Från Wikisource, det fria biblioteket.
Ej darrar ett blad uti lunden,
och tystnat har vindarnes gny,
hon nalkas den heliga stunden,
då solen ifrån oss vill fly.
I tårpilen sjunger zorzalen
sin bön uti afbrutna ljud,
och klockorna i katedralen
de kalla till mässan — till Gud.
Balsamiska dofter kringrusa
ifrån Los Espinos i blom;
Mapocho i fjärran hörs brusa,
vid vägkorset beder en from.
Hon sjunker — en stråle hon sänder
Cypressen, som allvarsam står,
hon hälsas i östliga länder,
där härlig och skön hon uppgår.
Skönt Andernas snöhöljda kammar
nu glänsa i skimrande ljus.
Hvad färgspel! Det glöder, det flammar
på sidornas vittrade grus.
Kvällrodnadens gyllene strimmor,
som flamma på himmel och berg,
re'n båda, på mörker och dimmor,
en morgon i skönare färg.
Försvunnen — det susar från skogen
en fråga, ett klagande ve:
»Är jag till förvandling väl mogen,
skall åter den flydda jag se»?
Kanhända hon har sista gången
ifrån oss, den hulda, nu flytt. —
För mången heltvisst — ja, för mången
ej mera hon uppgår på nytt.
Så sjunker vår fröjd. — O, nej! Hoppet
än lyser i sorgernas natt.
Det bådar en dag efter lopper,
på hvilken ej kväll blifvit satt.
Santiago 1/4 91.
