Rättegångsbalken
← Utsöknings Balk |
|
Register → |
Rättegångs Balk.
I. Cap.
Om almänna Rätter och Domstolar i gemen
FÖrste domstol å landet är Häradsrätt.
Ther dömer Häradshöfding, med tolf
bönder, som i Häradet bo, och ther til
walde äro. The tolf kallas Härads
Nämnd.
2. §. Thernäst är Lagmansrätt, tit man
ifrån Häradsrätten wädja må: och ther dömer
Lagman med tolf Nämndemän ifrån Häradsrätterna i
sin Lagsago.
3. §. I Staden är Kämnersrätt förste
domstol. Ther skal en Rådman wara, och hafwa til
Bisittare Stadens Kämnerer.
4. §. Andre domstol är Rådstufwurätt. Ther
äga Stadens Borgmästare och Rådmän döma. I the Städer, som ej hafwa Kämnersrätt, är
Rådstufwurätt förste domstol.
5. §. Öfwer thessa äro Hofrätter, tit
rättegångs saker ifrån Lagmans och Rådstufwu Rätterna
komma måge, som framdeles i thenna Balk sägs.
6. §. Ej måge fader och son, swärfader och
måg, twå bröder eller swågrar, i en Rätt sitta, ther
ej flere än siu i Rätten äro. Aldrig måge ock flere än
twå, the ther i then skyldskap och swågerlag äro,
som nu är sagdt, i en Rätt sitta.
7. §. Domare skal ed thenna swärja: Jag
N. N. lofwar och swär, wid Gud och hans heliga
Evangelium, at jag wil och skal, efter mitt bästa
förstånd och samwete, i alla domar rätt giöra, ej
mindre then fattiga, än then rika, och döma efter
Guds och Sweriges Lag, och laga stadgar: aldrig
lag wränga, eller orätt främja, för skyldskap,
swågerskap, wänskap, afwund och illwilja, eller
räddhoga: ej eller för mutor och gåfwor, eller annan
orsak, under hwad sken thet wara må, och ej then
saker giöra, som saklös är, eller then saklös, som
saker är. Jag skal ock hwarken förr, än domen
afsäges, eller sedan, uppenbara them, som til Rätta gå,
eller androm, the rådslag, som Rätten inom lyckta
dörar håller. Thetta alt wil och skal jag, som en ärlig och uprichtig Domare troliga hålla, utan arga
list och påfund, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl.
Ej må någor til Domareembetet träda, förrän han
så swurit hafwer.
8. §. Lagman och Häradshöfding skal thenna
ed swärja in för Hofrätten. Är han fierran ther ifrån
stadd, eller kan han sig ther ej infinna, förrän Ting
skal hållas; förordne Hofrätten hwar thet ske må.
Nämndeman lägge eden af å Tinget. Borgmästare
och Rådman giöre ed sin å Rådstufwu, i
Konungens Befalningshafwandes, eller thes närwaro,
som han i sitt ställe förordnar, och Kämner in för
Borgmästare och Rådmän.
9. §. Låter Domare utan lof någon i sitt
ställe döma; miste embetet.
10. §. Nu hafwer Lagman, eller
Häradshöfding förfall, at han sitt embete ej förrätta kan;
kungiöre thet Hofrätten. Pröfwas thet lagligit;
förordne Hofrätten en skickelig man, som embetet i
hans ställe förestår. Samma lag ware om
Borgmästare, ther Rådstufwurätten utom honom ej
domför är.
11. §. Domaren skal noga pröfwa Lagens
rätta mening och grund, och ther efter döma; men ej theremot, efter egen godtycko. Landssed, som ej
har oskiäl med sig, må han ock rätta sin dom efter,
ther beskrifwen lag ej finnes.
12. §. Fäller Domare orätt dom af
uppenbar wårdslöshet, eller oförstånd; miste embetet
aldeles, eller til wiss tid, eller bote med penningar til
treskiftes, alt efter omständigheterna, och fylle
allan skada. Giör han thet upsåteliga, af hat och
illwilja, eller för wänskap, eller muto och winning;
miste embetet, och få thet aldrig åter, gälde ock
skadan, och muta gånge til the fattiga. Nu kan så
hända, at någor genom sådan wrång dom mister lif
eller ära; warde Domaren, för thenna sin ondsko
och arghet, sielf straffad til lif eller ära.
II. Cap.
Om Häradsting.
I Hwart Härad skal Häradshöfding Ting hålla,
å rättan tingsstad, tre gånger om åhret:
första gång om wintren, emellan tiugunde dag Juhl
och April månad: andra gång om sommaren,
emellan Walborgs och Midsommars dag: tridie gången
om Hösten, emellan första September och November månads slut. I the Landskap, ther så månge Ting
ej tarfwas, gånge thermed, som särskilt stadgadt är.
Sätter Häradshöfding Ting ut, förr eller senare,
än nu sagdt är; böte tiugu daler.
2. §. Häradshöfding ware skyldig at
kungiöra Konungens Befalningshafwande, å hwad
dag han Ting hålla wil, och låte thet sedan lysa å
predikostolarna i Häradet, tijo wekor förut.
3. §. Å Tingstima skal Häradshöfding och
Nämnd tideliga wid tingsstad wara, och sidst
klockan nijo om morgonen: försummar han thet, och
kommer ej til klockan tolf; böte tijo daler, thet
fattigas ensak i soknen. Förr än Rätten sig sätter, skal
gudstienst hållas. Sedan lyse Häradshöfding Ting
och tingsfrid, och läse the stadgar offenteliga up,
som Almogen å Tinget kungiöras böra. Ther efter
tage han sakerna före i thenna ordning: först
intekningar, som tå begiäras, efter thy, som i 7. Cap.
stadgas: så ock upbud: sedan Kronones och
almänna ärender: thernäst missgierningsmål: och så theras
twister, som långt ifrån tingstad bo: Sedan hwar
sak, som han finner nödtorften fordra. Widlyftiga
saker skola sidst företagas; och gifwe
Häradshöfding i hwar sak utslag, efter thy thet ske kan, innan
han ifrån tingsstad reser.
4. §. När fast gods upbiudes, ther Kronan äger räntan af, gifwe Häradshöfding thet Konungens Befalningshafwande tilkänna, tå tridie upbudet sker; men i the orter, ther allenast ett Ting om åhret hålles, giöre thet wid andra upbudet: och Konungens Befalningshafwande skaffe sedan besked, innan lagfarten ute är, om Kronan thet lösa wil. Sker thet ej; hafwe Häradshöfding wåld, at gifwa ther fasta å.
5. §. Kronofogde, eller Länsman, bör wid
Tinget altid när wara, och gå Rätten tilhanda i
thet, som til theras embete hörer.
6. §. Häradshöfding skal richtig dombok
hålla, och then sielf underskrifwa; sätte ock sitt, och
Häradets insegel ther hos. Wid slutet foge han
förtekning på the böter, som wid Tinget fallit, och
huru the fördelta äro. Hwart åhrs dombok sände
han til Hofrätten in, förr Michels dag åhret ther
efter, wid bot tiugu daler. I domboken skola ock
alla syner i jorda twister, med domen ther å,
införda wara.
7. §. Å hwar tingstad skal Häradskista
wara: ther giömes Häradets insegel, Riksdags
besluter, almänna stadgar, och the handlingar, som
Häradet angå. Ej må Häradshöfding något theraf skingra för then, som efter honom i embetet träder.
Ther skal ock Häradets lott i sakören förwaras, och
Häradshöfding giöre åhrliga ther räkning före, huru
the til Häradets gemensamma nytto kommit, och
sände then räkning til Konungens
Befalningshafwande in. Til Häradskistan skola tre nycklar wara:
Häradshöfding äge en ther af hafwa; annan
Kronofogde, eller then Häradsmän ther wälja til; tridie
then, som främst i Nämnden sitter.
8. §. Wid hwart Tings slut gifwe
Häradshöfding bötes eller saköres längd til Kronofogden
ut, och ware han skyldig, at utan betalning sakören
utsöka inom nästa Ting. Försummar Kronofogde
then tid, och kan then sakfäld är ej sedan gälda;
fylle han thet sielf. Håller han något af sakören
inne för arfwode sitt; böte fyratijo daler, Häradets
ensak.
III. Cap.
Om Lagmansting.
LAgman skal Ting hålla i sin Lagsago, en gång
hwart åhr, emellan Bärtels och Michels dag,
ther landsorten ej annat kräfwer; och kungiöre han Konungens Befalningshafwande dagen; låte ock
sedan thet lysa tre månader förut.
2. §. Förr än Lagmansrätten til
Domaresätet träder, skal Gudstienst hållas; och må Lagman
taga til hjelp och råd några lagfarna män, at sitta i
Rätten; men Lagman med Nämnden äger allena
döma. Ther skal ock Kronofogde eller Länsman
när wara.
3. §. Lagman skal Ting börja så tideliga, som
om Häradsrätt sagdt är. Ej må han ransaka och
döma, utan the mål, som under honom wädjade
äro. Nu kan så hända, at Häradsrätt skutit ett
eller flera mål i någon sak up, eller gått något aldeles
förbi, äntå at the warit instemde, eller til saken
höra; äge ock Lagman macht, at them uptaga och
döma tillika med thet, som Häradsrätten afgiordt,
om thet beqwämliga ske kan.
4. §. Med brott och Missgiernings mål
befatte sig ej Lagman: doch må han öfwer mindre
brott döma, såsom oqwädins ord, oliud,
tingsfridsbrott och slagsmål, som förefalla medan Ting påstår,
och widlyftig ransakning ej tarfwa. Hafwer någor
wädiadt i then sak, theri ett mindre brott kommit,
som af then sitt utsprung fått, och hafwer en nära
gemenskap thermed; ther må brottmålet följa saken åt, och döme Lagman öfwer them båda. Är thet
annat brott, eller sådant, at then brotslige ej med
penningar böta må; tå äger ej Lagman thet uptaga.
5. §. Ej må Lagman förr ifrån Tinget fara,
än han utslag eller dombref gifwit i hwarje sak, som
til honom inkommen är. Sedan sände han in til
Hofrätten sin dombok, inom then sidsta dag i
Augusti månad åhret thernäst, wid bot, som i 2. Cap. om
Häradshöfding sagdt är; och rätte sig i öfrigt efter
thet, som ther föreskrifwes. Giöme ock i
Landskistan lika lydande dombok, så ock the handlingar,
som til Lagmansrätten höra.
IV. Cap.
Huru särskilt Härads och Lagmans ting skal hållas, som kallas Urtima Ting.
GIfwes någon skuld för grof missgierning, och
faller ej laga Ting snart in; sätte tå
Häradshöfding särskilt Ting, och kungiöre thet Konungens
Befalningshafwande: Tilsäge ock Kronofogden, at
kalla Nämnd samman, så ock them, som nödige äro.
Nu kommer almänt rychte up om groft brott, och finnes ther skiälig misstancka til; bode ock
Häradshöfding särskilt Ting, äntå at ingen ther å kärer.
2. §. Twista män, och äskar käranden
särskilt Ting; söke tå Hofrätten. Wil han kostnaden
hålla; tillåte thet Hofrätten, äntå at them ej ther
om åsämjer. Tappar then swarande; gälde ej
annan kostnad, än then å laga Ting giöras skulle. Ej
må Häradshöfding i thy fall af egen godtycko
Urtima Ting stemma. Är någor sak så widlyftig, at then
ej kan å laga Ting slitas, och sämjas parterne in
för Rätten, om särskilt Ting; tå må
Häradshöfding thet hålla: Doch kungiöre thet genast
Hofrätten, och Konungens Befalningshafwande. Om
särskilt Lagmansting ware lag samma.
3. §. Kronones saker, och andre almänne
mål, måge ock å särskilt Ting urskiljas, ther så
omtränger, och gånge therom, som förr sagdt är.
V. Cap.
Om Kämnersrätt.
KÄmnersrätt äger i staden ransaka och döma alla
twister, så ock brottmål, ther the, efter Lag
eller särskilta stadgar, til annan Rätt ej höra. Går saken å lif eller ära; tå skal ther ransakas, och ej
dömas, och ransakningen genast sändas til
Rådstufwurätten: Men i Stockholm döme Kämnersrätt,
och ej Rådstufwurätt, i thy mål, och sände domen
genast in til Hofrättens skärskådan.
2. §. Kämnersrätts dombok skal skrifwas
under af alla, som i Rätten sitta; och warde then, med
saköres längd, til Hofrätten sänd inom Michels dag
åhret ther efter, wid bot tiugu daler. Kämnersrätt
i Stockholm hafwe til åhrets slut ther tid til. Äger
Staden sielf sakören; tå är ej nödigt saköres
längden til Hofrätten sända.
VI. Cap.
Om Rådstufwurätt.
I Hwarje weko skal Rådstufwurätt hållas,
måndag, onsdag, och lögerdag, så ock oftare, ther
thet tarfwas. Tå skola Borgmästare och Rådmän
klockan åtta til Rådstufwu komma, och döma alla
saker, som ifrån Kämnersrätten wädjade äro: rätte
sig ock efter thet, som i 3. Cap. 3 och 4. §. §. om
lagwadda saker til Lagmansrätt stadgadt är. Ther skal
ock både ransakas och dömas öfwer alla wäxel och siörätts saker, så ock alla twister om flyttning i och
ur hus, ehwad Domstol the eljest höra under, som
twista.
2. §. Söker man eller hustru, at skilja sin
lott i bo från then andras, eller wil någor
gäldbunden sin egendom på en gång til thes borgenärer
afstå, at sedan ifrån them fri warda; therom döme ock
Rådstufwurätt, och skilje borgenärer emellan, ther
the ej sämjas om hwartheras rätt och förträde til
thet, som afstådt är, så ock, om swek hos skuldenär
finnes.
3. §. Å Rådstufwu böra intekning, upbud
och lagfart ske, och the twister afgiöras, som ther
om, eller om bördes och widerboende rätt
upkomma. Om brott och missgierningar gånge, som i
thet 5. Cap. 1. §. om Kämnersrätt sagdt är.
4. §. Ther Kämnersrätt ej är; äge
Rådstufwurätt ransaka och döma alla the mål, som eljest til
Kämnersrätt höra.
5. §. Kommer twist up om arf,
förmynderskap, så ock död mans eller qwinnos yttersta wilja,
och förordning om theras egendom; döme ock
Rådstufwurätt i thy mål, ther ej Förmyndarekamar
inrättad är, at sådant uptaga och slita. Förmyndarekamar hafwe wård om omyndigas arf och bästa,
och giöre ther redo före, och Rådstufwurätt döme
ther öfwer, tå thet klagas.
6. §. Om Rådstufwurätts dombok ware lag
samma, som i 5. Cap. sagdt är.
VII. Cap.
Om intekningar, och huru ther med förhållas skal.
WIl borgenär, sig til säkerhet, låta å Ting,
eller Rådstufwu, intekna gäldenärs fasta gods;
söke thet i Rätten skrifteliga, och lägge ther hos in
afskrift, som med witnen styrckt är, af skuldebref
hans, eller afhandling, eller richtiga bewis, at
then fordran eljest godkänd, eller lagliga faststäld är;
och warde thet alt offenteliga upläst, och borgenärs
begiäran i Rättens dombok förd: gifwe ock honom
witnesbörd ther om, ther han thet äskar. Sedan
lägge Rätten gäldenären wiss dag före, at ther å
swara. Kännes han tå wid skulden, eller kommer
han ej, å föresatt tid, med swar in, och wiser
borgenär, at thes begiäran honom kungiord är;
warde intekning fast, och gälle för borgenär ifrån then dag, han then i Rätten sökte: skrifwe ock Domaren
thet å skuldebrefwet. Nekar gäldenär skulden, och
wiser han strax klara skiäl, at then är gulden, eller
af annan orsak förswunnen; ware han för intekning
fri. Gitter gäldenär thet ej; warde intekning
bewiljad. Nöjes enthera ej åt Rättens slut ther i;
hafwe lof at beswära sig ther öfwer i Hofrätten,
inom then tid, som i 16. Cap. 1. §. stadgas.
2. §. Betalar ej gäldenär, innan tijo åhr til
ända gått, sedan intekning skedde; låte tå borgenär
then förnya: niute doch förmons rätt efter första
intekningen. Giör han thet ej; ware thes intekning
kraftlös, ther han ej laga förfall haft. Tå
gäldenär sin skuld til fullo betaldt; gifwe han Rätten thet
tilkänna, och warde thet strax i dombok skrifwit, så
ock teknadt i thet åhrs dombok, tå intekningen skedde.
