SOU 1944:69/13 Kap

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  12 Kap.
SOU 1944:69

Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
15 Kap.  →


[ 313 ]

13 KAP.


Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.


I 13 kap. SL behandlas menedsbrottet.

Enligt förslaget inledes kapitlet med en straffbestämmelse avseende detta brott. Därefter följer, utan motsvarighet i gällande lag, en bestämmelse om straff för den som av grov oaktsamhet begår sådan gärning som, om den varit uppsåtlig, skulle bestraffas såsom mened. Detta oaktsamhetsbrott har åsatts beteckningen ovarsam edsaga. Emedan nya rättegångsbalken öppnar möjlighet att höra part i rättegång under sanningsförsäkran, har i 3 §, avsedd att sättas i tillämpning först då nya rättegångsbalken träder i kraft, upptagits ett straffstadgande för uppsåtlig eller grovt oaktsam osann partsutsaga under sådan försäkran. Såsom 4 § följer en bestämmelse om straffmildring eller straffrihet i vissa fall, då utsaga som avses i någon av de föregående paragraferna rör sådant varom uppgiftslämnaren ägt vägra yttra sig eller som är av liten eller ingen betydelse för saken.

I de närmast följande paragraferna ha upptagits bestämmelser avseende falskt åtal och närstående brott, vilka nu behandlas i SL 16: 1–6. Även Thyrén har i sitt utkast (V. II. I) sammanfört dessa brott med menedsbrottet. Enligt hans mening äro nämligen alla de nämnda brotten att uppfatta såsom brott mot statens judiciella funktion. För kommittén har varit avgörande att brotten innefatta utsagor. Falskt åtal och falsk angivelse eller anmälan äro, även om egentligt bevisvärde icke tillmätes dem, dock ägnade att läggas till grund för ett förfarande av myndighet för utredning angående beskyllningens riktighet och förete därför sådan likhet med mened och osann partsutsaga, att det synes naturligt att brotten behandlas i samma kapitel. I 5 § upptages sålunda en bestämmelse om ansvar för uppsåtligt falskt åtal. Den som utan att göra sig skyldig till sådant brott väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill straffas enligt 6 § för obefogat åtal. Falsk angivelse nämnes ej uttryckligen i den föreslagna lagtexten, men i stället straffbelägges i 7 § såsom falsk tillvitelse att någon för allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. I viss utsträckning omfattar denna paragraf även gärning som förövas av oaktsamhet. Brottsbeteckningen är i sådant fall obefogad tillvitelse. I samband med att en del av nuvarande 16 kap. överföres till 13 kap. och underkastas de nämnda förändringarna föreslås, att bestämmelsen i SL 16: 14 med något ändrad avfattning flyttas till 6: 3.

I 8 § behandlas det fall att någon genom osann utsaga varom förut i kapitlet förmälts framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång utan att likväl själva utsagan är straffbar. Straff stadgas för uppgiftslämnaren, där han underlåter att till faran: avvärjande göra vad skäligen kan begäras.

[ 314 ]Till kapitlet ha vidare hänförts vissa brott som nu behandlas 1 12 kap. SL. Detta gäller till en början de i SL 12: 21 och 22 straffbelagda fallen av s. k. intellektuell handlingsförfalskning. Enligt SL 12: 21 straffas den som i arbetsbetyg eller annan enskild handling av visst slag uppgiver vad han vet vara osant, så att annan därav kan vilseledas eller skadas. I SL 12: 22 åter stadgas straff för den som mot bättre vetande avger falsk utsaga i lagstadgad försäkran om frihet från äktenskapshinder samt för make som mot bättre vetande avger falsk utsaga i försäkran enligt 6: 9 giftermålsbalken angående makarnas egendom. Vidare har till förevarande kapitel överförts det i SL 1216 a upptagna brottet, vilket består i att någon svikligen begagnat sig av pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis, som är utgivet för annan, eller att någon utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den för vilken beviset är utfärdat, samt det i SL 12: 5 b upptagna brottet att mot bättre vetande neka sin hand och förskrivning. Alla de nämnda brotten behandlades före 1942 års lagstiftning beträffande förmögenhetsbrotten i 22 kap. SL men flyttades år 1942, i samband med att 22 kap. reviderades, på kommitténs förslag med vissa jämkningar till 12 kap. i avbidan på att det vid den fortsatta revisionen av strafflagen skulle bliva möjligt att definitivt taga ställning till frågan om deras placering. Enligt kommitténs uppfattning är det icke fullt lämpligt att behandla dem tillsammans med förfalskningsbrotten åt vilka 12 kap. är ägnat. Såsom anförts vid kapitelrubriken till 12 kap., bör nämnda kapitel enligt kommitténs mening i princip begränsas till att gälla endast åtgärder som avse ett bevismedel såsom föremål. Endast sådana åtgärder äro nämligen enligt vanligt åskådningssätt att uppfatta såsom förfalskning. En typisk förfalskning är sålunda att utfärda en handling med falsk underskrift eller att ändra en handling som är utfärdad av annan. De nyssnämnda brotten utmärkas till skillnad från sådan gärning av att den ifrågavarande handlingen är äkta; däremot är dess innehåll osant eller också användes handlingen på ett vilseledande sätt eller bestrides sanningslöst dess bevisvärde. I vissa utländska lagar och även i Thyréns utkast (V. I) ha väl sådana brott sammanförts med förfalskning i egentlig mening, kallad materiell förfalskning, såsom ett särskilt slags förfalskning, s. k. immateriell förfalskning. Brotten i SL 12: 6 a, 21 och 22 äro enligt en sådan systematik att beteckna såsom positiv immateriell förfalskning och brottet i SL 12: 5 b som negativ immateriell förfalskning. Enligt kommitténs uppfattning överensstämmer emellertid denna systematik icke med ett naturligt betraktelsesätt. Det synes vara att föredraga att sammanföra de såsom immateriell förfalskning betecknade brotten med de osanna utsagor som enligt det förut sagda behandlas i förevarande kapitel.

I kapitlet ha därför upptagits vissa motsvarigheter till de berörda bestämmelserna i 12 kap. SL. Sålunda har i 9 § stadgats straff där någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. För uppsåtligt sådant brott [ 315 ]föreslås beteckningen osann försäkran. Enligt 10 § straffas, för osant intygande, den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är. Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull. I 11 § upptages ett brott, missbruk av urkund, vartill hänföres att någon åberopar eller utlämnar osann urkund som avses i 10 § eller sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. Vidare straffas enligt 12 §, för nekande av hand, den som förnekar sin underskrift på urkund som upprättats till bevis.

Slutligen stadgas i 13 § straffmildring eller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet men innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt faran för vidare olägenhet.


1 §.

Enligt SL 13: 1 dömes för mened, där någon mot bättre vetande burit falskt vittnesbörd eller eljest avgivit falsk utsaga och bekräftat utsagan med laga edgång inför domstol eller, efter domstols förordnande, annorstädes.

I Thyréns utkast (VIII 1 och 2 §§) stadgas liksom i gällande lag straff för osann utsaga under ed inför domstol men därutöver bestraffas enligt hans utkast, ehuru med avsevärt lägre straff, osann utsaga överhuvud inför domstol och även osann utsaga till annan myndighet, förutsatt att den som avger utsagan är pliktig att avgiva denna eller att den honom veterligen skall tjäna till bevis.

