Den eldröda bokstaven/Författaren redogör för bokens tillkomst
← Slutet |
|
Den eldröda bokstaven
FÖRFATTAREN REDOGÖR FÖR BOKENS TILLKOMST.
Det är rätt märkvärdigt, att en självbiografisk impuls skulle två gånger i mitt liv få makt med mig och förmå mig att vända mig till en läsekrets — hur obenägen jag än är att tala för mycket om mig själv och mina angelägenheter, i hemmet och för mina personliga vänner. Den första gången var för tre eller fyra år sedan, när jag hugnade läsare — oförlåtligt och utan något skäl i världen, som den överseende läsaren eller den påflugne författaren kunde utrannsaka — med en beskrivning av mitt fridfulla liv i en gammal lantgård (Mosses from an old manse). Och därför att jag utan all förskyllan och värdighet vid detta tillfället var nog lycklig att få en eller annan åhörare, kastar jag mig nu åter över publiken för att få berätta om mina tre års upplevelser i ett tullhus.
Det exempel, som gavs av den berömde “P. P., församlingens klockare”, har aldrig blivit trognare följt. Men sanningen synes vara den, att under det han kastar sina blad för vinden, vänder författaren sig icke till de många, som komma att slunga ifrån sig hans bok eller aldrig ta upp den, utan till de få, som skola förstå honom bättre än de flesta av hans skolkamrater eller livskamrater.
Somliga författare göra sannerligen långt mera än så, de tillåta sig sådana förtroliga, djupa avslöjanden, som borde göras i enrum och uteslutande för det enda hjärtat och den enda själen med full sympati. Liksom om den tryckta boken, utkastad i vida världen, vore viss om att kunna finna det felande segmentet i författarens egen natur och komplettera hans tillvaros cirkel genom att bringa honom i gemenskap med detta.
Det passar likväl knappast att uttala allt, även då vi tala opersonligt. Men som tankarna äro förfrusna och yttrandena köldstelnade såvida icke talaren står i ett riktigt förhållande till sina åhörare, må det vara ursäktligt att föreställa sig, att en vän, en god och förstående vän, om än icke en av de allra närmaste, lyssnar till vårt tal. Och sedan, när en inneboende förbehållsamhet tinar upp genom detta angenäma medvetande, kunna vi prata om saker som omge oss, och till och med om oss själva. Så till vida och inom dessa gränser, tycks det mig, kan en författare vara självbiografisk utan att kränka vare sig läsarens eller sina egna rättigheter.
Likaledes skall det visa sig, att denna tullhusskiss har en viss egenskap av det slag som alltid erkännes inom litteraturen, nämligen att den förklarar, huru en stor del av de följande sidorna kom i min ägo, och ger bevis på äktheten av den berättelse, som de innehålla. Detta, att ställa mig i min rätta ställning som utgivare eller i någon mån som författare av den utförligaste bland berättelserna i min bok — detta och intet annat är verkligen det rätta skälet varför jag har ställt mig i personlig förbindelse med publiken. Detta har varit mitt huvudändamål, men vid sidan härav har det synts mig tillåtligt att med några penseldrag ge en antydan om ett levnadssätt, som icke hittills blivit beskrivet, jämte några av de karaktärer, som rörde sig däri och bland vilka författaren råkade att vara en.
I min födelsestad Salem, i övre ändan av någonting,
som för ett halvt århundrade sedan, på gamle “Kung
Derbys” tid, var en livlig lastageplats men som nu är
belamrat med förfallna varumagasin av trä och visar få
eller inga tecken till affärsliv — med undantag möjligen av en bark eller en brigg, som halvvägs nedåt den trista
hamnplatsen ligger och lossar hudar, eller, närmare till
hands, en skonare från Nova Scotia, som kastar ut sin
vedlast — i övre ändan, säger jag, av den förfallna
lastageplats, som ofta översvämmas av tidvattnet och
längs vilken, vid nedre ändan och bakom raden av
byggnader, spåren av många overksamma år synas i en kant
av tynande gräs — här står en stor och rymlig byggnad
av tegelsten, från vars fönster på framsidan man har
utsikt över denna icke särdeles upplivande tavla och
vidare ut över hamnen.
Från högsta punkten på dess tak under precis tre och en halv timme varje förmiddag vajar eller hänger ned, i bris eller stiltje, republikens flagga, men med de tretton ränderna vända vertikalt i stället för horisontalt och sålunda markerande, att en civil och icke en militär post av Uncle Sams regering här har sitt säte. Byggnadens framsida prydes av en portik bestående av ett halvt dussin träpelare, som uppbära en balkong, under vilken en trappa av breda granitsteg går ned till gatan. Över ingången svävar ett ofantligt exemplar av den amerikanska örnen med utbredda vingar, en sköld framför bröstet och, om jag minns rätt, ett knippe av blandade åskviggar och hullingförsedda pilar i vardera klon.
Med det vanliga ojämna lynne, som kännetecknar denna olycksaliga fågel, synes han med sin grymma näbb och blick och hela sin vilda hållning hota det oskyldiga samhället med olycka och i synnerhet varna alla om sin säkerhet måna medborgare att icke tränga in på det område, som han överskuggar med sina vingar. Icke desto mindre, hur trolsk han än ser ut, söka just i detta ögonblick många människor skydd under förbundsörnens vingar, förmodligen därför att de inbillar sig, att hans bröst har en ejderdunskuddes hela mjukhet och behag. Men han är icke särdeles vek utav sig ens när han är på bästa lynne, och förr eller senare driver han gärna bort dem, som söka skydd hos honom, och ger dem en skråma med klon, ett hugg med näbben eller ett styggt sår med sina hullingförsedda pilar.
Stenläggningen runt omkring nyssnämnda byggnad — som vi lika gott genast kunna benämna hamnens tullhus — har tillräckligt med gräs växande i sina springor för att visa, att den icke på senare tiden har nötts av någon livlig affärsverksamhet. Men under några månader av året händer det ofta nog på en förmiddag, att affärerna där röra sig med ett livligare tramp. Sådana tillfällen skulle väl kunna påminna de äldre medborgarna om den tid före sista kriget med England, då Salem var en hamn för sig, icke försmådd, som den nu är, av sina egna köpmän och redare, som låta dess lastplatser falla i ruiner, medan deras spekulationer, onödigt och omärkligt, gå att än mera fylla New Yorks eller Bostons väldiga handelsflod.
På en sådan morgon, när händelsevis tre eller fyra fartyg anlänt samtidigt — vanligen från Afrika eller Sydamerika eller äro färdiga att avsegla, höres ljudet av talrika fötter, som raskt gå upp- och nedför granittrapporna. Här kan man, innan hans egen hustru ännu hunnit hälsa honom, få se den väderbitne fartygskaptenen, som nyss seglat in i hamnen, komma gående med sina skeppspapper i en glanslös blecklåda under armen. Här kommer också redaren, munter eller dyster, förbindlig eller vresig, allteftersom hans plan för den nu fullbordade resan realiserats i varor, som lätt kunna förvandlas i guld, eller han blivit överhopad med en mängd besvärligt gods, som ingen har lust att befria honom ifrån. Här ha vi likaledes — fröet till den rynkige, gråskäggige, av bekymmer nedtryckte köpmannen — den smarte unge kontoristen, som får smak för affärer liksom vargungen för blod och redan skickar ut varor på egen risk på sin principals fartyg, fastän han säkerligen ännu borde segla med leksaksbåtar på en kvarndamm. En annan figur i scenen är sjömannen, som ämnar bege sig till utrikes ort och söker pass, eller den nyss hemkomne, blek och svag, som söker komma in på sjukhuset. Icke heller få vi glömma kaptenerna på de illa åtgångna små skonarna, som föra ved från de brittiska besittningarna, en ruggig klass av sjömän, som sakna yankeehurtigheten, men som göra en icke ringa insats i vår på förfall stadda handel.
När alla dessa individer kommo i en klunga, som de emellanåt gjorde, tillsammans med andra element som gåvo gruppen mera omväxling, blev tullhuset för ögonblicket en livlig plats. Men oftare när man gick uppför trapporna, lade man märke till i förstugan, om det var under sommaren, eller i de väl ombonade rummen under vintern eller vid omild väderlek, en rad vördnadsbjudande figurer, som sutto på gammaldags stolar, stående på bakbenen lutade mot väggen.
Ofta nog sovo dessa figurer, men hördes emellanåt tala med varandra med röster mitt emellan tal och snarkning och med den brist på energi, som utmärker invånarna i försörjningsinrättningar och alla andra mänskliga varelser, som för sin utkomst äro beroende av barmhärtigheten, det monopoliserade arbetet eller vad annat som helst än de egna självständiga ansträngningarna. Dessa gamla herrar — som liksom Matteus “sutto vid tullen”, men antagligen icke liksom han skulle bli kallade därifrån i apostoliska ärenden — voro tulltjänstemän.
Vidare har man på vänster hand, när man kommer in genom porten, ett visst rum eller kontor, omkring femton fot i fyrkant och av ansenlig höjd. Två av dess bågfönster ha utsikt över den redan omtalade förfallna lastageplatsen, ett tredje över en smal gränd och en del av Derby Street. Genom alla tre kan man uppfånga skymtar av specerihandlarnas, blockmakarnas, klädmäklarnas och skeppshandlarnas butiker, utanför vilka i allmänhet ses, skrattande och pratande, klungor av gamla sjöbjörnar och andra liknande hamnråttor, som hemsöka en sjöstads Wapping.[1]
Rummet självt är fullt av spindelväv och smutsigt av gammal målning; golvet är bestrött med grå sand på ett sätt som på andra ställen för länge sedan har kommit ur bruk, och det är lätt att se av platsens allmänna vårdslösa utseende, att detta är en helgedom, dit kvinnan med sina trolska verktyg, kvasten och dammtrasan, endast högst sällan har tillträde. I fråga om möbler finnas där en kamin med ett voluminöst rökfång, ett gammalt skrivbord av gran med tillhörande trebent stol, två eller tre stolar med träsitsar, ytterligt skröpliga och rankiga samt — för att icke glömma biblioteket — på några hyllor ett eller ett par tjog volymer av Kongressförhandlingarna och en diger samling Tullförordningar. Ett smalt bleckrör går ned genom taket och utgör ett medel för muntliga meddelande med andra delar av byggnaden.
Och här skulle du, ärade läsare, för ungefär ett halvt år sedan i mannen, som gick från hörn till hörn eller sträckte ut sig på den högbenta stolen, med armbågen på skrivbordet och ögonen vandrande upp och ned för spalterna i morgontidningen — du skulle kanske i honom ha känt igen samma individ, som hälsade dig välkommen i sitt trevliga lilla arbetsrum, där solen glittrade så härligt genom pilgrenarna på västra sidan av The old manse. Men skulle du nu gå dit för att söka honom, finge du fråga förgäves efter den “radikale överuppsyningsmannen”. Reformkvasten har sopat bort honom från hans tjänst, och en värdigare efterträdare bekläder hans plats och stoppar hans lön i fickan.
Denna gamla stad Salem — min födelsestad, ehuru jag har varit länge borta från den både som gosse och vid mognare ålder — har eller hade ett grepp om mina ömma känslor, som jag aldrig har känt lika starkt under det jag har varit bosatt här. Sannerligen, vad dess fysiska utseende angår, med dess flacka, enformiga yta, huvudsakligen betäckt av trähus, av vilka få göra anspråk på arkitektonisk skönhet; dess oregelbundenhet, som varken är pittoresk eller gammaldags egendomlig, utan alltigenom intetsägande; dess långa och dystra gata, som tröttsamt sträcker sig genom halvöns hela längd, med Gallows Hill och New Guinea i ena ändan och en utsikt över fattighuset i den andra — då dessa äro dragen hos min födelsestad, skulle det vara fullkomligt lika förnuftigt att fatta en öm tillgivenhet för ett oordnat schackbräde.
