Jane Eyre/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 196 ]

SJUTTONDE KAPITLET.


En vecka förgick utan att mr Rochester lät höra af sig, nära ännu en, och han kom ändock icke. Mrs Fairfax sade, att hon icke skulle bli förvånad, om hon finge höra att han rest raka vägen från Leas till London och derifrån till kontinenten, utan att under ett år eller så visa sitt anlete vid Thornfield: det vore icke första gången som han lemnade det på ett lika hastigt och oförväntadt sätt. Då jag hörde detta, började jag känna en sällsam kyla och beklämdhet kring mitt hjerta. Jag var verkligen på väg att gifva vika för den smärtsamma känslan af gäckad väntan och svikna förhoppningar; jag tog emellertid ögonblicket derefter mitt förnuft till fånga, erinrade mig mina föresatser och bragte mina känslor i ordning. Det var äfven i sjelfva verket underbart huru snabbt jag öfvervann denna svaghet och aflägsnade sådana tankar, som att jag hade någon orsak att inblanda mig i mr Rochesters görande och låtande. Jag förödmjukade mig dock icke derföre med en slafvisk föreställning om min ringhet och underlägsenhet, utan sade tvärtom till mig sjelf:

»Du har ingenting att skaffa med Thornfields egare, vidare än att mottaga din lön för det du undervisar hans skyddling, och att vara tacksam för det aktningsfulla och vänliga bemötande, som du å hans sida har rätt att fordra, så snart du riktigt uppfyller din pligt. Var öfvertygad att detta är det enda band han på allvar erkänner mellan dig och honom; det är derföre inte värdt att göra honom till ett föremål för dina ömma känslor, din förtjusning, ditt hjerteqval, etc. etc. Han är inte af ditt stånd; håll dig du till ditt eget och haf nog aktning för dig sjelf, att inte slösa ditt hjertas ömmaste och varmaste känslor åt ett håll, [ 197 ]der man inte eftertraktar en sådan gåfva och måhända äfven skulle förakta den.»

Jag fortsatte nu i lugn mina dagliga åligganden; men allt emellanåt flögo genom mitt hufvud vissa dunkla, orediga tankar på att lemna Thornfield; och jag öfverraskade mig icke sällan sysselsatt med att i tankarna uppsätta annonser och uppgöra gissningar om nya platser; dessa tankar ansåg jag icke nödvändigt att hämma; jag ville icke hindra dem från att gro och äfven bära frukt, om de kunde.

Mr Rochester hade redan varit borta öfver fjorton dagar, då ett bref anlände till mrs Fairfax.

»Det är från herrn», sade hon, i det hon såg på adressen. »Nu förmodar jag att vi få veta antingen vi få vänta hans återkomst hit eller inte.»

Under det hon var sysselsatt med att bryta sigillet och läsa brefvet, gick jag att slå i en kopp kaffe åt mig (det var frukostdags): drycken var ganska het, och denna omständighet tillskref jag den varma glöd som plötsligt utbredde sig öfver mitt ansigte. Hvarföre min hand darrade och hvarföre jag ofrivilligt spilde hälften af min kopps innehåll på fatet, ansåg jag icke för nödigt att efterforska.

»Nå, jag tycker ibland att vi ha allt för tyst och ensligt; men nu tänker jag att vi skola få buller och bestyr nog, för en liten tid åtminstone», sade mrs Fairfax, under det hon ännu höll skrifvelsen framför sina glasögon.

Innan jag tillät mig att begära en förklaring öfver hennes ord, knöt jag först Adèles kängrem, som händelsevis hade lossnat, och sedan jag gifvit henne ett nytt stycke kaka och åter fylt hennes bägare med mjölk, sade jag helt vårdslöst:

»Mr Rochester kommer väl inte så snart tillbaka, kan jag tänka?»

»Jo, det gör han — inom tre dagar, säger han sjelf; det vill säga om torsdag; och inte kommer han ensam heller. Jag vet inte huru många af de fina herskaperna vid Leas komma med honom; men han skickar befallningar att alla de bästa gästrummen skola göras i ordning; att biblioteket och förmaket skulle skuras och dammas, och att jag skall hemta mera tjenstfolk från värdshuset i Millcote eller hvarifrån jag kan; som damerna dessutom komma att ha [ 198 ]sina kammarjungfrur med sig, och herrarne sina betjenter, så få vi väl så der temligen fullt hus.»

Mrs Fairfax skyndade sig att hastigt sluta sin frukost och ilade sedan ut för att börja sina tillrustningar.

De trenne dagarna blefvo, såsom hon förutsagt, temligen fulla af bestyr. Jag för min del hade tyckt att rummen på Thornfield voro tillräckligt fina och städade; men det befanns att jag hade misstagit mig. Tre hjelphustrur hade blifvit antagna; och nu följde ett skurande och borstande, en piskning af mattor, nedtagning och uppsättning af taflor, ett fejande af speglar och ljuskronor, en eldning i gästrummen och ett vädrande af lakan och bolstrar framför kakelugnarna, hvars make jag aldrig hvarken förr eller sedan skådat. Adèle sprang som om hon varit vild, midt ibland allt detta stök; tillrustningarna för det väntade främmandet och utsigten på deras ankomst tycktes liksom försätta henne i hänryckning, och hon ville nödvändigt ha Sofi att se öfver hela hennes toilett, att putsa upp hvad som var passeradt och vädra och ordna det nya. För egen del gjorde hon intet annat än sprang omkring i rummen, hoppade upp och ned i sängarna och tumlade sig på de framför de ofantliga brasorna, uppstaplade högarna af madrasser och kuddar. Från sin läsning var hon alldeles fritagen: mrs Fairfax hade pressat mig i sin tjenst, och jag var hela dagarna i kökskammaren, hjelpande (eller hindrande) henne och kokerskan samt lärande mig att göra pastejer och ostkakor, anrätta vildt och garnera fat till deserten.

Sällskapet väntades anlända torsdagsaftonen, så att middag skulle kunna intagas klockan sex. Under denna mellantid hade jag icke någon ledighet att öfverlemna mig åt några chimeriska drömmar, och jag tror att jag var lika verksam och glad till lynnet som någon annan — Adèle dock undantagen. Likväl hämmades då och då min glädtighet, och mot min vilja kastades jag allt emellanåt tillbaka till tviflets, de onda aningarnas och mörka gissningarnas regioner. Detta skedde så ofta jag såg trappdörren till tredje våningen (som på sista tiden alltid hölls stängd) långsamt öppnas, och Grace Poole framträda derigenom, klädd i sin stärkta mössa, sitt hvita förkläde och sin hvita näsduk; då jag såg henne smyga genom galleriet, med fötterna [ 199 ]inträdda i ett par filttofflor, så att hennes steg nästan voro helt och hållet ljudlösa, och då jag såg henne titta in i de stökiga gästrummen, der allt var huller om buller — då och då yttrande ett enstafvigt ord till tvätterskan om bästa sättet att polera ett spiselgaller eller tvätta en marmorkamin, eller att taga fläckar från papperstapeter, samt sedan aflägsnande sig. Sålunda plägade hon alltid en gång om dagen gå ned till köket, äta sin middag, röka en liten pipa vid eldstaden och derpå, bärande en portermugg, bestämd till egen tröst och vederqvickelse, åter begifva sig tillbaka till sitt dystra tillhåll i de öfre regionerna. Endast en timme på dygnet vistades hon tillsammans med sina kamrater, det öfriga tjenstfolket, der nere; hela den öfriga tiden tillbragtes i något lågt, ekpaneladt rum i andra våningen, der hon sedan satt och sydde — och förmodligen äfven skrattade hemskt för sig sjelf — lika ensam som en fånge i sin cell.

