Wärend och Wirdarne/Kapitel VI. Boningar och Husgeråd

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Slöjder och handel
Wärend och Wirdarne del 2
av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Boningar och Husgeråd
Klädedräkt, Vapen och Smycken  →


[ 161 ]

Kap. VI.
Boningar och husgeråd.



§ 157. Enligt de otvätydiga spår, som ännu låta finna sig i den svenska sägnen, hafva vårt urfolks boningar, i deras äldsta och råaste form, icke varit annat än naturliga berg-hålor och klippgrottor. Det heter således i otaliga sägner om trollen, att de bodde i bergen, der de hade stora kamrar. Mångenstädes visar man ock än i dag berg-kamrar, berg-skripor eller bergs-klyftor, hvilka enligt allmän sägen varit fordom bebodda af troll, hvadan de ock af folket betraktas med en vidskeplig fruktan. Vi nämna exempelvis en berg-håla, kallad Kammaren, i Brantåsa norrgärde af Moheda socken i Wärend, Troll-klippan vid Eds gård i Finveden, samt Puka-kyrka emellan Odensjö och Skäggalösa i Skatelöfs socken. På den stig, som trollen trampat omkring berget vid Puka-kyrka, menar folktron att intet gräs kan vexa.

Dessa samma allmänt gängse sägner om trollen återfinnas, i en annan form, äfven såsom sägner om jättarne, och tjena då till ytterligare bevis för den ursprungliga identiteten af dessa begge folk-begrepp. Det är nemligen i Wärend ett gammalt tal om jättarne, att de bodde i bergen, i stora grottor, hvilka efter dem ännu få namn af jätta-stofvor, jätta-stugor. Sådana jätta-stofvor omtalas äfven i den gamla [ 162 ]skånska sägnen (§ 7), och visas än i dag på många ställen i de småländska skogarne. I Wärend känna vi således: Ufve-stofva, i Hilleberg (ɔ: helige berg) under Bergs prestegård; Klinta-stofvan, i Hulta-klint vid Rösås i samma socken; Sten-stofvan och Natt-stofvan, begge på Moboda skog i Slätthögs socken; Flishulta farsta (o: förstuga), i samma socken; Sibba-stofva, i Hjortsberga socken; Trotta-stofva, på gården Hult i samma socken o. s. v. I Hjelmseryds socken af Niudung förekommer en jätta-stofva på gården Farabols egor, och i Finveden en annan jätta-stuga i Kalfsnäsa oxa-bete af Hestra socken.

Förutom dessa ensliga bergkamrar, i hvilka trollen fordom hade sin boning och till hvilka ett yngre slägte tagit sin tillflykt under senare ofreds-tider, bodde trollen enligt andra sägner äfven i jorden, i en backe, kulle eller jordkula. De hade således boningar, nedgräfda i sjelfva marken och höljda med jord eller torf, och dessa boningar voro invändigt såsom kulor och utvändigt såsom kullar, således till formen runda. Vi anmärka denna omständighet såsom karakteristisk, enär den kupiga formen än i dag tillhör Lapp-kåtan, likasom man ock hos fiskare-Lapparne vid Enare stundom träffar runda eller halfklot-formiga kåtor, hvilkas nedre del är uppförd af sten och hela kåtan öfverklädd med torf. Vi finna då en märklig, för att icke säga fullkomlig öfverens-stämmelse, icke blott emellan trollens jordhålor och Lapparnes ännu brukliga jord-kåtor, utan ännu mer emellan de förra samt de jord-kulor, hvilka ännu icke sällan förekomma på de öfra småländska gränse-skogarne.

[ 163 ]Såsom vi redan i det föregående anmärkt, äro dessa jord-kulor nedgräfda i backen samt till formen runda. De bilda således invändigt en grop om åtta till tolf fots tvärmått. Sidorna i denna grop äro klädda med en konstlös mur af kullersten eller med läkten och granris. Taklaget är kupigt, bygd t af oskalade och mot hvarandra uppresta läkten, öfvertäckta med granbark, näfver eller granris, och derofvan klädda med ett tjockt lager af torf. Eldstaden har dock ej, såsom i Lapp-kåtan, sin plats midt på golfvet, under ett i taket anbringadt rökhål, utan är utbygd å ena sidan, med en låg skorsten af upplagda stenar. Rökhålet, likasom ingången, som är vänd mot söder, tillslutas utvändigt med lämmar af träd.

Boningar - Jord-koja i Östra härad af Niudung (Wärend och Wirdarne II s163).jpg

Bygd ofvan jord, men för öfrigt på alldeles enahanda sätt, får jordkulan namn af jordkoja eller jord-hytta. Begagnad såsom en blott tillfällig bostad för kol-brännare, under deras uppehåll i skogarne, heter hon kol-koja eller kol-hytta.

Med en förändrad grundform, men med eljest hufvudsakligen lika anordning (jfr. § 5), förekommer jordkulan flerestädes i Wärend äfven af fyrkantig form. Hon bildar då en liten i jorden nedgräfd stofva eller stuga, och får således riktigare namn af jord-stuga, backa-stofva, backa-stuga. Vi antaga för rimligt, att denna öfvergångs-form ifrån den runda [ 164 ]lappska jord-kåtan till den fyrkantiga gotiska stofvan, ursprungligen härrör från de gamla hem-trälarne, hvilka lånat densamma af sina gotiska husbönder. Ett stöd för denna mening kunde möjligen sökas i den omständigheten, att de fyrkantiga backa-stugorna ännu förekomma allestädes i bygden, äfven i grannskapet af gamla byar och gårdar, hvaremot den runda jord-hålan, jord-kulan eller jordkojan, företrädesvis tillhör obygderna på landets stora gränseskogar.

Boningar - Backa-stuga i Konga härad (Wärend och Wirdarne II s164).jpg

§ 158. Vi öfvergå nu till beskrifningen af de gotiska stammarnes, eller Kämpa-folkets och Wirdarnes forntida byggnader; men måste dervid först kasta en blick på den äldsta bya eller gården.

Sedan gamble stubben af forno-skift och hambra instakat ett stycke land, vare sig på den öppna lands-allmänningen, eller, i yngre tid, på härads-allmänningen eller by-allmänningen, sökte han sig en bostad, eller någon välbelägen plats, der han med hus-folk och trälar kunde sätta sig ned, sätta bo, nedslå sina bo-pålar. Detta blef framdeles byn, bol-byn. Hit förde han nu sin boskap, och ordnade sina enkla bo-tyg inom ett hag eller en hägnad, som fick namn af bohag eller gård. Han var ifrån detta ögonblick man för sig eller sin egen, och tillika besuten, bosatt eller bofast, d. v. s. bonde.

Inom det första enkla bohaget eller gården byggde han sig nu hus och satte hushåll, med [ 165 ]tillhjelp af de närboende grannarne, hvilka tillsammans bildade ett naturligt bolag, som i Wärends-målet får namn af bya-lag eller grannhälle. Sådant biträde af hela grannhället, vid flyttning och bosättning, tillhör ännu den gamla wärendska folk-seden och får namn af ett hjelpe, flytte-hjelpe, bygge-hjelpe o. s. v. Hjelpena voro i forntiden, likasom än i dag, alltid förenade med dryckes-lag, till hvilka nybyggaren gaf drycken eller ölet.

Efter husens uppförande skiftades gården, d. v. s. den första inhägnade byggnads-planen, i tvänne afdelningar, sins emellan skilda genom ett fredbände, som öppnade sig med en grind, i domböckerna omtalad under namn af gårds-ledet. Den afdelning, som var serskildt afsedd för bonden och hans hus-folk, erhöll härvid namn af upp-gården eller man-gården, hvaremot den afdelning som inneslöt uthusen fick namn af fä-gården. Hela platsen, som låg inom hägnaden eller fredbändet, blir ock i domböckerna omtalad under namn af freds-gården. Bonden och hans folk egde nemligen här njuta gårds-frid, hvadan ock våld emot dem, öfvadt på detta rum, betraktades såsom en grof förbrytelse. Sådant våld erhöll då namn af gårds-gång, likasom våld emot hemfriden, inom bondens hus och dörrar, i lagarne omtalas under namn af hemgång.

Valet af bostad eller byggnads-plats rättade sig för öfrigt efter omständigheterna. Man sökte sig likväl gerna till någon strand, för lättare tillgång på vatten och på naturlig ängs-vall. De gamla wärendska gårdarne ligga derföre ofta på någon kulle vid sjö-stranden, omgifna af löf-gärden och [ 166 ]blomsterrika ängar. Bygden, serdeles omkring de större sjöarne, erhåller härigenom ett täckt behag, som ock med hänförelse skildras af Linné i hans Öländska resa (ss. 319, 320).

§ 159. I fall stället, der gården uppfördes, redan dessförinnan egde ett lokal-namn (jfr. § 30), så öfverfördes nu detta äldre namn, utan vidare omständigheter, på den nya byn eller gården. Många af våra wärendska gård-namn äro således ifrån början rena ort-namn, tydligen först gifna åt någon sjö, något berg eller annat geografiskt föremål; och detta tilläfventyrs många århundraden förrän landet erhöll en fast, åkerbrukande befolkning.

