Qvinnan med förmyndare/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  5 Kapitlet.
Qvinnan med förmyndare
av Sophie Bolander

6 Kapitlet.
7 Kapitlet.  →


[ 45 ]

6 KAPITLET.

“Man talar mycket hit och dit.”
En riksdagstalare 18..

Ehuru de vredens åskmoln, som sammandragit sig i Ridderhamns sinne upplöst sig, som vi sett, i några bleka, oskadliga kornblixtrar, hann likväl denna lilla händelse till Selméns öron. Han sökte första tillfälle att mellan fyra ögon låta Ida förstå, att han ogillade den del han trodde henne ha haft i Ridderhamns förlöjligande. Vid första skymt af förebråelse från Presidentens läppar genombäfvade en lätt darrning Idas lemmar, men hon lyfte sitt öga till hans. Det låg så mycken godhet och mildhet i detta, att hon deraf skulle fått mod att erkänna sitt fel, om det varit så stort Selmén ansåg det. Hon kände inom sig, att hon egentligen var oskyldig; att Ridderhamn sjelf gett sig till pris åt löjet och att Stjernsporre drifvit det utom höflighetens gränser. Men hon visste dessutom, att Selmén förut ej rätt väl “kunde med” sin svåger, till Louises ledsnad, och hon — teg.

[ 46 ]— ”Jag har ofta märkt,” fortfor Förmyndaren, ”att ni något roar er på den stackars Ridderhamns bekostnad; men jag skulle tro att ett annat slags nöje vore er mera värdigt.”

— ”Jag föraktar Ridderhamn, liksom det usla, och ler åt hans dårskaper!” Ida sade detta med en styrka och en spänning, hvaraf hennes förmyndare ej trodde det fanns ett gry hos henne.

— ”Förakta,” upprepade han med en moderation som återverkade på henne. ”Förakta, det är något starkt.”

— ”Nej,” sade hon djupt och stadigt, jag föraktar honom.”

— ”Och hvarföre just detta, om jag får fråga?”

— ”Emedan han ej är en man, utan en narr, som tillåter sig de lumpnaste barnsligheter för att ge sig och sina små företag ett värde, som han inbillar sig vara något.”

Selmén log. — ”Hans ålder, hans förhållanden i lifvet, sjelfva hans dårskaper göra honom berättigad till vårt undseende. Dessutom har jag nyss kommit i åtskilliga relationer till hans svåger Excellensen X, och detta gör att jag ännu så mycket mer önskar det ej någon i mitt hus måtte ge honom anledning att finna sig stött.”

— ”Af mig skall han åtminstone ej hädanefter få det. Jag skall söka undvika honom så mycket som möjligt.”

[ 47 ]— Ej så min unga pupill! Ett påtagligt undvikande är just det mest förolämpande för oss karlar. Qvinnan, den fint bildade qvinnan måste undvika att visa några företräden eller deras motsatser. Hon måste hafva den angenäma konsten att vara lika mot alla. Se på min hustru! jag vågar anföra henne som ett exempel; hvilken takt, hvilken ledighet, hvilken jemnhet mot alla, och hvilken klanderfri beundran skördar hon ej!”

Då Selmén aflägsnat sig tecknade Ida följande i sin dagbok.

”Upprigtighet och sanning,” dessa äro de dygder, som den modersrösten och den milda fadershuldheten först locka våra späda sinne att lyda, men verlden först att öfvergifva. Fördöljande och förställning är dess lära.”

”Barn och hundar få vara upprigtiga; männerna äfven. Vi ej en gång negatift i våra misstycken, vår likgiltighet.”

”Den hyllning qvinnans hjerta ville bära den ädle, den upphöjde, den liknöjdhet det förakt, hon känner för den ringe, den låge, båda måste döljas. Hon skall le och beständigt le mot alla; så fordrar verlden. Ack det måste åtminstone bli med ett leende så tomt och meningslöst, att det kan bestyrka deras satts, som tro, att qvinnan blott har en half själ.”

”Min förmyndare gaf mig sin hustru till mönster. Visst är hon tjusande, älskvärd, leende; men [ 48 ]det förefaller mig som vore det lättare att le åt verlden och hvarje dess föremål för den, hvilken liksom hon, kan ega en verld full af glädje i sitt eget hjerta. Lika sanna som sköna förefalla mig dessa Göthes ord: “Man muss ein Wesen recht von Grund aus lieben, da kommen einem die übrigen alle liebenswürdig vor.”