Det besynnerligaste af alltsammans var, att ingen enda menniska i hela huset mera än jag fäste någon uppmärksamhet vid hennes besynnerliga lefnadsvanor, eller tycktes förundra sig deröfver; ja, ingen talade ens om hennes ställning och sysselsättning eller ömkade hennes enslighet och afstängdhet från andra menniskor. En dag hörde jag likväl en del af ett samtal mellan Lea och en af hjelpgummorna, och hvarvid Grace Poole utgjorde samtalsämnet. Lea hade sagt någonting som jag icke hört, och tvätterskan anmärkte:

»Hon får väl allt stor lön, kan jag tänka?»

»Ja», svarade Lea; »jag skulle önska att jag hade så stor med: inte för att jag har något skäl att beklaga mig öfver min, ty något gnideri kommer aldrig i fråga på Thornfield; men det är inte en femtedel af den summa, som mrs Poole erhåller. Hon lägger också i hop ganska vackert: hon går hvart qvartal till banken i Millcote. Det skulle inte förundra mig om hon lagt utaf nog för att lefva oberoende, i händelse hon ville lemna sin plats; men jag förmodar att hon nu är väl van vid den; och för öfrigt så är hon inte stort mer än en sex eller sju och trettio år och stark och duglig till hvad som helst; så att det ännu vore för tidigt för henne att dra sig ifrån arbetet och slå sig i ro.»

[ 200 ]»Hon har nog en säker hand, kan jag tänka», sade hjelphustrun.

»Ja — hon förstår nog, minsann, hvad hon har att göra — ingen kan i det fallet vara bättre», svarade Lea betydelsefullt; »och det är inte hvem som helst som skulle kunna fylla hennes plats — nej, inte för alla de pengar hon erhåller.»

»Nej, nej, det är det nog inte!» var svaret. »Jag undrar just om herrn —»

Qvinnan ämnade fortsätta; men Lea vände sig om i detsamma och fick se mig samt gaf i ögonblicket sin kamrat en vink att tystna.

»Känner hon inte till’et?» hörde jag qvinnan hviska.

Lea skakade nekande på hufvudet och samtalet afbröts. Allt hvad jag deraf inhemtat sträckte sig derhän, att jag visste att det fanns en hemlighet på Thornfield, och att jag afsigtligen var utestängd från delaktighet deruti.

Torsdagen kom, och allt arbete hade blifvit fullbordadt den föregående aftonen; mattor voro utbredda på golfven, sängomhängen voro uppsatta i rika festoner, snöhvita täcken paraderade på sängarna; äfven toilettbord voro arrangerade, möblerna bonade och blommor satta i vaserna; med ett ord, både sängkamrarna och salongerna sågo så glada, ljusa och trefliga ut, som menniskohänder någonsin kunde göra dem. Äfven förstugan var skurad, och den stora, skulpterade klockan, så väl som trappstegen och ledstängerna, voro polerade, så att de skeno som glas. I matsalen skimrade skänkbordet af silfver, och i salongen och sängkammaren spredo utländska blomsterväxter en angenäm vällukt.

Aftonen inträdde. Mrs Fairfax tog på sig sin bästa svarta sidenklädning, sina handskar och sitt guldur; ty det tillhörde henne att mottaga gästerna — att föra damerna till deras rum o. s. v. Adèle ville äfven bli klädd, ehuru jag för min del ansåg henne ha ganska ringa utsigter att bli införd i sällskapet, denna dag åtminstone. För att emellertid göra henne ett nöje, lät jag Sofi styra ut henne i en af hennes korta och vida musslinsklädningar. För egen del behöfde jag icke göra någon ändring i min klädsel; jag skulle säkerligen icke bli uppmanad att lemna min [ 201 ]tillflyktsort — skolrummet; ty en sådan hade detta nu verkligen blifvit, »en tillflykt, ljuf i sorgens dar».

Det hade varit en mild och klar vårdag: en af dessa dagar, som i slutet af mars eller början af april höja sig strålande öfver jorden, såsom ljufva förebud till en annalkande sommar. Den lutade nu till sin nedgång; men aftonen var ännu ljum, och jag satt och arbetade i skolrummet vid öppet fönster.

»Det börjar bli sent», sade mrs Fairfax, inträdande i frasande ståt. »Jag är glad att jag befalde middagen en timme senare än mr Rochester nämde; ty klockan är redan öfver sex. Jag har skickat John ned till grindarna för att se efter om det syns någon på vägen: man kan se ett godt stycke framåt härifrån i riktningen åt Millcote.» Hon gick fram till fönstret. »Se här är han!» sade hon. »Nå, John» (härvid lutade hon sig ut), »hvad har du att förkunna?»

»Jo, de komma, kära fru», var svaret. »De äro här inom tio minuter.»

Adèle flög till fönstret. Jag följde efter, endast lagande så att jag stod på ena sidan, så att jag, skymd af jalousien, kunde se utan att bli sedd.

De tio minuter, John hade anslagit, syntes nog långa, men slutligen hördes rullandet af hjul; fyra ryttare kommo nu sprängande in genom grindarna och följdes af tvenne öppna åkdon. Fladdrande slöjor och hviftande plymer fylde vagnarna; två af ryttarne voro unga herrar af elegant utseende; den tredje var mr Rochester på sin svarta häst Mesrour; Pilot hoppade framför honom, och vid hans sida red en dam, och han och hon voro de främsta af sällskapet. Hennes ridklädning, af purpurfärgadt sammet, nästan släpade på marken, och hennes slöja fladdrade långt för vinden; blandande sig med dess genomskinliga vågor och framskimrande genom dem, glänste rika korpsvarta lockar.

»Miss Ingram!» ropade mrs Fairfax och skyndade ned till sin post.

Följande vägens krökningar, vände tåget snart om hörnet, och jag förlorade dem ur sigte. Adèle bad nu att få gå ned; men jag tog henne i mitt knä och lät henne förstå att hon icke för någon del skulle tänka på att våga sig i fruntimrens närhet, hvarken nu eller framdeles, med mindre hon enkom blefve efterskickad — att mr Rochester i annat [ 202 ]fall skulle bli mycket ond, etc. Hon fälde naturligtvis några tårar, då hon hörde detta; men då jag började se mycket allvarsam ut, beqvämade hon sig slutligen till att aftorka dem.

Ett muntert sorl hördes nu nere i förstugan; herrarnes basröster och damernas silfvertoner blandade sig harmoniskt tillsammans, och öfver dem alla, ehuru dock icke högt, ljöd värdens på Thornfield Hall klangfulla stämma, önskande sina sköna och ädla gäster välkomna under hans tak. Derpå hördes lätta steg komma uppför trapporna, och nu hördes det ett trippande genom korridoren, mjuka och glädtiga skratt, ett öppnande och tillslutande af dörrar, och derefter uppstod en stunds tystnad.

