Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt/6

←  Eganderättens väsen

Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt Förvärfvande af eganderätt

Eganderättens rättsskydd  →

6 kapitlet.

Förvärfvande af eganderätt.

18 §.

Laga fång kallas de af lagen erkända sätten att förvärfva eganderätt. man skiljer mellan härledda eller derivativa och icke-härledda eller originära fång. Till de förra höra de, vid hvilka förvärfvet innefattar en succession, eller således den såsom fång betecknade rättshandlingens förmåga att öfverföra eganderätt förutsätter tillvaron af enahanda rätt i dens hand, från hvilken densamma skall öfvergå till förvärfvaren. Originärt är åter ett fång, som grundlägger eganderätt oberoende af och måhända med upphäfvande af en annans förutbestående eganderätt. Af säregen art är det fång, som eger rum genom ingående af äktenskap, i det nämligen detta medför, att hvardera maken blir samegare jämte den andre till den egendom, som förut tillhört denne, såvidt giftorätt i sådan egendom eger rum. Af samma slag är inträde i ett bestående bolag, hvarigenom den inträdande bolagsmannen blir samegare med bolagets förre delegare till bolagsegendomen. Ett fång föreligger däremot icke vid enskild bolagsmans utträdande ur ett bestående bolag, enär nämligen detta blott har till följd, att hans sameganderätt bortfaller, och således formelt accrescens eger rum.

Härledda fång äro arf, testamente, gåfva och öfverlåtelseaftal. Den finska rätten känner emellertid icke en generell aftalsform för öfverlåtelse af eganderätt, än mindre ett abstrakt öfverlåtelseaftal, utan blott olika slag af causalaftal, som innefatta eganderättsöfverlåtelse. De viktigaste slagen af sådana aftal äro köp med dess underarter skatteköp och exekutiv auktion, skifte, hvaraf boskiftet och det i sammanhang med jorddelning försiggående bytet äro underarter, äfvensom införsel. Utom dessa kunna nämnas exempelvis egendoms sättande under bolag eller gifvande i försträckning eller betalning. Derivativa fång äro vidare egendoms förvärkande samt börds- och annan lösning, med undantag af expropriation.

Originära fång äro – utom egendoms förklarande förbruten – expropriation, förarbetande eller såkallad specifikation, sammanfogning, sammanblandning, vinnande af afkomst, ockupation, fynd, häfd och de i lag erkända extinktiva förförvärfven af lösegendom.

De derivativa fången falla till större delen utom sakrätten. Läran om arf, testamente och boskifte har sålunda sin plats i arfs- och familjerätten, de obligatoriska aftalen åter i obligationsrätten. Af de till sakrätten hörande fången förekommer förvärkandet såsom ett själfständigt fång endast, där denna påföljd inträder i anledning af en saks sammanfogande eller sammanblandande med en annan, men innefattar i öfrigt blott ett uteslutande af rättigheten till ersättning för nedlagd kostnad eller, i vissa fall, af de värkningar, hvilka eljest inträda vid ockupation, hvadan för detsamma lämpligen redogöres i antydda sammanhang. Införseln saknar åter numera praktisk betydelse och kan således alldeles förbigås.

19 §.

Öfverlåtelse af fastighet medför för förvärfvaren skyldighet att lagfara med sin åtkomst. Lagfarandet hade ursprungligen till betydelse att sätta en preklusionstid för klander af öfverlåtelse och var i följd häraf icke en skyldighet, utan en rättighet, hvilken därjämte inskränke sig till öfverlåtelser.^[1] Men förklaringen den 14 maj 1805 frånkände lagfarten denna betydelse utom för bördsklander och föreskref tillika såsom vilkor för lagfarts erhållande, att företrädarens åtkomst blifvit styrkt, på samma gång lagfarandet redan genom förordningen den 13 juni 1800 gjorts till en skyldighet. I följd af dessa föreskrifter, af hvilka är en konsekvens att lagfart såsom förmån kan komma hvarje förvärfvare af fastighet till godo, har lagfarten numera samma ändamål som inskrifning i fastighetsbok i det moderna inskrifnings- och publicitetsväsendet, nämligen att gifva offentlighet åt rättsförhållandena rörande den fasta egendomen. Lagfartsprotokollet jämte dess komplement inteckningsprotokollet äro härvid de urkunder, hvilka tjäna såsom fastighetsbok. Då emellertid lagfartsprotokollet i likhet med inteckningsprotokollet föres så, att detsamma fortlöper gemensamt för alla inom domkretsen belägna fastigheter och upptager eganderättsförhållandena beträffande dessa i den ordning, tiden för införandet gifvit vid handen, förmår detsamma icke öfverskådligt angifva en viss fastighets rättsförhållanden. Såsom kunskapskälla i förevarande afseende är detsamma ock bristfälligt och därigenom otillförlitligt, enär skyldighet att lagfara eger rum blott i fråga om öfverlåtelse och expropriation för enskild järnväg, och uppgift således kommer att saknas om öfriga fång.

Föremål för lagfart är förvärf af eganderätt eller sameganderätt till fastighet. Enskild samegare är dock berättigad till lagfart, såvidt kvotdelning egt rum; å kvotdel vunnen lagfart gäller efter lägenhetens klyfning såsom meddelad å den vid delningen tillkomna lägenhet, som utbrutits åt kvotdelens egare.^[2] Lagfarten försiggår genom fångets uppbjudande, å landet vid tre eller, där endast ett lagtima ting om året hålles, vid två lagtima ting, i stad åter å tre måndagar med minst fyra veckor emellan hvarje uppbud, samt afslutas genom fastan, som meddelas vid slutet af det ting, då sista uppbjudandet sker, och i stad å fjortonde dagen efter tredje uppbjudandet. Anhängiggöres klander å fånget innan lagfarten afslutats, fortgå väl uppbuden, men äro utan värkan mot klandraren eller komma, vid bördsklander, honom tillgodo, hvaremot fasta ej beviljas, innan öfver klandret blifvit slutligt dömdt och detsamma underkänts. Lagfart å åtkomst af fastighet, som bildats genom parcellering, sker likväl, utan skilda uppbud och fasta, genom att åtkomsten såsom godkänd införes i lagfartsprotokollet. Vid lagfarts och fastas beviljande böra jordlägenheter så angifvas, att deras indentitet är faststäld, och således med lägenhetens till kartvärket hänvisande officiella beteckning. Fastebref i stad åter skall nämna tomtens längd och bredd, kvarteret och stadsdelen, hvari den ligger, och gatan eller gatorna, till hvilken den stöter.

Vilkor för lagfarts erhållande är, att fångets laglighet eller således auktorns eganderätt styrkes. Såsom tillfyllesgörande utrednng gäller meddeladt fastebref eller uppbud, som beviljats utan andra än för själfva åtkomstens utvisande oväsentliga vilkor. Har rättsauktorn ej själf vunnit sådan officiel legitimation af sin åtkomst, måste lagfartssökanden på angifvet sätt styrka dennes fångesmans förvärf. Fastebrefs utfärdande i stad förutsätter dessutom, att öfverlåtaren erkänt vederlaget vara guldet.

Betydelsen af vunnen lagfart är den officiella legitimation, som fånget erhåller genom att uppbjudas under domstolens auktoritet för dess laglighet. Såvidt lagfartsplikt eger rum, fordras dylik legitimation af egarens åtkomst för erhållande af inteckning på grund af hans förbindelse. En materiel värkan har däremot beviljad lagfart och fasta icke utom beträffande bördsklander. Underlåtande att söka lagfart medför dock, att inteckning på grund af förre egarens före eganderättens öfvergång tillkomna förbindelse kan lagligen vinnas i fastigheten.^[3]

Lagfartsplikten skall fullgöras genom sökande af uppbud inom tre månader från öfverlåtelsen eller, på landet, senast vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader efter densamma, vid äfventyr af böter, motsvarande beloppet af det stämpelpapper, hvarmed öfverlåtelseafhandlingen bör beläggas. Enskild, hvars rätt till inteckning är beroende af att öfverlåtelse lagfares, kan tillika begära egarens åläggande vid vite att lagfara.

I fråga om registrering underkastade fartyg motsvaras lagfarten af fångets inskrifvande i skeppsregistret. Inskrifningsskyldigheten omfattar alla själfständiga fång och skall fullgöras inom två månader. Värkstäld inskrifning af öfverlåtelse mot vederlag har så till vida konstitutiv värkan, som öfverlåtelsen i sådant fall grundlägger eganderätt för förvärfvaren, om än fartyget tidigare öfverlåtits till annan, så framt den förstnämde vid sitt förvärf var i god tro.^[4] Denne grundsats är utsträckt äfven till inteckning, i det öfverlåtelse af fartyg, så länge den icke inskrifvits, icke hindrar tillkomsten af giltig panträtt genom att inteckning af den såsom egare ännu inskrfne öfverlåtarens pantförskrifning af tredje man i god tro vinnes.

20 §.

Köpet gifver väl i allmänhet upphof åt ett obligatoriskt rättsförhållande. Där en individuelt bestämd sak är föremål för köpet och detta afslutas utan vilkor, medför emellertid aftalet såsom sådant, att eganderätten till saken öfvergår från säjaren till köparen, och är således sakrättsligt. I det följande skall altså redogöras för de särskilda förutsättningarna för och värkningarna af köpets sakrättsliga egenskap.

Väsentligt är, att saken, som säljes, är individuelt bestämd. En blott kvantitetsbestämning är dock tillräcklig, om den hänför sig till en individuelt bestämd kvantitetssak, såsom då tio tunnor säljas af ett visst spannmålslager, i hvilket fall eganderätten öfvergår, om och så snart den sålda kvantiteten afskiljts från det öfriga.^[5] Afskiljandet kan säljaren värkställa ensidigt; om ej annat aftalats, är icke köparen, utan säljaren allena befogad att företaga afskiljandet. Köp om pars qvanta är ock tillåtet i fråga om jordlägenhet, under förutsättnng att det sålda området kan lagligen afskiljas, och medför befogenhet för köparen att, så länge lägenheten tillhör säljaren eller hans arfvinge – hvarunder testamentstagare inbegripes –, låta utföra afskiljandet. Denna befogenhet kan dessutom säkerställas genom inteckning, hvilken tillika medför, att det sålda området vid afskiljandet öfvergår till köparen fritt från privaträttsliga gravationer, som tillkommit i fastigheten efter inteckningens meddelande. Sådan inteckning gäller dock endast två år och får blott i fall af synnerliga skäl förnyas. Befogenheten att låta värkställa styckning och afsöndring, hvarom aftal slutits under de tidigare i ämnet tillkomna författningarnas giltighetstid, gäller dock obetingadt mot såväl hvarje egare som pant- och annan rättshafvare, om delningen värkställes inom fem år från den 1 januari 1896. Enahanda befogenhet tillkommer innehafvare under eganderättstitel af bestämdt område, som före den 19 december 1864 i strid med förbuet mot skattskyldig jordsminskning föryttrats från jordlägenhet, om ansökan om afskiljande göres hos guvernören i länet inom tio år från förstnämde dag.^[6]

I regeln är köpet icke bundet vid viss form. Köpeaftal om fastighet och registrering underkastadt fartyg eller del af sådant fartyg kan dock giltigt slutas endast skriftligen och med ojäfviga vittnen^[7] eller genom inrop vid auktion. I sistnämda fall har likväl köparen efter de föreskrifna köpevilkorens fullgörande rätt att fordra salubrefs utfärdande af förrättningsmannen, åtföljdt, där auktionen var frivillig och förrättades af annan än säljaren, af dennes fullmakt till försäljningen.^[8] Innebörden af föreskriften, att salubref å fastighet skall upptaga alla de vilkor, hvarå köpet grundar sig, kan i detta sammanhang förbigås, då nämda föreskrift icke särskildt berör köpets sakrättsliga värkan.

Köp om fastighet kan icke afslutas med modusbestämningar, som göra intrång i tredje mans rätt, såsom exempelvis att egendomen ej får utmätas för gäld eller icke är underkastad giftorätt o. s. v., ej heller med vilkor, som icke äro förenliga med god sed, såsom exempelvis om äktenskaps ingående. Köpeaftal med sådan modus- eller vilkorsbestämning är ogiltigt. I öfrigt får vid köp om fastighet icke fogas resolutivt vilkor; sker det, anses vilkorsbestämningen såsom icke existent.^[9] Suspensiva vilkor äro väl med redan nämdt undantag tillåtna, men utesluta lagfart, innan vilkoret uppfylts och eganderätten sålunda öfvergått, hvaraf följer, att fastigheten under mellantiden kan intecknas och utmätas för öfverlåtarens gäld, likasom att rättsliga förfoganden af denne, genom hvilka tredje man förvärfvat rätt i fastigheten, äro bindande för köparen såsom om de tillkommit före köpeaftalet.^[10] Endast fastighetens föryttring till annan är utesluten. Köp genom inrop vid auktion är alltid suspensivt betingadt af vilkoret, att de föreskrifva köpevilkoren fullgöras inom föresatt tid. Sker detta, gäller öfverlåtelsen med rättsvärkan från auktionsdagen; i motsatt fall förfaller öfverlåtelsen. Lagens analogi leder till att utsträcka förenämda grundsatser äfven till registrering underkastadt fartyg.

Fullgörande af köpevilkoren, särskildt köpeskillingens betalning, är icke vilkor för eganderättens öfvergång. Då J. B. 4: 2 fordrar köpeskillingens gäldande för att fastebref skall utfärdas, så är härmed sagdt, att sådan betalning icke utgör vilkor för uppbud och således icke heller för öfverlåtelsens rättsvärkan. Bristande fullgörande af köpevilkoren värkar däremot såtillvida resolutivt, att säljaren är berättigad att fordra köpets häfvande, hvarjämte han eger kvarhålla det sålda intill dess fullgörande skett.

Vid köp om lösöre öfvergår eganderätten likaledes omedelbart genom aftalet, utan att jämväl besittningens öfvergång är af nöden. Kvarlämnas emellertid saken hos säljaren och föryttras sedan af denne till annan, som jämväl omhänderfår densamma, komma de rättssatser till användning, hvilka gälla i fråga om återvinning af lösöre, som låntagare eller depositarie föryttrat.

Behörig att köpa fastighet är endast finsk undersåte och rysk adelsman. Annan rysk undersåte kan endast med särskildt öfverhetligt tillstånd köpa fastighet.^[11] Detsamma gäller om främmande makts undersåte. Köpes fastighet af någon, som enligt det sagda icke är behörig att förvärfva sådan, är köpet att anse såsom afslutadt med det suspensiva vilkoret, att köparen erhåller öfverhetligt tillstånd att besitta fastighet i landet. Beviljas ej dylikt tillstånd eller ansökes ej därom inom skälig tid, är köpet ogildt.