⁎              ⁎

Ända hittills hade Ida varit okunnig om hvem den unge mannen; var, som hon på den förutnämda balen sett och hört tala med Ridderhamn. Allt sedan hade hon förgäfves i hvarje större samling sökt upptäcka den ståtliga gestalten, de utmärkta anletsdragen, som bland tusende borde ådraga sig särskild uppmärksamhet. Hon började nästan tro, att han blott gjort ett kort besök i hufvudstaden och redan lemnat den; då hon på en middagsbjudning blef honom varse bland gästerna och hörde honom presenteras som Löjtnant Bernfels. En stilla brand tändes på hennes kinder. Samma lugna, kalla, öfverlägsna ton, som rådt i hans samtal med Ridderhamn stämplade äfven hans väsende och manér. Vid bordet blef han Idas granne. En aldrig förr erfaren förlägenhet liksom lade hela hennes varelse i stelhetens boja. Det föreföll henne som hon endast fann alltför platta, hvardagliga ord till svar på hans tal, men som hon ej kunde tillstymma några bättre, fingo de gå för sig, och hon tänkte snart med en viss stolt [ 49 ]förnöjelse att de måtte vara dugliga nog, emedan hennes granne så ofta påkallade dem.

För att återigen göra läsaren bekant med Bernfels's tankar om sin — hvarföre icke sina grannar? — ty han hade naturligtvis en på hvardera sidan , så torde vi få tillåta oss att anföra ett litet utdrag ur ett bref till en hans vän.

Ernst Bernfels till Fritz G.
St. d. 18..

Du förebrår mig försumlighet i afseende på underrättelser om stora verldens nöjen. Du säger dig derigenom, i din enformiga landtlefnad, ha väntat dig någon angenäm förströelse. Du väntar dig en större verkan af skuggan än sjelfva kroppen förmår åstadkomma. Du vet jag hatar dessa så kallade nöjen; derföre söker jag under denna tid, då vigtiga angelägenheter uppehålla mig här, ej allenast att undvika alla nya bekantskaper , utan till och med en stor del af de gamla för att såmedelst undkomma denna rad af soupéer, dinéer, m. m. hvartill visitkort äro inträdeskort. De offentliga nöjena äro de enda jag sökt. Hvad jag dock af de förra sednast uthärdat må till reparerande af min öfverklagade försumlighet anföras. Jag var i dag på middag hos Tr... Middag, hvad mer? alla middagar äro ju lika? Ett öfverflöd, en förfining i mat och dryck, som gör värdinnan ära, gastronomen njutning och den måttlige — plåga. Den enda förfriskning denne sednare [ 50 ]kan hoppas är af sina grannar. Jag blef naturligtvis placerad mellan tvenne damer. Den ena af dem påminde ovillkorligen om Coronei dotter i den mythologiska fabeln; anropande Minervas huldrikhet blef hon af denna förvandlad i en kråka. Till min olycka ville ödet att jag skulle vända mig till henne med denna fråga: ”Ni har hört Fru Bishop, förmodar jag?”

— ”Åh bevars, ja! jag bevistar nästan alla concerter.”

— ”Och tycker, om jag får fråga?

— ”Mycket, ofantligt!!”

— ”De skottska balladerna förtjusa.”

— ”Jag ber om förlåtelse, icke mig. Det är ju små stumpar, sådana man kan få höra af hvarje liten kammar-röst. Nej arierna ur Tancred och la Gazza ladra voro superba. Jag tycker om det gigantiska, det titaniska i musik; i Rossinis musik! det lyfter själen på outsägliga vingar till alldrig attrapperade regioner! Men, apropos, ni hörde väl obeskrifligt vacker musik på er resa i Italien, detta musikens förtjusande hemland? Jag har helt nyss läst A—s resa i detta land; rätt smånätt skrifven. Gud, hvad jag blef förtjust öfver Pastas villa vid Comersjön! Så lätt, så luftig, en stelnad musik! Jag tycker om det lätta, det luftiga i architectur, utom i kyrkor, de måste vara groteska, bastanta efter de skola rymma så mycket folk.”

[ 51 ]Lik en lavin, som en enda vindflägt nedrycker, störtade hennes konstdommar löst och krossade i farten alla föremål, som kommo i dess väg, ja, ända till ”sens commun.”

