Hoppa till innehållet

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 16

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 15
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 16
 Kapitel 17  →


[ 479 ]

16. Cap.

1.

Ragnar war af samma sinne, som hans Fader: Svea-Rikes styrelse lämnade han gerna åt Eisten Beli, emedan han sielf wille regera öfver hafvet och ställa sina stora siötåg på alla orter i Europa. Hans mästa tilhåld öfver wintrarne war i Dannemark. Men sin skapnad brådde han på sin Moder Alfhild och hennes ätt, som hölls för det wackraste Folkeslag i Norden[1]. Knapt war han femton åhr[2], när hans ährelystnad blef retad af et mäktigt Hus i hans Rike, som tyktes wilja wara sielfrådigt: Under-Konungen eller Jarlen i Södermanland och Östergötland Heröd[3], som för detta är omtalad, hade lämnat en mycket dejelig Doter Thora[4], om hvilken hennes Fader hade giordt [ 480 ]den förordning, at ingen kunde få äga henne, som icke förut dräpit Ormen eller Draken, hvilken låg omkring hennes Jungfru-bur: Det war en Ringmur[5] omkring Slottet, der hon wistades, hvilket hennes Fader gifvit henne til Tandfä eller Faddergåfva[6]: Meningen war, at Thoras fägring och dyrbarhet borde åtminstone kosta så mycket som at intaga Fästningen med wåld: Ragnar tog krigsfolk med sig och for i hemlighet til denne Borg, förklädd i ludna skinnkläder, på det ingen skulle känna honom, hvaraf han är kallad Lodbrok[7]: Han intog Slottet och tillika Thoras hiärta, hvarmed han ock fick henne til hustru[8] och [ 481 ]aflade med henne Sönerne Eric och Agnar[9]. Dermed förknippade han hennes Arf-länder ännu närmare med sina egna, fast det syns af en Seger, som han skall hafva wunnit wid Witarby i Skåne[10], at det ej skiedt utan någre uproriskes nederlag; men Thora dog, då de föga mer än tu åhr lefvat tilsamman wid pass A. 830.

2. I Norige och Alfhem eller Wiken hade Ragnar efter sin Fader och Morfader många Arfvegods och Skattländer: Då han nu i början af sin regering och äfven af sit änklingestånd besåg dessa orter[11], kom han af en händelse til at der få en ny maka: Hans folk hade stigit til lands, at taga förfriskning och i en enstaka gård, kallad Spangarhed, hos en gammal hustru fådt se en så skiön flicka, at man wid återkomsten til skeppet ej nog kunde berömma henne för Ragnar: Man tyckte sig her röja något öfver wanligheten; men Ragnar påstod deremot, at hon omöjeligen kunde jemföras med hans afledna Thora, hvilken han ännu sörgde: Imedlertid lät han skicka efter Aslög: så hette denna obekanta, som ej annat kallade sig än Kråka, efter hon i denna sin bondelefnad tyckte sig wara svart och solbränd. Så snart Konungen fick se henne, blef han aldeles betagen; men ej mindre af hennes wett, än af hennes fägring: Han gaf henne då ej allena sin förra [ 482 ]Drotnings kläder, utan ock sin hand, hvilken hon dock ej emottog, utan med wilkor, at alt på anständigt sätt skulle gå för sig och bröllopet firas på et af Konungens hufvudsäten, sedan hon blifvit ditförd med tilbörlig heder[12]. Men denna Drotning aflade Ragnar fem Söner Ifvar Benlös[13], Biörn Jernsida[14], Hvitserk[15], Rognwald och Sigurd Orm-öga[16].

3. Under dessa Ragnars resor satt hans Sam-Konung Eisten Beli ständigt på Upsala-Thron: Efter all liknelse och tideräkning är det hos honom, som Kejsar Ludvig den Fromme, til äfventyrs för freden skull emellan beggederas Fäder[17], låtit de Christne Lärare i kraft af Akeniska Beslutet[18] anmäla sina heliga upsåt, at omwända Sverige från dess Hedniska mörker: Första anledningen til en sådan beskickning kom ifrån Sverige: Hos Kejsaren woro Svenska Sändebud, antingen från Beli eller från det lilla Hofvet på Alsnö[19], utan tvifvel angående närmare förtroende i de då tvifvelaktiga omständigheter: Man berättade då bland annat, at en stor del af Folket i Sverige war hågad för Christna [ 483 ]Gudstiensten, och at äfven Konungen ej woro obenägen, at tåla Christne Lärare, så framt Kejsaren wille sådane ditsända: Om Ludvig giordt denna efterfrågan af sig sielf eller om Sändebuden woro derom anlitne af de Svenske Christne, eller ock om de dermed sielfve wille giöra sig behagelige, kan man ej weta; men säkert är det, at beskickningen gick för sig[20]. Svenske Konungen heter wäl wid detta tilfälle i Historierne Biörn; men man lär lätteligen finna, at af Beli snart kunnat giöras Bero eller Biörn[21], emedan man mäst kallat denne Eisten wid sit tilnamn, liksom Ragnar mycket mer är bekant i werlden under namn af Lodbrok, än under sit rätta. Dessutan har denne Beli blifvit hållen för en from och wälgiörande Herre[22], som åtminstone icke hindrat detta Sanningens Lius[23]. Det är sant, at [ 484 ]bland Svenske Printsar skall denna tid hafva warit en Biörn, Håkan Rings Son på Alsnöen[24], som med sine Bröder Olof och Emund[25] haft något at säja, fast ingendera af dem sutit på Upsala-Thron: Denne hade ock förmodeligen af sin Fader ärft samma slags grundsatser i almännna saker som Beli[26] och war til äfventyrs Kejsar Ludvigs afsikter icke widrig; men ware nu hvilkendera Biörn man wil, så hålles det för en afgjord sak, at Anscharius, en Benedictiner-Munk[27] från Corbeys-kloster[28] i Westfalen, blifvit som en Christna Lärans förkunnare til honom skickad[29] af Kejsar Ludvig A. 829[30].

4. Sverige war wid denna tid ej aldeles okunnigt om Christna Läran[31]: En wida utsträckt handel[32], ständiga Wäringe-färder til Constantinopel nu snart i femhundrade åhr[33], långa resor [ 485 ]utrikes, omgängen med alla folkeslag och månge Christne Slafvar[34] hade begynt öpna folket ögonen[35], så at i hela Scandien hade nu redan länge warit en blandning af Hedendom och Christendom[36]: Man bekände sig stundom til begge delarne och hvar och en trodde efter sin smak: Men så ansågs dock Afguda-läran af största hopen och den til Tings församlade Almogen för en Landsens Lag, hvilken ej borde rubbas. Anscharius och hans Följeslagare[37] utstodo mycket ondt på wägen til Sverige: Siöröfvare togo bort ej allena alt hvad de hade med sig som Kejsarens skänker til Konungen, några kyrkiokäril och fyratio Gudeliga Böcker, utan ock deras skiepp, så at de måste gå til fots och hiälpa sig huru de kunde, til dess de kommo til Konung Biörn i Birka eller Forn-Sigtuna[38]: Denne tog wäl emot Anscharius: Han samlade sit Råd och efter hållen öfverläggning gaf honom lof til at predika Evangelium[39]. Detta kom folket mycket nytt före; men fägnade i synnerhet de Christne Slafvar, som på lång tid ej fådt höra Guds ord: Bland de förste, som omwändes, war en Svensk Adelsman Hergeir, Konungens Råd och Ståthållare öfver Sigtuna, som strax derpå ej långt från denna stad lät på sin Fädernegrund i Upland med egen kostnad upbygga en kyrka[40]. Anscarius wann på den korta tiden många Siälar och blef efter wäl förrättade ärender af [ 486 ]Konungen hederligen affärdad med brev[41] til Kejsaren A. 830[42]; men som Läran hvarken af denne Konung sielf eller af Öfver-Konungen i Alshärjar-Ting war antagen, så kunde en så god begynnelse ej anses för annat, än en liten gnista deraf, som ännu mer behöfde upeldas.