»Elles changent de toilettes» (de ömsa drägter), sade Adèle, som uppmärksamt lyssnande hade följt hvarje rörelse, och dervid drog hon en djup suck.

»Chez maman», sade hon, »quand il y avait du monde, je les suivais partout, au salon et à leur chambres; souvent je regardais les femmes de chambre coiffer et habiller les dames, et c’était si amusant: comme cela on apprend.» (Då det var främmande hos mamma, följde jag dem öfverallt, i salongen och på deras rum; jag såg äfven ofta på hur kammarjungfrurna klädde damerna, och det var så roligt: på det sättet lär man sig.)

»Känner du dig inte hungrig, Adèle?»

»Mais oui, mademoiselle; voila cinq on six heures que nous n’avons pas mangé.» (Jo visst; det är nu fem eller sex timmar sedan vi åto någonting.)

»Nå, medan fruntimmerna nu äro i sina rum, skall jag våga mig ned och söka skaffa oss någonting att äta.»

Jag smög mig nu försigtigt ut ur min asyl och uppsökte en baktrappa, som direkte ledde till köket. Allt i denna region var eld och lif. Soppan och fisken voro i sista stadiet af sin tillredelse, och kokerskan hängde öfver sina pannor i en kropps- och sinnesförfattning, som hotade med frivillig sjelfförbränning. I betjentrummet stodo eller sutto tvenne kuskar och tre betjenter framför eldbrasan, kammarjungfrurna voro förmodligen i öfre våningen hos sina herskarinnor, och de nya tjenarne, som blifvit efterskickade från Millcote, sprungo ifrigt fram och tillbaka. Letande mig en väg genom detta kaos, anlände jag slutligen till [ 203 ]skafferiet, der jag bemäktigade mig en kall kyckling, ett stort bröd, några tårtor, ett par tallrikar samt en knif och gaffel; med detta byte gjorde jag derpå en hastig reträtt. Jag hade just kommit upp i korridoren och höll på att stänga bakdörren efter mig, då ett tilltagande sorl varnade mig att damerna voro på väg att lemna sina rum. Jag kunde icke komma till skolrummet utan att gå förbi flere af deras dörrar och löpa fara att bli öfverraskad med min laddning af lifsmedel; jag stod derföre stilla i ändan af korridoren, som, emedan den der icke egde något fönster, var mörk, särdeles nu då solen gått ned och skymningen börjat inbryta.

Strax derefter aflemnade de olika rummen hvar och en sin sköna egarinna; en hvar kom ut glad och luftig, med en drägt, som skimrade praktfull genom skymningen. För ett ögonblick stodo de samlade i andra ändan af korridoren, lifligt samtalande i en ljuf, halfhviskande ton, och derpå stego de ned utför trapporna, nästan lika ljudlöst som den ljusa dimman rullar ned för en kulle. Deras gemensamma åsyn hade hos mig qvarlemnat ett intryck af högboren elegans, sådant jag förut aldrig hade erfarit.

Jag fann Adèle stående med dörren på glänt och tittande ut i korridoren.

»Ack, sådana vackra damer!» ropade hon. »Jag skulle så gerna vilja gå ned till dem! Tror ni inte att mr Rochester skickar efter oss efter middagen?»

»Nej, det tror jag visst inte; mr Rochester har mycket annat att tänka på. Tänk aldrig på att träffa de främmande damerna i afton; möjligen kan du få göra det i morgon. Se här har du din middag.»

Som hon verkligen var hungrig, tjenade den kalla kycklingen och tårtorna att för ett ögonblick förströ hennes uppmärksamhet. Det var väl att jag vetat förskaffa oss detta lilla förråd; ty i annat fall hade både hon och jag och Sofi, åt hvilken jag meddelade ett stycke af vår måltid, äfventyrat att bli alldeles utan middag, emedan hvar och en nere i köket var allt för mycket upptagen af sina bestyr för att tänka på oss. Deserten bars icke ut förr än klockan efter nio, och ända till tio sprungo betjenter fram och tillbaka med brickor och koppar. Jag tillät Adèle sitta uppe mycket längre än vanligt; ty hon förklarade, att hon [ 204 ]i alla händelser icke kunde somna så länge dörrarna der nere beständigt öppnades och tillslötos och folk sprang fram och åter. Dessutom, tillade hon, kunde ju möjligen ett bud komma från mr Rochester, sedan hon blifvit afklädd, »et alors quel dommage!» (och då, hvilken skada!)

Jag berättade henne sagor, så länge hon ville höra dem, och sedan tog jag henne för omvexlings skull ut i korridoren. Lampan nere i förstugan var nu tänd, och det roade henne att luta sig öfver skranket och se ned på betjenterna, som kommo och gingo. Då qvällen redan långt framskridit, hördes ljud af musik från förmaket, dit pianot hade blifvit flyttadt. Adèle och jag satte oss ned i öfversta ändan af trappan för att lyssna. Strax derefter hördes en sångröst sammansmälta med instrumentets toner: det var ett fruntimmer som sjöng, och det hon sjöng lät ljuft och melodiskt. Sedan hon slutat sitt solostycke, började en duett, och derpå följde en munter visa: en liflig konversation fylde mellanstunderna. Jag lyssnade länge; plötsligt märkte jag att mitt öra var lifligt sysselsatt med att uppfånga de olika ljuden och att bland de många sammanblandade och orediga tonerna söka urskilja mr Rochesters stämma; och då detta lyckades, hvilket icke dröjde länge, fann det en ny uppgift i att söka sammansätta de genom afståndet otydliga tonerna till ord.

Klockan slog nu elfva. Jag såg på Adèle, hvars hufvud låg på min axel; hennes ögon började att bli allt mera tunga af sömn och trötthet, hvarföre jag tog henne i mina armar och bar henne till sängs. Klockan var nära ett, innan herrarne och damerna begåfvo sig till sina rum.

Följande dag var lika vacker som dess föregångare och var af sällskapet egnad till en utfärd till någon vacker utsigt i granskapet. De begåfvo sig af tidigt på förmiddagen, några till häst och de öfriga i vagn. Jag såg både deras afresa och återkomst. Miss Ingram var, såsom förut, den enda ryttarinnan, och liksom förut galopperade mr Rochester vid hennes sida: dessa båda redo ett litet stycke afsides från det öfriga sällskapet. Jag gjorde mrs Fairfax, som stod bredvid mig vid fönstret, uppmärksam på denna omständighet.

»Ni sade att det inte var troligt att de skulle tänka på att gifta sig med hvarandra», sade jag; »men ni ser nu [ 205 ]att mr Rochester tydligen föredrar henne framför någon af de andra damerna.»

»Ja, det ser så ut: utan tvifvel beundrar han henne.»

»Liksom hon honom», tillade jag; »se hur hon lutar sitt hufvud emot honom, liksom inbegripen i ett förtroligt samtal. Jag skulle bra gerna vilja se hennes ansigte; jag har ännu inte fått se en skymt deraf.»

»Ni får se henne i afton», svarade mrs Fairfax. »Jag kom händelsevis att nämna för mr Rochester hur mycket Adèle längtade att få bli införd i sällskapet, och då sade han: ’Ja, det är sant; låt henne komma ned i förmaket i afton, och bed miss Eyre vara god och följa henne.’»

