I fjärran
| ← ! |
|
Blomsterflickan → |
| Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. |
När sol gått ned, hur ofta höll
jag vakt vid min Marias hus
och såg, hur genom rutan föll
till mig ett vänligt knippe ljus.
Dock blef mig tungt i kylig natt
därutanför så ensam stå,
ett ljussken blott se flamma matt,
men henne ej med blicken nå.
Jag tänkte då: »du hårda lott
blott skenet se, men ej min vän»;
och nu — hur säll jag vore, blott
jag fick det ljuset se igen.
Santiago 27/11 91.