5. Ragnar Lodbrok sväfvade emedlertid kring alla Haf och brydde sig hvarken om kyrkor eller predikningar: Han rensade Östersiön från Siöröfvare med hvilka han slogs i Hälsinge-skiären, wid Bornholm, i Öresund[43] och på åtskilliga ställen: Han besökte Wästerhafvet kring Orkenöjar, Söderöjar, Skottland och Irland, sköflandes äfven på Flanderska kusterne[44]: Han öfverwann på slika tåg en Heröd Jarl, en Näs-Konung Rafn, en Herthiof, en Konung Marstan[45] och flere; men alt sådant kunde ej kallas krig. De Northumberska Sakerne hade redan i Sigurd Rings tid kommit i någon oreda[46] och nu mäst undandragit sig Nordens Herrawälde: Ragnar for derföre til Engeland med en flotta af [ 487 ]trettiofem Skiepp[47] och landsteg wid Charmouth A. 833.[48]: Ekbert, den förste Christne Konung öfver hela Engeland, drog emot honom och blef slagen; men hade sedan bättre lycka wid Hengston A. 833. Der måste Ragnar wika; men lät sig dock icke deraf hindra, at härja på alla Engelands kuster, särdeles i Northumberland och wid Thina-strömmen, der otta Jarlar för honom skola stupat[49]. Sedan han giort anstalter om sina Engelska Arfländer, reste han öfver en winter hem til Sverige.

6. Der fick han se sin Sam-Konung Eisten Belis wackra Doter Ingeborg, som rörde hans hiärta: Smickrare woro strax tilreds, som läto honom förstå, at en sådan Prinsessa woro honom anständigare, än en Norsk Bonde-Doter: Ähregirigheten at fastare sammanbinda den Nordiska Monarchien[50], en lång frånwaro från Drotningen och de närwarande behageligheter brakte honom då til det beslut, at förskiuta Kraka: Han friade til Ingeborg och fick både hennes och Fadrens Ja; men hans förbehåll war dock, at Bröllopet en tid skulle upskiutas, til dess han fick giöra alt med ordning och lämpa. På [ 488 ]återresan förböd han sit folk wid lifstraff, at wid hemkomsten yppa för Drotningen hvad de förnummit; men ryktet har snabba wingar och Kraka fick weta mer, än hon wille: Hon emottog sin Herre med all kärlek och förtrodde honom om natten, at hennes Foglar berättat henne om hans nya förslag: Sådane folgar finnas wid alla Hof, men denna gången woro de ganska wälgiörande: Hon bad honom ej wärkställa en så owärdig gerning, den hon ej förtient, uppenbarandes honom derhos, at hennes rätta namn war Aslög och at hon ej war ett Bonde-barn, utan en Doter af den Store Nordiske Hiälten och Huniske Försten Sigurd Sven Fosnisbane[51] af Nores eller gamla Fornjoterska släkten[52], som henne aflat med Brynhilda[53], en Prinsessa af det [ 489 ]Budlingska Konungahuset i Saxen; Hennes Föräldrar hade ömkeligen omkommit och hennes Fosterfader Heimer hade med henne flyktat til Norige; men blifvit ihiälslagen och plundrad af det bondefolket på Spangarhed[54], som nu utgifvit sig för hennes Föräldrar. Hon tillade ock det, at til prof af Sanningen, som hon nu bekände, woro hon försäkrad, at Sonen med hvilken hon nu war hafvande[55], skulle få märke af en orm omkring ögat, til åminnelse af hennes Fader, som öfverwunnit den til orm förwandlade Fosner[56]. Ragnar blef af detta så bewekte, at han älskade sin Drotning mer än tilförene och det Upsaliska Giftermålet gick til rygga[57].

7. Imedlertid hade Sam-Konungen i Upsala och förmodeligen det lilla Hofvet på Alsnö med Christendomens första rörelser at beställa: Sielfve Konungarne woro liksom emellan tvenne eldar, förklarande sig hvarken för Christna eller Hedna Läran: De tålte båda, så at Beli eller Biörn nu icke en gång [ 490 ]fallit hos Hedningarne i misstanka[58]: De trodde sig behöfva en sådan slughet, emedan Menigheten i det målet war ganska grannlaga: Efter Anscharii bortresa hade en Biskop Gautbertus, eljest Simeon kallad, blifvit tillika med sin Nepot Nithardus skickad til Sverige wid pass A. 836.[59] med Påfvens Gregorii 4. bekräftelse, som äfven tillade honom Ärke-Biskopelig heder, hvilken således redan i den titen blifvit i detta Riket införd: Gautbert hade af Svenske Konungen fådt frihet, at upbygga en offentelig kyrka[60] och alt war på en ganska god wäg: men denne unge Biskops otidiga hitsighet, högmod och nit, at på en gång wilja omwända alle hedningarne, skiämde bort saken: Folket i Sigtuna giorde upror, Gautberts hus blef plundradt, han sielf med sit folk skickad fängslig ur landet och hans Nepot Nithard dräpen med svärd[61], hvarefter ingen Munck på siu åhrs tid dristade sätia foten på Svensk botn; men så skickade dock Anscharius dit Eremiten Ardgeir A. 837, som i mer tysthet och under Ståthållaren Hergeirs[62] beskydd[63] sökte åtminstone förebygga, at det lilla Christina liuset ej aldeles måtte utslockna.

8. Märkwärdigt är, at i Scandien liksom i Engeland[64] har Christendomen icke som i Asien, Grækeland och Italien, först begynt taga rötter hos det ringa folket, utan hos Konungar och de ypperste i landet, som blifvit de första Helgon: Fåfängt söker [ 491 ]man i Sverige Martyrer och förföljelse bland Menigheten: Ehuru högt Norden är sine förste Lärare förbunden, så måste man dock tilstå, at Evangelius der blifvit på helt annat sätt predikadt, än i Apostlarnes tid, då Folkhopen, af den Himmelska Sanningen i samveten öfvertygad, wågade derföre med glädie lif och wälfärd: Her hade små Munkekonster i omwändelserne störste delen: De höllo sig til Hofven och de Mäktige, genom hvilkas arm de med wåld grundade kyrkans myndighet: Emund, som förmodeligen war Håkan Rings Son och Biörns Broder[65], hade utan tvifvel gynnat de Christne Lärare mer än folket tålte[66]; ty hade han ock wid denna tid blifvit misstänkt och ur Riket jagad[67]: Han war likwäl ej mer Christen, än at han kunde blifva Hedning och äfven Christendomens Förföljare, när han wille: Det syns som om han icke allenast öfvergifvit sin nya bekännelse, at ställa sig åter in med de Svenske, utan ock som Siö-Konung efterslagit Anscharius och Gautbertus i Hamburg, at på dem släcka sin harm[68]: Wisst är det, at Hamburg ej långt derefter blef af en ansenlig Nordisk Flotta sköfladt och brändt, då Anscharius med möda kom undan utan kappa[69].

