I Anderna

Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893.

Gif hästen sporren! Jämn är vägen än,
och poppeldungen här sin skugga skänker.
Framåt, fast fåglar locka ljuft från den,
fast ros vid ros skön invid kanten blänker.

Grön muren utaf björnbärsrefvor står;
Flamingos, Kolibri, så fjädergranna,
kringsväfva rundtomkring, där vägen går.
Allt i naturen liksom beder: »stanna, stanna».

En källa — halt! Vi vilja läska oss;
ett ögonblick må vi och hästar hvila.
— Du paradis vid skroflig bergkoloss! —
Farväl! Ack nej! Hur svårt att från dig ila!

Stolt strömmen brusar i den djupa dal.
Här fri han under skuggig tårpil porlar.
där, klämd uti den smala klipp-portal
han vresig fram uppå sin stenbädd sorlar.

Till häst! Till häst fram öfver block och grus!
Fram öfver bugtig stig vid afgrundsbranter!
Fram öfver gletschern, skimrande och ljus!
Fram genom bäckar vid hans brustna kanter!

Kring stela klippor zigzag vägen snor.
Ej buske, blomma eller strå den kransar.
Blott döden hemsk invid hans sida bor:
om hästen slinter, i hans svalg du dansar.

Från fot, betäckt af svartgrå lavaslagg,
en klippgigant där öfver molnen skjuter
högt sina nakna toppar, tagg vid tagg;
dem solen med en flod af guld begjuter.

I blygrå dimma vredgad katarakt
ned utför isbepasrad klippvägg rusar;
dess dån, upprepadt ifrån trakt till trakt,
är här det enda ljud, som störer, tjusar.

Förvittradt grus de kalla vindar strö,
och svårt på murken brant är led att finna.
Här pulsas vägen genom kornig snö,
i hvilka häst och karl så när försvinna.

Framåt! Framåt! Skall väl naturens skräck
afkyla modet och oss nedåt drifva!
O, nej! Till målet opp, var trotsig, käck!
Må bergen remna eller högre blifva!

Uppklättradt passet är, och topp vid topp
af snö- och isbetäckta höjder skjuta
fantastiskt djärfva emot himlen opp,
utaf en sällsam solskensglans begjutna.

»Hur rysligt skönt!» Fast frusen, vild och kal
bergkedjan är med sina ryggar, kammar,
de sprängda klyftor i den hemska dal
dock vittna, att i djupet elden flammar.

Mot fjärran öster pampasfälten le,
dem ljumma vindar från Atlanten smeka.
Där ligger Anchotdalen, skön att se,
i hvilken Rio Negros vågor leka.

Mot söder ryker starkt en hög vilkan,
hvars rökmoln upp mot skyn sig sakta vrida;
och deras skuggor hvirfla fram sin ban,
likt svarta andar på hans hvita sida.

Vid våra fötter, solbränd, purpurröd,
en stenig dal med Quisco*) ut sig breder.
Mot nord och vest förödelse och död,
en trakt, där puman blott sitt näste reder.

Nu solen sjunker. Hvilken skimmerglans,
som skiftar uppå himmelen och jorden!
Men purpurn bytes i en molngrå krans,
och mörk och kall är snart vår moder vorden.

Nej, trånsjuk måne lyser underbar,
och mörkrets skuggor ned i svalgen ila;
roflystet susar fram ett kondorpar:
det blifver natt; vi måste söka hvila.

I dalen ned, i skygd af klipans mur,
vi slå för natten upp ett torftigt läger.
Storartad är du, kordillernatur,
och för sitt vågspel riklig lön man äger.
Cerro Juncal 27/9 91.

*) Mycket hög, pelarformig ökenkaktus.

Spridda blad av Karl Fredrik Forsman