Af juridiska personer kunna kronan samt borgerlig eller kyrklig kommun utan inskränkning förvärfva fastighet. I hvad mån för landets förvaltning tillkomna anstalter äro därtill behörige, bestämmes af de för dessa gällande särskilda föreskrifterna. Kronan är dock betaget att köpa eller tillpanta sig frälsegods, från hvilken regel inlösen af donationsgodsen emellertid utgör undantag.^[12] Kyrkosamfund eger däremot icke utan skildt tillstånd förvärfva fast egendom, utom till tomt för kyrka, begrafningsplats och skola, ej heller församling af annan trosbekännelse än den evangeliska eller grekiskt-ryska.^[13] Det samma gäller de privaträttsliga juridiska personerna,^[14] ehuru väl dessa i praxis ansetts kunna förvärfva tomtplats, som är af nöden för stiftelsens eller korporationens omedelbara ändamål, och äfven vid exekutiv auktion till säkerställande af hypotekarisk fordran inropa fastighet för att framdeles försäljas.

Ofvan angifna grundsatser ega tillämplighet å öfriga öfverlåtelseaftal.^[15] En säregenhet för skiftet är att, om ene kontrahenten genom klander frånvinnes den genom skiftet förvärfvade fastigheten, han eger träda till den i utbyte af honom gifna, om denna ännu innehafves af medkontrahenten eller någon, hvars åtkomst grundar sig å arf efter eller testamente af den sistnämde, hvarvid likväl under mellantiden lagligen tillkommen panträtt förblir bestående.^[16] Den förstnämda fastighetens frånvinnande har dock icke den värkan, att den i utbyte gifna omedelbart skulle återgå till förre egaren, utan berättigar denne endast att vinna sin eganderätt åter genom ett hos domstolen därom framstäldt yrkande. Däremot öfvergår eganderätten till honom i och med det yrkandet genom stämningens delgifvande behörigen framstälts mot motparten, så framt detsamma sedan godkännes, och icke först med domen.

21 §.

Försäljning af arfvejord gifver upphof åt bördsrätt,^[17] eller befogenhet för säljarens skyldeman att med undanskjutande af köparen inträda i dennes ställe såsom förvärfvare genom öfverlåtelseaftalet. Arfvejord är landsfastighet, som genom arf, resp. arfskifte tillfallit egaren, eller hvilken han förvärfvat genom skifte mot ärfd landsfastighet. Med arfvejord likställes bördköpt jord, eller landsfastighet, hvilken egaren bördat såsom utom bördsled såld arfvejord eller köpt af skyldeman, i hvars hand fastigheten var afvejord. Detsamma gäller ock, om fastigheten i nu nämda fall i föryttrarens hand var bördad eller bördköpt. Såsom fastighet anses äfven rätt till frälseränta. Outbruten kvotdel i fastighet behandlas ock lika som hel fastighet. I vissa andra rättsförhållanden har arfvejordsbegreppet dels ett mera inskränkt, dels ett större omfång. Såsom bördköpt jod anses sålunda vid föryttring af arfvejord till makar, så vidt är fråga om dessas giftorätt, endast den del, som motsvarar den skylde makens giftorättsandel. I fråga om giftorätt och befogenhet att genom testamente eller gåfva förfoga är arfvejordsbegreppet beydligt mera vidsträckt. För bördsrätten gäller dock endast det ofvanangifna arfvejordsbegreppet.

Berättigade till börd äro numera blott säljarens barn och efter dem hans föräldrar, hvilka sistnämdes bördsrätt tillika är så inskränkt, att fader eger börda blott fäderne och moder blott mödernejord. I öfrigt är bördemännens rättsställning bestämd enligt grundsatsen, att förhållandet anses så, som om säljaren i och med försäljningen skulle aflidit och, där försäljningen skett till skyldeman inom bördsled, föryttringen vore testamente. Vid försäljning af sistnämda slag eger därför vare sig närmare eller lika nära skyldeman icke börda större lott af den sålda fastigheten än som skulle motsvara hans arfslott, om säljaren aflidit. Är fastigheten såld utom bördsled, men närmaste bördeman uttryckligen afsagt sig bördsrätten eller godkänt öfverlåtelsen, hvarmed lagen likställer namnteckning å köpebrefvet utan förbehåll af bördsrätten,^[18] är likaledes bördstalan afskuren jämväl för fjärmare bördeman; däremot är fjärmare bördeman icke af den närmaste bördemannens uraktlåtenhet att utöfva sin bördsrätt förhindrad att göra bördstalan för egen del gällande. Af lika nära bördemän eger åter en hvar vid försäljning utom bördsled börda det hela, om de andra underlåta att utöfva sin bördsrätt; göra flere bördsanspråk gällande, får en hvar lösa så stor lott, som han skulle ärfva, om de allena vore säljarens arfvingar. Där fjärmare bördeman eller en af flere lika nära bördemän allena bördar, inträder han i samma läge, som om fastigheten skulle varit såld till honom. Närmare bördeman eller, i senare fallet, annan lika nära bördeman är således väl oförhindrad, såvidt hans bördetalan icke prekluderats, att gentemot den förre utöfva sin bördsrätt, men denna omfattar, såsom då försäljning skett inom bördsled, blott så stor del af den sålda fastigheten, som belöper sig å den sistnämdes arfslott.

I enlighet med förenämde grundsats utöfvas bördsrätten genom klander vid den rätt, där fastigheten ligger. Äro flera fastigheter inbegripna i köpet, är forum den domstol, under hvars domvärjo hufvudgården eller, om sådan ej finnes, flertalet af fastigheterna hör. Förutsättning för klandret är dock, att den i köpebrefvet bestämda köpeskillingen nedsatts i rätten å första rättegångsdagen af det ting, hvartill klandret instämts. Nedsättandet skall ske i gällande mynt eller sedlar, som af bank med sedelutgifningsrätt utgifvits. Skyligheten att nedsätta löseskillingen är likväl inskränkt till själfva köpeskillingen, och omfattar icke exempelvis värdet af sytningsförmåner, som jämte köpeskillingen betingats och redan utbetalats, icke heller skenköpeskiling. Bördemannens bevisningsskyldighet i detta afseende är tillika underlättad genom föreskriften, att såväl köpare som säljare är skyldig att med ed styrka de i köpebrefvet upptagna vilkorens riktighet och värklighet och frånvaron af svek.^[19] Omfattar köpet jämväl aflingejord eller sådan jord och lösören, är bördemannen skyldig, om köparen det äskar, att lösa äfven dem och bör således genast nedsätta köpeskillingen för desamma. Den nedsatta löseskillingen får af köparen lyftas, dock endast efter afdrag af de belopp, för hvilka fastigheten är underpant, och därjämte mot säkerhet och med skyldighet att betala fem procents ränta å det lyftade. Vill ej köparen lyfta bördeskillingen, står det bödemannen fritt att återtaga densamma mot ställande af vederhäftig borgen för den kostnad och skada, han kan varda skyldigkänd att betala till köparen, om bördstalan underkännes. Återtager ej heller köparen löseskillingen, är köparen, i händelse han tappar i tvisten, pliktig erlägga ränta å den del, som han egt lyfta. Däremot är nedsatt bördeskilling icke underkastad utmätning eller beläggande med kvarstad.

Bördsklander får utföras endast för egen räkning. Bördemannen är därför pliktig att med ed sanna, att han bördar för sig och icke för annan. Ett behörigen anhängiggjordt bördsklander utesluter från och med stämningens delgifvande köparens och säljarens befogenhet att häfva eller i annat aftal förbyta köpet. Godkännes bördsklandret, inträder bördemannen i köparens ställe såsom egare af fastigheten, hviken köparen i följd häraf är pliktig att å nästa fardag (den 14 mars) eller, om domen fallit efter den 20 december, å andra fardagen derefter afträda till bördemannen. Har bördemannen återtagit den nedsatta bördeskillingen, är hans eganderätt dock suspensivt betingad af vilkoret, att han före nämde dag till köparen gäldar löseskillingen eller så stor del af densamma, som köparen eger lyfta; försummas detta, är bördsrätten förlorad för honom.

Af bördsrättens anförda natur följer, att köparen icke blott från klandrets anhängiggörande utan från början af sin besittning och så länge bördstalan står öppen, är underkastad betydande inskränkningar i sin dispositionsrätt öfver fastigheten. Hans eganderätt är nämligen resolutivt betingad af vilkoret, att icke bördeman genom bördslösen träder i hans ställe, hvaraf följer, att bördemannen skall vid fastighetens afträdande omhänderfå fastigheten sådan den var, då köparen mottog densamma. Köparen är därför väl berättigad att under sin besittningstid tillegna sig fastighetens alster, men endast med den begränsning, att skogen icke får användas vidare än till husbehof. Af annan afkomst eger han tillgodogöra sig blott sådan, hvars vinnande icke enligt allmän uppfattning innebär ett förringande af fastighetens kapitalvärde. Rättsliga förfoganden öfver fastigheten kan köparen icke företaga med bindande värkan för bördemannen, utom såvidt de äro betingade af fastighetens regelbunda häfd, såsom exempelvis utlegande af torp, och äfven i sådant fall utan att inteckning till säkerhet för legoaftalet kan meddelas med giltighet mot bördemannen. Icke heller får köparen, med rätt till godtgörelse af bördemannen, å fastigheten nedlägga annan än nödig kostand.

Begreppet kostnad^[20] är i detta rättsförhållande negativt så bestämdt, att det icke omfattar utgifter, som höra till eller eljest äro förknippade med fastighetens regelbundna årliga häfd, ej heller utgifter för det regelbundna årliga underhåll, som en förståndig och omsorgsfull egare egnar sin fastighet. Positivt måste kostnaden innefatta en utgift, hvarigenom fastigheten blifvit bättre, vare sig att en förhandenvarande brist afhjälpts eller att fastigheten eljest kommit i bättre skick än den därförinnan var. Nödig är kostnaden, om förbättringen är sådan, att det måste antagas, att den vid förståndig och insigtsfull häfd icke skulle hafva underlåtits.

För nu nämd förbättring är köparen berättigad att erhålla ersättning af bördemannen efter den för förbättringens åstadkommande använda kostnaden, med afdrag af hvad utaf denna redan kommit bördemannen tillgodo eller bör såsom amortering af kapitalvärdet frånräknas för den tid, som tilländalupit efter förbättringens tillkomst. Anspråket på sådan ersättning är emellertid personligt och gifver icke köparen rätt att kvarhålla fastigheten till dess ersättningen guldits. Likaså skall köparen godtgöras för kostnad, som han gjort för fastighetens skull, såsom exempelvis utgift för fastighetens lagfarande. Annan förbättring eger köparen borttaga, såvidt detta sker så, att fastigheten blir åtminstone i samma skick som före förbättringen efter dess dåvarande värde.

Bördstalan prekluderas genom att tredje eller, där endast två uppbud ifrågakomma, andra uppbudet beviljas å fastigheten. Bördsklander bör därför behörigen vara instämdt senast till det ting, då nämda uppbud meddelas, och bördeskillingen nedsättas å första rättegångsdagen af sagda ting. Instämdt bördsklander hindrar dock icke lagfartens fullföljande; denna bör tvärtom fortgå, blott med den inskränkning att fasta ej får gifvas, innan öfver klandret dömts, men har den värkan, om bördemannen vinner, att uppbuden komma honom till godo.

Analog med bördsrätten är den egare af frälseränta tillkommande rätt att vid föryttring utom börd af den jordlägenhet, från hvilken räntan utgår, lösa lägenheten mot nedläggande af bördeskilling, i hvilket afseende lägenheten jämväl skall till egaren af räntan hembjudas inom tre månader från första uppbudet.^[21] Frälsemannarätt eger särskildt krigsmanshusfonden till de därtill anslagna hemman.^[22] Af enahanda slag är hospitalshjons arfvinges rätt att lösa hjonets arfvejord, som tillfaller hospitalet.^[23] En liknande lösningsrätt eger rum för frälseman med afseende å frälsegods, som kommit i kronans ego.^[24] Om utöfvande af nu nämda lösningsrätter gäller detsamma som om börd, hvarvid emellertid i fråga om hospital tillfallen arfvejord löseskillingen synes böra bestämmas genom värdering.

22 §.

En lösningsrätt inträder i vissa fall vid försäljning af fast egendom i stad, hvilken rätt tillika är förenad med skyldigheten för köparen att förrän uppbud begäres hembjuda det köpta åt den lösningsberättigade.

Sådana lösningsberättigade äro egare till grund, hvartill annan har ständig besittningsrätt,^[25] viderboende och nabo, den sistnämde dock först efter viderboenden och under bestämda förutsättningar, hvilka tillika delvis emelan olika nabor bestämma företrädet att lösa.^[26] Viderboende äro de, som hafva del »i samma tomt och hus» eller således m. a. o. ega vare sig skilda våningar i ett och samma hus eller hvar sitt hus å gemensam tomt eller ock både hus och tomt hvar till sin kvotdel. Med nabo förstås åter den, hvars tomt gränsar till den sålda tomten.

Lösningsrätt tillkommer nabo, om den sålda tomten eller del däraf tidigare varit gemensam med, men afskilts från den af nabon innehafda tomten och därigenom blifvit trång eller oregelbunden eller lider annat men af sådant slag, som i öfriga fall af nabo tillerkänd lösningsrätt är förutsättning för denna. Detsamma gäller, om grund- eller annan mur eller vägg är gemensam för den sålda och nabons tomt eller den ena eller andra har honom tillhörig mur på eller annorledes nyttjar den andres grundmur eller nyttjar den andres mur eller vägg.^[27] I andra rummet lösningsberättigad är nabo, hvilken lider märkligt besvär af någon å den sålda tomten uppförd byggnad.

»Besvär» eller »besvär och last», »som ligger å jord», är lagens uttryck för servitut, som hvilar å jord.^[28] Lösningsrätten förutsätter således, att den sålda fastigheten till förmån består en nabons tomt besvärande servitut, hvarigenom nabon måste tåla ett från den förra utgående intrång, som eljest icke lagligen finge utöfvas. Lider nabons tomt däremot olägenhet af grannskapet med den sålda tomten, vare sig omedelbart eller genom därå befintliga byggnader, hvilka uppförts i öfverensstämmelse med gällande byggnadsordning utan kränkning af nabons rätt, eger utom i nedanstående undantagsfall rätt till lösning icke rum. Och vidare bör intrånget af servituten vara värkligt eller m. a. o. af betydenhet. Såsom sådant uppräknar lagen takdropp, vattendrägt, mörker eller mot nabons tomt vettande fönser eller gluggar, men detta blott exempelvis och med tydligt angifvande, att äfven annat väsentligt intrång skall tagas i betraktande. Med märkligt besvär likställes dock det, att nabon eger ett trångt hus och tomt, hvilket enligt lagens analogi bör utsträckas äfven till det fall, att nabons tomt är oregelbunden. Anmäla sig flere lika lösningsberättigade nabor, tillkommer den företrädet, som bäst behöfver den sålda tomten.

Lösningsrätten skall göras gällande inom fjorton dagar från tredje uppbudet i samma ordning som vid börd, och således bl. a. med nedläggande af köpeskillingen.^[29] Har ej hembud egt rum, synes lösningsrätten stå öppen, om än fasta meddelats, dock ej längre än fjorton veckor från den måndag, som följer näst efter hembudet.

