En gammal stockholmares minnen/Del 1/Utomhus
UTOMHUS.
Under min tidigare barndom såg jag just icke mycket af lifvet på Stockholms gator, men hvad jag såg stannade i minnet. Mig syntes rörelsen storartad, fastän den i själfva verket ej var synnerligt betydlig och på intet sätt kunde jämföras mot i slutet af århundradet. I skolan lärde jag mig, att hufvudstadens folkmängd på 1830-talet utgjorde 80,000 personer, och det var, erfor jag sedan, icke mer än mellan 4 och 5,000 i ökning på ett halft hundra år. Och huru såg det ut i denna stora småstad?
Gick man Västerlånggatan framåt en morgon, fann man bodägarne och deras biträden, de s. k. handelsbetjänterna, i fart med att skrufva från träluckorna och taga ett kvasttag utanför dörren. Men alla bottenvåningarna vid den gatan voro icke då ännu inredda till handelsbodar, och i de öfre våningarna fanns icke en enda lägenhet, som begagnades till butik eller kontor. De upptogos helt och hållet af boningsrum. För en hygglig våning på fyra eller fem rum erlades en hyra af ett par hundra riksdaler riksgälds, och man klagade öfver de »oskäligt höga» hyrorna.
Bland Västerlånggatans märkvärdigheter på 1830-talet räknades källaren Dufvan, guldsmeden Jonas Lindberg, kallad Silfver-Jan, samt Blomman i Brinken, till hvilka man lade krusbärsbusken på n:r 54 och huset Pärlan (n:r 52), för att icke tala om Slottskansliets d. v. hus, nu n:r 27, den vackra af Erik Palmstedt uppförda byggnaden, som ligger på gränsskillnaden mellan Uppland och Södermanland.
⁎
Dufvan fanns i hörnet af Västerlånggatan och Stora Gråmunkegränd och var en af hufvudstadens förnämsta källare, ett gammalt aktningsvärdt ställe, som hade funnits på samma plats åtminstone 1771, då J. Brolin gaf ut sin karta öfver »staden mellan broarna».
Redan 1728 upptages i Stockholms första adresskalender en källare med samma namn, men denna, som hölls af Martin Bellmans änka, var belägen vid Österlånggatan. Änkan Bellman hade varit gift med den 1706 aflidne källarmästaren B., bror till Carl Michaels farfar, professorn i Uppsala. Innehafvare 1771 var G. Corssar, af skotsk adlig släkt, hvaraf en medlem hade kommit till Stockholm i slutet af 1600- eller början af 1700-talet och ligger begrafven i Storkyrkan.
Under de senaste åren af 1700- och början af 1800-talet hölls värdshusrörelsen där af källarmästaren Nils Otter, kapten vid borgerskapets infanteri och en af stiftarne af Sällskapet i Stockholm. Rörelsen öfvertogs sedan af denne Otters brorson Jacob Niclas Otter, hvilken afled 1834. Ända till dess huset på 1870-talet refs för att lämna plats åt Skandinaviska bankens byggnad, satt på muren åt Västerlånggatan bilden af en dufva i sten. Åt gränden fanns ett annat exemplar samt inne i det ena källarrummet en tredje sådan fågel.
⁎
Guldsmeden Jonas Lindberg hade sin försäljningsbod först mellan Tyska Brinken och Järntorget, med ett utbyggdt fönster, sådant som då började komma i mod. Öfver det utbyggda fönstret satt en förgylld kula eller, som butikägaren själf skref, en »förkyld kulla». Boden flyttades sedan till n:r 83 Järntorget, men var på båda ställena mest bekant för att ägaren flera gånger stod till rätta för att ha köpt stulet gods. »Silfver-Jan» uppträdde äfven som nationalekonomisk skriftställare och gaf ut en bok, kallad Finance-Spegel, »i hvilken Svenska folket kunde se (n. b. om det vill) huru genom 147 utländska varuartiklar Sverige, blott på ett enda år, förlorade i arbetsförtjänst öfver tre millioner riksdaler banko».
Den mångfrestande guldsmeden förevisade också ett Hydro-Oxygen-Microscope, som, enligt hvad han tillkännagaf, förstorade fem hundra tusen gånger och som han hyrt in i Bergstrahlska huset, hvilket lyste med åtskilliga »schene Rariteten».
⁎
Huset n:r 54, hvilket ägdes af bleckslagaränkan Beata Jäger, utmärkte sig genom en hvarje år grönskande krusbärsbuske, som växte ut från släta muren ofvanför porten, en lika vacker som ovanlig prydnad för ett hus vid denna äkta stadsgata. Huru busken kommit till var icke bekant, men den frodades i flera årtionden, till dess man vid en reparation af huset på 1870-talet ganska onödigt uppoffrade den.
I detta hus bodde på den tiden en guldsmed Flodin, som åtnjöt ett godt anseende för redbarhet och skicklighet. Af hans tre söner blef den äldste, Jean, den bekante bokhandlaren vid Malmtorgsgatan, hvars firma ännu finnes i Brunkebergs hotell. Den yngste är den kände bokförläggaren Sigfrid Flodin.
Huset där näst intill, n:r 52, ägdes på 1830-talet af grosshandlaren A. L. Lamm, som också var ägare till en bomullsfabrik i Maria församling. I vår tid äges detta hus af änkefru E. Lamm. Det var i äldre tider kändt under namnet Pärlan, och såväl öfver porten åt gatan som inne på gården sitter ännu en i sten uthuggen figur, som visserligen har tycke af ett päron, men också mycket väl kan tagas för en pärla.
⁎
»Blomman i Brinken» fanns i huset snedt emot Pärlan, på andra sidan Tyska brinken, i kvarteret Morpheus, hvilket hus på 1830-talet ägdes af grosshandlaren C. G. Bäck, som också rådde om Finnboda vid Saltsjön med därtill hörande Beckbruket. Hans dotter Euphrosyne Wilhelmina gifte sig 1830 med den bekante orientalisten och skildraren af resor i Österlandet Jakob Berggren, kyrkoherde i Skällvik i Linköpings stift.
I detta hus låg på nedre bottnen, i hörnet af gatan och brinken, en sidenkramhandel, som var ganska ståtlig för den tidens förhållanden och hvilken framgångsrikt täflade med Medbergs vid Mynttorget och med Brobergs vid Fredsgatan, hvilken senare dock hade varit med ända sedan 1818.
Hvad som skapade den nyss nämnda Västerlånggatbutikens framgång var väl i främsta rummet goda varor och redbart bemötande, men mycket bidrog också, att boden ägdes af en Bellman, son till Carl Michael. Adolf Bellman, sidenkramhandlaren, var den fjärde i ordningen af Carl Michaels söner och endast föga öfver fyra år, då fadern afled. Tjugufem år efter faderns frånfälle gifte sig Adolf med Marie Louise Lavin, dotter af en kryddkramhandlare i Stockholm, hvarom närmare upplyses i L. M. W. Örnbergs »Svenska ättartal».