3. §. Sedan Häradshöfding hwarje gång om
åhret Ting hållit hafwer i Häradshöfdingedöme sitt;
sände han in til Hofrätten, inom en månad ther
efter, alla the intekningar, som tå skedt, wid bot tre
daler för hwar dag, han ther med uteblifwer.
Rådstufwurätt giöre thet för hwar månad, inom fiorton
dagar ther efter, wid lika bot. Är ej någor
intekning skedd; gifwe ock thet tilkänna. Om upbud och
lagfart ware lag samma.
VIII. Cap.
Om Hofrätt.
HOfrätten, som är Konungens högsta Nämnd,
äger upsicht och wård hafwa, at i the
Domstolar, som ther under höra, rätt skipas efter Lag,
och thes rätta förstånd.
2. §. I synnerhet äge Hofrätten at döma
öfwer thessa mål: 1. Alla tit lagwadda saker. 2.
Beswär öfwer Underdomares fel wid sielfwa
rättegången. 3. Klagomål öfwer Konungens
Befalningshafwandes utslag i utmätningsmål, och thet som ther
til hörer: och hafwe i thessa mål macht, at döma
til qwarstad, om skiäl ther til äro, så ock at then, som
wunnit, får thet emot borgen lyfta, och at
wederparten sedan må, inom sex månader ifrån Hofrättens
utslag, söka i rättan Domstol at winna thet åter, om
han gitter. 4. Lifssaker, som af Underrätterna
ransakade och dömde äro, och them, som efter thet 25 Cap.
5. §. böra sändas in til Hofrättens skärskådan, förr
än domen i fullbordan ställes; så ock mindre
brottmål, tå någor öfwer Underrättens dom klagar. 5.
Grof försmädelse mot Gud, och hans heliga Namn, när Underrätt först ther om ransakadt. 6.
Stemplingar och förgripelser emot Konungen sielf, och thes
Kongliga Hus, eller Rikets frihet: landsförräderi:
rådslag med fienden: förbrytelser emot Rikets Råd,
som röra theras Embete: och ransake Hofrätten om
alt thetta sielf, tå thet ske kan. 7. Konungens
Befalningshafwandes och Underdomares embetesbrott.
8. Twister om arf efter Frälsemän: theras
förordning wid dödstiman om theras egendom:
förmynderskap för theras barn och arfwingar, som
frälse äro: så ock ther Frälseman eller thes arfwinge,
wil genom offenteligit anslag afstå thes egendom til
borgenärer, och om hwartheras rätt och förträde
ther til; eller then ene maken söker at skilja sin lott i
bo från then andras enskilta gäld. 9. Hofrätten skal
ock döma öfwer the brott, ther Frälseman
förwärkar lif, ära, adelig frihet, gods, eller arfwelig
rättighet; så ock enwiges, och andra slagsmål, eller
förgripelser med skymfeliga ord och gierningar,
emellan Frälsemän, eller theras wederlikar, när
Domaren i orten, ther gierningen giord är, först ther
om ransakadt; med flera mål, som til Hofrätterna,
eller någonthera af them i synnerhet, efter särskilta
stadgar höra.
3. §. Hwad Hofrätten dömer, ther må ingen wädia mot. Men huru then, som tappadt, må söka
ändring hos Konungen, therom skils i 30. Cap.
IX. Cap.
Om Domare rättegångstima försummar.
KOmmer ej Häradshöfding eller Lagman til laga
Ting, utan låter Rätten ligga neder; böte
Häradshöfding tretijo, och Lagman sextiojo daler,
ther the ej laga förfall wisa, och gälde them skadan
åter, som Rätten sökte. Blifwer han en tingsdag
ute, tå Ting flera dagar står; böte Häradshöfding
tijo, och Lagman femton daler. Försumma the syn,
eller urtima Ting; ware bot hälften mindre.
2. §. Blifwer Nämndeman ifrån Ting,
ehwad thet är laga eller urtima Ting, eller syn; böte
tre daler. För en dag bötes åtta öre. Ther Ting
eller Syn lägges neder genom Nämndens
försummelse; sware ock the til skadan.
3. §. Kommer ej Borgmästare til
Rådstufwu then dag rättegång skal hållas; böte tre daler,
och Rådman, som blifwer ifrån Rätten ute, twå
daler: Kämner böte en daler.
4. §. Försumma Domhafwande i Hofrätten rättegångsdag; böte hwarthera fem daler.
5. §. Alla thessa böter waren the fattigas
ensak.
X. Cap.
Om laga domstol i hwarjehanda rättegångs mål.
WIl man til annan kära, ehwad thet är för gäld,
eller i annat twistemål, som thes person
rörer; låte tå stemma honom til then Rätt,
therunder han sitt bo och hemwist hafwer. Hustru, och barn
medan the hemma när föräldrar äro, lyda under
then Rätt, som man och fader; och tienstehion,
ther the sin tienst hafwa. Then ingenstädes stadigt
hemwist äger, eller fremmande är, sökes ther han
finnes. Nu wil then stemde kära til honom igen,
som stemma låtit; ware han ock skyldig wid samma
Rätt swara, ther målen med hwar andra
gemenskap hafwa.
2. §. Yppar sig twist om arf, eller then
dödas yttersta wilja; eller kräfwes gäld efter then, som
död är; döme thet then Rätt å landet eller i staden, ther then döde bodt, eller sin tienst haft, äntå
at arfwingarne under annan Rätt bo, eller lyda,
eller godset emellan sig skift hafwa. Tränger enka,
at öfwerlåta til Borgenärerna alt thet i boet är,
eller skilja sin lott ifrån mannens; söke Rätten i then
ort, ther mannen bodt, eller sin tienst haft. Wilja
arfwingar sig urarfwa giöra; lite then Rätt til, ther
under han lydt, som ärfwas skulle.
3. §. Nöjas ej arfwingar tå skift är, utan
säger någor sin lott sämre wara; eller fordrar någor
fyllnad, som sedan mist; söke han jämnad, eller
fyllnad, ther arfwet föll.
4. §. Wil någor kära til then, som
förmyndare warit, om redo för arf sitt; stånde honom fritt
at giöra thet, antingen ther hans bo war, som ärfd
är, och förmyndaren thet förmynderskap sig åtog,
eller ther förmyndaren bor. Then något är förtrodt
til förwaltning, sware han, eller thes arfwingar
om han död är, ther han godset förwaltadt och
förestådt.
5. §. Kommer twist i handel emellan
kiöparen och säliaren i staden, tå marknad är, eller eljest,
och klagas thet genast; döme thet Rätten, ther
handelen skedt. Ej må någor sedan stemmas ifrån
hemwist sitt, utan han i staden kommer, ther handelen skedde. Om skuld, then gäst giör för kost, huslego,
och annat sitt tarf, ware lag samma. Ther twist
warder om upsägning, och flyttning ur hus, som i
staden hyrde äro; gånge thermed som i 6. Cap. 1. §.
sagdt är.
6. §. Warder twist om gäld, then flere giordt,
och utfäst, at en för alla och alle för en betala;
hafwe borgenär wåld, at söka hwilkenthera af them
han wil, ther then samme bor. Hafwa the sig til
betalning ej så förbundit, och yppar sig twist om
skuldens richtighet, eller hwartheras del theri; äge
ock borgenär macht at stemma them alla in, ther
enthera af them bor: och gånge äntå med
betalningen, som i 4. Cap. 12. § Utsöknings Balken skils.
Bolagsmän sökes, ther bolaget är.
7. §. Äro twå eller flere delachtige i
twistemål ett, och kan thet ej wäl utrönas, utan the alle
tillika å ett ställe swara; söke käranden then Rätt,
hwarunder han hörer, som saken förnämligast angår.
8. §. Warder twist om trolofning, thes
fullbordan, eller skilnad ther i; döme Rätten,
therunder qwinnan lyder, och sitt hemwist hafwer, ehwad
hon är kärande eller swarande. Wil hon söka
honom ther han finnes, hafwe ock lof ther til.
9. §. Är qwinna lägrad, och säger, at thet under ächtenskaps löfte skedt: nekar lägersman; döme therom Rätten i then ort, ther hon häfdad är.
10. §. Förlöper mannen sin hustru, eller
hustrun mannen, och wet man hwar then skyldige
wistas; warde stemd til then Rätt, ther then oskyldige
tå bor. Nu wet man ej hwar han är, som bortwek;
gånge therom, som i 13. Cap. 4. §. Giftermåls
Balken sagdt är.
11. §. Ej må någor sak, utan i rättan
domstol, uptagas, äntå at parterne sielfwe om annan
Rätt åsämjas wilja; utan Konungen finner skiäl at
gifwa ther lof til.
12. §. Thet som af någon hufwudsak flyter,
såsom skadestånd och rättegångs kostnad, med mera,
ther å man sig förbehållit at särskilt kära, dömes i
then Rätt, som i hufwudsaken dömdt.
13. §. Hafwer någor sin wederdeloman til
rättan domstol instemma låtit, och han ther begynt i
saken swara; tå bör ock then i samma Rätt slutas,
äntå at swarandens stånd är under rättegången
ändradt, eller han kommit under annan domstol at
lyda, eller han dör, och hans arfwingar under annan
lagsago höra. I thessa fall ware i brottmål lag samma.
14. §. Twista män om jord och gods å landet, ehwad thet är om äganderätt, besittning och nyttiande, missbygnad, wanhäfd, afrad, bolstada skiäl, eller åwärkan; thet skal alt dömas af then Rätt, ther jorden ligger. Nu kan så wara, at bolbys ägor strecka sig öfwer Häradsmärke in i annat Härad, och wil han som ther möter, något ther af klandra; käre tå i then Rätt, ther bolbyn ligger.
15. §. Är jordatwist Härader emellan, eller
Län, eller Landskap; gånge ther om, som i 14. Cap.
5. §. Jorda Balken sagdt är.
16. §. Twista kronohemman, ett eller flere,
om jord och byaskilnad; lägge them Konungens
Befalningshafwande mellan. Är å enthera sidan skatte
eller frälsejord; gånge thet til Häradsrätt.
Gränsar til thessa almänning; ware lag samma: och
förordne Konungens Befalningshafwande någon, som
å embetes wägnar när är, tå Kronan del i saken
hafwer. Döme ock Häradsrätt om åwärkan å
kronojord.
17. §. Om almännings skogar i Bergslagen,
eller å annan ort ther bergwärk är, och swediande
ther å: så ock ther twist är om besittning å
bergsmans hemman, hyttors och hamrars drifwande,
kohlning, malmstrek, förlag emellan Bruksidkaren och förläggaren, med mera, som til bergwärkens
drift, handtering och wård hörer; gånge, som
särskilt therom stadgadt är. Lagfart å Bruk och
Hamrar, sökes i Häradsrätt: döme ock then om
updämning annan til mehn, ther twist ther om ej är
emellan sielfwa bruken.
18. §. Brister säljare åt hemul; lagsöke
kiöparen honom, ther han bor.
19. §. Om hus, tomt och gård i staden,
döme then Stadsrätt, ther the ligga. Äger staden jord
och mark ther omkring, som afhyst är, och ej ifrån
staden afskild, och warder twist ther om stadens
inbyggare mellan, eller missgierning ther giord; döme
ock Stadsrätt therom. Kommer twist up om
ägoskilnad emellan borgare, och bolby som til stadsmark
gränsar; döme Häradsrätt.
20. §. Upkommer twist, huru i staden byggas
skal; gånge ther om, som särskilt stadgadt är. Om
beswär och last, som granne af annan tola bör, eller
ej, döme Rådstufwurätt.
21. §. Brott och missgierningsmål, swårare
och mindre, ransakes och dömes ther gierningen
giord är, ehwad Rätt han eljest hörer til, som brutit.
Hafwer någor å flera ställen giordt enahanda missgierning; ransake och pröfwe Domaren å hwarje
ort, om han til gierningen saker är; men warde
dömd för altsammans af then Rätt, ther han sidst
lagföres. Hafwer han flera slags missgierningar å
särskilta orter giordt, som swåra äro, eller å lif gå;
tå skal om hwarthera ransakas ther thet skedt, och
gånge sedan dom öfwer then brotsliga, ther thet
timadt, som grofwast är. Äro alle brotten ringa;
dömes för hwarthera ther thet skedt, och warde ther
dom i fullbordan stäld.
22. §. Giör swensk man dråp, eller annan
swår gierning, å swensk man utrikes, och warder
han ther ej gripen, utan kommer hit i Riket in;
dömes ther han fångas, efter swensk rätt, om
gierningen är uppenbar, äntå at ej någor målsägande
åkärer. Bryter siöman under resa från utrikes ort;
ther om skils i Siölagen.
23. §. Står någor i thet ena Häradet, och
skadar then, som är i annat; sware ther skadan
timade. Skrifwer någor smädeskrift, och sänder then
til annan ort; dömes ther then framgafs.
24. §. Tillägger man annan något brott för
Rätta, och finnes han saklös; döme ock samme Rätt,
huru then plichta och skadan gälda bör, som ohemult angaf och tilwitte, äntå at han eljest under annan
Rätt lyder. Är thes käran, som plicht emot
angifwaren påstår, sådan, at then för särskilt hufwudmål
hållas bör; eller en förgripelse i angifwarens embete,
och som thes tienst rörer; warde dömd i then Rätt,
therunder han i thy fall hörer.
25. §. Missfirmar någor annan med smädelig
ord, i tal, eller skrifter, eller gierning, in för the
Konungens Embetsmän, ther ej domstol är;
warde therföre dömd i första Underrätt, å then ort, ther
brottet skedt. Missfirmar han sielfwa
Embetsmännen; dömes i Hofrätten.
26. §. The mål, som then almänna
hushållningen i Riket, Kronones hwarjehanda ingälder, så
ock the, som någons embete och tienst, högre eller
ringare, och fel ther i röra, pröfwes och dömes af
them, som Konungen wård och inseende ther öfwer
betrodt hafwer, efter thy, som i särskilta stadgar
therom sägs.
27. §. Wil någor å landet söka Kronofogda,
Länsman, eller Upbördsman, för thet the giordt
honom orätt, i hwarjehanda utmätning, upbörd,
eller med egenwillig pålaga, olikhet i skiuts och giärd;
eller at the pant olagliga såldt, med mera thylikt; tå må han thet giöra i Häradsrätten, å then ort,
ther brottet skedt, eller ther han bor, som klagar. I
staden gånge om thessa mål, som sägs i 5. Cap. 1. §.
Then som ej nöjes åt Rättens slut, hafwe lof at sig
beswära i Hofrätten, inom then tid, som i 25. Cap.
5. §. framdeles sägs. Äge dock Konungens
Befalningshafwande macht, at i thessa mål strax rätta,
hwad så ske kan, och hielpe then til rätt sin, som lidit.
28. §. Om brott i almänna fiskehamnar,
stadgas i Hamnordningarna. I öfrigit rätte sig
then, som i något mål tarfwar kära, efter thet, som
om hwarje Rätt i synnerhet sagdt är.
XI. Cap.
Huru stemning skal tagas, och honom
tilställas, som stemmes.
WIl man til annan kära; tå äger Domaren
gifwa skriftelig stemning: och nämne han ther i
käranden och saken, så ock å hwad ort och dag then
bör til swars komma, som stemd warder: kungiöre
ock ther i, at om han ej kommer sielf, eller thes laga
ombud, skal saken äntå företagas och afgiöras.
2. §. I ringa mål, ther ej twist är om jord eller hus, må then, som sökes, munteliga stemmas; och ware tå lag samma, som om skriftelig stemning sagdt är.
3. §. Begiärar någor stemning å flera i en
och samma sak; tå måge the alle genom en stemning
inkallas, och låte han then stemning hwarthera i
rättan tid kungiöras.
4. §. Käranden ware skyldig, at låta
swaranden få stemningen fiorton dagar förut, ther han
inom Häradet bor: utom Häradet, eller i annan
stad, tre wekor: utom Lagmans lagsago, sex
wekor: i tridie eller fierde lagsago, eller längre bort,
nijo wekor. Stockholms stad räknas för särskilt
lagsago. Mellan Swerige och Finland ware stemnings
tid tre månader, hwar månad räknad til tretijo
dagar: emellan Pommern och Swerige fyra månader.
Är then utom Riket, som stemmas skal; hafwe sex
månaders tid ifrån thet han stemningen fick. Ther
stemning genom offenteligt anslag sker å Rättens
dör, skal ock sex månaders dag föreläggas. Hwad
then åligger at fullgiöra, som låter thes borgenärer
således instemma, och huru ther med sedan förfaras
skal, sägs i 16. Cap. Handels Balken. I alla thessa fall,
ther stemning fordrar längre tid, än om lysning til Ting stadgadt är, må then swarande stemmas til
wiss månad, och underrätte han sig sedan sielf, å
hwad dag Tinget hållas skal.