Egde deremot stället icke något äldre lokalnamn, hvarunder detsamma redan var af folket kändt och omtaladt, så erhöll det ett sådant namn af den förste bebyggaren. Det nya gård-namnet togs då gemenligen ifrån platsens naturliga beskaffenhet, eller af någon annan historisk eller geografisk omständighet, som dermed stod i förening. För uttryckandet af alla sådana rent yttre natur-förhållanden egde vårt gamla språk en rikedom på ord-former, som ännu vittnar om forntidens känsliga och fina uppfattning af natur- och ort-beskaffenhet. Den historiska bestånds-delen i dessa namn var dock, efter sakens natur, af en ännu mer omvexlande art, och trottsar ofta hvarje försök till en säker tolkning. Vanligen innebär han likväl en enkel erinran om gamble stubbens personliga namn eller ätta-namn. Gård-namnen gömma således, efter hvad vi längesedan anmärkt (§§ 2, 3, 23, 131 o. fl. st.) icke blott dyrbara upplysningar om landets äldre [ 167 ]tillstånd, utan ock de första enkla dragen af dess historia, och förtjena en synnerlig uppmärksamhet, på en gång af ethnologen och af språk-forskaren.

Företaga vi således en flygtig granskning af det allmännaste ord-förrådet i de wärendska gårdnamnen, så finna vi begreppet om ett vatten af olika beskaffenhet, uttryckt, i enkel form eller i sammansättning, med orden: mar (ɔ: stor sjö), före (ɔ: sjö), und (ɔ: sjö), fjord (ɔ: fjärd), ång (ɔ: vik), os (ɔ: å-mynning), qvill (ɔ: förgrening af en å), sal, sele (ɔ: lugn-vatten emellan forssar), ström, fors, värme (ɔ: brusande vattenfall), stämma (ɔ: uppdämdt vatten), å, bäck, göl, rås (ɔ: skogs-kärr), kärr, kurra (ɔ: litet kärr), myr (ɔ: mosse), lagg (ɔ: kant af en mosse), mad, veke (ɔ: ängs-vall, som höst och vår öfversvämmas af ån), ved, veda (ɔ: sank äng, som öfversvämmas), fen (ɔ: kärr-äng), löt (ɔ: sank äng).

Läge i sjö eller vid vatten uttryckes ock genom sammansättning med ordet ö, gen. pl. öija, holm, ör (ɔ: strand), näs, ed, nabb (ɔ: udde), vara (ɔ; strand-remsa). I afseende på detta ord, som förekommer i sammansättningarne Berk-vara, Biskops-vara, Konungs-vara, Sali-vara, m. fl., bör anmärkas, att Blekings strandbygd ännu i folk-målet heter Varan. Rimligtvis är detta samma ord som vårt Vären, Värend. Vären, Värens-land skulle då ifrån början bemärka sjelfva den äldsta strandbygden invid de stora wärendska sjöarne.

För att uttrycka läge på berg och höjder, brukas i de wärendska gård-namnen sammansättningar med orden: köl (f. ex. Wild-köl), berg, hofda (gen. pl. af hofvod), skalle, skärf (ɔ: sten-skärf), [ 168 ]skruf (ɔ: berg-skrefva), ås (gen. pl. Asa), kull (ɔ: kulle), lid (ɔ: backe), brink (ɔ: brant backe).

Skog och skogs-natur af olika beskaffenhet uttryckes, enkelt eller i sammansättning, med orden: skog (ɔ; barr-skog), ved (ɔ: skog), mo (ɔ: skog på sand-jord), före, fere (ɔ: furu-skog), gräne (ɔ: gran-skog), hult, hylta (ɔ: löf-skog), horf, horfva, hvarf (f. ex. Horf-hult, Ek-horfva, Eke-hvarven ɔ: tätt snår af löfskog), eke (ɔ: eke-skog), böke (o: bok-skog), birke, björke (björk-skog), hässle (snår af hassel-buskar).

En redan påbegynt röjning af skogen samt tillgodogörandet af den naturliga ängs-vallen uttrycker sig, enkelt eller i sammansättning, med orden: ryd, röd, rödja (ɔ: röjning), bråna (ɔ: bränd skog, svedja), fall, fälla (ɔ; nedfälld skog), alster (af vb. ala, alstra ɔ: naturlig ängs-vall), slåttra (ɔ: slog, slåtter-äng), slätt, vång (ɔ: äng), bol (äng invid byn).

Landets utskiftning i jord-lotter af olika beskaffenhet, och dessa lotters inhägning, uttryckes i sammansättning med orden: måle (p: utmål, utskift), skede (ɔ: gränse-skillnad, f. ex. Landa-skede), sträte (ɔ: större, inhägnadt jordstycke), lycka, locka (ɔ: inhägnadt svedjeland), tvet (ɔ; inhägnad fälla), hage (ɔ: inhägnad betes-vall), gärde (ɔ: inhägnad ängsvall), fåll (ɔ: liten inhägnad), tång (ɔ: jordstycke af långlagd form), remm, remma (ɔ: jord-remsa), hörn, hörna, vrå.

En redan påbegynt uppodling af jorden uttryckes i gård-namn med orden: rör, bråt, bråte (ɔ: uppbrutet fält), vret (ɔ: plöjdt fält).

[ 169 ]Åbyggnad af tillfällig eller af fastare beskaffenhet uttryckes, enkelt eller i sammansättning, med orden: kojt (ɔ: jordkoja), röckle, röckla (ɔ: fallfärdig hydda), flake (ɔ: öppet lider, täckt med granbark), bod (ɔ: tillfällig byggnad), billa (ɔ: boning, byggnad; Vispe-billa f. ɔ: geting-bo), tun (»: inhägnad gårds-plan), toft (ɔ: tomt), torp, by, bygd, gård, stuga, hus, hof (ɔ: guda-hus, kungs-gård), borg.

En fast jord-besittning, med rätt till köp och till arf, uttryckes ändtligen i gård-namn, sammansatta med orden: köp (f. ex. Yxna-köp ɔ: en gård som blifvit betald med oxar, jfr. § 152), lösa (ɔ: jordlott, som en bland arfvingarne löst sig till af den samfälda arfve-jorden, f. ex. Skägga-lösa), lej, löf, (ɔ: qvarlåtenskap, f. ex. Vederslef, Skatelöf). Detsamma gäller ock om alla de wärendska gårdar, hvilka ännu gömma gamble stubbens och hans slägts ärftliga ättenamn, vare sig genom aflednings-ändelsen -inge, -unge (f. ex. Bledinge, Wrankunge), eller i sammansättning (f. ex. Gylte-boda, Hane-holm o. s. v.). Vi hafva ock redan i det föregående (§§ 2225) allmänneligen redogjort för hela denna klass af sammansatta gård-namn.

Anmärkas bör, att de äldre gård-namnen i allmänhet äro satta i genitiv plural-form, således med ändelse på -a, såsom: Skeda, Tveta, Tofta, Mada, Asa, Måla o. s. v.

§ 160. Hufvud-byggnaden inom Man-gården var i äldsta tid en låg, fristående byggnad af aflångt fyrkantig form, hvilken fick namn af Stofva, Stuga; men som i yngre tid blir omtalad under namn af rök-stofva eller rök-stuga.

[ 170 ]Rök-stofvan, som fordom alltid stod solrätt, d. v. s. i norr och söder, var enkelt sammansatt af på hvarandra lagda och i hörnen groft hopknutade rundtimmer, bål-timmer, utan dymlingar eller annan inre förbindelse de olika stock-hvarfven emellan. Takresningen var af läkten, stödda emot en längs öfver stofvans midt gående rygg-ås, som hvilade på höga gafvel-rösten. Sjelfva taket var af näfver och klädt med torf. Ingången var alltid på gafveln och åt söder; den bestod af en låg timrad dörr, sammanhållen af tvär-träd, som fingo namn af reflar, och hängde på dörr-krokar af sjelf-vuxet träd. Takresningen fortsattes ett stycke fram öfver dörren, och bildade en öppen veranda, som fick namn af skjulet. Detta skjul sammanhölls ofvantill af en tvär-bjelke, som stöttades af tvänne stolpar. Den gamla gotiska rök-stofvans grundform företer således en märklig öfverensstämmelse med de äldsta grekiska byggnaderna, med deras öppna portik och fristående kolonner.

Rök-stofvans inre anordning var lika enkel. Elden brann i äldsta tid midt på jord-golfvet, i en håla, som var kringlagd med stenar. En sådan kölne-stad eller eld-stad fick namn af äril eller grufva, aske-grufva. Röken dref ut genom en öppning i tak-resningen, som kallades rökhålet och som tillika tjenade att insläppa dagen. Rökhålet kunde tillslutas utifrån medelst en enkel fall-lucka eller lämm. Utom genom rökhålet, dref röken äfven ut genom dörren och genom små hål å väggar och gafvel-rösten. Dessa hål fingo namn af gluggar, vindhål, vind-gluggar, vind-ögon.

[ 171 ]Uppöfver grufvan, som fortfarande bibehöll sin gamla plats midt på jord-golfvet, upplade man redan i aflägsen tid en rå gråstens-häll, på hvilken man gräddade stenkakor och bröd. Detta var ugnen. Denne antog småningom allt större mått, och de gamla wärendska sägnerna om Hune-smed omtala, att man under folkvandrings-tiden äfven brukade bada i ugnen (jfr. § 14). Dessa forntida bad voro imm-bad och hafva ännu för några mans-åldrar tillbaka åstadskommits på det sätt, att man slog vatten öfver de upphettade stenarne. Längre fram blef ugnen ordentligt uppmurad med lera och gråsten. Sjelfva mur-verket får då namn af ugns-muren och blir efter sin form äfven omtaladt under namn af galten. Ofvanpå ugnen var en varm och i forntiden gerna eftersträfvad ligg-plats.

Wärendsk bad-stofva.

Den gamla gotiska rök-stofvan har ifrån äldsta tider bibehållit sig i Wärend, nu mera dock ej såsom boning, utan för andra hushålls-bruk, såsom för rökning af matvaror, beredning af malt, torkning [ 172 ]af lin m. m. Ända till senare mans-åldrar har hon dock hufvudsakligast varit afsedd för att deri taga imm-bad. Hon förekommer derföre ännu vid nästan hvarje wärendsk gård, under namn af bad-stofva,

§ 161. Under århundradens förlopp utbildade sig den gamla gotiska rök-stofvan till det slags medeltids-byggnad, som ännu i Wärend förekommer under namn af Låg-stofva, Låg-stua, och som, efter tak-lagets olika beskaffenhet, äfven får namn af Åsa-stofva eller Sparra-stofva.