Och likväl, fastän jag ständigt känner mig lyckligast på andra ställen, bor hos mig en känsla för gamla Salem, som jag i brist på en bättre benämning måste nöja mig med att kalla tillgivenhet. Den känslan bör förmodligen tillskrivas de djupa och gamla rötter, som min familj har slagit i dess jord. Det är nu nära två och ett kvarts århundrade sedan den förste britten, den tidigaste emigranten med mitt namn, anlände till det vilda och skogsomkransade nybygget, som sedan har blivit en stad.
Och här ha hans avkomlingar kommit till världen och dött och blandat sin jordiska substans med marken, till dess en icke ringa del av den nödvändigtvis måste vara besläktad med det dödliga omhölje, med vilken jag för någon liten tid vandrar på gatorna. Till en del är därför den tillgivenhet, om vilken jag talar, den rent sinnliga sympatien hos stoftet för stoftet. Få av mina landsmän kunna förstå, vad det är. Och icke heller behöva de anse det önskvärt att förstå det, eftersom tätare flyttning kanske är bättre för rasen.
Men känslan har även sin moraliska egenskap. Denna min stamfaders figur, av familjetraditionen beklädd med en dunkel och töcknig storhet, levde i min barnsliga fantasi så långt tillbaka jag kan minnas. Jag anfäktas av den ännu, och den framkallar hos mig ett slags hemkänsla för det förflutna, en känsla som jag knappast gör anspråk på vad stadens nuvarande utseende angår.
Jag dras till denna plats mer av denne allvarlige, skäggige, svartklädde stamfader, som kom så tidigt med sin bibel och sitt svärd, trampade den onötta vägen med så stolt hållning och gjorde en så storartad figur såsom en krigets och fredens man — det finns mer anledning för mig att vistas här för hans skull än för min egen, jag vars namn sällan höres och vars ansikte knappast är känt. Han var soldat, lagstiftare, domare, han var en styresman inom kyrkan, han hade alla de puritanska dragen, både goda och dåliga. Han var likaledes en bitter förföljare, vilket kväkarna kunna intyga, som ha ihågkommit honom i sina historier och omtala ett fall av hans hårda stränghet mot en kvinna av deras sekt, en händelse som man kan befara kommer att ihågkommas längre än allt som har blivit antecknat om hans bättre gärningar, fastän de voro många.
Även hans son ärvde denna förföljelseanda och gjorde sig så bemärkt vid häxornas martyrskap, att deras blod väl kan sägas ha lämnat en fläck på honom. Ja, en så djup fläck, att hans gamla torra benknotor i Charter Streets begravningsplats ännu måste bevara fläcken, såvida de icke fullkomligt smulats sönder till stoft!
Jag vet icke, om dessa mina förfäder tänkte på att ångra sig och bedja Gud om förlåtelse för sina grymheter, eller om de nu i en annan tillvaro våndas under de tunga följderna av dem. I alla händelser tager jag, som skriver detta, skammen på mig för deras skull och ber till Gud, att den fördömelse som de möjligen lastat på sig — såsom jag har hört och varom släktens ledsamma och betryckta ställning nu under många och långa år väl kan anses bära vittnesbörd — må från och med nu vara upphävd.
Men utan tvivel skulle var och en av dessa stränga och dystra puritaner ha ansett det som en alldeles tillräcklig vedergällning för sina synder, att efter en så lång följd av år familjeträdets gamla stam, som är täckt med så mycken vördnadsvärd mossa, burit som sin översta gren en odåga sådan som jag. Intet mål, varefter jag någonsin hade strävat, skulle av dem erkännas som berömvärt, ingen framgång — om nu mitt liv utanför den husliga kretsen någonsin har strålat av framgång — skulle av dem anses annat än värdelös, om icke rent av skamlig.
— Vad är han? mumlar en av mina förfäders gråa vålnad till en annan. Författare av berättelseböcker! Vad för slags levnadskall kan det vara, vad för ett sätt att prisa Gud och vara till nytta för mänskligheten på hans tid och i hans släktled? Åh, den varnartige gynnaren kunde lika gärna ha givit sig till birfilare! Sådana äro de artigheter, som utbytas mellan mina förfäder och mig över tidens svalg! Men må de håna och förakta mig bäst de vilja, säkert är, att starka drag av deras natur ha sammanflätats med min egen.
En gång under stadens tidigaste barndom knuten till denna trakt av dessa två allvarliga och energiska män, har släkten sedan alltjämt fortbestått här. Därtill alltid gjort sig förtjänt av människors aktning, aldrig, såvitt jag vet, dragit skam över sig genom någon enda ovärdig medlem, men å andra sidan sällan eller aldrig efter de två första generationerna utfört någon minnesvärd bedrift eller ens något, som kunnat fästa allmänhetens uppmärksamhet på den.
Småningom har den försvunnit nästan ur sikte, liksom gamla hus här och där kring gatorna bli övertäckta halvvägs upp till taket genom anhopningen av ny mark. Son efter far ha under mer än hundra år ägnat sig åt sjömansyrket; i varje generation en grånad skeppare, som från kommandobryggan drog sig tillbaka till hemmet, medan en gosse på fjorton år ärvde platsen för om masten för att trotsa det salta stänket och stormen, som hade rasat mot hans far och farfar. Även gossen övergick, när tiden var inne, från skansen till kajutan, upplevde stormiga mandomsår och återvände från sina världsseglatser för att åldras och dö och blanda sitt stoft med fädernejorden.
Detta en familjs långa samband med en ort såsom dess födelse- och begravningsplats skapar släktskap mellan den mänskliga varelsen och platsen, fullkomligt oberoende av någon tjuskraft hos landskapet eller de moraliska omständigheter, som omgiva honom. Detta är icke kärlek, det är instinkt. Den nye invånaren — som själv kom från ett främmande land eller vars far eller farfar gjorde det — har föga anspråk på att bli kallad salemit. Han har icke något begrepp om den ostronlika hållfasthet, varmed en gammal inbyggare, över vilken det tredje århundradet smyger sig, klamrar sig fast vid den plats där släktled efter släktled ha blivit jordade.
Det betyder ingenting, att denna plats är glädjetom för honom, att han är trött på de gamla trähusen, smutsen och dammet, flackheten i läge och känslor, den kalla östliga vinden och den kallaste bland sociala atmosfärer. Alla dessa fel, och vilka fel och brister han för övrigt må se eller inbilla sig, förmå ingenting. Förtrollningen fortbestår, fullkomligt lika mäktig som om födelseplatsen vore ett paradis.
Så har det varit i mitt fall. Jag kände det nästan som ett öde att göra Salem till mitt hem, på det att den dragens form och karaktärens daning, som hade blivit så förtrogna för var och en här — i det att alltid, när en släktens representant lades i sin grav, en annan så att säga övertog hans skyltvaktsmarsch på Storgatan — måtte ännu under min lilla tid bli sedda och erkända i den gamla staden.
Icke dess mindre är just denna känsla ett bevis på att det samband, som har blivit osunt, slutligen borde avklippas. Människonaturen vill ej blomstra, lika litet som en potatis, om den planteras och åter planteras under en alltför lång rad av generationer i samma utsugna jordmån. Mina barn ha haft andra födelseplatser och skola, såvitt jag har någon kontroll över deras öden, slå sina rötter i för dem ovan jord.
När jag kom bort från den gamla lantgården, var det huvudsakligen denna egendomliga, loja, glädjetomma tillgivenhet för min födelsestad, som förmådde mig att bekläda en plats i Uncle Sams tegelstensbyggnad, då jag lika väl, eller bättre, kunde ha begivit mig någon annanstädes. Min dom var över mig.
Det var icke första gången, och icke den andra heller, som jag hade gått bort som det tycktes för beständigt, men lika fullt kommit tillbaka alldeles som den falska slanten eller liksom om Salem för mig vore världens oundgängliga medelpunkt. Så gick jag en vacker dag med presidentens fullmakt på fickan uppför granittrappan och presenterades för den kår av gentlemän, som skulle hjälpa mig i mitt ansvarsfulla värv såsom högste verkställande tjänsteman vid denna tullkammare.
Jag betvivlar storligen — eller, rättare, jag betvivlar alls icke — att en statstjänsteman i Förenta staterna någonsin haft en sådan patriarkalisk kår av veteraner under sitt befäl som jag hade. Var “den äldste invånaren” var att söka stod genast klart för mig, när jag såg på dem.
Bortåt tjugo år före denna tid hade tullförvaltarens oberoende ställning hållit tullen i Salem borta från de politiska omkastningarnas virvel, som i allmänhet gör innehavandet av ett offentligt ämbete så vanskligt. En soldat — Nya Englands utmärktaste soldat — stod dock fast och stadigt på sina utmärkta tjänsters grundval; och själv trygg genom den kloka fördomsfriheten hos de på varandra följande styrelser, under vilka han hade innehaft sitt ämbete, hade han varit sina underordnades säkra skydd i mången stund av fara och hjärtängslan. General Millar var grundligt konservativ, en man på vars vänliga natur vanan hade icke ringa inflytande; då han starkt fäste sig vid bekanta ansikten, lät han endast med svårighet förmå sig att göra ombyte, även när ett ombyte obestridligen skulle ha varit en ändring till det bättre.
Alltså fann jag, när jag övertog mitt ämbete, nästan endast åldriga män. De utgjordes till största delen av f. d. sjökaptener, som efter att ha blivit kringkastade på alla hav och oförtrutet kämpat mot livets stormar slutligen hade blivit drivna in i denna fridfulla lilla vrå, där de, knappast oroade av någonting annat än ett presidentvals periodiska fasor, samt och synnerligen vunno en ny tillvaro. Ehuru på intet sätt mindre än sina medmänniskor underkastade ålderdomen och dess skröplighet, tycktes de ha någon talisman. Såsom det berättades för mig, kunde två eller tre av dem, som hade gikt och reumatism eller kanske voro sängliggande sjuka, aldrig drömma om att de någonsin mera skulle kunna infinna sig i tullhuset under större delen av året. Men efter en vinter i dvala kröpo de ut i det varma solskenet i maj eller juni, gingo för att trögt förrätta vad de kallade sin syssla och togo därpå åter till sängen, när så föll sig lägligt för dem.
Jag måste erkänna mig skyldig till anklagelsen att ha förkortat tjänstemannalivet för mer än en av dessa republikens vördnadsvärda tjänare. Det tilläts dem efter av mig därom gjord ansökan att vila ut från sina svåra mödor, och snart därpå — liksom om deras enda livsprincip hade varit nit för sitt lands tjänst, såsom jag verkligen tror att det var — gingo de till en bättre värld. Det är en from tröst för mig, att de genom min bemedling fingo tillräcklig tid på sig att ångra de onda och fördärvliga vanor, i vilka helt naturligt varje tulltjänsteman måste anses förfalla. Varken fram- eller bakporten till ett tullhus vetter mot vägen till paradiset.
De flesta av mina underordnade tillhörde i politiskt avseende det frisinnade partict. Det var lyckligt för deras vördnadsvärda brödraskap, att den nye överuppsyningsmannen icke var någon politiker och att han, fastän i princip en trogen demokrat, aldrig mottog eller innehade sitt ämbete på grund av några politiska tjänster. Hade det förhållit sig på annat sätt, hade en aktiv politiker blivit satt på denna inflytelserika post för att åtaga sig den lätta uppgiften att motta en gammalliberal tullförvaltare vars krämpor hindrade honom att personligen sköta sitt ämbete, då skulle knappast en man av den gamla kåren ha förblivit en republikens tjänsteman en månads tid efter det mordängeln hade kommit uppför tulltrappan. Enligt den antagna lagen i dylika fall skulle det rent av ha varit en plikt för en politiker att bringa vart och ett av dessa vita huvuden under giljotinens bila.
