Snart måste Adam ifrån skogen lända
med samladt bränsle, ty det kvällas re'n.
De blida stjärnor sina strålar sända
och fågelsången tystnat längese'n.
Blott än i gräsets höga vippor leker
den svala, doftuppfyllda vestanvind,
min Abels ljusa lockar ömt han smeker
och kyssar stjäl ifrån hans rosenkind.
Sof sött min älskling, slut den späda armen
omkring min hals och vackra drömmar dröm!
Ditt hufvud luta tryggt mot modersbarmen;
har Kain gjort dig sorg, förlåt och glöm!
Från vester där ett stilla skimmer lyser.
— För Edens lustgård höga portar stå. —
Dess smärta palmer, blommorna han hyser,
ej kan med tjusning mer jag skåda få.
Skönt var det där! Långt klarare var dagen,
och natten än mer fridfull, ljuf och sval.
Lycksaliga vi voro. Än ej slagen
utaf Guds misshag gjort oss några kval.
Men stunden kom, den fasansfulla stunden,
då jag förvillad lydde ormens röst,
då syntes kall och mörk den helga lunden
och ångerns marter brände i mitt bröst.
Dock hemskare var kvällen när jag mötte
vår Gud, hvars milda bud jag bröt,
och Han med smärta mig och Adam stötte
från Eden bort och från sitt faderssköt'.
Förfärlig var hans dom. En nådens strimma
dock lyser fram från denna svarta kväll.
Det komma skall, Han sad', förlossningstimma,
då »Kvinnans Säd» på nytt gör världen säll.
Än fräter fallets minne. Hopplös längtan
dock Herrens löfte friat mig ifrån.
Du med ditt blida väsen stillar trängtan
och skänker hjärtat äfven frid, min son.
När du mig famnar fast med späda armar,
så trycker ej så hårdt Guds dom, min skuld;
jag känner då, att Gud sig än förbarmar,
Han är ännu som förr en Fader huld.
Re'n öfver Edens portar faller natten.
Min make återkommer. »Sakta gå!
Vår Abel sofver, glädjebarnet, skatten,
o, kyss helt lätt, att han ej väckas må!»
Santiago 1/4 91.
