink släppte mig mr Quinion, och jag skyndade genast hem. Jag såg mig tillbaka, då jag kom in på gården, och såg nu mr Murdstone stå lutad mot grinden till kyrkogården, och att mr Quinion talade med honom. De sågo båda efter mig, och jag kände att de talade om mig.

Mr Quinion tillbragte natten i vårt hus. Då jag efter frukosten följande morgon hade skjutit min stol från bordet och ämnade gå ut ur rummet, ropade mr Murdstone mig tillbaka och gick därefter mycket allvarligt bort till ett annat bord, där hans syster satt och skrev. Mr Quinion stod med händerna i fickorna och tittade ut genom fönstret, och jag stod och betraktade dem allesammans.

»David», sade mr Murdstone, »för de unga är denna värld en värld för verksamhet, men inte en värld att gå och sura och dröna i.»

»Så som du gör», tillade hans syster.

»Var god och låt mig få tala, Jane Murdstone. Jag säger, David, att för de unga är denna en värld för verksamhet, men inte en värld för att gå och sura och dröna i. Detta gäller i synnerhet om en ung gosse med ditt lynne, som i hög grad tarvar förbättring och vilket man inte kan göra en större tjänst än att tvinga det att rätta sig efter den verksamma världens sedvänjor och böja och kuva det.»

»Ty här tjänar halsstarrighet till ingenting», sade hans syster. »Vad den behöver, är att böjas och kväsas, och kväsas måste och ska den!»

Han gav henne en halvt tillrättavisande, halvt gillande blick och fortfor:

»Jag förmodar att du vet, David, att jag inte är rik; i alla händelser vet du det nu. Du har redan erhållit en rätt vacker uppfostran. Uppfostran är dyrbar, och även om den inte vore det och jag hade råd att skaffa dig en sådan, är jag dock av den tanke, att det alls inte skulle vara fördelaktigt för dig att hållas i skola. Vad som förestår dig, är en strid med världen, och ju förr du börjar den, ju bättre.»

Jag tror att jag tänkte, att jag redan hade börjat den på mitt ringa sätt; i alla händelser tänker jag det nu.

»Du har väl någon gång hört talas om kontoret?» sade mr Murdstone.

»Kontoret?» upprepade jag.

»Ja, Murdstone och Grindbys vinhandelskontor», svarade han.

Jag förmodar att jag såg något tveksam ut, ty han fortfor hastigt:

»Du har nog hört talas om kontoret eller affären eller källrarna eller varvet eller någonting dylikt.»

»Jag tror att jag hört affären nämnas», sade jag, i det jag erinrade mig vad jag dunkelt visste om hans och hans systers tillgångar, »men jag vet inte när.»

»Ja, det kan också göra detsamma», genmälde han. »Mr Quinion sköter den där affären.»

Jag kastade en vördnadsfull blick på den senare, där han stod och såg ut genom fönstret.

»Mr Quinion tycker, att då den ger sysselsättning åt några andra gossar, den även skulle kunna sysselsätta dig på samma villkor.»

»Eftersom han ju ändå inte har några andra utsikter, Murdstone», yttrade mr Quinion halvhögt, i det han till hälften vände sig om emot honom.

Mr Murdstone fortfor med en otålig, nästan förtretad åtbörd, utan att fästa nägon uppmärksamhet vid den andres ord.

Dessa villkor äro, att du ska med ditt eget arbete förtjäna vad du behöver till mat och dryck och fickpengar. Din bostad (som jag dragit försorg om) kommer att betalas av mig och likaledes din tvätt…»

»På vilken jag kommer att bestämma priset», sade hans syster.

Kläder kommer du även att få, eftersom du ännu på någon tid inte blir i stånd att själv skaffa dig dem. Du beger dig nu följaktligen till London, David, tillsammans med mr Quinion, för att börja ditt liv på egen hand.»

»Man har, kort sagt, sörjt för dig, och du torde vara god och göra din plikt», anmärkte hans syster.

Ehuru jag ganska väl insåg, att avsikten med detta meddelande var att bliva mig kvitt, kan jag likväl icke klart erinra mig om det gjorde mig glad eller förskräckt; jag vet endast, att jag i anledning därav befann mig i ett tillstånd av förvirring och vacklade mellan de båda punkterna, utan att vidröra någondera. Icke heller fick jag mycken tid till att reda mina tankar, eftersom mr Quinion skulle resa den följande morgonen.

Man föreställe sig mig denna morgon, klädd i en mycket luggsliten vit hatt med ett svart flor på i anledning av min mors död, en svart jacka och ett par styva och stela korderojsbyxor — vilka miss Murdstone ansåg för det bästa pansaret för benen uti den strid med världen, som nu förestod mig; man föreställe sig mig i denna dräkt, sittande, med allt mitt lilla jordiska goda i en liten koffert framför mig, såsom ett ensamt och övergivet barn (såsom mrs Gummidge skulle ha uttryckt sig), uti den postvagn, som förde mr Quinion till Londondiligensen i Yarmouth. Se, huru vårt hus och kyrkan alltmera förminskas till följd av avståndet, huru graven under trädet döljes av mellankommande föremål; huru tornspiran icke längre höjer sig från min gamla lekplats och himmelen är tom!

1. Mr Barkis ville säga ”en ung Roscius”, en henämning, som gavs åt en ung gosse, som för åtskilliga år sedan väckte stort uppseende i England genom sina ovanliga anlag för teatern.