Vid föryttring af exproprierad jord eger ett särskildt slag af lösningsrätt rum. Där nämligen del af fastighet, hvilken exproprierats för allmänt behof, såsom obehöfligt för ändamålet föryttras, har egaren af återstående fastigheten rätt att inom tre månader efter det han underrättas om föryttringen återlösa sagda område för försäljningspriser. Var det afträdda parcell eller afförd del af parcell, tillkommer denna lösningsrätt dock endast stommens egare.^[30]

23 §.

Begreppet gåfva förekommer dels i betydelsen af ett rättsärende af typiskt slag, koordineradt med köp, skifte m. fl. typiska rättsärenden, dels för att beteckna det bestämmande motivet vid en mängd inbördes olikartade handlingar. Endast i det förra fallet är gåfvan ett enhetligt rättsinstitut. Där i öfrigt om en handling utsäges att den är gåfva, innefattar detta blott ett framhållande af en genom antydda motiv gifven egenskap hos handlingen, genom hvilken denna i något afseende får en särskild, eljest icke inträffande rättsföljd. Det gemensamma för de senast nämda fallen är det likartade bestämmande motivet, hvilket betingar gåfvobegreppets tillämpande å handlingen; i hvilket afseende gåfvokaraktären medför en för handlingen eljest främmande rättsföljd, och hurudan denna rättsföljd är till art och omfång, beror däremot på handlingens och det med densamma förbundna rättsförhållandets beskaffenhet och är olika bestämdt för olika fall. I förevarande sammanhang kommer gåfvobegreppet emellertid i betraktande såsom säreget rättsärende och äfven i denna betydelse endast såsom innefattande öfverlåtelse af en sak. Det kan därför här lämnas å sido, icke blott under hvilka förutsättningar och i hviken omfattning gåfomotivet är rättsligt relevant utom den egentliga gåfvans område, och särskildt om det i sådant afseende bör vara förknippadt med en rättshandling, utan ock huru gränslinierna för den egentliga gåfvan skola uppdragas, och huruvida denna kan innehålla äfven annat än öfverlåtelse af en bestående rätt samt konstituerande af en sakrätt eller en abstrakt gäldförbindelse.^[31]

Såsom laga fång är gåfvan ett ensidigt rättsärende, hvarigenom gifvaren utan vederlag frivilligt afhänder sig och till gåfvotagaren öfverlåter eganderätten till en sak. Såsom vederlag anses dock icke underhåll eller för underhåll afsedt undantag, som gifvaren förbehåller sig eller annan person, den han är pliktig underhålla. Gåfvotagarens godkännande är icke af nöden för gåfvans rättsvärkan, men väl är honom obetagaet att afslå gåfvan, i hvilket fall gåfvans rättsvärkan upphäfves från början. Är gåfvans föremål fastighet, fordrar den skriftligt och med vittnen upprättadt gåfvobref och, såvidt ej äfven gåfvotagaren vid upprättandet undertecknar gåfvobrefvet, dettas öfverlämnande till honom. Gåfva af lösöre åter kan giltigen ske endast sålunda, att det gifna kommer i gåfvotagarens vård. En annan fråga är, om och i hvad mån utfästelse af gåfva eger giltighet, hvilket spörsmål dock såsom hörande till obligationsrätten här kan förbigås.

Vid gåfva kan fästas såväl suspensiva som resolutiva vilkor, med undantag blott af sådana, som strida mot god sed, och likaså genom modusbestämning inskränkningar med värkan mot tredje man^[32] och förpliktelser.

Befogenheten att bortgifva egendom är dock i vissa afseenden inskränkt. Arfvejord får nämligen icke bortgifvas.^[33] Till arfvejord räknas icke blott ärfd och bördköpt jord å landet utan ock sådan aflingejord å landet samt lösören, penningar och stadsfastighet, som vid arfskifte satts i stället för arfvejord, egendom af sistnämda slag dock endast i dens hand, som vid samma arfskifte fått sig denna egendom tillagd.^[34] Gåfva af arfvejord är likväl icke ogiltig gentemot gifvaren. Gåfvotagaren eger under den förres lifstid nyttja fastigheten med egares rätt, och gifvaren kan icke lagligen förfoga öfver densamma mera än öfver annan af honom lagligen afhänd egendom. Men lagfart får icke beviljas å sådan gåfva,^[35] och efter gifvarens död eger hans arfvinge återkalla gåfvan, i hvilket fall gåfvotagarens rätt upphör med stämningens delgifvande.^[36] Då arfvingens rätt är, att arfvejorden vid arflåtarens död icke blott skall finnas i behåll, utan ock att dess värde icke minskats genom devastation, exempelvis genom afvärkning af skog i större mån än denna utgjort alster, synes arfvingen, där gåfvotagaren på detta sätt minskat fastighetens värde, kunna gentemot denne göra gällande enahanda anspråk på ersättning för värdeminskningen, som i fall af en sådan värdeminskning i arflåtarens hand skulle tillkomma honom gentemot den öfriga tillgången i boet. Af fastighet i stad, vare sig ärfd eller förvärfd, med undantag af frälseman tillhörig aflinge fastighet, kan åter endast en sjättedel bortgifvas med värkan mot barn och bröstarfvingar, samt af ärfd fastighet endast hälften.^[37]

Såsom bortgifvande anses jämväl konstituerande af personlig servitut,^[38] men numera icke lega.^[39] För trogen tjänst får dock, om aflingejord icke finnes, en af flere ärfda landsfastigheter eller någon del af större ärfd fastighet förlänas på gåfvotagarens lifstid.^[40]

Beträffande behörigheten att mottaga gåfva gälla vissa inskränkningar för tjänstemän.^[41] Gåfva kan vidare icke giltigt gifvas af make åt andre maken.^[42] Gåfva kan återkallas, om gåfvotagaren gjordt gifvaren, hans barn eller närmaste arfvinge märklig orätt, otjänst eller skada.^[43] Återkallandet sker genom stämnings delgifvande. Domstolen eger efter fritt skön pröfva, huruvida det gåfvotagaren tillvitade förhållandet är sådant, att det bör medföra gåfvans återgång. Förutsättning för återkallandet är emellertid, att gåfvan ännu finnes i gåfvotagarens hand. Där gåfvan bestått i penningar eller kvantitetssaker, syneds dock återkallandet kunna ega rum, om blott den genom gåfvan åstakomna ökningen af gåfvotagarens förmögenhet är i behåll. Tvifvelaktigt är, huruvida i andra fall värdet bör återbäras. Återkallandet är dock uteslutet, om gåfvan gjorts för möda och arbete eller gjord tjänst.

24 §.^[44]

Expropriation är en för tillgodoseendet af allmänt behof företagen rättshandling, hvarigenom exproprianten mot full ersättning antingen tillegnas en fastighet med upphäfvande af samtliga däri bestående sakrättigheter, eller ock honom till förmån konstitueras eljest i lag icke grundade vare sig stadigvarande eller öfvergående inskränkningar i den rättsliga makten öfver en fastighet.^[45] Undantag från de bestående sakrättigheternas upphäfvande är dock vägarätt, som med den berättigades samtycke icke inlösts. Konstituerandet af öfvergående inskränkning är åter så begränsadt, att en sådan icke får emot sakegarens vilja utsträckas öfver fyra år och icke heller vara af sådan art, att fastighetens beskaffenhet därigenom väsentligen förändras eller dess begagnande för afsedt ändamål förhindras. Föremålet för expropriationen är vanligen en främmande tillhörig fastighet, men kan ock vara i expropriantens egen ego.^[46]

Expropriation kan ske endast på grund af skildt förordnande. För anläggande af ny allmän väg, erhållande af väglagningsämne inom inegor till allmän väg och konstituerande af en öfvergående inskränkning utan sammanhang med annan expropriation ankommer å guvernören att meddela expropriationsförordnande, i detta fall äfven kalladt tillstånd. I öfrigt beror expropriation på bestämmande af Kejsaren och Storfursten. Tillstånd till anläggande af järnväg eller kanal innefattar likväl såsom sådant jämväl rätt till exproprierande af den erforderliga marken, hvarunder inbegripes icke blott området för själfva banan eller kanalen utan ock den mark, som är behöflig för de för anläggningens utförande och driften nödiga byggnader, inrättningar och upplagsplatser samt för anläggande af vägar och diken och för erhållande af fyllningsämne, sten och grus. Förordnandets materiella förutsättning är, att afhändandet, resp. inskränkningen erfordras för att ett allmänt behof skall kunna tillgodoses. Detsamma kan meddelas såväl med angifvande af det områdes läge och gränser, som skall exproprieras, som äfven så, att dessa skola framdeles i sammanhang med ersättningen bestämmas. Den hufuvdsakliga sträckningen af järnväg eller större kanalanläggning eller annat sådant större företag bör dock alltid vara skildt faststäld före expropriationens utförande, så att till bestämmande vid detta öfverlämnas endast mindre väsentliga delar af sträckningen jämte gränserna. I förstnämdt fall bör sakegaren och vederbörande kommuner, innan expropriationsförordnande beviljas, lämnas tillfälle att yttra sig, för hvilket ändamål vid fråga om anläggningar af sistberörd beskaffenhet sammanträden skola efter kungörelse hållas i hvarje kommun och de därvid afgifna yttranden upptagas i protokollet öfver sammanträdet.

Sakegare är icke blott egaren, utan ock kronhemmans åbo och den, som har ständig besittningsrätt, efter skilnad i äktenskap på grund af egenvilligt förlöpande nyttjar den frånvarande makens enskilda fasta gods eller i kraft af gåfva till ego innehar gifvarens arfvejord, samt jämte egaren exempelvis hemföljdstagare och den, som sitter i orubbadt bo eller för sitt embete besitter boställe.^[47] I fråga om tillåtelse, som erfordras för öfvergående inskränknings konstituerande, måste emellertid äfven annan usufruktuarie, exempelvis förläningshafvare på lifstid, anses såsom sakegare.

Förordnande om expropriation berättigar till tillegnande mot full ersättning för det, som afhändes. Beträffande grunderna för ersättningens bestämmande meddelar expropriationslagens andra kapitel utförliga stadganden, till hvilka här endast hänvisas. Under vissa förutsättningar är exproprianten ock skyldig att inlösa mera än hvad för ändamålet erfordras. Där nämligen expropriationen afser endast en del af en fastighet eller af en af flere fastigheter bestående egendom, men medför synnerligt men vid begagnandet af återstående egendomen eller viss större del däraf, är egaren berättigad att fordra, att hela egendomen eller, i senare fallet, den nämda större delen skall inlösas. Medför konstituerandet af en inskränkning i fastighet eller del däraf, att fastighetens eller sagda dels begagnande synnerligen försvåras, skall åter på egarens yrkande själfva marken inlösas. Enahanda grundsatser gälla i fråga om sådan sakrätt i fastigheten, som beröres af expropriationen, och hvars innehafvare icke är med egaren likstäld sakegare. I detta afseende synes emellertid embetsboställes innehafvares befogenhet att företräda fastigheten vara i så måtto inskränkt, att han endast med samtycke af den myndighet, som har uppsikt öfver bostället, eger framställa yrkande på större lösningsskyldighet än expropriationens ändamål i och för sig fordrar. Ett anspråk på tillskottsersättning utöfver det vid expropriationen faststälda eller förbehållna belopp, hvilket redan bort utgöra full godtgörelse, är härjämte medgifvet för det fall, att af anläggning, för hvilken inskränkning konstituerats eller del af fastighet afträdts, uppstår skada eller olägenhet, som ej vid expropriationen kunnat förutses. För sådan skada eller olägenhet får sakegare inom tio år från anläggningens fullbordande söka ersättning af anläggninens egare.

Själfständiga rättsegare med afseende å anspråket på ersättning äro, utom jordegaren kronohemmansåbo, innehafvare af ständig besittningsrätt, usufruktuarie samt innehafvare af landbo- eller annan inskränkt nytjorätt eller servitut, men icke panthafvare eller den, som eger uppbära skiftesbidrag eller annan vid skifte tillkommen afgift, sytning i penningar eller varor o. s. v. I regeln skall väl en ständig besittningsrätt utesluta ersättning åt egaren, och annan nyttjande- eller servitutsrätt minska hans ersättning. Detta behöfver dock ingalunda vara fallet, och endast sällan inträffar, att den innehafvaren af sådan rätt tillkommande ersättning motsvaras af en lika stor minskning af egarens ersättning. Har nyttjorätten – hvarmed i dessa afseenden servitutsrätt likställes – icke blifvit anmäld och ersättning för densamma af sådan orsak icke beräknats, är jordegaren, om han var i god tro, icke skyldig att godtgöra rättighetens innehafvare den denne genom rättighetens upphörande tillskyndade skadan i större mån än med det belopp, hvarmed hans ersättning ökats genom att skild ersättning för nyttjorätten icke utgått. Enär egaren är skyldig att anmäla nyttjorätten, är han likväl icke i god tro, om han med kunskap om rättighetens tillvaro underlåtit att gifva densamma tillkänna. I nu nämda hänseende är äfven sådan usufruktuarie, som icke räknas såsom egentlig sakegare, likstäld med egaren i förhållandet till innehafvaren af en mera inskränkt nyttjorätt. Där åter panträtt har företräde framför nyttjanderätten, så att ett ersättningsanspråk för innehafvaren af den sistnämda kan värka minskning af fastighetens för förstnämda rätt disponibla värde, skall därjämte, utom beloppet af den egaren och nyttjorättshafvaren hvar för sig tillkommande ersättning, beräknas det värde, som vore för panthafvaren tillgängligt, om icke nyttjanderätten funnes. Sistsagda värde bör ock göras disponibelt för pantfordringen, om denna eljest icke skulle fullt utgå, hvarvid det belopp, som kommit panthafvaren tillgodo af det genom frånseende af nyttjanderätten erhållna högre värdet, afräknas på nyttjorättshafvarens ersättning. Enahanda är förhållandet, då rätt till skiftesbidrag eller parcellafgäld eller företräde framför nyttjanderätten egande rätt att uppbära bestämd afkomst i penningar eller varor eger rum. Då afträdandet skall ske mot full ersättning, bör exproprianten jämväl bära alla kostnader för expropriationens utförande.

Expropriationen utföres efter förordnande af guvernören i länet. Utförandet, hvarom exproprianten, om han är annan än kronan, skall vid äfventyr af expropriationsrättens förlust ansöka inom den i expropriationsförordnandet utsatta tid, sönderfaller i två, delvis likväl jämsides med hvarandra fortlöpande afdelningar, nämligen områdets utstakning samt bestämmandet och utbetalandet af ersättningen för detsamma. Utstakningen, hvilken innefattar jämväl områdets rörläggning samt affattande af karta och beskrifning öfver detsamma, behandlas i fråga om alla däraf berörda fastigheter inom samma kommun såsom en förrättning och värkställes af tillförordnad landtmätare eller, i vissa fall, af distriktsingeniör. Såvidt ej området redan är bestämdt, utföres utstakningen efter expropriantens anvisning, i hvilket fall rörläggning dock sker endast på dennes begäran. Där värklig utstakning i följd af områdets beskaffenhet ej kan försiggå, upprättas i stället tjänlig planteckning öfver dess gränser. Den med utstakningen missnöjde skall inom trettio dagar hos guvernören framställa sina anmärkningar, hvarefter å behörig myndighet eller, om särskild sådan ej finnes, å guvernören ankommer att i fråga om utstakning af icke förut bestämdt område granska, huruvida detsamma öfverhufvud är för företaget lämpligt och ej öfverstiger hvad för ändamålet högst kan anses nödigt. Föreskrifver guvernören med föranledande af granskningen rättelse, ega likväl särskilda besvär ej rum. Såväl utstakningen som nämda föreskrift är nämligen tillsvidare provisorisk och slutlig bestämning af det, som skall afträdas, sker först efter värderingen.