Träd-lås med (a) nyckel och (b) kolf, ifrån Bergs socken.

Låg-stofvan var till yttre anordning hufvudsakligen öfverensstämmande med den gamla rök-stofvan; men låg gemenligen med gaflarne åt öster och vester. Äfven detta hette i de gamla sol-dyrkarnes språk, att stofvan stod sol-rätt. Skjulet utanför dörren var icke heller längre öppet, utan tillslutet med sido-väggar, så att det bildade en förstuga. Denna farsta, farstua eller lång-för-stuga, hade sin ingång på sidan åt söder, genom en mycket låg, men starkt timrad dörr, som inifrån kunde stängas med en bom, skotte eller ett träd-lås.

Utanför förstugan var stundom en liten utbyggnad, som kallades tvist, förstugu-tvist eller bislag. Innerst i förstugan var ock en afbalkning, [ 173 ]som bildade en liten koja. Här hade hönsen sin stång eller vagel, för att hanen med sitt galande måtte tjena huset till klocka, och med sina heliga tydor skydda det emot gastar och förgerning (jfr. § 85).

Stofvans ytter-väggar uppfördes långt fram i tiden af väl skaladt, men icke biladt rund-timmer, oftast ek eller furu. Grund-stockarne på gaflarne fingo härvid namn af fot-träd. Öfver fot-träden inhöggos de understa lång-stockarne, som i Wärendsmålet få namn af syllar. Syllarne, hvilka således kommo att ligga något upphöjda öfver marken, understöddes af en rad låga tomt-stenar, som i landets mål heta keldror, källror. Sådana källror lades äfven under bolster-stockarne, eller de tvärträd som gingo emellan syllarne för att uppbära golfvet. Öfver fot-träd och syllar upplades sedermera väggstockarne hvarf för hvarf, och hophöggos i alla fyra hörnen med s. k. knut-hygge. Stofvans hörn heta derföre än i dag knutar, stofvo-knutar. Fogarne stoppades med mossa. Att dymla väggen, d. v. s. att hopdrifva stockarne med dymlingar eller grofva träd-naglar, är ett yngre bruk; likaledes att kanthugga stockar på undersidan, hvilket i Wärends-målet heter att meda stocken. För öfrigt iakttogs, att den öfversta stocken i lång-väggen alltid borde vara gröfre än de undre vägg-stockarne. Denna stock heter i Wärends-målet vågbord eller ifverträd.

Stofvans lång-väggar timrades helt låga, knappast öfver 5 eller 6 fot, hvadan ock detta slags byggnader fingo namn af Låg-stofvor. Till skydd emot kyla och drag täcktes källrorna på ytter-sidan [ 174 ]med en vall af torf. Härigenom bildades nedom stofvans lång-väggar en låg gräs-bänk, som får namn af torf-bänken, och på hvilken de gamla gubbarne brukade sätta sig, när de ville dricka med sina gäster under bar himmel.

Var sjelfva timmer-väggen helt låg, så fick deremot tak-laget en ansenlig resning. Denna resning bildades af en lång midtel-ås, rygg-åsen, som med ändarne hvilade på de spetsiga gafvel-röstena, och midt på understöddes af ett antal spant, hvilka nedtill voro fastgjorda i våg-bordet. Dessa spant fingo namn af sparrar, hvadan ock låg-stofvor med sådan tak-resning fingo namn af sparra-stofvor. Emellan och öfver sparrarne fästes vidare sjelfva tak-laget af vågrätt liggande läkten. I fall byggnaden var af mindre storlek, brukade man äfven, i stället för sparrar, två eller flera långa sido-åsar, hvilkas ändar hvilade på gafvel-röstenas skrå-kant. Takresningen utgjordes då, efter äldre bruket, af läkten, hvilka ifrån vågbordet voro uppställda emot rygg-åsen och midt på understöddes af sido-åsarne. En stofva med sådan tak-resning erhåller derföre namn af åsa-stofva, långåsa-stofva, sidåsa-stofva.

Öfver tak-laget lades ändtligen sjelfva taket af näfver, fasthållet med pålagda gräs-torfvor. Till att förekomma näfverns skridning, gaf man torfvorna stöd nedtill emot en s. k. mull-ås, bjur-ås eller bjur-ässja, och på sidorna emot s. k. vind-skidor. Mull-åsen uppbars af krokiga träd ɔ: tak-krokar, hvilka voro fästade i tak-laget. Vind-skidorna, som förfärdigades af bräder, sköto i äldre tid högt öfver rygg-åsen och pryddes i ändarne med utskärningar, [ 175 ]föreställande horn, drak-hufvuden, varg-hufvuden o. s. v. För öfrigt bör anmärkas, att taket alltid framdrogs ett stycke öfver vågborden och gafvel-röstena, till skydd för väggen emot regn och takdropp. Det så bildade tak-skägget heter i Wärends-målet hofs, tak-hofs. Den del af taket som på sidorna framsköt öfver gafveln heter i Wärends-målet fjädern.

Betrakta vi nu stofvans inre anordning, så hade den förra enkla eldstaden undergått en stor förändring, och vuxit ut till sådana mått, att han intog en stor fyrkant i nedre delen af rummet. Han bestod nemligen af ett ofantligt mur-verk, hvars bak-sida visste emot stofvans norra lång-vägg. Nederst i denna fyrkant qvarstod ännu den gamla grufvan, aske-grufvan, föga eller intet förändrad. Eldstadens botten utgjordes dock nu mera af en låg sten-häll, som i de gamla domböckerna blir omtalad under namn af grufvo-stenen. När tiggare sökte till bys, satte de sig efter gammal sed alltid i grufvan, på grufvo-stenen, ett bruk, som vi återfinna i samma enkla form äfven hos de forntida Romarne.

Innanför grufvan och något upphöjd öfver hennes botten finna vi ugnen, nu ett ordentligt hvalf, ofvantill med ett litet vindhål och nedtill med en öppning, kallad ugns-munnen, som tilltäpptes med en träd-lucka, kallad ugn-täppan. Framför ugnen var på mur-verket en krans eller hylla, som fick namn af hälle-stenen och som i domböckerna någon gång blir omtalad under namn af ugns-bricken. På den vidsträckta plats som bildades öfver ugnen och som gemenligen kallades »på ugnen», brukade bonden nu mera torka sin säd. Dit hänvisades likväl [ 176 ]äfven inhyses-hjon och almose-tagare, som begärde en ligg-plats öfver natten. Den trånga uppgång eller trappa, som ledde dit upp, fick namn af ugns-trappan.

Framom grufvan, ifrån henne skild genom mellanmuren och med mynningen vänd emot stofvans sydvestra hörn, var uppförd en stor spis, som således var framskjuten på grufvans äldre plats, nära midt i rummet. Spisen var uppmurad af gråsten och ältad lera, hvars bind-kraft ökades genom inblandadt svina-to. För större prydlighet öfverströks han utvändigt med hvit lera, som hette att hvit-lera spisen. Sjelfva spisel-mynningen varaf ansenlig storlek och bildade ett mur-hvalf, hvars framskjutande hörn stödde sig på en grof träd-stång, kallad eld-stången. Spisens botten, som var upphöjd ungefär en fot öfver golfvet, utgjordes af en flat gråstens-häll, som fick namn af spis-hällen. Sjelfva ärilen eller eldstaden hette fyren.

Öfver spis-muren, som alltmera smalnade uppåt, reste sig skorstenen, uppmurad af gråsten och gående upp igenom taket invid rygg-åsen, på samma ställe der den gamla rök-stofvan hade sitt rök-hål. Skorstenen mynnade högt öfver tak-resningen med en s. k. pipa, skorstens-pipa. För mera styrka och till skydd emot regnet, var pipan stundom utvändigt beklädd med bräder, sammanbundna med vidjor. Pipan kunde ofvanifrån tillslutas medelst ett tak-spjell af ålderdomlig anordning. Detta spjell bestod af en fyrkantig bräda eller ock af en flat stenhäll, som ännu bibehöll sitt gamla namn af lämmen, och var fästadt vid yttersta ändan af en lång stång eller [ 177 ]vågbalk, kallad spjell-stången. Spjell-stången hvilade i en stadig träd-klynna, som utgick ifrån rygg-åsen, och dess längre häf-arm lopp fram öfver taket nedom mull-åsen, så att han kunde beqvämt fattas ifrån marken. Spjellet sköttes således utanför stugu-dörren, antingen lämmen skulle nedsläppas öfver pipan, eller uppvindas, hvarvid spjellet hölls öppet, genom att fastbinda spjell-stången med ett tåg vid stuguväggen. De gammaldags tak-spjellen betecknas derföre, i en wärendsk gåta, med följande omskrifning:

Hästen står i stallet;
lägger svansen på taket.

Anmärkas bör dessutom, att, när i gamla tider tjufvar bröto in i husen, för att borttaga bondens dyrbarheter, som mest förvarades uppe i tarren på vinden, skedde det, enligt domböckerna, oftast på det sättet, att de »nedbröto skorstenen öfver taket, nedom spjellet, och kröpo så in och borttogo godset».

I vinden, eller högt upp i sparr-verket nedom rygg-åsen, hade låg-stofvan på sol-sidan en fyrkantig öppning, likasom skorstenen, bildad genom förändring af rökhålet i den äldre rök-stofvan. Denna öppning hette i forntiden vind-öga, och tillslöts, likasom det gamla rök-hålet, med en lämm eller fall-lucka. Tidigt begynte man dock, att i vind-ögat insätta en hinna, gjord af det utspända mellan-gärdet hos ett slagtadt fä-kreatur. En gammal wärendsk gåta omskrifver derföre hinne-fönstret på följande sätt:

Lilla, hvita skinne,
hälftena ute och hälftena inne.

