Rättegångsbalken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Utsöknings Balk
Sweriges Rikes Lag
Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734.

Efter faksimil av 1736 års originalupplaga.
Register  →


[ 312 ]

Rättegångs Balk.


I. Cap.

Om almänna Rätter och Domstolar i gemen


1. §.


FÖrste domstol å landet är Häradsrätt. Ther dömer Häradshöfding, med tolf bönder, som i Häradet bo, och ther til walde äro. The tolf kallas Härads Nämnd.


2. §. Thernäst är Lagmansrätt, tit man ifrån Häradsrätten wädja må: och ther dömer Lagman med tolf Nämndemän ifrån Häradsrätterna i sin Lagsago.


3. §. I Staden är Kämnersrätt förste domstol. Ther skal en Rådman wara, och hafwa til Bisittare Stadens Kämnerer.


4. §. Andre domstol är Rådstufwurätt. Ther äga Stadens Bormästare och Rådmän döma. I [ 313 ]the Städer, som ej hafwa Kämnersräätt, är Rådstufwurätt förste domstol.


5. §. Öfwer thessa äro Hofrätter, tit rättegångs saker ifrån Lagmans och Rådstufwu Rätterna komma måge, som framdeles i thenna Balk sägs.


6. §. Ej måge fader och son, swärfader och måg, twå bröder eller swågrar, i en Rätt sitta, ther ej flere än siu i Rätten äro. Aldrig måge ock flere än twå, the ther i then skyldskap och swågerlag äro, som nu är sagdt, i en Rätt sitta.


7. §. Domare skal ed thenna swärja: Jag N. N. lofwar och swär, wid Gud och hans heliga Evangelium, at jag wil och skal, efter mitt bästa förstånd och samwete, i alla domar rätt giöra, ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och Sweriges Lag, och laga stadgar: aldrig lag wränga, eller orätt främja, för skyldskap, swågerksap, wänskap, afwund och illwilja, eller räddhoga: ej eller för mutor och gåfwor, eller annan orsak, under hwad sken thet wara må, och ej then saker giöra, som saklös är, eller then saklös, som saker är. Jag skal ock hwarken förr, än domen afsäges, eller sedan, uppenbara them, som til Rätta gå, eller androm, the rådslag, som Rätten inom lyckta dörar håller. Thetta alt wil och skal jag, som en [ 314 ]ärlig och uprichtig Domare troliga hålla, utan arga list och påfund, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl. Ej må någor til Domareembetet träda, förrän han så swurit hafwer.


8. §. Lagman och Häradshöfding skal thenna ed swärja in för Hofrätten. Är han fierran ther ifrån stadd, eller kan han sig ther ej infinna, förrän Ting skal hållas; förordne Hofrätten hwar thet ske må. Nämndeman lägge eden af å Tinget. Borgmästare och Rådman giöre ed sin å Rådstufwu, i Konungens Befalningshafwandes, eller thes närwaro, som han i sitt ställe förordnar, och Kämner in för Borgmästare och Rådmän.


9. §. Låter Domare utan lof någon i sitt ställe döma; miste embetet.


10. §. Nu hafwer Lagman, eller Häradshöfding förfall, at han sitt embete ej förrätta kan; kungiöre thet Hofrätten. Pröfwas thet lagligit; förordne Hofrätten en skickelig man, som embetet i hans sställe förestår. Samma lag ware om Borgmästare, ther Rådstufwurätten utom honom ej domför är.


11. §. Domaren skal noga pröfwa Lagens rätta mening och grund, och ther efter döma; men [ 315 ]ej theremot, efter egen godtycko. Landssed, som ej har oskiäl med sig, må han ock rätta sin dom efter, ther beskrifwen lag ej finnes.


12. §. Fäller Domare orätt dom af uppenbar wårdslöshet, eller oförstånd; miste embetet aldeles, eller til wiss tid, eller bote med penningar til treskiftes, alt efter omständigheterna, och fylle allan skada. Giör han thet upsåteliga, af hat och illwilja, eller för wänskap, eller muto och winning; miste embetet, och få thet aldrig åter, gälde ock skadan, och muta gånge til the fattiga. Nu kan så hända, at någor genom sådan wrång dom mister lif eller ära; warde Domaren, för thenna sin ondsko och arghet, sielf straffad til lif eller ära.


II. Cap.

Om Häradsting.


1. §.


I Hwart Härad skal Häradshöfding Ting hålla, å rättan tingsstad, tre gånger om åhret: första gång om wintren, emellan tiugunde dag Juhl och April månad: andra gång om sommaren, emellan Walborgs och Midsommars dag: tridie gången om Hösten, emellan första September och November [ 316 ]månads slut. I the Landskap, ther så månge Ting ej tarfwas, gånge thermed, som särskilt stadgadt är. Sätter Häradshöfding Ting ut, förr eller senare, än nu sagdt är; böte tiugu daler.


2. §. Häradshöfding ware skyldig at kungiöra Konungens Befalningshafwande, å hwad dag han Ting hålla wil, och låte thet sedan lysa å predikostolarna i Häradet, tijo wekor förut.


3. §. Å Tingstima skal Häradshöfding och Nämnd tideliga wid tingsstad wara, och sidst klockan nijo om morgonen: försummar han thet, och kommer ej til klockan tolf; böte tijo daler, thet fattigas ensak i soknen. Förr än Rätten sig sätter, skal gudstienst hållas. Sedan lyse Häradshöfding Ting och tingsfrid, och läse the stadgar offenteliga up, som Almogen å Tinget kungiöras böra. Ther efter tage han sakerna före i thenna ordning: först intekningar, som tå begiäras, efter thy, som i 7. Cap. stadgas: så ock upbud: sedan Kronones och almänna ärender: thernäst missgierningsmål: och så theras twister, som långt ifrån tingstad bo: Sedan hwar sak, som han finner nödtorften fordra. Widlyftiga saker skola sidst företagas; och gifwe Häradshöfding i hwar sak utslag, efter thy thet ske kan, innan han ifrån tingstad reser.


[ 317 ]4. §. När fast gods upbiudes, ther Kronan äger räntan af, gifwe Häradshöfding thet Konungens Befalningshafwande tilkänna, tå tridie upbudet sker; men i the orter, ther allenast ett Ting om åhret hålles, giöre thet wid andra upbudet: och Konungens Befalningshafwande skaffe sedan besked, innan lagfarten ute är, om Kronan thet lösa wil. Sker thet ej; hafwe Häradshöfding wåld, at gifwa ther fasta å.


5. §. Kronofogde, eller Länsman, bör wid Tinget altid när wara, och gå Rätten tilhanda i thet, som til theras embete hörer.


6. §. Häradshöfding skal richtig dombok hålla, och then sielf underskrifwa; sätte ock sitt, och Häradets insegel ther hos. Wid slutet foge han förtekning på the böter, som wid Tinget fallit, och huru the fördelta äro. Hwart åhrs dombok sände han til Hofrätten in, förr Michels dag åhret ther efter, wid bot tiugu daler. I domboken skola ock alla syner i jorda twister, med domen ther å, införda wara.


7. §. Å hwar tingstad skal Häradskista wara: ther giömes Häradets insegel, Riksdags besluter, almänna stadgar, och the handlingar, som Häradet angå. Ej må Häradshöfding något theraf [ 318 ]skingra för then, som efter honom i embetet träder. Ther skal ock Häradets lott i sakören förwaras, och Häradshöfding giöre åhrliga ther räkning före, huru the til Häradets gemensamma nytto kommit, och sände then räkning til Konungens Befalningshafwande in. Til Häradskistan skola tre nycklar wara: Häradshöfding äge en ther af hafwa; annan Kronofogde, eller then Häradsmän ther wälja til; tridie then, som främst i Nämnden sitter.


8. §. Wid hwart Tings slut gifwe Häradshöfding bötes eller saköres längd til Kronofogden ut, och ware han skyldig, at utan betalning sakören utsöka inom nästa Ting. Försummar Kronofogde then tid, och kan then sakfäld är ej sedan gälda; fylle han thet sielf. Håller han något af sakören inne för arfwode sitt; böte fyratijo daler, Häradets ensak.


III. Cap.

Om Lagmansting.


1. §.


LAgman skal Ting hålla i sin Lagsago, en gång hwart åhr, emellan Bärtels och Michels dag, ther landsorten ej annat kräfwer; och kungiöre han [ 319 ]Konungens Befalningshafwande dagen; låte ock sedan thet lysa tre månader förut.


2. §. Förr än Lagmansrätten til Domaresätet träder, skal Gudstienst hållas; och må Lagman taga til hjelp och råd några lagfarna män, at sitta i Rätten; men Lagman med Nämnden äger allena döma. Ther skal ock Kronofogde eller Länsman när wara.


3. §. Lagman skal Ting börja så tideliga, som om Häradsrätt sagdt är. Ej må han ransaka och döma, utan the mål, som under honom wädjade äro. Nu kan så hända, at Häradsrätt skutit ett eller flera mål i någon sak up, eller gått något aldeles förbi, äntå at the warit instemde, eller til saken höra; äge ock Lagman macht, at them uptaga och döma tillika med thet, som Häradsrätten afgiordt, om thet beqwämliga ske kan.


4. §. Med brott och Missgiernings mål befatte sig ej Lagman: doch må han öfwer mindre brott döma, såsom oqwädins ord, oliud, tingsfridsbrott och slagsmål, som förefalla medan Ting påstår, och widlyftig ransakning ej tarfwa. Hafwer någor wädiadt i then sak, theri ett mindre brott kommit, som af then sitt utsprung fått, och hafwer en nära gemenskap thermed; ther må brottmålet följa saken [ 320 ]åt, och döme Lagman öfwer them båda. Är thet annat brott, eller sådant, at then brotslige ej med penningar böta må; tå äger ej Lagman thet uptaga.


5. §. Ej må Lagman förr ifrån Tinget fara, än han utslag eller dombref gifwit i hwarje sak, som til honom inkommen är. Sedan sände han in til Hofrätten sin dombok, inom then sidsta dag i Augusti månad åhret thernäst, wid bot, som i 2. Cap. om Häradshöfding sagdt är; och rätte sig i öfrigt efter thet, som ther föreskrifwes. Giöme ock i Landskistan lika lydande dombok, så ock the handlingar, som til Lagmansrätten höra.


IV. Cap.

Huru särskilt Härads och Lagmans ting skal hållas, som kallas Urtima Ting.


1. §.


GIfwes någon skuld för grof missgierning, och faller ej laga Ting snart in; sätte tå Häradshöfding särskilt Ting, och kungiöre thet Konungens Befalningshafwande: Tilsäge ock Kronofogden, at kalla Nämnd samman, så ock them, som nödige äro. Nu kommer almänt rychte up om groft brott, och [ 321 ]finnes ther skiälig misstancka til; bode ock Häradshöfding särskilt Ting, äntå at ingen ther å kärer.


2. §. Twista män, och äskar käranden särskilt Ting; söke tå Hofrätten. Wil han kostnaden hålla; tillåte thet Hofrätten, äntå at them ej ther om åsämjer. Tappar then swarande; gälde ej annan kostnad, än then å laga Ting giöras skulle. Ej må Häradshöfding i thy fall af egen godtycko Urtima Ting stemma. Är någor sak så widlyftig, at then ej kan å laga Ting slitas, och sämjas parterne in för Rätten, om särskilt Ting; tå må Häradshöfding thet hålla: Doch kungiöre thet genast Hofrätten, och Konungens Befalningshafwande. Om särskilt Lagmansting ware lag samma.


3. §. Kronones saker, och andre almänne mål, måge ock å särskilt Ting urskiljas, ther så omtränger, och gånge therom, som förr sagdt är.


V. Cap.

Om Kämnersrätt.


1. §.


KÄmnersrätt äger i staden ransaka och döma alla twister, så ock brottmål, ther the, efter Lag eller särskilta stadgar, til annan Rätt ej höra. Går [ 322 ]saken å lif eller ära; tå skal ther ransakas, och ej dömas, och ransakningen genast sändas til Rådstufwurätten: Men i Stockholm döme Kämnersrätt, och ej Rådstufwurätt, i thy mål, och sände domen genast in til Hofrättens skärskådan.


2. §. Kämnersrätts dombok skal skrifwas under af alla, som i Rätten sitta; warde then, med saköres längd, til Hofrätten sänd inom Michels dag åhret ther efter, wid bot tiugu daler. Kämnersrätt i Stockholm hafwe til åhrets slut ther tid til. Äger Staden sielf sakören; tå är ej nödigt saköres längden til Hofrätten sända.


VI. Cap.

Om Rådstufwurätt.


1. §.


I Hwarje weko skal Rådstufwurätt hållas, måndag, onsdag, och lögerdag, så ock oftare, ther thet tarfwas. Tå skola Borgmästare och Rådmän klockan åtta til Rådstufwu komma, och döma alla saker, som ifrån Kämnersrätten wädjade äro: rätte sig ock efter thet, som i 3. Cap. 3 och 4. §. §. om lagwadda saker til Lagmansrätt stadgadt är. Ther skal ock både ransakas och dömas öfwer alla wäxel och [ 323 ]siörätts saker, så ock alla twister om flyttning i och ur hus, ehwad Domstol the eljest höra under, som twista.


2. §. Söker man eller hustru, at skilja sin lott i bo från then andras, eller wil någor gäldbunden sin egendom på en gång til thes borgenärer afstå, at sedan ifrån them fri warda; therom döme ock Rådstufwurätt, och skilje borgenärer emellan, ther the ej sämjas om hwartheras rätt och förträde til thet, som afstådt är, så ock, om swek hos skuldenär finnes.


3. §. Å Rådstufwu böra intekning, upbud och lagfart ske, och the twister afgiöras, som ther om, eller om bördes och widerboende rätt upkomma. Om brott och missgierningar gånge, som i thet 5. Cap. 1. §. om Kämnersrätt sagdt är.


4. §. Ther Kämnersrätt ej är; äge Rådstufwurätt ransaka och döma alla the mål, som eljest til Kämnersrätt höra.


5. §. Kommer twist up om arf, förmynderskap, så ock död mans eller qwinnos yttersta wilja, och förordning om theras egendom; döme ock Rådstufwurätt i thy mål, ther ej Förmyndarekamar inrättad är, at sådant uptaga och slita. [ 324 ]Förmyndarekamar hafwe wård om omyndigas arf och bästa, och giöre ther redo före, och Rådstufwurätt döme ther öfwer, tå thet klagas.


6. §. Om Rådstufwurätts dombok ware lag samma, som i 5. Cap. sagdt är.


VII. Cap.

Om intekningar, och huru ther med förhållas skal.


1. §.


WIl borgenär, sig til säkerhet, låta å Ting, eller Rådstufwu, intekna gäldenärs fasta gods; söke thet i Rätten skrifteliga, och lägge ther hos in afskrift, som med witnen styrckt är, af skuldebref hans, eller afhandling, eller richtiga bewis, at then fordran eljest godkänd, eller lagliga faststäld är; och warde thet alt offenteliga upläst, och borgenärs begiäran i Rättens dombok förd: gifwe ock honom witnesbörd ther om, ther han thet äskar. Sedan lägge Rätten gäldenären wiss dag före, at ther å swara. Kännes han tå wid skulden, eller kommer han ej, å föresatt tid, med swar in, och wiser borgenär, at thes begiäran honom kungiord är; warde intekning fast, och gälle för borgenär ifrån then [ 325 ]dag, han then i Rätten sökte: skrifwe ock Domaren thet å skuldebrefwet. Nekar gäldenär skulden, och wiser han strax klara skiäl, at then är gulden, eller af annan orsak förswunnen; ware han för intekning fri. Gitter gäldenär thet ej; warde intekning bewiljad. Nöjes enthera ej åt Rättens slut ther i; hafwe lof at beswära sig ther öfwer i Hofrätten, inom then tid, som i 16. Cap. 1. §. stadgas.


2. §. Betalar ej gäldenär, innan tijo åhr til ända gått, sedan intekning skedde; låte tå borgenär then förnya: niute doch förmons rätt efter första intekningen. Giör han thet ej; ware thes intekning kraftlös, ther han ej laga förfall haft. Tå gäldenär sin skuld til fullo betaldt; gifwe han Rätten thet tilkänna, och warde thet strax i dombok skrifwit, så ock teknadt i thet åhrs dombok, tå intekningen skedde.


