Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Ärfdabalken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Giftermålsbalken
Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 5
Lagkommissionens förslag, 1698-1718.

Wilhelm Sjögren (red.)
Jordabalken  →


[ 19 ]
ÄRFDABALKEN


[ 20 ] [ 21 ]

IV. Förslag till Ärfdabalk 1713.

Erfdabalker.

Cap. I. Om arf i gemen.

§ 1. Dör någor man eller qwinna, och lemnar efter sig ägendom, wari sig rörlig, eller orörlig; tilfalle tå then, sedan gäld guldin äro, antingen them, hwilka han eller hon igenom sin yttersta wilia til sina arfwingar lagligen förordnadt hafwer; eller, ther thet ey skiedt är, them, som för skyldskapsens skuld, efter lag thertil närmaste arfwingar äro; eller ther rätter arfwinge icke är, eller efter lag kommer; tage konunger gots hans, hwad thet är jord, eller lösöra, som fordom kallades danaarf; hwarom också framdeles widare skils i thessom balk.


Cap. II. Om ens yttersta wilia eller testamente, huru thet

lagligen skal förrättas, och ho thet giöra må.[1]

§ 1. Alt testamente bör förrättas med klara ord tydeligen och til alla omständigheter fulleligen, uti goda manna närwaro, som ther [ 22 ]til witne äro, antingen skrifteligen, eller, ther omständigheterna så fordra, munteligen. Skier thet skrifteligen; förrättes tå, iämte namns underskrift, med antekning af tid och rum, när, och hwarest thet giordt och underskrifwit blef, och at witnen edeligen, ther så fordras, kunna betyga, at the af testamentsgifwaren warit til witne ther öfwer kallade, och at han med godt och sundt förnuft för them förklarat sin mening therutinnan och wilia aldeles wara sådana, som thet af them underskrefna och bekräftada testamente innehåller och förmäler: doch stånde under hans fria utlåtelse, som testamentet skrifteligen hafwer upsatt, om han wil witnen thes innehåld weta och läsa låta, eller ey: skier testamentet munteligen; kalles ock tå ther til tu eller try witne likaledes, som sagdt är, fulleligen ther om at witna och betyga.[2]

§ 2. Warder någor å sådana ort stadder, at han inga witne wid handena hafwa kan, och sitt testamente likwäl wid sundt och fullt förstånd med egna hand upsätter, och thet med sine hands och namns. underskrift och insigle bekräftar, så at ther om intet skiäligit twifwelsmål är; tå niute samma testamente icke thes mindre laga kraft:[3] men hade han eliest med egna hand sitt testamente upsatt, eller munteligen giordt, och honom sedan tid och lägenhet warit witne ther öfwer at kalla, och alt rätteliga fullkomna, men han sådant wiliandes aflåtit; hafwi tå thet inga macht.

§ 3. Ho testamente giöra wil, han skal wara kommen til laga ålder, sig och allo sino, som i testamentet inflyter, sielfwer rådande, wid godt och fullt förstånd, samt giöra thet af fria utlåtelse och wilia, utan twång, lockande, och ens eller annars swikeliga förledande.

§ 4. Om enkio, uti allo thy, som efter lag är tillåteligit, wari lag samma.[4]

§ 5. Hustru må ock med mansens råde och samtyckio af sinom rätt och andehl i boet testamente giöra. Nu wil mannen af egennyttighet, eller i andro måtto henne ther uti wara hinderlig; tå stånde thet til domarens skiäliga ompröfwande.

[ 23 ]§ 6. Giftwuxen iungfru, som til godt förstånd och wetenskap kommen är, och kan något förwärfwa, eller spara, hafwi ock macht, ändoch hon under förmyndares wärio är, at giöra testamente om thy som hon rätteliga äger, och efter lag tillåtes; så framt thet ock skier friwilleliga, utan förledande, och af skiäliga orsaker.


Cap. III. Om wilkorligit testamente.

§ 1. Giör någor wilkorligit testamente; hålles tå samma förordning fullkomligen och framgent til alla sina stycken och wilkor, som således lagligen i testamentet upsatta och giorda äro, så wäl af them som först testamentet bekommet hafwa, som af theras efterkommandom, uti hwilko slächte och led the ock wara kunna.

§ 2. Wari förthenskul hwariom och enom tillåteligit, at giöra til sine slächts och huses heder och wälstånd, så wäl såsom i andra tillfällen, ena ständig förordning; at barnen, eller the andre arfwingarna icke skola hafwa macht något således i testamentet lemnat gots, hus, fruchtbart kapital och hufwudstohl, eller andra kosteliga lösöra, som igenom nyttiande icke förtäras, at dela, förminska, eller förytra, utan man efter man låta sig nögia med ther af åhrligen flytande nyttone.

§ 3. Hwar någor af efterkommandom felar, och giör emot the wilkor som testamentsgifwaren förskrifwit hafwer; förfares tå med honom som testamentet förordnar: eller ther icke något therutinnan i synnerhet förmäles; wari icke thes mindre plichtig efter lag och billighet testamentet at efterlefwa, at hans goda upsåt och wilie som testamentet giordt hafwer, therigenom icke må komma at lida, eller testamentet therföre rubbas och mista sina kraft: hafwandes altså ingen störra macht och rättighet uti wilkorligo testamente, än sielfwa wilkoren klarligen medgifwa och uttryckia: mågo icke heller andre, såsom föreskrefna åtniutara skuldfordrare, eller mågar och sonahustrur begära eller sökia annan rätt och förmon, än sielfwa testamentet efterlåter, och thes nyttiare uti theras lifstid årligen theraf kunnat och bohrt hafwa.

§ 4. Icke heller må någor åtniutare igenom sitt förseende eller brott förfördela andra uti samma testamente delachtiga, och the som med tiden, efter testamentsgifwarens föreskrefna wilkor, theruti hafwa någon rätt och nytto at förwänta.

[ 24 ]§ 5. Nu kan thet hända, at the föreskrefna wilkoren på något sätt ändas, så at ey widare i testamentet om samma ägendom stadgat finnes; tå gånge thet gots, rörligit och orörligit, efter almanna lagen, wid thens sidsta åtniutarens tid så til arfs, som alt annat arf.

§ 6. Blifwer eliest uti ett testamente skiäl och orsak utsatt till hans gynnande, som testamentet til godo åtniuta skal, och ey så kan befinnas; wari icke thes mindre testamentet efter hans wilia, som thet giordt hafwer, giltigt och fast.[5]


Cap. IV. Hwad, och huru mycket man må gifwa

i testamente.

§ 1. Arfweiord å landet må ingen i testamente bortgifwa, oachtat efter hwilken hon til arfs warit fallen. Ingen må ock några förordning om arfweiord giöra, huru eliest efter hans död thermed skal hållas, widare än föräldrar barn emellan, som framdeles stadgas:[6] nemligen fader om fädernes, och moder om mödernes iord; doch utan någors thera af barnomen förfång. Hafwer och någor bortbytt, försåldt, eller förpantat arfweiord sina; eller är hon igenom hwariahanda hans förwållande, skuld, eller brott med dom och utmätning, eller laga bud och stånd kommen i annars mans hand; sättin tå wederbörande, förr än testamentet utgår, så myckla och iämgoda iord i så godo läge, eller ther fast ägendom icke finnes, thes fulla wärde i lösörom och penningom wid delningen i stället igen: och hafwi ingen några macht under något skien och konstande sina arfwingar therutinnan at förfördela.

§ 2. Byrdkiöpta iord må man ey heller til. nästa arfwinga eller byrdamanna förfång i testamente bortgifwa, uthan thes wärde som hon är kiöpt före; och stånde tå byrdamanne fritt innan laga bud och stånd för samma wärde henne at lösa.

§ 3. Sammaledes wari ock tillåteligit all byrdkiöpta och arfweiords förbättring at bortgifwa; doch så at byrdamannen henne lösa och betala må efter mätismanna ordom, som hon wid samma tid kan pröfwas wärd wara; tå ock mätismännerna noga böra anse alla [ 25 ]godsets wilkor, och hwad nödig och nyttig förbättring therpå anwänd är. Pröfwas then som testamentet giordt hafwer, til lust och utan nöd eller nytto något hafwa påkostadt, och mätismännerna thet så ock skatta, och förthenskul ey wilia så werdera, som honom åtnöger hwilken testamentet skal niuta; tå må han sådant afföra, eller ther med giöra hwad honom hälst lagligen behagar.

§ 4. Aflinga iord, och ärfda eller förwärfwada lösöra må man efter landsrätt gifwa, eller i testamente lemna hwem han wil, egnom, eller främmandom, barnom, eller androm arfwingom, mer eller mindre, så at ingen ther å macht hafwa skal at tala. Under aflinge förstås alt thet man kan på hwariohanda lofligit sätt förwärfwa och föröka; såsom ock alla i boet inflytande räntor och inkomster af allo gotse, thet ware sig ärft, eller förwärfwat.

§ 5. Nu äro barnen omyndiga, och ännu icke bekommit upfostran, eller sig sielfwa kunna förwärfwa födona, ey heller hafwa något annat arf at lefwa utaf; i thy måle warin föräldrarna, som wilia testamente giöra, skyldoge först lemna them, efter stånd och wilkor, af sine aflingaiord och lösörom så mycket, som the, efter domarens skiäliga ompröfwande, wäl mågo upfostras med, til thes the på något tienligit sätt sig sielfwa kunna försöria och nära.

§ 6. Efter stadsrätt hafwi ingen, som barn och brystarfwingar efter sig lemnar, oachtat til hwem testamentet skier, antingen til thes ächta maka, barn, eller andra, macht mer at gifwa än hwar sietta penning af allo sino gotse rörligo och orörligo, antingen thet ärft, eller aflat är: äro ey barn til, utan andre inländske arfwingar; gifwe tå alt halft af thy han äger: hafwer han hwarken barn, eller inländska, utan utländis boande arfwingar; gifwe altsamman, om han thet til inländskan i testamente lemnar: doch må ingen gifwa hus, tomt, gård eller iord undan barnom sinom och inländskom arfwingom eller utländskom, om the wilia in i landet flyttia, ther bo och byggia, utan så, at arfwingarna mågo thet til sig återlösa, om the wilia innan natt och åhr. Samma lag ware, ther andra stånds personer äga hus, tomt, gård, eller iord i stadenom, eller innan stadsens råmärken och mark.

§ 7. Gifwer någor mera i testamente än lag förmår; tå rättes testamentet efter lag, och hafwi laga kraft uti thet öfriga som tillåteligit är.


[ 26 ]

Cap. V. Om testamente uti giäldbundno sterbhuse; eller när hustrun hafwande, eller barnen eliest lefwande äro, och fadren i okunnighet theraf sin ägendom i testamente bortgifwer.

§ 1. Dör man eller qwinna, och äro giäld efter; tå giäldes och utbetales all giäld af oskipto förr än något i testamente lemnat, eller arf må tagas. Sedan uträknes huru mycket i tå behåldna qwarlåtenskapen både arfwingen, och then, hwilkom testamentet gifwit är, efter lag skola niuta.

§ 2. Warder uti eno sterbhuse fruchtan och fahre för giäld, som then döde rätteliga kan hafwa skylduger warit; men äntå icke aldeles therom kunnigt är, och förthenskul owist, om sterbhuset ther ifrån befriat blifwer, eller ey: tå angifwes sådant för domaren, som thet granneliga undersökia skal och pröfwa, och i fall fahre således befinnes, må hwarken arf, eller testamente, utan emot borgan för fullo widergiälde, uttagas. Är giäldet kunnigt och trädes likwäl til arfwet; gånge tå ther med som lag säger i 19 cap. 8

§ 3. Nu war skulden aldeles oweterlig när arfwet och testamentet uttogs, och hafwer någor af arfwingomen mera upburit än honom tilbohrt, sedan samma skuld af oskipto blifwer afräknad; gifwi tå thet åter; som widare förmäles i nästförnämdo cap. 19 § 8.[7]

§ 4. Är någor af them i medlertid så fattig blefwen, at han sitt undfångna arf, eller testamentsgotset ey återbära gitter, och ingen borgans man therföre stälter warit; giäldin tå the andre giäldet, så långt thet tilräcker, som the nutit eller undfånget hafwa efter richtig uptekning, som lag säger i 19 cap. 9

§ 5. Dör någor barnalös, och i testamente bortgifwer sin ägendom, icke wetandes, at hustrun efter honom är hafwandes: föder hon sedan barnet lefwande; tå ärfwe thet sin fader, och testamentet wari ogilt, så framt han icke annorlunda tydeligen theruti och lagligen hafwer förordnadt.

§ 6. Samma lag ware, om sonahustrun är hafwande, och swärfadren uti okunnighet theraf ägendomen i testamente bortgifwit: eller om fadren, eller modren icke annat i the sak wiste tå testamentet giordes, än at thera son eller dotter warit död, som doch sedan wid lifwet spöries wara.


[ 27 ]

Cap. VI. Hwad then bör i acht taga, som testamente til godo

niuta, eller therå tala wil.

§ 1. Hafwer then, som testamentet niuta skal, thet samma i sine giömo; eller är testamentet honom eliest kunnigt, och han förfallalös låter sin rätt opåtald och förtigad liggia, och försumar således innan tre månada dag efter testamentsgifwarens död, thet uti nästa arfwinga, som ther til stemnas måste, närwaro, at framwisa och intekna låta å orten hwarest thet honom i testamentet gifna arfwet fallit, eller beläget är; wari han tå sitt testamente förlustig. Är han utrikis stadder; niute tå samma rätt och tid, som utrikis stadder inländsker arfwinge, efter thy framdeles skils uti 23 cap.

§ 2. Hafwer arfwingen testamentet i sine förwaring, och undandölier thet för then som thet skal niuta; gifwe han tå åter, när thet blifwer kunnigt, icke allenast thet i testamentet gifna gotset och ägendomen i löst och fast som han swikligen således sökt under sig draga, utan betale ock til then, som testamentet bohrt niuta, thes tagna skada, och stånde ther til tiufs rätt, som skils i Tiufwamålom 7 cap. 10

§ 3. Hwar som med rätt och skiäl wil tala å ett testamente; giöre thet innan natt och åhr efter thes död som hafwer giordt testamentet, så framt han icke laga förfall hafwer; i hwilko händelse han niuter lika lång tid efter thet förfallet uphörer, eller testamentet honom kunnigt blifwer: pröfwar tå domaren iäfwet af några wigt; säti tå then som testamentet hafwer undfånget, eller påstår at undfå, nögachtig borgan, eller stånde thet i qwarstad, eller goda manna händer och wård, til thes laga och ändteligit utslag ther å fölier.

§ 4. Them omyndigom förwares natt och åhr sedan the myndige blifwa; och ther the i sina omyndiga åhr dö; förbehålles theras arfwingom samma rätt å testamentet at tala innan natt och åhr efter theras död. Är någor utrikis stadder; niute han tå natt och åhr sedan han thet weta fick.

§ 5. Ey mågo andre på något testamente tala än the som wid testamentgifwarens dödsfall äro laglige och näste samarfwingar: och hwad af them blifwer antingen samtyckt, eller försumat, kunna fiermare arfwingar, mågar, eller sonahustrur uti framtiden, och wid andra dödsfall ey påtala.


[ 28 ]

Cap. VII. Om skyldmanna arf, och arftahlet i gemen.

§ 1. Nu är icke något testamente giordt; eller ther thet giordt är, befinnes äntå icke lagligit, och förthenskul icke kan hafwa bestånd; eller warder eliest af förenämda orsaker i 5 cap. ogilt: bekomme tå then arfwet, som them döda skyldaster är efter led och förmon.[8]

§ 2. Skyldmän thes dödas äro antingen brystarfwingar, thet är, hans barn, och thera efterkommande, som födde äro hwar fram af androm i slächtene; eller bakarfwingar, thet är, hans föräldrar och förfäder å fäderne och möderne; eller sidoarfwingar, thet äro the, som å ene, eller å båda sidor, utaf samma stam med honom härkomne äro. Hafwin doch the sidoarfwingar förmon sin, som å ene sidone äro efter thy som framdeles skils.[9]

§ 3. All ätt räknes ledewis; och i arf, ifrån them döda, som arfwet faller efter, til then som ärfwa skal, them döda undantagnom i räkningen. I giftomålom och lägersmålom räknes lederna, såsom förmäles i Lägersmålabalkenom.[10]


Cap. VIII. Om brystarf.

§ 1. Barn och alle nederstigande i ättene: warin närmaste sina föräldrar at ärfwa.

§ 2. Är arfwet fast ägendom; såsom iord och landgots med thes afwel och boskapenom, samt hwad eliest til thes bruk nödigt wara kan; tomt, gård, hus, och hwad therwid nagelfast är; eller bruk, hamrar, qwarnar, och andra fasta wärk, samt ther til hörande redskap; tagi tå son theraf dubbelt emot dotter, om samme ägendom å landet ligger: men finnes ägendomen inom stadsens mark och råmärken; ärfwe tå dotter lika såsom son.

§ 3. Är thet som ärfwas skal rörlig ägendom; ware sig penningar, eller andra lösöra, ehwad namn the tå hafwa kunna; eller [ 29 ]infordrande skuld, eller pant i fast och löst; eller skipsparter, hushyra, hemmans räntor; eller hwariahanda frucht och afgiäld, som faste ägendomen, ware sig gots och iord, hus eller tomt, bruk, hamrar, qwarnar, eller all annor wärk kunna af sig kasta; så ock the förlag och ämnen som wid ett bruk finnes med the theraf flytande utwärkning och afkomster: föllie tå alt sådant, ehwarest thet ligger, personens wilkor som ärfwas skal; så at är han frälsesman, eller bonde, eller annar under landet lydande ofrälsesman; tage tå son dubbelt emot dotter: är han borgare, eller lyder eliest å hwariohanda sätt under stadsrätt; tagi tå dotter så mycket som son.

§ 4. Nu äro alle, eller någre af barnomen döde, och hafwa the barn efter sig; tå tagin slikt sonabarn af arfwet, som son, och slikt dotterbarn, som dotter: så at barnen och alle nederstigande utan åtskilnad af lederna, så länge någor brystarfwinge til är, uti sina föräldrars ställe och rätt träda, ehwad the en, eller flere äro, then lott niutande, som theras fader eller moder, eller widare, som leden är til, upstigande niuta bohrt, ther the hade sielfwe lefwat.


Cap. IX. Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsysken och samsyskena barn; samt om samkulla och sunderkulla arf.

§ 1. Äro ey brystarfwingar til; tå äro thes dödas föräldrar, fader och moder: lefwa the bådin; tagin the tå alt arfwet; fader twå delar, och moder tridiung efter landsrätt, men efter stadsrätt halft hwar thera.

§ 2. Lefwer allenast en thera, fader eller moder; gångin tå samsyskenen thes dödas, ehwad the ett eller flera äro, med then samma til arfs, och niute then dehl af arfwet, som thes afledne fader, eller moder bohrt niuta om then hade lefwat: hwaraf sedan bekomme broder, om arfwet, eller personen, som thet faller efter, hörer under landet, twå delar emot syster; men i stadenom syster lika dehl som broder.

§ 3. Är något af samsyskenom dödt, och lefwa barn ett eller flera efter thet samma; eller flera af them lemna barn efter sig; niutin tå barnen af hwariothera samsyskene, ehwad the äro ett eller flera, sina föräldrars ställe och rätt i arfwet med fader eller moder, och samsyskenen thes döda. Samma lag wari, om ingen af samsyskenom [ 30 ]lefwer, utan thera barn efter ett eller flera; tagin the tå arf med fader eller moder thes döda, såsom nu är sagdt.[11]

§ 4. Äro ey samsyskene til, eller thera barn; tagi fader eller moder alt samman: men om fader och moder döde äro; tagin tå samsyskenen och thera barn alt samman, om icke halfsyskene äro til; hwarom här näst förmält warder.

§ 5. Lefwa efter beggia föräldrars död samkulle och sunderkulle, och dör någor af eno thera kullenom; ärfwin tå både på landet och i stadenom samsyskene thes dödas, ehwad the ett eller flera äro, tre delar, och halfsyskene, ehwad the flere kullar äro eller en, en eller flere män eller qwinnor i hwariothera kulle, then ena fierdungen af allo arfwe, i löso gotse och orörligo: och om then döde under landsrätt lyder; tagi tå sunderkullen sin andehl i umägor och strögots, efter som thet giäller i bolbyn och hufwudgotsen, doch fullt emot fullt.[12] Äro sunderkullar flere; tå delin the sin emellan således then them tilfallna fierda delen, at fädernes kullen tager dubbelt emot mödernes. Äro begge eller flere på fädernes, eller mödernes sido; tagin tå slikt kull som kull, och af them som uti enom kulle äro, tagi broder twå lotter, och syster en lott: men efter stadsrätt tagin fädernes och mödernes kullar, man eller qwinna, i löst eller fast, lika delar.

§ 6. Är något, eller alla samsyskene döda, och hafwa doch barn efter sig; trädin the tå, som sagdt är, i sina föräldrars rätt, och ärfwin med samsyskenom om the til äro, eller ey, och halfsyskenom [ 31 ]thes dödas then dehl, som theras fader eller moder tilbohrt, ther then hade lefwat.

§ 7. Lefwa twå kullar, och dör sedan annar thera kuller aller samman; tå wari then kuller som efterlefwer thens andras arfwinge, och tagi alt samman.

§ 8. Så länge någor af samsyskenom, eller halfsyskenom, eller samsyskena barnen lefwer; kommin tå icke halfsyskena barn til något arf med them, och hafwi ingen rätt at träda i sina föräldrars ställe.


Cap. X. Huru länge i slächtene ärfwas och delas skal å fäderne eller möderne; samt emellan samslächtingar och halfslächtingar; och huru långt arfsrätt gå skal förr än arfwet hemfaller konunge.

§ 1. Nu äro ey fader eller moder; samsyskene eller thera barn; eller halfsyskene til: tå är faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder; the äro samarfwingar.

§ 2. Äro ey the til; tå är faderfaders fader och moder; fadermoders fader och moder; moderfaders fader och moder; modermoders fader och moder: the äro samarfwingar.

§ 3. Äro ey the til; tå äro halfsyskena- eller sunderkulla barn.

§ 4. Äro ey the til; tå är faderbroder och fadersyster; moderbroder och modersyster.

