Svea rikes häfder/Kapitel 1 - Landets natur

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svea Rikes häfder
av Erik Gustaf Geijer

Landets natur
De gamlas Norden  →


[ 1 ]

inledning.


I.
landets natur.

Emellan femtiofemte[1] och sjuttioförsta[2] gradens polhöjd utsträcker sig, från norr till söder, den stora Skandinaviska Halfön, inbegripande de nu förenade Rikena Sverige och Norrige. Den är i ytligt innehåll öfver 6600 Svenska quadrat mil,[3] ifrån Torneå till Nordkyn, Europas yttersta landfasta spets, sammanhängande med fasta landet, för öfrigt omgifven af Östersjön, Nordsjön, Ishafvet, från Seland skild igenom Öresund. Sverige, som till [ 2 ]ofvan om femtionionde graden[4] upptager dess hela sydliga rymd, utgör derifrån till den sextionionde[5] halföns östra, större, öppnare del: det mera bergiga Norrige den vestra och slutligen äfven den nordligaste. Sveriges vestligaste trakt omkring Strömstad är vid tjugoåttonde graden 49½ minut, dess östligaste, enligt Rikets nu varande gränsor, vid utloppet av Torneåelf fyrtioen grader 49 minuters Längd från Ferrö.[6]

Berg och vatten bilda ett lands naturliga grundritning. Hufvudstammen af Skandinaviens berg ligger i Norrige. Man kan knapt säga att de så kallade Norrska fjällen dela halfön i tvenne olika hälfter. De bilda snarare hela dess vestliga kust och följa hafvet, hvars vågor fyllt fjällsträckningens förundransvärda djupa inskärningar, och så skapat denna mängd af långt in i landet gående fjordar, hvilka utmärka Norrige. Emellan sextiondeandra och sextiondetredje graden böjer sig den mäktiga fjällryggen med sjelfva landet åt öster; och ungefär midt på denna [ 3 ]tvärsträckning , kallad Dofre, har man äfven ansett den nå sin största höjd. Nyare undersökningar ha visat, att de högsta berg på Halfön här ligga närmare hafvet[7]. Dofre förenar sig på Svenska gränsen med Dalfjällen. Den stora fjällryggen, af ålder kallad Kölen,[8] tar sedermera sin riktning åt nordnordost, gör på sin vestra, branta sida af Norrige nästan blott en ofantlig skärgård, och sänker sina sidogrenar inåt Sveriges Lappmarker och öfriga Norra Landskaper, hvilkas dalöppningar vattnas af de stora från fjällen strömmande norrländska elfverna, som i Bottenhafvet söka sitt utlopp. Oaktadt denna vattnens riktning skiljes likväl, så väl Vesterbotten från Lappmarkerna, som Medelpad från Jämtland, af en jämnt med Bottniska viken löpande höjdsträckning, hvilken af de [ 4 ]Norrländska floderna genombrytes. Den utmärker en af de vildaste och ofruktbaraste trakter äfven i denna nordliga del af landet. Bortom den blir sjelfva Lappmarken mildare, och sedan man öfverfarit den bergshöjd, som gör Medelpads vestliga gräns, sänker sig Jemtland, omkring Storsjön, till en af de vänligaste och bördigaste slätter, som någonstädes under en så nordlig bredd gifvas. — Man dömer ej alltid säkert till beskaffenheten af ett lands höjdyta utaf vattnens lopp. Så har man föreställt sig, att äfven i högsta norden gränsen mellan Sverige och Norrige bildas af sjelfva fjällryggen. Men denna, söndersplittrad i Finnmarkens öar, fjordar och näs, sjunker vid Europas nordligaste spets i hafvet, och har äfven närmast hafvet den största höjden[9]. Altens och Tana-elfver taga väl äfven här sitt lopp mot samma haf; men genom allt djupare, trängre pass och dalöppningar. Det är en ej fullt riktig föreställning, att en bergsrygg öfverallt skiljer Norrige och Sverige. Nedan om Dalfjällen gäller det i allmänhet ej mera. Värmland hör till samma flodgebit med det tillgränsande Norrige; hvarest Klarelfven, med flera Värmlands elfver, även har sitt ursprung. Den [ 5 ]Norrska Glommen öfversvämmar ännu alltid vid hög flod den ganska låga vattenskilnaden vid Kongsvinger, och afbördar då, genom flera större och smärre vattendrag, sitt öfverflöd åt Venern[10].

Den på Sveriges och Norriges gräns belägna höga fjällbygd, der Dalfjällen förena sig med Dofre, — kanske den högsta bebodda på Halfön, och endast genom grufdriften vid Rörås af sin nu varande folkmängd beboelig — utsänder de flesta af Halföns stora floder: Glommen, Klarelfven åt Kattegat, Dalelfverna, Ljusnan, Ljungan åt Östersjön, Neaelf och Gulelfven åt Vesterhafvet. Härifrån utgå äfven fjällryggens mäktigaste sidogrenar; af hvilka den, som emellan Jämtland och Herjedalen går ned åt hafvet, synes vara den störste. Den betydligaste bergsträckning i medlersta Sverige är den, som, sänkande sig från Dalfjällen i sydost, med sin ena gren skiljer Vestmanland och Dalarna, med den andra Värmland och Nerike. Den kan således sägas i norr och vester omfatta [ 6 ]det medlersta Sveriges största slättland kring sjöarna Mälarn och Hjelmarn. I söder begränsas åter detta af en från Vetterns norra ända till Östersjön gående bergssträcka (Kolmården), hvars i vester intill Venern fortsatta, skogbevexta höjder (Tiveden) delade det gamla Svearike i Nordanskog och Sunnanskog. Landthöjden nedan om Tiveden, förlorande sig i smärre kullar och åsar, har midt för sjön Viken i Skaraborgs län blott 510 fots höjd öfver hafvet. Den följer derefter Vetterns vestra strand, höjer och grenar sig söder om denna sjö, och bildar Småländska bergstrakten, den betydligaste i Götaland. Begränsande halföns sydligaste, fordom under Danmark lydande kustländer, skiljer den, såsom innevånarne i dessa landskaper ännu uttrycka sig, det Gamla och det Nya Sverige.

I höjd öfverträffa det södra Europas berg vida Skandinaviens. Deremot äga dessa i sin beskaffenhet en dem egen märkvärdighet. Den uråldriga hälleart, som i sydligare länder, ur djupet af en med yngre lager helt och hållet betäckt grund, endast uppstiger blottad i bergens högsta, skarpa spetsar, — Graniten, eller, om man så vill, Granitartade hällearter, träda deremot i Skandinavien öfverallt i dagen, bilda, [ 7 ]merendels i afplattade kullriga former, bergen, och dessutom i jämnare utsträckning nästan hela landets yta.[11] Endast vid hafskusterna, likasom till strid med böljan, bryter den sig i dessa skarpare kanter, som göra våra stränder till skär — efter utseendet, af vågorna liksom genomskurna och i otaliga öar, uddar och vikar splittrade klippmassor. Norriges kuster visa denna skärgårdsnatur i jättestort mått; Sveriges i mindre. Likväl igenkännes den nästan öfverallt; men försvinner vid Halföns sydligaste spets, i Skånes jämnare, af en yngre bildning utmärkta strand. Den uråldriga Granitgrunden synes äfven ha med sig fört en i vidden större utsträckning af våra så rika Järnmalmer; ej här, såsom annorstädes, sammanträngda i de egenteliga bergens sköte (ehuru hela järnberg på vissa orter resa sig i dagen, såsom Taberg i Småland och Gellivare m. fl. i Lappmarkerna), utan utbredande sig äfven under det jämnare landet. Så bildar Järnmalmen, genom Uplands, Westmanlands och Värmlands bergslager, liksom ett bredt bälte kring midjan af Svea. Om vårt lands jämna uråldrighet härigenom öppnat oss en lättare tillgång till rikedomen af dess [ 8 ]innandömen, så torde man deremot ej kunna säga, att den i samma mån befordrar den fruktbarhet, som frodas i dagens strålar, Det stora inflytande, som grundens beskaffenhet öfvar på vextlighet, blir af Naturforskaren allt mer erkändt; och Sverige företer flera exempel, att ombyten i detta afseende, hastigt och inom en liten rymd, kunna förorsaka förvånande skilnader i alstringsförmåga. En föga djup, på uråldrig hällegrund hvilande jord, sjelf ofta mest en grusad granit, skall i allmänhet förgäfves i naturlig fruktbarhet täfla med den, som betäcker en grund, hvilken med vexternas näringsämnen lättare sig förenar. Från denna Svenska jordens allmännaste beskaffenhet göra visserligen våra bördigaste bygder undantag. Också hvila dessa på de närmast i ålder gående, så kallade Öfvergångsbildningarna, Kalk, Lerskiffer o. s. v. hvilka beteckna trakterna kring Sveriges största sjöar. Af de yngsta, för vextligheten äfven mest gynnande, bildningar erbjuder i hela riket nästan endast Skåne spår. Dock visar sig en gammal odlings stora inflytelse på fruktbarheten äfven i många af naturen mindre lyckligt begåfvade nejder. Denna fädernejordens egna beskaffenhet bidrager, ej mindre än luftstrecket, att af Svenska åkerbrukaren jämnförelsevis fordra större [ 9 ]möda för en mindre skörd; ehuru till belöning denna skörd erhålles renare än i de länder, der en på samma gång lätt arbetad och grund drifver ogräset jämte hvetet. — Skola vi kalla denna lott nedslående? Nej! vi skola lära oss värdera och fullfölja våra fäders arbeten på denna jord; vi skola glädja oss öfver de redan så rik frukt bärande eröfringar, hvilka Svensk idoghet på den gjort och fortfar att göra; och om vi skulle inse, att den moraliska kraft, hvilken är säkraste borgen för ett folks sjelfständighet, hos oss mer, än hos de flesta andra nationer, utgör sjelfva medlet för fysiskt bestånd, så skola vi ej deröfver beklaga oss. —

Vi ha nämnt att Skandinaviens stränder mest äro skär. Dessa äro likväl under Vesterhafvets höstliga nordveststormar för seglaren ofta en ej ovälkommen syn. De bryta vågornas raseri och bjuda honom inom sina klippor trygga hamnar; då han deremot med fasa ser sig drifven mot Jutlands låga kuster, omkransade med trefaldiga, af skeppsvrak betäckta sandreflar. Efter genomfarten af Öresund — der under Östersjövattnet, som flyter ut ofvanpå, Nordsjöns fyrdubbelt saltare vatten inströmmar — öppnar sig Östersjön, en af de större bland alla hafsvikar, till hela sin yta [ 10 ]öfver 3400 Sv. quadr. mil[12] — och hvars kortare, snabbare vågor, hvars mildare stränder erbjuda mindre faror. Detta vatten har ingen ebb och flod, hvilken äfven Nordsjön först utom Kattegat blir tydlig. Deremot har det i den stormiga årstiden föränderliga strömdrag, ehuru mindre starka än Vesterhafvets, samt då äfven ett oregelbundet fallande och stigande, ända till två fot på dygnet.