3. §. Sedan Häradshöfding hwarje gång om åhret Ting hållit hafwer i Häradshöfdingedöme sitt; sände han in til Hofrätten, inom en månad ther efter, alla the intekningar, som tå skedt, wid bot tre daler för hwar dag, han ther med uteblifwer. Rådstufwurätt giöre thet för hwar månad, inom fiorton dagar ther efter, wid lika bot. Är ej någor intekning skedd; gifwe ock thet tilkänna. Om upbud och lagfart ware lag samma.


[ 326 ]

VIII. Cap.

Om Hofrätt.


1. §.


HOfrätten, som är Konungens högsta Nämnd, äger upsicht och wård hafwa, at i the Domstolar, som ther under höra, rätt skipas efter Lag, och thes rätta förstånd.


2. §. I synnerhet äge Hofrätten at döma öfwer thessa mål: 1. Alla tit lagwadda saker. 2. Beswär öfwer Underdomares fel wid sielfwa rättegången. 3. Klagomål öfwer Konungens Befalningshafwandes utslag i utmätningsmål, och thet som ther til hörer: och hafwe i thessa mål macht, at döma til qwarstad, om skiäl ther til äro, så ock at then, som wunnit, får thet emot borgen lyfta, och at wederparten sedan må, inom sex månader ifrån Hofrättens utslag, söka i rättan Domstol at winna thet åter, om han gitter. 4. Lifssaker, som af Underrätterna ransakade och dömde äro, och them, som efter thet 25 Cap. 5. §. böra sändas in til Hofrättens skärskådan, förr än domen i fullbordan ställes; så ock mindre brottmål, tå någor öfwer Underrättens dom klagar. 5. Grof försmädelse mot Gud, och hans heliga Namn, [ 327 ]när Underrätt först ther om ransakadt. 6. Stemplingar och förgripelser emot Konungen sielf, och thes Kongliga Hus, eller Rikets frihet: landsförräderi: rådslag med fienden: förbrytelser emot Rikets Råd, som röra theras Embete: och ransake Hofrätten om alt thetta sielf, tå thet ske kan. 7. Konungens Befalningshafwandes och Underdomares embetesbrott. 8. Twister om arf efter Frälsemän: theras förordning wid dödstiman om theras egendom: förmynderskap för theras barn och arfwingar, som frälse äro: så ock ther Frälseman eller thes arfwinge, wil genom offenteligit anslag afstå thes egendom til borgenärer, och om hwartheras rätt och förträde ther til; eller then ene maken söker at skilja sin lott i bo från then andras enkilta gäld. 9. Hofrätten skal ock döma öfwer the brott, ther Frälseman förwärkar lif, ära, adelig frihet, gods, eller arfwelig rättighet; så ock enwiges, och andra slagsmål, eller förgripelser med skymfeliga ord och gierningar, emellan Frälsemän, eller theras wederlikar, när Domaren i orten, ther gierningen giord är, först ther om ransakadt; med flera mål, som til Hofrätterna, eller någonthera af them i synnerhet, efter särskilta stadgar höra.


3. §. Hwad Hofrätten dömer, ther må ingen [ 328 ]wädia mot. Men huru then, som tappadt, må söka ändring hos Konungen, therom skils i 30. Cap.


IX. Cap.

Om Domare rättegångstima försummar.


1. §.


KOmmer ej Häradshöfding eller Lagman til laga Ting, utan låter Rätten ligga neder; böte Häradshöfding tretijo, och Lagman sextiojo daler, ther the ej laga förfall wisa, och gälde them skadan åter, som Rätten sökte. Blifwer han en tingsdag ute, tå Ting flera dagars står; böte Häradshöfding tijo, och Lagman femton daler. Försumma the syn, eller urtima Ting; ware bot hälften mindre.


2. §. Blifwer Nämndeman ifrån Ting, ehwad thet är laga eller urtima Ting, eller syn; böte tre daler. För en dag bötes åtta öre. Ther Ting eller Syn lägges neder genom Nämndens försummelse; sware ock the til skadan.


3. §. Kommer ej Borgmästare til Rådstufwu then dag rättegång skal hållas; böte tre daler, och Rådman, som blifwer ifrån Rätten ute, twå daler: Kämner böte en daler.


[ 329 ]4. §. Försumma Domhafwande i Hofrätten rättegångsdag; böte hwarthera fem daler.


5. §. Alla thessa böter waren the fattigas ensak.


X. Cap.

Om laga domstol i hwarjehanda rättegångs mål.


1. §.


WIl man til annan kära, ehwad thet är för gäld, eller i annat twistemål, som thes person rörer; låte tå stemma honom til then Rätt, therunder han sitt bo och hemwist hafwer. Hustru, och barn medan the hemma när föräldrar äro, lyda under then Rätt, som man och fader; och tienstehion, ther the sin tienst hafwa. Then ingenstädes stadigt hemwist äger, eller fremmande är, sökes ther han finnes. Nu wil then stemde kära til honom igen, som stemma låtit; ware han ock skyldig wid samma Rätt swara, ther målen med hwar andra gemenskap hafwa.


2. §. Yppar sig twist om arf, eller then dödas yttersta wilja; eller kräfwes gäld efter then, som död är; döme thet then Rätt å landet eller i [ 330 ]staden, ther then döde bodt, eller sin tienst haft, äntå at arfwingarne under annan Rätt bo, eller lyda, eller godset emellan sig skift hafwa. Tränger enka, at öfwerlåta til Borgenärerna alt thet i boet är, eller skilja sin lott ifrån mannens; söke Rätten i then ort, ther mannen bodt, eller sin tienst haft. Wilja arfwingar sig urarfwa giöra; lite then Rätt til, ther under han lydt, som ärfwas skulle.


3. §. Nöjas ej arfwingar tå skift är, utan säger någor sin lott sämre wara; eller fordrar någor fyllnad, som sedan mist; söke han jämnad, eller fyllnad, ther arfwet föll.


4. §. Wil någor kära til then, som förmyndare warit, om redo för arf sitt; stånde honom fritt at giöra thet, antingen ther hans bo war, som ärfd är, och förmyndaren thet förmynderskap sig åtog, eller ther förmyndaren bor. Then något är förtrodt til förwaltning, sware han, eller thes arfwingar om han död är, ther han godset förwaltadt och förestådt.


5. §. Kommer twist i handel emellan kiöparen och säliaren i staden, tå marknad är, eller eljest, och klagas thet genast; döme thet Rätten, ther handelen skedt. Ej må någor sedan stemmas ifrån hemwist sitt, utan han i staden kommer, ther handelen [ 331 ]skedde. Om skuld, then gäst giör för kost, huslego, och annat sitt tarf, ware lag samma. Ther twist warder om upsägning, och flyttning ur hus, som i staden hyrde äro; gånge thermed som i 6. Cap. 1. §. sagdt är.


6. §. Warder twist om gäld, then flere giordt, och utfäst, at en för alla och alle för en betala; hafwe borgenär wåld, at söka hwilkenthera af them han wil, ther then samme bor. Hafwa the sig til betalning ej så förbundit, och yppar sig twist om skuldens richtighet, eller hwartheras del theri; äge ock borgenär macht at stemma them alla in, ther enthera af them bor: och gånge äntå med betalningen, som i 4. Cap. 12. § Utsöknings Balken skils. Bolagsmän sökes, ther bolaget är.


7. §. Äro twå eller flere delachtige i twistemål ett, och kan thet ej wäl utrönas, utan the alle tillika å ett ställe swara; söke käranden then Rätt, hwarunder han hörer, som saken förnämligast angår.


8. §. Warder twist om trolofning, thes fullbordan, eller skilnad ther i; döme Rätten, therunder qwinnan lyder, och sitt hemwist hafwer, ehwad hon är kärande eller swarande. Wil hon söka honom ther han finnes, hafwe ock lof ther til.


[ 332 ]9. §. Är qwinna lägrad, och säger, at thet under ächtenskaps löfte skedt: nekar lägersman; döme therom Rätten i then ort, ther hon häfdad är.


10. §. Förlöper mannen sin hustru, eller hustrun mannen, och wet man hwar then skyldige wistas; warde stemd til then Rätt, ther then oskyldige tå bor. Nu wet man ej hwar han är, som bortwek; gånge therom, som i 13. Cap. 4. §. Giftermåls Balken sagdt är.


11. §. Ej må någor sak, utan i rättan domstol, uptagas, äntå at parterne sielfwe om annan Rätt åsämjas wilja; utan Konungen finner skiäl at gifwa ther lof til.


12. §. Thet som af någon hufwudsak flyter, såsom skadestånd och rättegångs kostnad, med mera, ther å man sig förbehållit at särskilt kära, dömes i then Rätt, som i hufwudsaken dömdt.


13. §. Hafwer någor sin wederdeloman til rättan domstol instemma låtit, och han ther begynt i saken swara; tå bör ock then i samma Rätt slutas, äntå at swarandens stånd är under rättegången ändradt, eller han kommit under annan domstol at lyda, eller han dör, och hans arfwingar under annan lagsago höra. I thessa fall ware i brottmål lag samma.


[ 333 ]14. §. Twista män om jord och gods å landet, ehwad thet är om äganderätt, besittning och nyttiande, missbygnad, wanhäfd, afrad, bolstada skiäl, eller åwärkan; thet skal alt dömas af then Rätt, ther jorden ligger. Nu kan så wara, at bolbys ägor strecka sig öfwer Häradsmärke in i annat Härad, och wil han som ther möter, något ther af klandra; käre tå i then Rätt, ther bolbyn ligger.


15. §. Är jordatwist Härader emellan, eller Län, eller Landskap; gånge ther om, som i 14. Cap. 5. §. Jorda Balken sagdt är.


16. §. Twista kronohemman, ett eller flere, om jord och byaskilnad; lägge them Konungens Befalningshafwande mellan. Är å enthera sidan skatte eller frälsejord; gånge thet til Häradsrätt. Gränsar til thessa almänning; ware lag samma: och förordne Konungens Befalningshafwande någon, som å embetes wägnar när är, tå Kronan del i saken hafwer. Döme ock Häradsrätt om åwärkan å kronojord.


17. §. Om almännings skogar i Bergslagen, eller å annan ort ther bergwärk är, och swediande ther å: så ock ther twist är om besittning å bergsmans hemman, hyttors och hamrars drifwande, kohlning, malmstrek, förlag emellan Bruksidkaren [ 334 ]och förläggaren, med mera, som til bergwärkens drift, handtering och wård hörer; gånge, som särskilt therom stadgadt är. Lagfart å Bruk och Hamrar, sökes i Häradsrätt: döme ock then om updämning annan til mehn, ther twist ther om ej är emellan sielfwa bruken.


19. §. Brister säljare åt hemul; lagsöke kiöparen honom, ther han bor.


19. §. Om hus, tomt och gård i staden, döme then Stadsrätt, ther the ligga. Äger staden jord och mark ther omkring, som afhyst är, och ej ifrån staden afskild, och warder twist ther om stadens inbyggare mellan, eller missgierning ther giord; döme ock Stadsrätt therom. Kommer twist up om ägoskilnad emellan borgare, och bolby som til stadsmark gränsar; döme Häradsrätt.


20. §. Upkommer twist, huru i staden byggas skal; gånge ther om, som särskilt stadgadt är. Om beswär och last, som granne af annan tola bör, eller ej, döme Rådstufwurätt.


21. §. Brott och missgierningsmål, swårare och mindre, ransakes och dömes ther gierningen giord är, ehwad Rätt han eljest hörer til, som brutit. Hafwer någor å flera ställen giordt enahanda [ 335 ]missgierning; ransake och pröfwe Domaren å hwarje ort, om han til gierningen saker är; men warde dömd för altsammans af then Rätt, ther han sidst lagföres. Hafwer han flera slags missgierningar å särskilta orter giordt, som swåra äro, eller å lif gå; tå skal om hwarthera ransakas ther thet skedt, och gånge sedan dom öfwer then brotsliga, ther thet timadt, som grofwast är. Äro alle brotten ringa; dömes för hwarthera ther thet skedt, och warde ther dom i fullbordan stäld.


22. §. Giör swensk man dråp, eller annan swår gierning, å swensk man utrikes, och warder han ther ej gripen, utan kommer hit i Riket in; dömes ther han fångas, efter swensk rätt, om gierningen är uppenbar, äntå at ej någor målsägande åkärer. Bryter siöman under resa från utrikes ort; ther om skils i Siölagen.


23. §. Står någor i thet ena Häradet, och skadar then, som är i annat; sware ther skadan timade. Skrifwer någor smädeskrift, och sänder then til annan ort; dömes ther then framgafs.


24. §. Tillägger man annan något brott för Rätta, och finnes han saklös; döme ock samme Rätt, huru then plichta och skadan gälda bör, som ohemult [ 336 ]angaf och tilwitte, äntå at han eljest under annan Rätt lyder. Är thes käran, som plicht emot angifwaren påstår, sådan, at then för särskilt hufwudmål hållas bör; eller en förgripelse i angifwarens embete, och som thes tienst rörer; warde dömd i then Rätt, therunder han i thy fall hörer.


25. §. Missfirmar någor annan med smädelig ord, i tal, eller skrifter, eller gierning, in för the Konungens Embetsmän, ther ej domstol är; warde therföre dömd i första Underrätt, å then ort, ther brottet skedt. Missfirmar han sielfwa Embetsmännen; dömes i Hofrätten.


26. §. The mål, som then almänna hushållningen i Riket, Kronones hwarjehanda ingälder, så ock the, som någons embete och tienst, högre eller ringare, och fel ther i röra, pröfwes och dömes af them, som Konungen wård och inseende ther öfwer betrodt hafwer, efter thy, som i särskilta stadgar therom sägs.


27. §. Wil någor å landet söka Kronofogda, Länsman, eller Upbördsman, för thet the giordt honom orätt, i hwarjehanda utmätning, upbörd, eller med egenwillig pålaga, olikhet i skiuts och giärd; eller at the pant olagliga såldt, med mera thylikt; [ 337 ]tå må han thet giöra i Häradsrätten, å then ort, ther brottet skedt, eller ther han bor, som klagar. I staden gånge om thessa mål, som sägs i 5. Cap. 1. §. Then som ej nöjes åt Rättens slut, hafwe lof at sig beswära i Hofrätten, inom then tid, som i 25. Cap. 5. §. framdeles sägs. Äge dock Konungens Befalningshafwande macht, at i thessa mål strax rätta, hwad så ske kan, och hielpe then til rätt sin, som lidit.


28. §. Om brott i almänna fiskehamnar, stadgas i Hamnordningarna. I öfrigit rätte sig then, som i något mål tarfwar kära, efter thet, som om hwarje Rätt i synnerhet sagdt är.


XI. Cap.

Huru stemning skal tagas, och honom tilställas, som stemmes.


1. §.


WIl man til annan kära; tå äger Domaren gifwa skriftelig stemning: och nämne han ther i käranden och saken, så ock å hwad ort och dag then bör til swars komma, som stemd warder: kungiöre ock ther i, at om han ej kommer sielf, eller thes laga ombud, skal saken äntå företagas och afgiöras.


[ 338 ]2. §. I ringa mål, ther ej twist är om jord eller hus, må then, som sökes, munteliga stemmas; och ware tå lag samma, som om skriftelig stemning sagdt är.


3. §. Begiärar någor stemning å flera i en och samma sak; tå måge the alle genom en stemning inkallas, och låte han then stemning hwarthera i rättan tid kungiöras.


4. §. Käranden ware skyldig, at låta swaranden få stemningen fiorton dagar förut, ther han inom Häradet bor: utom Häradet, eller i annan stad, tre wekor: utom Lagmans lagsago, sex wekor: i tridie eller fierde lagsago, eller längre bort, nijo wekor. Stockholms stad räknas för särskilt lagsago. Mellan Swerige och Finland ware stemnings tid tre månader, hwar månad räknad til tretijo dagar: emellan Pommern och Swerige fyra månader. Är then utom Riket, som stemmas skal; hafwe sex månaders tid ifrån thet han stemningen fick. Ther stemning genom offenteligt anslag sker å Rättens dör, skal ock sex månaders dag föreläggas. Hwad then åligger at fullgiöra, som låter thes borgenärer således instemma, och huru ther med sedan förfaras skal, sägs i 16. Cap. Handels Balken. I alla thessa fall, ther stemning fordrar längre tid, än om lysning til [ 339 ]Ting stadgadt är, må then swarande stemmas til wiss månad, och underrätte han sig sedan sielf, å hwad dag Tinget hållas skal.


