Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Utflygt till Sote- och Stångenäs
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Mjölkeröd — Fredrikshall
Fredrikshall — Carlstad  →


[ 119 ]

6.
Mjölkeröd — Fredrikshall.


Vår resa fortsattes från Mjölkeröd om Skälleröds och Viks gästgifvaregårdar till Skee prestgård. Bördiga dalar och höga berg utmärka dessa trakter, i förening hvarmed barrskog bildar här och der täcka belägenheter.

Nära Skee ligger Vättelanda i en bördig dal. En liten elf med höga, skuggrika bräddar framflyter genom denna dal och utfaller i Strömsvattnet, en närbelägen insjö. Vättelanda har historisk märkvärdighet. Konung Olof Haraldsson, sedan den helige kallad, gaf denna gård tillika med ett guldbeslaget svärd och länsmansnamn åt Brynjolf Ulfalldi, som alltid förblef en trogen vän. Håkan Sigurdsson och Inge i Norge stridde med hvarandra om konungamakten, under hvilken tid den förre vid ett tillfälle uppehöll sig i Viken, den sednare i Opslo. Gregorius Dagsson, som var å Inges sida, anryckte från Konghäll till Sörby, hvarest Håkan vistades. Här voro en större och en mindre byggnad, af hvilka Gregorius satte den förra i brand; men Håkan, som hvilade i den sednare, undkom med betydlig förlust. Efter fiendens aftåg ryckte Håkan mot Vättelanda och antände husen derstädes. Halldor Brynjolfsson, Inges man, hvilken här hvilade, utsprang med många af sin omgifning; men blef [ 120 ]jemte flera andra afdagatagen. Håkan lät Halldors hustru, Gregorii syster, Sigrid springa i blotta linnet till skogs. Härom underrättad söker Gregorius en blodig hämd, men omkommer i en å, hvars is brister under hans fötter. Inge, förtviflad öfver dessa olyckshändelser, tågar emot Håkan och stupar i en drabbning[1].

Hvilken fägnad att på Skee träffa Prosten Anton Lidberg , till hvilken jag, såsom min fordne lärare, står i en oförgätlig förbindelse. Den vackra boning han här uppfört, den ansenliga trädgård han anlagt, de fält han uppodlat, vittna om en berömvärd flit och omtanka, som hos en prestman tjena sockneboarna till ett lärorikt efterdöme. Denna prestgård, omgifven af en gammal och en ny trädgård, ligger på en ganska ansenlig landthöjd, och dominerar en vidsträckt och bördig bergsdal. En kyrka i närheten af en vacker lund och ett klocktorn på en liten klipphöjd deröfver öka det intryck, man erfar af denna ovanliga belägenhet.

I Skee socken förekomma åtskilliga fornlemningar. Vid Görlöf till venster om och helt nära vid vägen från Skee till Hälle äro å en bergsluttning några mindre kanoter inslipade. Öster om, icke långt ifrån Blomsholms herregård, stå på en ängsmark fyratiofem stenar, som bilda en aflångspetsig omkrets 140 fot lång och 32 bred. I södra ändan står en sten 14 fot 6 tum hög, i norra en sådan blott 11 fot 6 tum hög. Alla följande stenar minskas småningom från ändarna till midten. Denna stenresning danar både till plan och profil ett långskepp och kan således icke tillhöra nordens urinvånare, som brukade kanoter, utan våra vikingsfarare, som stundom byggde [ 121 ]ansenliga härskepp. Många dylika större och mindre skeppsformer finnas på Gottland och Öland, i Halland och flerestädes. Desse bestå dels af flisiga hällar, dels af klumpiga stenar, och än föreställas endast stammar och relingar, än utvisas jemväl roddarbänkar. Man har förmodat, att dessa minnesmärken voro grafvårdar; men enär inga grafhögar derinom förekomma och inga graffynd deri göras, måste denna mening förfalla. Allmogen säger väl, att dylika stenringar varit i hedendomen grafställen; men detta bevisar lika litet för denna mening, som när allmogen säger, att runda och treuddiga stensättningar varit hvad de, såsom vi redan visat, icke kunnat rimligtvis vara, nemligen lägerstäder. Det tyckes deremot vara sannolikare, att de utgjort samlingsplatser för vissa skeppslag, som här hållit sina öfverläggningar. Att de icke tillkommit af flygtiga infall, är uppenbart af den möda, som dylika arbeten medfört. I midten af ifrågavarande skeppsform ligger en klumpig sten, hvilken ovanlighet låter lätt förklara sig. Det är nemligen bekant, att Generalmajoren Sven Ranck, som var gift med Anna Bergengren, lät 1665 eller samma år som han köpte Blomsholm hitföra denna sten, hvarå båda makarnes namn jemte detta årtal blifvit af en L. Vessendahl inhuggne[2]. En sten i denna krets står i lutande ställning och tvenne ligga på marken, hvilket lärer genom sednare gräfningar tillkommit, förmodligen när de, som under Carl XII:s fälttåg mot Norge dogo på Blomsholms sjukhus, här jordades. Nära samma krets står en upprätt sten och längre bort vid Foss qvarnar ett stycke härifrån stå äfven några dylika. Norrom meranämnde herregård ligger på en bergbunden sandås en domring, som har ungefär 150 steg i rundel. Här äro [ 122 ]elfva omgifningsstenar, som hålla ifrån 4 fot till 5 fot 6 tum i höjd och ifrån 12 till 16 fot i omkrets, och en midtsten, som har 5 fots höjd, 32 fots omkrets. Denna ganska ansenliga domring visar jemväl, att här varit en vigtig tingsplats. I nejden träffas åtskilliga grafhögar.

Vid Skee prestgård ses många temligen stora grafkullar. I bottnen af en sådan, som höll vidpass 100 steg i rundel och 8 fot i höjd, hittades 1824 under en klumpig häll tvenne lansbeslag, af hvilka det ena höll 1 fot 4 tum i längd, det andra 1 fot 3 tum. Dessa lansbeslag hade långa hölsor och breda blad, det större med afrundade flikar, det mindre med spetsiga hullingar. Ifrågavarande vapen, som voro af jern, hade blifvit af rost så anfrätte att de genom vidröring sönderföllo. En del af skaften, som varit af trä, qvarsatt i hölsorna, men det öfriga deraf var alldeles förmultnadt. Nära intill nämnde fynd stod en större askkruka af bränd lera. Prosten Anton Lidberg, som är en grannsynt fornforskare, har å sitt boställe funnit i närheten af åbyggnaden ner i jorden tvenne qvarnstenar, af hvilka den ena, alldeles genomborrad i midten, höll 1 fot 6+12 tum i tvärmått, 2 till 3 tum i tjocklek, den andra till hälften genomborrad i midten var lika stor, men något tjockare. Herr Prosten hittade tvenne likdana qvarnstenar å Lilla Jored i Qville socken. Dessa qvarnstenar röja både i anseende till sin vårdslösa tillhuggning och egna beskaffenhet en hög ålder. Det är ganska svårt att säga, huru de blifvit begagnade; såvida det icke får antagas, att man inslagit en trälapp i den genomborrade qvarnstenen och derpå anbragt den halfborrade, till följe hvaraf man måst ofta upplyfta löparen för att utbreda säden å liggaren. Detta tyckes mig vara sannolikast, enär den genomborrade [ 123 ]qvarnstenens öga höll endast 2 tum i tvärmått och dessutom intet segelspår deri syntes, och intet långjern kunde insättas genom den halfborrade.

Skee kyrka, invigd till S. Anna, utgöres af ett aflångfyrkantigt skepp och ett likdant ehuru mindre kor med ett halfrundt utsprång. Skeppet har 1794 blifvit förlängdt genom en tillbyggnad åt vester och koret öppnadt genom nedbrytande af en mellanmur. Å skeppet funnos en hufvud- och tvenne sidoingångar. Öfver den förre satt jungfru Maria på en bänklik upphöjning med krona och gloria hållande Christusbarnet på armen. Detta bildverk förvaras nu i sakerstian. Sidoingångarne äro igenmurade. Ett hufvud, som skall enligt sägen föreställa S. Anna, qvarsitter i norra yttermuren. Å koret på södra sidan är en ingång, som betäckes med en spetsbåge. Kyrkan är af ohuggen gråsten, helgonbilderne och dörromfattningarne äro af finhuggen täljsten. Fönsterna ha blifvit, såsom det tyckes, ansenligen utvidgade.

Dopfunten är af täljsten och prydes omkring skålen med följande halfupphöjda figurer, nemligen: tvenne lejon, som föra ett gemensamt hufvud; tvenne drakar, som ha förenade nackar och uppspärrade käftar; tvenne vidunder, hvilka angripa hvarandra; och en djurmenniska, som fasthåller sig vid det ena lejonets svans. Desse figurer låta utan svårighet förklara sig. Gud och Christus finnas ofta afbildade såsom lejon. Deras gemensamma hufvud afser Faderns och Sonens oskiljaktiga förening, Drakarne framställas flerestädes såsom satans redskap. Deras förenade nackar och öppna gap åsyfta afgrundsandarnas samverkande glupskheter. Vidundern, som anfalla hvarandra, beteckna syndares ömsesidiga strider. Djurmenniskan är en nychristen, hvilken i denna [ 124 ]omgifning söker att fasthålla sig vid den heliga läran. Dessa föreställningar tillhöra naturligtvis rundbågsåldern.

