P.M. ang. rätt till bärplockning m.m.

P.M. ang. rätt till bärplockning m.m. av Justitiedepartementet

RB

P. M.
ANG. RÄTT TILL BÄRPLOCKNING M. M.

Utkast

till

Lag

om rätt till bärplockning och tillvaratagande av vissa andra naturalster. 1 §.

Vilda bär, som växa å gård eller tomtplats eller i trädgård, park eller annan plantering, må ej plockas av annan än ägaren eller brukaren av den mark, varå de växa, eller den, som erhållit hans tillstånd därtill. Ej heller må mot förbud av ägaren eller brukaren vilda bär å annan mark plockas inom ett avstånd av trehundra meter från boningshus, som finnes å ägorna.

2 §.

I skog eller mark äge, så vitt ej annat följer av 1 § eller av vad här nedan i 3 eller 4 § stadgas, en var rätt att plocka vilt växande bär, där det kan ske utan skada å stängsel eller å växande skog eller annat, som finnes å marken.

3 §.

Vill ägare eller brukare av fast egendom själv tillgodogöra sig de bär, som växa å fastighetens ägor eller någon del av dessa, äge han hos Konungens befallningshavande i länet utverka förbud mot bärplockning av allmänheten å visst till gränserna angivet område, icke överstigande tjugo hektar. Förbud, varom nu sagts, må icke meddelas, med mindre det eller de ägoområden ansökningen avser äro genom hägnad skilda från angränsande mark; dock må, där ägare eller brukare av angränsande områden gemensamt söka förbud, sådant beviljas utan hinder därav att de icke hava hägnad sig emellan.

Å mark, som äges av kronan och som icke innehaves med stadgad åborätt eller hör till boställe eller är upplåten på arrende, å häradsallmänning samt å mark, som tillhör stad eller annan kommun, må icke av anledning, som nu sagts, bärplockning förbjudas.

4 §.

Är fara för handen, att uppväxande skogsplantor skulle genom bärplockning skadas, äge Konungens befallningshavande på ansökan av markens ägare eller av den, som fått avverkningsrätt till där växande skog åt sig upplåten, för bestämd tid, ej överstigande tio år, förbjuda allmänheten att plocka bär å visst till gränserna angivet, inhägnat område. Innan sådant förbud meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen eller myndighet, som må hava vård och tillsyn över skogen å sådan mark, som i 3 § andra stycket avses, avgiva yttrande, huruvida förbudet är ur skogsvårdssynpunkt påkallat.

5 §.

Ansökan om förbud mot bärplockning göres skriftligen och skall innehålla fullständig och tydlig uppgift om storlek, läge och gränser för det eller de områden ansökningen avser samt angiva, om och i vad mån dessa äro inhägnade.

Bifalles ansökningen, skall Konungens befallningshavandes beslut därom införas i en särskild förteckning, vari de områden, å vilka bärplockning förbjudits, upptagas ordnade efter deras belägenhet inom olika kommuner. Denna förteckning skall genom Konungens befallningshavandes försorg årligen införas i första numren för juni, juli, augusti och september månader av den eller de tidningar inom orten Konungens befallningshavande bestämmer; finnes det vara lämpligt, att skilda delar av förteckningen införas i olika tidningar, äge Konungens befallningshavande därom förordna.

Förbud mot bärplockning lände till efterrättelse, så snart kungörelse därom blivit en gång i tidning införd.

6 §.

Visas det, att å område, där bärplockning blivit enligt 3 § förbjuden, bären icke tillvaratagas, äge Konungens befallningshavande, efter hörande av fastighetens ägare eller brukare, återkalla förbudet, och må i ty fall nytt förbud enligt samma paragraf icke beviljas, innan fem år förflutit från det förras återkallande. Förbud, som meddelats enligt 4 §, må ock återkallas, där det finnes icke vidare vara ur skogsvårdssynpunkt behövligt.

När förbud återkallas eller den tid, för vilken förbud enligt 4 § meddelats, gått till ända, skall det område förbudet avsett uteslutas ur den i 5 § andra stycket omförmälda förteckning.

7 §.

Vad här ovan i 1 och 2 §§ är om bärplockning stadgat skall jämväl äga tillämpning i fråga om plockande av vilda blommor, örter eller svampar samt insamlande av tall- eller grankottar från marken eller från fällda träd eller vindfällen.

Konungens befallningshavande äge, när anledning därtill enligt 4 § förekommer, meddela förbud för allmänheten att tillvarataga sådana naturalster, som nu sagts, och gälle i fråga om dylikt förbud i tillämpliga delar vad i 5 och 6 §§ stadgat.

8 §.

Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna lag avses, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Utan hinder därav att beslutet överklagas skall detsamma lända till efterrättelse, intill dess annorlunda må varda bestämt.

---

Utkast till Lag om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § samt 24 kap. 3 och 4 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 2 § samt 24 kap. 3 och 4 §§ strafflagen skola erhålla följande lydelse:

20 kap. 2 §.

Den, som å skog eller mark, däri han ej äger del eller den han ej innehaver eller äger rätt att nyttja, olovligen fäller träd i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller, i sådant uppsåt, olovligen tager, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kottar, varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld förövat, där värdet går över femton riksdaler. Går det ej över femton riksdaler; vare lag som i 24 kap. sägs.

24 kap. 3 §.

Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller tager av där växande träd olovligen ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon nötter eller kottar; varde, evad han det bortfört eller ej, straffad för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes anses; och vare straffet böter, högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande: då må till straffarbete i högst ett år dömas.

Tager man olovligen å annans skog eller mark växande gräs eller torv eller ock vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget och berett är: straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Lag samma vare, där någon olovligen tager jord, ler, sand, grus, sten eller annat sådant från annans mark eller tång från annans strand.

Den, som utan lov plockar vilt växande bär å gård eller tomtplats eller i trädgård, park eller annan plantering eller, mot förbud av ägaren eller brukaren av den mark, där bären växa, plockar sådana inom ett avstånd av trehundra meter från boningshus eller ock överträder förbud mot bärplockning, som,, efter ty särskilt är stadgat, meddelats av Konungens befallningshavande, straffes med böter, där ej bären plockats för att omedelbart förtäras. Till samma straff vare den förfallen, som å mark, där sådant icke, efter ty nu sagts, är lovligt, plockar vilda blommor, örter eller svampar eller från marken eller från fällda träd eller vindfällen insamlar tall- eller grankottar, såvida sådant sker i syfte att avyttra vad sålunda plockats eller samlats.

---

Utkast till Lag om ändrad lydelse av 2 § 11 mom. i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 11 mom. i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

11:o) mål om avsöndring från fastighet under enskild äganderätt eller stadgad åborätt;

mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet;

mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag eller förening, mål om tillstånd till ägostyckning;

mål om undantag från tillämpningen av de med avseende å arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne gällande särskilda bestämmelser;

mål om naturminnesmärkens fredande;

mål om förbud för allmänheten att å visst område plocka bär eller tillvarataga andra naturalster.

---

P. M.

angående rätt till bärplockning och tillvaratagande av vissa andra naturalster.

Frågan om rätt till bärplockning å annans mark har under de senaste åren, huvudsakligen på grund av ökad efterfrågan å lingon och dessas därigenom stegrade handelsvärde, erhållit en förut icke anad praktisk betydelse. I saknad av uttryckliga lagbestämmelser i ämnet och då någon fullt stadgad, för hela landet gemensam rättsuppfattning icke utbildat sig, har på detta område uppkommit ett osäkerhetstillstånd, vilket givit anledning till misstämning och slitningar mellan den jordägande befolkningen och bärplockarne.

Härom vittnar redan en vid 1899 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, i vilken anfördes, att i allmänna rättsmedvetandet hos folket ej inginge behörig känsla av aktning för jordägarens äganderätt till de bär, som växa å hans skogs- och hagmarker, såsom lingon, blåbär m. fl. I forna tider, då dessa bär ej hade något större värde, hade den därav vållade skadan varit mindre kännbar, men numera, då exporten till främmande länder av skogsbär från sydliga och mellersta delarna av Sverige nått en så betydande omfattning, att på flera ställen ägarne av mindre och magrare hemmansdelar hade, om ej den huvudsakligaste, dock en ganska avsevärd del av sin inkomst genom försäljning av skogsbär, bleve det för jordägaren till verklig skada och förlust, om hans ägor på detta sätt skövlades av obehörigt folk. På grund härav föreslog motionären, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådana ändringar eller tillägg till strafflagen, att därigenom det i denna lag uttalade förbud mot olovligt tillägnande av t. ex. ollon och nötter jämväl komme att omfatta alla ute å marken växande vilda bär, såsom smultron, hallon, blåbär och lingon m. m.

I utlåtande (nr 12) över nämnda motion anförde lagutskottet, att enligt utskottets förmenande den enda påföljd, som kunde uppkomma av vilda bärs tillägnande å annans skog eller mark, vore skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordägaren, men att en dylik skadeersättningsskyldighet ej torde inträda i andra fall än då jordägaren genom utfärdande av förbud mot bärplockning å hans mark upphävt den presumtion om samtycke därtill, som eljest enligt den svenska rättsuppfattningen torde få anses föreligga. Vid sådant förhållande kunde utskottet ej förneka, att en jordägare, som å sin mark hade vilda bär växande i större mängd, kunde lida förlust därigenom, att andra tillägnade sig desamma, utan att lagstiftningen gåve honom något effektivt skydd mot det ingrepp i hans rätt, som ägde rum. Ty skadeersättningsskyldigheten vore, med hänsyn därtill att bärplockning å annans mark huvudsakligen idkades av barn och personer i ytterst svag ekonomisk ställning, i de flesta fall utan värde. Men utskottet kunde likväl ej tillstyrka motionärens förslag. Visserligen förekomme fall, då jordägaren borde anses hava ett beaktansvärt intresse av att själv ensam tillgodogöra sig de vilda bären å sin mark, men sådana fall hörde helt visst till undantagen. Inom vårt land med dess stora utsträckning och dess vidlyftiga utmarker vore tvärtom förhållandet i regeln det, att tillgodogörandet av de vilda bären i skog och mark icke för jordägaren hade någon nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen däremot kunde dylik bärplockning utgöra en avsevärd inkomstkälla. Att nu genom införande av straffbestämmelser stadga ett allmänt förbud mot att plocka vilda bär å annans mark skulle därför kännbart drabba den fattiga befolkningen, som därigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehövlig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordägareintresse genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt skulle därjämte det ifrågasatta förbudet kunna medföra en beaktansvärd förlust, i ty att de vilda bären skulle därefter å de flesta ställen antingen alldeles icke eller åtminstone i väsentligt mindre utsträckning än nu skedde tillvaratagas. – Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna.

Vid 1908 års riksdag väcktes två motioner i ämnet. Den ena var av huvudsakligen samma innehåll som den motion, för vilken nyss redogjorts, ehuru det ifrågasattes, att lagändringen skulle avse allenast södra och mellersta delarna av riket. I den andra motionen framhölls den stora betydelse lingonplockningen hade särskilt för de personer i svag ekonomisk ställning, vilka börjat småbruk å s. k. egna hem. För småbrukaren, som ville tillgodogöra sig de å lägenhetens skog växande, värdefulla bären men ofta häri hindrades av främmande personer, vilka toge bären redan innan de mognat, framstode det som en oegentlighet, att han ej åtnjöte skydd för lingonskörden men däremot för vissa andra i 24 kap. strafflagen angivna naturprodukter av ringa värde. Motionären hemställde därför, att i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhållas om föranstaltande av utredning på vad sätt, i vilket omfång och på vilka villkor en lag till skydd för skörden av lingon och andra skogsbär kunde åvägabringas.

Lagutskottet yttrade nu (i utlåtande nr 5) i fråga om innehållet av gällande rätt, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att å hans skog och mark tillgodogöra sig vilda bär, ehuru visserligen den, som å annans mark plockade bär, måste iakttaga all möjlig hänsyn till ägarens intressen och bleve ansvarig för all den skada, som han vid bärplockningen kunde tillfoga ägaren. Men själva förlusten av bären berättigade ej ägaren till skadeersättning. Att jordägarens skyddande mot andras bärplockning å hans mark skulle vara av särskild vikt för innehavare av s. k. egna hem, kunde utskottet icke erkänna, då det säkerligen endast vore i undantagsfall, som till dessa hörde så stora områden, att bärplockning å desamma kunde hava något inflytande på ägarens ekonomi. Ett förbud att plocka vilda bär å annans mark skulle däremot i många fall synnerligen kännbart drabba just dessa egnahemsinnehavare. Utskottet avstyrkte därför motionerna, vilka ock av riksdagen avslogos.

Lagberedningen, som år 1909 avlämnade tredje och sista delen av sitt förslag till ny jordabalk, har däri jämväl ägnat uppmärksamhet åt frågan om jordägarens rätt till vilda bär och svamp. 1 kap. i beredningens förslag, som handlar om fast egendom och närmast motsvarar lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra, innehåller i 5 § följande bestämmelse: »Vilt växande bär och svamp äge en var taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård, ej heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd därifrån av trehundra meter.» I anslutning till denna bestämmelse skulle enligt lagberedningens förslag till 24 kap. 3 § strafflagen fogas ett tillägg, varigenom överträdelse av nämnda förbud belades med bötesansvar.

I motiven till det föreslagna stadgandet yttrar lagberedningen bland annat: »Den rättsliga makt jordäganderätten innebär sträcker sig icke till ett ovillkorligt, endast av ägarens vilja begränsat herradöme över dess föremål. Given som den är av rättsordningen, är denna makt underkastad den begränsning rättsordningen kräver. En sådan begränsning i friheten att disponera över landets jord kräves av hänsyn till allmänt väl; de särskilda fastigheterna bilda tillsammans det land, där folket skall leva sitt liv, och det kan icke lämnas i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord, att det helas väl äventyras.