Det märktes tydligt nog, att de gamla gossarna voro rädda för någon sådan oartighet från min sida. Det pinade och på samma gång roade mig att se den skräck, som följde på min ankomst; att se en rynkad kind, väderbiten av ett halvt århundrades stormar, bli askgrå vid anblicken av en så harmlös individ som jag; att upptäcka, när någon av dem tilltalade mig, darrningen i en röst, som under långa tider hade varit van att ryta genom en ropare, tillräckligt hest för att skrämma själve Boreas till tystnad. De visste, alla dessa gamla män, att på grund av rådande bruk, och även vad somliga av dem angick, med hänsyn till bristande krafter att rätt sköta sin tjänst, borde de ha givit plats för yngre män, mera ortodoxa i politiken och alltigenom lämpligare än de att tjäna republiken.
Mycket till min egen skam och högst betydligt till förfång för mitt ämbetsmannasamvete fortforo de därför, så länge jag beklädde min tjänst, att gå och dra benen efter sig på lastplatserna och knega upp- och nedför tulltrapporna. De tillbragte även mycken tid med att sitta och sova i sina vanliga hörn, med stolarna bakåtlutade mot väggen, men vaknade ett par gånger på förmiddagen för att pina varandra med en upprepning av de många tusen gånger förut berättade gamla skepparhistorierna och utnötta skämtorden, som hade övergått till fältrop och lösen mellan dem.
Länge dröjde det nog icke förrän man upptäckte, att det icke fanns någonting ont hos den nye överuppsyningsmannen. Med lätta hjärtan och det lyckliga medvetandet om att vara på ett nyttigt sätt sysselsatta — till sin egen nytta åtminstone, om icke till vårt älskade lands — förrättade alltså dessa hyggliga gamla herrar de olika tjänsteformaliteterna. Under sina glasögon tittade de skarpsynt ned i fartygens lastrum. De höllo ett förfärligt väsen om småsaker och visade emellanåt en förvånansvärd slöhet, som lät viktiga saker slinka mellan fingrarna på dem!
Så ofta ett sådant missöde inträffade, när en vagnslast dyrbara varor hade smugglats i land på ljusa dagen kanske mittför deras omisstänksamma näsor, kunde ingenting överträffa den vaksamhet och raskhet, varmed de företogo sig att låsa och dubbellåsa och med bindgarn och lack försegla alla tillträden och nedgångar till det brottsliga fartyget. I stället för en skrapa för deras förut visade vårdslöshet tycktes saken snarare fordra lovord för deras berömvärda försiktighet efter det olyckan skett, ett tacksamt erkännande av deras raskhet och nit, när saken icke längre kunde hjälpas.
Såvida icke människor äro mer än vanligt obehagliga, är det min narraktiga vana att hysa vänliga känslor för dem. Den bättre delen av min kamrats karaktär, om den har en bättre del, är den jag vanligen mest fäster mig vid, och den utgör typen, efter vilken jag uppfattar mannen.
Som de flesta av dessa gamla tulltjänstemän hade goda drag, och då min ställning till dem, såsom varande både faderlig och beskyddande, var gynnsam för framkallandet av vänskapliga känslor, lärde jag mig snart att tycka om dem allesammans. Det var angenämt på sommarförmiddagarna, när den glödande hetta, som nästan kom andra människor att smälta, endast gav en angenäm värme åt deras halvstelnade kroppar — det var angenämt att då höra dem sitta och prata i bakre förstugan, allesammans i en rad med stolarna stjälpta mot väggen som vanligt, medan de frusna kvickheterna från gångna släkten tinade upp och porlande av skratt gingo över deras läppar.
Till det yttre har gamla människors glättighet mycket gemensamt med barns munterhet. Intelligensen, förutom en djup uppfattning av humor, har föga att göra med saken. Det finns hos båda en glimt, som spelar på ytan och ger ett soligt och glättigt utseende såväl åt det grönskande skottet som åt den grå, multnande stammen. Men i ena fallet är det verkligt solsken, i det andra liknar det mera den fosforescerande glöden från i upplösning statt trä.
Det vore högst orättvis, såsom läsaren väl kan förstå, om jag ville beskriva alla mina förträffliga gamla vänner såsom barn på nytt. Först och främst voro icke alla mina medhjälpare gamla; det fanns bland dem män i sin kraftfulla ålder med utmärkt skicklighet och energi. De stodo högt över det tröga och beroende levnadssätt, vari deras olyckliga stjärna hade kastat dem. Vidare befunnos ålderdomens vita lockar hos somliga vara taket på en intellektuell byggnad i gott skick.
Men vad flertalet av min veterankår angår, tror jag icke att jag gör dem orätt, om jag säger, att de i allmänhet voro en skara tröttsamma gamla själar, som icke av sina mångskiftande upplevelser hade inhöstat någonting värt att bevaras. De tycktes ha kastat bort alla den praktiska visdomens gyllene korn, som de hade haft så många tillfällen att skörda, och högst omsorgsfullt i sina minnen lagt in agnarna. De talade med långt större intresse och salvelse om morgonens frukost och gårdagens, dagens eller morgondagens middag, än om skeppsbrottet för en fyrtio eller femtio år sedan och alla de världens under, som de hade skådat med unga ögon.
Tullhusets fader — patriarken icke blott för denna lilla skara tjänstemän, utan, jag vågar påstå det, för den aktningsvärda tulltjänstemannakåren över hela Förenta staterna — var en viss permanent tullinspektor. Han skulle sannerligen kunna kallas en legitim son av tullsystemet, färgad i ullen eller snarare född i purpurn; ty hans far, en överste under revolutionen och f. d. hamnkapten, hade skapat ett ämbete för hans räkning och utnämnt honom till att bekläda det vid en tid så långt tillbaka, att endast få nu levande människor kunna minnas den.
Denne tullinspektor var, när jag först lärde känna honom, en man på åttio år eller så omkring och säkerligen ett av de underbaraste proven på vintergrönska, som man kan upptäcka under ett helt livs sökande. Med sina blomstrande kinder, sin kraftiga, undersätsiga figur, fint prydd av en blå rock med blanka knappar, sin raska och stadiga gång och sitt alltigenom sunda yttre, syntes han visserligen icke ung, men som en ny uppfinning av moder naturen i form av en människa, som ålderdomen och skröpligheten icke fingo vidröra. Hans röst och skratt, som ständigt skallade genom tullhuset, hade ingenting av darrningen och kacklandet i en gubbes ljud, utan kommo svällande ut från hans lungor som en tupps galande eller en krigstrumpets smattrande.
Om man betraktade honom blott och bart som ett djur — och det fanns högst obetydligt annat att betrakta — var han ett högst tillfredsställande objekt genom den fullkomliga hälsan och sundheten hos sin konstitution och sin förmåga att vid denna höga ålder njuta alla eller nästan alla de fröjder, som han någonsin eftersträvat eller tänkt på. Det bekymmerfria och lugna liv han förde i tullhuset med en säker inkomst och med endast ringa fruktan för förflyttning hade utan tvivel bidragit till att låta tiden fara fram varligt med honom. Men de ursprungliga och mäktigare orsakerna lågo i den sällsynta fulländningen hos hans animala natur, den måttliga proportionen av intelligens och den högst obetydliga tillsättningen av moraliska och andliga ingredienser. Dessa senare egenskaper förekommo verkligen i alldeles lagom mått för att avhålla den gamle herrn från att gå på alla fyra. Han ägde ingen tankeförmåga, intet känslodjup, ingen besvärlig finkänslighet, i korthet sagt, ingenting annat än några vanliga instinkter, som med tillhjälp av det glada lynne, som oundgängligen följde med hans fysiska välbefinnande, på ett högst aktningsvärt och av alla godkänt sätt gjorde tjänst i stället för hjärta.
Han hade varit man åt tre hustrur, alla för länge sedan döda, far till tjugo barn, av vilka de flesta i barndomen eller vid mognare år likaledes hade skattat åt förgängelsen. Det kan tyckas som om här borde ha varit sorg tillräckligt att ge även det soligaste lynne en genomgående dyster anstrykning. Men icke så med vår gamle inspektor! En kort suck var nog för att lyfta av hela bördan av dessa dystra minnen. Ögonblicket därpå var han lika färdig till skämt och leende som ett barn som ännu icke fått byxor; långt färdigare än förvaltarens yngste kammarskrivare, som med sina nitton år var den ojämförligt äldste och allvarligaste av de två.
Jag brukade observera och studera denna patriarkaliska personage med livligare nyfikenhet, skulle jag tro, än någon annan form av mänsklighet som där kom för mina ögon. Han var sannerligen ett sällsynt fenomen, så fullkomlig ur en synpunkt, så ytlig, så bedräglig, så overklig, en sådan absolut nolla i alla andra avseenden. Min slutledning var, att han icke hade någon själ, intet hjärta, intet sinne, ingenting annat, som jag redan sagt, än instinkter. Och likväl hade de få ämnena i hans karaktär blivit så förslaget hopfogade, att man icke hade någon pinsam förnimmelse av någon brist, utan, såsom förhållandet var med mig, kände sig fullkomligt nöjd med det man fann hos honom.
Det var svårt att fatta, huru han skulle kunna existera i ett liv efter detta, så jordisk och sinnlig föreföll han. Men säkert hade hans existens här, under förutsättning att den skulle sluta med hans sista andedrag, icke blivit honom given i ondo utan något högre moraliskt ansvar än djuren på marken. Den hade givits honom med ett större mått av njutning än deras och med all deras frihet från ålderdomens dysterhet och skumma dunkel.
En detalj, i fråga om vilken han stod ofantligt framför sina fyrfotade bröder, var hans förmåga att erinra sig goda middagar, vilkas förtärande hade utgjort en icke ringa del av hans livs lycka. Hans gurmandis var ett högst angenämt drag, och att höra honom tala om rostbiff var lika aptitretande som pickles eller ostron. Som han icke hade någon högre egenskap och varken uppoffrade eller kränkte någon högre begåvning genom att ägna all sin energi och uppfinningsrikedom åt bukens njutning och nytta, var det alltid nöjsamt för mig att höra honom utbreda sig om fisk och fågel och slaktat kött och de bästa sätten att tillaga dem.
Hur långt tillbaka i tiden den verkliga festmåltiden än låg, tycktes hans minnen av god mat bringa doften av stekt gris eller kalkon under själva ens näsborrar. Det fanns på hans gom angenäma smakförnimmelser, som hade dröjt där icke mindre än sextio eller sjuttio år och ännu tydligen voro lika färska som smaken av lammkotletten han nyss hade slukat till frukost. Jag har hört honom smacka med läpparna vid minnet av middagar, vilkas alla gäster med undantag av honom själv redan länge hade utgjort föda för maskar.
Det var underbart att observera, huru vålnader av förflutna måltider oupphörligt stego upp för honom; icke i vrede eller för att kräva vedergällning, utan liksom tacksamma för att han en gång hade uppskattat dem försökte de återupprepa en ändlös rad av njutningar, på en gång skugglika och sinnliga. En oxstek av “tjocka fransyskan”, en ländstek av kalv, ett revbensspjäll, en märklig kyckling eller en synnerligen prisvärd kalkon, som kanske hade prytt hans bord för mycket länge sedan, kunde bli ihågkomna, under det att all vårt släktes senare erfarenhet och alla de tilldragelser, som hade upplyst eller förmörkat hans personliga bana, hade gått fram över honom med lika liten bestående verkan som den övergående brisen.