Härvarande altartafla består af ett gammalt altarskåp, som med dithörande flygeldörrar blifvit i en sednare tid omslutet med några ramprydnader. I midten af detta altarskåp föreställes Christus å ett helkors och vid sidorna häraf röfrarne å halfkors. Den förres händer äro fastspikade vid, men de sednares armar vridne öfver hithörande tvärträ. Frälsarens kropp är vida större än missgerningsmännens och hans anlete och hållning äro lugna och vördnadsbjudande; deras lemmar äro deremot hopdragne och fasansväckande. Till höger om Christi kors stå några gråtande qvinnor, till venster några trotsige knektar. Man ser i de förras anleten en djup smärta, i de sednares en hånande fräckhet. En qvinna neddignar, en annan aftorkar sina ögon, medan knektarne med seniga armar höja sina lansar. Drägterne äro ovanligt ledige. Allt detta är skuret af ek i helupphöjdt arbete med ett sådant lif, en sådan värma, att man tycker de små figurerna andas och röra sig. Under denna hufvudtafla stå sex helgon i en rad och uti hvarje flygeldörr nio sådane i trenne rader öfver hvarandra; alla uti särskilda bildnicher med genombrutna baldakiner. Hela anordningen röjer en utbildad spetsbågstil. Detta altarskåp med dithörande flygeldörrar håller 8 fot 6 tum i bredd, 6 fot 3 tum i höjd. Dess nya omfattning och en genomgång vid hvarje sida härom siras med storbrusiga bladprydnader. Frälsaren såsom uppstånden höjer sig öfver omfattningen och det gamla och nya förbundets hufvudpersoner Moses och Christus stå öfver den högra och venstra genomgången.

[ 125 ]Medeltidens konstarbeten pläga ofta förete djupsinniga idéer, men sällan uppenbara sig deri detta lif och denna värma. Det är otvifvelaktigt, att både hufvud- och sidotaflor tillhöra medeltiden; ty de äro af en konstnär, som icke allenast varit genomträngd af dåtidens anda, utan som äfven förstått att med mästarhand uttrycka densamma. Vi vilja icke dermed säga, att nutidens konstnärer icke skulle med en lika om ej större skicklighet kunna frambringa en dylik altarprydnad; men vi vilja endast säga, att det åtminstone icke efter religionsförändringen skett i vårt kära fädernesland; måhända till en del derföre, att härtill erfordras icke allenast en öfvad hand till att föra ett ritstift och ett snidjern, utan ett eget anlag och en ihärdig flit för att uppfatta medeltidens mystiska framställningssätt. Omfattningens och genomgångarnas opassande prålerier röja sjuttonde seklets smaklösa infall; hvilken förmodan bekräftas af följande, som läses å altartaflans baksida, nemligen: 1686 Hoc altare impensis Templi renovatum est Pastore Petro Tolsonio Congelviensi. Dessa yfviga bladprydnader likna löfverk på vapen, och desse helige bilder stå liksom hjelmprydnader och sköldhållare. Det djupa intryck, som man erfar vid betraktande af detta åldriga snidverk för sig, upphäfves således genom denna opassande omgifning; emedan det hela ger mera begrepp om ett prålande sköldmärke än en andaktsväckande altarprydnad. Den tid måste väl redan vara inne, då våra konstnärer icke tillåta sig dylika förvridningar, och den tid lärer snart vara förhanden, då forntidens sanna mästarstycken frigöras från nutidens andefattiga fuskerier.

Vi dröjde en dag öfver på Skee prestgård och lemnade detta ställe icke utan verklig saknad. Ejsts [ 126 ]gästgifvaregård, som ligger nära Strömsvattnet, förbifors. Vägen härifrån till Strömstad slingrar sig öfver kala bergskullar och jemte nedrasade klippstycken. Strömsvattnet har sitt utlopp midtigenom staden, hvars få byggnader, till största delen obetydlige trähus, ligga på och under nakna bergsbranter. Kyrkan, som icke är synnerligen gammal, saknar all märkvärdighet. Härvarande badhus är ehuru enkelt dock beqvämt, och vattnet anses här saltare än vid någon annan af våra badinrättningar, hvartill kommer, att gyttjan skall vara af en helsogifvande beskaffenhet.

Strömstad vill, oaktadt sitt goda läge, icke synnerligen tilltaga. Staden liknar de dvärgträd, som uppskjuta ur bergskrefvor. De fasthålla sig väl emot stormarna; men bristande näringsämne tillåta dem icke att sträcka sina kronor i höjden eller utbreda sina grenar öfver de kala klipporna. Skall orsaken härtill sökas i den omgifvande ortens ringa behof, i mindre gynnsamma författningar eller i bristande handelsanda och näringsflit? Måhända bör någon grund för denna stads ringa tilltagande sökas i flera samverkande omständigheter. Emellertid kan man icke mycket undra derpå, att, ehuru denna skärgård har djupa farvatten och säkra hamnar, sjöfarande utlänningar frukta för dess vådliga stränder; enär fyrbåkar, hvilka skulle t. ex. å Koster- eller Väderöarna göra synnerlig nytta, alldeles saknas. Olycklig den der under stormiga höstnätter nalkas dessa skeppsbrytande kuster, vid hvilkas utskär bränningar stundom märkas på hela tio famnars djup, och störtsjöar öfvervräka tornhöga klipptoppar. Bohuslänske skärgårdsboarne sakna likvisst icke vilja och behjertenhet att undsätta sina nödställda likar. Huru ofta ha icke desse djerfve [ 127 ]vikingsafkomlingar hastat med sina öppna småbåtar öfver de vilda vågorna och lyckats efter ankartågens kapande införa segelslitna fartyg i lugna hamnar? Bohuslänningarne like sina frägdade förfader kringsvärma gerna på vågorna. Här fattas icke håg och skicklighet, men ledning och medel för idkande af sjöfart. Visst är emellertid, att Fredrikshall, som har genom Svinesund och Idefjärden ett besvärligt inlopp, och som till sin anläggningstid är ungefär jemnårigt med och som af örlog och eldsvådor ej lidit mindre än Strömstad, visar en ojemförligt lifligare rörelse.

När man utkommer på vägen till Hogdals gästgifvaregård, vidtaga gladare nejder. Man ser fruktbara fält i omgifning af höga bergsträckor, som här och der prydas med ung tallskog. Hvilken förmån, att man numera slipper till följe af en ny anläggning uppnedfärdas för de såkallade Dynebackarna, och att man deremot kan på en nästan jemn väg framkomma jemte Dynekilen. Skada, att det medför en alltför betydlig kostnad att lägga vägen ned omkring Hogdalsbackarna, hvilka äro i anseende till sina branter och bergshällar halsbrytande. Emellertid kunde desse backar utan synnerlig kostnad något sänkas och jemnas genom sprängning och påbyggnad. Hogdal har en pittoresk belägenhet. Man befinner sig nemligen här uti en djup och bördig dal, omgifven af höga berg, under och på hvilkas branter löf- och tallskog visar sig. En bäck, som förbiflyter byggnaderna och utfaller i den närbelägna hafsviken, lifvar denna fjälltrakt. Hogdals kyrka, som omgifves af löfskog, bidrager äfven i betydlig mån till taflans fulländning.

Härifrån till Svinesund passeras med få afbrott af odlingar skogbeväxta bergsträckor och djupa dalar. [ 128 ]Ofantliga bergsbranter å båda sidor om Svinesund göra nedfarten dertill och uppfarten derfrån högst besvärlig. Carl XII anlade här bredvid på bergshöjderna å Svenska sidan tolf särskilda skansar, som han ville framdeles utvidga till en fästning under namn af Sundsborg. Härpå arbetades i tvenne år och kanoner hitfördes från Bohusfästning. Efter Konungens fall 1718 öfvergåfvos dessa förskansningar, hvilka följande år nedbrötos af Norrmännen[3]. Nu synas endast svaga lemningar efter några kallmurar.

Svinesund öfvergås på färga. Vägen derifrån till Fredrikshall afvexlar med skogbevuxna berg och fruktbara dalar. Bergs lilla kyrka jemte vägen utmärker sig med ett klocktorn å takresningen. Flere vackra landtgårdar visa, att man nalkas en förmögen stad. Fredrikstens höga bergfästning med sina branta klippafsatser och upptornade batterier i omgifning af kringspridda utanverk ha på afstånd ett förfärande utseende.

Fredrikshall, som ligger under den höga fästningen i en djup dal jemte en vik af Idefjärden och genomskäres af Tistedalselfven, erbjuder från de höjder, hvaröfver vi nedkommo, en liflig anblick. De glada dagar jag här i min ungdom tillbragt, de vänner och anhöriga jag här räknade, med erinran om brödrafolkens gemensamma intressen, ökade min fägnad att återse en stad, som nyligen nedbränd, liksom Indiens underfågel, åter ur askan uppstått i en herrligare glans.

Fredrikshall har ingen hög ålder, men det har ickedessmindre ryktbarhet i häfderna. Brandskador och blodsutgjutelser, som otaliga gånger förorsakat mäktiga samhällens upplösning och undergång, ha tvertom föranledt denna stads uppkomst och tillväxt. Här var ännu för [ 129 ]mindre än tvenne sekler tillbaka icke annat än en lastningsplats, som hette Halden. Många hade i anseende till ställets fördelaktiga belägenhet nedsatt sig här å norra och södra sidan af Tistedalselfven, hvaröfver en bro, ungefär 300 fot lång, var slagen. Sedan krigslågan efter Roskildska fredens afslutande återutbrutit mot Danmark, sökte Harald Stake med en mindre troppafdelning 1658 bemäktiga sig Halden. De få Norrmän, som här lågo för lastningsplatsens beskyddande, uppkastade på den klippa, hvarest fästningen nu ligger, en förskansning af grafsten, och lyckades derigenom afslå de anfall, som nu gjordes ifrån Ideslätten. Harald Stake förnyade följande år ett försök på Halden, hvarest man nu förbättrat ofvannämnda förskansning. Då man denna gången var å båda sidor starkare, blef angrepp och försvar lifligare och ihärdigare. Detta nya fäste, som nu ansattes från brosidan, värnade sig så, att Svenskarne nödgades till återtåg, hvilket försvårades derigenom, att Norrmännen antände en hop byggnader, som lågo i deras väg. Lars Kagge, Gustaf Horn och Harald Stake företogo 1660 en allvarsam belägring af samma fäste. Alla uppfordringar blefvo fruktlösa och flere stormar afslogos, hvarefter Svenskarne, måhända i anseende till Carl X:s hastiga frånfälle i Göteborg, återtågade. Gränsfästningen Bohus var för Norge förlorad. Haldens nya förskansning hade underbart emotstått Carl X:s segerrika vapen. Platsen blef derföre ansedd såsom synnerligen vigtig, och första grundstenen till hufvudfästningen Fredrikssten lades den 14 Augusti 1661. Borgarskansen dernedanför inrättades 1676 och utanverken Öfverberget, Stortornet och Gyldenlöv uppfördes 1682[4]. Halden hade ett träkapell, som [ 130 ]kallades Christi Krubba. Detta måste 1660 nedbrytas för anläggande af ett batteri. Sedan uppfördes på samma ställe en träkyrka under namn af Christi Herberge. Men Konung Fredrik III förunnade 1663 Halden under namn af Fredrikshall stadsprivilegier och Christian V tillade 1686 borgarne Ous herregård såsom en ersättning för den handel, de förlorat på Sverge.