Adolf Bellman var en fin och städad, af alla omtyckt och aktad man, en af Stockholms borgerskaps femtio äldste, hvilken umgicks i bildade kretsar och icke saknades i de ordenssällskap, där faderns minne firades, och hvilkas sammankomster ofta lifvades af äfven sonens poetiska anlag. Såsom barn såg jag honom många gånger och fäste min uppmärksamhet vid hans fördelaktiga utseende och prydliga klädsel. Men vid några och fyrtio års ålder blef han sinnessjuk och afled på sommaren 1834, icke långt före kolerans utbrott i Stockholm.
⁎
Unge Bellman, som Adolf B. vanligtvis kallades, var dock icke den som förlänade största glansen åt sidenkramhandeln i hörnet af »brinken», och så väl källaren Dufvan som Silfver-Jan, Slottskansliets hus, krusbärsbusken på femtifyran och huset Pärlan voro icke så märkvärdiga, tyckte stadens damer, som blomman i brinken. Så benämnde de den yngling, som, oaktadt sina unga år, öfvertog Bellmans affär och redan förut väckt uppmärksamhet för sitt fagra anlete, sitt vinnande sätt att vara och den oemotståndliga älskvärdhet, som intog i synnerhet fruntimmersvärlden i hufvudstaden.
Vid Adolf Bellmans frånfälle var denne yngling, hvars namn var Carl Jacob Ström, ej äldre än aderton år, men hade då redan i ett par år varit ett värderadt biträde i butiken och hunnit göra sig i hög grad omtyckt af kunderna. För hans skull ville damerna helst handla i den butiken, och dit kommo de från äfven aflägsna trakter i hufvudstaden.
I många år innehades samma sidenkramhandel af Carl Jacob Ström, men affären gick slutligen icke så utmärkt som under de första årtiondena. Svårt är att uppgifva orsaken, men visst är att tiderna förändras och vi med dem. Äfven blomman i brinken var slutligen icke längre på modet, ehuru han fortfarande var samma fina och älskvärda personlighet, men ej längre ung. Han upphörde slutligen med handeln, men fortfor att vara verksam och arbetade i många år på K. A. Almgrens kontor. Han afled den 24 maj 1903 i en ålder af åttiosju år.
⁎
Hade man gått Västerlånggatan i ända och passerat öfver Storkyrkobrinken, där stadens boklådor, med undantag af Deleens och Holmbergs, då befunno sig, kom man i den del af gatan som då och långt senare benämndes Stadssmedjegatan, vid hvars västra sida Urväders-, Kolmätar- och Klockgjutargränderna utmynnade, tre ytterst osnygga gränder, befolkade af stadens afskum, under det likväl Stadssmedjegatan själf var ganska fin och hade godt rykte.
Utom stadsmajor Strindbergs kryddbod, fanns vid den gatan kapten G. Westlind J:sons mycket bekanta klädeshandel. Kaptenen var handlande, men tillika officer vid borgerskapets infanteri. Borgare med anseende tillhörde vanligtvis en af de två borgerliga officerskårerna och benämndes alltid med sin grad inom kåren.
Man sade således icke »vill handelsmannen» eller »vill herr Westlind skära af kläde till ett par byxor», utan det hette: »behagar kapten skära» o. s. v. En sådan officers hustru titulerades också efter mannens grad och benämndes i hvardagslag fru kaptenskan, fru majorskan, o. s. v.
Mynttorget har icke mycket förändrat sig på femtio år. Stockholms brandförsäkringskontor hade allt sedan 1807 innehaft det gamla Rosenadlerska huset, i hvars bottenvåning sidenkramhandlar Medberg hade sin mycket besökta handelsbod.
Den närbelägna Helgeandsholmen såg däremot helt annorlunda ut mot i vår tid. Det kungliga stallet, hvars goda arkitektur var Tessins verk, tillhörde Stockholms sevärdheter. I de två sista husen på holmens norra udde, n:s 9 och 11, hade poliskammaren sin lokal. I n:o 7 bodde i många år biträdande polismästaren Limnelius. I n:o 5 hade hattmakaråldermannen C. J. Lorenz, bördig från Polen, öppnat en varmbadinrättning och därmed bidragit att afhjälpa en väsentlig brist inom hufvudstadens hygieniska förhållanden. Dittills hade stockholmarne nöjt sig med en mycket anspråkslös finsk badstu vid Stora Glasbruksgatan.
De fyra husen 5—11 ägdes af konungen. De två 1—3, boställen för Första hofstallmästarn och understallmästarn, tillhörde k. maj:t och kronan.
Helgeandsholmen, i dagligt tal kallad Gamla Norrbro, hade stallet och poliskammaren att tacka för den lifaktighet, som där visade sig. Under det kungliga kuskar och stallknektar förde ut och in ädla dragare och springare, släpade »korfvar» och »paltar» af med manliga och kvinnliga fångar, och det saknades aldrig nyfikna för att beskåda så väl de ena som de andra.
Då man från Stan skulle begifva sig till Norr, tog man dock helst vägen öfver Nya bron, hvilken fullbordats redan i århundradets början, men fortfarande kallades ny.
Brons östra sida utgjorde också en mycket omtyckt promenadplats, där man på middagsstunderna såg hufvudstadens beau monde, hvilken först vid århundradets midt flyttade lustvandringen till Karl XIII:s torg. Men nedanför denna sida af bron öppnades redan 1832 en ny promenad- och förfriskningsplats på den gamla Barkareholmen, som från en skräpig, till intet nyttig klippa förvandlades till den täcka förlustelseort, som snart kallades Strömparterren. Det föreslagna namnet Josefinelund blef aldrig populärt, så populär kronprinsessan Josefina dock var men begagnades en tid tämligen allmänt, såsom jag erinrar mig.
Gällde det blott en affärsvandring, höll man sig på brons västra sida, hvilken, mot kungliga stallets baksida, begränsades af en ful mur, hvars enformighet afbröts endast af ett vid södra änden befintligt sockerstånd, på hvars med röd duk belagda disk åtskilliga sötsaker lockade det unga Stockholm.
I slutet af 1830-talet refs denna mur, och på platsen uppfördes Basaren, med Adolf Bonniers från Storkyrkobrinken flyttade boklåda i södra mynningen och De la Croix kafé i den norra samt flere handelsbodar, såsom L. G. Rylanders bokhandel, C. G. Sundströms klädeshandel, Personnes sidenkramhandel, B. Lejas och M. Jacobsons »Galanteribodar», Schuberts hattstofferarbutik m. fl., hvilka efter den tidens åsikt ansågos mycket präktiga.
När man kommit öfver bron norrut, befann man sig, liksom nu, midt emot Gustaf II Adolfs ryttarstod, då endast några och trettio år gammal, samt »Prinsessans palats» på ena sidan och kungliga operahuset på den andra, icke som nu i mycket olika gestalter, utan i godt verkande arkitektonisk öfverensstämmelse.
I torgets bakgrund reste sig Kastenhofshuset med källarerum och källarehvalf, de förra för matgäster och dryckesbröder, de senare för fångar. Där dömde också norra förstadens kämnärsrätt, och där funnos boställsrum m. m., en brokig blandning som gjorde Kasten Hoffs ett par hundra år förut innehafda lokal till en af Stockholms märkligare hus. Ännu på 1830-talet tänkte ingen, att detta hus skulle en gång förvandlas till det präktiga gästhus som Hôtel Rydberg nu är.