9. Denne utdrefne Emund wände från sin härnad tilbaka åt Sverige, der han trodde sig mer med lämpa, än med wåld, kunna komma til sit förra wälstånd. Han inspärrade wäl Sigtuna til siös och lands, giörandes der en förskräckelse, som endast af [ 492 ]den Christne Ståthållaren Hergeirs mod och föreställningar dämpades; men lät sig dock gerna beqväma til en förlikning och brandskatt af ethundrade marker Silfver[70]: Hans Wikingar woro wäl dermed icke nögde, utan påstodo långt mer; men han giorde Stadens bestormande mycket svårt, särdeles i anseende til Hergeir och de månge Christne, som henne försvarade; ty man bör märka, at denna tidens Hedningar hade redan fattat om werldens Frälsare åtminstone den tankan, at han war en ibland de mäktigaste Gudar: Man frågade då Oraklet på Hedniskt wis: Lotten utföll efter Guds skickelse, kanskie genom Emunds omsorg, til Birkas eller Stadsens förmån: Emund begaf sig dit in, återgaf silfret och förlikte sig med sine Landsmän[71]; men hans missnögda krigsfolk svärmade åter i Östersiön och förstörde en rik stad hos Sclavonerne, hvilken efter all liknelse warit Wineta på Ysedom, fastän man fört den Stadens undergång några och 20. eller 30. åhr längre tilbaka[72]. Emund skal sedermera i Nerika hafva tumlat om med en Konung Sör eller Sivard Fro, mot hvilken han slagits och tilsatt lifvet[73]; men det hörer ej til den otvifvelaktiga Historien[74].

10. Ragnar Lodbrok, som sällan war hemma i sina Riken, ej wetandes hvad det war, at lefva i ro, fick ock denna tiden nog at sysla: Hans Folk blef kastadt ur Northumberland[75] wid pass A. 838. och han war ej sen at hämnas: Hans flotta anlände til Southampton A. 839; men fick tappert motstånd af Ulfard, Engelske Konungen Etelvolph Ecbertsons Fält-Herre: Dock sådant war, at giuta än [ 493 ]mer olja i elden: Ragnar landsteg wid Portland, slog en Gref Edelm och strax derpå en Gref Hebert, lämnandes blodiga fiät i Kent, Middelsex, wid Lindisören, i Deira, eller wid Ireby i den sedan länge omtalte Skioldunga-striden[76] och på åtskilliga flera ställen[77]. Konung Etelwolph ryckte wäl sielf emot desse faselige fiender, hvilkas hufvudflotta af trettiofem skiepp satte sig på kusten af Wessex; men led et stort nederlag i slaget wid Charmout A. 840.[78]. Då fann Ragnar intet motstånd: Nordiske krigs-Smaken war icke denna tiden så mycket, at fästa sig på underkufvade orter som, at plundra: Nya länder behöfde ej heller Ragnar: han hade flera, än han kunde styra: Han förde derföre från Engeland store rikedomar[79] och kunde nu hafva nögdt sig med sine Segrar; men han war ej född til hvila: Fadrens anslag mot Romerska Riket och Franska Monarkien[80] woro ännu icke i Sonen utslocknade.

11. På Franska kusterne lär wäl Ragnar sina skiepp wisa sig A. 842: De ingingo i Seine-strömmen, öfverrumplade och sköflade Roüen samt många kloster deromkring och lastade sig med ganska rikt byte[81]: Han kom wäl ock mycket alvarsamt tilbaka så wäl på Flanderska som Aquitanska stranderne A. 844, då hans fartyg lupo in i Garonnen [ 494 ]til Toulouse och slöflade i neigden alt omkring; men sådant war ej annat, än ej början[82]: Hans Flotta blef wäl derpå ganska illa medfaren i sina försök på Spanjen så wäl af storm som af Landsfolkets tapperhet[83], så at större delen gick förlorad; men her war en Lernisk Watn-orm at bestrida: A. 845. kom Ragnar in i Seine-strömmen med ethundrade tiugo Segel och satte skräck i hela Frankrike[84]: Inwånarne i Roüen öpnade honom portarne: Han betiente sig af den almänna bäfvan och gick ända up til Paris, det han fann utan försvar: Påske-afton[85] intågade han i denna Stad, hvilken han gaf til sköflings så wäl som hela trakten deromkring: Paris war den tiden ej större, än den Holmen i Seinen, som kallas La Citè, der nu ligger kyrkan Notre Dame: Alt det öfriga war skog och moras: på tvenne trä-bryggor, en på hvardera sidan, gick man emellan Holmen och fasta landet: Et stort Torn wid hvardera Broen war det bästa Försvars-wärket[86]; men fastän fästningen hade warit starkare, så war her dock ingen, som giorde motstånd.

12. Carl den Skallige regerade då i Frankrike: Han låg med sine troppar wid S. Denis i et förskantsadt läger: Hela hans krigsråd afstyrkte honom at wåga en Drabning, hvarmed hans och hela Rikets lycka sattes på et wågespel: Svenske Konungen skickade honom en härhold och lät honom förstå, at Saken ej war utan hielp: Han tilböd honom Fred med wilkor, at Nordiska krigshären skulle behålla alt sit byte och dertil få Siutusende marker lödigt Silfver: Deremot lofvade han, at aldrig mer föra krig på Frankrike eller nånsin komma dit utan med dess [ 495 ]Konungs wilja: Ehuru hårdt detta war at ingå, så måste dock Carl dertil samtycka: Ragnar kom med sine förnämste Krigs-Öfverstar[87] til honom och hälsade på honom i hans läger: Silfret blef utbetalt och Freden bekräftad på båda sidor: De Nordiska svuro på sine sköldar och wid sine Gudar, at aldrig mer komma til Frankrike som owänner[88]. Man har föregifvit, at Ragnar wid hemkomsten skrydt af detta sit tåg för sine anhörige och wänner, at han wisat dem hela sit byte och derjemte et stycke af en biälke, som han låtit afsåga i klostret S. Germain de prèz til et tekn af sin Seger, at han berömt Frankrike; men lastat folkets weklighet, som låtit skräma sig af bara Nordmännernes namn, at han sagt sig hafva funnit mindre motstånd i alle lefvande Parisboar, än i en död Gubbe, S. Germain, i hvilkens kloster någre Nordmän dödt af slag, då de det welat sköfla, at Ragnar, just när han hållit på at förtälje detta, fallit ned med bäfvan och skrikit wid det han sedt S. Germain komma öfver sig med hugg och slag, at hans kropp upsvullit och at han derefter dödt med mycken plåga[89]; men denna Berättelse luktar af klostret[90]: Ragnar for efter all [ 496 ]liknelse från Frankrike til Engeland och led emot Grefvarne Enulf och Osrik samt en Biskop Alstan wid elfven Parret et stort nederlag[91], hvarpå han wid pass A. 847. återwände til Norden, at hämta sig krafter.