Sedan utstakning på anfördt sätt försiggått, skall värdering ega rum genom en särskild nämd, af hvars medlemmar ordföranden utses af guvernören och två medlemmar af domaren i den domsaga eller rådstufvurätt i den stad, där fastigheten är belägen. Beträffande nämdens sammansättning i öfrigt och det formella tillvägagåendet vid värderingen hänvisas till 26–38 §§ i expropriationslagen. Har anmärkning gjorts emot utstakningen, eller framställes anmärkning i anledning af föreskrift om dess rättande, eger nämden, såsom hvilken i sådan fråga likväl fungera endast dess ofvannämde af myndighet utsedda medlemmar, yttra sig jämväl om området, hvarutom guvernören i anledning af förstberörda anmärkning, om det pröfvas nödigt eller af exproprianten äskas, bör förordna sakkunnige att såsom ledamöter i nämden deltaga i anmärkningens skärskådande. Vill sakegare, att fastighet eller rättighet, som till en del borde afstås, skall till större del eller helt och hållet inlösas, åligger honom att senast vid värderingen göra yrkande därpå, vid äfventyr af aspråkets preklusion. Sådant yrkande, hvilket såsom innefattande en ersättningsfråga handlägges af hela nämden, utgör dock icke hinder för expropriationens fullföljande i öfrigt, om värderingen af tillskottet ej genast kan ega rum. Kan ej värdering af området, som bör afträdas, ske innan detta slutligt bestämts, insänder nämden anmälan härom och sitt yttrande till guvernören och lämnar värderingen beroende, till dess utslag om området gifvits och vunnit laga kraft. Låter sig ej göra att på förhand till dess vidd säkert beräkna särskild skada eller olägenhet, som förutses vållas af inskränkning eller afträdande af del af fastighet, kan på afträdarens begäran ersättningen tillsvidare bestämmas till det belopp, hvartill den anses under alla förhållanden uppgå, i hvilket fall afträdaren har rätt att vid domstol söka vidare ersättning inom tre år från företagets fullbordande eller, om öfvergående inskränkning är i fråga, från den därför bestämda tidens slut.

Efter slutförd värdering meddelar guvernören utslag såväl om området som om ersättningen, hvad utöfver det bestämda området till äfventyrs skall lösas, om säkerhet, som skall ställas af tillträdaren för ersättning, som i nyssnämdt fall eller eljest vid värderingen lämnats öppen, om kostnaderna för förfarandet och andra därmed sammanhängande frågor, hvarvid guvernören dock, utom beträffande området, icke får utan synnerligen skäl afvika från den af nämdens flertal omfattade meningen. Är anmärkning gjord mot utstakningen, eller föreskrift meddelad om dess rättande, skall utslag först gifvas angående området, och öfriga frågors afgörande bero, till dess detta vunnit laga kraft. Öfver utslag af sistnämda beskaffenhet få besvär anföras hos Ekonomiedepartementet i Senaten. Den, som eljest är missnöjd med utslaget, eger utföra sin talan vid domstol på stämning, som i stad skall delgifvas motparten inom sex månader och å landet tagas sist till det lagtima ting, som näst efter sex månader först vidtager; dock kan tillträdaren, om nyttjorättshafvare fordrar förhöjd ersättning, i sammanhang därmed begära jämkning af den jordegaren tillagda ersättningen, ehuru tiden för väckandet af detta yrkande för honom gått till ända. Tvistefrågan kan dock af parterna genom öfverenskommelse hänskjutas till afgörande af skiljemän.

Så snart tillträdaren visat sig hafva erlagt eller nedsatt det enhvar rättsegare tillerkända ersättningsbeloppet, såvidt det icke bestämts att utgå såsom årlig afgift, samt stält den i utslaget föreskrifna säkerhet, förklarar guvernören expropriationen fullbordad, hvarigenom området öfvergår till tillträdaren fritt från alla sakrätter. Nämda fullgörande skall dock ske inom tre månader från expropriationsutslaget, vid äfventyr att expropriationsrätten eljest är förvärkad. Har tillträdaren vid nedsättandet tillkännagifvit sig ärna föra talan om viss ersättnings nedsättande, får det stridiga beloppet lyftas blott mot borgen, så länge utslaget ej vunnit laga kraft. Häftar fastigheten för fordran eller rätt till viss årlig afkomst i penningar eller varor, skall ersättningsbeloppet alltid nedsättas och fördelning af medlen på tillträdarens bekostnad ske såsom om köpeskilling för utmätt fast egendom är stadgadt, utom såvidt endast en del af fastigheten afträdts och afträdaren visar samtlige så beskaffade rättsegares tillstånd att lyfta ersättningen. Nedsättning är ock ovilkorlig, där fastigheten är fideikommis.

För att samtlige sak- och rättsegare må komma i tillfälle att bevaka sin rätt, skall exproprianten vid ansökan om expropriationens utförande förete, utom tjänlig utredning om det afsedda områdets läge och gränser, såväl skriftlig uppgift af kronolänsmannen och kommunalnämdens ordförande eller, i stad, af magistraten om sak- och andre rättsegare samt, där någon af dem är omyndig, om förmyndarens namn och hemvist, som ock gravationsbevis. Är området ej bestämdt, ansökes först om utstakning och företes sedan jämte utstakningshandlingarna förenämda utredning. Utan ansökan kan dock exproprianten låta genom landtmätare eller annan sakkunnig person utföra utstakning, med värkan att, om samtlige rättsegare förklara sig nöjda med densamma, området genom den är definitivt faststäldt. Äro områdets gränser utstakade och ostridiga, kan frivillig öfverenskommelse om ersättningen ske mellan exproprianten samt sak- och rättsegare, under vilkor att densamma godkännes af panthafvare och dem, som ega rätt att från fastigheten uppbära viss årlig afkomst i penningar eller varor. Denna förlikning bör dock, med företeende af redan nämda utredning och sakegarens skriftliga försäkran att andra än uppgifne rättsegare icke finnas, till stadfästelse anmälas hos guvernören, som genom kungörelse förelägger okända rättsegare, som vilja göra jäf emot öfverenskommelsen eller framställa ersättningsanspråk, att anmäla sig inom sextio dagar efter kungörandet. Motsäges icke öfverenskommelsen af behörig sakegare, stadfäster guvernören densamma genom utslag, angifvande jämväl det afsedda områdets gränser, och gäller i sådant fall stadfästelsen såsom expropriationsutslag.^[48]

Fastighet, som afträdts för allmänt behof, åtnjuter frihet från allmänna och kommunala besvär, så länge den för sådant ändamål användes. Då del af fastighet exproprierats, skall densamma afrösas och karta affattas i den för afsöndring stadgade ordning, såvidt ej sådant redan skett, samt om afskiljandet antecknas i jordregistret. Om återstående delens egare det begär eller det afträdda är af betydenhet, skall tillika hvardera delens andelsförhållande till jordebokshemmanet och återstodens mantal och skatt fastställas. Af parcellens säregna natur följer vid anfördt förhållande, att expropriation af parcell upphäfver dennas egenskap af parcell. Vid sådan expropriation måste därför alltid dels stommens andelsförhållande till jordebokshemmanet och skattetal minskas med så stor del, som belöper sig på parcellen, dels anteckningen i jordregistret innefatta parcellens afförande såsom sådan. Det sagda gäller med afseende å exproprierad del af parcell, om fastställande af det afträddas och återstodens andelsförhållande egt rum. Har redan vid parcelleringen bestämning gifvits om stommens och parcellens andelsförhållande, fastställes stommens skattetal, resp. stommens och återstående parcellens andelsförhållande och den förras skattetal på grund af nämda bestämning. Är åter parcellen ej åsatt visst andelsförhållande, utan endast viss afgäld, bör andelsförhållandet och storleken af den däraf betingade afgälden uträknas, i hvilket fall återstoden af den betingade afgälden behandlas såsom rätt till viss årlig afkomst och ersättning för densamma skall utgå till stommens egare ur den parcellegaren tillagda ersättningen.

Expropriationens antydda beskaffenhet betingar dess hänförande till de originära fången. Den öfverför nämligen icke till exproprianten den föregående egarens rätt, utan upphäfver, likasom alla annan i det afträdda bestående rättslig makt, äfven hans eganderätt och skapar eganderätt af nyo för tillträdaren. Expropriantens eganderätt är därför oberoende däraf, om den, hvilken såsom egare uppträdt vid expropriationsförfarandet och erhållit ersättning, värkligen var rätt egare, och klander å det afträdda är uteslutet, äfven om detsamma hade kunnat vindiceras från exproprianten, där han genom köp bekommit det af afträdaren.

Nära besläktad med expropriation är den lösningsrätt, till hviken slutförd sänkning eller uttappning af vattendrag gifver upphof för de i företaget deltagande delegarene i vattendraget gentemot de öfrige. Den genomförda lösningen har nämligen samma värkan som expropiationen däri, att såväl äfven alla andra däri bestående sakrätter upphäfvas, som klander på grund af fel i afträdarens åtkomst är uteslutet. Å sådan lösning bör därför ock i fråga om löseskillingens utbetalande tillämpas de för fördelning af expropriationslösen stadgade grunder.

25 §.

Beträffande den rättsliga värkan af specifikation, eller en saks förarbetande, innehåller 1734 års lag, dels att egaren af en sak, som enligt arbetsbeting skall af annan förarbetas, jämväl blir egare till arbetsprodukten,^[49] dels att afträdare af prestbol eger bortföra af honom uppfördt öfverloppshus, som tillträdaren icke vill lösa, dock med skyldighet att ersätta det från bolets skog tagna timret.^[50] Sammanstälda med lagens frundsatser om felfritt tillkommen besittnings och det lofligt nedlagda arbetets rätt vidhandengifva, dessa rättssatser den allmänna normen för specifikationens rättsvärkan. Såsom tidigare nämts, blir egandebesittare, hvilken felfritt kommit i besittning af saken, egare af all under den okvalda besittningstiden fallen afkomst och nytta af saken. Den, som med laga rätt eller eljest lofligen nedlagt kostnad å annans sak, har åter inom vissa gränser rätt till ersättning för densamma.^[51] Det ofvan åberopade stadgandet om afträdares rätt beträffande öfverloppshus å prestbol tillämpar nu ifrågavarande grundsatser sålunda, att den genom lofligt förarbetande af en sak tillkomna arbetsprodukten likställes med lofligen vunnen afkomst, dock med sådan begränsning, att materialets värde skall ersättas egaren så framt detsamma eljest bort utgifvas till denne.

Förarbetandet af en annan tillhörig sak, hviket icke skett för dennes räkning, grundlägger altså eganderätt för specifikanten till arbetsprodukten, så framt han felfritt kommit i besittning af saken och förarbetandet skett före det klander å saken anhängiggjordes. Har specifikationen väl vidtagit, men icke slutförts därförinnan, är specifikanten endast berättigad till ersättnng för sitt nedlagda arbete. Såvidt materialet såsom oförarbetadt kunnat specifikanten frånvinnas af dess egare, har denne ett personligt anspråk mot specifikanten på ersättning för materialets värde; är han själf i besittning af det förarbetade, har han ock retentionsrätt till säkerhet för ersättningen. I händelse af ofullbordad specifikation står det vindikanten fritt att afstå saken och fordra lösen efter dess värde vid arbetets vidtagande. Mot tredje man, som förvärfvat det genom förarbetning tillkomna, har den ursprungliga sakens egare däremot hvarken vindikations- eller ersättningstalan.

Såsom förarbetning gäller hvarje förändring eller annan åtgärd, som vidtages med en sak, om densamma medför, att enligt allmän uppfattning i handel och vandel något väsentligen annat än den ursprungliga saken är till.

26 §.

Sammanfogning af skilda egare tillhöriga saker värkar i och för sig icke en förändring i eganderättsförhållandena. Där någon emellertid egenmäktigt så fogar en honom tillhörig sak vid en främmande, hvilken icke är i hans besittning, att den icke kan lösgöras utan skadande af den främmande saken, förvärkas det vidfogade till egaren af den sistnämda; dock anses uppförande af hus å annans mark icke såsom sammanfogande med fastigheten. Blir det vidfogade genom sammanfogningen del af den främmande saken, öfvergår eganderätten till det förra omedelbart därigenom till den senares egare, om än sammanfogningen skett med lof eller a villfarelse. Det sagda gäller, om den främmande saken väl var i den förres besittning, men besittningen tillkommit felaktigt.

Är den sammanfogande åter i felfritt tillkommen besittning af den främmande saken, gestaltar sig förhållandet olika efter besittningens olika innehåll, resp. rättsgrunden för densamma: dels öfvergår eganderätten till det vidfogade med besittningens upphörande till egaren af den främmande saken, vare sig med skyldighet att gifva ersättning för det vidfogades värde eller ock utan ersättning, dels har den sammanfogande endast rätt att afskilja det vidfogade, såvidt kan ske utan skadande af den andra saken. Beträffande flottholme är skildt stadgadt, att eganderätt till sådan holme tillfaller den, hvilken fäster densamma vid sin strand. Detsamma gäller, om holme utan egarens tillgörande fäster sig vid stranden.

Hafva skilda personer tillhöriga saker eljest, såsom exempelvis utan någonderas tillgörande, så sammanfogats, att åtskiljande ej kan ske utan skadande af den ena eller andra saken eller utan opropotionerlig kostnad, vidhandengifves den tillämpliga normen af den visserligen i annat sammanhang^[52] uttalade rättssatsen, att det som naturligt hör samman ej må så söndras, att återstoden onyttiggöres. Är den ena saken i det sammanfogade hufvudsak, det andra bisak, har hufvudsakens egare rätt att lösa bisaken; eger ej ett sådant förhållande rum, tillkommer lösningsrätten den, hvilken besitter det sammanfogade. Lösningsrätten kan göras gällande såväl till afvärjande af en vindikationstalan, som själfständigt; den måste göras gällande gentemot den andres vindikationstalan, vid äfventyr att denne eljest eger lösningsrätt. Å andra sidan öfvergår eganderätten först genom värklig lösen; den, som är skyldig att taga lösen för sin sak, eger således, såvidt vindikation skulle stått honom öppen där sammanfogningen icke skett, göra vindikationsanspråket gällande äfven mot den, till hvilken eganderätten till den andra saken efter sammanfogningen öfvergått. Vill emellertid vid vindikation icke någondera sakens egare lösa, eller är det sammanfogade icke i någonderas besittning, såsom där det innehaves af tredje man som lån eller inlag, uppstår samegendom till de sammanfogade sakerna, hvarvid samegarenes kvotdel bestämes af sakernas värde vid sammanfogningen.^[53]

27 §.