Men lönar det väl mödan att spilla tid och, jag må väl tillägga bläck att uppteckna dessa ömkligheter, som verkligen kommo mig att våndas. Hvad finnes väl eländigare än qvinnan med sin skefva bildning och sina omåttliga anspråk? Skall hon då aldrig upphöra att plåga oss med dessa? Skall hon alltid vara ett efterblifvet slägte på bildningens väg, för svagt att följa oss, och för kortsynt att mäta våra försprång? Onyttiga frågor! Det är dessutom ej dessa, ej min egen själs utgjutelser, det är mina nöjen, som böra bli ämnet för mitt bref. Nå väl; efter denna tortyr vände jag mig till min andra granne för att hämta hvila. Denna var Mamsell Willmer, en rik arftagerska och detta årets vinterblomma inom den sällskapskrets, hon tillhör. Mången skönhet af ringare ordning har den nyhetslystna hopen satt i rop för några månader. Hvad som hos henne likväl frapperade mig, var hennes ovanliga anspråkslöshet, som kanske genom den skarpa motsatts dertill, som min andra granne visat, så mycket mer behagade mig. Inga utsökta ord, inga fraser kommo öfver hennes läppar; men en ljuf och ren stämma förskönade hennes tal, som ofta åtföljdes af en vacker rodnad. Den medfödda blygheten hade ej [ 52 ]ännu gömt sig under den slöja med beräknade draperier, som verlden påhänger qvinnan. Hvad är denna slöja? en förklädnad eller en prydnad, en larf eller en fjärilsvinge? Visst är dock att vi med nöje se naturen, den rena, oskyldiga, kasta den åt sida — — — Men åter blandar jag idéerna ur min inre verld med bilderna af den yttre. Det är nog. Med deserten och tacksamhetsskålen för värdinna och värd var middagen slut och jag åter på fri fot. I öfvermorgon skyldighets-visiten. Snart hoppas jag få teckna p. p. c. på mina kort.

Din redlige
Ernst.

Denne alla soupéer, dinéer, nya bekantskaper, m. m. undvikande, att ej säga hatande, Ernst Bernfels's namn befanns händelsevis en vacker afton på ett af de kort, som utgjorde recetten i visitlådan på tamburdörren i President Selméns våning. En lätt rodnad öfverfor Idas kinder, då hennes blick föll på det kortet. ”Löjtnant Bernfels!” sade Presidenten, ”det var rätt roligt, att han ändtligen besvarat min ofta gjorda önskan, att få räkna honom bland bekantskaperna af vårt hus.”

— ”Han ser rätt hygglig ut.”

— ”Äfven det, min lilla Marianne, och är en högst förtjenstfull ung man; kanske något excentrisk. Vi måste med det första se honom hos oss.”

[ 53 ]Och det dröjde verkligen ej länge, innan han blef synlig i Presidentens gästfria och angenäma hus. Ridderhamn hade efter sitt sista äfventyr åter kommit sig före igen och fortsatte der sina besök med lika takt och trägenhet som någonsin. Han bredvid Bernfels tog sig ut ungefär vid jämförelsen som en tam orre bredvid en örn. Ida märkte, eller trodde sig märka, att hennes förmyndare gaf akt på hennes uppförande mot Ridderhamn, isynnerhet då dennes svåger var närvarande, hvilket ålade henne ett tvång, som från ömkan öfver hans narraktigheter förde henne till en känsla af plåga vid hans närvaro.

En afton då ett litet sällskap, och deribland Bernfels och Ridderhamn, voro samlade hos Selméns föll talet, bland några af herrarne, som samlat sig vid ett fönster, på Miss Martineaus ädla bemödande för de Amerikanska slafvarnes frigifning eller förmildrade belägenhet. ”En barnslighet! mente Stjernsporre,” Hvad tusan skall fruntimren lägga sig i sådant! ha, ha, ha.”

— ”Det är sant; det är ganska sant! Med verklig urskiljning bedömdt, Herr Kammarjunkare,” instämde Ridderhamn.

— ”Ni är ej af vår tanka, Herr Löjtnant, det säger mig ert utseende. Låt höra eder!”

Bernfels svarade endast med detta leende, som kröker öfra läppen till ett uttryck af förakt.

[ 54 ]— ”Damerna få ingalunda blanda sig i sådana der saker! är ogörligt.

— ”Det hör dem alldeles icke till. Man kan just bli sjuk deraf, ha, ha, ha! Blif vid er bågsöm, edra band! Det är just min egen princip.”

Selmén, som närmat sig, för att afhöra samtalet, sade med den vanliga angenäma glättighet, som lifvade hans sällskapston: Nå Herr Löjtnant! uppträd då som damernas riddare och anför något till deras försvar!”

Här må få anmärkas att, ehuru detta samtal fördes på temligt afstånd från fruntimrens krets, och troligen utan all tanke på att uppfattas af någon derifrån, fanns dock ett öra, ett sinne, som ej lät något ord deraf undfalla sig, och det var Idas. Med spänd men omärklig uppmärksamhet lyssnade hon dertill och gaf Louise en vink att göra detsamma.