§ 5. Äro ey the til; tå äro faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder; faderfaders moderfader och faderfaders modermoder; fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder; fadermoders moderfader och fadermoders modermoder; moderfaders moderfader och moderfaders modermoder; modermoders faderfader och modermoders fadermoder; modermoders moderfader och modermoders modermoder.

§ 6. Äro ey the til; tå äro samkulla eller sunderkulla barnabarn: delin the arfwet sin emellan kullatals såsom förr är förmält.

§ 7. Äro ey the til; tå äro sambryllungar och samsydslungar thes dödas:[13] the äro bryllungar, som födde äro af faderbroder hans, [ 32 ]eller fadersyster: the äro sydslungar, som födde äro af moderbroder eller modersyster.

§ 8. Äro ey the til; tå äro faderfaders och fadermoders; moderfaders och modermoders bröder och systrar.

§ 9. Ehwarest som twistas i slächtene, antingen uti bakarf. eller sidoarf; eller i bakarf och sidoarf sin emellan: tå tagi then som them döda til leden närmast är altsamman, och gifwi intet ut til the andra af slächtene; med mindre thet äro thes dödas brystarfwingar, eller samsyskene och theras barn: ärfwin the som förr är sagdt.

§ 10. Äro the till leden iämskylde; gångin tå bakarfwingar för sido arfwingar.

§ 11. Äro begge som twista sidoarfwingar, och uti lika led, men i olika lineo och ättlägger; tage tå then arfwet, som af närmare lineone, stam och förfäder med them döda kommen, och gånge then ifrån som länger är i bakarf.

§ 12. Äro the båda till leden och lineona iämskylde; warin tå samarfwingar: och om then döde, eller arfwet, som efter honom delas skal, under landsrätt lyder; tagi tå thes dödas fäderne dubbelt emot thes möderne, och faders fäderne dubbelt emot thes faders möderne; och thes moders fäderne dubbelt emot thes moders möderne: så at ehwad thet emellan fäderne och möderne, närmare eller fiermare i slächtene twistas; bekommen the tå å fädernet, wari sig man eller qwinna, en eller flere, hel eller half slächting, twå delar, och the å mödernet en dehl: men äro the å samma sido; niute tå mannen dubbelt emot qwinnona, och samslächten tre delar emot halfslächtena.

§ 13. Hörer then döde, eller arfwet, som skiftas skal, under stadsrätt; tage tå halft hwarthera så å fäderne som möderne, så man som qwinna: doch halfslächten i stadenom som å landet ey mera än fierdung emot samslächtena; warin the sig flere eller färre i halfslächtene.

§ 14. Är någor them döda i tweggia handa måtto, å fäderne och å möderne skylder; såsom the, som både bryllungar och sydslungar äro tillika; niutin tå the ther efter sin arfsrätt.[14]

[ 33 ]§ 15. Gitter ingen sin arfwerätt och skyldskap med them döda klarligen bewisa; tilfalle tå arfwet konungenom, som förr är sagdt, och framdeles widare förmälat warder.


Cap. XI. Huru ärfwas skal, när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet ho annan öfwerlefde.

§ 1. Fölies åt i eno skiepi man, hustru och barn, och förgås thet skiepet; eller åka the alle i wak ena; eller brinna the uti eno huse; eller faller hus öfwer them; eller kommer watnflod och fördränker them; eller faller fiende i landet och dräper them alla i sänder; eller blifwa twenne, som hwarthera är annars arfwinge, slagne i strid, eller af röfware; eller skilias the eliest åt lefwande och spörias döde; eller liggia siuke i eno huse, och igenom siukdom, eller hwariahanda händelse tillika dö, at man icke wet ho i thessa och slika olyckeliga händelser efter annan lefwat; tagin tå hwars och ens arfwingar skyldmans sins arfdehl och efterlåtenskap.

§ 2. Är moder död, och dör sedan fader med barnen, wari sig ett, eller flera, at man ey wet ho af them först afgick; tagin tå fädernes fränder allena then andehl som fadren tillhörer; men af barna mödernet och androm ägendom niutin fädernes arfwingar fädernes, och mödernes arfwingar mödernes lott. Sammaledes, när fader är död, och modren sedan dör med eno barne eller flerom, och man ey wist wet, ho af thessa först afled, moder eller barn; gångin tå mödernes fränder til hennes andehl, och barna arfwet skiftes emellan them och nästa fädernes fränder, så at hwarthera sin lott bekommer, såsom förr är sagdt.

§ 3. Lefwer then ene efter then andra, huru litet thet wara må, äntå han giti ey talat, och thet rätteliga bewises; wari han tå thes arfwinge, och hans arfwingar ärfwe honom.


Cap. XII. Om barn födes dödt; eller före fyratyo wekor; eller

efter; och om hustru säger sig hafwande wara.

§ 1. Dödt födt barn må ey ärfwa. Nu säger moder, eller hennes arfwingar barn wara qwickt födt, och fädernes fränder barnsens sägia thet wara dödt födt; gifwes tå, i mangel af flerom witnom, witsord eno, ware sig man, eller qwinna, som wid födslona tilstädes warit, [ 34 ]när emot then samma intet laga iäf är: säger then barnet lefwande födt wara, och modren, eller hennes anhörige, som tå ock ther hos warit, thet med ede besanna; ärfwe tå barnet fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne. Faller något annat arf medan barnet ännu i moderlifwet är; eller sedan thet födes, och innan thes thet dör; wari tå lag samma. Hafwer ingen utan modren, eller hennes slächt när warit tå barnet föddes; gifwes tå henne och hennes arfwingar i thesso måleno intet witsord. Dör modren igenom födslona, och barnet henne något öfwerlefwer; ärfwe thet tå moder sina, och barnsens arfwingar barnet.

§ 2. Födes något barn före fyratyo wekor så bittigt, eller i synnerhet efter fyratyo wekor så sent, at mannen ey kan pröfwas för fader til samma foster; wari tå thet ey hans arfwinge. Lete doch rätten giörliga tå sådant timar, at barnet ey utslutes ifrån arfwet, utan med godom skiälom.[15]

§ 3. Nu dör mannen, och hustrun befinnes efter honom hafwande wara; niute hon tå sitt underhåld af bo oskifto så länge hon hafwande är, ehwad barnet sedan qwickt, eller dödt födes. Föregifwer hon sig hafwande wara, och synes thet ey straxt å henne; ställe tå borgan för sig, om hon niuta wil sitt uppehålle af thy bo oskipto. Kan thet sedan pröfwas, at hon sådant falskeligen föregifwit; eller föder hon barnet senare, än thet för mansens arfwinge räknas må; giälde tå åter hwad hon af mansens andehl i boet til födo sina åtnutit, eller försatt hafwer, och böte som för annat bedrägeri.


Cap. XIII. Om then må ärfwa som annan dräper.

§ 1. Ingen må annan sig til arfs dräpa, utan wari then som drap, och alle af honom nederstigande i ättene, som för hans skul eliest kunde komma at ärfwa, skilde ifrån allo arfwe efter then döda: ther icke klarligen bewisas kan, at dråpet af rättom och fullom wåda, aldeles utan dråparens wilia, eller någro hans brottsliga tilskyndande [ 35 ]timat är; hafwi han tå hwarken för sig eller sinom samma arf förwärkat.

§ 2. Dör någor, och lemnar efter sig hustrun hafwande: blifwer hon tå dräpin, eller förgiord; eller fostret; eller både hon och fostret af mansens arfwingar; eller hon elliest illa handterad, så at fostret therigenom förgås, och kan thet klarligen bewisas; tå ärfwe barnet fader sin, och modren barnet sitt, och hennes arfwingar henne: men mansens arfwingar warin skilde therifrån; eller bärin thet åter, om modren ey wetandes sig hafwande warit, arfwet hade utgifwit, och plichte ther til för sine giärning som framdeles urskils i stad sinom.

§ 3. Dräper man hustru sina, wari sig med wilia, eller utan upsåt at dräpa, men doch igenom groft förwållande; fins tå huset oförändrat i thy stånde, som thet war när the i ächtenskap sammankommo, och hafwer hustrun med sig något anseenligit, eller störra delen af boet infördt; hafwi han tå förwärkat allan then giftorätt, som han elliest ther uti ägde, och tagin then hennes arfwingar allena, skiftande sedan thet öfriga med honom efter lag: men är boet mycket förbättrat, eller förwärrat; undanskiften tå hustruns arfwingar hennes andehl i boet, som thet tå står, och niuten sedan iämwäl then dehl hon war gifwin och gift til, samt morgongåfwona, om hon i lösörom gifwin war, och böterna för henne af mansens andehl. Kan thet ock rätteliga bewisat, at boet genom mansens slöseri, eller enskylta förwållande så förwärrat är, at hustrun mera med sig i huset infördt, än efter boets tå för tiden warande beskaffenhet, å hennes dehl kan belöpa; utmätes tå icke thes mindre af oskifto all then förmögenhet som hon med sig infördt, så länge något i boet fins at tilgå; och ther äntå något kan blifwa öfrigit; gångin tå iämwäl hennes arfwingar med mannenom ther uti til skiftes, tagande sedan morgongåfwona och böterna för henne af hans dehl. Dräper hustru sin man; wari lag samma, och hafwi hon ther til med förwärkat morgongåfwo sina: så må ey heller then, som then andra dräper, få nogon fördehl af oskifto. Hafwa the barn til samman, som omyndiga äro; tagi tå then theras arf under sina wärio och förwaltning, som thertil lagligen förordnad, eller barnomen närmast skylder är å thens sido, som skadan led: dör thens son eller dotter, som således dräpen blef, och hafwer icke barn efter sig; niute tå hwarken fader, eller moder som skadan giorde, eller the nederstigande af slächtene, som sin arfwerätt igenom dråparen [ 36 ]eliest äga, något af thy arfwe som samma barn efter sin dräpna fader, eller moder bekommit: är nogot annat arf, eller aflinge thy barne tilfallit; hafwin tå ther uti sin rätt behållen.

§ 4. Agar fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet ther igenom dör; eller dräpa the thet eliest genom hwariahanda grof förseelse, ärfwe tå icke then som til barnsens död orsaken är, undantagno när moder kan emot wilia sin, och af olycko liggia i hiäl barn sitt; miste hon tå icke arf, med mindre thet pröfwas igenom ena oförswarlig wårdslöshet sig tilldragit. Hafwer barnet, som således omkommit, samsyskene, eller halfsyskene, eller andra närskylta fränder som til olyckona oskyldige äro, hwilkas arfwerättighet af then brotsliga icke härflyter; tagin tå the arfwet.

§ 5. Äro twenne hwars annars arfwingar, och dräper hwar thera annan med wreds wilia;[16] ärfwe tå ingen thera then andra, fast än then ene af them then andra efterlefwat, utan tagin theras arfwingar, hwar thet han med rätta efter sin skyldman taga äger: kan thet bewisas, at then ene af them drap then andra uti laga lifsnöd, och hafwer honom öfwerlefwat, eller är med honom i sänder så omkommen, at man icke för wisso wet, ho then andra öfwerlefde: tagi tå then oskyldige, och hans arfwingar arfwet efter then brottsliga.

Cap. XIV. Om them som genom grofwa missgiärningar sin arfwerätt förwärka; och om landsflychtig mans arf; och om thes barne något arf tilfalla kan.

§ 1. Förer någor afwogan skiöld; eller beträdes med förräderi och andra stemplingar, som i Högmålom förmälas, emot konungen, thet konungsliga huset, och fäderneslandet; hafwi then samme förwärkat för sig och sinom arfwingom, allan ägendom i löst och fast, arf och aflinge, som honom, tå giärningen giörs, enskylt tilkommer, och tilfalle thet altsamman konungenom: men faller något arf sedan han dömder är, som han eliest hade warit berättigad til; tagin thet tå the andre thens dödas närmaste arfwingar.

§ 2. Warder någor fälter til ewerdeliga landsflychtighet; eller rymer af landet för några grofwa missgiärning; then må ey något arf taga medan han således flychtig är; ey heller the barn som han tå aflar. Andre närmaste arfwingar tagin thet arf som i medlertid [ 37 ]kan falla när the fulla borgan therföre sättia; på thet, at om han frid får i sinom dagom, och konungen wil honom arfwet förunna, thet samma kunde tå honom, och thes barnom fullkomligen återgifwas. The barn som honom födde blifwit, eller han aflat hafwer förr än han landsflychtig wardt, niutin sin fulla arfwelott oförkränktan, ehwad han frid får, eller ey.

§ 3. Är någor allenast til en wiss tid landsflychtig dömder; stånde tå hans gods och arf honom tilhanda, til thes han återkommer: men af räntone och afgiälden niute han i medlertid ey mera än hwad öfrigit är; sedan hans hustru och barn theraf sitt nödiga underhåld hafwa bekommit.

§ 4. The som falla i från wår rätta ewangeliska, til ena willfarande tro och läro, niutin aldrig något arf, rätt, eller rättighet inom Sweriges gränsor, och tagin förthenskul thera näste arfwingar arfwet, så framt the sig icke ångra och omwända, och få således konungens nåd.[17] Sammaledes om någor af främmande läro sätter sig här i landet at bo, och låter emot Kyrkioordningen sina barn i ene förbudna gudstienist upfödas; niutin tå samma barn hwarken arf, eller burskap i Swerige, ther the sig ey til wår rena christeliga läro omwända.


Cap. XV. Om utrikis arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland, och sätter sig neder at byggia och bo å utländska orter.

§ 1. Hafwer någor utrikes arfwingar å then orten boende, hwarest swensker man sådant arf icke niuter; niutin tå ey heller the något arf i Swerige, utan tagin thes dödas inrikes arfwingar samma arf: hafwer then döde inga inrikes arfwingar; tagi tå konungen alt samman. Är utrikes arfwinge thes dödas son, eller brystarfwinge, och wil sättia sig här i Swerige neder at byggia och bo, samt ställer innan natt och åhr, sedan arfwet föll, fullan borgen för sig, at han här stadigt och framgent skal förblifwa; gånge han tå til arfwet. Bor utrikes arfwinge å then ort, hwarest swensker man arf niuter; niute tå ock han arf här i Swerige, om han sätter sig här neder at byggia och bo: wil han utrikes förblifwa; tagi tå ey mera än halft af arfwet; thet öfriga tagi konungen: kommer ey sådan utrikes arfwinge innan natt och åhr sedan arfwet föll, och med fullom skiälom lagligen [ 38 ]bewiser, at han är rätter arfwinge; tagin tå the andre thes dödas närmaste inrikes arfwingar samma arf, om the innan tre månada dag efter natt och åhr sin rätt lagligen bewaka: äro inge inrikis arfwingar til; tagi konungen altsamman, som förr är sagdt.

§ 2. Öfwergifwer någor fädernesland sitt Sweriges rike, och sätter sig aldeles neder at byggia och bo under främmande herrskap; niute ey heller han til thet arf, som sedermer i Swerige kan falla, större rätt än andre å samma ort boende utrikes arfwingar: flytter han å nyo i landet igen här at byggia och bo; niute tå samma rätt som andre inrikis arfwingar til thet arf, som efter then tiden kan falla: hafwer han barn, och blifwa the i landet qwara, när föräldrarna begifwa sig härifrån; wari tå theras rättighet them aldeles obetagen. Taga them föräldrarna med sig utländes medan the omyndige äro, och flyttia the innan natt och åhr, sedan the myndige blifwit in i landet igen; niutin tå samma rätt, som the framgent här hemma warit hade: flyttia the ey in i landet förr än efter besagdan tid; ägin the tå å thet arf sedan icke tala, som fallit medan the utrikes woro. Aflar någor barn utländes; fölien the tå faders sins wilkor, och niuten här i Swerige intet arf; utan the, eller fader med them kunna flyttia in i landet igen; tagin tå thet arf, som efter then tiden them kan tillfalla.


Cap. XVI. Huru, och för hwilka orsaker fader eller moder mågo giöra sitt barn arfwelöst.

§ 1. Nu wil fader eller moder giöra barn sitt arfwelöst; giören tå thet skrifteligen, eller munteligen med tweggia manna witnom, och gifwen tilkänna orsaken, som them ther til anfördt hafwer: såsom; om son eller dotter hafwer burit hand sina på fader eller moder med wrede; eller undsagdt och stådt them efter lifwet; eller aldeles afklädt sig then wördnad the them skyldige äro, och them i ord eller giärningar ett otilbörligit föracht bewisat; eller them utan skiäl med otidiga rättegånger omfördt; eller för några grofwa sak, som theras heder och äro angår, obewisliga anklagat, eller angifwit; eller utaf arghet förledt och förfördt them til thet, som til thera lif, heder eller äro kunnat skadeligit wara.

§ 2. Sammaledes; om barnet kunnat, och doch icke wiliat sin fader eller moder uti thes siukdom skiöta; i thes swåra olägenhet, [ 39 ]eller fattigdom nära; i hwariohanda olycko, och hälst lifsnöd hielpa; eller utur fängelse, wari sig för skuld, eller hos fienden fången, förlossa.

§ 3. I lika måtto; om son eller dotter hafwa, emot föräldrarnas wilia, gifwit sig til fördärfweligit, oärligit och beryktat sälskap; tagit sig sådana handtering och lefwerne före, som föräldromen och slächtene til wanheder länder; eller begådt grofwa och stora missgiärningar, som äro och lif angå.

§ 4. Förser sig dotter med lägersmål; stånde ock tå i faders eller moders macht henne arflösan at giöra, som i Giftomålabalken förmäles; ehwad then som henne lägradt hafwer, tager henne til ächta, eller ey.

§ 5. Likaledes; om son eller dotter, wari sig uti sina föräldrars hus och bröd, eller ther uthom, gifter sig emot faders och moders wilia och samtyckio, särdeles med beryktade personer; eller försuma the af föracht til föräldrarna, och utan bewisligit hinder, at höra och taga til giftomålet theras råd; hafwi tå. fader eller moder, som til giftomålet ey hafwa samtyckt, macht at skilia ett sådant olydigt och wanartigt barn ifrån allo arfwe efter sig; ther icke för werldslig rätt bewisat warder, at föräldrarna utan skiäl eller af androm förledde, til barnsens skada, thet ächtenskap welat förhindra.

§ 6. Inga arfwelösgiörelse hålles giltig, som icke på fog och skiäl sig grundar: pröfwes ock granneligen, antingen föräldrarna igenom rättmätiga orsaker, eller otidiga wrede, och illwilliga menniskiors ingifwande ther til äro förorsakade.

§ 7. Hafwa föräldrarna sitt barn arflöst giordt, och wilia sedan thet återkalla, och brottet tilgifwa; stånde tå thet i thera macht, och giörin thet skrifteligen, eller munteligen med trowärdiga manna witnom.


Cap. XVII. Huru barn, som under trolåfning, lönskaläge, twegifto, och i förbudna leder aflada äro, arf taga mågo, eller ey.

§ 1. Aflar någor barn i lönskeläge, och tager, som förr är sagdt i Giftomålabalkenom, the förnedrada sedan til hustru; eller sig med henne lagligen trolåfwar, och dör han eller hon förr än wigningen åkommer; eller lockar mö eller enkio til lägersmål, och aflar barn med henne under ächtenskaps låfwen och henne sedan motwilligen öfwergifwer; niute tå barnet samma rätt, som annat barn af laggifto [ 40 ]säng. I lika måtto; trolåfwar sig någor med twem; och inga thera wet honom några trolåfning förr ingådt hafwa, ehwad han tå aflar barn med sine första fästeqwinno, eller the andro, eller med bådom; tagin the barn fullt arf, antingen ächtenskapet fullbordat blifwer, eller ey.

§ 2. Uti allo trolåfning och giftomål, ther en man förbinder sig med twem, och the senara fästeqwinna, eller hustru öfwertygas at hafwa wetat af the förra festeqwinno, eller hustru: heten the barn, som ther af födas, horobarn, och niuten intet arf hwarken effter fader eller moder; doch waren föräldrarna plichtige at upfostra them til thes the sig sielfwe nära kunna.

§ 3. Lag samma ware om the barn, som aflas i hordom; eller med the qwinno som honom i blodet, eller swågerlaget närmare är förbunden, än at them emellan ächtenskap må byggias; eller med skökior som beryktat lefwerne fördt hafwa, och med lägersmål tilförene warit beträdda.

§ 4. Uti twegifto mål, när ingenthera maken kunde weta förra makan wara i lifwet, och the thermed efter Kyrkiolagen förfarit hafwa; niuten the barn, som the tilsamman aflat, fullt arf så efter fader, som moder.[18]

§ 5. Warder qwinna wåldtagen, som lagligen kan bewisas, och hon i thy blifwer hafwande; wari tå befriad för allo tilwitelse, som i Edsöresmålom stadgas, och barnet förthenskul niute samma rätt, som barn af ächta säng.

§ 6. Aflar någor barn i lönskaläge, och ächtenskapslåfwen icke kan bewisas, med mö, eller enkio, som intet beryktat lefwerne fördt, ey eller med olåfligit lägersmål tilförene beträdd warit; thessa barn warin oächta, och niutin doch af fader och moder bådom behörig upfostring och födo efter hwars och ens wilkor och lägenhet til thes the sig sielfwe nära kunna. Skier thet lägersmål med ene sådana qwinno, som sedan för andro synd mister lifwet; upföde tå han allena barnet til thes thet sielft sig födona förskaffa kan, när ey något fins efter then andra.[19] Nu dör eliest en thera, som aflat barn i lönskeläge; wari lag samma.

§ 7. Är fadren lösker, och blifwer ey någorstads stadugar, så [ 41 ]at man sedan han dömd är gitter honom finna; säti fullan borgan för sig: får han ey borgan; ledes i hächtelse til thes han betalar til barnsens uppehälle efter sina lägenhet och wilkor: warder han med tiden bolfaster; gånge tå med barnsens upfostring och födo som förr är sagdt, och fylle sina skyldighet som återstår.[20]

§ 8. Faller arf efter fadren eller modren; bekommen tå the barn, ehwad the ett, eller flera äro tre daler efter fadren, och tre daler efter \modren, med mindre qwarlåtenskapen så ringa äro, at ächta barn, hwar son tolf daler, hwaria dotter sex daler efter landslag, men efter stadslagen, son och dotter hwarthera sina nijo daler ey bekomma kunna: i thesso måleno niutin the als tinges intet: och warin ey eller i thet öfriga berättigade til något arf, utan thet falla kan efter theras egna ächta brystarfwingar.