5. §. Til Kämnersrätt stemmes i wigtiga
mål åtta dagar förut, och i ringare tre, eller minst
twå dagar. Til Rådstufwurätt stemmes åtta dagar
förut; utan så är, at målet ej tol upskof, och ther
å förr swaras kan. I the städer, ther ej är
Kämnersrätt, utan Rådstufwurätten förste domstol, gånge,
som om Kämnersrätt sagdt är.
6. §. Wil then, som stemd är, låta stemma
Käranden igen, i samma sak, eller then, som
thermed gemenskap hafwer; giöre thet inom hälften af
then tid, som nu föreskrifwen är, ther han wil, at
både stemningsmålen skola följas åt.
7. §. Skriftelig stemning bör swaranden i
händer ställas af twå trowärdiga män, eller af en,
ther han swarandens skrifteliga bewis ther å få kan.
Muntelig stemning å landet bör ske genom Länsman,
eller någon af Nämnden, med en annan trowärdig
man, som inom Häradet bor; och i staden af
Rättens tienare. Är then, som stemmas skal, ej hemma
i sitt hus; tå må han stemmas ehwar han finnes. I
Kyrkio må man ej stemmas, men wäl å Kyrkiowall.
Håller någor sig undan, för thy, at han wäntar stemning, och är thet witterligit, at han i Häradet,
eller i staden wistas; warde tå stemning fästad å
husdör hans.
8. §. Nu sökas död mans arfwingar i oskift
bo; gånge tå en stemning å alla arfwingarna
tilsammans, och ej å hwarthera särskilt: Och ware
then skyldig, som i boet sitter, ehwad han är
arfwinge eller sysloman, at samma stemning anamma,
och sedan låta hwar arfwinge en trowärdig afskrift
få, och niuten the stemningstid efter then ort, ther
then wistas, som är längst borto. Är bo skift; tå
äger hwar arfwinge särskilt stemmas.
9. §. Ställer ej käranden sin wederdeloman
stemningen tilhanda inom then tid, nu sagdt är;
ware stemningen ogild, och tage han ny stemning ut.
10. §. I brottmål bör then, som käres till,
genast å Rättens bud til swars komma: Giör han thet
ej; tå må han genom Kronones eller Rättens
betiente til Rätten hemtas.
XII. Cap.
Huru förfaras skal, när stemning
försittes; och om laga förfall.
NU är lagliga stemdt, tå skola kärande och swarande, å dag förelagdan, för Rätten komma, ther
the ej laga förfall hafwa. Thesse äro laga förfall:
om man siuk är: om man i Konungens och Rikets
tienst är upbodad, eller faren: om man i hächtelse
sitter: om man af fienden, eller annan fahra,
wådeld, eller watuflod hindras: om man ifrån sinnen
kommen är: om man eller hustru, barn eller
föräldrar dö then tid, man bör sig för Rätten inställa:
om man förut til annan Rätt är stemd, at swara å
samma tid. Pröfwe doch Domaren
omständigheterna i thessa fall. Nu kunna andre förfall gifwas före;
äge Domaren ock them pröfwa, om the äro af then
wigt, at the gälla måge. Är förfallet lagligit; skiute
tå Domaren saken up, å landet til nästa Ting, och i
staden lägge han parterna annan dag före, och
waren the skyldige, å landet och i staden, utan ny
stemning til Rätta komma.
2. §. Är någor förfallelös borto, tå han
ropas af Rätten fram at kära eller swara; böte wid
Häradsting och Kämnersrätt en daler, i Lagmans
och Rådstufwurätt twå daler. Kommer hwarken
kärande eller swarande, innan Tingets slut; böte
hwarthera dubbelt. Kommer swaranden å första
Ting, innan thet ändas, och blifwer käranden ute;
böte som sagdt är, och gälde han swaranden thes
kostnad, ther han ej wid nästa Ting å landet, eller inom en månad i staden, gitter wisa, thet han laga
förfall haft, och at han ej kunnat Rätten thet
kungiöra. Stemmer ej käranden saken in, doch then
fullföljer å then tid, som nu är sagdt; ware swaranden
för hans käromål fri.
3. §. Nu kommer käranden til första Ting,
eller i staden å föresatt dag til then Rätt, tit saken
instemd är, men swaranden ej, och låter ej laga
förfall framte: wiser käranden, at swaranden stemning
i laga tid fått; döme tå Rätten i saken, efter thy,
som sanning ther i utletas kan, och före i domen in,
huru then, som wunnit, sin wederpart om domen
kungiöra skal, som i then 4. §. sägs. Kommer
swaranden sedan, innan tid til laga wad ute är, och
begiärar wädja, och är saken af thet wärde, at emot
Rättens dom wädjas må, som framdeles i thenna
Balk urskils; hafwe ther lof til, och Rätten, tit
wädiadt är, döme i hufwudsaken. Kommer han ej
inom then tid, som sagdt är, eller är saken så ringa,
at wad ther i ej tillåtit är; niute återwinning, som
i nästa §. sägs: och gånge domen i sådant
återwinnings mål til utmätning, ther käranden thet äskar:
och han hafwe wåld, at lyfta thet, som utmätit är,
om han full borgen therföre ställer.
4. §. Hwar som således dom wunnit, kungiöre then, sedan tid til wad förbi är, sin wederpart;
eller söke utmätning ther å, så tidigt, at
wederparten kan låta saken instemma til nästa Ting å landet,
och i staden inom en månad, at återwinning söka.
Giör han thet ej, som wunnit; niute then, som
tappadt, samma tid, sedan han tilsagd warder.
Pröfwas thet, at han för fattigdom ej orkar fullgiöra
domen, inom then tid som sagdt är; hafwe äntå
macht at söka återwinning. Är thet, som dömdt är,
sådant, at återwinning warder onyttig, ther
domen fullgiöras skulle; tå gånge then ej til
fullbordan. Försummar then, som tappadt, then tid nu
föresatt är; hafwe sedan ingen talan til återwinning.
5. §. Blifwer swaranden ute förfallelös ifrån
Lagmansrätt, eller Rådstufwurätt, tå saken ifrån
Kämnersrätt tit kommen är; döme Rätten på the
skiäl, som käranden företer. Gifwer sig swaranden
an, medan tid til wad inne är, och söker wädia;
ware thet honom tillåtit, i thy fall, som i 3. §. sägs.
Är saken af ringare wärde, eller gifer han sig ej så
an; niute ej återwinning ther i , utan ware domen
fast.
6. §. Blifwer någor å förelagd tid ute, i then
sak, som genom offenteligit anslag å Rättens dör
instemd är; hafwe sedan ingen talan ther i, ehwad
thet är kärande eller swarande.
7. §. Kommer kärande eller swarande ej til Häradssyn å dag förelagdan, utan är enthera borto; sätte tå Domaren then ut til annan tid, ehwad laga förfall framtes, eller ej. Är ock tå någorthera ute, och wiser ej laga förfall; gånge Syn ej thes mindre för sig, och döme Rätten efter som skiälen ther pröfwas kunna, så ock om rättegångs kostnad. Begiärar then, som tappadt, och ej när war, inom laga tid wädja; thet må honom ej wägras: giör han thet ej; ware Synedom gild. Är någor borto från Lagmanssyn: ware lag samma; doch må man ej ther wädja mot, utan gånge thermed, som i 25. Cap. 10. §. stadgas.
XIII. Cap.
Om jäf emot Domaren.
NU wil kärande eller swarande jäfwa Domaren;
giöre thet beskedeliga, och döme Domaren sielf
om thet jäf. Thesse äro laga jäf: Om Domaren är
med enthera i then skyldskap eller swågerlag, ther i
ächtenskap efter 2. Cap. Giftermåls Balken ej byggas
må, hwar under ock thes syskonebarn i skyldskap,
och ej swågerlag, förstås: eller är Domaren thes
wederdeloman, eller uppenbare owän: eller äger Domaren, eller hans skyldemän, som nu nämnde
äro, i then saken del, eller kunna the någon
synnerlig nytto eller skada ther af wänta: eller hafwer han
i annan Rätt i samma sak Domare warit, eller förr
warit fullmächtig ther i, eller witnat, eller förut
såsom Betient i någon Rätt, eller hos Konungens
Befalningshafwande, något slut fattadt, som then
saken rörer: eller hafwer han sielf en lika sak i annan
Rätt. Wet Domaren at sådant jäf emot honom
är, äntå at parten ej är ther om kunnig; träde
sielfmant ifrån Rätten.
2. §. Jäfwar någor Domaren obeskedeliga;
böte i Härads och Kämnersrätt tijo daler, i
Lagmans och Rådstufwurätt tiugu daler, i Hofrätten
femtijo daler.
3. §. Pröfwas jäf lagligit emot
Häradshöfding, Lagman, eller Borgmästare i then stad, ther
ej mer än en Borgmästare är, och Rådstufwurätten
utom honom ej finnes domför; förordne Hofrätten
en annan i hans ställe, på kärandens begiäran och
kostnad, och stadne then kostnad sedan å then, som
saken tappar.
4. §. Jäfwas någor i Härads eller Lagmans
Nämnd; sätte Häradshöfding och Lagman, om thet
tarfwas, annan i hans stad, så länge thet målet slites. Jäfwas Kämner eller Rådman; nämne
Rådstufwurätt then i hans ställe sitta må, ther Rätten
ej annars domför är. Jäfwas alle i Kämnersrätt;
kalle Rådstufwurätt andra, som then sak döma. Är
Rådstufwurätt aller jäfwad; förordne therom
Hofrätten. Nu kan så hända, at så månge af
Hofrättens Ledamöter jäfwade warda, at Rätten i thy
mål ej fullsutten är; gifwe Hofrätten thet Konungen
tilkänna, tå Konungen förordnar andra i theras
ställen. Ej må Borgmästare och Rådman jäfwas,
ther son eller måg i Kämnersrätt dömdt; Ej må ock
någor i Hofrätten jäfwas, ther son eller måg i
Underrätten dömdt; utan så är, at the för embetes
brott ther lagliga anklagade warda.
XIV. Cap.
Huru för Rätta käras och swaras skal; så ock om
munteliga förhör, och wrångoed.
I Härads, Kämners, Lagmans, och
Rådstufwurätt i the mindre Städer, bör käromålet
munteliga föreställas, ther sakens wigt och
widlyftighet, eller andra omständigheter, ej fordra, at thet skrifteliga ske må: och warde tå parterna ej tillåtit,
at flera än en skrift hwarthera inlägga, ther saken ej
är af thes större wigt.
2. §. Kommer kärande til Kämnersrätt å
dag föresattan, och gifwer thes käromål wid
offenteligit uprop skrifteliga in, och swaranden tå när är;
skrifwe Rätten ther å, at han åtta dagar ther efter
swara skal. Försummar han tå at ställa sig wid
upropet in, men kommer med swar innan klockan tolf;
böte en daler. Blifwer han aldeles ute, eller
kommer han oberedd, utan laga ursächt; böte twå
daler, och gånge åter uprop i saken åtta dagar ther
efter. Kommer han ej äntå med swar in; böte som
sagdt är, och warde på kärandens inlaga i saken
dömdt: doch må han munteliga höras, om han
thet förut begiärar: ware ock honom tillåtit, ther
han tappadt, emot domen wädja. Försummar
käranden then dag, tå han sin wederparts swar
emottaga skulle, böte en daler. I Kämnersrätt i
Stockholm ware uprops tima klockan nijo.
3. §. Käranden skal, ehwar rättegången
börjas, alla thes skiäl och bewis genast framte, och
swaranden sammaledes. Håller någor the bewis
upsåteliga inne, som til lius i saken tiena; böte fem, eller tijo daler, eller mera, alt som Domaren
pröfwar honom ther i brotslig wara.
4. §. Alla afskrifter af the bewis, som
företes, skola anten af Rättens Betiente, eller andra
trowärdiga män styrckta wara, at the med sielfwa
hufwudskrifterna i alt lika äro: och böra äntå
hufwudskrifterna wisas up, ther Rätten, eller
wederparten thet äskar.
5. §. Käranden skal thes inlaga kort och
tydeliga fatta, utan alt företal och omswef, och sakens
sammanhang ther i strax berätta, och sedan hwar i
sielfwa twisten består: före ock thernäst redigt in,
hwad han påstår, med skiälen ther til. Hafwer han
flera käromål, än ett; sätte hwart för sig ut: och
sware wederdelomannen i samma ordning. Ej må
något blandas i thessa skrifter in, thet til saken ej
rätteliga hörer. Giör någor annorledes; böte fem,
eller tijo daler, efter thy, som Domaren thet finner
skiäligt.
6. §. Hafwer then, som skrifteliga sin talan,
eller swar företedt, sig ther i förbehållit, at ock
munteliga hörd warda; eller begiärar han thet
sedan, eller finner Domaren sielf thet nödigt:
förelägge Domaren wiss dag och tid ther til, om thet ej genast ske kan. Hwar som tå förfallelös blifwer ute;
böte i Kämnersrätten twå daler, i Lagmans och
Rådstufwu rätten fem daler, i Hofrätten tijo daler.
Kommer han ej tå han andra gången tilsagd är;
warde then hörd, som när är, och döme Rätten i
saken. Ej måge parterne wid munteligit förhör
påstå, eller Domaren tillåta, at thet upskrifwas skal,
som redan i skrifterna infördt är, eller til saken ej
rätteliga hörer. Hwad som wid munteligit förhör
upskrifwes, thet skal för parterna upläsas, om the
thet äska, eller Rätten thet nödigt finner: kännes tå
parten ej wid thet, som skrifwit är; hafwe Rätten
witsord at säga, hwad talat och swaradt war.
Wil någor sina ord och mening förklara; thet bör ej
wägras: pröfwe doch Domaren, hwad krafft thet
äga må.
7. §. Missfirmar någor sin wederdeloman in
för Rätta, i tal eller skrifter, med oqwädins och
smäde ord, förklenliga tilmälen, eller åthäfwor; böte
fem, tijo, eller tiugu daler, eller mera, efter som
brottet är til. Går thet å ära mans; döme ock
samma Rätt ther öfwer: men wil then, som
tilmälet giorde, honom ther til lagliga binda; skiute tå
Domaren thet til then Rätt, ther under brottmålet
hörer. Talar eller skrifwer någor wanwördeliga mot Domaren; böte dubbelt, eller högre, alt som
Domaren, ther thet skedt är, skiäligit pröfwar:
giöre ock offentelig afbön, om brottet thet förtienar.
Höter eller undsäger han Domaren, eller gifwer
honom smädelig ord, eller griper honom an til
heder och ära; låte tå Hofrätten then brotsliga ther
anklagas, och warde han straffad, som i 18. Cap. 8. §.
Missgiernings Balken stadgadt är.
8. §. Skrifwer någor, eller talar in för
Rätta, thet han wet ej sant wara, och wil Domaren
thermed förleda: warder han ther om öfwertygad;
böte i Härads och Kämnersrätten fem daler, i
Lagmans och Rådstufwurätten tijo daler, i
Hofrätten tiugu daler, eller mera, alt som Domaren thet
pröfwar.
9. §. Wrångoed måge parterne ej äska af
hwarannan i någon Rätt: doch äge Lagmans eller
Rådstufwurätt, så ock Hofrätt, tå hufwudsaken
tit kommen är, pålägga enthera parten eller begge
thenna wrångoed utan upskof i Rättegången swärja,
om sanning ej annars utletas kan: Jag N. N. swär
wid Gud, och hans heliga Ewangelium, thet jag
ej annat wet och förstår, än at jag en rättwis sak
hafwer, och at jag then ej drifwer af arghet och
ilwilja: skal ock ej någon witterlig osanning eller list bruka, eller söka at tiden utdraga, eller saken
förmörka, eller något dölja, som til en rätt uplysning
ther i tienar; utan gifwa thet alt redeliga tilkänna,
så sant mig Gud hielpe til lif och siäl. Wil eller kan
parten ej thenna ed gånga; hafwe saken tappadt.
Swärje ock fullmächtig samma ed, ther Domaren
så nödigt pröfwar. Gitter han thet ej, och är
hufwudman frånwarande; lägge Rätten honom wiss
dag före, at in för nästa Domare, ther han wistas,
eden giöra, och på the nödiga frågor swara.
10. §. Ej må i brottmål wrångoed fordras,
ehwad the äro mindre eller swårare.
XV. Cap.
Om laga ombudsman eller
fullmächtig.
I Brottmål sware then sielf, som anklagad är.