[ 178 ]Äfven insatte man en betäckning af flätade spingstickor, såsom ännu i sista mans-åldern förekommit i trakterna af sjön Bolmen. Först under 1500:talet utbyttes dessa äldre fönster emot ordentliga glas-fönster, med små, gröna, i bly innefattade rutor. Dessa fönster åstadkommo i det eljest halfmörka rummet en ljus-brytning af beundrans-värd skönhet. Efter deras allmänna införande ändrade vind-ögat småningom namn, och blir allmänt omtaladt såsom tak-fönster, redan i landets äldsta tingshandlingar.

Boningar - Gammaldags sparra-stofva i Wärend (Wärend och Wirdarne II s178).jpg

Å sido-väggarne förekommo deremot, långt fram i tiden, blott några små öppningar eller gluggar, hvilka tillslötos med lämmar eller skott-luckor. Väggfönster bli således ingenstädes omtalade i landets äldsta dom-böcker, utom hos personer af de högre klasserna. I junker Lindorms stufva å Osaby gård, förekom, vid början af 1600:talet, ett fönster under namn af mellom-fönstret. Der funnos således icke mindre än tre fönster. Fändrik Jacob Mans [ 179 ]stufva i Sibbahult var likaledes år 1624 försedd med två fönster.

§ 162. Låg-stofvans inredning var sådan, att byggnaden, ehuru i sig sjelf icke utgörande mer än en enda öppen och sammanhängande fyrkant, likväl naturligen indelades i tro serskilda rum eller afdelningar, alla under ett och samma tak. Denna indelning utmärktes så väl genom öfriga anordningar, som förnämligast genom tvänne tjocka, skalade stänger, hvilka voro fästade i sparr-verket, ungefär 7 fot ifrån golfvet, och som gingo tvärs öfver rummet emellan begge lång-väggarne. Dessa stänger fingo namn af kron-stänger.

Stofvans nedersta rum, som sträckte sig ifrån nedre gafveln till något framom spisen, der tillemötet var, eller golfvet begynte och den bortre kron-stången fanns uppsatt, var uteslutande afsedt för den lägre hushållningen och hade länge icke något golf, utom blotta jorden. Nära nog hälften af detta rum var upptagen af muren, hvars olika delar, grufvan, med sin ugn, och spisen, vi i det föregående omtalat. Här bakades brödet, brygdes ölet och lagades maten, här slöjdades och spanns, allt vid eldskenet ifrån grufvan. Nederst vid sjelfva dörren, som alltid var midt på gafveln och åt öster, var sope-vrån, der soporna samlades och der sopqvasten hade sin gifna plats. Vid hans sida, likaledes till venster om dörren, var kara-hyllan, hvarpå matmodren ordnade sina eld-kar och bords-kar, karale eller käril. På södra lång-väggen, framom kara-hyllan och gentemot grufvan, var en timrad bänk, hvari man vinter-tiden plägade lägga nyfödda [ 180 ]kalfvar; han fick häraf sitt namn Kalfva-bänken. Ofvanför kalfva-bänken, på samma sida, var yxa-stolen eller yxa-hänget, en ställning med aflånga hål, hvari bonden upphängde sina yxor. öfver hela rummet voro ock i taket fästade stänger, gäll-stänger, hvilka bildade ett s. k. gälle, sticke-gälle. På detta gälle upplade bonden sitt förråd af stickor, spingstickor, hvilka allmänt begagnades till bloss och lyse, samt af qvastar, slöjd-virke och annan gröfre redskap.

Stofvans mellersta rum sträckte sig ifrån bortre till främre kron-stången, och bildade i större hus en rymlig och jemnsidig fyrkant. Denna fyrkant var närmast afsedd för husfolkets dagliga lif, och hade ett tille, golfva-tille, af tiljor, eller af plankor täljda med yxan. Längs väggarne åt norr och söder gingo tvänne breda bänkar, upptimrade af tre runda stockar, till en alns höjd öfver marken; dessa bänkar fingo, efter sin plats i stofvan, namn af norre bänk och sönnre (ɔ: södre) bänk. Husets folk hade på dem sina sitt-platser om dagen; och i dem sina sof-ställen för natten. Äfven nere vid muren var en bänk, som fick namn af ugnbänken eller stampan. Då här alltid var varmt och godt, förbehölls denna bänk gemenligen åt husets faje (ɔ: farfader) eller åt den gamla moran, morskan (ɔ: far-modren), som skötte barnen. Här var det således som barnen lärde att gå, hvaraf namnet stampan; i stampe-vrån hade ock det yngsta barnet sin häng-vagga, nanna, dusse-nanna, upphängd på en svigt-stång fästad i taket.

[ 181 ]Bänkarne, hvilka på en gång voro sitt-ställen och ligg-ställen, voro för sådant ändamål alltid fyllda med halm, kallad bänk-halm. Öfver halmen lades ett ylle-täcke, kalladt rya eller kafring, och om vintern en fårskinns-fäll; dermed var hela bädden färdig. Stundom hade bänkarne ofvantill en sitt-bräda. Denna bräda erhöll i Wärends-målet namn af fjöl, f. ex. stampe-fjölen.

Stofvans öfversta rum, sjelfva högtids-rummet, var emellan främre kron-stången och fram-gafveln eller vestra gafveln. Här var längs efter gafvel-väggen upptimrad en väggfast bänk, som fick namn af gall-bänken (ɔ: gafvel-bänken) eller rätt och slätt bänken. Gall-bänken hade nästan alltid en fast sitt-bräda, i domböckerna omtalad under namn af gallbänks-fjölen. Nedom gallbänken, med öfre långsidan vänd åt stofvo-gafveln, stod ett omkring två alnar högt, mycket tungt bord, som fick namn af höga bordet, stora bordet eller lång-bordet. Detta bord, som vid högtider brukades till matbord, och hvarpå man äfven tillredde sängplats för alla hedersgäster, hvilade på ett klumpigt underrede, af samma gammaldags form som ännu allmänt brukas på hyfvel-bänkar, och som i Wärend får namn af skrabbe, bord-skrabbe. Emellan skrabbens fötter var gemenligen anbragt en s. k. lärk eller bord-låda, som i hvardagslag öfvertäcktes med det hvälfda degen-tråget, och nedtill voro tvänne slåar, som tjenade gästerna till fotstöd. Vid bordets nedre långsida, som visste inåt stofvan, var en annan bänk; men flyttbar, och bygd antingen såsom en lång kista, för att jemväl kunna brukas till förvarings-rum, eller såsom en enkel fjöl, [ 182 ]hvilande på fyra fötter. Denna bänk eller fjöl hette fram-bänken, sätes-kistan, sätet, bord-sätet eller lång-sätet. För södra eller nedre bord-ändan var ändteligen en kort bänk eller ett säte, som fick namn af stapelen. Bakom stapeln var å gafveln en liten utgångs-dörr, i domböckerna omtalad under namn af lön-dörren. För att dölja denna dörr, hade man bakom sjelfva bänken gjort en förtimring eller ett rygg-vant, som sträckte sig upp emot taket. Det var denna förtimring eller stapel, som gifvit anledning till bänkens namn.

För öfre eller norra ändan af höga bordet var uppbygd en prydlig, något högre bänk eller stol, utmärkt genom tvänne höga stolpar, hvilka uppburo en i lysande färger målad tak-himmel, med sol och stjernor, i Wärends-målet kallad hymmin, hymning, hvaraf verbet himna, himpna, som ännu år 1639 nyttjas i betydelsen af att panela tak. Denna således utmärkta plats var hög-sätet, hög-stolen, hystolen, husbondens och matmodrens egen bänk och hela husets heders-plats.

I likhet med stofvans öfriga bänkar var högsätet ifrån början inrättadt både till säng och säte. Det var i begge dessa hänseenden uteslutande förbehållet åt husbond-folket, som der hade gemensam både sitt-plats och liggplats. När någon hedersgäst kom i huset, bjöds han dock alltid fram att sitta i högsätet, och domböckerna gömma äfven exempel på att man låtit gäster öfver natten lägga sig i högsätet. Vid gillen och gästabud sattes ock alltid de förnämsta gästerna närmast högsätet, männen på gallbänken och qvinnorna på sätet; ungdomen [ 183 ]blef deremot stående och tjenade för bordet eller biträdde med sjelfva anrättningen.

Högsätet var framför alla andra ställen i huset heligt och fridlyst, samt erbjöd derjemte genom sin anordning en god försvars-punkt. Wärends-bonden hade ock ännu i början af 1600:talet sina vapen hängande i högsätet. När derföre strid hotade utbryta vid något gammaldags gille, och husbonden ville taga en öl-gäst i sitt serskilda hägn, bjöd han honom fram att taga plats i högsätet. Sedan slagsmålet börjat, tog den anfallne ock gerna dit sin tillflykt. När således Spåre-Svennen, vid ett gästabud i Thorkelsmåla år 1628, sårat och utdrifvit Anders Thorsson och Jon Thorsson, och väntade sig att sjelf bli anfallen, gaf han sig till högsätet, tillika med Nils Karlsson och en annan. »Men orsaken att de gåfvo sig ihop i högsätet, var att försvara sig; ty de visste väl, att hvar Anders Tolsson icke blef hindrad, kunde de vänta honom igen». Hvilket äfven skedde; ty straxt derefter kom Anders Thorsson farandes i fullt språng, »som en fogel», fram till högsätet för att anfalla dem; men blef sjelf stungen i bröstet med en knif. Till högsätet tog ock bonden sjelf i yttersta lifs-nöd sin sista tillflykt. Således när Biörn Gudmundsson i Strånganäs (i Konunga härad) blef, år 1618, öfverfallen på åkren af Bruse Persson, »slog han sig undan och lopp åt gården, och Bruse följde flux efter med yxan. Och Biörn gaf sig inåt mangården, och Bruse med hast efter. Och Biörn gaf sig åt stugan, och tog till bössan och ropade och bads före. Och när Bruse i sitt druckna [ 184 ]raseri gaf sig åt honom med yxan, förrymde Biörn med bössan upp uti högsätet, och bad för Guds skull att han skulle stilla sig. Men förenämnde Bruse var så glupande, och förföljde honom så länge, att Biörn sköt honom igenom, så att han talade aldrig ett ord, utan låg död frammanför ugnen, och dråparen kom igenom en lön-dörr åt skogen».