§ 9. Händer thet så, at oächta barn, eller horobarn med tienist och slögdom til förmögenhet kunna komma, och dö utan barn och brystarfwingar; gånge tå thera qwarlåtenskap til the fattiga, ther the boande äro, så framt the inga andra rättelse och förordning therom giordt hafwa.


Cap. XVIII. Om inventario och uptekning af thens dödas qwarlåtenskap.

§ 1. Enär någor med döden afgår; upgifwe tå then efterlefwande maken alt til at upteknas så richtigt och redeligen, som med ede kan besannas; eller om then ey är; barnen, eller theras förmyndare; och ther the ey eller äro; annar näster arfwinge, på then ort ther arfwet fallet och beläget är, wari sig löst eller fast, redbara medel, eller utstående så wiss som owiss skuld, och hwariahanda fordring och rättighet, samt hwad hwar och en arfwinge med thy wilkor pröfwas förrut hafwa bekommit, at thet bör i hans arfslott beräknas; tillika med sterbhusets skrifter, förskrifningar, böcker och räkningar, ingo undantagno thy som tilbör och ther til hörer, aldeles efter thet stånd och wilkor som thet war uti wid sielfwa dödsfallet; upföres ock therhos hwad som af samma qwarlåtenskap bör afgå. Finnes någor theremot något upsåteligen hafwa undandolt; eller falskeligen upgifwit; [ 42 ]plichte han tå som för tiufnad, efter thy som sägs i Tiufwamålom 7 cap. 10 §.

§ 2. Är arfskapet å landet, och then som thet faller efter fräls eller ofräls man, i konungens tienst, eller eliest af förmöget wilkor; gifwe tå then efterlemnade maken, eller arfwingen, eller thes förmyndare häradshöfdingen å orten thet tilkiänna, som antingen sielfwer, eller någor i thes ställe tilordnader, iämte en annan edsworen man af nämdene uptekningen ofördrögeligen förrätta och noga tilse skal, at alt som tilbör i acht tagas kan. Är han bonde; eller sterbhuset af ringa wilkor; eller är häradshöfdingen ey så när wid handena; kalles tå ther til antingen länsmannen, eller twå, eller en af nämdene, och en annar beskedelig man af nästom grannom, eller någrannom, som uptekningen skrifteligen författa kan, med theras namn och bomärken som ther öfwer warit. Faller arfwet i stadenom; ålite tå then efterlemnade maken, eller arfwingen, eller förmyndaren, som under stadsrätt således lyder, borgmästara och råd therom, som straxt twenne, eller flera redeliga män, eftersom sterbhusets beskaffenhet thet fordra kan, ther til förordna: ware doch adelen så å landet som i städerna obetaget, at kalla och bruka några af hofrätternas medel, eller andra, efter sitt behag och godtfinnande wid sådana uptekningar och arfskiften.

§ 3. Upteknandet efter then döda upskiutes icke länger, än til thet högsta, tre månader efter dödsfallet; hwaruppå hofrätter och wederbörande domare på landet och i städerna böra hafwa noga upsicht: men äro ther wid the omständigheter, som intet upskof af uptekningen tillåta; så skall alt, som förbemält är, af them förnämdom, när the samme therom anlitas, utan drögsmål upteknas, eller om thet icke strax skie kan, förseglas, eller i förwahr och säkerhet sättias, til thes uptekningen, så snart then sig giöra låter, kan fullbordas: lemnas doch fritt domaren hwad han til sterbhusets behof och nytto nödigt pröfwar.

§ 4. Är boet widlyftigt, eller så beskaffat, at thet icke så strax, eller innan ofwanbemältan tid kan upteknas, och anhåller then som thet bör upgifwa, om något upskof; förelägge tå domaren wissan dag och tid ther til, efter som han then nödwändig kan pröfwa: doch må ingalunda sådant upskof til andras förfång, och utan thes wigtigare orsaker tillåtas: och förthenskul skal domaren i medlertid ther öfwer [ 43 ]noga upseende hafwa, at intet af godset blifwer förkommet eller förderfwat.

§ 5. När ett bo således upteknat är; låte tå then öfwerlefwande maken, eller arfwingen, eller förmyndaren thet wid nästa ting på landet, eller inom tridia rådstufwudag i stadenom wid rätten intekna, och ena afskrift af samma uptekning i rättens förwaro ingifwa: men the af adelsståndet inläggen then uti hofrätten inom sex wekor efter thy uptekningen är förrättad. The uptekningar, som sålunda i rätterna inläggias, kunna förseglas af them som ther öfwer warit hafwa, och sedan oupbrutna i rätten förwaras til thes ther på wid laga tilfälle kan fordras.

§ 6. Försumar sig then efterlefwande maken, eller arfwingen, eller förmyndaren richtigt och innan föresattan tid qwarlåtenskapet at uptekna låta; böte tå tiugu daler, och domaren förelägge honom en annan wissan tid til uptekningens förrättande: försumas ock then; böte femtyo daler: försumar han tridia budsdagen; wari tå förfallen til ett hundrat dalers böter, och säti domaren ägendomen i qwarstad, samt låte straxt uptekningen skie.[21] Fins arfwingen i medlertid hafwa nyttiat, eller förwaltat ägendomen, eller någon dehl ther af til wederbörandens förfång; niute tå ingen upteknings rättighet, utan sware til alt giäldet, ehwad qwarlåtenskapet, som han tilgripit hafwer, ther til förslår, eller ey. War arfwingen sielfwer omyndig tå arfwet föll, och förmyndaren sig således förser; wari tå arfwingen saklös, när han på ed och samwete upgifwer alt thet arf han nutit hafwer, och förmyndaren thesso förberörda wite underkastad.


Cap. XIX. Hwad som af bo oskipto afgå skal förr än skifte må skie.

§ 1. Nu är alt som i thes dödas bo finnes behörigen upteknat: åtskilies tå hwad thet wara kan som androm tilkommer, och utgifwes rätteliga utan några af kortning: som äro konungen och thes kronos inkomster ehwad namn the hafwa kunna, och til thet gemena bästa höra; kyrkio, schole, hospitala, och alla slika medel, som under thens dödas förwaltning finnes; iämwäl thet som länt är; til förwaring anförtrodt, om thet tå är i boet behållit; under hans förwaltande stående [ 44 ]barnapenningar; bolags penningar; bortstulna saker som ägaren kan i boet igenfinna; wilkorligen gifna saker, at the wid gifwarens död skola återgånga; lefrerada och icke borgada saker eller penningar at kiöpa något före .åt någrom, som kunna bewisas och igenfinnas; samt annat slikt som androm tilhörer, och i boet finnas kan.

§ 2. Gånge ock af oskipto en skälig, och ther som något iäf är, af domaren pröfwad och gillad måttelig efter stånd och wilkor begrafningsomkostnad. Samma lag wari om läkiaren för omak han haft wid thes siukas skiötsel;[22] såsom ock apothekaren för förskutna läkiedoms medel.

§ 3. Afdrages sedan giälden, och förfares thermed som i stad sinom urskils; och i anseende til mansens eller hustrune delar, som i Giftomålabalkenom förmält är.

§ 4. Sammaledes gånge morgongåfwa och testamente, så å landet, som i stadenom af thes andehl som gifwit hafwer, sedan giäld guldin äro.

§ 5. Hafwer enthera maken under warande ächtenskap med beggia thera gotse i bo oskifto sina enskylta skuld betalt; ersätties tå och godtgiöres hwad af thens oskyldiga makans andehl ther til är tagit, samma maka, eller thes arfwingom wid skiftet utaf thens andras andel: doch förbehålles androm sin större rätt och förmon, om något är then til. .

§ 6. Nu hafwer enthera maken försåldt thens andras odaliord til sina enskylta nytto; ersätties och thet wid delningen med iämgodt wederlag af hans odaliord som sålde, til then andra, eller thes arfwingar. Är hon til beggia thera nytto förytrad: ersätter tå then maken, hwilkom thens andras arfweiord således til godo kommen är, them androm, eller thes arfwingom af sinom andehl så mycket igen, som honom eller henne efter sin giftorätt i boet tilkommer at swara til.

§ 7. Finnes i sterbhuset inga iämgod obeswärad iord, eller annar ägendom, hwarmed the förytrada iord ersättias kan: är tå hustrune iord med hennes samtyckio såld; wari hennes egen skade hwad som således kan brista: är thet henne owetande, eller utan hennes bewisliga godwilia skiedt; söke tå hon innan natt och åhr efter mansens, eller om hon förr än mannen dör, hennes arfwingar efter hennes död samma försålda arfweiord med laga dom igen, af [ 45 ]then som iorden olagligen kiöpt, eller i handom hafwer: doch wore något theraf kommet til theras bos nytto, betale tå hustrun, eller hennes arfwingar hennes andehl theruti, som förbemält är.

§ 8. Ey må någor arfwinge til arfwet träda, eller om the flere äro, thet sin emellan skifta förr än giäld guldin äro som förr är sagdt: giör thet någor; sware tå til alt giäldet, ehwad arfwet warit litet eller mycket, och stånde i skuldfordrarens macht, at sökia för sin fordran, ehwad han wil hela sterbhuset, eller then af arfwingom, som honom kan lägligast falla.

§ 9. Yppar sig thens dödas skuld sedan arfwet efter honom är dehlt, och war, tå delningen skiedde, aldeles okunnig; warin tå arfwingarna befriade, när the efter laga uptekningen af ägendomen och delningslistona, så ock med swornom ede ifrån sig lefrera alt hwad the emot tagit; eller ther thet är förskingrat, thes rätta wärde, iämte alla wahnliga och bewisliga räntor, som ägendomen af sig kastade när arfwet togs; doch utan ränto och winning på samma räntor, förbehållno allo thy arfwingom, som the med sine försichtighet och flit therigenom eliest förtient hafwa. Sammaledes bör ock tå arfwingom all bewislig omkostnad, samt nödig och nyttig förbättring bestås.[23]

§ 10. The skuldfordrare, som icke med giltiga skäl kunna bewisa, sig inom tiugu åra tid, antingen sielfwa, eller igenom någon annan, skrifteligen, eller muntligen hafwa påtalt sin fordran, och låtit kräfia sin skuldner; hafwin ingen rätt efter then tid å samma skuld at tala, än mindre utur eno sterbhuse sina betalning sökia: kunnandes doch konungens höga rätt härunder icke begripas; emot hwilken uti sådana måhl hwarken wahne, häfd, eller några af tidsens längd inwänd rättighet kan eller bör gillas.[24]


Cap. XX. Huru emellan arfwingar förhållas skal, när the i oskifto bo sammanlefwa.

§ 1. Sedan sterbhusets förmögenhet rätteligen är upteknad, och giäld guldin; stånde tå uti the myndiga arfwingars, och uti förmyndara för them omyndigom behag, ehwad the i bo oskipto lefwa, eller straxt skifta wilia; doch så, at thet utan någons förfång skier.

[ 46 ]§ 2. Åsämies them at lefwa i bo oskifto; upsättin tå sina bolags wilkor skrifteligen i tweggia goda manna närwaro: försuma the thet; stånde tå til theras egit äfwentyr, och hwad boet igenom thens enas flit och arbete förbättras, eller igenom thens andras lättio och förseende förwärras kan. Omyndiga barna rätt blifwe aldeles oförkränkt til thes the sina laga förmyndara bekommit hafwa.


Cap. XXI. Huru arf skall skiftas och utdelas.

§ 1. Nu wilia en eller någre af arfwingom träda til skifte, och the andre wägra, eller uppehålla thet; ålite tå then som skifta wil domaren å orten, ther som sterbhuset är. Förelägge then samme en wissan tid allom arfwingom, at sammankomma til then ort, hwarest skiftet bör förrättas: komma the hwarken sielfwe, eller någor theras laga fullmächtig til föresagdan dag; eller är någor å så långwäga ort stadder, at intet bud kan, innan föresattan dag, til och ifrån honom komma; förordne tå rätten någon som förträder thes ställe och rätt wid arfwedelningen; doch så, at honom, som är frånwarande och hafwer laga förfall, lemnas tre månada dag, sedan han therom kundskap hafwer bekommit, lagligen ther å at tala.

§ 2. Dör enthera af föräldromen, och lefwer then andre med beggia thera barn efter, och äro barnen myndige, the ther begära, eller thera sak eliest så beskaffad är,[25] at theras andehl them skal utgifwas; eller pröfwar domaren, tå barnen äro omyndiga, icke rådeligit, at låta arfwet hos fader eller moder länger innestå: wari tå then förplichtad at utgifwa barnomen sina andelar,.inom then dag som domaren förelägger. Träda fader eller moder i andra gifto, utan at afwitra sina barn; plichte tå som i Giftomålabalkenom stadgadt finnes.

§ 3. Alt arfskifte så å landet som i stadenom förrättes på lika sätt uti redeliga och trowärdiga manna närwaro, som tilförene om ägendomens uptekning utförligare är förmält.

§ 4. Thesse skola alt arfwet fast eller löst, redobart, eller utstående skuld uti så lika lotter them emellan läggia, at ingenthera ther igenom må blifwa förfördelad, och niute tå hwar och en wärkeligen thet som honom medelst lott kan tilfalla; så framt arfwingom, om the alle äro myndige, icke åsämias kan utan lottande sina andelar [ 47 ]taga: hwilket wari så gilt, som hade hwar och en sitt med lottande undfånget. Men ther omyndige arfwingar äro, må intet arf utan lottkastning skiftas: skier ther i något skifte annorlunda; wari tå thet ogilt, så wida then omyndige thet i laga tid, sedan han myndig warder, wil klandra.

§ 5. Hafwa fader och moder bådin, eller en thera sinom barnom något förrut gifwit i fast eller löst: tå skal thet som war gifwit, så wida thet i anseende till boets wilkor pröfwas af något wärde, och om föräldrarna hwarken skrifteligen, eller med witnom annorlunda förklarat hafwa sin wilia; eller barnen eliest ey kunna bewisa gåfwona wara owilkorligen giordan, barnomen å theras arfslott beräknas, när the framdeles komma at ärfwa efter fader och moder, såsom urskils i Giftomålabalkenom.[26]

§ 6. Bekosta föräldrar uppå en eller flera af barnomen något ansenligit til resor, bröllops kost, eller eliest utom theras nödtorftiga födo, kläder och uptuchtning; stånde tå them fritt medan the bådin lefwa; eller, efter ens thera död, them som efterlefwer, af sino at förordna, antingen thet skal på arfslotten beräknas, eller ey.[27]

§ 7. Uti fast ägendom på landet, ther fader eller moder intet wist förrut hafwa stadgadt om hwars thera iord, huru barnen emellan ther med efter sin död utan någons thera förfång skal hållas; niutin tå bröder tagelotten för systrar både i fäderne och möderne, och äldste broder och hans manlige brystarfwingar för the yngre bröder, doch i fädernet allena. Lotterna lägges och iämkes således af godom och oweldugom ther til med alla arfwinga goda minne och wetenskap förordnadom mannom, at wärdet är til nyttona aldeles iämgodt i fast; eller ther thet brister, upfylles med penningom och androm lösörom. Blifwa flere delachtige af enom sätesgårde, eller iorde som icke wäl delas och skilias kan; utlöse tå then som störra delen, eller eliest störra rätt och förmon äger, the andra efter mätesmanna ordom. Samskylde ägin också tagelott för them som halfskylde äro: men är thet fädernes gots; hafwi tå halfbroder å fädernet tagelott för samsyster: och ehwarest flere samarfwingar äro; ägin the å fädernet til fädernes, och the å mödernet til mödernes gotsen tagelott. Är thet [ 48 ]aflinge; hafwin the å fädernet tagelott för them å mödernet. Sämias sedan the andre arfwingar icke annorledes; åtskilies tå the med lottkastning, som förr bemält är.

§ 8. Hwad ägendomen angår, som i stadenom är; stånde alt til lottande, wari sig broder eller syster, fast eller lös ägendom, emedan ingen tagelott therutinnan må bestås.


Cap. XXII. Om iämkning, när någor klagar sig wanlottad wara; eller ther något, sedan ärft och skift är, af någons thera lott, eller all lotten afgår.

§ 1. Nu förmenar någor, sedan ett skifte lagligen förrättadt är, sig therwid wara förfördelad, och therföre begärar med sig iämkas; ansöke tå domhafwanden ther om å landet inom natt och åhr, men i stadenom inom tre månada dag efter thy skiftet skiedde: hwilken tå tilordna skal twenne goda män, som samma skifte öfwerse, och ther klagan pröfwas skiälig, emellan arfwingarna så iämka böra, at lotterna icke rifwas, utan then som förfördelad är, sin tillbörliga fyllnad af them androm bekommer; som af domaren sedan till säkerhet i längden kan ompröfwas, ther så begäres, och stadfästas.

§ 2. När sålunda en gång med alla wederböranda samtyckio befinnes iämkat och stadgat; wari thet tå ständigt, och gånge sedermera ey til iämkning å nyo.

§ 3. Giörs något af arfwet någrom på hwariohanda sätt, utan thes förwållande, twistigt; gifwi tå then, när klandret begynnes i tid thet sinom medarfwingom tilkiänna, och wakin så the tillika med honom i sakene: förmå the thet, som klandras, ey wäria lagligen; upfylles tå thet, som afgår, efter hwars ock ens andehl, men lotterna rifwas ey, som förbemält är. Försumar någor sin rätt at bewaka i slika måhl, och sinom medarfwingom tidigt tilkänna gifwa; hafwi sielfwer skadan.

§ 4. Går någrom thes hele lott, eller bäste delen ifrån, så at then samme icke kan genom iämkning emot annat iämgodt upfyllas; tå skal af nyo skiftas och lottläggias. War sätugård och bygnad på then afgångna lotten, och then som lotten fångit, hafwer något therföre til the andra uti förriga delningen utbetalt; upfylles tå thet samma honom igen wid then nya delningen, efter hwars och ens andehl, med mindre thet befinnes honom eliest therföre blefwet förnögd; antingen [ 49 ]til fullo, och tå hafwer han intet mera at fordra; eller til en dehl, som bör i nya delningen afdragas: men hafwer han sielfwer sin afgångna lott med bygnad, eller eliest förbättradt; äge tå wid the nya delningen ingen rätt therå at tala. Är någor af the behållna lotter märkeligen af ägaren förbättrad, särdeles med bygnadt på sätugård, eller ägors uptagande; tå bör the samma förbättring wid then nya delningen hälst komma förra ägaren, eller thes nästom arfwingom til godo, så at han, eller the, mågo, om the wilia, taga then lott, som then förbättrade gård blifwer lagder uppå; eller om en sådan förbättrad sätugård allenast är öfrig; hafwi tå ägaren, som then förbättradt, macht the andra i boet dehlachtiga med umägor och pänningar at utbyta eller lösa. Emellan the öfriga i sterbhuset delachtiga gånge til delnings som förr är sagdt. Wid nya lottläggningar anses gårdsbygnad och ägor således, som the tå woro, när förra lottläggningen och delningen skiedde: och therföre hafwer någor sin förra lott genom egit wållande förwärradt; komme tå thet honom, eller hans arfwingom til last. I allom målom, ther något af enothera, eller flera lotter, litet, eller mycket afgår, och thet samma kan ersättias, så at lotterna kunna giöras igenom iämkning igen iämgode; ther må ey then förra lottläggningen brytas.


Cap. XXIII. Om klander i arf.

§ 1. Twistas emellan them, som ärfwa wilia, hwilken thera then döda skyldare är; bewise tå hwarthera skyldskap sin in för rättenom, och gånge sedan til arfwet, som pröfwas skyldast. Talar ey någor närmare utlänsk arfwinge lagligen på thet arfwet innan åhr och dag sedan thet föll; behålle tå then arfwet som i handom hafwer: men kan rätter arfwinge laga förfall hafwa, som honom hindra at bewaka sin rätt; efterlåtes tå honom innan sex månada dag sedan samma hinder uphöra, them in for domaren framföra och bewisa.

§ 2. Är rätter arfwinge inrikes man, doch så fierran boandes, at han om arfwet ey så noga kundskap kan hafwa; eller är han utrikes i konungens, eller sina ärender stadder: wet man tå ho, och hwarest han är; gifwin tå the af slächtene, som wid handena äro, wid wist wite, efter domarens ompröfwande, domhafwanden å orten, och domhafwanden sedan arfwingen om arfwet tilkänna: kommer han ey tå, och talar på sitt arf innan natt och åhr sedan thet föll; hafwi [ 50 ]sedan inga laga talu ther å, med mindre han a så widt belägna utrikes orter wistas, at intet bud til och ifrån honom innan natt och åhr kan komma; eller han eliest något laga förfall hafwer: kan tå han icke öfwertygas, at han warit orsak til några försumelse, och han gitter eden ther om gånga; niute tå, om han inrikes är, tre månader, men om han utländes är, åhr och dag ifrån thy han thet weta fick.

§ 3. Wet man ho, men icke hwarest inländsker arfwinge är; tå skal arfwet sättias under säkert förwahr til thes han kommer: kan han tå med ede erhålla, at han tilförene hwarken af arfwet wetat, eller kunnat therpå tala; tagi samma arf: gitter han ey; eller kan han öfwertygas, at han af arfwet wetat, eller kunnat weta; hafwi sin rätt förwärkat.

§ 4. Wet man ingen laga arfwinge, och kommer ey bud af honom, eller några kundskap innan natt och åhr, som förr är sagdt; hemfalle tå thet arf til konungen.

§ 5. Ingen arfwinge som uti tiugu åhra tid icke hafwer gifwit sinom anhörigom i fäderneslandet om sitt tilstånd tilkänna, må taga thet arf, som således utan hans efterfrågan i tiugu åhr hafwer stådt, ehwad förfall han tå wil föregifwa.

§ 6. Träder oskylder man igenom falskt föregifwande af skyldskap til arf; eller är han them döda skylder, och wiste doch annan närmare wara: kan thet sedan kunnigt, och honom öfwertygat blifwa; hafwer ock rätter arfwinge, utan laga förfall, talu sina försumat; wari tå samma arf til konungen förfallit, och then som falskeligen ther med umgick, ersättie alt thet han ther af upburit hafwer, och plichte som för annor bedrägeri.


