Aftonstunden
| ← Höstklagan |
|
I ett album → |
| Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. |
Vesperklockan tonar genom lunden.
»Hvila, hvila»! — mana slagen,
»människa håll helig aftonstunden,
den är sabbaten af arbetsdagen»!
Klockan manar klockor upp att ljuda.
Rymden dallrar: »Hvila! Hvila»!
Deras ljud och hjärtats röst mig bjuda
låta bön och sång till Herren ila.
Klockljud föras ifrån när och fjärran,
manande med malmens tunga:
»Hvila! Hvila! Gå till ro i Herran,
sedan du Hans lof har slutat sjunga!»
Klara stjärnor på den mörka pellen
ordna fackeltåget, ljusa,
och från jord och himmel uti kvällen
höres: »Lofver Herran, Herran»! brusa.
Upp min ande! Upp att Herren prisa,
nu när klockor, stjärnor mana!
Sjung ock du den gode Gud en visa,
allt med vishet styr Han i dess bana!
Cerro Santa Lucia 26/6 92.