Pröfwar Domaren, at han hielp i
rättegången tarfwar; tå tillåtes honom fullmächtig med sig
hafwa. Mannen må ock hustrun, och målsman
then omyndiga, i thy fall bistånd giöra. I andra
saker må man genom laga ombudsman kära och
swara: och skal hufwudman äntå för Rätta
komma, när Domaren thet fordrar.
2. §. The, som för andra måge tala och swara, skola wara oberychtade, ärlige, redelige och förståndige män. Ej bör någor almänneliga ther til brukas, som af Rätten, ther saken drifwes, ej godkänd är, och lof ther til fått. Wil parten bruka til fullmächtig sin skyldeman, eller then, i hans tienst är, eller han eliest hafwer förtroende til; stånde thet honom fritt. Konungens Betiente, som Kronones upbörd ej hafwa, måge ock för sina wänner tala, när theras Förmän thet tillåta, och the sin tienst thermed ej försumma, eller thet emot theras embetes plicht ej strider.
3. §. Ej må någor fullmächtig wara i then
sak, ther med han sig befattat i annan Rätt, såsom
Domare, eller Rättens betient, eller hos
Konungens Befalningshafwande å embetes wägnar: ej
then, som förr warit fullmächtig för
wederdelomannen i samma mål: eller then, som sielf under
målsman står: ej eller then, hwars fader eller
swärfader, son eller måg, broder eller swåger, i Rätten
Domare sitter. Ej må någor ledamot i
Öfwerrätten, eller thes betient, som åhrlig lön niuter, låta
bruka sig til fullmächtig, ther, eller wid någon
Underrätt, som ther under lyder: utan så är, at han
talar för skyldeman sin til och med syskonebarn, eller
för omyndig, then han är målsman före.
4. §. Ej må någor kära eller swara för annan, innan han anten munteliga in för Rätten af Sakägaren ther til förordnad är, eller wiser hans öppna bref ther om med insegel. Kan hufwudman sielf ej skrifwa; bör fullmachten med trowärdiga witnen styrckt wara.
5. §. Äger Kronan del i någon twist;
förordne Konungens Befalningshafwande then, som
wid Underrätten Kronans rätt förswarar: I
Hofrätten tale i thy mål Konungens Ombudsman.
Skattebonde må i jordatwist sielf fullmächtig taga;
gifwe doch honom, som räntan äger, thet tilkänna,
at han, ther så tarfwas, må skattebonda bistånd
giöra.
6. §. Wil någor, som del i saken hafwer, för
the andra tala; tage theras fullmacht ther til.
7. §. I alla fullmachter bör nämnas
Domstolen, saken, och mannen som then föra skal, så ock
at sakägaren wil nöjas åt thet, som
ombudsmannen ther i giör och låter. Men ej må fullmächtig
annan i sin stad sätta, eller saken förlika, utan han
hafwer ther uttryckeliga lof til: ej må han ock saken
i högre Rätt fullfölja, utan fullmachten så stäld är;
doch må han hufwudmannens rätt genom wad
förwara.
8. §. Dör Hufwudmannen under rättegången; kungiöre ombudsman thet Rätten, och the, som tå sakägare warda, gifwe ny fullmacht.
9. §. Then som fått af Rätten lof, at
rättegångs saker drifwa, ware skyldig, at utan
betalning hielpa the fattiga för Rätta, tå Domaren thet
pålägger.
10. §. Ombudsman skal redeliga och med
all flit drifwa then sak, som honom förtros, och
skrifwa alla the skrifter under, som han gifwer i
Rätten in. Ej må på någon inlaga dömas, om then ej
satt sitt namn ther under, som skriften författadt,
ther sakägaren finnes ej hafwa förstått then samma
upsätta.
11. §. Fullmächtig hafwe ej macht i Rätten
afsäga sig then sak, som han ther begynt, utan
Rätten pröfwar, at han skiäl ther til hafwer.
12. §. Åsämjas ej fullmächtig och
hufwudman om arfwodis lön, och är ej wist aftal ther om
giordt; pröfwe Domaren, som sidst i saken dömdt,
hwad fullmächtig skiäliga förtient hafwer: och äge
han rätt, at hålla the rättegångsskrifter qwar, som
han om händer fått, til thes han sin betalning får.
13. §. Försummar fullmächtig sin hufwudmans rätt; hafwe tå hufwudman wåld, at tala
honom lagliga til, och söka sin skada åter.
14. §. Finnes fullmächtig hafwa retadt,
eller förledt någon til oskiälig rättegång, eller emot
bättre wett drifwit orättfärdig sak, eller brukadt
witterlig falskhet; böte tijo, tiugu, eller mera, til
hundrade daler, eller plichte med fängelse, och
warde honom ej mera tillåtit at föra andras saker för
Rätta, alt som Domaren pröfwar thes brott wara.
Drager sådan fullmächtig sig ifrån saken, innan slut
ther i warder, at straff ther med undgå; plichte
äntå, som sagdt är. Warder någor öfwertygad, at
han ock hemliga skrifwit i saken för hufwudmannens
wederpart, eller gått honom med skiäl och råd til
handa; böte hundrade daler, eller straffes med
fängelse wid watn och bröd, och ware ärelös.
15. §. Alle äga Rätten heder och wördnad
wisa: Ty skal ej någor, i stället för laga
fullmächtig, låta öfwermaga, tienstedräng, eller annan
otienlig, gifwa thes skrifter in, eller til munteligit
förhör skicka. Giör thet någor; böte i Härads och
Kämnersrätt twå daler, i Lagmans och
Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler.
16. §. Tager någor sig talan för Rätta i
then sak, ther han hwarken är målsägande, eller ombudsman, eller äger å embetes wägnar kära och
söka, eller efter Lag ther til lof hafwer; böte i
Härads och Kämnersrätt tre daler, i Lagmans och
Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler,
eller mera, som saken är til: Sker thet hos
Konungens Befalningshafwande; böte fem daler, thes
ensak: fylle ock i thessa fall allan skada.
XVI. Cap.
Om hwarjehanda inwändningar i rättegång; så ock upskof.
NU kommer swaranden för Rätta, men säger, at
saken til then Domstol ej hörer; pröfwe thet
Domaren, och gifwe sitt utslag ther öfwer. Nöjes
enthera parten ej theråt; gifwe han thet Rätten
tilkänna genast, eller sidst innan näste dagen til ända
gått, och lägge sedan thes beswär in i Hofrätten;
inom hälften af then tid, som i lagwadda saker ifrån
Lagmans och Rådstufwurätten föreskrifwen är:
ware ock Domaren skyldig, at tekna å utslaget,
hwad dag, klockan för tolf, thet ske bör.
Försummar then missnögde någotthera, som nu sagdt är;
hafwe i thy mål ej widare talan; och tå i hufwudsaken dömes; böte han tiugu daler, eller mera, om
thet pröfwas, at han thet inkast giordt upsåteliga,
at saken ther med uppehålla.
2. §. Gifwer han sina beswär i Hofrätten in
i rättan tid; lägge Hofrätten wederdelomannen wiss
dag före wid wite at swara, efter thy han när eller
fierran stadd är: Fordre ock Domarens förklaring
in, om thet tarfwas. Sedan döme Hofrätten ther
öfwer utan upskof; och then ohemult klagadt, böte
tretijo daler, eller mera, som saken är til. Ej må
hos Konungen i thet utslag ändring sökas. Giör
någor then inwändning emot Hofrätten, i the saker,
som ther strax instemmas eller uptagas; kungiöre
then, som tappadt, sitt missnöje inom klockan tolf å
tridie dagen, then oräknad tå utslaget föll, och sätte
tillika så många penningar in, som framdeles i thet
30. Cap. urskils: ställe ock sedan full borgen för
kostnad och skadestånd, och lägge sina beswär in hos
Konungen, inom hälften af then tid som i samma
Cap. sägs.
3. §. Wänder någor in, thet flere hafwa i
saken del, och at the instemmas böra, och tillika med
honom swara; gånge ther med på samma sätt, som
nu föreskrifwit är.
4. §. Giör någor annan inwändning, än nu sagdt är, ehwad thet är emot Domaren, eller emot
wederpartens person, eller at han ej wil inlåta sig i
twisten med honom, eller emot witnen, eller ehwad
eljest inwändes, antingen förut, eller sedan han
begynt i saken swara; gifwe Domaren sitt utslag ther
öfwer särskilt, om målet thet fordrar: och antingen
thet i hufwudsaken binder, eller ej, fortfare han ej
thes mindre genast ther på med hufwudsaken, äntå
at någorthera parten sitt missnöje förklarar inom then
tid, som i 1. och 2. §. §. stadgadt är. Ej må
Öfwerdomaren beswär öfwer fel i rättegången emottaga,
innan Underdomaren i hufwudsaken dömdt. Söker
then, som tappadt, högre Rätt i hufwudsaken;
stånde honom tå fritt, sina beswär i the fall, som sagdt
är, tillika framföra.
5. §. Alla inwändningar skola i
rättegångens början på en gång företes, ther the sådana äro,
at thet ske kan. Finnes någor hafwa ther med
innehållit, at sakens slut hindra; böte tijo, tiugu,
tretijo daler, eller mera, efter som saken är til.
6. §. Nu söker enthera parten upskof i saken,
för thy, at han wil flera bewis skaffa, eller för
annan orsak: finner Domaren skiäl til thet upskof; lägge
honom wiss tid före, antingen wid wite i penningar,
eller at saken äntå afgiöras skal, alt som omständigheterna thet fordra. Öfwer thet upskof må ingen
klaga, utan så är, at man menar sig kunna wisa,
thet saken allenast ther med onödigt uppehålles; söke
tå ändring i Hofrätten.
XVII. Cap.
Om laga bewis i hwarjehanda mål.
FÖreter någor skrifteliga bewis, at sin talan ther
med styrcka; pröfwe Domaren noga theras
beskaffenhet och richtighet, så ock hwad witsord och
wärkan the i saken äga.
2. §. Beropar sig någor å böcker öfwer
handel och kiöpenskap, och finnas the innehålla både
hwad borgadt och betaldt är, med dag och åhr, tå
thet skedt, utan någon ändring; gitter ej
wederparten wisa ther fel i, eller at alt ej rätteliga upteknadt
är, eller the omständigheter, som boken eller
personen misstänckta giöra; gälle then för fullt bewis,
ther han, som boken hållit, eller hålla låtit, then
med ed sannar.
3. §. Wil någor sin talan med witne fästa;
tage thet sielf med sig, eller låte thet lagliga til
Rätten stemma. Beropar sig någor å flera witnen, i samma sak; the måge genom en stemning inkallas,
om thet beqwämliga ske kan. Witne må ock i högre
Rätt höras, äntå at thet i then nedra ej nämndt
warit. Kommer ej witne, som stemdt är; böte i
Härads och Kämnersrätt en daler, i Lagmans och
Rådstufwurätt tre daler, i Hofrätten fem daler:
och lägge Rätten sedan wiss dag och wite före.
Kommer witnet ej äntå; lite Rätten å landet Konungens
Befalningshafwande til, eller then Kronobetient,
som närmast är, at skaffa witnet in: i staden äge
Domaren sielf macht ther til.
4. §. Är något witne fierran, eller kan thet
för annan laga orsak ej komma til then Domstol,
ther thet nämndt och godkändt är; tå skal thet i
begge parternas, eller theras ombudsmäns,
närwaro, höras in för närmasta Rätt, ther thet
wistas, i staden eller å landet, alt som thet snarast ske
kan. Är witne siukt; warde tå hemma afhördt.
5. §. Ej må någor, som til witne nämnd
warder, draga sig witnesmålet undan: giör han
thet; hafwe Domaren wåld, at hålla honom
thertil, genom wite, eller fängelse, ther han ej orkar
böta. Then witne påkalladt, betale thy sin
resekostnad och täring, efter thes wärdighet. Sämjas the
ej ther om; lägge them så Domaren emellan, som
skiäligt pröfwas.
6. §. Nu jäfwar wederdeloman then, som til witne nämnd är; pröfwe Domaren, om thet jäf lagligit är, och gifwe sitt utslag theröfwer.
7. §. Ej må then witna, som menedare,
biltog lagd, ärelös dömd, eller för sådant brott tå
anklagad är: ej wederdeloman, och uppenbar owän:
ej wettlös, eller then, som ej fyldt femton åhr: ej
okänd och fremmande, innan man om thes frägd
kunnig warder: ej ochristen, eller then, som af
sådan läro är, at han om witnes eden en falsk och
skadelig mening hafwer: ej egit husfolk och enskilte
tienare, tå the i tiensten äro, utan så är, at groft brott
inom huset skedt, och andre ej hafwa när warit: ej
i brottmål then, som angifware är, eller the, som
rychte therom utspridt, eller af andra thet allenast
hördt hafwa: ej the, som i then skyldskap, eller thet
swågerlag med enthera af sakägarna äro, som i thet
13. Cap. 1. §. om jäf emot Domaren sagdt är, ehwad
the åberopas at witna mot eller med; och ware lag
samma, ther allenast trolofning skedd är: ej then,
som sielf, eller hwars skyldemän hafwa i saken del,
eller kunna nytto eller skada ther af wänta: ej må
ock fullmächtig witna om thet, som hans
hufwudman honom under then rättegång förtrodt; finnes
thet, at han ther före är til fullmächtig tagen, at
han ej witna måtte; tå bör han saken lemna, och
witne bära.
8. §. Tilwiter wederdeloman then, som til witne kallad är, thet honom ifrån witnesmålet stänga skulle, och nekar han ther til: gitter ej then, som jäfwet giorde, thet strax fulltyga; lägge i staden, Domaren honom före wiss dag ther til. Sker thet å landet; warde witnet ej thes mindre, för dödsfall skul, edeliga hördt, och hafwe parten äntå rådrum, at til nästa Ting bewis til jäfwet skaffa, om han thet äskar; och skiute Domaren med slut i saken up. Finnes tå jäfwet lagligit; pröfwe Rätten, hwad krafft then jäfwades utsaga äga må.
9. §. I the saker, som å lif gå, och andra
swåra brottmål må Domaren höra then, som
jäfwad är, utan ed, ther anledning är, at ther med
lius i saken få: doch ej föräldrar och barn, ächta
makar, eller syskon, emot hwarannan, ther saken ej
af synnerlig wigt och swårhet är.
10. §. Qwinna, så gift, som ogift, må ej
mindre än man witne bära: och ej måge the för
lönskaläge, eller enfalt hor wräkas, när the therföre
plichtat, och sedan sitt lefwerne bättradt.
11. §. Wachter, och the, som Rättens,
eller Konungens Befalningshafwandes, bud och
ärende gå, måge sielfwe edeliga witna om thet, som
them i thy fall händer, så ock om thet the uträttadt,
ther ej andre witnen til äro.
12. §. Tränger någor, att beropa sig å Domaren til witne; thet må ej wägras, och hålle sig tå Domaren ifrån saken.
13. §. Förstår ej parten the jäf at förete, som
han kan hafwa skiäl til; fråge Domaren tå sielf
therefter, innan ed gångas må.
14. §. Nu kan så hända, at både kärande och
swarande åsämjas, at låta then witna, som är af
god frägd, men eljest jäfachtig; äge Domaren äntå
macht at pröfwa, om thet ske må.
15. §. Söker wederdeloman sak med then,
som til witne kallad är, eller then, han wet emot
honom åberopad warda; eller tilfogar then något
med ord eller gierning, i upsåt, at honom ther med
jäfachtig giöra; ware han ej thes mindre
witnesgild. Söker någor sielf på sådant sätt undgå at i
saken witna; ware lag samma.
16. §. Witnen skola i begge delomännens,
eller theras ombudsmäns, närwaro, thenna ed,
med hand å bok, swärja: Jag N. N. lofwar och swär,
wid Gud och hans heliga Evangelium, at jag i
thenna sak skal witna och gifwa tilkänna alt, hwad
mig frågadt warder, och jag wet händt och sant
wara, så at jag, hwarken för wänskap, skyldskap,
swågerskap, gåfwor och skäncker, räddhoga, hat eller afwund, nytto eller skada, eller hwad thet wara
må, skal något dölja och förtiga, som til sakens och
sanningens uplysning lända kan: utan alt, thet mig
ther om witterligit är, redeliga på mitt samwete
bekänna och uppenbara; så sant mig Gud hielpe til lif
och siäl.
17. §. Gifwer både kärande och swarande
witnet eden up; ware gifwen ed så gild, som gången:
men i swåra brottmål bör witnet ed giöra.