På andra sidan om Malmtorgsgatan reste sig det stora och fula Dævelska huset, som förut hade tillhört kanslirådet Ekestubbe, sedan blef det Palinska och slutligen förvandlades till Inteckningsbolagets ståtliga affärshus.
I hörnet af Fredsgatan, utanför prinsessans palats, som namnet ännu var, stod ett pepparkaksstånd, ett af de många som då funnos på Stockholms gator. Palatsets utseende var då likadant som nu, men högvakten var manstarkare och kommenderades af en löjtnant, hvilken alltid plägade någon stund infinna sig på första raden i kungliga operan, så vida föreställning då gafs där.
De förnämsta butikerna vid Fredsgatan voro Brobergs sidenkramhandel och Zethelius’ guldsmedsbod, den förre i n:o 13, den senare i huset bredvid, hörnet af Drottninggatan, sedan Hammers lokal.
⁎
Drottninggatan var på 1830:talet, liksom den ännu är, Stockholms förnämsta gata, och ehuru handelsbodar icke funnos högre upp än till Klara Bergsgränd, var dock handeln efter den tidens förhållanden ganska liflig. Möllenborgs guldsmedsbutik fanns på samma ställe som nu, i Fagerbergska huset, och i detta hus, hörnet af Karduansmakargränd, hade John Leman redan 1819 öppnat en bod för fruntimmersartiklar och modepynt, hvilken bod fanns kvar ända långt in i vår tid.
De i allmänhet ganska stora, ehuru just icke så prydliga husen vid Drottninggatan samt Stora och Lilla Vattugränd, Odens gränd o. s. v. beboddes af »bättre folk», sådana som nu ha bostäder på Östermalm. Bland de förnämare husen ansågs n:o 21, i hörnet af Drottninggatan och Lilla Vattugränd och då tillhörde grefve G. af Ugglas samt ännu utmärkes af de prydliga pelarne vid ingången från Drottninggatan. Falkenbergska huset mellan Stora Vattugränd och Odinsgränd samt Braheska egendomen i hörnet af sistnämnda gränd voro högaristokratiska tillhörigheter, men äro nu i borgerlig ägo.
Midt emot Hötorgsgränden låg det stora hus som uppförts af bagaren Piel, en tysk som vunnit förmögenhet i Stockholm. Där går nu Kungsgatan.
I hörnet af Skvalbänken (nu Tunnelgatan), ett brädfodradt dike, där rännstensvattnet forsade under en liten träbro, reste sig och reser sig ännu det stora hus som bryggaren och ryttmästaren Brandelius låtit uppföra på 1780-talet, då en af de största enskilda byggnader i Stockholm. Detta hus innehades en tid af spanska sändebudet Moreno d. ä., men beboddes på 1830-talet helt och hållet af ryske, i Holland födde, ambassadören van Suchtelen. Med en viss räddhåga gick jag förbi det huset, då jag med mina föräldrar begaf mig på lustvandring till Haga, ty min far talade om »ryssen» som slagit sig ned i det gamla borgarhuset.
De stockholmare, som icke hade tillträde till den ryske excellensens aftonsällskap, talade med stor farhåga om inflytandet af de ryska rublerna och betraktade med ovilja det stora huset. Där funnos dock, enligt hvad sakkunniga intygade, ett dyrbart bibliotek och en betydlig konstsamling, mycken bildning och den finaste sällskapston. Bland ryska beskickningen voro också general Bodisco och öfverste Bodisco omtyckta deltagare i vår hufvudstads bästa sällskap.
Snedt emot ryska ministerhotellet (nu generalkonsul Fränckels hus) och på den plats dit apoteket Nordstjernan sedan flyttades och ännu befinner sig stod invid ett gammalt plank ett af de många bakelse- och pepparkaksstånden, hvilket skulle ha varit märkligare än öfriga sådana, emedan det hade innehafts af en kvinna som företrädesvis kallades Bakelse-Jeanna. Hennes benämning öfvergick sedan till många, att ej säga alla andra gamla kvinnor, som sålde bakelser.
Närmast norr om ryska ministerhotellet låg kommerserådet Filéns egendom, men som på 1830-talet innehades af en bland hans mågar, Samuel Enander, konduktör i öfverintendents-ämbetet. Det sades, att Filén mycket förskönat den bakom huset belägna trädgården, som sträckte sig ända ut till Holländaregatan, men under senare årtionden icke åtnjöt någon omvårdnad och år 1901, efter den siste Enanders, konduktörens äldste sons, frånfälle jämte den öfriga egendomen såldes till Klara badinrättning. Det äldsta af de två ursprungliga Enanderska eller Filénska husen hade byggts af den bekante arkitekten, öfverintendenten frih. C. Hårleman.
Konduktörens båda söner, Samuel och Carl, med hvilken sistnämnde jag var gymnasiekamrat, innehade egendomen sedan i flere årtionden, men gjorde föga för dess underhållande.
Midt emot den Enanderska egendomen låg ett litet gulmåladt trähus, som innehöll Barnhuskällaren, ett mycket besökt värdshus, men som nedbrann 1844. Den s. k. stora Barnhusgården var icke densamma som den inom inrättningen då och långt därefter befintliga gårdsplatsen, utan upptog det område, där Trädgårdsföreningens park sedan uppstod och där Wilhelm Davidson anordnade sina Concerts à la Musard i fria luften samt där Norra latinläroverkets palats nu reser sig.
Vägen gick sedan mellan Stora barnhuset på ena sidan och Vetenskapsakademiens ej långt förut från Stora Nygatan flyttade hem i det af Abraham Westman Lorentsson i början af 1800-talet uppförda stora huset.
Om denne Westman, den bekante »bryggarekungen», berättades ännu på 1830-talet många anekdoter, liksom om »Nymanskan», den rika och myndiga bryggareänkan, också af Westmanska släkten, ehuru hon hade dött redan 1795, och Abraham Lorentsson 1802. Nymanskan hade, åtminstone under sista årtiondet af sin lefnad, ett stort bryggeri i hörnet af n. v. Adolf Fredriks kyrkogata och Holländaregatan.
Vidare mot norr stretade man uppför den då illa bebyggda och dåligt stenlagda Kungsbacken, öfverskred Tre Backar-långgatan, på hvars högsta punkt, där Tegnérlunden nu fröjdar ögat, ett par gamla väderkvarnar ständigt gnisslade, passerade förbi ett långt och lågt trähus, där en Probst sålde rep och andra sejlarevaror samt kom så till Spökslottet, den gamla Düben’ska, sedan Knigge’ska egendomen, hvars af ett högt järnstaket inneslutna gård betraktades med viss fruktan och som ännu måste åtminstone tilldraga sig uppmärksamhet som en vacker och intressant egendom.
Icke med fruktan, men med vördnad såg man upp till »Stjärnkikeriet», som observatorium då kallades på folkspråket, och mellan observatoriibacken och mynningen af Parisgatan, där en obäkligt stor och ful tobakslada hade sin plats, beträdde man Norrtullsgatan. Denna var tätt kantad med värdshus, färskölsförsäljningar och våffelbruk.