13. I Sverige hade under hans frånwaro skiedt en förändring: Hans Söner woro nu wapnföre och brådde på sine Fäder: Tilförne är berättat, huru Ragnar låtit rygga giftermålet med Prinsessan Ingeborg i Upsala[92]: deröfver hade Eisten Beli blifvit förtörnad och uphäfvit all wänskap med Ragnars hus: Drotning Aslög tyckte sig ej heller hafva orsak til förtroende, som för Ingeborg skull så när hade blifvit förskuten: Hon hade derföre upäggat sine Styfsöner Agnar och Eric, at angripa Sam-Konungen i Sverige: Desse styrde då redan, liksom Under-Konungarne, sina wissa tildelta Landskaper[93]: i hvilka de kunde öfva den uråldrige Krigs- och Freds-Rätten utan Öfver-Konungens samtycke[94]: De hade ock nu utrustat så många skiepp[95], som de kunnat åstadkomma under Fadrens widlyftiga krig, och landstigit ej långt från Upsala: Eisten hade i hast samlat mycket krigsfolk, hvaraf han satt större [ 497 ]delen i et bakhåll och ryckt mot fienden med en mindre hop[96]: Ragnars Söner hade fäktat med stor tapperhet: men strax blifvit af myckenheten kringrände och öfverwundne: I häftigaste drabningen hade Agnar stupat; men Eric hade blifvit til fånga tagen: Denne gaf et stort prof af den tidens Hiältetankar: Beli tilböd honom lifvet och dertil sin Doter Ingeborg, hvarigenom begge Husen skulle aldeles wara förlikte; men han svarade sig ej wilja köpa Brud med sin Broders blod: Han begärte allenast, at de fåå, som öfverblifvit af hans folke, måtte släppas på fri fot, då han sielf wille dö för dem alle, hvilket honom ändteligen bewiljades[97]. Han lät då på walplatsen nedstöta en hop spiut med spetsarne upföre, drog en ring af sit finger, den han befalte sine Män föra jemte hans sidsta hälsning til hans Styfmoder, och lät sedan kasta sig ofvanpå de jordfasta spiuten, der han snart upgaf sin anda; men under alt detta söng han wisor, efter den tidens sätt, som uttydde hans förakt för döden och den heder han satte i et sådant dödssätt, hvilket han kallade en Kungelig Ähre-Sång[98].

14. Wid dessa tidender hade Aslög fält sine bittre tårar: Hon hade beklagat, at hennes hämd skulle upskiutas til Ragnars hemkomst eller till hennes [ 498 ]Söners, hvilka nu i förste ungdomen med et tåg emot Witarby[99] giorde i krigssaker sit Läro-prof: Desse infunno sig dock strax, sedan de på denna färd mist sin Broder Rognwald[100] och åhörde sin Moders klagan: I början woro de ej särdeles hågade; ty wärket war stort at angripa, deras krafter i närwarande tilstånd ringa och deras ålder ännu oförfaren: I synnerhet war Ifvar Benlös af et långmodigt och betänksamt Sinne; men Aslög hade anfördt alla de bewekelser, som kunnat upreta en ung ähregirighet och äfven Bröders skyldighet til hämdekrig[101]: Den yngste Sigurd Ormöga hade då knapt tio åhr[102]; men han wille strax stiga til skieps, och Ifvar kunde ej heller längre wara deremot: Således blef desse Bröders Flotta i hast tiugo-nio segel stark: Aslög wille wäl sielf wara med, förmodeligen i anseende til hennes Söners ungdom; men det wille de ej tillåta: Dock drog hon tilsamman något Rytteri och under namn af Randalina gaf sig dermed landwägen up åt Sverige til den ort, der hon med sine Söner lagt möte: Alt borde efter Ifvars råd ankomma på skyndsamheten och man kom ock snart til strids med Beli: Han war wäl nu ej mindre, än tilförene, mohn om goda anstalter: men denne gång blef han på platsen med större delen af sin krigshär[103] wid pass A. 846, hvilken Seger är mäst tilskrifven Ifvars kloka anförande. Eisten Beli hade warit en berömd och witter Höfding: Han hade hållit et wördadt Hof och deruti åtskillige Skalder[104], som woro den tidsens Lärde[105].

[ 499 ]15. Eistens nederlag hade nu händt, när Ragnar åter kom hem i sina Riken, öfver hvilka han således war rådande utan Sam-Konung i Upsala; Hans största nöje war, at se sine Söner icke wansläktas: Han upmuntrade dem, at widare träda i hans fotspår, hvartil han gaf dem råd och makt: Strax såg man deras Skiepp på alla Haf och A. 847. landstego de redan i Aquitanien, der de belägrade Bourdeaux, medan en del af dem blifvit qvar på denna sidan om Frankrike och intagit Öen Betau på Ren-strömmen. Carl den Skallige, Kejsar Lotharius och Ludvig, Germaniens Konung, hade åhret förut ingådt en förbindelse, hvaruti de alle tre giorde et, at emotstå Nordmännernas wälde: Sådant hade de låtit Ragnar ordenteligen weta och äfven hans Söner; men desse förstodo sig ej på slika afhandlingar: De härjade lika starkt och delte nu så de förente Makters krafter genom sina särskilta anfall, at de alla tre blefvo lika wanmäktiga[106] genom långa tåg och fåfänge wägar: Förmånen war på Siö-maktens sida, som än wisade sig på ena kusten och än på den andra. Franske Konungen kom wäl med en Här til Aquitanien, at undsättia Bourdeaux: han öfverrumplade ock i Dordognen nio Nordiska Skiepp, hvilkas besättning han lät ihielslå: Han tvingade äfven dem, som lågo för Bourdeaux, at uphäfva belägringen, men knapt hade han wändt om igen förän de kommo tilbaka och genom Judarnes förräderi intogo [ 500 ]staden, den de sköflade och upbrände[107]. Biörn Järnsida[108] och hans foster-Fader Halstan, Holmsten eller Hasting giorde sig besynnerligen ödkände: de gingo up i Loiren och til Nantes, der sielfve Biskopen blef ihielslagen: De kastade sig som en blixt öfver Anjou, Tours och flera orter, hvarwid S. Martins kyrka blef i aska lagd: De ströfvade igenom hela Frankrike och ödelade alt hvad dem förekom[109]. På sådant sätt foro Lodbroks Söner kring alla wästra Länderna och äfven i Medelhafvet[110], så at de ock A. 849. förstörde Barcellona i Catalonien[111]. Märkeligt, at de i dessa färder ärnat angripa Rom; men i ställe för Roma råkat på en stad, som hetat Luna, den de med list intagit[112] och i grund ödelagt[113]: Om nu detta warit Barcellona eller en Stad i Italien, af hvilkens öfverlefvor sedermera Sarzana blifvit upbygd[114], är svårt at [ 501 ]säja; men sant är det, at man i Frankrike och annorstädes under Lodbroks Söners härjande brukat den kyrko-bönen[115]: från Nordmännernes raseri beware oss Milde Herre Gud[116]. Til denna tid höra merendels de Runstenar i Sverige, som gifva tilkänna, at deras Hiältar warit på Siötåg Wästerut[117], hvaraf åtskillige finnas afritade[118].

16. Lodbroks Söner plundrade Gent A. 851[119]: De landstego ock i Engeland på Wessexiska sidan med grufveliga wåldsamheter: Gref Carl, Edelwolphs Fält-Herre, slog dem wäl wid Wensburg och den unge Konung Adalsten, Etelwolfs Naturlige Son, den Fadren förent sig i regeringen, tog från [ 502 ]dem nio skiepp wid Sandwik: Dock lågo flera qvar öfver wintren utan för Themsen[120]. Imedlertid war en del af dem Frankrike til plåga: de sköflade Roüen och tågade derifrån landwägen ända til Beauvais: De ledo wäl i återwägen af Fransoserne et ansenligt nederlag; men A. 852. kommo de på samma ort lika starke tilbaka: De wände sig åter til Engeland: Deras flotta förstärkt från Norden gick up i Themsen trehundrade Segel stark ända til London, hvilket de intogo tillika med Canterbery, ströfvande hela neigden omkring med ohörda grymheter; men de blefvo tappert slagne af Konung Etelwolf och hans Son wid Ockley i Surreiska landet[121]. Icke dess mindre fäste de sig på åtskilliga orter och öjar i Wästerhafvet, så at ehuru de blefvo tilbaka drefne, så woro de dock strax i stånd, at angripa antingen Engeland eller Frankrike å nyo: Bourdeaux blef åter af dem sköfladt A. 855: De lupo up i Loiren och giorde en landstegning i neigden af Poitou: de fingo et drygt nederlag af Aquitaniernes nye Konung Lotharius på wägen åt Poitiers, så at knapt trehundrade undsluppo til skieppen igen[122]; men det tiente ej til annat, än at upreta dem ännu mer.