18. §. Nu är ed gången; warne tå
Domaren witnet för mened, och underwise thet noga om
then fahra, som ther wid är. Bär någor falskt
witnesbörd, böte fyratijo daler, the fattigas ensak, och
ware aldrig witnesbär. Hwar som med gåfwor,
löften, hot, eller å annat sätt, någon förmådt
hafwer at falskeliga witna, stånde samma straff. Går
saken å lif eller ära; ther om stadgas i 60. Cap. 1. §.
Missgiernings Balken.
19. §. Giör någor mened i annat fall, tå
Domaren liflig eller skriftelig ed honom ålagdt; böte
ock fyratijo daler, the fattigas ensak, och ware
ärelös.
20. §. Kärandens witnen skola först höras,
om the tilstädes äro, och sedan swarandens: är enthera parten borto, och wiser ej rätta förfall; tå må
han, som när är, låta afhöra sina witnen, om han wil,
och Domaren ej finner them jäfachtiga wara. Äro
witnens utsagor mörka eller stridiga; tå måge
witnen af Domaren til förhör ställas emot hwarannan,
at sanning ther med utleta: och äge sedan then
parten witsord, som bästa witnen hafwer, the ther
klarasta skiäl och omständigheter wid handen gifwa.
Äro å båda sidor jämngode bewis och witnen; tå
gällen the, som swaranden wärja, förty at
Domaren äger helre fria, än fälla.
21. §. Witnen böra särskilt höras, så at
ingenthera wet, hwad annar witnar. Ej må parten
med tal och frågor witnet hindra eller willa,
medan thet sin utsago giör: tarfwas thet, at sedan
widare fråga witnet om någon omständighet; hafwe
Domaren ther macht til: stånde ock parterna fritt,
at genom Domaren föreställa witnet the spörsmål,
som til saken rätteliga höra.
22. §. Nu kan så hända, at Domaren
fruchtar, thet witnet af rädslo eller wördnad för then,
han witnar emot, ej dierfwes rent utsäga thet han
doch wet sant wara; tå må thet witne först ensides
höras, så at parterne ej när äro, och läse Domaren
sedan thes utsago för them up: låte ock witnet
widare höras i theras närwaro, om the thet åstunda.
23. §. Söker någor, then ännu ej rättegång med annan hafwer, at witne för ålder, siukdom, bortreso, eller annat fall, höras må, til sanningens styrcko, ther framdeles tränga skulle; underrätte sig Domaren, om skiäl til jäf emot them äro; finnes thet ej; afhöre them tå, och fråge alt noga ut, som til lius i thet målet tiena kan: och stånde then fritt, som witnesmålet rörer, at sedan, tå twist upkommer, sina jäf och påminnelser emot samma witnen och theras utsago förete.
24. §. Witnen skola witna om thet the
sielfwe sedt, eller i saken hördt hafwa, och ej thet the
af andras sägn weta: utan i thy fall, ther
uplysning sökes i thet, som för lång tid skedt är: pröfwe
ock tå Domaren hwad witsord then äga kunnat,
som witnet sig åberopar.
25. §. Nu kunna witnen förekomma, som
särskilt hwar för sig, och ej tillika, något sedt eller
hördt: utlete tå Domaren, hwar i the
sammanstemma, eller them i omständigheterna skiljer åt:
och pröfwe sedan, hwad wärkan theras witnesbörd
äga kan.
26. §. Skrifteligit witnesbörd äge ej
witsord, utan parterne å båda sidor hålla thet gildt,
eller thet beswurit warder. Är witne i sin utsago ostadigt, äntå at Rätten gifwer thet rådrum, at sig
wäl betäncka, och säger nu ett, nu annat, nu jakar
och nu nekar thet samma; thet bör ej gälla.
27. §. Förtiger witne något, som han wet
til uplysning tiena, och thet ej genast på Domarens
warning uptäcker; warder han sedan, innan dom i
saken gången är, af omständigheterna öfwertygad,
at thet honom kunnigt är, och han thet tå först
uppenbarar; böte tiugu daler, the fattigas ensak.
28. §. Witnens utsagor bör Domaren noga
upskrifwa låta, och i parternas åhöro upläsa, at
witnen måge sig förklara, om theras ord och mening
rätteliga fattade äro, och warde sådant ther hos
infördt. Påminner sig witnet sedan något mera, förr
än i saken dömdt är; gifwe thet strax Rätten tilkänna.
29. §. Tu witne äro fullt bewis, ther i the
sammanstemma. Ett witne om sielfwa målet gälle
ej mer, än för halft bewis; och tå bör then som
käres til, med ed sig wärja. Är han ej af then frägd,
at thet honom tillåtas kan; tå må han ej til saken
fällas.
30. §. Ther uppenbart, och på sannelika skiäl
grundadt rychte, eller andra bindande
omständigheter och liknelser äro mot then, som tiltales; må ock
Domaren wärjemåls ed ålägga. Men ej må thet ske, utan i nödfall, och ther sanning ej annars
utletas kan. Går saken å lif; tå bör ej til wärjemåls
ed dömas.
31. §. Domaren lägge then, som med ed sig
fria skal, wiss dag före, at sig betäncka, om han thet
åstundar, å landet til nästa Ting, och i staden högst
en månad. Kommer han tå, och gitter ej eden
gånga; ware åt saken fäld. Kommer han ej, och låter
ej wisa laga förfall; ware lag samma. Wiser han
laga förfall; lägge Rätten honom annan dag före.
Fäller Lagman någon til ed, tå bör han then gånga,
innan Tinget slutes: Är han ej sielf tilstädes, lägge
eden af in för nästa Domstol i orten, inom then tid,
som Lagman föreskrifwer.
32. §. Nu är i swårare brottmål mer än halft
bewis emot then, som anklagas, och nekar han äntå
gierningen: finner Domaren thet fahra är om
mened; lemne saken til framtiden, tå then kan
uppenbar warda.
33. §. Käranden åligger sitt käromål lagliga
bewisa; eller ware swaranden fri. Wänder
swaranden någon omständighet före, at sig ther med wärja;
bör ock han med bewis then styrcka.
34. §. Med ed kan man swara, och ej kära.
Biuder en then andra ed, och nöjes han theråt, som eden biudes; tå må han sin utsago med ed fästa,
ehwad han är kärande eller swarande. Men ej må
thet i brottmål ske.
35. §. Tå stöld är skedd; hafwe
målsäganden wåld med ed at wita, huru mycket ifrån honom
stulit är, om thet ej annorlunda utletas kan. Är
stulit gods ej kommit til rätta, at thet kan skådas
och wärderas; tå må ägaren med ed sin styrcka,
hwad thet wärdt war. Samma rätt hafwe then,
som skada genom brand lidit, när then ej annars
mätas kan.
36. §. Känd sak är så god som witnad, när
then som tilkäres, och til laga ålder kommen, och
ej wanwettig är, widgår friwilligt saken för Rätta,
och ej ther til pint, skrämd, eller swikeliga förledd
är. Men ej bör någor i brott, som å lif gå, fällas
på egen bekännelse, utan the omständigheter finnas,
som bekännelsen styrcka.
37. §. Warder någor i brottmål bunden til
saken med klara skiäl, och fulla bewis, äntå at han
ej kan förmås til bekännelse; ther gälle ej hans
nekande. Ej må Domare, eller
Befalningshafwande låta någon til bekännelse pinas och plågas: giör
thet någor; plichte som saken är til. I grofwa
brottmål må Domaren försöka med swårare fängelse, at få sanningen i liuset, ther bindande liknelser och
omständigheter finnas emot then, som anklagad är:
förfare doch ther med warsamliga.
XVIII. Cap.
Om then, som kommer under
parternas rättegång in, och wil i
saken tala.
HWar så händer, at under parternas twist i then
sak, som instemd är, någor kommer, then
hwarken är stemd, eller stemma låtit, och begiärar
hörd warda, förthy, at saken honom eller hans rätt
rörer: wiser han skiäl thertil; låte tå Domaren
honom få kunskap af thet, som ther i är talat, eller
skrifwit. Giör han sedan ett med någonthera af
them, som twista; höre Domaren skiäl hans, och
döme så mellan them alla.
2. §. Nu klandrar han begge delomännens
rätt; lägge Domaren honom tid före, å landet til
nästa Ting, och i staden inom wiss dag, at efter laga
stemning föra sin talan ut, ther them allom ej
åsämjer at strax i saken dömas må.
3. §. Är någor sak genom wad kommen til Lagmans, Rådstufwu, eller Hofrätten, och gifwer sig en annar först ther an: finnes hans talan sådan, som i 1. §. sägs; gånge ther med, som ther föreskrifwes. Är then så beskaffad, som 2. §. säger; tå skiute Rätten then lagwadda twisten up, och förwise hans talan til första Domstolen; utan så är, at alla ther åt nöjas, at then må afgiöras i then Rätt han sig angifwit, och Domaren pröfwar thet ske kunna.
XIX. Cap.
Om then, som far ifrån Rätten
utan lof.
REser någor bort, tå hans sak för Rätta är, utan
han hafwer Domarens lof ther til, eller laga
fullmächtig stäldt, och Rätten thet kungiordt; böte
i Härads och Kämnersrätt twå daler, i Lagmans
och Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler,
och gånge ej thes mindre dom i saken.
2. §. Nu hafwer man så nödig resa, at han
ej kan skiuta then up, och är saken af then wigt, at
han ej dristar sig förtro then åt fullmächtig; gifwe
thet Rätten tilkänna, och afbide lof at resa. Giör han thet ej, och reser äntå bort; böte han, och gånge
med saken, som förr är sagdt.
XX. Cap.
Om förlikningar.
FÖrlikas parter, sedan thet stemdt, eller wädiadt
är, til hwad Rätt thet wara må, och förr än
rättegångstima faller in; kungiöre thet Rätten
munteliga, eller skrifteliga, til then tid the eljest skulle
ställa sig in. Giöra the thet ej; böte så swaranden,
som käranden, i Härads och Kämnersrätt fem
daler, i Lagmans och Rådstufwurätt tijo daler, i
Hofrätten tiugu daler: Gifwe ock tilkänna, med hwad
wilkor then förlikning skedt, ther saken af någon
wigt är, och låte then i Rättens dombok skrifwas,
så ock af Domaren gillas, om the thet nödigt finna.
2. §. Är saken för Rätta, och under
skiärskådan kommen; råde äntå Domaren parterna at sig
förena, om saken sådan är, at thet tillåtas må.
Åsämjas the; stadfäste thet Rätten, och gifwe ther
dombref å. Ej må förlikning stadfästas, som
munteliga in för Domaren skedt, innan parterne
widkännas, at then i domboken rätteliga inskrifwen är. Konungens Befalningshafwande äge ej macht at
ställa förening i fullbordan, som giord är, medan
saken i Rätten ligger, förr än Domaren then
godkändt.
3. §. Konungens Ombudsman hafwe ej
wåld, Kronones rätt genom förlikning minska: ej
twänne parter then tridies, eller annars rätt: Ej
bonde then jord, som skattskyldig är, ehwad therom,
emellan grannar i by, eller särskilta bolbyar twist är.
4. §. I brottmål må Domare förlikning ej
tillåta, ther almän förargelse skedt, eller almän frid å
kropp, lif, eller gods bruten är. Wil målsägande
förlikas om sin rätt i böter och skadestånd; hafwe
ther lof til, och käre äntå then i saken, som å
Konungens, Häradets, eller Stadens wägnar kära bör.
5. §. Warda parter, som förlikte äro, sedan
stridige, huru förlikningen rätteliga förstås skal: eller
säger enthera, ther han swikeliga förledd warit at
ingå förlikning; söke han tå Domaren, som then
gilladt, och förfare Domaren ther med, som sakens
beskaffenhet fordrar.
XXI. Cap.
Om Rättegångskostnad och
skadestånd.
HWar som i rättegång wil fordra betalning för
kostnad och skada, gifwe ther å strax in
förtekning, ther han sin sak skrifteliga framfördt: hafwer
han thet munteliga giordt; säge tå ock genast hwar i
then kostnad består: giör han thet ej innan saken til
dom företages; hafwe ej widare talan å then kostnad,
som wid samma Rätt giord är: doch må Domaren
äntå tillägga parten betalning för stemning och
wadepenningar, så ock domlösen, när thet så skiäligt
finnes.
2. §. Är kostnad och skada sådan, at man
then genast ej weta, eller nämna kan, och
förbehåller sig parten särskild rättegång ther om; hafwe ther
lof til.
3. §. Then saken tappar, gälde sin
wederdeloman thet alt åter, som han trängd warit ther å
kosta. Finnes någor sak hafwa warit så mörk och
twifwelachtig, at man til rättegång skiälig orsak haft; eller hafwer man sin wederpart på edgång
kommit; känne tå hwar sin kostnad sielf.
4. §. Hafwer man Härads eller Kämners
dom för sig, men tappar i Lagmans eller
Rådstufwurätt: eller hafwer domen gått någon emot i
Härads eller Kämnersrätt, och han wunnit i Lagmans
eller Rådstufwurätt, men tappar i Hofrätten: eller
hafwer han begge Underrätternas domar för sig,
och ändras the i Hofrätten: i alla thessa fall bör
kostnaden å båda sidor emot hwar annan qwittas,
ther Domaren ej finner the omständigheter i något
mål wara, at enhtera äntå rättegångskostnad gälda
bör. Äro i saken åtskillige käromål, och winna eller
tappa parterne ther i ömsom; tå stånde ock hwar
sin skada.
XXII. Cap.
Huru skrifteliga berättelser skola i
rättegångssaker af Domaren författas,
och til parterna utgifwas.
I Hofrätt, och Rådstufwurätt i the Städer, ther
Kämnersrätt är, skal någor af Rättens
Ledamöter, i lagwadda eller ther instemda saker, skriftelig berättelse om theras sammanhang upsätta,
innan the til dom företagas. I Härads och
Lagmansrätt måge parterne thet ej äska, ej eller i
Kämnersrätt, ther Rätten ej sielf finner, at sakens wigt eller
widlyftighet thet fordrar. Siörätts och wäxelsaker,
hyres och utflyttningsmål i staden, så ock twister,
ther gäldbunden söker at få alt sitt gods til sina
borgenärer afstå, eller tå boskilnad begiäres, måge
utan sådana berättelser afgiöras.
2. §. Thessa berättelser skola så inrättas, at
sielfwe målet ther i först utsättes, och hwar i
twisten emellan parterna egenteliga består. Sedan
drages innehållet korteliga ut af the skrifteliga skiäl
och bewis, som the wid sina inlagor fogadt, hwart
efter thes åhr och dagetal. Sidst upteknes
inlagorna, at kunna Rätten föreläsas, efter then tid, som
the inkommit; och Rätten gifwe sedan then
berättelse til parterna ut, med förelagd tid och wite, i
Hofrätten tijo, i Rådstufwurätten fem daler, at then
hwar för sig genomse, underskrifwa, och återställa.
Försummar parten thet utan laga förfall; gifwe
witet ut, och Rätten sätte honom annan kort tid och
nytt wite före. Finner parten nödigt, at något wid
berättelsen påminna; hafwe ther lof til. Giör han
thet obeskedeliga, eller utan skiäl; böte som nu sagdt
är, eller mera, efterthy som rättwist pröfwas.
3. §. Är någor frånwarande, och hafwer ej fullmächtig, som när är; thet må ej slut i saken hindra, äntå han ej berättelsen underskrifwit.
4. §. Åtnöjas begge parterne, at låta dom i
saken gå, utan skriftelig berättelse; tå må thet ock ske.
XXIII. Cap.
När Rätten är domför: så ock om
omröstande til dom.
Å Härads och Lagmansting, så ock wid laga syn
i jordatwist, må ej dömas, ther ej siu i
Nämnden äro. I Kämnersrätt måge tre döma. I the
städer, ther Kämnersrätt äger brottmål afgiöra,
som å ära och lif gå, måge ej färre än fem i thy mål
döma. Rådstufwurätt ware ej domför, ther ej fem
i Rätten sitta. I Hofrätten måge ringare mål
urskilias af fem, så ock af fyra, ther alle fyra om
slutet ense äro: I wigtiga saker böra ther siu i Rätten
wara.
2. §. När Dom å Härads eller
Lagmansting fällas skal; underrätte Häradshöfding och
Lagman Nämnden om saken, och the skiäl ther i äro, så
ock hwad Lag i thy fall säger. Warder Nämnd ifrån Häradshöfding eller Lagman skiljachtig; gälle then
mening, som Nämnden faller på, och sware then
för dom sin. Äro ej alle i Nämnden ense; stånde
wid thet, som Häradshöfding eller Lagman
rättwist pröfwar.