Där lågo Mon Bijou, ditflyttadt från Kungsbacken, och Tre Liljor m. fl. under 1830-talet och ett par, tre årtionden därefter mycket besökta utvärdshus. Norrtullsgatan var redan då prydd med träd ända till tullen, och bakom denna allé sträckte sig på bägge sidor trädgårdar och tobaksland.
Hela den nuvarande Vasastaden var landsbygd, och från Norrtullsgatan gick Karlbergs allé ända bortåt »krigsakademien», hvars elever man på deras fristunder mötte så väl i denna allé som på Rörstrandsgatan (nu Wallingatan), hvilken var bebyggd med torftiga kojor, med undantag af de tomter som upptogos af Smedjegården och Spinnhuset.
Krigsskolans elever voro till större delen unga gossar, ända från tretton år, och de yngsta sågo ganska putslustiga ut i sina små frackar med röda uppslag och höga, med kokard och plym prydda cylinderhattar.
⁎
Om man, i stället för att fortsätta vandringen Drottninggatan i ända, tog af vid Stora Vattugränd och begaf sig till »nedra Klara», kom man till Klara Strandgata, som från nämnda gränd sträckte sig till Mäster Samuels gränds nedre del och var en ganska ful och tråkig gata, på västra sidan begränsad af en sträcka låga hus, på hvilkas andra sida stora sjögårdar förde ned till Klara sjö. En del af denna sida upptogs dock af den trädgård som hörde till det stora och, i jämförelse med omgifningen, prydliga Kirsteinska huset.
Detta hus hade år 1808 af major Kirsteins arfvingar sålts till hofrättsrådet Argilander för 24,000 rdr banko, och det var den sistnämndes arfvingar som ägde det på 1830-talet, men det öfvergick till öfverstelöjtnant F. Blom, den kände arkitekten, under hvars tid det uppläts till lokal för offentliga nöjen, åtminstone i någon större utsträckning. Redan på Argilanders tid lära dock baler där ha hållits. Först senare inflyttade musikaliska akademien där.
Ända till husets ombyggnad och förvandling till Hôtel W6 och Hôtel Continental kallades det »Kirsteinska», länge med tillnamnet »vid Klara» för att skilja det från Kirsteinska huset vid Munkbron, där »Sällskapet» i nära ett halft århundrade hade sin lokal.
Skillnaden mellan Klara Strandgatas utseende och Vasagatans, hennes efterträderskas, är ett af de mest träffande bevisen på Stockholms storartade utveckling under i synnerhet senare delen af 1800-talet, ty skillnaden utgöres icke blott af det yttre utseendet och de skrala småhusens förvandling till präktiga nutidsbyggnader, utan ock i rörelse på gatan och i t. ex. statsjärnbanornas centralstation samt i hela nutidslifvets susande och brusande fart på en sträcka som förut dvaldes under den fullständigaste stillhet, till och med liflöshet.
⁎
Regeringsgatan var icke på långt när så förnäm som Drottninggatan och ej heller som handelsgata så betydande. Mellan Gustaf Adolfs torg och Änkhusgränden samt dennas västliga fortsättning Styckgjutarebrinken (bägge nu delar af Hamngatan) funnos visserligen åtskilliga handelsbodar, men ingen af synnerlig betydenhet, och norr om Änkhusgränden var bodhandeln mycket inskränkt. Förnämsta affären i hörnet af nyssnämnda torg var den som innehades af lärftskrämaren och kaptenen vid borgerskapets infanteri P. A. Hazelius, far till den 1902 aflidne hofintendenten A. Hazelius och farbror till Artur Hazelius.
Bland de mera bekanta husen vid Regeringsgatan var det gamla Appelrothska eller Stora Vinfatet, så kalladt efter den där belägna källaren, äfven benämnd »Heidelberger Weinfass», n:o 9, där guldsmedsfirman C. G. Hallberg nu har sin försäljning och som äges af A. A. Sachs.
I huset bredvid, hörnet af Herkules backe, fanns Franska Värdshuset, ett mycket bekant matställe. På gatans högra sida låg Wijkanderska huset, n:o 28, samt det Benedickska n:o 30 (nu tillhörigt E. Benedicks asyl för ålderstigna fruntimmer) och i hörnet af Änkhusgränden, det Ankarcronska huset, som nu senast lämnat plats för ett nytt, stort affärshus, samt på andra sidan nämnda gränd det Björkmanska huset, hvars företrädare, ett trähus, år 1750 tillhörde grefve Nils Brahe och 1785 såldes af frih. Strömberg till brukspatron B. M. Björkman, som byggde det där ännu befintliga stora stenhuset.
På Regeringsgatans vänstra sida låg och ligger ännu, fastän nu mycket förändrad, källaren Tre Remmare, hvilken fanns där redan i medlet af 1700-talet. Högre upp på samma sida hade man, i hörnet af Lästmakaregränd, källaren Stockholms slott, hvilken fanns där redan i medlet af 1700-talet och ej försvann förr än på 1890-talet.
På samma sida låg, i hörnet af Lutternsgränd, det stora Dimanderska huset, n:o 70, hvars ägare då var tobaksfabrikören och stadsmajoren A. Dimander, men som redan på 1750-talet tillhörde en äldre tobaksfabrikör Anders Dimander. En af stadsmajorens systrar, Anna Maria, var gift med Johan Olof Wallin. Högre upp vid Regeringsgatan, i hörnet af David Bagares backe, n:o 74, numera aktiebolaget S:t Birgittas egendom, fanns ett annat bekant »tobaksspinneri», som innehades af familjen Strömberg, också en känd stockholmssläkt.
Detta är det hufvudsakliga af hvad jag dels kan själf erinra mig om Regeringsgatan från 1830-talet och dels hade hört min far berätta.
⁎
Ännu förnämare än Drottninggatan, men utan minsta betydelse för affärslifvet var Stora (Västra) Trädgårdsgatan, och så är det äfven i vår tid, då blott ett par, tre verkliga butiker finnas där, men bland dem en mycket fin och dyrbar affär, tillhörig juvelerarfirman J. E. Torsk. Lilla Trädgårdsgatan (nu Kungsträdgårdsgatan) hade visserligen glädje af sitt granskap till Kungsträdgården, men var utan anseende, till större delen bebyggd med små trähus, med Brödraförsamlingens då ganska tarfliga stenhus åt gatan och trähuset på gården, med församlingens »sal», samt Schulzenheimska huset i hörnet af Arsenalsgatan.
Kungsträdgården var en af mina mest eftersökta platser under ströftågen i pojkåren. Den hade dock under det närmast föregående årtiondet underkastats en genomgripande förändring och var icke mera någon trädgård, utan ett af några alleér omgifvet sandhaf, där icke en enda blomma fröjdade ögat, men i hvars midt man såg Karl XIII:s kungastod, hvarom folkhumorn utlät sig föga aktningsvärdt. I norra änden af torget låg ännu, med en sida åt Änkhusgränd, den gamla orangeribyggnaden, som en tid begagnats till danssal och då kallades Vauxhall, sedan till arsenal och slutligen till brunnssalong, där professor Mosander tillhandahöll många slags vatten. I hörnet, midt emot änkhuset, låg det forna trädgårdsmästarbostället, »Lilla orangeriet», hvarest Atelierbyggnadsbolagets hus uppfördes 1866, men där, på nu i fråga varande tid, fanns ett anspråkslöst värdshus, utanför hvilket »fältmusik» uppfördes under sommaraftnarne, ett af de första försöken att med offentlig gratismusik roa stockholmarne.
