Fångens tröst
| ← Bäck och ström |
|
Tusenskönan → |
| Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. |
En liten siska, skicklig uti sång,
blef fångad och satt in i bur en gång;
uti sitt fängelse hon ännu slog
med sorg den drill, hon förr sjöng glad i skog.
En annan fågel hörde fångens röst
och kvittrade med vrede ur sitt bröst:
»Hur kan det kräket ännu sjunga
som fordomtid med hjärta, tunga»!
»Att sjunga än jag kan» — så svaret ljöd —
»är orsak till, att än jag ej är död.
Ack, kunde jag min sorg ej sjunga ut,
förtviflan bragte då på lifver slut!
Jag prisar Gud att jag kan sjunga
som fånge än med hjärta tunga».
Alltorp 1/3 93.