Oberoende av alla uttryckliga lagbud står den i varje sund rättsordning inneboende grundsats, att rätten icke är endast en formell makt utan en omklädnad för ett intresse, vilket av rättsordningen erkännes såsom berättigat, ett medel att skydda och främja detta intresse. Saknas varje möjligt sådant intresse, bör icke den formella rätten få ställa sig hindrande för andra intressen.

De alster naturen själv frambringar inom en fastighets område äro, på sätt i 2 § är utsagt, så länge de äro förbundna med fastigheten tillbehör till denna och underkastade jordägarens äganderätt. Men icke heller i detta hänseende saknar nyss angivna synpunkt tillämpning. Fastigheten bildar icke ett rättsligt avstängt område, inom vilket en främmande icke får träda och vars naturalster han icke får röra; endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmas, är det otillåtet. Att utan lov taga väg över »tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas», är belagt med straffpåföljd (24 kap. 11 § strafflagen), men eljest är beträdande av annans mark icke någon förment. Och i fråga om naturalster giver strafflagen skydd endast mot olovligt tillägnande av vissa sådana (24 kap. 3 och 4 §§); bland dessa förekomma icke vilt växande blommor, örter, bär eller svamp. Utan tvivel vilar denna strafflagens tystnad på antagandet, att dylika naturalster icke representera något egentligt värde och att det därför bör stå en var öppet att göra sig dem tillgodo. I fråga om vilda blomster och örter är antagandet allt fortfarande i huvudsak riktigt; ett förbud mot tillägnande är här endast undantagsvis berättigat, och då icke av hänsyn till jordägarens rätt utan till skydd mot ödeläggande av naturens egendomligare eller sällsyntare företeelser. Annorlunda förhåller det sig med de vilda bären. Lättade kommunikationer och därmed ökad möjlighet för en lönande avsättning hava åt vissa av de vilda bären, särskilt lingonen, givit ett värde, som man vid tiden för strafflagens tillkomst icke kunde ana. Frågan om jordägarens rätt med avseende å dessa naturalster har därför under senare tid blivit föremål för livligt meningsutbyte.

Då med avseende å den betydelse frågan om de vilda bärens tillgodogörande numera vunnit bestämmelse i ämnet ansetts icke böra saknas i jordabalken, har beredningen sökt förskaffa sig upplysning från olika delar av landet angående den rättsuppfattning, som för närvarande gör sig gällande i frågan. Den sålunda åstadkomna utredningen synes giva vid handen, att den uppfattning, som tillägger en var rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster, kan sägas vara den rådande i vårt land. I de delar av landet, där utmarkerna upptaga stora vidder, är denna uppfattning så gott som enstämmig, men i tätare bebyggda orter synes under senare tid den åskådning hava vunnit insteg bland jordägarna, att de äga förbjuda bärplockning på sin mark.

Att omförmälda, såsom sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle utan vidare lagfästas, har icke synts beredningen vara riktigt. Såsom ovan antytts, har denna uppfattning hämtat sitt berättigande från förhållanden, vilka icke vidare i allmänhet äro för handen. De vilda bären hava erhållit ett värde, som förr var okänt, och om numera jordägaren vill avhålla andra från att tillägna sig dem på hans mark, är detta icke utslag av en ogenhet, som icke bör tålas, utan av en i och för sig naturlig önskan att göra sig till godo en ekonomiskt avsevärd avkastning av fastigheten. Och från nationalekonomisk synpunkt torde det vara att antaga, att genom hävdande av jordägarens rätt en väl ordnad export snarare skulle befordras än genom att lämna hela skörden av bär till skövling av den förstkommande.

Å andra sidan har beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären åt jordägaren. Att tillerkänna jordägaren en sådan rätt vore så mycket mindre lämpligt, som detta i stort sett komme att ske till förfång för den fattigare delen av befolkningen. Å de stora vidderna, där bären förekomma i överflödande ymnighet, får jordägaren finna sig i att dela med andra landets inbyggare. Däremot synes det icke obilligt, vare sig att visst område intill hans hemvist lämnas också i detta hänseende fridlyst för närgångenheten eller att honom medgives rätt att förbehålla sig ett visst mindre område, där han är närmast att skörda och där han icke behöver befara att bliva förekommen av andra. Och det är visserligen icke någon undantagslös regel, att jordägaren är den rike, den, som tager bären, den fattige; enligt vad erfarenheten giver vid handen inträffar också det motsatta.

På nu antydda uppfattning av de stridiga intressenas ömsesidiga berättigande grundas den bestämmelse, som i förevarande paragraf meddelas. Å själva tomtplatsen med därtill hörande trädgård eller park är det icke främmande medgivet att utan ägarens tillåtelse plocka bär. Därförutom bör det vara jordägaren öppet att genom förbud, som antingen för särskilt fall meddelas eller genom anslag eller annorledes kungöres, utesluta andra från bärplockning inom ett visst område intill gården. Huru stort detta område bör tilltagas, är naturligtvis vanskligt att bestämma. Beredningen har ansett ett avstånd av 300 meter från det ovillkorligt fridlysta området kunna vara lämpligt. Där gården är så belägen, att detta mått kan i alla riktningar fullt uttagas, skulle ett område av omkring 27 hektar kunna sålunda förbehållas jordägaren. I de flesta fall torde därigenom vara beredd möjlighet för småbrukare och andra innehavare av mindre lägenheter, för vilka det kan vara av särskild betydelse att skydda bärskörden å egen mark, att bereda sig sådant skydd. Finnas å fastigheten torp eller andra särskilda lägenheter, bör för en var av dessa förbud kunna meddelas av den, som där företräder jordägaren. Ju tätare en trakt är bebyggd, desto mindre omfattande bliva sålunda de områden, som överlämnas åt den fria bärplockningen. Bestämmelsen kommer på detta sätt att naturligt anpassa sig efter förhållandena i olika delar av landet.

Ehuru det ligger i sakens natur, att rätten till bärplockning å annans mark icke medför rätt att därvid opåtalt göra skada, har det synts lämpligt att erinra därom i detta sammanhang. Till skydd mot skada å skogsplantor eller andra ömtåligare växter lärer det icke vara jordägaren betaget att av exekutiv myndighet utverka förbud mot beträdande av visst område.

Vad sålunda anförts gäller närmast de vilda bären. Då i senare tid insamlandet av ätlig svamp erhållit en viss betydelse och vad som sagts om bären väsentligen äger tillämpning jämväl i fråga om dessa naturalster, hava båda underkastats samma lagbestämmelse. I fråga om vilda blommor och örter har det däremot icke funnits nödigt att genom uttryckligt lagbud hävda friheten att plocka dem eller att däri från synpunkten av jordägarens rätt göra någon som helst inskränkning.

Av de i denna paragraf givna bestämmelser lärer otvetydigt följa, att ett obehörigt tillägnande av vilda bär eller svamp medför skyldighet att ersätta jordägaren den förlust han därigenom lidit. Då emellertid denna ersättningsskyldighet i de flesta fall skulle bliva betydelselös, har beredningen ansett ett effektivt skydd för den jordägaren i förevarande hänseende förbehållna rätt böra beredas genom att i 24 kap. 3 § strafflagen stadga bötesansvar för obehörigt ingrepp i denna rätt.»

Angående den utländska lagstiftningens ståndpunkt i fråga om rätten till bärplockning yttrar beredningen:

»I främmande rätt saknas i allmänhet lagbud i ämnet, och lärer därför få antagas, att jämväl de vilda bären äro föremål för jordägarens uteslutande rätt. Undantag bilda Finland, Norge och Schweiz.

I Finland synes råda den rättsuppfattning, att plockande av vilda bär på annans mark är en var tillåtet. Vid tillkomsten av Finlands nu gällande strafflag (av 1889) väcktes inom det utskott, som behandlade det för lantdagen framlagda förslaget, fråga, huruvida ej svampar, bär och lav borde upptagas bland föremålen för straffbar åverkan. Det framhölls visserligen, att den fattigare befolkningen ej borde betagas möjligheten att genom plockning och försäljning av bär från annans ägor förskaffa sig någon inkomst, men utskottet ansåg denna synpunkt så mycket hellre böra vika för äganderättens helgd, som dylik försäljning i vissa delar av landet även av jordägaren idkades såsom en vinstgivande näring. Det tillägg till straffbestämmelserna angående åverkan utskottet av sådan anledning föreslog blev emellertid icke antaget av lantdagen, där två stånd stannade mot två.

1842 års norska strafflag stadgade uttryckligen straffrihet för den, som på oinhägnat område plockar vida bär eller blommor; undantag gällde endast beträffande hjortron i de tre nordligaste amten. Anledningen till den sålunda bestämda straffriheten synes hava varit, att man antog en var äga rätt att tillägna sig dylika naturalster. Bestämmelsen upptogs i den nya norska strafflagen (av 1902) utan saklig ändring och utsträcktes därvid att avse jämväl vilt växande svamp. Vid lagförslagets behandling höjdes dock i såväl odelstinget som lagtinget röster för tillgodoseende i högre grad av jordägareintresset. Att yrkandena i denna riktning ej ledde till någon ändring i vad dittills gällt, torde väsentligen hava berott därav, att man ansåg frågan böra komma till avgörande icke vid strafflagsrevisionen utan i samband med förestående reformer i den norska landborätten.

Den för Schweiz under år 1907 utfärdade civillagen innehåller stadgande om rätt för en var att tillägna sig vilt växande bär, svamp och dylikt. Rättigheten gäller skog och betesmark och är begränsad dels till den omfattning, som i var särskild ort är övlig, dels ock så att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda planteringar eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättighetens utövande.»

Vid 1913 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner dels om sådan ändring i 24 kap. 3 § strafflagen att i detta lagrum stadgad straffbestämmelse för åverkan komme att omfatta jämväl olovligt tagande av skogsbär, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag om inskränkning i rätten att plocka skogsbär å annans mark.

Till stöd för förstnämnda förslag anfördes, bland annat: »Som en följd av bättre kommunikationer och ökad avsättning icke minst utomlands hava skogsbären erhållit ett avsevärt ökat värde. Ifrån att förut hava varit så gott som värdelösa och endast en produkt avsedd för det egna hushållet, hava lingonen, numera benämnda »skogens röda guld», lämnat synnerligen goda inkomster. Som exempel kan framhållas, att i norra Skåne, i den synnerligen karga Göingebygden, finnas relativt små jordbrukslägenheter, till och med förvärvade med tillhjälp av statens egnahemslån, där lingonskörden under goda lingonår kan representera ett värde av 500 kronor eller däröver. Att insamlandet och tillgodogörandet av denna bärskörd, vanligen med tillhjälp av hustru och barn, spelar en stor roll i ekonomiskt hänseende, är tydligt. Det är en olycka, när skörden slår fel eller skadas av ogynnsam väderlek under bärgningstiden, men det kan vara en lika stor eller ännu större sådan, när, såsom icke så sällan sker, bärskörden går förlorad, när kraftiga män från avlägsna bygder med hot om misshandel kör bort ägaren eller hans hustru och barn från den mark familjen mången gång genom umbäranden förvärvat.

Innan denna viktiga fråga från olika sidor upptages till behandling, vill jag med några ord beröra vad som fäst min uppmärksamhet vid densamma.

Under flera år har genom tidningsnotiser och genom hörsägner ett allmänt missnöje bland den talrika småbrukarbefolkningen i Kristianstads läns norra och synnerligen karga del kommit till synes. Notiserna hava meddelat, hurusom än den ene, än den andre mindre jordbrukarens rätt till de bär, som växa å hans mark, blivit bestridd, framförallt sedan så kallade bärplockningsmaskiner kommit i bruk. Ett sjuttiotal mindre jordbrukare hade i december månad 1912 sammankallat sina yrkesbröder till ett möte i Hässleholm, och till detta möte hade en stor skara jordägare från området kommit tillstädes. Vid mötet gingo indignationens vågor höga, och en mängd upprörande exempel på det rättslöshetstillstånd, som är rådande i bygderna, omtalades. Vid samma tillfälle enade sig samtliga de närvarande att antaga en resolution. De närvarande tillsatte en kommitté, som fick i uppdrag att vidtaga de åtgärder, som äro möjliga för att rikta riksdagens och regeringens uppmärksamhet på saken. Den tillsatta kommittén utsände ett antal petitionslistor, vilka sedermera skulle tillställas regeringen. Dessa listor, spridda inom områden av länet, där lingonväxt förekommer, hava samlat 3,626 underskrifter. Av undertecknarna äro 3,023 jordbrukare med en areal av högst 12 hektar odlad jord.

Om vi nu närmare söka skärskåda det ärende, som vid förutnämnda sammanträde avhandlades och som jag härmed vill i alla dessa mindre jordbrukares namn framlägga för riksdagen, framställer sig osökt den frågan: »Vem äger skogsbären?» Den, som utan biavsikter vill i enlighet med sin innersta övertygelse svara härpå, kan icke giva mer än ett svar, och det är, att den, som äger eller med brukanderätt innehar jorden, äger bären. Jag vill allra först fastslå detta såsom en oomstridd utgångspunkt.

Vem bör i främsta hand äga rätt att tillgodogöra sig bären? Om vi hava svarat ja på den första frågan, måste svaret på denna fråga bli detsamma som på den förra, nämligen ägaren eller den, som med brukanderätt innehar jorden.

Men, säger man, denna fråga är icke blott en äganderätts- utan även en lämplighetsfråga, då bären och deras tillgodogörande spelar en stor roll i nationalekonomiskt hänseende, ty om icke bären tillgodogöras utan få ruttna ned, så är detta en förlust för landet.

En annan säger, att det är oriktigt att förmena den fattigare delen av befolkningen att plocka bär och därigenom bereda sig en inkomst, som torde vara välbehövlig.