5. §. Til Kämnersrätt stemmes i wigtiga mål åtta dagar förut, och i ringare tre, eller minst twå dagar. Til Rådstufwurätt stemmes åtta dagar förut; utan så är, at målet ej tol upskof, och ther å förr swaras kan. I the städer, ther ej är Kämnersrätt, utan Rådstufwurätten förste domstol, gånge, som om Kämnersrätt sagdt är.


6. §. Wil then, som stemd är, låta stemma Käranden igen, i samma sak, eller then, som thermed gemenskap hafwer; giöre thet inom hälften af then tid, som nu föreskrifwen är, ther han wil, at både stemmingsmålen skola följas åt.


7. §. Skriftelig stemning bör swaranden i händer ställas af twå trowärdiga män, eller af en, ther han swarandens skrifteliga bewis ther å få kan. Muntelig stemning å landet bör ske genom Länsman, eller någon af Nämnden, med en annan trowärdig man, som inom Häradet bor; och i staden af Rättens tienare. Är then, som stemmas skal, ej hemma i sitt hus; tå må han stemmas ehwar han finnes. I Kyrkio må man ej stemmas, men wäl å Kyrkiowall. Håller någor sig undan, för thy, at han wäntar [ 340 ]stemning, och är thet witterligit, at han i Häradet, eller i staden wistas; warde tå stemning fästad å husdör hans.


8. §. Nu sökas död mans arfwingar i oskift bo; gånge tå en stemning å alla arfwingarna tilsammans, och ej å hwarthera särskilt: Och ware then skyldig, som i boet sitter, ehwad han är arfwinge eller sysloman, at samma stemning anamma, och sedan låta hwar arfwinge en trowärdig afskrift få, och niuten the stemningstid efter then ort, ther then wistas, som är längst borto. Är bo skift; tå äger hwar arfwinge särskilt stemmas.


9. §. Ställer ej käranden sin wederdeloman stemningen tilhanda inom then tid, nu sagdt är; ware stemningen ogild, och tage han ny stemning ut.


10. §. I brottmål bör then, som käres till, genast å Rättens bud til swars komma: Giör han thet ej; tå må han genom Kronones eller Rättens betiente til Rätten hemtas.


XII. Cap.

Huru förfaras skal, när stemning försittes; och om laga förfall.


1. §.


NU är lagliga stemdt, tå skola kärande och [ 341 ]swarande, å dag förelagdan, för Rätten komma, ther the ej laga förfall hafwa. Thesse äro laga förfall: om man siuk är: om man i Konungens och Rikets tienst är upbodad, eller faren: om man i hächtelse sitter: om man af fienden, eller annan fahra, wådeld, eller watuflod hindras: om man ifrån sinnen kommen är: om man eller hustru, barn eller föräldrar dö then tid, man bör sig för Rätten inställa: om man förut til annan Rätt är stemd, at swara å samma tid. Pröfwe doch Domaren omständigheterna i thessa fall. Nu kunna andre förfall gifwas före; äge Domaren ock them pröfwa, om the äro af then wigt, at the gälla måge. Är förfallet lagligit; skiute tå Domaren saken up, å landet til nästa Ting, och i staden lägge han parterna annan dag före, och waren the skyldige, å landet och i staden, utan ny stemning til Rätta komma.


2. §. Är någor förfallelös borto, tå han ropas af Rätten fram at kära eller swara; böte wid Häradsting och Kämnersrätt en daler, i Lagmans och Rådstufwurätt twå daler. Kommer hwarken kärande eller swarande, innan Tingets slut; böte hwarthera dubbelt. Kommer swaranden å första Ting, innan thet ändas, och blifwer käranden ute; böte som sagdt är, och gälde han swaranden thes kostnad, ther han ej wid nästa Ting å landet, eller [ 342 ]inom en månad i staden, gitter wisa, thet han laga förfall haft, och at han ej kunnat Rätten thet kungiöra. Stemmer ej käranden saken in, doch then fullföljer å then tid, som nu är sagdt; ware swaranden för hans käromål fri.


3. §. Nu kommer käranden til första Ting, eller i staden å föresatt dag til then Rätt, tit saken instemd är, men swaranden ej, och låter ej laga förfall framte: wiser käranden, at swaranden stemning i laga tid fått; döme tå Rätten i saken, efter thy, som sanning ther i utletas kan, och före i domen in, huru then, som wunnit, sin wederpart om domen kungiöra skal, som i then 4. §. sägs. Kommer swaranden sedan, innan tid til laga wad ute är, och begiärar wädja, och är saken af thet wärde, at emot Rättens dom wädjas må, som framdeles i thenna Balk urskils; hafwe ther lof til, och Rätten, tit wädiadt är, döme i hufwudsaken. Kommer han ej inom then tid, som sagdt är, eller är saken så ringa, at wad ther i ej tillåtit är; niute återwinning, som i nästa §. sägs: och gånge domen i sådant återwinnings mål til utmätning, ther käranden thet äskar: och han hafwe wåld, at lyfta thet, som utmätit är, om han full borgen therföre ställer.


4. §. Hwar som således dom wunnit, [ 343 ]kungiöre then, sedan tid til wad förbi är, sin wederpart; eller söke utmätningen ther å, så tidigt, at wederparten kan låta saken instemma til nästa Ting å landet, och i staden inom en månad, at återwinning söka. Giör han thet ej, som wunnit; niute then, som tappadt, samma tid, sedan han tilsagd warder. Pröfwas thet, at han för fattigdom ej orkar fullgiöra domen, inom then tid som sagdt är; hafwe äntå macht at söka återwinning. Är thet, som dömdt är, sådant, at återwinning warder onyttig, ther domen fullgiöras skulle; tå gånge then ej til fullbordan. Försummar then, som tappadt, then tid nu föresatt är; hafwe sedan ingen talan til återwinning.


5. §. Blifwer swaranden ute förfallelös ifrån Lagmansrätt, eller Rådstufwurätt, tå saken ifrån Kämnersrätt tit kommen är; döme Rätten på the skiäl, som käranden företer. Gifwer sig swaranden an, medan tid til wad inne är, och söker wädia; ware thet honom tillåtit, i thy fall, som i 3. §. sägs. Är saken af ringare wärde, eller gifer han sig ej så an; niute ej återwinning ther i , utan ware domen fast.


6. §. Blifwer någor å förelagd tid ute, i then sak, som genom offenteligit anslag å Rättens dör instemd är; hafwe sedan ingen talan ther i, ehwad thet är kärande eller swarande.


[ 344 ]7. §. Kommer kärande eller swarande ej til Häradssyn å dag förelagdan, utan är enthera borto; sätte tå Domaren then ut til annan tid, ehwad laga förfall framtes, eller ej. Är ock tå någorthera ute, och wiser ej laga förfall; gånge Syn ej thes mindre för sig, och döme Rätten efter som skiälen ther pröfwas kunna, så ock om rättegångs kostnad. Begiärar then, som tappadt, och ej när war, inom laga tid wädja; thet må honom ej wägras: giör han thet ej; ware Synedom gild. Är någor borto från Lagmanssyn: ware lag samma; doch må man ej ther wädja mot, utan gånge thermed, som i 25. Cap. 10. §. stadgas.


XIII. Cap.

Om jäf emot Domaren.


1. §.


NU wil kärande eller swarande jäfwa Domaren; giöre thet beskedeliga, och döme Domaren sielf om thet jäf. Thesse äro laga jäf: Om Domaren är med enthera i then skyldskap eller swågerlag, ther i ächtenskap efter 2. Cap. Giftermåls Balken ej byggas må, hwar under ock thes syskonebarn i skyldskap, och ej swågerlag, förstås: eller är Domaren thes wederdeloman, eller uppenbare owän: eller äger [ 345 ]Domaren, eller hans skyldemän, som nu nämnde äro, i then saken del, eller kunna the någon synnerlig nytto eller skada ther af wänta: eller hafwer han i annan Rätt i samma sak Domare warit, eller förr warit fullmächtig ther i, eller witnat, eller förut såsom Betient i någon Rätt, eller hos Konungens Befalningshafwande, något slut fattadt, som then saken rörer: eller hafwer han sielf en lika sak i annan Rätt. Wet Domaren at sådant jäf emot honom är, äntå at parten ej är ther om kunnig; träde sielfmant ifrån Rätten.


2. §. Jäfwar någor Domaren obeskedeliga; böte i Härads och Kämnersrätt tijo daler, i Lagmans och Rådstufwurätt tiugu daler, i Hofrätten femtijo daler.


3. §. Pröfwas jäf lagligit emot Häradshöfding, Lagman, eller Borgmästare i then stad, ther ej mer än en Borgmästare är, och Rådstufwurätten utom honom ej finnes domför; förordne Hofrätten en annan i hans ställe, på kärandens begiäran och kostnad, och stadne then kostnad sedan å then, som saken tappar.


4. §. Jäfwas någor i Härads eller Lagmans Nämnd; sätte Häradshöfding och Lagman, om thet tarfwas, annan i hans stad, så länge thet målet [ 346 ]slites. Jäfwas Kämner eller Rådman; nämne Rådstufwurätt then i hans ställe sitta må, ther Rätten ej annars domför är. Jäfwas alle i Kämnersrätt; kalle Rådstufwurätt andra, som then sak döma. Är Rådstufwurätt andra, som then sak döma. Är Rådstufwurätt aller jäfwad; förordne therom Hofrätten. Nu kan så hända, at så månge af Hofrättens Ledamöter jäfwade warda, at Rätten i thy mål ej fullsutten är; gifwe Hofrätten thet Konungen tilkänna, tå Konungen förordnar andra i theras ställen. Ej må Borgmästare och Rådman jäfwas, ther son eller måg i Kämnersrätt dömdt; Ej må ock någor i Höfrätten jäfwas, ther son eller måg i Underrätten dömdt; utan så är, at the för embetes brott ther lagliga anklagade warda.


XIV. Cap.

Huru för Rätta käras och swaras skal; så ock om munteliga förhör, och wrångoed.


1. §.


I Härads, Kämners, Lagmans, och Rådstufwurätt i the mindre Städer, bör käromålet munteliga föreställas, ther sakens wigt och widlyftighet, eller andra omständigheter, ej fordra, at thet [ 347 ]skrifteliga ske må: och warde tå parterna ej tillåtit, at flera än en skrift hwarthera inlägga, ther saken ej är af thes större wigt.


2. §. Kommer kärande til Kämnersrätt å dag föresattan, och gifwer thes käromål wid offenteligit uprop skrifteliga in, och swaranden tå när är; skrifwe Rätten ther å, at han åtta dagar ther efter swara skal. Försummar han tå at ställa sig wid upropet in, men kommer med swar innan klockan tolf; böte en daler. Blifwer han aldeles ute, eller kommer han oberedd, utan laga ursächt; böte twå daler, och gånge åter uprop i saken åtta dagar ther efter. Kommer han ej äntå med swar in; böte som sagdt är, och warde på kärandens inlaga i saken dömdt: doch må han munteliga höras, om han thet förut begiärar: ware ock honom tillåtit, ther han tappadt, emot domen wädja. Försummar käranden then dag, tå han sin wederparts swar emottaga skulle, böte en daler. I Kämnersrätt i Stockholm ware uprops tima klockan nijo.


3. §. Käranden skal, ehwar rättegången börjas, alla thes skiäl och bewis genast framte, och swaranden sammaledes. Håller någor the bewis upsåteliga inne, som til lius i saken tiena; böte fem, [ 348 ]eller tijo daler, eller mera, alt som Domaren pröfwar honom ther i brotslig wara.


4. §. Alla afskrifter af the bewis, som företes, skola anten af Rättens Betiente, eller andra trowärdiga män styrckta wara, at the med sielfwa hufwudskrifterna i alt lika äro: och böra äntå hufwudskrifterna wisas up, ther Rätten, eller wederparten thet äskar.


5. §. Käranden skal thes inlaga kort och tydeliga fatta, utan alt företal och omswef, och sakens sammanhang ther i strax berätta, och sedan hwar i sielfwa twisten består: före ock thernäst redigt in, hwad han påstår, med skiälen ther til. Hafwer han flera käromål, än ett; sätte hwart för sig ut: och sware wederdelomannen i samma ordning. Ej må något blandas i thessa skrifter in, thet til saken ej rätteliga hörer. Giör någor annorledes; böte fem, eller tijo daler, efter thy, som Domaren thet finner skiäligt.


6. §. Hafwer then, som skrifteliga sin talan, eller swar företedt, sig ther i förbehållit, at ock munteliga hörd warda; eller begiärar han thet sedan, eller finner Domaren sielf thet nödigt: förelägge Domaren wiss dag och tid ther til, om thet ej [ 349 ]genast ske kan. Hwar som tå förfallelös blifwer ute; böte i Kämnersrätten twå daler, i Lagmans och Rådstufwu rätten fem daler, i Hofrätten tijo daler. Kommer han ej tå han andra gången tilsagd är; warde then hörd, som när är, och döme Rätten i saken. Ej måge parterne wid munteligit förhör påstå, eller Domaren tillåta, at thet upskrifwas skal, som redan i skrifterna infördt är, eller til saken ej rätteliga hörer. Hwad som wid munteligit förhör upskrifwes, thet skal för parterna upläsas, om the thet äska, eller Rätten thet nödigt finner: kännes tå parten ej wid thet, som skrifwit är; hafwe Rätten witsord at säga, hwad talat och swaradt war. Wil någor sina ord och mening förklara; thet bör ej wägras: pröfwe doch Domaren, hwad krafft thet äga må.


7. §. Missfirmar någor sin wederdeloman in för Rätta, i tal eller skrifter, med oqwädins och smäde ord, förklenliga tilmälen, eller åthäfwor; böte fem, tijo, eller tiugu daler, eller mera, efter som brottet är til. Går thet å ära mans; döme ock samma Rätt ther öfwer: men wil then, som tilmälet giorde, honom ther til lagliga binda; skiute tå Domaren thet til then Rätt, ther under brottmålet hörer. Talar eller skrifwer någor wanwördeliga [ 350 ]mot Domaren; böte dubbelt, eller högre, alt som Domaren, ther thet skedt är, skiäligit pröfwar: giöre och offentelig afbön, om brottet thet förtienar. Höter eller undsäger han Domaren, eller gifwer honom smädelig ord, eller griper honom an til heder och ära; låte tå Hofrätten then brotsliga ther anklagas, och warde han straffad, som i 18. Cap. 8. §. Missgiernings Balken stadgadt är.


8. §. Skrifwer någor, eller talar in för Rätta, thet han wet ej sant wara, och wil Domaren thermed förleda: warder han ther om öfwertygad; böte i Härads och Kämnersrätten fem daler, i Lagmans och Rådstufwurätten tijo daler, i Hofrätten tiugu daler, eller mera, alt som Domaren thet pröfwar.


9. §. Wrångoed måge parterne ej äska af hwarannan i någon Rätt: doch äge Lagmans eller Rådstufwurätt, så ock Hofrätt, tå hufwudsaken tit kommen är, pålägga enthera parten eller begge thenna wrångoed utan upskof i Rättegången swärja, om sanning ej annars utletas kan: Jag N. N. swär wid Gud, och hans heliga Ewangelium, thet jag ej annat wet och förstår, än at jag en rättwis sak hafwer, och at jag then ej drifwer af arghet och ilwilja: skal ock ej någon witterlig osanning eller list [ 351 ]bruka, eller söka at tiden utdraga, eller saken förmörka, eller något dölja, som til en rätt uplysning ther i tienar; utan gifwa thet alt redeliga tilkänna, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl. Wil eller kan parten ej thenna ed gånga; hafwe saken tappadt. Swärje ock fullmächtig samma ed, ther Domaren så nödigt pröfwar. Gitter han thet ej, och är hufwudman frånwarande; lägge Rätten honom wiss dag före, at in för nästa Domare, ther han wistas, eden giöra, och på the nödiga frågor swara.


10. §. Ej må i brottmål wrångoed fordras, ehwad the äro mindre eller swårare.


XV. Cap.

Om laga ombudsman eller fullmächtig.


1. §.