Cap. XXIV. Hwar som barna förmyndare skal wara, them och thera gotse, som the i arf fånget, at förese; och huru han förordnas må.[28]

§ 1. Fader wari sina barna rätte målsman: dör moder, och han i andra gifto träder; tagi tå barnana närmasta mödernes fränder sig til råds, när något wigtigt, angående barnen, eller thera ägendom förefaller.

[ 51 ]§ 2. Dör fader; hafwi tå moder witsord at se före barnom sinom och thera gotse, med nästa theras fädernes frända, eller förmyndara råde. Går hon i andra gifto; ägi hon tå icke macht länger förmynderskapet förträda: hafwi doch sedan, som förr, inseende på sina barn, och wari närmast at hafwa them uti sitt hus och bröd, om hon så wil, och icke laga hinder äro i wägen.

§ 3. Nu äro föräldrarna döde, wari tå then barna förmyndare, som the med fullt förstånd och witnom munteligen, eller eliest i testamente skrifteligen, ther til förordnat hafwa.

§ 4. Hafwa icke föräldrarna någon wissan förmyndare förordnadt; anträde tå .then som skyldaster är förmynderskapet, såsom i Giftomålabalkenom förmäles, så framt han ther til fallen är, som af domaren först pröfwas måste.

§ 5. Wil ey then, som wederbör, förmynderskapet antaga; tilhålles han tå af rättenom wid straff och wite, om ey laga förfall kunna bewisas, sina skyldighet therutinnan at efterkomma: wägrar han thet äntå; swari til skadan, som barnen ther igenom kunna taga, och sätties sedan then til förmyndare, som rätten pröfwar skickeligast af androm ther näst skyldastom frändom.

§ 6. Hafwer then omyndige inga skyldmän; eller äro the til förmynderskapet oskickelige; eller hafwa the sina laga förfall: förordne tå rätten twenne andra goda män, eller så många, som pröfwas nödige, til barna förmyndara.

§ 7. Nu kan så hända, at rätter och ständig förmyndare ey straxt tilordnas kan, eller sitt förmynderskap behörigen anträda; förordne tå rätten någon godan upsyningsman, som the omyndigas bästa i medlertid i acht tager.

§ 8. Then som är barnana widerdeloman; eller mycket giäldbunden; eller konungens räntor, och andra slika medel under händer hafwer; eller här i riket icke sittiande; eller af ene willfarande läro; eller af oförstånd, eller slöseri, eller annor lefwerne och fehl til förmynderskapet icke skickelig; han må ey blifwa förmyndare.[29]


Cap. XXV. Om laga ursächt ifrån förmynderskap.

§ 1. Nu hafwer någor laga förfall, hwarföre han icke kan förmynderskapet antaga; gifwe tå sådant i rättenom tilkiänna, och wari [ 52 ]therföre ifrån förmynderskapet befriad: såsom, om han utrikes i konungens tienist brukas; eller å så wida belägna orter i rikeno boandes är, at han på the omyndiga barna ägendom och skiötsel behörigt upseende ey kan hafwa; eller om han inrikis ett så trägit ämbete förträder, som honom ther ifrån kan afhålla; eller af siukdom; eller fattigdom så beswärad är, at han thens omyndigas bästa ey behörigen förmår att skiöta; eller om han är under sina tiugufäm åhr; eller öfwer sextyo åhr; eller om han sielfwer många barn hafwer; eller flera kullar at förestå; eller om han redo förträder tu förmynderskap; eller ett mycket widlyftigt; eller med thy, som honom anbiudes, stridigt; eller om han andra sådana skiäl hafwer, som af domaren rätteliga skola pröfwas.


Cap. XXVI. Om förmyndara plicht och embetes skyldighet wid thens omyndigas upfödsel och uptuchtelse.

§ 1. Wari allom förmyndarom angelägit, at the omyndige blifwa uti rätta evangeliska lärone, Guds fruchtan, dygd och ährone uptuchtade, och til sådana handteringar och öfningar hålldne, som äro theras stånd, kyni och wilkor likmätiga, och the omyndige bäst och hälst kunna finnas bögde och fallne til: så böra och förmyndara uti allo thy som til the omyndiga barna upfostring nödigt är, ingen omkostnad hafwa ospard; doch at alt lämpas må efter hwars och ens medel, stånd och ämne.

§ 2. Kan then omyndige för fattigdom skul ey tilhållas sådant at lära, som fordrar annan kostnad, drage tå förmyndaren försorg, at then samme må blifwa antagen hos en godan husbonda i tienist; eller något ämbete utan betalning at lära; eller om then omyndige i sinom späda ungdom ännu til sådant är oförmögen, then samme tå i barna, eller andra slika tuchthus, som redo inrättada äro, eller här efter inrättas kunna, må inkomma; ther han, eller hon kan sitt underhåld niuta, och til något lofligit handtwärk warda upfostrad.[30]


Cap. XXVII. Om förmyndara plicht wid förwaltande af the omyndiga barna ägendom.

§ 1. Wari förmyndaren plichtig straxt wid förmynderskapets antagande, om sterbhusets tilstånd och beskaffenhet, så af sterbhusets [ 53 ]handlingar, som domböcker i the rätter hwarunder sterbhuset, och thes gots och ägendom egentligen lyder, sig noga underrättad at giöra; samt om inga uptekning på thens omyndigas ägendom äntå förrättad wore, the samma straxt lagligen upsättia låta, och ena afskrift theraf i rätten, hwarunder sterbhuset hörer, och the andra til barnsens närmaste fränder lefrera. Ey må eller skal förmyndare tilträda omyndiga barna ägendoms förwaltande förr än richtig uptekning af allo thera ägendom lagligen förrättad är, wid tiugu dalers böter til treskiptes.[31]

§ 2. Drage ock förmyndaren om omyndiga barna fasta ägendom then försorg at han blifwer wäl häfdad och wid macht hållen; och hafwi ingen förmyndare macht at försälia, eller bortskifta thens omyndigas iordagots och fasta ägendom å landet utan högsta trångmål och thens omyndigas särdeles fördehl och nytto, samt närmasta frända och wederbörande rätts samtyckio: och när thet tå finnes således lagligen ther med tilgånget; stånde tå thet kiöp, eller skifte, och ey qwälies yttermer, om laga bud och fastabref ther å kommit är. Giör förmyndaren annarledes; wari thet ogilt, om then omyndige innan natt och åhr sedan han myndig, och jungfru sedan hon gift blifwer, lagligen ther å talar. Tilhandlar sig förmyndaren sielfwer thens omyndigas fasta ägendom; tå bör thet ey under annor wilkor skie, än at then omyndige innan ofwanbemälta tid thet må klandra, och sina iord för samma wärde, som hon såld är, igenlösa. Är några förbättring ther å giord; gånge ther med som lag säger om nödig och nyttig förbättring.

§ 3. Sammaledes sälie ey heller förmyndaren thens omyndigas fasta ägendom i stadenom utan nästa frända råde, och rättens samtyckio.

§ 4. Lösöra som ofruchtsamma äro, särdeles the som igenom länge liggiande kunna förderfwas, föryttres them omyndigom til bästa fördehl, i tienligasta måtto och sätt; doch så, at om thet sig icke annarledes giöra låter, thet tå skie må igenom utrop i kiöpstadom, hälst wid marknadstider til mästbiudande, med mindre theribland icke något wara kunde, som för kostbarhetens skul ey utan skada [ 54 ]föryttras; eller til föräldrarnas åminnelse tiena; eller them omyndigom sielfwom, at behålla och bruka, nyttigt och nödigt pröfwas skulle. Befinnes thet, at förmyndaren thermed egennytteligen handlat; eller något barnomen ringare beräknadt, än han therföre bekommit hafwer; betale tå them omyndigom skadan, eller bristen dubbelt.

§ 5. Barnapenningar skal förmyndaren så snart som skie kan, å sådana ort, som säker hålles, och emot swarsgodan pant, eller andra nögachtig försäkring på ränto utsättia: händer sedan några oförmodelig olycka, som han ey kunnat förrut se, eller förekomma; eller kan ey så penningar strax på wissan ort utsättia; wari tå saklös, när han både wid utlänandet och lånets utkräfiande troligen och så warsamligen som en förståndig och flitig husfader med sino umgår: men om han egenwilligen och försumeligen låter barnapenningar liggia ofruchtsamma; eller wetandes och wiliandes utsätter them på osäkran ort; eller låter them wårdslöst hos annan innestå, samt afgiäldet och räntona ey åhrligen utfordrar, så wida thet skie kan; giälde tå fullkomligen, och upfylle skadan och bristen, som then omyndige i thessa måtto genom hans förwållande kan taga.

§ 6. Finner förmyndaren, wid sitt anträde til förmynderskapet, thens omyndigas medel på osäkran ort wara utsatta; söke han tå med thet första, som giörligit är, draga them in igen, och säkrare sedan anläggia. Är fordringen oklar; utföre han tå behörigen hwad stridigt är igenom rättegång, eller annat laga medel, och utsöke sedan lagligen hwad som tå winnas, eller ostridigt blifwa kan.

§ 7. Förmyndaren wari ey plichtig at swara til störra ränto för the han handa mellom hafwer barnapenningar, än konungens lag efter beskaffenheten af tiden, och andra omständigheter, ringast förmår och innehåller.

§ 8. Är sterbhuset mycket giäldbundet; låte tå förmyndaren med thens omyndigas närmasta skyldmanna minne och råde, alla them som fordran i sterbhuset hafwa, igenom wederbörande rätt til wissan tid och dag instemma, at the thes innan med giltiga bewis och räkningar på sina fordringar inkomma, och han med them efter hwars och ens fordrings beskaffenhet ena behöriga richtighet giöra må: tå och förmyndaren, så wida thet utan andras förfång skie kan, bör noga tilse, at the giäld först afbördas, som sterbhuset mäst äro til tunga; så lagandes, at, om mögeliget är, giäld emot gäld qwittas; [ 55 ]och, om thet ey kan skie, med lösörom betalas: räckia ey the til; hålles tå thet, som af then fasta ägendomen säkrast, och sterbhuset nyttigast och angelägnast är til thet yttersta.

§ 9. Äro giäld ey så mycken, at the iu nogsamt kunna blifwa guldin; ey eller sterbhuset til så stor tunga, at thet iu både nyttigare och drägeligare pröfwas, efter handena, än strax betala; stånde tå til förmyndarens egna försichtighet, sig therutinnan med them som fordrande äro, lagligen at förena.

§ 10. Sedan skulden är afdragen, och förmyndaren således wet huru stor behållen egendom i sterbhuset är; lämpe tå han utgiften therefter sålunda, at af inkomsten tages först hwad til barnsens födo, kläder och upfostring; sedan ock hwad til nödiga betienta underhållande, och andra sterbhusets nödiga och nyttiga omkostningar fordras; och om äntå något blifwer öfrigit, thet på ränto utsattes, så wida thet säkerligen, som förr sagdt är, låter sig giöra: men hufwudstolen röres icke utan i nödfall med nästa frända minne och wetskap.

§ 11. Förmyndaren må ingom androm anförtro at upbära barnaräntor, eller sterbhusets medel at förwalta, än then som kan borgan therföre ställa; eller om han ingen sådana ther til kan bekomma, tå then, som han sitt eget wil anförtro; hwilken för rättenom ställas, och ther sin trohets ed afläggia skal. När förmyndaren med thessa warsamhet umgår, och ther hos åhrlig och richtig räkenskap giör; wari tå otiltald i fall sådan ombudsman sig förser, och til korto kommer.


Cap. XXVIII. Huru förmyndaren skal giöra räkenskap, och förmynderskapet afträda.

§ 1. Hwar som hafwer barnagots under sine förwaltning; ware sig fader eller moder, eller annar förmyndare; författe han richtiga räkningar öfwer barnana åhrliga inkomster och utgifter, och låte them sedan åtminsto hwario åhreno efter öfwerses af barnana nästom frändom;[32] eller ther the ey äro, utaf rättenom, eller them som rätten ther til förordnar: finnes tå, förmyndaren hafwa förwaltadt barnagotset med the trohet, flit och åhoga, som en förståndig och flitig husfader skiöter och wårdar sino; ware han tå fri för alt åtal, ther [ 56 ]igenom watn, eld, eller annor olyckelig händelse, utan hans förwållande något af barnagotse kunde förfaras: men försumas then åhrlige räkenskapen; stånde tå förmyndaren therföre, och giälde allan skada åter.

§ 2. Wil fader, eller moder, eller then som barnagots under förmynderskaps wälde och giömo tager til åhrlig räkenskap icke wara förbunden; eller antager sig barnaägendomen och upfostringen för ene wissa summo; sware han tå til fulla hufwudsummona af samma barnegotse, och räkne intet theraf thet som på barnomen kan kostas: och när »barnagots sålunda tages i antwardning; tå må thet för barnomen hwarken siunka eller brinna, utan alt fullt återbetalas, när the myndige blifwa: ty skal ock then som thet således til sig tager, ingom undantagnom, utan fadrenom eller modrenom, fullan och fastan borgan therföre sättia.

§ 3. Nu wil förmyndaren antingen til then som myndig efter lag blifwit hafwer, eller til en annan förmyndare förmynderskapet afträda: giöre tå uti närmasta frända, eller några af rättenom tilordnada manna närwaro för sine förwaltning å sätt, som sagdt är, redo och räkenskap, samt ock lefrere ifrån sig hwad han tå innehafwer, med ther til höriga böcker, skrifter och räkningar; tagandes sedan ther å behörigt qwittobref, hwarmed han för widare tiltal i längden skal oqwald blifwa. Treskas förmyndaren, eller wil ey redo och räkenskap för sig lagligen giöra; hålles tå ther til af rättenom wid förelagt wite. Biuder han sig till räkenskap, och then myndige uppehåller thet; ingifwe tå förmyndaren räkning för sig i rättenom: och om tå then, som under förmynderskap warit, innan natt och åhr efter thy han mogande, eller jungfru, sedan hon gift är, eller then utrikes wistas, sedan han hemkommer, ey lagligen ther på talar; wari förmyndaren til intet widare answar, eller räkenskap förbunden.

§ 4. Äro uti eno sterbhuse flere förmyndare än en; giöre tå hwar för sig räkenskap, och swari til thet han om händer bekommit, om hwar och en af them med wederbörande rätts, och nästa skyldmanna wetskap och samtyckio sin särskilta och wissan dehl af thens omyndigas ägendom under sina förwaltning tagit: men hafwa the med samnade hand, och utan åtskilnad til hela förmynderskapet stigit; swarin the tå en för allom, och alle för enom, til thens omyndigas medel, om någor af them the sig anförtrodda barnapenningar [ 57 ]förslöser, och intet hafwer at betala med: doch så, at then, som thens omyndigas medel försatt hafwer, först sökes, om, och så länge något hos honom finnes at tilgå.


Cap. XXIX. Om laga ålder; och hwilken sin egen målsman må wara.

§ 1. När then omyndige hafwer fyllt sina aderton åhr, wari han tå myndig och sin egen man, och giöre sig tå förmyndaren fri, som förbemält är, ifrån förmynderskapet.

§ 2. Jungfru,- huru gammal hon wara kan, må ey sin egen målsman wara. Enkia wari sielf sig och sino rådande.


Cap. XXX. Om förmyndara lön och wedergiällning för beswär thera.

§ 1. Förmyndaren hafwe til wedergiällning för the beswär thenna förwaltning fölia, hwad domaren efter sterbhusets wilkor, och hans hafda mödo och omak skiäligit pröfwar: doch at hufwudstolen icke utan thes wichtigare skiäl angripes; och at thet ther iämte noga anses, antingen han för skyldskapsens skuld ther til warit förbunden; eller thet eliest sielfwilligt efterstådt; eller om han utan någro sine skyldighet af rättenom ther til blifwit förordnad: skola ock förmyndarom thes utan bestås skiäliga belöningar åt them betientom, som the til sterbhusets angelägenheter hafwa brukat, samt kost och resopenningar, när en förmyndare antingen sielfwer uti thens omyndigas ärenden til ting, eller annarstads resa, eller någon annan a stad sända måste.


Cap. XXXI. Om otacksamhets straff emot then som warit förmyndare.

§ 1. Hwar som sedan han warder myndig så otacksam finnes emot sin förmyndare, at han honom belastar med oskiälig rättegång; eller eliest med otilbörliga sidwyrdning; eller giör några wåldsgiärninga å honom, eller orätt: wari sådant alt i twebotum.




[ 58 ]

V. Förslag till Ärfdabalk 1717.

Ärfdabalker.

I Capittel. Om arf i gemen.

1 §. Dör man eller qwinna, och lemnar effter sig ägendom rörlig eller orörlig; wari tå then hans arfwinge, sedan giäld af oskipto först guldin är, som genom then dödas yttersta wilia och testamente thertil lagligen är förordnad: finnes eij testamente; gången tå till arfwet then dödas närmaste skyldemän, effter then ordning som framdeles urskils: äro eij skyldemän till; tage tå konunger arf hans, ehwad thet är jord eller lösöra: thet kallades fordom dana arf, therom ock framdeles widare handlas.


II Capittel. Om skyldmanna arf, och arftahlet i gemen.

1 §. Skyldmän thes dödas äro antingen bröstarfwingar, thet är, hans barn och theras effterkommande i nederstigande leder; eller bakarfwingar; thet är, hans föräldrar och förfäder i upstigande ätten, å fäderne och möderne; eller sidoarfwingar, thet äro the, som å ene, eller å båda sidor, med honom utaf en stam komne äro.

2 §. All ätt räknas ledewis; och i arf, ifrån then döda, som arfwet lemnat, till then, som ärfwa skall, then döda oberäknad.


III Capittel. Om bröstarf.

1 §. Barn och theras afkomne, warin närmaste sina föräldrar at ärfwa.

2 §. Består arfwet uti fast ägendom: såsom jord och landgots, med thes afwel, boskap, och hwad elliest till gårds[33] bruket nödigt är; så ock tomt, gård, hus, och hwad therwid nagelfast är; eller bruk, [ 59 ]hamrar, qwarnar, och andra fasta wärk,[34] som å landet belägna äro; tagi tå son theraf dubbelt i arf emot dotter: men finnes ägendomen inom stadsens mark och råmärken; ärfwe tå dotter lika med son.

3 §. Är thet rörlig ägendom som ärfwas skal; wari sig penningar eller andra lösöra, ehwad namn the hafwa kunna; eller infordrande skuld, eller pant i fast och löst; eller skipsparter, hushyra, hemmansräntor; eller hwarjehanda frucht och afgiäld, som faste ägendomen, ware sig gots och jord hus, tomt, bruk, hamrar, qwarnar, eller andre wärk kunna af sig kasta; så wäl som förlag och ämnen wid bruk, med theras tilwärkning och afkomster: föllie tå alt sådant, ehwarest thet ligger, personens willkor, som ärfwas skal; är han frälsesman som under landet lyder; tage tå son dubbelt arf emot dotter, men är han borgare, eller å hwarjohanda sätt elliest under stadsrätt lydande; ärfwe tå dotter lika med son.[35]

4 §. Nu äro alle, eller någre af barnen döde, och hafwa the barn effter sig; tå tagin slikt sonabarn af arfwet, som son, och slikt dotterbarn som dotter: och så länge barn och bröstarfwingar, en eller flere i nedstigande leder finnes, ehwad de äro närmare eller fiermare; träden the utan åtskilnad i sina föräldrars rätt och ställe, samt niuten then dehl af arfwet, som theras fader eller moder, eller andre theras förfäder niuta bordt, om the sielfwe hade lefwat.


IV Capittel. Huruledes ärfwas skal emellan fader och moder, och thes dödas samsyskon och samsyskonebarn; så ock om samkulla och sunderkulla arf.

1 §. Äro eij bröstarfwingar til; tå äro thes dödas föräldrar, fader och moder: lefwa the både; tagin the tå alt arfwet; fader twå delar, och moder tridiung effter landsrätt; men effter stadsrätt halfft hwarthera.

2 §. Lefwer eij utan enthera, fader eller moder; gången tå [ 60 ]then dödas samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, med thensamma til arfs, och niute then dehl af arfwet, som theras afledne fader, eller moder bohrt niuta om then hade lefwat: lyder tå arfwet,[36] eller then thet effterlemnat under landet; tage broder twå delar emot syster, men i staden, syster lika del med broder.

3 §. Är ett eller flere af samsyskon döde, och lefwa barn effter them; niuten tå hwarthera barnen af hwarthera samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, sina föräldrars ställe, och ärfwen med then dödas[37] fader, eller moder, och samsyskon: lefwer ingen af samsyskon, utan allena theras barn, ett eller flere; tagen the tå arf med then dödas fader eller moder, såsom nu är sagdt.

4 §. Äro eij samsyskon till, eller theras barn, tage fader eller moder altsamman: äro fader och moder döde, och lefwa then dödas samsyskon eller theras barn; tagen tå the altsamman, ther icke halfsyskon til äro, hwarom i nästa § förmäles.

5 §. Nu äro fader och moder döde, och lefwa ther samkulle och sunderkulle effter; dör någor af enthera kullen: ärfwen tå både å landet och i staden, then dödas samsyskon, ehwad the äro ett eller flere, tre delar; och halfsyskon eller sunderkullen, ehwad ther äro en eller flere kullar, ett eller flere barn, män eller qwinnor i hwarthera kullen, tagen then ena fierdung af alt arfwet i löst och fast: lyder[38] ock then döde under landsrätt; tage tå sunderkullen sin andehl i umägor och strögots, effter som thet gäller i bolbyn och hufwudgotsen, doch fullt emot fullt. Äro sunderkullar flere; tå delen then fierdedel them tilföll sålunda sin emellan, at fädernes kullen tager dubbelt emot mödernes. Äro bägge, eller flere på fädernes, eller mödernes sido; tage tå slikt kull som kull, och af them som i en kull äro, tage broder twå lotter och syster en lott; men effter stadsrätt tagin fädernes eller mödernes kullar, man eller qwinna, i löst eller fast, lika delar.

6 §. Är ett, eller alla samsyskonen döda, och hafwa barn effter sig; träden tå barnen i sina föräldrars ställen til arfs med then dödas samsyskon om the til äro, eller eij, så ock med halfsyskon, och tagen [ 61 ]then del, som theras fader, eller moder[39] ärfwa bordt, ther[40] then hade lefwat.

7 §. Lefwa twå kullar, och dör sedan enthera allesamman; tå ware then kull som effterlefwer, thens andras arfwinge, och tage altsamman.