Man har på Svenska kuster, både i Östersjön och Nordsjön, velat finna bekräftelse på tankan om en fortfarande vattenminskning. Anders Celsius förmente sig till och med af jämnförda rön kunna bestämma, den till 214 aln på århundradet[13]. Dalin slöt deraf, att vid Christi födelse vattnet i Nordens haf och sjöar flödat omkring 13 famnar högre än nu, och lade denna sats till grund för hela den äldre Svenska Historien; men fick derföre erfara mycket motstånd både af våra Theologer och Häfdeforskare[14]. Den [ 11 ]beräkning, på hvilken Dalin grundade sin förslagsmening, behöfver ej mera vederläggas. Men ännu tyckas i sjelfva hufvudfrågan tankarna vara delade. Mest, synes oss, har den blifvit förvirrad derigenom, att man slöt till ett ännu fortfarande förhållande ifrån forntida stora förändringar, af hvilka vårt land ej mindre än andra här spår: förändringar, hvilka ej blott gå långt bortom allt menniskominne, utan leda den häpna tankan in i en urtid, då jorden, ännu menniskotom, under helt olika vilkor och på helt olika sätt mot nu, först liksom försökte de krafter, hvilka i henne voro nedlagda, och genomgick de äldsta stora bildningsperioder, hvilka den Heliga Skrift utmärker under bilden af den begynnande tidens första dagar. De på förstenade, nu utdöda, snäckdjur så rika lagren kring Sveriges största sjöar, ha ostridigt blifvit bildade i ett flytande ämne, hvilket i dessa trakter högt betäckte hvad sedermera blef land. Urtidens kännemärke lyckes ha varit ännu oåtskilda elementer, ett ännu i dessas sammanfattning verkande blott elementariskt och derföre chaotiskt lif. I Skriftens sublima Skapelsehistoria följer derföre på det första Varde![ 12 ]ett åtskiljande — af ljuset från mörkret — af det vattenagtiga ofvan fästet från det vattenagtiga under fästet — sluteligen af det våta från det torra, och dermed af haf från land. I den mån denna söndring för sig gick, fördelte sig äfven, under Ljusets inflytelse, det förut allmänna elementariska lifvet i särskilda yttringar, och sluteligen gestalter, hvarmed den organiska naturen äfven allt mer skiljde sig från den oorganiska eller jämnförelsevis så kallade liflösa[15]; tills, liksom i Skapelsehistoriens första början, äfven i dess slut, Skaparen omedelbarast framträder, nemligen i frambringandet af menniskan, hvilken såsom ett blott naturalster icke är förklarlig, och derföre i Skapelsens fulländning hänvisar oss på dess verkande urkraft tillbaka. — Att ofantliga hvälfningar föregått i dessa urtidens utvicklingperioder, att de äldsta elementariska krafterna med de framträdande organiska kämpat de häftigaste strider, att en börjande organisation på [ 13 ]jorden flere gånger blifvit öfverväldigad och förstörd af de förra, hvilka skoftals återtagit sitt välde, under stora och hastiga förändringar af haf och land, köld och hetta, stillhet och de våldsammasta skakningar, innan Naturen antog ett mera regelbundet skick och blef för menniskan beboelig, — om allt detta bära ännu jorden, bergen, deras lager, deras försteningar af fordom lefvande alster vittnesbörd. Man upptäcker tillika en följd i dessa, sistnämnda, ifrån de lägsta, i de så talrika och stora snäcklagren, upptill de fossila lemningarna af ofantliga däggande djur, alla betäckta, inneslutna uti elementariska massor, samt tillhörande slägten och arter, hvilka ej mer på jorden finnas[16]. Det är först i de yngsta af dessa lemningar, som man återfinner likhet med närvarande natur.

Sverige, härutinnan motsatt Siberien och Norra Amerika, så rika på lemningar af fornverldens största djur, har af Försteningar nästan endast de uråldrigaste, minst utbildade att framvisa; men dessa i vida större mängd än något annat bekant land. Öfvergångsbergen i Jämtland, Dalarna, Nerike, Vester- och Östergötland, [ 14 ]Gotland, Öland, Skåne, lemna bevisen derpå[17]. Myckenheten af de till en del förundransvärdt stora, förstenade skaldjuren, hvilka t. ex. på Kinnekulle förekomma så tätt, som om hela lager af berget en gång varit lefvande, väcker förvåning. Men utan all tvifvel tillhöra de en tid äldre än menniskan. — Af den omständigheten att nästan inga fossila menniskoben blifvit fundna[18], ha flere velat draga den slutsats, att menniskoslägtet är yngre än någon af jordens stora förändringar. Men att åtminstone en stor naturhvälfning, och den sista före jordens närvarande tillstånd, träffat en redan af menniskor bebodd verld, och bibehållit sig i deras erinring, visa ej blott Skriftens underrättelser om en stor flod, utan Chaldeers, Egyptiers, Grekers, Persers, Indiers, Chinesers, Amerikaners äldsta Sagor[19]. Äfven den Skandinaviska Mythen låter verlden dränkas i verldsjätten Ymers blod, af hvilket Gudarna gjorde vattnet. Ett [ 15 ]menniskoslägte har således erfarit denna förstörelse, och till en del undgått den; den skulle eljest ej ha funnits i dess minne. Hvar, och huru vidsträckt, det lefvat, (troligen under helt olika klimatförhållanden,) måste bli obekant; kanske betäcker djupets vatten en stor del af dess fordna hemvister. Denna hvälfning, som i Siberien och det medlersta Europa begrafvit Söderns vexter och djur, samt varit åtföljd af en hastig förändring från värma till köld i jordens nu nordliga trakter[20], synes i Skandinavien ha träffat en vida mindre utbildad, äfven på högre djur blottad natur[21]. De tydligaste minnesmärken af en stor flod i vårt land visa sig i de öfver hela det slätare landet kringkastade, lösslitna granitblocken, hvilka äfven blott från Skandinavien kunnat sprida sig till det nedra Tyskland. Endast en våldsam flod tyckes, med tillhjelp af is så vidt ha fört dem [ 16 ]omkring[22]. De stora från norr till söder gående sandåsar, hvilka genomskära det medlersta Sverige, de ryggar af liksom ihopsqvalpad kullersten, som utmärka sidorna af flera bergsträckningar, äro visserligen äfven qvarstående vittnen af vågornas fordna välde. Att dessa åtminstone i en del af Europa härjat redan bebodda länder, är högst sannolikt. I det sydostliga Krims branta klippväggar, hvilka bildade Svarta hafvets gamla rand, såsom de ännu här och der vid dem hängande ostronskalen bevittna, ses några hundra fot öfver nu varande vattenyta flera stora järnringar inslagna; ögonskenligen, såsom invånarnes mening äfven är, för att vid dem en gång ha kunnat fästa fartyg, den tid hafvet gick så högt. Man finner i lodräta klippor på berget Hæmus, mot sidan af Donaudalen, dylika ringar[23]. De äro vittnen — och ej de enda; ty geologiska iakttagelser bestyrka detta vittnesbörd[24] — om en aflägsen forntid, då Svarta hafvet stod vida högre, sammanhängde med Kaspiska hafvet, med Aral, och sträckte sig djupt in i Ungern; innan dess vågor, genombrytande Bosporen förente sig [ 17 ]med Medelhafvet, och med det samma dettas utbrott genom sundet i Atlantiska Oceanen skedde: händelser, hvilkas dunkla hogkomst till en del bibehållit sig i ålderdomens sägner[25]. Från alla dessa spår till de gamla vattnens makt, kan likväl alldeles ingen ting slutas till en fortfarande vattenminskning. Allt sammanstämmer tvärtom i att visa, det dessa uråldriga förändringar af haf och land ingalunda skett genom någon långsam tillvext och aftagelse: de ha tvärtom varit hastiga, öfvergående, framkallade af okända orsaker, åstadkomna genom krafter, hvilka i Naturens närvarande skick äro bundna och ej mera verkande[26]. — Nu synes en vattenminskning blott vara märkbar i endera helt och hållit eller till största delen från hafvet skilda vatten,[27] om [ 18 ]hvilka man äfven snarast kunde antaga, att de ej återfå lika mycket, som de genom utdunstning förlora. I Kaspiska Hafvet lär denna minskning vara obestridelig[28]. I Östersjön är den genom de senaste iakttagelser på gamla märken bestyrkt; men dessa ha tillika ledt till den slutsats, att hafsytans sänkning vore störst i Bottniska Viken, minskades mot söder, ej långt nedan om Kalmar upphörde att vara märkbar, och alldeles ej kunnat förspörjas vid Blekingens, Skånes och Hallands kuster, under det man i Bohusländska skärgården [ 19 ]åter trott sig igenfinna den[29]. Fenomenet, så vidt det hos oss är kändt, blir således ändå någon ting helt annat än en jämn vattenminskning; och de meddelade uppgifterna visa, äfven inom denna jämnförelsevis inskränkta rymd, afvikelser, som bekräfta osäkerheten af enskilda märken. Ännu mer måste slutsatser till ett allmänt förhållande ifrån enskilda erfarenheter vara osäkra om stora hafvet. Eller hvilka följder skall man väl draga af iakttagelser öfver Nordsjöns aftagande i Bohusläns skärgård, som motsvaras af andra öfver dess stigande på Skottska, Engelska och Nederländska kusterna[30]; under det man vid [ 20 ]Frankrikes i allmänhet förmärkt intetdera[31]. Anser man det anmärkta både stigandet och fallandet på olika orter för undantag, så skulle det mest gällande beviset för vattenminskningen kunna hämtas af den erfarenheten, att hafvet i allmänhet icke stigit; då likväl allt, hvad i årtusenden blifvit i detsamma afsatt, bort höja dess botten. Det säkra är, att ej alla orsakerna till hafsytans förändringar äro oss kända; det sannolika är, att hvarken dessa eller atmosferens förändringar af endast mekaniskt verkande orsaker bestämmas[32].