En hårdare pröfvotid nalkades. Carl XII försökte 1716 att öfverrumpla fästningen. Han inträngde i staden. Fästningen och Borgarskansen derunder samt fartyg i hamnen öppnade en häftig eld. Man slogs på stadens gator och dess borgerskap ådagalade utomordentligt mannamod. Bomber nedkastades från fästningen i staden, och många högre och lägre föllo å ömse sidor. Konungen qvarblef likväl intill aftonen, då invånarne sjelfve på särskildta ställen antände staden, hvarigenom flere menniskor uppbrändes. Han nödgades att med manspillan draga sig tillbaka. Men Carl XII företog 1718 en allvarlig belägring af denna fästning och slutade här sin hjeltebana. Ingenting är naturligare än, att en sådan härförare, som alltjemt blottställde sig för fiendens eld, kunde engång få en kula för pannan; men att han träffades här genom tinningarna, väckte förvåning och rysning.

Huruvida denne Konung stupat för ett fiendtligt eller förrädiskt skott, är ännu efter mer än ett århundrades förlopp ovisst. Så länge inga bestämdare upplysningar än de, hvilka hittills framkommit i dagen, erhållas; kan vid urkundernas motsägande uppgifter någon slags visshet rörande denna högmålsfråga endast utletas genom anställande af noggranna jemförelser mellan historiens vittnesbörd och dödsställets belägenhet. Denna verldskunniga tilldragelse torde derföre förtjena att här skärskådas.

[ 131 ]Kastom först en blick på Fredrikssten och dithörande utanverk, granskom sedan Carl XII:s belägringsföretag, och öfvervägom slutligen hans dödssätt.

Hufvudfästningen ligger på en större bergskulle, hvilken åt vester har en betydlig höjd öfver staden och åt norr en nära lika betydlig öfver Tistedalen, men jemförelsevis en föga höjd å de öfriga sidorna öfver angränsande jordbackar. Utanverken äro å dessa lägre sidor anlagde på mindre bergskullar. Stortornet och Öfverberget ligga söder om, men Gyldenlöv öster om Fredrikssten. Hufvudfästningen och dess utanverk äro på klippgrund uppdragne af gråsten i kalkbruk och höja sig till största delen 300 till 360 fot öfver hafsytan. De äro temligen aflägsne från hvarandra och sakna föreningslinier, men kunna dock lemna hvarandra inbördes försvar.

Carl XII öppnade löpgrafvar för Gyldenlöv och beskjöt detta utanverk, så att dervarande torn jemnades med omgifvande murar. Derpå anbragtes stormstegar och Konungen var den andre i ordningen, som inträngde i denna skans, hvarest den del af besättningen, som ej tagit sin tillflykt till hufvudfästningen, snart nedlade vapen. Gyldenlöv har ett afstånd af 330 steg ifrån Fredrikssten och åtskiljes derifrån genom en liten ängsmark. Nedanför samma skans å denna ängsmark uppdrogs en löpgraf, från hvilken man om aftonen den 11 December började i sned riktning uppdraga en ny sådan. Då den nya linien endast kom på 200 eller vidpass 250 alnars afstånd från hufvudfästningen, så öppnades mot arbetarne en häftig eld med kanoner och handgevär. De belägrade utsatte lyktor, antände beckkransar och kastade ljuskulor, så att hela fältet deraf upplystes. Konungen, som före arbetets början hade denna afton ingått i den [ 132 ]fullbordade löpgrafven, fanns här omkring klockan 9 ligga på bröstvärnet dödskjuten.

Franska Ingeniören Maigret omtalar, att Konungen för att efterse arbetets fortgång uppsteg på bröstvärnet, så att halfva kroppen var obetäckt, och att densamme då träffades ofvanför venstra örat af ett kanonskott, som utgick helt nära högra örat. Kulan var, enligt hans utsago, såsom ett stort dufägg. Fötterne föllo undan och Konungen blef liggande på bröstvärnet. Berättaren tillägger, att han stod så nära, att han hade sitt hufvud emellan Konungens stöfvelklackar och hörde huru kulan träffade. Han försäkrar slutligen, att, emedan ingen förmått bära det vapen, hvarmed kulan blifvit afskjuten, ingen vid arméen kan misstänkas, såsom den der dödat Konungen[5].

Löjtnanten Carlberg säger, att han, som varit halfannan timma sysselsatt vid nya liniens öppnande, nedgick i den redan färdiga löpgrafven. Flere officerare stodo här i närheten af Konungen, som insvept i kappan låg på venstra sidan å bröstvärnets inre sluttning. Knän voro något uppdragne, så att fötterne lågo ungefär 6 qvarter högre än löpgrafvens botten, kindbenet understöddes af venstra handen och hufvudet hölls upprätt öfver bröstvärnets krön. Ansigtet var något vändt emot fästningen och nya linien derutanför. Berättaren hade få minuter sett denna Konungens ställning, då ett skott utifrån genomträngde från venstra sidan hufvudet, hvarvid venstra handen nedföll och hufvudet sänkte sig i kappan; men den öfriga kroppen förblef alldeles stilla. Han tillägger, att ingen af dem, som stodo i löpgrafven, kunde i anseende till bröstvärnets höjd märka, om detta olyckliga skott kom från längre eller närmare håll, helst [ 133 ]fästningen den natten gaf en oupphörlig eld. Således säger han, hafva de, som härom andra orimligheter utspridt, grufligen afvikit ifrån sanningen[6].

Efter den besigtning, som 1746 förrättades å Carl XII:s lik, uppgifves, att ”å högra sidan straxt nedanför tinningen syntes och kändes en aflång öppning på tvären lutande neder bakåt hufvudet, lång sju linier, bred tvenne; å venstra sidan var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen så skapade, att skottet derigenom nödvändigt måst hafva utgått.”

Både Maigrets och Carlbergs berättelser öfverensstämma deri, att Konungen uppstigit på bröstvärnet, hvarifrån han eftersåg arbetarne derutanför. Men de äro deremot i hög grad olika deri, att den förre sett honom stå och falla, den sednare ligga och nedsänka handen och hufvudet. Maigret förråder uppenbar osannfärdighet. Skottet har icke allenast haft en helt annan riktning, än han uppgifver, utan kulan har snarare liknat en stor ärt än ett stort dufägg. Ickedessmindre påstår han, att de, som betraktat såret, erkänna dessa förhållanden. Man tyckes ha till undanrödjande af misstankar utspridt, att skottet kommit från venster, och att kulan varit stor. Konungen kunde i detta fall blifvit skjuten från Öfverberget eller Stortornet. Flere författare ha äfven påstått, att så tillgått; helst intet skott från fästningen kunde rimligtvis genomborra tinningarna: Carlberg har väl också sagt, att Konungen träffades å venstra sidan, men han måste såsom ung och oerfaren tagit en allmän uppgift för säker; han röjer åtminstone öppen sanningskärlek. Enligt Maigrets [ 134 ]berättelse vände Konungen ansigtet mot fästningen, och enligt Carlbergs hvilade hufvudet på venstra handen något vändt emot fästningen. Högra kinden var alltså vida mer än den venstra riktad mot fästningens eld. Om således skottet kommit derifrån, skulle det ingått genom pannan och utgått genom nacken i mer eller mindre sned riktning.

Misstankarne ökas, när Voltaire berättar, att Konungen hade i det ögonblick, som han sårades, fört handen till fästet, och fanns död i detta läge. Om denna uppgift är grundad; så, enär det är otänkbart, att någon lifskraft är öfrig efter hufvudets genomsprängande, torde det förlåtas, om man förmodar, att den fallne jemte sig sett en niding, hvilken han ärnat vid skottets aflossande genomborra, och att den döde blifvit sedan upplagd i den ställning, hvari Carlberg sett honom, och att handen undanfallit och hufvudet nedsjunkit genom något oförmärkt vidrörande af någon medbrottslig, hvilket Carlberg, som då var en mycket ung man och dessutom för aftonen sysselsatt med den nya liniens anläggande, kunnat lätt förbise. Det var dessutom Majoren von Kaulbars, som slog Carlberg på axeln och sade, att Konungen var skjuten. Generaladjutanten Sicre, en Fransman, bekände under en feberyra någon tid derefter, att han skjutit Konungen. Detta bör åtminstone bevisa, att ett sådant mord föresväfvat honom. Voltaire söker, att ehuru på svaga grunder undanrödja de misstankar, som Sicre genom nämnde händelse ådragit sig. Men Lagerbring, som måhända vetat mera, än han velat eller vågat rörande Carl XII:s död säga, tyckes deremot göra en dylik misstanka sannolik. Men detta förutsätter, att många af Konungens omgifning svurit hans undergång, enär Carlberg vid det olyckliga tillfället funnit åtskilliga officerare stå bakom honom.