»Ja — det sade han bara af höflighet: jag behöfver inte gå ned, det är jag öfvertygad om.»

»Jo, jag anmärkte just, att som ni är ovan vid stora sällskap, trodde jag att ni helst skulle se att få slippa visa er inför en så lysande societet — allesammans främlingar; men då svarade han på sitt vanliga häftiga sätt: ’Prat! I fall hon gör invändningar, så helsa henne att det är min särskilda önskan; och om hon gör motstånd, så säg henne att jag sjelf kommer och hemtar henne, hon må vilja eller inte.’»

»Åh, så mycket besvär vill jag visst inte förorsaka honom», svarade jag. »Jag skall gå dit ned, efter jag inte slipper för bättre pris; men nog gör jag det bra ogerna. Kommer ni inte dit ned, mrs Fairfax?»

»Nej, jag ursäktade mig, och han antog min ursäkt. Jag skall säga er hur ni skall bära er åt för att undvika obehaget af en formlig presentation, hvilket är det värsta af alltsammans. Ni bör gå in i förmaket, medan det är tomt, innan damerna stigit från middagsbordet; tag er sedan en plats i någon undanskymd vrå, der ni helst vill. Ni behöfver inte stanna länge efter sedan herrarne kommit in, så vida det inte roar er; bara så mycket att mr Rochester ser att ni är der — sedan kan ni smyga er bort, utan att någon behöfver märka er.»

»Tror ni att de främmande komma att stanna här länge?»

»Kanhända två eller tre veckor; längre blir det bestämdt inte. Sir George Lynn, som nyligen blifvit vald till ledamot för Millcotte, måste efter påskferiernas slut resa [ 206 ]till London och der intaga sitt säte. Jag skulle tro att mr Rochester kommer att följa honom: det förundrar mig att han redan så mycket förlängt sitt vistande på Thornfield.»

Det var med en viss bäfvan, som jag såg timmen nalkas då jag med min elev skulle begifva mig ned i salongen. Adèle hade hela dagen varit i ett tillstånd af fullkomlig hänryckning, sedan hon fått höra att hon på aftonen skulle bli presenterad för damerna; och det var icke förr än Sofi började att kläda henne, som hon något lugnade sig. Vigten af detta förehafvando gjorde henne i en hast åter stadig; och i det ögonblick då hennes hår blifvit upplagdt i prydliga lockar, och hon fått på sig sin skära sidenklädning, sitt långa skärp ihopfästadt och de genombrutna halfhandskarna pådragna, såg hon så allvarsam och värdig ut, som någon domare i utöfning af sitt embete. Någon uppmaning att akta sina kläder, var alldeles obehöflig; då hon var klädd, satte hon sig helt tyst och stilla ned i sin lilla stol, hvarvid hon, för att ej skrynkla sin klädning, först mycket försigtigt drog undan den, samt försäkrade sedan att hon ej skulle röra sig förr än jag blef färdig. Detta dröjde ej heller länge: min bästa klädning (den af grått siden, som jag köpt till Miss Tempels bröllop och sedan dess aldrig begagnat) var snart påsatt; mitt hår var snart slätadt, och min enda prydnad, min perlbroche, snart fäst på sin plats. Vi gingo ned.

Lyckligtvis fanns det en annan ingång till salongen än den genom salen, der hela sällskapet satt till bords. Vi funno rummet tomt; en väldig brasa brann stilla i marmorkaminen, och hvita vaxljus spredo sitt strålande sken midt ibland de utsökta blommor, hvarmed borden voro prydda. Det röda draperiet hängde för den hvälfda ingången till salen; så tunn den skiljevägg än var, som detta förhänge bildade mellan oss och det i salen församlade sällskapet, talade de dock så lågt, att af deras konservation ingenting annat kunde urskiljas, än ett oredigt sorl.

Adèle, som ännu tycktes stå under inflytande af någon mycket högtidlig känsla, satte sig, utan att yttra ett ord, ned på en pall, som jag anvisade henne. Jag drog mig undan i en fönstersmyg, tog en bok från ett närstående bord och försökte att läsa. Adèle bar sin pall fram till mina fötter; strax derpå rörde hon vid mitt knä.

[ 207 ]»Hvad är det, Adèle?»

»Est-ce que je ne puis pas prendre une seule de ces fleurs magnifiques, mademoiselle? Seulement pour completer ma toilette?» (Kan jag inte få ta en enda af dessa sköna blommor? Endast för att fullända min toilett?)

»Du tänker alltför mycket på din toilett, kära Adèle; men du ska i alla fall få dig en blomma.»

Jag tog dervid en törnrös från en blomstervas och fäste den i hennes skärp. Hon drog en suck af outsäglig tillfredsställelse, som om hennes lyckas bägare nu vore bräddad. Jag vände bort mitt ansigte, för att dölja ett leende, som jag ej kunde qväfva: det låg någonting så utomordentligt löjligt, ehuru på samma gång äfven sorgligt i den unga Pariskans djupa och medfödda vördnad för allt hvad som hörde till toilettens område.

Ett lätt buller antydde nu att man steg upp från bordet; förhänget drogs undan från den hvälfda öppningen och visade matsalen, hvarest den tända ljuskronan kastade ett bländande skimmer på en präktig servis af silfver och kristaller, som betäckte ett långt bord; en grupp af damer stodo i dörröppningen; de inträdde, och förhänget föll åter bakom dem.

De vore endast åtta; men huru de flockade sig tillsammans, föreföllo de som om de hade varit vida flera. Några af dem voro mycket högväxta; flera voro klädda i hvitt, och alla hade de en vidd, en yppighet och en svällande rikedom i sin klädsel, som tycktes förstora deras gestalter, på samma sätt som en dimm-slöja tyckes förstora månen. Jag steg upp och neg; en eller par af dem nickade till svar; de öfriga endast stirrade på mig.

De spredo sig nu i rummet, genom lättheten och elasticiteten i sina rörelser påminnande om en flock af hvitfjädrade fåglar. Några af dem kastade sig i halfliggande ställning i sofforna och ottomanerna; somliga lutade sig öfver borden och betraktade blommorna och böckerna; de öfriga samlade sig i en grupp framför elden: alla talade de i en låg, men klar ton, som tycktes vara dem medfödd. Jag fick först sedan veta deras namn, men jag kan lika väl nu omtala dem.

Först var det mrs Eshton och två af hennes döttrar. Hon hade tydligen varit en vacker qvinna, och var ännu [ 208 ]ganska väl konserverad. Af hennes döttrar var den äldsta, Amy, temligen liten till växten; naiv och barnslig till sitt sätt och sitt utseende och ganska pikant till sitt yttre: hennes hvita musslinsklädning och blå skärp klädde henne väl. Den andra, Louise, var längre och af en mera ståtlig gestalt, samt hade ett ganska vackert ansigte, af det slag, som fransmännen kalla »minois chiffoné»: båda systrarna voro mjella och hvita som liljor.

Lady Lynn var en stor, stadig dam af omkring fyratio år; höll sig mycket rak och såg betydligt stolt ut, samt var rikt klädd i en robe af skiftande siden; hennes mörka hår glänste under en azurblå strutsfjäder och ett diadem af blixtrande juveler.