[ 21 ]Skandinaviens haf äro rika på olika fiskslag. I Östersjön är strömmingsfisket betydligt. Sillen går i härar till de vestra kusterna, i fordna dagar såsom nu, ombytande under obestämda tidrymder sitt lopp[33]. Vestfjordens skärgård i norrska Nordland har i synnerhet en ofantlig fångst af Torsk och allt slags saltsjöfisk, i Nordens häfder omtalad från gamla tider. Otaliga Sjöfåglar välja på skärens branta klippor, i synnerhet vid Vesterhafvet sina bo, under den tid de kläcka sina ungar, lemnande då stora hafvet, dragande från södern åt norden. Deras ankomst bådar våren, deras aftåg den nalkande hösten.

[ 22 ]Sverige, på tre sidor af hafvet omgifvet, är även i sitt inre ett af de vattenrikaste land; 200 Sv. quadrat mil af dess yta upptagas af insjöar, bland hvilka Venern ensam innefattar öfver 40. Ifrån den stora fjällryggen utströmma Sveriges största elfver; och de bära i hela sitt lopp vittne om detta ursprung. Jämnförda med det södra Europas floder, som hvälfva sin djupa och grumliga väg genom myllan af vextrika länder, visa sig de flesta vara fjäll-elfver, hvilkas klara grundare vatten med strid fart, täta, ofta häftiga fall, framskyndar öfver en merendels sandig bädd mellan bergshöjder, som åt hafvet allt mer öppna sig.

Till luftstrecket är Skandinaviska Halfön af alla länder öfver hela jorden under lika nordlig bredd det mildaste, och till den fruktbarhet, som deraf beror, i jämnförelse med det motsvarande Asien och America, utmärkt gynnadt. I Svenska Lappmarken skördas korn och trädgårdsvexter vid Enontekis under 68½ grads polhöjd [34] i norrska [ 23 ]Finnmarken ännu under den 70:de, då deremot i Siberien allt åkerbruk upphör litet ofvan om Tobolsk under 60:de graden, och i Canada äfven under den 51:sta ingenting sås. Peking under samma bredd med Neapel, och med lika varma somrar, har vintrarna kallare än Upsala[35]. Att vårt land så mycket närmar sig till ö, medverkar, jämte en gammal odlings inflytelse, utan tvifvel till detta företräde; ty hafvet, som året om bibehåller nästan samma värma emedan solen ej verkar på djupet, bidrager i synnerhet att mildra vintrarna. Den starkaste vinterkölden inträffar ofta i öfra Sverige med nordvestvind: i Jämtland förändrar den om två timmar sommarvärman till höst- och vårköld och gör hvad Jämtlänningen kallar Grönår, eller att säden ej mognar: om vintern medför den grufligt urväder. Å norrska sidan förer denna vind merendels tö. Men den kommer till Norrige från hafvet, till Sverige från fjällen. Af [ 24 ]samma orsak plägar starkaste kölden i trakten af Nordkap infalla med sunnanväder[36].

Kortheten af vår sommar ersättes till någon del genom solens längre vistande öfver synkretsen, hvilket i Norrland ger kornet mognad innom sju till åtta veckor. Denna ljusa sommar, hvars morgon- och aftonrådnad hör till vår himmels egna obeskrifliga skönheter, framkallar då hela prakten af Nordens Flora, ej öfverflödande på arter, men så mycket rikare i dem, som tillhöra landet och luftstrecket. I täthet och grönska öfverträffar den nordiska vårens blomstrande tapet vida den sydliga. — Den rena, friska kölden af en nordisk vinter höjer deremot menniskans lefnadsmod och verksamhet, och kännes, åtminstone för Nordboen, vida mindre besvärlig, än den genomträngande fuktiga kylan under samma årstid i sydligare länder. Den egentliga vinterkölden plägar börja i slutet af December, är starkast i början af Februari, och håller fort om nätterna med föga lindring till Mars månads slut. Under den långa vintern har vår jord intagit så mycken kyla, att solen, sedan hon börjat stiga, knappt hinner öfvervinna den på de första fyra månaderna. Derföre infaller ej största [ 25 ]värman vid sommarsolståndet, utan fyra till sex veckor senare. Man har under de senaste 70 åren förmärkt en småningom stigande förändring af våra årstider, hvarigenom vintern allt mer inkräktat på vårens, sommaren åter på höstens område, en eftervinter allt mer samlat sig i April, en eftersommar i October. Att allt detta äfven varit åtföljdt af en afkylning i det hela, hvilken skall nedsatt medeltemperaturen ooh försämrat klimatet[37], är likväl en slutsats, som fordrar flera och långvarigare iakttagelser, än man hittills derföre åberopat. Luftens medeltemperatur är i Lund 7°, 13 öfver fryspunkten på Celsii hundragradiga thermometer: vid Upsala[38] [ 26 ]+ 5°, 51, i Stockholm[39] + 5° 76, vid Umeå[40] +1°, 90, vid sjelfva Nordkap dock ej lägre än +0,07, hvilket kommer af stora hafvets mildrande grannskap[41]. Det är dock tydligt, att en sådan temperatur, hvars värma ej öfverstiger den som herrskar i luften vid ett starkt vintertö, skulle, om den vore beständig, finnas mycket för låg för någon slags vextlighet. En temperaturens vexling under [ 27 ]olika årstider på ömse sidor om medlet, då den ej är alltför stark, eller allt för hastigt öfvergående, bidrager här tvärtom till luftstreckets alstringsförmåga; ty det är gifvet, att en vinter med vederbörlig snöbetäckning icke så nedsätter vextligheten, som sommarens värma uppsätter den. Hos oss höjer sig sommarvärman betydligt öfver medeltemperaturen, utan att likväl till varagtigheten vara alltför kort. I Upsala öfverstiger den varmaste månadens medeltemperatur (som är vid pass 17°, 5,) hela årets med 12 grader. Närmare stora hafvet, i Lund, är denna skilnad, med en något längre sommar, 10°. Tvärtom mot öster blir den väl större än hos oss; men sommarvärman varar så kort tid, att förhållandet i det hela ej mera blir så förmånligt. Till luftstreckets mildring bidrager äfven hos oss sjelfva jordens temperatur. Den är, ju längre i norr, desto högre än luftens medeltemperatur. Denna jordens egna värma är för det nordligaste Skandinavien 2 grader, för det sydliga ungefär 1 grad högre än luftens medelvärma[42]: ett förhållande, som ingenstädes störes af några varma källor och andra [ 28 ]märken till underjordisk eller så kallad vulkanisk hetta, hvarifrån landet, liksom ifrån jordbäfningarnes förödelse, synes vara befriadt[43]. Skandinaviens källor ha icke ens någon större chemisk halt, utom af det i mer och mindre användbar upplösning allestädes rådande järnet. Allt visar således, att uti den till största delen uråldriga svenska jorden de elementariskt bildande, men derjämte så ofta förstörande, krafterna länge sedan upphört att märkbart verka. Hela denna beskaffenhet, jämte hafvets inflytelse, har Sverige att tacka för sin jämnare väderlek; hvilken i förening med den ljusa sommarn (allt för kort likväl för sent mognande vexter, såsom vinet) hör klimatet till ett af de för menskliga naturen mest välgörande och hälsosamma. Derföre ingifver äfven sjelfva landet, fast det ej kan prunka med bördighetens förmåner, sina bebyggare en trefnad, kanske större än i de flesta andra länder. Den naturliga kärleken för fosterbyggden är i synnerhet i Svenskens bröst djupt inplantad. Han lemnar ogerna sitt fädernesland. Han återvänder nästan alltid, dragen af längtan till hemmet, af hvars osynliga band han allestädes omfattas[44].