Nuvarande södra delen af Kungsträdgården, Karl XII:s torg, var då en öde tomt, den plats på hvilken Kungl. Dramatiska teatern i gamla De la Gardieska palatset, det präktiga Makalös, hade lockat hufvudstadens teatervänner, till dess den olyckliga eldsvådan på aftonen den 24 november 1825 lade palatset i aska. Ännu tio år därefter och väl senare talades mycket om »dramatiskans» brand. Man talade också om Fersens mord, hvilket ägt rum femton år före branden. Ej heller hade man glömt mordet på Gustaf III, men om revolutionen 1809 förspordes däremot nästan ingenting.
⁎
Det var måhända färskölet och gräddvåfflorna vid Nortullsgatan som verkade, att jag med större glädje deltog i lustvandringar åt det hållet än åt Stockholms södra trakter. Norrmalm ansågs också vara finare och gladare än Södermalm, och det var endast ett par små trädgårdar, den ena vid östra änden af Katarina Högbergsgata, den andra vid Tjärhofsgatan, som försonade mig med »Söder», ty de trädgårdarne voro rika på bär, och gästfriheten vid bärbuskarne var obegränsad. Buskarne vid Tjärhofsgatan äro för länge sedan försvunna, men ännu hösten 1901 fanns åtminstone en återstod af den lilla trädgården vid Högbergsgatan, och det gamla trähuset, minst ett par århundraden gammalt, stod då ännu kvar, vittnande utan och innan om det forna stockholmsfolkets tarflighet och förnöjsamhet. På sommaren 1902 försvann dock det gamla vittnet för att bana plats åt den nya uppfartsvägen till östra Katarinatrakten.
Då man från Stan skulle begifva sig till Söder, gick man antingen Västerlånggatan eller Skeppsbron, såvida man ej anlitade roddarbåtarne mellan Flugmötet och Ragvaldsbro. Skeppsbron erbjöd redan på 1830:talet en ganska liflig anblick. »Strömmen» var uppfylld med stora och små segelfartyg, kanske ännu flere än i våra dagar. Så vill jag åtminstone erinra mig. Vid kajen låg tätt med seglare, hvilka lossade och lastade. Längst i norr hade finnarne sin plats, och bland dem kände man bäst det lilla segelfartyg som, under namn af Åbo Paket, underhöll regelbundna förbindelser med vännerna på andra sidan Ålandshaf.
Den finska dialekten hördes också öfver allt vid Skeppsbron, och i den gamla Norra viktualievågens öfre våning fanns en källare eller ett traktörsställe som kallades Finska himmeln, alltid fylldt med finskt sjöfolk.
Längst i norr vid Skeppsbrohamnen låg, midt på platsen, ett allmänt kokhus, där fartygsbesättningarna, mot viss afgift till staden, kokade sin mat. Ett dylikt hus låg vid Skeppsbrons södra ände, snedt emot Rikets ständers bank. Det var förbjudet att ha eld ombord på de vid kajen liggande fartygen, och därför måste maten kokas i land.
Hela husraden som buktade sig längs västra sidan och med sina särskilda boningshus fyllde platsen mellan de många gränderna som föra upp till Österlånggatan, innehöll ej blott grosshandelskontor, utan äfven grosshandlarnes enskilda våningar. Då för tiden bodde de anseddare köpmännen alltid i samma hus som de hade kontoren.
Grosshandlarne voro, som förut nämnts, stadens storborgare och ägde mycket anseende samt benämndes i dagligt tal »skeppsbroadel». Antalet af deras enskilda betjäning öfverträffade ej sällan deras kontorspersonals, och de förde i allmänhet stort hus. Så hade t. ex. C. F. Bohnstedt, som visserligen bodde i n:o 8 Slottsbacken, men räknades till de förnämsta bland »skeppsbroadeln», endast fyra kontorister, men två betjänter, en kusk, en husdräng och en arbetsdräng, tre pigor, en jungfru, en hushållerska och en guvernant.
Carl Arfwedson, (firma Tottie & Arfwedson) grosshandlaren och direktören, som afled först 1861 i en ålder af åttiosju år, rådde om en fjärdedel i Stora varfvet samt fem åttondelar i tobaksfabriken vid Brända tomten (kvarteret Cassiopea) och var son till gamle grosshandlaren och kommerserådet Carl Cristopher A., som afled vid 96 års ålder 1826. Han var far till Carl David A., amerikansk konsul, och hade fyra handelsbokhållare, men två lakejer, en kusk, en »gamla lakejen», en guvernant, en huspiga, en kammarpiga, en »gamla pigan», en kokerska, en kökspiga, en tjänstflicka. Han bodde i det gamla Tottieska, af Nicodemus Tessin d. ä. byggda huset, n:o 20 vid Skeppsbron, hvilket i vår tid lämnat plats för Städernas allmänna brandstadsbolags nyuppförda hus.
Ett vackert bevis på tidens patriarkaliska förhållande mellan husbonde och tjänare, var att gamla orkeslösa tjänstehjon icke afskedades, med möjligtvis någon pension, utan stannade kvar i familjen. De benämndes »gamla lakejen» och »gamla pigan». Men det hör till det inre tillståndet.
Skeppsbrokajen, då ännu endast träskodd, var en mycket begagnad promenadplats under vackra vår- och sommaraftnar. Man fröjdade sig åt de många fartygen vid »bron» och ute på »Strömmen». Vid sin ankomst hälsade fartygen Stockholm alltid med fyra kanonskott, och fingo från batteriet på Kastellholmen två skott till svar — så vida öfverenskommelse på förhand träffats därom.
Äfven på Mälaren hälsade ankommande ångfartyg med ett par skott, då de nalkades Riddarholmen, men de fingo aldrig något svar.
Var det något fartyg som länge väntats, mottog man det med så mycken större tillfredsställelse. Vanligtvis var det skonaren Svalan, kapten Golscher, som kom först på våren. Den gjorde alltid en snabb resa mellan Messina och Stockholm och förde en god last af apelsiner. Befälhafvaren var därför mycket populär. Ibland anlände skonaren under det isen ännu låg i skärgården, men då lossades lasten vanligtvis vid Dalarö och fördes landvägen till Stockholm.
⁎
För att komma till Södermalm skulle man då, liksom nu, gå öfver någon af de två slussbroarne. Trakten blef redan ett par årtionden därefter fullständigt omskapad. Södra slaktarhuset, Gröna gången m. fl. ruskiga byggnader undanröjdes. Själfva slussgrafven flyttades, och Karl Johans torg med konungens ryttarstod vittnade om ändrade förhållanden. Om allt detta visste man dock ingenting på 1830-talet.
Den gamla slussgrafven hade två broar, af hvilka den åt Mälaren efter sin färg kallades Röda och den åt Saltsjön Blå slussen. Bägge uppvindades, hvar och en i sin ordning, då något fartyg skulle gå genom slussen, och det var ett ganska styft arbete, men underlättades af det frivilliga bistånd som lämnades af unge män, hvilka hängde sig i kedjorna och därmed tyngde ned balansen.