Vad den nationalekonomiska sidan av saken beträffar, kan man utan att göra sig skyldig till något misstag våga säga, att även nationalekonomiskt sett behöva åtgärder vidtagas för att få en ändring till stånd. Tiden för bär- eller lingonskörden är något, som ängsligt avvaktas icke blott av ägaren till bären utan även av bygdens folk i övrigt. Ägaren går i ängslan och undran, om han får ha sina bär i fred, och bygdens fattiga folk fruktar liksom han främmande inkräktare, som rustade med bärplockningsmaskiner och vad som ytterligare behöves begiva sig i väg till lingonmarkerna. Den, som vill hava något med av bärskörden, har ej tid att avvakta bärens mognad utan söker riva till sig det mesta möjliga redan då bären äro halvmogna eller ännu tidigare, och något rationellt tillgodogörande blir det i allmänhet ej tal om. Man söker att insamla det mesta möjliga, därvid nedtrampande och förstörande vad som under första rusningen efter det mesta möjliga anses vara mindrevärdigt, väl vetande, att man måste plocka i dag, ty det är mycket osäkert, om samma tillfälle yppar sig i morgon. Man skulle närmast våga karakterisera tillvägagångssättet som ett röveri eller ett ängsligt undanskaffande av ägodelarna, när rövare eller en övermäktig fiende äro i antågande.

Detta system, som för varje år blir allt vanligare, är nationalekonomiskt sett fullständigt felaktigt. Här, liksom överallt, där styrkan är högsta rätten, där planmässighet vid tillgodogörandet är utesluten, måste det ekonomiska resultatet bli otillfredsställande, bortsett från vem som skall omsätta varan i penningar.

I samband härmed bör nämnas, att bärplockningsmaskinerna, förda av ovarsamma händer och med en »amerikansk arbetsintensitet», icke blott tar skörden för året utan ödelägger återväxten för ett eller flera kommande år. Förd av varsamma och för den framtida avkastningen intresserade händer, torde så ödesdigra resultat ej bli följden.

Med det förestående tror jag mig hava visat, att det nuvarande tillståndet är allt annat än nationalekonomiskt riktigt. Med det värde, som skogsbären nu hava, behöver man ej heller befara, att skörden härav skall ruttna ned. Genom ordnade förhållanden skulle inkomsten i hög grad stegras och återväxten tryggas.

Beträffande bärfrågan och den fattigare befolkningen råder nog i allmänhet en lika felaktig uppfattning. Om vi utgå ifrån att underhållet av de fattiga åligger samhället och att det system, som förr varit rådande, att den fattige skulle skaffa sig uppehälle genom att bettlande gå från dörr till dörr, nu tillhör en svunnen tid, så vågar jag påstå, att samma behjärtansvärda synpunkt kan läggas på bärfrågan. Skola dessa fattiga hänvisas till att så gott sig göra låter genom att bortplocka bären från deras rätta ägare skaffa sig livsuppehälle, så begår man en orättvisa mot både den fattige och ägaren av bärmarken.

Det är varje människas plikt att sig redligen försörja, men det är samhällets oavvisliga plikt att taga hand om dem, som av en eller annan anledning sakna förmåga härtill. Vill man göra den uppfattningen gällande, att de böra begiva sig till skogsbygden för att plocka bär, vilket icke så sällan förekommer, så ålägger man skogsbygdens befolkning en fattigvårdstunga, som ej hör hemma därstädes.

Nu torde förhållandet i allmänhet vara sådant, att ingen jordägare, som har bär, nekar sina mindre bemedlade närboende att plocka sådana, om man begär att få göra detta. Ute i bygderna, där kampen för tillvaron kan vara nog så hård, finnes mera av medkänsla mot fattiga medmänniskor än man tror. Det är icke mot dessa, som dock taga någon hänsyn till bärens ägare, man torde behöva lagstifta, utan det är mot längre bort boende, friska, arbetsföra, snikna personer man bör skydda ägarne. Småbrukare, mindre bemedlade personer, med stora skulder och stora familjer se sina bär bortrövade av vilt främmande personer, och småtorpare och lägenhetsinnehavare, som, om dessa inkräktare icke infunnit sig, måhända skulle fått skörda jämsides med ägaren, förlora i lika hög grad som denne. Därför är det icke bygdens folk, som torde skadas av det skydd som är nödvändigt, ty emellan dessa »ger den ena tjänsten den andra».

I norra Skåne är det icke ovanligt, att ägaren bortarrenderar lingonskörden för ett överenskommet arrende, och både ägaren och »arrendatorn» äro belåtna därmed. Det skulle kunna anföras exempel, att arrendatorn med tårar i ögonen och sorg och missräkning i hjärtat sett den av honom för en rimlig avgift köpta skörden bortrövad.

Så ställer sig frågan för den mindre jordbrukaren och för skogsbygdens befolkning i allmänhet. Jag är övertygad om att, därest icke andra än mindre jordbrukare funnes, skulle riksdagen icke tveka att giva det skydd, som kräves. Men nu finnes icke blott sådana utan även större jordbrukare, och det är mot dessa misstron reser sig. Deras oginhet, deras bristande intresse för de mindre bemedlade är det man torde vilja åberopa i detta fall. Till detta vill jag i första hand anmärka, att de större jordbrukarne som regel äro varken så ogina eller så otillgängliga, som man vill göra gällande. Att undantag kan finnas, och detta bland både större och mindre, bekräftar blott regeln. I vanliga fall torde det vara så, att den större jordbrukaren är angelägen om att bibehålla det goda förhållandet med sina underhavande, sina torpare och arbetare, och skulle ett motsatt förhållande förekomma, så är detta mera undantag än regel. För övrigt torde redan nu dylika personer, därest de förekomma, hava medel i sin hand att hålla lingonplockande från sina marker. Den, som har större arealer, har i allmänhet bevakande personal, som nog torde sörja för att övergrepp ej få förekomma. Därtill kommer, att skogsvården å större egendomar i allmänhet torde vara sådan, att någon större bärskörd ej förekommer. Skulle någon avsevärd mängd skogsbär förekomma å en dylik större egendom, kan man vara övertygad om att ägaren skall, för att bereda sig den inkomst som kan erhållas, arrendera ut bärskörden till någon eller några personer, som trots arrendet kunna skaffa sig fullt så goda inkomster därav. Vinsten för den enskilde liksom för det allmänna torde följaktligen icke i något fall bli mindre, men ordning, reda och ett bättre tillvaratagande bli följden. Ordnade förhållanden ha ännu aldrig varit till skada varken för den enskilde eller för det allmänna.

Till nu nämnda förhållanden komma andra, som närmare omförmälas i den förut åberopade resolutionen, nämligen skogskulturfrågan och stängselfrågan. Skogsplantorna trampas ned och stängsel nedrivas, ett förhållande, som åstadkommer förlust, otrevnad och skada.

En lagändring eller kanske rättare ett förtydligande av gällande lag är det enda, som erfordras, då analoga bestämmelser förekomma beträffande andra skogsmarkens alster. I strafflagens 24 kap. och 3 § uppräknas nämligen växande gräs, torv, växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter såsom skyddade för åverkan, och i denna paragraf bör med samma eller ännu större rätt ordet skogsbär inflyta.

Därest av rent praktiska hänsyn någon ändring skulle vara behövlig för Norrland, torde sådana kunna inflyta i de särskilt för denna del av landet upprättade lagarne.»

I de motioner, vilka utmynnade i hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning av frågan, anfördes: »Det är ju ofta så, att gamla lagar och sedvänjor, som i gången tid befunnits fullt lämpliga, i nyare tid med andra förhållanden icke längre äro tillfredsställande. Detta torde man i högsta mån kunna säga om lagar och förhållanden, som röra skydd för jordens alster. Så har det ansetts riktigt att för jordens ägare tillvarataga främsta rätten till “växande gräs, torv eller av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter”, det vill säga sådant, som för jordägaren hade och ännu har ekonomiskt värde, men när det t. ex. gällde skogsbär, rönte dessa icke alls något skydd. Vem som helst finge tillägna sig dem, och det är liksom inväxt i folkmedvetandet, att skogsbär äro allmän egendom och icke jordägarens. Som dessa bär förr icke heller hade något egentligt handelsvärde, utan tillvaratogos nästan endast till husbehov, väckte detta förhållande ingen vidare uppmärksamhet. Nu däremot, sedan skogsbären och i synnerhet lingonen blivit en mycket begärlig handelsvara och i följd därav en värdefull inkomstkälla, synnerligen för den mindre jordbrukaren, har förhållandet blivit ett helt annat. Egnahemsägaren och brukaren av den lilla jordarealen med de små inkomstkällorna från det ofta skuldtyngda lilla jordbruket finner det högst egendomligt och orättvist, att lagar och sedvänjor skola vara sådana, att andra personer, som ofta äro i ekonomiskt avseende bättre lottade än de, kunna under sken av lag och rätt, utan att ens be om lov, tillägna sig deras egendom, ja till och med hota jordägaren, om han söker att göra sin bättre rätt gällande. Därtill kommer, att dessa bärplockare ofta genom slarv och självsvåld trampa ner tillväxande skog, riva ned stängslen, ställa grindarna öppna och sålunda göra skada och ofred för jordägaren. Dessutom är det så, att dessa rovplockare oftast genom tävlan i att komma först riva till sig bären i omoget tillstånd och sålunda dels skada återväxten, dels även prestera en sämre kvalité till skada för varans värde och anseende på marknaden.

Dessa förhållanden tillsammans hava gjort, att en riktig storm har uppstått ibland de många småbrukarna i nordliga Skåne och sydliga Småland och Halland, vilken resulterat i ett större möte i Hässleholm, besökt av flera hundra småbrukare, där frågan livligt dryftades, resolution antogs och petitioner uppsattes att tillställas ortens representanter i riksdagens båda kamrar.

Vid första påseendet kan ju tyckas, som om riktigast vore att strängt hävda äganderätten i denna del och att målet lättast skulle vinnas genom att i strafflagens 24 kap. 3 § införa även ordet skogsbär, eller åtminstone lingon, och att liknande bestämmelse även finge inflyta i den nya jordabalken. Men med hänsyn till de olika lokala förhållandena i vårt vidsträckta land samt att å större jordkomplexer, ägda av hårda och ogina personer, förbudet kanske skulle föranleda, att många skogsbär finge ruttna ned till förlust för både land och folk, anse vi icke, att en sådan lagstiftning, som åsyftar generell äganderätt i denna del, skulle vara lycklig. Den i förslaget till ny jordabalk, troligen därför, att frågan flere gånger varit före i riksdagen, välvilligt föreslagna bestämmelsen: “tager någon olovligen vilt växande bär eller svamp å annans tomtplats eller i hans trädgård eller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd därifrån av trehundra meter; straffas med böter”, är icke tillfyllestgörande, emedan sällan någon bärväxt förekommer å dessa områden utan i stället å avlägsna skogstrakter. Vi ha däremot tänkt oss ett par andra vägar, som var för sig eller tillsammans skulle kunna leda till åsyftade målet. Den ena vore att liksom vid tillämpning av lagen av den 28 juni 1907 § 1 mom. 1 och 2 om bredden på hjulringar låta de olika landstingen besluta i denna sak var för sig, den andra, att varje jordägare finge rätt att vid vite fridlysa en viss areal, t. ex. högst 20 à 40 hektar, varå ingen bärplockning av obehörig finge ske, vilket område då av jordägaren på något sätt skulle inhägnas. Kontrollen över detta skulle lätt och billigt nog kunna skötas av respektive kommunalnämnder. Genom dessa förslag skulle vinnas både skydd för småbrukarens egendom, skogsbären, och även möjlighet hållas öppen för fattigt folk att å de större vidderna tillvarataga de skogsbär, som kanske annars skulle gå förlorade.»

Lagutskottet, som företog motionerna till behandling i ett sammanhang, hemställde, att den i förstnämnda motioner föreslagna ändringen av 24 kap. 3 § strafflagen icke måtte av riksdagen bifalls, men att i anledning av sistnämnda motioner riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning ägare och innehavare av jord må kunna beredas skydd mot tillägnande av å deras mark växande vilda bär, samt därefter för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Denna hemställan bifölls efter livlig debatt i båda kamrarna, i andra kammaren dock först efter votering med 92 röster mot 86, som avgåvos för avslag.

Till stöd för sin berörda hemställan hade lagutskottet huvudsakligen anfört följande: »Sedan nu förevarande fråga senast förelåg till riksdagens behandling, har densamma otvivelaktigt inträtt i ett väsentligt förändrat läge. Under det att ännu för icke lång tid tillbaka med full sanning kunde sägas, att tillgodogörande av de vilda bären för jordägaren i stort sett saknade egentlig betydelse och ej heller i någon vidare omfattning ägde rum, har erfarenheten från den senaste tiden allt klarare ådagalagt, att förhållandena i detta hänseende numera äro helt andra. Uppmärksamheten har i högre grad än förr riktats på skogsbärens, särskilt lingonens värde, och den ökade användning dessa bär funnit både inom och utom landet har åt försäljare av desamma berett en avsevärd och inkomstbringande marknad. Avsättningen har från vissa delar av landet blivit alltmera betydande, och av åtskilliga tecken att döma kan densamma förväntas bliva ytterligare ökad. Frågan äger sålunda icke allenast en vida större betydelse än förr ur den enskilda hushållningens synpunkt, utan den har därjämte erhållit en ganska vittgående nationalekonomisk innebörd. Redan på denna grund torde densamma vara förtjänt av statsmakternas allvarliga beaktande.