[ 29 ]Ett land, som utsträcker sig under så olika polhöjder, måste dock äfven inom sig visa många olikheter. Skåne gör till utseende och luftstreck en öfvergång till det gent emot liggande nedra Tyskland; men har ännu mildare vintrar än detta[45]. Äkta kastanien, Mullbärsträdet, planteradt, komma i Skåne ännu fort. Hemdjuren äro större och frodigare. Rågsädet behöfver blott halffemte månad att mogna, ej längre än i Tyskland och öfra Italien; då det deremot i Lappmarkerna (der endast kornet bråmognar) behöfver halfannan sommar dertill, med fara att innan bergningen bortfrysa[46]. En hastigare förändring i naturlig beskaffenhet och alstringsförmåga finnes ej i Sverige, än emellan Skåne och Småland[47]. Det kommer af det senares [ 30 ]betydliga höjd öfver hafvet, som gör den småländska bergstrakten nästan till ett Norrland midt i Götha rike. Den från söder resande mötes här först af verklig nordisk natur. Följer han från Skåne den vestra hafsstranden, så inträder han i Halland, nu till så stor del ett kalt hedland, der hafsvindarna förstöra träden, men i elfte århundradet enligt Knytlingasagan utmärkt genom sina ek- och bokskogar[48]. Derefter vidtar Bohuslän med ofta frukbara, angenämt grönskande dälder mellan klippor och skär, som bli allt brantare och tätare ju närmare Norrige. Följes åter östra kusten, så visar sig i Blekingen det vackraste beviset på Östersjöns mildare skärgårdsnatur, och från Carlskrona till Kalmar en strand, som på sina ställen i skönhet knappast har sin like i Norden. Ofvan Kalmar vexer ej bokskogen mera: smärre lundar och enstaka träd gå högre. Vetterns klara, men oroliga böljor skilja Vester- och Östergöthland, tvenne af Sveriges fruktbaraste landskaper, det senare likväl utmärkt genom stora skilnader i bördighet[49]. I anseende till [ 31 ]sjelfva landets bildning hör Vestergöthland till Venerns, Östergöthland till Vetterns dalbotten.

Kring sjöarna Hjelmarn och Mälaren är det medlersta Sveriges största slättland, med härliga sädesbygder, dessutom gynnade genom en lycklig blandning af åkerbruk och bergsrörelse; hvilkas förening äfven sträckt sin välgörande inflytelse till Värmland och Dalarne, utan att likväl i dessa båda bergigare landskapers öfra delar ha kunnat besegra naturens börjande vildhet. Likväl närer ännu kalkgrunden kring sjön Siljan (t. ex. i Rättvik) en vextlighet, som förvånar[50].

[ 32 ]Ofvan Dalelfven vexer ej ekskogen mera[51].Härifrån utgöras de stora skogarne endast af högre Nordens inhemska träd, bland hvilka Furan också uppnår en styrka och höjd, som man söder om Skandinavien hos samma trädslag ej återfinner. Norrland vidtager, med det samma en vildare natur, och boskapsskötseln, jagten, fisket eller andra näringar allt mera i bredd med eller i stället för åkerbruket. Linsädet är för de Norrländska landskaperna vigtigt. Spånaden blir på flera orter för män och quinnor den långa vinterquällens sysselsättning, och det Norrländska lärftet täflar i styrka och finhet med det bästa utländska. Ängar och dalar, långt frånskilde och obelägne för odling, ge boskapen ett frodigt bete: laxen stiger i triangelformiga härar uppföre de stora, strida norrländska elfverna, och de vidsträkta skogarna fyllas med djur och villebråd, som belöna jägarens möda. Vid Helsinglands södra gräns mognar ej mera rågen så tidigt, att man af samma års skörd kan så. I vester vidtar Herjedalen, en mellan fjällen inklämd trång dal, kanske näst Lappland det hårdaste af Sveriges norra [ 33 ]landskaper. Man skulle ej vänta sig att öfver dess gräns i norr, i Jämtland omkring Storsjön, träffa en ibland de skönaste och vänligaste trakter i riket. I denna herrliga natur härja likväl nattfroster ofta skördarna, hvarigenom den i sig sjelf bördiga grunden mer låckar än belönar åkerbrukarens arbete. Mer odeladt åt boskapsskötseln egnadt skulle det, vid en öppnad lifligare inrikes gemenskap, kanske bringa större fördel. Ofvan Ångermannaelfven komma ej fruktträd mera fort. Det sandiga, skogiga Vasterbotten kan ge ett exempel i smått på den allmänneligen anmärkta egenhet, att alla mot öster sig vändande hafskuster äro oblidare. Det gent emot liggande Österbotten är mildare, fruktbarare, och Uleåborg, öfver en grad nordligare än Umeå, har föga kallare luftstreck. Vesterbottens hedar och skogshöjder bilda i vester och norr gränsen mot Lappmarkerna, uppom hvilken, efter en sänkning, i allmänhet utmärkt genom de stora Norrländska elfvernas utvidgning till sjöar, landet sedermera höjer sig, tills fjällryggen vidtager.

Resande ha liknat fjällen vid ett haf i högsta uppror, hvars ofantliga vågor plötsligt stelnat. Betäckta af is och en bländande hvit snö kasta de [ 34 ]vid klart väder en glänsande blånad rundt omkring sig. Man ser öfver molnen i den blå luften fjällspetsarna hvilka derigenom för ögat få en omätlig höjd, och från sina glatta sidor återkastande solstrålarna, tyckas nå sjelfva himlen. Ännu vid midnattsstunden flamma deras snöiga toppar af solens från horizonten flödande strålar, och denna så kallade isblink glänser som eld i de nedanför liggande dalarnas djupa skymning. Då man längst norr ut nalkas fjällen, råkar man först gränsen der Granen upphör att vexa[52]. Den har redan förut antagit ett ovanligt utseende: fullsatt ända från marken med svartaktiga quistar, och med liksom bränd topp, ger den ett bedröfligt skådespel i de ödsliga skogarna. Åkerbären ha med det samma upphört att mogna. De sista bäfverhusen synas vid bäckarna, gäddan och abborren försvinna ur sjöarna. Granens vextgräns [ 35 ]är i Lappmarkerna vid pass 3200 fot nedom gränsen för den eviga snön. Sedan återstår Tallskogen, men ej reslig såsom vanligt, utan med låg stam, grofva, vidtutsträckta grenar, fordrande århundraden för att uppnå äfven en medelmåttig höjd[53]. Kärren antaga ett högst ödsligt utseende. Sik och Harr saknas i vattnen. Blåbären komma ej väl fort. Högre går ej björnen. Kornet har upphört att mogna; men små gårdar, hvilkas innevånare lefva af fiske och boskapsskötsel, finnas ända till 2600 fot nära snögränsen[54]. Tallen upphör 2800 fot nedom denna gräns; och björken utgör derefter ensamt den låga skogen. Med en kort, vresig stam, samt stela knotiga grenar tyckes den sätta sig till motvärn mot den häftiga fjällblåsten. Dess ljusgröna, lifliga färg fägnar väl ännu ögat, men är tillika ett bevis på vextlighetens vanmakt. Snart blir denna skog så låg, att man uppstigen på en tufva kan öfverse den hel och hållen. Den glesnar allt mer och mer, och då derigenom solvärman får [ 36 ]obehindradt verka mot fjällsidorna, finner man ofta på dem en stor ymnighet af fjällvexter. Torrare fält höljer renmåssan. Vid 2000 fot nedom snögränsen upphör äfven den låga björkskogen, och längre upp finnes ej fisk i något vatten. Rödingen (Salmo alpinus) är den sista[55]. Alla berg, som hinna uppöfver den gräns der något träd kan vexa, kallas egenteligen fjäll. Ännu 400 fot längre upp gå buskar, svartagtigt ris af dvergbjörken (Betula nana): hjortron mogna; men ej högre. Jerfven eller Filfrasen besöker ännu dessa höga trakter. Så högt stiga Dalfällen vid Transtrand. Derefter upphöra äfven alla buskar; backarna betäckas af mera bruna än gröna fjällörter: de enda bär, som mogna, äro kråkbär. Högre än 800 fot nedom snögränsen sätter ej gerna Lappen, dessa obygders vandrande invånare, sina tält; ty äfven betet för renarna saknas. — Nu vidtar den eviga snön, betäckande först marken i fläckar, mellan hvilka ur den bruna, svampaktiga jorden glesa fjällörter ännu uppsticka. Äfven inom den jämnare utbredda snögrunden ser man ett och annat stånd af sådana uppskjuta i springorna af någon ur snön uppstickande klippa; och ända till 200 fot ofvan snögränsen kunna några [ 37 ]lafvar bibehålla sitt arma lif. Men nu upphör också all vextlighet. Snösparfven är den enda lefvande varelse, som kommer så högt, — näst den vettgiriga menniskan.

