Uplands Nation 1800–1914/Kapitel 5

←  Kapitel IV. Uplands nation under 1840-50-talet.

Uplands Nation 1800–1914 av Isidor Carlsson Kapitel V. Uplands nation under Carl Benedict Mestertons inspektorat.

Kapitel VI. Uplands nation under Tycho Tullbergs inspektorat.  →

Kap. V. Uplands nation under Carl Benedict Mestertons inspektorat.

(1857 — 1887).

Om den föregående perioden af vår na­tions historia med rätta kan betraktas som den klassiska tiden, så måste den efterföljande betecknas som en efterblomstringens tid. De stora, vördnads­bjudande gestalterna från seklets midt hade gått bort, den ena efter den andra, och den ende, kring hvars namn större andliga traditioner nu knyta sig, är filosofen Kristoffer Jakob Boström. Tidens studenter voro starkt filosofiskt intresserade, och den boströmska personlighetsfilosofien, som då ännu stod i sitt flor, diskuterades lifligt på gator och torg, ja, som vi skola se, ljödo de filosofiska slagorden äfven inom vår nations väggar. Detta nyväckta intresse för filosofiska spörsmål är kanske ett lynnesdrag, som förtjänar att starkt framhäfvas. Vidare torde denna tid i hög grad ha varit en det litterära skråväsendets och kotteriväsendets förlofvade tidsålder. Icke någon af samma tids litterära och estetiska föreningar ha vunnit den namnkunnighet i vår odlings historia som Namnlösa sällskapet, till hvars invalda medlemmar äfven två upplänningar hörde, nämligen Carl Rupert Nyblom och August Stjernstedt, men att det vid sidan af N. S. fanns rymlig plats också för andra liknande kotterier är alldeles visst. I dessa små litterära cenakel hopsamlades kärleksfullt dropparna från den föregående tidens litterära vårfloder, och skapades äfven åtskilligt nytt. De utrikespolitiska intressena, som vi sett skjuta upp under föregående period, ha stannat i brodden. 60-talets student såg åtskilliga ideal dö, som varit lefvande för hans äldre samtida, och dit hörde först och främst skandinavismen. Däremot börjar intresset för inrikespolitiska och sociala frågor att sakta skjuta skott inom studentvärlden. Den stora politiska fråga, som under året 1866 stod på dagordningen, nämligen representationsreformen, omfattades af de politiskt vakna studenterna med det lifligaste intresse och utlöste sig efter reformens genomförande i de varmaste bifallsyttringar och skålar för Louis de Geer, åtminstone inom vissa nationer.^[1] Om så var fallet äfven på Uplands nation, veta vi icke, men att äfven här en begynnande, visserligen mycket svag och ofarlig radikalism var under uppsegling, visa oss de ryktbara debatterna om tidningen Fäderneslandet 1868, till hvilken vi senare återkomma. Det är egentligen endast på ett område, som traditionerna från 40- och 50-talet verka starkt, nämligen på nöjeslifvet, och det är framför allt en sida häraf, som under denna efterblomstringens tid når en oanad utveckling, och det är den teatraliska konsten, spexet. Spexet är, så att säga, den högre syntesen mellan 40-talets estetiska svärmeri och 60-talets mer kritiska och skämtsamma värdesätt­ning häraf.

Efter dessa korta erinringar vända vi oss nu till Uplands nation och börja som rätt och plikt är med dess inspektor, professor Carl Benedict Mesterton. Under hela århundradet är Mesterton den, som innehar inspektoratet den längsta tiden. Vid ett tillfälle såg det emellertid ut, som om det skulle komma att upphöra redan år 1870, då Mesterton till landsmännens häpnad afsade sig inspektoratet. Saken var nämligen den, att Mesterton, som det nämnda året var rector magnificus, af studentkåren ej erhöll den sed­vanliga majuppvaktningen och där­för »ej ansåge sig längre vara lämp­lig såsom högste styresman för en del af denna kår».

C. B. Mesterton.

Efter en längre diskussion, hvarunder enstämmigt framhölls önsk­värdheten och nödvändigheten af att söka förmå professor Mesterton att återtaga sin afsägelse, beslöt nationen sig för att tillställa sin inspektor en sympati­adress, i hvilken man tog afstånd från den öfriga student­kårens handlingssätt och uttryckte sin lifliga önskan om, att Mesterton måtte återtaga sin afsägelse. Detta skedde också, och den lilla episoden kvarlämnar icke ens skuggan af några missförstånd mellan inspektor och landsmännen. Under hela denna trettioåriga period sköter också Mester­ton utan afbrott sitt inspektorat, endast med en kort tids interregnum för år 1864, då till följd af en Mestertons utländska resa professor O. M. Th. Rabenius fungerar som proinspektor. Det hörde till sällsyntheten, att Mesterton saknades vid någon nationens sammankomst, och var han af sjukdom eller trängande göromål förhindrad att närvara, lät han alltid genom kurator framföra sin hjärt­liga hälsning till landsmännen. Intresset för de allvarligare och kräfvande uppgifterna af nationslifvet öfvervägde icke hans intresse för de mer glada och nöjsamma sidorna häraf. Särskildt den teatraliska konsten ägde i honom en varm vän, och det behöfver icke göras någon hemlighet af, att Mesterton mer än någon annan förstod att sentera en väl anbragt replik eller kvickhet, äfven i dess mer mustiga och burschikosa form. För den under denna tid hårdt tryckta musikaliska konsten räckte ock hans vidtfamnande intresse till, och det var Mestertons för­tjänst, att ett musikkapell kom till stånd, som åtminstone under något år gladde landsmännen med sina prestatio­ner. Dess tillvaro tycks emellertid ha varit ganska kort.

För denne frejdade läkare och vetenskapsman var nationens nöjeslif en aldrig sinande källa till ungdomlig föryngring och hälsa. Något studentikost fanns alltid hos honom, och en viss studentikos charme kunde han äfven förläna åt mera högtidliga tillfällen i nationens tillvaro. Ett enda exempel härpå må anföras. Den 13 maj 1861 voro landsmännen församlade för att högtidligen inviga nationens nyanlagda trädgård. I högtidsprogrammet ingick planterandet af tvänne lindar. Den ena utplan­terades i trädgårdens midt af inspektor, och den bevatt­nades första gången med en kanna punsch, hvarvid inspektor uttalade sin förhoppning, att trädet en gång skulle komma att skänka njutning och skugga åt kommande generationer af Uplands nation. Den Mestertonska linden har vuxit sig lummig och stark, antingen det nu berodde på den utomordentligt närande bevattningen eller något annat; den andra, af förste kurator vid samma till­fälle utplanterade linden längre bort i trädgården gick snart nog ut.

Detta är ett drag bland många liknande, som visar på hvilket älskvärdt och lekande sätt Mesterton upp­fattade och fyllde sina representativa förpliktelser som nationens främste man. En fråga tränger sig här osökt fram: »Hvar låg maktens tyngdpunkt i denna tids nationssamhälle?» — Nationen har lyckligt passerat både sin Scylla och sin Charybdis. Den allsmäktiga inspektorsdespotismen, sådan vi lärt känna den, låt vara i dess älskvärdaste former, under äldre tider, är oåterkalleligen förbi. Den maktförskjutning till landsmännens förmån, som den föregående tidsperioden haft att uppvisa, var af tillfällig art, beroende hufvudsakligen på de täta inspektorsbytena. I stället inträder nu ett habilt jämviktsläge i maktfördelningen mellan inspektor och kuratorerna. Men så bjuder oss också rättvisan att här erinra om den långa rad af sällsynt dugande och represen­tativa kuratorer, som stodo vid Mestertons sida under dessa år. Denna tid är i sanning de stora kuratelens tid. Den apostoliska successionen öfvergår från den ena till den andra på följande förste kuratorer: Gustaf Fredrik Gilljam 1856—1860; Simon Erik Theodor Nordström 1860—61; Gustaf Fr. Gilljam 1861—62; Nordström 1863; Adolf Ludvig Wilh. Nyström 1864—65; Gustaf Theodor Schedin 1866; Claes Annerstedt 1867—69; Tycho Tullberg 1869; frih. August Stjernstedt 1870; Tycho Tullberg 1871; Ivar Afzelius 1872; Carl Laurentius Lindborg 1873—75; Ivar Afzelius 1876—77; grefve Eug. Lewenhaupt 1877 —78; Anton Herman Örnmark 1878—79; grefve Eug. Lewenhaupt 1880; Oskar Widman 1881; Henrik Afzelius 1881—82; Klas Bergenstråhle 1882—84; Erik Adolf Wahrenberg 1884—86; Albert Leonard Östervall 1886 — 88. Man måste erkänna, alt det är en sällsynt rad prydliga namn, hvilka det är en ära och en stolthet för Uplands nation att ha fått införlifva i sin kuratorsrad.

Med Gustaf Fredrik Gilljams val till förste kurator inträder i själfva verket en ny blomstringstid för Uplands nation. Den föregående tidens kuratorer hämtades i allmänhet från katedralskolans lärarkår och voro ofta gamla karlar, ibland äfven rätt så stora original. Skolfasonerna sutto i äfven på kuratorskatedern, och de unga jäsande elementen inom nationen kände sig sakna ut­rymme for sin munterhet och sina initiativ. Carl Rupert Nyblom har i sina minnen^[2] lämnat en drastisk, säkerligen något öfverdrifven skildring af förhållandena inom natio­nen vid denna tid. Vi lämna för en stund ordet åt honom: Då vi — kamraterna från skolan — sammanträffade 1853—54 i Uplands nation vid S:t Larsgatan i Upsala, härskade där ett förstelnadt lif, representeradt i de äldres och tongifvandes led af gamla skolmagistrar, öfverliggare och lata toddygubbar — och vi önskade ifrigt att kunna bryta det döddansar-skenlif, som härskade i ungdomsleden. Första året gick i gammal trall, men med 1855 blef tonen ändrad. Vår hedervärde förste kurator, ma­gister C. F Lindgren, gammal skolman, fann det till sist vara på tid att lämna spiran till yngre händer, afsade sig kuratelet och blef genast vald till hedersledamot, hvarvid han hälsades med en vänligt sinnad sång af C. R. Men nu gällde det att få en ny förste kurator efter vårt sinne. Vi hade honom klar. Det skulle antingen bli Victor Nordling, f. d. president i rektoristpubliken, eller ock hans närmaste man Gustaf Gilljam, f. d. senator i samma pojksamhälle. Vi älskade och ärade Victor, men funno mera ruff, fart, initiativ och fram för allt talargåfva hos Gustaf, »vox populi», som han kallades, för sin skärande stämma. Vi ställde till en liten revolt. Det skulle väljas seniorer efter flera gubbar, som afgått. Parollen blef denna: Gustaf Gilljam först senior, och därpå ögonblickligen förste kurator. Det var något oerhördt att på det sättet laga ett jättesprång från juni­orernas midt till senior och förste kurator. Vår kandidat var då 23 år gammal. — Planen var djärf, men den lyckades. Det var ungefär, som om Napoleon från korpral blifvit förste konsul.

Detta blef signalen till, att alla gamla öfverliggare, toddygubbar och konsorter försvunno ur nationen: — de voro som bortblåsta, och nästa år ersattes de af salig rektoristpublikens höga senat. Nu började en reformifver, med föredrag, disputationer öfver framställda teser med opponenter på akademiskt manér etc.

Så långt vi kunnat kontrollera det, äro uppgifterna i denna skildring fullt exakta, och vi äro glada öfver att äga en så intim och lefvande teckning af ett stycke nationslif från dessa långt aflägsna tider.

