(Vid Folkskolans femtioårsjubileum den 18 juni 1892.)
»Till prål med fäderns strider,
för flyktig stunds behag,
till skryt med svunna tider
vi samlas ej i dag.
Dock folk förutan minne
är folk förutan hopp;
må då i tacksamt sinne
en forntidsbild stå opp!»
I dag halfseklet svunnit,
se'n bragdrik konung gaf
en lag, hvaraf vi vunnit,
långt mer än länder, haf;
ja, bästa testamente,
vi fått vid konungs graf,
är skolans reglemente,
oss kung Carl Johan gaf.
Folkskolestadgan brutit
för allmän bildning bygd!
Osägligt godt vi njutit
utaf dess bud, dess skygd.
Den lagen mörkrets välde
sökt skingra i vårt land,
ty ljusets hyddor ställde
den upp från strand till strand.
Den, som blef mycket gifvet,
man fordrar mycket af;
på Er, I unga, lifvet
har därför stora kraf.
Man reder vettets träde,
sår kunskap, öfvar tukt;
utaf sitt rika säde
man söker också frukt.
Må därför ungdom ägna
i ljusets tjänst sin kraft
samt Sverige älska, hägna,
vårt land, som fädern haft!
Må aldrig vi fördärfva
det rika arf, vi fått;
men söka att förvärfva
oss mer af sannt och godt!
I kunskap Eder öfven,
ty kunskap det är makt!
Ej nu, som förr, behöfven
I klaga, att man lagt
i skrin den ned för Eder,
Man täflar sprida ljus,
Er lära vett och seder
i öppna skolehus.
Dock falska irrbloss gifvas,
som sprida farligt ljus;
i osund mark de trifvas
bland världens sus och dus.
För dem Er noga vakten!
Behållen känslan ren!
Blott sannings ljus betrakten,
och vandren i dess sken!
Med arbete och möda
blott framgång vinnas kan,
men skamligt är föröda,
hvad forntid åt oss vann;
utur dess marker skjuta
vårt välstånd och vår frid;
hvad tryggast, som vi njuta,
är frukt af svunnen tid.
Ej hyllen söndringsanda
och splitets makt som vill
upplossa och bortblanda
hvad lagar bundit till!
Den ära sådant skänker
är bäst at ärligt sky;
hon liknar glans, som blänker,
på vatten ofvan dy.
Er lilla kunskap bären
med ödmjuk blygsamhet!
Med gärning — ord ej — lären
den ut! Mer värdt är det.
Likt sagans dvärgar smiden
för storverk sköld och svärd,
mot ondskans jättar striden,
mot mörker, lögn och flärd!
Den ström ej söken följa,
som snabbast tyckes gå
till målet med sin bölja!
I lätt bedragens då.
På djupet sakta flyter
en annan, mäktig, klar,
som bättre väg sig bryter,
och bättre mål ock har.
Blott ädla mål och höga
I söken till att nå
och uppåt Edert öga
till Herren skåda må!
Mod, framåt uppå färden,
på djupet läggen ut!
Er bryten genom världen
en väg med härligt slut!
Det gifves ord, som klinga
mer skönt än andra ord,
som, blott man hör dem, bringa
i fröjd hvar själ på jord;
och då man något fattar
af deras djupa halt,
då, hvad de nämna, skattar
man säkert högst af allt.
Säg, har ej fosterlandet
en klang helt underbar?
Och hem, där ljufva bandet
förenar mor och far?
O, älsken dessa dyra!
Näst Gud de skänkt Er allt.
O, vörden dessa fyra,
som Herren har befallt!
För allt hvad heligt finnes,
likt fädern upp till strid!
Med Gud och arbet' vinnes
sann lycka, samvetsfrid!
Friskt mod, I unga alla,
till verket hand i hand!
Ej må vårt arf förfalla,
vi själfva och vårt land!
Till Gud, vårt allt i alla,
vi först och sist må fly,
må bön och sånger skalla,
till Honom högt i sky!
Nu hjärtats strängar klingen,
uppstämmen Eder röst,
och böneoffer bringen
ur andaktsfulla bröst!
===Bön.===
Dig ljusets Fader äre
vi unga i ditt hus.
Vi tack och lof dig bäre
och bedje: Sänd oss ljus!
Ditt ljus låt värma, lysa
för oss på lifvets stig!
I mörkret vi förfrysa;
ack, lys oss hem till dig!
»O, Gud, all sannings källa»!
I farlig värld vi gå,
där otrosströmmar välla.
Vi själfva ej förstå
att lögn från sanning skilja.
Ack, lär oss dina bud!
Låt endast ske din vilja,
din sanning lär oss Gud!
Lär oss att vörda minnet
af fäderns tro och dygd!
Gjut deras kraft i sinnet,
och kärlek till vår bygd!
Vårt hopp som de vi bygga
på Dig i råd och dåd.
Låt oss uppväxa trygga
i visdom, ålder, nåd!
Ja, allas Herre, frede
vårt dyra fosterland!
Dess folk och konung lede
Du vid Din starka hand!
Må främst i ljusets leder
vårt folk och land framgå,
Din lag och Dina seder
i seklerna bestå!
Alltorp 16/6 92.