Fru öfverstinnan Dent såg något mindre präktig ut; men, i mitt tycke, bra mycket mera nobel. Hon hade en spenslig växt, ett blekt, mildt anlete och ett vackert hår. Hennes svarta sidenklädning, hennes mantilj af rika utländska spetsar och hennes garnityr af bländande äkta perlor föllo mig bra mycket mera i smaken än den betitlade damens regnbågslika prakt.

Men de mest utmärkta och framstående personerna i sällskapet — och detta måhända till en del derföre att de voro de största till växten — voro lady Ingram och hennes döttrar, Blanche och Mary. De voro alla tre öfver den vanliga fruntimmerslängden. Modern kunde vara mellan fyrtio och femtio år; hennes gestalt var ännu smärt och välbildad; hennes hår (åtminstone vid ljussken) var ännu svart; äfven hennes tänder voro till utseendet ännu fullkomligt felfria. De flesta menniskor skulle säkert i betraktande af hennes ålder kallat henne ett ståtligt fruntimmer; och det var hon äfven, om man blott såg på den yttre gestalten; men hennes sätt och ansigtsuttryck förrådde en stolthet, som gjorde henne nästan odräglig. Hon hade starka romerska drag och en dubbelhaka, som nedanför anslöt sig till en hals liknande en marmorpelare. Stoltheten syntes mig icke allenast ha uppblåst och förmörkat hennes drag, utan äfven, likt alla passioner, plöjt sina fåror deri; och samma orsak vållade äfven, att hennes haka stod ut med en nästan onaturlig rakhet och stelhet. Hennes ögon talade om samma stelhet och köld och påminde mig om mrs Reeds; då hon talade, deklamerade hon hvarje ord; [ 209 ]hennes röst var djup, dess böjningar högtidliga och i hög grad predikantmessiga — med ett ord, högst obehagliga. En röd sammetsrobe och en ostindisk, guldvirkad schalturban förlänade henne (åtminstone, efter hvad jag förmodar, i hennes eget tycke) ett fullkomligt kejserligt utseende.

Blanche och Mary voro af samma längd — raka och höga som popplar. Mary var något för späd för sin längd; men Blanche hade en Dianas former. Jag betraktade henne naturligtvis med särskildt intresse. Först och främst önskade jag se huruvida hennes utseende öfverensstämde med mrs Fairfax’ beskrifning; för det andra, om det i någon mån liknade det porträtt jag målat af henne, och för det tredje — det måste ut! — om det var sådant som jag med någon grad af sannolikhet kunde inbilla mig vara i mr Rochesters smak.

Hvad hela hennes yttre person angick, motsvarade hon från punkt till pricka min tafla och mrs Fairfax’ beskrifning. Den nobla bysten, de mjuka, rundade skuldrorna, den gratiösa halsen, de mörka ögonen och svarta lockarna — allt var der. Men hennes ansigte? — Hennes ansigte liknade fullkomligt moderns, med den enda skilnad, att dotterns ännu var ungdomsfriskt och utan något spår af tidens tand: det var samma låga panna, samma starka och utpräglade drag och samma stolthet. Denna stolthet var dock icke lika kall och trumpen sam moderns: hon skrattade beständigt; men hennes skratt var satiriskt och likaså äfven det vanliga uttrycket kring hennes krökta och stolta läppar.

Snillet påstås ega stark sjelfkänsla: jag kan icke säga huruvida miss Ingram var ett snille, men sjelfkänsla egde hon, och det i ej ringa grad. Hon började ett samtal om botaniken med den goda och milda mrs Dent. Den senare tycktes ej ha studerat denna vetenskap, ehuru hon sade, att hon tyckte mycket om blommor, »särdeles vilda blommor». Miss Ingram tycktes deremot vara hemmastadd på detta fält och slog omkring sig med fraser ur terminologien, med en mycket lärd och vigtig min. Jag förstod genast att hon (hvad man med ett simpelt ord kallar) dref med mrs Dent; det vill säga hon gjorde gäck af hennes okunnighet; hennes drift vittnade måhända om qvickhet, men för ingen del om ett godt hjerta. Hon spelade piano: [ 210 ]hennes talang derpå var utmärkt; hon sjöng: hennes röst var stark och välljudande; hon talade franska med sin mor, och talade väl, med flytande ledighet och en vacker prononciation.

Mary hade ett mildare och mera öppet ansigte än Blanche; hennes drag voro äfven mindre starka och hennes hy något ljusare; men det felades henne lif: hennes anlete saknade uttryck; hennes öga var utan eld; hon hade ingenting att säga, och sedan hon en gång intagit sin plats, förblef hon der orörlig som en staty i sin nisch. Båda systrarna voro klädda i bländhvita drägter.

Och ansåg jag väl nu att miss Ingram var en person på hvilken mr Rochester likligen kunde falla med sitt val? Jag kunde icke säga det — jag kände ej hans smak i afseende på qvinlig skönhet. I fall han älskade det majestätiska, så hade han i henne en verklig typ för det majestätiska; dessutom var hon talangfull och af ett lifligt och eldigt temperament. Jag var öfvertygad om att de flesta herrar skulle beundra henne; och att äfven han gjorde det, derpå tyckte jag mig redan ha sett tillräckliga bevis: för att undanrödja den sista skuggan af tvifvel, felades nu endast att se dem tillsammans.

Du förmodar väl icke, kära läsare, att Adèle under hela denna tid suttit stilla på sin pall vid mina fötter? Detta skulle vara ett stort misstag. Då damerna trädde in, steg hon upp, gick dem till möte, gjorde en ståtlig nigning och sade med mycken värdighet:

»Bon jour, mesdames!»

Miss Ingram såg ned på henne med en gäckande uppsyn och utropade:

»Se bara, en sådan liten docka!»

Lady Lynn anmärkte:

»Det är visst mr Rochesters myndling, kan jag förstå — den der lilla franska flickan, som han talat om.»

Mrs Dent tog vänligt hennes hand och gaf henne en kyss. Amy och Louise ropade på en gång:

»Nej, men se ett så sött barn!»

Och derpå ropade de henne till sig i soffan, der hon nu satt midt emellan dem, omvexlande pladdrande på franska och bruten engelska, tagande icke endast de unga damernas uppmärksamhet i anspråk, utan äfven mrs Eshtons [ 211 ]och lady Lynns, och smekt och kelad till sitt hjertas lust och förnöjelse.

Slutligen blef kaffet inburet och herrarne inkallades.

Jag sitter i skuggan — om man kan tala om en sådan i detta starkt upplysta rum — samt skyles till hälften af fönstergardinen. Den hvälfda ingången öppnas åter, och herrarne träda in. Herrarnes gemensamma uppträdande är, i likhet med damernas, högst imposant; de äro alla svartklädda; de flesta af dem äro högväxta, somliga unga. Henrik och Fredrik Eshton äro verkligen ganska fulländade sprättar, och öfverste Dent är en ståtlig man med krigiskt utseende. Mr Eshton, domaren i distriktet, är en fulländad gentleman; hans hår är alldeles hvitt och hans polisonger ännu svarta, hvilket ger honom en viss likhet med en »père noble» på teatern. Lord Ingram är, liksom sina systrar, mycket högväxt och, liksom de, äfven ganska vacker; men han har Marys slöa och uttryckslösa blick; lifligheten i hans blod och styrkan i hans hjerna tyckas ej motsvara längden af hans lemmar.