Nybloms i ofvanstående skildring gjorda påpekande angående den nya blomstringstidens inflytande på talöfningar och disputationer äger nog också sin riktighet, hara man ihågkommer, att dessa ej äro något nytt för denna tid utan alltjämt kvarlefva från äldre dagar. De sedan år 1844 införda seniorsföredragen fortlefva alltjämt ända tills beslutet om desammas borttagande fattas den 11 februari 1871. Vi meddela här i rask följd de under åren 1857—1869 hållna seniorsföredragen. E . G. Schram den 5 dec. 1857 En öfversikt af svenska kyrkan intill refor­mationen; Ernst Victor Nordling den 8 dec. 1858 Om penningens natur och betydelse; Carl Rupert Nyblom den 23 maj 1859 Några drag ur musikens historia; August Mathias Christoffer Schröder den 8 febr. 1860 Framställ­ning af den privata personlighetens förhållande till rätts­lagen eller statens lag; Carl Albert Grafström den 22 sept. 1860 Några anmärkningar om det romerska folket och dess litteratur; docent Conrad Theodor Hjerpe den 9 febr. 1861 Det i Jakobs bref förekommande lärobegrepp och dess förhållande till andra nytestamentliga didaktiska skrifter; Pehr Samuel Ludvig Annerstedt den 4 dec. 1861 Värdets begrepp; Gustaf Theodor Schedin den 17 maj 1862 En framställning af det tragiska hos Shakespeares Hamlet; Ad. Ludv. Vilh. Nyström den 6 dec. 1862 En framställning af judarnas allmänna högtider; Sven Fredrik Psilander den 23 sept. 1863 En framställning af de svenska sjukvårdsanstalterna före Carl XI:s tid; Frithiof Granell den 5 dec. 1863 En fram ställning af filosofiens betydelse och förhållande till de andra vetenskaperna; Mats Johan Flemming den 21 sept. 1864 Några drag af den romerskt katolska kyrkans förhållande till traditionen och skriften. Claes Annerstedt den 3 dec. 1864 En kort öfversikt af franska statsutvecklingen i XIII seklet; Herman Otto Holm den 22 maj 1865 En framställning om den fransyska smakens inflytelse på vår litteratur; Ernst Westerlund den 8 dec. 1866 En framställning om vantro och mysticism inom medicinen; Axel Frithiof Åkerberg den 21 sept. 1867 Elementerna till medeltidens samhällsutveckling; Johan Gabriel Söderstedt den 6 febr. 1869 En öfversikt af folkundervisningens utveckling i Sverige; A. W . Bodstedt den 4 dec. 1869 Hufvuddragen af språkvetenskapernas utveckling. Bodstedt torde ha varit den siste, som höll seniorsföredrag. De senaste åren visa ett alltmer slappnande intresse, och en hel mängd nyvalda seniorer undsluppo termin efter termin den fruktade pinan. Man må för öfrigt icke tro, att alla nationens seniorer kommo att i sin ordning hålla dessa föredrag. Ibland hände det ju, att inval af flera seniorer på en gång ägde rum, och det blef då den yngstes lott att hålla föredraget, under det de äldre kommo undan. Efter 1871 hållas icke mer några seniorsföredrag i Uplands nation. Talöfningarnas historia inom vår nation är vida mer seglifvad, om också mer kombinerad. Efter att en kort tid under året 1852 ha legat nere, tagas de upp på nytt igen i den modärna diskussionens form och fortlefva som sådana ännu ett godt stycke in på 80-talet, då naturligtvis brännande aktuella spörsmål gåfvo ny näring. Deras gyllene tid sammanfaller med 50-talets sista år och 60-talets första hälft, hvarefter återigen en märkbar afmattningsperiod inträder, som slutar med att de för andra gången formellt afskaffades, visserligen med tretton reservanters ifriga invändningar; detta skedde den 11 februari 1871. Det dröjde emellertid icke längre än till i maj månad samma år, förrän de på nytt uppstodo, och bestämdes det då, att man för hvarje termin skulle utröna, huru starkt intresset var för dem.

Landsman ägde dock rätt att när honom behagade begära talöfnings anställande, och det synes som om landsmännen i ganska stor utsträckning begagnat sig af denna rätt. Svårigheten att hålla det gamla maskineriet i gång tycks för öfrigt ha varit en omständighet att räkna med äfven för andra samtida nationer.^[3] Under talöfningarnas gyllene tid hade dock Uplands nation talkon­vent hvar fjortonde dag. Teserna skrefvos och uppslogos några dagar i förväg till landsmännens allvarliga begrun­dande på nationens tabula nigra. Från 1872 beslutar man, att de skola tryckas, men om detta alltid skedde, är väl tämligen tvifvelaktigt. På disputationsämnen var tydligen ingen brist. Äfven om man icke tillgrep de galghumoristiska ämnen, som ju ständigt stodo en vaken och pigg ungdom till buds, så ägde man riklig tillgång på ventilationsämnen i dagens många brännande spörs­mål och inom det egna studiefacket. Det var särskildt vid dessa disputationskonvent som stridens vågor gingo höga kring den boströmska filosofien, och här möter för öfrigt på skilda områden gammalt och nytt som eld och vatten. En och annan tes har en otroligt ortodoxt subtil klang och leder tanken öfver till de samtida pastoral­examina, från hvars tessamlingar den förefaller vara hämtad. Vi skola som hastigast göra en revy med de i vårt arkiv bevarade disputationsprotokollen. Den 26 februari 1859 är den boströmska filosofien på tapeten. Respondent är S. Lindmark, och opponenter äro Claes Annerstedt och A. Schröder. Den första tesen lyder: Principen för den representativa statsförfattningen är statens sätt att alltid styras i enlighet med förnuftet. Staten kan nämligen ej antaga att förnuftet hos någon här i sinnesvärlden är, hvarken med afseende på vetande eller vilja, beständigt fullt aktuellt; man måste bestämma alla sina handlingar genom ett sorgfälligt sökande efter det rätta, till hvars finnande den representativa statsför­fattningen är medlet. Den andra tesen: Af denna princip följer att den s. k. personlighetsprincipens tillämpning på representationen eller den lika rösträtten vid valen är i teoretiskt afseende grundfalsk. Den tredje tesen: Erfarenheten lärer äfven, att den i praktiskt afseende är i hög grad fördärflig.

Vid disputationen den 12 mars 1859 är A. Nyström respondens.

Af hans nio teser må det vara tillräckligt att erinra om ett par. 1) Vi sluta oss till deras mening, som anse Homerus hafva varit en historisk person och ensam vara författare både till Iliaden och Odyssén. 2) Den grekiska statsförfattningen i allmänhet och den atheniensiska i synnerhet bör mindre tjusa oss med sin glans än varna oss för sina olyckliga följder. 3) Har det onda en gång i tiden uppkommit, skall det ock en gång i tiden förgås. 4) Låt vara, att husagans afskaffande vid senaste riksdag i någon mån var motiverad af det sätt, hvarpå den i sista tiden blifvit tillämpad, men att vi därmed skulle hafva upphäft en oförnuftig princip i vår lagstiftning och infört en förnuftigare, förneka vi afgjordt. Vid talöfningen den 26 mars 1859 framlägger respondens Flemming nio satser, hvaraf vi omnämna några. 1) Skulle något språk kunna ersätta de gamla språken såsom bildningsmedel, vore det utan tvifvel franskan. 2) Akademien blir i våra dagar alltmer en examensinstitution och motsvarar sålunda ej sitt ändamål. För de närmast följande åren saknas teser, men 1863 börja anteckningarna i talöfningsprotokollen på nytt. Vid talöfningen den 17 oktober 1863 är frih. Aug. Stjernstedt respondens med följande teser. 1) Vi våga påstå, att en opartisk undersökning af Carl XII:s historia måste bringa forskaren att erkänna, det han såsom människa, regent och konung ej kan sättas stort högre än en Gustaf IV Adolf. 2) Schillers lyriska dikter anse vi böra sättas framför Goethes, om man undantager den senares ballader. 3) Bör Ernst Renans bok Jesu lefnad fördömas? Vi våga svara härpå, att han har rätt i hufvudsaken i sin uppfattning af Jesu person, fast somliga af hans i boken uttalade rent sub­jektiva åsikter böra förkastas och att han alldeles ej förtjänar den tillvitelsen, som somliga göra honom, att hans bok är ett lömskt anfall på kristendomen.

Stjernstedts något vågade tes om Carl XII togs redan vid nästa disputationsakt upp igen under annan formu­lering: Utan allt tvifvel står Carl XII såsom människa och regent så långt framom Gustaf IV Adolf, att någon jämförelse dem emellan icke ens bör kunna komma i fråga. Den 14 november 1863 är Wilh. Henschen respondens med ett flertal teser, bland hvilka vi uppmärksamma följande, 1) Då ej mindre mänskligheten än hvarje särskild individ har sin organiska utveckling, så anse vi, såväl på grund häraf som med anledning af historiens vittnesbörd, att de liberala tendenserna både böra och måste besegra de reaktionära. 2) Den reformation, hvilken vi, såsom oss synes, nu gå till mötes, och hvars hufvudsakliga karaktär torde vara, att den gör gällande individens betydelse och rättighet gentemot det allmänna, utgör ett i hög grad behöfligt komplement till sextonde seklets reformation och bör hälsas såsom en glädjande företeelse. 3) Det hierarkiska styrelsesättet är förkast­ligare än den militära despotismen.

Talöfningen den 27 februari 1864, då C. A. B. Molin var respondens och Tycho Tullberg opponens, har som första tes: Katekesutanläsningen är den bedröfligaste antiqvitet, som skolan bibehållit; som femte: Att språket är ett mera väsentligt uttryck för nationaliteten, än t. ex. lagar och författning, kan inses äfven däraf, att politiskt våld, som tillintetgjort den senare, dock icke mäktat utplåna det förra; och som sjätte: Individen bör från statens sida vara fri från allt ansvar för sina handlingar, såvida de nämligen ej ingripa i en annans rättigheter. Som af ofvanstående synes har det utom rena fack­ämnen såsom teologiska och historiska, fram för allt varit vissa sidor af Boströms praktiska filosofi, som blifvit ventilerade vid talöfningarna. Så småningom kommer äfven den spekulativa filosofien att undergå debatternas skärseld. Den 8 april 1865 diskuterades Guds väsende och egenskaper, helvetesläran, människans ändlighet, mänsk­liga friheten; — allt efter Boström. Där syntes ofta vid dessa talkonvent en underlig äldre kurre med ett tafatt och förläst utseende, Axel Frithiof Åkerberg. Ehuru han i grund och botten var en hjärtans hygglig och beskedlig karl, hviskade dock ryktet, beställsamt som alltid, om honom, att han skulle vara fritänkare. Litet underlig var han väl, äfven om dimensionerna för hans fritänkeri betänkligt krympt samman med åren. Till det begyn­nande radikala oppositionspartiet inom nationen hörde han gifvetvis, och i den stora debatten om »Fädernes­landet» var han en af hufvudtalarna. I nationsmatrikeln finnes omnämndt om honom, att han var parkerian och lycklig bekämpare af »inre missionens andliga vedervär­dighet»; redaktör af Sanningssökaren, en af banbrytarna för friare teologisk forskning i Sverige. Säkerligen äro de teser fram lagda af Tit. Åkerberg, som den 21 oktober 1865 ventilerades på vår nation. Den första tesen lyder: Religiositet är kärlek till Gud. Den andra: Allt annat hvarigenom människan tror sig kunna vinna Guds väl­behag, vare sig uppfyllandet af vissa lagbud eller tron på vissa läror, är vantro. Den femte: Christus har en gång för alla utdömt auktoritetstron. Den sjätte, ett citat från Parker: »Om Jesus af Nasareth återkomme och stode i samma förhållande till det nittonde århundradet, som till sitt eget, så skulle den första sak, mot hvilken han predikade, blifva vår tids så kallade kristendom.»

Från året 1866, för hvilket jämväl uppgifter angående respondenter och opponenter saknas, anföra vi följande teser: Vi anse, att rättigheten att bekläda statsämbeten bör utsträckas till juden förr än till kvinnan. — Iliadens hjältar, om ock från grekisk synpunkt ojämförliga, äro i själfva verket ej annat än riktiga krukor. — Dansen för att kunna anses som skön konst, får ej vanställas af lättfärdiga rörelser och anspelningar. Stackars Carl XII får än en gång stå till rätta inför nationens tribunal: Vi anse, att Carl XII gjort Sverige mera ondt än Gustaf IV Adolf. Om personliga sorgliga erfarenheter vittnar tyd­ligen utställaren af följande tes: Vi anse, att Upsala samhälle icke har någon framtid för sig, så länge en enda medlem, af den närvarande magistraten fortfarande där­städes fungerar. Ur nationens innersta själ får man väl tro, att en sådan tes som följande är hämtad: Ett glas punsch bör vara ett appendix till hvarje talöfning. Icke endast ur språkhistorisk synpunkt torde man ha disku­terat satsen: Hvad förstås med »tungus»?