[ 135 ]

Men medgifvom, att ett dylikt mordsätt synes mindre troligt, och antagom, att Konungen enligt Carlbergs sannolika berättelse blifvit, ehuru vänd mot fästningen, skjuten i hans och flere närvarandes åsyn. Denne har ju berättat, att skottet kommit utifrån; men att ingen närvarande kunnat af anförda skäl förnimma, om detsamma kommit från längre eller närmare håll. Då nu detta skott icke kunnat utan högra kindens vändande till fästningen, komma från fienden, enär det nemligen kommit från högra sidan om det ställe, hvarest Konungen träffades, det är ifrån ett håll, hvarest inga batterier funnos; måste en lönnmördare smugit utanom och på sidan af bröstvärnet och aflossat detta skott. Denna mening bekräftas af ett yttrande, som förekommer i några samtidiges anmärkningar, nemligen: ”Om Hans Maj:ts död gingo då åtskillige tal, somliga mente, att han på något förrädeligit sätt blifvit afdagatagen, efter som kulan gått in på ena sidan, och horizontaliter ut på den andra genom tinningen, hvilket förmentes ej kunnat skie, om skottet varit från fästningen”[7]. Våra misstankar rörande ett sådant förhållande stegras i hög grad genom en berättelse, som skall funnits i den redlige Kyrkoherden Tollstadii efterlemnade papper och som skall vara af hans egen hand. Här säges nemligen Grefve Cronstedt ha på sitt yttersta bekänt för honom, ”att sedan han laddat ett gevär, tog Öfverste Stjernros det och sade, nu skall det snart vara gjordt; gick så åstad, och då han fick se, att Konungen ännu stod qvar, neml. i sjelfva approchen framför kommunikationslinien, som krökte sig något, gick han ofvanpå [ 136 ]gräsvallen ikring, och då skottet lossades, stod Konungen följakteligen nedrigare än han, och att detta skott således gått på sned igenom hufvudet kan man derutaf finna. Han har äfven derjemte yttrat sig, att Sjernros fått 500 dukater, men af hvem står der ej.” Tollstadii allmänt kända redlighet och hans å denna berättelse tecknade edliga försäkran ge mycken trovärdighet åt den rysliga upptäckten. Skottets riktning jemte kulans våldsamma verkan bekräfta ytterligare detta nidingsverk. Det tyckes således, som Stjernros just afpassat det ögonblick för mordets utförande, när Carlberg nedgått i den fullbordade löpgrafven, då nemligen blott arbetare, som voro lifligt sysselsatte med nya liniens uppdragande, funnos utanför å gräsvallen. Nu kan likvisst häremot invändas, hvad äfven verkligen skett, att nemligen denna berättelse blifvit understucken. Men hvartill skulle en sådan illvilja tjena, sedan missdådarne voro borta? Det synes mig vara minst troligt, att denna berättelse skulle för en liten pensions indragning blifvit af den föga hushållsaktige, men mycket snillrike Gustaf III uppspunnen. En sådan sparsamhetsutväg kunde svårligen beträdas af en högsint furste, helst då föga derigenom vanns, och detta bedrägeri lätt kunde på den tiden upptäckas, då Tollstadii handskrift noga kändes o. s. v. Det är dessutom icke troligt, att denne Konung skulle sjelf velat dymedelst ge sin omgifning ett färskt exempel på konungamord[8]. Att emellertid Cronstedt varit misstänkt för delaktighet i Carl XII:s undanrödjande, bevises af följande anmärkning i Norrköpings [ 137 ]Minne. ”Underligt är ock, att krutröken af samma mordskott ännu 1731 på sotsängen så starkt slog en viss Svensk Grefve — — —t i näsan, att Kyrkoherden Tollstadius med all sin anda knappast förmådde bortblåsa den”[9]. Kortligen, vi veta redan så mycket, att vi knappast önska ytterligare bekräftelse på detta nidingsverk. Det vore emellertid en tillfredsställelse att hoppas motsatsen vara en möjlighet, helst dåtidens höga vederbörande genom åtskilliga mått och steg, hvarom nedanföre, ådragit sig en skugga, som ingen kronas glans kan skingra. Jag bekänner, att en sådan möjlighet någon gång föresväfvat mig.

De trenne herrar, som 1746 undersökte Carl XII:s lik, saknade anatomiska studier och jemväl erforderliga insigter för bedömmande af särskildta skottvapens olika verkningar. Har denna långa och smala benöppning å högra tinningen tillkommit genom en eller tvenne fina kulor, hvilka mattade af hjernmassan ej förmått genomborra utan utsprängt motsvarande sidan af hufvudskålen, eller har icke denna benöppning kunnat genom skinnets sammantorkande och tilltryckande deröfver synas smalare än den verkligen är, eller har icke en spillra af en bomb, hvilken sprungit i närheten af bröstvärnet vid högra sidan om Konungen, haft nog styrka att på kanten intränga i och förstörande utgå ur hufvudskålen? Om en eller tvenne kulor ha inträngt, är det helt naturligt, att Konungen fallit för en mördare, då nemligen ingen kula i så sned riktning kunde komma från fästningen. Om deremot en skärfva af en bomb kunnat möjligtvis förorsaka ett dylikt sår, bör härvid erinras, att fienden under denna olyckliga natt kastat från fästningen [ 138 ]bomber på löpgrafven. Dock tyckes, att i händelse Konungen fallit för en springande bomb, skulle de månge, som stodo i närheten, förmärkt en dylik händelse. Det torde emellertid väl löna mödan att omsider företaga en strängt vetenskaplig besigtning af Carl XII:s hufvudskål, hvarigenom numera kunde med skälig visshet afgöras, om en af nordens ryktbaraste hjeltar fallit för ett förrädiskt eller fiendtligt skott. Om motsatsen af den allmännaste meningen göres trolig, vore det alltid en fägnad att veta Fredrik I vara åtminstone i detta fall oskyldig.

Det förtjenar knappast någon uppmärksamhet, att det heter i Magistratsjournalen i Fredrikshall för den 11 December 1718; att Carl XII blifvit skjuten med en kartechkula, hvilken ingått genom venstra sidan af hufvudet och utgått på högra sidan och derpå inträngt i skuldran och ut vid armbågen.

En författare säger, att blott ett enda skott, nemligen ur en oduglig kanon, som var laddad med kartecher, blifvit den afgörande natten aflossadt från fästningen, och att en af dessa kulor troligtvis träffat Konungen, som lutande sig på venstra sidan tog med högra handen på såret och värjan och blef genom skottets våldsamhet stående, hvarför de närvarande trodde, att han stod och sof[10]. Efter ett dylikt skott lärer ingen känna efter sitt sår eller taga efter sin värja eller förblifva i stående ställning, och då en löpgraf öppnas inom musköthåll, lärer en Kommendant icke uraktlåta att gifva eld. Dessutom säger ju Maigret, att Konungen fallit; Carlberg att hufvudet nedsjunkit, men kroppen legat alldeles orörlig. Båda dessa ögonvittnen intyga i de uttryckligaste ordalag, att man denna natten från fästningen underhållit [ 139 ]en liflig eld, hvarjemte dervarande Kommendanten von Landsberg omtalar i sin berättelse af den 21 December 1718 till Fredrik IV, att han denna natten skjutit med mörsare, kanoner och handgevär.

Carl XII:s bortgång väckte stort uppseende i Europa och många meningar kringspriddes rörande hans dödssätt. När höga vederbörande i Sverge ville, att denne Konung stupat för en fiendtlig kula, hade man naturligtvis i Danmark ingenting häremot. Flere plankartor, som utkommit öfver Fredriksstens belägring 1718, vilja, såsom det synes, bevisa, att denne hjelte blifvit skjuten från hufvud- eller utanverken. En sådan, hvilken finnes i Jubilæum Theatri Europæi, ger visserligen något begrepp om fästningens belägenhet och anfallets riktning; men den är i vigtiga detaljförhållanden felaktig. Ehuru Fredrikssten var 1718 vida svagare än nu, tyckes den likväl förete ganska vidsträckta försvarsverk, af hvilka dock de yttre måste vara tillfälliga jordvallar. Stortornet och Öfverberget visa sig äfven vara fruktansvärde. Det är endast Gyldenlöv, som här angifves såsom en obetydlig och lågländ skans; måhända derföre, att denna redan var intagen. Konungens dödsställe har i synnerhet blifvit orätt angifvet. Detta utvises nemligen vara dubbelt närmare fästningen än Gyldenlöv, ehuru förhållandet är i verkligheten motsatt. Det var dessutom i krökningen af den fullbordade löpgrafven, icke vid yttersta ändan af den började linien derutanför, som Konungen blef enligt alla ögonvittnens intyg skjuten. Om Fredrikssten haft det å denna plankarta angifna utseende och hjelten befunnit sig vid slutet af den nya linien och på ett så nära håll, är ingenting naturligare än, att han kunnat derifrån träffas. Härtill kommer, att den nya linien bildar tvertemot [ 140 ]Carlbergs uppgift en alltför trubbig vinkel mot den färdiga löpgrafven. Kortligen, hela denna plankarta visar, att dess författare velat inför verlden ådagalägga, att det skott, hvarför Carl XII stupade, icke kommit från en förrädare, utan från en fiende. Den andra plankartan, hvilken bifogas Leben Carl des Zwölften, en öfversättning af G. Nordbergs Carl XII:s Historia, liknar hufvudsakligen den ofvanbeskrifna, men väderstrecken och afstånden äro något förändrade. De öfverensstämma likvisst i afseende på Konungens dödsställe. En och samma plankarta måste således legat till grund för bådadera. Af de plankartor öfver ifrågavarande belägring, hvilka förvaras i krigsarkivet i Stockholm, har jag granskat en, hvilken skall vara, såsom man trott, den säkraste. Denna plankarta är likväl sådan, att den hvarken öfverensstämmer med Fredriksstens lokalförhållanden eller med Carlbergs ofvananförda uppgifter. Ja, samma plankarta synes uppenbarligen vara upprättad för att visa troligheten deraf, att Konungen fallit för en fiendtlig kula. Några andra plankartor ha öfver denna belägring blifvit utgifne, hvilka jag tyvärr icke kommit i tillfälle att granska, men ingendera lärer nöjaktigt utreda hithörande förhållanden; helst det varit af en inföding oklokt att röja och för en utlänning olofligt att afmäta ifrågavarande försvarsverk, och ingen samtidig vågat, om också en sådan velat eller kunnat, åtminstone i Sverge sprida full dager öfver dessa dunkla förhållanden.