I Brottmål sware then sielf, som anklagad är. Pröfwar Domaren, at han hielp i rättegången tarfwar; tå tillåtes honom fullmächtig med sig hafwa. Mannen må ock hustrun, och målsman then omyndiga, i thy fall bistånd giöra. I andra saker må man genom laga ombudsman kära och swara: och skal hufwudman äntå för Rätta komma, när Domaren thet fordrar.


[ 352 ]2. §. The, som för andra måge tala och swara, skola wara oberychtade, ärlige, redelige och förståndige män. Ej bör någor almänneliga ther til brukas, som af Rätten, ther saken drifwes, ej godkänd är, och lof ther til fått. Wil parten bruka til fullmächtig sin skyldeman, eller then, i hans tienst är, eller han eliest hafwer förtroende til; stånde thet honom fritt. Konungens Betiente, som Kronones upbörd ej hafwa, måge ock för sina wänner tala, när theras Förmän thet tillåta, och the sin tienst thermed ej försumma, eller thet emot theras embetes plicht ej strider.


3. §. Ej må någor fullmächtig wara i then sak, ther med han sig befattat i annan Rätt, såsom Domare, eller Rättens betient, eller hos Konungens Befalningshafwande å embetes wägnar: ej then, som förr warit fullmächtig för wederdelomannen i samma mål: eller then, som sielf under målsman står: ej eller then, hwars fader eller swärfader, son eller måg, broder eller swåger, i Rätten Domare sitter. Ej må någor ledamot i Öfwerrätten, eller thes betient, som åhrlig lön niuter, låta bruka sig til fullmächtig, ther, eller wid någon Underrätt, som ther under lyder: utan så är, at han talar för skyldeman sin til och med syskonebarn, eller för omyndig, then han är målsman före.


[ 353 ]4. §. Ej må någor kära eller swara för annan, innan han anten munteliga in för Rätten af Sakägaren ther til förordnad är, eller wiser hans öppna bref ther om med insegel. Kan hufwudman sielf ej skrifwa; bör fullmachten med trowärdiga witnen styrckt wara.


5. §. Äger Kronan del i någon twist; förordne Konungens Befalningshafwande then, som wid Underrätten Kronans rätt förswarar: I Hofrätten tale i thy mål Konungens Ombudsman. Skattebonde må i jordatwist sielf fullmächtig taga; gifwe doch honom, som räntan äger, thet tilkänna, at han, ther så tarfwas, må skattebonda bistånd giöra.


6. §. Wil någor, som del i saken hafwer, för the andra tala; tage theras fullmacht ther til.


7. §. I alla fullmachter bör nämnas Domstolen, saken, och mannen som then föra skal, så ock at sakägaren wil nöjas åt thet, som ombudsmannen ther i giör och låter. Men ej må fullmächtig annan i sin stad sätta, eller saken förlika, utan han hafwer ther uttryckeliga lof til: ej må han ock saken i högre Rätt fullfölja, utan fullmachten så stäld är; doch må han hufwudmannens rätt genom wad förwara.


[ 354 ]8. §. Dör Hufwudmannen under rättegången; kungiöre ombudsman thet Rätten, och the, som tå sakägare warda, gifwe ny fullmacht.


9. §. Then som fått af Rätten lof, at rättegångs saker drifwa, ware skyldig, at utan betalning hielpa the fattiga för Rätta, tå Domaren thet pålägger.


10. §. Ombudsman skal redeliga och med all flit drifwa then sak, som honom förtros, och skrifwa alla the skrifter under, som han gifwer i Rätten in. Ej må på någon inlaga dömas, om then ej satt sitt namn ther under, som skriften författadt, ther sakägaren finnes ej hafwa förstått then samma upsätta.


11. §. Fullmächtig hafwe ej macht i Rätten afsäga sig then sak, som han ther begynt, utan Rätten pröfwar, at han skiäl ther til hafwer.


12. §. Åsämjas ej fullmächtig och hufwudman om arfwodis lön, och är ej wist aftal ther om giordt; pröfwe Domaren, som sidst i saken dömdt, hwad fullmächtig skiäliga förtient hafwer: och äge han rätt, at hålla the rättegångsskrifter qwar, som han om händer fått, til thes han sin betalning får.


13. §. Försummar fullmächtig sin [ 355 ]hufwudmans rätt; hafwe tå hufwudman wåld, at tala honom lagliga til, och söka sin skada åter.


14. §. Finnes fullmächtig hafwa retadt, eller förledt någon til oskiälig rättegång, eller emot bättre wett drifwit orättfärdig sak, eller brukadt witterlig falskhet; böte tijo, tiugu, eller mera, til hundrade daler, eller plichte med fängelse, och warde honom ej mera tillåtit at föra andras saker för Rätta, alt som Domaren pröfwar thes brott wara. Drager sådan fullmächtig sig ifrån saken, innan slut ther i warder, at straff ther med undgå; plichte äntå, som sagdt är. Warder någor öfwertygad, at han ock hemliga skrifwit i saken för hufwudmannens wederpart, eller gått honom med skiäl och råd til handa; böte hundrade daler, eller straffes med fängelse wid watn och bröd, och ware ärelös.


15. §. Alle äga Rätten heder och wördnad wisa: Ty skal ej någor, i stället för laga fullmächtig, låta öfwermaga, tienstedräng, eller annan otienlig, gifwa thes skrifter in, eller til munteligit förhör skicka. Giör thet någor; böte i Härads och Kämnersrätt twå daler, i Lagmans och Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler.


16. §. Tager någor sig talan för Rätta i then sak, ther han hwarken är målsägande, eller [ 356 ]ombudsman, eller äger å embetes wägnar kära och söka, eller efter Lag ther til lof hafwer; böte i Härads och Kämnersrätt tre daler, i Lagmans och Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler, eller mera, som saken är til: Sker thet hos Konungens Befalningshafwande; böte fem daler, thes ensak: fylle ock i thessa fall allan skada.


XVI. Cap.

Om hwarjehanda inwändningar i rättegång; så ock upskof.


1. §.


NU kommer swaranden för Rätta, men säger, at saken til then Domstol ej hörer; pröfwe thet Domaren, och gifwe sitt utslag ther öfwer. Nöjes enthera parten ej theråt; gifwe han thet Rätten tilkänna genast, eller sidst innan näste dagen til ända gått, och lägge sedan thes beswär in i Hofrätten; inom hälften af then tid, som i lagwadda saker ifrån Lagmans och Rådstufwurätten föreskrifwen är: ware ock Domaren skyldig, at tekna å utslaget, hwad dag, klockan för tolf, thet ske bör. Försummar then missnögde någotthera, som nu sagdt är; hafwe i thy mål ej widare talan; och tå i [ 357 ]hufwudsaken dömes; böte han tiugu daler, eller mera, om thet pröfwas, at han thet inkast giordt upsåteliga, at saken ther med uppehålla.


2. §. Gifwer han sina beswär i Hofrätten in i rättan tid; lägge Hofrätten wederdelomannen wiss dag före wid wite at swara, efter thy han när eller fierran stadd är: Fordre ock Domarens förklaring in, om thet tarfwas. Sedan döme Hofrätten ther öfwer utan upskof; och then ohemult klagadt, böte tretijo daler, eller mera, som saken är til. Ej må hos Konungen i thet utslag ändring sökas. Giör någor then inwändning emot Hofrätten, i the saker, som ther strax instemmas eller uptagas; kungiöre then, som tappadt, sitt missnöje inom klockan tolf å tridie dagen, then oräknad tå utslaget föll, och sätte tillika så många penningar in, som framdeles i thet 30. Cap. urskils: ställe ock sedan full borgen för kostnad och skadestånd, och lägge sina beswär in hos Konungen, inom hälften af then tid som i samma Cap. sägs.


3. §. Wänder någor in, thet flere hafwa i saken del, och at the instemmas böra, och tillika med honom swara; gånge ther med på samma sätt, som nu föreskrifwit är.


4. §. Giör någor annan inwändning, än nu [ 358 ]sagdt är, ehwad thet är emot Domaren, eller emot wederpartens person, eller at han ej wil inlåta sig i twisten med honom, eller emot witnen, eller ehwad eljest inwändes, antingen förut, eller sedan han begynt i saken swara; gifwe Domaren sitt utslag ther öfwer särskilt, om målet thet fordrar: och antingen thet i hufwudsaken binder, eller ej, fortfare han ej thes mindre genast ther på med hufwudsaken, äntå at någorthera parten sitt missnöje förklarar inom then tid, som i 1. och 2. §. §. stadgadt är. Ej må Öfwerdomaren beswär öfwer fel i rättegången emottaga, innan Underdomaren i hufwudsaken dömdt. Söker then, som tappadt, högre Rätt i hufwudsaken; stånde honom tå fritt, sina beswär i the fall, som sagdt är, tillika framföra.


5. §. Alla inwändningar skola i rättegångens början på en gång företes, ther the sådana äro, at thet ske kan. Finnes någor hafwa ther med innehållit, at sakens slut hindra; böte tijo, tiugu, tretijo daler, eller mera, efter som saken är til.


6. §. Nu söker enthera parten upskof i saken, för thy, at han wil flera bewis skaffa, eller för annan orsak: finner Domaren skiäl til thet upskof; lägge honom wiss tid före, antingen wid wite i penningar, eller at saken äntå afgiöras skal, alt som [ 359 ]omständigheterna thet fordra. Öfwer thet upskof må ingen klaga, utan så är, at man menar sig kunna wisa, thet saken allenast ther med onödigt uppehålles; söke tå ändring i Hofrätten.


XVII. Cap.

Om laga bewis i hwarjehanda mål.


1. §.


FÖreter någor skrifteliga bewis, at sin talan ther med styrcka; pröfwe Domaren noga theras beskaffenhet och richtighet, så ock hwad witsord och wärkan the i saken äga.


2. §. Beropar sig någor å böcker öfwer handel och kiöpenskap, och finnas the innehålla både hwad borgadt och betaldt är, med dag och åhr, tå thet skedt, utan någon ändring; gitter ej wederparten wisa ther fel i, eller at alt ej rätteliga upteknadt är, eller the omständigheter, som boken eller personen misstänckta giöra; gälle then för fullt bewis, ther han, som boken hållit, eller hålla låtit, then med ed sannar.


3. §. Wil någor sin talan med witne fästa; tage thet sielf med sig, eller låte thet lagliga til Rätten stemma. Beropar sig någor å flera witnen, i [ 360 ]samma sak; the måge genom en stemning inkallas, om thet beqwämliga ske kan. Witne må ock i högre Rätt höras, äntå at thet i then nedra ej nämndt warit. Kommer ej witne, som stemdt är; böte i Härads och Kämnersrätt en daler, i Lagmans och Rådstufwurätt tre daler, i Hofrätten fem daler: och lägge Rätten sedan wiss dag och wite före. Kommer witnet ej äntå; lite Rätten å landet Konungens Befalningshafwande til, eller then Kronobetient, som närmast är, at skaffa witnet in: i staden äge Domaren sielf macht ther til.


4. §. Är något witne fierran, eller kan thet för annan laga orsak ej komma til then Domstol, ther thet nämndt och godkändt är; tå skal thet i begge parternas, eller theras ombudsmäns, närwaro, höras in för närmasta Rätt, ther thet wistas, i staden eller å landet, alt som thet snarast ske kan. Är witne siukt; warde tå hemma afhördt.


5. §. Ej må någor, som til witne nämnd warder, draga sig witnesmålet undan: giör han thet; hafwe Domaren wåld, at hålla honom thertil, genom wite, eller fängelse, ther han ej orkar böta. Then witne påkalladt, betale thy sin resekostnad och täring, efter thes wärdighet. Sämjas the ej ther om; lägge them så Domaren emellan, som skiäligt pröfwas.


[ 361 ]6. §. Nu jäfwar wederdeloman then, som til witne nämnd är; pröfwe Domaren, om thet jäf lagligit är, och gifwe sitt utslag theröfwer.


7. §. Ej må then witna, som menedare, biltog lagd, ärelös dömd, eller för sådant brott tå anklagad är: ej wederdeloman, och uppenbar owän: ej wettlös, eller then, som ej fyldt femton åhr: ej okänd och fremmande, innan man om thes frägd kunnig warder: ej ochristen, eller then, som af sådan läro är, at han om witnes eden en falsk och skadelig mening hafwer: ej egit husfolk och enskilte tienare, tå the i tiensten äro, utan så är, at groft brott inom huset skedt, och andre ej hafwa när warit: ej i brottmål then, som angifware är, eller the, som rychte therom utspridt, eller af andra thet allenast hördt hafwa: ej the, som i then skyldskap, eller thet swågerlag med enthera af sakägarna äro, som i thet 13. Cap. 1. §. om jäf emot Domaren sagdt är, ehwad the åberopas at witna mot eller med; och ware lag samma, ther allenast trolofning skedd är: ej then, som sielf, eller hwars skyldemän hafwa i saken del, eller kunna nytto eller skada ther af wänta: ej må ock fullmächtig witna om thet, som hans hufwudman honom under then rättegång förtrodt; finnes thet, at han ther före är til fullmächtig tagen, at han ej witna måtte; tå bör han saken lemna, och witne bära.


[ 362 ]8. §. Tilwiter wederdeloman then, som til witne kallad är, thet honom ifrån witnesmålet stänga skulle, och nekar han ther til: gitter ej then, som jäfwet giorde, thet strax fulltyga; lägge i staden, Domaren honom före wiss dag ther til. Sker thet å landet; warde witnet ej thes mindre, för dödsfall skul, edeliga hördt, och hafwe parten äntå rådrum, at til nästa Ting bewis til jäfwet skaffa, om han thet äskar; och skiute Domaren med slut i saken up. Finnes tå jäfwet lagligit; pröfwe Rätten, hwad krafft then jäfwades utsaga äga må.


9. §. I the saker, som å lif gå, och andra swåra brottmål må Domaren höra then, som jäfwad är, utan ed, ther anledning är, at ther med lius i saken få: doch ej föräldrar och barn, ächta makar, eller syskon, emot hwarannan, ther saken ej af synnerlig wigt och swårhet är.


10. §. Qwinna, så gift, som ogift, må ej mindre än man witne bära: och ej måge the för lönskaläge, eller enfalt hor wräkas, när the therföre plichtat, och sedan sitt lefwerne bättradt.


11. §. Wachter, och the, som Rättens, eller Konungens Befalningshafwandes, bud och ärende gå, måge sielfwe edeliga witna om thet, som them i thy fall händer, så ock om thet the uträttadt, ther ej andre witnen til äro.


[ 363 ]12. §. Tränger någor, att beropa sig å Domaren til witne; thet må ej wägras, och hålle sig tå Domaren ifrån saken.


13. §. Förstår ej parten the jäf at förete, som han kan hafwa skiäl til; fråge Domaren tå sielf therefter, innan ed gångas må.


14. §. Nu kan så hända, at både kärande och swarande åsämjas, at låta then witna, som är af god frägd, men eljest jäfachtig; äge Domaren äntå macht at pröfwa, om thet ske må.


15. §. Söker wederdeloman sak med then, som til witne kallad är, eller then, han wet emot honom åberopad warda; eller tilfogar then något med ord eller gierning, i upsåt, at honom ther med jäfachtig giöra; ware han ej thes mindre witnesgild. Söker någor sielf på sådant sätt undgå at i saken witna; ware lag samma.


16. §. Witnen skola i begge delomännens, eller theras ombudsmäns, närwaro, thenna ed, med hand å bok, swärja: Jag N. N. lofwar och swär, wid Gud och hans heliga Evangelium, at jag i thenna sak skal witna och gifwa tilkänna alt, hwad mig frågadt warder, och jag wet händt och sant wara, så at jag, hwarken för wänskap, skyldskap, swågerskap, gåfwor och skäncker, räddhoga, hat [ 364 ]eller afwund, nytto eller skada, eller hwad thet wara må, skal något dölja och förtiga, som til sakens och sanningens uplysning lända kan: utan alt, thet mig ther om witterligit är, redeliga på mitt samwete bekänna och uppenbara; så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.


17. §. Gifwer både kärande och swarande witnet eden up; ware gifwen ed så gild, som gången: men i swåra brottmål bör witnet ed giöra.


