Den allvarsamma leken/Del 5

←  ”Mig får du älska på hedniskt vis”

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg ”Närmare, Gud till dig!”

V

”Närmare, Gud, till dig!”

Det kom en tid av stillhet och ro.

Det föll snö, mycket snö. Och den var välkommen för Arvid och Lydia. De hade kanske bägge en känsla av att det behövde falla mera snö än vanligt den vintern.

Och han hade en känsla av att hon äntligen hade fallit till ro; att hon inte längre ”sökte”. Hon var så liten den vintern. Och hon var hängiven och öm som aldrig förr. Han älskade henne mer än någonsin och trodde sig vara älskad; det föreföll åtskilligt mellan dem som gjorde denna illusion ursäktlig… Men han tänkte inte mer på att för hennes skull skiljas från sin hustru och upplösa sitt hem. Var gång hans tanke ville pröva sig fram i den riktningen, steg minnet av det som hänt upp igen — trots snön, som föll och föll… Han lät det vara som det var, han lät det gå som det gick.

Och aldrig någonsin lät hon med ett ord eller en antydning förstå, att hon tänkte sig en framtid som hans hustru.

Tvärtom.

— Jag gifter mig aldrig på nytt, hade hon sagt en dag, då de sutto vid hennes fönster i vinterskymningen. En gång är nog. Och mer än nog!

Och han vande sig så efter hand vid sitt underliga dubbelliv, som det nu en gång hade format sig.

Och vintern gick, och solen kom igen, och snön smälte, och det blev åter en vår.

⁎              ⁎
⁎

En rosig vårskymningskväll gingo de vid varandras sida mellan gravarna på Nya kyrkogården. Lydia köpte en liten krans av gullvivor av en liten fattig gumma vid kyrkogårdsgrinden. Hon ville lägga den på Kaj Lidners grav. Men de kunde inte finna den i denna stora stad av gravar, så mycket tätare befolkad än de levandes lilla stad. I stället lade hon kransen på sin fars grav.

De talade om döda människor som de hade känt. Arvid kom att nämna Olof Levini.

— Jag fick en gång för många år sedan en bjudning till hans hem, sade han, och det förargar mig än i dag att jag var hindrad att komma just den gången. Ingen kunde vara finare och hänsynsfullare och mer otvunget kamratlig i sitt sätt mot oss underordnade murvlar än han. Och han var hemmastadd i nästan allting, utom i unionsfrågan. En gång sade han till mig: — Kan ni begripa vad det är norrbaggarna bråkar om? — Ja, svarade jag, de bråkar för att de ville ha första paragrafen i sin grundlag förverkligad. Första paragrafen i deras grundlag säger, att Norge skall vara ”ett fritt och självständigt rike”. Men nu är saken den, att den norska utrikespolitiken sköts av vår utrikesminister med ansvarighet bara inför vår riksdag. Och det kallas autonomi, inte suveränitet eller självständighet. Jag hoppas att vår utrikesminister gör det bästa han kan. Men det hjälper inte: vi svenskar skulle inte känna oss uppbyggda av att vår utrikespolitik sköttes av t. ex. Rysslands utrikesminister, inte ens om han skötte den som en liten guds ängel. — Nej, men är det verkligen så? sade han.

— Det påstås, sade Lydia, att hans död egentligen var självmord, och att den stod i sammanhang med någon olycklig kärlekshistoria. Vad tror du om det?

— Jag kände honom ju inte så nära, sade han. Men jag tror inte på det. Han var diktare. Jag har rätt mycket sysselsatt mig med att studera diktarens art och väsen, och jag har kommit till det resultatet, att man knappt i hela världslitteraturens historia kan uppdriva ett exempel på att en diktare — en verklig och betydlig diktare — har tagit livet av sig av olycklig kärlek. De ha andra resurser. De ha förmågan att utlösa sitt lidande i en diktcykel, en roman eller ett skådespel. Fallet ”Werther” är typiskt. Då Goethe en gång i sin ungdom hade en trasslig kärlekshistoria, skrev han en roman som slutade med hjältens självmord. Den romanen lär på sin tid ha förorsakat en hel liten självmordsepidemi, dock tyvärr inte bland diktarna! Jag vet inte vad salig Goethe kände därvid: troligast en stark känsla av triumf över att ha hjälpt till med att i en fart skaffa så många till livet odugliga ur världen! Men själv levde han lugnt vidare och blev hovråd och minister och förfärligt gammal och fick ett saligt och anständigt slut. Och Olof Levinis död var en ren olyckshändelse. Om han hade velat beröva sig livet skulle han inte som dödssätt ha valt att svälja ett glas gurgelvatten, som bara i sällsynta undantagsfall verkar som ett farligt gift. Han hade influensa och hög feber, och i feberyrsel och febertörst drack han gurgelvattnet. Och hans konstitution hade händelsevis ”idiosynkrasi” mot just detta eljest rätt ofarliga gift. En annan människa skulle det inte ha bekommit något vidare.

Hon gick tigande vid hans sida i vårkvällens bleknande rosenskymning.

— Diktarna, fortsatte han, är ett särskilt folkslag, och jag råder dig att akta dig för dem! De äro ett starkt folkslag, fast de ofta ha svagheten som skyddande förklädnad. En diktare står för ett klubbslag, som skulle slå ihjäl en vanlig man. Han känner nog smärtan, men den bekommer honom ingenting nämnvärt, tvärtom: han omsätter den i ett verk, han tillgodogör sig den! Se på Strindberg. Det är inte det han upplevat, som är orsak till allt det sjuka, hemska och förvirrade i vad han skrivit. Så tycks han själv tro; men det är inte så. Det är tvärtom allt det sjuka, hemska och förvirrade i hans egen natur som är orsaken till att han måst uppleva och genomleva allt detta. Men vilken vanlig människa — vilken annan än en stor diktare — kunde något så när helskinnad gå igenom vad han gått igenom? Och inte bara helskinnad, men stärkt! Allt ont han genomlidit har tjänat honom — till stoff, till näring, till läkedom! Nästan till hälsa! Jag såg honom ute en morgon härom dagen, då jag var på väg till tidningen. Och jag kan inte påminna mig att jag nånsin har sett en man på nyss fyllda sexti år se så frisk och stark och glad ut som han.

Lydia gick vid hans sida med halvsänkta ögonlock. Vårkvällen bleknade och blånade omkring dem.

Hon sade:

— Du vill kanske ändå bra gärna vara diktare…

Han svarade:

— Jag vill vara människa och man. Och jag vill inte vara diktare, om jag kan slippa!