Det hör, äfven bland dessa naturens förskräckelser, till vårt lands mildare beskaffenhet, att snögränsen, eller den höjd i atmosferen, uppom hvilken snö och is ej förgå, ehuru den med en allmän, fast ej jämn, sänkning från Equatorn faller mot Polerna, likväl af alla Polarländer i Skandinavien sänker sig långsammast. Vid Grönlands östra kust råkar den redan hafvet och gör ett ishaf vid 65:te gradens polhöjd: i hafvet norr om Skandinavien ej förrän ofvan den 80:de graden. Gränsen för den eviga snön infaller på Quickjocksfjällen i Luleå Lappmark vid 4100 fots högd öfver hafvet; men på den motsvarande, här kallare norrska sidan, går den ännu 1000 fot lägre. Vid snögränsens nedra kant bilda sig på fjällen de stora isfälten, eller hvad Norrmannen kallar Isbräden (Glaciererne). Den vetterligen största Glacier i Skandinavien, ej eftergifvande de största af Alpernas, är den af Wahlenberg besökta och beskrifna på fjället Sulitelma. — Till en half mils längd och flere hundra fots höjd ser man den utsträcka sig såsom en öfverhängande och [ 38 ]fjällets sidor betäckande isvägg, här och der med ofantliga hvalf, omgifna af stora, spetsiga ispyramider, och mellanåt remnor så vida och djupa, att stundom Lappar med hela deras renskara i dem för alltid försvunnit. Hela denna ofantliga ismassa är i oupphörlig skridning nedåt. Beständigt underskuren vid sin nedra brädd af det ned i remnorna och ur de djupa hvalfven strömmande isvattnet, äfven som af jordens egen värma (ty den sträcker sina utskott hela 700 fot nedom snögränsen), tryckes den med sin egen tyngd utföre, och uppskjuter derigenom framför sig höga, gytjiga jordryggar — glacierens bålverk, hvilka göra dess kant svart och ohyggelig, och smutsa det derifrån nedbrusande vattnet. Man kan göra sig begrepp om den ofantliga kraft, hvarmed ett sådant isfält skrider, då dessa ryggar, som utmärka dess kant, ofta kunna bestå af tusentals stora stenblock, hvardera till flera famnars diameter, underskjutna och hopade på hvarandra till ansenlig höjd. Man hör denna Glacierens rörelse. — Den knakar och brakar oupphörligt — De stora ispyramiderna störta ständigt med dån tillsammans och ned öfver de djupa hvalfven, som synas vara öppningar till sjelfva underjorden. — Det mörka vattnet sorlar och brusar i afgrunden. — Ingen [ 39 ]lefvande varelse vågar nalkas en sådan brädd och all beskrifning kan af detta fasans skådespel blott ge en ofullkomlig afbild[56]. Finner man något ställe, der Glacieren är snöbetäckt och tillgänglig, och vågar bestiga den (då flere följeslagare måste gå på något afstånd från hvarandra med ett rep emellan sig, för att frälsa den, som kunde nedfalla i någon af snön dold spricka), återstår en half mils väg uppför en brant snösida till fjällets topp; der den stora höjden dock gör, att allt utom närmaste fjällspetsar nedsjunker i en ödslig och omätlig dunkelhet. — Is är ej ännu bilden af den största köld. Än högre upp fuktas snön aldrig af någon regndroppe, mjuknar aldrig för solens strålar, och blir genom sin ålder blott sammanpackad till en oerhörd hårdhet. I dalarna nedanför Sulitelma vexa dock örter, som i Sverige eljest ej finnas förr än på Kinnekulle. Så kraftigt verka solstrålarne på de med gles björkskog bevexta fjällsidornas fot.

Intill Polarcirkeln kan man säga, att norrska kusterna genom grannskapet med sjelfva Oceanen bibehålla företrädet af ett mildare luftstreck, framför de gent emot liggande Östersjökusterna. Derifrån [ 40 ]omvändes förhållandet genom somrarnes större kyla, som verkas af fjällryggen, hvilken allt härifrån omedelbart gränsar till hafvet, och i fjällmassan Sulitelma — på Lappska Högtidsberg, emedan Lapparne här fordom skola offrat åt fjällens förskräckliga Guddom[57] — emellan Salten i Norrge och Luleå Lappmark äfven når sin största höjd näst Dofre[58]. Öfver 67:de graden kommer på norrska kusten ej granskogen mera fort, ehuru den under samma bredd i Sverige, vid Torneå elf och Kengis, väl trifves, och går ännu en grad högre[59].

[ 41 ]Norrska Finnmarken, Halföns nordligaste del, njuter ännu i det inre af sina många och stora fjordar ett mildare luftstreck än man skulle vänta. Vid Alten, under 70:de gradens polhöjd, är det sista åkerbruk, åt norden, på jordklotet[60]. Det är der infördt af Finnar, som drogo dit öfver fjällen, under Finnlands förödelse i Carl XII:s tid[61]. Ej långt ofvan Alten upphör tallen att vexa, och snart allt träd. Den lefvande naturen dör ut. Likväl är i sjelfva nejden af Nordkap, på Magerö, som har en kyrka och några invånare, fiskare och fiskhandlare, vintern mindre fruktansvärd för sin köld än för sina stormar, hvilkas raseri här öfvergår all beskrifning. Och vid denna yttersta punkt åt norden, dit mensklig odling kunnat sträcka några blifvande verkningar, stannar vår blick.

Vi ha i denna öfversigt egenteligen haft afseende på Sverige; ehuru vi ej kunnat undgå att tillika betrakta den Skandinaviska Halfön såsom ett helt. Dertill gjorde den Naturen. Till ett politiskt helt har i våra dagar en stor Förstes statskonst gjort den; och det vackraste man kan säga om denna förening är, att den uppfyllt hvad Natur och [ 42 ]Historia menat. Med lyckligare hopp om en för framtiden försäkrad förening kan i detta ögonblick hvarje svensk och norrsk Patriot instämma uti norrska Ständernas och Allmogens ord i Brefvet af år 1449, der de efter valet af en Svensk Konung, emedan Norrige och Sverige af Gud så landfast sammanfogade, af ålder i kärlek och sämja sammanvarit, tillägga: "thy är ther ingen vän till, att thesse tu Rijke skole någen tidh i tvedräght åthskiljes med vår villie"[62].

Det är, för att förstå ett folk, väl värdt att äfven betrakta den natur, hvari det lefver. Det är så mycket nödvändigare, ju mer denna natur äger någon ting utmärkt, outplånligt af menniskohand och derigenom yttrar en så mycket mäktigare inflytelse, med hvilken menniskan har att kämpa eller hvilken hon måste underkasta sig. I de måttliga luftstreck äger naturen inom sig den största mångfaldighet, och går genom sin bildsamhet mest menniskans konst och flit till mötes. I Polar- och [ 43 ]Equatorialländer återtar den deremot sitt eget välde, och herrskar med en sträng, ofta förskräckelig spira, under hvilken menniskan måste böja sig; hvarjämte allt här tillika får en mäktigare enformighet. Den heta sandöknen är ej mer beboelig än den eviga snön; och om äfven en lågande sol framkallar ett öfvermått af det fysiska lifvet, så är detta i de varmaste länder ej sällan lika hinderligt för menskliga odlingens framsteg, som naturens förskräckliga fattigdom och vildhet i de kallaste. Den Skandinaviska Halfön är redan till en del ett polarland; ehuru tillika det mildaste och bäst begåfvade på jorden under en så nordlig bredd. Om härutinnan Naturen varit oss bevågen, så påminner hon oss likväl, att vi äro grannar till de nejder, der hon ensam herrskar, och föraktar all mensklig konst och allt främmande herravälde.

Det egna i ett lands beskaffenhet och utseende undflyr lätt den inföddes uppmärksamhet; ehuru mycket det verkar på honom, utan att han vet deraf. Förtroliga med vår natur äro vi det äfven med dess stränghet, hvilken för Söderlänningen, van att vara naturens skötebarn, förefaller än afskräckande, än majestätisk, men likväl alltid öfvar ett hemligt välde öfver sinnet. Det är äfven derföre en [ 44 ]Italienares omdöme jag väljer att anföra, så mycket mer som det härrör från det nyare Italiens berömdaste Skald, en man lika utmärkt genom sin stränga, egendomliga karakter, som sitt snille. Vittorio Alfieri besökte under sina oupphörliga ungdomsresor älven Norden 1770. "Sverige, — säger han i de efterlemnade anteckningarna om sin lefnad[63], — behagade mig, liksom dess inbyggare af alla klasser, ganska mycket, endera emedan jag finner mera behag i ytterligheter, eller eljest af en orsak, för hvilken jag ej kan göra mig räkning; men visst är, att, om jag ville välja mig en boningsplats i Norden, jag skulle föredraga detta yttersta land framför alla andra mig bekanta. — Den vilda majestätiska Naturen af dessa oändliga skogar, sjöar och branter hänryckte mig, och, ehuru jag ej ännu läst Ossian, föddes likväl i mig många af hans bilder, sådana jag återfann dem, då jag flera år derefter lärde känna honom." — Och på ett annat ställe: "Sverige är i sin rå vildhet ett af de Europeiska länder, som mest behagat mig och hos mig väckt de mesta fantastiska, melankoliska och tillika höga ideer: en viss onämnbar tystnad herrskar i denna atmosfer, i hvilken man tror sig liksom vara utom jordkretsen." Det är en Söderlänning, som talar. Men Nordens [ 45 ]klara, ofta norrskenslysta, vinternatt, då stjernorna här tyckas ha fördubblat sitt antal och sin glans, medan det hvita snödoket rundt omkring insveper allt uti enformighet, kan för oss sjelfva återkalla något af detta intryck. — Nöjet af slädfarten, genom de dunkla skogarna, öfver de islagda sjöarna, hänryckte Alfieri; men ännu mer den otroliga snällhet, hvarmed, i slutet af April, all is smälte, den djupa snön försvann, den friska grönskan framsköt. — "Ett i sanning sällsamt skådespel — utropar han — som skulle uppfordrat mig att digta, om jag då ännu förstått det"!