— ”För min del,” sade Bernfels, ”tror jag visst icke, att qvinnan är skapad för småheterna, utan att hon skapat dessa för sig, och kan hon lyfta sig deröfver, så gerna för mig.”

— ”Aj, aj , Herr Löjtnant! ert försvar är mer krossande än de andra herrarnes anfall! Jag lärer väl då få uppträda ensam, och jag erkänner? — det ytliga leendet försvann härvid ur Selméns ansigte, men dess uttryck blef dock ljusare — ”att jag egnar qvinnan min djupa aktning, hvarest hon handlar i välgörenhet och frid; denna aktning kan [ 55 ]ej förminskas af storheten af det mål hon fattat. Det må vinnas eller ej; det var dock en ren, en kärleksfull idé, som fyllde hennes hjerta; något högre har ej hon att hinna.”

— ”På min heder, ett rätt grundligt försvar” sade Ridderhamn, under det han betraktande sina händer jemkade manchetterna.

— ”Men, min svåger, förutsätt att fruntimren komme upp i sådana der absurditeter, hur skulle det väl komma att se ut i våra salonger och våra hus sedan; hur skulle de komma att uppfylla sina pligter mot oss?”

— ”Må vi ej heller glömma våra mot dem! Deras belägenhet i lifvet, deras anlag och intellectuella förmögenheter äro af så olika beskaffenhet, att vi böra medgifva deras verkningsförmåga någon utvidgning ur den trängre husliga kretsen; dock med bibehållande af de gränsor naturen föreskrifvit, i det hon gjorde qvinnans sinne mildt och hennes hjerta älskande.”

Nu sprungo dörrarne till ett yttre förmak upp och Hans Excellens X. anmäldes. Presidenten påsatte sitt förra leende och sin hela salongshållning. ”Vi böra vara damerna rätt förbundna, att de vilja afskaffa andra bojor än de ljufva frivilliga,” tillade han skämtande i det han aflägsnade sig för att gå Hans Excellens till möte.

Denne var nådig och leende, tog efter en stunds förlopp sin plats i damernas krets och tyck[ 56 ]tes finna sig väl. Ridderhamn såg ”un peu aneanti” ut i sin höga svågers närvaro och böd Bernfels på ett parti schack. Bernfels antog utmaningen. Hans drag voro raska och bestämda, oaktadt han, under Ridderhamns långsamma och till utseendet högst vigtiga uträkningar, deltog i de samtal, som fördes omkring honom.

”Hvad nu, säger ni schack och — — matt ? utropade Ridderhamn helt förbluffad.

— ”Rädda er om ni kan. Jag ser ingen undflygt.

— ”Omöjligt! hästen förvarar de båda svarta rutorna, bonden den hvita och ni anfaller från venster med hvita löparen.

— ”Nå, Ridderhamn, hur står spelet? Illa om jag ej bedrar mig! sade Hans Excellens, närmande sig de båda spelande.

— ”Jag är matt, Hans Excellens. Men, förlåt mig, det kallar jag ignobelt speladt, Herr Löjtnant ni lät er drottning stryka på kuppen.”

— ”Hon bör räddas hur det än går, ty hon är spelets bästa docka, lärer oss ju Tegnér!” behagade Hans Excellens nådigt anmärka.

— ”Men ändå blott en docka och gjord för spelets vinnande,” genmälde Bernfels.

— ”Jo, min Herr svåger, jag fruktar du här ser din mästare.”

Ridderhamn anförde, hur han en gång med erkänd öfvervigt spelat med, ja till ock med vun[ 57 ]nit öfver Konungen af Danmarks sjelfve Kammarherre; huru han var öfver all misstanka af en så ”bornerad” åsigt af spelet, som den att ge drottningen till pris, osh att han ej skulle ha utsatt sig för den fatala ”katastrofen,” om han ansett det ”possibelt.”

— ”Behagar ni återtaga de tvenne sista dragen för att komma i samma ställning som innan ni hotade min, som ni nu funnit, förrädiskt utbjudna drottning? frågade Bernfels.

— ”Innan jag hotade den — hm, det var just derigenom jag räknade på öfvervigten. Men jag märker nu, att jag borde anfallit med löparen. Jag antar ert anbud.”

— ”Som ni behagar! Så här stodo pjecerna, tror jag.”

— ”Alldeles så, jaha; och jag vill slå vad, att jag vinner!”

— Tillåt mig göra er uppmärksam derpå, att utgången i alla fall är oviss.”

— ”Må vara, men det tror jag icke! Hvad vågar ni?”

— ”Några dussin boivinshandskar, om ni behagar, för fruntimmershänder det förstås.”