3. §. Kunna Rättens Ledamöter i andra
domstolar ej alle om slutet ense warda; gånge dom
i saken efter thy, som the fleste säga. Ther rösterna
skiljachtiga äro, och på hwarthera sidan lika många;
gälle thet, som then främste i Rätten bifallit: men i
brottmål, theras mening som fria, eller then
lindrigast är.
4. §. Nu kan så hända, at i brottmål
Rättens Ledamöter falla på flera skiliachtiga meningar;
tå gälle theras röster, som kunna närmast til
hwarandra jämnkas, och gå ut på thet, som lindrigast är.
I andra saker stånde wid the flestas mening, som på
en grund sig stödja, äntå at flera meningar äro,
som af olika grund komma. Äro rösterna så skiljachtiga,
at stridighet warder, hwilket för the flestas mening
hållas kan; tå bör ock ther öfwer omröstas.
5. §. När omröstas skal; säge then sin
mening först, som ytterst sitter, och sedan hwar efter
annan, som the i Rätten säte hafwa, och grunde
hwar sin röst på Lag och klara skiäl. Är skriftelig berättelse i saken giord; säge han först sin mening, som
berättelsen författadt. Ej må någor draga sig
undan, at öfwer hufwudsaken sig yttra, äntå at han förut
warit emot thet slut, som the fleste stadnadt i öfwer
något, som sielfwa rättegången rördt, ehwad
parten tå wägradt at swara i saken, eller för then
domstol, eller annan sådan inwändning giordt, som i
16. Cap. thenna Balk sagdt är. Then annars
mening och skiäl bifaller, må them ej å nyo uprepa, och
sakens slut ther med uppehålla: hafwer han flera
skiäl at styrcka samma mening med, lägge them
allenast til.
6. §. Begiärar någor rådrum, at för sakens
wigt sig nogare betäncka; hafwe ther lof til, och
warde tå med omröstning upskof, högst fyra dagar.
Wil någor, sedan ordenteliga til slut är omröstadt,
sin mening ändra, eller förklara, innan dom är
afsagd; thet må ej wägras, när han goda skiäl och
orsaker ther til företer.
XXIV. Cap.
Om Rättens utslag och dom.
DOmare bör sakens slut ej uppehålla med
upskofsdom, utan så är, at wissa omständigheter thet oumgängeliga kräfwa. Ther enthera parten tå
påläggas skal, at något fullgiöra; sätte Domaren
honom ther til wiss dag före, wid wite. Giör parten
thet ej; förelägge honom annan tid med större wite,
eller at i hufwudsaken eljest dömas skal, alt som
omständigheterna thet fordra.
2. §. Äro i någon sak å båda sidor så
widlyftiga räkningar, at theras beskaffenhet ej kan af
Rätten utletas, utan längre tid ther til tarfwas;
förelägge tå parterna, genom upskofs dom, wiss dag
och wite, at låta them först af goda män utredas,
och thet ostridiga från thet stridiga skiljas, och gifwe
sedan dom öfwer thet, som twist är om. Kan ej
uträkning giöras, innan Domaren hwartheras
fordringar pröfwadt, och grunden utsatt, ther på
uträkningen ske skal; gånge dom ther å, och warde
sedan räkningen ther efter giord. Är någor med then
räkning missnögd; döme ther öfwer samme Rätt,
och före i domen med bokstäfwer ut, hwad som i
hufwudstol och ränta betalas bör, så ock i hwad
mynteslag thet ske skal.
3. §. All dom bör fästas på skiäl och lag,
och ej på godtycko: och skal sielfwa saken och målet,
ther i twisten består, med thes nödiga
omständigheter, tydeliga ther i utsättas, så ock the hufwudskiäl, och then lag, ther å slutet grundas: men
utländsk lag, må ej ther i åberopas, eller fremmande
språk brukas. Domaren skal ej gå något mål förbi,
som käranden efter stemningen i saken förestäldt,
eller swaranden i en eller annor måtto ther emot
inwändt, utan utslag ther öfwer gifwa, efter som thet
beskaffadt finnes. Ej må han föra i sitt slut något
in, som til saken ej rätteliga hörer, eller anledning
gifwa til ny rättegång med then, som i samma sak
ej stemd, eller hörd är. Om rättegångs kostnad
dömes tillika med hufwudsaken, så ock om
någorthera parten sig så förgripit, som i 14. Cap. 7. §.
sagdt är.
4. §. Warder dom, tå wädiadt är, i högre
Rätt godkänd; ther måge ej the förre skiälen införas,
utan förklare Rätten ther på samma dom för god
och gild. Hafwa flere skiäl sig ther yppadt; the kunna
thertil läggas.
5. §. I alla Rätter skal dom offenteliga
afsägas; å Häradsting så snart then författad är: och
böte parten twå daler, som borto är, tå han
upropas at afhöra domen: Häradshöfding gifwe ock
domen skrifteliga ut, innan han ifrån tingstad reser,
om thet så tidigt äskas, at thet ske kan: giör han thet
ej; böte tiugufem daler, och then böte fem daler,
som ej löser utslag, thet han begiärdt hafwer. I andra Rätter böra parterne wid middagstima dagen
förut stemmas genom anslag å Rättens dör, at dom
å tid föresattan afhöra. Är tå någor förfallelös
ute; böte i Kämnersrätt twå daler, i Lagmans och
Rådstufwurätt fem daler, i Hofrätten tijo daler:
doch må Kämnersrätt, så ock Rådstufwurätt, ther
Kämnersrätt ej är, genast och utan anslag dom
munteliga eller skrifteliga kungiöra, ther saken af
ringa wärde är; och stånde parterna i thy fall fritt,
at taga then ut, eller ej. Begiärar then någorthera,
och löser sedan ej; böte twå daler. Tager någor
Rättens offenteliga anslag bort; böte tiugu daler.
6. §. I the saker, som ej instemda, eller
lagwadda äro, så ock tå Rättens slut fordras förut
öfwer någon partens inwändning i rättegången, ther
afsäges ej Rättens utslag offenteliga, utan gifwe
Domaren thet ut efter anslag, om thet ej munteliga
kungiordt är.
7. §. Alle Rättens domar och utslag, som
efter kungiörelse å Rättens dör afsägas, eller
utgifwas, böra förut twefalt färdige skrifwas utan fel,
at delomännen måge them, med Rättens underskrift
och insegel, utan upskof undfå, mot then lösn, som
särskilt stadgadt är: och böte i Lagmans och
Rådstufwurätt tre daler, och i Hofrätten fem daler,
then som dom eller utslag ej löser, i Lagmansrätt, innan Lagman ifrån Tinget reser, i Rådstufwu och
i Hofrätten inom fyra dagar, utom then dag, tå
dom afsagd, och utslag gifwit är; warde ock i
Rådstufwu och Hofrätten lika lydande förwaradt, med
theras underskrift, som i saken dömdt.
8. §. När laga syn i jordatwist å landet
hållen är, skal dom ther öfwer afsägas, ther synt
blifwit.
9. §. Ej må dom eller utslag gifwas
närmare in til Högtider, eller tå Rättens Ledamöter
skiljas åt, än at parterne niuta laga tid til wad, eller
kunna söka, at få sin sak under Konungens
skärskådan fullfölja.
10. §. Wil någorthera parten Rättens
förklaring öfwer dom eller utslag söka; giöre thet så
tideliga, at wederdelomannen ther öfwer höras, och
Rätten swar gifwa kan, förr än dom eller utslag
wunnit laga krafft: och förklare the domen allena,
som öfwer saken suttit, och om slutet ense warit.
Begiärar någor förklaring i thet mål, ther i domen
är tydelig och klar, eller ther om twist ej warit,
eller eljest obeskedeliga; böte fem, tijo eller tiugu
daler, eller mera, alt som omständigheterna och
brottet finnas.
11. §. Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom och utslag fallit, at förklaring ther öfwer nödig är; then bör ej wägras. Är Häradshöfding eller Lagman, som dömdt, ej tå i samma Rätt; gifwe then, som i hans ställe kommit, förklaring med Nämnden. Äro i Kämners, Rådstufwu, och Hofrätten ej så månge qwar af them, som i utslaget ense warit, at the domföre äro; tå böra the, som sedan ther Domare blifwit, utslaget förklara. Innehåller then förklaring, som parten gifwes, något sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt; tå må wad ther emot tillåtas.
12. §. I brottmål, som Underrätt dömdt,
och til Hofrättens pröfwande skutit, tarfwas ej, at
Hofrättens utslag offenteliga afsäges; utan sände
Hofrätten thet til Konungens Befalningshafwande,
och han låte thet för missgierningsmannen i
hächtelset läsas.
13. §. Warder någor dömd ifrån äran, och
bor han annorstädes, än ther han dömd är; gifwe
Rätten thet Konungens Befalningshafwande i then
ort tilkänna, så at man wanfrägd hans ther weta
må.
XXV. Cap.
Om laga wad, och thes fullföljande;
så ock om beswär öfwer felachtighet
wid rättegången.
NÖjes man ej åt then dom eller utslag, som
Häradsrätt i hufwudsaken, å Tinget, eller wid laga
syn i jordatwist, eller husesyn å prestebol, frälse eller
skattehemman, fäldt hafwer; tå må han wädja med
tre marck under Lagman, antingen genast, eller
sidst innan åttonde dagen gått til ända, then
inräknad, tå domen föll: och Häradshöfding skrifwe
strax å domen, at han lagliga wädiadt, och bör
saken fullfölja å nästa Lagmansting: ware ock then
som wunnit skyldig, at underrätta sig af Domaren,
om wädiadt är: och ther så skedt, låte ock han thet
tekna, til sin rättelse, å dombref sitt; ther må ej
fordras särskilt betalning före. Wädja the både; gånge
ther med sammaledes. Parterne skola sedan til
Lagmansting komma, utan stemning eller särskild
kungiörelse. Hålles Lagmansting närmare, än tre
wekor efter Häradsting, och säger then, som wädjadt, at han ej kan saken så brått fullfölja; tå skal
then å Lagmansting åhret ther efter fortsättas:
skrifwe ock Häradshöfding thet å dombref theras.
Wädja the ej, som nu är föreskrifwit; stånde
Häradsdom fast.
2. §. Wil then, som under Lagman wädiadt,
sitt wad sedan öfwergifwa; kungiöre thet sin
wederdeloman, sidst tre wekor förr, än Lagmansting
hålles, så ock Lagmannen å Tinget. Giör han thet ej,
och kommer swaranden tit; niute han betalning för
kostnad sin: och ther emot må ej wädjas.
3. §. Ther twist warit i wäxel eller
siörättssak, eller om landskiöp; tå wädjes ifrån
Häradsrätt under Hofrätten: skrifwe ock Domaren thet å
begge parternas dombref, så ock hwad dag
käranden skal gifwa thes inlaga in, och swaranden then
anamma, alt som thet om wad emot Lagmansdom
stadgas.
4. §. Samma lag ware, tå ofrälseman,
efter offenteligit anslag, sökt at afstå all thes
egendom til sina borgenärer: eller enthera maken begiärdt
skilnad i ofrälse bo: eller twist warit, om
borgenärers rätt och förträde til sådan gäldbundens gods.
I thessa fall sände Häradsrätt the skrifter, som
parterne ther wäxladt, til Hofrätten in, tre wekor förr,
än the skola sig ther inställa.
5. §. I brottmål, ehwad the äro swårare eller mindre, hafwe ej någor lof at wädja, antingen emot wärjemålsed, böter, eller kostnad och skada, som Underrätt i thy fall ålagdt; utan må then som ej nöjes åt thes dom, beswära sig ther öfwer i Hofrätten, inom hälften af then tid, som lagwadda saker ifrån Lagmans och Rådstufwurätt fullföljas böra. Giör han thet ej; hafwe ej talan ther i widare. Samma lag ware om skogshygge, åwärkan, eller skogseld, ehwad thet är å Krono, eller annan jord, så ock fogel och diurfång. Hwad Underrätt dömdt i grofware brott, som til thes domstol höra, må ej i fullbordan gå; utan sände sin ransakning och dom genast in til Hofrätten, at ther först widare pröfwas och skärskådas, såsom: tå någor gifwes skuld för thet, som å lif eller ära går: försmädelse mot Gud, ehwad then af upsåt eller obetäncksamhet skedt: gäckeri med Gudstiensten: truldom och hwarjehanda widskepelse: falskt mynt, och thes utprånglande: twegifte, och hwad mera som i 9. Cap. Missgiernings Balken sägs: tidelag: mordbrand: hugg och slag å egna, eller stiuf och swärföräldrar, så ock oqwädins ord emot them: barnamord, och förgiörning, med mera, som i 16. och 17. Cap. Missgiernings Balken utsatt är: edsöre: brott emot Kyrkiofrid, rättegångs, och qwinno frid: dråpmål, äntå at straffet wid hel eller half mansbot, eller wådabot stadnar: missgierningsmans wäriande, eller släppande: hwarjehanda Kyrkiotiufnad: hus och nidings tiufnad: eller annan stöld tridie gången: bodrägt: egenwilliga pålagor å Konungens undersåtare: Kronones och almänna medels tilgrep: kopleri och skiörlefnad: lägersmål i förbudna leder: så ock delachtighet i thessa missgierningar. Om mindre brott, som följa något twistemål åt, sägs i 3. Cap. 4. §.
6. §. Från Häradsrätt må man wädja,
ehwad saken är af större eller mindre wärde: Och
Häradsrätt kungiöre Lagman the saker, ther i
wädiadt är.
7. §. Mot Lagmansdom wädjes under
Hofrätten med fem daler, inom samma tid, som
föreskrifwit är om Häradsrätt, ther hufwudsaken, med
ränta eller afgäld som fordras, stiger öfwer femtijo
daler, utom rättegångskostnaden. Lagman skrifwe
ock å begge parternas dombref, at wädjadt är, som
thet om Häradsrätt är sagdt: och sätte dagen ut,
tå the skola til Hofrätten komma, then wädjande,
at gifwa sin inlaga in, och swaranden at then
anamma, utan stemning, eller annan kungiörelse; så ock
at borgen förut bör ställas för kostnad och skada, och
domen fullgiöras, efter thy som i 26. Cap. sägs.
8. §. Then Konungens och Kronans, någor stads, eller menighets talan fördt, och högre Rätt söka wil, ware för wadepenningar och borgen fri: och tage allenast sådant witnesbörd om wadet, som sagdt är: gifwe ock han Konungens Befalningshafwande thet strax tilkänna. Tå saken i Hofrätten fortsättas skal; kungiöre Konungens Befalningshafwande thet Hofrätten, och sände domen med alla skiäl och bewis så tidigt in, at then, som Konungens och Kronans saker ther drifwa bör, kan then samma, å dag föresattan, fullfölja.
9. §. I the saker, som genom laga wad gå
til Swea Hofrätt, ifrån Lagmansrätt i Upland,
Södermanland, Wästmanland, Kopparbergs Län,
Nerike och Gestrikeland, ingifwe käranden sin
inlaga, innan klockan tolf på then fyratijonde dagen,
then oräknad, tå Lagmansdomen föll, eller hafwe sitt
wad förloradt; från Lagmansrätt i Helsingeland,
Jämteland, Herjedalen, Medelpad, Ångermanland,
och Wästerbotn, på then sextijonde dagen; från
Lagmansrätt å Gothland, på then nittijonde dagen: I
Giötha Hofrätt, ifrån Lagmansrätt i Östergöthland,
Kalmare Län, Småland, Skaraborgs och
Elfsborgs Län, på fyratijonde dagen; från
Lagmansrätt i Halland, Skåne, Blekinge, Wermeland,
Dahl, och Bohuslän, på sextijonde dagen: I Hofrätten i Finland, ifrån Lagmansrätt i Åbo Län, på
then fyratijonde dagen; från Lagmansrätt i Nyland,
then sextijonde dagen; från Österbotn, Rautalambi,
Tawastehus, och Kymmenegårds Län, then
nittijonde dagen. I wäxel och siörätts sak ware tid hälften
kortare, at fullfölja wad ifrån Häradsrätt i hwarje
ort til Hofrätten.
10. §. Mot Lagmans synedom må ej under Hofrätt wädjas. Hwar som åt then dom ej nöjes, hafwe lof, at inom then nittijonde dagen, then oräknad tå domen föll, hos Konungen Riddaresyn söka: och ställe full borgen för kostnad och skada, innan han then niuta får: ware ock thet twistige, om thet skog är, i qwarstad. Konungen äger förordna en af sina och Rikets Råd, eller then i heder och embete them närmast är, at med fyra andra lagfarna och ojäfachtiga män, så ock Häradsnämnd, then wid Härads eller Lagmanssynen ej när warit, syna thet, som twist är om, och dom ther öfwer fälla. Then sådan syn äskadt, skiute kostnaden ther til, och Riddare Synerätt döme tillika, hwilken af parterna then sedan gälda skal. I then dom må ej hos Konungen ändring sökas.