I vårt land har den rådande uppfattningen förr tämligen enstämmigt varit den, att de vilt växande bären utgjorde sådana naturalster, vilka envar ägde att tillgodogöra sig. Den av lagberedningen åstadkomna utredningen och än mer de nu föreliggande motionerna samt däri åberopade uttalanden och petitioner utvisa emellertid nogsamt, att nämnda uppfattning, åtminstone i de sydligare delarna av landet, där skogsbären tilläggas ett jämförelsevis högre värde, är på väg att förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens anspråk på att skogsbären tillkomma honom i likhet med andra alster av hans jord, samt att han fördenskull bör äga att utan intrång av andra tillgodogöra sig desamma. Gentemot detta jordägarens intresse ställer sig den hittills härskande uppfattningen allt mer och mer såsom en motsats. Denna motsättning i intressen har blivit skärpt i samma mån som tillgodogörandet och försäljningen av skogsbären blivit ett betydelsefullt och lönande förvärv. Särskilt sedan sammanslutningar bildats för export av lingon och jämväl enskilda företagare börjat i stor skala uppköpa skogsbär, har bärplockningen för ett stort antal personer givit en god och jämförelsevis lätt förvärvad inkomst. För de jordägare, vilka själva vilja tillgodogöra sig bären å sin mark, hava härigenom uppstått allvarliga hinder och svårigheter att göra detta, så mycket mera, som de själva vid tiden för bärplockningen äro sysselsatta med sädesskördens inbärgande och därför lätt bliva i fråga om bärskörden förekomna av andra. Särskilt torde detta gälla en stor del smärre jordägare, för vilka bär- och i all synnerhet lingonskörden representerar ett jämförelsevis större värde. Härtill kommer, att genom det sätt, varpå bärplockningen mången gång bedrives, obehag och skada av olika slag förorsakas. De uttalanden, som bifogats motionerna, bära nogsamt vittne härom, och även eljest har från skida delar av landet försports klagan häröver. Ej minst har denna klagan riktat sig emot den åverkan, som vid bärplockning av nu antydda slag mången gång övas på skogen, och den fara, som särskilt uppstår för skogssådd eller skogsplantering, som verkställts å marker, där skogsbär finnas.

Vid nyss antydda förhållanden ligger det nära, att en stark misstämning kan uppkomma mellan å ena sidan jordägarne eller jordinnehavarne och å andra sidan dem, som vilja plocka bären å deras ägor samt därvid allenast förmena sig vara i sin goda rätt. Konkurrensen om bären antager former, vilka icke kunna anses förenliga med god ordning. Förhållandena kunna, såsom en del av de anförda exemplen giva vid handen, bliva hart när olidliga. – Det må slutligen ej heller förbises, att denna konkurrens framkallar en tävlan att först eller i största mängd komma åt bären, vilken kan verka förstörande för ett rätt ekonomiskt tillgodogörande av denna inkomstkälla.

Utskottet har genom vad sålunda anförts funnit det ådagalagt, att denna frågas ordnande på lagstiftningens väg är en angelägenhet av obestridlig vikt, för vilket riksdagen ej bör underlåta att nu påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Vid övervägande av de åtgärder, som härvid böra ifrågakomma, har utskottet icke ansett sig kunna förorda en omedelbar ändring i strafflagens 24 kap. Det torde till en början vara omöjligt att utan vidare införa ett straffskydd mot tagande å annans mark av skogsbär i allmänhet; detta skulle utan tvivel komma i alltför stark strid mot den ännu gällande uppfattningen om det lovliga i att tillgodogöra sig särskilt vissa slag av dylika bär. För stora delar av vårt land skulle dessutom en dylik straffbestämmelse visa sig hart när omöjlig att genomföra och, om den det kunde, verka stor och väsentlig skada. Tvivelaktigt kan väl ock vara, vilka bär såsom fallande under beteckningen »skogsbär» skulle vara inbegripna under ett dylikt straffskydd. Men för övrigt synes utskottet frågan icke kunna lösas allenast genom införande av en straffbestämmelse. På sätt lagberedningen i sitt ovan återgivna uttalande framhållit, torde grundvalen för en lagstiftning i detta ämne böra utgöras av civilrättsliga lagbud, till vilka därefter för beredande av erforderlig effektivitet en straffbestämmelse kunde anknytas.

Det av lagberedningen utarbetade förslaget torde emellertid, även om vad som föreslagits under vissa förhållanden kunde vara lämpligt, icke, med den utveckling förhållandena tagit, vara ägnat att för ägare eller innehavare av marker, där skogsbär växa, medföra det skydd mot ett obehörigt borttagande av dessa bär, vartill de kunna vara berättigade. Mycket ofta torde dessa marker, även å egendomar av mindre omfattning, vara belägna så långt från själva gården, att ett fridlyst område av den omfattning lagberedningen föreslår icke skulle i detta hänseende vara av någon större betydelse. Huruvida en rätt bör stadgas för jordägarna att utan avseende på belägenheten för bärplockning av allmänheten fridlysa visst område å sin egendom, lärer bliva föremål för undersökning. Likaså lärer vid undersökningen böra övervägas, huruvida åt lokala myndigheter må kunna uppdragas att för vissa orter efter förefallande behov, inom i lagen medgivna gränser, meddela bestämmelser.

Överhuvudtaget är det icke möjligt att i frågans nuvarande läge angiva det eller de sätt för dess lösning, som framför andra böra sökas, utan lärer detta kunna framgå först efter omsorgsfull prövning såväl av de förslag, som redan föreligga, som av de uppslag, vartill den senaste tidens erfarenhet kan föranleda.

Vad som vid en dylik lösning särskilt framträder såsom förorsakande svårigheter äro de högst olikartade förhållandena, som i detta hänseende råda inom skilda landsdelar. Under det att behovet av en lagstiftning i detta ämne i södra och mellersta delarna av vårt land gjort sig mer eller mindre starkt gällande, torde för de nordligare trakterna, i all synnerhet de tre nordligaste länen, ett motsvarande behov knappast förefinnas. Men även i övriga delar av landet lära förhållandena vara ganska olika på olika orter. Härtill måste uppenbarligen vid den undersökning, som anordnas, tagas nödig hänsyn, så att den blivande lagstiftningen bliver anpassad efter olika trakters olika förhållanden och behov samt icke på något håll sträckes längre, än nödvändigheten kräver.

Enligt utskottets mening bör nämligen såsom ett allmänt önskemål uppställas, att lagstiftningen – på samma gång den söker åt jordägaren bevara den rätt att tillgodogöra sig de å hans mark växande skogsbären, som skäligen böra anses tillkomma honom, och avlägsna de olägenheter den nuvarande obegränsade friheten i förevarande hänseende visat sig medföra – måtte, allt framgent, särskilt med hänsyn till den fattigare befolkninigens behov, där det kan medgivas utan större förfång för jordägaren, bibehålla den möjlighet att tillvarataga vilt växande bär å annans mark, som av ålder ansetts tillkomma en var. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening särskild varsamhet iakttagas vid införande av nya bestämmelser på förevarande område.»

Riksdagens beslut anmäldes genom skrivelse den 26 april 1913. De över densamma från Konungens befallningshavande i länen och hushållningssällskapens förvaltningsutskott avgivna utlåtandena hava numera inkommit. Dessa yttranden bekräfta, att någon stadgad rättsuppfattning i den föreliggande frågan icke förefinnes, utan att meningarna äro delade, huruvida någon rätt till bärplockning å annans mark verkligen förefinnes. Tillvaron av en sådan rätt bestrides mer eller mindre bestämt i icke mindre än 13 av de yttranden, som inkommit från hushållningssällskapens förvaltningsutskott, nämligen från Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs (södra delen), Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands län. Från samtliga dessa län, med undantag av Västmanlands, har från hushållningssällskapens sida förordats förbud mot all bärplockning å annans mark. Ett hushållningssällskap (Kalmar läns norra) vill göra rätten till bärplockning å annans mark beroende av anmälan hos markens ägare eller innehavare och erläggande till denne av en viss avgäld, exempelvis en fjärdedel av de plockade bären. Kopparbergs länshushållningssällskap, vars utlåtande grundas å inkomna yttranden från nämnderna i länets samtliga (44) hushållningsdistrikt, hemställer, att åt landstingen måtte inrymmas befogenhet att, till skydd för jordägarens intresse att tillgodogöra sig sin bärskörd, bestämma viss dag, före vilken bärplockning å annans mark skulle vara förbjuden, samt att användande av bärplockningsmaskiner måtte förbjudas. Även Gävleborgs läns hushållningssällskap tillstyrker, att viss dag för bärplockningens början måtte bestämmas för varje län eller särskilda delar därav. Blekinge läns hushållningssällskap inskränker sig till att förorda, att åt lokala myndigheter måtte uppdragas att för vissa orter efter förefallande behov och inom i lag angivna gränser meddela bestämmelser för reglering av rätten till bärplockning. Några mera bestämda riktlinjer för en blivande lagstiftning angivas ej heller i de yttranden, som inkommit från Kalmar läns södra, Gottlands, Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns norra och Örebro läns hushållningssällskap. 3 hushållningssällskap, nämligen Värmlands, Jämtlands och Norrbottens läns, hålla före, att jordägarens intresse bör skyddas genom förbud mot bärplockning å den inhägnade marken, men att allmänheten hädanefter liksom hittills bör få tillvarataga de bär, som växa å icke inhägnad mark. Västmanlands läns hushållningssällskap anser, att frågan bäst löses, om åt Konungens befallningshavande inrymmes befogenhet att, där sådant finnes behövligt, på ansökan av ägaren eller innehavaren av en fastighet, förbjuda bärplockning å fastigheten eller någon del av densamma. Endast ett hushållningssällskap, nämligen Västerbottens läns, har avstyrkt den ifrågasatta lagstiftningen under framhållande av att något allmänt behov av förbud mot bärplockning å annans mark icke för närvarande skulle förefinnas.

Beträffande härefter de från Konungens befallningshavande i länen inkomna utlåtandena – där dessa icke, såsom fallet är med utlåtandena från Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Blekinge och Jämtlands län, huvudsakligen inskränka sig till ett instämmande i vad förvaltningsutskottet anfört – må till en början framhållas, att i Stockholms och Kronobergs län utlåtandena äro åtföljda av yttranden från kronofogdar och kommunalstämmor, samt att till Konungens befallningshavande i sistnämnda län i anledning av utfärdad kungörelse, varigenom tillfälle lämnats i saken intresserade att yttra sig, inkommit petitioner, undertecknade av icke mindre än 2,655 lägenhetsägare och huvudsakligen smärre hemmansägare, ägande tillhopa omkring en fjärdedel av hela den i mantal satta jorden inom länet, och att samtliga dessa petitioner gått ut på att skogsbären måtte erhålla samma lagskydd som de i 24 kap. 3 § strafflagen uppräknade naturalstren. Jämväl Konungens befallningshavande i Norrbottens län har inhämtat yttrande från kommunalstämmorna inom länets socknar; av dessa hava 18 uttalat sig mot lagstadganden i den av riksdagen ifrågasatta riktningen och endast 3 förordat någon inskränkning i de fria bärplockningsrätten.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus samt i Örebro län framhålla nödvändigheten att i en blivande lagstiftning taga hänsyn till de olikartade förhållandena i landets olika delar. Detta framhålles också av Konungens befallningshavande i Kopparbergs län, som därjämte betonar vikten av att den nya lagen icke alltför mycket kommer i strid med den av ålder rådande rättsuppfattningen och verkar hinderlig för tillvaratagande av bärskörden. Av de Konungens befallningshavande, som något närmare angivit, på vilka grunder en blivande lagstiftning bör byggas, hava fem, nämligen Konungens befallningshavande i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands och Västernorrlands län, uttalat sig för förbud mot bärplockning å annans mark; i förstnämnda utlåtande framhålles emellertid, att förbud mot bärplockning å kronoparker och allmänningar icke bör meddelas i vidare mån än sådant finnes vara ur skogsvårdssynpunkt påkallat. I åtta län, nämligen Stockholms, Uppsala, Gottlands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs län, hava Konungens befallningshavande förordat bestämmelser, varigenom den jordbrukande befolkningens intresse skulle skyddas utan att allmänheten helt och hållet berövades den rätt till fri bärplockning, som i vårt land av ålder varit övlig. Däremot har den ifrågasatta lagstiftningen avstyrkts i de utlåtanden, som avgivits av Konungens befallningshavande i rikets båda nordligaste län, och har Konungens befallningshavande i Norrbottens län till stöd för sitt avstyrkande åberopat, bland annat, att den av länets hushållningssällskap förordade inskränkningen i den fria bärplockningsrätten av det övervägande flertalet kommunalstämmor ansetts icke vara av behovet påkallad.

Med hänsyn till det i riksdagens skrivelse uttalade önskemålet, att en blivande lagstiftning måtte å ena sidan tillgodose jordägarnes intresse, å andra sidan så vitt möjligt bibehålla den möjlighet att tillvarataga bär, som av ålder ansetts tillkomma en var, torde en närmare redogörelse för innehållet av de åtta utlåtanden, i vilka en dylik lösning av frågan förordats, böra lämnas.

Konungens befallningshavande i Stockholms län yttrar härom: »Först och främst torde, till förenklande av förfarandet i ett stort antal fall, böra, i enlighet med vad som redan föreslagits, stadgas ett visst avstånd från jordägarens gård, inom viket tillstånd av ägaren resp. innehavaren alltid fordras för plockning av bär. Därutanför torde ägaren och innehavaren böra äga rätt att genom särskild handling förbjuda bärplockning å område, som han vill hava fredat. För att ett sådant förbud skall vinna giltighet torde böra fordras, att skriftligt tillkännagivande om förbudet senast viss tid före bärplockningsperiodens början överlämnas till någon i lagen bestämd person, t. ex. kommunalnämndens ordförande eller fjärdingsmannen i orten, hos vilken därefter den, som vill plocka bär å annans mark, skulle hava att förvissa sig om att förbud däremot icke meddelats.

Straff mot överträdelser i nu omförmälda hänseende torde böra stadgas i strafflagen kap. 24 § 3.»