8 §. Så länge någor af samsyskonen, eller halfsyskonen, eller samsyskona barnen lefwer; kommen tå icke halfsyskona barn til något arf med them, och hafwe ingen rätt att träda i sina föräldrars ställen.

V Capittel. Huru längre i slächtene ärfwas och delas skall, å fäderne eller möderne; samt emellan samslächt och halfslächt; och huru långt arfsrätt gå skall, förr än arfwet hemfaller konungen.

1 §. Nu äro ej fader eller moder; samsyskon eller thera barn; eller halfsyskon till: tå är faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder; the äro samarfwingar.

2 §. Äro eij the till; tå är faderfaders fader och moder; fadermoders fader och moder; moderfaders fader och moder; modermoders fader och moder; the äro samarfwingar.

3 §. Äro eij the til; tå äro halfsyskona- eller sunderkulla barn.

4 §. Äro eij the till; tå är faderbroder och fadersyster, moderbroder och modersyster.

5 §. Äro eij the till; tå äro faderfaders faderfader och faderfaders fadermoder; faderfaders moderfader och faderfaders modermoder; fadermoders faderfader och fadermoders fadermoder; fadermoders moderfader och fadersmoders modermoder; moderfaders faderfader och moderfaders fadermoder; moderfaders moderfader och moderfaders modermoder; modermoders faderfader och modermoders fadermoder; modermoders moderfader och modermoders modermoder.

6 §. Äro eij the till; tå äro samkulla eller sunderkulla barnabarn: delen the arfwet sin emellan kullatals, som förr är sagdt.

7 §. Äro eij the till; tå äro faderbroders eller fadersysters, moderbroders eller modersysters barn, som eliest kallas för syskonebarn.

3 §. Äro eij the till; tå äro faderfaders och fadermoders, moderfaders och modermoders bröder och systrar.

[ 62 ]9 §. Ehwarest som twistas i slächtene antingen uti bakarf eller sidoarf; eller i bakarf och sidoarf sin emellan; tå tage then som then döda til leden närmast är, altsamman, och gifwe intet ut til the andra af slächtene; med mindre thet äro then dödas brystarfwingar, eller samsyskon och theras barn: ärfwen the som förr är sagdt.

10 §. Äro the til leden jämskylde; gången tå bakarfwingar för sidoarfwingar.

11 §. Äro bägge som twista sidoarfwingar, och uti lika led, men olijka gren; tage tå then arfwet som af närmare gren och ättlägger, stam och förfäder med then döda kommen, och gånge then ifrån, som längre är i bakarf.

12 §. Äro the både til gren och leder jämskylde; warin tå samarfwingar: och om then döde, eller arfwet, som effter honom delas skall, under landsrätt lyder; tagen tå thes dödas fädernes fränder dubbelt emot thes mödernes fränder, och faders fäderne dubbelt emot thes faders möderne, och thes moders fäderne dubbelt emot thes moders möderne: så at ehwarest thet emellan fäderne och möderne, närmare eller fiermare i slächtene twistas; bekommen tå the å fädernet, ware sig man eller qwinna, en eller flere, hel- eller halfslächting twå delar; och the å mödernet en trediedel: men äro the å samma sido; niute tå man dubbelt emot qwinna, och samslächten tre delar emot halfslächten.

13 §. Hörer then döde, eller arfwet, som skifftas skall, under stadsrätt; tage tå halft hwarthera så å fäderne som möderne, så man som qwinna: doch halfslächten i staden som å landet eij mera än fierdung emot samslächten.

14 §. Är någor med then döda i twäggiehanda måtto, å fäderne och å möderne skylder; såsom the ther kallas dubble syskonebarn; niuten the tå therefter sin arfsrätt.

15 §. Gitter ingen sin arfwerätt och skyldskap med then döda klarligen bewisa; tillfalle tå arfwet konungen, som förr är sagdt, och framdeles widare förmäles.


VI. Capittel. Huru ärfwas skall när twenne eller flere, som hwars annars arfwingar äro, å samma tid genom döden afgå, så at man icke wet, ho annan öfwerlefde.

1 §. Nu föllies åt i ett skep, man, hustru och barn, och förgås tå skepet; eller åka the alle i en wak; eller brinna the uti ett [ 63 ]hus; eller faller hus öfwer them; eller kommer watnflod och fördränker them; eller faller fiende in i landet och dräper them alle i sänder; eller blifwa twenne, som hwars annars arfwingar äro, slagne i strid, eller af röfware; eller skilias the eliest åt lefwande, och spörjes sedan döde; eller genom siukdom eller hwariehanda händelse dö, och wet man eij hwilken i thessa eller andra slika händelser then andre öfwerlefwat; gånge tå hwar och en til arfs effter sin skyldeman uti thet gots han effter sig lemnat.

2 §. Är moder död, och dör sedan fader med barnen, wari sig ett eller flera, och wet man eij ho af them först afled;[41] tagen tå fädernes fränder allena then andel som fadren tilhörer; men af barna mödernet och annan ägendom tagen fädernes arfwingar fädernes, och mödernes arfwingar mödernes lott. Sammaledes, när fader är död, och modren sedan dör med ett barn eller flera, och wet man eij wist, ho af them först afled, moder eller barn; gången tå mödernes fränder til hennes andel, och barna arfwet skifftes emellan them och nästa fädernes fränder, så att hwarthera sin lott bekommer som förr är sagdt. Men öfwerlefwer then ene then andre; ware han tå thes arfwinge, och hans arfwingar ärfwen honom.


VII Capittel. Om barn födes dödt; eller för fyratijo wekor; eller effter; och om hustru säger sig hafwande wara.

1 §. Dödtfödt barn må eij ärfwa. Men säger moder eller hennes arfwingar barn wara lefwande födt, och barnets fädernes fränder ther till neka; gifwes tå i brist af flera witnen, en allena fullt witsord, ware sig man, eller qwinna, som wid födslen tilstädes warit, när emot thensamma intet laga jäf är: säger then barnet lefwande födt wara, och modren, eller hennes arfwingar som tå jämwäl ther hos warit, thet med ed besanna; ärfwe tå barnet fader sin, moder barn sitt, och hennes arfwingar henne. Faller något annat arf mädan barnet ännu i moderlifwet är, eller sedan thet födes, och innan thet dör; wari tå lag samma. Hafwer ingen utan modren, eller någon af hennes slächt när warit tå barnet föddes; gifwes tå henne och hennes arfwingar i thet måhl intet witsord, Dör ock modren igenom födslen, och barnet henne något öfwerlefwer; ärfwe thet tå moder sina, och barnsens arfwingar barnet.

[ 64 ]2 §. Födes något barn för fyratijo wekor så bittigt, eller i synnerhet efter fyratijo wekor så sent, att mannen eij kan pröfwas wara fader til samma foster; wari tå thet eij eller hans arfwinge. Pröfwe dock domaren i sådana måhl granneliga, att barn eij må utan fullgoda skiäl från arf slutas.[42]

3 §. Nu dör mannen, och hustrun befinnes effter honom hafwande wara; niute hon tå sitt underhåld af bo oskiffto, så länge hon hafwande är, ehwad barnet sedan qwickt eller dödt födes. Säijer hon sig hafwande wara, och synes thet eij straxt å henne; ställe tå borgen för sig, om hon will sitt uppehälle af bo oskifto niuta. Kan thet sedan pröfwas, att hon sådant falskeligen föregifwit; eller föder hon barnet senare, än att thet för mansens arfwinge räknas må; gälde tå åter hwad hon af mansens andehl i boet til födo sina niutit, eller försatt hafwer, och böte som för annat bedrägerij.


VIII. Capittel. Om then må ärfwa, som annan dräper.

1 §. Ingen må annan sig til arfs dräpa, utan ware then som drap, och alle the som af honom i ätten nederstiga, och för hans skull elliest kunnat til arfs komma, skilde ifrån alt arf effter then döda; ther icke klarligen bewisas kan, att dråpet igenom full wåda och aldeles utan dråparens willia, eller någon hans brotsliga tilskyndan timat är; hafwe han tå hwarken för sig eller sinom något arf förwärkat.

2 §. Dör något och lemnar hustrun effter sig hafwande; blifwer hon eller fostret, eller både hon och fostret af mansens arfwingar dräpne, eller förgiorde; eller hon så illa handterad, at fostret therigenom förgås; och kan thet klarligen bewijsas; ärfwe tå barnet fader sin, och modren sitt barn, och hennes arfwingar henne: men mansens arfwingar waren skilde ifrån alt arf; eller bären thet åter, om modren hade thet utgifwit förr än hon wiste sig hafwande wara.

3 §. Dräper man hustru sina, ware sig med wilia, eller utan upsåt att dräpa, men doch igenom groft förwållande; är tå huset i thet stånd som thet war tå the i ächtenskap sammankommo, och hafwer hustrun något ansenligit eller större delen af boet med sig infördt, hafwe han tå förwärkadt allan then gifftorätt, som han eliest [ 65 ]theruti ägde, och tagen thet hennes arfwingar allena; och skifften sedan thet öfriga med honom effter lag: men är boet mycket förbättrat eller förwärrat; undanskifften tå hustruns arfwingar hennes andehl i boet som thet tå står; och niuten sedan jämwäl then del som hon war gifwen och gifft till, samt morgongåfwan när then i lösören gifwen är, och böterne för henne, af mansens andehl. Kan thet ock rätteliga bewisas, att boet igenom mansens slöserij eller enskijlta förwållande så förwärrat är, att hustrun mera med sig i huset infördt, än effter, boetz beskaffenhet då för tiden, å hennes dehl kan belöpa; utmätes tå icke thess mindre af oskiffto, all then förmögenhet som hon med sig infördt, så länge något i boet finnes; blifwer tå något öfrigit gången jämwäl hennes arfwingar med mannen deruti til skifftes, och sedan morgongåfwan och böterne för henne af hans del. Dräper ock hustrun sin man; wari lag samma, och hafwe hon thertill förlorat sino morgongåfwo: så må eij eller then, som then andra dräper, hafwa att fordra någon fördel af oskiffto. Hafwa the barn samman, som omyndige äro; tage tå then theras arf i sin wärjo och förwaltning, som thertill lagligen förordnad, eller med barnet närmast skyld å thens sida som skadan led: dör ock thens son eller dotter, som således dräpen wardt, och hafwer icke barn effter sig; niute tå hwarken fader eller moder som skadan giorde, eller theras nederstigande af slechten, som sin arfwerätt igenom dråparen eliest äga skulle, något af thet arf, som samma barn effter sin dräpne fader eller moder niutit: men är något annat arf eller aflinge samma barn tillfallit; hafwe tå theruti sin rättighet icke förwärkat.

4 §. Agar fader eller moder barn sitt, så att thet therigenom dör; eller dräpa the thet eliest igenom hwarjehanda grof förseelse; wari tå then, som til barnets död orsak är, skilder ifrån alt arf, undantagno när moder kan emot sin wilia och af olycka ligga ihiäl barn sitt, tå miste hon eij arf, med mindre then giärning pröfwas genom oförswarlig wårdslöshet sig tildragit. Hafwer barnet, som således omkom, sam- eller halfsyskon, eller ock andra närskylta fränder, som til then olycka oskyldige äro, och härflyter eij theras arfsrätt ifrån then brotsliges, tagen tå the arfwet.

5 §. Äro twänne hwars annars arfwingar, och dräpa the hwarannan uti wredes mode; ärfwe tå ingenthera then andra, fastän en af them then andra öfwerlefwat, utan tagen theras arfwingar hwar och [ 66 ]en effter sin skyldeman then rätt som honom lagligen tillhör. Kan thet bewisas att then ene then andra drap uti laga lifznöd; och hafwer han honom öfwerlefwat, eller är med honom å samma tid så omkommen, att man icke wist wet, ho then andra öfwerlefde: tage tå then oskyldige och hans arfwingar arfwet effter then brotzliga.


IX. Cap. Om them som igenom grofwa missgiärningar sin arfsrätt förwärka; och om landsflycktig mans och thes barns arf.

1 §. Förer något afwogan skiöld, eller beträdes med förräderij och onda stämplingar emot konungen, thet konungsliga huset, och fäderneslandet, therom i Högmålom skils; hafwe han förwärkat för sig och sina arfwingar all then ägendom i löst och fast, arf och aflinge, som honom tå enskijlt tillkommer, och tillfalle thet altsamman konungen: men faller något arf sedan han sakfält är, som han eliest hade warit berättigad till; tagen thet tå the andre thens dödes närmaste arfwingar.

2 §. Warder någor fälter till ewärdelig landsflychtighet; eller rymer af landet för någon grof missgiärning; then må eij något arf taga medan han således flychtig är, eij eller the barn som han then tiden aflar. Tagen dock andre närmaste arfwingar thet arf som imedlertid kan falla, när the full borgen therföre sättia, på thet, om han frid får i sina dagar, och konungen will honom thet arf förunna, han och thes barn thet tå fullkomligen måge återbekomma. The barn som honom födde blifwit, eller han aflat hafwer förr än han landsflychtig wardt, mågo theras fulla arfwelott oförkränkt niuta, ehwad han frid får, eller eij.

3 §. Är någor allenast till wiss tid landsflychtig dömder, stånde tå hans gots och arf honom tilhanda, till thes han återkommer; men niute dock imedlertid af räntan och afgälden hwad som öfrigit wara kan, sedan hans hustru och barn theraf sitt nödiga underhåld bekommit hafwa.

4 §. The som falla ifrån wår rätta evangeliska, till en willfarande tro och lära, niuten aldrig något arf, rätt eller rättighet i Swerige, så framt the sig icke ångra och omwända, och få konungens nåd. Sammaledes om någor af främmande lära sätter sig här i landet att bo, och låter emot Kyrkioordningen sina barn uti en förbuden gudstienst upfödas; niuten tå samma barn hwarken arf eller burskap i Swerige, ther the sig eij till wår rena christeliga lära omwända.


[ 67 ]

X. Cap. Om utrikes arfwinge, och thens arfsrätt som öfwergifwer sitt fädernesland och sätter sig neder att bygga och bo å utländska orter.

1 §. Hafwer någor utrikes arfwingar å then ort boende, hwarest swensker man intet arf niuter; niuten tå eij eller the något arf i Swerige, utan tagen then dödas inrikes arfwingar samma arf: hafwer then döda inga inrikes arfwingar; tage tå konungen altsamman. Är utrikes arfwinge thess dödas son eller bröstarfwinge, och will sig här i Swerige nedersättia att bygga och bo, samt ställer innan natt och åhr, sedan arfwet föll, borgen för sig, att han här stadigt och framgent skall förblifwa; tage,tå han arfwet. Bor utrikes arfwinge å then ort, hwarest swensker man arf niuter; tå niute ock han arf här i Swerige, om han sätter sig här neder att bygga och bo: wil han utrijkes förblifwa; tage tå eij mera än hälfften af arfwet; thet öfriga tage konungen. Kommer eij sådan utrikes arfwinge innan natt och åhr sedan arfwet föll, och med fulla skiähl lagligen bewisar att han är rätter arfwinge; tagen tå andre thens dödas närmaste inrikes arfwingar samma arf, om the inom trij månada dag effter natt och åhr sin rätt lagligen bewaka: äro inga inrijkes arfwingar till, tage konungen altsamman, som förr är sagdt.

2 §. Öfwergifwer någor sitt fädernesland Swerige,[43] och sätter sig aldeles neder att byggia och bo under fremmande herrskap; niute eij eller han till thet arf som sedermera i Swerige falla kan, större rätt än andre å samma ort boende uthrijkes arfwingar: flytter han å nyo i landet igen: här att byggia och bo; niute tå samma rätt som andre inrijkes arfwingar till thet arf som effter then tiden kan falla. Hafwer han barn, och blifwa the i landet qwara, när föräldrarne begifwa sig här ifrån; wari tå theras rättighet them aldeles obetagen. Taga föräldrarne them med sig utländes, mädan the omyndige äro; och flyttia the innan natt och åhr sedan the myndige blifwit in i landet igen; niuten tå samma rätt som the hemma warande barn. Flyttia the eij in i landet förr än effter besagdan tid; ägin the tå sedan å thet arf ingen talan, som fallit medan the utrikes woro. Aflar någor barn utländes; föllien the tå faders sins willkor, och niuten här i Swerige intet arf; utan the, eller fader med them kunna flyttia hijt i landet igen; tagen the tå thet arf som them effter then tiden kan tillfalla.


[ 68 ]

XI. Cap. Huru och för hwilka orsaker fader eller moder måge giöra barn sitt arfwelöst.

1 §. Nu will fader eller moder göra sitt barn arfwelöst; giören tå thet skriffteligen, eller munteligen med tweggia manna wittnom, och gifwen tillkänna orsaken som them thertill drifwit hafwer: såsom, om son eller dotter hafwer burit hand sina på fader eller moder med wrede; eller undsagdt och stådt them effter lifwet; eller aldeles afklädt sig then wördnad the them skyldige äro, och them i ord eller giärningar ett otillbörligit föracht bewijsat; eller them utan skiäl med otidiga rättegångar omfördt; eller för någon grof sak som theras heder och ära angår, obewisligen angifwit eller anklagat; eller utaf arghet förledt och förfördt them till thet, som them til lif, heder eller ära kunnat skadeligit wara.

2 §. Sammaledes om barnet kunnat, och doch icke welat sin fader eller moder uti thess siukdom skiöta; i thess fattigdom nära; i hwariehanda olycka, och hälst lifsnöd hielpa; eller utur fängelse, ther någonthera hos fienden fången woro, förlossa.

3 §. I lika måtto; om son eller dotter emot föräldrarnes willia gifwer sig till fördärfweligit, oärligit och beryktat sälskap; tager sig sådan handtering och lefwerne före, som föräldrarna och slächten till wanheder länder; eller begår stora och grofwa missgiärningar, som ära och lif angå.

4 §. Förser sig dotter med lägersmål; stånde tå i faders eller moders macht, henne arflösan att giöra, som i Gifftomålom skils, ehwad then som henne lägrat hafwer, tager henne till ächta, eller eij.

5 §. Likaledes; om son eller dotter, wari sig uti sina föräldrars hus och bröd, eller ther utom, giffter sig emot faders och moders wilia och samtyckie, särdeles med beryktade personer; eller försuma the af föracht till föräldrarna, och utan bewisligit hinder, att höra och taga till gifftomålet theras råd; hafwi tå fader eller moder som til giftomålet eij samtyckte, macht att skilia ett sådant olydigt och wanartigt barn ifrån alt arf effter sig; ther icke för werldslig rätt bewisas kan, att föräldrarne utan skiäl och till sitt egit barns skada, thet ächtenskap welat förhindra.

6 §. Giöres någor arfwelös, och grundar sig eij sådant uppå fog och goda skiäl; wari thet ogilt, och skall ther granneliga [ 69 ]pröfwas, antingen föräldrarne af rättmätiga orsaker, eller af otidig wrede, och illwilliga menniskiors ingifwande thertill komne äro.

7 §. Nu hafwa föräldrar barn sitt arfwelöst giordt, och willia thet sedan återkalla, och brottet tilgifwa; stånde thet i theras macht, och giören thet tå skriffteligen, eller munteligen med trowärdiga manna wittnom.


XII Cap. Huru barn, som under trolåfning, lönskaläge, twegiffto, hordom och i förbudna leder aflade äro, mågo arf taga.

§ 1. Aflar någor barn i lönskaläge, och tager then förnedrada sedan til hustru; eller trolåfwar han sig med henne lagligen, och dör han eller hon förr än wigslen åkommer; eller låckar någor ena mö till lägersmål, och aflar barn med henne under ächtenskapslåfwen, och henne sedan motwilligen öfwergifwer; niute tå barnet samma rätt som annat barn af laggiffto säng. I lika måtto; om någor trolåfwar sig med twenne, och wiste ingenthera af hwars annars trolåfning, ehwad han tå aflar barn med sin första eller andra eller bägge fästeqwinnor; tagen tå the barn fullt arf, antingen ächtenskapet fullbordat warder, eller eij.

§ 2. Uti all trolåfning eller gifftomål, ther en man förbinder sig med twenne, och then senare fästeqwinna eller hustru öfwertygas, att hafwa wetat af then förra fästeqwinna eller hustru; tå äro the barn, som theraf födas, horobarn, och niuten intet arf hwarken effter fader eller moder; dock warin föräldrarne plichtige att upfostra them till thess the sig sielfwe nära kunna.

3 §. Samma lag wari om the barn som aflas i hordom; eller med then qwinna, som honom i blodet eller swågerlaget närmare är förbunden, än att them emellan ächtenskap må byggas; eller med skiökor, som berycktat lefwerne fördt hafwa,[44] och med lägersmål tillförene warit beträdda.

4 §. Uti twegiffto mål, ther ingenthera makan kunde weta förra makan wara i lifwet, och the thermed effter Kyrkiolagen förfarit hafwa; niuten the barn, som the tilsammans aflat hafwa, fullt arf, så effter fader, som moder.

5 §. Warder qwinna wåldtagen, och kan thet lagligen bewisas; [ 70 ]blifwer hon tå theraf hafwande; niute tå thet barn samma rätt, som barn af ächta säng.

6 §. Aflar någor barn i lönskaläge utan ächtenskaps låfwen, med mö eller änkia, som intet berycktat lefwerne fördt, eller med olofligit lägersmål i tilförene beträdd warit; thesse barn warin oächta; niuten doch både af fader och moder nödtorfftig födo och upfostring, effter hwars och ens willkor och lägenhet, til thess the sig sjelfwe nära kunna. Dör fader eller moder och lemnar intet effter sig; föde tå barnet then som effterlefwer, ehwad thet är fader eller moder, som sagdt är. Är fadren lösker man, och på ingen ort stadigt wistande; sätte tå borgen för sig eller ledes i hächtelse till thes han betalar til barnsens födo effter sina lägenhet.

7 §. Enär arf faller effter förenämde oächta barns fader eller moder, ehwad the barn ett, eller flera äro; niuten tå eij mer än tre daler effter fader och tre daler effter moder. Men är arfwet så ringa att ächta barn, neml:n son eij bekommer tolf daler och dotter sex daler effter landslag, och effter stadslagen hwarthera nijo daler effter fader eller moder; niuten tå oächta barn alls intet arf. warin eij eller i thet öfriga til något arf berättigade, utan till thet som faller effter theras egna ächta bröstarfwingar.