17. Imedlertid satt Ragnar hemma i sina Riken och hörde talas om det buller hans Söner giorde i werlden, hvilket honom högeligen fägnade och förnyade hans lust til slika härfärder[123]: Han kunde ej länge emotstå sådana retelser: Han wille än en gång förskräcka en fiende: Frankrike kunde han ej angripa: Derpå hade han gifvit sit löfte[124], hvartil han ej trodde, at hans Söner och Under-Konungar woro förbundne; men mot Engeland hade han [ 503 ]et agg, förmodeligen alt sedan Parretska nederlaget[125], som han ej kunde glömma: Dessutan räknade han Northumberland under sit wälde, hvilket han först wille besöka: Om det war af högmod eller wanmakt, medan större delen af hans skiepp och manskap brukades af hans Söner, kan man ej weta: men han lät ej tilreda eller bygga mer än tvenne stora fartyg, kallade Knarrer[126], dem han besatte med utvaldt folk och gaf sig tvert emot sin Drotnings råd och böner til siös. På Northumberska kusten led han skiepsbrott af storm; men kom dock med sit folk til lands och begynte sättia sig i besitning af städer och fästningar som sin förmente ägendom: En Ella war då Jarl i den orten[127]: Han samlade all sin Här, angrep Ragnar, nederslog hans lilla hop i en blodig Drabning och tog honom sielf til fånga[128], så at denne Store Krigs-Höfding, som kunnat i sina länder sittia i ro och nöje efter så månge Segrar, nu endast hade längtat efter sin olycka.

18. Ella frågade Ragnar hvem han war; men denne högmodige Konung wille det ej bekänna; ty lät Jarlen kasta honom ned i en grop bland en faselig hop Ormar: Då behöfde han en så kallad förtrollad skiorta eller tät underdräkt, som Aslög wid afresan gifwit honom til hans krops försvar i alla tilfällen; men den blef honom fråntagen, så snart man märkte, at ingen orm honom skadade: Han wräktes således naken bland denna hiskeliga ohyra, som snart afhände honom lifvet[129], wid pass A. 860; men under denna grufveliga dödsplåga skal han dock hafva siungit et långt Skalde-qväde, kalladt [ 504 ]Biarkamal[130], om sina krigsbedrifter, om det förakt, som Hiältar böra giöra af döden, om den fägnad, som wäntade honom hos Oskyldighetens Fader[131] med de odödelige Gudar och om den hämnd, som hans Söner[132] utan tvifvel af Ella skulle utkräfja[133]. Ragnar war efter den tidens wis ej allena sielf en god Skald, utan ock hans Drotning och alle hans Söner: Han hade äfven ständigt hos sig tvenne berömde Skalder Bragi Bodda-Son och Stark-Otter hin Gamle[134]; men aldrig har Poësien haft starkare Spådoms-anda, än denna, i anseende til den hämnd, som Ragnars Söner sedermera utöfvade på deras Faders Baneman: Desse woro nu i Frankrike, der de i förbund med den missnögde eller uproriske Aquitaniske Försten Pepin sköflade Poitiers A. 857. De gingo ock Seine-strömmen upföre ända til Paris, härjande öfveralt och upbrännande S. Genevièves kyrka: Abboterne i S. Germain de prèz och S. [ 505 ]Dennis måste lösa sina kloster med stora penningar: Chartres blef intagit och sedan Öen Betau, som blef Nordmännerne en ständigt fotfäste[135].

19. Engelske Jarlen märkte strax, förmodeligen af Skalde-qvädet, hvem det war, som han så grymt ihiälpinat: han fattade derföre det rådet, at skicka et Sändebud til Lodbroks Söner med sin ursäkt och at upriktigt tilstå, huru alt hade tilgådt, på det han måtte weta hvad han af dem hade at förmoda, feigd eller förlikning[136]: Desse krigare hade då strax efter Fadrens afresa kommit från Söder-Länderne til Dannemark[137], sedan de injagat allom en stor bäfvan, ehvar de framfarit: Ella hade hemligen befalt sin utskickade noga gifva akt på alle Brödernes åtbörder, då de åhörde denna tidning: Wid Sändebudets första berättelse in för Ifvars högsäte om Ragnars död[138] läto Hvitserk och Sigvard et [ 506 ]Schack-spel falla, som de hade för händer; men sedan de afhördt altsammans, kramade den ene en Schack-sten så hårdt emellan fingrarne, at bloden utsprack genom naglarne, den andre kände ej, at en knif, den han i tankarne släpt ur handen, fäst sig diupt in i benet. Biörn, som stod på Sals-golfvet och stödde sig wid sit spiut, skakade det så starkt, at det språng i två delar, och Ifvars rörelser syntes i hans anlete, som ömsade åtskilliga färgor: Han lät de utskickade all höflighet wederfaras, ehuru hans Bröder wille strax upoffra dem åt Ragnars Skugga; men så hade dock Ella sedermera af honom mäst at frukta[139]: han war wäl kallsinnig, men blef derefter för Engeland et Syndastraff[140].