Konungens befallningshavande i Uppsala län anför bland annat: »Vad angår beskaffenheten av de åtgärder, som böra vidtagas, kan befallningshavanden icke för sin del förorda en så radikal ändring i de nuvarande förhållandena, som det skulle innebära, om rätten till bärplockning ovillkorligen förbehölles jordägarne eller jordinnehavarne och den, som av dem förvärvat sig tillåtelse; och att för varje jordägare bestämma ett reserverat maximiområde skulle ur flera synpunkter vara olämpligt. Men å andra sidan torde det under vissa förutsättningar böra medgivas jordinnehavare att förbehålla sig och den han givit tillåtelse rätten till bärplockning å viss mark. Dessa förutsättningar skulle vara, att jordinnehavaren antingen gör sannolikt, att bärtillgången kommer att av honom eller på grund av hans tillåtelse – varunder givetvis även faller kontrakt om bärplockningsarrende – bliva i väsentlig mån tillgodogjord, eller ock skulle i följd av särskilda omständigheter genom obehöriga personers bärplockning lida avsevärt intrång och men. I sådana fall skulle jordägaren kunna för längre eller kortare tid åtnjuta fridlysning för marken, med den verkan att han kunde avvisa obehöriga och att den, som i trots av sådant avvisande eller av eljest för honom känd fridlysning därstädes samlade bär annat än för omedelbar förtäring, ådroge sig bötesansvar och ersättningsskyldighet. Fridlysningsbestämmelserna borde i regel meddelas i ett sammanhang för varje kommuns område samt i samma ordning som kommunalstadgar; dock kunde undantagsvis i förekommande fall särskilda sådana bestämmelser omedelbarligen av Konungens befallningshavande utfärdas, på vederbörande jordinnehavares ansökan och efter de kommunala myndigheternas hörande.»

Konungens befallningshavande i Gottlands län yttrar: »På de skäl lagberedningen åberopat i sitt den 9 oktober 1909 avgivna förslag till jordabalk (del III) anser Eder Kungl. Maj:ts befallningshavande, att det bör lämnas åt jordägaren eller den, som honom företräder, att meddela förbud för tagande av vilt växande skogsbär å ett visst begränsat område av hans mark, varefter överträdelse av sådant förbud skulle medföra bötesstraff. Då det för tillämpningen av ett sådant förbud givetvis måste fordras, att fullständig underrättelse om förbudet och det område, som med förbudet avses, blivit på ett lämpligt sätt bragt till allmänhetens kännedom, torde en blivande lag i ämnet jämväl böra innehålla föreskrifter i berörda avseende. Att, såsom lagberedningen föreslagit, i lagen stadga ett för hela landet lika maximiområde, inom vilket bär ej finge tagas mot jordägarens förbud, synes med hänsyn till de inom skilda delar av riket rådande olika förhållanden ej vara tillrådligt, utan synes det lämpligen böra överlämnas åt länsstyrelserna att på förslag av landstingen utfärda efter ortsförhållandena avpassade bestämmelser i berörda avseende.»

Konungens befallningshavande i Kristianstads län framhåller å ena sidan de skäl, som tala för att ägare och innehavare av jord beredes skydd mot tillägnande av vilda bär, som växa å deras mark, å andra sidan att det säkerligen skulle sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet att utan vidare hänföra sådan bärplockning till egendomsbrotten, och anför därefter följande: »Någon medelväg torde därför böra utfinnas, varigenom jordägarnes berättigade intressen tillgodoses utan att därför den icke jordägande befolkningen utestänges från möjligheten att under vissa förutsättningar få tillgodogöra sig en naturtillgång, som eljest säkerligen skulle i stor utsträckning förfaras.

Att träffa fullt tillfredsställande bestämmelser för frågans lösning i nu antydd riktning är naturligtvis förenat med stor svårighet, men som ledande princip vid en blivande lagstiftning härom synes böra gälla, att jordägare, som verkligen vill och kan själv tillgodogöra sig de vilda bären å sin mark, också skall äga rätt att med andras uteslutande göra detta, men att i övrigt, d. v. s. där jordägaren icke själv vill eller icke rimligtvis anses kunna tillgodogöra sig bärskörden, denna, såsom i allmänhet hittills varit fallet, skall stå öppen för andra.

I enlighet härmed borde således bärplockning fritt få äga rum å kronans marker samt å härads- och sockenallmänningar, byskogar och andra dylika samfälligheter ävensom å enskilda jordägares marker, där ej ägaren i enlighet med i lag givna bestämmelser utverkat fridlysning mot bärplockning å hela eller viss del av sitt område.

Dylik fridlysning torde böra meddelas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och beviljas varje jordägare, som därom ansökte, för visst område ej överstigande i lag bestämd maximiareal.

Denna areal borde, om tillgången på skogsbär därtill föranledde, få uttagas å olika delar av ägorna utan avseende å belägenheten.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att undantagsvis även område överstigande maximiarealen finge fridlysas, därest jordägaren nöjaktigt kunde visa, att han för egen del eller till exempel genom utarrendering av bärskörden därå tillvaratoge densamma. Vidare torde vara behövligt möjliggöra fridlysning å mark, där pågående skogskultur kunde påfordra sådant skydd. Någon maximiareal för fridlysning av sistnämnda slag borde naturligen ej bestämmas.

Slutligen vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställa, att vid en blivande utredning måtte tagas i övervägande, huruvida icke dels för att underlätta upprätthållandet av meddelade fridlysningar och del för att motverka en mera affärsmässigt och i större skala bedriven bärplockning, den fria bärplockningen, där sådan finge äga rum, borde förbehållas befolkningen inom detta område.»

Konungens befallningshavande i Malmöhus län yttrar, bland annat: »Det synes vara erforderligt att i första hand ordna den civilrättsliga sidan av frågan eller med andra ord genom lag fastslå, huruvida och i vilken mån jordägaren kan vara pliktig underkasta sig inskränkning i utnyttjandet av äganderätten till de vilda bär, som växa å hans mark. Vid skärskådande av frågan ur sistnämnda synpunkt framstår såsom uppenbart, att belägenheten av den mark, som är ifråga, måste tillmätas en väsentlig betydelse. Såsom förhållandena i detta län äro, synes jordägaren icke böra vara skyldig tåla intrång av annan, då det gäller bärplockning å inägor. Det måste nämligen förutsättas, att å nämnda ägor jordägaren är i tillfälle att själv tillgodogöra sig de vilda bär, som äro av ekonomisk betydelse, och rätten därtill synes han böra få utnyttja utan att särskild åtgärd från hans sida i syfte att tillkännagiva sin önskan att det göra erfordras. – I fråga åter om mark, längre avlägsen från själva gården, torde det böra bero på, huruvida den mark, där bären växa, är så belägen, att bären icke alls eller endast i ringa omfattning kunna antagas bliva av jordägaren tillgodogjorda. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föreställer sig visserligen, att detta förhållande sällan eller aldrig skall visa sig inträffa i detta län, där utägor vanligen ligga på jämförelsevis korta avstånd från hemmanet. Önskar jordägaren bliva tillförsäkrad att tillgodogöra sig bärskörden utan intrång av allmänheten och från bärplockning fridlysa ett visst område, med äventyr av rättspåföljd för överträdelse mot fridlysningspåbudet, bör han äga att hos ortsmyndighet påkalla prövning av fridlysningens befogenhet. Denna prövning synes utan fara kunna uppdragas åt vederbörande kronofogde eller magistrat.

En lagstiftning i ämnet torde böra inrymma rättspåföljd för överträdelse av fridlysningspåbud som ock för skadegörelse å mark eller hägnad under bärplockning å tillåtet område.»

Konungens befallningshavande i Värmlands län anför: »Att helt upphäva rätten att tillvarataga vilda bär å annans mark synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande allt för mycket strida mot hittills gällande rättsuppfattning. Däremot lärer det vara av behovet påkallat att väsentligen inskränka och begränsa nämnda rätt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande håller sålunda före, att det bör i lagstiftningsväg såsom allmän rättsregel fastslås, att en marks bäravkastning likasom varje annan avkastning av marken i främsta rummet tillkommer markägaren, dock att från denna allmänna regel få gälla undantag för de fall, att markägaren får förutsättas ej kunna eller vilja själv tillgodogöra sig bäravkastningen eller där olägenheterna av den fria bärplockningen eljest icke kunna anses vara av mera väsentlig art. I anslutning härtill tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslå, att fri bärplockningsrätt icke må förekomma å tomtområde, varest boningshus finnes uppfört, vare sig sådant område är inhägnat eller ej, att eljest å inhägnat område ägaren skall vara berättigad att med andras uteslutande själv tillvarataga bäravkastningen å området, därest han genom meddelande i ortstidningen eller på annat lämpligt befunnet sätt tillkännagivit sin avsikt vara att för egen räkning tillgodogöra sig bäravkastningen, och att slutligen fri bärplockningsrätt icke är tillåten å skogsmark, som, utan att vara inhägnad, emellertid varit föremål för skogskultur, som ännu icke nått sin första utveckling. För överträdelser av de inskränkningar i den fria bärplockningsrätten, som varda föreskrivna, lära jämväl böra stadgas tillräckligt verksamma ansvarsbestämmelser.»

Konungens befallningshavande i Västmanlands län yttrar, efter att hava framhållit de olägenheter, som den fria bärplockningen medför för skogskulturen: »Att emellertid utsträcka straffbestämmelsen i 24 kap. 3 § strafflagen att omfatta jämväl olovligt tagande av skogsbär å annans mark synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande icke lämpligt. En sådan straffbestämmelse skulle icke överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet, och lagöverträdelserna skulle bliva talrika. Däremot bör den ägare eller innehavare av jord, som vill hava skydd i förevarande avseende, kunna beredas sådant. Detta bör enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande ske på det sätt hushållningssällskapets förvaltningsutskott föreslagit, nämligen genom områdets fridlysning av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande på framställning av vederbörande rättsägare.»

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län framhåller behovet av skydd för fastighetsägaren mot intrång av främmande personer och anför därefter följande: »Med hänsyn till den talrika förekomsten av skogsbären och då det för fastighetsägaren ofta är omöjligt att för eget behov tillgodogöra sig hela tillgången av bär, kan det dock antagas, att en fastighetsägare mången gång icke har något emot, att andra personer plocka bär å hans egendom, även om de därtill icke utverkat sig hans uttryckliga medgivande. I följd därav synes det icke vara lämpligt att stadga ovillkorligt förbud att plocka bär å annans mark. Men i händelse ägaren eller innehavaren av en egendom låter utfärda genom anslag och på annat lämpligt sätt offentliggjort, så att det kan anses hava kommit till tredje mans kännedom, bör dylikt förbud respekteras, och överträdelse därav bestraffas. Å allmänningar bör det stå en var fritt att plocka skogsbär.»

---

Behovet av uttryckliga lagbestämmelser i fråga om rätten till bärplockning torde numera vara så allmänt erkänt, att det är överflödigt att närmare utveckla de skäl, som tala härför. Vad vid frågans tidigare behandling inom och utom riksdagen förekommit utvisar oförtydbart, att den fria bärplockningen under nuvarande förhållanden medför allvarliga olägenheter och för den jordbrukande befolkningen på många håll framstår såsom ett otillbörligt intrång i jordäganderätten. Den tid är numera förbi, då bären icke representerade högre värde än vad som kunde anses motsvara besväret att plocka dem. Med nutida priser, särskilt å lingon, kan det icke förtänkas jordägaren, om han icke vill finna sig i att de bär, som växa å hans mark, plockas av den förstkommande. Att jordägarne härutinnan hava intressen, som böra av lagen skyddas, synes obestridligt. Detta torde emellertid icke, såsom från flera håll ifrågasatts, böra ske i den form, att jordägaren eller hans rättsinnehavare tillerkännes uteslutande rätt till de bär naturen framalstrar. I vårt vidsträckta land med dess jämförelsevis glesa befolkning måste ett dylikt urgerande av jordäganderätten bestämt tillbakavisas. Man borde icke förgäta, att folket i vårt land sedan urminnes tid varit vant att fritt plocka bär i skog och mark – detta må hava skett med jordägarens underförstådda medgivande eller icke – och att därav hos befolkningen alstrats den föreställning, att den, som det gör, är i sin goda rätt. Att söka genomföra en lagstiftning, som helt bröte med denna åskådning, lärer icke kunna försvaras.

Vill man komma till en rättvis lösning av den föreliggande frågan, måste man mot varandra väga de stridiga intressen, som här stå mot varandra, nämligen jordägarens och den bärplockande allmänhetens. Jordägarens intresse förtjänar beaktande icke blott så till vida, att han och de, som äro boende å hans ägor, skyddas mot närgångenhet och otillbörligt intrång å bostadens närmaste omgivning, utan även i ekonomiskt avseende. Det synes icke vara mer än billigt, att åtminstone någon del av det värde, som bärskörden lyckligtvis numera representerar, i främsta rummet kommer jordägaren till godo, därest han är i tillfälle att tillvarataga densamma. Deras intresse, som genom bärplockning för eget behov eller till avsalu kunna inbespara utgifter eller bereda sig inkomster, får desto mindre förbises, som bärplockningen till stor del bedrives av den fattigare befolkningen, särskilt av barn och åldringar, vilka äro oförmögna till annat arbete. Frågan får emellertid icke ses uteslutande ur nu angivna synpunkter, utan hänsyn måste också tagas till det allmännas intresse, att bärskörden tillvaratages i största möjliga utsträckning och att detta sker först vid den tidpunkt, då bären vunnit erforderlig mognad, och på sådant sätt, att icke återväxten äventyras. Skogsvårdssynpunkten måste ock beaktas, där bärplockningen, såsom ofta är fallet, bedrives å områden, vilka äro föremål för skogskultur.

Samtliga nu angivna synpunkter hava vunnit beaktande i ett utkast till lagbestämmelser i ämnet, som i anledning av riksdagens ovanberörda skrivelse blivit inom justitiedepartementet utarbetat. Genom 1 § beredes ägare och brukare av jord erforderligt skydd mot obehörigt intrång av bärplockare å områden, som med hänsyn till deras närbelägenhet intill bostäder böra vara fredade. I 2 § fastslås den med det av ålder rådande föreställningssättet överensstämmande grundsatsen, att bär i skog och mark må fritt plockas av vem som helst, såvida det kan ske utan skada å skog eller stängsel. Denna grundsats modifieras genom bestämmelserna i de båda närmast följande paragraferna. Enligt 3 § kan nämligen ägaren eller brukaren av en fastighet, när han själv vill tillgodogöra sig bärskörden, hos Konungens befallningshavande i länet utverka förbud mot bärplockning av allmänheten å ett eller flera bestämda inhägnade områden om tillhopa högst 20 hektars ytvidd, och enligt 4 § kan sådant förbud för viss tid meddelas beträffande områden, å vilka uppväxande skogsplantor skulle kunna genom bärplockningen skadas. 5 och 6 §§ innehålla närmare bestämmelser angående meddelande och återkallande av sådana förbud samt sättet för deras kungörande. För att förläna de sålunda föreslagna bestämmelserna erforderlig effektivitet lärer det vara nödigt att stadga straff för olovlig bärplockning å annan mark. Stadgande härom har införts i ett särskilt utkast till vissa ändringar i strafflagen.