Det radikala genombrottet inom studentvärlden plägar man mer eller mindre obestämdt förlägga till 80-talets år. Utan att här upptaga till diskussion riktigheten af denna sats, måste vi dock påpeka, att hvad Uplands nation beträffar synes vändningen hän emot radikalismens ideal ha ägt rum redan under 60-talet. Det är kring represen­tationsreformens genomförande och den boströmska stats­filosofien som en mängd sociala, politiska och kulturella spörsmål samla sig. Redan i disputationskonventen ha vi sett representanter för nya åskådningar möta upp. Ingenstädes komma dock dessa nya åskådningar till klarare uttryck än i de tvänne stora debatter, som under år 1868 förekommo inom nationen. Den ena debatten gäller ursprungligen en stadgeändring, ehuru debatten snart föres ut på vidare plan. Vid den revision af nationens stadgar, som ägt rum år 1866, hade en paragraf af följande lydelse blifvit struken: »Landsmännen uppmuntre hvarandra till gudsfruktan, flit och inbördes för­troende», men år 1868 föreslår dåvarande förste kurator, Claes Annerstedt, att paragrafen ånyo skall i nationens stadgar införas. I anledning af detta förslag uppstår nu en längre diskussion på landskapet den 12 februari. Å ena sidan anfördes, dels att nationsinrättningarna blott afsågo befordrandet af flit och framsteg i studier, och alldeles icke hade någon moralisk bestämmelse, dels att det vore stötande, att en sådan »uppmuntran» och inbland­ning i andras enskilda förhållanden vore i lag anbefalld. Anhängarna till paragrafen blefvo icke svaret skyldiga. Man erinrade om, att en sådan paragraf stode i fullaste öfverensstämmelse med universitetsstatuterna, hvilka tyd­ligen ansågo nationsföreningarnas uppgift äfven vara den att befrämja sedlighet och god ordning bland de stude­rande. Den ifrågasatta paragrafen innebar i sak alltså ingenting annat än ett klart uttalande af nationens eget ändamål, hvaremot dess uteslutande innebure ett för­argelseväckande förnekande häraf. Hvad det »stötande» i tillvaron af en sådan bestämning beträffade, anfördes, att sådana farhågor endast kunde hysas af dem, som ansåge, att paragrafen blott hade afseende på den muntliga inverkan och icke först och främst på det egna goda personliga föredömet. Förslaget förklarades hvilande till nästa landskap, och blef då af nationen antaget.

Ännu betydelsefullare blef den under samma år före­kommande stora debatten om »Fäderneslandet». Några landsmän hade begärt, att tidningen Fäderneslandet skulle tillhandahållas på nationens läsrum. Då detta afslogs, begärde en landsman att på egen bekostnad få öfverlämna Fäderneslandet till nationen, ett anbud, som man med tacksamhet antog. Emellertid uppträder vid ett senare landskap en landsman, doktor Nyström och föreslår, att nationen skall återtaga denna tillåtelse. Med doktor Nyström förenade sig herrar Nordström, Flemming, Söderhamn, Söderstedt och Tunelli.

Det blef en häftig debatt, som torde ha varat ganska långt ut på natten. Som ordförande fungerade andre kurator, Simon Nordström, till följd af förste kurators, Claes Annerstedt, bortovaro från staden.

Vi kunna icke bättre redogöra för denna diskussion än genom all meddela protokollets egen skildring häraf. »Å ena sidan anfördes, att vännerna af ifrågavarande tidning, hvilken städse visat den fullständigaste frånvaro af all aktning för skiljaktiga öfvertygelser, ej vore berättigade, att till dess förmån göra anspråk på en sådan aktning eller att kalla försöken till dess aflägsnande från nationens läsrum för intolerans, voro likväl dessa försök ingalunda föranledda af sjelfva de politiska åsigter, som tidningen förfäktade, utan de grundade sig på det föraktliga sätt, hvarpå dessa åsigter i tidningen förfäktades, på den råa ton, som genomgick det hela, på den skadeglädje, hvar­ med alla verkliga eller falskeligen föregifna fel och brister hos samhället och den enskilde der framdrogos, på den lumpna och usla anda, hvarmed den vädjade till sina läsares lidelser, och förnämligast syntes hafva till syfte­mål att väcka hat och fiendskap mellan samhällets olika klasser, tillföljd af hvilket allt tidningen ej borde anses vara värd att upptagas i hederligt folks sällskap och man fortfarande måste anse dess närvaro å nationens läsrum såsom en skam för nationen, trots det att det ej vore nationen sjelf, utan blott några dess medlemmar, som på densamma prenumererat.» Svårligen kan man dock komma ifrån, att bakom denna grundliga afbasning stucko politiska meningsskiljaktigheter fram. Oppositio­nens män, bland hvilka märktes den serafiske Åkerberg samt herrarne Esaias Henschen och Löfgren, synas ha aktat sig för att i onödan utsätta sig för elden från fien­dernas skyttelinjer och mest hållit sig på defensiven. Deras bästa skydd har tydligen varit att hålla sig kvar inom toleransens och yttrandefrihetens förskansningar, bakom hvilka de tydligen redt sig bra, eftersom de hem ­buro kvällens eller rättare nattens seger, efter hvad det synes, dock med knapp majoritet. Fäderneslandet gjorde alltså sitt intåg på nationens läsrum. När man betänker, hur snöpligt Polyphem afvisades från nationen i vårt århundrades början, så skönjer man, att ett godt stycke väg redan ligger bakom oss.

Nyare vindar börja blåsa inom nationen, ett radikalt parti fanns där, och segervind susade redan i dess fana. Från vår nations synpunkt synes alltså år 1866, represen­tationsreformens år, ha haft en betydelse som vida öfvergår 1879, Röda rummets år. Visserligen kan man med allt skäl förmoda, att en reaktion inträder under 70-talet, en reaktion, som Strindberg tecknat i sina själfbiografiska skisser,^[4] men 80-talismens betydelse gentemot denna bakgrund, som 60-talet bildar, inskränker sig till — icke att skapa nya ideal — men att föra dessa ideal ut till offentligheten genom de stora allmänna diskussionsmöten, som då anordnades.

I dessa diskussioner liksom i Verdandis tidigare ut­veckling synes ingen upplänning aktivt ha deltagit, åt­minstone icke spelat någon mer framskjuten roll. Det fanns väl då som nu en hel mängd ynglingar, som obe­rörda af dagens partimeningar gingo sin egen väg. Natur­ligtvis sysselsatte sig äfven dessa med litteraturen för dagen, Ibsen, Brandes och Strindberg, men ingen logisk konsekvens bjöd dem att från detta studium styra kosan in i Verdandi. Till dessa helt visst många unga hörde tydligen majoriteten af Uplands studenter. Man kan icke heller undgå att lägga märke till, att nationen själf, så långt den förmådde, sökte hindra inflytelser från radikalt håll att göra sig gällande. Den seden synes nämligen ha insmugit sig på åtskilliga nationer, att »utlänningar» infunno sig vid talöfningarna för att dryfta dagens brännande spörsmål. Mot denna sed står man stadigt på vakt inom vår nation. Det är en ofta förekommande bestämmelse, att icke några »främlingar» äga tillträde till nationens talöfningar. 80-talets historia i denna trängre bemärkelse är alltså för vår nations vidkommande snart gifven. Knappast ett enda spår har den satt i våra häfder. Möjligen skulle man kunna skönja ett sådant i en den 8 februari 1883 förd tidningsdebatt. Kand. A. Wahrenberg föreslog nämligen, att nationen med hänsyn till »de spännande förhållandena i broderlandet» skulle prenu­merera på en norsk tidning. Wahrenberg ville för sin del föreslå Aftenposten, medan en annan föreslog Verdens Gang och Morgenbladet, en tredje en centertidning, en fjärde en vänstertidning o. s. v. Slutligen beslöt man sig för prenumeration å såväl en norsk vänster- som högertidning. Kanske kunde man också med hänsyn till denna tids glupande hunger efter nöjen kunna tala om en emancipation des Fleisches, men älven detta torde vara någonting alltför allmänmänskligt och allmänstudentiskt för att egentligen kunna skrifvas på 80-talets hårdt ansträngda konto. Vidare må ihågkommas, att de radikala strömningarna inom studentvärlden nog möttes och neutraliserades af andra. Jag tänker på två namn, Viktor Rydberg och Pontus Wikner. Visserligen sökte smålandsteologerna med en nästan obegriplig enfald för­hindra Viktor Rydbergs inval till hedersledamot i sin nation,^[5] men så var ju ock, särskildt på teologiskt håll, författaren till Bibelns lära om Kristus en mäkta omstridd man. Mindre omstridd var väl Pontus Wikner, åtminstone inom studentvärlden. »Sedan Israel Hwassers dagar har ingen ungdomslärare varit så älskad af studenterna som Pontus Wikner», vittnar en samtida.^[6] I eminent mening tillhörde Israel Hwasser Uplands nation, såsom student, kurator, inspektor och hedersledamot. Äfven Pontus Wikner tillhörde oss i sin egenskap af hedersledamot. Såsom lektor vid läroverket hade han på sina lärjungar utöfvat ett starkt inflytande och var af dem älskad och beundrad som kanske ingen annan. Icke underligt om dessa sedermera i Uplands nation sökte verka för Wikners val till hedersledamot. Detta skedde också den 20 sep­tember 1884, samma år alltså, som insamlingen till en personlig professur åt Wikner pågick bland studenterna. Vid nästföljande mårtengåsfest den 8 nov. var Wikner första och sista gången närvarande på nationens sal. Tanken älskar att dröja vid sådana af ett särskildt ljus kringstrålade minnen i vår nations historia. Här inne sågs han alltså, den redan böjda gestalten med de fina veka dragen, den höga rena pannan och de smärt­samt formade läpparna, omsusad af de ungas beundran och kärlek. Kurator, E. A. Wahrenberg, tolkade deras känslor — och så en stunds djup, väntansmättad tystnad. Slutligen reser sig Wikner och talar:

»Uppländska studenter!

Jag tackar Er, mina herrar, för den hälsning, som I hafven bragt mig.

Eder kurator har rätt, då han talar om den sympati, som råder mellan oss. Jag tror på denna sympati, och jag skulle tro på den, äfven om några yttre tecken ej förelåge. Ty sympatien är dubbelsidig; finnes den å ena sidan, så saknas där vanligen icke någon motsvarighet å den andra. Jag skulle därför kunna sluta från den varma känsla för Eder, som jag känner, till en dylik äfven i Edra sinnen. Eder kurator har påmint om det elfvaåriga lärarekall, jag haft mig anförtrodt vid det läroverk, från hvilket de flesta af Eder utgått. Jag hvarken vill eller kan eller bör skatta min lärarefömåga högt, ehuru jag för att hålla mitt mod uppe mången gång nödgats sätta ett större förtroende till den, än som motsvarat verklig­heten. Men i ett afseende kan jag täfla med hvem som helst, och det är i varm tillgifvenhet för den ungdom, som på ett och annat sätt blifvit ställd under min ledning. Jag minns många af de glada majdagarna, till hvilka Eder erinring så gärna föres tillbaka. Jag har stått därnere vid läroverkets trappa och sett dessa nyblifna studenter mottagas af sina vänner på uppsträckta armar och i triumf ledsagas bort att krönas med sitt segertecken, den hvita mössan. Då hafva ibland tårar trängt i mina ögon. Det låg vemod i den synen. Och det af två skäl. Det ena, att dessa ynglingaskaror, generation efter gene­ration, då de lämnat läroverket, äfven lämnat mig, och jag kände, att de ryckt med sig en del af mitt hjärta. Det andra, som gaf mig vemodsstämning, var den tanken, att de af kamraterna i lifvets skola, där de nu inträdde, icke alltid skulle så kringjublas, och att den storm, som skulle susa kring dem, icke alltid komme att blifva en bifallsstorm.

Då jag nu ser Eder nationsförening, i hvilken de flesta af dessa unga ingått, så förefaller det mig, som såge jag här åter den förlorade del af mitt hjärta, hvarom jag nyss talade. Jag får icke säga hela mitt hjärta, ty jag måste reservera en del äfven åt andra nationer.^[7] — — —

Jag har ej heller glömt, att mig vederfares en ära. Och den ära, som ungdomen gifver en man, den sätter jag högt i pris. Den är, om jag så får säga, af mera allmänt mänsklig natur. När man blir äldre, begränsar man vanligen sin verksamhet till en viss sfär, ja man vill kanske icke gärna tillerkänna den åt någon annan än den, som arbetar inom denna sfär på precis samma sätt, som tillhör samma lilla skola eller parti som man själf. Men ungdomen har allt för nyss ammats vid naturens allnärande modersbarm för att ha hunnit förtvina till en så ensidig partikularism. Den vind, som blåser öfver en ynglings lockar, är frisk, och när en sådan vind blåser ära i en mans ansikte, då må han buga sig djupt. Ehvad den kommer i storm eller sakta väder, så bringar den mannens hjärta, som den berör, att skälfva i bäfvande fröjd.

— — — Et nunc juvenes ornatissimi, fratres amicissimi, vivat, vigeat, floreat atque in dies immaculata crescat Uplandorum gloria. Dixi^[8].» — Talet, som finnes intaget i boken »Mer om och af Pontus Wikner», Upsala 1913, är återgifvet efter denna och har af utgifvaren, L. Norblads bokhandel, välvilligt ställts till förfogande.

Helt visst blef Wikner sedan buren i gullstol och, när festen frampå småtimmarna var slut, ledsagad af lands­männen till sitt i Öfre Slottsgatan 15 belägna hem.