  1. ↑ Fragm. Bravall. p. 32.
  2. ↑ cfr. Ragn. Lodbr. Sag. ap. J. Wild. L. c. p. 271. 272.
  3. ↑ v. supr. c. 15. §. 13. & 17.
  4. ↑ Hon är kallad Thora Borgar-Hiort, som jag menar, efter hennes Fader (v. supr. c. 15. §. 17.; men Sagan säjer, efter hon war så mycket wackrare, än andra, som Hiorten öfvergår andra diur. (v. Ragn. Lodbr. Sag. c. 1.)
  5. ↑ v. supr. c. 8. §. 20.
  6. ↑ v. supr. c. 9. §. 13. in not.
  7. ↑ Lodbrok, efter han war både Luden och Brokug med dessa kläder: Utlänningarne hafva kallat honom Lothrok (v. Wilh. Gemmet. Hist. Norm. L. 1. c. 5.), Lodparch (v. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 33.), Lothebrick (Polyd. Verg. Hist. Angl. L. 4.) och på åtskilliga andra sätt. Märkeligt, at sådana tilnamn blifvit oftare brukade, än de rätta namnen, som derigenom blifvit liksom förqvafde. Man har sagt Kraki, Hvitserk, Beli &c. mycket mer, än de namn, som blifvit dem gifne wid födelsen.
  8. ↑ Sagan säjer på sit gamla inbundna och gåtaktiga wis, at så snart Ragnar fådt weta med hvad wilkor Thora Borgarhiort stod at winnas, nemligen endast derigenom, at Ormen omkring hennes Jungfru-bur blef ihielslagen, skall han låtit giöra sig ludna brackor och öfverkläder, dem han låtit koka i bek, hvarmed han wid landstigningen i Götaland wältrat sig i sanden och dermed gådt til borgen om morgonen i första gryningen. Ormen skall han då hafva dräpit och låtit järnet af sit spiut sitta qvar i ryggbastet. När då Borgar-tinget blef hållit och man almänt efterfrågade, hvem som giordt denna tapra gerning, steg Ragnar fram och wisade sit spjutskaft, som passade ihop med järnet, hvarpå den utlofwade Brude blef honom tilerkänd (Ragn. Lodbr. Sag. c. 1. &c.); men denna Saga utprålar Saxo Grammaticus ännu mer med sina dikter. v. J. Wild. L. c. p. 270. &c.
  9. ↑ Ragn. Lodbr. Sag. c. 3.
  10. ↑ v. supr. c. 4. §. 14. in not. cfr. Sax. Gr. L. 9. p. 152.
  11. ↑ Ragn. Lodbr. S. c. 4.
  12. ↑ Ragn. Lodbr. S. c. 5.
  13. ↑ Denne troddes i barndomen hafva bara brusk i ställe för ben i kroppen; ty kallades han Benlös (v. Ragn. Lodbr. S. c. 6.); men hade wackert ansikte och ganska stort wett. Han åkte gemenligen på bår för matthet skull; men han war som en Fader för sine Bröder.
  14. ↑ Så kallad af sin Järn-klädning.
  15. ↑ Äfvenwäl så kallad af sin Pansar-Skiorta; men hvad eljest hans rätta namn warit, är obekant.
  16. ↑ Han hade et märke, liksom en Orm, omkring ögat, hvilket redan hans Moder spådde om, innan han föddes (Ragn. Lodbr. Sag. c. 8.)
  17. ↑ v. supr. c. 15. §. 15.
  18. ↑ v. supr. c. 15. §. 23.
  19. ↑ v. supr. c. 15. §. 13.
  20. ↑ Rimbert. Vit. Anschar. c. 8. Ed. Svet. p. 40. & J. Wild. ad Puff. c. 18. p. 310.
  21. ↑ v. supr. c. 15. §. 21. in not.
  22. ↑ Ol. Worm. in append. Literat. Run. p. 225. & in Ind. Scald. cfr. Peer. Claud. Undal. Ed. Sturl. ap. J. Wild. ad Puff. c. 15. p. 263.
  23. ↑ Petrus Claudii Undalensis och Wormius (L. c.) hafwa i ställe för Beli läsit Helig: kanskie, at Munkarne så kallat honom; men fast han ej warit et Helgon, så har dock Verelius, förledd af något otydeligt Manuscript, giordt honom orätt och blandat honom ihop med en Norsk Tyran Eisten Illråda (ad Herv. p. 187.), förebråendes likwäl Wormius, at han felat, som berömt Eisten Beli. Märkeligt är, at Beli af Hedningarne blifvit fruktad för något öfvernaturlig kraft, som man tilskrifvit en Sibylla, under gestalt af en Ko, den han haft med sig i alt sit företagande, och hvarmed han i fält förskräckt sine fiender (Ragn. Lodbr. S. c. 9.): Sådant styrker min mening; ty alt hvad Christet war, ansågs i början hos Hedningarne för Trulldom. Det är mycket troligt, at en Christen Lärare, den Eisten tillåtit predika, blifvit af en försmädande menighet på förakt kallad en Bölande Ko, som förkiuste Almogen och fälde honom wapnen ur händerne.
  24. ↑ v. supr. c. 15. §. 13. in not.
  25. ↑ Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 51. cfr. Schönstr. MS. in Arch. Reg. Ant.
  26. ↑ v. supr. L. c.
  27. ↑ cfr. H. Spegel. Chron. Episc. p. 41.
  28. ↑ I Picardie i Frankrike skall Klostret Corbie hafva blifvit anlagdt A. 662. af Drotningen Batilde och hennes Son Clotarius den tredje (v. Spegel. Chron. Episc. p. 28.). Der studerade Anscharius i sin ungdom. Sedermera blef det nya Corbeys-kloster anlagdt i Westfalen wid Weseren i Stift Paderborn af Kejsar Ludvig den Fromme A. 822. S. Stephan til ähra, med S. Benedicti reglor: Dit blef Anscharius skickad af Kejsaren, då ock det ena Klostrets namn förmodeligen blifvit åt det andra gifvit. Corbey i Westfalen har gifvit Norden en stor hop Lärare. Kejsar Lotharius förärade dertil hela Rügen A: 844. v. Speg. Chron. Episc. L. c.
  29. ↑ Först war Anscharius skickad til Dannemark A. 826. Derifrån fick han så hastig befalning af Kejsaren at komma til honom, så at han, innan han reste, ej fick tid til at raka sig: Han blef då skickad til Sverige. v. Rimbert. 8. 7.
  30. ↑ Lambec. Chronol. & Auct. Rer. Hamb. p. 102. &c. ap. J. Wild. L. c. p. 314.
  31. ↑ Rimbert. c. 12. n. 14. in Breviar. Vit. S. Anscharii per Örnh cura Lambec. ad A. 831.
  32. ↑ v. supr. c. 8. §. 13.
  33. ↑ v. supr. c. 10. §. 8. 20.
  34. ↑ Rimbert c. 10. n. 5.
  35. ↑ v. supr. c. 15. §. 13.
  36. ↑ v. supr. c. 6. §. 27.
  37. ↑ Anscharius hade med sig ej allena Wiethmar, en from och beskedelig Munk från Corbey, utan ock de Svenska Sändebuden. v. Rimbert. c. 9. p. 9. 11. &c.
  38. ↑ Rimbert c. 9. n. 11. & Örnhielm. Hist. Eccl. c. 7.
  39. ↑ Rimbert. Vit. S. Ansch. c. 10. n. 44. &c.
  40. ↑ Rimb. c. 10 n. 8. & Örnh. L. c.
  41. ↑ At dessa bref warit med Runor skrifne, är för detta anmärkt. v. supr. c. 8. §. 3.
  42. ↑ Til belöning för denna resa blef Anscharius af Kejsaren och Påfven Gregorius 4. förordnad til Ärke-Biskop i Hamburg och Påfvens Legat i Norden A. 831. Hans fullmakt dat. A. 834. innehåller, at han warit Legat i Sverige, Dannemark, Norige, Faröjarne, Grönland, Hälsingeland, Island, Skrid-Finland, Slavonien och hos alla så wäl Norra som Östra folkeslag, af hvad namn de wara måtte. v. Privil. Archi-Eccl. Hammaburg. Till Annex fick han Biskopsdömet Turholt (Tournehout.) i Flanden. v. Rembert. c. 11. p. 12. c. 30. p. 3.