Enligt kommitténs mening innefattar Thyréns förslag på denna punkt en alltför långtgående utvidgning av det straffbara området. Det synes vara av värde att fasthålla vid gällande lags ståndpunkt, att menedsansvar icke skall inträda med mindre utsagan avgivits i viss högtidlig form. I detta fall har nämligen uppgiftslämnaren särskild anledning att besinna utsagans vikt. I den mån ett behov föreligger att låta myndighet höra personer under straffansvar, synes det i regel vara lämpligare att för sådant fall stadga viss form för utsagans avgivande än att straffbelägga osann utsaga till myndighet överhuvud. Endast i viss utsträckning, som framgår av de följande paragraferna i det föreslagna kapitlet, har kommittén funnit sig böra föreslå straff för osann utsaga oavsett i vilken form den avgives.

För att menedsstraff skall ifrågakomma fordras därför enligt förevarande paragraf liksom enligt gällande lag, att utsagan avgivits under laga ed eller på visst däremot svarande sätt. De eder som avses äro de, om vilka det är uttryckligen stadgat i lag. Hit höra vittnesed och partsed varom stadgas i gamla rättegångsbalken, vittnesed enligt nya rättegångsbalken, sådan partsed som omförmäles i 27 § lagen om barn utom äktenskap samt sakkunniged enligt 40: 9 nya rättegångsbalken. Vidare höra hit bouppteckningsed enligt [ 316 ]lagen om boutredning och arvskifte eller giftermålsbalken samt bouppteckningsed och borgenärsed i konkurs, gäldenärsed enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs, utmätningsed och gäldenärsed efter kallelse å okända borgenärer. Däremot omfattar paragrafen icke edgång, som ej avser att bekräfta en utsaga om något faktum. Domared och stämningsmansed höra alltså ej hit och ej heller ed som tolk skall avlägga enligt lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol.

Enligt gällande rätt kan ed i vissa fall ersättas med en högtidlig försäkran på heder och samvete. Så förfares, efter beslut av Konungen i varje särskilt fall med stöd av 16 § kungl. förordningen den 31 okt. 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, om främmande trosbekännare är av sådan lära som ej tillstädjer honom att avlägga ed. I praxis har nämnda bestämmelse i vissa fall använts även beträffande sådan medlem av svenska kyrkan, som av samvetsbetänkligheter ansett sig förhindrad att avlägga ed. Enligt 36: 12 nya rättegångsbalken må rätten, om vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser allvarligt grundad betänklighet mot att avlägga vittnesed, medgiva vittnet att i stället avgiva viss försäkran på heder och samvete. I samma lagrum stadgas även, att vittne, om båda parterna samtycka därtill och rätten finner det kunna tillåtas, må utbyta ed mot sådan försäkran. För de fall, i vilka försäkran enligt gällande lag kan träda i eds ställe, stadgas i SL 13: 5, att sådan försäkran skall anses såsom ed med avseende menedsansvaret. I förslaget har med tanke även på de ytterligare fall, i vilka enligt nya rättegångsbalken ed kan utbytas mot försäkran, med laga ed jämställts försäkran som avgivits i eds ställe.

Enligt 17: 17 gamla rättegångsbalken må vittne, utom i svåra brottmål, höras utan ed, där både käranden och svaranden eftergiva eden. Vittnar sådant vittne falskt skall likväl, enligt SL 13: 5, så anses som hade han gått eden. I nya rättegångsbalken har denna möjlighet att eftergiva vittneseden icke bibehållits. Ehuru kommittén såsom nyss anförts intager den ståndpunkten att menedsansvar bör förutsätta att utsagan avgives i högtidlig form, har kommittén icke ansett sig för den korta tid som återstår innan nya rättegångsbalken sättes i kraft böra föreslå någon ändring i vad nu gäller i detta avseende. Kommittén har därför avfattat förevarande paragraf i två alternativ, av vilka det ena, som är avsett att gälla blott till dess nya rättegångsbalken träder i kraft och därför införts bland övergångsbestämmelserna, upptager eftergiven ed såsom ett med avlagd ed jämställt fall och det andra, avsett att träda i kraft samtidigt som nya rättegångsbalken, ej upptager detta fall.

Handlingen beskrives i paragrafen såsom lämnande av osann uppgift eller förtigande av sanningen. I sak åsyftas med detta uttryckssätt detsamma som gällande lag beskriver såsom falskt vittnesbörd eller falsk utsaga. Ordet osann har emellertid ansetts vara mera tydligt än falsk, som företrädesvis användes för att beteckna att ett bevismedel icke alls eller icke i föreliggande skick härrör från den som enligt dess lydelse utställt detsamma.

Omfattningen av den sanningsplikt, som under menedsansvar åligger edsavläggaren, framgår av edens ordalag jämförda med förevarande paragraf. [ 317 ]När en ed, såsom fallet är exempelvis med vittnesed, enligt sin avfattning innebär ett löfte att omtala vad man vet i det ifrågavarande avseendet, är ett förtigande av något sådant rätteligen att fatta som en osann uppgift. Däri torde ligga förklaringen till att i SL 13: 1 icke uttryckligen nämnes förtigande, ehuru lagrummet, såsom för övrigt framgår av SL 13: 4, måste anses omfatta även detta. Emellertid har det synts kommittén angeläget att i lagtexten med klara ord anges omfånget av den straffrättsligt sanktionerade sanningsplikten. I paragrafen har därför med osann uppgift jämställts förtigande av sanningen. Detta får uppenbarligen icke förstås så, som skulle menedsansvar kunna inträda för den som öppet förklarar att han icke vill yttra sig i visst hänseende. Ett sådant tillvägagångssätt är icke ägnat att vilseleda och faller därför utom ramen för förevarande kapitel. Mot vittne som undandrager sig att vittna äger domstolen inskrida med vite eller fängelse enligt processrättsliga regler.

Menedsansvaret omfattar ej blott utsagor om inträffade händelser och omständigheterna därvid utan även utsagor t. ex. om erfarenhetssatser och vetenskapliga rön och om deras tillämplighet på det föreliggande fallet, såvitt utsagan är av sådan beskaffenhet att den kan sägas vara osann. En sakkunnig, som under ed betygar exempelvis att likstelhet plågar inställa sig viss tid efter dödens inträde eller att en dödad med hänsyn till likstelheten måste ha varit död minst så eller så länge, kan därför vara att fälla för mened, om hans utsaga strider mot vad som är för vetenskapen känt om likstelhetens inträde. Detsamma gäller en sakkunnig, som under ed lämnar oriktig uppgift om priserna på konstmarknaden.

Kravet att en utsaga för att kunna föranleda menedsansvar skall vara objektivt osann överensstämmer med den ståndpunkt, som svensk rätt av gammalt intagit. I vissa länder, däribland England, fordras blott, att utsagan subjektivt sett är osann; den som mot sin övertygelse råkar meddela sanningen blir att straffa för mened. Att övergå till denna ståndpunkt och sålunda straffbelägga s. k. subjektiv mened har kommittén emellertid icke ansett påkallat. För svensk rättsuppfattning skulle det säkerligen vara stötande, om straff skulle utkrävas i ett fall sådant som det anförda, i vilket den effekt som lagen avser att motverka icke uppkommit. Det synes i fråga om mened lika litet som beträffande andra brott böra vara tillräckligt för straffbarhet, att den tilltalade trott sig åstadkomma en brottslig effekt. Även om det för svensk rätt traditionella kravet på att utsagan skall vara objektivt osann fasthålles, inträder för övrigt ansvar i åtskilliga fall, där det faktum som det gäller att styrka är förhanden. Ty om ett vittne mot rätta förhållandet säger sig ha iakttagit en händelse, får han anses hava begått mened, även om händelsen faktiskt skulle ha inträffat. En annan sak är att i sådant fall torde föreligga förutsättningar för tillämpning av den föreslagna 4 §.