11. §. Från Kämnersrätt wädjes til
Rådstufwurätt med tre marck, inom klockan tolf å fierde dagen, then oräknad tå domen föll. I Stockholm
tillåtes ej wad ifrån Kämnersrätt, ther
hufwudsaken ej går öfwer tretijo dalers wärde. Parterne
låte Rätten tekna wadet å begges theras dombref,
alt som thet om Häradsrätt stadgadt är, så ock at
then som wädiadt, bör på then adertonde dagen,
then oräknad tå domen föll, gifwa sin inlaga in
i Rådstufwurätten innan klockan tolf, ther han wil
niuta wadet til godo; och at swaranden tå bör then
emottaga, utan särskild kungiörelse.
12. §. Kommer käranden i Rätten in med
sin inlaga, å föreskrifwen dag, eller hafwer han,
tå Rådstufwudag ej är, gifwit then til honom, som
å Rättens wägnar then emottaga bör, och
swaranden inlagan tå anammadt; sware han therpå wid
uprop åtta dagar ther efter, om thet Rådstufwudag
är, eller å nästa Rådstufwudag ther efter: och gånge
sedan ther med, som i 14. Cap. 2. §. om
Kämnersrätt föreskrifwit är. Försummar någorthera uprop;
böte dubbelt emot thet, som ther sagdt är.
13. §. I the saker, som til Rådstufwurätt,
såsom första domstol, äro instemda i then Stad, ther
Kämnersrätt är, gifwe käranden sitt käromål wid
uprop in: sedan gånge ther med, som sagdt är. I
thessa mål måge parterne twänne skrifter hwarthera inlägga, thet twefalt ske bör, som i 27. Cap. om
Hofrätt stadgas. I lagwadda, så ock hyres och
utflyttnings, wäxel och siörätts saker, käres och swares
med en skrift å hwarthera sidan.
14. §. I Rådstufwurätten i Stockholm skal uprop ske klockan tijo: och i boskilnadsmål, och ther gäldbunden mans gods til hans borgenärer på en gång afstås, ware fiorton dagar emellan hwart uprop.
15. §. Mot Rådstufwudom wädjes under
Hofrätten med fem daler, inom klockan tolf å
åttonde dagen, then dag inräknad, tå domen föll. Huru
witnesbörd ther om af Rätten gifwas bör, ware
lag samma, som i thetta Cap. för andra Rätter
stadgadt är. Hwar som wädjar ifrån Rådstufwurätt i
then Stad, ther Hofrätt sitter, gifwe ther sin
inlaga in förr klockan tolf, på then tretijonde dagen,
then oräknad, tå domen eller utslaget föll: från
annan Rådstufwurätt ware dag thertil, som i 9. §. om
hwarje Landsort, så ock om wäxel och siörätts sak
är föresatt. Är dom fallen i sådana mål, som i 4. §.
nämnas, sände Rådstufwurätt parternas skrifter in
til Hofrätten, som ther sagdt är.
16. §. Ej må någor wädja mot Rådstufwudom, ther hufwudsaken ej går öfwer femtijo dalers
wärde, efter thy som i 7. §. sagdt är. I then Stad,
ther något särskilt ther om stadgadt är, rätte sig
Domaren och parten ther efter.
17. §. Är twist sådan, at then rörer något,
som til wist wärde i penningar ej utsättas kan,
såsom: ägoskilnad å landet; jords söndrande från
bolby; häfd, beswär och last, som ligger å jord, af
wägar, fädrift, watuledning och mera; eller hus
och tomt i Staden, ther man lider mehn af annan;
om utbrytning, eller lösn i gård, hus och tomt tolas
kan; om gäldenär må afstå alt sitt gods til sina
borgenärer på en gång, och sedan wara för them fri,
och annat thylikt; ware wad ther i tillåtit, ehwad
thet är emot Lagmans, Kämners, eller
Rådstufwudom.
18. §. Hafwa flere del i en sak, the ther äga
gemensam talan, och wilja the gå til högre Rätt;
gälle ett wad för them alla: Ej må af hwarthera
wadepenningar kräfwas. Domaren underwise ock
parten, som åt thes utslag ej nöjes, antingen han
wädja, eller genom beswär får söka ändring i högre
Rätt.
19. §. Wadepenningar behålle Domaren
som dömdt, ehwad domen sedan gillas, eller ej. Biuder någor wadepenningar fram i then sak, ther
i wad ej tillåtit är, och tager han them ej genast
åter, sedan Rätten honom ther om underwist hafwer;
gifwe Domaren them til the husfattiga i then sokn,
eller Stad, ther Rätten hålles.
20. §. Menar parten, at wad honom nekadt
är utan skiäl; låte tå Domaren på utslaget tekna, at
han wad ther emot tilbudit: och gifwe sedan in thes
beswär ther öfwer i Hofrätten, inom then tid, som
i 5. §. sagdt är.
21. §. Nu wil enthera parten, som sielf wid
Rätten när warit, eller ther fullmächtig haft, wisa
domwillo, eller at andre sådane fel wid rättegången
förelupit, at domen förthy ogillas bör, såsom: at
dom är fäld af then, som ej warit til Domare
lagliga förordnad, eller ej swurit Domare ed; eller at
Rätten ej warit domför; eller at dömdt är öfwer
thet, som ej instemdt, eller ther ej wädjadt, eller
wad ej tillåtit warit; eller at then dom är ändrad,
som wunnit laga krafft; eller at Rätten dömdt i
hufwudsaken, innan parten fått utslag öfwer thet, som
han förut inwändt och påmint; eller tå saken warit
instemd til annan domstol; eller dömdt, laga
målsman ohörd, öfwer thens rätt, som sielf ej kunnat
efter lag, för Rätta swara; eller tå then, som saken drifwit, ej haft sakägarens laga fullmacht; eller
mera thylikt, som emot en laga rättegång strider: i
alla thessa fall må parten sig i Hofrätten beswära,
inom then tid, som then 5. §. föreskrifwer.
Försummas thet, warde thes talan i Hofrätten ej uptagen,
ther Konungen ej finner skiäl, försutten tid at
återställa, som i 31. Cap. sägs.
22. §. Dömes någor frånwarande ostemd;
eller fäller Domare i någor twist, twänne parter
emellan, sådan dom, at then tridie, eller annar,
som ej warit hörd, lider ther af förfång: i thy fall
hafwe han wåld, at sidst inom natt och åhr, ifrån
then dag han thet weta fick, söka ther i ändring i
Hofrätten.
23. §. Faller tid å Söndag, Högtids eller
annan Helgedag, at i lagwadda saker gifwa inlagan
in; tå skal thet ske å nästa söknedag ther efter, och
sätte Domaren then dag ut i thes witnesbörd om
wadet. Samma lag ware, tå någor wil öfwer
Konungens Befalningshafwandes, eller någor
Underrätts utslag i Hofrätten klaga.
24. §. Besinnar han sig, som emot Lagmans,
eller Rådstufwudom wädjadt, och wil ej sitt wad
sedan fullfölja; kungiöre thet wederparten, inom hälften af then tid, som han eljest skulle til Hofrätten
komma. Giör han thet ej; gånge som i 2. §. sagdt är.
XXVI. Cap.
Huru borgen skal sättas, och thet som
dömdt är utgifwas, innan laga
wad i Hofrätten fullföljes.
HWar som ifrån Lagman eller Rådstufwu
wädiar, ställe för sig twänne löftesmän, som
borga begge för en, och en för begge, för kostnad och
skada, then han kan skyldig kännas at gälda; tage
theras skrift ther å, och lägge then wid sin inlaga i
Hofrätten in. Nu kan så hända, at han helre wil
penningar, eller silfwer och gull, til säkerhet för
kostnad och skada ställa, och sätter thet hos Konungens
Befalningshafwande in, eller i taka händer; tå ware
ock thet för borgen gildt, när Domaren thet
pröfwadt hafwer.
2. §. Hafwer then, som wädiadt, i båda
Underrätterna tappadt; eller i wäxel och siörätts sak i
Härads eller Rådstufwurätt; eller i Rådstufwurätt
i then Stad, ther Kämnersrätt är, men saken äntå
til Rådstufwurätten, såsom första domstol, hördt: tå gifwe han omant ut hwad dömdt är, och sätte
thet hos Konungens Befalningshafwande, eller i
taka händer. Äro Underrätternas domar i något
skiljachtige; gifwe ej mer ut, än thet, som the äro
ense i. Ej må fullbordan följa å Rådstufwurätts dom
i then Stad, ther ej är Kämnersrätt, utan i the
mål nu sagdt är.
3. §. Skola penningar efter dom gäldas; och
säger then, som wädiadt, at han them ej äger, ej
eller silfwer och gull: styrcke thet, ther wederdeloman
thet äskar, med ed sin, hos Konungens
Befalningshafwande, eller Domaren i orten, om thet
beqwämligare ther ske kan; och hafwe sedan lof, men ej
förr, at gifwa andra lösören ther til up, med laga
wärde ther å. Finnas ej the; tå gifwe up gods och
jord å landet, eller hus och tomt i staden, med
Rättens bewis, om the för annan gäld häfta, eller ej.
Är twifwelsmål, om then egendom swarar emot
thet, som dömdt är, och kan then ej mätas, innan
tid är inne, at inlaga skal gifwas i Hofrätten in;
sätte borgen, til thes wärdering ther å ske kan.
Gitter han ej någotthera, som i thetta Cap. nu sagdt
är; gånge ther om, som i 3. Cap. 6. §. Utsöknings
Balken stadgas.
4. §. Är thet, hwarom dömdt är, sådant, at wadet onyttigt wordo, ther dom fullgiöras skulle;
tå gånge then ej til fullbordan.
5. §. Nu är i ett utslag öfwer flera särskilta
mål dömdt; och hafwer then, som wädjadt, thet
i ett eller flera fullgiordt: gälle wadet ther i, och
hafwe i the andra ingen talan.
6. §. Hwar som ej borgen stäldt, eller dom
ej fullgiordt, som nu är sagdt, innan han gifwer thes
inlaga i Hofrätten in; hafwe sitt wad och talan emot
Underrättens dom förloradt.
7. §. Huru thet lyftas må, som utgifwit är,
sägs i 3. Cap. 5. §. Utsöknings Balken. Hafwer then,
som gifwit gods, hus eller gård up, til doms
fullbordan, ej annat hemwist at tilgå; tå förhålles thermed,
som i 5. Cap. 8. §. Utsöknings Balken stadgadt är.
Wil then, som wunnit, ej lyfta thet, som utgifwit
är, eller kan han ej borgen sätta; kungiöre thet strax
Konungens Befalningshafwande, eller Domaren:
och wederdelomannen tage thet åter, och sätte han
borgen i stället.
8. §. Konungens befalningshafwande äger
borgen pröfwa, när jäf ther emot giöres. Är
löftesman, eller thes wilkor, honom ej kunnige; tå
må han underrättelse ther om af Domaren i orten fordra: hafwe ock Hofrätten wåld, at sielf
borgen godkänna, när så omtränger. Ej måge
löftesmän ogillas, som almänt för ärliga hållas, och af
then förmögenhet, at gods theras kan swara mot
thet, som the borgadt före.
XXVII. Cap.
Huru rättegångssaker böra fullföljas
i Hofrätten.
THer lagwadt är; gifwe käranden å dag
föresattan, innan klockan tolf, thes inlaga in: och
tekne then, som af Hofrätten ther til satt är, dagen
ther å, så ock om swaranden när warit, och then
emottagit, eller ej, och gifwe thet Hofrätten
tilkänna, innan rättegångstima ute är. Kommer
swaranden, och käranden ej; begiäre han skrifteliga
ther om bewis, och at niuta betalning för thes kostnad:
och Hofrätten lägge wederparten wiss dag före med
wite, at ther å swara. Gitter han ej framte laga
förfall; ware sin talan qwitt, och känne Hofrätten
honom skyldig, at gälda wederdelomannen hans
kostnad. Wiser han laga förfall, så at ej någor
försummelse hos honom finnes; sätte honom wiss dag före, at saken fullfölja. Hafwer swaranden ej funnit
sig in; gånge ock ther med, som sagdt är. Pröfwas
han hafwa warit förfallelös ute; döme Hofrätten
på the skiäl, som käranden företedt. Tappar han,
som swara skulle, och söker han i rättan tid, at then
dom må af Konungen öfwerses; ware thet honom
tillåtit, å sätt, som i 30. Cap. stadgas.
2. §. Nu hafwer käranden gifwit thes
inlaga in, och swaranden then anammadt; sware han
wid offenteligt uprop klockan ellofwa, å samma dag
i nästa weko ther efter, och låte Hofrätten thet
kungiöra genom anslag å thes dör, dagen förut.
Begiärar han tå upskof, och hafwer skiäl ther til; lägge
Hofrätten honom then tid före, som nödig pröfwas.
Är han ifrån upropet borto, eller kommer han tå,
eller medan rättegångstima warar, oberedd, och
hafwer ej laga ursächt; böte sex daler: och warde
anslag i saken å nyo, åtta dagar ther efter.
Swarar han ej äntå, eller wiser laga förfall; döme
Hofrätten i saken: doch warde han munteliga hörd, om
han thet äskar. Kommer swaranden efter upropet,
innan rättegångstima är ute, och gifwer sitt swar in;
ware bot tre daler. Är then borto, som swaret
emottaga skulle; böte hälften emot thet, som sagdt
är. Med en skrift å hwarthera sidan skal käras och
swaras, i hwad sak thet helst är, som kommer
genom wad in.
3. §. Menar swaranden, at käranden ej bör niuta thes wad til godo, förthy, at han brustit i thet, som han fullgiöra bordt; gifwe thes påstående skrifteliga wid upropet in, och Hofrätten höre wederparten ther öfwer. Hafwer han thet försummadt, som i 26. Cap. 6. §. föreskrifwit står; gånge ther om efter thy, som ther sagdt är. Finnes thet annorlunda; tå swares i saken, när anslag ther i sker. Wil någorthera parten emot Hofrättens utslag i thessa fall Konungen söka; giöre thet å sätt, som i 30. Cap. 1. och 6. § §. sägs.
4. §. I the saker, som Hofrätten, såsom
förste domstol, uptager, låte Hofrätten genom anslag
dagen förut kungiöra, at parterne å then dag, som i
stemning förelagd är, skola wid uprop wara; och
gifwe tå käranden sin inlaga fram: sedan gånge
thermed, som förr sagdt är. Parterne måge i thessa
mål gifwa twänne skrifter in hwarthera, ther the ej
rättan tid ther til försumma. I boskilnadsmål för
skuld, eller ther gäldbunden söker, at få alt thes
gods til sina borgenärer afstå, ware tid fiorton dagar
emellan hwarthera upropet.
5. §. Kommer ej then, som stemma låtit, med
thes inlaga in å dag föresattan; lägge Hofrätten
honom annan tid före, äntå at then ursächt han förebär, ej pröfwas laglig: doch böte han, för thet han
ute blef, tijo daler, och gälde kostnaden åter til
swaranden, som när warit. Kommer ej käranden
andra gången, och wiser ej laga förfall; tå dömes
swaranden för hans talan fri.
6. §. Alla inlagor med bewis, som ther til
höra, ehwad thet är i lagwadda eller instemda saker,
skola twefalt ingifwas; then ena at wara i Hofrätten
qwar, then andra at gifwas til wederparten.
7. §. Tiltalar then, som å Konungens
wägnar i Hofrätten kära bör, någon för embetes eller
annat groft brott; warde hans inlaga offenteliga
upläst, så ock thens swar, som anklagad är.
8. §. Klagar någor öfwer fel wid
rättegången, eller i brottmål, eller andra fall; gånge ther
om, som i 9. Cap. 2. 3. 4. §. §. §. Utsöknings Balken
stadgadt är. Then som beswären inlagdt, ware
skyldig, när ther å teknadt är, hwilken sig ther å
förklara skal, at taga them utan drögsmål ut, och
honom tilställa: skaffe ock witnesbörd om tiden, tå
thet skedt är. Finnes han hafwa ther med drögt,
at uppehålla saken; böte tijo, tiugu, tretijo daler,
eller mera, efter omständigheterna: och
wederparten lägge sitt swar twefalt in.
9. §. Nu hafwa parterne skrifwäxlingen slutit, i the saker, som lagwadda och instemda äro; tå
utdele them Hofrätten til thes Ledamöter,
genom lott, at skrifteliga berättelser ther öfwer författa,
som i 22. Cap. föreskrifwit är.
XXVIII. Cap.
Om dombrott.