Den förnämsta sorgliga tilldragelsen i den gamle mannens liv var, så vitt jag kunde döma, hans missöde med en viss gås, som levde och dog för en tjugu eller fyrtio år sedan, en gås med det mest lovande utseende men som vid bordet visade sig så inbitet seg, att förskärarkniven icke gjorde något intryck på hans kropp och han endast kunde styckas med tillhjälp av yxa och handsåg.
Men det är tid att sluta detta utkast, vid vilket jag likväl med glädje skulle dröja ansenligt mycket längre, därför att bland alla män jag känt denna individ var den lämpligaste att vara tulltjänsteman. De flesta personer lida på grund av orsaker, som det kanske här icke är utrymme att närmare ingå på, moralisk skada av detta särskilda levnadssätt. Den gamle inspektoren var oförmögen därtill, och om han så fortsatte med sin tjänst till tidens slut, skulle han vara fullkomligt lika bra som han var då, och slå sig ned vid middagsbordet med fullkomligt lika god aptit.
Det finns en bild, utan vilken mitt galleri av tullhusporträtt skulle vara egendomligt ofullständigt, men som mina jämförelsevis få tillfällen till observation sätta mig i stånd att skissera endast med de enklaste konturer. Det är porträttet av tullförvaltaren, vår präktige gamle general, som efter sin lysande militära bana, på grund av vilken han sedan hade styrt över ett vilt territorium i västern, hade kommit hit för tjugu år sedan för att här tillbringa sitt växlande och ärorika livs afton.
Den tappre soldaten hade redan fyllt sina sjuttio år och fortsatte återstoden av sin jordiska marsch nedtyngd av krämpor, som till och med hans uppeldande minnens krigiska musik endast föga förmådde att lindra. De ben voro nu förlamade, som hade varit de första vid anfallet. Det var endast med en tjänares hjälp och genom att tungt stödja handen på järnräcket som han kunde långsamt och mödosamt gå uppför tullhustrappan, släpa sig över golvet och komma fram till sin vanliga stol vid eldstaden.
Där brukade han sitta och med några små moln på den eljest klara pannan betrakta de figurer, som kommo och gingo, bland frasandet av papper, förestavandet av eder, diskussioner över affärer och tillfälligt tal om tulltjänsten. Alla dessa ljud och saker syntes göra ett enbart otydligt intryck på hans sinnen och knappast hitta vägen till hans inre betraktelsekrets. Hans ansikte var under denna vila milt och vänligt. När man ville fästa hans uppmärksamhet på någonting, lyste hans drag upp med ett uttryck av artighet och deltagande och bevisade, att det fanns ljus inom honom och att det endast var den intellektuella lampans yttre medium, som hindrade strålarna på deras väg.
Ju närmare man trängde hans själs själva grundväsen, dess sundare föreföll det. När han icke längre fann sig manad att tala eller höra på, vilka båda saker kostade honom tydlig ansträngning, återtogo snart hans drag sitt vanliga på intet sätt ovänliga lugn. Det var icke pinsamt att se hans blick, ty fastän beslöjad hade den icke den vissnade ålderdomens slöhet. Hans naturs stomme, ursprungligen stark och massiv, hade ännu icke fallit i ruiner.
Men att under så ogynnsamma förhållanden iakttaga och bestämma hans karaktär var en lika svår uppgift som att i inbillningen utstaka och bygga upp på nytt en gammal fästning sådan som Ticonderoga efter en överblick av dess grå och krossade ruiner. Här och var kanske murarna stå kvar nästan fullständiga, men på andra ställen återstår kanhända endast en oformlig hög, besvärlig och skräpig genom själva sin storlek och överväxt under många år av fred och vanvårdnad med gräs och snår.
Men lika fullt, när jag såg på den gamle krigaren med öm tillgivenhet — ty hur litet jag än kom i beröring med honom, kunde mina känslor för honom, liksom alla två- och fyrfotavarelsers som kände honom, väl benämnas med detta namn — kunde jag urskilja huvuddragen i hans porträtt. Det präglades av de ädla och storslagna egenskaper, som utvisade, att det icke var endast genom en slump utan med god rätt som han hade vunnit ett så berömt namn.
Han kunde enligt min uppfattning aldrig ha utmärkt sig för någon fjäskande verksamhetsanda; det måste, vid vilken period som helst av hans liv, ha fordrats en impuls för att sätta honom i gång. Men när han väl blivit uppeldad, när han hade hinder att besegra och ett passande mål att vinna, var han icke den som släppte taget eller misslyckades. Den eld, som en gång hade uppfyllt hans natur och som ännu icke slocknat, hade aldrig varit av det slag, som flammar upp i ljus och häftig låga, utan snarare en djup, röd glöd liksom hos järn i en smältugn. Styrka, fasthet, bestämdhet, detta var uttrycket av hans vilja, även i det kroppsliga förfall, som i förtid hade smugit sig över honom vid den tidpunkt, om vilken jag talar.
Men även då kunde jag föreställa mig, att han, djupt träffad av någon upplivande påverkan — uppeldad av en trumpetsignal, tillräckligt högljudd för att väcka all hans icke döda utan endast slumrande energi — ännu var i stånd att kasta bort sina krämpor liksom en sjukdräkt, låta ålderdomsstaven falla, gripa till svärdet och ännu en gång stå upp som en krigare. Och i ett så spännande ögonblick skulle han fortfarande ha handlat med lugn.
Men en sådan tavla kunde endast målas i fantasien, den var icke att vänta, icke att önska. Vad jag hos honom såg — lika tydligt som de oförstörbara vallarna till gamla Ticonderoga, redan omnämnt som den mest passande liknelsen — voro dragen av hårdnackad och seg ihärdighet, som väl i hans yngre år kanske övergingo till envishet. Vidare dragen av hans redbarhet, som i likhet med de flesta av hans egenskaper låg i en något tung massa och var lika osmidbar och ohanterlig som ett ton järnmalm; dragen av hans välvilja, som, hur vilt han än gick i spetsen vid bajonettanfallen vid Chippewa och Fort Erie, säkert var av lika äkta natur som den som påverkar någon av eller alla tidens polemiska filantroper.
Han hade, såvitt jag vet, dräpt människor med sin egen hand, de hade fallit liksom grässtrån för lien för det stormande anfall, åt vilket hans ande gav dess segrande kraft. Men hur därmed än må förhålla sig, fanns det aldrig i hans hjärta så mycken grymhet som skulle ha slagit stoftet av en fjärilsvinge. Jag har aldrig känt en människa, till vars inneboende godhet jag mera tillitsfullt skulle ha kunnat vädja.
Många kännetecken — och det sådana, som icke minst kraftigt bidraga till att ge ett porträttutkast likhet — måste ha försvunnit eller blivit fördunklade, innan jag lärde känna generalen. Alla enbart behagliga egenskaper äro vanligen de flyktigaste, och icke heller pryder naturen den mänskliga ruinen med blomster av ny skönhet, som ha sina rötter och sin rätta näring endast i förfallets springor och rämnor, liksom hon sår maskrosor över Ticonderogas i ruiner liggande fästning.
Men även i fråga om behag och skönhet fanns det punkter väl värda att lägga märke till. En stråle av humor kunde då och då hitta vägen genom de töckniga hindrens slöja och glittra angenämt mot oss. Ett drag av medfödd elegans, vilket man sällan finner hos det manliga könet efter barndomen eller den tidiga ungdomen, visade sig i generalens kärlek till blommor och blomdoft. Man kunde tro, att en gammal soldat endast skulle prisa den blodiga lagern kring sin panna; men här fanns en, som tycktes ha en ung flickas kärlek till Floras barn.
Där, vid sidan av eldstaden, satt den präktige gamle generalen, medan överuppsyningsmannen — som dock sällan, om det kunde undvikas, företog sig den svåra saken att inleda honom i samtal — gärna stod litet avsides och betraktade hans lugna och nästan slumrande ansikte. Han syntes borta från oss, fastän vi sågo honom endast några fot ifrån oss, syntes avlägsen, ehuru vi gingo tätt förbi hans stol, omöjlig att nå, fastän vi kunde ha sträckt fram handen och vidrört hans. Kanske levde han ett mera verkligt liv i sina tankar än i den olämpliga omgivningen kring förvaltarens ämbetslokal. Paradens rörelser, stridens larm, den gamla heroiska musikens fanfarer, som han hade hört trettio år tillbaka sådana scener och ljud stodo kanske livs levande för hans intellektuella uppfattning.
Emellertid kommo och gingo köpmän och skeppare, sprättiga kontorister och grova matroser; detta rörliga handels- och tull-liv sorlade omkring honom, och varken med människorna eller deras affärer tycktes generalen underhålla den avlägsnaste förbindelse. Han syntes här vara lika litet på sin plats som ett gammalt svärd — nu rostigt, men som en gång hade blixtrat framför fronten och ännu visade ett klart glitter utefter klingan — skulle ha varit bland bläckhorn, brevpressar och mahognylinjaler på tullförvaltarens skrivbord.
Det fanns en sak, som mycket hjälpte mig att för min själs ögon framkalla den tappre soldaten vid Niagaragränsen, mannen med den enkla och okonstlade viljekraften. Det var hågkomsten av dessa hans minnesvärda ord: “Jag skall försöka, sir!” som han uttalade strax före ett förtvivlat och hjältemodigt företag. Dessa ord andas själen och kynnet hos Nya Englands oförskräckta söner, som fattade alla faror och trotsade dem alla. Om i vårt land tapperheten belönades med adelskap, skulle dessa ord, som tyckas så lätta att uttala, men som endast han med en så farlig och ärofull uppgift framför sig någonsin har uttalat, ha varit det bästa och lämpligaste valspråket på generalens vapensköld.
Det bidrager mycket till en mans moraliska och intellektuella sundhet att nödgas vänja sig vid kamratskap med personer olika honom själv, som bry sig föga om hans strävanden och vilkas krets och förmåga han måste gå utom sig själv för att kunna uppskatta. Skickelserna i mitt liv ha ofta erbjudit mig denna förmån men aldrig mera fullt och mångsidigt än under min ämbetsmannatid.
Det var i synnerhet en person, vars karaktär, då jag studerade den, gav mig ett nytt begrepp om begåvning. Hans gåvor voro avgjort en affärsmans; han var rask, klartänkt och skarpsinnig, med en blick, som trängde genom alla svårigheter, och en organisationsförmåga, som kom dem alla att försvinna liksom genom ett trollslag.
Uppfostrad från barndomen i tullhuset var detta hans rätta verksamhetsfält; och de många invecklade affärsförhållandena, som voro så brydsamma för nykomlingen, tedde sig för honom med regelbundenheten hos ett högst lättbegripligt system. Enligt min uppfattning stod han som idealet för sin klass. Han var sannerligen tullhuset i sig självt eller i alla händelser huvudfjädern, som höll dess mångfaldigt svängande hjul i gång. Ty i en institution som denna, där tjänstemännen anställas för att tillgodose sin egen nytta och bekvämlighet och sällan med någon avgörande hänsyn till deras lämplighet för tjänsten, måste de nödvändigt på annat håll anlita den skicklighet, som icke finnes hos dem själva. Sålunda drog vår praktiske man, liksom magneten drager stålspån, med oundgänglig nödvändighet till sig de svårigheter, som var och en mötte. Med otvunget tillmötesgående och vänligt överseende med vår dumhet, som för en man med hans läggning måste ha synts nästan som ett brott, gjorde han därpå med blotta vidröringen av sitt finger det obegripliga klart som dagen.