Mened är icke fullbordad, såsnart en oriktig uppgift blivit lämnad. Det bör fordras, att uppgiftslämnaren avslutat sin berättelse i dess helhet. Om uppgiftslämnaren rättar sin utsaga innan detta skett, går han fri från straff. Enligt kommitténs uppfattning bör ett vittnesförhör ej anses avslutat. förrän det [ 318 ]för vittnet givits tillkänna att ytterligare frågor icke finnas att framställa. På grund av intresset att genom vittnesmålet få fram sanningen är det nämligen önskvärt, att vittnet äger möjlighet att utan risk rätta sitt vittnesmål sålänge detta ännu icke framstår som definitivt (jfr emellertid NJA 1939 s. 863).

För osanna utsagor om förhållanden, som äro av ringa eller ingen betydelse i det förevarande sammanhanget, öppnas möjlighet till straffminskning eller straffrihet genom bestämmelserna i 4 §. Detsamma gäller enligt nämnda paragraf utsagor om något, varom edsavläggaren ägt vägra yttra sig. Vidare stadgas i 13 § straffminskning för menedare, som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I subjektivt hänseende kräves uppsåt att lämna osann uppgift eller att förtiga sanningen. I sak motsvarar detta i stort sett det i SL 13: 1 uppställda kravet, att utsagan skall avgivas mot bättre vetande. Detta uttryck kan emellertid fattas så, att eventuellt uppsåt icke skulle träffas av straffbudet. Här som vid de flesta andra brott bör det dock vara tillräckligt med sådant uppsåt. Den som under ed lämnar en uppgift som strider mot rätta förhållandet och därvid icke vet detta utan blott anser det möjligt, bör drabbas av menedsansvar, om förhållandena äro sådana att det måste antagas att han skulle ha lämnat uppgiften även om han varit säker på dess oriktighet. Att i lagtexten uttryckligen nämna att uppsåt fordras synes icke vara erforderligt. Såväl enligt förslaget som enligt gällande strafflag förutsättes nämligen i brottsbeskrivningarna genomgående uppsåt, där annat ej angivits.

Uppsåtet behöver icke gå ut på att någon skall lida förfång. Ett vittne som ljuger gör sig skyldig till mened, även om hans syfte blott är att med desto större säkerhet uppnå frikännande av en oskyldigt åtalad, och detsamma är fallet med en svarande som, stämd på en redan återbetalad försträckning, med värjemålsed förnekar, att han mottagit försträckningen. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med gällande lags, är motiverad av att straffet för mened avser att värna bevismedlets tillförlitlighet, oavsett för vilket ändamål den beedigade utsagan avgives.

Enligt SL 13: 1 är straffet för mened straffarbete i lägst ett och högst sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader. Dessa straffsatser infördes år 1937. Därförut och alltsedan strafflagens tillkomst år 1864 var straffet enligt SL 13: 1 straffarbete från och med två till och med sex år. I SL 13: 4 stadgas emellertid, att där den som vittnar eller eljest höres på ed förtiger vad honom till upplysning i målet är veterligt och han prövas ha gjort det av obetänksamhet, han skall straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. När detta stadgande under förarbetena till strafflagen först föreslogs, synes meningen därmed närmast ha varit att straffbelägga ett förtigande som sker av oaktsamhet (se Thyrén VIII s. 157 f.). Ett stadgande av denna innebörd skulle medföra en utvidgning av det straffbara området i jämförelse med SL 13: 1, varest endast uppsåtlig mened straffbelägges. Under förarbetena övergick man [ 319 ]emellertid till att uppfatta SL 13: 4 som ett undantag från SL 13: 1; uppsåtlig mened skulle enligt denna mening bestraffas efter den lindrigare straffskalan i SL 13: 4, om den bestode i förtigande av obetänksamhet. På detta sätt torde gällande lag vara att tolka. Under stadgandet torde bl. a. böra hänföras fall, där vittne förtiger en omständighet utan avsikt att främja en oriktig utgång av processen.

Enligt kommitténs mening är det icke motiverat att uppställa en särskild straffskala för det fall, att mened äger rum genom förtigande av obetänksamhet. Förtigande skiljer sig ej alltid väsentligt från positiv uppgift, och innebörden av uttrycket obetänksamhet är svår att fastställa. Att ett särskilt stadgande om förtigande av obetänksamhet upptages i gällande lag sammanhänger, såsom framgår av det sagda, med att stadgandet ursprungligen avsågs för fall av oaktsam mened. Däremot synes det kommittén motiverat att nu vidtaga en ytterligare lindring av den allmänna straffskalan för mened. Erfarenheten under den tid som förflutit efter lagändringen år 1937 har givit vid handen, att mened i tämligen stor utsträckning funnits böra bestraffas med ett straff som understiger den för normalfall uppställda minimigränsen av ett års straffarbete. I betraktande härav synes det motiverat att låta det nu för fall, där synnerligen mildrande omständigheter föreligga, stadgade lägsta straffet, sex månaders straffarbete, utgöra minimum i en enhetlig straffskala för normalfall av mened. Som maximum åter torde för sådana fall fyra års straffarbete vara tillräckligt.

Gällande lag stadgar högre straff, där någon genom mened bidragit till att oskyldig blivit fälld till straff som han till fullo eller till någon del undergått. I sådant fall skall nämligen enligt SL 1322 menedaren förutom jämlikt SL 13: 1 även dömas till straff efter SL 16: 3, vilket alltefter svårheten av det straff som drabbat den oskyldige kan uppgå till livstids straffarbete eller lägre straff. Straffbestämmelserna i SL 13: 1 och 16: 3 skola därvid båda tillämpas enligt reglerna om sammanträffande av brott i SL 4 kap.

Jämväl enligt kommitténs mening är det motiverat att för vissa fall av mened stadga strängare straff än för normalfall. Tillämpligheten av den strängare straffbestämmelsen torde dock icke böra begränsas till fall, i vilka meneden bidragit till att oskyldig fått undergå straff. Det kan även för andra fall finnas behov av ett mycket strängt straff. För mened, som åsyftar att hindra att förrädare eller spion blir fälld, kan det sålunda med hänsyn till statens säkerhet vara önskvärt att äga tillgång till en straffskala med högre straff än fyra års straffarbete. Och mened i ett civilmål som rör ett mycket viktigt intresse, t. ex. frågan om någons äkta börd eller rätten till ett stort arv, synes även böra kunna bestraffas efter en strängare straffsats än den i allmänhet gällande. Icke heller torde det vara motiverat att, såsom i SL 13:? skett, låta straffskärpningen vara schematiskt beroende av skada som faktiskt orsakats genom meneden. Även andra omständigheter torde böra tillmätas betydelse för frågan, om mened skall bedömas enligt en högre straffsats än den vanliga. Bland annat torde det vara påkallat att fästa avseende vid vilket uppsåt menedaren haft. Kommittén föreslår att, i likhet med vad som skett [ 320 ]vid ett flertal andra brott, såsom förutsättning för tillämpning av den strängar! straffsatsen uppställes, att meneden med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov. Till ledning för bedömandet ha i lagtexten upptagits två fall, där detta i allmänhet är händelsen, nämligen att menedaren hade uppsåt att oskyldig mätte fällas till urbota straff eller att eljest synnerlig skada måtte tillfogas annan. Straffet har för ifrågavarande fall satts till straffarbete i lägst två och högst åtta år.