Och hvar är mr Rochester?

Han kommer slutligen: jag ser ej åt dörröppningen, men jag märker ändock när han träder in. Jag försöker att koncentrera min uppmärksamhet på mina virknålar och på maskorna i den börs, på hvilken jag är sysselsatt att sticka — jag önskar att tänka endast på det jag har för händer; att endast se silfverperlorna och silkestråden, som ligga i mitt knä; men i deras ställe ser jag tydligen hans gestalt och återkallar oemotståndligt det ögonblick då jag sist såg honom: strax efter sedan jag hade gjort honom en, i hans eget tycke, så stor och vigtig tjenst — och då han, hållande min hand och skådande ned i mitt ansigte, betraktade mig med blickar, hvilka förrådde ett hjerta, som nu var fullt och färdigt att flöda öfver: en rörelse hvari jag hade en del. Huru nära hade jag icke i detta ögonblick varit honom! Och nu, på hvilket afstånd, huru vida voro vi nu icke skilda! Vi voro så vida skilda och så främmande för hvarandra, att jag ej en gång väntade att han skulle komma och tilltala mig. Jag blef således ej öfverraskad, då han tog en stol på andra sidan af rummet och började att samtala med några af damerna.

Jag såg ej förr att hans uppmärksamhet var samlad [ 212 ]på dem, och att jag kunde se, utan att sjelf bli bemärkt, än mina blickar ofrivilligt drogos till hans ansigte: jag kunde ej hålla mina ögonlock i styr: de öppnade sig oemotståndligt, och ögongloberna vände sig mekaniskt mot honom. Jag betraktade, och det var en viss smärtsam fröjd i detta betraktande — ett kostligt, men dock aggande nöje; det var rent guld med en stålspets af smärta: en njutning, liknande det som den, hvilken är färdig att försmäkta af törst, måtte känna, då han, ehuru väl vetande att den brunn, till hvilken han släpar sig, är förgiftad, icke desto mindre lutar sig ned och i fulla drag njuter af den läskande gudadrycken.

Det ligger mycken sanning i uttrycket, att »skönheten ligger i betraktarens öga». Min husbondes bleka, olivfärgade ansigte, fyrkantiga, massiva panna, breda och gagatsvarta ögonbryn, djupt liggande ögon, sträfva drag, hårda och fast tillslutna mun — alltsammans energi, beslutsamhet, vilja — voro ingalunda vackra efter de vanliga skönhetsreglerna; men för mig voro de mera än vackra: de voro fulla af ett intresse och en kraft, som helt och hållet beherskade mig — som beröfvade mig väldet öfver mina egna känslor och fäste dem vid honom. Jag hade ej velat älska honom: läsaren vet sjelf huru hårdt jag hade kämpat, för att ur mitt hjerta utrota de frön af kärlek jag der upptäckt, och nu, genast vid det första återseendet af honom, uppspirade de af sig sjelfva, grönskande och rotfasta! Han tvang mig att älska sig, utan att skänka mig en blick.

Jag jemförde honom med hans gäster. Hvad var Lynnernes fina och intagande behag, lord Ingrams smäktande elegans — ja, till och med öfverste Dents krigiskt ädla hållning, i jemförelse med hans utseende af medfödd kraft och inneboende energi? Jag kände ingen sympati för deras personer och utseende och dock kunde jag ganska väl inse, att de flesta betraktare skulle kalla dem intagande, vackra, imponerande, på samma gång som de med ens förklarade att mr Rochester hade ett skarpt och dystert utseende. Jag såg de andra le, skratta — huru tomt och betydelselöst! Ljusens sken hade lika mycket själ i sig som deras leenden; klockans klingande lika mycket uttryck som deras skratt. Jag såg mr Rochester le: — hans sträfva anletsdrag mildrades; hans blick blef både glänsande och [ 213 ]mild, dess stråle både genomträngande och ljuf. Han talade i detta ögonblick med Louise och Amy Eshton. Jag undrade att de med så mycket lugn kunde uthärda denna blick, som föreföll mig så genomträngande. Jag väntade att få se deras ögon nedslås och deras färg stiga under inflytelsen deraf; men emellertid var jag glad, då jag märkte att de på intet sätt visade någon rörelse. »Han är ej för dem detsamma han är för mig,» tänkte jag; »han är inte af samma slag som de. Jag tror snarare han är af mitt — ja, jag är säker på att han är det — jag känner mig beslägtad med honom — jag förstår det språk som uttalar sig i hans anlete och hans rörelser: ehuru börd och rikedom vidt åtskilja oss, har jag dock i mitt hufvud och mitt hjerta, i mitt blod och mina nerver något som i psykisk mening förenar mig med honom. Sade jag inte för några dagar sedan att jag ej hade något att skaffa med honom, utom att mottaga min lön af honom? Förbjöd jag inte mig sjelf att tänka på honom, annat än såsom min husbonde, af hvilken jag erhåller min betalning? Det var ett hån mot naturen! Hvarje god och sann känsla i mitt bröst samlar sig ofrivilligt kring honom. Jag vet att jag måste dölja mina känslor; att jag måste qväfva mina förhoppningar, och jag måste påminna mig att han ej bekymrar sig mycket om mig. Då jag säger att jag är af samma slag som han, menar jag derföre ej heller att jag eger hans makt att göra intryck, hans förmåga att tillvinna sig andras hjertan: jag menar endast att jag har vissa fallenheter och vissa känslor gemensamma med honom. Jag måste således ständigt upprepa, att vi för alltid äro skilda från hvarandra, och likväl, så länge jag lefver och andas, måste jag älska honom.»

Kaffet är nu kringburet. Damerna ha, sedan herrarne kommit in, blifvit muntra och lifliga som lärkor; konversationen har blifvit glad och sprittande. Öfverste Dent och mr Eshton samtala i politik, och deras fruar lyssna på dem. De båda stolta enkorna, lady Lynn och lady Ingram, språka med hvarandra. Sir George — hvilken jag, i förbigående sagdt, glömt att skildra — en landtjunkare med stor och välmående figur och ett mycket friskt, rödblommigt ansigte, står med koppen i hand framför soffan, der de sitta, och blandar då och då in ett ord. Mr Fredrik Lynn har tagit [ 214 ]plats bredvid Mary Ingram och visar henne gravyrerna i ett praktverk: hon ser på, ler då och då, men säger synbarligen helt obetydligt. Den reslige och flegmatiske lord Ingram lutar sig med korsade armar mot karmen på den stol, i hvilken den lilla lifliga Mary Eshton sitter; hon ser upp på honom och pladdrar som en liten skata; hon tycker mera om honom än om mr Rochester. Henry Lynn har slagit sig ned i en ottoman vid Louises fötter; Adèle delar den med honom: han försöker nu tala franska med henne, och Louise skrattar åt hans bockar. Med hvem sällskapar då miss Ingram? Hon står ensam vid ett bord, behagligt lutad öfver ett album. Hon tyckes vänta att bli uppsökt; men hon vill inte vänta för länge och utväljer sjelf sitt sällskap.

Mr Rochester har för en stund sedan lemnat de unga damerna Eshton, med hvilka han förut underhållit sig, och står nu vid kaminen, lika ensam som hon står vid bordet. Hon går nu fram dit han står och ställer sig på andra sidan om kaminfrisen.