Mot vintrens stränghet gör också årets blomningstid så mycket större af brott, och hälsas derföre här med en vida lifligare känsla, än i de länder, för hvilkas inbyggare denna hastiga öfvergång ej finnes; liksom den moderliga kärlekens varma blick mer beveker det barn, öfver hvilket den ej alltid sväfvar. Våren, som rör alla varelser, synes i Norden mer än annorstädes liksom röra Naturens eget hjerta, och ger, serdeles i bergstrakter, der öfvergången är hastigare, ett skådespel, som äfven måste genomtränga det dunklaste, mest nedtyngda bröst med en stråle af tillvarelsens ljufva lycka. Den för solens värma smältande snön, som i otaliga [ 46 ]bäckar störtar från bergen ned öfver dalarnes svällande grönska; de ur isens fängsel lossade mäktiga vattnen, som med ökad fart framskynda på sina banor; de nästan med ens löfvade träden, ur hvilka de åter Norden hälsande sångfåglarne, liksom druckne af förtjusning, fylla den spänstiga, skära vårluften med sitt quitter; den i ett haf af ljus simmande himmelen, som snart ej mer vet af någon natt; den fröjd, som bemäktigar sig allt lefvande, — allt sammanstämmer i den nordiska våren, att ingifva en öfversvämmande känsla af ett på en gång ur långvarig dvala åter vaknande lif. Om denna första öfvergång gör ett starkare intryck, så har den stilla blommande förkofring, som omedelbart följer derpå, ett eget mer rörande behag, genom dess afbrott mot den eljest så ofta ofruktbara storheten i den nordiska naturen, och genom den skugga af snar förgänglighet, som lägger sig öfver vårens egen skönhet. All naturens skönhet har i Norden ett visst spädt tycke. Det gäller om den utsprickande rosens skära färger, intill den rodnad, som blommar på den nordiska Flickans kind; det gäller om det ljusare färgspelet på Nordens himmel, jämnfördt med Söderns dunkelblåa luft; det gäller om gräsens och löfvens här mera lifliga, ljusare grönska, hvilken, så stillsamt afbrytande [ 47 ]mot vintrens oförändradt quarstående vittnen, våra dunkla dystra barrskogar, egentligen är ett bevis på en vextlighetens svaghet, hvilken i Söderns mognare natur, och liksom fullblodiga alster ej finnes. Så liknar skönheten i Norden nästan alltid ett spädt och ljuft barn, hvars rörande oskyldiga täckhet redan i vaggan tyckes bedja om förskoning för den hårda lott, hvaraf det en gång skall till förgängelse dömmas; och den skarpa motsats mellan stränghet och mildhet, fiffighet och dvala, hvilken röjes i det nordiska årets skiften, gör på detta sätt sin närvarelse känbar äfven midt i dess mest blomstrande vår. Dessa och så många andra utmärkande egenheter, som ljuft eller smärtsamt ingripa i menskliga lifvet, tyckas äfven derföre mer i Norden draga menniskans deltagande och uppmärksamhet till Naturen, och göra en närmare frändskap till henne och hennes hemligheter, ett både djupare och mer omfattande natursinne, till ett grunddrag hos utmärktare nordiska själar. Redan i Nordens äldsta Gudalära och skaldekonst är det detta anlag, som i dunkla bilder och toner uttalar sig; det är ock detta, som genom odlingen renadt, sedermera i nordisk Vettenskap och Konst blifvit mest utbildadt.

Om Natur och Historia äro källorna för att [ 48 ]lära förstå ett folk, så är den förras inflytande märkligare på folket i gemen, den senares på de högre klasserna, som satta i beröring med en större verld, af den erhålla en mångfaldigare bildning. Det är arbetaren, i sin svett sträfvande att afvinna Naturen fyllnaden af lifvets första, enklaste behof, som också mest får erfara, att hon i Norden, ehuru belönande omtankan och fliten, likväl aflagt alla dragen af en klemande mor, som ger mycket och fordrar litet. Blott ett härdadt, arbetsamt, förståndigt slägte kunde bebo Skandinaviens dalar och berg, eljest vore det förloradt; och äfven vår Historia återför tankan till den moraliska spänstighet och kraft, som sjelfva det nordiska lefnadssättet utvecklar och underhåller. Så blef Allmogens frihet till person och egendom, då den i det öfriga Europa nästan öfverallt utplånades af Feodalsystemet, i Skandinavien oförstörlig; ty den kraft, som i Norden fordras till att kunna förvärfva, är mer än tillräcklig för att också kunna försvara. Å andra sidan kan man ej påstå, det svårigheten att förvärfva i samma mån lärt Nordboen att spara. Ännu, i allmänhet taget, ger han gerna ut hvad han genom sin idoghet förvärfvat, såsom han i fornåldern förtärde, hvad han i härnad eröfrat, älskande ej mindre [ 49 ]njutning än arbete, hellre färdig till ständigt nya mödor; än att spara sig dem genom omtanka, och, om han någon gång slår sig på egentlig vinning, merendels viljande vinna för snart och för mycket, sökande njuta för snart och för mycket. Det kommer ej af brist på förstånd. Svensken visar, både genom arbetskraft och förmåga att umbära, den största skicklighet att fylla sina behof och vara sig sjelf allt i allom: det finnes ingen nöd, som han icke är öfverlägsen: han har stora tillgångar inom sig sjelf, då han uppfordras att använda dem; och hos intet folk torde en naturlig uppfinningsgåfva vara allmännare än bland Sveriges Allmoge, som dessutom, genom en uråldrig frihet och deraf följande deltagelse i Fäderneslandets angelägenheter ostridigt i bildning öfverträffar mängden andra länder. Men sällan brukas dessa natursgåfvor, äfven der de finnas till en förundransvärd höjd, för annat än fyllandet af ögonblickets behof, eller ock förslösas de i försök, hvari man mera förmärker en lek af stora förmögenheter, än afsigten på någon varagtig båtnad. Med en utomordentlig rikedom af enskilda krafter svara derföre framstegen i det hela ej deremot. I allmänhet skulle man kunna säga, att anlagen i Norden oftast äro större, mer omfattande, [ 50 ]än annorstädes, men att, ej mindre i den moraliska än fysiska verlden, den bildande värma saknas, hvilken drifver en rik, lycklig, inom sig fulländad natur till full mognad. Af så mycket större vigt är derföre hos oss de moraliska driffjedrarnas förmåga att kunna höja menniskan öfver både naturliga förmåner och brister. Om denna deras kraft må Sveriges Häfder tala! — må de odödliga namn, som dem pryda, bära vittne! Deremot, så snart ej Fosterlandets öden eller stora Konungars exempel lifvat en allmän anda, som ej sällan visat sig i de största företag, och äfven, sedan Statens politiska betydenhet minskats, så ofta, utöfver närmaste behofvet, påtryckt offentliga anstalter en stämpel af nationell storhet, visar ock Historien, att de högre stånden hos oss lätt äro utsatta för faran att nedsjunka i yttre söndring och inre obetydlighet. Den arbetande mängden måste i Norden värja sitt lif med sina händer. Den gör det med mod, skicklighet och stor kraft: och genom ansträngningens höjd blir hvilan dess nöje; hvarföre man ock hos den allt för ofta saknar den omsorg för hvad som förljufvar och förskönar lifvet, hvilken eljest plägar vara den vackraste frukten af genom arbetsamhet fyllda behof; ehuru en betydlig skillnad häruti [ 51 ]märkes emellan slättbon och bergsbon. De högre, befriade från det omedelbara arbetet för de kroppsliga behofven, äga ej samma uppfordran till kraftyttring ur första handen. Den fiende de ha att bekämpa är ej en öppen fysisk, utan en dold, och derföre farligare, moralisk. Den låter känna sig i den förlamande tyngd Nordens stränga natur lägger på hvarje sinne, som ej med alfvarlig verksamhet upprätthåller sig sjelf. Lätjan förstör hos Söderns eldiga naturer, genom utbrott af våldsamma oordningar: i Norden långsammare, säkrare, eländigare och är egenteligen den nesliga strådöd, för hvilka våra förfäder bådo sina gudar bevara sig. Denna inre dvala är under vår hårda himmel en lätt undfången sjukdom, som döfvar alla högre förmögenheter, och under hvilken den inneburna oron i det nordiska lynnet blott yttrar sig i ett famlande efter sken, en förlust på allt begrepp om väsende, en deraf följande afund för yttre företräden, och en inbördes söndring; till hvilken dessutom det nordiska lynnet både genom sina fel och sina dygder är benäget. Derföre hörer ock allt hvad som väcker, förenar och sammantränger de i djupet hvilande moraliska krafterna, — såsom en strängt rättvis, en kraftfull sammanhållande borgerlig ordning, — [ 52 ]egenteligen till Nordens hälsa. — Så tyckes hos menniskan samma motsägelse framträda emellan kraftyttring och hvila, liflighet och tröghet, som visar sig i den nordiska naturen: en motsägelse, som dock mildras och öfvervinnes genom ett naturligen alfvarligt och genomträngande förstånd, en djup, men, liksom tankekraften, helst inom sig sluten, känsla, framför allt, genom ett sinne, som är mäktigt af stora uppoffringar, i afgörande ögonblick aldrig känner fruktan, och lätt höjer sig öfver det förgängliga. Denna tapperhet, i ordets bästa bemärkelse, har varit vårt folks ädlaste arfvedel, är den gedigna metall i själen, hvilken ur olyckornas slipning alltid framgått lika hvass och ren.