Där mened innefattar oredlighet mot borgenärer, i det att den förövats av gäldenär som därigenom bekräftat oriktig eller ofullständig uppgift vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed, blir brottet i regel att bedöma allenast enligt SL 23: 2 såsom grov oredlighet mot borgenärer. Straffet får dock icke sättas lägre än straffminimum enligt 13: 1, vilket överstiger det motsvarande minimum enligt SL 23: 2. Därför bör 13: 1 citeras i domen (jfr NJA 1944 s. 354), och det är även lämpligt att i domen angiva att oredligheten förövats genom mened. Skulle med hänsyn till omständigheterna oredligheten prövas icke vara av grov beskaffenhet och därför falla under SL 23: 1 som har väsentligt lägre st.raffskala än 13: 1, kan meneden icke anses bliva till fullo bestraffad genom tillämpning av 23 kap. I sådant fall måste därför såväl 13: 1 som 23: 1 tillämpas jämte 4: 1 och 2. Likaså måste l3: 1 andra punkten och 23: 1 eller 2 jämte 4: 1 och 2 tillämpas, om meneden är att anse som grov.

Att enligt förslaget liksom enligt gällande lag för menedsansvar förutsättes att ed avlagts eller att det föreligger ett fall som jämställes därmed får icke uppfattas som skulle menedsansvaret vara begränsat till den som avlagt eden eller eljest avgivit den med edsansvaret förenade utsagan. Jämlikt 3: 3 i förslaget blir även annan medverkande än gärningsmannen att fälla till ansvar, nämligen för anstiftan eller medhjälp till mened. Detta överensstämmer med gällande lag, enligt vilken delaktighet i mened otvivelaktigt är straffbar. För delaktighetsansvar förutsättes emellertid enligt gällande rätt, att gärningsmannen kan fällas till straff. I hittillsvarande rättstillämpning (NJA 1934 s. 421 och 1942 s. 1) har därför den som uppsåtligen förlett annan att avgiva vittnesutsaga av felaktigt innehåll dömts såsom gärningsman, där vittnet icke övertygats om att ha handlat med vetskap om utsagans oriktighet och därför ej kunnat fällas till straff. Den förstnämnde har därvid ansetts ha begått mened i s. k. medelbart gärningsmannaskap. Enligt förslaget förutsättes för ansvar för anstiftan eller medhjälp, i motsats till vad fallet är enligt gällande rätt, icke att ansvar kan ådömas en gärningsman. Den som anstiftat annan till gärning vilken objektivt sett är mened eller övat medhjälp därvid, blir därför enligt förslaget att döma för anstiftan eller medhjälp utan hinder av att gärningsmannen går fri från straff. För att menedsansvar skall kunna utkrävas av någon bland flera medverkande fordras endast, att mened objektivt sett kommit till stånd och att den ifrågavarande medverkande fyller de subjektiva förutsättningarna för sådant ansvar. Om gärningsmannen ej handlat med uppsåt att lämna osann uppgift eller förtiga sanningen men väl förfarit grovt oaktsamt i detta hänseende och därför skall straffas enligt [ 321 ]2 § för ovarsam edsaga, är annan medverkande, som handlat med menedsuppsåt, förfallen till ansvar för medverkan till mened.

Medverkan till mened av vittne förövas naturligt nog mestadels av endera parten i det mål vari vittnet höres. Att parten icke själv kan vittna i målet hindrar icke, att han kan dömas för sin medverkan till meneden.

I SL 13: 6, vilket lagrum tillkom år 1942 i samband med att försök till brott straffbelades i större utsträckning än förut varit fallet, stadgas straff för den som gör försök att anstifta mened vilken emellertid icke kommer till stånd. Ehuru försök till mened icke är straffbelagt enligt gällande lag, liksom det icke heller straffbelägges enligt förslaget, har det nämligen befunnits påkallat att kriminalisera försök att anstifta sådant brott. En sådan bestämmelse har kunnat undvaras i förslaget, emedan enligt 3: 2 såsom förberedelse bestraffas bland annat att träda i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta mened.


2 §.

Straff för mened enligt 1 § förutsätter uppsåt att lämna en oriktig uppgift eller förtiga sanningen. Det måste därför ej sällan inträffa, att en. beedigad utsaga befinnes oriktig men att uppgiftslämnaren likväl icke kan straffas för mened. I regel ligger häri intet från straffrättslig synpunkt anmärkningsvärt. Den moderna vittnespsykologien har belyst de felkällor med avseende å iakttagandet, minnet och återgivningen, varmed vittnesmål trots det bästa uppsåt kunna vara behäftade. Om beedigade sakkunnigutlåtanden gäller sannolikt i än större utsträckning. att de kunna vara oriktiga utan att likväl innefatta uppsåtlig mened. Den påtagliga svårigheten att bevisa, att en objektivt oriktig utsaga avgivits med uppsåt att förvränga eller dölja sanningen, föranleder emellertid säkerligen i många fall att uppsåtligen oriktiga utsagor måste lämnas utan straff. Helt säkert förövas mened i betydligt större utsträckning än «som framgår av de i förhållande till antalet beedigade utsagor fåtaliga fall, på senare tid något tiotal årligen, i vilka menedsstraff ådömts. Belysande är att åtal för mened i mycket stor utsträckning leder till frikännande; under de senaste åren har föga mer än hälften av åtalen för mened lett till fällande dom.

Det anförda ger anledning att överväga huruvida icke bestämmelsen om straff för uppsåtlig mened borde kompletteras med en straffbestämmelse med mindre stränga förutsättningar för ansvar. Under förarbetena till den nuvarande strafflagen var, såsom berörts vid 1 §, ifrågasatt att straffbelägga förtigande som skedde av oaktsamhet, men denna tanke genomfördes icke i lagen. I Thyréns utkast (V. II. I 11 §) straffbelägges oaktsam mened, antingen den sker genom förtigande eller genom en positiv uppgift, med fängelse i högst två år eller böter. Även enligt vissa främmande strafflagar är den oaktsamma meneden straffbar. Enligt danska strafflagen § 160 straffas sålunda den som gör sig skyldig till grov oaktsamhet vid avgivande av oriktig förklaring i fall där uppsåtlig sådan förklaring skulle medföra menedsansvar och i vissa andra fall. I finska strafflagen 17: 2 stadgas straff för den som prövas ha [ 322 ]av obetänksamhet eller vårdslöshet á ed avgivit eller med ed bekräftat osann utsaga. Tyska strafflagen Q 168 stadgar likaledes straff för mened som begås av oaktsamhet. Enligt den straffrättskommission, som är sysselsatt med att utarbeta förslag till ny tysk strafflag, bör bestämmelsen begränsas till att avse grov oaktsamhet.

Även enligt svensk rätt förekommer i vissa fall straff för den som av oaktsamhet avgiver osann utsaga. Enligt SL 23: 3 straffas sålunda gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. Ansvar inträder i dessa fall oavsett huruvida oriktig uppgift beedigats. Det må jämväl erinras om att skattestrafflagen stadgar straff för den som av grov oaktsamhet deklarerar för lågt.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att mened straffbelägges även i oaktsamhetsfall, dock blott där oaktsamheten är grov. I förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att gärning, som skulle varit att bedöma enligt 1 § om den skett uppsåtligen, blir att straffa enligt en i jämförelse med 1 §:s lägre straffskala, där gärningen förövats av grov oaktsamhet. Straffet har satts till fängelse eller böter. Till jämförelse må nämnas, att vårdslös deklaration enligt skattestrafflagen bestraffas med böter, efter särskild skala, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Såsom brottsbeteckning föreslås ovarsam edsaga. Att, såsom i den vetenskapliga litteraturen brukas och även här ovan skett, benämna brottet. oaktsam mened synes ej fullt egentligt, då ordet mened enligt det allmänna språkbruket torde avse uppsåtlig gärning.