  43. ↑ Ragn. Lodbr. Biarkamal. Stroph. 2. 4. 9.
  44. ↑ R. Lodbr. Biarkam. Str. 10. 15. 16.
  45. ↑ Biarkam. Str. 5. 6. 15. 16.
  46. ↑ v. supr. c. 15. §. 23.
  47. ↑ Alle utländske och i synnerhet Engelske Scribenter, som tala om desse Engelands fiender, kalla dem nästan ej annat än Danske: Orsaken är, at Ragnar och hans Söner, som ägde hela Norden, uppehöllo sig mäst i Dannemark, der de ock närmast woro til hands, at oroa både Engeland och alla wästra länderna; men deras makt togs från hela Scandien: Eljest äro ock alle Scandianer, både Svenske, Danske och Norske, af utlänningarna kallade Normänner. v. Albert. Stadenf. Annal. Eginhard. Vita Carol. M. Ad. Bremens. de Sit. Dan. Chron. Magdeb. Du Chesne Collect. &c. &c.
  48. ↑ cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 281.
  49. ↑ Biarkamal. Str. 3. 11. 12. 13. 14. 20. 21.
  50. ↑ cfr. J. Wild. ad Puff. c. 15. p. 254.
  51. ↑ Denne war Son af en Hunisk Konung Sigmund Wolsungs Son och af Hiordiska Elima-doter, Prinsessa af Ridgötaland (v. Wolsung. Sag. c. 22.): Hans många tapra bedrifter äro så utsmyckade med dikter, at man näpligen igenfinner Sanningen. Fofnisbane är han kallad af en Fofner, som han ihielslagit.
  52. ↑ v. supr. c. 4. §. 3. 4.
  53. ↑ Brynhilda hade giordt et löfte, at ingen skulle äga henne, utan den, som red in på hennes borg igenom en stor eld, som förwarade Slottet (utan tvifvel en stark wakt): Hennes uträkning war, at ingen kunde giöra en så tapper gerning utan Sigurd Sven, den hon älskade; men Sigurd, som imedlertid gift sig med Gudruna, Konung Giukes Doter wid Renströmmen, bytte kläder med sin Svåger Gunnar, red genom elden och höll biläger med Brynhilda, alt under namn af Gunnar, som då blef Brynhildas Man: Men hon förtviflad, at hon ej fådt äga Sigurd och förbittrad öfver honom, sedan hon fådt weta, at han svikit henne, lät först slå honom ihiel under hans sömn och giorde sedan af med sig sielf, låtandes bränna sig med Sigurd på et bål (Wolsung. Sag. a Cap. 32 ad 40.), at de ändå måtte wara Man och Hustru i döden efter gammal sed (v. supr. c. 6. §. 23.). Sigurd Sven war således under Gunnar gestalt Fader åt Aslög Kraka.
  54. ↑ v. supr. §. 2.
  55. ↑ Denne är redan upräknad som den yngste af Ragnars Söner. v. supr. §. 2.
  56. ↑ En rik Höfding Fofner förwarade sine skatter innom en med ringmurar befäst Borg, hvilken Sigurd Sven intog: Då hade han efter den tidens talesätt dräpit Ormen, hvars skapnad nu skulle synas kring ögat på hans Doterson. cfr. Wolsunga Sag. c. 27. & J. Wild. L. c. c. 14. p. 247.
  57. ↑ Ragn. Lodbr. Sag. c. 8.
  58. ↑ cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 18. p. 316.
  59. ↑ Örnhielm ap. J. Wild. L. c. p. 315.
  60. ↑ Man menar, at det Myntet, som på ena sidan har en kyrka och på den andra otta ur medelpuncten gående strålar, torde höra til denna tid. v. Brenn. Thesaur. T. I. n. 10. p. 3. n. 3. & J. Wild. L. c. p. 315.
  61. ↑ Ad. Brem. Hist. Eccl. c. 21. Örnh. in Brev. Vit. S. Anscharii ad A. 836.
  62. ↑ v. supr. §. 4.
  63. ↑ Rimbert. Vit. S. Ansch. c. 16. cfr. Alb. Granz. Metrop. L. 1. c. 32. 33.
  64. ↑ cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 272.
  65. ↑ cfr. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 51.
  66. ↑ cfr. J. Wild. L. c. p. 316.
  67. ↑ Hvidfeldt och Vastovius säja, at han blifvit fördrifven för det, at han förfölgt de Christne; men detta är annorlunda bewist. v. J. Wild. L. c. p. 316.
  68. ↑ cfr. Messen. Scond. Illustr. T. 12. p. 11. & J. Wild. L. c. p. 317.
  69. ↑ Breviar. Vit. S. Ansch. ad A. 836. Annal. Bertin. Annal. Meteris. &c.
  70. ↑ Rimb. Vit. S. Ansch. c. 14. 15. &c.
  71. ↑ Rimb. c. 16. ap. J. Wild. L. c. p. 318.
  72. ↑ cfr. Bangert. ad Helmold. Chron. Sclav. L. I. c. 15.
  73. ↑ Örnh. H. E. L. 1. c. 26. Peringsch. Ättart. p. 34. Brenn. Thessaur. num. p. 3. T. 1. n. 14.
  74. ↑ cfr. J. Wild. L. c. p. 319.
  75. ↑ cfr. Ar. Hvidf. Chron. Dan. p. 26.
  76. ↑ Somnerus (in Gloss. Script. Angl. Vet.) drager detta namn af Engelske floden Skalden; men det tycks wara kommit af den gamle Danske Skioldunga-Släkten, af hvilken Ragnar ärft Dannemark och af hvilken åtskillige Höfdingar warit, som nu utan tvifvel fäktat under hans baner.
  77. ↑ Biarkamal. Stroph. 20. Rap. Thoyr. Hist d'Anglet. L. 1. p. 285. cfr. J. Wild. L. c. c. 15. p. 282.
  78. ↑ Rap. Thoyr. L. c.
  79. ↑ cfr. Le Pere Dan. H. de Fr. T. 2. p. 33.
  80. ↑ v. supr. c. 15. §. 24. 25.
  81. ↑ Annal. Bertin. & Le P. Dan. L. c. T. 2. p. 14. cfr. Chron. Tuvonens. ad A. 841.
  82. ↑ cfr. Collect. Du Chesne ab A. 837 ad 896. p. 1. &c.
  83. ↑ cfr. Salaz. Invent. Gen. du Royaume d'Esp, Paris. 1612. p. 25.
  84. ↑ LeP. Dan. L. c. T. 2. p. 33.
  85. ↑ Aimon. de Mirac. S. Germ.
  86. ↑ Le P. Dan. L. c. T. 2. p. 130.
  87. ↑ At någon förnäm man, Ragnars släkting eller Under-Konung, wid namn Berik eller Biörn warit med, är mycket troligt; men at en Princeps Boricus, (Prints Berik eller Biörn) haft öfverbefälet, äfven öfver Ragnar, som Aimoin (de Gest. Franc. L. 5.) säger, det hänger ej ihop. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 17. p. 302 &c.
  88. ↑ Le P. Dan. L. c. p. 33.
  89. ↑ Aimoin. Mirac. S. Germ. L. 1. ap. P. Dan. L. c. p. 34.
  90. ↑ Denna Saga är mundteligen berättad för Aimoin, som warit Munk i S. Germain, af en wid namn Kobbon, som blifvit skickad af Konungen i Germanien til Normännernes Konung och sielf warit tilstädes när det händt, då ock Ragnar skall hafva lofvat, at om han nånsin kommo sig före igen, skulle han blifva Christen. v. Le Pere Dan. L. c. p. 34.
  91. ↑ cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 287.
  92. ↑ v. supr. §. 6.
  93. ↑ Det är likt, at Agnar och Eric haft Södermanland och Östergötland på deras del. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 15. p. 261.
  94. ↑ cfr. J. Wild. Hist. Pragm. P. G. c. 2. §. 37. n. 8.
  95. ↑ Då Agnars egit Skiepp lupit af Stapelen, skall en menniskia hafva blifvit förkrossad, hvilket blifvit ansedt som et olyckeligt Orakel. v. Ragn. Lodbr. S. c. 9.