Carlberg blef genast anbefalld att med förtigande af Konungens död hemta en bår. Då han för en fallen officer begärde en sådan vid den trupp, hvilken stod bakom Gyldenlöv, således ett godt stycke härifrån, frågade Grefve Posse till dennes stora förvåning, är Konungen skjuten? [ 141 ]Sicre satte sin peruk och hatt på den dödes hufvud och man höljde hans kropp med tvenne soldatkappor, på det ingen skulle få någon kunskap om händelsen. Samme Carlberg fick sig uppdraget att med tolf man bortbära hjeltens lik. Vägen togs nedåt Tistedalen. Kapitenen Schultz, som tillfälligtvis träffades och åtog sig att visa rätta vägen, gick miste. Man befann sig snart vid en brant backe, liket afföll i Carlbergs armar och blef vid månens klara sken igenkändt af bärarne, hvilkas jemmer och bedröfvelse måste med stränghet nedtystas. Sedan man framkommit till högqvarteret i Tistedalen, nedsattes båren. Carlberg gaf bärarna af egna medel några mynttecken och gick nu en stund ensam och ”såg, såsom han säger, med rinnande ögon och beklämdt hjerta på den döda Konungen, då uti hans hufvud omlupo många besynnerlige tankar öfver denne hjeltens så oförmodade, hastiga död.” Liket inlades sedan på golfvet i en kammare och Hertig Carl Fredrik af Holstein, Fältmarskalken Mörner och Generalen Düker ingingo bedröfvade och fällde tårar. Prins Fredrik af Hessen bodde på Torpum trefjerdedels mil härifrån. Vid hans ankomst beslöts mot Hertigens af Holstein mening, att belägringen skulle upphäfvas.

Det är bekant, att straxt efter Carl XII:s frånfälle yppades misstankar rörande hans dödssätt. Den liknöjdhet, hvarmed Maigret yttrade sig vid denna sorgliga händelse, visar åtminstone, att densamma icke försatt honom i någon bestörtning. Han sade nemligen: ”Voilà la pièce finie, allons souper;” ett yttrande, som passat efter åskådande af ett lumpet theaterstycke. Till dessa omständigheter kommer, att man på förhand anat, att Konungen den dagen skulle dö, och att han på morgonen uppbränt flera papper, att han varit dyster, såsom Carlberg [ 142 ]intygar, icke, såsom Maigret berättar, munter; att, ehuru en mordgerning allmänligen misstänktes, ingen undersökning anställdes, utan att deremot ett yttradt tvifvelsmål rörande ett sådant förhållande blef snarare ansett såsom ett slags statsbrott. Det vissa är, att Prinsen af Hessen, som i hemlighet utdelade krigskassan till vissa befälhafvare och genom löften om eftergifter förmådde hären till hyllande af sina ärelystna afsigter, samt att Ulrika Eleonora, som på förhand tagit tvetydiga mått och steg för sin upphöjelse, ha onekligen gifvit mycken anledning till efterverldens klander. Om man läser det ömma och hjertliga bref, som Carl XII den 2 September 1714 tillskrifvit sin syster rörande hennes förmälning med Prins Fredrik af Hessen och hennes deltagande i rådets öfverläggningar, måste man häpna vid åtankan af ifrågavarande förhållande.

Det tyckes, som Carl XII haft i afseende på denna förmälning någon aning om sitt förestående öde. Konungen vistades i Stralsund, då detta höga par förenades i Stockholm. Han var dyster och yttrade omsider: ”I afton dansar vår syster kronan utaf sig.” Hvad Konungen mente härmed, vågade ingen närvarande efterfråga. Att man likvisst ansett detta vanliga uttryck innebära en ovanlig betydelse, bevises deraf, att man antecknat detsamma.

Uppbrottet från Fredrikshall var icke allenast oklokt utan ömkligt. Sedan Gyldenlöv var stormad och löpgrafvar mot Fredriksstens svagaste sida öppnade, voro ofelbart de största svårigheterna besegrade. Erinrom oss, att fästningen då var på detta håll vida svagare än den nu är, att brechbatterierne skolat dagen efter Konungens död öppnas och att Maigret trott densamma inom åtta dagar falla och att dessutom allting var beredt till en stormning. Det tyckes åtminstone, att, i händelse den älskade [ 143 ]Konungen stupat för en fiendtlig kula och en behjertad furste stått i spetsen för hären, Fredrikssten med dess utanverk snart blifvit såsom en naturlig hämd förvandlad till grushögar. Denna tilldragelse liknade en mörksens gerning, som inger dess upphofsmän fasa och feghet. Också liknade icke det plötsliga uppbrott, som härifrån gjordes, ett välberäknadt återtåg från en fästning, som var nära att tagas med stormande hand; det liknade snarare en skamlig flykt, hvarunder man, utan att förföljas af någon fiende, icke allenast efterlemnade några kanoner, mörsare och belägringsredskap och andra krigsförnödenheter, utan öfvergaf sjuka och döda i husen och på vägarna. Ja, Norska bönder gjorde tillochmed några fångar[11].

Prinsen af Hessen skyndade till Stockholm, för att njuta frukten af sina lyckade planer. Kanonerne bortsläpades från Sundsborg till Strömstad, hvarest stora krigsförråder och flere batterier förefunnos. Följande våren kommo transportfartyg under betäckning af galerer och pråmar till Strömstad för att afhemta kronans tillhörigheter. Sedan man lastat, men afbidade under god vind några styckens intagning, kommo två eller tre Danska örlogsskepp med några mindre fartyg och lade sig utanför vid Kosteröarna. – Strömstad är för en fiende svår att nalkas. Den käcke Tordenskiöld, som 1717 sökte med trenne örlogsskepp, sex galerer och en pråm intränga till Strömstad, måste, ehuru här då saknades behöfliga strandbatterier, draga sig med betydlig uppoffring tillbaka. Några och tjugo Norska kanonslupar, hvilka i våra dagar ville [ 144 ]mot fyra Svenska inkomma till ifrågavarande ställe, nödgades likaledes med förlust afstå härifrån. – Men huru tillgick det denna gången? Ehuru Strömstad hade flera strandbatterier, ehuru här fanns öfverflöd af krigsförnödenheter och ehuru betydliga magasiner här förefunnos; så beslöts i närvaro af Fältmarskalken Rehnskiöld, Amiralen Örnfelt och Generallöjtnanten Essen, att härvarande sju galerer och tvenne pråmar hvardera med 40 kanoner skulle utan tecken till motstånd sprängas i luften, hvarefter fjorton fullastade transportfartyg sänktes i hamnen. Sedan skyndade man undan, hvarefter Norrmännen gingo öfver Svinesund, raserade, såsom vi nämnt, Sundsborg, och bortförde kronans tillhörigheter i Strömstad. Svenskarne tillbragte halfva sommaren med längre och kortare flyttningar mellan Strömstad och Uddevalla. Fienden följde så sakteligen efter till Foss. Den ärlige Generalmajoren Schwerin kände deras svaga ställning och ville slåss. Men Rehnskiöld sade: ”Min kära Schwerin, det får nu intet gå som uti Kung Carls tid.” Det var nemligen, såsom han tillade, ”hög befallning att skona manskapet och intet sätta dem i oträngde mål uti någon fara.” Man hade satt gamla skansen i Uddevalla i försvarsstånd med batterier och kanoner och betydliga förrådshus funnos i staden. Nu berättades, att Norrmännen gått öfver Qvistrumsbro. Härvarande kanoner blefvo enligt hög befallning kastade öfver bröstvärnen utför bergsbranterna ned till sjöstranden, gevär och andra krigstillhörigheter utburos ur kronans förrådshus och kastades från stadens brygga i strömmen. Härmed arbetades hela dagen, omsider erhölls den underättelsen, att Norrmännen qvarlågo utan minsta rörelse vid Foss[12]. Om härtill läggas en lågsint [ 145 ]hätskhet mot Hertig Carl Fredrik af Holstein, en afskyvärd blodsdom öfver Friherre von Görtz, en godtycklig utdelning af såkallad nåd och onåd, Ryssens nästan ohämmade härjning på våra kuster och slutligen en skamlig fred; så kunna häraf sammansättas mörka titelemblemer för minnesteckningar öfver Ulrika Eleonoras och Fredrik I:s uppträdande på den blodiga slägtthronen. Måtte Sverge aldrig få så vrångvise regenter och aldrig en så fridlös frihetstid, att land och stad lemnas utan motstånd till fiendens förödelse! Måtte i en så olycklig ställning Svenska folkets högtuppsatte män aldrig lemna sig såsom tjenstvillige handtlangare till dylika landsförräderier, besinnande, att de enskilda fördelar, som dymedelst vinnas, kunna på sin höjd räcka under några få lefnadsår, men att deremot oförgätliga förbannelser hvila öfver dylika nesligheter och att häfderne stämpla desamma med outplånliga brännmärken!