Hon gick med tankfullt böjt huvud.

— Men om du vore diktare — skulle du då kunna göra som Goethe och Strindberg och så många andra och mindre — göra ”litteratur” av det som en gång har varit liv och verklighet och lycka och olycka för dig själv? Skulle du kunna det?

— Aldrig, svarade han.

Deras blickar möttes allvarsamt och fast.

Han tillade efter en stund:

— Jag tror för resten inte att det är möjligt ens för en diktare att göra litteratur av sin kärlek, så länge det ännu finns en gnista liv i den. Den måste nog vara död först, innan han kan balsamera den.

De gingo tysta vid varandras sida.

— Eftersom du inte ville vara diktare, sade hon så, vad ville du då egentligen helst vara?

— Det törs jag inte tala om, sade han. Då skulle du skratta ut mig.

— Ånej, sade hon, det tror jag inte du behöver vara rädd för. Nå, vad är det nu du helst ville vara?

— Det är inte så lätt att säga det med ord, sade han. Jag tror att jag ville vara något som sannolikt inte finns. Jag ville vara ”världssjälen”. Ville vara den som vet och förstår allt.

Det skymde mer och mer. Lyktorna började tändas inne i staden.

⁎              ⁎
⁎

Och åren gingo.

Abdul Hamid blev avsatt i Konstantinopel ungefär samtidigt med att djävulen fick dela hans öde på ett möte i Folkets hus i Stockholm, under sympatiskt instämmande av en del av prästerskapet. Arvids äldste svåger, Harald Randel, hörde till dem. Pastor Randel trodde på gud på så sätt att han betraktade honom som en vacker och uppbygglig folkloristisk föreställning, ur vilken människorna, även han själv, ännu kunde hämta mycken styrka och tröst. Djävulen däremot ansåg han hopplöst föråldrad. Dock sade han inte sådant från predikstolen; han hörde till de yngre, frisinnade präster som lyssnade till professor Vitalis Norströms råd: ”Endast genom tonens omläggning kan man få mycket gammalt att helt vissna bort, som länge varit sin död värt”… Och sjahen av Persien abdikerade, och Rysslands tsar och tsarinna hälsade på hos Gustaf V i Stockholm, och en ungsocialist, som inte lyckades få tillfälle att skjuta på dem, sköt i förargelsen en svensk general i stället… Och människorna började flyga! Blériot flög över engelska kanalen!

Och i januari året därpå kom en förfärlig komet med en lång svans — Arvid och Lydia stodo en kväll på Observatoriekullen och kikade på den — och senare på året körde Portugal bort sin unga charmanta kung och blev republik, och det steg upp ett stort svart moln från Marocko, och stormakterna visade tänderna och morrade åt varandra, men ingen tordes bita först!

Arvid Stjärnblom hade de sista två tre åren på lediga stunder arbetat på en monografi över Chopin. Hösten 1910 blev den äntligen färdig och kom ut, med ett rikt och vackert illustrationsmaterial. Den slog an på musikpubliken och kom till och med ut i en andra upplaga.

— Vad vill du att jag skall skriva som dedikation? frågade han Lydia då han kom till henne med boken.

— Skriv vad du vill, sade hon. Men skriv med blyerts, så att jag kan sudda ut det om Ester kommer och vill låna den.

Då skrev han:

Lydia klinkar sin Chopäng
så, att hon förtjänar däng.

Han kunde skriva det, emedan de voro så goda vänner att hon till och med kunde tåla ett litet skämt — något mycket sällsynt hos kvinnor — och emedan hon i verkligheten spelade mycket vackert.

På kvällen samma dag voro de på Operan tillsammans. Det var ”Carmen” med fru Claussen. De älskade bägge denna opera med en nästan fanatisk kärlek.

De sutto inte bredvid varandra — naturligtvis —; hon hade sin plats snett framför hans. Och de talade inte vid varandra på teatern.

Efter teatern var han tvungen att gå till sin tidning. Men han följde henne först till hennes port. De blevo stående som så många gånger förr, i skuggan av den gamla klockstapeln. Det var en blåsig höstkväll. Månen ilade blek och sjuklig genom trasiga skyar. Det susade i trädens glesnade kronor.

De stodo tysta.

— Vid det här laget, sade han, blir den stackars don José hängd.

— Blev han hängd? frågade hon.

— Ja, i Mérimées novell blir han det…

Hon stod tankfull.

— Kan du förstå, sade hon, att en man kan döda en kvinna därför att hon inte längre älskar honom?

Han svarade:

— Hon har ju brutit sönder hela hans fattiga liv. Hon hade gjort honom till desertör och bandit. Och det är för resten ett mycket fint drag, att han vid början av sista scenen mellan dem alls inte har någon tanke på att döda henne; det är inte för det han har kommit. Men hon driver honom till det; hon hånar honom och retar honom till det yttersta. Hon spottar honom i ansiktet med sin kärlek till en annan. Hon begagnar den till piska att slå honom över ögonen med. Och då måste han ju se rött! Och han är en enkel man av folket och ingen ”diktare”. Om han hade varit diktare, hade Carmen sluppit dö för hans kniv, och han själv hade sluppit bli hängd. Diktarna ha andra resurser. Andra ventiler och utlopp.

Och han tillade leende:

— En ung poet, mycket begåvad för resten, och en ung skådespelerska ha varit förlovade en tid, men det blev uppslaget härom dagen. Genast annonserade poeten den uppslagna förlovningen, dess orsaker och inre sammanhang, i en dikt i Nationalbladet!

Lydia log:

— Ja, sade hon, jag läste den…

Han följde henne till hennes port, och de skildes med en lätt kyss.

Han stod kvar några minuter på kyrkogården för att få se ljus tändas i hennes fönster. Och det tändes, men det släcktes strax igen genom att hon rullade ner gardinen.

Hon hade äntligen skaffat sig rullgardiner.

I dessa tider, tänkte han, då människorna ha börjat flyga, behövs det verkligen rullgardiner till och med i femte våningen vid Johannes kyrkogård…

Julen tillbragte Lydia detta år som gäst i sitt forna hem, för första gången efter skilsmässan.