— ”Mjukaste tjenare, sade Ridderhamn, stött öfver den pik han sjelf ådragit sig genom den parad han under hela spelet gjort af sina händer, under det han med lyftadt lillfinger, spetsade fingrar [ 58 ]och sirliga rörelser alltjemt figurerat dermed öfver piecerna.

”Serveradt!” hindrade de täflande att återtaga spelet.

Då Excellencen , som täckts bejaka den älskvärda värdinnans anhållan om äran att få se honom stanna till soupéen, lemnade de båda spelande för att intaga sin plats bredvid henne, blef hennes första fråga naturligtvis den tillfället erböd: ”Är Ers Excellence road af schackspel?”

— ”Slutdragen, min söta Fru Selmén, slutdragen roa mig rätt mycket. Som ung hade jag visserligen en tid någon passion, till och med, för det spelet; men nu har jag icke tid att fördjupa mig i de djupa beräkningar spelet erfordrar; men att se då allt är förberedt och katastrofen skickligt utföres, är alltid rätt intressant. Jag är just nu litet nyfiken att få se utgången för min svåger.”

Under soupéen fattade Ridderhamn posto bakom Idas stol. Länge flödade svadan af hans ridderliga tunga för slutna öron. Men då Selmén närmade sig, räckte hon med förekommande artighet den lycklige Kammarherren ett läckert stycke hjerpe, och då hon trodde sig läsa belåtenhetens uttryck i Presidentens ansigte, var hon färdig att sockra på saltgurkan, om ej Ridderhamn undanbedt sig det, försäkrande att hon hade nog sötma, då den blifvit gifven af hennes hand.

[ 59 ]Snart lemnade dock Ridderhamn sin plats, då han hörde att frågan om några adliga familjers introduktion på Riddarhuset och härledningen af deras namn och vapen var å bane bland några af herrarne i hans grannskap. Här var Ridderhamn inne på sitt fält. Till honom kunde man vända sig. Han var en talande riddarhusmatrikel, och han hade på långt när icke sagt allt hvad han visste, då ringen glesnade kring honom och hvar och en tog sin hatt för att gå. ”Det var skada,” sade Ridderhamn till Bernfels i det de förbigingo det qvarstående schackspelet, ”att jag måste lemna fältet då jag var nära att bli segrare.”

— ”Jag gladde mig, att få se dig som sådan” sade Excellencen, som hörde hvad han sagt.

— ”Men jag måste beklaga, att jag ännu eger några tvifvelsmål,” genmälde Bernfels.

Denna oafgjorda strid, men ännu mer Excellencens nöje af slutdragen, ingåfvo Fru Selmén efter hans bortgång den artigaste tanke i verlden. Det oafgjorda partiet skulle af lefvande pjecer utspelas. Spelet förvarades i samma ställning som de spelande lemnat det; derefter skulle det nya uppställas. Fru Selmén meddelade förslaget åt sin man, som med en kyss på hennes ljusa panna beseglade en compliment öfver hennes älskvärda uppfinningsgåfva. Louise och Ida valdes till drottningar, under det de sjelfva, okunniga om sin [ 60 ]upphöjelse och skilda från öfverläggningarne derom, sammanspråkade om helt annat i Idas rum.

— ”Följde du hela samtalet i afton, angående qvinnans tillåtna rörelse-omfång?” frågade Ida.

— ”Åh ja, men intet rigtigt.”

— ”Min förmyndare, o jag ville fallit till hans fotter och med mitt hjertblod upptecknat hvarje hans ord!”

— Jag förstod dock ej allt, han sade att qvinnan bör vara god…

— Men han sade ock att hon får vara stor. O, jag känner det, ej denna bleka godhet af matt efterlåtenhet, ej det ytliga jollret kan vara mig nog. Jag erkänner det, jag skulle vilja gå öfver på de tillåtna utnämningarne och på dessa bli högre än…

— “Ida hur vill du att qvinnan skulle bli hög?”

Ida lade handen öfver ögonen liksom för att utestänga inflytandet af alla yttre föremål och endast vända blicken inåt: ”Jag ville älska någon eller något,” sade hon rodnande; ”men upphöjdt, ädelt och ljust måste detta föremål vara; Jag skulle kunna se upp till det och lyftas af dess storhet, men ej — krossas.” Vid dessa sista ord var det som en mörk tanke grumlat det uttryck hennes ansigte burit under det hon talat.

— “Älska, ack, det är ingen lycka om…” och Louise fästade på Ida en djup, smärtsam blick men full af så mycken ömhet att ingen skymt af [ 61 ]förebråelse kunde förmärkas genom tårarne, som fyllde den.

— ”Om? hvad mer? Säg ut Louise! Något pressar ditt hjerta.”

