Natten hvilar öfver öknen,
stjärnor glänsa utan tal;
fjärran, långt från lustigt läger,
bär jag ensam mina kval.
Där vid tälten sagan täljes,
där är skämt och sång och lek;
och dock är blott trenne veckor,
se'n min broder föll så blek.
Abû Zeid, du stammens stolthet,
stridens storm och rådets ljus,
fritt till räddning gaf du lifvet
men blef glömd i segerns rus.
Abû, brunlett so gazellen,
sköna flickors ljufva dröm,
för din fiende ett lejon,
för din vän en palm vid ström.
Hvarför dröjde jag i Mekka,
då i passet Irmt du stred,
där du ensam emot tjugo
våra hjordar skänkte fred?
Åtta lansar uti skölden
och i bröstet tvänne spjut,
du dock ej dig ville gifva;
än du dödshugg delte ut.
Sist du föll. Ha! Gamar
frossat af din sköna kropp,
glömd af stammen och emiren,
glömd af Lejlâ, hjärtats hopp.
Jag dock icke kan dig glömma.
Broder, jag vill hämnas dig.
Hjälper mig ej Allâh, Tanri,*
esch-Schejthân,** ack, hjälp du mig!
Tag min själ, jag dig den offrar,
Mörkrets furste! Gif blott svar!
Bistå mig den släkt fördärfva,
som min broder dödat har!
Än i evighetens marter
jublar jag då högt af fröjd:
»Abû Zeid, min bror, blef hämnad!
Jag var hämnar'n — jag är nöjd»!
Santiago 25/6 91.