”Här är allt sig likt”, skrev hon i ett brev. ”Som förr sitta domherrarna i de frostvita trädkvistarna utanför mitt gamla fönster. Som förr spelar jag litet för Markus efter middagen, i den halvmörka salongen. Och min lilla flicka har vuxit och blir visst riktigt söt. Och Markus är vänlig och fin mot mig, men talar inte mycket. Han har åldrats mycket på de sista åren” — — —

⁎              ⁎
⁎

Och vintern gick och det blev åter en vår, och på försommaren tillät sig Arvid den lilla extravagansen att göra en liten ferieresa med Lydia till Köpenhamn och Lübeck. De åkte i karusell i Köpenhamns Tivoli. De sutto uppe på däcket under den ljusa sommarnattsresan med ångbåten till Lübeck. De logo på morgonen åt det lilla lustiga Travemünde, och de sågo då och då en stork stå på ett ben och filosofera på någon av sandbankarna i Trave. De vandrade i skymningstimmarna genom Lübecks gamla krokiga gator, och de drucko rhenskt vin under gamla källarvalv från trettonhundratalet, och de gingo fram under den gamla dômens två lutande, ärggröna koppartorn, nästan litet rädda att få dem i huvudet — så starkt lutade de! Och de stodo och kysstes i en fönstersmyg i samma sal i Rådhuset, där en gång för snart fyra hundra år sedan den unge Gustav Eriksson pratade plattyska det bästa han kunde med Lübecks rådsherrar och också uppnådde vad han ville…

Hösten 1911 gav Arvid Stjärnblom åter ut en bok. Den hette ”Stater och folk”. Den kom i ett gynnsamt ögonblick. Den handlade om svenska nationens utrikespolitiska ställning och utsikter och resurser för den närmaste tiden. Det fanns i denna bok tankar, som han historiskt måste leda tillbaka till gymnasiståren i Karlstad och som dock ännu höllo färgen. Och det fanns andra tankar där, av senare datum. Men svenska nationen hade just vid denna tid gripits av en oroblandad tanke på sin framtid. Och boken kom under loppet av några veckor ut i tre upplagor.

Han följdes i det hela taget detta år av en framgång i sina företag, som väckte häpnad och en smula oro hos honom. Han frågade stundom sig själv: är jag alltså en falskspelare, eftersom allting lyckas så bra för mig?

Han hade med ens blivit ett ”namn”. Inte något stort namn; men en penna med en intelligens som man räknade med.

Och han smorde på ett par veckor ihop en nyårsrevy och fick den antagen av den största teaterdirektören i staden och landet, och på nyårsdagen gick den av stapeln på Gustavsteatern. Framgången var sådan att till och med kritiken rycktes med. Visserligen föll det inte Arvid Stjärnblom in att tillskriva sig själv den väsentliga andelen därav; den tillkom alldeles avgjort Ture Törne, den utomordentlige unge farsskådespelaren och kuplettsångaren; hans oemotståndligt smittande humör och vackra röst gjorde utan tvivel det mesta. Gamla habituéer från åttiotalet jämförde honom med Sigge Wulff och satte honom till och med högre. Men man tillskrev också revyn i och för sig en viss originalitet, som kanske mest berodde på att dess författare, i olikhet med sina konkurrenter i branschen, inte hade gjort någon studieresa till Berlin. Till gengäld hade han lånat ett par uppslag från Atens Emil Norlander, Aristofanes. Men det märkte ingen.

Lydia hade också detta år tillbragt julen i sitt forna hem. Men hon gjorde denna gång vistelsen där kort och var tillbaka i Stockholm redan på nyårsdagen, så att hon kunde dela premiärens spänning och glädjen över framgången med Arvid. De sutto i en förgallrad avantscen. Dagmar satt på parkett med sina bröder Hugo och Harald och deras hustrur.

Och Harald Randel, prästen, lyckönskade honom ett par dagar senare, när de händelsevis möttes på Jakobs torg, till att ha skrivit en nyårsrevy utan några smaklösa oanständigheter. Arvid Stjärnblom måste därav draga den slutsatsen, att de oanständigheter som funnos i hans revy voro i pastor Randels smak.

Ett stycke fram i januari, då det hade visat sig att framgången var stor och pålitlig, gav Arvid Stjärnblom en liten supé i Operakällarens entresolvåning för Ture Törne och en fem, sex andra av de komedianter och damer som medverkade i revyn. Ture Törne sjöng Bellman — Arvid ackompanjerade honom vid pianot — och han sjöng Emil Sjögren och allt möjligt, och han var oemotståndlig. Och han tog Arvid avsides och sade:

— Det är ett helvete, det liv jag för! Jag spottar på mitt yrke! Jag avskyr att spela teater! Jag vill inte vara komediant! Jag vill skriva teater, jag vill vara diktare! Och jag skall bli det! Du skall få se — du skall få se!

Ture Törne var tjugufyra år.

Arvid Stjärnblom hade för någon månad sedan fyllt trettiosju. Och han svarade:

— Käre vän, du tycks lida under ungdomens vanliga förbannelse, som Henrik Rissler för resten har skildrat i en av sina böcker: den att man inte törs visa sitt verkliga ansikte, så länge man är ung. Att man måste gömma sig bakom en skylt. Och du är för resten en sångare och komediant av guds nåde; men du vill alltså hellre vara diktare. Tror du verkligen på allvar att det är så mycket finare?

⁎              ⁎
⁎

Sent en natt i slutet av februari kom Arvid Stjärnblom hem från sin nattjänst på tidningen. Han fann till sin förvåning Dagmar ännu uppe och fullt påklädd. Hon gick av och an över salsgolvet och svarade inte på hans hälsning.

— Hur är det? frågade han. Är du sjuk?

— Du har ett brev där, svarade hon och pekade på bordet.

Det var ett slutet kortbrev. Han såg strax att det var från Lydia. Han rev av kanten och läste den enda korta raden: ”Jag kan inte i morgon. — Lydia.”

Han stod med den lilla lappen i handen, förvånad och litet osäker. Det var en överenskommelse mellan honom och Lydia, som hon dittills alltid hade hållit, att hon aldrig skulle sända av något brev, adresserat till hans hem, på en sådan tid att det kunde komma fram på eftermiddagen eller kvällen, då han i regeln inte var hemma.

— Nå? sade Dagmar. Vem är Lydia? Och vad är det hon inte kan i morgon?

— Du har alltså läst det?

— Ja. Det var inte så svårt. Jag höll upp det mot en ljuslåga. Jag undrar vilken hustru som inte hade gjort det i mitt ställe!

Hon stod med högburet huvud och armarna korslagda över bröstet, i en tragisk attityd. Hon hade i sin första ungdom svärmat för teatern och tagit lektioner för en berömd tragédienne.