Köpmännen värderade honom icke mindre än vi, hans invigda vänner. Hans redbarhet var fullkomlig, den var en naturlag hos honom, snarare än ett val eller en princip. Och icke heller kan det vara något annat än ett huvudvillkor för ett så anmärkningsvärt klart och skarpt förstånd som hans att vara ärlig och ordentlig i skötseln av affärer. En fläck på hans samvete i fråga om hans kall skulle oroa en sådan man på ungefär samma sätt, fastän i långt högre grad, som ett fel i ett bokslut eller en bläckplump på den ena sidan i en kontorsbok. Med ett ord, jag hade här — och det är ett sällsynt fall i mitt liv — lärt känna en person fullkomligt lämplig för den plats han beklädde.
Sådana voro några av de personer, med vilka jag nu hade kommit i beröring. Jag upptog det väl och som en gåva av försynens hand, att jag blivit kastad i en ställning så föga besläktad med mina föregående vanor, och jag föresatte mig allvarligt att draga all den nytta jag kunde därav. Efter mitt kamratskap i mödor och omöjliga planer med de drömmande bröderna på Brook Farm; efter att ha levat tre år under det subtila inflytandet av en intelligens sådan som Emersons; efter dessa vilda, fria dagar på Assabeth tillsammans med Ellery Channing, varvid vi hängåvo oss åt våra vilda spekulationer vid vår brasa av vindfällen; efter att ha talat med Thoreau om barrskogar och indianska reliker på hans eremitage i Walden; efter att ha blivit kräsen genom att sympatisera med den klassiska förfiningen hos Hillards kultur; efter att ha blivit genomträngd av poetisk känsla vid Longfellows härd — efter allt detta var det äntligen tid för mig att öva andra av min naturs förmögenheter och nära mig med en föda, för vilken jag hittills hade haft föga aptit.
Även den gamle inspektoren var önskvärd, såsom ett ombyte av diet, för en man som hade känt Alcott. Jag ansåg det i någon mån som ett bevis på en konstitution väl balanserad av naturen och icke saknande någon väsentlig del av en fullkomlig organisation, att jag, trots att jag kunde minnas sådana umgänges vänner, genast kunde blanda mig med personer av helt olika egenskaper och aldrig knota över bytet.
Litteraturen, dess bemödanden och mål, voro nu av föga vikt vad mig beträffade. Jag brydde mig vid denna tid icke om böcker; de voro långt ifrån mig. Naturen — möjligen med undantag av människonaturen — den natur, som utvecklas på jorden och i himmeln, var i en mening dold för mig; och all den fantasiens sinnrika tjusning, varmed den hade blivit förandligad, gick bort ur min själ. En gåva, en förmögenhet var, om den icke hade gått sin väg, suspenderad och livlös hos mig.
Det skulle ha legat någonting sorgligt och obeskrivligt dystert i allt detta, om jag icke hade vetat, att det berodde på mitt eget val att återkalla vad som kunde vara värdefullt i det förflutna. Det torde dock vara sant, att detta var ett liv, som icke kunde ostraffat levas allt för lång tid; i motsatt fall skulle det göra mig för beständigt till en annan än jag hade varit, utan att förvandla mig till någon form, som det lönade sig att antaga.
Men jag betraktade det aldrig annorlunda än som ett övergående liv. Det fanns alltid en profetisk instinkt, en lång viskning i mitt öra, att inom en icke långt avlägsen tid och när helst en ändring i levnadssätt skulle vara väsentligt till min nytta, då skulle en ändring inträffa.
Emellertid var jag där, en tullens överuppsyningsman och, såvitt jag kan förstå, en så bra överuppsyningsman som behövdes. En man med tankeförmåga, fantasi och förstånd (till och med om han hade dessa egenskaper i tiofaldigt högre grad än den ifrågavarande uppsyningsmannen) kan bli en praktisk man när han vill, bara han vill göra sig besvär. Mina tjänstekamrater, köpmännen och sjökaptenerna, med vilka mina plikter satte mig i allt slags beröring, sågo mig icke i något annat ljus och kände mig förmodligen icke i någon annan karaktär. Ingen av dem, antar jag, hade någonsin läst en sida av det jag författat eller skulle ha brytt sig ett dugg mer om mig, om de hade läst alla sidorna. Och icke heller skulle det ha förbättrat saken det minsta, om dessa gagnlösa sidor hade skrivits med en penna sådan som Burns’ eller Chaucers, som båda voro tulltjänstemän i sina dagar lika väl som jag.
Det är en god, om än ofta en hård läxa för en man, som har drömt om litterärt rykte och om att därigenom skapa sig en rangplats bland världens dignitärer, att få stiga ut ur den trånga krets där hans anspråk erkännas, och finna hur ytterligt betydelselöst utom denna krets allting är, som han uträttat, och allting, som han eftersträvat. Jag vet icke, att jag särskilt behövde läxan, vare sig som en varning eller en kväsning; men i alla händelser drog jag all nytta av den, och icke heller — den tanken gläder mig — kostade mig sanningen, när den stod klar för mig, någon hjärtängslan eller behövde förjagas med en suck.
I fråga om litterära samtal brukade visserligen sjöofficern — en förträfflig kamrat, som fick sin tulltjänst samtidigt med mig och lämnade den endast obetydligt senare — ofta inleda mig i samtal om det ena eller det andra av sina älsklingsämnen, Napoleon eller Shakespeare. Förvaltarens yngste kammarskrivare — en ung man, som efter vad det viskades emellanåt betäckte ett ark av Uncle Sams brevpapper med någonting, som (på ett tiotal fots avstånd) hade mycken likhet med poesi — brukade också då och då tala med mig om böcker såsom en sak, som jag möjligen kände till. Detta var hela mitt bildade umgänge, och det var alldeles tillräckligt för mina behov.
Icke längre angelägen om att mitt namn skulle utbasuneras på titelblad, smålog jag vid tanken att det nu på annat sätt var i svang. Tullens märkare tryckte det, med tillhjälp av en schablon och svart färg, på pepparsäckar, anattokorgar, cigarrlådor och balar med alla slags tullpliktiga varor till bevis på att införseltullen hade blivit erlagd för dessa varor och att de hade blivit reglementsenligt behandlade. Buren på ett så besynnerligt ryktets fortskaffningsmedel fördes kännedomen om min tillvaro, såvitt ett namn kan befordra den, till platser där den aldrig förr hade funnits och till vilka den, som jag hoppas, aldrig mera skall gå.
Men det förflutna var icke dött. Med långa mellantider inträffade någon enda gång, att de tankar, som hade tyckts så livskraftiga och verksamma men bragts att vila så fridfullt, levde upp igen. Ett av de anmärkningsvärdaste tillfällena, då vanan från gamla dagar vaknade hos mig, var det, som gör det i litterärt hänseende lämpligt och passande att erbjuda publiken det utkast jag nu skriver.
I andra våningen av tullhuset finns ett stort rum, där tegelstenarna och de nakna bjälkarna aldrig varit betäckta av rappning och panelning. Denna byggnad ursprungligen beräknad efter en måttstock, som svarade mot den gamla livliga affärsrörelsen i hamnen, och med tanke på ett blivande uppsving, som dock aldrig skulle inträffa — har långt större utrymme än man har användning för.
Denna luftiga sal över tullförvaltarens lokal har därför förblivit oinredd intill denna dag och synes ännu oaktat de gamla spindelnäten, som hänga i girlander under de mörknade bjälkarna, vänta på byggnadssnickarens och murarens arbete. I en vrå i ena ändan av rummet stod en hop på varandra uppstaplade tunnor, som innehöllo packor av ämbetsskrivelser. Hela högar av liknande strunt lågo och skräpade på golvet.
Det var sorgligt att tänka hur många dagar, veckor, månader och år av mödosamt arbete hade slösats på dessa mögliga papper, som nu endast voro en börda på jorden och hade gömts undan i denna ensliga vrå för att aldrig mera skådas av mänskliga ögon. Men vilka högar av andra manuskript, uppfyllda, icke av tråkiga ämbetsformaliteter, utan av uppfinningsrika hjärnors tankar och djupa hjärtans rika utgjutelser, ha icke likaledes övergått i glömska! Och det utan att tjäna till något ändamål på sin tid, såsom dessa högar av papper hade gjort, och det sorgligaste av allt, utan att bereda skrivarna det bekväma levebröd, som tullens tjänstemän hade vunnit genom dessa värdelösa kråkfötter.
Men kanske ändå icke alldeles värdelösa såsom ämnen för lokal historia! Här skulle utan tvivel kunna upptäckas statistiska uppgifter rörande Salems forna handel och anteckningar om dess köpmansfurstar, gamle “kung Derby”, gamle Billy Gray, gamle Simon Forrester och mången annan magnat på sin tid, vars pudrade huvud likväl knappast låg i graven, förrän hans penninghögar började smälta bort. Grundarna av större delen av de familjer, som nu utgöra Salems aristokrati, skulle här kunna spåras från deras verksamhets ringa och obemärkta början, vid en tid i allmänhet långt senare än revolutionen, och fram till en rangplats, som av deras barn betraktas såsom redan för länge sedan uppnådd.
Från tiden före revolutionen är det ont om handlingar; de tidigare tulldokumenten och arkiven hade förmodligen förts till Halifax, när alla kungliga ämbets- och tjänstemän följde den brittiska armén på dess flykt från Boston. Jag har ofta beklagat denna brist, ty om de gingo tillbaka kanske ända till tiden för Cromwells riksföreståndarskap, måste dessa papper ha innehållit många hänsyftningar på både glömda och ihågkomna människor och på gamla seder och bruk, som skulle ha berett mig samma nöje som då jag brukade plocka upp indianska pilspetsar på fälten kring The old manse.
Men en kulen och regnig dag hade jag den lyckan att göra en upptäckt av något litet intresse. Under det jag petade och grävde i skräphögen i hörnet, vek upp ett och annat dokument och läste namnen på fartyg, som för länge sedan hade gått under på havet eller ruttnat vid kajerna, och köpmansnamn, som aldrig numera hördes på börsen och voro svåra att dechiffrera på deras mossbelupna gravvårdar; under det jag kastade en blick på dessa saker med det vemodiga, trötta, halvt motvilliga deltagande, vi skänka kvarlevorna av en död verksamhet, och ansträngde min fantasi, som var trög emedan den begagnades så litet, att av dessa torra benknotor uppväcka en bild av den gamla stadens livliga utseende på en tid, då Indien var en ny trakt och endast Salem kände vägen dit — medan jag höll på med detta, kom jag att lägga min hand på en liten packe, omsorgsfullt inlagd i ett stycke gammalt gult pergament.
Detta omhölje såg ut som om det utgjorde någon officiell skrivelse från en för länge sedan svunnen tid, då skrivarna präntade sin stela och formella handstil på fastare material än vi nu använda. Det fanns hos det någonting, som eggade en instinktiv nyfikenhet och förmådde mig att lösa upp det röda bindgarnet kring packen med en känsla av att en skatt här skulle bringas i dagen. Sedan jag vikit upp pergamentsomslagets stela veck, fann jag handlingen utgöra en med guvernör Shirleys namnteckning och sigill försedd fullmakt för en viss Jonathan Pue såsom kunglig tullöveruppsyningsman i hamnstaden Salem i provinsen Massachusetts Bay. Jag erinrade mig ha läst (förmodligen i Felts Annaler) en notis om överuppsyningsman Pues död för omkring åttio år sedan och likaså, i en tidning av färskaste datum, ett meddelande om uppgrävningen av hans kvarlevor på St. Peterskyrkans lilla gravplats, under det kyrkan restaurerades.
