Stjärnkärlek
| ← Aftonbön |
|
I en väns minnesbok → |
| Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893 |
Stjärna, som vandrar där högt i omätlig rymd,
är du, o, är du blott, hvad man mig sagt, ett klot,
öde och mörkt och drifvet
fram på din bana af slumpens nyck?
Får jag ej hellre tro ljufvare lära, säg?
Tro, att din färd du styr städs på ett skaparbud,
tro, att du är en ton i
skapelsens eviga harmoni?
Los Condes i Anderna 20/10 91