De stodo länge tigande. Salsklockans tickande var det enda ljud som hördes.

— Ja, sade han till sist, då vet du ju alltså hur det är.

— Och du inbillar dig kanske, sade hon med ett leende, som skulle uttrycka hån och förakt, att jag tänker hålla till godo med att du har en älskarinna?

— Nej, lilla Dagmar, sade han, jag har inte ett ögonblick tänkt eller önskat att du skall hålla till godo med det, nu sedan du vet det. Jag önskar tvärtom innerligt, att du inte vill hålla till godo med det, utan söka skilsmässa så snart som möjligt. Jag skall göra allt vad jag kan för att underlätta det för dig.

Hennes hånleende bleknade och var borta innan han hunnit tala ut.

— Skilsmässa? sade hon. Vad menar du? Inte har jag talat om skilsmässa…

— Lilla Dagmar, sade han. Du har visst ännu inte riktigt förstått hur det är. Jag tycker om en annan…

Hon hörde inte på honom.

— Skilsmässa, sade hon, varför skulle jag begära skilsmässa? Du har varit mig otrogen, och det är fult nog av dig. Men det är väl inte värre än att det kan förlåtas. Karlarna är nu en gång karlar.

— Jag är rädd för att det inte kan förlåtas i det här fallet, sade han. Förlåtelse förutsätter ånger och bättring. Och jag kan varken lova det ena eller det andra.

Hon såg på honom förvirrad, osäker. Plötsligt sjönk hon ihop. Hon kastade sig i soffan och borrade huvudet i en kudde och snyftade. Det var ingen pose längre och ingen teater. Det var bara en stackars kvinna som pinades och led, och en man som pinades av hennes lidande.

Han satte sig på soffkanten och strök henne över håret.

— Inte gråta så, sade han, lilla Dagmar, inte gråta så! Så mycket gråt är jag inte värd. Jag kan inte be dig om förlåtelse i den mening du tar det. Men ändå ber jag dig om förlåtelse för att jag har gjort dig ont. Vi ha kanske bägge något att förlåta varandra, innan vi nu skall skiljas åt.

Hon satte sig upp:

— Hur menar du? Har du hört något om mig?

— Nej, inte alls. Jag tänker på det där med vår ”hemliga förlovning”. Du visste ju mycket väl, att jag alls inte ville gifta mig. Du narrade mig in i äktenskapet mot min vilja. Och ett äktenskap som börjar på det viset måste väl alltid bli litet skröpligt. Och nu står vi vid slutet. Och nu skall vi förlåta varandra våra synder och sedan skiljas som vänner.

Hon stirrade skräckslagen ut i rummet.

— Du får inte tala så hemskt, sade hon. Skiljas — varför skulle vi skiljas? Varför kan det inte få vara som hittills? Och vem är egentligen den där Lydia?

— Hur skulle det kunna vara som hittills? Sedan du nu vet hur det är, är det ju inte längre som hittills. Du sade ju själv att du inte kunde hålla till godo med att jag har en ”älskarinna”. Hur skulle det då kunna vara som hittills?

Hon grät och snyftade och grät.

— Å, herregud, stönade hon mellan snyftningarna, varför skulle jag hålla det där olycksaliga kortbrevet mot ljuset! Om jag inte hade gjort det hade ju allting varit som förut!

— Å, lilla Dagmar, sade han, du skall inte bry dig om att ångra det. Så här kunde det ju ändå inte ha fortgått i evighet. Allting måste ha ett slut. Vi ha bägge narrat varandra, och nu kan vi inte leva tillsammans längre. Och nu är det sent på natten, klockan är snart fyra, och vi är bägge så utpinade och trötta. Nu säger vi god natt åt varandra och försöker sova, så gott vi kan. Det är en dag i morgon också. God natt!

Han ville gå in till sig. Men hon höll honom fast.

— Säg mig bara en sak först, sade hon, vem är den där Lydia?

— Lilla Dagmar, sade han, hur kan du föreställa dig att jag skulle svara dig något på det?

— Å, sade hon, tror du inte jag vet vem hon är? Det är naturligtvis en av de där teaterslinkorna som spela med i din nyårsrevy. Det är fru Carnell!

En fru Carnell, som hade en liten biroll i hans revy, hette händelsevis Lydia i förnamn. Hon var närmare femtio år Och ingen skönhet ens för sin ålder.

Han brast ofrivilligt i skratt.

Men Dagmar var orubblig i sin fixa idé.

— Tror du inte jag hör hur tillgjort ditt skratt låter! sade hon. Men jag vet att det är hon. Och du kan hälsa henne från mig och be henne akta sig!

Han såg plötsligt för sig ett långt perspektiv av trakasserier och obehag för den åtminstone i detta fall fullkomligt oskyldiga fru Carnell. Och han sade:

— Lilla Dagmar, det är alldeles förgäves att du försöker gissa. ”Lydia” är bara den signatur som hon begagnar då hon skriver till mig, i verkligheten har hon ett helt annat namn.

Dagmar lät inte dupera sig av denna improvisation.

— Jag är inte så dum som du tror, sade hon. Och jag vet att det är hon.

Hon bet sig fast i denna fixa idé, emedan den tillfredsställde ett omedvetet begär hos henne att föreställa sig ”Lydia” som en person som i alla avseenden, socialt, moraliskt och kroppsligt, stod djupt under henne själv.

Han sade:

— Det är långt lidet på natten. Kan vi inte nu säga varandra god natt och sedan fortsätta debatten i morgon?

— Jag skall inte hindra dig från att sova, sade hon, om du kan sova! God natt!

Och hon gick in till sig.

Han gick in i sitt rum och klädde av sig långsamt, medan han lyssnade till alla ljud i våningen och på gatan. Han hörde sin hustru gå i tamburen och köket. Han hörde vattenledningen vridas upp och igen. Han hörde en nattkärra skramla på gatan.

Något hopp om att få sova hade han inte den natten.

Han hade lagt sig och legat vaken en kvart eller kanske en halvtimme, då han hörde ett sakta krafsande på dörren.

Han lyssnade och teg. Dörren var stängd med nyckel.

Det krafsade på nytt på dörren. Och då han inte sade något, hörde han Dagmars röst, svag och bedjande:

— Å, Arvid — lilla Arvid! Öppna för mig! Jag kan inte sova. Jag är så rädd.

Han teg.

— Å, lilla Arvid, bry dig inte om om jag har sagt något dumt! Förlåt mig! Jag är så rädd att vara ensam! Låt mig komma in!