— ”Om den vi älske — — vänder sig — — — till — — en annan.”

— ”Hvad menar du Louise, du skulle erfarit detta?”

— ”Du frågar; du borde likväl vara minst okunnig derom.”

— ”Dina ord bli mig gåtor! Skulle din — — skulle Stjernsporre?”…

— ”Älska dig,” sade Louise och föll snyftande om Idas hals. Denna ömhetens vanliga åtbörd, den frånvaro af all annan bitterhet än smärtan som åtföljde denna beskyllning, uppfyllde Ida med djupt, innerligt medlidande för den stackars Louise.

Ida tog den gråtande i sin famn, satte henne med hufvudet lutande mot sin axel i soffan och sökte intala henne, med samma öfvertygelse som hon sjelf hyste, orimligheten af denna förmodan. Louise anförde som skäl dertill Stjernsporres ständiga och alltför synbara bemödande att söka Idas sällskap och denna sednares större förtrolighet i sitt umgängessätt mot honom än någon annan karl.

”Louise,” började Ida med förtrytelse, men denna känsla lade sig snart i medvetandet af hen[ 62 ]nes öfvervigt öfver den olyckliga anklagande, och hon fortfor med mildhet, ”bästa Louise, inser du ej att häri ligger motsatsen af hvad du tror dig finna. Derföre att vi så ofta träffas tillsammans, ser du Stjernsporre ej sällan i min närhet som i din, och om jag någon gång visat honom en större otvungenhet än andra, så Louise, var öfvertygad om att det är blott egenskapen af din vän, som varit orsak dertill. Var trygg, du har ingenting att frukta!”

— ”Den förbisedda är skarpsyntare än den” — — — en snyftning qväfde orden och hindrade henne att fortsätta.

— ”Och du skulle kunna tänka något så lågt om honom och ej slita ditt hjerta från honom, ge det till pris åt hans otacksamhet? nej, Louise, nej!”

— ”Jag lider så mycket mer.”

— ”Arma qvinna, hvars svaghets styrka endast är att kunna — lida! För andra gången tillsades, att vagnen väntade för att hemföra Louise. Hon svepte kappan öfver sitt beklämda bröst, drog väderhufvan öfver sina tårfyllda ögon och aflägsnade sig.

Ida vakade en god del af natten med tankarne på sin arma vän. Hennes första tanke följande morgonen var att besöka henne, men Fru Selmén underrättade henne derom, att Louise vore att förvänta på f. m. för att rådgöra angående kostumeringen till drottning i schackspelet. Fru [ 63 ]Selmén hade nemligen redan i biljett utbedt sig och erhållit löfte om hennes biträde till denna rôl för sin plans verkställighet, och hoppades nu att Ida villigt skulle gå in derpå. Hon var dock af flera skäl, som småningom skola komma i dagen, ej dertill hågad, och undrade något på Louises beredvillighet, efter den sinnesstämning, i hvilken hon lemnat henne föregående aftonen. Hon gjorde alltså invändningar för att undkomma, men Fru Selmén visste att ställa sin begäran så förbindande att den döfvade alla sig möjligen uppresande: nej. Slutligen måste Ida tillstå, att hennes kassa ej för närvarande tillät omkostnaden för en sådan drägt, och att hon ej före den vanliga tiden ville besvära sin förmyndare med någon begäran i afseende derpå.

— ”Hvilka skrupler! Enfalden från landet klär dig dock förträffligt, till och med som drottning!” och Fru Selmén kastade sig leende och sjelfsvåldigt i soffan, betraktande Ida med en underlig blandning af ironi och vänlighet i sin blick. ”Det der lapprit skall jag nog ställa till rätta.”

Någon timma härefter inträdde Presidenten i sin myndlings rum, öfverraskande henne i ett ögonblick då hon önskade ingenting mindre än sin förmyndares närvaro. Hon stod med ansigtet vändt mot dörren, så att ljuset från fönstret der midtemot klart föll på en skön oljetafla, den hon höll i handen och som föreställde ett nordiskt vinter[ 64 ]stycke. Den kyliga luften, det isbelaggda vattnet, de kala träden och frusna menniskor och djur — allt var af penseln så sannt, så troget återgifvet att man i dessa stelnade föremål tyckte sig se det slumrande eller kämpande lifvet. På bordet bredvid låg, i det papper, som utgjort convolutet kring taflan denna vers af Lamartine, skrifven med en rask men ovårdad stil:

— — — — ”Et c'est là qu'est mon coeur!
Ce sont là les séjours, les sites, les rivages
Dont mon ame attendrie évoque les images,
Et dont pendant les nuits mes songes les plus beaux
Pour enchanter mes yeux composent leurs tableaux.”