Det var en helt kort tid, nationen ägde förmånen att se Wikner med i sin närmaste krets. De många små notiserna i nationens protokoll vittna ändå om, hur älskad han var, och hur lifligt tankarna sysslade med honom. Den 3 december 1884 beslutar nationen om uppvaktning för Wikner med anledning af hans utnämning till professor i Kristiania, och naturligtvis uppvaktar nationen honom vid hans afresa dit. Förbindelserna fortsattes äfven sedan. Hälsningar och telegram växlades ännu så sent som ett par månader före Wikners bortgång. En kväll i maj månad 1888 spred sig i Upsala underrät­telsen om Wikners död. Det finns en liten gripande skildring^[9] af, hur sorgebudskapet mottogs af studen­terna.

Några studenter gingo i Skolgatans alléer och talade dämpadt och tyst om den bortgångne, med rösten beslöjad af gråt. Det var ju i de dagarna, man hoppades få återse Wikner som professor i Upsala. »Kamrater, vi fingo icke Wikner hit lefvande, så måste vi åtminstone få hit honom död», säger någon. Man skyndar iväg till kårordföranden, men han var icke hemma, och så uppsöker man i stället sina kuratorer för att med deras bistånd få saken fram. Och det gick.

Studentkårens ordförande och kuratorerna för de tre nationer, Göteborgs, Uplands och Värmlands, hvilka Wikner tillhört som hedersledamot, anhöllo hos den bortgångnes änka att få föra Wikers stoft till Upsala för att där grafsättas. Och fredagen den 25 maj 1888 mottog studentkåren vid järnvägsstationen Wikners kista och förde den under florbehängda fanor och under dom­kyrkoklockornas spel upp till den väntande grafven. Naturligtvis var äfven Uplands nation talrikt försam ­lad vid detta högtidliga tillfälle liksom ock den 15 maj 1902, då aftäckningen af minnesvården ägde rum.

I hedersledamöternas rad intar Pontus Wikner en sär­skild plats. Med de egendomliga förutsättningar, som han ägde, kunde han äfven från denna mera passiva tribun göra sin insats, och det är ingen öfverdrift, då det säges, att mer än en af denna tids uppländska studenter i väsentlig grad fått hela sin lifssyn präglad af Wikners tankevärld. Hans minne tillhör vår nations allra dyrbaraste, och porträttet, som pryder nationens läsrum, är därför väl på sin plats.

Samma år som Pontus Wikner blef hedersleda­mot, 1884, hade nationen anledning att fira ett i våra häfder enastående hedersledamotsjubileum. Femtio år hade nämligen då förflutit, sedan domkyrkosysslomännen, fil. jubeldoktorn Johan Gustaf Schram blef nationens hedersledamot. Hans historia sammanfaller — kronologiskt sedt - så godt som med nationens egen under 1800-talet. Då Schram år 1819 inskrefs som student i Uplands nation, var Johan Winbom dess inspek­tor, och då han dog 1890 i en ålder af 89 år, var Tycho Tullberg inspektor. Ett jubileum af sådan art inbjöd ju till åtskilliga betraktelser, men den af nationen planerade högtidliga uppvaktningen för doktor Schram måste på grund af dennes svaga hälsa inhiberas.

Innan vi släppa den synpunkt, under hvilken betrak­telsen al vår nations utveckling under den Mestertonska tiden först faller, måste ytterligare några ord ägnas åt det intellektuella lifvet inom nationen. Sin gamla uppgift i detta stycke har nationen icke släppt, äfven om den ej spelar samma behärskande roll nu som förr. Disputationsöfningarna ha vi redan ägnat tillbörlig uppmärk­samhet, det återstår oss endast alt nämna, att de i midten af 80-talet synas ha försvunnit, och någon talöfningsledare efter 1886 har näppeligen utsetts. En upplänning, som under 80-talets år inlade mycken omsorg om talöfningarnas bibehållande, var kand. S. Gyllensvärd. Men ännu länge gäller den gamla stadgan, att landsman för erhållande af kollektstipendier måste genom skönlitterärt och vetenskapligt författarskap dokumentera sig. Den 4 december 1863 tilldelas Tycho Tullberg ett kollektstipendium för ett skaldestycke, benämndt »Richard Lejonhjertas död». Åtskilliga andra, mindre betydande, skönlitterära försök, som att döma af titlarna varit efterklangspoesi i indianböckernas stil, passera i protokollen utan att dock vinna åsyftade resultat. Det finns däremot i nationens arkiv åtskilliga vetenskapliga afhandlingar, som inge oss en hälsosam respekt för gedigenheten och den exakta noggrannheten i dessa tiders vetenskapliga själfstudier.

En intressant, icke oäfven kyrklig tidsbild ger oss den förut nämnde A. F . Åkerberg i en skildring af de religiösa rörelserna i vårt land under 50-talets upprörda år. Ludvig Annerstedt inlämnar 1858 en för lekmannen fullkomligt obegriplig, men säkerligen mycket lärd och skarpsinnig diskussion af kurvan y⁴ - x⁴ - 2x²y² + 2x = 0.

Claes Annerstedt, den blifvande historikern, sysslar i en odaterad uppsats med frihetstidens partistrider, och hans yngre, alltför tidigt af döden skördade broder Samuel Annerstedt inlämnar 1860 en längre afhandling om de evertebrerade djurens sinnesorgan. Från samma tid torde också Alfr. Gullbergssons kollektspecimen vara, en samling schwungfullt gjorda öfversättningar af några valda elegier af Propertius. En annan landsman, Bern­hard Martin, presenterar en på latin författad afhandling om Sallustius. Förteckningen kunde fortsättas, men det anförda må vara nog. Öfverhufvud får man ett bestämdt intryck af hvilken kraftig eggelse till produktiv intellek­tuell själfverksamhet, som låg i dessa äldre, numera för­svunna bestämmelser för kollektstipendiernas bortgifvande.

Ett litterärt evenemang för denna period är kanske här på sin plats att omnämna, nämligen den af lands­mannen Eugéne Lewenhaupt till universitetets 400-årsfest år 1877 författade boken: »Anteckningar om Uplands nation», en på primärkällor byggd, grundlig och ingående skildring af vår nations historia från äldsta tider intill 1800-talets begynnelse.

Af största intresse är att se, hur Uplandsstudenterna bodde under denna tid, och i samband härmed redogöra något för de möjligen förekommande reparationerna under samma period.

Vi ha redan i föregående kapitel omnämnt, att vakt­mästaren på hösten 1854 inflyttade i nationens hus och där tog i besittning det på nedre botten belägna köket samt kammaren där innanför.

De återstående tre rummen blefvo då otillräckliga för adjunkten von Zeipel, som från och med hösten 1854 icke längre förekommer i förteckningen på nationens hyresgäster. I stället inflyt­tade Gottlands nation^[10] och bodde här till våren 1860, då hela våningen, efter vaktmästarens afflyttning, ånyo uthyres, denna gång åt lektor Manfred Mustafa Floderus. De öfriga på nedre botten belägna rummen voro vanligen uthyrda åt yngre akademiska lärare. Sålunda bodde Karl Säve här både som docent och professor. En annan hyresgäst var docenten, sedermera professorn i öster­ländska språk, Johan Nordling. Från 1870 uthyras några rum i nedre våningen för servering af mat och kaffe till landsmännens tjänst.

I öfre våningen voro åtminstone fyra rum, afdelade i tvänne dubbletter, uthyrda åt studenter och lärare vid katedralskolan. Genom dörren, som låg midt för trappan, inkom man i den ena dubbletten, nuvarande utskottsrummet samt klubbrummet och den lilla tamburen dem emellan. Till höger om trappan låg den andra dubbletten, nuvarande tamburen och spelrummet. Det förefaller troligt, att nationen åtminstone i äldre tider själf bestått de uthyrda studentrummen med möbler. En från 1855 bevarad »Förteckning på Uplands nation tillhöriga effek­ter» upptager bland annat »en väl konditionerad säng med ganska god väfbotten, stommen till en pinnsoffa, en försvarlig säng» o. s. v. Rummen nordväst om stora salen voro vid periodens början tre stycken och inrymde då som nu biblioteket. Sydost om stora salen lågo tidningsrummet och klubbrummet, där spritförrådet och teaterrekvisita förvarades. Största intresset knyter sig naturligtvis till stora salen, nationssalen, som den af ålder kallas.

Nationssalen är det konstanta i nationens tillvaro; den är för nationen hvad tabernaklet var för det i öknen kringströfvande judafolket. De små rummen rundt om­ kring salen äro alla af senare datum och komma först sent till nationens användning. Man kommer ovillkorli­gen att tänka på de under tidernas lopp uppförda små sidokapellen kring en gammal kyrka. Men i nationssalen återfinner man i allt väsentligt samma utseende genom alla tider. Med en oerhördt seglifvad konservatism vakas det öfver, att ingenting förändras i möblering och stil. Inspektors stoppade karmstol skall på millimetern be­finna sig på den sedvanliga golfplankan. Det är helge­rån att flytta ett porträtt från dess ursprungliga plats, o. s. v. Naturligtvis medföra olika tiders förändrade estetiska smak och rikare ekonomiska tillgångar åtskilliga förändringar, men bortser man från, hvad smak och pengar åstadkommit, så är den genomgående stilen för nationssalens inredning densamma. Den virkade allmo­geduken på pianot försvinner och ger plats åt en präktig filt. De lustigt målade rullgardinerna med sina slott och trädgårdar, sådana man ännu kan få se i gamla borgarhem, ersättas med andra af enhetligare utseende. De enkla träbritsarna kring salens väggar få så småningom en primitiv stoppning.

Del stora bordet i salens midt är en modern upp­finning. Under denna period hade kurator sin gifna plats på katedern, medan landsmännen sutto på britsarna kring salens sidor och på de för tillfället inflyttade hvitmålade träbänkarna. Den omtalade katedern förtjänar några ord. I äldre tider användes en s. k. enkel kateder, prydd med nationens vapen. Den omnämnes i 1855 års inventarieförteckning, men har redan då fått sin plats på vinden och ersatts af en s. k. dubbelkateder, särskildt afsedd för disputationerna, då præses och respondens hade sina platser däri. Med disputationsöfningarnas för­svinnande från nationen får äfven katedern draga sina färde, och man kan icke nog beklaga pietetslösheten hos en senare tid, som ansett sig kunna afyttra en sådan unik och intressant möbel.

Från nationssalen begifva vi oss ned på gården för att

Nationssalen.

se, hur där såg ut. I förbigående kan läsaren gärna lägga märke till den i förstugan upphängda lyktan, som vid kvällens inbrott kastar ett sagolikt och fladdrande ljus öfver det nakna stengolfvet. Också bör han gifva akt på de i trapporna och i nedre förstugan befintliga brandämbaren, yxorna, handsprutorna, öskaren, brandsåarna, svabbarna med flera ting, som till en respektabel eld­svåda höra. Ändtligen komma vi ut på gården. Den torde under 1850-talet ha varit omgifven af ett på stenmur uppbyggdt järnstaket, som om kring år 1860 ersattes med ett högt träplank, samtidigt som de nya uthusen åt Sysslomansgatan uppfördes. Om någon nationsträdgård före denna tid kan man icke tala. En mer eller mindre ovårdad berså fanns där, och här och hvar stodo några gröna soffor samt en hel del gungbräden, på hvilka nationens yngre och upptågsfullare medlemmar säkerligen icke underläto att roa sig. År 1860 anlades emellertid den nya trädgården, som invigdes år 1861 med den redan i början af detta kapitel omnämnda högtidligheten. Länge hade nationshuset fått vänta på en välbehöflig reparation. I det längsta drog man sig för de stora kostnader, som en sådan skulle draga med sig. När blottorna och bristerna blefvo alltför i ögonen fallande, vidtog man mer eller mindre provisoriska åtgärder, men till någon genomgri­pande restaurering kom det aldrig. Däraf också de ovanligt många reparationer, hvarom protokollen från denna tid bära vittne. Det må vara nog för oss att i största korthet omnämna de tre viktigaste, som företogos åren 1864, 1871 och 1883.

Vid den första af dessa reparationer sattes först och främst nationssalen i bättre skick. Tak och väggar oljemålades, och de förut omnämnda väggfasta träbritsarna fingo en stoppning. Dessutom anskaffades en ny teater­scen jämte åtskilliga nya teaterrekvisita. De tre små biblioteksrummen förvandlades genom mellanväggarnas borttagande till ett enda större tidningsrum, medan biblioteket flyttades till rummen på andra sidan nationssalen. För att inrymma återstoden af biblioteket samt klubb- och teatereffekter måste nationen nu taga den intill förra biblioteket belägna dubbletten i användning. Reparationens afslutande högtidlighölls med en festlig kollation, då den nya scenen första gången kom i bruk. Vid samma tillfälle debuterade äfven den unge Tycho Tullberg som nationsskald.

