Hell, Nerke, du min fosterbygd, *)
du »Sveas hjärta», vid hvars skygd
jag njuter hägn och vård!
Är det för andra föga värdt,
mig är det dyrbart, högt och kärt,
ty här har mor mig bedja lärt
uti min faders gård.
Visst är densamma föga stor,
men Herrens frid där inne bor
och kärlek, hopp och tro.
Med dessa skatter i sitt tjäll
i sommardag och vinterkväll,
enhvar sig känner trygg och säll
och vill ej byta bo.
Ej någon fläck på jordens rund
jag älskar så af hjärtats grund,
som dig, o, barndomshem!
Hvad lott af Gud än blir beskärd,
som bonde, dagakarl, som lärd,
för fosterland och hemmets härd
jag offrar lif och lem.
Hvar susar skogen mera skönt?
Hvar lyser gräset mera grönt?
Hvar blomman mera skär?
Hvar sjunger fågeln mera rent?
Hvar fläktar vinden mera lent?
Ej någonstäd's är så förent
allt ljuft och kärt som här.
Rundt kring oss stå de fasta berg
med skog till prydnad, »järn till märg»
och hålla trogen vakt.
Där sprängas malmer utur sten,
där flamma masugnslågors sken,
högt hammar'ns svenska klingar ren,
där i vår »bergslagstrakt».
Och »slättens» rika sädesfält
de skydda oss för nöd och svält
med bröd i öfverflöd.
I skogen, sjön, på höjd i dal,
i Tived's kärr, på mo så kal
Guds gåfvor växa utan tal.
Vi lida ingen nöd!
Min bygd har namn från svunnen tid,
som tala högt om frid, om strid:
Birgitta, Engelbrekt,
Olaus Petri, Lars, hans bror
Ramunder, som i högen bor
och riddar Tjälfve, stark och stor.
Här bott en hugstor släkt.
O, Gud, som hörer barnabön,
välsigna och med nåd bekrön
min kära fosterbygd!
Må städs' din fruktan, heder, tro
och frid och lycka, endräkt, ro
i »Sveas hjärta» hafva bo!
Tag land och folk i skygd!
Santiago 10/8 91.