Härunder syntes åter med en finare stil: ”Må tacksamheten få offra, hvad ömheten gaf!”

Ida fästade sina blickar ömsom på målningen, ömsom på det skrifna med ett uttryck, som förrådde mer än det intresse det förras konstvärde eller det sednares poetiska skönhet kunde väcka; en ljuf innerlig känsla afspeglade sig deri.

Det var härunder Selmén inträdde. Ida väcktes som ur en dröm af hans ankomst; taflan föll henne ur händerna och hennes förvirring var alltför märkbar att icke varseblifvas af hennes förmyndare. Efter en kort ursägt för sitt oväntade inträde i hennes rum sade han med mildt allvar: Som er far anförtrott åt mig att efterträda honom i hans pligter mot er, torde äfven den åligga mig att leda er oerfarenhet och varna för sådana obe[ 65 ]tänksamheter, till hvilka ett allt för godt hjerta möjligen kan ha sin del. Ni kan icke deltaga i ett litet nöje, som min hustru med sin älskvärda finess uttänkt, af brist på medel till utgifterna derföre, ehuru ni likväl för ganska kort tid sedan mottog en rätt ansenlig summa.”

— ”Utan denna oberäknade utgift skulle jag också icke ha fallit er besvärlig före den vanliga terminen för min kassas förstärkning, och ni således ej haft skäl att förebrå mig några öfverflödiga utgifter.”

— ”Öfverflödiga utgifter; hvem har väl nämt detta. Er enkla smak, ert flärdfria sinne afhåller er från många utgifter, dem de flesta med eder förmögenhet skulle göra. Men så mycket mer förundrar det mig, att så betydliga summor, så hastigt kunna löpa bort; 300 R:dr på kortare än 3 månader. Någorstädes måste de dock tagit vägen. Edra mästare betalas dessutom.”

— ”Vägra icke min önskan att undslippa deltagandet i dockspelet, det roar mig alldeles icke, och sedan skall ni ej ha skäl till förebråelser mot mig!”

— ”Intet så min unga vän! Det skulle i alla fall ingenting ändra af det väsendtliga i den sak, hvarom jag kom att tala med er; men dessutom skulle det vara skada att tillintetgöra Mariannes täcka plan och fina belefvade uppmärksamhet för Excellencen X. Jag hoppas att ni ej med miss[ 66 ]nöje upptager mina råd för en klokare hushållning.”

Men innan han kom rätt djupt i detta kapitlet, föllo hans ögon på taflan, som låg på bordet, och han betraktade den uppmärksamt: ”Ett förtjusande stycke! Det är vår svenska vinter i dess ödslighet och dock — poesi! Denna tafla skulle tillhöra er?”

— ”Ja den tillhör mig.”

— ”Jag vet ni älskar målning; kanske depenserar ni derpå?

— ”Ja,… nej, åh nej,” och någon förvirring lästes i Idas ögon, som undveko att möta sin förmyndares.

— ”Af hvilken mästare är detta arbete?”

Idas förvirring tilltog nu allför synbart. ”Gör mig ej denna fråga!” ”Tillåt,” sade hon med bedjande röst, ”tillåt att jag förtiger allt som sammanhänger med denna tafla, och lofva mig att för ingen, ej en gång för Marianne, nämna ett ord derom!”

— ”Ni begär mycket. Men hvad betyder denna begäran, Ida, af en ung flicka?” Han tog härvid med faderlig ömhet hennes hand. En hög rodnad uppsteg på hennes kinder. Efter att en stund hafva fixerat henne sade han: ”Om ett varmare intresse har någon del deri, är en sak, hvarom jag väl icke har någon rätt att fordra ert förtroende, men väl att bedja er vara på er vakt, [ 67 ]kanske mot ert eget hjerta. Den fullkomliga likgiltighet ni visar alla unga karlar vore, vid er ålder, kanske ej naturlig om… Men, ännu en gång, var på er vakt! ty — och dervid har jag, i följd af er salig fars vilja, äfven något att säga — er hand skall, får ej tillhöra en…”

— ”Var lugn, min förmyndare!”

— ”Dessutom, verlden, hon är hvarken eftergifvande i sina fordringar eller ursägtande i sina omdömen. Det är nödvändigt att i allt påminna sig hvad man är henne skyldig.”

— ”Så vida jag vet hvad jag är skyldig mig sjelf, vet jag ock hvad jag är henne skyldig?” sade Ida, i det hon reste sig och med stolthet gick mot andra sidan af rummet, ”Är detta från samma läppar, som i går så skönt talade om qvinnans rättigheter? Tro ej att ett ord deraf undföll mig eller nånsin skall undfalla mitt minne! Det var vackert, det var sant, hvad ni då sade!”