Boningar - Plan af en wärendsk sparra-stofva (Wärend och Wirdarne II s184).jpg

Låg-stofvans innanrede, som ännu i början af 1600-talet bibehöll sin äkta medeltids-anordning, undergick i en senare tid åtskilliga moderna förändringar. År 1749 voro således, i Wierstads socken, de gamla högsätes-stolparne utbytta emot tvänne små skåp, hvilka funnos uppställda på sjelfva bänken, å ömse sidor om bondens högsäte. Det främre af dessa skåp kallades hörnskåpet, eftersom det stod i sjelfva hörnet, i den s. k. högstols-vrån; det nedre skåpet hette kanne-bänken eller kannebänkaskåpet, emedan bonden deri förvarade sina kannor och dryckes-kärl. Småningom utbildade till fristående och flyttbara husgeråd, bibehöllo kannebänka-skåpen ännu [ 185 ]långt derefter spår af sin ursprungliga anordning på ett fyrkantigt underlag eller bänk. Bakom detta skåp bildades emot väggen en liten öppen plats, som i de gamla sparra-stofvorna erhöll namn af skåpla-vägg eller »mellan skåp och vägg».

En annan nyare förändring var bänkarnes förvandling, i de yngre sparra-stofvorna, till ordentliga sängar, som bäddades med bolstrar, blyor eller lakan, och örnegått. Dessa sängar gjordes vid pass två alnar höga, så att en handsbred slå var fästad midt på, till hjelp vid uppklifvandet i sängen. De voro afstängda sins emellan genom en afplankning, som småningom förvandlades till ett litet skåp, kalladt sänga-skåpet. Sängarne i ett wärendskt bondhus bibehålla än i dag gemenligen sina äldre namn: Hys-stolen, Stapelen, Sönnre-bänk, Norre-bänk och Ugnbänken eller Stampan.

§ 163. Låg-stofvans rörliga husgeråd voro ifrån början få eller inga; ty bord och bänkar voro timrade och väggfasta. Vi nödgas ock låna ett främmande ord, för att uttrycka det moderna begreppet af rörligt husgeråd.

Likväl kunde man icke helt och hållet undvara sådana flyttbara möbler. Efter att i äldsta tid hafva gjort sina måltider, liggande på marken omkring grufvan, eller sittande på grufvo-stenen, såsom i Wärend ännu brukas af tiggare och bland fattigt folk, begynte man snart skaffa sig en rörlig sitt-plats på en låg trädklabb eller pall. Längre fram förvandlades pallen till en stol, i sin äldsta form rund, med tre fötter, gjord af en afskuren stock-ända. När stofvan var »röjd», hade dessa stolar gemenligen [ 186 ]sin plats under långsätet. Var stolen försedd med ett ryggstöd, styre, gjordt af en enkel bräda, heter han i Wärends-målet en styre-stol. Sådana styre-stolar förekomma än i dag, i wärendska bondhus, af alldeles samma form som konunga-stolen i en gammal svensk lag-kodex, hvars teckningar finnas återgifna bland illustrationerna till O. Rudbecks Atlantica.

Utom några sådana stolar förekom i de gamla bondhusen äfven ett litet lågt mat-bord, som fick namn af flacka-bordet, tajlan eller ugns-bordet. Var flacka-bordet så anordnadt, att det kunde vikas ihop, då det bildade en halfrund stol med sitt styre; erhöll det namn af mat-stol eller bord-stol. När hushållet i hvardags-lag skulle intaga sina måltider, ställdes taflan i hörnet emellan norre-bänk och ugnsbänken, och de som icke här funno plats satte sig utomkring på stolar. Grytan kunde således beqvämt flyttas ifrån ugnen och sättas uppå bordet. Nar måltiden var lyktad, undansköts eller undanflyttades bordet, alldeles efter svensk medeltids sed. Vi erindra blott om gamla krönikans uttryck (v. 888) att

»borden wordo tha rasklika skutin»

ɔ: borden blefvo då hastigt undanskjutna. Redan i den äldre medeltiden. hade man således rörliga matbord, hvaremot bänkarne voro väggfasta, såsom vi i det föregående visat.

Om qvinnfolkens rockar och väfstolar, hvilka bildade ett slags husgeråd i den gamla låg-stofvan, ha vi tillförene yttrat oss. Rocken var till en början fästad vid någon bänk; men gjordes längre fram rörlig. Väfstolen hade deremot sin gifna plats [ 187 ]invid sönnre-bänk, der dagen föll klarast ned ifrån vind-ögat eller takfönstret.

Lika enkel och tarflig som sparra-stofvan på detta sätt visade sig i hvardags-lag, lika praktfull var deremot hennes utstyrsel vid alla stora högtider, och serdeles vid den gamla nordiska julen. Det hörde då till högtidens förberedelser, att hela stofvan skulle fejas och skuras i hvar vrå. Mur-kransen, gäll-stängerna och framför allt kron-stängerna, hvilka i likhet med väggarne gemenligen voro mörka af röken från stick-blossen, öfvertäcktes med långa smala linne-dukar, kallade häng-kläden, stång-hängkläden eller remsor, nedtill fransade med prydlig knytning, bjäfs, flätt eller ragg. Knytningen, som var flätad af väfvens vidbinda-ändar och efsingar, förekom härvid af mångfaldigt olika form, såsom: kroka-ragg, hjula-ragg, stolpa-ragg o. s. v. Alla bänkar, och förnämligast hög-sätet, kläddes med mjuka bolstrar eller dynor, och boss-kläden eller täcken i lysande färger. Dessa bolstrar fingo i Wärend namn af hyande, hyane eller putor, och brukades, såsom vi tillförene anmärkt, äfven att lägga på för-sadeln, når man ville begagna denne såsom rid-sadel. Höga bordet breddes med en duk, jula-duk, af lärft eller af sammanslaget linne och ylle, i kanterna prydd med knytning och nätverk. Färgen på denna duk var stundom hvit, stundom mångfärgad, och domböckerna omtala blå-randiga dukar. Hymningen eller takhimmelen öfver högsätet öfverspändes likaledes med en duk, i hvars midt fästes en halm-krona eller ett fög-ting, af halm-pipor, trädda på trådar och hopknutna till s. k. boningar af olika storlek. På [ 188 ]sparrarne i taket hängde man vepor, oftast blå-randiga, eller sparr-lakan. Alla väggar öfverdrogos med väggdukar, drag-dukar, af olika färg, och hela midten af taket, ända upp mot rygg-åsen, kläddes med en stor duk, som fästades på krokar och erhöll namn af tak-drägt.

Hyende från Hångers socken i Finveden.

Förnämsta vägg-prydnaden var dock på fram-gafveln, hvaröfver man spände en stor tapet, i Wärends-målet kallad täpete, bonad eller jula-bonad. Detta täpete, som, i likhet med de ryktbara normandiska tapisserierna i Bayeux, fordom var virkadt eller sydt för hand, förekom ännu för en mansålder tillbaka måladt på duk i de mest lysande [ 189 ]färger. Det framställde gemenligen scener ur bibliska historien, af ungefär samma beskaffenhet, som de genom Mandelgrens stora arbete bekanta svenska kyrko-målningarne. I likhet med dessa var äfven hvarje scen försedd med en serskild öfverskrift i prent. Att med pinnar uppfästa alla dessa tapeter och vägg-prydnader, hette i Wärends-målet att pinna upp julen.

Hurusom golfvet i den gamla sparra-stofvan (såsom i kyrkorna), efter hednisk sed, på jul-afton breddes med jula-halm och vid högtider om sommaren löfvades, eller ströddes med blad och blommor, ha vi tillförene flerestädes omnämnt (§§ 40, 82). Men vi hafva dervid kommit att förbigå ett uråldrigt folk-bruk, som ännu år 1749 förekom i Wierstads socken, och som i Linnés Skånska resa (s. 38) beskrifves på följande sätt: »Under rygg-åsen sitta merändels ett dussin helt smala halmkärfvar, som icke äro tjockare än en barn-arm och kallas burmänner, hvilka ditsättas jul-afton, då jula-halmen utbredes på golfvet». Sådana burmänner ha ännu i vår tid förekommit i ett och annat gammalt bond-hus, men under namn af jula-vippor. Skulle vi om dem våga yttra en mening, så antaga vi, att de äro en gotisk form af de gamla Romarnes imagines, eller enkla bilder af husets ätta-fäder. Vi finna ett stöd för denna åsigt, så väl i sjelfva namnet, som i bruket att uppsätta dessa okonstlade mennisko-bilder vid just den gamla sol-fest, på hvilken dödingarne eller de aflidnas andar högtidligt väntades till gäster i husen hos sina efterkommande (jfr § 124).