Bygges lagstiftningen på nu antydda principer, lärer något behov icke förefinnas att begränsa densamma till att gälla rikets södra och mellersta delar. Den grundsats, som i 2 § kommit till uttryck, bör uppenbarligen äga giltighet även för de nordligaste länen, och de inskränkningar i den fria bärplockningsrätten, som i 1, 3 och 4 §§ ifrågasatts, sträcka sig icke längre än behovet även i dessa län kan kräva. Vad särskilt beträffar 3 §, må framhållas, att då förbud, som där avses, icke får meddelas för större områden än 20 hektar, de stora skogarna i Norrland även enligt förslaget komma att stå öppna för bärplockning av var man. Givetvis är det också önskvärt att icke utan tvingande skäl uppställa olika civilrättsliga och straffrättsliga regler för olika delar av landet.

De bär, vilkas tillgodogörande har den ojämförligt största ekonomiska betydelsen, äro lingonen. Att låta den ifrågasatta lagstiftningen gälla endast lingon skulle dock vara mindre välbetänkt. Vissa andra bärsorter, särskilt blåbär, hallon, smultron och även hjortron, äro redan nu föremål för plockning till avsalu, och det är att hoppas, att dessa naturrikedomar i framtiden komma att i högre grad än hittills tillvaratagas. Löses icke frågan nu, komma framdeles stridigheter att uppstå angående sådan bärplockning. Det är därför av vikt att fastslå, å ena sidan att även sådana bär få fritt plockas i skog och mark, å andra sidan att förbud däremot kan meddelas av de i 3 och 4 §§ nämnda anledningar. Vad särskilt beträffar förbud enligt 4 §, lärer möjligheten att förbjuda plockning av hallon vara av stor betydelse ur skogsvårdssynpunkt, enär sådana bär ofta ymnigt förekomma å hyggen, där åtgärder för skogens återväxt kunna behöva vidtagas.

I själva verket utgör frågan om rätten till bärplockning endast en del, låt vara den praktiskt mest betydelsefulla delen, av ett mera omfattande spörsmål, nämligen i vad mån jordäganderätten innefattar rätt att tillgodogöra sig de alster naturen själv frambringar. Detta spörsmål är även i andra avseenden enligt svensk rätt oklart. Även vilda blommor och örter samt svamp torgföras allmänt i städerna, och det vore utan tvivel önskvärt, om rätten att tillvarataga sådana naturalster i detta sammanhang kunde bliva reglerad. Av större praktisk betydelse är frågan om rätten att insamla tall- och grankottar, varom vid 1914 års riksdag väcktes en motion, som tillstyrktes av lagutskottet, men icke vann andra kammarens bifall. Då dessa frågor äga sådant samband med den i riksdagens skrivelse omförmälda, att de lämpligen böra lösas i ett sammanhang, hava dels i 7 § av det utkast, som huvudsakligen handlar om rätten till bärplockning, dels i förut omförmälda utkast till ändringar i strafflagen upptagits bestämmelser härom, för vilkas innehåll i det följande skall redogöras. Förstnämnda utkast har i följd härav fått till överskrift »Om rätt till bärplockning och tillvaratagande av vissa andra naturalster».

Från flera håll och bland annat i två vid 1913 års riksdag väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner har påyrkats, att användande av s. k. bärplockningsmaskiner vid lingonskörd borde förbjudas huvudsakligen av det skäl, att dylika redskap skulle i hög grad skada de växande plantorna och därigenom äventyra ett kommande års skörd. Frågan om plockningsmaskinernas skadliga inverkan på bäråterväxten är emellertid, såsom nämnda utskott (i sitt utlåtande nr 48) framhåller, ännu icke slutgiltigt utredd. Resultatet av de undersökningar, som härom pågå, bör givetvis avvaktas, innan lagstiftningen ingriper på detta område. Skulle bestämmelser härom finnas påkallade, torde de utan svårighet kunna infogas i en förut antagen lag om rätt till bärplockning m. m.

Ej heller hava i utkastet upptagits några föreskrifter angående bestämmande av särskilda för de olika länen eller delar av dessa gällande fridlysningstider för lingon. Sådana föreskrifter hava, såsom förut framhållits, förordats i vissa av de yttranden, som avgivits över riksdagens nu ifrågavarande skrivelse, och jämväl påyrkats av enskild motionär vid 1913 års riksdag. Att på förhand bestämma den tid, då lingonplockningen skall få taga sin början inom en viss ort, lärer emellertid, såsom jordbruksutskottet i sitt förenämnda utlåtande framhåller, vara praktiskt omöjligt, då bären mogna olika tidigt å olika trakter och även å olika växtplatser inom samma trakt.

Likasom riksdagens skrivelse den 26 april 1913 endast avsåg att bereda ägare och innehavare av jord skydd mot bärplockning å deras mark av främmande personer, har syftet med föreliggande utkast allenast varit att rättsligen reglera den jordbrukande befolkningens och den stora allmänhetens stridiga intressen i avseende å tillvaratagande av bär och andra naturalster. Gent emot allmänheten är brukare av annans jord likställd med jordens ägare. Huruvida den, som fått nyttjanderätt till mark åt sig upplåten, därigenom i förhållande till jordägaren förvärvat någon rätt till de naturalster, som finnas å marken, är däremot i utkastet lämnat öppet. Något behov av lagbestämmelser i detta ämne har hittills icke veterligen gjort sig gällande. Skulle sådana bestämmelser framdeles visa sig behövliga, torde de hava sin rätt plats i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Efter denna redogörelse för de principer, som legat till grund för utkastet, må i fråga om de särskilda bestämmelserna anföras följande.

1 § avser, såsom redan är nämnt, att freda den bofasta befolkningen mot intrång av bärplockare å områden, vilka äro belägna i omedelbar närhet till bostaden, och motsvarar nära vad lagberedningen i sådant avseende föreslagit. I ekonomiskt avseende torde stadgandet icke komma att få synnerlig betydelse, enär boningshusen i allmänhet äro omgivna av odlad mark, under det att bären, särskilt lingonen, huvudsakligen växa i skogsmark. Syftet med stadgandet har också mindre varit att tillgodose ett ekonomiskt intresse hos den jordbrukande klassen än att bereda densamma ett skydd mot närgångenhet från bärplockares sida. I sådant avseende föreslås, dels att ingen utan tillstånd av markens ägare eller brukare skall få plocka vilda bär, som kunna växa å gårdar eller tomtplatser, i trädgårdar, parker eller andra planteringar, dels att å andra, inom ett avstånd av trehundra meter från boningshus belägna områden bärplockning skall kunna förbjudas av den, som äger eller brukar marken. Bärplockning å sistnämnda områden är således icke i och för sig olovlig, men ägaren eller brukaren har i sin makt att avvisa den, som där plockar bär; ställer sig denne icke hans anmaning till efterrättelse, medför detta samma påföljder som annan olovlig bärplockning. Ägaren kan naturligtvis också på förhand förbjuda bärplockning å sådana områden och genom kungörelse i tidning eller annorledes söka bringa detta till allmänhetens kännedom, men ett sådant förbud lär icke kunna åberopas mot annan än den, som kan antagas hava ägt kunskap om detsamma. Vill ägaren förskaffa sig ett mera effektivt skydd mot bärplockning än denna paragraf erbjuder, har han att anlita den i 3 § anvisade utvägen.

Beträffande 2 § må här endast erinras, att någon uttrycklig bestämmelse om ansvar och ersättningsskyldighet för den, som vid bärplockning förövar åverkan eller skadegörelse, icke upptagits i förslaget, enär allmänna stadgandena härom redan finnas i strafflagen. Särskilt för detta fall gällande bestämmelser om skyldighet att ersätta skada, vartill någon ouppsåtligen genom vårdslöshet är vållande, hava ej heller funnits påkallade. Däremot har det ansetts lämpligt att, i likhet med vad som skett i lagberedningens förslag, fästa uppmärksamheten på den begränsning av den fria bärplockningsrätten, som är en given följd av skyldigheten att iakttaga nödig aktsamhet till undvikande av skada å stängsel eller å växande skog eller annat, som kan finnas å den mark, som av bärplockaren beträdes.

Bestämmelserna i 3 § avse att tillförsäkra ägaren eller innehavaren av en fastighet skälig andel i den tillgång, som de å fastighetens ägor vilt växande bären under nutida förhållanden utgöra. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än genom att bereda honom tillfälle att för sig reservera ett visst område, där han skall hava uteslutande rätt att tillgodogöra sig bären, om han det förmår. Detta område bör icke, vare sig fastigheten är större eller mindre, få överskrida ett visst i lagen utsatt maximum. Endast genom att bygga lagstiftningen på en sådan princip lärer det nämligen vara möjligt att vinna det i riksdagens skrivelse uttalade önskemålet att bereda jordägaren ökat rättsskydd utan att bryta med grundsatsen om fri bärplockning, där sådan utan större förfång för jordägaren kan medgivas. Besinnar man å ena sidan, att det egentligen endast är för ägare och brukare av smärre jordlotter, som bärskörden spelar någon mera betydande roll i jämförelse med fastighetens övriga avkastning, å andra sidan att varken stora eller små jordägare för närvarande kunna freda sina bärmarker, torde man nödgas erkänna, att från jordägaresynpunkt icke kunna göras berättigade gensagor mot en sådan lösning av frågan. Därigenom vinnes också den fördelen, att i de delar av vårt land, där skogsmarken huvudsakligen tillhör bolag eller ingår i större godskomplex, bärplockningen hädanefter liksom hittills i stort sett kommer att stå öppen för bygdens befolkning.

Då det gäller att bestämma maximistorleken för det område, som sålunda skulle kunna reserveras för ägaren eller brukaren av den mark, där bären växa, bör hänsyn tagas icke blott till hans intresse att från fastigheten kunna fylla sitt eget och sina underhavandes behov av bär för eget hushåll utan även därtill, att den mindre jordbrukaren må kunna genom insamlande av bär till försäljning bereda sig en välbehövlig inkomst. Däremot synes en jordägares intresse att skaffa sig inkomst genom utarrendering av hela sin bärmark böra stå tillbaka för allmänhetens intresse av fri bärplockning. Ett maximiområde om tjugo hektar torde tillgodose jordägarens intresse utan att träda allmänhetens intresse för nära. Det bör naturligtvis stå ägaren eller brukaren av en fastighet fritt att uttaga denna areal var han helst vill inom fastighetens gränser, och det synes ej heller böra vara honom betaget att uppdela densamma på flera områden, såvida dessas sammanlagda areal icke överskrider maximum.

Det intresse, som man genom bestämmelserna i 3 § velat skydda, är icke till tiden begränsat, och det riktiga synes därför vara, att om förbud mot bärplockning av allmänheten å visst område meddelas enligt denna paragraf, detta icke begränsas till att gälla viss tid. Detta är också ur praktisk synpunkt synnerligen önskvärt, enär därigenom kostnader och besvär med förnyade ansökningar besparas. Om kungörelseförfarandet ordnas på sätt, som föreslagits i 5 §, är därigenom sörjt för att förbud, som ligga långt tillbaka i tiden, icke råka i glömska, och det blir då obehövligt att till förebyggande härav fordra förnyad ansökan.

Prövningen av frågan, om och i vilken utsträckning bärplockningsförbud bör meddelas, torde icke kunna anförtros åt annan myndighet än Konungens befallningshavande. Av skäl, som vid 5 § skola närmare utvecklas, lärer det även böra ankomma på Konungens befallningshavande att bringa meddelade förbud till allmänhetens kännedom genom kungörande i föreskriven ordning. Skall effektivt skydd på detta sätt kunna beredas, är det nödvändigt, att ett kungjort förbud länder till efterrättelse även mot den, som icke kan visas hava ägt kännedom om detsamma. Att göra förbudets verkan beroende därav, att å området eller till detsamma ledande väg anslag därom finnas uppsatta, lärer icke kunna ifrågakomma.

Å andra sidan synes man svårligen kunna eftergiva kravet, att gränsen för det eller de områden, som ägaren eller brukaren vill för sig reservera, skall vara på något sätt utmärkt å marken. I annat fall skulle en bärplockare lätteligen kunna utan egen förskyllan inkomma på förbjudet område. För meddelande av bärplockningsförbud har därför uppställts såsom förutsättning, att det eller de områden ansökningen avser äro genom hägnad av ett eller annat slag skilda från angränsande mark. Denna förutsättning torde i allmänhet vara för handen å smärre egendomar, där skog och hagmark användas till bete. Har betesmarken större areal än tjugo hektar, måste emellertid hägnad uppföras mellan den del därav, som skall fredas mot bärplockning, och den övriga delen. Även i ägogränsen mot annan fastighet måste hägnad uppföras, om sådan förut icke finnes. För visst fall har dock denna fordran synts kunna eftergivas. Vad som ligger vikt uppå är, att hägnad finnes mellan den förbjudna och den för bärplockning fria marken; huruvida det förbjudna området i sin helhet tillhör en fastighet eller är delat mellan flera, är däremot för den bärplockande allmänheten likgiltigt. Om ägare eller brukare av angränsande områden gemensamt söka förbud mot bärplockning, böra dessa därför kunna betraktas såsom ett sammanhängande område, å vilket bärplockning kan förbjudas utan hinder därav, att hägnad icke finnes i ägogränsen. Betydelsen härav bör icke underskattas. Det är nämligen synnerligen vanligt, att delägare i ett skifteslag fått sina andelar i skogsmarken utlagda i långsträckta skiften, mellan vilka hägnad icke finnes. Förena sig dessa i ansökan om förbud mot bärplockning å sådan mark, behöver hägnad icke uppföras i skifteslinjerna utan endast kring yttergränserna för det område ansökningen avser.