Sammanblandning eger rum, då vätskor sammangjutas, metaller hopsmältas eller fasta kroppar eljest bringas i flytande tillstånd och sålunda blandas med hvarandra, men likaledes då torra, till kvantitetssaker hänförliga ämnen hopföras till en massa. Ett direkt stadgande om värkan af sammanblandning är gifvet endast för det fall, att under flottning sammanblandas skilde egare tillhörigt virke, som saknar märke, så att icke kan utredas, hvem virket tillhör. För detta fall gäller, att sådant virke skall fördelas emellan samtlige virkesegare i mån af det belopp, enhvar visar sig hafva förlorat af då flottadt virke.^[54] Såvidt ett urskiljande, resp. afskiljande är möjligt och kan värkställas utan oproportionerlig kostnad, värkar sammanblandningen icke å eganderättsförhållanden, utan den, som besitter sakerna, eger företaga och den andre fordra afskiljande, hvars kostnad drabbar den, som vållat sammanblandningen. Om ingendera varit vållande, synes enligt analogin af hvad vid skifte gäller kostnaden böra bäras af hvardera i proportion till värdet af hans egendom.

Kan ej afskiljande ske och föeligger icke heller specifikation, eger ett förhållande rum, som är analogt med sammanfogning. Enligt de för denna gällande grundsatserna blir i sådant fall antingen den ena eller andra sakens egare ensam egare till det hela eller ock hvardera samegare till det samma. Där den ena af de sammanblandade sakerna är af den beskaffenhet, att densamma har karaktären af en bisak i förhållande till den andra, synes dock säregenheten hos sammanblandningen medföra, att eganderätten till den förra saken alltid öfvergår till egaren af hufvudsaken och i stället träder endast rätt till godtgörelse för värdet. Den åskådning, som ligger till grund för nu nämde rättsats, leder ock därhän, att samma åföljd inträder, där den ena saken eljest är af alldeles underordnad betydelse gentemot den andra. Sammanblandningen företer jämväl i fråga om bevisningen en väsentlig olikhet i förhållande till sammanfogningen. Där nämligen med en sak, som befinner sig i egarens besittning, sammanblandats en annan tillhörig sak, så att jämväl det hela befinner sig i den förres besittning, gestaltar sig den bevisskyldighet, som åligger den senare, ojämförligt mera ogynsamt än besittarens: han måste ådagalägga icke blott, att sammanblandning egt rum, utan ock mängden af det honom tillhöriga, medan besittaren icke behöfver framställa annat än möjligen motbevis.

28 §.

Afskiljandet af ett alster eller annan del från modersaken medför i och för sig lika litet som en saks sönderdelande en ändring i eganderättsförhållandena. På samma sätt som de genom ett sönderdelande af en sak tillkomna styckena, ehuru numera skilda saker, tillhöra egaren af det förra hela, förblir egaren af modersaken, såvidt ej annat vidhandengifves af särskild rättsgrund, vid det alstret afskiljes elles afskiljer sig egare till detsamma. En sådan särskild rättgrund är tillvaron af en å modersaken hvilande begränsad sakrätt, i kraft af hvilken alstren eller annan afkomst af saken vare sig oinskränkt eller inom vissa gränser tillfalla sakrättens innehafvare. Där en sådan sakrätt föreligger eller afskiljandet skett under felfritt tillkommen okvald egande- eller annan besittning, blir innehafvaren af den begränsade sakrätten, resp. besittaren inom de af nämda rättighets, resp. den besittningen motsvarande sakrättens innehåll gifna gränser egare till afkomsten. I detta fall eger således ett originärt förvärf rum. Förvärfvet inträder i och med afskiljandet, ehvad detta sker genom den till afkomsten berättigade eller annan eller af sig själft.

Hvad om alster sagts gäller ock så kallade fructus civiles.

29 §.

Herrelösa saker stå det i allmänhet enhvar fritt att tillegna sig. Principiell är sådant tillegnande eller s. k. ockupation icke uteslutet beträffande fastighet, om än obygden tillhör kronan och ockupation således är inskränkt till det osannolika fallet att en fastighet blir herrelös. Herrelösa äro framförallt djuren, såvidt de icke höra till tamdjurens klass eller hållas i fångenskap^[55] eller äro tämda, likaså kroppar af själfdöda djur af nämda art, af elg eller ren fälda horn o. a. d. som förut icke varit i någons ego, men vidare ock lösören, som af egaren uppgifvits, exempelvis saker, som bortkastas eller lämnas kvarliggande såsom för egaren värdelösa. Såsom herrelösa gälla äfven kottar, nötter och ållon, fallna fran trän. som äro utom odlade egor, trädgård eller park och icke planterats inom inhägnad^[56].

Till tamdjur höra hund, katt och fä, hvarunder inbegripes häst, nötboskap, svin, får och get samt fjäderfä eller tamdjur af fågelsläktet. Såsom tämda djur anser lagen bin, i det den föreskrifver att egaren, om hans bisvärm flyger bort till annans mark, bör för att bevara sin eganderätt följa svärmen till den plats, där densamma tagit bostad, märka platsen och genom direkt tillsägelse eller lysning gifva det byamännen tillkänna^[57]. I öfverensstämmelse härmed gäller om tämda djur öfverhufvud, att eganderätten till sådant djur går förlorad. om det förlorar förmågan att återvända hem, så framt icke egaren eller annan för hans räkning, vare sig med eller utan uppdrag, eftersätter detsamma. Är djuret af sådan art, att förväxling med annat i vildt tillstånd lefvande djur är utesluten, exempelvis en papegoja eller annat djur, som icke förekommer i landet i vildt tillstånd, synes allmänt tillkännagifvande med uppmaning om djurets tillvaratagande vara tillräcklig.

Tillegnandet sker genom att saken tages i besittning, således genom att det i vildt tillstånd lefvande djuret fångas, dödas eller så såras, att det ej kan undkomma från platsen, eller genom att annat lösöre kommer i ockupantens vård. Förutsättning för förvärf af eganderätt genom ockupation är däremot icke afsikt hos ockupanten att blifva egare: det är nog att han tager saken i besittning med vilja att hafva den såsom om den vore hans. Den, som tillegnar sig en sak i tro att han härmed begår stöld, blir likväl egare, om saken af förre egaren uppgifvits.

Uppgifvande af eganderätt inneligger dock icke däri, att besittningen uppgifves, såsom vid sjökast^[58], ej heller där uppgifvandet sker till förmån för en bestämd person, i hvilket fall detsamma är vilkorligt och inträder först med det denne tillegnar sig saken

I vissa fall är dock ockupation alldeles förbjuden. Elg och småfågel, hvartill räknas äfven hackspett, gök och stare, äro genom ständig fridlysning uteslutna från ockupation. Såsom jaktbara räknas dock gråsparf, varfågel, törnskata, trast och sidensvans, hvarutom jaktbarheten under vissa vilkor genom skildt tillstånd kan utsträckas till annan småfågel och elg.

Tillegnande af skeppsfynd och strandvrak är principielt uteslutet och behandlas såsom fynd. Bärgas sådant i insjövatten eller i saltsjön inom territorialområdet, skall bärgaren tillkännagifva fyndet hos närmaste krono- eller tullbetjänt i afseende å anmälan hos tullstyrelsen, hvilken låter om fyndet kungöra tre gånger i officiella tidningarna, hvarefter egaren har tid att anmäla sig inom natt och år från tredje kungörandet och taga sitt åter emot gäldande af bärgarelön och efter bärgningen gjorda omkostnader. Göres ej inom nämda tid anspråk på det bärgade, tillfaller skeppsfynd bärgaren men strandvrak kronan, hvilken i sådant fall gäldar bärgarelönen och omkostnaderna. Underlåter bärgaren att tillkännagifva fyndet eller döljer eller förskingrar han något däraf, förvärkar han sitt anspråk på bärgarelön; är det bärgade skeppsfynd, medför i sådant fall tillegnandet, att jämväl det bärgade, om egare ej finnes, tillfaller kronan, Enahanda anmälningsskyldighet åligger finskt fartygs befälhafvare i fråga om bärgning, som han värkstält utom territorialområdet; dock gälla särskilda föreskrifter för det fall, att han först anlöper hamn å utrikes ort. Såsom strandvrak anses öfvergifvet fartyg, skeppsvrak, fartygsredskap samt öfvergifvet eller genom skeppsbrott eller annorlunda å sjö förloradt gods, som anträffas uppkastadt å eller drifvande mot stranden och bärgas från denna: såsom skeppsfynd åter, om egendomen upptages från bottnen eller drifvande i öppen sjö^[59].

I andra fall är åter en uteslutande rätt till ockupation medgifven viss eller vissa personer, såsom där enskild rätt till jakt eller fiske eger rum, eller i fråga om bisvärm, som tagit bostad å någons mark. Sådan bisvärm får nämligen blott jordegaren tillegna sig. Upptäcker annan bisvärmen, tillkommer honom endast hittelön med en tredje del. Hittande med sådan värkan är dessutom inskränkt till egor utom bostad och hägnad: inom dessa eller m. a. o. å tomt, trädgård, park, odlade egor och hägnad beteshage kan endast landbo hitta med värkan att honom tillkommer hittelön. Utom i sistnämda fall måste hittaren såväl märka platsen, där bisvärmen finnes, som lysa fyndet. Där jordegaren själf upptäckt bisvärm utom sina hägnade egor, är däremot en sådan åtgärd af nöden endast, om han icke genast är i tillfälle att hemföra svärmen och vill säkerställa sig mot att annan hittar densamma^[60].

Ett särskildt slag af ockupation är tagande af krigsbyte^[61].

30 §^[62].

Med jakträtt förstås befogenheten att inom ett visst område med andras uteslutande tillegna sig de jaktbara djuren. Jaktbara äro sådana i vildt tillstånd lefvande fyrfota djur och fåglar, som icke äro ständigt fridlysta. Såsom härflytande af den rättsliga makten öfver fast egendom, tillkommer jakträtten innehafvaren af denna makt och således framför allt egaren af marken, men också den, som har ständig besittningsrätt till jorden eller, efter innehållet af en bestående usufruktuarisk rätt, usufruktuarien. Särskildt är detta framhållet beträffande kronohemmansåbos och embetsboställes innehafvares rätt. Jakträtten såsom sådan kan ock utlegas på viss tid, ej öfver tjugufem år; är aftalet icke upprättadt i den för fastighetsköp föreskrifna formen, eger hvardera kontrahenten bryta aftalet. Däremot inbegripes jakträtten icke utan skildt förbehåll i jordlega, med undantag af lega af kungsgård, boställe eller därmed likstäld lägenhet.

Jakträtten å sockneallmänning och annan landskommun eller flere lägenheter tillhörig mark, som skall användas till ständigt skogsbruk för gemensam räkning, får dock utöfvas, endast om och på det sätt emellan delegarene därom träffad och af guvernören stadfästad öfverenskommelse bestämmer. Å annan skilda lägenheter tillhörig oskift mark, likasom å sådana egor, som vid sämjodelning lämnats till samfäldt nyttjande, eger delegare åter väl själf jaga, men utan de öfriges lof hvarken medgifva annan att där idka jakt eller vid egen jakt begagna allmäntfarligt fångstmedel. För ordnad jaktvårds upprätthållande kunna härjämte skilda lägenheters till hvarandra gränsade egor genom aftal, för hvilket är föreskrifven fastighetsköpets form jämte utvärkande af stadfästelse hos domstolen i orten, för viss tid, ej under fem och ej öfver tjugufem år, förenas till ett gemensamt jaktområde, hvarå jakträtten får utöfvas endast under de vilkor och på det sätt, aftalet bestämmer. Dylika aftal, öfver hvilka domstolen åligger föra register, och hvilka kunna afslutas äfven af kungsgårds och boställes innehafvare med samtycke af den myndighet, som har uppsikt öfver lägenheten, medföra samma värkan, som tillkommer en vid jorddelning tillkommen servitut. Ute på öppna hafvet samt i skärgården på sådana klippor och skär, som icke tillyda visst hemman och icke äro eller varda särskildt undantagna, är jakt lofgifven hvarje finsk undersåte.

Jakträtten är dock icke alldeles exklusiv. Dels får nämligen i vildt tillstånd varande skadedjur, som af någon tillfälligtvis anträffas, af honom fångas eller dödas, äfven om detta sker å annans mark. och behållas, dels är jakt å björn, varg, lo och järf, dock utan begagnande af fångstanstalt eller förgiftadt lockbete, enhvar tillåten å annans mark. Den, som ringat björn, tillkommer därjämte ensam rätt att fullfölja jakten, hvarvid likväl den jagande skall ersätta skada, som å annans egendom orsakas genom jakten. Där nyttigt vildt, som förut icke förekommit i landet eller å orten, utsatts i fritt tillstånd och härom behörigen kungjorts, är å andra sidan ockupationsrätt äfven för jaktberättigad under de närmaste fem åren utesluten med afseende å vildt af sådant slag.

Jakträtten innefattar endast befogenhet att tillegna sig det jaktbara vilda, som befinner sig inom området för jakträtten, däremot icke eganderätt till detsamma. Där annan olofligen dödar eller fångar jaktbart vildt inom nämda område, är hans ockupation ogiltig och kvarstår jakträttsinnehafvarens ockupatiosrätt, såsom om djuret fortfarande befunne sig i vildt tillstånd. Han är därför berättigad att omhändertaga, resp. genom anlitande af myndighets biträde omhänderfå det fångade såväl af den förstnämde som af tredje man, hvilken af denne förvärfvat detsamma med kännedom om hans olofliga åtkomst. Den olofligt jagande är jämväl skyldig att, om det fångade icke kommer jakträttsinnehafvaren till godo, ersätta honom dess värde. Är ständigt fridlyst vildt olofligen fangadt, vare sig af jakträttsinnehafvaren eller annan, tillfaller detsamma eller dess värde kronan. Af den, som å bar gärning träffas med oloflig jakt, får jakträttsinnehafvaren taga bössa, jakttyg och hundar, med rätt att behålla dessa till dess säkerhet för gäldande af böter och skadestånd stälts.

Jakträttens utöfning är inskränkt genom de för vissa jaktbara djur bestämda fridlysningstider, i sammanhang med hvilka står förbudet att under viss tid af året, eller under mars—juli månader, använda hund vid jakt. Såsom jaktmedel får gillradt spjut eller gillradt spjutgevär alldeles icke användas, och annan för människor eller djur farlig anstalt icke närmare allmän väg eller annans bostadstomt än 200 meter, samt förgiftadt lockbete dessutom blott under tiden från och med den 15 november till och med den 15 april, hvarjämte dylikt fångstmedels utsättande bör behörigen tillkännagifvas.

Till skyddande af sin jakt eger jakträttsinnehafvaren intaga hund, som kringstryker å jaktmarken. Intagandet medför, att hunden tillfaller honom, där den ej af egaren inom viss tid efter tillkännagifvande inlöses. Katt, som jakträttsinnehafvaren anträffar i sin trädgård eller park eller eljest å jaktmarken på minst 200 meters afstånd från bostadstomt, får af honom saklöst dödas.