Det är givet, att bestämmelsen om ovarsam edsaga beträffande vittnen företrädesvis kommer till tillämpning där någon förtigit ett faktum som han bort inse att han enligt sin ed varit pliktig att omtala. Att förtigandet ej kan anses ha skett uppsåtligen kan bero på att edsavläggaren icke insåg att eden omfattade att han skulle lämna uppgift i detta hänseende. Bestämmelsen kan emellertid någon gång även vara att tillämpa vid oriktig positiv uppgift, såsom då ett vittne lämnar en uppgift utan att betänka att han i själva verket icke har kännedom om det förhållande uppgiften avser. Såsom exempel må anföras, att vittnet uppger en person hava varit närvarande vid ett visst tillfälle, ehuru vittnet vid detta tillfälle blott iakttagit vissa personer som kort förut varit i sällskap med denne. Sanningsplikten är emellertid begränsad till vad som omfattas av edens innehåll. Enligt gällande rätt innehåller vittneseden icke något löfte att meddela annat än det vittnet vid vittnesmålets avläggande har sig bekant och annorlunda torde vittneseden icke heller enligt nya rättegångsbalken vara att uppfatta, ehuru rätten enligt 36: 8 nämnda balk må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gäller genom att granska för honom tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet. Om påföljd för vittne som ej [ 323 ]ställer sig föreläggandet till efterrättelse finnas särskilda stadganden i nya rättegångsbalken 36: 21 och 23.

Bestämmelsen angående ovarsam edsaga får måhända mera än för vittnen betydelse för sakkunniga som höras under ed. Av naturliga skäl förekommer det endast i rena undantagsfall, att ett sakkunnigutlåtande kan bevisas vara avgivet med uppsåt att förvränga sanningen. Däremot torde det icke vara helt sällsynt, att sakkunnig som höres under ed uttalar sig utan tillräcklig eftertanke. Väl torde en sakkunnig lika litet som ett vittne kunna göras ansvarig enligt förevarande kapitel i strafflagen för underlåtenhet i och för sig att studera de förhållanden hans utlåtande avser. Detta gäller vare sig han enligt gamla rättegångsbalken höres som vittne och avlägger vittnesed eller han avlägger den i 40: 9 nya rättegångsbalken föreskrivna sakkunnigeden. Men om han uppgiver sig vara väl insatt i förhållandena eller låter påskina detta och ändock avgiver ett oriktigt utlåtande, synes det, om hans oaktsamhet är grov, vara väl på sin plats, att han får vidkännas ansvar för de oriktiga uttalanden han beedigar. Straffbestämmelsen torde ha en betydelsefull uppgift att fylla såsom ett medel att förläna eftertryck åt kravet, att den som uppträder inför rätta såsom sakkunnig skall ägna saken tillbörlig omsorg.

Givetvis bör emellertid vid bedömande av osanna edsutsagor noga uppmärksammas, att fel lätt kunna insmyga sig utan att uppgiftslämnaren kan lastas därför och att även fall, då felet uppstått på grund av oaktsamhet, i vidsträckt omfattning lämnas straffria enligt förevarande paragraf genom kravet att oaktsamheten skall vara grov. Vad angår det fall att ett vittne förtiger en omständighet som han bort omtala är att uppmärksamma, att till vittnets ursäkt ofta kan anföras att han icke blivit särskilt tillfrågad därom. Det är vidare att märka, att 4 § öppnar möjlighet till straffminskning eller straffrihet där någon avgivit osann utsaga om sådant varom han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten eller ingen betydelse för saken.

Liksom mened kan ovarsam edsaga ingå i brott som behandlas i SL 23 kap. Som ovan nämnts stadgas nämligen i SL 23: 3 straff för gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. Bestämmelsen âr tillämplig även om uppgiften ej bekräftats med ed, men i regel innefattar det ifrågavarande brottet, vårdslöshet mot borgenärer, även att gäldenären be edigat den oriktiga uppgiften. Beträffande gärning, som faller både under SL 23: 3 och förevarande paragraf, böra båda dessa lagrum åberopas men straffet utmätas endast enligt SL 23: 3 utan tillämpning av SL 4: 1 och 2.

I fråga om medverkan till ovarsam edsaga gäller vad vid 1 § anförts om medverkan till mened. Enligt 3: 3 i förslaget förutsättes nämligen icke för medverkans straffbarhet, att brottet är uppsåtligt eller att medverkan sker med uppsåt. Har ej gärningsmannen men väl annan medverkande uppsåt att osann utsaga skall avgivas, blir emellertid den medverkande att döma för anstiftan eller medhjälp till mened, ehuru gärningsmannen ådragit sig ansvar blott enligt förevarande paragraf. Omvänt kan, där gärningsmannen [ 324 ]förövat mened, annan medverkande vara att straffa blott för medverkan till ovarsam edsaga.


3 §.

Enligt nya rättegångsbalken 37 kap. må i tvistemål för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum med ena parten eller båda. Innan part avgiver sin berättelse, skall han på heder och samvete lova och försäkra, att han skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Enligt processlagberedningen, på vars förslag institutet partsförhör under sanningsförsäkran tillkommit, bör parten, för att institutet skall bliva av verkligt värde, avgiva sin utsaga under straffansvar. Processlagberedningen anförde, att i strafflagen borde stadgas straff för medvetet oriktig sådan utsaga. Straffet borde sättas lägre än straffet för mened, men straffminimum borde för vinnande av straffhotets syfte ej sättas lägre än fängelse.

Kommittén delar i huvudsak processlagberedningens uppfattning i detta avseende. Kommittén har därför i förevarande paragraf, som enligt övergångsbestämmelserna icke skall träda i kraft förrän nya rättegångsbalken kommer i tillämpning, upptagit en bestämmelse om straff för part i rättegång, som vid förhör under sanningsförsäkran uppsåtligen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Straffet har satts till straffarbete i högst två är eller fängelse. Liksom osann utsaga under edsansvar ansetts böra straffbeläggas även där den ej skett uppsåtligen utan blott av grov oaktsamhet. har det emellertid ansetts påkallat att införa en straffbestämmelse för fall av grov oaktsamhet även här. Straffet har för detta fall ansetts kunna begränsas till fängelse eller böter. Som namn på det uppsåtliga brottet föreslår kommittén osann partsutsaga. varemot oaktsamhetsbrottet lämnats utan särskild beteckning.


4 §.

Enligt gällande rätt anses, såsom framgår av åtskilliga rättsfall, ett vittne icke ha begått mened, då vittnet undandragit sig att meddela sanningsenliga uppgifter rörande omständighet, som skulle angivit att vittnet gjort sig skyldigt till brott (se NJA 1888 s. 21, 1889 s. 198 och 1890 s. 366, jfr emellertid 1902 s. 243 och 1924 s. 233). Frikännande har skett även där vittnet för att freda sig självt avgivit osann positiv utsaga (se NJA 1894 s. 409, 1918 s. 517 och 1919 s. 336, jfr emellertid, beträffande gäldenärsed i konkurs, 1916 s. 451). Den uppfattning som framträtt i rättstillämpningen har grundats på att vittnet ansetts äga rätt att vägra uttala sig om sådan omständighet emedan han eljest skulle försättas i ett för honom menligt tvångsläge (se NJA 1913 s. 438). I nya rättegångsbalken 36: 6 har stadgats, att vittne må vägra yttra sig angående omständighet vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling ävensom att vittne må vägra avgiva utsaga varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer att vittnet höres därom. Enligt nya rättegångsbalken 37: 5 gäller vad i 36: 6 stadgas jämväl beträffande part som höres under sanningsförsäkran.