— ”Min unga myndling måste dock erkänna, att mellan det, hvarom då och nu var fråga är en himmelsvid åtskilnad. Det gifves förhållanden, vid hvilka intet undantag eger rum och inga friheter få medgifvas.”

— ”Låt vara! men då man kan tänka så ädelt, så upphöjdt öfver vårt värde i allmänhet, är det väl rätt att i hvarje enskildt fall hysa ett misstroende, som alltid skall lägga en förnedrande boja på våra handlingar?”

[ 68 ]— ”Misstroende, bästa Ida; jag märker att ni gerna tar sakerna från deras strängaste sida. Här är ej fråga om misstroende, blott en varning för er ungdom att vara på vakt mot er sjelf och verlden; på det hvitaste skönjes lättast en skugga.”

— “Och likväl… dock — — befria mig från deltagande i schackspelet!”

— ”Åh, det skulle bedröfva Marianne, det hoppas jag ni ej skulle vilja.”

Ida måste alltså slutligen foga sig efter Mariannes önskan. Då hennes förmyndare lemnade henne, hvilade i hennes hand en penningesumma, hvilken varit tillräcklig att för längre tid, genom betryggande mot nödtorftens behof, sprida glädje inom mången lidande familj. Ida kastade den från sig lika föraktligt som man bortkastar en almanach för ett förflutet år. Hennes blickar föllo åter på taflan och hennes känslor togo en riktning, hvars upptäckt, bäst kan ske genom framläggandet af de blad, öfver hvilka hon i matta skuggor lät dem framkallas.


Ur Idas dagbok.

”Lifvet är en dag,” säger en författare; hvarföre icke också: en dag är lifvet. Dess rena, ljufva morgonglädje, hur snart skingras den ej af kylande vindar eller uppblandas med bittra tillsatser? och för aftonen — en utklädd docka, som efter andras beräkningar måste skrida fram eller tillbaka på den utritade platsen.”

[ 69 ]”Att äfven han, den ädlaste, den upphöjdaste, delar lika med den lumpna hvardagsmenniskan den förringande benägenheten till misstroende, — — — misstroende? hur förklarade han det sjelf? och dock hur sårande af — honom!”

”Det är då qvinnans öde; man låter henne på långt håll se sin frihet genom fördomarnes galler, men hon märker vid första steget, att dess trådar äro jernspunna.”

Louises ankomst afbröt Ida och öfverläggningarne för kostymeringen företogos. Svart eller hvitt gafs Ida att välja. — ”Hvitt! emedan jag hellre vill uppoffras i första draget än kanske planlöst och tafatt stå instängd i den sammandragna massan af de svarta pjecerna.”

Denna vigtiga sak var alltså afgjord och Louise recommenderade till hennes tjenst, den af henne ofta anlitade symamsell Henrika, såsom särdeles skicklig för fantasi-drägter, och lofvade skicka henne till Ida.

— ”En hvit rik fantasi-drägt,” var Idas beställning af henne.

— ”Att begagna till hvad?”

— ”Som drottning t. ex.”

— ”I hvilken smak eller stil befaller ni den?”

— ”Det vet jag ej; kan ni ge mig något förslag?

Henrika tog en blyertspenna och ett papper, som lågo på bordet, fästade en stadig, uppfattande blick på Ida och började derefter teckna. [ 70 ]Derunder antog den unga sömmerskans ansigte ett alldeles eget uttryck. Hvarje dess drag liksom stannade i ett själlöst lugn, men det var något som visade, att själen vändt sig inåt i åskådning.

”Är detta i er smak ?” frågade hon slutligen i det hon framlade papperet för Ida, som öfverraskades af den mjukhet, rundning och lätthet, som, nästan förrådande artistens hand, visade sig i denna hastigt gjorda och blott med några skuggstreck belaggda teckning. Vid dess förevisande för Fru Selmén utropade hon: ”Det är ju ditt eget porträtt Ida, till figur och anletsdrag!”

Drägten gillades fullkomligt, den var rik och präktig, och Fru Selmén önskade allenast, att den i verkligheten måtte fullt motsvara hvad man af teckningen lofvade sig.

”Ert namn och er boning?” frågade Ida.

— ”Ström, boende i huset N:o 0 på Ladugårdslandet.”

— ”Ström, Ström? Ni skulle vara” — — Ida hejdade sig och skiftade färg. ”Jag torde framdeles komma att behöfva ert biträde och hoppas att ni ej måtte vägra mig det,” tillade hon med en röst, som hade något som mer tillhörde en bedjande vän än en kund.