Han höll andan och teg.

— Å, Arvid, jag vet inte vad jag gör! Jag tar livet av våra små flickor och mig själv! Jag sätter eld på huset!

Han måste släppa in henne.

Efter denna natt sov han inte mera i sitt hem.

Oftast tillbragte han natten på en soffa i sitt rum på tidningen. Ibland tog han ett rum på ett hotell för att få sova ut.

⁎              ⁎
⁎

Han hade i ett brev underrättat Lydia om det som skett och om hur han nu hade det. Och hon hade svarat. Hon var ledsen över att den fattiga lilla raden hon sänt honom hade gjort så mycket förtret. Och hon kunde inte förstå det. ”Av det lilla du sagt mig om din hustru hade jag det intrycket att hon var en kvinna som lika litet som jag själv skulle kunna falla på att titta i en annans brev.” Och hon skrev vidare: ”Jag har min lilla flicka hos mig på besök; hon skall stanna här ett par veckor. Under tiden kan vi ju inte tänka på att träffas. Och käre, jag vet inte hur det kan bli sedan heller. Ju mer min lilla flicka växer upp, ju mer känner jag hur rädd jag måste vara om mitt rykte för hennes skull. Och du har ditt, som binder dig. Låt oss se tiden an — låt tiden gå”…

Och han lät tiden gå, och den gick.

Dagmar tycktes ha lugnat sig efter den första upphetsningen. Eller rättare, hon hade ändrat taktik. Hon gick omkring ödmjuk, stilla, resignerad, en bild av den uppoffrande makan. Och då hon på detta sätt hade lyckats avlocka honom ett löfte att på försök tillbringa en natt i hemmet, lämnade hon honom i fred den natten. Men redan nästa kväll, då han kom hem sent från tidningen, återupprepade hon med några variationer hela programmet från den första skräcknatten. Det slutade med att han vid fyratiden på morgonen klädde på sig och gick ut och drev kring gatorna, tills han vid femtiden fann ett öppet morgonkafé för kuskar och arbetsfolk. Där somnade han i ett hörn vid en flaska öl.

Det var en solförmörkelse i mitten av april det året. Det var vid samma tid som dagspressen fylldes av telegram och skildringar från Titanics undergång.

Arvid stod på Djurgårdsbron och tittade på solen genom ett färgat glas. Men hans ögon blevo snart trötta, och det roade honom mera att se hur de förbigåendes skuggor allt mer tycktes utplånas och blekna och hur askgrått solljuset blev allt eftersom förmörkelsen skred fram.

— Nej, se Stjärnblom! Står du här och beundrar naturfenomenet?

Det var Ture Törne, den unge skådespelaren och sångaren, som han hade att tacka för sin stora succé med nyårsrevyn. Den gick ännu för fulla hus varje kväll — ännu i mitten av april.

— Ja…

— Kommer du ihåg, sade Törne, kommer du ihåg sist, på den lilla festen du gav för oss i Operans entresol — kommer du ihåg att jag lovade dig att jag skulle bli diktare?

— Nej… Jo, nu minns jag… Hur går det med det?

— Jag har skrivit en pjäs, svarade Törne. Det vill säga, ännu törs jag kanske inte kalla den mer än ett utkast. Får jag läsa den för dig en av dagarna?

— Gärna. Men var skulle det vara? Jag har litet svårt att ta emot hemma nu i dagarna — vårrengöring och så vidare… Kan du komma upp på tidningen till mig någon kväll och läsa upp den för mig?

— Det passar bra. Men den är som sagt inte riktigt färdig ännu.

— Nå, det brådskar ju heller inte…

Ture Törne såg på människorna som gingo förbi. Stjärnblom växlade just i förbigående en hälsning med Henrik Rissler. Rissler stannade inte långt ifrån dem och tittade på solen genom ett färgat glas.

— Presentera mig för honom, bad Törne.

Och efter gjord presentation sade han:

— Herr Rissler, jag är som ni kanske vet gycklare och komediant. Men jag har fått för mig att jag skall avancera i graderna, och nu har jag skrivit en pjäs. Får jag be er att få läsa upp den för er? Jag läser upp den för vännen Stjärnblom om en vecka eller så, på Nationalbladets redaktion. Det skulle vara mig en stor glädje om ni ville komma med. Jag fäster en alldeles särskild vikt vid ert omdöme.

— För all del, svarade Rissler. Men om det är menat som en artighet så betackar jag mig. Ju större geni en författare är, desto mindre är hans omdömesfömåga om vad andra skriver. Det visar all erfarenhet. Jag kan alltså inte just känna mig smickrad av att ni sätter mitt omdöme så högt…

Solförmörkelsen hade passerat sin kulmen. Bland de många som gingo förbi var Lydia med fröken Ester. Men hon såg inte Arvid.

Han åt för det mesta sina måltider ute numera.

En av de första dagarna i maj satt han vid ett fönsterbord på Anglais och såg ut över Stureplan. Han hade nyss ätit middag och satt vid kaffet och cigarren.

Han hade fattat ett beslut. Han skulle skriva till Lydia och bedja henne att resa med honom. Och antingen hon sade ja eller nej, skulle han själv i varje fall resa. Att övertala Dagmar till skilsmässa var fruktlöst. Sedan hon visste att han älskade en annan, hade hon gripits av en hatblandad lidelse för den man, som hon så länge hade betraktat som sin rättfångna och självklara egendom. — Nej, det stod honom ingen annan utväg öppen än att resa sin väg.

Det rann honom i minnet en liten rad, som Lydia en gång hade skrivit till honom i ett brev: ”Vi två hör tillsammans.”

Ja. Så var det. Det måste vara så.

Han hade ätit middag sent; klockan var halv nio. Det seglade en gullig rosensky över den ljusa, litet gråblandade majkvällshimlen.

Han gick till tidningen.

En av tamburpojkarna anmälde, att herr Ture Törne hade ringt upp och frågat efter honom.

Ture Törne. — Ja visst, det var väl fråga om den där teaterpjäsen han hade skrivit. Han hade ju givit sig tusan på att han skulle bli diktare.

Han tog en bunt telegram och ögnade på dem förströdd.

— Hur är det med Strindberg? frågade han en av de yngre medarbetarna, som kom in för att låna en fransk tidning.

— Det lider visst mot slutet…

Det ringde i telefon. Det var Törne. Han frågade om han kunde komma nu och läsa upp sin pjäs.

— Välkommen, svarade Stjärnblom.