8 §. Händer thet så att oächta barn eller horobarn med tienst och slögder til förmögenhet komma kunna, och dö the sedan utan barn och bröstarfwingar; komme tå alt, hwad the effter sig lemna, them fattigom till godo å then ort the boende warit, så framt the inga andra rättelse och förordning therom giordt hafwa.


XIII Capittel. Om inventario och upteckning af thens dödas qwarlåtenskap.

1 §. Enär någor med döden afgår; tå skall then effterlefwande makan; eller om then eij till är, barnen, eller theras förmyndare, och ther the eij eller till äro, annor näster arfwinge på then ort, ther arfwet fallit och belägit är, all then effterlemnade ägendomen, i löst och fast, så richtigt och redeligen till anteckning upgifwa, som the med ede besanna kunna, intet undantagno af redbara medel, eller utstående wiss och owiss skuld, hwarjehanda fordringar och rättigheter, samt hwad hwar och en af arfwingarna med thet willkor förut bekommit, att thet framdeles på hans arf borde beräknas. Ther skola [ 71 ]ock edeligen upgifwas och antecknas sterbhusets skriffter, förskrifningar, böcker och räkningar, med alt som ther till hörer och lyder, aldeles effter thet stånd och wilkor, som thet war uti wid sielfwa dödsfallet; upföres ock therhos hwad som utaf samma gods och ägendom afgå bör. Finnes någor theremot hafwa något upsåteligen undandölgt, eller falskeligen upgifwit; plichte tå som för annor tiufnad.

2 §. Är arfskapet å landet belägit, och är then thet effterlemnar frälsesman, eller ofrälse i konungens tienst, eller eliest af förmöget wilkor; gifwe tå then effterlemnade makan, eller arfwingen, eller förmyndaren, häradshöfdingen i orten thet tilkiänna, som antingen sielf, eller igenom någon i thes ställe tilordnad, jemte en annan edsworen man af nemden thenna upteckning ofördröijeligen bewista och noga tilse skall, at alt behörigen i acht tages. Är han bonde; eller är sterbhuset af ringa willkor, eller häradshöfdingen eij så när wid handen; kalles tå thertil antingen länsmannen, eller en, eller twå af nemden, tillika med en annan beskedelig man af nästa grannar, som upteckningen skriffteligen författa kan med theras namn och bomärken som theröfwer warit. Faller arfwet i staden; anlite tå then effterlemnade maken, eller arfwingen, eller förmyndaren, som under stadsrätt lyder, borgmästare och råd therom, och förordne the strax thertill twänne eller flera redeliga män, eftersom sterbhusets beskaffenhet thet fordra kan. Wari dock adelen så å landet som i städerne obetagit, att kalla och bruka några af hofrättens medel, eller andra, effter theras behag och godtfinnande, wid sådane upteckningar och arfskifften.

3 §. Upteckningen på all ägendomen effter then döda må icke längre upskiutas, än til thet högsta tre månader effter dödsfallet; hwaruppå hofrätterna och andre domare på landet och i städerne noga upsicht hafwa böra. Men äro therwid the omständigheter, som intet upskåf med upteckningen tåla; låte tå thesse förenämde, när the therom anlitas, alt, effter som nu .sagdt är, utan drögsmål uptecknas; eller, om thet icke strax skie kan, förseglas, eller i förwar och säkerhet sättias, til thess upteckningen så snart thet sig giöra låter, kan fullbordas: doch lämnes domaren fritt, hwad han til sterbhusets behof och nytto nödigt pröfwar.

4 §. Är boet widlyftigt, eller så beskaffat, at thet icke så strax eller innan förenämde tid kan upteknas; och anhåller then som thet [ 72 ]upgifwa bör, om något upskåf; förelägge tå domaren wiss dag och tid thertill, effter som han thet nödwändigt pröfwar: dock må ingalunda sådant upskåf til andras förfång och utan thes wigtigare orsaker tillåtas: hafwe imedlertid domaren noga inseende therå, att intet af thy godse må förkomma eller förderfwas.

5 §. När ett bo således noga uptecknat är; låte tå then öfwerlefwande maken, eller arfwingen eller thes förmyndare wid nästa ting å landet, men inom tredie rådstugudag i städerne thet intekna, och en afskrifft af samma uptekning uti rättens förwaring ingifwa. Men the af adelsståndet inlägga then i hofrätten inom 6 wekor effter thet then är förrättad. The upteckningar af boet som således i rätterna inläggas, kunna förseglas af them, som theröfwer warit hafwa, och oupbrutna sedan i rätten förwaras, til thes therpå wid laga tillfälle kan fordras.[45]

6 §. Försumar sig then effterlefwande maken eller arfwingen, richtigt och i rättan tid all boets förmögenhet således att upteckna, som nu sagdt är; böte tiugu daler, och domaren läggin honom en annan wiss tid före til upteckningens förrättande: försumas then; böte femtio daler: sker thet eij, tå tredie gången tid thertill förelagd blifwer; böte hundrade daler; och sättie tå domaren ägendommen under qwarstad, och låte then upteckna. Finnes arfwingen imedlertid hafwa nyttiat, eller til andras förfång, ägendomen, eller någon del theraf förwaltat; niute tå ingen uptecknings rätt mera til godo, utan sware till fulla giälden, ehwad then tilgrepna ägendomen thertil förslår, eller eij, War arfwingen omyndig, tå arfwet föll, och förser sig förmyndaren på sätt som nu sagt är; wari arfwingen saklös, när han på ed upgifwer alt thet han af arfwet niutit; och betale förmyndaren the föresatta witen af sino egno gotse.


XIV Cap. Hwad som af bo oskipto bör afgå, förr än skiffte må ske.

1 §.Nu är alt som i thens dödas bo finnes rätteligen upteknat; afskilies tå therifrån alt thet gods som androm tilkommer, och utgifwes utan afkortning: som äro konungens och thes kronos inkomster, eller hwad thet är som til thet gemena bästa hörer; kyrkio-, scholo-, [ 73 ]hospitals, och alla slika medel som under thens dödas förwaltning stått; så ock thet som är länt, eller til förwaring anförtrodt, om thet tå är i boet behållit; jämwäl under hans förwaltande satte barnapenningar; bolagspenningar; bortstulne saker them ägaren kan i boet igenfinna; wilkorligen gifne gåfwor som återbäras böra wid gifwarens död; lefwererade men icke borgade saker eller penningar att kiöpa något före att [ͻ: åt] androm, eller androm at tilställa, om the kunna bewisas och igenfinnas i boet, med mera sådant.

2 §. Gånge sedan af boo oskiffto en skiälig, och ther något jäf är, af domaren pröfwad och gillad måttelig begrafnings omkostnad effter hwars och ens stånd och wärde.

3 §. Sammaledes gånge morgongåfwa och testamente så å landet som i staden af thens andel som gifwit hafwer, sedan giäld guldin är.

4 §. Hafwer enthera maken under warande ächtenskap med bägges theras andel i bo oskiffto sin enskijlta gäld och skuld betalt; tå bör hwad af then oskyldiga makans andehl thertill är tagit samma maka eller thes arfwingom wid skifftet utaf thens andras andel ersättias och godtgöras: dock med förbehåll af andras bättre rätt och förmon.

5 §. Nu hafwer enthera maken försålt thens andras odaljord til sin enskijlta nytta; sättin tå wid delningen honom som miste eller thes arfwingom jämgodt wederlag af sina odaljord i stället igen. Är jorden til bäggetheras nytto föryttrad; förnöije tå then maken som then andras arfwejord til godo niutit, honom eller hans arfwingar af sin andel så mycket igen, som han eller hon effter sin gifftorätt i boet kommer att swara före.

6 §. Finnes i sterbhuset ingen jämgod obeswärad jord eller annan ägendom, hwarmed then föryttrade återgiäldas kan: är tå hustruns jord med hennes egit samtyckie såld; wari hennes egen skada thet som kommer at brista: är jorden henne oweterligen eller utan hennes bewisliga samtyckio såld; söke tå hon eller hennes arfwingar, ther hon före mannen död är, innan natt och åhr effter hennes död samma försålde arfwejord med laga dom igen, af then som henne olagligen kiöpte eller i handom hafwer. Men är theraf något kommit til bäggietheras bos nytto; behålle tå hustrun eller hennes arfwingar hennes andel theruti, som förr är sagdt.

7 §. Eij må någor arfwinge til arfwet träda, eller om the flere [ 74 ]äro, thet sin emellan skiffta, innan all witterlig gäld är guldin som förr är sagdt: giör thet någor; sware tå til fulla gälden, ehwad arfwet warit litet eller mycket, och stånde i thy måle uti skuldfordrarens macht, at söka för sin fordran ehwad han will hela sterbhuset, eller then af arfwingom, som honom kan lägligast falla.

8 §. Yppar sig then dödas giäld sedan arfwet effter honom är skifftat, och war then när delningen skedde aldeles okunnig; waren tå arfwingarne befriade, när the effter giord uptekning öfwer boets förmögenhet samt richtig delsningslisto med swornom ede ifrån sig lefwerera alt hwad the emottagit; eller, ther thet woro förskingrat, tå thes rätta wärde, jemte alla the wanliga och bewisliga räntor som ägendomen af sig kastat, när arfwet togs: doch utan ränta och winning på samma räntor, samt oberäknat, hwad arfwingen med sin flit och försichtighet therigenom eliest förtienat; niute ock arfwingen för all bewislig omkåstnad och nyttig förbättring en skiälig wedergällning.[46]


XV Cap. Huru arfwingar emellan förhållas skal, när the i oskiffto bo sammanlefwa.

1 §.Sedan sterbhusets förmögenhet rätteligen är uptecknad, och gäld betald, stånde tå uti arfwingarnes, eller theras förmyndares behag, om the omyndige äro, ehwad the i bo oskiffto lefwa, eller straxt skiffta willia; doch så, att thet utan någors förfång sker.

2 §. Åsämjes them att lefwa i bo oskiffto; upsättien tå sina bolags wilkor skriffteligen, i twänne goda mäns närwaro: försummas thet; stånde tå til theras egit äfwentyr, ehwad boet igenom thens enas flijt och arbete förbättras, eller igenom thens andras lättia och förseende förwärras kan. Omyndigas [ͻ: Omyndiga] barns rätt blifwe ock oförkränkt, til thes the sina laga förmyndare bekommit hafwa.[47]


XVI Cap. Huru arf skifftas och utdelas skall.

1 §.Willia en eller några af arfwingarna til skiffte träda, och the andre thet wägra eller uppehålla; ålite tå then som skiffta will, domhafwanden å orten, ther sterbhuset är, och förelägge han samteliga arfwingarna wiss tid att sammankomma, til then ort, hwarest [ 75 ]skifftet ske bör. Komma the hwarken sielfwe, eller någon theras laga fullmächtig til föresagdan dag; eller är någor å så långwägad ort stadder, att intet bud inom föresattan dag kan till och ifrån honom komma; förordne tå rätten någon som förträder thes rätt och ställe wid arfsdelningen: doch så, att honom, som frånwarande är och laga förfall hafwer, lemnas tre månader sedan han therom kundskap bekommit, lagligen therå att tala.

2 §. Dör enthera af föräldrarna, och lefwer then andre med bägges thera barn effter: äro barnen myndige, och begära theras andel i arfwet; eller pröfwar domaren, tå barnen omyndige äro, icke rådeligit wara att låta arfwet hos fader eller moder längre innestå; wari tå then arfwet i handom hafwer, plichtig thet at utgifwa, innan then dag som domaren förelägger. Träda fader eller moder i annat giffte, och icke först afwitra sina barn; plichten som i Gifftomålabalken förmäles.

3 §. Alt arfskiffte så å landet som i städerna förrättas på lika sätt uti redeliga och trowärdiga mäns närwaro, som tilförene om boets uptekning stadgat är.

4 §. Thesse män skola alt arfwet fast, eller löst, redbart, eller utestående skuld, uti så lika lotter emellan arfwingarna läggia, att ingen therigenom må blifwa förfördelad; ock niute tå hwar och en thet som honom medelst lott kan tillfalla; med mindre arfwingarna emellan, om the alle myndige äro, åsämjas kan, utan lottande sina andelar att taga: hwilket wari tå äfwen så gilt, som hade hwar sitt med lottande undfångit. Ther omyndige arfwingar äro, må intet arf utan lottkastning skifftas: sker skiffte annorlunda; wari thet ogilt, såwida then omyndige thet i laga tid, sedan han myndig warder, klandrar.

5 §. Hafwa föräldrarne bägge eller enthera sinom barnom något förut gifwit i fast eller löst; warde tå thet som gifwit war, å hwars och ens arfslott beräknat, när the framdeles til arfs träda effter fader eller moder: doch så wida thet gifna i anseende til boets wilkor pröfwas af något wärde wara; och att föräldrarne hwarken skriffteligen, eller med wittnen munteligen annorlunda förklarat sin wilia; eller att barnen elliest gitta bewisa gåfwan wara owilkorligen gifwen.[48] Ther ock thet gifna kommer att beräknas barnomen; bör then theraf niutne [ 76 ]räntan eller nyttan ther under icke förstås, som i Gifftomålom stadgas i 14:de capitlet. .

6 §. Bekosta föräldrar uppå en eller flera af barnen något ansenligit til resor. bröllopskost, eller eliest utom theras nödtorfftiga födo, kläder och »uptucktning; stånde them tå fritt, mädan the bägge lefwa, att förordna, antingen thet skall på arfslotten beräknas, eller eij.

7 §. Uti fast ägendom på landet, ther fader eller moder intet wist förordnat, huru med hwarthera jord skall effter theras död emellan barnen utan någontheras förfång förhållas; hafwin tå bröderne tagelotten för systrarna, både i fäderne och möderne; och äldste brodern eller hans manlige bröstarfwingar för the yngre bröder, dock i fädernet allena. Lotterne skola således läggas och jämkas af goda och opartiska [49]thertill förordnade män, att wärdet är til nyttan aldeles jämngodt i thet fasta, eller ther något brister, upfylles tå med penningar och[50] andra lösören. Blifwa flere delachtige i- en sätegård eller jord, som icke wäl delas eller klyfwas kan; uthlöse tå then som större delen, eller eliest större rätt och förmån äger, the andra effter mätismanna ordom. Samskylde äga också tagelott för them som halfskylde äro: men är thet fädernes gots; hafwe halfbroder å fädernet tagelott för samsyster: och ehwarest flere samarfwingar äro; ägin the å fädernet, til fädernes, och the å mödernet til mödernesgotsen tagelott. Är thet aflinge; hafwin the å fädernet tagelott för them å mödernet. Sämjes sedan the andre arfwingar icke annorledes, åtskillies tå the med lottkastning som förr är sagdt.

8 §. All ägendom som i städerne till arfs faller, stånde under lottande allena, ehwad thet är broder eller syster, fast eller lös ägendom; therutinnan må ingen tagelott gifwas.


XVII Cap. Om jämkning när någor klagar sig wanlottad wara; eller af entheras lott någon dehl, eller altsammans afgår.[51]

§ 1. Nu förmenar någor, sedan arfskiffte lagligen förrättat är, sig therutinnan wara för när skedt, och begärer att med honom jämkas må; ansöke tå domaren therom å landet, inom natt och åhr, och [ 77 ]i staden, inom tre månaders tid, sedan skifftet skedde: och tilordne han twänne goda män som samma arfskiffte öfwerse. Pröfwes tå then giorde klagan wara skiälig; tå skall arfwingarna emellan så jämkas, att lotterne icke rifwas; utan then som för när skedt, bekommer sin tilbörliga fyllnad af the andra medarfwingar, som sedan til säkerhet i längden, kan af domaren skärskådas och stadfästas.

2 §. När sålunda en gång lagligen med alla arfwingarnes samtyckio befinnes wara jämkat och stadgat; wari thet tå ständigt, och gånge eij sedermera til ny jämkning. .

3 §. Giöres något af arfwet någrom på hwarjehanda sätt, utan thess förwållande, twistigt;[52] gifwe han thet strax när klandret begynnes, i tid sina medarfwingar tilkiänna, och waken så the tillika med honom i saken: förmå the thet eij lagligen wärja; upfylles tå thet som afgår, effter hwars och ens andel, men lotterne rifwas eij, som förr är sagdt. Försumar någor sin rätt i slika mål således att bewaka, och sina medarfwingar tidig kundskap therom gifwa; hafwi sielfwe skadan.[53]

4 §. Går någrom thes hela lott eller bästa delen ifrån, så att thensamma icke kan genom jämkning med annat jämngodt upfyllas; tå skall arfwingarna emellan å nyo lottläggas och skifftas:[54] war någon sätesgård och byggnad på then afgångne lotten, och then som lotten fångit, hafwer något therföre til the andra uti förra delningen utbetalt; upfylles honom tå thetsamma igen wid then nya delningen, effter hwars och ens andel; med mindre thet befinnes honom eliest therföre blifwit förnögd, antingen til fullo, och hafwe han tå intet widare att fordra; eller till en del, och warde then tå uti nya delningen afdragin. Men hafwer han sielf sin afgångne lott[55] med bygnad eller eliest förbätrat; äge han wid then nya delningen ingen rätt therpå att tala. Men är någon utaf the behåldne lotter märkeligen [ 78 ]af sin ägare förbättrad, särdeles med byggnad på sätesgård, eller. ägors uptagande[56] komme hälst[57] samma förbättring wid nya delningen[58] then förra ägaren som förbättringen giordt, eller thes nästa arfwingar til godo, så att han eller the måge, om the wilia, taga then lott, som then förbättrade gården blifwer lagd uppå; eller om allenast en sådan förbättrad sätesgård är öfrig; hafwe tå ägaren, som förbättrade, macht the andra i boet delachtiga med umägor och[59] penningar att utbyta eller lösa, och gånge sedan mellan the öfriga arfwingar til delnings,[60] som förr är sagdt. Wid nya lottlägningen[61] bör gårdzbyggnad och ägor således anses, som the woro när förra lottläggningen och delningen skedde. Och hafwer altså någor[62] sin förra lott genom egit wållande förwärrat; komme thet honom eller hans arfwingar til last. Uti alla måhl, ther något af enthera eller flera lotter, litet eller mycket[63] afgår, och kan thetsamma således igen upfyllas, att lotterna kunna igenom jämkning jämngode giöras; ther skall then förre lottläggning intet brytas.


XVIII Cap. Om klander i arf.

1 §. Twistas emellan them som ärfwa wilia, hwilkenthera then döda skyldare är; bewise tå hwarthera sin skyldskap in för rätten, och gånge then til arfwet som skyldast pröfwas. Talar eij någor närmare utländsk arfwinge lagligen på arfwet innan åhr och dag, sedan det föll, behålle tå then som i handom hafwer. Men kan rätter arfwinge laga förfall hafwa, som honom hindra sin rätt att bewaka, tå effterlåtes honom innan sex månaders dag sedan samma hinder uphöra, them in för domaren framföra och bewisa.

2 §. Är rätter arfwinge inrikes man,[64] dock så långt borta boendes, att han om arfwet eij så noga kundskap kan hafwa; eller är han utrikes i konungens eller sine ärender stadder: wet man tå ho, och hwarest han är; gifwen tå the af slächten som wid handen äro, [ 79 ]wid wite tilgiörandes domaren i orten[65] om thet arffall tilkänna, och domaren gifwe sedan arfwingen therom kundskap. Kommer han tå eij och talar på sitt arf innan natt och åhr sedan thet föll, hafwi sedermera therå ingen laga talan,[66] med mindre han å så widt belägna utrikes orter stadder är, att intet bud till och ifrån honom innan natt och åhr komma kan; eller att han eliest något laga förfall hafwer: kan tå honom intet öfwertygas, att han warit orsak til någon försumelse, och han gitter eden therom gånga; niute, om han inrikes är, tre månader, och om han utlandes är, åhr och dag, ifrån thet han thet weta fick.

3 §. Wet man ho inländsker arfwinge är, men icke hwarest han är wistande;[67] sätties tå arfwet under säkert förwar, till thess han kommer. Kan han tå med sin ed betyga, att han tilförene hwarken af arfwet wetat, eller therå tala kunnat; tage tå samma arf. Gitter han thet eij, eller kan honom öfwertygas, at han af arfwet förr wist eller weta kunnat, och hafwer sig äntå eij rätteligen angifwit; hafwe sin rätt förwärkat.

4 §. Wet man ingen laga arfwinge, och kommer eij bud af honom eller någon kundskap innan natt och åhr, som förr är sagdt: hemfalle tå arfwet til konungen.[68]

5 §. Then arfwinge som uti tjugu åhrs tid icke hafwer gifwit sina anhöriga i fäderneslandet om sitt tillstånd tilkänna, wari skild ifrån thet arf som således utan hans effterfrågan i tjugu åhr stådt opåtalt, ehwad förfall han tå will föregifwa.

6 §. Träder oskylder man igenom falskt föregifwande af skyldskap til arfwet; eller är han then döda skylder, och wiste dock annan närmare wara: kan thet sedan kunnigt och honom öfwertygadt warda; eller hafwer rätter arfwinge utan laga förfall sin talan försummat; wari så samma arf til konungen förfallit, och then som falskeligen thermed umgeck, gälde åter alt thet han theraf upburit, och plichte som för annat bedrägerij.


[ 80 ]

XIX Capitel. Om ens yttersta wilia och testamente, huru thet lagligen skall förrättas, och ho thet giöra må.

1 §. Alt testamente bör förrättas med klara ord tydeligen och til alla omständigheter fulleligen, uti goda mäns närwaro, som thertil witne äro, antingen skriffteligen, eller ther omständigheterna så fordra, munteligen. Sker thet skriffteligen; förrättes tå jemte namns underskrifft, med anteckning af tid och rum, när och hwarest thet giordt och underskrifwit blef, och att wittnen, edeligen ther så påfordras, kunna betyga, att the af testamentsgifwaren warit til wittne theröfwer kallade, och at han med godt och sundt förnufft för them förklarat sin mening therutinnan och wilia, aldeles wara sådana, som thet af them underskrefna och bekräfftada testamente innehåller och förmäler: doch stånde under hans fria utlåtelse, som testamentet skriffteligen hafwer upsatt, om han will witnen thes innehåld weta och läsa låta, eller eij: sker testamentet munteligen; kalles ock tå thertill tu eller trij witne likaledes, som sagdt är, fulleligen therom att witna och betyga.[69]

2 §. Warder någor å sådana ort stadder, att han inga witne wid handena hafwa kan, och sitt testamente likwäl wid sundt och fullt förstånd med egna hand upsätter, och thet med sine hands och namns underskrifft och insigle bekräfftar, så att therom intet skiäligt twifwelsmål är; tå niute samma testamente icke thesmindre laga krafft: men hade han eliest med egna hand sitt testamente upsatt, eller munteligen giordt, och honom sedan tid och lägenhet warit wittne theröfwer at kalla, och alt rätteligen fullkomna, men han sådant wiliandes aflåtit; hafwi tå thet ingen macht.