  96. ↑ Eistens krigshär har mycket blifvit wördad, icke just för Koen Sibyllas skull, hvilken ej annat är än en dikt eller liknelse, som snarare för de Christnes skull, hvilka deribland woro (cfr. supr. §. 8. 9. in not.): Kan hända, at Eisten efter sin Fader fört den gamle Cimbriske Oxen i sit hufvudbaner eller lif-fahna, af hvilket alt dikten blifvit sammansatt. v. supr. c. 15. §. 21. in not.
  97. ↑ cfr. J. Wild. L. c. c. 15. p. 258.
  98. ↑ Ragn. Lodbr. Sag. c. 8.
  99. ↑ v. supr. §. 1.
  100. ↑ R. Lodbr. S. c. 7.
  101. ↑ v. supr. c. 7. §. 11.
  102. ↑ cfr. J. Wild. ad Puff. c. 15. p. 260.
  103. ↑ Ragn. Lodbr. S. c. 12.
  104. ↑ v. supr. c. 8. §. 10.
  105. ↑ Eisten Belis Skalder woro Bragi den Gamle, Grundi den Prude, Kalf Trenske, Refur Ryske, Orm Oframi, Owald bin Avaldi, Fleini Skald, Rognwalder Skald och Erpur, som sedan kallades den Lutande, förmodeligen efter han blef så gammal, då han likväl med et qväde frälste sit hufvud. v. Sturl. Skaldatal. T. 1. p. 479.
  106. ↑ Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 39.
  107. ↑ Le P. Dan. L. c.
  108. ↑ Radulphus de Diceto kallar honom Bier och Wilhelm. Gemmeticensis Bier Ferreæ Costæ (Järnsida). Hans Fosterfader kalla de Magister och Pædagogus.
  109. ↑ Radulph. de Diceto in Abbrev. Chron. int. Script. H. Angl. p. 450. &c. & Wilh. Gemmericens. Hist. Norm. L. 1. c. 5. p. 218. cfr. c. 1. p. 216. & c. 9. p. 220
  110. ↑ Man finner i Sverige runeristningar i sten, som tala om resande a Sidona Garn (på Sidons Haf) och til Jerusalem. Peringsch. ad Vit. Theod. p. 495. Kanskie en eller annan som warit Christen på sådana färder i Medelhafvet skilgt sig från de andre, at besöka de heliga orter.
  111. ↑ Le P. Dan. L. c.
  112. ↑ Hasting skall hafva lossat som stormen drifvit dem til lands och at han nu som wän wille i sin ålderdom blifva underwist i Christendomen: derpå har han giordt sig siuk och sedan död: Biörn har då fådt lof at låta begrafva honom in i staden, i hvilken hans folk under skien af en lång Lik-porcess intågat och den samma förstört. v. Sturl. T. 2. c. 10. p. 66. &c.
  113. ↑ Sturl. T. 1. p. 223. & T. 2. c. 10. p. 66.
  114. ↑ J. Wild. ad Puff. c. 17. p. 302.
  115. ↑ De Nordiske hafva i denna tid fört in i Franska Spåket det ordet Bigot, som i början antingen warit en Ed Bi Gott (wid Gud) eller de orden Be Gud, wara Gudfruktig. cfr. Bayle Nouvell. de la Republ. de Lettres A. 1685. p. 148.
  116. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 280.
  117. ↑ I Wäster-Götland wid Haralds-torp i Edswara-sokn läser man på en Runsten, at en Tule den ristat efter sin Son Geir, den gode drängen, som dog på siötåg i Wästerhafvet. I Sörmanland i Gåsinge kyrkomur ser man på en dylik, at en Ragna den uprest efter sin Man Sven och Sifa åt sin Fader Ragnborg, som dog i krigståg wästerut: Äfvenså i Råby-Sokn i Sörmanland wid Spånga, at en Gudbiörn och en Otte ristat efter Fadren Gudmar, hvars Graf-ritning bär liknelse af skieppet, på hvilket han for wästerut. Jämwäl i Sörmanland wid Aspa i Ludgo-Sokn, at en Thura uprest stenen efter Ubbe, som wästerut war en krigs-Öfverste, och i samma landsort wid Sannerby i Årdala-sokn, at en Finvid ristat efter Fadren Geirbjörn, som dödt wästerut. v. Peringsch. ad Vit. Theod. p. 481. 487. 489. 490.
  118. ↑ Peringsch. ad Vit. Theod. p. 481. 487. 489. 490.
  119. ↑ Le P. Dan. L. c. p. 47.
  120. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 287.
  121. ↑ Rap. Thoyr. L. c. p. 288.
  122. ↑ Le P. Dan. L. c. p. 51.
  123. ↑ Ragn. Lodbr. Sag. c. 15.
  124. ↑ v. supr. §. 12.
  125. ↑ v. supr. §. 12.
  126. ↑ v. supr. c. 4. §. 9. in not.
  127. ↑ cfr. Rap. Thoyr. L. c. p. 296 &c.
  128. ↑ Ragn. Lodbr. S. c. 16.
  129. ↑ Ragn. Lodbr. S. L. c. & Rap. Thoyr. L. c. p. 297.
  130. ↑ Biarkamal hafva åtskilliga gamla Qväden blifvit kallade efter en berömd Skald Biarke. (v. Verel. Ind. Scytho-Scand.): Dock är detta Ragnars äfven kalladt Krakamal, hvaraf tycks, at hans Drotning Aslög Kraka, som äfven warit god Skald, det upsatt efter hans död. v. Torf. Hist. Norv. P. 1. L. 10. c. 51.
  131. ↑ Texten säger Baldurs Fader; men med Baldur är från första början ej annat ment, än werldens lyckeliga och oskyldiga tilstånd för Syndafallet. v. supr. c. 5. §. 5. in not.
  132. ↑ Han tillade ock de orden: Grisarne skulle wisst grymta, om de wiste af Galtens tilstånd eller hvad den gamle lider (Ragn. Lodbr. S. L. c.). Man räknade hämden den tiden för en så helig och tilbörlig Sak, at han äfven fann sit rum i de sidsta döds-tankar.
  133. ↑ Biarkamal. Stroph. 25. 26. 27. 28. 29.
  134. ↑ Skaldatal ap. Sturl. T. 1. p. 479.
  135. ↑ Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 57. &c.
  136. ↑ Man har ock skiäl at tro, detta Bud wara skickadt af Ellas täflare och fiender, til exempel Osbert, som blef Konung i Northumberland (v. J. Wild. ad Puff. p. 287.); men det giör ingenting til saken.
  137. ↑ Ragn. Lodbr. S. c. 17.
  138. ↑ Om Ragnars död war i den mörka tiden en annan berättelse: Han skulle hafva warit på en liten båt med sine falkar, at hålla fogel-jakt på de nästliggande Holmar: Derifrån blef han af storm drifven til Engelska kusten wid Yarmouth i Norfolk: De, som woro på stranden, brakte honom som en särdeles ansenlig Man, den de ej kände, in för Konungen i East-Angeln, som mycket tyckte om honom. Men som han öfvergick Konungens Jägmästare Biörn, så skulle då denne af afvund låtit i hemlighet mörda honom och giöma liket i skogen under tiocka buskar: En hund, som Ragnar altid haft med sig blef ständigt qvar hos sin döde Herre, men lopp dessemellan til Slottet, der Konungen altid wårdade sig om honom: Genom honom skulle nu mordet hafva blifvit rögt. Biörn blef dömd til at sättias på samma lilla fartyg, som Lodbrok haft, och at dermed wräkas utan åror på willande Hafvet: Han skall då hafva blifvit drifven til Dannemark, där Lodbroks Söner stält honom under pinsamt förhör och han til sit räddande skyldt deras Faders dråp på K. Emund i Engeland. (v. Spelman. Vit. Ælfr. Ed. Ox. 1678. p. 13. 14. in not. cfr. Flor. Historiar. ap. J. Wild. ad Puff. c. 15. p. 278.): Derpå skola de hafva begynt sina hämdekrig; men denna berättelse är endast updiktad til at undskylla Ella.
  139. ↑ Ragn. Lodbr. S. c. 18.
  140. ↑ cfr. Ad. Brem. Hist. Eccl. c. 33.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_16&oldid=427062”