En stund efter stod Henrik Rissler i dörren:

— Är herr Ture Törne här? frågade han. Han ringde upp mig i förmiddags och gav sig ingen ro förrän han fick mig att lova att komma hit och höra på hans pjäs.

— Han kommer strax. Sitt ner så länge.

Rissler slog sig ner.

— Jag hoppas pjäsen är dålig, sade han. Konkurrenter har man gudi nog av. Men jag vill minnas att det finns en liten krog här i våningen inunder. Tillåter du mig kanske att skicka en av tamburpojkarna efter litet visky och sodavatten?

— Var så god…

Viskyn kom upp, och strax efter kom Törne.

— Sätt dig här i min stol, sade Stjärnblom, där ser du bäst.

Törne satte sig och bredde ut sina papper på bordet under den gröna lampan. Arvid satte sig i ena soffhörnet, Rissler satt redan i det andra.

— I ert eget intresse, herr Törne, sade Rissler, föreslår jag att vi tar en grogg innan ni börjar. Då blir kritiken ”genast lite gladare”.

De skålade. Och Törne började läsningen.

Det var ett utkast snarare än ett färdigt skådespel. Men han kompletterade då och då det, som var färdigskrivet, med några upplysningar om de scener som ännu voro oskrivna.

Arvid lyssnade i början halvt förströdd. Men så småningom greps han av en underlig känsla. En tryckande beklämning. En dov ångest. Av handlingen och scengången i stycket fick han blott ett svagt och förvirrat intryck. Men det var annat han fäste sig vid. Och han frågade sig själv: drömmer jag eller är jag vaken? Och han strök sig över ögonen med handen — den var iskall — medan Törne läste vidare, scen efter scen.

Stycket handlade om en ung fru — Laura von Stiler hette hon — som är gift med en gammal man, en historiker och filosof med ett stort namn och mycket rik. Han ägde ett slott i Västmanland, och där försiggick första akten. Men hon älskar honom inte. Hon älskar en ung officer, som emellertid avskyr sitt mordiska yrke och känner det som sitt verkliga kall att bli diktare… Hennes far uppträder också. Han är en målare med världsrykte, vars tavlor fylla en hel vägg i Luxembourg… Han är styckets resonnör.

— Jag hade tänkt mig, avbröt Törne sig själv, att jag skulle försöka få Fredriksson att spela rollen.

— Det kommer han säkert att göra med förtjusning, sade Henrik Rissler.

Och Törne läste vidare.

Arvid satt hopsjunken i ett soffhörn. Han uppfattade då och då en detalj som förekom honom välbekant, en replik som han tyckte sig känna igen…

”Laura (till mannen): Vill du veta sanningen? —

Mannen (överlägset): Jag bryr mig inte om att veta den. Sanningen är skadlig. Det är illusioner och villfarelser som ha varit drivkrafterna till allt stort i världen”… Och en scen mellan Laura och den unge mannen som hon älskar: ”Jag vet det nu, Artur — nu, när det kanske är för sent — vi två hör tillsammans!”… Han uppfattade också att Laura hade två bröder; den ena var hovrättsråd och representerade i stycket den inskränkta, borgerliga moralen; den andra kommer i sista akten hem från Amerika med en stor förmögenhet och löser konflikten…

Törne hade slutat läsningen. Det blev en liten tystnad.

Henrik Rissler bröt den:

— Ja, herr Törne, sade han, nog förefaller det mig som om ni har talang. Men vad skall man egentligen kunna säga om en teaterpjäs som inte är färdig? Det som ni nyss har läst upp för oss är ju egentligen bara ett utkast.

— Ja visst, sade Törne, det sade jag ju också från början; men vad tycker ni om själva konflikten?

— Tja… En konflikt som kan lösas med pengar… Nog för att det finns gott om sådana konflikter i livet. Men det är inte så lätt att avvinna dem något intresse från scenen. Och om jag ytterligare skulle våga en anmärkning så vore det den, att er fru Laura förefaller litet overklig, litet konstruerad… Man tror inte riktigt på henne. Men nu måste jag för resten gå, jag skall bort. Tack för uppläsningen, och adjö!

Rissler gick.

Ture Törne mätte golvet med långa steg.

— Idiot! mumlade han mellan tänderna. Overklig! ”Konstruerad!” Det kan han vara själv! Och då är sanningen den, att jag har gjort henne direkt efter levande modell! — Men låt det stanna mellan oss, fortfor han vänd till Stjärnblom. Och fråga mig inte vad hon heter. Man förråder inte en dam!

— Nej, sade Stjärnblom, man gör inte det. Och jag har inte heller tänkt fråga vad hon heter.

Törne tillade, liksom i distraktion:

— Jag har stått i förhållande till henne i ett halvt års tid. Nu är det för resten så gott som slut. Men vi gör kanske en liten resa i Norge i sommar.

Arvid Stjärnblom satt med handen över ögonen, det var som om ljuset plågade honom:

— Så, sade han, är det redan så gott som slut…

— Ja, vet du vad, bror, sade Ture Törne, man skall akta sig för att bli fast! Man måste väl åtminstone leva en liten smula först! Och för resten är hon i verkligheten en fem, sex år äldre än i pjäsen… Men hur är det med dig, du ser dålig ut? Gaska opp dig, gamle gosse! Skål!

— Ja, svarade Stjärnblom, jag mår verkligen inte riktigt bra. Men det går väl över.

— Ja, god natt då…

— — — ”Man måste väl leva en liten smula först” — — — ”Man skall akta sig för att bli fast” — — —

Ett minne steg upp för honom, ett skuggminne, ett spökminne. Han såg sig själv. Sig själv med studentmössa — en sommarnatt, i en båt — en gång för länge, länge sedan — — —

⁎              ⁎
⁎

Nästa morgon vid tiotiden ringde han på Lydias dörr. Hon öppnade och lät honom komma in.

— Så du ser ut, sade hon. Hur är det? Har det hänt dig något?

Han var orakad och glåmig. Han hade vandrat omkring på gatorna under längsta delen av natten.

— Åja, sade han. På sätt och vis.

Hon bad honom sätta sig.

— Hur är det? sade hon. Vad är det som har hänt?

Han satt länge med huvudet i händerna och teg.

— Men vad är det, Arvid? Kan du inte tala?

— Jag skall försöka, sade han. Jag har av en händelse fått höra, att du tänker göra en liten resa i Norge i sommar.

Hon stod som förstenad. Det kom så överraskande för henne att hon alls inte kom sig för att neka.