Fredrikssten och dithörande utanverk ha, såsom vi redan nämnt, efter belägringen 1718 blifvit betydligen förbättrade. Här anlades mot Gyldenlöv dubbla glaciner, dessutom tvenne tenaljer och åtskillige batterier med hvalfgångar derunder. Borgarskansen, som före 1740 endast omgafs med pålverk, försågs med tjocka murar af gråsten i kalkbruk. Här äro flera bombfria baracker, förrådshus, krutmagasiner m. m. Hufvudfästningen har tre stora vattenbehållningar och lika många källor, hvilka, ehuru belägne från 200 till 350 fot öfver hafsytan, aldrig sakna ymnigt vatten. Utanverken ha äfven goda vattentillgångar. Att ge någon närmare beskrifning om fästningens grundidé, byggnadsstil, ändamålsenlighet eller [ 146 ]försvarbarhet vore, så länge densamma vidmakthålles, otillbörligt. Men enhvar, som betraktat denna belägenhet, kan klarligen se, att fästningen på temligen nära håll omgifves af betänkliga bergshöjder, och att en outbildad belägringskonst och ett lyckligt öde i förening med ett tappert försvar skyddat henne intill 1814 från öfvergång; men att man med nutidens dugligare vapen kunde, om man ville derpå kosta tillräcklig tid och krut, förvandla utan stormning dessa upptornade batterier till grushögar. Men hvilken nordbo vill icke och hvilken kan icke hoppas, att dessa ryktbara murar skola genom brödrafolkens fortfarande förening qvarstå under närvarande och kommande tider såsom dystra minnen af förfäders fejder, vid åtankan hvaraf vi ha mera skäl att glädja oss öfver det lugn, hvarunder vi lefva!

Svårligen kan någon Svensk, som känner våra häfder, utan blandade känslor nalkas den plats, hvarest Carl XII stupade. Denna plats, som ligger nära under och söder om Gyldenlöv, blef på följande sätt för efterverlden utvisad. En Svensk Fändrik, som inför sin Major yttrat sig rörande Carl XII:s död, hade af fruktan att bli gripen öfvergått till fästningen. Denne olycklige utviste för Kommendanten von Landsberg Konungens dödsställe, hvarefter ett märke der uppsattes[13].

Fredrik IV, hvilken på ett nästan barnsligt sätt fröjdade sig öfver sin farlige fiendes plötsliga bortgång, lät i afseende härpå prägla ståtliga medaljer. En sådan företedde å ena sidan Fredrik IV:s bröstbild i harnesk och med Elefantorden; i randen Konungens valspråk: Dominus Mihi Adjutor; i afskärningen: Fridericus IV. D. G. Rex Dan. Nor. Van. Goth. Å andra sidan Fredrikssten; [ 147 ]dernedanför Svenskarnes läger, krigsrustningar och stormstegar; i midten en obelisk behängd med segertecken; öfverst Konungens krönta namnchiffer; på midten Danska och Norska vapnen; på fotställningen: Deo et Posteritati; i kanten: Non Nobis, Domine, Non Nobis, Sed Nomini Tuo Da Gloriam. Psalm. 115; i afskärningen: Obsidio Frid. Hallsis Irrita, Cæso Reg. Sv. Carolo XII. Fugam Noctu Præcipitante Hostili Exercitu XI Dec. MDCCXVIII. En annan medalj föreställer å ena sidan fästningen, som af Svenskarna stormas; Norska lejonet står upprätt i en hellebard, härframför ligger Svenska lejonet utsträckt på sina framtassar; härjemte höja sig ett furu- och ett granträd; ofvanför: Saa Var Hans Skiebne; i afskärningen: Friderikshald d. XI December MDCCXVIII. Å andra sidan läses: Den Svenske Löve Faldt For Norske Lövens Fod. Der Misted Han Sit Liv Og Sidste Helte-Blod. Fredrik IV lät 1720 uppsätta på Carl XII:s dödsställe en fyrsidig minnesvård af huggen sten. Denna minnesvård hade någon likhet med en obelisk, hvars understycke var vidpass hälften lägre än dithörande öfverstycke, och hvars hela höjd utgjorde 20 fot. Understycket hade efter tidens manér sirliga socklar och kransar, öfverstycket hade nederst en inåtsvängning, derefter en jemn afsmalning och öfverst ett högt listverk, derpå ett hyende med en kunglig krona. Å understyckets alla sidor voro marmorskifvor insatte. Å den ena marmorskifvan föreställdes Norges lejon med S. Olofs yxa, derunder voro Danska versar inristade. Å den motsatta marmorskifvan föreställdes Fredrikshall såsom en murbekransad qvinnobild med ett spjut i ena och en lagerqvist i andra handen. En sköld företedde stadens vapen och ofvanför stod densammas valspråk: Emanuel. [ 148 ]Öfverst lästes: Friderikshald. Å de öfriga marmorskifvorna voro några Danska versar och en Latinsk stenskrift inhuggne, hvilka åsyftade Carl XII:s fall och Svenskarnes aftåg. Öfverstycket företedde å tvenne sidor åtskilliga armaturer samt Sverges vapen och Carl XII:s namnchiffer. Alla härvarande inskrifter, hvilka prunkade med gyllene bokstäfver, kunna så mycket hellre förbigås, som deras syftning säkerligen skulle numera föga intressera någon nordbo. En fördomsfriare, en skarpsyntare tid har skingrat det mörker, som alstrade och underhöll ett förderfligt nationalhat mellan stamförvandterna i norden. Det skall hädanefter troligtvis å ingendera sidan försökas, ännu mindre lyckas att genom pråliga segertecken bereda splittring i tänkesätten mellan folk, hvilka erkänna sitt gemensamma ursprung och oskiljaktiga intressen. På begäran från Sverge blef denna minnesvård 1730 nedtagen. Det hedrar Konungen i Danmark, att han härtill lemnade sitt bifall. Emellertid hade Svenska vapnen genom hjeltens död förlorat sin fordna glans. ”Det syntes nu,” såsom det heter i samtidiga anteckningar, ”som med Konung Carls död all lust till krig försvunnit, samt att mandom och tapperhet tagit afsked ifrån nationen”[14].

Efter nedbrytande af ifrågavarande minnesvård fanns intill 1788 icke något tecken, som utmärkte det ställe, hvarest samme Konung slutat sin hjeltebana. Sistnämnda år blef likväl ett litet träkors upprest, hvars fot utgjordes af en ohuggen gråsten. Kommendanten hade emellertid här anlagt en trädgård; det är således ovisst, huruvida ifrågavarande träkors kommit att uppsättas på Carl [ 149 ]XII:s verkliga dödsplats. Emellertid bör här anmärkas, att ifrån det ställe, hvarest samma träkors uppsattes, intill hufvudfästningens närmaste ytterport räknas 435 steg. En liten obelisk blef 1814 å detta ställe hitsatt, hvilken har å ena sidan Carl XII:s krönta namnchiffer och derunder följande ord: I Beleiringen för Fredriksteen den 11:te December 1718. Den gråsten, hvari träkorset stått, liksom den lilla obelisken, som uppsattes 1814, ha mycket lidit genom afknackningar af bitar, hvilka tagits såsom minnen efter den vidtfrägdade hjelten. Men enär båda dessa minnesmärken ha först tillkommit i sednare tider, kunde man tagit af Gyldenlövs murar mera äkta lemningar.

Fredrikshalls invånare, som vid Svenskarnes anfall 1716 sjelfve antände staden, fingo efter slutad fred af Konung Fredrik IV skadeersättning. Stadens träkyrka, som blifvit nämnde år lagd i aska, ersattes med en stenkyrka, som kallades Emanuelskyrkan och invigdes 1729. Här uppfördes äfven en träkyrka under namn af Christianskyrkan, hvilken med en del af staden uppbrändes 1759. Emanuelskyrkan, som var en korsbyggnad, förblef härefter stadens enda helgedom, hvars långhus och kor höllo 128, och hvars tvärskepp utgjorde 92 fot i längd. Denna kyrka hade ett trätorn med omgång, hvilket uppbars af långhusets gafvelmur och tvenne deri uppdragne pelare.

Efter den häftiga eldsvådan, som 1826 ödelade staden och utbredde sig öfver fästningen, qvarstodo kyrkans murar. Stadens verksamme invånare, som ersatte sina oansenliga trähus med vackra stenhus, sökte äfven bereda sig en prydligare helgedom. Den afbrända kyrkans murar, som hade erforderlig styrka, upphöjdes vidpass 4 [ 150 ]fot och ett stentorn uppdrogs till ena sidan å långhusets gafvel, men till de trenne öfriga inuti detsamma. I detta torn är i nedersta afdelningen ett förrum, i den andra en liten orgelplats, i den tredje inrymmas klockorna. En tvärmur med altarnich uppdrogs i koret, bakom hvilken å norra sidan finnes en sakerstia, deröfver en predikstol med uppgång från södra sidan. Alla gafvelmurarne äro vinkelräta. Vestra gafvelmuren i förening med vestra tornsidan bildar hufvudfasaden. De öfrige gafvelmurarne äro lika höga med sidomurarna och byggnaden har Holländkt vattentak. Midtöfver korsbyggnaden höjer sig en oansenlig kupol, hvars betäckning utgöres af glasrutor. Hufvudingången inleder genom tornets nedra afdelning och en sidoingång genom norra och en genom södra gafveln i kyrkan. Långhuset, koret och korsarmarne betäckas med lågspända tunnhvalf; men hufvudqvadraten med hjelmhvalf, som i midten genombrytes af kupolen. Långhuset och korsarmarne ha läktare. Koret höjer sig några steg öfver långhuset och tvärskeppet. I altarnichen står en kolossal Christusbild af Professor Byström.

