Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Ej darrar ett blad uti lunden,
och tystnat har vindarnes gny,
hon nalkas den heliga stunden,
då solen ifrån oss vill fly.
I tårpilen sjunger zorzalen
sin bön uti afbrutna ljud,
och klockorna i katedralen
de kalla till mässan — till Gud.
Balsamiska dofter kringrusa
ifrån Los Espinos i blom;
Mapocho i fjärran hörs brusa,
vid vägkorset beder en from.
Hon sjunker — en stråle hon sänder
Cypressen, som allvarsam står,
hon hälsas i östliga länder,
där härlig och skön hon uppgår.
Skönt Andernas snöhöljda kammar
nu glänsa i skimrande ljus.
Hvad färgspel! Det glöder, det flammar
på sidornas vittrade grus.
Kvällrodnadens gyllene strimmor,
som flamma på himmel och berg,
re'n båda, på mörker och dimmor,
en morgon i skönare färg.
Försvunnen — det susar från skogen
en fråga, ett klagande ve:
»Är jag till förvandling väl mogen,
skall åter den flydda jag se»?
Kanhända hon har sista gången
ifrån oss, den hulda, nu flytt. —
För mången heltvisst — ja, för mången
ej mera hon uppgår på nytt.
Så sjunker vår fröjd. — O, nej! Hoppet
än lyser i sorgernas natt.
Det bådar en dag efter lopper,
på hvilken ej kväll blifvit satt.
Santiago 1/4 91.