3 §. Ho testamente giöra will, han skall wara kommen til laga ålder, sig och sino, som i testamentet inflyter, sielfwer rådande, wid [ 81 ]godt och fullt förstånd, samt giöra thet af frij utlåtelse och wilia, utan twång låckande, och ens eller annans swikeliga förledande.

4 §. Om enkio, uti alt thet, som effter lag är tillåteligit, wari lag samma.

5 §. Hustru må ock med mansens råde och samtyckio af sinom rätt och andehl i boet testamente giöra. Nu wil mannen af egennyttighet, eller i andro måtto henne theruti wara hinderlig; tå stånde thet til domarens skiäliga ompröfwande.

6 §. Gifftwuxen jungfru, som til godt förstånd och wetenskap kommen är, och kan något förwärfwa, eller spara, hafwi ock macht, ändock hon under förmyndares wärjo är, att giöra testamente om thy som hon rätteligen äger, och effter lag tillåtes; så framt thet ock skier friwilleliga, utan förledande, och af skiäliga orsaker.


XX Cap. Om wilkorligit testamente.

1 §. Giör någor wilkorligit testamente; hålles tå samma förordning fullkommeligen och framgent til alla sina stycken och willkor, som således lagligen i testamentet upsatta och giorda äro, så wäl af them som först testamentet bekommit hafwa, som af theras effterkommande, uti hwilko slächte och led the ock wara kunna.[70]

2 §. Wari förthenskull hwarjom och enom tillåteligit, at giöra til sine slächts och huses heder och wälstånd, så wäl som i andra tilfällen, en ständig förordning; att barnen, eller the andre arfwingarna icke skola hafwa macht något således i testamentet lemnat gots, hus, fruchtbart capital och hufwudstohl, eller andra kosteliga lösöron, som igenom nyttiande icke förtäres, at dela, förminska, eller föryttra, utan man effter man låta sig nögia med theraf åhrligen flytande räntan.

3 §. Hwar någor af effterkommandom felar, och giör emot the wilkor, som testamentsgifwaren föreskrifwit hafwer; förfares tå med honom, som testamentet förordnar: eller ther icke något therutinnan i synnerhet förmäles; wari icke thes mindre plichtig effter lag och billighet testamentet att effterlefwa, att hans goda upsåt och wilia, som testamentet giordt hafwer, therigenom icke må komma at lida, eller testamentet therföre rubbas och mista sin krafft: hafwandes altså ingen större macht och rättighet uti willkorligit testamente, än sielfwa willkoren klarligen medgifwa och uttryckia: mågo icke heller andre, [ 82 ]såsom föreskrefne åtniutares skuldfordrare, eller mågar och sonahustrur begära och sökia annan rätt och förmon, än sielfwa testamentet effterlåter, och thes nyttiare uti theras lifstid åhrligen theraf kunnat och bordt hafwa.

4 §. Icke heller må någor åtniutare igenom sitt förseende eller brott förfördela andra uti samma testamente delachtiga, och the som med tiden, effter testamentsgifwarens föreskrefna wilkor, theruti hafwa någon rätt eller nytto att förwänta.

5 §. Nu kan thet hända, at the föreskrefna willkoren på något sätt ändas, så att eij widare i testamentet om samma ägendom stadgat finnes; tå gånge thet gots, rörligit eller orörligit, effter allmänna lagen, wid then sidsta åtniutarens tid så til arfs, som alt annat arf.

6 §. Blifwer eliest uti ett testamente skiäl utsatt och orsak til hans gynnande, som testamentet til godo åtniuta skall, och eij så kan befinnas; wari icke thesmindre testamentet efter hans wilia, som thet giordt hafwer, giltigt och fast[71]


XXI Cap. Hwad och huru mycket man må i testamente gifwa.

1 §. Ingen hafwi macht arfwejord å landet i[72] testamente at bortgifwa, ifrån hwem then ock til arfs fallit. Eij heller må[73] någor förordna huru med arfwejord effter hans död förhållas skall, utan allena föräldrar til sina barns nytto, fader[74] om fädernes, och moder om mödernes jord; dock at ingenthera af barnom therigenom för när sker, som framdeles stadgas.[75]

2 §. Nu hafwer någor bortbytt, försåldt eller förpantat sin arfwejord; eller är then genom hwarjehanda thes förwållande, skuld eller brott, med dom och utmätning, eller laga upbud och stånd kommen i annan mans hand: sätties tå wid delningen effter honom, innan testamente uttages, så mycken jämgod[76] jord och i så godt läge, eller ther ingen fast ägendom finnes, arfwejordens fulla wärde uti penningar och [ 83 ]lösören i stället igen; och hafwi ingen någon macht sina arfwingar theruti under hwarjehanda sken och konstande något förfång at giöra.

3 §. Byrdkiöpt jord må man eij eller til nästa arfwingars eller byrdamäns förfång genom testamente bortgifwa, men wäl thes wärde som hon är kiöpt före; och stånde byrdamannen fritt, innan laga stånd therå kommer, then jord för samma wärde at inlösa.

4 §. All förbättring som är giord på arfwe- eller byrdkiöpt jord må man bortgifwa; dock så att byrdeman fritt står then att inlösa och betala, som hon tå pröfwas wärd wara effter mätismanna ordom. Men skåden mätismän noga godsets willkor, och pröfwen så om then giorda förbättring nödig och nyttig warit, eller til lust, utan nöd eller nytta anwänd; och mäten then sedan thereffter. Nöijes eij han thermed som testamentet skall niuta, tå må han sådant afföra, eller thermed lagligen giöra som han bäst kan och gitter.

5 §. All aflingejord, och ärfde eller förwärfde lösören, må man effter landsrätt bortgifwa eller testamentera til hwem man will, egna eller fremmande, barn eller andra arfwingar, och hafwi ingen någon macht therå at tala. Under aflinge förstås alt thet man på hwarjehanda lofligit sätt kan wärfwa och föröka, så ock alle the räntor och inkomster som af ärfde eller förwärfde gods i bo inflyta. Men äro ther omyndige barn, som intet til födo och upfostran äga; tå skall them först effter stånd och wärde så mycket af aflinge och lösören lemnas, som thertil effter domarens ompröfwande erfordras, in til thes the sig sielfwa på tienligit sätt nära kunna; och gälle sedan testamente och gåfwo i thet öfriga.

6 §. Effter stadsrätt hafwi ingen, som barn och bröstarfwingar effterlemnar, någon macht, af ärfft eller förwärfft, rörligit eller orörligit gots, att gifwa eller testementera til androm, thet wari sig hans achta maka eller barn, mera än hwar siette penning. Hafwer han eij barn, utan inländske arfwingar; gifwe tå alt halfft. Äro eij barn, eller inländske arfwingar utan utländske allena; gifwe altsamman, när testamentet til någon inländskan giordt är: dock må ingen gifwa hus, tomt, gård eller jord, undan sina barn och inländska arfwingar, eller utländske, om the i landet inflyttia och ther byggia och bo wilia; utan på thet sätt, att barn eller arfwingar måge thet til sig återlösa innan natt och åhr. Samma lag wari, ther andre ståndspersoner äga tomt, gård eller jord i staden, eller innan stadsens mark och råmärken.

[ 84 ]7 §. Gifwer någor mera i testamente, än lag förmår; rättes tå testamente effter lagen, och hafwe sina krafft i allt thet som tillåteligit är.


XXII Cap. Om testamente i gäldbundne sterbhus; och om then som testamentet giör, eij wet at hans hustru hafwande är, eller att någor af thes barn tå lefwer.

§ 1. Dör man eller qwinna och är gäld effter; tå skall gäld af oskiffto gäldas,[77] innan testamente eller arf tages: hwad tå öfwerblifwer, kommer honom som testamente hafwer, eller rättom arfwinge effter lag til godo.

2 §. Nu hafwer man skiälig orsak at befara, thet then döde gäldbunden warit; men är sterbhuset, tå arf skifftas skall, eij fulleligen therom kunnigt; wet eij eller om man för then giäld kan befrias eller eij: angifwes tå sådant hos domaren, och pröfwe han granneliga hwad ther fara för gäld är eller icke. Finnes therom någon fara, tå må hwarken arf eller testamente uttagas, utan emot borgen för fullo wedergäld. Men finnes then gäld kunnig, och träder någor til arfs, innan then gäld guldin är; gånge thermed som i 19 [ͻ: 27?] cap. 8 § här effter[78] stadgas.

3 §. Fordras någor skuld, som aldeles okunnig war när arf och testamente uttogs; tå bör hwar och en återbära til skuldens betalning effter thy som han af arfwet mer eller mindre bekommit. Men har någor sitt undfångna arf eller testamente imedlertid förtärt, och gitter thet eij återbära, eller sin del i skulden betala; gälden tå the andre medarfwingar hela skulden, så långt thet tilräcker, som the af arffwet effter richtig upteckning undfått, therom i . . . .[79] widare förmäles.[80]

4 §. Nu dör någor barnlös, som förut genom testamente sin ägendom åt androm bortgifwit, och wiste han eij, att hustru hans effter honom, eller hans sonahustru war hafwandes; eller at hans frånwarande barn, son eller dotter, äntå lefwande war; ärfwe tå barn eller [ 85 ]barnabarn fader sin, ehwad the effter hans död födas, eller lefwande återkomma, och wari testamentet kraftlöst; med mindre theruti om sådan händelse annorlunda, och med tydeliga ord lagliga finnes förordnat.


XXIII Cap. Hwad then bör i acht taga, som testamente til

godo niuta, eller therå tala wil.

1 §. Hafwer någor fått testamente, ehwad han thet i sina giömo hafwer, eller warder thet honom eliest kunnogt; stämme tå innan tre månada dag effter hans död som testamentet utgaf, nästa arfwingar för rätta å then ort, ther thet gifne arf fallit eller belägit är: och förewise tå, eller kundgiöre i theras närwaro testamentet. Försummar han thetta förfallolös, och lemnar thet längre förtegat eller opåtalt; wari han tå sitt testamente förlustig. Men är han utrikes; niute tå samma tid och rätt som om utrikes staddan inländsk arfwinge i . . . cap. . . . urskils.

2 §. Nu kunna thes dödas närmaste skyldmän få testamentet under theras förwaring, och dölia the thet undan för honom som thet niuta skall: kan thet them fulltygas; gifwen åter alt thet gots och ägendom i löst eller fast som i testamentet war bortgifwit, och the swikligen sökt under sig draga; betalen ock thertil åt honom som testamentet bör niuta all tagin skada och kostnad, och stånden tiufsrätt effter thy som i Tiufsmålom skils.[81]

3 §. Hwar som rätt och skiäl hafwer at tala på något testamente giöre thet innan natt och åhr effter thes död som testamentet giorde; utan han kan hafwa laga förfall: niute tå förenämde tid ifrån thet at hans förfall uphörer, eller testamentet honom kunnigt blifwer. Pröfwar domaren thet jäf skiäligt; sättie tå then som testamentet niuta söker, nöijachtig borgen för thet han om händer får; eller stånde thet i qwarstad; eller i goda mäns händer och wård, til thes laga utslag theröfwer i rätten faller.[82]

[ 86 ]4 §. Them omyndigom förwaras natt och åhr, sedan the myndige blifwa, att tala på något testamente. Dö the uti theras omyndiga åhr; hafwen theras arfwingar samma tid ifrån theras död: och then utrikes stadder är, natt och åhr sedan han thet weta fick.

5 §. Eij mågo andre på något testamente tala, än the som wid testamentsgifwarens dödsfall äro hans laglige och näste samarfwingar: och hwad af them blifwer antingen samtyckt eller försummat; thet mågo hwarken fiermare arfwingar eller mågar och sonahustrur i framtiden och wid andra dödsfall påtala.

XXIV Cap. Hwem som barna förmyndare skall wara, them och theras gots, som the i arf fångit, at förestå; och huru han förordnas må.

1 §. Fader wari sina barns rätte målsman: dör moder och han i andra gifte träder; tagi tå barnens nästa mödernes fränder sig til råds, när något wigtigt angående barnen, eller theras ägendom, förefaller.

2 §. Dör fader, hafwi tå moder witsord att se före barnom sinom och theras godse, med nästa theras fädernes frända eller förmyndara råde. Går hon i andra gifte; ägi hon tå icke macht länger förmynderskapet förträda: hafwi doch sedan, som förr, inseende på sina barn, och wari närmast att hafwa them uti sitt hus och bröd, om hon så will, och icke laga hinder äro i wägen.

3 §. Nu äro föräldrarna döde; wari tå then barnaförmyndare, som the med fullt förstånd och witnom munteligen eller eliest i testamente skriffteligen ther til förordnadt hafwa.

4 §. Hafwa icke föräldrarna någon wissan förmyndare förordnadt; anträde tå then som skyldaster är förmynderskapet, såsom i Gifftomålabalken förmäles, så framt han thertil fallen är, som af domaren först pröfwas måste.

5 §. Will eij then som wederbör, förmynderskapet antaga, tilhålles han tå af rätten wid straff och wite, om eij laga förfall kunna bewisas, sina skyldighet therutinnan att effterkomma: wägrar han thet äntå; swari til skadan, som barnen therigenom kunna taga, och sätties sedan then til förmyndare, som rätten pröfwar skickeligast af androm thernäst skyldastom frändom.

6 §. Hafwer then omyndige inga skyldmän; eller äro the til [ 87 ]förmynderskapet oskickelige; eller hafwa the sina laga förfall: förordne tå rätten twänne andra goda män, eller så många, som pröfwas nödige, til barna förmyndare.

7 §. Nu kan så hända, at rätter och ständig förmyndare eij straxt tilordnas kan, eller sitt förmynderskap behörigen anträda; förordne tå rätten någon god uppsyningzman, som the omyndigas bästa imedlertid i acht tager.

8 §. Then som är barnana widerdeloman; eller mycket gäldbunden; eller konungens räntor, och andra slika medel under händer hafwer; eller här i riket icke sittiande; eller af ena willfarande läro; eller af oförstånd eller slöserij, eller annor lefwerne och fehl til förmynderskapet icke skickelig; han må eij blifwa förmyndare.


XXV Capitel. Om laga ursächt ifrån förmynderskap.

1 §. Nu hafwer någor laga förfall, hwarföre han icke kan förmynderskapet antaga; gifwi tå sådant i rätten tilkänna, och wari therföre ifrån förmynderskapet befriad; såsom: om han utrikes i konungens tienst brukas; eller å så wida belägna orter i riket boendes är, att han på the omyndiga barna ägendom och skiötsel behörigt upseende eij kan hafwa; eller om han inrikes ett så trägit ämbete förträder, som honom therifrån kan afhålla; eller af siukdom eller af fattigdom så beswärad är, att han thens omyndigas bästa eij förmår att skiöta; eller om han är under sina tjugufem åhr; eller öfwer sextijo åhr; eller om han sielfwer många barn hafwer, eller flera kullar att förestå; eller om han redan förträder tu förmynderskap; eller ett mycket widlöfftigt; eller med thet som honom anbiudes, stridigt; eller om han andra sådana skiäl hafwer, som af domaren rätteliga skola pröfwas.


XXVI Capitel. Om förmyndares plicht och embetes skyldighet

wid thens omyndiges upfödsel och uptuchtelse.

1 §. Wari allom förmyndarom angelägit, att the omyndiga blifwa uti rätta ewangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ära uptuchtade, och til sådana handteringar och öfningar hålldne, som äro theras stånd, kön och willkor likmätiga, och the omyndige hälst och bäst kunna finnas böjde och fallne till: så böra ock förmyndare uti alt thet som til the omyndiga barna upfostring nödigt är, ingen [ 88 ]omkostnad hafwa ospard, dock at alt lämpas må effter hwars och ens medel, stånd och ämne.[83]

2 §. Kan then omyndige för fattigdom skull eij tilhållas sådant at lära, som fordrar annan kostnad, drage tå förmyndaren försorg, at thensamme må blifwa antagen hos en godan husbonde i tienst; eller något ämbete utan betalning at lära; eller om then omyndige i sin späda ungdom ännu til sådant är oförmögen, thensamma tå i barnahus, eller andra slika tuckthus, som redan inrättade äro, eller häreffter inrättas kunna, må inkomma; ther han, eller hon sitt underhåld niuta, och til något låfligit handtwärk warda upfostrad.


XXVII Cap. Om förmyndara plicht wid förwaltande af the

omyndiga barna ägendom.[84]

1 §. Wari förmyndaren plichtig straxt wid förmynderskapets antagande, om sterbhusets tilstånd och beskaffenhet, så af sterbhusets handlingar, som domböcker i the rätter, hwarunder sterbhuset, och thes gots och ägendom egenteligen lyder, sig noga underrättad att giöra; samt om ingen upteckning på thens omyndigas ägendom äntå förrättad wore, thensamma straxt lagligen upsättia låta, och en afskrifft theraf i rätten, hwarunder sterbhuset hörer, och then andra till barnsens närmaste fränder lefrera. Eij må eller skall förmyndare tillträda omyndiga barna ägendoms förwaltande förr än richtig upteckning af all theras ägendom lagligen förrättad är, wid tiugu dalers böter til treskiptes.

2 §. Drage ock förmyndare om omyndiga barna fasta ägendom then försorg, att han blifwer wäl häfdad och wid macht hållen; och hafwi ingen förmyndare macht att försällia, eller bortskifta thens omyndigas jordagots och fasta ägendom å landet utan högsta trångmål och thens omyndigas särdeles fördehl och nytta, samt med närmasta fränders och wederbörande rätts samtyckio:[85] och när thet tå finnes således lagligen thermed tilgångit; stånde tå thet kiöp eller skifte, och [ 89 ]eij qwällies yttermer, om laga bud och fastabref therå kommit är. Giör förmyndare annorledes; wari thet ogilt, om then omyndige innan natt och åhr sedan han myndig, och jungfru sedan hon gifft blifwer, lagligen therå talar[86] Tilhandlar sig förmyndaren sielfwer thens omyndigas fasta ägendom, tå bör thet eij under annor willkor skie, än at then omyndige innan ofwanbemälta tid thet må klandra, och sina jord för samma wärde, som hon såld är, igenlösa. Är någor förbättring therå giord; gånge thermed som lag säger om nödig och nyttig förbättring.

3 §. Sammaledes sälie eij heller förmyndare thens omyndigas fasta ägendom i stadenom utan nästa frända råde, och rättens samtyckio.

4 §. Lösöre som ofruchtsamma äro, särdeles the som igenom länge liggiande kunna förderfwas, föryttras them omyndigom til bästa fördehl, i tienligasta måtto och sätt; dock så, att om thet sig icke annorledes giöra låter, thet tå skie må igenom utrop i kiöpstadom, hälst wid marknadstider til mästbiudande, med mindre ther ibland icke något wara kunde, som för kostbarhetens skull eij utan skada föryttras; eller til föräldrarnas åminnelse tiena; eller them omyndigom sielfwom att behålla och bruka, nyttigt och nödigt pröfwas skulle. Befinnes thet, at förmyndare thermed egennytteligen handlat; eller något barnomen ringare beräknadt, än han therföre bekommit hafwer; betale tå them omyndigom skadan, eller bristen dubbelt.[87]

5 §. Barnapenningar skall förmyndaren så snart som skie kan, å sådana ort, som säker hålles och emot swarsgodan pant, eller annan nöijachtig försäkring på ränto utsättia: händer sedan någon oförmodelig olycka, som han eij kunnat förut förese, eller förekomma; eller kan eij få penningar straxt på wissan ort utsättia; wari tå saklös, när han både wid utlänandet och lånets utkräfjande troligen och så warsamligen som en förståndig och flitig husfader med sino umgår. Men om han egenwilligen och försumeligen låter barnapenningar ligga ofruchtsamma; eller wetandes och wiliandes utsätter them på osäkran ort; eller låter [ 90 ]them wårdslöst hos annan innestå, samt afgiäldet och räntona eij åhrligen utfordrar, så wida thet skie kan; gälde tå fullkomligen, och upfylle skadan och bristen, som then omyndige i thessa måtto genom hans förwållande kan taga[88]

6 §. Finner. förmyndare wid sitt anträde til förmynderskapet, thens omyndigas medel på osäkran ort wara utsatta; söke han tå med thet första, som giörligit är, draga them in igen, och säkrare sedan anläggia. Är fordringen oklar; utföre han tå behörigen hwad stridigt är, igenom rättegång, eller annat laga medel, och utsöke sedan lagligen hwad som tå winnas, eller ostridigt blifwa kan.

7 §. Förmyndare wari eij plichtig att swara til större ränta för the han handa mellan hafwer barnapenningar, än konungens lag effter beskaffenheten af tiden, och andra omständigheter, ringast förmår och innehåller.

8 §. Är sterbhuset mycket gäldbundit; låte tå förmyndaren med thens omyndigas närmasta skyldmanna minne och råde, alla them som fordran i sterbhuset hafwa, igenom wederbörande rätt till wissan tid och dag instemma, att the thes innan med giltige bewis och räkningar på sine fordringar inkomma, och han med them effter hwars och ens fordrings beskaffenhet en behörig richtighet giöra må: tå ock förmyndaren, så wida thet utan andras förfång skie kan, bör noga tilse, att the gäld först af bördas, som sterbhuset mäst äro til tunga; så lagandes, att, om möijeligit är, giäld emot giäld qwittas; och, om thet eij kan skie, med lösöron betalas: räckia eij the till; hålles tå thet, som af then fasta ägendomen säkrast, och sterbhuset nyttigast och angelägnast är, til thet yttersta.

9 §. Äro giäld eij så mycken, att the ju nogsamt kunna blifwa guldin; eij eller sterbhuset til så stor tunga, att thet ju både nyttigare och drägeligare pröfwas, effter handen, än strax betala; stånde tå til förmyndarens egen försichtighet,- sig therutinnan med them som fordrande äro, att förena.