Det torde tillåtas oss att i afseende på hela denna anordning göra några reflexioner. Ingen lärer kunna bestrida, att korsformen icke allenast gör, om den nemligen rätt användes, en kyrkobyggnad ansenlig, utan äfven rymlig. Emellertid erfar man af denna korskyrkas yttre förhållande vida mindre intryck, än hennes icke obetydliga storlek och omsorgsfulla byggnadssätt borde åstadkomma. Orsaken härtill ligger ofelbart deruti, att tornet, som är inbygdt i långhuset, upptager en större del af vestra ändan; och deri, att gafvelfält, som tillhöra hennes grundidé, saknas; och slutligen deruti, att kupolen, som här egentligen utgör en omfattning för ett takfönster, är [ 151 ]alltför oansenlig. Denna helgedom har dessutom till sitt innandöme blifvit i betydlig mån förminskad genom den indragna tornbyggnaden och den afdelande tvärmuren. Förplatsen i tornets nedre afdelning är en ringa ersättning för det utrymme, som kyrkan dymedelst förlorat. Orgelplatsen deröfver synes mig föga passande, emedan den icke kan inrymma ett orgelverk af erforderlig storlek, och emedan den hindrar ljudstrålarna att derifrån med nog klarhet och styrka utströmma. Meranämnde tvärmur är i flera afseenden ofördelaktig, hufvudsakligen derför, att altarbelysningen från öster, hvarpå medeltidens mästare lade så mycken vigt, rentaf förloras. Om olämpligheten af en sådan anordning torde vi längre fram komma i tillfälle att närmare yttra oss. Många läktare pryda ingen helgedom. Emellertid skada de härvarande mindre än på flere andra ställen, emedan sido- och takfönster bereda en tillräcklig dager. Om takhvalfven varit mindre tryckte och kupolen mera uppåtsträfvande, skulle byggnaden vunnit mycket i anseende. Nu finner enhvar vid första anblicken, att bådadera äro af trä med anputs. Med ett ord, det hela väcker mera behag än vördnad.

Vårt vistande i Fredrikshall var angenämt. Min broder Konsuln D. Brunius, som varit många år bosatt i denna stad, visade oss synnerlig välvilja. Vi gjorde en utfärd till Veden, en gammal herregård, som ligger på en ansenlig landtrygg mellan Femsjön och Tistedalen. Här står en gråstenshäll, som har 8 fots höjd, hvarå en fru Ellis nämnes, hvilken lefde vid början af sjuttonde seklet, och är bland alla, som ägt denna herregård, den första, hvars namn man känner. Denna minneshäll är uppsatt af Nils Christiansson, hvilken intill 1623 förvaltade samma egendom. Härvarande boningshus, en äldre [ 152 ]träbyggnad, är ganska täck. Ehuru vi mottogos med synnerlig artighet af den åldriga ägarinnan, skyndade vi snart åter i fria luften för att dessbättre njuta af utsigten. Åt norr höja sig skogbeväxta berg och kullar, mellan hvilka odlade dälder framskymta. Åt söder utbreder sig den fruktbara Ideslätten, hvilken omgifves af höga till en del skogbeväxta bergsryggar. Åt öster öfverskådas en betydlig sträcka af Femsjön, hvars stränder bildas af skogbeklädda fjällar och ur hvars klara böljor skogbekransade klippöar uppskjuta. Åt vester kastar sig Tistedalselfven utför höga bergsbranter och slingrar sig under lummiga löfträd genom en smal men mycket djup bergsdal, hvars klippväggar här och der prydas med tallar och granar. De väldiga vattenmassor, som här i sned riktning nedstörta öfver breda, långsluttande bergshällar, bilda ett fall, hvars lodrätta höjd utgör 200 fot. Många vattenverk, dels uppförda vid sidorna om fallet, dels vid bräddarna af elfven dernedanför samt här och der framskymtande boningshus vittna om lif och rörerse. I synnerhet gör Fredrikshall vid elfvens utlopp och under de höga bergen med Idefjärden derutanför ett öfverraskande intryck. Fästningen i närheten af den idoga staden och den segelrika fjärden uppstiger med sina brådstörta klippbranter och månghörniga murafsatser såsom ett hotande åskmoln; och Svenska fjällarne, som utgöra bakgrunden af denna storartade tafla, bidraga till det helas förhöjning. Lätta sommarskyar jagades af en lindrig vestan öfver himlarymden och de fraggande vattenmassornas regndugg målades vid den framglänsande solen i alla regnbågens färger.

I händelse vår tid medgifvit, att i stället för en hastig blick på Norges gräns genomfara intressantare delar [ 153 ]af detta ryktbara land, huru mycket skulle vi då icke fått se af nordens hedniska och katholska fornlemningar! Det gamla Norge, såsom det ofta kallas, är väl på det närmaste samtidigt med vårt kära fädernesland, och dess fornlemningar från hedendomen äro väl hvarken ansenligare eller talrikare än de, hvilka finnas hos oss, men desse fornlemningar omgifvas af flera historiska efterrättelser och kunna derföre till stor del närmare bestämmas och äro dessutom mindre undersökte än de, hvilka förekomma i Sverge och Danmark.

Om Norge har färre medeltidsmonumenter än nordens tvenne öfriga riken, har detta land deremot ett sådant, som ännu i sitt förfall öfverträffar nordens alla medeltidsbyggnader, nemligen Christkyrkan i Trondhem. Denna ofantliga korskyrka är på olika tider uppförd af huggen täljsten och slipad marmor. Man har sökt att göra denna liksom flera andra nordens kathedraler vida äldre än hon verkligen är. Men att hon icke kan vara äldre än från medlet af tolfte seklet, röjer sig nogsamt i den rena, den ornamentsrika spetsbågsstil, hon företer. Det troligaste är således, att, hvilket äfven stödjer sig på historiska grunder, en del af Christkyrkan anlades af Erkebiskopen Eystein omkring 1180, en del af Erkebiskopen Sigurd 1248 och en del af Erkebiskopen Walkendorf långt derefter. Denna byggnad röjer en så väl beräknad harmoni, att hon med undantag af korets utsprång visar sig vara på en tidpunkt och af en byggmästare uppfattad, ehuru hon icke hunnit förrän efter en lång tidrymd fullbordas. Långhuset och koret äro genom tjugoåtta fristående och fyra väggfasta pelare, tillsammans trettiotvå på tvenne rader, fördelade i mellan- och sidoskepp, det förra dubbelt bredare och högre än de sednare. Desse pelare, [ 154 ]som äro enligt vanlig anordning förenade med bågar, uppbära mellanskeppets omgifningsmurar. En ofantlig tornbyggnad hvilar på hufvudqvadratens fyra pelare, som äro vida mäktigare än de öfrige. Korsarmarne ligga midtemot hufvudqvadraten, och ha samma omfång som densamma. Utsprånget är en åttkant. Här höja sig åtta pelare, omkring hvilka en omgång bildas, och på hvilka en hög kupol hvilar. Tvenne mindre torn, som utspringa vid sidorna om vestra gafveln, ge en ansenlig bredd åt hufvudfasaden. Vid hvardera korsarmens östra sida ligger ett kapell och vid utsprångets norra, södra och östra sidor äfven ett dylikt. — Clementskyrkan, en uråldrig byggnad, ligger helt nära korets norra sida. — Hufvudfasaden har å midten en större ingång och å hvardera sidan derom en mindre sådan; norra och södra långsidorna ha hvardera tvenne ingångar och tvärskeppets norra gafvel äfven en dylik; således tillsammans åtta; ty den ingång, som leder till korets utsprång, röjer uppenbarligen en sednare inrättning. Christkyrkans utvändiga längd utgör vidpass 350 fot, tvärskeppets 170 och hufvudfasadens 140. Å långhusets och korets sidoskepp äro å hvardera sidan fyra tvådelta fönster och deröfver lika många runda, således tillhopa åtta. Tvenne snäcktrappor, som äro anlagda i vestra tornens hörn och tvenne sådana i korsarmarnas vestra hörn uppföra till flera omgångar, hvilka äro öfver hvardera anbragte i och leda omkring inre murarna. En sådan snäcktrappa finnes äfven i korets gafvelmur, men tyckes ha der blifvit vid utsprångets byggnad anlagd för att härifrån uppkomma till murarnas inre omgångar. Vi finna således i hela denna anordning åttan vara kathedralens grundtal. Hufvudqvadraten innehålles nemligen jemt åtta gånger i hela byggnadens [ 155 ]längd, då nemligen utsprånget, såsom en sednare byggnad, icke hiträknas. Detta grundtal inrymmes jemt fyra gånger i pelarsumman, och åtta fönster finnas å hvardera sidan af sidoskeppen. Ja, man har tillochmed velat iakttaga detsamma vid uppförande af utsprånget. Denna byggnad är nemligen, såsom vi visat, en åttkant, och åtta pelare deri uppbära kupolen. Denna utomordentliga tempelbyggnad är således icke, hvad man trott, en sammansättning af olika grundidéer. Det är dessutom lätt begripligt, att de ofantlige pelare, som bestämma hufvudqvadraten och uppbära den väldiga tornbyggnaden, bevisa, att planen för koret, långhuset och korsarmarna varit på engång uppgjord. Ho skulle nemligen vågat att uppdraga en dylik tornbyggnad utan alla dessa sidostöd? Hela byggnaden är uppförd af stor, väl sammanfogad täljstensqvader, och en mängd ut- och invändiga murfördjupningar med hvita marmorkolonner och löfprydda bågar ha inrymt helgonbilder i kroppsstorlek; och många bröstbilder och hufvuden framskjuta ur murarna, dels såsom bärare, dels såsom sirater.