Det är, såsom av det föregående framgår, den enskilde jordägarens eller jordinnehavarens intresse, som man genom bestämmelserna i 3 § velat skydda. Något motsvarande skyddsvärt intresse förefinnes icke, där marken tillhör staten eller kommunen och icke står under enskild disposition. I andra stycket av denna paragraf stadgas därför, att förbud mot bärplockning av där nämnd anledning i allmänhet icke må meddelas å mark, som tillhör kronan, stad eller annan kommun, eller å häradsallmänning. Endast om kronojord innehaves med stadgad åborätt eller hör till boställe eller är upplåten på arrende, bör det stå åbon, boställshavaren eller arrendatorn fritt att utverka sådant förbud.

4 § avser att skydda skogsvårdsintresset, där detta äventyras genom bärplockning. Förut är nämnt, att bärplockare äro skyldiga att ersätta skada å skog eller annat, vartill de äro vållande, och att någon rätt till bärplockning överhuvud icke förefinnes, om den icke kan ske utan att sådan skada därigenom orsakas. Dessa allmänna rättsgrundsatser lära emellertid icke erbjuda tillräckligt skydd för det på senare tid från statsmakternas sida så livligt behjärtade skogsvårdsintresset. I åtskilliga av de utlåtanden, som avgivits över riksdagens skrivelse, klagas över den skadegörelse, som vid bärplockning förorsakas å den uppväxande skogen. Till förekommande härav torde det vara nödigt, att bärplockning av annan än ägaren eller brukaren eller den, som har hans tillstånd därtill, må kunna helt och hållet förbjudas å område, där fara är för handen, att uppväxande skogsplantor skulle av bärplockare nedtrampas eller skadas. Sådant förbud bör emellertid icke gälla för längre tid än ändamålet med det samma kräver. En tid av tio år synes vara fullt tillräcklig. Förbud av ifrågavarande slag bör naturligtvis kunna meddelas även för skogsmark, som tillhör staten eller kommunerna. Något maximum för storleken av de områden, å vilka bärplockning sålunda må förbjudas, kan ej heller föreskrivas, utan bör detta ankomma på prövning i varje särskilt fall. Önskligt vore utan tvivel, om fordringen, att området skall vara inhägnat, kunde för detta fall eftergivas, särskilt med hänsyn därtill att det kan vara fråga om vidsträckta områden, kring vilka hägnad av annan anledning icke erfordras, och att förbudet skall gälla en jämförelsevis kort tid. Det skäl, som föranlett, att man i 3 § uppställt en sådan fordran, synes emellertid äga giltighet även för här förutsatta fall, och även bestämmelserna i § 4 hava därför begränsats till att gälla inhägnade områden.

Ansökan om förbud av här avsedda slag torde i allmänhet komma att göras av jordägaren, som ju i första hand fått sig ålagt att svara för skogens återväxt. Hinder synes emellertid icke böra möta att till prövning upptaga dylik ansökan av den, som har avverkningsrätt till skog å området. På det att Konungens befallningshavande må hava erforderlig ledning för bedömande av det ifrågasatta förbudets behövlighet har föreskrift meddelats, att skogsvårdsstyrelsens yttrande skall i ärendet inhämtas. Därigenom förebygges också, att en jordägare i föregivet intresse för skogskulturen söker i sitt enskilda intresse utestänga allmänheten från bärplockning å vidsträcktare områden än han enligt 3 § är berättigad att få fridlysta. Ansökan om förbud emot bärplockning å sådan mark, som avses i 3 § andra stycket, torde i allmänhet komma att göras av offentlig myndighet, som har tillsyn över skogen därå; skulle ansökningen hava gjorts av annan, bör av nyss angivna skäl nämnda myndighets yttrande infordras.

5 § innehåller bland annat föreskrifter angående sättet för kungörande av förbud mot bärplockning. Det har, såsom redan antytts, funnits lämpligt, att den myndighet, som meddelar sådant förbud, också går i författning om dess kungörande. Därigenom besparas den enskilde jordägaren besvär och kostnader och, vad som är viktigare, beredes större trygghet, att utfärdade förbud komma till allmänhetens kännedom. Enligt utkastet skola samtliga områden, å vilka bärplockning förbjudits, upptagas i en särskild förteckning ordnad efter de kommuner, inom vilka de äro belägna, och denna förteckning skall årligen införas i en eller flera ortstidningar. Finnes sådant vara lämpligt, äger Konungens befallningshavande låta införa de delar av förteckningen, som angå viss del av länet, i en tidning, övriga delar i en annan. På det allmänheten må veta, var den skall söka upplysning om dessa förhållanden, har vidare föreskrivits, att kungörelsen skall införas i vissa bestämda nummer av tidningarna, nämligen de första numren för de månader, under vilka bärplockning bedrives. Till täckande av kostnaderna för sådant kungörande torde någon avgift böra erläggas av sökanden. Bestämmelser härom kunna utfärdas i administrativ ordning. Så snart ett förbud en gång blivit infört i tidningen, bör detsamma lända till ovillkorlig efterrättelse. Försummar den, som befattar sig med bärplockning på annans mark, att taga del av utfärdade förbud, har han sig själv att skylla. Att vid sidan av nu nämnda kungörelsesätt föreskriva, exempelvis att förteckningen, i vad den avser områden inom en viss kommun, skall uppläsas i kyrkan eller anslås på någon viss plats inom kommunen, har icke ansetts behövligt.

Då syftet med 3 § allenast varit att bereda ägaren eller brukaren av en fastighet tillfälle att tillgodogöra sig de bär, som växa å det fridlysta området, men icke att utestänga allmänheten från deras tillvaratagande, om de icke genom ägarens eller brukarens försorg tillvaratagas, synes det icke vara mer än billigt, att underlåtenhet härav från hans sida medför, att förbudet återkallas. Denna påföljd vore emellertid icke synnerligen allvarlig, om nytt förbud omedelbart kunde utverkas. Då det icke synes innebära någon obillighet mot den, som icke vårdat sig om att tillvarataga bärskörden, att denna lämnas öppen för allmänheten, har i 6 § upptagits bestämmelse, att sedan förbud av nämnda anledning förverkats, nytt förbud icke må meddelas förr än fem år förflutit. Att även förbud, som meddelats enligt 4 §, bör återkallas, om de icke vidare finnas vara för det avsedda ändamålet behövliga, ligger i öppen dag. Särskild kungörelse om återkallande av förbud torde icke vara erforderlig, därest meddelade förbud kungöras på det i 5 § föreskrivna sättet. Återkallandet kommer i så fall till synes därigenom, att det ifrågavarande området uteslutes ur förteckningen över fridlysta områden.

I 7 § hava upptagits bestämmelser angående tillvaratagande av vissa andra växtrikets alster än bär, nämligen vilda blommor eller örter samt ätlig svamp ävensom tall- och grankottar, som finnas på marken eller på avverkade eller kullfallna träd och som således äro åtkomliga utan klättring i träden. De grundläggande bestämmelserna i 1 och 2 §§ hava ansetts böra tillämpas även å sådana naturalster. Principen blir alltså, att de få plockas eller samlas av vem som helst, dock icke i trädgårdar eller därmed jämförliga områden, ej heller mot förbud av markens ägare eller brukare i omedelbar närhet av boningshus. Ägaren eller brukaren synes även i detta avseende böra fredas mot närgångenhet. Skulle det ur skogsvårdssynpunkt finnas påkallat att för något visst område meddela förbud för allmänheten att insamla dylika naturalster, bör sådant förbud kunna utfärdas. Med hänsyn till det ringa värde dessa naturalster äga har det däremot ansetts obehövligt att medgiva fridlysning i ägarens eller brukarens enskilda intresse.

8 § innehåller bestämmelser angående överklagande av Konungens befallningshavandes beslut i fråga om förbud mot bärplockning eller tillvaratagande av andra naturalster. Talan mot dylika beslut synes vara av beskaffenhet att böra prövas av regeringsrätten. Stadganden härom har införts i 2 § 11 mom. av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Av de ändringar, som föreslagits i strafflagen, är den som stadgar straff för olovligt tagande av kottar från växande träd, förtjänt av särskild uppmärksamhet. I gällande lag förekommer icke någon bestämmelse härom, och det torde knappast kunna antagas, att ett sådant förfarande i och för sig är straffbart. Skadegörelse å träden medför däremot otvivelaktigt ansvars- och ersättningsskyldighet, men härför förutsättes, att ägaren eller brukaren av marken lyckas bevisa, vem som orsakat sådan skada. Att åstadkomma bevisning härom är naturligtvis förenat med stora svårigheter. Även i annat avseende medför kottplockning från växande träd allvarliga olägenheter ur skogsvårdssynpunkt. Därigenom att träden berövas frökottar hindras nämligen självsådd av skogen och äventyras alltså skogens återväxt. Särskilt gäller detta i sådana fall, då vid avverkning av en skogstrakt fröträd lämnats kvarstående, ändamålet därmed förfelas helt och hållet, om ickekottarna lämnas i fred, så att fröna kunna spridas över det avverkade området.

Nu antydda synpunkter hava närmare utvecklats i en vid 1914 års förra riksdag väckt motion, i vilken motionären hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning, huruvida icke i strafflagen borde meddelas uttryckliga bestämmelser, ägnade att bereda skydd mot olovligt tillägnande av kottar. Till stöd för denna framställning anförde motionären bland annat:

»Spörsmålet om skydd för markägarens rätt till de bär, som växa på hans mark, står i nära sammanhang särskilt med frågan om markägarens rätt till å hans mark varande tall- och grankottar samt till frukten å skogsträden i allmänhet.

Likasom skogsbären först på senare tid fått handelsvärde, så hava ock tall- och grankotten först under senaste 30–40 åren fått sådant värde, varför det för markägaren erfordras laga skydd för hans äganderätt till kottarna i lika hög grad som till bären. Och då så är, borde en utredning om äganderätten enbart till bären vara mindre lämplig, utan synes det, som om den redan beslutade utredningen rörande skydd för markägaren till de å hans mark växande bären borde utsträckas till att omfatta ej blott de vilda bären utan allt annat å hans mark förekommande, vars borttagande ej i 1734 års strafflag upptagits under rubriken stöld och snatteri.

Införandet av ordnad hushållning å en del av landets skogar har åstadkommit detta värde, vad skogsfrö beträffar. Så äga kottar av tall ett värde av 5 à 7 kronor och av gran ett värde av 1 à 2 kronor per hektoliter, tallfrö ett värde av 10 à 20 kronor och granfrö av 5 à 10 kronor per kilogram.

Överförandet av en skogshushållning från extensiv till en intensiv eller till åtminstone i avseende på återväxten ordnade förhållanden kräver avsevärda utgifter, förnämligast för kulturer, och ofta även minskade inkomster genom en nedsättning i förutvarande avverkningsbelopp. Under sådana förhållanden är det givet, att den inkomst en skörd av kottar kan lämna skulle kunna bidraga till skogsavkastningens höjande. På grund av det stora virkeskapital, som erfordras för att möjliggöra en rationell skogshushållning, måste, för att en sådan skall kunna bliva ekonomiskt bärande, allt på skogen växande av ägaren tillvaratagas och på bästa sätt avsättas. För att detta tillgodogörande även av de jämförelsevis mindre värdefulla produkterna å skogen såsom kottar, bär m. m. må komma till stånd, fordras dock först och främst, att även skogsägaren liksom varje annan må av lagen hava skydd för sin egendom. Förr än detta skydd erhållits, torde ett allmänt intresse för rationell skogshushållning ej komma till stånd.

I fråga om skogsfröet är detta skydd så mycket nödvändigare, som en skogshushållning utan skogsfrö ej är tänkbar.

På grund av kottarnas höga värde – 1 tunna tallkottar motsvarar i värde ungefär 1 tunna havre – översvämmas synnerligast för avsättning av kottar väl belägna skogar av kottplockare, som skövla träden från all kott, som kan åtkommas.

Till förlusten av kottarna får skogens ägare lägga ännu en, som ofta nog är ännu kännbarare. För att kunna på kortaste möjliga tid och på bekvämaste sätt åtkomma största mängd kottar pläga nämligen många kottinsamlare från träden nedhugga de grenar och till och med toppar, som bära kott, varigenom de så behandlade träden förstöras. En sådan avskyvärd skadegörelse, som i de flesta fall drabbar unga och medelålders träd med kraftiga kronor, och som sålunda stå i sin bästa växt, är numer en ej ovanlig företeelse, och synes densamma tilltaga i samma mån, som priset på kottar stegras. Den träffar hårdare den mindre än den större skogsägaren, emedan den senare vanligen har någon bevakare av skogen, vilket i allmänhet ej förekommer å de smärre skogstegarna.

Då fröträd och träd intill hyggeskanterna, som på grund av sin friare ställning bära kott rikligare och oftare än träd inuti bestånden och därför i första hand tillvinna sig kottsamlarnes intresse, bliva berövade sina kottar och kanske även genom avkvistning förstörda, omöjliggöres den självsådd, som med fröträdens kvarlämnande avsetts. Kottinsamling, bedriven på sådant sätt, åstadkommer ej blott skada för enskild man, utan blir den då en fara för hela landets skogshushållning.

Visserligen kan dylik skadegörelse på grund av redan varande lag åtalas, men torde det vara tydligt för var och en, att så länge allmänheten anser sig äga rätt att plocka kottar var som helst, det är omöjligt att mot dylik åverkan bevaka en skog på grund av mängden av kottplockare och på grund därav, att kottplockningen kan pågå under 4 à 5 månader på året.