Den ledande själen i 1871 års reparation var Josef Henschen, dåvarande andre kurator. Han synes efter det framlagda förslaget att döma i sällsynt grad ha ägt för­mågan att vilja helt och stort, äfven om man kanske nödgas medge, att hans projekt icke på alla punkter svarade mot nationens ekonomiska bärkraft. Inom nationen mötte också Henschens förslag det lifligaste motstånd, bland annat af Ivar Afzelius. Typisk för­ vissa dåtida stämningar inom nationen är den af Afzelius författade granskningen af det Henschenska förslaget. Detta ger på flera ställen uttryck för en högst egendomlig pessimistisk känsla med hänsyn till nationens betydelse. Det heter sålunda på ett ställe: »Betänker man, att nationslokalen till följd af sitt aflägsna läge omöjligt, huru ange­nämt han än må vara inrättad, för flertalet af landsmän kan blifva af annat än underordnad nytta; borde väl knappast det omdömet kunna jäfvas, att en större upp­offring sådan som den föreslagna för ett ändamål, som aldrig till fullo kan uppnås, icke är välbetänkt». På ett annat ställe säges det: »Jag måste erkänna, att den tanken att se vår gamla nationssal förändrad till en rad prakt­fulla gemak för ett ögonblick på mig utöfvat en viss tjuskraft», etc. I det ursprungliga Henschenska förslaget ingick ock byggandet af en balkong. Häremot invänder Afzelius med full rätt, dels »att dess egentliga behag infal­ler under en lid då nationen deraf icke kan draga någon nytta», dels »att trädgården i lika, om ej större grad kan ersätta den trefnad, som balkongen skulle skänka».

Den kommitté, som utsågs att granska förslaget, och som bestod af Tycho Tullberg, J. G. Söderstedt, Ernst Björkman, Hugo Hamilton, Josef Henschen, Mauritz Lundell, Herman Örnmark, Ivar Afzelius och Wilh. Hellman, strök också den punkten i förslaget. Däremot tillstyrktes lifligt förslagets öfriga punkter, målning af förstugorna, takens kalkfärgande, tapeter och bårder, för­gyllda taklister, nya golf, dörröfverstycken i antik stil i nationssalen, delvis nya möbler, gardiner m. m . Efter synnerligen lifliga debatter antogs förslaget, och repara­tionen verkställdes under sommaren 1871. Henschen hann dock aldrig se sitt verk färdigt, ty han emigrerade samma år till Amerika. Penningar till reparationen in­samlades under en sångturné, som nationens sångsällskap samma sommar företog under Mauritz Lundells ledning.

Denna turné, till hvilken vi senare återkomma, för­tjänar så mycket hellre att ihågkommas, som den torde ha varit den enda, som Uplands nation företagit. Den 11 november 1871 ägde den ståtliga invigningsfesten rum. Festen synes ha fått sin särskilda karaktär också där­igenom, att inspektörs porträtt då aftäcktes i närvaro af nationens nyvalde hedersledamot, prokancelleren och ärkebiskopen A. N. Sundberg samt öfriga hedersledamö­ter.

Tyvärr saknades inspektor själf, men han sände i stället följande bref, som vi icke kunna neka oss nöjet att meddela, då det kastar ett så varmt och vackert ljus öfver det hjärtliga förhållandet mellan Mesterton och lands­männen. Brefvet har följande lydelse:

»Mina käre landsmän!

Djupt beklagar jag del missöde, som hindrar mig att i dag personligen dela eder glädje. Jag hade länge fröjdat mig åt att ge­mensamt med Eder få helsa nationens främste hedersledamot, H. H. Erkebiskopen, då han i dag för första gången är Eder gäst. Jag hade så gerna velat i dag med Eder glädjas öfver det nya och trefliga skick, hvari vår nationslokal under sommaren blifvit försatt, och som ger så vackra löften om landsmännens trefnad och kamratliga samlif under kommande dagar. — Jag hade slutligen velat i dag af fullaste hjerta tacka Eder för den ära, I bevi­sat mig, då I ansett min bild värdig att upp­sättas i Edert samlingsrum vid sidan af natio­nens forne inspektor, den oförgätlige Israel Hwasser. Men bunden vid sjuksängen kan jag nu endast skriftligen hembära Eder min tacksägelse.

Jag är stolt öfver denna heder, och den gläder mig mer, än jag kan det säga. Dock mindre för sjelfva hedern, än för det sinnelag mot mig, som I dermed hafven visat. Många, och outplånliga ur mitt minne, äro de bevis på Eder kärlek, Edert förtroende, som jag under de förflutna 14 åren fått röna, förtro­endebevis, som verkat stärkande och föryng­rande på den akademiska lärarens och ungdomsledarens ofta af möda och tungt ansvar nedtryckta sinne. Det är ungdomens lyckliga gåfva att med säker instinkt igenkänna sina verkliga vänner. Det är ungdomens icke mindre lyckliga gåfva att varmt känna och lifligt visa de sympathier, som det redliga och kärleksfulla sträfvandet för dess bästa väcker, och den ser dervid mindre på resultaten än på den goda viljan. Det är dessa ungdomens egenskaper, som jag tillskrifver den heder, som mig i dag vederfares, och för hvilken jag nu aflägger min innerligaste tacksägelse. Jag kan nu med Horatius utropa: »Non omnis moriar!»^[11] Ty då jorden längesedan gömmer mitt stoft och echot af mitt obetydliga namn längesedan förklingat ute i verlden, skall ännu min bild i nationens samlingsrum erinra kommande generationer af upländska studen­ter, att fordom en professor Mesterton fanns, som var en af Uplands nation afhållen inspector.

Mottagen, landsmän!, ännu en gång min tacksägelse och tron, att så länge mitt hjerta klappar, jag är mina landsmäns trofaste och tacksamme vän

C. B. Mesterton.»

Återstår oss slutligen att omnämna den tredje större reparationen under denna period. Den synes hufvudsakligen ha riktat sig på nationshusets yttre och verkställ­des under sommaren 1883, men var icke afslutad till höstterminens början, hvarför nationen samlades till sitt första höstlandskap å Gestrike-Helsinge nations lokal. Då denna sista reparation företogs, var E. A. Wahrenberg andre kurator. Han var en af de första skattmästarna i nyare tid, som planmässigt inriktade sina sträfvanden på att göra nationen skuldfri, och som efter hvad det vill synas, bringade full reda och klarhet i den ekonomiska förvaltningen. 1880-talets första år erbjödo för öfrigt skattmästaren ett rikt arbetsfält för initiativ i den rikt­ningen. Särskildt voro låneförhållandena till nationens kassor utomordentligt tilltrasslade tack vare det i stor utsträckning praktiserade s. k. bulvansystemet. De år­liga revisionerna, särskildt af klubbmästarens förvaltning, ge anledning till ständiga anmärkningar. Alltifrån 1880 ända fram mot periodens slut balansera klubbmästarnas skulder till nationen på 3 à 400 kr. Sedan man år 1885 infört den bestämmelsen, att klubbmästaren skulle redo­visa för andre kurator, så snart varor till ett sammanlagdt belopp af 50 kronor utgått ur klubbskåpet, torde förhål­landena i någon mån ha förbättrats. I dessa separatre­visioner ägde dock nationen en garanti för, att icke klubb­mästarens skulder stego till alltför svindlande summor.

Med dessa korta erinringar må denna sida af natio­nens lif nu lämnas.

Då vi härefter öfvergå till skildringen af nationens nöjeslif under den långa Mestertonska tiden, känner för­fattaren ett djupt behof af starkare färger på paletten än dem, han hittills användt. Ty högt i taket stod glädjen på Uplands nation under dessa år. Måhända kan man äfven här urskilja vissa karaktäristiska särdrag för de olika tiderna. 60-talet, den naiva, pojkaktigt uppsluppna glädjens tid, då det lektes vikingar inne på nationssalen och gungades bräde på gården, en tid ännu i nära förvantskap med 40—50-talens glädjefester och ännu i myc­ket bevarande dess sällsynta charme; 70-talet med en märk­bar dragning hän mot det mer odlade, kultiverade, gärna litet högtidliga och cirklade nöjeslifvet, och så 80-talets stormande spex- och sångarår, såsom Manasse skildrat den tiden i sin bok.^[12] Men nej, det är icke dessa särdrag vi här söka. Den som var med, kan ju efter behag komplet­tera skildringen med, hvad han fann bäst. Vi söka också här efter utvecklingstråden, den bärande linjen i det hela. Om vi så fråga oss, hvaruti denna periods egendomliga insats på nöjeslifvets område består, så kan man knappast tveka om svaret. Det är spexet. Häråt måste också några sidor ägnas, så långt det är oss möjligt med ledning af det icke alltför rikt hopbragta materialet.

Mellan den dramatiska konsten och studenterna finnes ju sedan äldsta tider intima förbindelser. Hur många gudar och gudinnor studenten under tidernas lopp hunnit bringa sin dyrkan eller afsvära sin tro på, en kärlek har han blifvit trogen, och det är Thalia och hennes konst. Lätt förståeligt förresten! Det fanns tidigt något i den teatraliska konstens väsen, som studenten måste känna en viss inre anslutning till. Genom hela sin ställning som student, utestängd från del reala lifvet, gafs honom här ett tillfälle att själf få vara med. Icke sällan bjöds honom från scenens diktade värld ett lätt njutbart extrakt af de andliga värden och stämningar, som behärskade honom och formade hans lifssyn. Så blef honom teatern ett stycke verklighetsuppenbarelse, handfastare, hårdare än det verkliga lifvets, och därtill skrudad i poesiens skimrande dräkt. Så blefvo de vänner, de två, vänner för lifvet och för århundraden.

Hvad nu särskildt Upsala akademi beträffar, så är ju vår äldsta inhemska dramatik knuten till den. Messenius och Hjärnes dramer spelades af Upsalastudenter »i den bästa salen på Upsala slott, den med ovidianska fabler sirad var.» Sjuttonhundratalet, i öfrigt så tolerant, medförde egendomligt nog förbud för teatersällskap att i Upsala och andra akademistäder uppföra skådespel och komedier, annat än vid marknaderna.^[13] Länge bestod detta förbud. Ännu så sent som 1838 beslutar Uplands nation att i likhet med öfriga nationer ingå till Consistorium med begäran, att »Teatertrouper må få vistas i Upsala och der uppföra skådespel». Hvilket resultat denna framställning medförde, känner författaren icke, men sedan Upsala stad på 1840-talet fått den nya teatern uppförd, kunde väl i alla händelser förbudet icke längre upprätthållas. Den gamla, nu omoderna och allt annat än tillfredsställande »ladan» har sett många generationer af studenter komma och gå. Den kom till i lagom tid för att slå upp sina portar för 40—50-talets borgerliga idyller i Blanches och Hodells välkända genre. Sedan kom störtfloden af eleganta franska resonnörstycken och slutligen på 80-talet det Ibsenska dramat, till hvars repli­ker, framsagda af en fru Winterhjelm och en August Lind­berg, man lyssnade i andaktsfull gripenhet.

Inom nationerna hade emellertid den dramatiska konsten länge fört ett tynande lif. Helt utdöd var den väl aldrig. I tillfällighetsdikten, ofta behandlande dagens on dits och välkända personager ur studentlifvet och professorsvärlden, slumrade frön till fram tidens nationsdramatik i dess egentliga form, spexet. Och den väl sjungna kupletten eller duetten, som Gluntarne, fordrade ju i regel för sitt utförande en viss dramatisk verve. En öfvergångsform till de egentligen dramatiska prestatio­nerna var de sedvanliga utklädningarna, som regelbundet förekommo vid vårfesterna ute på Eklundshof. En sådan majfest firades den 12 maj 1865 och synes ha varit very remarkable. Den samtida pressen ägnade också spalter åt denna kar­neval, och Ny illustrerad tid­ning innehöll en bild af hela det långa kar­nevalståget. Det är knap­past för mycket sagdt, att hela landet under några dagar stod i karnevalens tecken.

Eklundshof.

Det vore lockande att efter samtida skildrare^[14] redo­göra för hela denna karneval, den första i sitt slag, men vi måste här inskränka oss till att omnämna upplänning­arnas insats. De framställa välkända scener ur den nordiska gudasagan. Hela gudaskaran är med. Oden rider i spetsen, klädd i en hvit och röd mantel, som är inväfd med guld. Silfverskägget svallar långt ned på hans präktiga bröst. Odens kostym ansågs vara den vackraste af alla, som förekommo på festen. Efter Oden kom hans maka Frigg. »Kring hennes hvita hals och mjuka barm flyter en lång mörkröd, guldbesatt klädning; från hennes änne fladdrar slöjan, sammanhållen af ett gyllene diadem.» Så kommer den väldige Tor på en tvåhjulig vagn, dragen af tvänne till bockar utklädda små ölänningar. På nästa vagn står det ädla syskonparet Frej och Freja. Freja är behagets och skönhetens gudinna. Hon är iförd en rosenröd klädning, blommor i håret och smycket Brising om halsen. Hennes broder Frej, solens och växtens gud, står bakom henne med gyllene strålar kring den himmelsblå hjälmen, ljusgult fladdrande hår och väpnad med ax och skära. Må det vara oss tillåtet att redan nu demaskera Frej och Freja. I den förra igenkänna vi Tycho Tullberg och i den senare Gotthold Wallin, en af de bästa kvinnorollframställare, som Upsala vid denna tid ägde. Det tragiska i hans lefnadssaga skall icke hindra oss från att här tacksamt minnas hans namn. Det är oss icke möjligt att uppräkna alla gudagestalterna i upplänningarnas tåg. Naturligtvis var äfven den ideala slaktgrisen Serimner med och vid hans sida geten Heidrun samt de mera remarkabla representanterna för mörksens andemakter, Loke, Hel, Fenrisulfven och Midgårdsormen, ett mellanting af orm, människa och anka, ett par ben med ormhufvud och en 12 fots lång svans, besatt med ett grönskimrande fjällpansar. De tre nornorna Verdandi, Urd och Skuld afslutade upplänning­arnas magnifika tåg.