31 §^[63].

Äfven fiskerätten, eller den uteslutande befogenheten att i ett vattendrag fånga fisk och andra ickejaktbara vattendjur med undantag af pärlmussla, härflyter af den rättsliga makten öfver den fastighet, till hvilken den vattenbetäckta grunden hör, eller hvilken genom afsöndring bildats af sådant vattenområde. Fiskerätten tillkommer sålunda framför allt egaren, men också ständig besittare, usufruktuarie och jämvväl landbo. Stundom eger dock en annan fiskerätten i dess helhet eller en till visst eller vissa fiskslag begränsad fiskerätt. Detta är fallet, där fisket å viss plats eller visst eller vissa fiskslag i rinnande vatten, insjö eller del af saltsjön af ålder varit kronan förbehållna. En uteslutande rätt till fiske å visst till läge och omfång bestämdt fiskeställe inom annans vatten kan ock föreligga på grund af dom eller urminneshäfd; vanligen är dock en dylik fiskerätt. hvilken alltid måste vara tillbehör till en fastighet, icke uteslutande, utan innefattar blott befogenheten att jämte egaren idka fiske å det angifna stället. Däremot medgifver lag icke andra än nu nämda fiskerättigheter i annans vatten. Särskildt kan icke någonsin en fiskerätt hafva uppkommit, som är begränsad hvarken till visst fiskslag eller till visst fiskeställe, utan omfattar befogenhet att idka allt slags fiske öfverallt i annans vatten, om än stundom i följd af missuppfattning af lagens föreskrifter domar gifvits, hvilka hafva ett dylikt förhållande till följd.

I flere lägenheter tillhörigt oskift fiskevatten, likasom i sämjodelad lägenhets fiskevatten, ega delegarena fiska hvar till sin nödtorft. Fisket å allmänningsvatten tillkommer åter de jordegare, hvilka i allmänningen hafva rättighet. Utom byarågång i insjö och territorialområdet af saltsjön äfvensom vid kronan tillhöriga hafstränder samt skär och holmar i saltsjön, som icke tillyda visst hemman eller under särskilda vilkor innehafvas, eger en hvar rätt att idka fiske (s. k. vildt fiske)^[64].

Vissa undantag från fiskerättsinnehafvarens uteslutande ockupationsrätt äro dock medgifna. Å djup inom yttre skärgården och i hafsbandet är enhvar tillåtet att fiska med krok och ref. Strömmingsfiske med not står en hvar öppet i annans vatten å sådana ställen vid strand, bestående af skogsmark eller sten, där dylikt allmänt fiske idkats af ålder; dock har egaren rätt att taga del i fisket och uteslutande rätt till första varpet hvarje måndag och onsdag. Slutligen kan tillstånd att idka fiske å sockneallmännings vatten på ansökan beviljas ickedelegare.

Till sin formella natur är fiskerätten likartad med jakträtten. Af olofligt fiskande eger fiskerättsinnehafvaren taga farkost och redskap såsom vedermäle och pant för ersättningens gäldande.

Fiskerättens utöfning är inskränkt, dels genom fridlysning af vissa fiskslag, dels genom förbud att använda vissa fiskeredskap och fiskesätt.

32 §.

Hittande af fä är enligt lagen för handen, om djuret såsom driftefä af någon upptagits. Driftefä är tamdjur, som förlorat förmågan att återvända hem. Egenskapen af driftefä utsäger sålunda, att djuret kommit ur dens vård, som därintills besuttit detsamma. Den åter upptager driftefä, som tager det i sin vård^[65].

Hitta är således icke liktydigt med finna; det innebär, såväl att den, som säges hitta, jämväl tager om händer den af honom funna saken, som att saken är förkommen för annan. Hittandet, likasom det, som hittas, kallas ock fynd. Fyndet medför skyldighet dels att vårda det hittade såsom inlag eller, om det hittade är fä, såsom om det tagits mot lega till foder^[66], dels att lysa hittandet. I öfrigt får fyndet först i och med lysningen civilrättsliga värkningar.

Lysning af fynd försiggår genom kungörelse i kyrkan i den kommun, där hittandet skett, eller, i stad med flere kyrkor, i samtliga dessa. Är det upphittade annat än fä, skall kungörelse ske tre gånger och hittandet dessutom tillkännagifvas å tinget inför domstolen eller, i stad, vid rådstufvurätten. Lysningen skall ske ofördröjligen, således i regeln å nästföljande söndag^[67]. Den rättssedvänja har dock utbildat sig, att hittare af såkalladt vägafynd, d. ä. annat hittegods än fä, kan frigöra sig från nämda skyldigheter genom att öfverlämna saken till polismyndigheten å orten, samt att lysning i stad ersättes genom tillkännagifvande i tidning, som utkommer därstädes. Skyldighet att lysa synes äfven bortfalla, om föremålet är af så ringa värde, att skäl finnes att antaga dess uppgifvande af ägaren, eller att kostnaderna för lysningen öfverstiga detta värde.

Är det hittade fä, medför det lysta fyndet, att upphittaren dels eger nyttja och bruka kreaturet såsom vore det på lega upplâtet åt honom och blir egare af afvel och afkomst, som faller af kreaturet innan egaren anmält sig, dels är berättigad att af denne vid kreaturets utlämnande erhålla ersättning för kostnaderna för lysningen och kreaturets underhåll och vård, såvidt de samma ej betäckts genom nyttan af kreaturet och möjligen fallen afvel. För underhålls- och omvårdnadskostnaderna tillkommer hittaren ersättning äfven oaktadt lysning icke egt rum, där egaren anmäler sig så tidigt, att sådan ännu icke skäligen kunnat medhinnas. För ersättningen eger upphittaren retentionsrätt^[68]. Infinner sig icke egaren inom natt och år efter lysningen för att omhändertaga kreaturet, grundlägger fyndet för upphittaren eganderätt till detsamma.

Värkan af annat lyst fynd är åter, att upphittaren, om egaren anmäler sig inom natt och år efter tredje kungörandet i kyrka, tillkommer skälig hittelön af denne. Anmäler egaren sig icke, tillfaller saken upphittaren till en tredjedel och kronan till två tredjedelar. För hittelön har upphittaren retentionsrätt. Sämjas ej han och egaren om hittelönens storlek, eger domstol lägga dem emellan, i hvilket fall egaren kan genom ställande af säkerhet för hittelönen utesluta upphittarens retentionsrätt^[69].

33 §.

Ett särskildt slag af fynd är hittande af nedgräfd skatt. Skatt är en sak, som så länge legat förborgad, att dess egare icke mera kan utletas. Bestämningarne om skattefynd afse dock endast nedgräfd skatt^[70], eller sådan, som dolts vare sig i jorden eller vattendrag eller ock i mur eller annat byggnadsvärk eller i trä, som ännu stod å rot eller kvarlåg i skogen. Sådan skatt tillfaller, om den ej är gammalt konststycke, upphittaren och jordegaren till hälften hvardera. Till hittandet hör äfven i detta fall icke blott, att skatten upptäckes, utan ock att upphittaren tager den i besittning, hvilket emellertid kan ske, utan bortförande af skatten, genom att antingen platsen för fyndet utmärkes och om detsamma lyses d. ä. tillkännagifves för jordegaren och kringboende^[71] eller ock fyndstället bevakas. Hittas skatten af någon under utförande af arbete för annans räkning, tillkommer den förre likväl ensam hittareandelen^[72].

Är skatten gammalt konststycke, hvarunder inbegripes forntida mynt, vapen, redskap, kärl, prydnad eller annan fornsak, skall det hembjudas kronan till inlösen, i hvilket afseende saken i oförändradt skick jämte uppgift om fyndplatsen m. m. bör öfverlämnas till kronobetjänt eller guvernören. Inlöser kronan det hittade, erhåller upphittaren lösen efter sakens värde, tillökt med en fjärdedel; i motsatt fall tillhör saken honom ensam. Angifves däremot icke fyndet, förvärkas det upphittade till kronan, och talan om dess utgifvande kan föras äfven mot tredje man, som åtkommit det samma med kännedom om att fyndet icke behörigen anmälts. Sådan hembjudsskyldighet gäller äfven i fråga om annan än nedgräfd skatt^[73].

34 §.

För att trygga säkerheten i de förhållanden, som bestå i rättens form, har 1734 års lag genomfört grundsatsen, att frågan om ett sådant förhållandes materiella rättmätighet icke får för allan tid stå öppen. I sådant syfte gäller, dels att vissa rättsärenden, såsom testamente och arfskifte, skola inom viss tid klandras. vid äfventyr att de eljes medföra den med dem afsedda rättsvärkan, oberoende däraf om rättsärendet i och för sig var giltigt eller icke, dels att rätt arfvinge bör inom viss tid anmäla sig att tillträda fallet arf, så framt icke hans arfsrätt skall gå förlorad och arfsrätten öfvergå till fjärmare arfvinge, som behörigen anmäler sig att tillträda arfvet eller ock vare sig mot borgen eller utan kännedom om tillvaron af närmare arfvinge tillträdt detsamma. För den andra stora gruppen af fång, eller öfverlåtelser inter vivos, ernåddes syftemålet genom att den gamla rättens laghäfd ersattes med lagfarten och fastan, så att denna afskar hvarje talan å förvärfvarens fång^[74]. Lagfarten var härvid icke själf ett fång, utan gjorde blott ett fång »lagståndet». Att fånget var lagståndet innebar, att detsamma blef »fast», pá samma sätt som ett klandradt fång stod »fast», där det af hemulsmannen värjdes. Nämda egenskap hos fånget uttrycktes däri, att domstolen å detsamma utfärdade fastebref. Värkan af lagfarten var sålunda, att den skyddade förvärfvaren mot vidare undersökning af hans besittnings materiella rättmättighet. I följd häraf kunde fasta åberopas endast sasom försvar af en besittarre, hvilken innehade fastigheten såsom egare, icke däremot såsom angreppsmedel till stöd för en klandertalan; likaså var fasta utan värkan mot den, hvilken själf innehade fastigheten såsom egare. Besittaren måste vidare innehafva jorden på grund af ett rättsärende. som formelt var ett eganderättsfång, och hvarå fasta kommit. Men förutsättning för lagfartens prekluderande värkan var härjämte, att förvärfvaren genom det lagfarna fånget felfritt kommit i fastighetens besittning, så att hans besittning hvarken innefattade ett egenmäktigt besittningstagande eller grundade sig på upplåtelse af legotagare eller annan innehafvare af inskränkt nyttjorätt, som genom öfverskridande af sin nyttjorätt egenmäktigt satt sig i besittningen. Där förmyndare utan rättens lof föryttrat den omyndiges jord eller mannen hustruns enskilda jord utan hennes samtycke, afskars den omyndiges och hustruns, resp. hennes arfvingars klander icke ännu af fastan, utan först genom att natt och år förflöt från det den omyndiga uppnått myndig ålder, eller från det hustrun blifvit fri målsmansskapet och fick kännedom om öfverlåtelsen. Afled hustrun före mannen, räknades natt och år alltid från hennes död. Detsamma gälde föryttring af syssloman eller eljest obehörig, där rätte egaren var utrikes faren. Genom Kgl. Förklaringen den 14 maj 1805 förlorade emellertid lagfarten förenämda värkan och i dess ställe trädde viss tids häfd.

Enligt sina ordalag afser åberopade lagförklaring, som emellertid faktiskt var en genomgripande lagändring, endast att bestämma den tid, inom hvilken klander å åtkomst af fastighet bör väckas, för att icke vidare talan å åtkomsten skall vara afskuren. I fråga om sin värkan är således den viss tids häfd, lagförklaringen infört, likstäld med den genom fastan slutförda lagfarten; i stället för lagfarten är blott satt en tidsbestämning. I följd af bristande förstående af lagen och den äldre rätten blef häfden härjämte dels utsträckt till andra fång än öfverlåtelse inter vivos, dels inskränkt till sådana fastigheter, som kunna föryttras af enskilde, hvarutom den under inflytande af romersk-rättslig doktrin gjordes beroende af god tro. Häfden är altså fortfarande, icke ett angreppsmedel, utan ett försvarsmedel för egandebesittare af fastighet. Den skapar icke eganderätt, utan afskär all undersökning om giltigheten af ett till stöd för besittningen åberopadt eganderättsfång, hvarigenom egenskapen att hafva öfverfört eganderätt säkerställes hos fånget, oberoende däraf om de materiella betingelserna för denna värkan förelegat vid detsamma eller icke. Häraf vidhandengifvas förutsättningarna för viss tids häfd.

Första vilkor för denna häfd är egandebesittning. Men icke hvarje egandebesittning är af beskattenhet att medföra häfd, utan blott den, som felfritt begynt. Besittningen måste vidare såsom egandebesittning hafva sin rättsgrund i ett fång af sådant innehåll, att detsamma faller under de af lagen erkända sätten för förvärf af fast egendom.

Viss tids häfd gäller endast till skydd för förvärf af fast egendom af den beskaffenhet, att den kunnat vara föremål för föryttring af enskild. Till denna kategori hänföres emellertid ock fideikommiss. Undantagna från häfd äro således allmänning, likasom ock intaga å allmänning eller oskift mark eller annans mark, vidare offentliga saker, mark och fastigheter, som tillhöra kronan, allmän anstalt eller inrättning, kyrka eller from stiftelse, stads afhysta mark med undantag af det till tomter indelade området, genom gåfva eller testamente kommun tillagd eller för visst, kommunens gemensamma nytta afseende ändamål anslagen fastighet^[75] samt mark, som afhändts jordlägenhet i strid med förbudet mot skattskyldig jords minskning.

Tidsbestämningen är på samma gång relativ och absolut, sålunda att den relativa gäller såsom regel, men endast inom den yttersta gräns, den absoluta tidsbestämningen uppdrager. Den relativa tidsbestämningen är natt och år från den dag, anledning till klander yppades för rätte egaren och han kom i tillfälle att bevaka sin talan, den absoluta tjugu år från rätte egarens dödsdag. Tiden räknas efter kalenderår, hvarvid i förra fallet dagen, då anledning till klandret yppades, icke medräknas. Enär häfdens väsen är att den, likasom tidigare lagfarten, afskär klander å åtkomst, föreligger anledning till klander ännu icke vid hvarje olagligt afhändande, utan först vid ett olagligt afhändande, som är iklädt formen af ett laga eganderättsfång. Anledning till klander har rätte egaren icke heller, förrän afhändandet kommer till hans kunskap. Han måste således hafva kännedom om tillvaron af ett sådant fång; däremot är det icke nödvändigt, att det första fånget, hvarigenom afhändandet skedde, kommit till hans vetskap, om blott något af de följande blifvit honom bekant. Men äfven oaktadt erhållen kunskap om afhändandet löper häfdetiden icke emot honom, förrän han kom i tillfälle att bevaka sin rätt. Hindrad att bevaka sin rätt är framför allt omyndig, vansinnig, utrikesvistande och den som är i fångenskap, men äfven andra omständigheter kunna utgöra sådant hinder, såsom svår sjukdom, krig o. s. v. Häfdetidens löpande synes emellertid, i öfverensstämmelse med äldre rätt och med hvad gäller om testamentes bevakande och klandrande och om bördsklander, vara ulesluten gentemot omyndig endast i fråga om föryttring, som förmyndaren eller rättsbevakaren själf gjort. Enligt lagförklaringens ordalydelse utesluter ett dylikt hinder häfdetidens löpande blott, om hindret existerade då kännedomen vanns om afhändandet, icke däremot om hindret yppades efter det tillfälle till klander redan förelegat; dock har förklaringen tolkats så, att äfven ett efteråt inträdande hinder afbryter häfdetidens löpande, så länge hindret varar. Såsom hinder för hustru att klandra anses numera icke mannens fortbestående målsmannarätt^[76].