Vid reformationen indrogos denna kathedrals betydliga underhållsgods, hvarigenom hon, härjad af flera eldsvådor och saknande behöfliga förbättringar råkat i förfall, och till största delen liknar en ruin. Långhusets och korsarmarnas takhvalf ha rasat och platta brädtak utgöra deras betäckning. Vestra tornen ha blott samma höjd som sidoskeppen. En del af inre murarna har förlorat sin beklädnad och flera sträckor ha i stället för sina ornamentsrika bildnicher fått släta ytor. Men öfver koret sväfva ännu de uråldrige takhvalfven och den väldiga tornmassan hvilar öfver hufvudqvadraten. Utsprångets kupol, som i anseende till sträfbågarnas förfall hotade [ 156 ]med instörtning, har för icke länge sedan blifvit berömligen ombygd. G. Schöning, som, ehuru saknande erforderlig kännedom af medeltidens byggnadssätt, har med sin välkända noggrannhet beskrifvit denna märkvärdiga kathedral, uppgifver, att här funnits 3361 kolonner, af hvilka de fleste varit af hvit, finslipad marmor med löf- och blomprydda kapitäler, och att här varit 40 hela helgonbilder samt 343 bröstbilder, hufvuden och djurfigurer, utom ganska många, som här måst å de försvunna murarna funnits, men ej kunnat beräknas. Af dessa många prydnader ses ännu en mängd i behåll; så att denna kathedral, ehuru i hög grad förfallen, torde likväl kunna anses såsom den, hvilken i norden mest förtjenar att närmare studeras.

Den uråldriga kathedralen i Stavanger, en ansenlig byggnad till största delen uppförd af huggen sten, förtjenar äfven i anseende till sin storartade anläggning och sina många bildverk att bli med sakkännedom granskad.

Men Norge har ett annat slags kyrkobyggnader, hvilka, ehuru små och oansenliga, dock torde här böra för deras ovanliga anordning i förbigående nämnas. Jag menar några uråldriga träkyrkor, hvilka röja ren rundbågsstil. Till dessa höra följande.

Borgunds kyrka i Bergens stift består af en större och en mindre fyrkant och ett halfrundt utsprång, hvilka utgöra långhus, kor och altarplats. Häromkring sträcker sig en smal omgång, hvari trenne små förhus, nemligen å vestra, norra och södra sidorna, inleda. Tolf kolonner bilda i långhuset en rymlig midtplats och deromkring en smal omgång. Desse kolonner förenas med rundbågar, ofvanpå hvilka vågrätta fästband äro öfver hvarandra anspände med korsstyfvor. Denna förtimring [ 157 ]utgör å norra och södra sidan vederlag för ett tunnhvalf, hvilket i båda ändar understödjes af de kolonner, som der uppspringa, och som således äro längre än de öfrige och ha en ytterligare afsats af förenande rundbågar med ett fästband öfver desamma. Inre omgången, som egentligen motsvarar sidoskepp, är ungefär hälften lägre än midtplatsen. Yttre omgången har en hög bröstning och derpå små kolonner, som förenas med öppna rundbågar, med undantag af den del deraf, hvilken omgifver utsprånget, hvarest dylika öppningar saknas. Från vederlagen af långhusets takhvalf uppspringa lodräta väggar, som ha gafveltak. Korets öfverbyggnad är likdan, men naturligtvis mycket mindre. Utsprånget har deremot en större och en mindre konisk betäckning öfver hvarandra. Å midten af långhusets gafveltak höjer sig en fyrkantig uppsats, som äfven har ett gafveltak och derpå ett fyrkantigt torn, hvars tvenne betäckningar slutta åt alla sidor. Inre och yttre omgångarne ha särskildta pulpet- eller luttak, å hvilka vindskappor med gafveltak äro anbragte. Genom dessa vindskappor, som ha målade rutor, får byggnaden sin enda belysning. Förhusen ha äfven gafveltak. Kyrkans många gafvelspetsar äro dels prydde med upprättstående kors, dels med utåtlutande knoppar. Dörröppningarnes kolonner och bågar siras med sammanvridna löfrankor och djurfigurer samt runstenslika drakslingor. I kyrkan förekomma äfven bärhufvuden och andra snidverk. Hela denna byggnad, som är endast 52 fot lång, 37 fot. bred, består af ekvirke. I alla hörn resa sig nemligen kolonner, som hvila på fotstycken och sammanbindas med fästband och stödjas af inre snedstyfvor. Hithörande mellanrum fyllas af upprättstående plankor. Alla vattentak ha spånbeklädnad.

[ 158 ]Urnes kyrka i samma stift består af ett aflångfyrkantigt långhus, ett fyrkantigt kor samt ett mindre sådant utsprång. Sexton kolonner, som förenas med rundbågar, uppbära härvarande takhvalf. Omgångar, vattentak och fönster ha hufvudsakligen ofvanbeskrifna anordning. Kolonner och portaler prydas med runstenslika djur- och ormslingor. Hithörande kapitäler äro tärningformige med groteska djurliknelser. Vi finna äfven här resvirke.

Hitterdals lilla kyrka i Tellemarken har till sin grundidé ännu mera likhet med den förstnämnda, men långhusets kolonner uppbära här en vågrät betäckning. Kyrkans öfver hvarandra uppspringande luttak, emellan hvilka fönster äro anbragte, och hennes korsprydda gafveltak och många gafvelfält samt tvenne runda och ett fyrkantigt torn göra ett intryck, som en mindre byggnad i en annan anda svårligen skulle åstadkomma. Härvarande kolonner och portaler äro rikt utsirade med menniskogestalter, djurfigurer, drakslingor och löfflätor. Denna kyrka är äfven uppförd af resvirke och beklädd med spån.

Å en liknande kyrka, nemligen uti Tind i Öfre Tellemarken finnes vid sidan om en portal, som prydes med groteska djurfigurer och löfverk, en runinskrift, hvilken tillkännager, att Rainar, det är Ragnar, som innehade biskopsstolen i Hammer mellan åren 1180 och 1190, invigt denna helgedom.

Dessa landtkyrkor ha visserligen lidit något af opassande pålappningar, men deras uråldriga grundformer kunna med lätthet urskiljas från alla nyare tillsatser. De visa i allmänhet rundbågsstil, ehuru inhemskt utsirningssätt deri spelar en hufvudrol; och härpå kan ingen undra, emedan nordboarne hade långt före christendomens införande en utbildad träbyggnadskonst och [ 159 ]ornamentslära. Vi lyckönska i sanning Norge, som äger dessa konstrika, uråldriga helgedomar. Intet land i verlden lärer härtill kunna framvisa motstycken. Emellertid har, såsom den berömde landskapsmålaren J. C. C. Dahl säger, flere af dessa beundransvärda landtkyrkor blifvit i de sednare åren nedbrutne och andra simpla träbyggnader i deras ställe upptimrade. Det tyckes således, som Norrmännen, missledde af nutidens anspråksdryga men andefattiga kyrkobyggnadssätt, skulle snart börja att, hvad somligstädes länge blifvit öfvadt, undanrödja dessa dyrbara qvarlefvor af en djupsinnigare konstutöfning och i deras ställe hopknuta eller sammanskifta salonlika landtkyrkor. Emellertid måtte det vara en sann njutning för den, hvilken gjort sig mödan att närmare studera medeltidens sinnrika byggnadsväsende, att betrakta dessa upptornade trämassor, hvilka mäktat från sex till sju århundraden trotsa tidens härjningar. De landtkyrkor, som uppföras i våra dagar, tyckas icke lofva en sådan varaktighet, och härpå torde närvarande byggnadssätt snarare vinna än förlora i efterkommandes omdöme. Plan- och smaklösa byggnader ge icke stora begrepp om de personer eller de tider, genom och under hvilka de uppstått.


  1. S. Sturl. Olof den heliges Saga, Kap. 60. Håkan Härdabreds Saga, Kap. 13-18.
  2. J. Oedman Bahusläns Beskrifning, s. 363.
  3. J. Oedman Bahusläns Beskrifning, s. 87, 128 och 371.
  4. Holbergs Dannemarkes Riges Historie. Tom. III, s. 411-419.
  5. Maigrets bref till Baron Gedda d. 23 Dec. 1723.
  6. Sanfärdig Berättelse af några få omständigheter, som sig tilldrogo den natten då Högstsalig Hans Kongl. Maj:t Carl XII uti Trancheen för Fredrichshall, olyckeligen blef skuten. H. sk. af Carlberg.
  7. Anmärckningar öfver Tillståndet och Förändringen i Sverige efter K. Carl den XII:tes Död, gjorde hos Riks-Rådet Carl Gyllenborg af Förnäme Män, Handskrift.
  8. DelaGardiska Archivet, 9. D. s. 129-132. Utgifvaren H:r Prosten Wieselgren har jemte hithörande handlingar gifvit intressanta vinkar rörande anledningen till denna förmodade mordgerning.
  9. H. O. Sundelii Norrköpings Minne s, 142.
  10. Riegels' Udkast til Fierde Friderichs Historie, 2 D. s. 855-856.
  11. Sammlung verschiedener Berichte, auch Staats-Schrifften den Tod Caroli XII; besonders aber die Erhebung der Königin Ulricæ Eleonoræ auf den Schwedischen Thron betreffend. Freystadt, 1719, s. 18.
  12. Berättelse, hvad sig tilldrog åren 1718 och 1719 efter Högstsalig Konung Carl XII:s död, vid och under Arméens Retirade utur Norige. Egenhändig uppsats af B. W. Carlberg.
  13. Kommendanten von Landsbergs Relation till Fredrik IV.
  14. Anmärkningar öfver tillståndet och förändringen i Sverige efter K. Carl XII:s död, gjorde hos Riks-Rådet Carl Gyllenborg af förnäme män. Handskrift.