[ 190 ]Den gamla sparra-stofvan, på detta sätt utstyrd, företedde en anblick af utomordentlig prakt. Och i all denna prakt låg det en stil, en medeltids-karakter, af underbar verkan, vare sig att rummets skymning genombröts af skenet från den sprakande jula-brasan, eller från det klara sol-ljus, som strömmade ned genom tak-fönstret.

§ 164. Vi hafva tillförene anmärkt, att matmodren hade sina kar eller käril uppställda å den s. k. kara-hyllan, till venster om ingångs-dörren. Detta föranleder oss att här allmänneligen redogöra för denna vigtiga del af bohaget i en gammaldags wärendsk låg-stofva.

När våra förfäder i äldsta tid intogo sina måltider, skedde det liggande omkring eldstaden, der maten blifvit tillredd. Ett bord-sälskap heter derföre mat-lag (af vb. ligga). Eld-karet eller kok-kärilet var härvid tillika bords-kar eller bords-käril, och blir såsom sådant ännu ofta användt i de wärendska bond-husen. Till sådana eld-kar hörde ifrån äldsta tid:

grytan, ursprungligen af gryt eller sten, såsom den ännu i vårt land brukliga tälgstens-grytan. Tidigt lärde man dock bereda ett sten-gods, hvaraf kun<Je brännas eldfasta käril, och skärfvor af sådana stenkärl, — antagligen gamla sten-grytor, — blifva icke sällan hittade i forngrafvar redan ifrån stenåldern. Grytor af jern och försedda med fötter tillhöra deremot en jemförelsevis ny tids-ålder.

Kättiln, som af ålder förekommit af koppar, bibehåller ännu sten-grytans äldre form. Han tillhör naturligtvis brons-åldern, och blef länge [ 191 ]införd ifrån andra länder. Kättiln omtalas derföre i våra folksägner ibland dyrbarheter hos de rika bergatrollen, eller, enligt Edda-sägnerna, hos de forntida jättarne.

Ännu långt fram i medeltiden voro kättlar och grytor de enda vanliga kok-kärlen i vårt land. De blifva ock flerestädes serskildt omtalade i våra krönikor, såsom i den yngre rim-krönikan, v.v. 1518, 1958 o. fl. st. Gryte-stöpare voro i städerna ett serskildt slag af yrkes-män, och en Matts gritestöpare blir omtalad i kon. Gustaf I:s dagtingan med Westgötar och Smålänningar af d. 6 Maj 1529.

För att kunna beqvämt taga för sig af det i grytan kokade köttet, har man, sannolikt redan i den aflägsnaste tid, sönderstyckat detsamma på en s. k. disk. Sådana diskar (af träd eller annat ämne) voro ännu vid 1300-talets början i bruk vid svenska hofvet. När konung Valdemar satt fången på Nyköpings-hus, anmärkes uttryckligen (Gamla Rim-krön. v.v. 1286—1290), att

Han haffde sith stekara hws oc sin stowa
ok sith herberge han skulle i soffwa.
The fingo honom sma-swena ok kämenära,
the honom skullo til thiänist wära,
at sätia hans disk ok bära hans kaar.

När hertigarne Erik och Valdemar år 1319 firade sin bröllops-högtid, i den praktfulla, med pell och sindal klädda salen vid Lödöse, erhöll riddaren, som bar hertigens disk, en präktig häst i gåfva, då han kom in med första rätten (G. Rim-krön. v.v. 3590—4) o. s. v. I gamla wärendska bond-hus hafva diskar likaledes varit i bruk ännu under sista mans-åldern. [ 192 ]De bestodo helt enkelt af en lång och smal bräda, som sattes på bordet framför gästerna och af dem nyttjades gemensamt, för att sönder-stycka det kött, som hvar och en i sin ordning upptagit ur grytan. Hvarje bordgäst begagnade härvid alltid sin egen knif, som han för sådant ändamål medförde i bältet. Gafflar voro deremot i många hus okända ännu för en mans-ålder tillbaka, och ersattes antingen af knifs-udden, eller af venstra 1 handens fingrar, hvilka aftorkades bakpå fliken af den öfver bordet bredda duken. Efter måltidens slut borttogos diskarne, och tvättades, som ännu heter att diska, samt uppställdes eller upphängdes till torkning vid kara-hyllan. Dessa diskar hafva först i yngre tid och i rikare hus blifvit utbytta emot talerkar, trä-talerkar, eller runda talrickar af träd, hvilka efter vanligt bruk framsättas serskildt för hvarje person vid bordet.

Sedan man småningom öfvergifvit det äldsta bruket, att liggande intaga sin måltid, utan i stället förtärde maten sittande på en fast bänk, framför hvilken man ställt ett litet flyttbart och lågt mat-bord; utbyttes den sotiga sten-grytan efter hand emot en enkel sten-skål, hvari supan-maten framsattes på bordet. I brist deraf brukade man tråg af olika form, ursprungligen förfärdigade af en ihålig trädstam, såsom ännu för några mans-åldrar sedan icke var ovanligt i Wärend. Äfven satte man fram supat i trä-bunkar och trä-skålar, på sätt ännu allmänneligen i landet brukas. Den hvita gröten, landets käraste gillesrätt och gerna använd till förning, blef gemenligen framsatt på bordet i en bytta, gröta-bytta, som ofta [ 193 ]var rikt sirad med utskärningar i medeltids-stil. Saltet, som alltid borde finnas vid måltiden, stod

Gröta-bytta ifrån Bergs socken.
Smör-kalk ifrån Moheda socken.

på bordet i ett salt-kar af olika form. Smöret likaledes i en smör-ask, någon gång formad såsom en kalk, då han fick namn af smör-kalk. För kött, fläsk och annat sogel, äfvensom för pannkakor och hvit-mat, brukade man fat, trä-fat, af olika storlek, med eller utan fot och stundom prydda med

Glödkake-fat från Moheda socken
Sötmata-fat från Bergs socken.
Stenkake-fat från Moheda socken.

utskärningar, som få namn af löf, såsom: Glödkake-fat, Stenkake-fat, Sogel-fat, Sötmats-fat o. s. v. Till bords-kar [ 194 ]eller bords-karale hörde slutligen äfven skedarne, hvilka serskildt framlades på bordet framför hvarje gäst. Skedarne förekommo af ålder såsom trä-skedar; men man brukade äfven hornskedar, och i rikare hus silfver-skedar. Domböckerna omtala således skedasölfver af flera slag, såsom sölf-skedar, förgylda skedar, toffelskedar, skedar med vridet skaft o. s. v. Vanligen voro skaften å sölf-skedarne rikt prydda med ringar och löf-verk i medeltids-stil. Ett eget och förmodligen uråldrigt slag af dessa skedar pryddes å skaftet med ett ängla-hufvud. Sådana skedar blifva derföre ännu omtalade under namn af änglaskedar.

Sötmata-fat från Moheda socken.
Träskedar ifrån Wislanda socken.

Den mångfald af former, som på detta sätt gör sig märkbar redan i de gamlas bords-kar, blir ännu mera anmärknings-värd, när vi öfvergå till dryckes-karen, dryckes-karalen, och ställer sig här i förhållande till öl-drickningens religiösa betydelse vid forntidens gillen. All denna mångfald synes dock ursprungligen hafva utgått ifrån blott tre enkla grundformer, så att de wärendska dryckes-karalen äro antingen holk-formiga, skål-formiga eller [ 195 ]strutformiga. Vi skola här söka allmänneligen redogöra för dessa olika slag af käril, så vidt de under senare mans-åldrar i landet förekommit.

Holk ifrån Bergs socken.
Öl-bägare (af träd) ifrån Moheda socken.
Svarfve-stop ifrån Öhrs socken.

Till de holk-formiga dryckes-karalen hörer i första rummet holken, ett cylindriskt käril, gjordt af ett ihåligt eller urholkadt träd. En liten holk, fint arbetad, får namn af bägare, öl-bägare, och förekommer ännu, så väl af träd, som af horn, tenn eller silfver. Bägaren, försedd med grepe (handtag) och lock, är en stop, öl-stop. Domböckerna omtala stopar af flere slag, såsom röda stopar, Marbo-stopar, Finna-stopar och sölf-stopar. De förekomma ännu allmänt, dels svarfvade af masur-björk, dels ock laggade af ene-träd; för att icke tala om det jemförelsevis yngre tenn-stopet. Stopen i ungefär dubbelt förökad storlek är kannan, öl-kannan, dryckes-kannan. Domböckerna omtala ett slags svarfvade öl-kannor, under namn af små tyska svarfve-kannor. Vanligen förekomma de likväl såsom laggade af ene-stafvar, stundom med en kortare pip eller näbb, [ 196 ]

Svarfve-stop ifrån Öhrs socken.
Näbba-kanna från Bergs socken.
Struta-kanna från Bergs socken.

då de få namn af näbba-kannor, stundom ock med en lång pip eller strut, då de erhålla namn af struta-kannor. I de rikare husen förekommo äfven silfver-kannor, gemenligen invändigt försedda med s. k. pälar, eller små

Silfver-kanna med pälar, från gamla Wislanda.
[ 197 ]knappar, utmärkande det mått som hvarje öl-gäst

borde i ett andedrag tömma, innan han lemnade öl-kannan ifrån sig. En kanna af betydlig storlek, och brukad att derur skänka drycken i stopar och skålar, omtalas i domböckerna under namn af skänke-kar eller skänke-kanna. En egendomlig form af detta skänke-kar var kosan, kåsan, kåsen, ett lagg-kärl af storlek och form som en vanlig mjölk-bytta, utan lock; men med en mer än alnshög grepe, rikt utskuren såsom ett träd med blad och grenar.[1] De kosor, som i Wärends domböcker omtalas, voro dock af sölf, och således af ett mindre slag. Ändteligen förekom i Wärend ett annat ännu större, laggadt skänke-kar, som får namn af stånd-kar (ɔ: stånka).