18. §. Nu är ed gången; warne tå Domaren witnet för mened, och underwise thet noga om then fahra, som ther wid är. Bär någor falskt witnesbörd, böte fyratijo daler, the fattigas ensak, och ware aldrig witnesbär. Hwar som med gåfwor, löften, hot, eller å annat sätt, någon förmådt hafwer at falskeliga witna, stånde samma straff. Går saken å lif eller ära; ther om stadgas i 60. Cap. 1. §. Missgiernings Balken.


19. §. Giör någor mened i annat fall, tå Domaren liflig eller skriftelig ed honom ålagdt; böte ock fyratijo daler, the fattigas ensak, och ware ärelös.


20. §. Kärandens witnen skola först höras, om the tilstädes äro, och sedan swarandens: är [ 365 ]enthera parten borto, och wiser ej rätta förfall; tå må han, som när är, låta afhöra sina witnen, om han wil, och Domaren ej finner them jäfachtiga wara. Äro witnens utsagor mörka eller stridiga; tå måge witnen af Domaren til förhör ställas emot hwarannan, at sanning ther med utleta: och äge sedan then parten witsord, som bästa witnen hafwer, the ther klarasta skiäl och omständigheter wid handen gifwa. Äro å båda sidor jämngode bewis och witnen; tå gällen the, som swaranden wärja, förty at Domaren äger helre fria, än fälla.


21. §. Witnen böra särskilt höras, så at ingenthera wet, hwad annar witnar. Ej må parten med tal och frågor witnet hindra eller willa, medan thet sin utsago giör: tarfwas thet, at sedan widare fråga witnet om någon omständighet; hafwe Domaren ther macht til: stånde ock parterna fritt, at genom Domaren föreställa witnet the spörsmål, som til saken rätteliga höra.


22. §. Nu kan så hända, at Domaren fruchtar, thet witnet af rädslo eller wördnad för then, han witnar emot, ej dierfwes rent utsäga thet han doch wet sant wara; tå må thet witne först ensides höras, så at parterne ej när äro, och läse Domaren sedan thes utsago för them up: låte ock witnet widare höras i theras närwaro, om the thet åstunda.


[ 366 ]23. §. Söker någor, then ännu ej rättegång med annan hafwer, at witne för ålder, siukdom, bortreso, eller annat fall, höras må, til sanningens styrcko, ther framdeles tränga skulle; underrätte sig Domaren, om skiäl til jäf emot them äro; finnes thet ej; afhöre them tå, och fråge alt noga ut, som til lius i thet målet tiena kan: och stånde then fritt, som witnesmålet rörer, at sedan, tå twist upkommer, sina jäf och påminnelser emot samma witnen och theras utsago förete.


24. §. Witnen skola witna om thet the sielfwe sedt, eller i saken hördt hafwa, och ej thet the af andras sägn weta: utan i thy fall, ther uplysning sökes i thet, som för lång tid skedt är: pröfwe ock tå Domaren hwad witsord then äga kunnat, som witnet sig åberopar.


25. §. Nu kunna witnen förekomma, som särskilt hwar för sig, och ej tillika, något sedt eller hördt: utlete tå Domaren, hwar i the sammanstemma, eller them i omständigheterna skiljer åt: och pröfwe sedan, hwad wärkan theras witnesbörd äga kan.


26. §. Skrifteligit witnesbörd äge ej witsord, utan parterne å båda sidor hålla thet gildt, eller thet beswurit warder. Är witne i sin utsago [ 367 ]ostadigt, äntå at Rätten gifwer thet rådrum, at sig wäl betäncka, och säger nu ett, nu annat, nu jakar och nu nekar thet samma; thet bör ej gälla.


27. §. Förtiger witne något, som han wet til uplysning tiena, och thet ej genast på Domarens warning uptäcker; warder han sedan, innan dom i saken gången är, af omständigheterna öfwertygad, at thet honom kunnigt är, och han thet tå först uppenbarar; böte tiugu daler, the fattigas ensak.


28. §. Witnens utsagor bör Domaren noga upskrifwa låta, och i parternas åhöro upläsa, at witnen måge sig förklara, om theras ord och mening rätteliga fattade äro, och warde sådant ther hos infördt. Påminner sig witnet sedan något mera, förr än i saken dömdt är; gifwe thet strax Rätten tilkänna.


29. §. Tu witne äro fullt bewis, ther i the sammanstemma. Ett witne om sielfwa målet gälle ej mer, än för halft bewis; och tå bör then som käres til, med ed sig wärja. Är han ej af then frägd, at thet honom tillåtas kan; tå må han ej til saken fällas.


30. §. Ther uppenbart, och på sannelika skiäl grundadt rychte, eller andra bindande omständigheter och liknelser äro mot then, som tiltales; må ock Domaren wärjemåls ed ålägga. Men ej må thet [ 368 ]ske, utan i nödfall, och ther sanning ej annars utletas kan. Går saken å lif; tå bör ej til wärjemåls ed dömas.


31. §. Domaren lägge then, som med ed sig fria skal, wiss dag före, at sig betäncka, om han thet åstundar, å landet til nästa Ting, och i staden högst en månad. Kommer han tå, och gitter ej eden gånga; ware åt saken fäld. Kommer han ej, och låter ej wisa laga förfall; ware lag samma. Wiser han laga förfall; lägge Rätten honom annan dag före. Fäller Lagman någon til ed, tå bör han then gånga, innan Tinget slutes: Är han ej sielf tilstädes, lägge eden af in för nästa Domstol i orten, inom then tid, som Lagman föreskrifwer.


32. §. Nu är i swårare brottmål mer än halft bewis emot then, som anklagas, och nekar han äntå gierningen: finner Domaren thet fahra är om mened; lemne saken til framtiden, tå then kan uppenbar warda.


33. §. Käranden åligger sitt käromål lagliga bewisa; eller ware swaranden fri. Wänder swaranden någon omständighet före, at sig ther med wärja; bör ock han med bewis then styrcka.


34. §. Med ed kan man swara, och ej kära. Biuder en then andra ed, och nöjes han theråt, som [ 369 ]eden biudes; tå må han sin utsago med ed fästa, ehwad han är kärande eller swarande. Men ej må thet i brottmål ske.


35. §. Tå stöld är skedd; hafwe målsäganden wåld med ed at wita, huru mycket ifrån honom stulit är, om thet ej annorlunda utletas kan. Är stulit gods ej kommit til rätta, at thet kan skådas och wärderas; tå må ägaren med ed sin styrcka, hwad thet wärdt war. Samma rätt hafwe then, som skada genom brand lidit, när then ej annars mätas kan.


36. §. Känd sak är så god som witnad, när then som tilkäres, och til laga ålder kommen, och ej wanwettig är, widgår friwilligt saken för Rätta, och ej ther til pint, skrämd, eller swikeliga förledd är. Men ej bör någor i brott, som å lif gå, fällas på egen bekännelse, utan the omständigheter finnas, som bekännelsen styrcka.


37. §. Warder någor i brottmål bunden til saken med klara skiäl, och fulla bewis, äntå at han ej kan förmås til bekännelse; ther gälle ej hans nekande. Ej må Domare, eller Befalningshafwande låta någon til bekännelse pinas och plågas: giör thet någor; plichte som saken är til. I grofwa brottmål må Domaren försöka med swårare fängelse, at [ 370 ]få sanningen i liuset, ther bindande liknelser och omständigheter finnas emot then, som anklagad är: förfare doch ther med warsamliga.


XVIII. Cap.

Om then, som kommer under parternas rättegång in, och wil i saken tala.


1. §.


HWar så händer, at under parternas twist i then sak, som instemd är, någor kommer, then hwarken är stemd, eller stemma låtit, och begiärar hörd warda, förthy, at saken honom eller hans rätt rörer: wiser han skiäl thertil; låte tå Domaren honom få kunskap af thet, som ther i är talat, eller skrifwit. Giör han sedan ett med någonthera af them, som twista; höre Domaren skiäl hans, och döme så mellan them alla.


2. §. Nu klandrar han begge delomännens rätt; lägge Domaren honom tid före, å landet til nästa Ting, och i staden inom wiss dag, at efter laga stemning föra sin talan ut, ther them allom ej åsämjer at strax i saken dömas må.


[ 371 ]3. §. Är någor sak genom wad kommen til Lagmans, Rådstufwu, eller Hofrätten, och gifwer sig en annar först ther an: finnes hans talan sådan, som i 1. §. sägs; gånge ther med, som ther föreskrifwes. Är then så beskaffad, som 2. §. säger; tå skiute Rätten then lagwadda twisten up, och förwise hans talan til första Domstolen; utan så är, at alla ther åt nöjas, at then må afgiöras i then Rätt han sig angifwit, och Domaren pröfwar thet ske kunna.


XIX. Cap.

Om then, som far ifrån Rätten utan lof.


1. §.


REser någor bort, tå hans sak för Rätta är, utan han hafwer Domarens lof ther til, eller laga fullmächtig stäldt, och Rätten thet kungiordt; böte i Härads och Kämnersrätt twå daler, i Lagmans och Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler, och gånge ej thes mindre dom i saken.


2. §. Nu hafwer man så nödig resa, at han ej kan skiuta then up, och är saken af then wigt, at han ej dristar sig förtro then åt fullmächtig; gifwe thet Rätten tilkänna, och afbide lof at resa. Giör [ 372 ]han thet ej, och reser äntå bort; böte han, och gånge med saken, som förr är sagdt.


XX. Cap.

Om förlikningar.


1. §.


FÖrlikas parter, sedan thet stemdt, eller wädiadt är, til hwad Rätt thet wara må, och förr än rättegångstima faller in; kungiöre thet Rätten munteliga, eller skrifteliga, til then tid the eljest skulle ställa sig in. Giöra the thet ej; böte så swaranden, som käranden, i Härads och Kämnersrätt fem daler, i Lagmans och Rådstufwurätt tijo daler, i Hofrätten tiugu daler: Gifwe ock tilkänna, med hwad wilkor then förlikning skedt, ther saken af någon wigt är, och låte then i Rättens dombok skrifwas, så ock af Domaren gillas, om the ther nödigt finna.


2. §. Är saken för Rätta, och under skiärskådan kommen; råde äntå Domaren parterna at sig förena, om saken sådan är, at thet tillåtas må. Åsämjas the; stadfäste thet Rätten, och gifwe ther dombref å. Ej må förlikning stadfästas, som munteliga in för Domaren skedt, innan parterne widkännas, at then i domboken rätteliga inskrifwen är. [ 373 ]Konungens Befalningshafwande äge ej macht at ställa förening i fullbordan, som giord är, medan saken i Rätten ligger, förr än Domaren then godkändt.


3. §. Konungens Ombudsman hafwe ej wåld, Kronones rätt genom förlikning minska: ej twänne parter then tridies, eller annars rätt: Ej bonde then jord, som skattskyldig är, ehwad therom, emellan grannar i by, eller särskilta bolbyar twist är.


4. §. I brottmål må Domare förlikning ej tillåta, ther almän förargelse skedt, eller almän frid å kropp, lif, eller gods bruten är. Wil målsägande förlikas om sin rätt i böter och skadestånd; hafwe ther lof til, och käre äntå then i saken, som å Konungens, Häradets, eller Stadens wägnar kära bör.


5. §. Warda parter, som förlikte äro, sedan stridige, huru förlikningen rätteliga förstås skal: eller säger enthera, ther han swikeliga förledd warit at ingå förlikning; söke han tå Domaren, som then gilladt, och förfare Domaren ther med, som sakens beskaffenhet fordrar.


[ 374 ]

XXI. Cap.

Om Rättegångskostnad och skadestånd.


1. §.


HWar som i rättegång wil fordra betalning för kostnad och skada, gifwe ther å strax in förtekning, ther han sin sak skrifteliga framfördt: hafwer han thet munteliga giordt; säge tå ock genast hwar i then kostnad består: giör han thet ej innan saken til dom företages; hafwe ej widare talan å then kostnad, som wid samma Rätt giord är: doch må Domaren äntå tillägga parten betalning för stemning och wadepenningar, så ock domlösen, när thet så skiäligt finnes.


2. §. Är kostnad och skada sådan, at man then genast ej weta, eller nämna kan, och förbehåller sig parten särskild rättegång ther om; hafwe ther lof til.


3. §. Then saken tappar, gälde sin wederdeloman thet alt åter, som han trängd warit ther å kosta. Finnes någor sak hafwa warit så mörk och twifwelachtig, at man til rättegång skiälig orsak [ 375 ]haft; eller hafwer man sin wederpart på edgång kommit; känne tå hwar sin kostnad sielf.


4. §. Hafwer man Härads eller Kämners dom för sig, men tappar i Lagmans eller Rådstufwurätt: eller hafwer domen gått någon emot i Härads eller Kämnersrätt, och han wunnit i Lagmans eller Rådstufwurätt, men tappar i Hofrätten: eller hafwer han begge Underrätternas domar för sig, och ändras the i Hofrätten: i alla thessa fall bör kostnaden å båda sidor emot hwar annan qwittas, ther Domaren ej finner the omständigheter i något mål wara, at enhtera äntå rättegångskostnad gälda bör. Äro i saken åtskillige käromål, och winna eller tappa parterne ther i ömsom; tå stånde ock hwar sin skada.


XXII. Cap.

Huru skrifteliga berättelser skola i rättegångssaker af Domaren författas, och til parterna utgifwas.


1. §.


I Hofrätt, och Rådstufwurätt i the Städer, ther Kämnersrätt är, skal någor af Rättens Ledamöter, i lagwadda eller ther instemda saker, [ 376 ]skriftelig berättelse om theras sammanhang upsätta, innan the til dom företagas. I Härads och Lagmansrätt måge parterne thet ej äska, ej eller i Kämnersrätt, ther Rätten ej sielf finner, at sakens wigt eller widlyftighet thet fordrar. Siörätts och wäxelsaker, hyres och utflyttningsmål i staden, så ock twister, ther gäldbunden söker at få alt sitt gods til sina borgenärer afstå, eller tå boskilnad begiäres, måge utan sådana berättelser afgiöras.


2. §. Thessa berättelser skola så inrättas, at sielfwe målet ther i först utsättes, och hwar i twisten emellan parterna egenteliga består. Sedan drages innehållet korteliga ut af the skrifteliga skiäl och bewis, som the wid sina inlagor fogadt, hwart efter thes åhr och dagetal. Sidst upteknes inlagorna, at kunna Rätten föreläsas, efter then tid, som the inkommit; och Rätten gifwe sedan then berättelse til parterna ut, med förelagd tid och wite, i Hofrätten tijo, i Rådstufwurätten fem daler, at then hwar för sig genomse, underskrifwa, och återställa. Försummar parten thet utan laga förfall; gifwe witet ut, och Rätten sätte honom annan kort tid och nytt wite före. Finner parten nödigt, at något wid berättelsen påminna; hafwe ther lof til. Giör han thet obeskedeliga, eller utan skiäl; böte som nu sagdt är, eller mera, efterthy som rättwist pröfwas.


[ 377 ]3. §. Är någor frånwarande, och hafwer ej fullmächtig, som när är; thet må ej slut i saken hindra, äntå han ej berättelsen underskrifwit.


4. §. Åtnöjas begge parterne, at låta dom i saken gå, utan skriftelig berättelse; tå må thet ock ske.


XXIII. Cap.

När Rätten är domför: så ock om omröstande til dom.


1. §.


Å Härads och Lagmansting, så ock wid laga syn i jordatwist, må ej dömas, ther ej siu i Nämnden äro. I Kämnersrätt måge tre döma. I the städer, ther Kämnersrätt äger brottmål afgiöra, som å ära och lif gå, måge ej färre än fem i thy mål döma. Rådstufwurätt ware ej domför, ther ej fem i Rätten sitta. I Hofrätten måge ringare mål urskilias af fem, så ock af fyra, ther alle fyra om slutet ense äro: I wigtiga saker böra ther siu i Rätten wara.


2. §. När Dom å Härads eller Lagmansting fällas skal; underrätte Häradshöfding och Lagman Nämnden om saken, och the skiäl ther i äro, så ock hwad Lag i thy fall säger. Warder Nämnd ifrån [ 378 ]Häradshöfding eller Lagman skiljachtig; gälle then mening, som Nämnden faller på, och sware then för dom sin. Äro ej alle i Nämnden ense; stånde wid thet, som Häradshöfding eller Lagman rättwist pröfwar.


