Hvad väcker dessa trånadskänslor ömma,
som städse sätta själen så i brand,
när jag i palmers dunkla skygd vill drömma,
och dikta på en liten sång ibland?
Ack, tanken ilar trängtande mot Norden,
till gamla hemmet i dess furuskog,
hän till den dyra, sköna fosterjorden,
från hvilken jag hit ut till Södern drog.
Till sjöar, silfverklara, fast så djupa,
där mörka furuskogar speglas af,
till strida forsar, som från fjällen stupa
och ila sjungande mot stormigt haf.
Till gröna hagar, blomsterströdda dalar,
så älskade ifrån min barndomstid,
där trastens sång så mildt till hjärtat talar
och älfvor dansa uti kvällens frid.
Till enkel hemlandssed och nordbodygder,
till modersmål, så fullt af kraft och klang,
till glada vänners krets i kända bygder,
till hälsning, som ur trofast sinne sprang.
Mitt fosterland, hur tjusande, hur fager
din bild för främlingen i Söder står!
Allt klarare, ju längre bort jag drager,
mer värmande mitt hjärta år från år.
Hvad äro Anders snöbetäckta kammar,
hvad dessa palmer, som därnedan stå,
mot hemlandsberg med smärta furustammar
och slokig gran med ruggig mossa på!
Väl ha'n I guld, I Söderns rika trakter,
hvars yppighet är vidt kring världen spord,
och har mitt land blott järn i bergens schakter,
så har det män att värna hemmets jord.
Ej slafveriets boja vi ha' dragit,
ej sett förtryckar'n sitta vid vår härd,
men folk, dem under ok tyranner slagit,
vi frälsat med vårt segerrika svärd.
Och eldas Söderns söners varma sinnen
af stora namn, dem de sin vördnad ge,
hvad äro de mot Sveas stora minnen,
mot Wasa, Gustaf Adolf och Linné?
Yfs stolt, du Söderns son, att utan möda
din jord sin skörd, den yppiga, dig bär!
Att utur mullen hämta fältens gröda
med svett och arbete, vår ära är.
Ej världens öde mer som fordom hvilar
på Sveas svärdspets vid kanoners dån,
ej våra hjältebragders rykte ilar
från Nordsjöns strand till stränderna af Don.
Men frie bakom skäruppfyllda kuster
vi njute under lagens hägn vår frid
och drista stå mot storm och böljor duster
på vikingtåg, men blott för fredlig id.
Jag kan ej läsa, fosterland, ditt öde
i dunkel framtids obekanta da'r,
men, om du segre, eller om du blöde,
må dock du blifva, hvad du en gång var:
Ett hem för mannatro och mannaheder,
för frihet, sanning och för ädel dygd,
för flärdlös kraft och fornärfdt rena seder,
en utaf Gud välsignad fosterbygd!
Santiago 6/12 90.