Kosa. Kåsa, aftecknad af Rhyzelius i Fundbo prestgård, år 1635..
Stånd-kar från Moheda socken

Detta kärl hade form af en ofantlig struta-kanna, och brukades för att upphemta ölet ur källaren. Vid de gamla gillena förblef stånd-karet alltid stående[ 198 ]golfvet, och när drycken skulle skänkas i skålarne, skedde detta genom att luta kärlet öfver den ena läggen.

Koppa Lustig från Tjureda socken.
Bränvins-karale ifrån Moheda socken.

Till holkformiga och laggade dryckes-kar må slutligen föras ett litet öl-karal, kalladt koppa lustig, hvaraf vi funnit exemplar i Tjureda och Moheda socknar. Detta käril, som blott brukades för skämt, var laggadt af tio eller tolf stafvar, och hade ofvantill ett vertikalt hål i hvarje staf; men af alla dessa hål var det blott ett som genomsläppte ölet. När den drickande nu sög ur orätt hål, fick han lätt ölet öfver sig genom de halfrunda öppningar, som voro anbragta i öfra brädden. Detta var nu det lustiga hos denna koppa. Äfven anmärka vi här ett litet brännvins-karal, laggadt af fina ene-stafvar, ifrån Moheda socken.

Snipa-skål från Asa socken.

Den andra gruppen eller de skål-formiga dryckes-karen äro tydligen blott art-förändringar af den i Wärend ännu brukade koppen, koppan, träkoppan, svarfve-koppan, som, försedd med skaft, erhåller namn af skopa. Smärre sådana karale, i öfre kanten försedda med utstående hörn eller snipar, få derföre ännu allmänt namn af snipa-koppor. Något större (stundom af ansenlig storlek), men af samma form, d. v. s. platt kupiga, och utomkring försedda med fyra utstående snibbar, erhålla de namn af snipa-skålar. Sådana snipaskålar förekomma ännu i Wärend, icke sällan af temlig ålder och med gammal skämtsam inskrift kring inre [ 199 ]brädden. En snipa-skål ur gamla Wislanda huset, år 1849 förvarad hos prosten J. Sandell i Fröderyd, har

Snipa-koppor ifrån Öhrs socken.
Snipa-skål (med inskrift) från Härlöfs socken.

således i bottnen en bild af den heliga jungfrun, samt kring brädden följande inskrift:

Drijk och war lustigh
I omgenghe war ärligh
och i sänghen kärligh.
Sådant är got höra igen
hos qvinnor och män.

En stor snipa-skål, i författarens samling, har till inskrift:

När Hönan will för Hanen gahla
Och Hustrun för mannen tala,
då skall Fanen i köket gå
och Hustrun en blåå rygh slå.

De gamla dom-böckerna omtala flerestädes skålar, så väl svarfve-skålar (af träd), som sölf-skålar. En egen form af dessa skålar blir jemväl ännu ihåg-kommen under namn af näbba-skålar.

Om seden att dricka öl-skålar till Guds, till aflidna fränders och till ännu lefvande vänners minne, ha vi redan i det föregående (§ 38) [ 200 ]allmänneligen talat. Men ihågkommas bör, att i senare århundraden äfven brännvin kringbjöds i snipa-skålar. I skålen låg då alltid en sked, supe-sked, hvarmed gästerna upphemtade drycken. Att dricka brännvin bibehåller derföre ännu sitt gamla namn af att supa. En snipa-skål i författarens samling har en härpå syftande inskrift, så lydande:

Tacka wärden för migh du fik,
häll ock uhr migh en drijk,
så får du en sup och en slick.
Anno 1689.

Öl-bulle från Asa socken.
Öl-bulle från Hångers socken i Finveden.

Äfven ett slags större och djupare svarf-skålar med blott tvänne utstående snipar eller öron, förekomma ännu icke sällan i gamla bondhus. De erhålla i Wärend namn af bullar, öl-bullar, och ett slag deraf omtalas i domböckerna under namn af röda Marbo-bullar. Förfärdigade af silfver förekomma de helt små, under namn af sölf-bullar eller tumlare.

[ 201 ]Den tredje gruppen eller de strut-formiga dryckes-karen äro slutligen blott mer och mindre tydliga art-förändringar af det gamla, länge i sitt naturliga skick brukade dryckes-hornet. Sådana dryckes-horn förekommo nemligen äfven af träd, och

Dryckes-horn af masur, från Stenbrohult socken.

voro gemenligen nedtill försedda med en fot, hvarpå hornet kunde ställas upprätt. I ett gammalt bondhus i Stenbrohult socken fanns ännu för tjugo år sedan ett dryckeshorn af masur-björk, rödmåladt och i spetsen utskuret såsom ett orm-hufvud. Det är

Gamla Wislanda-hornet.
[ 202 ]ock genom Ödmanns hågkomster allmänt bekant,

hurusom den gamla Wislanda-slägten en gång om året plägade samlas, för att dricka sin stamfaders minne ur ett berömdt horn, ännu bevaradt i slägten under namn af gamla Wislanda-hornet. Anmärkas bör, att man alltid drack ur horn, stående, hvaremot skålarne tömdes, äfven sittande vid bordet.

Brud-bägare (Brud-kalk) från Öhrs socken.

En art-förändring af det gamla nordiska dryckeshornet, snarare än af träd-bägaren eller holken, är tydligen den i Wärend ännu vanliga spets-bägaren med aftagande vidd emot foten. Dessa bägare förekommo derföre i äldre tid mest af horn, under namn af oxahorns-bullar. I rikare hus brukades de likväl äfven af silfver, och vi hafva ännu år 1865 sett icke mindre än aderton sådana silfver-bägare i ett enda gammalt wärendskt bondhus. Till strutformiga dryckes-karale hörde slutligen äfven brud-bägaren eller brud-kalken, en liten svarfvad bägare af masur-björk, hvilande på en smal fot. Bägare af denna form brukades, ännu för några mans-åldrar tillbaka, vid de gamla brölloppen, när brud-paret efter hednisk sed skulle dricka hvarandra till den s. k. brud-skålen, eller dannemans och danneqvinnas skål.

§ 165. Utom sjelfva sätes-stofvan, eller den stora stofva hvari bonden hade sitt högsäte, utgjordes mangården i en forntida by eller gård af en mångfald små och stora byggnader, uppförda för olika ändamål och oregelbundet kastade om hvarandra. Vid större gårdar bli således omtalade:

[ 203 ]sänga-bodar, sänga-stugor, natt-stufvor, herbergen, sänga-herbergen, hvilka användes till sof-rum för gårdens folk och för kommande gäster. Wärends-lagen föreskrifver serskildt, att å kyrko-bol skulle, förutom stuwan, äfven finnas ett hærberghi. Det ibland dessa herbergen, som tjenade till bostad för drängarne, blir i domböckerna omtaladt under namn af dränga-stofva, och det som beboddes af de qvinnliga hjonen heter pigo-hus.

Fanns vid gården en serskild byggnad för matredningen, så fick densamma namn af stekare-hus eller steger-hus. Ett sådant serskildt steger-hus omtalas ofta och förekom vid Moheda prestgård ännu år 1639.

För öfrigt omtalas i domböckerna från denna tid: skrapel-stofvor, »små Mallda-stufvor», bola-hus, gård-hus, korn-hus, vist-hus, Ecke-hus, bodar och källare-hus. Å Eds gård förekom en bod under namn af fataburen. Den utbyggda ingången till källarehuset blir vid samma tid omtalad under namn af stuka, källare-stuka.

Funnos i en och samma gård tvänne åboar eller bo-män, gård-män, gård-boar, så fick gårdbons stofva alltid ömsesidigt namn af hinna-stofvan, hinna-stuan eller andra stofvan.

Ungefär midt i den trängsel af låga stofvor, som på detta sätt tillsammans utgjorde byn eller gården, lyfte sig en hög byggnad, tydligen beräknad på försvar, och således motsvarande kärnan eller tornet i våra gamla, oregelbundna medeltids-borgar. Denna byggnad var loftet.

Loftets underbyggnad utgjordes af en timrad stofva, vanligen inredd till bodar och visthus eller [ 204 ]källare, så att löftet i domböckerna äfven omtalas under namn af källare-loft. Denna stofva var, såsom det vill synas, ursprungligen utan någon yttre ingångs-dörr; men ofvantill voro i vågborden inhuggna tvär-bjelkar, hvilka tjenade såsom bolster-stockar för en öfre våning, som åt gårds-sidan sköt fram ett stycke öfver undervåningen. Det utbygge som sålunda bildades å byggnadens framsida, får i Wärends-målet namn af skunk. Hit ledde en uppgång ifrån gården, på en brant stege eller trappa, som löst stödde sig emot en af de framspringande bolster-stockarna; likasom vi ännu å det urgamla sten-stornet vid Berkvara gård finna hufvud-ingången leda upp i öfra våningen. Trappan, som således var rörlig och kunde borttagas uppifrån, fick namn af bro, lofts-bro. När man stigit upp för lofts-bron, var invändigt i skunken, längs husets framsida en betäckt gång, som erhöll dager genom en långsträckt öppning under tak-hofsen. Denna gång, hvars golf hvilade på bolster-stockarnas utsprång och hvarifrån ingångs-dörrar ledde inåt loftet, heter i Wärend svala, svale, lofts-svale. Innanför svalen var sjelfva loftet indeladt i ett eller flera rum, hvilka erhöllo dager genom å väggen anbragta gluggar, lofts-gluggar. Dessa rum användes gemenligen till natt-stofvor eller gäst-rum. När biskopen besökte de gamla wärendska prest-husen, fick han derföre oftast ligga på loftet, hvadan ock denna byggnad, i Moheda kyrko-bok för år 1639, omtalas under namn af Biskops-loftet. I loftet var ock å större gårdar den s. k. jungfru-buren, som beboddes af husets döttrar, hvilka fordom, likasom Wärends-flickorna ännu i senare tid, gerna [ 205 ]satte sig med sin sömnad ute på lofts-svalen, under varma dagar, då sjelfva stofvan besvärades af qvalm och hetta.