Ingenting annat, om jag minns rätt, fanns kvar av min aktade företrädare i ämbetet än ett ofullständigt skelett och en majestätiskt friserad peruk, som i olikhet med det huvud den en gång hade prytt var synnerligen väl bevarad. Men när jag undersökte papperen, för vilka pergamentsfullmakten tjänade som omslag, fann jag flera spår av mr Pues själsliga del och av hans huvuds inre operationer, än vad den friserade peruken hade innehållit av den vördnadsvärda skallen själv.
Det var i korthet sagt dokument, som icke voro officiella, utan av privat natur, eller åtminstone skrivna av honom såsom privatman och synbarligen av hans egen hand. Att de hade kommit att ligga bland högar av gammalt tullskräp, kan jag förklara endast med det förhållandet, att Pues död hade inträffat plötsligt och att dessa papper, som han antagligen förvarade i sin tjänstepulpet, aldrig hade varit bekanta för hans arvingar eller antogos röra tullsaker. Vid arkivens flyttning till Halifax lämnades denna packe, som visade sig icke ha med det allmänna att skaffa, kvar och hade alltsedan förblivit oöppnad.
Den tidigare överuppsyningsmannen, som förmodligen vid denna tidiga period endast föga besvärades med göromål tillhörande hans tjänst, tyckes ha ägnat några av sina många lediga stunder åt lokala antikvarieforskningar och andra undersökningar av liknande natur. Detta gav en smula ämne till verksamhet för en själ, som eljest skulle ha blivit uppäten av rost.
En del av hans fakta, i förbigående sagt, gjorde mig god nytta vid nedskrivandet av den berättelse i denna bok, som bär titeln “STORGATAN”. De övriga kunna kanske användas för lika värdefulla ändamål längre fram eller möjligen bearbetas, så långt de sträcka sig, till en riktig historia om Salem, såvida min vördnad för födelseplatsen någonsin skulle driva mig till en så from uppgift. Till dess skola de stå till förfogande för vilken person som helst, som är hågad och kompetent att taga det föga givande arbetet ur mina händer. Till slut har jag tänkt deponera dem hos Essex Historiska Sällskap.
Men det, som mest väckte min uppmärksamhet i den hemlighetsfulla packen, var en viss sak av fint, lätt kläde, mycket nött och urblekt. Det bar spår av guldbroderi, men det var mycket slitet och illa åtgånget, så att intet eller högst obetydligt av grannlåten fanns kvar. Det hade arbetats, som man lätt kunde se, med underbar sömnadsskicklighet, och broderiet (såsom damer förtrogna med sådana mysterier ha försäkrat mig) vittnar om en nu glömd konst, som icke kan åter läras ens genom att man drar ut trådarna.
Denna trasa av eldrött kläde — ty tid och nötning och förtärande mal hade reducerat den till föga mer än en trasa — visade sig vid noggrann undersökning antaga formen av en bokstav. Det var bokstaven stort A. Vid noggrann mätning visade sig varje stapel i bokstaven vara precis tre och en kvarts tum lång. Den hade, därom kunde icke råda något tvivel, varit avsedd till en ornamental beklädnadsartikel; men hur den skulle bäras eller vilken rang, heder och värdighet i förgångna tider betecknades därmed, var en gåta (så flyktiga äro härvidlag moderna i denna värld), som jag föga hoppades att kunna lösa.
Och likväl intresserade den mig på ett egendomligt vis. Mina ögon voro fästa på den gamla eldröda bokstaven och jag kunde icke slita dem ifrån den. Säkert låg det någon djup mening i den, värd att tolkas och vilken liksom strömmade ut från den mystiska symbolen och på ett fint sätt meddelades åt mina känsloförnimmelser men undgick min själs analys.
I detta mitt bryderi och under det jag bland andra hypoteser gjorde det antagandet, att bokstaven möjligen hade varit en av de dekorationer, som de vita brukade hitta på för att med dem fängsla indianernas ögon, kom jag att placera den på mitt bröst. Då föreföll det mig — läsaren må gärna småle men får icke betvivla mitt ord — som om jag hade en icke helt och hållet men nästan fysisk känsla av att bokstaven var, icke av rött kläde, utan av rödglödgat järn. Jag ryste och lät ofrivilligt klädet falla till golvet.
Uteslutande upptagen av att betrakta den eldröda bokstaven, hade jag hittills underlåtit att undersöka en liten smutsig pappersrulle, kring vilken den hade varit lindad. Denna öppnade jag nu och hade tillfredsställelsen att finna, nedskriven av den gamle överuppsyningsmannens egen hand, en rätt fullständig förklaring av hela saken. Det var åtskilliga skrivpappersark, som innehöllo många utförliga redogörelser för en viss Hester Prynnes liv och samtal; hon syntes ha varit en rätt märklig person i våra förfäders tycke.
Hon hade haft sin blomstringstid under perioden mellan Massachusetts tidiga dagar och slutet av sjuttonde århundradet. Gamla personer, som levde på överuppsyningsman Pues tid och på grund av vilkas muntliga vittnesbörd han hade satt ihop sin berättelse, mindes henne, när de voro unga, som en mycket gammal men icke skröplig kvinna med ett ståtligt och högtidligt utseende. Hon hade haft för vana sedan så långt tillbaka, att knappast någon kunde minnas det, att gå omkring som ett slags frivillig sjuksköterska och göra allt gott av olika slag hon kunde. Hon åtog sig även att ge råd i alla saker, i synnerhet hjärtesaker, varigenom hon, såsom förhållandet ovillkorligen måste bli med en person med sådana böjelser, av många människor betraktades med den vördnad som tillkommer en ängel, under det hon, såsom jag inbillar mig, av andra ansågs som ett förargligt påhäng.
När jag tittade närmare i manuskriptet, fann jag redogörelsen för andra av denna egendomliga kvinnas handlingar och lidanden, rörande de flesta av vilka läsaren hänvisas till berättelsen med titel “DEN ELDRÖDA BOKSTAVEN”. Och man bör väl ihågkomma, att huvudfakta i denna berättelse äro auktoriserade genom herr överuppsyningsman Pues dokument. De ursprungliga papperen, tillsammans med den eldröda bokstaven själv — en högst egendomlig relik —, äro ännu i min ägo och skola gärna visas för vem som helst som, föranledd därtill av berättelsens stora intresse, kan önska att få se dem.
Man får icke uppfatta det såsom om jag påstår, att jag vid utsmyckningen av min berättelse och uppfinnandet av motiven och sätten för den passion, som påverkade karaktärerna i den, begränsat mig till den gamle överuppsyningsmannens halva dussin skrivpappersark. Tvärtom, jag har i de punkterna tillåtit mig nästan eller fullkomligt lika stor frihet, som om händelserna hade helt och hållet varit min egen uppfinning. Vad jag eftersträvar är konturernas äkthet.
Denna tillfällighet återkallade i någon mån min själ till dess gamla bana. Här tycktes finnas grundstommen till en berättelse. Den gjorde ett starkt intryck på mig, liksom om den gamle överuppsyningsmannen, i sin hundraåriga dräkt och bärande sin odödliga peruk — som begrovs med honom men icke förstördes i graven — hade sammanträffat med mig i den öde salen i tullhuset.
I hans uppträdande låg värdigheten hos en man, som hade innehaft hans majestäts fullmakt och på vilken därför föll en stråle av den glans, som sken så bländande kring tronen. Ack, vilken skillnad emot den skygga uppsynen hos en republikansk ämbetsman, som i sin egenskap av en folkets tjänare känner sig mindre än den minste och stående under den lägste bland sina herrar!
Med sin egen spöklika hand hade den dunkelt sedda men majestätiska figuren givit mig den eldröda symbolen och den lilla rullen med förklarande manuskript. Med sin egen spöklika röst hade han uppmanat mig, med helig hänsyn till min barnaplikt och vördnad för honom — som väl kunde betrakta sig som en av mina förfäder i ämbetet — att bringa de mögliga och malätna frukterna av hans nattarbete inför allmänheten.
“Gör det”, sade överuppsyningsman Pues vålnad och nickade eftertryckligt med sitt huvud, som tog sig så imponerande ut i sin minnesvärda peruk, “gör det, och du skall själv skörda all vinsten därpå! Du kommer snart att behöva den, ty det är inte nu som det var på min tid, då en mans statstjänst var på livstiden och ofta gick i arv. Men jag lägger dig på hjärtat den gamla mistress Prynnes sak: gör din företrädares minne all den heder, som tillkommer honom!” Och jag sade till överuppsyningsman Pues vålnad: “Jag skall göra det!”
Åt Hester Prynnes historia ägnade jag därför mycken eftertanke. Den var ämnet för mina funderingar under mången timme, under det jag gick fram och tillbaka i mitt rum eller, hundrafaldigt upprepande berättelsen, promenerade den långa sträckan mellan tullhusets huvudport och sidoingången och tillbaka igen.
Stor var förargelsen hos den gamle tullinspektoren och vägarna och mätarna, vilkas slummer stördes genom det obarmhärtigt förlängda trampandet av mina fotsteg fram och tillbaka. Erinrande sig sina egna forna vanor brukade de säga, att överuppsyningsmannen gick och promenerade på halvdäck. De inbillade sig förmodligen, att mitt enda mål — och sannerligen det enda mål, för vilket en klok människa någonsin kunde frivilligt taga sig motion — var att skaffa mig aptit till middagen. Och, för att säga sanningen, skärptes aptiten av den östliga vinden, som i allmänhet blåste på denna passage, det enda värdefulla resultatet av så mycken outtröttlig kroppsrörelse.
Så föga lämplig är atmosfären i ett tullhus för fantasiens och känslofullhetens fina skörd, att hade jag stannat där under ännu tio blivande presidentskap, så betvivlar jag, att berättelsen om “Den eldröda bokstaven” någonsin hade kommit för allmänhetens ögon. Min fantasi var en grumlad spegel. Den ville ej reflektera, eller åtminstone endast med eländig dunkelhet, de figurer, med vilka jag gjorde mitt bästa att uppfylla den. Berättelsens karaktärer ville icke låta sig värmas och göras smidbara av någon hetta, som jag kunde framkalla i min intellektuella smedja. De ville varken antaga lidelsens glöd eller känslans ömhet, utan bibehöllo hela stelheten hos döda kroppar och stirrade mig i ansiktet med det föraktfulla brottets orörliga och hemska grin.
“Vad har du med oss att göra?” tycktes detta uttryck säga. “Den lilla makt, du möjligen en gång ägt över overkligheternas värld, är borta! Du har schackrat bort den mot en smula av statens guld. Gå därför och förtjäna din lön!” I korthet sagt, mina egna nästan livlösa fantasifoster häcklade mig som en idiot, och icke utan giltiga skäl.
Det var icke endast under de tre och en halv timme, Uncle Sam fordrade som sin andel av mitt dagliga liv, som denna bedrövliga själsdomning rådde över mig. Den följde mig på mina promenader utefter havsstranden och mina strövtåg ut på landsbygden, så snart jag, vilket skedde sällan och ogärna, kunde förmå mig att uppsöka naturens stärkande behag, som en gång hade skänkt mig en sådan tankens friskhet och livlighet i det ögonblick jag trädde över tröskeln på The old manse.
Samma dvala i fråga om förmågan av intellektuell ansträngning följde mig nu hem och pressade mig när jag nu satt i det rum, som jag högst orimligt kallade mitt arbetsrum. Och icke heller lämnade den mig, när jag sent på aftonen satt i den ödsliga salen, upplyst endast av den glimmande kolbrasan och månen, och försökte i fantasien utmåla scener, som kanske dagen därpå skulle strålande breda ut sig på papperet i brokig beskrivning.