— Vem har du hört det av? frågade hon.

— Finns det mer än en som jag kan ha fått höra det av?

Hon stod tyst och förvirrad. Äntligen sade hon:

— Å, Arvid, gör nu pinan kort! Berätta mig vad det är som har hänt!

Han berättade det för henne. Och han tillade, då han kom till slutet:

— Jag vill inte påstå, att jag kände igen dig i hans Laura. Det finns väl inte två människor, som se en tredje alldeles med samma ögon. Men jag kände igen hela den yttre ramen om dig och ditt liv.

Hon gick av och an med händerna på ryggen och huvudet sänkt. De långa ögonhåren skuggade över blicken.

— Sade han verkligen, att han har ”stått i förhållande” till mig i ett halvt år?

— Han nämnde inte ditt namn. Han är en diskret ung man.

— Jag känner verkligen herr Ture Törne, sade hon så. Och jag vet inte varför jag inte har talat om det för dig förr. Men jag har inte stått i något ”förhållande” till honom.

Arvid försökte ett småleende:

— I så fall, sade han, bör Ture Törne verkligen kunna bli en riktig tusan till diktare med tiden, om han får hållas…

Hon trädde tätt intill honom och såg honom djupt i ögonen.

— Arvid, sade hon, tror du mig inte?

Han undvek hennes blick, som om han därmed tyckte sig liksom rädda henne från att svära falskt…

— Jo, jo, sade han, naturligtvis tror jag dig…

Han fann situationen kräva att han trodde henne. Det hade blivit för pinsamt annars.

— Om jag nu skall säga dig hela sanningen, sade hon, så har vi verkligen kysst varandra en smula. Det är alltsammans. Och det har alltså blivit till en hel teaterpjäs för honom.

— Ja, sade han, det är som jag sa nyss: han blir en riktig tusan till diktare med tiden!

— Å, sade hon med en axelryckning, nu bryr vi oss inte om herr Ture Törne mera! Honom kan man ju inte ta allvarsamt; man kan inte en gång bli ond på honom. Men du ser så trött och förstörd ut, Arvid. Lägg dig här på soffan och vila dig. Om du vill kan jag spela litet för dig.

Han låg med halvslutna ögon. Hon spelade adagiot ur ”Pathétique”.

Han tog mekaniskt en bok som låg uppslagen på bordet. Det var Strindbergs ”Stora landsvägen”, och den var uppslagen vid det ställe där diktaren låter ett par immiga glasögon vittna om en man, ”som gråtit mycket, men i hemlighet”.

Hon hade slutat spela. Hon kom fram till honom och lade sin svala hand på hans panna.

— Vad du är het, sade hon.

— Satt du och läste det här när jag kom? frågade han.

— Ja. Jag såg i tidningen att han ligger döende. Och då tog jag ner den här boken från hyllan. Jag håller så mycket av just det där stället.

— Ja, det är också vackert. Men egentligen kan man ju inte säga att det just har varit så särskilt utmärkande för Strindberg att gråta i hemlighet. Han har tvärtom en mansålder igenom skrikit och jämrat sig ovanligt högt och offentligt. Och det lättar väl alltid något. Det lättar nog betydligt.

Han reste sig:

— Och nu, sade han, får jag väl säga dig adjö.

— Arvid, sade hon. Du har väl själv förstått att det inte längre kan vara som det har varit mellan oss. Men om du ännu bryr dig något om mig, och om du inte vill mista mig, då… Ja, du får du gå igenom hela den långa historien med skilsmässa och nytt giftermål och alltsammans. Som hittills kan det inte gå längre.

Han stod mållös. Det var första gången på alla dessa år hon talade om giftermål.

Äntligen kunde han svara.

— Lilla Lydia. Jag skall resa härifrån om kort tid, och jag blir mycket länge borta. Och i går, när jag satt på Anglais efter min ensamma middag, var jag fullt och fast bestämd på att be dig följa mig — nu och alltid. Men det har ju fallit ner ett stycke av månen sedan dess. Och tycker du verkligen själv att det här ögonblicket är det rätta att tala om giftermål — efter det som jag fick uppleva i går afton?

Hon undvek hans blick. Han stod länge tyst.

— Nå, sade hon till sist liksom för sig själv — — — ja, då har jag ju intet att spara mig för — — —

Han tyckte sig minnas som i en dröm att hon hade sagt dessa samma ord en gång förr — någon gång för många år sedan…

— När reser du? frågade hon.

— Om en vecka eller så.

— Så… Ja, adjö då…

— Adjö.

⁎              ⁎
⁎

Några dagar senare låg det ett brev från Lydia på hans skrivbord på tidningen.

Arvid. Glöm det som jag sade sist — det om skilsmässa och giftermål. Jag var ju så förvirrad efter det du hade berättat för mig, jag visste knappt vad jag sade.

För min skull må du gärna behålla din hustru. Jag har gjort mitt val.

Jag älskar honom — har aldrig älskat så!

Lydia.

Han knycklade hop brevet och gick ut och kastade det i toaletten.

Från ett öppet fönster snett över gatan hördes en grammofon. Den spelade ”Närmare, Gud, till dig”.

⁎              ⁎
⁎

Arvid Stjärnblom hade äntligen fått några dagars ro i sitt hem… Han hade skrivit till sin svåger, kyrkoherde Randel — Harald Randel hade sedan ett par år ett pastorat ett par mil norr om Stockholm — och bett honom att bjuda Dagmar och flickorna hem till sig för några dagar. Han fick vänligt svar, och han lyckades verkligen förmå Dagmat att fara. Han begagnade denna frist för att ordna det nödvändiga före sin resa. Han sade upp våningen. Han avtalade med Doncker att bli tidningens resekorrespondent. Han avtalade med en jurist bland sina bekanta att sköta hans skilsmässa, i händelse Dagmar skulle kunna övertalas att gå in på den. Han hade inte en tanke på att fortsätta samlivet med henne; efter hans brytning med Lydia hade hon tvärtom blivit honom ännu outhärdligare än förut. Och han skaffade sig ett respass från utrikesdepartementet. Och han packade. Utom sina kläder och toalettartiklar tog han bara med sig några få böcker.