3. §. Kunna Rättens Ledamöter i andra domstolar ej alle om slutet ense warda; gånge dom i saken efter thy, som the fleste säga. Ther rösterna skiljachtiga äro, och på hwarthera sidan lika många; gälle thet, som then främste i Rätten bifallit: men i brottmål, theras mening som fria, eller then lindrigast är.


4. §. Nu kan så hända, at i brottmål Rättens Ledamöter falla på flera skiliachtiga meningar; tå gälle theras röster, som kunna närmast til hwarandra jämnkas, och gå ut på thet, som lindrigast är. I andra saker stånde wid the flestas mening, som på en grund sig stödja, äntå at flera meningar äro, som af olika grund komma. Äro rösterna så skiljachtiga, at stridighet warder, hwilket för the flestas mening hållas kan; tå bör ock ther öfwer omröstas.


5. §. När omröstas skal; säge then sin mening först, som ytterst sitter, och sedan hwar efter annan, som the i Rätten säte hafwa, och grunde hwar sin röst på Lag och klara skiäl. Är skriftelig [ 379 ]berättelse i saken giord; säge han först sin mening, som berättelsen författadt. Ej må någor draga sig undan, at öfwer hufwudsaken sig yttra, äntå at han förut warit emot thet slut, som the fleste stadnadt i öfwer något, som sielfwa rättegången rördt, ehwad parten tå wägradt at swara i saken, eller för then domstol, eller annan sådan inwändning giordt, som i 16. Cap. thenna Balk sagdt är. Then annars mening och skiäl bifaller, må them ej å nyo uprepa, och sakens slut ther med uppehålla: hafwer han flera skiäl at styrcka samma mening med, lägge them allenast til.


6. §. Begiärar någor rådrum, at för sakens wigt sig nogare betäncka; hafwe ther lof til, och warde tå med omröstning upskof, högst fyra dagar. Wil någor, sedan ordenteliga til slut är omröstadt, sin mening ändra, eller förklara, innan dom är afsagd; thet må ej wägras, när han goda skiäl och orsaker ther til företer.


XXIV. Cap.

Om Rättens utslag och dom.


1. §.


DOmare bör sakens slut ej uppehålla med upskofsdom, utan så är, at wissa omständigheter thet [ 380 ]oumgängeliga kräfwa. Ther enthera parten tå påläggas skal, at något fullgiöra; sätte Domaren honom ther til wiss dag före, wid wite. Giör parten thet ej; förelägge honom annan tid med större wite, eller at i hufwudsaken eljest dömas skal, alt som omständigheterna thet fordra.


2. §. Äro i någon sak å båda sidor så widlyftiga räkningar, at theras beskaffenhet ej kan af Rätten utletas, utan längre tid ther til tarfwas; förelägge tå parterna, genom upskofs dom, wiss dag och wite, at låta them först af goda män utredas, och thet ostridiga från thet stridiga skiljas, och gifwe sedan dom öfwer thet, som twist är om. Kan ej uträkning giöras, innan Domaren hwartheras fordringar pröfwadt, och grunden utsatt, ther på uträkningen ske skal; gånge dom ther å, och warde sedan räkningen ther efter giord. Är någor med then räkning missnögd; döme ther öfwer samme Rätt, och före i domen med bokstäfwer ut, hwad som i hufwudstol och ränta betalas bör, så ock i hwad mynteslag thet ske skal.


3. §. All dom bör fästas på skiäl och lag, och ej på godtycko: och skal sielfwa saken och målet, ther i twisten består, med thes nödiga omständigheter, tydeliga ther i utsättas, så ock the [ 381 ]hufwudskiäl, och then lag, ther å slutet grundas: men utländsk lag, må ej ther i åberopas, eller fremmande språk brukas. Domaren skal ej gå något mål förbi, som käranden efter stemningen i saken förestäldt, eller swaranden i en eller annor måtto ther emot inwändt, utan utslag ther öfwer gifwa, efter som thet beskaffadt finnes. Ej må han föra i sitt slut något in, som til saken ej rätteliga hörer, eller anledning gifwa til ny rättegång med then, som i samma sak ej stemd, eller hörd är. Om rättegångs kostnad dömes tillika med hufwudsaken, så ock om någorthera parten sig så förgripit, som i 14. Cap. 7. §. sagdt är.


4. §. Warder dom, tå wädiadt är, i högre Rätt godkänd; ther måge ej the förre skiälen införas, utan förklare Rätten ther på samma dom för god och gild. Hafwa flere skiäl sig ther yppadt; the kunna thertil läggas.


5. §. I alla Rätter skal dom offenteliga afsägas; å Häradsting så snart then författad är: och böte parten twå daler, som borto är, tå han upropas at afhöra domen: Häradshöfding gifwe ock domen skrifteliga ut, innan han ifrån tingstad reser, om thet så tidigt äskas, at thet ske kan: giör han thet ej; böte tiugufem daler, och then böte fem daler, som ej löser utslag, thet han begiärdt hafwer. I [ 382 ]andra Rätter böra parterne wid middagstima dagen förut stemmas genom anslag å Rättens dör, at dom å tid föresattan afhöra. Är tå någor förfallelös ute; böte i Kämnersrätt twå daler, i Lagmans och Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler: doch må Kämnersrätt, så ock Rådstufwurätt, ther Kämnersrätt ej är, genast och utan anslag dom munteliga eller skrifteliga kungiöra, ther saken af ringa wärde är; och stånde parterna i thy fall fritt, at taga then ut, eller ej. Begiärar then någorthera, och löser sedan ej; böte twå daler. Tager någor Rättens offenteliga anslag bort; böte tiugu daler.


6. §. I the saker, som ej instemda, eller lagwadda äro, så ock tå Rättens slut fordras förut öfwer någon partens inwändning i rättegången, ther afsäges ej Rättens utslag offenteliga, utan gifwe Domaren thet ut efter anslag, om thet ej munteliga kungiordt är.


7. §. Alle Rättens domar och utslag, som efter kungiörelse å Rättens dör afsägas, eller utgifwas, böra förut twefalt färdige skrifwas utan fel, at delomännen måge them, med Rättens underskrift och insegel, utan upskof undfå, mot then lösn, som särskilt stadgadt är: och böte i Lagmans och Rådstufwurätt tre daler, och i Hofrätten fem daler, then som dom eller utslag ej löser, i Lagmansrätt, [ 383 ]innan Lagman ifrån Tinget reser, i Rådstufwu och i Hofrätten inom fyra dagar, utom then dag, tå dom afsagd, och utslag gifwit är; warde ock i Rådstufwu och Hofrätten lika lydande förwaradt, med theras underskrift, som i saken dömdt.


8. §. När laga syn i jordatwist å landet hållen är, skal dom ther öfwer afsägas, ther synt blifwit.


9. §. Ej må dom eller utslag gifwas närmare in til Högtider, eller tå Rättens Ledamöter skiljas åt, än at parterne niuta laga tid til wad, eller kunna söka, at få sin sak under Konungens skärskådan fullfölja.


10. §. Wil någorthera parten Rättens förklaring öfwer dom eller utslag söka; giöre thet så tideliga, at wederdelomannen ther öfwer höras, och Rätten swar gifwa kan, förr än dom eller utslag wunnit laga krafft: och förklare the domen allena, som öfwer saken suttit, och om slutet ense warit. Begiärar någor förklaring i thet mål, ther i domen är tydelig och klar, eller ther om twist ej warit, eller eljest obeskedeliga; böte fem, tijo eller tiugu daler, eller mera, alt som omständigheterna och brottet finnas.


[ 384 ]11. §. Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom och utslag fallit, at förklaring ther öfwer nödig är; then bör ej wägras. Är Häradshöfding eller Lagman, som dömdt, ej tå i samma Rätt; gifwe then, som i hans ställe kommit, förklaring med Nämnden. Äro i Kämners, Rådstufwu, och Hofrätten ej så månge qwar af them, som i utslaget ense warit, at the domföre äro; tå böra the, som sedan ther Domare blifwit, utslaget förklara. Innehåller then förklaring, som parten gifwes, något sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt; tå må wad ther emot tillåtas.


12. §. I brottmål, som Underrätt dömdt, och til Hofrättens pröfwande skutit, tarfwas ej, at Hofrättens utslag offenteliga afsäges; utan sände Hofrätten thet til Konungens Befalningshafwande, och han låte thet för missgierningsmannen i hächtelset läsas.


13. §. Warder någor dömd ifrån äran, och bor han annorstädes, än ther han dömd är; gifwe Rätten thet Konungens Befalningshafwande i then ort tilkänna, så at man wanfrägd hans ther weta må.


[ 385 ]

XXV. Cap.

Om laga wad, och thes fullföljande; så ock om beswär öfwer felachtighet wid rättegången.


1. §.


NÖjes man ej åt then dom eller utslag, som Häradsrätt i hufwudsaken, å Tinget, eller wid laga syn i jordatwist, eller husesyn å prestebol, frälse eller skattehemman, fäldt hafwer; tå må han wädja med tre marck under Lagman, antingen genast, eller sidst innan åttonde dagen gått til ända, then inräknad, tå domen föll: och Häradshöfding skrifwe strax å domen, at han lagliga wädiadt, och bör saken fullfölja å nästa Lagmansting: ware ock then som wunnit skyldig, at underrätta sig af Domaren, om wädiadt är: och ther så skedt, låte ock han thet tekna, til sin rättelse, å dombref sitt; ther må ej fordras särskilt betalning före. Wädja the både; gånge ther med sammaledes. Parterne skola sedan til Lagmansting komma, utan stemning eller särskild kungiörelse. Hålles Lagmansting närmare, än tre wekor efter Häradsting, och säger then, som [ 386 ]wädjadt, at han ej kan saken så brått fullfölja; tå skal then å Lagmansting åhret ther efter fortsättas: skrifwe ock Häradshöfding thet å dombref theras. Wädja the ej, som nu är föreskrifwit; stånde Häradsdom fast.


2. §. Wil then, som under Lagman wädiadt, sitt wad sedan öfwergifwa; kungiöre thet sin wederdeloman, sidst tre wekor förr, än Lagmansting hålles, så ock Lagmannen å Tinget. Giör han thet ej, och kommer swaranden tit; niute han betalning för kostnad sin: och ther emot må ej wädjas.


3. §. Ther twist warit i wäxel eller siörättssak, eller om landskiöp; tå wädjes ifrån Häradsrätt under Hofrätten: skrifwe ock Domaren thet å begge parternas dombref, så ock hwad dag käranden skal gifwa thes inlaga in, och swaranden then anamma, alt som thet om wad emot Lagmansdom stadgas.


4. §. Samma lag ware, tå ofrälseman, efter offenteligit anslag, sökt at afstå all thes egendom til sina borgenärer: eller enthera maken begiärdt skilnad i ofrälse bo: eller twist warit, om borgenärers rätt och förträde til sådan gäldbundens gods. I thessa fall sände Häradsrätt the skrifter, som parterne ther wäxladt, til Hofrätten in, tre wekor förr, än the skola sig ther inställa.


[ 387 ]5. §. I brottmål, ehwad the äro swårare eller mindre, hafwe ej någor lof at wädja, antingen emot wärjemålsed, böter, eller kostnad och skada, som Underrätt i thy fall ålagdt; utan må then som ej nöjes åt thes dom, beswära sig ther öfwer i Hofrätten, inom hälften af then tid, som lagwadda saker ifrån Lagmans och Rådstufwurätt fullföljas böra. Giör han thet ej; hafwe ej talan ther i widare. Samma lag ware om skogshygge, åwärkan, eller skogseld, ehwad thet är å Krono, eller annan jord, så ock fogel och diurfång. Hwad Underrätt dömdt i grofware brott, som til thes domstol höra, må ej i fullbordan gå; utan sände sin ransakning och dom genast in til Hofrätten, at ther först widare pröfwas och skärskådas, såsom: tå någor gifwes skuld för thet, som å lif eller ära går: försmädelse mot Gud, ehwad then af upsåt eller obetäncksamhet skedt: gäckeri med Gudstiensten: truldom och hwarjehanda widskepelse: falskt mynt, och thes utprånglande: twegifte, och hwad mera som i 9. Cap. Missgiernings Balken sägs: tidelag: mordbrand: hugg och slag å egna, eller stiuf och swärföräldrar, så ock oqwädins ord emot them: barnamord, och förgiörning, med mera, som i 16. och 17. Cap. Missgiernings Balken utsatt är: edsöre: brott emot Kyrkiofrid, rättegångs, och qwinno frid: dråpmål, [ 388 ]äntå at straffet wid hel eller half mansbot, eller wådabot stadnar: missgierningsmans wäriande, eller släppande: hwarjehanda Kyrkiotiufnad: hus och nidings tiufnad: eller annan stöld tridie gången: bodrägt: egenwilliga pålagor å Konungens undersåtare: Kronones och almänna medels tilgrep: kopleri och skiörlefnad: lägersmål i förbudna leder: så ock delachtighet i thessa missgierningar. Om mindre brott, som följa något twistemål åt, sägs i 3. Cap. 4. §.


6. §. Från Häradsrätt må man wädja, ehwad saken är af större eller mindre wärde: Och Häradsrätt kungiöre Lagman the saker, ther i wädiadt är.


7. §. Mot Lagmansdom wädjes under Hofrätten med fem daler, inom samma tid, som föreskrifwit är om Häradsrätt, ther hufwudsaken, med ränta eller afgäld som fordras, stiger öfwer femtijo daler, utom rättegångskostnaden. Lagman skrifwe ock å begge parternas dombref, at wädjadt är, som thet om Häradsrätt är sagdt: och sätte dagen ut, tå the skola til Hofrätten komma, then wädjande, at gifwa sin inlaga in, och swaranden at then anamma, utan stemning, eller annan kungiörelse; så ock at borgen förut bör ställas för kostnad och skada, och domen fullgiöras, efter thy som i 26. Cap. sägs.


[ 389 ]8. §. Then Konungens och Kronans, någor stads, eller menighets talan fördt, och högre Rätt söka wil, ware för wadepenningar och borgen fri: och tage allenast sådant witnesbörd om wadet, som sagdt är: gifwe ock han Konungens Befalningshafwande thet strax tilkänna. Tå saken i Hofrätten fortsättas skal; kungiöre Konungens Befalningshafwande thet Hofrätten, och sände domen med alla skiäl och bewis så tidigt in, at then, som Konungens och Kronans saker ther drifwa bör, kan then samma, å dag föresattan, fullfölja.


9. §. I the saker, som genom laga wad gå til Swea Hofrätt, ifrån Lagmansrätt i Upland, Södermanland, Wästmanland, Kopparbergs Län, Nerike och Gestrikeland, ingifwe käranden sin inlaga, innan klockan tolf på then fyratijonde dagen, then oräknad, tå Lagmansdomen föll, eller hafwe sitt wad förloradt; från Lagmansrätt i Helsingeland, Jämteland, Herjedalen, Medelpad, Ångermanland, och Wästerbotn, på then sextijonde dagen; från Lagmansrätt å Gothland, på then nittijonde dagen: I Giötha Hofrätt, ifrån Lagmansrätt i Östergöthland, Kalmare Län, Småland, Skaraborgs och Elfsborgs Län, på fyratijonde dagen; från Lagmansrätt i Halland, Skåne, Blekinge, Wermeland, Dahl, och Bohuslän, på sextijonde dagen: I [ 390 ]Hofrätten i Finland, ifrån Lagmansrätt i Åbo Län, på then fyratijonde dagen; från Lagmansrätt i Nyland, then sextijonde dagen; från Österbotn, Rautalambi, Tawastehus, och Kymmenegårds Län, then nittijonde dagen. I wäxel och siörätts sak ware tid hälften kortare, at fullfölja wad ifrån Häradsrätt i hwarje ort til Hofrätten.


10. §. Mot Lagmans synedom må ej under Hofrätt wädjas. Hwar som åt then dom ej nöjes, hafwe lof, at inom then nittijonde dagen, then oräknad tå domen föll, hos Konungen Riddaresyn söka: och ställe full borgen för kostnad och skada, innan han then niuta får: ware ock thet twistige, om thet skog är, i qwarstad. Konungen äger förordna en af sina och Rikets Råd, eller then i heder och embete them närmast är, at med fyra andra lagfarna och ojäfachtiga män, så ock Häradsnämnd, then wid Härads eller Lagmanssynen ej när warit, syna thet, som twist är om, och dom ther öfwer fälla. Then sådan syn äskadt, skiute kostnaden ther til, och Riddare Synerätt döme tillika, hwilken af parterna then sedan gälda skal. I then dom må ej hos Konungen ändring sökas.