Äfven den tjuguåriga häfdens tillämpande förutsätter ett olagligt afhändande i form af ett eganderättsfâng, men däremot hvarken kunskap om afhändandet eller tillfälle att klandra. Terminus a qvo är härvid dens dödsdag, hvilken var, resp. förmenats hafva varit egare, då afhändandet skedde. Ifrågavarande tidsbestämning låter sig dock blott med svårighet tillämpas å olaglig afhändelse från bolag, särdeles från aktiebolag, och alldeles icke, där rättsegaren är en juridisk person.

Att märkas är emellertid, att den anförda tidsbestämningen hänför sig, icke till besittningen, utan till klandrets väckande. Den innefattar, att klander skall väckas innan den utsatta tiden gått till ända, vid äfventyr att besittarens fång behandlas såsom laggildt. men icke att ostörd och oklandrad besittning skall hafva egt rum under samma tid i besittarens, resp. hans och hans fångesmäns hand. Nödvändigt är endast, att rätte egaren under denna tid varit afhänd fastighetens besittning, däremot icke, att besittaren, som till afvärjande af ett mot honom väckt klander åberopar häfd, härleder sin besittning vare sig omedelbart eller genom en räcka på hvarandra följande öfverlåtelser från den, som genom det första, ett olagligt afhändande från rättsegaren innefattande fånget åtkom fastigheten. Lika litet erfordras, att besittningen fortgâtt ostörd under häfdetiden: fastigheten kan tvärtom hafva på sätt eller annat kommit i tredje mans besittning och sedan återvunnits till förre innehafvaren. Häfden afskäres icke ens därigenom, att rätte egaren sätter sig i besittningen af fastigheten, om detta sker genom egenmakt och förre innehafvaren genast återtager besittningen eller det orättmätiga besittningstagandet öfverklagas. Icke heller afbrytes häfden däraf, att något fång i kedjan af de på det första fånget följande öfverlâtelserna klandras på grund af fel i dess förhållande till ett föregående inom samma kedja fallande fång, vare sig att klandret godkännes eller afvisas, än mindre af klandertalan, som rättsegaren väckt, men lämnat ofullföljd. Häfden afbrytes tvärtom blott, genom klandertalan, som af rätte egaren, resp. hans rättsinnehafvare väckes genom delgifvande af stämning före häfdetidens utgång och sedan fullföljes till dess därom blifvit slutligt dömdt.

Endast till värjande af ett själfständigt eganderättsfång mot klander kan påstås viss tids häfd. Ett sådant rättsfaktum måste altså föreligga, som uppvisar de objektiva kännemärkena på ett derivativt eganderättsfång för besittaren. Därmed erfordras icke, att de materiella förutsättningar voro förhanden vid fånget, af hvilka dess förmåga att öfverföra eganderätten betingades. Men icke heller hvarje formell brist i fånget utesluter häfd. Likasom ett testamente eller arfskifte bör inom föreskrifven tid klandras för att det icke skall vinna laga kraft, om än detsamma på grund af formfel är ogiltigt, måste äfven vid en öfverlåtelse, som i följd af formell brist är ogild, talan om öfverlåtelsens förklarande för ogild i form af klander å jorden af öfverlåtaren föras inom natt och år från det han fick kunskap om felet och kom i tillfälle att bevaka sin rätt, vid äfventyr att öfverlåtelsen eljest behandlas såsom giltig. I annat fall skulle exempelvis häfd väl ega rum mot hustru i afseende å en af mannen utan hennes samtycke gjord föryttring af hennes enskilda jord, däremot icke om hon visserligen skrifvit sitt samtycke å köpebrefvet, men samtycket icke bevittnats af två gode män i köparens närvaro. Det är sålunda tillräckligt, att det rättsfaktum, som åberopas exempelvis såsom köp, innefattar ett aftal af det innehåll och beskaffenhet, som fyller fordringarna på ett köp^[77].

Slutligen är förutsättning för viss tids häfd, att besittaren vid sitt förvärf var i god tro d. v. s. saknade kunskap om tillvaron af en sådan omständighet, som med afseende å klandrarens rätt uteslöt fångets förmåga att öfverföra eganderätt. Är besittarens fång icke det första, utan ett förvärf i andra eller tredje hand, är således kännedom om en dylik brist i detta fång oväsentlig, om han blott icke egt vetskap om den brist, som vidlådde det första fånget. Med kunskap om bristen likställes dock sådan saknad af kunskap, som beror på grof vårdslöshet. Däremot är en efter förvärfvet vunnen kunskap om bristen utan värkan. Fordran på bona fides omfattar icke fångets formella beskaffenhet, utan inskränker sig endast till de materiella betingelserna för dess förmåga att öfverföra eganderätt. Har besittaren redan vunnit häfd, påvärkar kännedomen om en brist i dessa betingelser för hans fång icke mera lagligheten af deras förvärf, som åtkommit fastigheten af honom; vid klander eger nämligen denne i egenskap af hemulsman värja öfverlåtelsen, såsom vore han besittare, ooh är således berättigad att åberopa sin vunna häfd.

Bevisningsskyldigheten åligger den, som påstår häfd, utom att klandraren skall ådagalägga saknaden hos besittaren af god tro.

35 §.

Urminnes häfd benämner lagen i 15 kap. jordabalken det faktum, att en egandebesittning af fastighet, hvilken af besittaren utöfvas med anspråk på att vara egare, ohindradt och okvaldt fortgått under så lång tid, att ett annat förhållande icke är kändt för den för tiden lefvande generationen vare sig genom dess egen erfarenhet eller genom utsagor, hvilka den föregående generationen meddelat på grund af sin egen erfarenhet om förhållandet. Om den rättsliga betydelsen af detta faktum innehåller åberopade kapitel, att, om ej föreburen urminneshäfd vid klander visas, häfden är utan kraft och värkan. 12 kap. 4 § jordabalken åter stadgar, att den, som har urminnes häfd å utholme, fiske eller fiskeskâr, »eger den rätt okvald behålla». Här betecknar urminneshäfd icke så mycket själfva den af ålder bestående ostörda besittningen, som fastmer det, att besittaren i kraft af denna besittning gäller såsom rättmätig egare. Otvetydigt angifver lagen härmed, att urminneshäfden såsom sådan är ett laga fång.

Den väsentliga olikhet, som sålunda eger rum mellan urminnes- och viss tids häfd, framträder äfven i urminneshäfdens betingelser. Af urminneshäfdens väsen följer nämligen. att det är oväsentligt, huru besittningen uppkommit, blott den under två generationers tid bestått, sådan den vid urminnes häfdens åberopande föreligger. Å ena sidan erfordras således icke, att besittningen stöder sig på ett fång eller öfverhufvud har någon som helst rättsgrund: å andra sidan uteslutes urminnes häfd icke däraf, att besittningen tilläfventyrs visas hafva bortom två mansåldrar tagit sin början genom egenmakt. Och framförallt hänför sig tidsbestämningen vid urminneshäfden till själfva besittningen, i det den innefattar, att en besittning af viss beskaffenhet skal] hafva fortgått under den föreskrifna tiden.

Egenskapen af urminnes tillkommer blott häfd, eller således en besittning, som icke blott objektivt har karaktären af egandebesittning utan ock utöfvas med vilja att vara egare^[78]. Urminnes blir en sådan besittning genom att den fortgår under hela häfdetiden: den måste i hvarje besittares hand te sig såsom en fortsättning af den föregående innehafvarens, såsom om han inträdt i dennes besittning. En växling af besittarens person förutsätter altså, att den för tiden varande innehafvarens besittning grundar sig antingen på arf efter den föregående besittaren eller på en sådan upplåtelse af honom, att den förstnämde eger besitta saken med vilja att vara dess egare, eller således ett laga eganderättsfång. Slutligen bör besittningen hafva fortgått ohindradt och okvaldt. Hindrande är icke blott ett afhändande, utan ock hvarje störing, hvarigenom besittningshandlingar företagas af en annan såsom utöfning af en honom tillkommande besittning. Hvarken ett afhändande eller ett störande af besittningen gäller dock såsom dess hindrande, om det afhända genast återtagits eller genom besittningstalan återvunnits, eller om störandet öfverklagats och förbjudits. Okvald är åter besittningen, om dess utöfning icke öfverklagats och därvid förklarats oberättigad.

Enligt 1 § i ifrågavarande kapitel skall häfden, för att blifva urminnes, hafva fortvarit så länge, »att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångamän först thertill komne äro». Denna bestämning angifver emellertid blott urminnes häfdens materiella betingelser, icke hvad den skall påstå och bevisa, som åberopar urminnes häfd. Där anspråk göres på en rättighet, hvars förvärf förutsätter att en viss omständighet icke förelegat, åligger enligt allmänna grundsatser motparten, om han vill göra gällande att antydda omständighet existerat, att påstå och bevisa dess tillvaro. För det fall att urminnes häfd visas genom vittnen angifver också 4 § af samma kapitel den erforderliga bevisningen sålunda, att trovärdiga män, som äro väl kunniga om orten, böra intyga, att de hvarken själfve veta eller af andra hört, att förhållandet någon tid varit annorlunda. Har sådan bevisning förts, är det motpartens sak att påstå och visa, att någon finnes, som eger kännedom om ett motsatt förhållande; men framför han sådan bevisning, är därmed ock tillvaron af urminneshäfd vederlagd. Å andra sidan är bevistemat i det senast nämda lagrummet angifvet blott negativt så, att vittnena icke veta, att ett annat förhållande än det, som påstås, egt rum. Denna bevisutsaga får emellertid sin tillfyllesgörande positiva innebörd genom fordringen på att vittnena äro väl kunniga om orten. Likasom en intygan af nämda innehåll har beviskraft endast om den afgifvits af en person, som eger sådan kunskap om orten, att ett motsatt förhållande, om det existerat, måst vara honom bekant, bevisas det uppgifna förhållandets tillvaro fullt, om en person med antydda ortskännedom intygar, att ett annat förhållande icke ligger inom hans erfarenhet.

Men äfven beträffande den erforderliga kunskapens innehåll afvika ifrågavarande lagrum till sin lydelse från hvardra. Enligt det senare skall kunskapen innefatta, att ett annat förhållande än häfden utvisar icke egt rum; det förra fordrar åter, att ingen vet, huru besittarens förfäder eller fångesmän kommit i besittningen. Olikheten är dock endast skenbar. Nödvändigt är nämligen enligt 1 §, icke att besittningens tillkomst icke är känd, utan blott det att ingen vare sig från tiden för sin egen erfarenhet minnes eller af sanna sago vet därom. Sann sago är den, som förtäljer om hvad den utsägande genom sina sinnen själf omedelbart förnummit, och som tillika afgifves af en trovärdig person såsom sannfärdig^[79]. Man kunde visserligen tänka sig det fall, att utsagan grundar sig å hvad den berättande inhämtat ur gamla urkunder. En utsaga om dylik erfarenhet, afgifven såsom vittnesintygan, har emellertid såväl enligt 1734 års lags bevisteori som med afseende å stadgandet i 17 kap. 1 § R. B. i ingen händelse större betydelse än den af en »liknelse». Enligt 4 § i 15 kap. jordbalken får dessutom bevis om urminneshäfd föras antingen genom gamla och laggilda bref och skrifter eller genom vittnens intygan om hvad de själf iakttagit och hört af andra, men icke genom vittnens intygan om gamla urkunders innehåll. Då en intygan om urminnes häfd, som afgifves inför domstolen, har beviskraft endast om vittnet är trovärdigt och så kunnigt om orten, att det omvittnade förhållandet bort omfattas af hans erfarenhet, måste väl ock detsamma gälla om den utsaga af en person från en föregående generation, på hvilken vittnet stöder sin vetskap. I motsatt fall skulle, då bevisningen föres genom vittnen, visserligen i fråga om vittnenas på egen erfarenhet grundade vetskap fordras, att vittnet är trovärdigt och kunnigt om orten, men såsom sagesman för hvad de hört om förhållandet under en föregående generation få anföras äfven en för orten alldeles främmande person, som exempelvis blott af gamla urkunder inhämtat någon upplysning i saken. Något tvifvel kan därför alls icke råda därom, att en utsaga, afgifven af någon från en föregående generation om hvad han om förhållandet före hans tid inhämtat ur gamla handlingar, icke är »sanna sago» enligt 1 § 15 kap. jordabalken.

På samma sätt som för individerna af den för tiden lefvande generationen kommer i betraktande endast hvad faller inom området för deras genom egen iakttagelse vunna erfarenhet, måste en utsaga af någon, hörande till den föregående generationen, för att gälla som beviskraftig grunda sig å en enahanda omedelbar iakttagelse af honom. Förenämda bestämning i 1 § 15 kap. innehåller således icke annat, än att besittningens tillkomst skall ligga utom området för den lefvande och den närmast föregående generationens egen iakttagelse. Men detta är i själfva värket detsamma, som att förhållandet under tiden för dessa generationers erfarenhet varit sådant, som den förhandenvarande besittningen utvisar. Olikheten i uttryckssätt har föranledts blott däraf, att sistnämda lagrum velat angifva jämväl en annan betingelse för urminneshäfden, nämligen den att växling i besittarens person skall försiggå genom laga fång.

Däri öfverensstämma åter 1 och 4 § i 15 kap. jordabalken, att hvardera afser att tillika meddela en tidsbestämning. Men medan tidsbestämningen i 4 § icke direkt uttalas, utan följer af det innehåll, vittnenas utsagor enligt lagrummet böra hafva, är 1 § formulerad såsom en tidsbestämning: häfden skall hafva fortgått under så lång tid, att ingen minnes eller af sanna sago vet dess uppkomst. En värklig tidsbestämning ligger emellertid i det »att ingen minnes eller af sanna sago vet om besittningens uppkomst» endast, om den häri uttalade fordran gifver vid handen en begränsad tidslängd. Tidsbestämningen för urminnes häfd är således, att besittningens uppkomst ligger bortom den tidslängd, som omfattats af den lefvande och den närmast föregående generationens iakttagelse.