Det föll en blek strimma av eftermiddagssol över bokhyllan, där han stod och plockade fram en bok då och då och bläddrade i den. Kära gamla bekanta och goda vänner. Herregud, gamle Ernst Friedrich Richter… ”Lehrbuch der Harmonie”, Tjugonde upplagan, Leipzig 1894… Och Bellman och Lidner och Tegnér och Stagnelius, och Strindberg i långa rader… Och Olof Levinis sista diktcykel, som han hade varit så vänlig att ge honom… Det var året innan han dog… Och Henrik Rissler: ”Ett ungdomsliv.” Han bläddrade litet i den och stannade vid ett ställe mot slutet: — — — ”Och kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt liv, så ruttnar jag väl strax, av ovana vid klimatet.” Ånej, min gode Rissler, tänkte han, det gör du nog inte. Du är nog av starkare ras än så.

Han packade ned Bellman och Heine och en gammal fransk översättning av Plutark. ”Buch der Lieder” lade han i den lilla handväskan. Det var så länge sen han läste i den. Han ville ha den till reselektyr. Bibeln tog han också med.

Han skulle resa med morgontåget dagen därpå. Han hade underrättat Lydia om det med en kort rad, för att hon inte skulle skriva flera brev till honom under hans gamla adress.

Han gick ut.

Och åter en gång, en sista gång, förde honom hans steg till Johannes kyrkogård. Och åter en gång stod han vid Georg Carl von Döbelns grav och stavade på de tre orden: Ära — Skyldighet — Vilja.

Och medan han stod så och stirrade på de tre stolta orden med den bleknade förgyllningen, steg det upp för hans minne tre rader av J. P. Jacobsen:

Glødende Nat!
— Viljer er Voks i din blöde Haand,
og Troskab Siv kun for din Aandes Pust…

Och han mindes Lydias sista brev: ”Aldrig älskat så.”

”Har aldrig älskat så.”

Underbara ord, förtrollande ord, när de viskas i rätta stunden till den, som de gälla. Smutsiga ord, skamlösa ord, när de spottas ut i avskedets ögonblick efter den, som drar bort.

Det återstod honom bara att taga farväl av Markel. Markel visste ännu inte ens att han skulle resa.

Han gick till ”Dagens Post”. I hörnet av Drottninggatan och Karduansmakaregatan växlade han en kort nick med Ture Törne.

Han träffade Markel på hans ämbetsrum på ”Dagens post”.

— Så, du skall ut och resa, sade Markel, det gör du rätt i. Det är sannerligen inte för tidigt.

Han hade ett telegram i handen:

— Nu ha italienarna fått på huden igen i Tripolis, tycks det. Vi lever i en krigisk tidsålder, bror. ”Ideligen krig och liderlighet, ingenting annat duger nu för tiden”, säger Shakespeare. Och det passar fortfarande! Ja, adjö med dig, gosse! Vi träffas när vi råkas!

⁎              ⁎
⁎

Han stod och köpte biljett vid biljettluckan. Då han hade fått den och vände sig om, stod Lydia där. Det föreföll honom i hastigheten som om hon var resklädd. Och under någon miljondel av en sekund flög den vansinniga tanken genom hans hjärna, att hon ville följa honom — nu och alltid.

— Jag ville säga dig adjö, sade hon. Och jag ville ge dig ett litet minne av mig.

Hon räckte honom ett litet paket.

— Det är bara en liten småsak, sade hon. En liten sak, som du kanske har användning för ibland. Och då tänker du kanske på mig.

— Tack, sade han. Och adjö!

Och han stoppade det lilla, lilla paketet i fickan och gick ut på perrongen och upp på södra snälltåget.

Och tåget rullade och rullade — söderut.

Han satt hopsjunken i sitt kupéhörn. Då han gick genom vagongens korridor, hade han ett ögonblick råkat få se sig i en spegel. Och han tänkte:

Jag är trettiosju år. Och jag ser ut som om jag vore femti.

Och han tänkte vidare:

Jag vill ändå gärna se, om det inte finns en större värld. En värld ”utanför Verona”. Jag tycker mig minnas, att jag en gång har haft en känsla av det… Men jag har kanske för länge varit instängd i Venus-berget för att duga i den världen. Det är kanske för sent nu.

Och han tänkte:

Det var nu också en förfärlig mani hon hade: att alltid välja sina älskare just bland mina vänner och bekanta… Efter den där förfärliga hösten för fyra år sedan, då hon skrev till mig ”jag har tillhört en annan man medan du var borta” litade jag blint på hennes uppriktighet. Men var det nu också bara uppriktighet? Var det inte snarare ett litet grymhetsbegär att se, hur jag skulle ta det? En liten grym nyfikenhet att se, hur mycket jag tålde av piskan?

Han ville skaka av sig alla dessa ohyggliga tankar, som han tyckte hade gnagt honom och frätt honom i hundra år. Han öppnade sin lilla resväska och tog fram ”Buch der Lieder”.

Han slog upp på måfå och läste:

In mein gar zu dunkles Leben
strahlte einst ein süsses Bild;
nun das süsse Bild erblichen.
bin ich gänzlich nachtumhüllt.

Wenn die Kinder sind im Dunkeln,
wird beklommen ihr Gemüt,
und um ihre Angst zu bannen,
singen sie ein lautes Lied.

Ich, ein tolles Kind, ich singe
jetzo in der Dunkelheit;
klingt das Lied auch nicht ergötzlich.
hat's mich doch von Angst befreit.

Ja, tänkte han, poeterna ha det bra. De kan alltid finna tröst för nästan vad som helst. Om det så gäller ett helt förött och förbränt och bortslarvat liv, så finna de tröst också för det. De ha förmågan att ge uttryck åt sin olyckas tröstlöshet, och just däri finna de sin tröst. Men vad skall en vanlig fattig syndare ta sig till?

Så erinrade han sig med ens, att Lydia hade givit honom en present vid avresan. Ett litet minne. Vad kunde det vara?

Han fiskade upp det lilla paketet ur fickan och löste upp det. Det var en liten pennkniv med pärlemorskaft.

Hon är åtminstone inte vidskeplig, tänkte han.

Ty det finns ett gammalt folkligt skrock, som han väl mindes från sin barndom, att man aldrig skall ge bort en kniv åt någon som man håller av eller sätter värde på. Det föder fiendskap och hat.

Men han stoppade den lilla pennkniven i västfickan.

Och han tänkte:

Nu går hon kanske att möta honom på en Djurgårdsväg. Och solen skiner. Och hon stannar vid en krök av vägen och säger till honom, med blicken halvsänkt under de långa ögonfransarna: ”För en stund sedan mötte jag honom som jag älskade förr. Och jag kunde alls inte förstå att jag en gång har älskat honom.”

… Och tåget rullade …