Voro lofts-rummen inredda med ett serskildt innan-tak eller tak-panel, så erhöll den öfver dem uppskjutande vinden namn af tarre eller skulle. Wärends-bönderna förvarade gerna sina dyrbaraste redbarheter i denna del af loftet. Husfolkets helgdags-kläder brukade således hänga i prydliga rader på de nakna bjelkväggarna i natt-stofvan, och bondens penningar voro gerna undangömda i en kista öfverst på tarren. De voro likväl äfven här utsatta för faran att blifva bortstulna af tjufvar, hvilka i forntiden icke kunde skaffa sig inträde i loftet annorlunda, än genom att »bryta taket». Sådana fall blifva ock ofta omtalade i landets domböcker ännu vid början af 1600-talet.

§ 166. Hela det byggnads-skick, som vi här korteligen beskrifvit och hvaraf prof ännu kunna uppvisas här och der i vår gräns-bygd, tillhörde närmast den äldre medeltiden. Riddare-visorna ifrån 13:de och 14:de århundradet omtala således sin tids herre-gårdar, alldeles lika med de bond-gårdar, hvilka i Wärend förekommit på 1600-talet, 1700-talet, och ända fram i vår egen tids-ålder.

Medan byggnads-stilen på detta sätt i det hela bibehöll sin äldre gotiska karakter, kunde den likväl ej undgå att mångfaldigt påverkas af en nyare tids förändrade smak och förhållanden. Vi upptäcka således här, såsom öfverallt i odlings-historien, en långsam och naturlig öfvergång ifrån äldre och enklare, till yngre och mer sammansatta former, enligt [ 206 ]samma eviga lag för all organisk utveckling, som äfven gör sig gällande i den yttre naturen.

En bland de väsendtligaste af dessa förändringar var, vid medeltidens slut, loftets flyttning ifrån sin ursprungliga plats midt i gården, fram till sparra-stofvans östra gafvel. Det blef här uppfördt öfver sjelfva förstugan, och omtalas derföre icke sällan i domböckerna under namn af förstugu-loft. Meningen med denna anordning var tydligen, att loftet skulle tjena till skydd för förstugu-dörren, som lätteligen, ifrån den öfverskjutande skunken eller loft-svalen, kunde försvaras emot yttre anfall. Detta blir ännu tydligare, när vi betrakta sjelfva utgångs-dörrens beskaffenhet. Denna dörr gjordes nemligen i äldre tid så låg, att ingen kunde gå in i huset, utan att vid inträdet djupt nedböja hufvudet. Först långt fram i en nyare tid begynte man bygga utgångsdörren af vanliga mått, för hvilket ändamål hofsen

Boningar - Sparra-stofva med Förstugu-loft (Wärend och Wirdarne II s206).jpg
[ 207 ]genombröts och öfverbygdes med en liten kupa,

som fick namn af öfverskott eller homeja. Men äfven här underlät man icke att afse möjligheten till försvar, hvadan ock refvel-dörren alltid fanns på tvären, delad, så att blott nedre halfdörren öppnades nattetid för oväntade gäster.

Nästa väsentliga förändring var förstugu-loftets ombyggnad till ett s. k. hus, (i medeltidens språk ɔ: torn, kastell) utan skunk, svale eller lofts-bro. Detta skedde helt enkelt, genom att flytta uppgångstrappan in i sjelfva förstugan, der hon fick sin plats vid sidan af förstugu-dörren. Huset bibehöll för öfrigt löftets hela ursprungliga anordning.

Sedan man på detta sätt gifvit åt stofvans östra gafvel ett fast sido-försvar, begynte man vid större gårdar anbringa ett liknande träd-torn eller hus äfven å stofvans vestra gafvel. Detta hus erhöll i Wärend namn af bak-huset, eftersom det låg bakom stofvan.

Ingången till bak-huset var fram i sjelfva stofvan, genom den löndörr, som vi tillförene omtalat på framgafveln, vid sidan om stapeln. Denna dörr erhöll derföre i sådana större hus namn af kofve-dörren. När man genom kofve-dörren inträdt i bakhusets undervåning, träffade man nemligen der ett enkelt rum utan eldstad, som fick namn af kofve. Kofven begagnades gemenligen till vist-hus, så att matmodren der hade sin matnad; brödet upphängdt på bröd-tenar eller bröd-spett, och det rökta fläsket hängande på trädkrokar å väggen; hvarförutan andra föd-varor funnos nedlagda i fasta bingar eller i flyttbara örker och kistor samt andra [ 208 ]förvaringsrum. Flytande varor förvarades på enahanda sätt i kar, läkar, ståndor, kimmor och tråg. Kofven, på detta sätt begagnad till vist-hus, hade inga fönster, utan blott gluggar, hvilka inifrån stängdes med lämmar. Senare inrättade man rummet till en ordentlig sänga-stofva, som fick namn af fram-stofva, eller till tvänne kamrar, ännu brukliga såsom fram-kamrar.

Ifrån kofven ledde i senare tid en timrad utgångsdörr till gården, och en enkel trappa, invändigt, upp till öfvervåningen. Utgångs-dörren omtalas under namn af bakhus-dörren och öfvervåningen hette »på huset». Denna öfvervåning var för öfrigt indelad till flera natt-stugor eller kamrar, alldeles såsom vi tillförene anfört om loftet.

Låg-stofvor, på detta sätt flankerade å båda sidor af hus eller trä-torn, voro allmänna i Wärend på 1600-talet, och förekomma ännu icke sällan, serdeles nere vid gamla gränsen.

Boningar - Sparra-stofva med Hus och Bak-hus (Wärend och Wirdarne II s208).jpg

[ 209 ]§ 167. Åtskilligt kunde ännu vara att anmärka, innan vi aflägsna oss ifrån man-gården; men det redan anförda torde vara nog, för att gifva ett allmänt begrepp om dennas forntida beskaffenhet. Vi böra dock tillägga, att å den öppna plan, som innerst bildade gården, fanns i äldre tid upplagd en stor flat sten-häll, i domböckerna omtalad under namn af gårds-stenen. Denna sten var till beqvämlighet för qvinnfolken, när de skulle stiga till häst; men begagnades ock af ungdomen, för att derpå dansa om helgdags-qvällarne. Han förekommer derföre, vid gårdar i Kinnevalds södra fjerding, under namn af danse-stenen.

Tätt vid sidan af man-gården var Ved-kasten, der man uppställde sitt vinter-förråd af bränsle, i en klocka, som i Wärends-målet heter stapel, veda-stapel, kloster, veda-kloster. Här var ock brunnen, med sin brunns-vinda, hvilande i ett klynnigt träd, brunns-klynnan, inom en liten gård, som i domböckerna får namn af brunn-gården.

När man ifrån man-gården gått igenom gårdsledet, inträdde man i den s. k. fä-gården. Äfven denna gård bestod i forntiden af en mängd oregelbundet ställda byggnader, skjul och andra uthus. Den äldsta bland dessa byggnader var nöt-huset eller fä-huset, omtalad såväl i jätta-sägnen, som i gamla tiohärads-lagen. Golfvet i fä-huset heter i Wärends-målet flo, floe (m.). Å fä-huset var i äldre tid, såsom ännu i dag, en öfver-våning, der man införde höet. Denna öfver-våning heter i Wärends-målet slinder, hö-slinder (n.) eller slinne (n.).

[ 210 ]Efter sädes-odlingens allmännare införande uppsatte man äfven en serskild byggnad öfver sädes-ladet (jfr. § 147). Detta var ladan, som likaledes blir omtalad i tiohärads-lagen. Med ladån förenades en loge, hvari säden tröskades och kastades. Vid sidan af logen var ett litet skjul, der man förvarade agnarne, och som fick namn af agna-stuka.

Utom dessa större byggnader hade man i fä-gården ett antal smärre hus, allt efter gårdens storlek och rikedom. Med undantag af stallet, som blott tillhörde ansenligare gårdar, forekommo de i äldre tid mest såsom små och obetydliga bodar. De bibehålla ock ännu i Wärend detta namn, såsom fåra-bod, vagna-bod, hunda-bod o. s. v.

Stängslet för alla dessa uthus var i forntiden, såsom än i dag, af enklaste beskaffenhet, och dörrarne tillslötos gemenligen blott med en inskjuten pinne, kallad skotte (m.), skottstänge (n.), knappe (ra.), eller medelst en vidje-hank, kallad vrele (m.). Blott för sädes-logen satte man ett ordentligt trä-lås, med trä-kolf och trä-nyckel (jfr. § 161).

Tak-läggningen var i äldre tid af granbark, sammanhållen medelst pålagda träd och stenar, eller af näfver och torf. Redan tidigt synes man dock hafva begynt täcka ladugårds-husen med halm, bunden i s. k. flaskor och fästad med vidjor vid takets bjuråsar eller bjur-ässjor. Afståndet emellan tvänne sådana bjur-åsar heter i Wärends-målet ett blek. Öfver rygg-åsen fasthölls halmen medelst upptill parvis sammankopplade korta stänger, som få namn af ryttare, sparr-ryttare. Vind-skidorna uppskjöto [ 211 ]gemenligen högt öfver husen, och voro efter gammal sed i topparne prydligt skurna, såsom horn eller drak-hufvuden.


______________

  1. Rhyzelius Monumenta Uplandica, hdsk. under signaturen F: c. 6. å Kongl. Bibliotheket.