11. §. Från Kämnersrätt wädjes til Rådstufwurätt med tre marck, inom klockan tolf å fierde [ 391 ]dagen, then oräknad tå domen föll. I Stockholm tillåtes ej wad ifrån Kämnersrätt, ther hufwudsaken ej går öfwer tretijo dalers wärde. Parterne låte Rätten tekna wadet å begges theras dombref, alt som thet om Häradsrätt stadgadt är, så ock at then som wädiadt, bör på then adertonde dagen, then oräknad tå domen föll, gifwa sin inlaga in i Rådstufwurätten innan klockan tolf, ther han wil niuta wadet til godo; och at swaranden tå bör then emottaga, utan särskild kungiörelse.


12. §. Kommer käranden i Rätten in med sin inlaga, å föreskrifwen dag, eller hafwer han, tå Rådstufwudag ej är, gifwit then til honom, som å Rättens wägnar then emottaga bör, och swaranden inlagan tå anammadt; sware han therpå wid uprop åtta dagar ther efter, om thet Rådstufwudag är, eller å nästa Rådstufwudag ther efter: och gånge sedan ther med, som i 14. Cap. 2. §. om Kämnersrätt föreskrifwit är. Försummar någorthera uprop; böte dubbelt emot thet, som ther sagdt är.


13. §. I the saker, som til Rådstufwurätt, såsom första domstol, äro instemda i then Stad, ther Kämnersrätt är, gifwe käranden sitt käromål wid uprop in: sedan gånge ther med, som sagdt är. I thessa mål måge parterne twänne skrifter hwarthera [ 392 ]inlägga, thet twefalt ske bör, som i 27. Cap. om Hofrätt stadgas. I lagwadda, så ock hyres och utflyttnings, wäxel och siörätts saker, käres och swares med en skrift å hwarthera sidan.


14. §. I Rådstufwurätten i Stockholm skal uprop ske klockan tijo: och i boskilnadsmål, och ther gäldbunden mans gods til hans borgenärer på en gång afstås, ware fiorton dagar emellan hwart uprop.


15. §. Mot Rådstufwudom wädjes under Hofrätten med fem daler, inom klockan tolf å åttonde dagen, then dag inräknad, tå domen föll. Huru witnesbörd ther om af Rätten gifwas bör, ware lag samma, som i thetta Cap. för andra Rätter stadgadt är. Hwar som wädjar ifrån Rådstufwurätt i then Stad, ther Hofrätt sitter, gifwe ther sin inlaga in förr klockan tolf, på then tretijonde dagen, then oräknad, tå domen eller utslaget föll: från annan Rådstufwurätt ware dag thertil, som i 9. §. om hwarje Landsort, så ock om wäxel och siörätts sak är föresatt. Är dom fallen i sådana mål, som i 4. §. nämnas, sände Rådstufwurätt parternas skrifter in til Hofrätten, som ther sagdt är.


16. §. Ej må någor wädja mot [ 393 ]Rådstufwudom, ther hufwudsaken ej går öfwer femtijo dalers wärde, efter thy som i 7. §. sagdt är. I then Stad, ther något särskilt ther om stadgadt är, rätte sig Domaren och parten ther efter.


17. §. Är twist sådan, at then rörer något, som til wist wärde i penningar ej utsättas kan, såsom: ägoskilnad å landet; jords söndrande från bolby; häfd, beswär och last, som ligger å jord, af wägar, fädrift, watuledning och mera; eller hus och tomt i Staden, ther man lider mehn af annan; om utbrytning, eller lösn i gård, hus och tomt tolas kan; om gäldenär må afstå alt sitt gods til sina borgenärer på en gång, och sedan wara för them fri, och annat thylikt; ware wad ther i tillåtit, ehwad thet är emot Lagmans, Kämners, eller Rådstufwudom.


18. §. Hafwa flere del i en sak, the ther äga gemensam talan, och wilja the gå til högre Rätt; gälle ett wad för them alla: Ej må af hwarthera wadepenningar kräfwas. Domaren underwise ock parten, som åt thes utslag ej nöjes, antingen han wädja, eller genom beswär får söka ändring i högre Rätt.


19. §. Wadepenningar behålle Domaren som dömdt, ehwad domen sedan gillas, eller ej. [ 394 ]Biuder någor wadepenningar fram i then sak, ther i wad ej tillåtit är, och tager han them ej genast åter, sedan Rätten honom ther om underwist hafwer; gifwe Domaren them til the husfattiga i then sokn, eller Stad, ther Rätten hålles.


20. §. Menar parten, at wad honom nekadt är utan skiäl; låte tå Domaren på utslaget tekna, at han wad ther emot tilbudit: och gifwe sedan in thes beswär ther öfwer i Hofrätten, inom then tid, som i 5. §. sagdt är.


21. §. Nu wil enthera parten, som sielf wid Rätten när warit, eller ther fullmächtig haft, wisa domwillo, eller at andre sådane fel wid rättegången förelupit, at domen förthy ogillas bör, såsom: at dom är fäld af then, som ej warit til Domare lagliga förordnad, eller ej swurit Domare ed; eller at Rätten ej warit domför; eller at dömdt är öfwer thet, som ej instemdt, eller ther ej wädjadt, eller wad ej tillåtit warit; eller at then dom är ändrad, som wunnit laga krafft; eller at Rätten dömdt i hufwudsaken, innan parten fått utslag öfwer thet, som han förut inwändt och påmint; eller tå saken warit instemd til annan domstol; eller dömdt, laga målsman ohörd, öfwer thens rätt, som sielf ej kunnat efter lag, för Rätta swara; eller tå then, som saken [ 395 ]drifwit, ej haft sakägarens laga fullmacht; eller mera thylikt, som emot en laga rättegång strider: i alla thessa fall må parten sig i Hofrätten beswära, inom then tid, som then 5. §. föreskrifwer. Försummas thet, warde thes talan i Hofrätten ej uptagen, ther Konungen ej finner skiäl, försutten tid at återställa, som i 31. Cap. sägs.


22. §. Dömes någor frånwarande ostemd; eller fäller Domare i någor twist, twänne parter emellan, sådan dom, at then tridie, eller annar, som ej warit hörd, lider ther af förfång: i thy fall hafwe han wåld, at sidst inom natt och åhr, ifrån then dag han thet weta fick, söka ther i ändring i Hofrätten.


23. §. Faller tid å Söndag, Högtids eller annan Helgedag, at i lagwadda saker gifwa inlagan in; tå skal thet ske å nästa söknedag ther efter, och sätte Domaren then dag ut i thes witnesbörd om wadet. Samma lag ware, tå någor wil öfwer Konungens Befalningshafwandes, eller någor Underrätts utslag i Hofrätten klaga.


24. §. Besinnar han sig, som emot Lagmans, eller Rådstufwudom wädjadt, och wil ej sitt wad sedan fullfölja; kungiöre thet wederparten, inom [ 396 ]hälften af then tid, som han eljest skulle til Hofrätten komma. Giör han thet ej; gånge som i 2. §. sagdt är.


XXVI. Cap.

Huru borgen skal sättas, och thet som dömdt är utgifwas, innan laga wad i Hofrätten fullföljes.


1. §.


HWar som ifrån Lagman eller Rådstufwu wädiar, ställe för sig twänne löftesmän, som borga begge för en, och en för begge, för kostnad och skada, then han kan skyldig kännas at gälda; tage theras skrift ther å, och lägge then wid sin inlaga i Hofrätten in. Nu kan så hända, at han helre wil penningar, eller silfwer och gull, til säkerhet för kostnad och skada ställa, och sätter thet hos Konungens Befalningshafwande in, eller i taka händer; tå ware ock thet för borgen gildt, när Domaren thet pröfwadt hafwer.


2. §. Hafwer then, som wädiadt, i båda Underrätterna tappadt; eller i wäxel och siörätts sak i Härads eller Rådstufwurätt; eller i Rådstufwurätt i then Stad, ther Kämnersrätt är, men saken äntå til Rådstufwurätten, såsom första domstol, hördt: [ 397 ]tå gifwe han omant ut hwad dömdt är, och sätte thet hos Konungens Befalningshafwande, eller i taka händer. Äro Underrätternas domar i något skiljachtige; gifwe ej mer ut, än thet, som the äro ense i. Ej må fullbordan följa å Rådstufwurätts dom i then Stad, ther ej är Kämnersrätt, utan i the mål nu sagdt är.


3. §. Skola penningar efter dom gäldas; och säger then, som wädiadt, at han them ej äger, ej eller silfwer och gull: styrcke thet, ther wederdeloman thet äskar, med ed sin, hos Konungens Befalningshafwande, eller Domaren i orten, om thet beqwämligare ther ske kan; och hafwe sedan lof, men ej förr, at gifwa andra lösören ther til up, med laga wärde ther å. Finnas ej the; tå gifwe up gods och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Rättens bewis, om the för annan gäld häfta, eller ej. Är twifwelsmål, om then egendom swarar emot thet, som dömdt är, och kan then ej mätas, innan tid är inne, at inlaga skal gifwas i Hofrätten in; sätte borgen, til thes wärdering ther å ske kan. Gitter han ej någotthera, sm i thetta Cap. nu sagdt är; gånge ther om, som i 3. Cap. 6. §. Utsöknings Balken stadgas.


4. §. Är thet, hwarom dömdt är, sådant, [ 398 ]at wadet onyttigt wordo, ther dom fullgiöras skulle; tå gånge then ej til fullbordan.


5. §. Nu är i ett utslag öfwer flera särskilta mål dömdt; och hafwer then, som wädjadt, thet i ett eller flera fullgiordt: gälle wadet ther i, och hafwe i the andra ingen talan.


6. §. Hwar som ej borgen stäldt, eller dom ej fullgiordt, som nu är sagdt, innan han gifwer thes inlaga i Hofrätten in; hafwe sitt wad och talan emot Underrättens dom förloradt.


7. §. Huru thet lyftas må, som utgifwit är, sägs i 3. Cap. 5. §. Utsöknings Balken. Hafwer then, som gifwit gods, hus eller gård vp, til doms fullbordan, ej annat hemwist at tilgå; tå förhålles thermed, som i 5. Cap. 8. §. Utsöknings Balken stadgadt är. Wil then, som wunnit, ej lyfta thet, som utgifwit är, eller kan han ej borgen sätta; kungiöre thet strax Konungens Befalningshafwande, eller Domaren: och wederdelomanen tage thet åter, och sätte han borgen i stället.


8. §. Konungens befalningshafwande äger borgen pröfwa, när jäf ther emot giöres. Är löftesman, eller thes wilkor, honom ej kunnige; tå må han underrättelse ther om af Domaren i orten [ 399 ]fordra: hafwe ock Hofrätten wåld, at sielf borgen godkänna, när så omtränger. Ej måge löftesmän ogillas, som almänt för ärliga hållas, och af then förmögenhet, at gods theras kan swara mot thet, som the borgadt före.


XXVII. Cap.

Huru rättegångssaker böra fullföljas i Hofrätten.


1. §.


THer lagwadt är; gifwe käranden å dag föresattan, innan klockan tolf, thes inlaga in: och tekne then, som af Hofrätten ther til satt är, dagen ther å, så ock om swaranden när warit, och then emottagit, eller ej, och gifwe thet Hofrätten tilkänna, innan rättegångstima ute är. Kommer swaranden, och käranden ej; begiäre han skrifteliga ther om bewis, och at niuta betalning för thes kostnad: och Hofrätten lägge wederparten wiss dag före med wite, at ther å swara. Gitter han ej framte laga förfall; ware sin talan qwitt, och känne Hofrätten honom skyldig, at gälda wederdelomannen hans kostnad. Wiser han laga förfall, så at ej någor försummelse hos honom finnes; sätte honom wiss dag [ 400 ]före, at saken fullfölja. Hafwer swaranden ej funnit sig in; gånge ock ther med, som sagdt är. Pröfwas han hafwa warit förfallelös ute; döme Hofrätten på the skiäl, som käranden företedt. Tappar han, som swara skulle, och söker han i rättan tid, at then dom må af Konungen öfwerses; ware thet honom tillåtit, å sätt, som i 30. Cap. stadgas.


2. §. Nu hafwer käranden gifwit thes inlaga in, och swaranden then anammadt; sware han wid offenteligt uprop klockan ellofwa, å samma dag i nästa weko ther efter, och låte Hofrätten thet kungiöra genom anslag å thes dör, dagen förut. Begiärar han tå upskof, och hafwer skiäl ther til; lägge Hofrätten honom then tid före, som nödig pröfwas. Är han ifrån upropet borto, eller kommer han tå, eller medan rättegångstima warar, oberedd, och hafwer ej laga ursächt; böte sex daler: och warde anslag i saken å nyo, åtta dagar ther efter. Swarar han ej äntå, eller wiser laga förfall; döme Hofrätten i saken: doch warde han munteliga hörd, om han thet äskar. Kommer swaranden efter upropet, innan rättegångstima är ute, och gifwer sitt swar in; ware bot tre daler. Är then borto, som swaret emottaga skulle; böte hälften emot thet, som sagdt är. Med en skrift å hwarthera sidan skal käras och swaras, i hwad sak thet helst är, som kommer genom wad in.


[ 401 ]3. §. Menar swaranden, at käranden ej bör niuta thes wad til godo, förthy, at han brustit i thet, som han fullgiöra bordt; gifwe thes påstående skrifteliga wid upropet in, och Hofrätten höre wederparten ther öfwer. Hafwer han thet försummadt, som i 26. Cap. 6. §. föreskrifwit står; gånge ther om efter thy; som ther sagdt är. Finnes thet annorlunda; tå swares i saken, när anslag ther i sker. Wil någorthera parten emot Hofrättens utslag i thessa fall Konungen söka; giöre thet å sätt, som i 30. Cap. 1. och 6. §. §. sägs.


4. §. I the saker, som Hofrätten, såsom förste domstol, uptager, låte Hofrätten genom anslag dagen förut kungiöra, at parterne å then dag, som i stemning förelagd är, skola wid uprop wara; och gifwe tå käranden sin inlaga fram: sedan gånge thermed, som förr sagdt är. Parterne måge i thessa mål gifwa twänne skrifter in hwarthera, ther the ej rättan tid ther til försumma. I boskilnadsmål för skuld, eller ther gäldbunden söker, at få alt thes gods til sina borgenärer afstå, ware tid fiorton dagar emellan hwarthera upropet.


5. §. Kommer ej then, som stemma låtit, med thes inlaga in å dag föresattan; lägge Hofrätten honom annan tid före, äntå at then ursächt han [ 402 ]förebär, ej pröfwas laglig: doch böte han, för thet han ute blef, tijo aler, och gälde kostnaden åter til swaranden, som när warit. Kommer ej käranden andra gången, och wiser ej laga förfall; tå dömes swaranden för hans talan fri.


6. §. Alla inlagor med bewis, som ther til höra, ehwad thet är i lagwadda eller instemda saker, skola twefalt ingifwas; then ena at wara i Hofrätten qwar, then andra at gifwas til wederparten.


7. §. Tiltalar then, som å Konungens wägnar i Hofrätten kära bör, någon för embetes eller annat groft brott; warde hans inlaga offenteliga upläst, så ock thens swar, som anklagad är.


8. §. Klagar någor öfwar fel wid rättegången, eller i brottmål, eller andra fall; gånge ther om, som i 9. Cap. 2. 3. 4. §. §. §. Utsöknings Balken stadgadt är. Then som beswären inlagdt, ware skyldig, när ther å teknadt är, hwilken sig ther å förklara skal, at taga them utan drögsmål ut, och honom tilställa: skaffe ock witnesbörd om tiden, tå thet skedt är. Finnes han hafwa ther med drögt, at uppehålla saken; böte tijo, tiugu, tretijo daler, eller mera, efter omständigheterna: och wederparten lägge sitt swar twefalt in.


9. §. Nu hafwa parterne skrifwäxlingen [ 403 ]slutit, i the saker, som lagwadda och instemda äro; tå utdele them Hofrätten til thes Ledamöter, genom lott, at skrifteliga berättelser ther öfwer författa, som i 22. Cap. föreskrifwit är.


XXVIII. Cap.

Om dombrott.