Västra Slussgatan var då omgifven af handelsbodar ända upp till Södermalmstorg, där det s. k. Stadens nya hus, då som nu, utgjordes af en med mindre butiker försedd basarbyggnad, bland hvilka mamsell Kihlbergs lånbibliotek var mest bekant. Byggnadens underjordiska våning lär från början ha varit ämnad till ved- och lagerkällare för Bryggarämbetets hus, hvilket med källaren Pelikan ligger nedanför torget vid Brunnsbacken, så kallad efter en brunn som var där belägen, men borttogs, då järnvägstunneln anlades.
Nedanför Brunnsbacken låg järnvågen med ett döfvande skrammel af tusentals järnstänger, och ofvanför vågen reste sig Stadshuset, vid foten af Götgatsbacken. Där funnos många offentliga lägenheter såsom Södra kämnersrätten, Hall-, och manufakturrätten, lokaler för rysk-katolsk kyrka och för romersk-katolsk, fängelse samt någon tid äfven anatomisal m. m. Där satt kapten Anders Lindeberg i häkte år 1834, och Crusenstolpe fyra år senare, till dess han fördes ut till Vaxholms fästning.
I samma hus fanns också någon tid teater, och vid jularne visades Krubban i Betlehem, hvilken sedan flyttades till Schönborgska huset. Åt Södermalmstorg låg s. k. Stadskällaren och åt Stadsgården s. k. Ryssgården.
Sedan den tiden har Götgatsbacken blifvit sänkt två gånger. Den var på 1830-talet en högst besvärlig förbindelseled med Södermalm, liksom den ännu icke är synnerligt bekväm. Vid Götgatans andra ände utgjorde Postmästarbacken icke mindre hinder för samfärdseln med trakterna kring Skanstull. Också besöktes dessa trakter icke ofta af norrmalmsbor och de som bodde i Stan. Då och då förekom dock en afrättning utanför Skanstull, och vid sådana tillfällen vimlade Götgatan af skådelystna. Så hörde jag åtminstone berättas, men befann mig lyckligtvis aldrig bland dessa nyfikna, ehuru det sades, att somliga föräldrar togo sina barn med sig för att vandra hela vägen ut till Galgbacken, och genom det ohyggliga skådespelet väcka barnens afsky för brott.
Dylik uppfostringsmetod användes också i en annan del af hufvudstaden, då någon stackare skulle slita spö på Träsktorget, en åskådningsundervisning som var ett eftersökt nöje hos hela den mindre bildade delen af befolkningen.
Om man efter att ha kommit öfver någon af slussarne, tog vägen ned till Stadsgården, kom man till de trappor som leda upp till Katarinatrakten, såsom Predikstolstrapporna, Söderbergs och Sista styfverns trappor.
Åt Mariasidan hade man den från Stora Badstugatan tvärt uppstigande Besvärsbacken, hvilken tyckes ännu vara likadan som på 1830-talet.
Så väl Katarina som Maria församlings norra delar voro öfverfulla med kojor och små trädgårdar i bergsremnorna. Små lusthus med härlig utsikt saknades ej heller.
⁎
En stadsdel som ansågs mycket aflägsen, men intagande genom sina många trädgårdar och sitt landtliga behag var Kungsholmen, en liten stad för sig. För att från Stan komma dit begaf man sig antingen sjövägen från Riddarhusgränd till Röda bodarne eller öfver Norrbro landvägen ned åt Rosenbad, vid hvars kaj två järnjättar då reste sig, två genombrutna pyramider. På andra sidan strömmen stodo två alldeles likadana figurer. I många år stodo de på hvar sin sida om vattnet och voro ämnade till att uppbära kablarne för den hängbro af järn som skulle sträckas mellan Myntgränden och Strömgatan.
Det var Samuel Owen, bekant mekaniker från England, hvilken slagit sig ned i Stockholm, som gjort upp förslaget till hängbron, hvaraf hans mekaniska verkstad och gjuteri på Kungsholmen skulle draga fördel, och det var också från den verkstaden som järnjättarne förskrefvo sig.
Men bron kom aldrig till stånd.
»Owen vågar inte göra bron i ordning», hette det bland folket, »ty då skulle roddargummorna slå ihjäl honom.» Det var de kvinnor som rodde passagerarbåtar mellan Riddarhusgränd och Röda bodarna och som fruktade, att bron skulle göra deras rodd öfverflödig. Slutligen togos järnjättarne bort, och roddargummorna fingo knoga oantastade ända till dess ångsluparne drefvo dem från strömmen.
Namnet Röda bodarne, som platsen ännu innehar, härledde sig från de ursprungligen rödmålade, men, så långt tillbaka jag minnes, i grågul smutston framstående magasin och uthus som lutade sig mot Keijserska husets södra sida. Nämnda hus tillhörde grosshandlaren G. T. Keijser, men var byggdt af dennes far, lärftskrämaren och stadsmajoren Abr. Keijser d. ä.
Därifrån fortsatte man öfver Tegelbacken och Nya Kungsholmsbron till Kungsholmen. Bron var väl dubbelt så lång som nu och hade dåligt rykte, hvilket förvärrades på 1840-talet, sedan sekreteraren, fil. mag. Lagerstråle där mördades, i januari 1844.
Förbi Eldkvarn, den på frih. Edelcrantz’ bekostnad af Samuel Owen i århundradets början anlagda ångkvarnen, samt, å motsatta sidan, Serafimerlasarettet beträdde man Handtverkaregatan, hvilken till stor del var bebyggd med trähus, till hvilka hörde ganska vackra trädgårdar.
Trädgårdsgatan hette också den gata som från Kungsholmstorg gick förbi Piperska Muren norr ut till Reparebansgatan, vid hvars västra ände gamla Kungsholmstull var belägen. Trädgårdsgatan är nu Scheelegatan, och Reparebansgatan är Fleminggatan, hvilken sträcker sig ett godt stycke bortom den plats där gamla tullen låg.
På västra sidan om Kungsholmstorg och vid Handtverkaregatan låg redan då Garnisons-sjukhuset. Öfver allt fann man trädgårdar, och de gamla kvarteren benämndes mest efter fruktträd. Långt fram på Handtverkaregatan gick en gränd ned till Jaktvarfvet, egentligen »Hofjaktvarfvet», hvilket ända från Karl XI:s tid begagnades för hofvets räkning.
Handtverkaregatan tog slut nedanför Kartagos backe, en bland de högsta och brantaste i Stockholm. Ofvanför den backen låg nya Kungsholmstull. Bortom denna sträckte sig Stadshagen, en illa beryktad trakt.
Utom vägen öfver Nya Kungsholmsbron hade holmen en äldre förbindelseled med Norrmalm, nämligen Gamla Kungsholmsbron, som hade sitt landfäste midt framför Sjöbergs sprutfabrik, vid hörnet af Stora Kungsholmsgatan. Vid denna låg det bekanta värdshuset Mäster Anders, mycket bekant, men icke så ansedt som Piperska Muren.