Om inbillningsförmågan vägrade att göra tjänst i ett sådant ögonblick, kunde saken väl anses hopplös. När månsken i ett förtroget rum faller så glänsande vitt på mattan och utvisar alla dess figurer så tydligt, gör det varje föremål så noggrant synligt, men likväl så helt olika mot vad det visar sig på morgonen eller middagen — ett sådant månljus är det bäst passande mediet för en romanförfattare att bli bekant med sina illusoriska gäster.
Där är det lilla husliga sceneriet i det välkända rummet: stolarna, som var och en ha sin särskilda individualitet; bordet i mitten som uppbär en sykorg, en eller ett par böcker, en släckt lampa; soffan, bokskåpet, tavlan på väggen — alla dessa detaljer, som synas så klart, äro så förandligade av det ovanliga ljuset, att de tyckas förlora sin verkliga substans och bli intelligenta varelser. Intet är för litet eller oansenligt för att undergå denna förvandling och vinna värdighet därigenom. En barnsko, dockan som sitter i sin lilla korgvagn, käpphästen — med ett ord allt, som har begagnats till nytta eller till lek under dagens lopp, får nu någonting egendomligt och avlägset, fastän ännu nästan lika livligt närvarande som vid dagsljus.
På detta sätt har alltså golvet i vårt gamla bekanta rum blivit ett neutralt område, någonstädes mellan den verkliga världen och sagolandet, ett område där det verkliga och det inbillade kunna mötas och insupa varandras natur. Här skulle vålnader kunna träda in utan att skrämma oss. Det skulle alltför väl överensstämma med scenen för att väcka förvåning, om vi kastade en blick omkring oss och upptäckte en gestalt, som vi älskat men som gått bort från oss, nu sittande helt lugnt i en strimma av detta trolska månsken och med ett utseende, som skulle komma oss att undra, om den vänt om från en fjärran värld eller aldrig någon gång har gått bort från vår värld.
Den halvt utslocknade kolelden bidrager väsentligt till att framkalla den verkan jag här velat beskriva. Den kastar sin milda färg över rummet med ett svagt rött sken på väggar och tak och med ett av de blanka möblerna reflekterat glitter. Detta varmare ljus blandar sig med månstrålarnas kalla spiritualitet och så att säga ger ett hjärta och förnimmelsen av mänsklig ömhet åt de skepnader, som fantasien framkallar. Det förvandlar dem från snöbilder till människor. Då vi kasta en blick på spegeln, varsna vi — djupt inom dess ram med sina glittrande spökbilder — den pyrande glöden från de halvslocknade stenkolen, de vita månstrålarna på golvet och ett upprepande av hela tavlans glans och skugga, med en förflyttning längre bort från det verkliga och närmare det inbillade.
Om alltså en människa i en sådan stund och med denna scen framför sig, där hon sitter alldeles ensam, icke kan drömma sällsamma ting och ge dem utseendet av sanning, då skall hon aldrig försöka sig på romantiskt skriftställarskap.
Men för mig, under hela min tid som tulltjänsteman, voro månljus och solsken och glöden från brasan fullkomligt ett och detsamma, och ingendera gagnade det ringaste mera än en talgdanks fladdrande. En mängd av för intryck mottagliga känslor och en gåva, som stod i samband med dem — icke särdeles rik och värdefull, men den bästa jag ägde — hade gått ifrån mig.
Men det är min tro, att om jag hade försökt ett annat slags författarskap, skulle mina förmögenheter icke ha befunnits så slöa och overksamma. Jag skulle till exempel ha kunnat nöja mig med att skriva ned de historier, som berättades av en gammal för detta sjökapten, nu en av inspektörerna, som det vore högst otacksamt av mig att icke nämna, alldenstund det knappast gick en dag utan att han skänkte mig ett gott skratt och väckte min beundran genom sin förvånansvärda förmåga som historieberättare.
Hade jag kunnat bevara den pittoreska styrkan i hans stil och den humoristiska kolorit naturen hade lärt honom att kasta över sina beskrivningar, tror jag fullt och fast, att resultatet skulle ha blivit någonting nytt inom litteraturen. Eller jag skulle lätt ha kunnat finna en allvarligare uppgift. Det var en dårskap, så efterhängset som detta materialistiska dagliga liv tryckte på mig, att försöka slunga mig tillbaka i en annan tid eller envisas att vilja skapa bilden av en värld av luft, då i varje ögonblick min såpbubblas spröda skönhet krossades genom den omilda beröringen med något verkligt förhållande.
Klokast skulle det ha varit att släppa tanke och fantasi lösa bland vardagens dunkla ämnen och sålunda göra dem till en klar genomskinlighet, att spiritualisera den börda som började väga så tungt, beslutsamt söka det sanna och oförstörbara värde som låg dolt i de småaktiga och tröttsamma förhållandena och hos de medelmåttiga karaktärer, med vilka jag nu umgicks.
Det var mitt fel. Den sida av livet, som nu var utbredd framför mig, syntes mig tråkig och simpel endast därför att jag icke hade mätt dess djupare innehåll. En bättre bok, än jag någonsin kommer att skriva, låg där; sida efter sida erbjödo sig för mig, just så som de skrevos ut av det flygande ögonblickets verklighet, och försvunno lika fort som de skrevos, endast emedan min hjärna saknade insikter och min hand skicklighet att omskriva dem.
Någon kommande dag skall jag kanske erinra mig några strödda fragment och avbrutna stycken och skriva ned dem och finna bokstäverna förvandlas till guld på sidan.
Dessa iakttagelser ha kommit för sent. För ögonblicket var jag endast medveten om att det som en gång skulle ha varit ett nöje, nu var en hopplös möda. Det fanns ingen anledning att sucka mycket för den sakens skull. Jag hade upphört att vara författare av tämligen dåliga berättelser och avhandlingar och hade blivit en något så när bra tullöveruppsyningsman, det var alltsammans. Men i alla fall är det allt annat än angenämt att förföljas av misstanken, att ens intelligens håller på att tyna av eller dunsta bort utan ens vetskap, liksom eter ur en flaska, så att man vid varje blick finner en allt obetydligare och mindre flyktig bottensats.
Om själva faktum kunde icke råda något tvivel, och då jag studerade mig själv och andra, kom jag till slutsatser rörande statstjänstens verkan på karaktären, som icke voro särdeles gynnsamma för det ifrågavarande levnadskallet. I någon annan form skall jag kanske en gång närmare utveckla denna sak. Må det nu vara nog sagt, att en tulltjänsteman, som står länge i tjänst, knappast kan vara en berömvärd eller aktningsvärd person, detta av många skäl. Ett av dem är det sätt varpå han får sin tjänst, ett annat skäl är själva beskaffenheten av hans verksamhet, som — om än hederlig, det är jag övertygad om — är av sådan beskaffenhet, att han icke deltager i mänsklighetens gemensamma strävanden.
En verkan — som jag tror kunna mer eller mindre iakttagas hos varje individ, som har beklätt en dylik syssla — är att medan han stöder sig på republikens mäktiga arm, viker hans egen styrka från honom. Han förlorar, i en utsträckning som står i proportion till svagheten eller styrkan hos hans ursprungliga natur, förmågan av självhjälp.
Om han äger en ovanlig grad av medfödd viljekraft, eller befattningens enerverande trollmakt icke verkar för länge på honom, kan hans förverkade kraft möjligen återvinnas. Den petade tjänstemannen, lycklig genom den ovänliga undanknuffning, som skickar bort honom i tid för att streta sig fram i en kämpande värld, kan möjligen bli sig själv igen, bli allt vad han en gång har varit. Men det inträffar sällan. Vanligen innehar han sin befattning lagom länge för att bli förstörd och kastas då ut med förslappad motståndskraft för att bäst han kan stappla sig fram på livets knaggliga väg. Medveten om sin egen skröplighet, väl inseende att det härdade stålet och spänstigheten hos honom äro borta, ser han sig sedan för alltid längtansfullt omkring efter ett yttre stöd.
Hans genomgående och ständiga förhoppning — en hallucination, som trotsar modlösheten och tar omöjligheterna lätt, förföljer honom så länge han lever och, skulle jag tro, liksom kolerans krampaktiga ryckningar ansätter honom även en kort stund efter döden — är att han slutligen och efter en icke alltför lång tid skall genom någon lycklig tillfällighet åter komma i statstjänst. Denna tro, mera än något annat, stjäl märgen och kraften ur varje företag, som han möjligen kan drömma om att våga sig på. Varför skulle han knoga och streta och göra sig så mycket besvär att draga sig själv upp ur dyn, då snart nog Uncle Sams starka arm kommer att lyfta upp och stödja honom? Varför skulle han här arbeta för sitt uppehälle eller gå och gräva guld i Kalifornien, då han snart skall på månatliga mellantider lyckliggöras med en liten hög glänsande mynt ur sin onkels ficka?
Det är både sorgligt och egendomligt att se, hur lätt smaken för statstjänst förmår att smitta en stackars karl med denna egendomliga sjukdom. Uncle Sams guld — detta sagt med all aktning för den vördnadsvärde gamle herrn — har i detta avseende en trolsk egenskap liknande den hos Djävulens lön. Var och en som vidrör det, bör se sig väl före, eller också kanske han finner köpet mycket ofördelaktigt för sig, i det att det på samma gång slukar, om icke hans själ, så åtminstone dess bättre egenskaper; dess oförtrutna kraft, dess mod och ståndaktighet, dess självtillit och allt det, som framhäver den manliga karaktären.
Här var en fin framtidsutsikt! Icke därför att överuppsyningsmannen tillämpade denna läxa på sig själv eller medgav, att han kunde bli en sådan stackare, vare sig han stod kvar i sin tjänst eller drevs bort från den. Men mina betraktelser voro i alla fall icke av angenämaste slag. Jag började bli melankolisk och ängslig och forskade ständigt i min själ för att upptäcka, vilka av dess egenskaper som hade gått sin väg och hur pass stor skada de övriga redan hade tagit. Jag försökte räkna ut, hur mycket längre jag kunde stanna kvar i tullens tjänst och likväl förbli en människa.
För att tillstå sanningen så var mitt värsta bekymmer, eftersom det aldrig kunde vara politiskt klokt att köra bort en så stilla individ som jag och det knappast låg i en statstjänstemans natur att frivilligt avgå, att jag troligen skulle bli grå och orkeslös i min uppsyningsmanstjänst, bli även jag ett sådant där djur som den gamle inspektoren. Skulle det icke under gången av det ledsamma tjänstemannaliv, som låg framför mig, till sist bli med mig på samma sätt som med denne vördnadsvärde vän, att jag gjorde middagstimmen till dagens kärna och tillbragte återstoden av den på samma sätt som en gammal hund gör, sovande i solgasset eller i skuggan? En dyster framtidsutsikt för en man, som kände, att den bästa definitionen på lycka var att genomleva hela räckvidden av sina förmögenheter och känsloförnimmelser!
Men jag oroade mig hela tiden alldeles i onödan. Försynen hade tänkt ut bättre ting för min räkning, än jag själv kunde hitta på.
En anmärkningsvärd tilldragelse under tredje året av mitt uppsyningsmannaskap — för att begagna “P. P:s” ton — var general Taylors val till republikens president. Det är av stor vikt, för att rätt kunna bedöma förmånerna av att inneha statstjänst, att taga i betraktande hur tjänsteinnehavaren får det ställt för sig, när en fientlig administration kommer till makten. Hans ställning är då en av de mest besynnerligt pinsamma och i alla avseenden obehagliga, som en stackars dödlig kan bekläda. Sällan förekommer något gott alternativ på någondera sidan, om än det som för honom visar sig som det värsta, som kan inträffa, högst sannolikt kanske visar sig vara det bästa.