______________

  1. Det sydligaste af Skåne 55° 20' Latit.
  2. Nordkyn 71° 6' Lat. Det närbelägna Nordkap, yttersta udden af Magerö, 71° 11' 40", elller enligt en annan beräkning 71° 10'. Jfr. Hellström förteckning på orters Geogr. Längd och Bredd i Westerbotten. Stockh. 1803.
  3. 6699 Sv. qu. m. (enligt Hagelstams Geografiskt-Statistiska Charta öfver Sverige och Norrige Stockh. 1820); hvaraf 3871 anses komma på Sverige, insjöarne samt Gottland och Öland inbegripne, 2828 på Norrige.
  4. 59° 7' Lat. Schulten. Vet. Ac. Hand. 1806.
  5. Det nordligaste af Svenska gränsen 69° 4'.
  6. Granberg. Utkast till en Svensk statistik, 1 D. Stockh. 1816.
  7. Vid öfra ändan af den från söder till norr gående fjällkedja, som skiljer Aggerhus- och Bergens stift. Magazin for Naturvidenskaberne. Christiania 1823. 1. H.
  8. Namnet förekommer på flera ställen hos Snorre Sturleson: oftast om de fjäll, som skilja Jämtland och Trondhem. Det utsträcktes äfven till Dalfjällen , och Kölen sades då vidtaga ofvan om Edaskog i Wärmland och sträcka sig allt intill Finnmarken. Heimskringla. Ed. Peringsk. I. 443. Höga fjäll, hvilka kallas Kölar (Kilir) sägas i Eigils Saga (Havn. 1819. c. 14) gå ändalängs Norrska Finnmarken: benämningen tillhörde således äfven den nordligaste delen af fjällryggen.
  9. v. Buch Reise durch Norwegen und Lappland T. II. 185.
  10. Att sjelfva Glommen, eller en gren af densamma, en gång haft detta lopp, derom har Författaren haft tillfälle att på stället öfvertyga sig. Jfr. Anteckningar i Physik och Geognosi af W. Hisinger. 3 H. Det måste ock förvåna den, som blott tänker sig berg emellan Norrige och Sverige, att allmänna vägen till Kongsvinger går, just vid gränsen, öfver den största slätt i denna del af landet.
  11. Wahlenberg. Om Svenska jordens bildning. Svea I. H. Andra Upplagan. Upsala 1824.
  12. Schultén Vet. Acad. Handl. 1806.
  13. Vet. Acad. Handl. 1743.
  14. Prästeståndet förkastade i ett eget Betänkande vid 1747 års Riksdag den Dalinska Vattenminsknings-theorien, såsom stridande mot Skriften. Björner, Wilde, Bring uppträdde emot den. Grundligast blefvo motskälen anförda och i allmänhet ämnet utredt af Biskop Brovallius. Betänkande om Wattenminskningen. Stockh. 1755.
  15. Ett blott comparatift uttryck. Ty de så kallade den liflösa naturens bestämmande krafter, Gravitation, Magnetism, Elektricitet o. s. v. synas snarare vara verldssystemets lifsfunctioner, och äfven uteslutande ha beherskat jorden i hennes första elementariska tillstånd, förr än hon vann en inom sig sluten, sjelfständigare organisation. Dessa krafter förefalla såsom yttre och döda, emedan de gå utom vår jord, tillhöra Universum och först i det ha sin återgång i sig sjelfva.
  16. Cuvier. Discours préliminaire till Recherches sur les Ossemens fossiles. Sv. Öfversättningen.
  17. Wahlenberg. l. c. och i Petrificata Telluris Svecanæ. Nov. Act. Soc. Sc. Upsal. T. VIII.
  18. Åtminstone inga, mot hvilkas uråldrighet ej invändningar göras.
  19. Jfr. Cuvier l. c. s. 121. ff. De nyaste geologiska undersökningar bestyrka detta och sammanstämma i att floden kommit från Norden. W. Buckland Reliquiæ Diluvianæ. London 1823.
  20. Det är bekant, att man funnit i Siberien vid Lena flodens mynning, en, med hud, hår, kött, fullkomligt bibehållen, af isen omgifven, Elefant (Mammotdjur): och detta exempel är ej det enda. Om ej dessa kroppar infrusit lika hastigt, som de blifvit dödade, så hade förruttnelsen upplöst dem. Cuvier s. 13.
  21. Af fornverldens större djur märkas i Skandinavien inga lemningar. I Skåne, i sandstenen vid Hör och Höganäs stenkol, har man funnit några uttryck af en sydligare vegetation.
  22. Wahlenberg l. c. s. 33.
  23. Hermes, Kritisches Jahrbuch der Litteratur. 1821 N. X. s. 133. 1823. N. XVIII s. 101.
  24. Pallas. Reise durch verschied. Provinzen d. Russ. Reichs. T. III. ss. 569—575.
  25. Se dessa hos Ukert, Geographie d. Griechen und Römer, Weimar 1821, II Th. i Abth ss. 193, 194, 208. ff. Så skulle landet Lectonien i Medelhafvet försvunnit, och öar vara dess lemningar: så den stora ön Atlantis i Atlantiska hafvet. Flere gamle författare tillskrefvo dessa genombrott ej blott vattnets makt, utan äfven jordbäfningar. Månge af de Gamla trodde att den nordliga delen af jorden först blifvit beboelig. Den tidens Vulkanister sade, att jorden i Norden först blilvit afkyld, Neptunisterna, att vattnet der först vikit undan.
  26. Cuvier l. c. ss. 13, 20. 142.
  27. I Sverige visar den sig inom landet uti igengångna segelleder, såsom den gamle män ännu visste omtala i O. Rudbecks tid (Atlant. I. 175), genom Danmarks socken vid Upsala, Funbo, Lagga, Närtuna, Garn till Östersjön, och om hvilken Dalin T. II. 734 citerar ett bref af Carl Knutson d. 3 Maj 1453. Likväl är det svårt att i detta och flera dylika fall åtskilja vattenminskning från uppslamning, och uppgrundning genom en växande gräsbädd.
  28. Jfr. Pallas l. c. T. III. s. 573. Den är bekräftad genom Engelhardts och Parrots nyare undersökningar (Reise in die Krym und den Caucasus. Berlin 1814), hvilka också satt utom tvifvel, att Kaspiska och Svarta hafven fordom haft lika höjd, och det Kaspiska en gång med en vidlyftig utsträckning stått vid pass 234 meter högre än nu. För det närvarande är det omkring 100 meter lägre än Svarta hafvet. Märkligt är att afvägningar gjorda under Fransyska Expeditionen till Egypten skola visat, det Medelhafvets yta vid Ebb är 8, vid flod 9 meter lägre än Röda hafvet. Och likväl stå bägge i gemenskap med Verldshafvet. (1 meter 3,11,4 Paris. fot = 3 Sv. fot 3 Dec. tum 6, 8 lin.)
  29. Se Anmärkningar och uppgifter rörande vattenminskningen vid Sveriges kuster af N. Bruncrona; men i synnerhet Hällströms upplysande tillägg till denna afhandling i Vet. Ac. Handl. för förra hälften af 1823. Samma skiljagtighet i observationer visar sig på Skandinaviens vestra kust. Kalm i sin resa på 1750-talet berättar sig oaktadt alla forskningar ej kunnat finna minsta spår till vattnets aftagande vid Christiansand och Norriges sydligaste kuster. v. Buch (l. c. T. II s. 291) träffar åter sägner om vattuminskning högre upp i Söndmör och Nordmör. Marklin, som på Vet. Academiens bekostnad nyligen gjorde en resa till Norrska Nordland och Finnmarken, fann der inga berättelser om en fortfarande vattenminskning, men väl på flera ställen tydliga naturliga spår, att hafvets höjd någon gång varit omkring 20 fot lodrätt större än nu.
  30. Hermes, 1821, N. X. s. 197. med åberopande af Stevenson Observations upon the Alveus or general Bed of the german Ocean and British Channel, and on the Encroachments of the Sea on the Land. Edinb. 1819: som vill bevisa, att hafvet, sedan ungefär 300 år, vid Englands och Skottlands kuster stigit. Redan vår landsman Prof. Kalm berättade för Biskop Brovallius sig hafva hört detta försäkras genom trovärdiga intyg i England. Om Nederländska kusterna förmäles det samma: äfven om Adriatiska hafvets östra kust. (Fortis Resa i Dalmatien). Rykten om Nordsjöns inkräktningar funnos redan hos de Gamla. Jfr. Strabo L. VII. p. 193 Ed. Casaub. Florus L. III. 3. Medeltidens Annalister omtala öfversvämningar i 13:de seklet, hvilka betydligt förminskat omkretsen af ön Helgeland och gjort stora förödelser på Frisiska kusterna. Arnkiel Cimbr. Heyden-Religion s. 82. Grupen. Origg. German. T. I. s. 340. För öfrigt förekomma just på samma kuster flera exempel af nya tillandningar. Cuvier l. c. s. 13.
  31. Cuvier l. c. s. 28.
  32. Striden om Vattenminskningen fördes i ålderdomen liksom i nyare tider, och äfven då framdrogos enskilda bevis för och emot. Jfr. Ukert l. c. T. II. 203—216. Aristoteles, som anser vattnets tillökning och aftagande periodiskt på särskilda trakter af jorden, tillägger emot dem, som anförde hafvets tillbakavikande på flera orter såsom ett bevis på vattuminskningen: att det vore till en del sant, till en del falskt. På många ställen, der förr varit haf, vore nu visserligen land; men på andra hade ock hafvet vunnit. Meteor. L. I, c. 14.
  33. Här har nästan alltid varit ett öfverflödigt sillfiske under Norriges kuster, endera i södre eller norre delen, stundom på båda ställen, och stundom vid Vikssidan (Bohusländska stränderna). Intill 1560 gick sillen till emellan Stavanger och Bergen, och lät så af. — Då blef ett härligt Sillfiske vid Viksidan, intill 1587, så att månge tusen skepp af Dannemark, Tyskland, Holland, Frankrike, England gingo dit till köps, och fingo öfverflöd nog. — Förde då Vikboarne för sin rikedoms skull ett ogudeligt lefverne, så att välsignelsen af Gud blef tagen ifrån dem, och kommo månge fiskare och köpemän i elände: säger Peder Claussön. Norriges Beskriffuelse, Kjöbenb. 1632. s. 24.