⁎
Ladugårdslandet var obestridligen en lifligare stadsdel än Kungsholmen, men orsaken därtill låg förnämligast i garnisonsregementenas tillvaro på »Larslande», som stadsdelens benämning var på äkta stockholmska. Militären satte lif i för öfrigt föga lifliga kvarter.
Kom man från Stan och icke begagnade sig af sjötransport, togs vägen öfver Nybron, hvilken dock ej var nyare än från förra hälften af 1600-talet. Den låg mellan Ladugårdslandsviken och Katthafvet samt förband Arsenalsgatan med Nybrogatan. Katthafvet begränsades på sin norra sida af Packartorget (nu Norrmalmstorg) en då mycket ruskig plats och värdig granne till den obehagliga pölen, i hvars stillastående vatten man kastade allt slags orenlighet och där döda kattor samt andra zoologiska lämningar spredo en odräglig stank i grannskapet. Packartorget, så kalladt efter den packarebana, där all sjöledes införd salt fisk ompackades, omgafs af usla kojor samt stadens långsträckta materialbod med lumpmagasin och dåliga klädstånd. Katthafvet förvandlades till Berzelii park.
I hörnet af Smålandsgränd låg dåvarande gästgifvaregården, länge den enda i Stockholm, där, i synnerhet före diligensernas uppkomst, de som skulle fara landvägen från Stockholm måste beställa skjuts. Gästgifvargården utgjordes utaf ett litet hus med förstukvist.
Där Birger Jarlsgatan nu vittnar om nya Stockholms prydlighet flöt den redan då till stor del underjordiska Träskrännilen förbi Packartorgsgatan, (sedan Norrmalms-, nu Biblioteksgatan). Sistnämnda gata gick då och lång tid därefter icke längre än till Lutternsgränd, där Stureplan i våra dagar prunkar med palatslika byggnader och liflig rörelse.
Genom Styckjunkargränd, hvars öfre del benämndes Kattrackarbacken, kom man till Smalagränd, sedan östligaste delen af Grefturegatan, utmynnande i Nybrobacken. Öfver allt hvar man kom på Ladugårdslandet lutade sig de små trähusen mot hvarandra. Ladugårdslands torg var fortfarande, hvad J. C. Linnerhjelm skref 1794, ett i många afseenden bedröfligt torg, omgifvet af tarfliga hus och utan betydelse som handelsplats.
Fortsättningen af Nybrogatan, på andra sidan torget, hette Seved-Bååts-gatan och förde till Tyskbagarbergen, på hvars topp en väderkvarn svängde sina vingar öfver den tidens Ladugårdsland, hvilket gjorde skäl för namnet, enär ladugårdar och »kogubbar» där funnos i rikligt antal.
Tyskbagarbergen, så kallade efter den tyske bagaren Kammecker, hvilken, ett par hundra år förut, bott i trakten och satt upp två kvarnar på berget, hade på 1830-talet icke godt rykte om sig. Där samlades den tidens »ligapojkar», då kallade endast »gatpojkar», så vida de ej också benämndes »hamnbusar», hvilka dock mera höllo till på salutorgen och vid hamnarne. I Tyskbagarbergen spelade de kronvägg samt idkade åtskilligt ofog och med stenkastning öfverföllo de fredliga vandrare.
Men, om man icke fortsatte gatan fram till Tyskbagarbergen, utan från torget vek af till höger mellan de två fristående spruthusen, kom man in på Storgatan, som var Ladugårdslandets hufvudgata och, oaktadt sina trähus, en ganska förnämlig gata, där den tidens militärlyx uppträdde i all sin glans. Officerarne voro i allmänhet ståtliga företeelser. »Fin som en gardesfänrik» hette det, men man sade också »smal som en fänrik», hvilket dock icke kunde sägas om de högre officerarne, hvilka i allmänhet voro ganska välfödda.
Manskapets utseende ingaf ej förtroende. Många voro rätt gamla, och flertalet såg supigt ut. I allmänhet var det endast det sämsta slödder som tog värfning, och det var en skam den tiden att vara gardist eller artillerist. Kasernerna höllos icke synnerligt snygga, ehuru deras yttre var ganska ståtligt. Hästgardets kasern hade byggts 1811, Svea lifgardes, i slottet Fredrikshof, var något äldre som hemvist för militären, och yngst var Andra lifgardes som låg på den plats hvilken förr upptogs af skeppsvarfvet Terra nova, som upphört omkring 1816, men gardeskasernerna där kallades ofta med det namnet ännu på 1830-talet.
För artilleriet fanns icke någon gemensam kasern, utan manskapet var fördeladt på flere småkaserner här och där på Ladugårdslandet.
Hvar dag marscherade vaktparaden från Fredrikshof Storgatan fram, och de som bodde vid nämnda gata voro afundade af öfriga stockholmare, ty paraden var något att se och höra på den tiden, och de stockholmare, som ej bodde på Ladugårdslandet gingo ofta långa vägar för att fröjda sig åt vaktparaden. Bland dem var också jag som halfvuxen gosse.
Om regementstrumslagaren är en ståtlig företeelse äfven i vår tid, utvecklade han dock då mera förvånande färdigheter. Bland annat kastade han den granna anförarekäppen med den lysande knappen högt upp i vädret och tog åter emot den än på ett, än på ett annat sätt, mången gång till åskådarnas häpnad och alltid till deras synnerliga ögonfägnad.
Instrumentens antal var visst större då, och man ej blott hörde det skrällande bullret från »turkiska musiken», utan hade äfven tillfälle att beundra de mångfärgade hästsvansarne som fladdrade omkring den musikens klockspel. En stor del af hautboisterne var tyskar, och äfven i det förhållandet fann man något att beundra. Ej sällan såg man också en neger bland musikanterna, och det utgjorde paradpublikens förtjusning att se på »morianen».
I manskapets främsta led marscherade på paraddagarne regementets timmermän, vördnadsbjudande i sin stora, ända till fötterna styft nedhängande hvita förskinn samt med sina respektingifvande breda bilor och de präktiga skäggen, äkta eller falska, men alltid af storartadt omfång.
⁎
Gatuläggningen var öfver allt i dåligt skick. Ännu gällde, att husägarne voro skyldiga att stenlägga och vidmakthålla gatorna. Offentliga gatläggare funnos visserligen, men hörde under stadsingeniören och ingrepo endast då husägarne frivilligt anlitade dem eller, oaktadt påminnelse från byggnadskollegiet, underlåtit att hålla sina gatudelar i behörigt skick.
Stenläggningen utgjordes öfver allt af fältsten, och i midten af gatan funnos på många ställen ännu de s. k. borgmästarstenarne, stora, flata stenar, fotgängarnes tillflykt i dåligt väglag, d. v. s. då detta var sämre än vanligt. Sällsyntare än borgmästarstenarne, men likväl då ännu i behåll, i synnerhet i Stans små gränder, var en midt i gatan forssande rännsten. Täckta rännstenar kände man icke till, och de öppna spredo en afskyvärd stank, vare sig att de löpte längs husraderna eller midt i gatan.