»Mr Rochester! Jag trodde inte att ni tyckte om barn.»

»Nej, det gör jag inte heller.»

»Nå, men hvad var det då som förmådde er att åtaga er omsorgen om den der lilla dockan der borta? (pekande på Adèle). Hvar har ni fått tag i henne?»

»Jag fick inte tag i henne; hon lemnades i mina händer.»

»Ni borde ha skickat henne i en skola.»

»Nej, det kunde jag inte göra: skolorna äro så dyra.»

»Ja, men jag förmodar att ni har en guvernant för henne: jag såg en person tillsammans med henne just nyss — har hon gått nu? Nej, se der sitter hon ännu bakom gardinen. Ni lönar henne naturligtvis: jag skulle tro att detta är lika kostsamt — till och med mera; ty ni måste ju underhålla dem båda.»

Jag fruktade — eller skulle jag säga, hoppades? — att denna hänsyftning på mig skulle förmå Mr Rochester att se åt det håll der jag satt, och jag drog mig instinktlikt ännu mera in i skuggan; men han förändrade ej en enda gång riktningen af sina blickar.

»Jag har inte så noga betänkt den saken», sade han likgiltigt, seende rakt framför sig.

[ 215 ]»Nej, ni herrar bry er aldrig om ekonomi och sundt praktiskt förstånd. Ni skulle höra mamma tala öfver kapitlet om guvernanter. Mary och jag hade väl i vår tid åtminstone ett dussin sådana. Hälften af dem voro afskyvärda och de andra löjliga — alla riktiga markattor — eller hur mamma?»

»Hvad var det du sade, min egen flicka?»

Den unga damen, som sålunda blifvit förklarad för den nobla enkefruns enskilda egendom, upprepade sin fråga, med ty åtföljande förklaring.

»Min söta vän, säg för all del inte ett ord om guvernanter: det ordet gör mig riktigt sjuk. Jag har lidit som en martyr för deras okunnighet och nycker, och jag tackar min Gud att jag nu inte vidare har med dem att bestyra.»

Härvid lutade sig mrs Dent öfver till den nådiga damen och hviskade någonting i hennes öra. Af det svar som följde, förmodar jag, att det var en påminnelse om att en af det bannlysta slägtet var närvarande.

»Tant pis!» (så mycket värre!) sade hennes nåd; »jag hoppas att det skall göra henne godt.» — Derpå tillade hon i lägre ton, ehuru ännu nog högt för att jag skulle höra det. »Jag har nog märkt henne: jag är en temligen säker fysionomist och läser i hennes ansigte alla felen hos hennes klass.»

»Hvilka äro de, ers nåd?» frågade mr Rochester högt.

»Det skall jag säga er mellan fyra ögon», svarade hon, i det hon tre gånger med hemlighetsfull vigtighet vaggade sin turban.

»Men då skall min nyfikenhet måhända ha förlorat aptiten; den behöfver just nu sin föda.»

»Fråga Blanche; hon är närmare er än jag.»

»Åh nej, skicka honom inte till mig, mamma! Jag har inte mer än ett ord att säga om hela slägtet: de äro en riktig landsplåga. Inte för att jag någonsin lidit något af dem; jag lagade så att bladet blef omvändt. Hvilka spratt Theodor och jag brukade spela vår miss Wilson, mrs Grey och madame Joubert! Mary var alltid för sömnig för att vara med i någon komplott, der det var fråga om lif och munterhet. Det mesta och bästa nöjet hade vi likväl med madame Joubert; miss Wilson var ett stackars sjukligt, gråtmildt och tungsint kräk, hvilken det inte var någon ära i [ 216 ]att besegra; och mrs Grey var för dum och känslolös, så att allt hvad man gjorde henne, var som att slå vatten på gåsen. Men stackars madame Joubert, se det var något det! Jag ser henne ännu vild af raseri, då vi hade drifvit henne till det yttersta — spillt ut vårt thé, söndersmulat våra smörgåsar, kastat våra böcker upp i taket och anställt kattmusik med linialen och pulpeten, eldtången och spiselgallret. Mins du de der muntra tiderna ännu, Theodor?»

»Å-å-ja, Gu-u’bevars», framsläpade lord Ingram: »och det stackars gamla våpet brukade ropa: ’Ack, sådana ohyggliga barn!’ hvarpå vi läste lagen för henne, hur hon kunde vara så oförskämd att vilja undervisa så skickliga barn som vi, då hon sjelf var så okunnig.»

»Ja, vi gjorde så; och mins du, Tedo, hur jag hjelpte dig att förfölja din informator, mr Vining, han med mjölkansigtet. Han och miss Wilson togo sig den friheten att förälska sig i hvarandra — åtminstone trodde Tedo och jag så: vi uppfångade nemligen åtskilliga ömma blickar och suckar, hvilka vi tolkade såsom tecken till ’la belle passion’, och jag kan försäkra er, mitt herrskap, att publiken snart skördade nyttan af vår upptäckt: vi begagnade den såsom en häfstång, för att dermed lyfta våra fogelskrämmor ur huset. Söta mamma der, så snart hon fick underrättelse om hur saken förhöll sig, upptäckte deri genast en omoralisk tendens. Gjorde ni inte det, min nådiga mamma?»

»Jo visst, min vän. Och jag hade fullkomligt rätt deri, det kan du lita på. Det fins tusende skäl hvarföre förbindelser mellan guvernanter och informatorer aldrig en minut borde tålas inom ett ordentligt hus; först och främst —»

»Ack, för all del, skona oss, mamma! Spar oss uppräkningen. För öfrigt känna vi alla till dem förut: faran af dåliga exempel för barndomens oskuld; distraktion och deraf härflytande pligtförsummelse å den förälskades sida; inbördes förbund och ömsesidiga förtroenden; deraf följande förtrolighet — med ty åtföljande oförskämdhet, myteri och allmän omstörtning. Har jag inte rätt, fru baronessa Ingram af Ingram Park?»

»Du har rätt nu som alltid, min lilja.»

»Nå, låt oss då inte mera tala om den saken, utan ombyta ämne.»

Amy Eshton, som antingen icke hörde eller också icke [ 217 ]aktade på denna uppmaning, inföll nu med sin milda och barnsliga röst:

»Louise och jag brukade också göra spektakel af vår guvernant; men hon var så beskedlig och tålde allting; ingenting kunde göra henne ond. Hon var aldrig stygg mot oss; inte sant, Louise?»

»Nej, det var hon aldrig, vi måtte göra hvad vi ville: rumla om i hennes pulpet och hennes sykorg, eller vända ut och in på innehållet i hennes lådor; och hon var så god, att hon var färdig att ge oss allt hvad vi ville ha.»

»Jag kan väl tro», sade miss Ingram, sarkastiskt krökande sin läpp, »att det är meningen att i dag göra ett utdrag ur alla guvernanters memoirer; men för att undvika en sådan undersökning, föreslår jag ännu en gång ett nytt ämne. Mr Rochester, understöder ni mitt förslag?»

»I denna punkt, likasom i alla andra, min nådiga!»

»Nå, då påtager jag mig bördan att uppfinna ett sådant. Är ni vid röst i dag, signor Eduardo?»