[ 325 ]Såväl enligt gällande rätt som enligt nya rättegångsbalken är sålunda skyldigheten att yttra sig under ed eller motsvarande försäkran begränsad med hänsyn till uppgiftslämnarens eget intresse. Om någon, vars hörande under ed .är ifrågasatt, vägrar att uttala sig, ankommer det på domstolen att pröva, huruvida hans vägran är lagligen grundad. För sin vägran i och för sig kan han icke ådömas ansvar enligt förevarande kapitel. Det kan emellertid förekomma, att någon som äger vägra att yttra sig i stället för att göra sin rätt därtill gällande underkastar sig förhöret och därvid avgiver ofullständig eller osann utsaga. Att han icke vägrar att uttala sig kan bero på oförstånd men också på att en öppen vägran att besvara frågor rörande en viss omständighet kan vara ägnad att ådraga honom misstankar. Det kan också, om domstolen icke är tillräckligt insatt i förhållandena, inträffa att förhör äger rum, ehuru den som skall förhöras med fog begärt att slippa svara. I sådana fall skulle det enligt kommitténs uppfattning vara alltför hårt att låta den förhörde vara underkastad samma ansvar som eljest. Detta gäller även om den förhörde icke inskränkt sig till att förtiga en för honom besvärande omständighet utan lämnar felaktiga positiva uppgifter. Förhållandena kunna nämligen vara sådana, att han icke utan att ådraga sig misstankar kan underlåta att direkt förneka ett visst faktum. Att generellt fritaga från ansvar i ifrågavarande fall skulle emellertid vara betänkligt. Straffrihet torde sålunda ej böra åtnjutas exempelvis, där någon för att undgå ansvar för en ransoneringsförseelse bidragit till att en annan blivit oskyldigt fälld för förfalskning. Huruvida straff skall följa eller bortfalla torde därför få bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén föreslår med stöd av dessa överväganden, att i förevarande paragraf till komplettering av bestämmelserna i de föregående paragraferna upptages ett stadgande för det fall att någon avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig. Det föreslås, att straffet för sådan gärning i normalfall skall vara fängelse eller böter och att det i ringa fall skall helt bortfalla. Där ansvar ådömes med tillämpning av paragrafen, utsättes ej någon brottsbeteckning i domen. Allmän åklagare bör ej väcka åtal, om han finner omständigheterna vara sådana att gärningen på grund av förevarande paragraf ej föranleder ansvar.

Stadgandet kan även få betydelse där vittne på grund av skyldskap med någon av parterna, tjänsteplikt eller annan sådan omständighet icke bort höras som vittne i målet eller i allt fall icke bort höras angående viss ifrågakommen omständighet. I sådana fall torde det endast sällan kunna förekomma, att vittnesförhör ändock anställes. Men om så sker och vittnet gör sig skyldig till en oriktig utsaga eller ett förtigande, hör hans gärning bedömas på det lindrigare sätt som det ifrågavarande stadgandet anger.

I detta lagrum har även i ett annat avseende införts bestämmelser för att mildra eller utesluta det ansvar, som i och för sig följer av de föregående paragraferna. Det har synts vara alltför strängt att utkräva fullt ansvar för varje osanning eller varje förtigande som strider mot den avlagda eden, oavsett huruvida avvikelsen från sanningen hade någon betydelse för saken. [ 326 ]Syftet med bestämmelserna om ansvar för mened och närstående brott är att värna edens trovärdighet, men detta syfte gör sig ej med samma styrka gällande beträffande sådana delar av utsagan, vilka icke tjäna som bevismedel. För gällande rätt har det hävdats, att straffansvaret ej omfattar osann vittnesutsaga angående ett faktum som icke vare sig ensamt eller tillsammans med annan förefintlig bevisning är ägnat att utöva någon som helst inverkan på utgången av målet.

Enligt kommitténs mening är det önskvärt, att det i lag närmare anges huru långt straffansvaret sträcker sig i förevarande hänseende. Regleringen av denna fråga bör enligt kommitténs uppfattning utgå från den ståndpunkten att vad under ed säges skall vara sant oavsett vilken betydelse det har för den rättssak som föranlett edsutsagan. Det vore betänkligt om vittnen och andra som höras under ed av lagen föranleddes att intala sig att de ej behövde tala sanning om sådant som de ansåge icke ha betydelse för saken. De äga långtifrån alltid förutsättningar att bedöma, huruvida ett visst faktum är relevant, och därtill kommer, att de böra anses skyldiga att lämna sanningsenliga svar på frågor som ej ha direkt betydelse för saken men äro av värde för att pröva deras trovärdighet. Att ett vittne självt tror att en omständighet är helt betydelselös bör därför ej ovillkorligen fritaga vittnet från ansvar.

Med stöd av dessa överväganden föreslår kommittén, att det nyss berörda stadgandet om straffminskning eller straffrihet utsträckes till att omfatta även det fall att någon avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som varit av liten eller ingen betydelse för saken. Därigenom lämnas det till domstolens prövning att, där oriktighet i edsutsaga hänför sig till irrelevant omständighet, nedsätta straffet eller fria från straff. Som exempel på fall, där den ifrågavarande bestämmelsen kan vara att tillämpa, må nämnas, att ett vittne av fåfänga lämnar oriktig uppgift om sin ålder eller sysselsättning eller att ett vittne talar osanning om en biomständighet, som av vittnet framdrages endast för att göra berättelsen mera intressant eller för att ställa vittnet i en på något sätt mera fördelaktig dager.

Beträffande paragrafen i dess helhet gäller, att den kompletterar de föregående paragraferna med vissa undantagsbestämmelser, vilkas tillämplighet är beroende av en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Undantagsbestämmelserna kunna vara tillämpliga utan att det behöver visas att den som avgivit den osanna edsutsagan gjorde det med vetskap om att förhållandena voro sådana att han äger åberopa paragrafen. Ett vittne, som ägt vägra yttra sig om ett visst sakförhållande av beskaffenhet att röja att en anförvant till vittnet förövat brott men ändock uttalar sig i denna del och därvid talar osanning, kan sålunda komma i åtnjutande av det lindrigare bedömandet enligt paragrafen, även om det icke skulle vara ådagalagt att osanningen föranletts av önskan att freda anförvanten från ansvar för brottet. Och ett vittne, som lämnar en osann uppgift i ett betydelselöst hänseende, kan likaledes bedömas enligt förevarande paragraf, även om vittnet ej skulle ha insett uppgiftens bristande betydelse. Att sålunda straffminskning [ 327 ]eller straffrihet enligt paragrafen kan ifrågakomma på grund av att omständigheterna rent objektivt sett äro sådana som i paragrafen angivas och utan att det behöver föras bevisning angående uppgiftslämnarens subjektiva inställning står i överensstämmelse med förslagets ståndpunkt att icke straffbelägga den s. k. subjektiva meneden, d. v. s. sann utsaga som edsavläggaren tror vara osann.