Trottoarer funnos icke, och det var verklig lifsfara, då de, oaktadt hästarnes dåliga tillstånd, i öfverdådig fart körande åkarne med arbetsfordon jagade fotgängarne upp mot husraden. I alla gathörn samt på många andra ställen, i synnerhet framför portarne, stodo afvisare, större eller mindre stenkäglor samt kasserade ändvända kanoner, som skulle skydda mot körsvennernas vilda framfart. Många hus voro till stort hinder för samfärdseln, försedda med flere eller färre trappsteg utanför porten.
På 1830-talet inskrefvos tyska gatläggare, hvilka väckte uppmärksamhet för sitt raska arbete och för sina tobakspipor med porslinshufvud. De införde en småknottrig stensättning, liknande spetsiga ägg, och stockholmarne sökte öfvertala sig själfva, att detta vore en stor förbättring, men grinade rätt illa, då de trampade på de små, täta spetsarne.
Lika dålig var gaturenhållningen, och sopåkare var också den mest föraktade sysselsättning. Snö och is fingo själfva smälta bort långt in på våren, då väntan på torra och rena gator hvarje år blef odrägligt lång.
⁎
Förnämt och rikt folk hade i allmänhet mera än nu egna hästar och vagnar med därtill hörande betjäning. De som ej hade råd eller lust till sådan lyx, men likväl önskade åka, måste anlita de offentliga fordonen. Men dessa voro ej synnerligt behagliga. Hyrkusksocietetens täckvagnar, på skämt benämnda »hyrkajsor» och »bagarbodar», voro ytterligt tunga för de klena och dåligt underhållna hästarne, och ej synnerligt bekväma för de åkande. Benämningen »bagarbod» härledde sig från likheten med de tunga och fula utbyggnader, som vanligtvis innehöllo den tidens brödförsäljningsställen.
De billigare fordonen, som tillhandahöllos af åkarämbetet, bestodo i tvåsitsiga schäsar, hvilkas ursprungligt bjärtgula färg nästan öfver hela laget öfvergått i obestämd smutston. I ett sådant fordon satt man bredvid körsvennen, »åkardrängen», och det var ett föga behagligt grannskap. Ofta var »drängen» öfverlastad och alltid trasig och illaluktande, full med ohyra, grälig och frikostig på svordomar och fula ord. Hästen som drog schäsen var en eländig krake, hvars med trasor omlindade ben, oaktadt oupphörliga piskrapp, rörde sig ytterst långsamt och motvilligt.
Hvad som gällde schäsen på snöfri mark hade sin tillämpning på slädan vintertiden, dock med den skillnad, att på den senare slutligen anbragtes ett särskildt säte för körsvennen, hvarigenom passageraren befriades från ett alltför nära och alltför obehagligt grannskap. Detta bruk stadgades yttermera mot slutet af 1830-talet, då droskorna, målade i ljusblå färg, började användas, och därmed voro den som körde och den som anlitade fordonet skillda från hvarandra.
De på 1830-talet uppträdande giggarne begagnades ej mycket af åkarne, men en tid rätt mycket af enskilda.
⁎
Först år 1835 gjordes försök med omnibusar, men försöket ledde icke till annan påföljd än att Wilhelmina Stålberg tog det till ämne för en novell, »Den lyckliga omnibusfärden», hvilken nog lästes af flere än dem som åkte i Försöket, som var namnet på den första omnibusen i Stockholm. Färden sträckte sig från Järntorget till Kungsbacken, men måste snart upphöra af brist på passagerare. Något nytt försök kom ej till stånd förr än sjutton år därefter, med undantag af de små omnibusar som underhöllo trafiken mellan Gustaf Adolfs torg och Djurgården.
⁎
Ännu på 1830-talet och äfven senare var ett gammalt privilegium i kraft, till förmån för åtskilliga hederliga kvinnor, mest änkor, som antingen ensamma eller i förening med andra rådde om tämligen stora och klumpiga, men starka och förtroendeingifvande roddbåtar, hvilka besörjde samfärdseln mellan olika delar af hufvudstaden.
Dessa båtar roddes vanligtvis icke af ägarinnorna själfva, utan af i dessas tjänst aflönade eller med viss andel i behållningen godtgjorda fruntimmer, hvilka, två i hvarje båt, utförde det ingalunda lätta arbetet och nödgades i hvilket väder som hälst knoga med årorna från tidigt på morgnarne till sena aftonstunden.
Att under sådana förhållanden kunna bevara sinnets jämnvikt är icke någon lätt sak, hvarför det ej heller kan förvåna, att dessa »roddargummor» voro ganska lättretliga samt i tal och svar icke så nogräknade med uttrycken. Åkardrängarne och roddarmadamerna utgjorde det offentliga ovettets krigsmakt till lands och vatten, och olycklig den som försökte strida med dem.
De förnämsta »pass» öfver hvilka trafiken besörjdes voro Gustaf III:s staty — Norra slaktarhuset, Bomslupstrappan — Skeppsholmen, Mellantrappan — Djurgården, (Allmänna gränd), Räntmästartrappan — Djurgården, Skeppsholmen — Djurgården, Flugmötet — Ragvaldsbro och Riddarhusgränd — Röda bodarna.
Öfverfarten från Skeppsbron till Djurgården kostade en skilling banko (sex styfver), men på de öfriga passen i allmänhet en half sk. banko. De kortaste passen voro mellan Gustaf III:s staty och Norra slaktarhuset samt mellan Riddarhusgränd och Röda bodarne, men farten på dessa pass tog dock, i anseende till strömmen, ej så kort tid, och på dem användes icke rodret, utan båten styrdes af den ena åran, hvilken fördes af en utaf de två rodderskorna i stående och starkt framåtlutad ställning, ett ganska styft arbete.
På öfriga pass eller då extra turer förekommo styrdes båten af någon bland passagerarne, ett frivilligt, men ingalunda behagligt göromål, som måste utföras i sträng öfverensstämmelse med rodderskornas åsikt om riktig navigation. Olycklig den rorsman som ville styra efter egen uppfattning. Han öfverhöljdes af en skur med rodderskemålets värsta nederbörd.
Det var för öfrigt icke endast misshaglig styrmanskonst som framkallade madamernas hiskliga vrede. Många andra, ofta alldeles oväntade, anledningar begagnades som orsaker, och i allmänhet var dessa kvinnors lynne i ständigt kokande tillstånd. Det var endast på långrodd, då de hyrdes på timme eller för hela dagen och trakterades extra, som det hårda sinnet något uppmjukades.
Lynnet blef icke bättre, kanske snarare sämre, då roddarmadamerna fingo medtäflare. Dessa utgjordes först af dalkullor, hvilka rodde lätta, långa snipor, som i snabbhet vida öfverträffade de tunga »roddarbåtarne». Sådana kullbåtar visade sig, om ock i ringa antal, redan 1834, men innan årtiondets slut hade de gjort ett betydligt intrång på denna »inrikes sjöfart», och då kullornas roddsnipor i början af 1840-talet utbyttes mot väfbåtar, var dödsstöten gifven åt den egentliga roddarmadamstrafiken. De fortforo visserligen ganska länge att söka utöfva sitt yrke, i synnerhet för långrodder, men det var dock i mycket obetydlig utsträckning, och slutligen förmådde de ej kämpa mot den nya tiden.
Men den nya tiden blef också gammal, och dalflottiljen fick sin baneman i ångsluparne.