»Om ni så befaller, donna Bianca, så vill jag vara det.»

»I sådant fall, signor, kungör jag er härmed min nådiga vilja, att ni ställer edra lungor och andra sångorganer i ordning, emedan de snart komma att användas i min kungliga tjenst.»

»Hvem skulle inte vilja vara Rizzio åt en så förtjusande Maria?»

»Jag ger inte ett öre för Rizzio!» ropade hon, skakande sitt hufvud med alla dess lockar, i det hon gick fram till pianot. »Min tanke är den att den kära spelmannen David måste varit en riktig stackare till karl; då tycker jag vida mera om svarta Bothwell. I mitt tycke är en karl ingenting, så vida han inte har någon riktig ruff i sig; och historien må säga hvad den vill om James Hepburn, men min tanke är den, att han just var en sådan vild, stolt röfvarhjelte, åt hvilken jag väl skulle kunna samtycka att gifva min hand.»

»Hören J, mina herrar! Hvem af er liknar mest Bothwell!» ropade mr Rochester.

»Jag skulle tro att ni i det fallet har företrädet», svarade öfverste Dent.

»På min ära, jag är er mycket förbunden», var svaret.

Miss Ingram, som med stolt behag satt sig ned vid [ 218 ]pianot, i kunglig rikedom utbredande vecken af sin snöhvita robe, började nu ett lysande preludium, hvarunder hon likväl fortfor att tala. Hon tycktes denna afton vara vid ett särdeles briljant lynne; både hennes ord och hennes sätt tycktes vara anlagda på att icke allenast uppväcka hennes åhörares beundran, utan äfven att slå dem med förvåning och häpnad: hon lade synbarligen an på att visa sig särdeles djerf, originel och blixtrande.

»Åh, jag känner mig riktigt led vid nutidens ungherrar!» utropade hon, i det hon lät fingrarna flyga utåt tangenterna. »Svaga, ömkliga stackare, som inte våga ta ett steg utom pappas parkgrindar, eller ens gå så långt, utan sin mammas tillåtelse och skyddande uppsigt! Varelser, som äro helt och hållet upptagna af omsorgen om sina vackra ansigten, hvita händer och små fötter; liksom om en karl behöfde bekymra sig om sin skönhet! Liksom om inte ett vackert yttre vore qvinnans enskilda företrädesrättighet — hennes lagliga egendom och obestridliga arf! Jag medger att en ful qvinna är en fläck på skapelsens sköna anlete; men hvad mannen angår, så må han endast vinnlägga sig om styrka och mod. Hans motto bör vara: ’Jaga, skjuta och fäkta: allt annat är inte värdt ett öre.’ Sådant skulle mitt valspråk vara, om jag vore karl.»

»Om jag någonsin gifter mig», fortfor hon efter ett ögonblicks tystnad, hvilken ingen hade afbrutit, »så vill jag ha en man, som snarare genom kontrasten upphöjer min skönhet, än täflar med mig deri. Jag ämnar inte tåla någon medtäflare vid tronen; jag kommer att fordra en uteslutande hyllning: hans dyrkan får inte delas mellan mig och den gestalt han ser i sin spegel. Sjung nu, mr Rochester, så skall jag spela för er.»

»Jag är helt och hållet lydnad», var svaret.

»Här är en korsar-sång. Ni bör veta att jag är alldeles förtjust i korsarer; sjung den derföre riktigt ’con spirito.’»

»En befallning från miss Ingrams läppar skulle kunna skänka styrka och eld till och med åt en bägare mjölk och vatten.»

»Tag er i akt, då: om ni inte gör mig i lag, så kommer jag att sätta er på skam, genom att visa hur sådant bör utföras.»

[ 219 ]»Det är detsamma som att gifva belöning åt oförmågan: jag skall nu försöka att misslyckas.»

»Gardez vous en bien! (Akta er för det!) Om ni med afsigt felar, så kommer jag att ådömma er ett efter omständigheterna lämpadt straff.»

»Miss Ingram borde vara mild, ty hon har i sin makt att pålägga straff, som öfvergå en menniskas förmåga att uthärda.»

»Ah! Förklara er!» befalde den unga damen.

»Förlåt mig, min nådiga; men det behöfs ingen förklaring; er egen fina känsla måste säga er, att en enda rynka på er panna skulle mera än uppväga det svåraste straff.»

»Sjung!» sade hon, vidrörde åter tangenterna och började ett ackompagnemang i lifligaste allegro.

»Nu är det tid för mig att smyga mig bort», tänkte jag; men de toner, som redan börjat genomklinga luften, höllo mig qvar på min plats. Mrs Fairfax hade sagt att mr Rochester egde en vacker röst: han hade så också verkligen — en på en gång mjuk och stark bas, i hvilken han inlade sin egen känsla och sin egen kraft, genom örat letande sig väg till hjertat, och der väckande ett sällsamt eko. Jag väntade till den sista djupa och fulltoniga vibrationen förklingat — till dess konversationens flod, som för en stund afstannat, återtog sitt vanliga lopp; lemnade derpå mitt skyddande hörn och gick ut genom en sidodörr, som lyckligtvis var nära bredvid. En smal gång ledde derifrån ut i förstugan; då jag gick öfver denna, märkte jag att mitt skoband lossnat; jag stannade för att tillknyta det och böjde mig för den skull ned på mattan bredvid trappan. Jag hörde dörren till matsalen uppläsas; en herre kom ut; jag reste mig hastigt upp och stod midt framför honom: det var mr Rochester.

»Hur mår ni?» frågade han.

»Jag tackar, mycket bra, sir.»

»Hvarför kom ni inte och talade med mig der inne?»

Jag tänkte att jag med mera skäl kunde göra honom samma fråga; men jag ville icke taga mig denna frihet. Jag svarade derföre:

»Jag ville inte störa er, efter som ni tycktes vara upptagen på andra håll.»

[ 220 ]»Hvad har ni sysselsatt er med under min frånvaro?»

»Just ingenting särdeles; jag har läst med Adèle som vanligt.»

»Och blifvit en god del blekare än förut — såsom jag såg vid första ögonkastet. Hvad är orsaken till det?»

»Ingenting alls, sir.»

»Förkylde ni er något den der natten då ni till hälften dränkte mig?»

»Nej, inte det minsta.»

»Återvänd till salongen; ni går för tidigt.»

»Jag är trött, sir.»

Han betraktade mig ett ögonblick.

»Och litet ledsen också», sade han. »Och hvarför det? Berätta mig det.»

»Ingenting, ingenting, sir. Jag är visst inte ledsen.»

»Men jag försäkrar att ni är det; så ledsen, att ett par ord till skulle framlocka tårarna i edra ögon — ja, se der äro de redan, simmande och glänsande, och en perla föll just nu från ögonlocket ned på kinden. Om jag hade tid och icke fruktade att någon af de slamrande betjenterne kunde komma, så skulle jag taga reda på allt hvad detta betyder. Nåväl, jag ursäktar er derföre i afton; men kom ihåg att så länge mina gäster äro qvar, väntar jag att ni hvarje afton infinner er i förmaket; det är min önskan, och ni får inte öfverträda den. Gå nu, och skicka Sofi efter Adèle. God natt, min —» Här hejdade han sig, bet sig i läppen och lemnade mig hastigt.