Tycho Tullberg och Gotthold Wallin som Frej och Freja.

Hela karnevalståget ring­lade sig vägen ut till Polacksbacken, där hvarje nation sökte upp sin med fana och vapen prydda granbarack. Öfver upplänningarnas ba­rack stod en tafla med nam­net Valhall, och därinne dracks mjöd ur horn. Efter denna lilla utvik­ning återvända vi till frå­gan om nationens teaterlif. När spelades det första gången under århundradet teater på Uplands nation? Teaterväsendet inom natio­nen synes vara årsbarn med Mestertons val till inspektor. Enligt tidens sed skulle ju Mestertons inspektorat invigas med en ståtligare nationsfest, och strax i början på året 1858 börja förberedelserna härtill. I detta festprogram har tydligen äfven ingått en dramatisk föreställning. Måhända har det varit Mesterton själf, som gifvit impulser i den riktningen. Alltnog, protokollet af den 2 oktober 1858 lämnar oss den upplysningen, att en kommitté af tre personer tillsattes att ombesörja »de teatraliska framställningarna», samtidigt som nationens klubbmästare Gustaf Widman (död som polismästare i Upsala) får i uppdrag att taga vård om teatergarderoben. Detta är, så vidt jag kunnat finna, den första uppgift angående teaterförhållandena inom nationen. I den nämnda kommittén invaldes följande landsmän: K. A. Hellsten, J. G. Söderstedt och A. L. W. Nyström. Angående den först nämnda, K. A. Hellsten (död 1891 som adjunkt vid Upsala läroverk) lämnar matrikeln följande karaktäristik: »Särdeles lyckliga umgängesgåfvor gjorde honom till en ofta och gärna sedd gäst i skilda kretsar och lät honom spela en mycket uppmärksammad roll i Upsala sällskapslif, till hvars angenäma och omtyckta personlig­heter han på sin tid hörde». Den karaktäristiken stäm­mer ju icke illa öfverens med vår förmodan, att Hellsten varit den ledande själen i denna första teaterkommitté. Nu skulle det alltså spelas teater på Uplands nation. Men det allra viktigaste återstod, en pjäs. Bland de när­varande landsmännen synes ingen hafva ägt gnistan, och man kan förstå, att det hölls åtskilliga rådplägningar uppe i förste kurator Gilljams kammare i Kråkslottet vid Dragarbrunnsgatan, innan den frågan fick sin lösning. Men så kom man att tänka på en för terminen från­varande landsman, som låg i Stockholm och konditionerade. Ille faciet!

Och så blef upplänningarnas första originalspex skrifvet, Carl Rupert Nybloms »Äfventyr på en studentkam­mare, dramatiskt skämt i ett upptåg». Den lilla pjäsen, som innehåller flera sångnummer, dels ett kvartettpotpourri, dels solokupletter, har aldrig blifvit tryckt. Det är därför litet svårt för den, som hvarken läst eller sett den, att bilda sig någon uppfattning om dess innehåll. Men pudelns kärna lär vara det numera icke okända motivet, studenten, som en dag i förtrolig téte à téte med sitt unga, vackra städ får oväntadt besök af den stränge men rike onkeln, kapten Bomb. Bomb, bofven i pjäsen blir omvänd till sist, men får dessförinnan i förargelsen öfver sin myndling tid att på en uråldrig folkmelodis toner fara ut mot den moderna tidens förvildade ungdom.^[15] Inom nationen kom dock icke stycket till uppförande förrän våren 1859, enär man saknat någon lämplig innehafvare till kapten Bombs roll. Författaren hade då återvändt till Upsala och måste själf öfvertaga rollen.

»Äfventyr på en studentkammare» slog lyckligt igenom och togs återigen upp vid mårtengåsfesten den 10 november 1882, då nationen firade Mestertons 25-åriga inspektorsjubileum. Sju år senare gick det återigen öfver Uplands nations scen den 8 november 1889 och spelades då så väl, att det några dagar senare, den 29 i samma månad, med i hufvudsak samma rollbesättning måste gifvas på Upsala teater vid en af studenter från olika nationer anordnad välgörenhetstillställning. Pjäsen har sålunda visat en för dylika divertissementer ovanlig lifsduglighet, och hvarför skulle vi icke få hoppas, att den ännu en gång kommer att gå öfver vår nations scen.

Vi äro lyckligtvis i tillfälle att här meddela namnen på de olika rollinnehafvarna.

	1859	1882	1889
Ville Gladenius	I. Nyström	Victor Åberg	E. Rönnblad
Olle Sprättenberg	H. Holm	K. Sundström	V. Ericson
Calle Spaderling	E. Verdier	W. Stoije	R. Lundmark
Julle Toddén Upplänningar	Alfr. Schram	V. Ekberg	Ax. Egerström
Kapten Bomb, Villes morbror	C. R. Nyblom	Arvid Afzelius	Knut Nyblom
Jungfru Mina, Villes städerska	Cl. Annerstedt	Cl. Åhfeldt	Gunnar Kant
Janne Pilqvist, Vulgo Lunkentus, Villes borstis	T. Brunnberg	H. Wallenberg	F. Öhrn

Komplettera vi dessa namn med ännu ytterligare några såsom Aug. Stjernstedt, C. Laurentius Lindborg (död som collega scholae i Söderhamn 1876), Sixten Alm (död som borgmästare i Eskilstuna), Alfr. Magnus Pettersson, Hugo Hamilton och den förut nämnde Gotthold Wallin, så torde åtminstone de mest framstående spexspelarna vara nämnda, åtminstone hvad de tidigare åren af Mestertonska perioden angår.

Däremot måste vi försöka följa teaterväsendets vidare utveckling inom nationen och vinna ökad klarhet öfver vissa därmed sammanhängande frågor. Redan i föregå­ende kapitel har en antydan lämnats om, hur teaterdirektörsämbetet växer fram inom nationen. Den till första spexet år 1858 tillsatta teaterkommittén skulle väl ha en ständig uppgift att anordna teaterföreställningar. Men samtidigt skulle ju den ene af klubbmästarne ha tillsyn och vård om teatergarderoben. Snart nog måste det ha visat sig, att den vägen icke var den riktiga, och man nöjde sig i stället med en klubbmästare och gjorde den andra till teaterdirektör. Den första, som beklädde teaterdirektörskapet, var Anders Gustaf Biberg år 1865. I Biberg lyckades nationen äfven få en lyckligt begåfvad spexförfattare. Hans namn knyter sig bland annat till en operabuffa: »Enkan Andersson», med däri inlagda parodier på välkända operarecitativ. Tyvärr synes »Enkan Andersson» numera vara spårlöst försvunnen, och det har icke lyckats mig att få några tillförlitliga uppgifter om, hvem hon var. Troligen var hon släkt med den änkan Andersson, om hvilken en positivvisa från 1865 års stora karneval sjunger:^[16]

»Slumrande i sömnen ljufva
ligger enkan Andersson.
An’te ej hur brotten rufva
hennes knut ej långt ifrån.
Der i natten tvenne bofvar
stämplande en gruflig sak,
slog kring stugan sina lofvar
då hon väcks af hiskligt brak.

Hon till ropa och till skrika:
Pelle, Pelle, statt mig bi!
för hon trodde di skull’ vika;
men di vikte inte di.
Visste nog hon ropte Pelle
baresta för skrämskotts skull,
Pelle var på annat ställe,
bodde i den tysta mull.

Därför de åt hotet skratta
pågå med sitt nidingsdåd,
Maja då en sabel fatta
och till fönstret sprang så bråd.
Hvem kan höra utan tårar
hvad hon i månskenet såg
der Altin med knäfvelborrar
stod med mordblick i sin håg.

Men af »qvinnans sanna styrka»
motad sprang Altin här från
och begynte dörrn uppdyrka
och kom in med hiskligt dån.
Slaktarknif han höll i handen
och röt till med vredesmod:
’Hit med pengar! Här i handen
annars rinna skall ditt blod’.

Stel af fasa enkan skälfver
tappar sabeln och Altin
henne på golfvet kullhvälfver
höjer knifven. — Ur sitt skrin
under byrån hon framdrager,
tåreqvald och blek som lärft
fyra tiofem riksdaler;
det var allt hvad hon förvärft.

Under tiden andra bofven
passa på och knep ett ur,
håda se’n att dela rofven
gå som mättade vilddjur.

Glädjen blef dock ej långvarig
(bofvars fröjd är aldrig lång)
ty fiskalen snart, illmarig,
grep dem med rättvisans tång.

Att angripa värnlös kvinna
— Hvilket brott — i senan qväll!
Delta månde de besinna
där de sitta i mörk cell.
Trögt lär nattens timmar skrida
under nätter utan sömn
medan rättvis dom de bida
af borgmästar Kindeström.»

Den arma människan kom alltså undan med lifvet, och man får hoppas, att hennes fränka på Uplands nation gjorde detsamma, och att författaren till denna sannskyl­diga skräcktragedi förstått att ge det hela en mer pikant tolkning å la Bellmans bofvar:

»— slogo lofvar, slogo lofvar kring vår lilla fru.»

Som spexförfattare under dessa år voro för öfrigt flera landsmän än de nu nämnda verksamma. Aug. Stjernstedt och Ivar Afzelius var en välkänd författarfirma. Likaså var Hugo Hamilton författare till åtskilliga spex.

Verksammast mot slutet af Mestertonska tiden va dock otvifvelaktigt Tom von Post. Af hans många spex ha icke så få utgifvits af trycket. Hans namn är knutet till vår nations andra originalspex, »Aenas och Dido eller Kärlekens underliga vägar eller Lottas förhållande till den grekiske korpralen, opera comique i två akter», som uppfördes första gången på Uplands nation vid mårtensgåsfesten den 12 november 1880 och sedan med förkärlek spelats där. Ur Tom von Posts penna ha åtskilliga andra spex flutit, som väl också gått öfver scenen hos oss, ehuru inga direkta uppgifter härom kunnat inhämtas. Vi nämna endast två. Det år 1882 skrifna spexet »För mycket kokes och ingen ved eller mamsell Anderssons inackorderingar» och »Långlån» från 1883. Af andra på programmen förekommande spextitlar må nämnas »Tosingar» den 14 november 1884, det synnerligen populära »Klosterrofvet» den 22 oktober 1887 och »Revolution i drifbänken» den 9 nov. 1888.

Man bör lägga märke till den borgerliga inhemska miljö, hvari spexet under denna tid hufvudsakligen rör sig. Ännu står spexet under afgjordt inflytande af 40-50-talets borgerliga dramatik. Af de på andra nationer, t. ex. Stockholms, yppigt förekommande parodierna på de Ibsenska samhällsdramerna har jag hos oss icke kunnat upptäcka några spår. Under nästa period får spexet en annan, mer färgrik karaktär och spelar helst i antiken. Af vår skildring framgår, att spexen regelbundet förekommo vid nationens mårtengåsfester. Under 70-talets förra hälft, då äfven denna sida af nationslivet företer sin högsta blomstring, »spexades» äfven under vårterminerna. I samband med inrättandet af teaterdirektörssysslan erhöll natioen sina första teaterstadgar, som bland annat bestämde, att biljettpriset till hvarje nationens teaterföreställning skulle vara 60 öre. År 1888 höjes bil­jettpriset till en krona. Tydligen har nationens skatt­mästare räknat med dessa teaterföreställningar som en ganska god extra inkomstkälla, och de skulle gifvetvis också varit det, om icke förplägningen vid repetitionerna varit så rikhaltig. Det klagas häröfver i en revision af år 1885, »att den fria förtäring, som enligt gammal sed är aktörerna beviljad för deras besvär, öfverskridit de vanliga gränserna». Då man i september 1889 får nya teaterstadgar, söker man råda bot härpå genom att be­stämma, att gratissupningen icke får öfverskrida en summa af 50 kronor. I samband med spexet och mårtengåsfesten får man också en för tillfället skrifven spex­tidning. Dess namn har under tidernas lopp undergått många förändringar, ehuru den redaktionella ledningen städse haft enahanda uppgift. Dessa tidningar — skada bara, att icke flera finnas i behåll! — gå långt tillbaka i tiden. Den äldsta bevarade spextidningen för Uplands nation är från året 1869 och presenterar sig under det mindre smakfulla namnet »Fanderseländet». I någon mån kan man försona sig med titeln, om man betänker, att den är skrifven »dagen efter» en spextillställning och tydligen afsedd att uppläsas på den dagen efter spexet anordnade obligatoriska gåsmiddagen. Dess innehåll utgöres förnämligast af små intima detaljer från föreställ­ningen samt flera teaterrecensioner med ett utförligt om­nämnande af de spelandes förtjänster och fel. Skulle någon af nationens gamla medlemmar läsa detta, må han vid minnet af sin ungdoms fröjder förlåta författaren, om han lämnar en liten profbit på en af de nämnda recen­sionerna.