För ägaren måste just omintetgörandet av hans arbete för åstadkommandet av återväxt vara det mest nedslående och från skogshushållningssynpunkt för honom mest kännbart rent ekonomiskt sett. Ett av de allra viktigaste leden i skogshushållningen är ju åstadkommandet av god återväxt på kortast möjliga tid. Genom kottarnas borttagande från fröträden är självsådd ej för skogsägaren möjlig att ernå, utan måste han från annat håll köpa frö för att genom dess utsående erhålla nödig återväxt, vilket synnerligen för en mindre skogsägare är kännbart nog, och vilket alldeles givet ej höjer utan säkerligen slappar intresset för verklig skogsvård. Sedan borttagandet av kott å annans mark tagit nu anförda former, har denna fråga fått ett allmänt intresse, och detta ej blott i faran för att det vaknade intresset för skogsvård skall slappas, utan än mera i faran för att å de skogar, rovplockning av kottar äger rum och naturlig föryngring i tillräcklig grad därigenom omöjliggöres, återväxten kommer att, då den måste ske genom kultur av personer, som ej förstå bedöma halten av det härför köpta fröet, bliva i kvalitativt hänseende underhaltig.

Enligt vunnen erfarenhet spelar nämligen barrträdsfröets och särskilt tallfröets, som är det dyraste, hemort en stor roll vid kultur.

Då man på 1870-talet började här i landet i större skala genom kultur uppdraga tallskog, använda man sig härför av frö från Tyskland, men har resultatet blivit i högsta grad nedslående, i det den efter dessa kulturer uppdragna skogen, på grund av sin dåliga kvalité, blivit nära värdelös, och torde de förluster, som genom användandet av olämpligt tallfrö drabbat landet, kunna skattas till många miljoner kronor. På grund av denna erfarenhet har genom Kungl. Maj:ts förordning den 4 april 1910 föreskrivits, att barrträdsfrö, som införes från främmande land, skall färgas, varjämte å barrträdsfrö satts hög tull – för tallfrö 6 kronor per kilogram – allt avseende att så mycket som möjligt förhindra, att vid skogskultur inom landet användes importerat barrträdsfrö.

Då man nu konstaterat, att tallfrö från norra Tyskland icke passar för ens södra Sveriges läge och klimat, ligger det nära till hands att antaga, att frö av tall från södra Sverige icke heller är lämpligt använda inom mellersta och norra delarna av landet, synnerligast som skillnaden i klimatiskt hänseende mellan norra Tyskland och södra Sverige icke är större än skillnaden i detta hänseende mellan nordliga och mellersta Sverige.

De fröklängningsanstalter, som till ett antal av omkring 74 stycken nu finnas i vårt land, äro till största delen belägna i södra delarne av landet. Huvuddelen av det för dessa utklänga och sälja härstammar visserligen från de trakter, varest var och en av dem är belägen, men lättheten att medelst järnvägarne transportera kott gör, att varje fröklängningsanstalt kan uppköpa kott på betydligt avstånd från fabriken och till denna transportera dessa för klängning.

Skogsägare, som från dessa anstalter inköper sitt frö, riskerar därför, att åtminstone en del av det köpta fröet ej lämpar sig för den trakt, varest hans skog är belägen. De misstag, som i avseende på fröets hemort begås vid tallkultur, bliva så mycket ödesdigrare, som resultaten av skogskulturer först en lång tid efter kulturen visa sig, så att skogsodlaren kan komma att under en lång följd av år och i stor utsträckning begå samma misstag utan att märka det.

Åstadkommande av skydd mot olovligt borttagande av tall- och grankottar är därföre en fråga av stor betydelse ej blott för den enskilde skogsägaren utan för hela landets skogshushållning.

Vi bedömandet av denna fråga, som för landets skogshushållning har den största betydelse, bör hänsyn tagas även därtill, att 1903 års skogslag ålägger den enskilde skogsägaren att skaffa återväxt å den mark, å vilken han avverkat skog, ett åläggande, som förpliktigar staten att genom nödig lagstiftning undanröja sådant, som visar sig hindra eller försvåra uppfyllandet av detta åliggande.

Det höga värde, som kottar på sista tiden erhållit, bör kunna fullt ut motivera deras likställighet i förevarande hänseende med de i 24 kap. 3 § strafflagen omnämnda andra trädfrukterna ollon och nötter. Mot ett inordnande under paragrafen synes ej heller kunna tala den under behandlingen i riksdagen av bärfrågan med sådan skärpa framhållna synpunkten, att ett fritt tillgodogörande av naturalstret i fråga ansetts vara från urminnes tid tillåtet och jämväl utgjorde på eljest vanlottade trakter en viktig förvärvskälla för ortsbefolkningen.

För ett sådant inordnande talar jämväl den stora skada, som insamlandet av kottar från växande träd medför, en skada väsentligt större än den, som genom bärplockning åsamkas mark och skogskultur.

Man kan därför med fog påstå, att allt, som talar för förbud mot olovlig bärplockning, i än högre grad gäller olovlig kottplockning, medan samtidigt betänkligheterna mot förbud för bärplockning icke alls eller åtminstone i vida mindre grad gälla kottplockning från träden.»

I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 8) yttrade lagutskottet bland annat:

»I förevarande motion har föreslagits, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida och på vad sätt olovligt tillägnande av kottar må kunna bliva belagt med straff. Enligt vad motionären meddelat, avser hans framställning emellertid endast olovligt tillägnande av kottar från växande träd. Utskottet, som ej heller finner anledning föreligga att i lagstiftningsväg inskrida mot insamling av kottar från marken eller från hyggen och vindfällen, har däremot funnit frågan om lämpliga åtgärder till skydd emot olovligt tillägnande av kottar från växande träd vara av beskaffenhet att påkalla närmare uppmärksamhet.

Vid bedömande av nu föreliggande fråga synes utskottet uppmärksamhet i främsta rummet böra ägnas åt de ur skogsvårdssynpunkt menliga följderna av en obegränsad frihet för en var att från växande träd insamla kottar. Såväl den framställning, vilken i sådant hänseende lämnats i motionen, som åtskilliga av tjänstemän vid skogsstaten i olika delar av landet gjorda uttalanden, av vilka utskottet haft tillfälle att taga del, synas nämligen giva vid handen, att insamling av kottar flerstädes bedrives på ett sätt och i en omfattning, som icke blott åstadkommer skada å den växande skogen utan även i viss mån äventyrar skogens återväxt. Av omförmälda uttalanden har utskottet sålunda inhämtat, att i samband med ökad efterfrågan av barrträdsfrö insamling av kottar å senare tid utan jordägarens medgivande bedrives i alltjämt stigande omfattning, samt att de personer, vilka sålunda insamla kottar, föröva betydande åverkan å skogen, särskilt genom att avbryta toppar och grenar av yngre träd. Det lärer till och med hava inträffat, att de vid avverkning till återväxtens betryggande kvarlämnade fröträden berövas sina kottar. Särskilt har från Norrbottens län uppgivits, att därvarande skogsvårdsnämnd vid flera tillfällen mottagit klagomål från befolkningen över den olovliga insamling av kottar, som där äger rum. I anledning härav och då de kottar, som utbjudits till salu, mestadels härstammat från ännu ej tillräckligt utvecklade träd och därför befunnits lämna frö av mindre god beskaffenhet, har nämnden, enligt samma uppgift, ansett sig förhindrad att under innevarande år uppköpa kottar från orten.

Nödig hänsyn därtill, att vid insamling av kottar skada å träden undvikes samt att kottar icke skördas från sådana träd, som lämna mindervärdigt frö, lärer i regel icke kunna förväntas av annan än skogens ägare. Därest insamling av kottar, såsom nu synes vara fallet, i avsevärd utsträckning är förenad med skadegörelse å träden, skulle visserligen även enligt gällande lag ett sådant förfarande kunna beivras genom åtal vid domstol. Dylika åtal torde dock synnerligen ofta vara förbundna med svårighet att åstadkomma erforderlig bevisning och skulle därför i de flesta fall icke leda till den skyldiges fällande. Det synes sålunda utskottet vara uppenbart, att ett förbud mot insamling av kottar från växande träd å annans mark ur forstlig synpunkt är synnerligen påkallat.

Förutom av vad sålunda ur förstnämnda synpunkt kan anföras till stöd för införande av lagbestämt skydd mot olovlig insamling av kottar synes skäl för en dylik lagstiftningsåtgärd kunna hämtas även från jordägarens intresse av att lämnas i okvald besittning av de å hans träd växande kottarna. Vid tiden för nu gällande strafflags tillkomst hava kottar utan tvivel för jordägaren representerat ett mycket ringa värde, som han endast sällan i någon mera avsevärd omfattning tillgodogjorde sig. När därför strafflagen bland stöld- och åverkansobjekten upptager ollon och nötter men icke kottar, torde detta hava stått i full överensstämmelse med grundsatsen att förbehålla jordägaren de produkter, som för honom kunde anses äga ekonomiskt värde. Först under senare år har i samband med vidsträcktare skogskultur inträtt en ökad efterfrågan av tall- och granfrö, och som följd härav har uppkommit en betydande stegring av kottarnas värde. Jordägaren synes vid sådant förhållande med fog kunna äga anspråk på enahanda straffskydd mot olovligt tillägnande av kottar, som lagstiftningen sedan lång tid tillerkänt honom i fråga om ollon och nötter. Förutom den förlust, som tillskyndas honom därigenom att han förhindras att själv tillgodogöra sig kottarna å honom tillhöriga träd, kan han under vissa förhållanden få vidkännas även direkta utgifter, såsom för frösådd och liknande ändamål. Det allmänhetens intresse, som må förefinnas i upprätthållandet av en sedan gammalt ej ifrågasatt rätt att insamla kottar å annans mark, måste vara av underordnad betydelse i jämförelse med de viktiga hänsyn, som framför allt ur skogsvårdens synpunkt kräva tillgodoseende, och samma intresse varder för övrigt enligt utskottets mening fortfarande i skälig omfattning tillgodosett därigenom, att rätten att insamla kottar från marken eller från hyggen och vindfällen icke beröres av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.»

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt straffbestämmelser må kunna meddelas till förekommande av olovligt tillägnande av kottar från växande träd å annans mark, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Denna utskottets hemställan bifölls av första kammaren – som emellertid ansåg, att den del av utskottets motivering, som hänförde sig till jordägarens enskilda intresse att lämnas i okvald besittning av de å hans träd växande kottarna, borde utgå – men blev av andra kammaren avslagen med 99 röster mot 67.

Av skäl, som förut framhållits, torde jämväl rätten till plockning av kottar från växande träd böra i detta sammanhang regleras. Den enda ur skogsvårdssynpunkt fullt tillfredsställande lösningen synes vara att helt och hållet förbjuda sådan kottplockning å annans mark. De skäl, som tala mot ett allmänt förbud mot bärplockning å annans mark, göra sig icke med tillnärmelsevis samma styrka gällande, då fråga är kottplockning från växande träd. Mellan dessa fall föreligger nämligen den väsentliga skiljaktigheten, att kottplockning från växande träd å annans mark näppeligen för det allmänna föreställningssättet torde framstå såsom ett lovligt förehavande. Detta är också ganska naturligt, om man besinnar, huru lätt skada å träden därigenom vållas och att det för en sund rättsuppfattning står klart, att någon rätt att tillgodogöra sig vilda naturalster icke är för handen, med mindre sådant kan ske utan skada för ägaren av den mark, varå de finnas. Någon civilrättslig bestämmelse, varigenom den, som äger trädet, tillerkännes rätt till därå växande kottar, lärer vid sådant förhållande icke vara av behovet påkallad. För att göra denna rätt i högre grad än hittills respekterad erfordras däremot en straffbestämmelse, varigenom olovligt tillägnande av kottar från växande träd likställes med olovligt tillägnande av ollon eller nötter. Bestämmelser härom hava för den skull införts i 20 kap. 2 § och 24 kap. 3 § strafflagen. Att av en sådan lagstiftning skulle bliva en följd, att frökottar icke komme att i önskvärd utsträckning insamlas för fröklängningsanstalternas behov, lärer icke behöva befaras. Med det jämförelsevis höga värde dessa naturalster numera hava komma jordägarne säkerligen att sörja för att de bliva tillvaratagna.

I sammanhang med den sålunda vidtagna ändringen i 24 kap. 3 § strafflagen har den däri nu förekommande straffbestämmelsen för olovligt tillägnande av växande gräs eller torv överflyttats till 4 § i samma kapitel. För dylikt tillägnande synes den i sistnämnda lagrum stadgade straffsatsen vara fullt tillräcklig. Genom en sådan överflyttning vinnes också den fördelen, att 3 § endast kommer att handla om olovligt tillägnande av träd eller något, som hör till träd, om vilket förfarande enligt 20 kap. 2 § gäller, att det skall straffas såsom stöld, där värdet av vad som tillgripits överstiger 15 kronor.

Med sådant olovligt tillägnande, som för närvarande omhandlas i 24 kap. 4 § strafflagen, har i utkastet likställts olovligt tagande av jord, lera, sand, grus, sten eller andra dylika mineraliska ämnen ävensom olovligt tagande av tång från annans strand. Detta torde näppeligen innebära annat än ett förtydligande av ifrågavarande lagrum. Åtminstone har i rättsskipningen den meningen gjort sig gällande, att olovlig sten- eller tångtäkt kan medföra ansvar enligt nämnda paragraf.^[1]

De straffbestämmelser, som funnits påkallade för att giva erforderlig effektivitet åt de civilrättsliga reglerna angående rätt till bärplockning och tillvaratagande av med bär jämförliga naturalster, hava ansetts böra få sin plats i ett särskilt stycke av 4 §. För sådan förseelse torde svårare straff än böter icke under några förhållanden böra ifrågakomma. Även sådan påföljd synes vara alltför sträng, om bär plockats allenast för att omedelbart förtäras eller den, som tillägnat sig naturalster av det i 7 § av lagen om rätt till bärplockning avsedda slag, gjort detta utan avsikt att avyttra vad sålunda plockats eller samlats. Undantagsbestämmelser för dylika fall hava därför införts i den föreslagna lagtexten.

---

1. Se Kungl. Maj:ts utslag den 9 februari 1874 (N.J.A. s. 115) och den 31 augusti 1891 (N.J.A. s. 400).