1. §.


HWar som å nyo drager then sak för Rätta, ther i dom eller utslag förr är, som wunnit laga krafft; eller tadlar sådan dom för Rätten, eller utom: böte för Härads eller Kämners dom fem daler; för Lagmans och Rådstugu dom tijo daler; för Hofrätts dom etthundrade daler; för Riddare Synerätts dom tuhundrade daler. Är thet Konungens dom; plichte med femhundrade daler.


2. §. Qwäljes Underrätts dom för Rätta; döme then Rätt ther öfwer, ther thet sker. Tadlar man sådan dom utom Rätten; döme ther öfwer förste Domstol i then ort, ther brutit är. Qwäljes Hofrätts, Riddare Synerätts, eller Konungens dom, ehwad thet är för Rätta, eller eljest; thet skal i Hofrätten dömas.


[ 404 ]

XXIX. Cap.

Om rättegångs missbruk.


1. §.


DJerfwes någor missbruka rättegång, och emot klara skiäl och bättre wett, af arghet, drager någon för Rätta; böte i Härads och Kämnersrätt, ifrån fem til tijo daler; i Lagmans och Rådstufwurätt, ifrån tijo til tiugu daler, the fattigas ensak, och gälde thertil rättegångs kostnad, hindor och skada.


2. §. Hafwer någor tappadt i begge Underrätterna, och Hofrätten gillar i alt theras utslag; böte han ifrån tretijo til hundrade daler. I alla thessa fall plichte fullmächtig, som i 15. Cap. 14. §. sagdt är. Orkar then brotslige ej böta; plichte med fängelse, som i 10. Cap. Utsöknings Balken stadgadt är.


3. §. Missbrukar then som å Konungens och Kronans wägnar talar, rättegång, til andras förfång och skada; stånde til laga answar, och warde dömd efter omständigheterna.


4. §. Huru then straffas skal, som utan skiäl söker Konungen emot Hofrättens dom, sägs i 30. Cap.


[ 405 ]

XXX. Cap.

Huru sökas skal, at Konungen må Hofrätts dom öfwerse och skärskåda.


1. §.


HWar som söka wil, at Konungen må pröfwa Hofrätts dom och utslag, som i hufwudsaken fallit; gifwe thet skrifteliga tilkänna i Hofrätten, innan klockan tolf å siunde dagen, then oräknad, tå utslaget föll; och sätte ther tillika in tuhundrade daler, eller så mycket i gull eller silfwer, som ther emot swarar. Sedan wederdeloman är ther öfwer hörd, gifwe Hofrätten them swar, om, och huru thet tillåtas kan. Ej må thet wägras, ther ej annorlunda uttryckeliga i thenna Balk stadgadt finnes.


2. §. Kan thet så hända, at någor efter åtta dagar, eller längre tid, sedan Hofrättens utslag föll, tarfwar förklaring ther öfwer äska, och innehåller then förklaring, som honom ther å gifwes, något sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt; tå må honom ej nekas, at Konungen ther emot söka, och gånge ther om, som sagdt är.


[ 406 ]3. §. Nu hafwer parten fått Hofrättens swar och tilstånd; låte tå Hofrätten wäl och rent afskrifwa parternas skrifter, och alla bilagor, med skrifteliga berättelsen ther öfwer, hwar å dömdt är; så ock särskilt, hwad för Rätta är talat och swaradt, med Hofrättens omröstning til domslutet: och parten löse thet alt ut med en daler för hwart ark. Ej må tå mindre än tiugu fyra rader skrifwas å hwarje sido, eller thet mer än en gång, som på flera ställen är åberopadt och bilagdt. Parten ställe ock borgen för kostnad och skada, som i 25. Cap. om wad ifrån Lagmans och Rådstufwurätt föreskrifwes. Hafwa begge parterne sökt, at saken måtte under Konungen komma; tå må thet, som sagdt är, allenast en gång afskrifwas, och samfäldt af them lösas, ther the så begiära.


4. §. Om them, som Konungens och Kronans saker föra, ware lag, som i 25. Cap. 8. §. stadgadt är.


5. §. Then, som tappadt i begge Underrätterna, eller i en af them, och i Hofrätten; eller i Hofrätten, tå saken ther, såsom i första Domstol, dömd är; gifwe ut thet han är skyldig känd, alt som i 26. Cap. sagdt är. then som wunnit i begge Underrätterna; eller i Rådstufwurätt, när saken ther [ 407 ]först warit uptagen, äntå at Kämnersrätt i then Stad är; eller i Häradsrätt i the mål, som gå ther ifrån til Hofrätten; eller hos Konungens Befalningshafwande; men tappadt i Hofrätten: ware fri för doms och utslags fullbordan, och ställe ther full borgen före. Huru thet lyftas må, som utgifwas skal, urskils i 26. Cap. 7. §.


6. §. Säger någor, at han så fattig är, at han ej äger i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, femhundrade daler, at ther med fullgiöra, hwad i 1. och 3. §. §. sägs; styrcke thet strax med ed sin, om wederparten ther med åtnöjes: eljest låte Hofrätten undersökas om gods hans af Domaren i orten, och gifwe han sedan bewis ther öfwer. Å landet nämne Häradshöfding twänne af Nämnden, eller andra edsworna män, som i partens hemwist hans egendom uptekna och wärdera och gifwe Häradshöfding sedan sielf witnesbörd ther om. Finnes thet, som upgifwit är, ej stiga til femhundrade daler, och fäster parten thet med ed sin, in för Hofrätten, eller, med Hofrättens tilstånd, in för närmasta Domare i orten, ther han wistas, at han ej mera äger; tå må han saken fullfölja hos Konungen utan penningar: ställe doch för thet, som dömdt är, full borgen, i thy fall som sagdt är, så ock för kostnad och skada. Förmår han thet ej; sätte borgen [ 408 ]för sig sielf, eller träde i fängelse til sakens slut. Then som wachten underhålla kan, må sitta hemma i hus sitt. Finnes han mera gods äga, än föregifwit är; eller gitter han ej eden gånga: hafwe ej widare talan i saken. Faller honom gods eller penningar til, innan han saken hos Konungen fortsätta bör; fullgiöre ther af, hwad som i 1. och 3. §. §. föreskrifwit är. Then så stor lön för sitt embete, eller åhrlig benådning hafwer, at hälften ther af hinner til femhundrade daler, må ej utan penningar få Hofrättens dom under Konungens skärskådan draga, äntå at han ej annat gods äger.


7. §. Alt hwad i thessa fall är stadgadt, warde i Hofrätten fullgiordt, inom then tid, at parterne skola ställa sig hos Konungen in. Brister något ther i; må saken ej til Konungen komma: utan stånde wid Hofrättens dom, och behålle Hofrätten the tuhundrade daler, som ther insatte äro. Är alt rätteliga fullgiordt; gifwe Hofrätten ut til parten, eller sände inom then tid, som sagdt är, til Konungen in, the inlagor, med hwad thertil hörer, som afskrifna äro: jämnföre them doch parten först med hufwudskrifterna, och witne tillika med en betient wid Hofrätten, genom underskrift, at the i alt äro lika. I the fattigas eller theras saker, som någon [ 409 ]särskilt befrielse hafwa, så ock i them, som föras å Konungens och Kronans, eller någor Stads, eller menighets wägnar, gifwe Hofrätten ut, eller insände sielfwa skrifterna, som ther inlagda äro. Kan thet, som är i saken munteliga talat och swaradt af parterna i Hofrätten, med skiälen til domslutet, ej wara tillika färdigt; tå skal thet sedan, utan drögsmål, försegladt insändas.


8. §. Then utrikes bor, och frånwarande är, niute sex månaders tid, at dom fullgiöra, och borgen ställa: i alt annat rätte sig hans ombudsman efter thet, som sagdt är.


9. §. I the saker,som i Swea Hofrätt dömda äro, skola parterne ställa sig hos Konungen in, förr klockan tolf, twå månader ther efter; från Götha Hofrätt tre månader; ifrån Hofrätten i Finland fyra månader: hwar månad til trettijo dagar räknad, och ej then dag, tå domen föll. Faller then tid å Helgedag; gånge ther om, som i 25. Cap. 23. §. sagdt är. I wäxel och siörätts sak ware tiden ifrån Swea och Götha Hofrätt hälften kortare; från Hofrätten i Finland, tre månader.


10. §. Å then dag nu föresatt är, gifwe then [ 410 ]sökande sina påminnelser i saken hos Konungen in, med the afskrifter, han i Hofrätten undfått; och wederparten tage tå them emot, och sware sedan ther å, then tiugundeandra dagen ther efter, then oräknad, när han sin wederparts skrift anammade. Ej måge thessa parternas skrifter widlyftigare wara, än högst try ark hwarthera, wid bot tijo daler för hwart ark ther öfwer är: och gifwe then, som swarar, sin skrift twefalt in. Ej ware thet tillåtit, at flera skrifter i saken inlägga. Hafwer ej fullmächtig tillika teknadt sitt namn under thet, som inlägges, eller then, som thet eljest för parten upsatt; böte han tijo daler. Missfirmar någor i sina skrifter Hofrätten, eller wederparten; böte efter thy, som Konungen pröfwar brottet wara.


11. §. Hos Konungen skola ej andre bewis läggas in, än the, som i Hofrätten, eller hos Underdomaren framtedde warit: utan så är, at the sedan fundne äro, eller sådane, at the ej kunnat förr wid handen wara. Hafwer någor list här wid brukadt; plichte efter omständigheterna.


12. §. Blifwer then, som Konungen söka wille, med sina påminnelser förfallelös ute, å then dag, som sagdt är; hafwe sin talan förloradt. Kommer [ 411 ]han, och hans wederpart ej; warde then ej hos Konungen i saken hörd.


13. §. Then saken hos Konungen i hans Råd föredrager, upsätte förut skriftelig berättelse om sakens beskaffenhet, och hwar i twisten egenteliga består, med skiälen å båda sidor, och låte parterna skrifwa then under: wilja the påminna något ther wid; thet må them ej wägras.


14. §. Jäfwar parten någon af Konungens och Rikets Råd, utan sådana skiäl, som sägs i 13. Cap. 1. §; böte femhundrade daler. Giör han thet obeskedeliga; böte som brottet är til, äntå at jäfwet lagligit är. Jäfwar någor olagliga then, som saken hos Konungen föredrager; böte etthundrade daler.


15. §. Förlikas parterne förr, än saken kommer til Konungen in; gifwe thet Hofrätten tilkänna, och warde förlikning ther gillad. Sker thet sedan; stadfäste Konungen then förlikning.


16. §. Gillar Konungen Hofrättens dom; gälde then, som Konungen sökte, sin wederpart kostnad och skada. Pröfwas thet, at han, emot bättre wett och klara skiäl, dragit saken under Konungen; böte femhundrade daler, och fullmächtigen plichte [ 412 ]med fängelse, så lång tid, som Konungen finner brott hans förtient hafwa.


17. §. Ehwad parterne förlikas, eller Konungen gillar Hofrätts dom; behålle Hofrätten the tuhundrade daler, som ther nedsatte äro. Ändrar Konungen Hofrättens dom; gifwe Hofrätten the penningar åter.


18. §. Ej hafwe någor lof, at Konungen å annat sätt söka, mot dom och utslag, som i Hofrätten fallit, än nu är stadgadt; utan så är, at han tiltror sig wisa, thet sådant fel wid rättegången förelupit, som i 15. Cap. 21. §. sägs: ställe tå borgen för kostnad och skada, och fullgiöre thet dömdt war, efter thy, som sagdt är, innan han gifwer sina beswär hos Konungen in, å tid, som i 9. §. föreskrifwes. Wiser han ej fel i rättegången; tå må ej hufwudsaken uptagas, och böte han hundrade daler.


19. §. Brottmål grofware eller mindre, hafwe ej någor lof under Konungen draga; utan han gitter wisa, antingen at han ej är fulleliga ther i hörd, eller at han til swårare straff är fäld, än Lag säger. Brister han ther i; warde therföre särskilt straffad, efter thy, som hans klagan warit: och gånge sedan thet straff öfwer honom, som han af Hofrätten är dömd til.


[ 413 ]20. §. Kommer någor hos Konungen med sådan klagan in, at Hofrätten wrångwisliga dömdt, eller at Rätten är honom nekad worden; warde han först warnad för then fahra ther wid är. Afstår han ej ther med, och gitter ej sin talan fulltyga, utan gillar Konungen Hofrättens utslag; warde han tå tillika dömd til thet straff, som närmast är til dödsstraffet.


21. §. Ej må någor söka Konungen i the mål, som i någon Domstol, eller hos Konungens Befalningshafwande böra först uptagas. Går någor them förbi, och beswärar ther med Konungen; böte tijo daler, och warde förwist til then ort, tit saken hörer. Rättar han sig ej äntå; böte femton daler, eller mera, efter omständigheterna.


22. §. Utwärkar sig någor hos Konungen bref, eller utslag, i hwarjehanda mål, genom osann och wrång berättelse; böte från femtijo til hundrade daler, eller plichte med kroppen, alt som brottet finnes.


23. §. The böter Konungen i alla thessa fall pålägger, falle Kyrkio, eller the fattiga til.


[ 414 ]

XXXI. Cap.

Huru dom må återbrytas, som wunnit laga krafft.


1. §.


EJ hafwe någor wåld, utan allenast Konungen, at bryta dom åter, som wunnit laga krafft, eller återställa laga tid, som försutten är.


2. §. Ingen driste sig hos Konungen söka, at försutten laga tid må gifwas åter, ther han ej wiser synnerlig orsak och skiäl, at han resning förthy i saken niuta må. Ej skal böneskrift hans Konungen föredragas, innan han fullgiordt, hwad i 30. Cap. 18. §. stadgadt är. Fullgiör han thet; warde wederparten hörd, och förordne Konungen, som skiäligit finnes. Pröfwar Konungen, at han utan skiäl hafwer resning sökt; böte til Kyrkio, eller the fattiga, från tretijo, til etthundrade daler, eller mera, och fylle wederparten thes kostnad och skada.


3. §. Hafwer någor funnit nya skiäl, och menar at dom, som wunnit laga krafft, thermed häfwas kan; söke Konungens lof, at saken må å nyo skärskådas: och warde tå förwist til then Rätt, som [ 415 ]sidst hafwer dömdt ther i. Innan han sina skiäl ther förete må, fullgiöre han alt thet, som i 2. §. är sagdt, och swärje, at han ej förr them wetat, eller förstått, at the af sådan wigt warit, så ock, at han ej ther med söker uppehålla och skada sin wederpart i hans rätt, utan tror sig orsak hafwa them at drifwa. Fullgiör han thet alt; pröfwe Domaren the nya skiäl, så ock hwad wederparten ther emot swarar, och äge macht, then förra domen ändra, ther skiälen så giltige äro. Finnes annorlunda; gälde han, som sig them åberopadt, wederparten kostnad och skada: plichte ock ther til, som i 29. Cap. sagdt är. Wil enthera sedan söka högre Rätt ther emot; hafwe ther lof til: och fullgiöre thet, som förr i thenna Balk om hwarje domstol föreskrifwes.


XXXII. Cap.

Huru penningar och böter efter thenna Lag räknas, gäldas, och skiftas skola.


1. §.


Med alla penningar och böter i Lagbok thenna förstås daler, marck, och öre silfwermynt. [ 416 ]Ther ej finnes utsatt, hwilken böterna niuta skal; gången the til triskiftes: tage en lott Konungen, annan Häradet eller Staden, tridie målsäganden. Hafwer målsägande ej kärat; tage hans lott then, som kärade, och ägde rätt at kära.


2. §. Böterne i thenna Rättegångs Balk, ware Rättens ensak, som them ålagdt, tå ej annorledes ther stadgadt finnes; och then ej orkar böta, plichte som i 10. Cap. 1. §. Utsöknings Balken sagdt är.


3. §. Af Häradets lott i sakören behålle en tridiedel Häradshöfding, annan Nämnden, tridie Häradet. Af Rättens ensak tage Häradshöfding hälften, och then andra Nämnden. Om Lagmansrätts ensak ware lag samma. J Rådstufwurätt tage Borgmästare dubbel lott emot Rådman, och i Kämnersrätt Rådman emot Kämner. J Hofrätten tage alle lika del, som i Rätten sitta.



Bild RB.png