Omvänt gäller att den, som avger osann edsutsaga i tro att han med stöd av paragrafen straffritt kan göra detta, icke på den grund kommer i åtnjutande av det lindrigare bedömandet, såvida icke fallet objektivt sett är sådant som avses med paragrafen. Ett vittne, som tror sig ha rätt att vägra yttra sig om ett visst sakförhållande, bör begära att slippa uttala sig därom, och om vittnets begäran icke bifalles och vittnesmålet därför avlägges, kan vittnet icke till befrielse från menedsansvar åberopa, att vittnet ändock trodde sig ha rätt att vägra vittna. Och ett vittne som lämnat en osann uppgift äger icke till sitt fredande anföra, att uppgiften enligt vittnets mening var helt betydelselös, om detta i själva verket icke var förhållandet. Vid straffmätningen enligt 1 eller 2 § bör emellertid naturligtvis hänsyn tagas till vittnets uppfattning av sin vittnesplikt.

Den straffminsknings- eller straffrihetsgrund som uppställes i förevarande paragraf skall för att vara tillämplig föreligga hos den som avgiver edsutsagan. Att en anstiftare haft rätt att vägra yttra sig angående den omständighet varom edsavläggaren ljuger fritager sålunda icke anstiftaren från fullt ansvar, liksom icke heller den omständigheten att anstiftaren, såsom naturligtvis ofta år fallet, själv är part i målet. Å andra sidan kan även en anstiftare komma i åtnjutande av det lindrigare bedömandet enligt paragrafen. om denna är tillämplig på edsavläggaren.


5 §.

Såsom utvecklats vid kapitelrubriken böra falskt åtal och liknande brott uppfattas såsom närbesläktade med mened. Liksom mened innefattar ett falskt åtal att någon förvanskar sanningen under sådana förhållanden att samhället icke kan underlåta att ingripa med straff. Med mened har det falska åtalet även det gemensamt, att den osanna utsagan avgives till rättsvårdande myndighet och därför är ägnad att vilseleda statens judiciella verksamhet. Den karaktär av angrepp mot enskild, som mened i regel har, utmärker i ännu högre grad det falska åtalet. I gällande rätt har denna egenskap skjutits i förgrunden genom att falskt åtal behandlats i SL 16 kap. tillsammans med ärekränkningsbrotten. Enligt kommitténs uppfattning bör emellertid denna egenskap hos det falska åtalet väl tillmätas betydelse vid utformningen av brottsbeskrivningarna och bestämmandet av straffsatserna men icke föranleda, att falskt åtal upptages bland brotten mot enskild.

Enligt SL 16: 1 straffas den, som falskeligen tilltalar annan för brott eller genom falsk angivelse åstadkommer åtal mot annan, med straff som alltefter straffsatsen för det brott åtalet eller angivelsen avser varierar från [ 328 ]straffarbete i sex år till böter. Med angivelse likställes enligt SL 16: 2 att, for att ådraga annan straff, mot honom falskeligen förebringa besvärande omständigheter så att åtal vid domstol därå följer eller att, i avsikt att komma tilltalad person på straff, undanröja bevis för hans oskuld eller mot honom falskeligen förebringa besvärande omständigheter. I SL 16: 3 stadgas straffskärpning för det fall alt åtal skett och haft till följd att oskyldig blivit dömd och fått helt eller delvis undergå straff. Även det skärpta straffet har gjorts beroende av straffet för den oskyldige och varierar mellan straffarbete på livstid och böter. Enligt SL 16: 5 inträder viss straffskärpning också där åtalet eller angivelsen lett till häktning. För åtal eller angivelse som skett av obetänksamhet och utan argt uppsåt samt för angivelse varå åtal ej följt stadgas i SL 16: 4 lägre straff. Finnes den som åtalat eller angivit ha haft sannolika skäl därtill, går han enligt SL 16: 6 fri från straff.

Thyrén har i sitt utkast (VIII 5–11 §§) föreslagit ett straff av fängelse i högst ett år för den som falskeligen angiver annan för brott; där omständigheterna äro mildrande, är straffet enligt hans utkast allenast böter. Sker åtal i följd av sådan angivelse eller åtalar man falskeligen annan för brott, följer enligt Thyréns utkast fängelse eller, där omständigheterna äro mildrande, böter. Skedde åtal eller angivelse av oaktsamhet, är straffet enligt utkastet böter eller fängelse i högst sex månader. Ledde gärningen till häktning, må straffet ej sättas lägre än till 50 dagsböter. Slutligen upptaget utkastet även en bestämmelse om straffrihet för den som haft sannolika skäl till åtal eller angivelse. Den högst avsevärda sänkning av straffsatserna i jämförelse med gällande lag som Thyrén sålunda föreslagit motiverar han med att ingen dömes blott på angivelse eller åtal. Den verkliga faran för att oskyldig skall bliva straffad inträder enligt honom först genom att falsk bevisning kommer till. De anförda bestämmelserna kompletteras därför i utkastet med ett stadgande, enligt vilket den, som i syfte att oskyldig person må bliva tilltalad eller dömd till straff falskeligen mot honom förebringar besvärande omständigheter eller undanröjer bevis för hans oskuld, skall dömas till fängelse i minst ett år eller till tukthus i högst åtta år, samt ett stadgande, enligt vilket sådan gärning, om den begås av oaktsamhet. bestraffas med fängelse i högst två år eller med böter.

I motsats till Thyrén anser kommittén, att falskt åtal bör liksom enligt gällande rätt vara belagt med strängt straff, där det brott åtalet avser är av svårare beskaffenhet. Låt vara att risk för fällande dom icke föreligger med mindre bevisning tillkommer, att uppsåtligen väcka åtal mot en oskyldig och därmed igångsätta ett brottmål mot honom är ändock, även om ingen osann bevisning förebringas, en grov kränkning mot honom och därtill ett vilseledande av statens rättsskipande myndigheter, som därigenom komma att medverka till kränkningen. Det är även att märka, att den av Thyrén föreslagna bestämmelsen om straff för den, som falskeligen förebringar besvärande omständigheter eller undanröjer bevis för att få oskyldig dömd till straff, icke är tillämplig där falskt åtal utföres med åberopande av besvärande omständigheter som i och för sig äro sanna. Det kan lätt inträffa. [ 329 ]att någon som mot bättre vetande åtalar annan för brott kan stödja åtalet på omständigheter som till synes äro graverande men som, efter vad han väl vet, motbevisas av andra av honom förtigna omständigheter. Även ett sådant förfaringssätt synes förtjäna en eftertrycklig straffrättslig reaktion. Kommitén ansluter sig därför till gällande rätts ståndpunkt att upptaga falskt åtal såsom ett redan i och för sig svårt brott.

I gällande lag behandlas falsk angivelse i samband med falskt åtal. Kommittén finner emellertid icke skäl att i detta avseende vidbliva den gällande rätten. Begreppet angivelse synes alltför obestämt för att lämpligen göras till förutsättning för straffansvar. Det år klart att, för att en falsk angivelse i gällande lags mening skall föreligga, fordras att det skett en anmälan för brott vilken är någorlunda bestämt avfattad. Anmälningar om brott givas emellertid ofta en form, som gör det svårt att beteckna anmälningen såsom en angivelse. Det är sålunda vanligt, att det i stället för formlig angivelse göres en framställning till polismyndighet att undersökning angående visst förhållande måtte verkställas och att, om denna ger vid handen att någon är brottslig, åtal måtte anställas mot honom. I betraktande härav torde det icke vara lämpligt att i strafflagen upptaga något stadgande om straff för falsk angivelse som sådan. Enligt kommitténs mening böra de nuvarande bestämmelserna angående falsk eller obetänksam angivelse ersättas med stadganden avseende det fall att någon inför myndighet, som har att befordra lagöverträdare till ansvar, sanningslöst tillvitar någon ett brott. För straffbarhet i sådant fall böra emellertid uppställas väsentligt andra förutsättningar än de som gälla beträffande åtal. Kommittén har därför ägnat fallet en särskild paragraf, 7 §.