I motsats till viss tids häfd gäller urminnes häfden ifråga om alla slags fastigheter. Hufvudsakligen kommer urminnes häfden dock till användning å gränsskilnad mellan fastigheter och å sådana områden inom en fastighets råer, hvilka utgöra tillbehör till annan fastighet. Den väsentliga inskränkning är dock gjord, att urminnes häfd icke kan åberopas i förhållandet mellan fastigheter, som uppkommit af samma byaområde, vare sig besittningen hänför sig till någon af en dylik fastighets enskilda egor eller till den ännu gemensamma oskiftade marken eller del däraf. Af samma skäl gäller urminnes häfd icke heller i förhållandet mellan byar i fråga om en emellan dem liggande öppen skog ock mark, hvari icke finnes rågång, som utvisar hvardera byns omrâde af marken: sådan öppen skog och mark är nämligen gemensam för byarne^[80]. Grunden till denna inskränkning angifver lagen själf, genom att den för nämda förhållande icke blott utesluter urminnes häfd utan ock meddelar den positiva föreskrift, att hvarje delegare skall åtnjuta sin andel, i byaområde efter byamålet, och i en för byar gemensam .mark efter hvarje bys sammanlagda skattetal. Det legislativa skälet till anförda bestämning ser Nordling däri, att lagstiftaren betraktat den ursprungliga gemenskapen såsom icke fullständigt upplöst genom skiftet, så att de af byn bildade jordlägenheterna i förhållandet inbördes icke vore alldeles skilda fastigheter. Enligt anteckningarna efter Professorn Wredes föreläsningar är häfden i nämda fall utesluten af orsak, att den icke kan bero på laglig grund, hvaraf vidare slutas, att enahanda grundsats bör komma till användning äfven i andra fall, där en laglig begynnelse af häfden icke varit möjlig. Den sistnämda åsikten leder emellertid följdriktigt därtill, att urminneshäfden icke är ett laga fång och således alltid brytes genom uppvisande af en olaglig begynnelse af häfden. I själfva värket behöfver icke en fjärmare grund sökas än den af lagen själf anförda, eller den i bysamfälligheten bestående gemenskapen, som vid det då använda skiftessättet i regeln kvarstod beträffande någon del af byaområdet och aldrig fullkomligt upplöstes^[81]. Icke i den omständighet att häfden olagligen begynt, utan däri att den olagliga häfden skulle rubba andelsförhållandet i gemenskapen, ligger grunden till att häfden i detta särskilda fall uteslutits. En annan sak är, att grunden för anförda bestämning numera efter storskiftets genomförande bortfallit, medan bestämningen dock kvarstår.

Däremot förutsätter urminneshäfden städse bestämd begränsning af det område, med afseende å hvilket densamma åberopas. Saknas sådan, gäller nyttjandet icke såsom häfd, utan såsom ett obehörigt störande af annans besittning. Af denna orsak kan icke heller ett nyttjande, hvilket af delegare i en by utöfvas inom annan bys område såsom vore han delegare i det nyttjade området, någonsin blifva urminnes häfd, om än nyttjandet fortgått under huru lång tid som helst^[82]. Samma skäl betingar jämväl, att urminneshäfd icke gäller mot rårösen, såvidt icke häfden fastslagit andra bestämda gränsmärken såsom dåmera gällande rå och rör.

36 §.

Häfd gäller endast fastigheter. I fråga om lösören ersättes dess uppgift i vissa fall genom att en öfverlåtelse af lösöre, ehuru företagen af en icke-egare, för förvärfvaren grundlägger dels en ovilkorlig eganderätt, dels en eganderätt, som emot lösen måste uppgifvas. I dessa fall föreligger ett så kalladt extinktivt fång.

Såsom nedan i 38 § utredes, blir väl den, som genom klander frånvinner annan en sak, egare af den under tiden för klandret fallna afkomsten af saken, men eger blott en personlig talan mot sakens förre besittare om afkomstens utgifvande. Alster och annan afkomst, som besittaren af en fastighet inom området för sin besittning vunnit, blir således alltid genom föryttring till tredje man dennes egendom, om icke besittningen var åtkommen genom brott, som genast öfverklagas, och den sistnämde vid sitt förvärf egde kännedom om det brottsliga afhändandet. Detsamma gäller om alster från lösöre, såvidt icke en personlig talan om dess utgifvande är medgifven. Formelt följer denne rättssats däraf, att klandertalan å lösöre af lagen icke medgifves annan än den, som själf tidigare besuttit samma lösöre eller härleder sin rätt från en tidigare besittare af detsamma. Dess materiella grund är likväl den rättskapande betydelse, lagen tillerkänner det lofligt nedlagda arbetet, hvars för rätten viktigaste form är det arbete, någon nedlägger å en i hans felfritt tillkomma besittning befintlig sak. Att egandebesittaren under angifna förutsättning blir egare af alstren från saken är en användning af grundsatsen om arbetets rätt. En annan är, att besittaren genom sakens förarbetande vinner eganderätt till det sålunda frambragta nya tinget. Men nämde grundsats’ giltighetsområde är icke inskränkt härtill utan innebär ock, att den, hvilken vunnit afkomst från en af honom innehafd sak, gentemot tredje man eger samma behörighet att föryttra afkomsten, som tillkommer innehafvare af lösöre, hvilket med egarens vilja kommit ur hans besittning, och detta utan att den sistnämde ens är medgifven lösningsrätt.

Da lagen med alster likställer det genom förarbetning frambragta, leder den anförda grundsatsen vidare därtill, att enahanda behörighet tillkommer specifikanten. Öfverlåtelse af specifikant grundlägger altså likaledes eganderätt för förvärfvaren till arbetsprodukten, oberoende däraf om specifikanten själf genom förarbetandet blifvit dess egare eller icke, så framt icke den sistnämdes bristande behörighet var förvärfvaren bekant.

Ett extinktivt fång eger vidare rum genom mottagande i god tro af penningar, sedelmynt eller banksedlar.^[83] God tro förutsätter här icke annat än ovetenhet om att det mottagna af öfverlåtaren afhändts egaren mot hans vilja. Likaledes grundlägges eganderätt till löpande förskrifning och andra så kallade innehafvarepapper genom förvärf af den fordran, som är förbunden med själfva urkunden.^[84]

En genom lösen revokabel eganderätt vinnes åter genom förvärf i god tro af obehörig, hvilken kommit i besittning af saken vare sig genom omedelbar upplåtelse af egaren eller genom fång af annan, till hvilken den förre lämnat saken. Detsamma gäller, där köpare underlåtit att omhändertaga den köpta saken, om säljaren sedan föryttrat saken till annan och densamma redan kommit i dennes vård. Löseskillingen är värdet af det vederlag, förvärfvaren gifvit för saken eller, vid gåfva, sakens genom värdering faststälda värde.^[85]

---

1. J. B. 4 och 5 kapitlen.
2. K. F. om delning af jordlägenheter 34 §.
3. K. F. om inteckning den 9 november 1868 17 §.
4. Sjölagen 8 § enligt lydelsen i K. F. den 11 november 1889.
5. H. B. 1: 7.
6. K. F. om delning af jordlägenheter 32, 40, 42 §§.
7. J. B. 1: 2, Sjölagen 7 §. Stadgad praxis fordrar, att köpebrefvet skall innehålla äfven köparens konsensförklaring, om ej denna ingår i skildt köpekontrakt. Huruvida detta är lagens mening synes dock tvifvelaktigt, se Chydenius, Läran om köp, i Jurid. För. Tid. 1892–1893 s. 353. Att vittnena böra vara goda, d. ä. kända och trovärdiga, fordras väl icke i praxis, men är dock lagens mening. Jfr Ä. B. 16: 1.
8. U. L. 5: 48. K. F. angående frivilliga auktioner den 22 mars 1898 6 §.
9. K. F. den 20 juni 1864.
10. K. F. om inteckning 17§. U. L. 2: 2.
11. K. F. den 25 februari 1851.
12. Ridd. priv. 24 §. K. K. den 6 december 1871.
13. K. F. om dissentertförsamlingar, af den 11 nov. 1889. Detta gäller äfven där stiftelsen omedelbart har en fastighet till föremål.
14. Undantag är aktiebolaget, om detta konstrueras såsom juridisk person, hvilket dock icke är riktigt för finsk krätt. Jfr min uppsats i ämnet i Jur. För. Tid. för år 1898 s. 421 ff.
15. Förvärf genom konnässement och fraktsedel förbigås här såsom varande af alldeles speciel natur.
16. J. B. 11: 4. Jfr "Om arfskifte" i Jur. För. Tid. för år 1887 ss. 14 ff.
17. J. B. 4–6 kap.
18. J. B. 5: 9, rfl 11 i Jur. För. Tid. för år 1874.
19. Denna grundsats gäller för öfrigt icke blott vid börd och annan lösning (J. B. 7: 6), utan öfverhufvud alltid, där öfverlåtelses och de därvid betingade vilkorens värklighet är i fråga, hvilket i lagtillämpningen alltför ofta förbises.
20. Jfr min uppsats "Om nedlagd kostnad" i Jur. För. Tidsk. för år 1895 s. 1 ff.
21. J. B. 4: 5, K. F. 21 februari 17889 5 §; K. F. 13 juni 1800; Adl. priv. d. 16 oktober 1723 11 §; K. F. den 20 september 1756.
22. Krigskoll. instr. d. 13 maj 1759 3 §.
23. Kyrkolagen den 3 september 1686 28: 13.
24. Ridd. priv. 25 §.
25. J. B. 4: 6.
26. J. B. 7 kap. i dess lydelse enligt K. F. den 27 juni 1878.
27. Jfr. Schrevelius, civilr. II s. 311.
28. R. B. 25: 17.
29. J. B. 7: 1 i dess ursprungliga lydelse: »Löser ej bördeman — — hafve då — — rätt — — att lösa».
30. Lagen om expropriation 56 §. Jfr ock nedan 24 §.
31. Jfr Rf. N:o 12 i Jur. För. Tidsk. för år 1889.
32. Jfr lagen om makars egendoms- och gäldförhållanden den 15 april 1889 1: 3; 2: 4; U. L. 4: 7, 9; Ä. B. 16 1.
33. J. B. 8:1.
34. Ä. B. 17:2.
35. Sökande af lagfart synes dock vara rådligt för gåfvotagaren, för att utesluta möjligheten af inteckning för gifvarens gäld m. m.
36. J. B. 8: 1. Rätt till kort fardag tillgodonjutes dock efter stämningen.
37. J. B. 8: 3, jfd med Ä. B. 17: 5, Kgl. F. och Förkl. den 19 augusti 1762, Ridd. och Ad. privilegier den 16 oktober 1723 12 § och biafskedet den 25 september 1668 5§.
38. J. B. 8: 1.
39. K. F. den 10 november 1892 § 3, jfd med K. F. den 13 Juni 1800 2 §.
40. J. B. 8: 1 och K. M:s dom den 31 januari 1780.
41. Straffl. 40: 1, 10, 11.
42. Lagen om makens egendomförhållanden 3: 6.
43. Ehuru denne rättssats är uttalad i jordabalken i fråga om fastighet, kan med afseende å lagens system icke tvifvel råda därom, att den gäller gåfva i allmänhet.
44. Lagen om expropriation af fast egendom för allmänt behof den 14 juli 1898.
45. Jfr ock förordningen om fästningsesplanader.
46. K. F. den 15 april 1889 ang. enskilda järnvägar 10 §.
47. I det följande inbegripas till undvikande af upprepningar nämde rättsegare under begreppet egare, likasom under afhändande och tillegnande äfven konstituerande af inskränkning.
48. Om skyndsammare förfarande i vissa fall, se 5 kap. af expropriationslagen.
49. H. B. 12: 12.
50. B. B. 26: 2.
51. Jfr om nedlagd kostnad i Jur. För. Tid. för år 1895 s. 14 ff.
52. U. B. 5: 7.
53. Jfr H. B. 12: 5.
54. K. F. angående flottning den 24 mars 1873.
55. B. B. 22: 8.
56. Strafflagen 33. 1, 3.
57. B. B. 21: 1.
58. Sjölagen 168 — 170 §§.
59. Sjölagen 168 — 170 §§.
60. B. B. 21: 2. M. B. 18: 4.
61. Se härom straffl. för finska militären 72—79 §§.
62. K. F. om jakt.
63. B. B. 17 och 18 kap. samt 19: 2: Fiskeristadgan.
64. I några domar hur väl förklarats, att uteslutande rätt till notvarp, som af enskildte inrättats å grund i hafvet, tillkommer desse. Detta synes dock icke vara förenligt med anförda lagbild och icke heller med den grundsats, som gäller beträffande hafvet, nämligen att intaga till enskildt rådande alltid förutsätter skildt tillstånd och öfver hufvud endast undantagsvis medgifves såsom stridande mot hafvets uppgift att tjäna alla.
65. M. B. 48: 3. Jfr. ock B. B. 21: 1, 2.
66. Jfr. M. B. 18: 3; B. B. 9: 1; 12: 2. K. F. om egofred den 12 december 1864 7 § hänvisar dock till 10: 3. H. B.
67. Jfr. B. B. 9: 4. K. F. om egofred 7 §.
68. M. B. 48: 1, 3, jfd. m. H. B. 12: 8; 11: 3.
69. Jfr min uppsats om borgenärs mora i Jur. För. Tid. f. år 1891 s. 126 ff. Angående effekter, som kvarglömts i statsjärnvägarnes väntrum och vagnar, se Trafikregementet den 15 oktober 1886 93 och 96 §§.
70. M. B. 48: 2.
71. Jfr. B. B. 21: 1, 2.
72. Jfr. Hels. L. M. B. 37: 2.
73. K. F. om forntida minnesmärkens fredande den 2 april 1883 10 §.
74. Jfr. mina uppsatser »Om preskription af klander i jordafång enligt 1734 års lag och »Om arfskifte» i Jur. För. Tid. för år 1884 s. 1 ff. och 1887 s. 21 ff.
75. Annorlunda Nordling. Om preskription s. 54 ff.
76. Lagen om makars egendoms- och gäldförhållanden den 15 april 1889, 2: 2.
77. Jfr. rättsf. N:o 10 i Jur. För. Tid. för år 1883.
78. Bemärkas bör dock att begreppet häfd af lagen utsträckes till vissa begränsade sakrätter.
79. R. B. 17: 24. 16.
80. J. B. 12: 6. Af Nordling m. fl. fattas 15: 3 J. B., hvari den i texten uttalade begränsningen meddelas, såsom lagrummets lydelse vore: »I öppen skog galler icke urminnehäfd, utan i stället rå och rör». Emellertid säger nämda lagrum icke detta, utan, såsom icke blott dess ordalag utan ock en jämförelse med 12: 6 J. B. visa, endast det, att urminnes häfd ej gäller i öppen skog, som är utan rå och rör.
81. Jfr B. B. 1: 4.
82. Jfr rf. N:o 6 i Jur. För. Tid. för 1887 s. 59.
83. K. B. den 6 december 1710 och 31 januari 1711. Kgl. F. den 30 augusti 1747.
84. K. F. om införande af Utsökningslagen, den 3 december 1895, 12 och 13 §§, K. F. om allmänna upplagsmagasin den 30 september 1892 14 §. Ifrågasättas kan, om stulet gods, som insatts i upplagsmagasin, kan vindiceras, sedan upplagsbevis och varrant däröfver utgifvits, då därmed ovilkorlig skyldighet inträdt för utställaren att infria varranten. Äfven beträffande varor, som förvärfvas genom konnossement, kan göras samma fråga.
85. H. B. 11: 4; 12: 4.