Men det är en egendomlig erfarenhet för en man med stolthet och finkänslighet att veta, att hans intressen äro under kontroll av personer, som varken tycka om eller förstå honom och av vilka han, eftersom ettdera ovillkorligen måste inträffa, hellre skulle vilja bli förorättad än att stanna i förbindelse med dem. Egendomligt är det också för den, som har bevarat sitt lugn under striden, att observera den blodtörst som visas i triumfens ögonblick, och att veta att han själv är ett av dess föremål.
Det finns få fulare drag hos människonaturen än denna tendens, som jag nu lade märke till hos män, som ingalunda voro sämre än deras medmänniskor, att bli grymma endast emedan de äga makt att göra ont. Om giljotinen, i fråga om dess användning på statens tjänstemän, vore en bokstavlig verklighet i stället för en av de lämpligaste metaforer, tror jag fullt och fast, att de aktiva medlemmarna av det segrande partiet voro tillräckligt upphetsade för att hugga huvudet av oss allesammans och tacka Gud för tillfället!
Det synes mig, som har varit en lugn och intresserad iakttagare såväl i seger som nederlag, att denna ondskans och hämndens grymma och bittra anda aldrig har utmärkt mitt eget partis många segrar, såsom den nu gjorde med det gammalliberala partiet. Demokraterna taga ämbetena, såsom en allmän regel, därför att de behöva dem och därför att många års praktik har gjort det till en den politiska krigföringens lag, som det vore svaghet och feghet att knota över till dess ett annat system blivit proklamerat. Men den långa segervanan har gjort dem ädelmodiga. De förstå att skona, när tillfälle gives, och när de slå till, kan yxan sannerligen vara skarp nog, men dess egg är sällan förgiftad med ondska, och icke heller ha de för vana att skymfligt sparka huvudet, som de nyss ha slagit av.
I korthet sagt, hur obehaglig minst sagt min ställning än var, ansåg jag mig ha stora skäl att lyckönska mig till att jag var på den förlorande i stället för den segrande sidan. Om jag dittills icke hade tillhört de varmaste politiska partigängarna, började jag nu vid denna tid av faror och motigheter att bli ytterst nogräknad med, vilketdera partiet jag gav min förkärlek. Icke heller var det utan en känsla liknande sorg och blygsel som jag på grund av en förnuftig beräkning av chanserna såg mina egna utsikter att få behålla min tjänst vara bättre än mina demokratiska partivänners och kamraters. Men vem kan blicka en enda tum in i framtiden, vem ser längre än näsan räcker? Mitt eget huvud var det första, som föll!
Det ögonblick, då en människas huvud faller, är sällan eller aldrig, skulle jag tro, just det angenämaste i hennes liv. Men likväl gäller till och med om en så allvarlig händelse, liksom om större delen av våra olyckor, att den för med sig sin egen bot och tröst, om den lidande endast gör det bästa i stället för det värsta av den olycka, som drabbar honom.
I mitt särskilda fall lågo de tröstande ämnena nära till hands och hade verkligen ingått i mina funderingar en ansenlig tid innan det var nödvändigt att tillgripa dem. I betraktande av att jag redan förut hade känt mig trött på min tjänst och hade umgåtts med tankar på att taga avsked, liknade min belägenhet i någon mån en persons, som tänkte begå självmord och, utan att hoppas på någonting sådant, hade den goda turen att bli mördad. I tullhuset hade jag, liksom förut på The old manse, tillbragt tre år, en tid tillräckligt lång att låta en trött hjärna vila ut, tillräckligt lång att avbryta gamla intellektuella vanor och ge plats åt nya, tillräckligt lång och för lång att ha levat i ett onaturligt tillstånd, utan att göra någonting, som verkligt var till nytta eller nöje för någon mänsklig varelse, och avhållande mig från mödor, som åtmonstone skulle ha stillat en orolig drivkraft inom mig.
Därtill kom, att vad hans avsättning utan allt krus angick, var f. d. tullöveruppsyningsmannen icke så särdeles missnöjd med att av de gammalliberala bli erkänd som fiende, eftersom hans overksamhet i politiska ting, hans böjelse att hellre efter behag ströva omkring på det breda och lugna fält, där alla mäniskor kunna mötas, än att inskränka sig till de smala stigar, där bröder av samma familj måste gå ur vägen för varandra, emellanåt hade kommit hans partikamrater demokraterna att ifrågasätta, om han var en vän. Nu, då han hade vunnit martyrskapets krona (fastän han icke längre hade något huvud att bära den på), kunde saken anses avgjord.
Slutligen syntes det honom, föga heroisk som han var, mera hedrande att bli störtad vid det partis fall, med vilket han hade varit nöjd att stå tillsammans, än att stanna kvar som en förlorad överlevande när så många värdigare män stupade, och att, sedan han under fyra år hade levat på en fientlig styrelses nåd, slutligen tvingas att bestämma sin ställning på nytt och göra anspråk på en vänskaplig styrelses ännu mera förödmjukande nåd.
Emellertid hade pressen tagit upp min sak och lät mig under ett par veckors tid flacka omkring i spalterna i mitt halshuggna tillstånd, liksom Irvings “Den huvudlöse ryttaren”, hemsk och grym och längtande efter att bli begraven, såsom en politiskt död man bör göra.
Detta vad mitt figurliga jag angick. Den verkliga mänskliga varelsen hade under hela denna tid, med huvudet lugnt kvarsittande på axlarna, kommit till den bekväma slutsatsen, att allt var till det bästa. Och efter att ha lagt ned litet pengar på papper, pennor och bläck hade han öppnat sitt länge obegagnade skrivbord och var åter en litterär man.
Det var nu som min gamle företrädares, herr överuppsyningsman Pues, arbeten på lediga stunder kommo med i spelet. Rostigt som det var genom att på så lång tid icke ha begagnats, behövde mitt intellektuella maskineri litet tid för att bringas att verka på berättelsen med en något så när tillfredsställande effekt. Även nu har den, fastän slutligen mina tankar mycket uppgingo i arbetet, i mina ögon ett strängt och dystert utseende, för litet upplyst av vänligt solsken, alltför ringa upphöjt av de ömma och förtroliga inflytanden, som mildra nästan varje naturens och det verkliga livets scen och utan tvivel borde mildra varje målning därav.
Denna föga fängslande verkan beror kanske på den period av knappast avslutad revolution och ännu sjudande oro, vari berättelsen skapades. Men detta är icke något tecken på bristande glättighet i den skrivandes sinne, ty han kände sig lyckligare, under det han strövade genom dessa sollösa fantasiers dunkel, än vad han hade gjort någon gång sedan han lämnade den gamla lantgården.
Några av de kortaste berättelserna, som bidraga till att göra boken, ha likaledes skrivits sedan jag ofrivilligt kom att lämna tjänstemannalivets mödor och ära, och de övriga ha plockats ur kalendrar och tidskrifter som äro av så gammalt datum att de ha gått cirkeln runt och blivit nya igen.
För att anknyta till metaforen den politiska giljotinen, kan det hela betraktas som en HALSHUGGEN ÖVERUPPSYNINGSMANS PAPPER, och det utkast, jag nu går att avsluta och som möjligen är för mycket självbiografiskt för en anspråkslös person att ge ut under sin livstid, bör lätt kunna ursäktas hos en man, som skriver från andra sidan graven. Frid vare över hela världen! Min välsignelse åt mina vänner! Min förlåtelse åt mina fiender! Ty jag befinner mig i fridens rike!
Livet i tullhuset ligger som en dröm bakom mig. Den gamle inspektoren — som i förbigående sagt, det gör mig ont att säga det, blev kullkastad och dödad av en häst för någon tid sedan och som väl eljest skulle ha levat för evigt — han och alla dessa andra vördnadsvärda personer, som sutto tillsammans med honom vid tulluppbörden, äro endast skuggor i min syn, vithåriga och rynkiga beläten som min fantasi brukade leka med och nu har kastat bort för alltid.
Köpmännen — en Pingree, Phillips, Shephard, Upton, Kimball, Bertram, Hunt — dessa och många andra namn, som ännu för ett halvt år sedan hade en så klassisk förtrolighet för mitt öra, dessa affärsmän, som syntes intaga en så viktig plats i världen — hur liten tid har det icke behövts för att slita mig från dem allesammans, icke blott i handlingen utan i minnet! Det är med möda jag erinrar mig dessa få personers figurer och benämningar.
Snart skall även min gamla födelsestad hägra för mig genom minnets dis, med ett töcken ruvande över och omkring den, liksom om den icke vore en del av den verkliga jorden, utan en överväxt by i fantasiens rike, med endast imaginära invånare befolkande dess träkåkar och promenerande på dess gamla tråkiga stigar och den prosaiskt långdragna huvudgatan. Hädanefter upphör den att vara en realitet i mitt liv. Jag är medborgare på ett annat ställe.
De goda stadsborna komma icke att sakna mig mycket, ty fastän det i mina litterära strävanden har varit mig ett så kärt mål som något att vara av någon betydenhet i deras ögon och efterlämna ett angenämt minne i detta hemvist och sista viloställe för så många av mina förfäder, har likväl där aldrig för mig funnits den vänliga atmosfär, som en litterär man behöver för att bringa sin själs bästa skörd till mognad. Jag kommer att trivas bättre bland andra ansikten; och dessa förtrogna ansikten, det behöver knappast sägas, komma att trivas fullkomligt lika bra utan mig.
Men kanske ändå — åh, förtjusande och triumferande tanke! — det nuvarande släktets barnbarnsbarn en gång skola med vänlighet tänka på dussin författaren i svunna tider, när fornforskaren i en kommande tid bland minnesvärda platser i stadens historia pekar ut stället, där STADSPUMPEN fanns till.
Hawthorne tillade följande not till andra upplagan
av DEN ELDRODA BOKSTAVEN:
Till författarens stora förvåning, och (om han vågar säga det utan att ytterligare såra) även till hans synnerligen stora nöje, finner han, att inledningen till DEN ELDRÖDA BOKSTAVEN, som är ett utkast om livet på ämbetsmannabanan, har framkallat en upphetsning utan like i det aktningsvärda samhället i hans omedelbara omgivning. Den kunde sannerligen knappast ha varit våldsammare, om han hade bränt upp tullhuset och släckt dess sista rykande bränder i en viss vördnadsvärd persons blod, mot vilken han antages hysa synnerlig ondska.
Som detta allmänna ogillande skulle vila mycket tungt på honom, om han vore medveten om att ha gjort sig förtjänt av det, ber författaren härmed att få säga, att han omsorgsfullt har läst igenom dessa inledande sidor, gjort det med avsikt att ändra eller stryka allt, som kunde befinnas olämpligt, och lämna den bästa gottgörelse han kunde för de rysliga saker man har anklagat honom för. Men det synes honom som om de enda anmärkningsvärda dragen hos utkastet äro dess frimodiga och äkta gladlynthet och den allmänna noggrannhet, med vilka han skildrat sina uppriktiga intryck av de beskrivna karaktärerna. Vad angår fiendskap eller illvilja av något slag, personlig eller politisk, frånsäger han sig på det bestämdaste alla sådana bevekelsegrunder. Skissen skulle kanske ha kunnat alldeles utelämnas utan förlust för allmänheten eller skada för boken. Men då han nu företog sig att skriva den, anser han, att han icke skulle ha kunnat göra det i en bättre eller vänligare anda och icke heller, så långt hans förmåga nu räckte, med en livligare sanningsverkan.
Författaren känner sig därför nödsakad att åter låta inledningen medfölja boken, utan att ändra en rad.
Salem den 30 mars 1850.
- ↑ Stadsdel i London mellan Londondockorna och Thames. Övers:ns anm.