HWar som å nyo drager then sak för Rätta, ther
i dom eller utslag förr är, som wunnit laga
krafft; eller tadlar sådan dom för Rätten, eller utom:
böte för Härads eller Kämners dom fem daler; för
Lagmans och Rådstugu dom tijo daler; för
Hofrätts dom etthundrade daler; för Riddare
Synerätts dom tuhundrade daler. Är thet
Konungens dom; plichte med femhundrade daler.
2. §. Qwäljes Underrätts dom för Rätta;
döme then Rätt ther öfwer, ther thet sker. Tadlar
man sådan dom utom Rätten; döme ther öfwer
förste Domstol i then ort, ther brutit är. Qwäljes
Hofrätts, Riddare Synerätts, eller Konungens
dom, ehwad thet är för Rätta, eller eljest; thet
skal i Hofrätten dömas.
XXIX. Cap.
Om rättegångs missbruk.
DJerfwes någor missbruka rättegång, och emot
klara skiäl och bättre wett, af arghet, drager
någon för Rätta; böte i Härads och Kämnersrätt,
ifrån fem til tijo daler; i Lagmans och
Rådstufwurätt, ifrån tijo til tiugu daler, the fattigas ensak,
och gälde thertil rättegångs kostnad, hindor och
skada.
2. §. Hafwer någor tappadt i begge
Underrätterna, och Hofrätten gillar i alt theras utslag;
böte han ifrån tretijo til hundrade daler. I alla
thessa fall plichte fullmächtig, som i 15. Cap. 14. §.
sagdt är. Orkar then brotslige ej böta; plichte med
fängelse, som i 10. Cap. Utsöknings Balken stadgadt
är.
3. §. Missbrukar then som å Konungens
och Kronans wägnar talar, rättegång, til andras
förfång och skada; stånde til laga answar, och
warde dömd efter omständigheterna.
4. §. Huru then straffas skal, som utan skiäl
söker Konungen emot Hofrättens dom, sägs i 30.
Cap.
XXX. Cap.
Huru sökas skal, at Konungen må
Hofrätts dom öfwerse och
skärskåda.
HWar som söka wil, at Konungen må pröfwa
Hofrätts dom och utslag, som i hufwudsaken
fallit; gifwe thet skrifteliga tilkänna i Hofrätten,
innan klockan tolf å siunde dagen, then oräknad, tå
utslaget föll; och sätte ther tillika in tuhundrade
daler, eller så mycket i gull eller silfwer, som ther
emot swarar. Sedan wederdeloman är ther öfwer
hörd, gifwe Hofrätten them swar, om, och huru
thet tillåtas kan. Ej må thet wägras, ther ej
annorlunda uttryckeliga i thenna Balk stadgadt finnes.
2. §. Kan thet så hända, at någor efter åtta
dagar, eller längre tid, sedan Hofrättens utslag
föll, tarfwar förklaring ther öfwer äska, och innehåller
then förklaring, som honom ther å gifwes, något
sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt; tå må
honom ej nekas, at Konungen ther emot söka, och
gånge ther om, som sagdt är.
3. §. Nu hafwer parten fått Hofrättens swar och tilstånd; låte tå Hofrätten wäl och rent afskrifwa parternas skrifter, och alla bilagor, med skrifteliga berättelsen ther öfwer, hwar å dömdt är; så ock särskilt, hwad för Rätta är talat och swaradt, med Hofrättens omröstning til domslutet: och parten löse thet alt ut med en daler för hwart ark. Ej må tå mindre än tiugu fyra rader skrifwas å hwarje sido, eller thet mer än en gång, som på flera ställen är åberopadt och bilagdt. Parten ställe ock borgen för kostnad och skada, som i 25. Cap. om wad ifrån Lagmans och Rådstufwurätt föreskrifwes. Hafwa begge parterne sökt, at saken måtte under Konungen komma; tå må thet, som sagdt är, allenast en gång afskrifwas, och samfäldt af them lösas, ther the så begiära.
4. §. Om them, som Konungens och
Kronans saker föra, ware lag, som i 25. Cap. 8. §.
stadgadt är.
5. §. Then, som tappadt i begge
Underrätterna, eller i en af them, och i Hofrätten; eller i
Hofrätten, tå saken ther, såsom i första Domstol,
dömd är; gifwe ut thet han är skyldig känd, alt som
i 26. Cap. sagdt är. Then som wunnit i begge
Underrätterna; eller i Rådstufwurätt, när saken ther först warit uptagen, äntå at Kämnersrätt i then
Stad är; eller i Häradsrätt i the mål, som gå ther
ifrån til Hofrätten; eller hos Konungens
Befalningshafwande; men tappadt i Hofrätten: ware
fri för doms och utslags fullbordan, och ställe ther
full borgen före. Huru thet lyftas må, som
utgifwas skal, urskils i 26. Cap. 7. §.
6. §. Säger någor, at han så fattig är, at
han ej äger i löst och fast gods, som för gäld ej
häftar, femhundrade daler, at ther med fullgiöra,
hwad i 1. och 3. §. §. sägs; styrcke thet strax med ed
sin, om wederparten ther med åtnöjes: eljest låte
Hofrätten undersökas om gods hans af Domaren i
orten, och gifwe han sedan bewis ther öfwer. Å
landet nämne Häradshöfding twänne af Nämnden,
eller andra edsworna män, som i partens hemwist
hans egendom uptekna och wärdera och gifwe
Häradshöfding sedan sielf witnesbörd ther om.
Finnes thet, som upgifwit är, ej stiga til femhundrade
daler, och fäster parten thet med ed sin, in för
Hofrätten, eller, med Hofrättens tilstånd, in för
närmasta Domare i orten, ther han wistas, at han ej
mera äger; tå må han saken fullfölja hos Konungen
utan penningar: ställe doch för thet, som dömdt är,
full borgen, i thy fall som sagdt är, så ock för
kostnad och skada. Förmår han thet ej; sätte borgen för sig sielf, eller träde i fängelse til sakens slut. Then
som wachten underhålla kan, må sitta hemma i hus
sitt. Finnes han mera gods äga, än föregifwit är;
eller gitter han ej eden gånga: hafwe ej widare
talan i saken. Faller honom gods eller penningar til,
innan han saken hos Konungen fortsätta bör;
fullgiöre ther af, hwad som i 1. och 3. §. §. föreskrifwit
är. Then så stor lön för sitt embete, eller åhrlig
benådning hafwer, at hälften ther af hinner til
femhundrade daler, må ej utan penningar få
Hofrättens dom under Konungens skärskådan draga, äntå
at han ej annat gods äger.
7. §. Alt hwad i thessa fall är stadgadt,
warde i Hofrätten fullgiordt, inom then tid, at
parterne skola ställa sig hos Konungen in. Brister något
ther i; må saken ej til Konungen komma: utan
stånde wid Hofrättens dom, och behålle Hofrätten
the tuhundrade daler, som ther insatte äro. Är alt
rätteliga fullgiordt; gifwe Hofrätten ut til parten,
eller sände inom then tid, som sagdt är, til Konungen
in, the inlagor, med hwad thertil hörer, som
afskrifna äro: jämnföre them doch parten först med
hufwudskrifterna, och witne tillika med en betient
wid Hofrätten, genom underskrift, at the i alt äro
lika. I the fattigas eller theras saker, som någon särskilt befrielse hafwa, så ock i them, som föras å
Konungens och Kronans, eller någor Stads, eller
menighets wägnar, gifwe Hofrätten ut, eller
insände sielfwa skrifterna, som ther inlagda äro. Kan
thet, som är i saken munteliga talat och swaradt af
parterna i Hofrätten, med skiälen til domslutet, ej
wara tillika färdigt; tå skal thet sedan, utan
drögsmål, försegladt insändas.
8. §. Then utrikes bor, och frånwarande
är, niute sex månaders tid, at dom fullgiöra, och
borgen ställa: i alt annat rätte sig hans ombudsman
efter thet, som sagdt är.
9. §. I the saker,som i Swea Hofrätt
dömda äro, skola parterne ställa sig hos Konungen in,
förr klockan tolf, twå månader ther efter; från Götha
Hofrätt tre månader; ifrån Hofrätten i Finland
fyra månader: hwar månad til trettijo dagar räknad,
och ej then dag, tå domen föll. Faller then tid å
Helgedag; gånge ther om, som i 25. Cap. 23. §.
sagdt är. I wäxel och siörätts sak ware tiden ifrån
Swea och Götha Hofrätt hälften kortare; från
Hofrätten i Finland, tre månader.
10. §. Å then dag nu föresatt är, gifwe then sökande sina påminnelser i saken hos Konungen in,
med the afskrifter, han i Hofrätten undfått; och
wederparten tage tå them emot, och sware sedan ther
å, then tiugundeandra dagen ther efter, then
oräknad, när han sin wederparts skrift anammade. Ej
måge thessa parternas skrifter widlyftigare wara,
än högst try ark hwarthera, wid bot tijo daler för
hwart ark ther öfwer är: och gifwe then, som
swarar, sin skrift twefalt in. Ej ware thet tillåtit, at
flera skrifter i saken inlägga. Hafwer ej fullmächtig
tillika teknadt sitt namn under thet, som inlägges,
eller then, som thet eljest för parten upsatt; böte han
tijo daler. Missfirmar någor i sina skrifter
Hofrätten, eller wederparten; böte efter thy, som
Konungen pröfwar brottet wara.
11. §. Hos Konungen skola ej andre bewis
läggas in, än the, som i Hofrätten, eller hos
Underdomaren framtedde warit: utan så är, at the
sedan fundne äro, eller sådane, at the ej kunnat förr
wid handen wara. Hafwer någor list här wid
brukadt; plichte efter omständigheterna.
12. §. Blifwer then, som Konungen söka
wille, med sina påminnelser förfallelös ute, å then dag,
som sagdt är; hafwe sin talan förloradt. Kommer han, och hans wederpart ej; warde then ej hos
Konungen i saken hörd.
13. §. Then saken hos Konungen i hans
Råd föredrager, upsätte förut skriftelig berättelse
om sakens beskaffenhet, och hwar i twisten
egenteliga består, med skiälen å båda sidor, och låte
parterna skrifwa then under: wilja the påminna något
ther wid; thet må them ej wägras.
14. §. Jäfwar parten någon af Konungens
och Rikets Råd, utan sådana skiäl, som sägs i 13.
Cap. 1. §; böte femhundrade daler. Giör han thet
obeskedeliga; böte som brottet är til, äntå at jäfwet
lagligit är. Jäfwar någor olagliga then, som
saken hos Konungen föredrager; böte etthundrade
daler.
15. §. Förlikas parterne förr, än saken
kommer til Konungen in; gifwe thet Hofrätten
tilkänna, och warde förlikning ther gillad. Sker thet
sedan; stadfäste Konungen then förlikning.
16. §. Gillar Konungen Hofrättens dom;
gälde then, som Konungen sökte, sin wederpart
kostnad och skada. Pröfwas thet, at han, emot bättre
wett och klara skiäl, dragit saken under Konungen;
böte femhundrade daler, och fullmächtigen plichte med fängelse, så lång tid, som Konungen finner brott
hans förtient hafwa.
17. §. Ehwad parterne förlikas, eller
Konungen gillar Hofrätts dom; behålle Hofrätten
the tuhundrade daler, som ther nedsatte äro.
Ändrar Konungen Hofrättens dom; gifwe Hofrätten
the penningar åter.
18. §. Ej hafwe någor lof, at Konungen å
annat sätt söka, mot dom och utslag, som i
Hofrätten fallit, än nu är stadgadt; utan så är, at han
tiltror sig wisa, thet sådant fel wid rättegången
förelupit, som i 15. Cap. 21. §. sägs: ställe tå borgen
för kostnad och skada, och fullgiöre thet dömdt war,
efter thy, som sagdt är, innan han gifwer sina
beswär hos Konungen in, å tid, som i 9. §. föreskrifwes.
Wiser han ej fel i rättegången; tå må ej
hufwudsaken uptagas, och böte han hundrade daler.
19. §. Brottmål grofware eller mindre,
hafwe ej någor lof under Konungen draga; utan han
gitter wisa, antingen at han ej är fulleliga ther i
hörd, eller at han til swårare straff är fäld, än Lag
säger. Brister han ther i; warde therföre särskilt
straffad, efter thy, som hans klagan warit: och
gånge sedan thet straff öfwer honom, som han af
Hofrätten är dömd til.
20. §. Kommer någor hos Konungen med sådan klagan in, at Hofrätten wrångwisliga dömdt, eller at Rätten är honom nekad worden; warde han först warnad för then fahra ther wid är. Afstår han ej ther med, och gitter ej sin talan fulltyga, utan gillar Konungen Hofrättens utslag; warde han tå tillika dömd til thet straff, som närmast är til dödsstraffet.
21. §. Ej må någor söka Konungen i the mål,
som i någon Domstol, eller hos Konungens
Befalningshafwande böra först uptagas. Går någor them
förbi, och beswärar ther med Konungen; böte tijo
daler, och warde förwist til then ort, tit saken
hörer. Rättar han sig ej äntå; böte femton daler,
eller mera, efter omständigheterna.
22. §. Utwärkar sig någor hos Konungen
bref, eller utslag, i hwarjehanda mål, genom osann
och wrång berättelse; böte från femtijo til hundrade
daler, eller plichte med kroppen, alt som brottet
finnes.
23. §. The böter Konungen i alla thessa fall
pålägger, falle Kyrkio, eller the fattiga til.
XXXI. Cap.
Huru dom må återbrytas, som
wunnit laga krafft.
EJ hafwe någor wåld, utan allenast Konungen,
at bryta dom åter, som wunnit laga krafft,
eller återställa laga tid, som försutten är.
2. §. Ingen driste sig hos Konungen söka,
at försutten laga tid må gifwas åter, ther han ej
wiser synnerlig orsak och skiäl, at han resning förthy i
saken niuta må. Ej skal böneskrift hans Konungen
föredragas, innan han fullgiordt, hwad i 30. Cap.
18. §. stadgadt är. Fullgiör han thet; warde
wederparten hörd, och förordne Konungen, som
skiäligit finnes. Pröfwar Konungen, at han utan skiäl
hafwer resning sökt; böte til Kyrkio, eller the fattiga,
från tretijo, til etthundrade daler, eller mera, och
fylle wederparten thes kostnad och skada.
3. §. Hafwer någor funnit nya skiäl, och
menar at dom, som wunnit laga krafft, ther med
häfwas kan; söke Konungens lof, at saken må å nyo
skärskådas: och warde tå förwist til then Rätt, som sidst hafwer dömdt ther i. Innan han sina skiäl ther
förete må, fullgiöre han alt thet, som i 2. §. är sagdt,
och swärje, at han ej förr them wetat, eller förstått,
at the af sådan wigt warit, så ock, at han ej ther med
söker uppehålla och skada sin wederpart i hans rätt,
utan tror sig orsak hafwa them at drifwa. Fullgiör
han thet alt; pröfwe Domaren the nya skiäl, så ock
hwad wederparten ther emot swarar, och äge macht,
then förra domen ändra, ther skiälen så giltige äro.
Finnes annorlunda; gälde han, som sig them
åberopadt, wederparten kostnad och skada: plichte ock
ther til, som i 29. Cap. sagdt är. Wil enthera sedan
söka högre Rätt ther emot; hafwe ther lof til: och
fullgiöre thet, som förr i thenna Balk om hwarje
domstol föreskrifwes.
XXXII. Cap.
Huru penningar och böter efter
thenna Lag räknas, gäldas, och skiftas skola.
Med alla penningar och böter i Lagbok thenna
förstås daler, marck, och öre silfwermynt. Ther ej finnes utsatt, hwilken böterna niuta skal;
gången the til triskiftes: tage en lott Konungen,
annan Häradet eller Staden, tridie målsäganden.
Hafwer målsägande ej kärat; tage hans lott then,
som kärade, och ägde rätt at kära.
2. §. Böterne i thenna Rättegångs Balk,
ware Rättens ensak, som them ålagdt, tå ej
annorledes ther stadgadt finnes; och then ej orkar böta,
plichte som i 10. Cap. 1. §. Utsöknings Balken sagdt är.
3. §. Af Häradets lott i sakören behålle en
tridiedel Häradshöfding, annan Nämnden, tridie
Häradet. Af Rättens ensak tage Häradshöfding
hälften, och then andra Nämnden. Om
Lagmansrätts ensak ware lag samma. J Rådstufwurätt tage
Borgmästare dubbel lott emot Rådman, och i
Kämnersrätt Rådman emot Kämner. J
Hofrätten tage alle lika del, som i Rätten
sitta.