»Egde nationen någon skald, skulle den genast befalla honom att stränga sin lyra och i eldiga stanzer besjunga dessa olympiska söner, som i torsdags afton lockade ned på vår nation alla gracer och nymfer och lekfulla genier. Men vi ha ingen skald och vi måste derför tillgripa prosan för att tolka våra känslor. Låt oss då säga med ens, att spexet var ypperligt, att vi aldrig sett något dylikt å Uplands nation, och vi hafva då sagt allt. Nu några detaljanmärkningar!

Lilla Alm^[17] — för att börja med de sköna — visade sig som en värdig efterföljare till sin i teaterns annaler beryktade broder. Väl var han något lättsinnig i sina later, men som direktör Lundman plägar säga: blygsam­ het och moral duger inte vid teatern! — Wallin (Hugo Vilhelm) blyga blomma, hvad skall jag säga om dig. Skönhet egde du, behag egde du ock, men hvita händer saknade du. På tal om de sköna låt oss nämna några ord om fru Pyb.»

Om fru Pyb, hvars roll innehades af Alfr. Magnus Pettersson, heter det, att hennes skönhet var mäktig att i ett manligt bröst framkalla passioner, eldiga som Vesuvius. Det anförda må vara nog.

Om någon dylik tidning höra vi sedan ingenting förrän år 1883, då nationen utser Göran Björkman till redaktör utan ansvarighet och uttalar önskvärdheten af, att tid­ningens första nummer utkommer till årets mårtengåsfest. Vid sidan af spexförfattandet synes den litterära verk­samheten framför allt ha riktat sig på visdiktningen. Som visdiktare i den glada genren förtjäna Ivar Afzelius och P. A. W . Gullbergson att nämnas.

Ett omtyckt visämne under 60-talets sista år var den så kallade Tullbergii lus. Det lilla djuret, hvars latinska namn är Pauropus Huxlei, blef besjunget i flera sånger, bland hvilka »Lusiaden» och »Lusextrakt i fem sånger» torde ha varit de mest bekanta. Del hade under denna peri­od, troligen redan under 60-talets första år, uppkommit ett nytt slag af nöjestillställningar på nationen, hvilkas namn kort och godt var »fröjd». Det var ett slags dramatiskt och musikaliskt skämt, då publiken satt vid småbord i salen och lyssnade till de uppträdande. Vid dessa till­ställningar medverkade naturligtvis nationens sångkör och det förut omnämnda musikkapellet, hvari särskildt Wilh. Hellman som violinist och Nils Westin som cellist excellerade genom utom ordentliga prestationer.

Med nationssången var det vissa tider nog så klent beställdt. Men sedan E. Verdier år 1866 blifvit sångan­förare, upplefde sången en ny blomstring, som kulmine­rade under Mauritz Lundells tid omkring 1870—71, då den förut omnämnda sångarfärden företogs. Ledare för turnén var Ivar Afzelius, och resemarskalkar voro Eugéne Lewenhaupt och Nils Gustaf Westin. Turnén var endast afsedd att gälla Uplands städer, men kom genom oför­utsedda omständigheter att utsträckas äfven till några andra. Sigtuna var den första staden, där en af andre tenorerna, Alfr. M. Pettersson, insjuknade och måste åter­vända till Upsala. Med gladt mod fortsatte man till Enköping. En vacker uppvaktning hölls här för den åldrige Arvid Afzelius, vid hvilken sångarna sjöngo skaldens vackra »Näckens polska», och Ivar Afzelius talade. Från Enköping reste man vidare till Norrköping på särskild inbjudan af en gammal landsman, stadsläka­ren därstädes, Otto Vilh. Åberg.

Vid framkomsten omhändertogos sångarna genast af sin vänlige värd, som undfägnade dem med en så riklig frukost, att konserten gick skäligen klent, och pressen visade en ytterst obehaglig min dagen efter. I breschen trädde då som alltid landsmännens oersättlige Ivar och klarade hyskan, så godt sig göra lät. Från Norrköping ställdes kosan till Norrtälje och Östhammar, hvarest man nödgades stanna i två dagar på grund af en stark storm, som gjorde en tillämnad konsert i Öregrund om intet. Efter konsert i Gefle gjordes en angenäm afstickare till Falun, återigen på inbjudan af en gammal landsman, rektor Ali Floderus. Turnéns slutstation var Söderhamn, där den sista konserten hölls.

Bland årets fester intaga nu som förut majfesterna och mårtengåsfesten första-rangs-platsen. Majfesten varade i två dagar och började valborgsmässoaftonen med »färd­ knäppen», innan den sedvanliga uppmarschen till Slotts­backen företogs. En blick i samtida klubbjournaler ger vid handen, att valborgsmässofirandets väsentliga del, i den mån den angick nationen, var förlagd till timmarna innan marschen till slottet. Åtminstone har det i regel förbrukats flera kannor punsch före sången än efter den­samma. Första maj firades efter delvis annat program då än nu. Dagen började med den sedvanliga bollslag­ningen, tre slag och ränna, en uppländsk folklek, som från katedralskolan invandrat i nationen och där fått fast fot. Bollslagningen hölls under olika tider på olika platser.

I äldsta tider torde den ha förekommit i Odinslund, flyttades sedan till Carolinaparken mellan bibliotekshuset och Carl Johans byst och slutligen till Slottsbacken. Efter bollslagningen var frukostmiddag anordnad à nationen, hvarefter de s. k. hälsningarne under eftermid­dagens förlopp företogos. Den praxis hade nämligen under årens lopp utbildat sig, att nationerna första maj gåfvo gästroller på hvarandras lokaler och där i skämt och gamman förbrödrade sig med hvarandra. Upsalas gator en första-majeftermiddag denna tid erbjödo därför en brokig tafla, då man såg den ena nationen efter den andra i mer eller mindre ordnade tåg komma under afsjungande af respektive nationssånger och med fanan i spetsen för tåget. Ofta hände det naturligtvis, att när man kom fram till den bestämda nationen, voro dess medlemmar redan försvunna på annat håll, men det gene­rade icke, man våldgästade en stund och begaf sig hem igen. Fram emot midten af 80-talet synes intresset för dessa hälsningar ha svalnat, och inom Uplands nation väckes 1886 af en landsman, C. Åhfeldt, förslag om, att de helt skulle upphöra. Ett förslag i den riktningen afläts

Ågatorna.

till studentkåren, och denna utlyste ett allmänt diskus­sionsmöte, som dock resulterade i, att hälsningarna skulle bibehållas. En nation, som upplänningarna med förkär­lek gästade, var gottlänningarnas. Troligen härledde sig brödraskapet från den tid på femtiotalet, då gottlänningarna voro nationens hyresgäster.

Mårtengåsfirandet pågick likaledes i tvänne dagar, oftast en fredag och lördag i medio af november, med spex första dagen och gåssupé eller gåsmiddag den andra. Naturligtvis afslutades hägge dagarna med långt inpå småtimmarna varande zwycker. Gifvetvis infunno sig understundom särskilda festanledningar också vid dessa fester. Sålunda aftäcktes i samband med mårtengåsfesten den 13 november 1876 biskop Anjous och rektor Rudolf Annerstedts porträtt. Till mårtengåsfesten knyter sig också minnet af åtskilliga hyllningar för inspektor Mesterton. Så t. ex. vid festen 1860, då en honorariepresent »såsom en gärd af nationens tacksamhet» öfverlämnas.

Utom dessa regelbundet återkommande större fester hade man också en mängd andra, hvadan man förstår, att den festliga cykeln af nationens kalenderår var rikt tillgodosedd. Redan under denna tid börja kafferep och danstillställningar anordnas på nationen. Landskapssexorna voro redan nu nästan obligatoriska och höllos vanligen i de små hemtrefliga rummen på Claes Löfs källare, nuvarande Fenix. Under Ivar Afzelius’ kuratel stod också ett rum ständigt abonneradt för upplänningar­nas räkning hos Norbergs, i hörnet af Drottning- och Trädgårdsgatorna, där landsmännen regelbundet samlades hvarje dag till sitt eftermiddagskaffe kl. 4. En fest af mera egendomlig karaktär hölls på nationssalen den 5 mars 1864 för en tjugotvåårig landsman, Anders Adolf Upling, hvilken som frivillig skulle deltaga i danska kriget. Man kan vara öfvertygad om, att det hölls många inspirerade tal den kvällen på Uplands nation. Det är en fråga, som här omedvetet sväfvar oss på läpparna: Hur kunde dåtidens studenter, fattiga som alla tiders, hur kunde de ha råd att deltaga i ett så rikt nöjeslif, som dessa år ha att uppvisa? Men frågan förstummas, när man kastar en blick i klubbjournalerna för dessa år. Ett enda exempel. Enligt kassaräkningen för den nyss nämn­da festen för Upling utgick priset för hvarje deltagare med 2 kronor, 5 öre. Sexan beräknas till 75 öre pr man, och ändå konsumerades 20 tum falubrännvin och 50 tum renadt. Vid zwycken förbrukades 7 ½ kannor punsch och 40 buteljer svagdricka. Sexorna hos Claes Löf gingo i regel till en krona och några öre, däri inbe­räknade drickspengarna åt »Basen».

Men spriten var icke bara billig, den var också afundsvärdt lätt åtkomlig. Det var icke endast klubbmästaren, som ägde tillgång till nationens spritförråder, utan också vakt­mästaren. 60—70-talets student gick bara upp till honom och sade till om så och så många kannor punsch, och vips stod den gula drycken där i det väntande laget i trädgården.

Med 80-talets början synas nykterhetsintressena sticka upp hufvudet inom nationen. Den 8 december 1883 pläderar sålunda en landsman K. Östman för en inom studenternas helnykterhetsförbund ifrågasatt petition an­gående tidigare stängning af schweizerierna och upphäfvande af spirituosautskänkningen därstädes om sönda­garna. En lucka i teckningen af nationens nöjeslif blefve det, om här icke också nämndes några ord om nationens biljard. En mindre sådan inköptes nämligen år 1870 och fick sin plats i biblioteksrummet. Att den såldes redan år 1875 torde icke enbart ha berott på lokala hänsyn. Tvifvelsutan spelade också moraliska betänkligheter in. Man märker granneligen, att biljarden vållar åtskilliga bekymmer. Är 1873 anskaffar man på Claes Annerstedts förslag särskilda biljardstadgar. En föreståndare utses, som skall vaka öfver, att icke något spel förekommer mellan kl. 10 om kvällen och 6 på morgonen, vidare att det icke spelas om pengar, samt att inga »främlingar» äro närvarande.

Något post festum må här i slutet af detta kapitel också om nämnas de storstilade högtidligheter, som knyta sig till den nya nationsfanans tillkomst år 1872. Sedan 1845 hade icke nationen fått någon ny fana, och det är lätt att förstå, att den hvita, guldbroderade duken under dessa många år tarfvat ständiga reparationer. Ett år 1860 framställdt förslag om anskaffande af en ny fana synes icke ha ledt till något resultat, och den gamla Hwasserska fanan fick fortfarande vaja i spetsen för upplänningarnas ärorika tåg. Den användes ännu år 1868, då nationen deltog i aftäckningen af Carl XII:s staty i Stockholm .

Hur den nya fanan kom till, berätta oss Ivar Afzelius’ verser.

»Det spreds ett rykte, ett sorgligt tal
det ryktet kring bygderna förde
och löjet dog och en tår sig stal
i ögat hos den, som det hörde.
Från Enköping ända till Öregrund
gick sorgsen en hviskning från mund till mund:
ack, Uplands fana är fläckad!

Det ryktet hörde inspektörs fru
— det djupt månde henne bedröfva —
Hon ädelt tänkte: ’Min hjelp bör nu
väl Uplands söner behöfva.
Jag listor skall sända till subskription,
ty ej må det sägas om min nation
att hvita fanan är fläckad.’

