Inunder björk, som jag plantat har
vid låga tjället i skogen,
nu ensam sitter min maka kvar
och beder, bidar så trogen.
I trädets skugga så mången gång
vi sutto båda och drömde
i kärlekssmek under trastens sång
och alla sorger förglömde.
Hvi for jag bort ifrån vännen min,
från björken, trasten och tjället?
Hvad var, som lockade så mitt sinn',
hvad bjöds härborta i stället?
Det röda guld, som jag samlar in,
kan längtans glöd det väl släcka?
Kan det ersätta mig vännen min,
kan fröjd och frid det mig räcka?
Du Gud utstakat min lefnads stråt,
Du leder allt till det bästa;
en tid din vishet har skiljt oss åt,
må det i minnet jag fästa!
I makans själ, ack, begraf min bild
och trösta, Herre, den ömma!
Mångtusen mil ifrån henne skild,
jag kan ej henne förglömma.
Du vind, som snabb öfver hafven far,
du himlens strålande stjärna,
ack, hälsen den, som min kärlek har,
min brud, min trofasta tärna!
Hur säll den dag, då jag vända får
till hemmet åter tillbaka!
Och höra trast, som i björken slår,
och famna åter min maka!
Santiago 17/12 90.