10 §. Sedan skulden är afdragen, och förmyndaren således wet huru stor behållen ägendom i sterbhuset är; lämpe tå han utgiften thereffter sålunda, att af inkomsten tages först hwad til barnsens födo, [ 91 ]kläder och upfostring; sedan ock hwad til nödige betientes underhållande, och andra sterbhusets nödiga och nyttiga omkåstningar fordras; och om äntå något blifwer öfrigit, thet på ränto utsättas, så wida thet säkerligen, som förr sagdt är, låter sig giöra: men hufwudstolen röres icke utan i nödfall med nästa frända minne och wetskap.

11 §. Förmyndare må ingom androm anförtro, at upbära barnaräntor, eller sterbhusets medel at förwalta, än then som kan borgen therföre ställa; eller om han ingen sådan kan thertill bekomma, tå then som han sitt egit wil anförtro, hwilken för rätten ställas och ther sin trohetsed afläggia skal. När förmyndaren med thessa warsamhet umgår, och therhos åhrlig och richtig räkenskap giör; wari tå otiltald i fall sådan ombudsman sig förser, och til korto kommer.


XXVIII Cap. Huru förmyndare skall giöra räkenskap, och

förmynderskapet afträda.

1 §. Hwar som hafwer barnagots under sine förwaltning; wari sig fader eller moder, eller annar förmyndare; författe han richtiga räkningar öfwer barnens[89] åhrliga inkomster och utgiffter, och låte them sedan hwart åhr effter öfwerses af barnena nästom frändom;[90] eller ther the eij äro, utaf rätten, eller them som rätten thertil förordnar. Finnes tå förmyndaren hafwa förwaltat barnagotset med then trohet, flith och åhoga, som en förståndig och flitig husfader skiöter och wårdar sino; wari then tå fri för alt åtal, ther[91] igenom watn, eld eller annor olyckelig händelse, utan hans förwållande något af barnagotse kunde förfaras: men försumas then åhrlige räkenskapen; stånde tå then förmyndaren therföre, och giälde allan skada åter.

2 §. Wil fader, eller moder, eller then som barnagots under förmynderskaps wälde och giömo tager til åhrlig räkenskap icke wara förbunden; eller antaget sig barna ägendomen och upfostringen för ena wissa summo; swari han tå til fulla hufwudsumman af samma barnagotse, och räkne intet theraf thet som på barnomen kan kostas: och när barnagots således tages i antwardning; tå må thet för barnomen hwarken siunka eller brinna, utan alt fullt återbetalas, när the myndige blifwa: ty skal ock then som thet således til sig tager, ingom [ 92 ]undantagnom, fadrenom eller modrenom, fullan och fastan borgen therföre sättia.

3 §. Nu wil förmyndaren antingen til then som myndig effter lag blifwit hafwer, eller til annan förmyndare förmynderskapet[92] afträda: giöre tå uti närmasta frända, eller några af rättenom tilordnada manna närwaro för sine förwaltning å sätt, som sagdt är, redo och räkenskap, samt ock lefrere ifrån sig hwad han tå innehafwer, med thertil höriga böcker, skriffter och räkningar; tagandes sedan therå behörigt qwittobref, hwarmed han för widare tiltal i längden skall oqwald blifwa. Treskas förmyndaren, eller will eij redo och räkenskap för sig lagligen giöra; hålles tå thertil af rättenom wid förelagdt wite. Biuder han sig til räkenskap, och then omyndige uppehåller thet;[93] ingifwe tå förmyndaren räkning för sig i rättenom: och om tå then, som under förmynderskap warit innan natt och åhr effter thy han mogande, eller jungfru, sedan hon gifft är, eller then utrikes wistas, sedan han hemkommer, eij lagligen therpå talar; wari förmyndare til intet widare answar, eller räkenskap förbunden.

4 §. Äro uti ett sterbhus flere förmyndare än en; giöre tå hwar för sig räkenskap, och swari til thet han[94] om händer bekommit, om hwar och en af them med wederbörande rätts, och nästa skyldmanna wetskap och samtyckio, sin särskilta och wissan dehl af thens omyndigas ägendom under sina förwaltning tagit. Men hafwa the med samnada hand, och utan åtskilnad til hela förmynderskapet stigit; swari the tå en för allom och alla för enom, til thens omyndigas medel, om någor af them the sig anförtrodda barnapenningar förslöser, och intet hafwer att betala med: doch så; att then som thens omyndigas medel försatt hafwer, först sökes, om, och så länge något hos honom finnes att tilgå.


XXIX Cap. Om laga ålder, och hwilken sin egen målsman

må wara.[95]

1 §. När then omyndige hafwer fyllt sina aderton åhr; wari [ 93 ]han tå myndig[96] och sin egen man, och göre tå förmyndaren sig ifrån förmynderskapet fri som förr är sagdt.

2 §. Jungfru af hwad ålder hon ock wara kan, må eij sin egen målsman wara.[97] Enkia ware sielf om sig och sitt rådande.


XXX Cap. Om förmyndares lön och wedergällning för

beswär theras.[98]

1 §. Förmyndaren hafwi til wedergällning för the beswär som thenna förwaltning fölia, hwad som domaren emot sterbhusets wilkor och hans hafda omak pröfwar swara: doch att hufwudstolen icke utan thes wigtigare skiäl angripes, och att, thet noga anses, antingen han för skyldskapens skuld thertil warit förbunden; eller thet eliest sielfwilligt effterstådt;[99] eller om han utan någon sin skyldighet af föräldrar eller rätten thertil blifwit förordnad. Så skall ock förmyndaren thes utom bestås skiäliga belöningar åt the betiente, som han til sterbhusets nytta och tienst hafwer brukat, samt kåst och resepenningar, när han antingen sielf uti thens omyndigas ärender til ting, eller annorstädes resa, eller någon annan åstad sända måste.


XXXI Capitel. Huru otacksamhet emot then som hans

förmyndare warit, anses bör.

1 §. Hwar som sedan han warder myndig så otacksam finnes emot sin förmyndare, at han honom belastar med oskiälig rättegång; eller eliest med otilbörliga sidwördning; eller giör någon wåldsgiärning å honom, eller orätt; wari sådant alt i twebotum.[100]



  1. Efter capitis primi anledning, och rationem methodi synes anständigt först tala om testamente. Ther til med förmäles ock uti Iure Rom. I. 1 princ. ff. Si tabulæ testamenti wara iuris ordinarii, ante de iudiciis testantium (testamentis) deinde successione ab intestato loqvi. Och således skier thet icke allenast i Iure Rom., utan ock in legibus aliarum moratarum gentium. Ty, ther testamente är, komma icke the eliest wederbörande äro, efter lag at ärfwa. Qvamdiu possit valere testamentum, tamdiu legitimus non admittitur, l. 89 D. de R. J. Sedan äro paragraphi här satte efter then ordning som synes tienligast; nemligen först om testamente, och sedan ho thet giöra kan. Så handlas ock i Iure Rom. först om testamentis, och sedan om them som få giöra, eller icke giöra testament. Conf. tit. Instit. de testam. ord. et seqq. Hwilken method then store Iurisconsultus Cujacius säger sådana wara, qva nulla comptior esse potest.
  2. Stadga om Testamenten 1686 art. 9, conf. c. 10§ 1 et 7 uti originalet h. tit.
  3. Kongl. M:ts cit. Förord. om Testament. 1686 art. 9 fin. jämte thet af S. Lag til Giftomålabalken antecknadt är.
  4. Efter som här talas om mannen först, och sedan om hustrun, och sidst om ene iungfru; ty synes ock kunna något insättias om enkio, efter som hon ock är efter lag sig och sino rådande, c. 28 § 2 uti originalutkastet.
  5. Qvia ratio restandi testamento aut legato non cohæret, l. 72 § 6 ff. de cond. et demonstr. et citra rationem adiectam testamentum vel legatum constare potest. Add. DD ad h. l.
  6. 21 c. 7 §.
  7. Conf. c. 19 § 9 inf.
  8. Thenne § är tillagd at wisa sammanhanget, eftersom härtils talat är om testamente.
  9. Thenne § är tagen af § 2 cap. 1 i utkastet, och hijt anförd för ordningen skul.
  10. All slächt räknas icke ifrån them döda etc. som sägs i utkastet, utan allenast i arf; therföre iag ock tillsatt »och i arf» etc. I thessom balk räknas skyldskapen rätteliga efter generationes och lus civile romanum: men i Lägersmålabalken efter Ius canonicum. Ty the som ther förmälas cap. 7 i första leden, äro rätteliga i andra leden, som äro broder och syster; men sättias likwäl i första leden etc.
  11. Så distincte talar ock cap. 2 h. tit. LL. Men annorlunda förordnar lus rom. i thenna casu Nov. 127. Jag har allenast tilsatt thenna casum förmodeligen efter legislatoris mening.
  12. Här synes något emot legislatoris för fädernes förmon intention skrifwit, e. c. thes dödas ena samsyster får efter thenna lag emot 8 halfbröder å fäderne hufwudgotset och i annat som af fäderne härkommet tre delar, och the otta allesamman i strögotsen fierda delen af arfwet; kommande således hufwudgotset, och annat merendels ifrån familien til en annor familie. Conf. sal. Hr Hofråd och Kongl. Revis. Secret. Stiernhöks observationes å swensko til c. 9 h. t. LL. Conferatur etiam cap. 15 § 7 uti originalutkastet, och eliest efter thenna ordningen cap. 21 §7, at uti fädernes gotse halfbroder å fädernet skal hafwa tagelott för samsyster; hwilket skier ther i anseende til familien och thes conservation, eftersom hon träder igenom giftomål i annor familie. Hwar blifwer nu tagelotten i förmälta exempel? tå samsyster får fädernes hufwudgotset, eller sätugården, och 8 halfbröderna strögotsen, som alla knapt, kan hända, swara theremot, utan måste thertil efter lagen taga penningar för thy som brista kan i gotsen etc. Hwarföre ock synes thetta kunna något distinctius förklaras, hwartil iag intet tilstånd hafwer.
  13. NB. Thesse äro icke thens dödas samsyskena barn; emedan thes dödas samsyskena barn, äro thes sambroders och samsysters barn, och måste altså här åtskillias. Om samsyskona barna arf är förr förmält, conf. c. 3 § 2 h. t. LL. et cap. 2 fin., princ. eod. tit. Stl. Förthenskul har iag i stället för thens dödas samsyskena barn, hwarom i 3 cap. § 3 et 9 originalutkastet förmälas, satt här bryllungar och sydslungar thes dödas; om hwilka talas uti originalutkastet cap. 4 § 7 et 14.
  14. Här sattes ock i ställe för thens dödas syskenabarn bryllungar och sydslungar, at skilia them ifrån thens dödas syskenabarn, som förr är förmält, och äro thes broders och systers barn. – Bryllungar och sydslungar kallas i Iure romano consobrini: men thes dödas syskona barn, fratrum et sororum filii et filiæ. Och skier fördubblingen uti :henna casu i slächtene, när twenne bröder taga twå systrar af andro huse.
  15. Ratio, ty septimo mense kan nasci perfectus partus, I. 12 ff. de statu hominum, c. 10 § 5 Ärfdab. UplL., och partus mensis undecimi kallas ock legitimus af DD ad leg. cit. Hafwer ock Joh. Volkmaras Beckmann i sin comment. Pand. Theor. pract. til legi cit. infördt responsa Scab. Fins ther til i Decreto Imp. Hadriani thet samma, reqvisitis sententiis philosophorum et medicorum. Gell. N. A. lib. 3 c. 16. Conferantur etiam notæ Gothof. ad Nov. lust. 39 c. 2.
  16. Cap. 1 Dråpm. med wil. LL.
  17. Efter Kyrkiolagen cap. 1 § 2 fin. och Kongl. M:ts Rescript 28 Mart. 1695.
  18. Cap. 3 Giftb. § 3.
  19. Ius in caussa positum l. 52 § 2 ff. ad legem Aqvil.
  20. Cap. ult. Kiöpm. b:r LL., c. 19 Rådst. b:r, Exsecut. Ord. 1669 art. 14 verbis: Then är skiäligen etc.
  21. Synes kunna utsättias, at thessa witen äro rätternas ensak, hwarest för-brotten skie efter Kongl. Förordningens anledning 1695, art. 24 fin.
  22. Kongl. M:ts Resol. 1 Aug. 1698 för Collegio Med. § 4.
  23. Vide cap. 5 § 4 sup. Erfdab:r.
  24. Kongl. M:tz Resol. för R. och A. 29 Nov. 1680, Kongl. M:tz Förklarning 3 Nov. 1691, Kongl. M:tz bref til Kongl. Camm. 13 jul. 1691.
  25. Nemligen igenom skuld eller brott thera. Tit. C. ne filius pro patre, vel pater pro filio. Hwar skal sina sak ensamen böta, 21 fin. Edsörisb. LL.
  26. Thet som nu fölier i sielfwa originalet kap. 15 § 5 af 1694 års förslag synes kunna gå ut, emedan thet fins i Giftomålsbalken utförligen stadgat.
  27. Reg. Jur.: Nam suæ quidem quisque rei moderator ac arbiter est de en pro lubitu disponens, 1. 21 C. mandati. Hwar äger sielfwer sino råda.
  28. Thenna rubrica kan så ställas at wisa sammanhanget med capitibus seqventibus.
  29. Förmynd. Ord. 1669 art. 15 m. 4 och arr. 32.
  30. Landshöfd. Instruct. 1687 art. 19.
  31. Ratio: J. R. Ne facultas tutori grassandi in re familiari pupilli concedatur. Conf. Förmynd. O. 1669 art. 11. Böterna hafwer iag tilsatt efter cap:tis 18 § 6 anledning; som är 1 orig. utkastet 12 cap. § 6, som här kunna synas utgå til treskiptes.
  32. Förmynd. Ordn. 1669, art. 33. Ty åhrliga inkomsters räkningar kunna ey utan andra åhret efter öfwerses.
  33. Ursprungligen: till thes gårds.
  34. I marginalen: adde ex Lund. et 1:a compil.: »samt thertill hörande redskap». Denna anmärkning, hvaraf de anförda orden äro försedda med insigneringstecken, är skrifven med samma handstil som den ursprungliga texten.
  35. I marginalen: denna § uthställes till H:s Gr. Excell:ns Præsidis ankomst, att då widare derom öfwerläggas kan. – Af Folcher har 1718 antecknats: inrättes sålunda: Är thet rörlig egendom som ärfwas skall, reda penningar, infordrande skuld, hushyra, hemmansränta, inkomst af qwarnar och andra wärk, ehwarest the belägne äro, då skiptes arfwet effter som then dödas willkor hafwa warit effter frälse eller ofrälse etc. ad evitandam taphtologiam.
  36. I marginalen har Folcher(1718)antecknat: Pro memoria: ordet »arfwet» bör gå uth, ty persona defuncti anses och intet egendomen eller qwarlåtenskapen.
  37. Orden: »then dödas» hafva tillskrifvits öfver raden.
  38. Ursprungligen: och om lyder.
  39. Detta ord, som af förbiseende utelemnats i 1717 års förslag, har tillskrifvits af Cronhjelm.
  40. Ändradt till: om.
  41. Ursprungligen: afgick.
  42. I marginalen har al Folcher (1718) antecknats: »denna § synes kunna uthslutas».
  43. Ordet: »Swerige» synes hafwa utstrukits af Folcher (1718).
  44. Orden: »som – – – hafwa» synes vara utstrukna af Folcher (1718).
  45. I marginalen har Folcher (1718) antecknar: Denna § lämpas efter nya förordningen om inventeringen som wäntas blifwa publicerad af kongl. Hofrätten.
  46. I marginalen har Folcher (1718) antecknat: Conferatur cum cap. i Handelsbalker om gäldbundne hus.
  47. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: andras förwållande förwärras kan, doch ther omyndige barn äro, böre the med förmyndare försees innan slijkt bolag slutes.
  48. I marginalen: »NB. Lund. add.: eij». – jfr 1713 års förslag kap. 21 § 5.
  49. Ändradt af Folcher (1718) till: owelduge.
  50. Ändradt af Folcher (1718) till: eller.
  51. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: af entheras lott minskas, eller aldeles bortgår.
  52. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Giöres det, som någonthera på sin lott bekommit utan – – – twistigt.
  53. I marginalen har Folcher (1718) antecknat: Denna clausula synes wara något swår der någor enfaldig arfwinge eij skulle förstå att denunciera litem sine medarfwingar; excludi posse videtur.
  54. I marginalen har Folcher (1718) tillagt: så framt alle de andre arfwingars lotter äro behålldne och ny delning ske kan; elliest jämkes them emellan och ersätties som "det sig bäst giöra låter.
  55. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: sielf den lott som honom frångångin är. – I marginalen har Folcher derjemte antecknat: redigeras i kortare lagstyl.
  56. I marginalen har Folcher (1718) tillagt: och förbättrande.
  57. Detta ord synes vara utstruket af Folcher (1718).
  58. I marginalen har Folcher tillagt: eller jämkningen.
  59. Ändradt af Folcher (1718) till: eller.
  60. Af Folcher har ( 1718) tillagts: eller jämkning.
  61. Ändradt af Folcher (1718) till: delningen.
  62. Ändradt af Folcher (1718) till: hafwer något.
  63. Orden: »litet eller mycket» synas vara utstrukna af Folcher (1718).
  64. Detta ord synes vara utstruket af Folcher (1718).
  65. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: eller är han utrijkes: wet man tå ho och hwarest han är, gifwe tå slächten domaren i orten.
  66. Denna § har af Folcher (1718) afslutats sålunda: hafwi sedermera therå ingen talan uthan han wijser laga förfall.
  67. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Nu wet man icke hwar inländsker arfwinge wistas.
  68. I marginalen med Folchers stil: Conf. verba legis cap. 23 och 18 Erfdb, LL, och StL
  69. I marginalen med Folchers stil: Redigeres i kortare lagstyl. – Conf. H. Ex:ce Grefwe G. Cronhielms annotation som sålunda lyder: testamente munteligit eller skriffteligit som befinnes wara giort med sundt och fult förstånd af frij willia uthan twång eller förledande, så att intet skiäligit twifwelsmål ther om wara må, thet skall hållas för aldeles richtigt och äga laga krafft. – Äfven detta är skrifvet med Folchers stil åtminstone från och med orden: »som sålunda lyder». – Å ett särskildt inhäftadt blad finnes af Folchers hand samma anteckning afvikelser: – – – twång och förledande – och äga krafft med rubrik: Copia af det project Hans Excell:s Kl. Rådet och Præsidenten Gr. Cronhielm gjort huru det i nya lagen kortast införas kan om testamenten.
  70. I marginalen med Folchers stil: NB. Kan göras kortare.
  71. I marginalen: 1718 NB den 28 Martii vide protocollum.
  72. Ändradt af Folcher (1718) till: igenom.
  73. Af Folchers hand är tillagdt ordet: ock.
  74. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: allena fader och moder barn emellan, fader.
  75. Orden: »ej heller – – – stadgas» äro öfverstrukna, möjligen af Folcher (1718).
  76. Ordet: »aflinge» är tillagdt öfver raden.
  77. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Dör gäldbunden man eller qwinna, tå skall gäld af oskiffto betalas.
  78. I marginalen har antecknats: 14 cap. 7 §, cap. 27 § 8.
  79. I marginalen: 14 cap.
  80. I marginalen: Vide prot. d. 28 Martii 1718.
  81. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: draga; och böten tiugundehlen af testamentetz wärde till treskifftes.
  82. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Hwar som – – – natt och åhr, sedan testamentet inför domaren opwist är och der erfwingama sig förklara att lagligen willia fullföllia sin talan emot testamentet, sättie thå then, som testamentet niuta söker, nöjachtig borgen [ändradt: emot testamentet, then som thet niuta will, ställe derför nöiachtig borgen] eller stånde thet i – – – och wård til laga utslag.
  83. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: nödigt är, så att ingen nödig omkostnad derwid sparas; förmyndaren bör strax giöra sig noga underrättad om rätta beskaffenheten af then omyndigas egendom i fast och löst, som han under sin förwaltning tager, och om ingen förteckning derpå sedan wore giord, tå låta sådant lagligen skie, innan han sig dermed befattar.
  84. I :marginalen med Folchers stil: Conf. cap. 6 § 6, 7 Jordb.
  85. Ändradt af Folcher (1718) till: fränders och domarens samtyckio.
  86. Det följande till §:ns slut är ändradt af Folcher (1718) sålunda: Men eij må förmyndaren sjelf den omyndigas iord och fasta ägendom sig tillhandla, är af förmyndaren therå någon förbättring giord gånge thermed som lag säger om nödigh förbättring.
  87. I marginalen har Folcher (1718) antecknat: §4. Lösören som dhe omyndige en sjelfwe behöfwa, skola till deras fördehl föryttras.
  88. I marginalen har Folcher (1718)antecknat: 5 §. Omyndigas penningar skola med (ursprungligen: emot) säkerhet förräntas och i bästa (ursprungligen: i giörligsta) måtto förkofras, försummar förmyndaren något . . .
  89. Ändradt af Folcher (1718) till: de omyndigas.
  90. Ändradt af Folcher (1718) till: theras nästa fränder.
  91. Ändradt af Folcher (1718) till: om.
  92. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: then som myndig är eller till annan förmynderskapet.
  93. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: räkenskap och ther emot hinder sker.
  94. Ändradt af Folcher (1718) till: the.
  95. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: Om laga ålder tå. en myndig wara må.
  96. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: är han myndig.
  97. Ändradt af Folcher (1718) sålunda: wara kan, wari altid under förmynderskap.
  98. Orden: »för beswär theras» synas hafva utstrukits af Folcher (1718).
  99. Ändradt af Folcher (1718) till; antagit.
  100. I marginalen: Conf. Lagman Fehmans annotation, som verbotinus i ställe för denna § införes, vide pag. seq. – Å följande sida har af Folcher (1718) antecknats: Fehmans annot: Hwilken som sedan han är myndig worden [ursprungligen: blifwen] uthan skiäl [ursprungligen: »lag och orsak»] beswärar honom som förmyndare warit med rättegång, bör icke allenast wedergälla och uppfylla all then skada och olägenhet som therigenom förorsakas, uthan och om han någon sidwördning wisar, eller med ord och gerningar angriper och orätt gör, derföre twådubbelt plichta och umgälla.