Så sagdt, två ungmör hon redo fann
att gå omkring staden med listan
och egga qvinna så väl som man
att öppna på kassakistan.
Till ledning blott fingo de instruktion
att säga med mild och bevekelig ton:
’Ack Uplands fana är fläckad!’

Från hus till hus nu gånga de två,
hvem mäktar väl motstånd då göra?
Ej än en bön ifrån ögon blå
förfelade hjertan att röra,
och tvekar en girig de tala så:
’Ack, snälla min tant, skrif på, skrif på
ty Uplands fana är fläckad’.

Af damer samlades sen ett tjog
den fanan med konst till att sömma;
man arbetet skötte med eldig håg
allt annat man tycktes förglömma:
man nekar sig nöjen och tidsfördrif
och endast med strufvor man när sitt lif
när Uplands fana är fläckad.»

Den sista strofen för oss rakt in i verkstaden, där fanan sömmas, den Mestertonska professorsvåningen i nuvaran­de Värmlands nations hus vid Riddartorget. Det går gladt till därinne dessa vackra vårdagar, och solen lyser in genom fönstren på blommor, taflor och gamla förnäma möbler, nu fullströdda med band och broderier. Under arbetets gång tittar professorn då och då in till de unga damerna, som följande strof med skälmskt behag tolkar:

»Professorn talte: ’Det väl ej går,
er flit hon drar er i grafven
ni öfverlefva ej denna vår
se bleksoten lyfter sin glafven!’
Men ungmön hon hostade hemskt — och log
och sa' åt professorn: ’Det, tror jag nog
men — Uplands fana är fläckad!’»

Men så blef fanan färdig och öfverlämnades till nationen den 30 april 1872.

I tidningen Upsalaposten för den 3 maj samma år finnes en utförlig skildring af detta högtidliga tillfälle. På trappan hade professor Mesterton, omgifven af de tjugo unga damerna, redan tagit plats, när upplänningarna med gamla fanan i spetsen tågade in på gården och placerade sig i ring rundtom trappan.

Inspektor tog då till orda och höll med ljudande klang­full stämma följande tal.

»Landsmän! I dag för 27 år sedan stod på denna plats en af vårt lands, en af vårt universitets yppersta män, Israel Hwasser, om­gifven, liksom jag nu, af unga damer, hvilka sömmat en fana åt Uplands nation. Hwasser, nationens dåvarande inspektor, öfverlemnade i damernas namn den nya fanan åt nationen, med hvilka ord vet jag icke, men det vet jag, att de voro glödande af vältalighet och väckte höga känslor, ädla föresatser och hugstora tankar hos den tidens upländske studenter.

I dag försiggår ett likartadt skådespel — och dock så olika. En annan inspektor står nu inför nationen, som med sin store före­gångare endast kan mäta sig i kärlek till natio­nen. På 27 år förändras mycket. Det är sönerna af 1845 års män, som nu stå framför mig — söner måhända af de unga tärnor, som då omgåfvo nationens inspektor. Hwassers ädla stämma har tystnat — han ställer icke mera till Eder de meningsrika, till hjertat trängande ord, som fordom så ofta flödade från hans vältaliga läppar. Sjelfva den då nya glänsande fanan är nu gammal och sliten, men på dess hvita duk finnes ingen fläck, för hvilken nationen behöfver blygas. Nationen har under det förflutna fjerdedelsseklet burit sin fana högt och med ära, och den är nu lika värdig som då af den upländska qvinnans del­tagande — lika värdig nu som då att emottaga det verk af väna händer, som jag nu går att till nationen öfverlemna.
Landsmän! Fordom sömmade jungfrun i höganloftsbur gehäng och banér åt sin riddare, då han drog ut i striden för kung och land och han följde troget sitt banér till seger eller död. Än i dag är fanan en vacker symbol af det heligaste, det högsta, för hvilket mannen kan offra sig — fäderneslandet. Ty än i dag svärjer soldaten vid fanan trohet intill döden mot konung och fosterland.
Äfven I, mina unga vänner, ären soldater — stridsmän i sanningens och ljusets tjenst, som på andens fält skolen vinna segrar åt fosterlandet. Denna strid fordrar nog lika stora försakelser, lika stora offer af sina kämpar, som den materiella striden. Så svärjen då nu i Edra hjertan vid denna sköna symbol trohet åt det högsta mål, som kan sättas för den svenska studenten! Svärjen att kämpa en god kamp för sanning och rätt, för frihet och ljus, för tro och heder, för alla gamla svenska dygder!
Sen, Edert landskaps vapen, det gyllene riksäpplet, glimmar på skölden, krönt af korset!
Bären alltid detta sköna tecken högt, I Uppsvears ättlingar och glömmen aldrig att Edert land var Svea väldes vagga!

Härmed öfverlemnas i de upländska qvinnornas namn och närmast på dessa unga da­mers vägnar Eder nya fana åt nationens kurator.

Eder tacksamhet visen I bäst genom ädla tänkesätt och manliga handlingar.»

I samma ögonblick fanan därefter öfverlämnades, upp­stämde sångarna: »Stå stark, du ljusets riddarvakt», hvarefter nationens kurator, Ivar Afzelius, i följande ord tolkade nationens tacksamhet.

»Herr Professor! Då jag nu i nationens namn går att säga vårt tack för den gåfva, Ni öfverbringat till oss och för de ord, med hvilka Ni beledsagat henne, då känner jag väl hur ringa tacksamhetens ord vid detta tillfälle väger. Ordet betyder så föga, om vi icke för­stå hvad gåfvan betyder; och hon betyder så mycket. Hon är för oss icke ett lekverk, en dekoration, menad endast att förnöja ögat och att brukas till tom ståt. Vi fatta hennes be­tydelse djupare än så: Hon är ett tecken och, som Ni sade, ett stridens tecken. Och den

striden gäller icke lif eller lem; han gäller menniskovärde och menniskobildning, han gäller den frågan om vi skola bestå, då dom skall dömas en gång öfver tanke och hand­ling, öfver hvad vi blifvit och hvad vi kunnat blifva. Striden är vigtig och målet är högt. Men just derföre, att det är högt, händer det så lätt, att missräkningarnas och bekymrens moln skymma det undan, eller att sjelfbelåtenhetens irrsken för det ur sigte, eller att den tomma njutningens lockelse sänker det neder i stoftet. Derför behöfves det en ledande stjerna, och en sådan vilja vi se i denna fana, icke i henne såsom fana betraktad, utan såsom symbol, som innebärande i sig en högre me­ning. Och hvad hon menar är detta: Såsom ljusets stridsmän blefven I satte i ledet, vakten Eder för mörkret! Hon talar till oss på en gång om barndomens rena minnen och om ynglingens bästa tankar; hon bjuder oss att icke blifva ovärdiga dem, som skänkte oss henne.

Men på samma gång hon innebär en stri­dens maning, bringar hon oss också segerns löfte. Ty strid och seger äro här ett; och se vi i fanan en kraftigt talande maning till strid, då skola vi ock på duken kunna läsa de ord, som förr en gång gåfvo kraft åt svigtande strids­m än: In hoc signo vinces, segern skall följa fanan.

Uppfatta vi så fanans betydelse, då kunna vi också lofva att hålla henne i helgd och vördnad, att älska henne i lust och nöd. Vi skola i henne se ett uttryck för de band, som fästa oss vid hem och fosterbygd, vi skola be­handla henne som ett förbundsens tecken. Det är så vi skola visa, att vi förstått deras mening, som gåfvo oss henne, det är så vi vilja visa vår tacksamhet emot dem. Dem ensamt till­kommer vårt tack; men löftet som jag i nationens namn gifvit, det gaf jag icke åt dem allena. Då jag gifver det löftet, då må jag kalla fram för vår syn allt, som kan påminna oss om det, som gaf barndomen vård och fröjd, som skänkte ynglingen glädje och stöd. Och då den synen träder fram för vår blick, då händer det väl, att mången här i kretsen finns, hvars tanke ilar hän till en moder, som intet annat hade att gifva sin son, då han gick ut i verlden, än sitt hjertas tysta bön, till en syster, som aldrig visste hvad det ville säga att sticka i silke och sömma i guld. Dem alla gifva vi löftet, först då blir det rätt kraftigt och heligt för oss alla, och så visa vi bäst tack­samheten mot dem, som bragte oss gåfvan. Då är jag också säker uppå, att det icke skall förklinga med ordet, som bar det fram, att det skall gå som en tradition genom de genera­tioner som vexla i våra led, då är jag viss om, att det skall minnas ännu, då duken mistat nyhetens glans och guldet därpå blek­nat för solen. Landsmän, beseglen det löftet jag nu i edert namn gifvit genom att instäm­ma med mig i det lefve jag höjer för de upländska bygdernas qvinna.»

Kraftiga hurrarop besvarade detta tal och sångarna uppstämde: »O yngling, om du hjärta har», efter hvars afsjungande nationen, företrädd af sina bägge fanor, under tonerna af »Uppsvearnas tåg går med makt och med ära» återvände till sin nationssal.

Den officiella delen af dagens fest var därmed till ända, men mera intimt fortsattes den sedan med middag hos inspektor, till hvilken flertalet landsmän voro inbjudna. Inom parentes må här omnämnas, att prof. Mesterton minst en gång i månaden hade särskilda mottagningar i sitt hem för landsmännen. Hos deltagarna i den ofvannämnda högtidligheten kvarlämnade den ett säreget vackert minne, och den tidning, hvars referat vi följt, slutar sin redogörelse med följande ord: »Säkert är att den länge skall minnas af dem, som bevittnade den; det strå­lande solljuset, de unga damernas förtjusande grupp, den högtidsklädda menniskoskaran, den utmärkta sången och de anslående talen.» Ett bättre betyg på ett offentligt upp­trädande har Uplands nation näppeligen förr fått.

Några dagar därefter hölls på nationen en större bal, till hvilken de damer voro inbjudna, som arbetat på nationens fana, och det var vid detta tillfälle, som natio­nens förste kurator, Ivar Afzelius, uppläste de verser, med hvilka vår skildring började. Diktens sista strof må här också meddelas.

»Sitt verk de slutat — som nyfödd vår
nu strålar vår upländska fana
och när i sin glänsande skrud hon står
hon Uplands söner skall mana:
Tag Gud i din håg och minns din mö
och håll din fana så hvit som snö
och fri från stoft och från fläckar!»

Denna högtid, hvilken vi ägnat ett så pass utförligt omnämnande, är i mer än ett afseende symbolisk. Den visar oss Uplands nation på höjdpunkten af sin utveck­ling under den Mestertonska tiden. Han, som då stod i spetsen för nationen, befann sig ännu i sin kraftiga mannaålder. Om några år uppdyka allt tätare rykten om, att han af hälsoskäl ansåge sig nödsakad att nedlägga inspektoratet för den nation, vid hvilken han var fästad med så starka band. Ryktena besannades år 1887. På afskedsfesten den 22 oktober såg nationen sista gången sin inspektor hos sig, men den fordom så kraftiga och res­liga gestalten var då redan bruten och svag. Två år därefter var han borta, och vid hans graf gaf Göran Björkman en vacker poetisk tolkning åt nationens sorg.

---

1. Sigfrid Wieselgren, Vårt Uppsalalif, s. 205.
2. C. R. Nyblom. En sjuttioårings minnen II och III. s. 116 f.
3. Sigfrid Wieselgren, a. a., s. 122 f.
4. En intressant, på bredden gifven teckning af dessa tiders studentlif föreligger i den i dagarna utkomna stora biografien öfver Oscar Levertin af Werner Söderhjelm.
5. Otto von Zweigberk, Studentföreningen Verdandi, s. 156.
6. G. Hogner, Hur Pontus Wikner återbördades till Upsala — i minnesskriften Studentmissionsföreningen i Upsala 1884—1904.
7. Wikner var hedersledamot i 3 nationsföreningar.
8. Och nu ädle ynglingar, älskade bröder, lefve i hälsa och blomstring och växe dagligen obefläckad uplänningarnes ära. Jag har talat.
9. Hogner, förut anförda skildring.
10. Det förtjänar omnämnas, att Gottlands nation icke är den enda, som Uplands tagit under sina vingars skugga. I början på 1830-talet bodde både Värmlands och Kalmar nationer i vårt hus.
11. Jag skall icke dö helt och hållet.
12. Knut Nyblom: Upsala är bäst. Där pappan Carl Rupert slutade, där tog Manasse vid. Man kan bara uttrycka en stilla önskan, att det må så fortsätta.
13. Lewenhaupt a. a., s. 137 f.
14. Julius Centervall, Upsala Studenters vårfest 1865, utg. ano­nymt. Sigfrid Wieselgren a. a.
15. C. R. Nyblom a. a. II, s. 179.
16. Julius Centervall a. a., s. 21.
17. Ruben Alm och broder till den förut nämnde.