  34. Der hade på 30 år från 1769 till 1800 varit 9 goda skördar, således ungefär hvart tredje år. Frih. Ehrenheim Om Climaternas Rörlighet. Stockh. 1824. s. 19. Quickjocks fjälldal under 67° 20' i Luleå Lappmark, 30 mil från hafvet och blott ½ mil från fjällryggen, har ordenteligt åkerbruk. Korn har någon gång gifvit 48;de kornet. Potatesodlingen drives med fördel. Rofvor vexa ända till halfpunds vigt; och af Hvitkål har man ett år fått 5 markers hufvuden. Om Uppodlingar i Lappmarken af L. L. Læstadius, Stoch. 1824.s. 90 ff. Från Qvickjocks och andra fjälldalars vegetation får man likväl ej dömma till Lappmarkens klimat i allmänhet; och blott en klarnad himmel mot norden i Augusti månad hotar öfverallt skörden med frost.
  35. Frih. Ehrenheim l. c.
  36. Wargentin. Vet. Ac. Handl. 1757.
  37. Frih. Ehrenheim l. c. Författaren har äfven en gång yttrat denna mening i den uppsats, hvaraf den närvarande är en omarbetning. lduna 6 II s. 87.— Att större ytterligheter i köld, troligen ock i värma, fordom synas ägt rum, är allt hvad man kan inhämta af de äldsta torftiga anteckningar i dylika ämnen. Men tempererar ej odlingen i allmänhet klimatet, och dermed äfven dess ytterligheter? — Odlingen, mera än klimatets förändring i sig sjelft, får man väl ock tillskrifva försvinnandet af flera vilda djur, hvilka de Gamle omtala, t. ex. Uroxen, Bison-oxen, Elgen, Renen i Tyskland. Adam af Bremen omtalar ännu 11:te årh. två slags vilda oxar i Skandinavien (Uri, Bubali). De Situ Daniæ p. 63, Ed. Lindenbr. Ben af alla de nämnda djuren finnas i Skånska torfmossar. Nilsson, Skandinavisk Fauna, Lund 1820 T. 1.
  38. Lunds medeltemperatur är tagen af observationerna för 30 år från 1774 till 1803 i Mr Forsanders Dissertation: De Vegetatione Scaniæ. Lund 1820. Upsalas medeltemperatur ur observationer för samma 30 år i v. Buchs Resa T. II. 322. Tjugusex års ur Upsalas Meteorologiska Dagböcker sammanräknade observationer (hvilka här alltid tagas hvarje dag vid solens uppgång året igenom och vid pass kl. 2 e. m.) åren 1774—1799 ha gifvit mig + 5°, 46 såsom medeltemperatur för Upsala; och åtminstone under denna tidrymd är ingen fortskridande sänkning i medeltemperaturen märkbar. Ty delar man denna period i tvenne delar: så blir de första 13 årens medeltemperatur + 5°, 17, de senare 13 årens + 5°, 75. Huru vida de senast förflutna 25 årens observationer, af hvilka jag ej ännu kunnat begagna mig, ge något annat utslag, skall anmärkas vid slutet af denna del. Att af denna senaste tidrymds erfarenhet sluta till våra vintrars i allmänhet stigande stränghet är väl för tidigt, då ovanliga exempel af deras mildhet äfven förekommit under samma tid.
  39. För 50 år eller från 1758 till 1807, enligt Wargentin och Öfverbom. Vet. Ac. Handl. för 1778 och 1808.
  40. För 9 år, 1796—1804 enligt Næzén. 5 års medeltemperatur, äfven efter Næzéns observationer, gaf v. Buch + 0, 77 för Umeå. — Efter observationer från 1809 till 1823 har åter Frih. Ehrenheim uppgifvit Umeås medeltemperatur till + 2°, 26.
  41. v. Buch.
  42. Jordtemperaturen är vid Nordkap +2°, Umeå +2°, 9, Upsala +6°, 6, Söderköping +7° 7, Söderåsen inuti Skåne, +8, 1, Sölfvitsborg +8°, 8. För alla dessa uppgifter, liksom för så mycket annat i denna öfversigt, har Författaren sin vän Wahlenberg att tacka.
  43. De så kallade jordskalf, som ej sällan blifvit försporde, ha likväl varit så obetydliga, att de aldrig lemnat något förstörande spår efter sig.
  44. Författaren känner en berömd fosterländsk Konstnär, hvilken, redan tidigt skild från fäderneslandet, så länge dröjde i främmande land, tills han sluteligen glömde sitt modersmål. Märkligt är, enligt hans egen berättelse, att just då detta sista band syntes slitet, han begynte öfverfallas af en oemotståndlig längtan till fosterjorden, som vid hvarje fenomen, hvarigenom han påmintes om den nordiska naturen, låckade tårar i hans ögon.
  45. Berlin, till och med Wien, ha haft strängare köld än någonsin Lund, enligt de sista 70 årens observationer.
  46. Wahlenberg. Vet. Ac. Handl. 1811.
  47. Profundi saltus, montesque i asperrimi, per quos a Sconia in Gothiam necessario iter agitur, säger Adam från Bremen i 11:te århundradet. De Situ Daniæ p. 57. — På hela meridian ända upp till Enontekis lära ej två orter finnas, emellan hvilka köldens intensitet så hastigt stiger, som emellan Lund och Wexiö. Frih. Ehrenheim l. c. s. 75.
  48. Suhm Kjöbenh. V. Selsk. Skrift. IX. 110.
  49. Vestergöthlands öfvergångstrakt, högst fruktbar på sina ställen, är det ej alltid. Kalkslätten utmärker sig genom sin fruktbarhet, härrörande af den lösa mergel, som uppkommit af lera från lerskifferlagret blandad med kalklagrets söndersmulade yta. Trappslätten deremot är utmärkt genom sin ofruktbarhet och otjenlighet att nära annat än barrskog, hvilket kommer af dess till en skarp sand sönderfallande krystalliniska massa. Wahlenberg, Svea I. H. 2. Uppl. s. 54.
  50. Denna sjö gaf fordom namn åt en del af Dalarna. Landet kring Siljan kallades Siljes- eller Siglisdalarna (troligen det samma som sjödalarna); landet ofvanföre kring elfven kallades Elfvedalar. Hülphers om Dalarna s. 127. Den förra benämningen förekommer i GångeRolfsSaga utg. af Liljegren, c. 9. I Dalspråket heter sjön ej Siljan utan Silen. Att Sil, Sel, Sal fordom betydt en ansenligare vattensamling, visa många vattens och ställens namn i Sverige. Sel kallas ännu i Norrland sådana ställen, der vattnet, under en trög, knapt märkbar rörelse, liksom öfvergår till hvila på ett horizontelt plenum mellan tvenne forssar. Derifrån leda namnen Lycksele, Åsele o. s. v. sitt ursprung, hvilka egenteligen utmärka de fördjupningar och dalar i Lappmarkerna, der de stora elfverna samlat sig till sjöar. Förhållandet är det samma i Dalarna.
  51. Särskilda omständigheter, såsom ännu uppom Gefle, kunna göra undantag.
  52. Detta gäller ock egentligast om sjelfva uppstigandet mot fjällen längst norrut. I Lappmarkerna omvexla för öfrigt Tall- och Granskogar enligt olika jordmån, och, då de förra älska sandig mark, finnas äfven de största Tallskogar omkring den upphöjning mot Vesterbotten, som är gräns för de många sjöar och träsk, hvaraf Lappmarken öfverflödar. I dessas fuktiga granskap är Granskogen mest rådande, kring fjällarnes baser björkskogen. Læstadius, Om Uppodlingar i Lappmarken s. 8. ff. — I Herjedalen stiger Granen högre än Tallen. Hisinger, l. c. 2. Häft. — Granen går i allmänhet högre söderut. I sydliga länder gå barrträden högst: hos oss björken.
  53. 250 års gammal tall på östra sidan om Fämund-sjön var 12 tum i diameter med endast 28 fots höjd. Hisinger, l. c. s. 49.
  54. Såsom t. ex. ofvan Enontekis. Om allt detta se Wahlenberg, Berättelse om mätningar och observationer för att bestämma Lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 gr. Polhöjd. Stockh. 1808.
  55. Den finnes i Sverige mest sydligt i Vettern.
  56. Wahlenberg l. c.
  57. Nu mera är det ej föremål för en sådan vidskepelse. De anse det dock för ett förbannadt berg; liksom Montblanc i de kringboendes föreställning är en montagne maudite.
  58. Sulitelma, enligt Wahlenbergs mätning, 5541 Pariserfot öfver hafvet. Snöhättan på Dofre, efter nyare mätningar, 7050 eller 7100 P. f. Hisinger l. c. 3 H. Men de så kallade Hurrungerne vid öfra ändan af den fjällkedja, som skiljer Aggerhus- och Bergens stift, äro ännu högre. Keilhau besteg en af deras spetsar (Skagatölstinderne) och fann den 7100 f. öfver hafvet, men i söder derifrån en spets, som syntes vara ännu 5-600 f. högre. Dr. Nauman besteg en annan spets, (Bärstölstinderne), och fann 6644 P. fots höjd omkring 100 fot under högsta toppen. Magazin for Natur-Videnskaberne. Christiania 1823. I. H. Mont blanc (15000 P. fot) på de Penniniska Alperna är likväl ungefär 2 gånger, Chimborazo (20,148 f.) på Cordillererna nära 3 gånger, Himalayabergen (28000 f.) i norden af Indien nära 4 gånger högre än dessa Skandinaviens högsta berg.
  59. v. Buch l. c. I. s. 313.
  60. v. Buch. l. c. T. II. s. 13.
  61. De kommo först till Alten omkring 1708.
  62. Norrske Ständernas och Allmogens Nordan- och Sunnanfjälls bref till K. Christiern om Konungavalet i Norrige, att dhe icke vilja hafva honom, för åtskillige skjäl, som dhe upptälja, men vilja vara medh Swerige om en Konung etc. Trondhem, Måndagen näst efter Clemetzmässo (d. 24 Nov.) 1449. Hadorph, 2 D. till Rimkrönikerne. Stockh. 1676, p. 166.
  63. I. D. a. 174. 178. Tyska Öfversättningen.