Den av kommittén förordade straffbestämmelsen angående falskt åtal har upptagits i förevarande paragraf. Gärningen anges där bestå i att någon åtalar en oskyldig. Bestämmelsen är tillämplig vare sig åtalet väckes av enskild person eller av allmän åklagare. I senare fallet kan förutom förevarande paragraf jämväl 25: 7 i förslaget vara att tillämpa. Där åtal anställes å särskilt bildat rättssubjekts vägnar, äro de, vilka såsom organ för den juridiska personen beslutat åtalet, eller firmatecknare, som företrätt denna, ansvariga för åtalet. Straffbestämmelsen omfattar, liksom gällande lags motsvarande bestämmelser, icke blott anställande av åtal utan i princip även utförande eller fullföljande av åtal. Har någon som i god tro väckt åtal sedermera kommit till insikt om att den tilltalade är oskyldig, bör han emellertid icke anses ådraga sig ansvar enligt bestämmelsen blott för det han underlåter att nedlägga åtalet. Endast om han fortsätter sitt åtal genom positiva åtgärder, sådana som framförande av bevisning, skärpande av ansvarsyrkandet eller fullföljande till högre instans, torde falskt åtal få anses föreligga. Huruvida en blott underlåtenhet att nedlägga åtalet skall medföra ansvar, är en fråga som får bedömas enligt 8 §.

En förutsättning för straff är enligt den föreslagna paragrafen liksom enligt SL 16: 1 att den tilltalade är oskyldig. Denna förutsättning måste i likhet med övriga förutsättningar för ansvar vara ådagalagd; det räcker således [ 330 ]ej, att den tilltalade finnes icke kunna fällas till ansvar. For att den tilltalade skall anses vara oskyldig i den mening som förevarande paragraf avser fordras icke, att beskyllningen skall vara helt och hållet uppdiktad. Falskt åtal måste även anses föreligga, om brott av ifrågavarande slag förövats men, enligt vad den åtalande visste, ej av den tilltalade eller om denne väl begått en straffbar gärning men icke en sådan som åtalet avser eller om han begått sådan gärning men denna är straffri på grund av nödvärn eller på grund av bristande uppsåt. Har den tilltalade emellertid begått den gärning som avses med åtalet ehuru han av sådant subjektivt skäl som ungdom eller sinnessjukdom icke kan fällas till straff, torde han icke kunna anses oskyldig i paragrafens mening och icke heller om han begått den brottsliga gärningen men straffet därför är preskriberat. Att den tilltalade är oskyldig är en ovillkorlig förutsättning för att åtal skall bedömas som falskt. Åtalar någon annan i tro att han är oskyldig men det senare befmnes att han i själva verket var skyldig, föreligger sålunda icke falskt åtal. Att, såsom i gällande lag skett genom en för alla åtals- och angivelsebrott gemensam bestämmelse, stadga straffrihet där den tilltalade visserligen är oskyldig men den åtalande dock visat sannolika skäl till åtalet har, vad angår förevarande paragraf som blott avser uppsåtligen falskt åtal, icke ansetts motiverat.

I subjektivt avseende har kommittén icke funnit sig böra följa gällande lags metod att beträffande falskt åtal skilja mellan argt uppsåt och obetänksamhet. Gränsdragningen mellan dessa båda begrepp har vållat osäkerhet vid tolkningen av den gällande rätten. Det synes vara att föredraga att, såsom ock Thyrén föreslagit, för ansvar för falskt åtal fordra att gärningen sker uppsåtligen, vilket innebär att uppsåtet skall omfatta alla objektiva förutsättningar för ansvar. Den åtalande skall alltså ha uppsåt att åtala en oskyldig. Även eventuellt uppsåt bör emellertid vara tillräckligt. Ansvar för falskt åtal bör sålunda kunna drabba den som väl icke kan övertygas att ha insett att den tilltalade var oskyldig men måste ha ansett detta möjligt, därest det tillika måste antagas att han skulle ha väckt åtalet även om han varit viss om den tilltalades oskuld. Uppsåtet behöver emellertid icke gå ut på att oskyldig skall bliva dömd till straff. Även ett åtal, som anställes i rent chikaneringssyfte och i förlitan på att den tilltalade skall lyckas bevisa sin oskuld, är att hänföra under falskt åtal. Att i lagtexten upptaga ett uttryckligt krav att gärningen skall ske uppsåtligen torde här som eljest få anses överflödigt.

Straffet föreslås för normalfall till straffarbete i högst två år eller fängelse. Att såsom gällande rätt stadga olika straff allt efter den framgång åtalet haft synes icke tilltalande för nutida åskådningssätt. Straffets storlek torde böra bestämmas efter mera allsidigt övervägande av omständigheterna vid brottet. Kommittén föreslår, att här liksom vid många andra brott en strängare straffskala införes för grova fall överhuvud och att några exempel på grova fall av falskt åtal nämnas i lagtexten till ledning vid bedömandet. Såsom ett fall där gärningen i regel är grov upptages att åtalet avser svårt brott. Även åtal för mindre svårt men vanärande brott, t. ex. lindrigare [ 331 ]sedlighetsbrott, kan emellertid vara att anse som grovt. I lagtexten upptages vidare som exempel på grovt fall att åtalet innefattar missbruk av tjänsteställning. Att allmän åklagare anställer falskt åtal måste nämligen i regel anses i hög grad straffvärt. Ett åtal kan jämväl vara att hänföra under den strängare straffskalan på grund av det sätt varpå åtalet utföres. Den som till stöd för sitt åtal anför flerfaldiga osanningar bör sålunda knappast kunna bedömas enligt straffskalan för normalfall. Att den åtalande handlat med direkt uppsåt att få en oskyldig fälld till straff är också en omständighet som bör beaktas vid prövningen av frågan om åtalet skall bedömas som grovt. För ringa fall åter föreslår kommittén en straffsats av fängelse eller böter. Dit äro framför allt att hänföra åtal för obetydliga förseelser samt ansvarsyrkanden, vilka endast framstå såsom ett underordnat moment vid utförande av en civil talan, såsom då en svarande, som yrkar att ett mot honom åberopat avtal må förklaras ogiltigt enligt 31 eller 33 § avtalslagen emedan han anser sig ha visst moraliskt fog därför, finner sig böra ge eftertryck åt sitt bestridande av kärandens krav genom att yrka ansvar på honom för ocker ehuru han inser att detta yrkande utsiktslöst. Även en svarandes rekonventionsvis framställda yrkande om ansvar på käranden för falskt åtal torde ofta vara att bedöma såsom ett ringa fall.

Att ett falskt åtal innefattar ärekränkning föranleder naturligtvis icke, att jämte förevarande paragraf även SL 16 kap. skulle bliva tillämpligt. Jämvål ärekränkande beskyllningar, som utföras genom åtal, konsumeras av straffet för falskt åtal. Om däremot en ärekränkande beskyllning föranlett ärekränkningsåtal och den tilltalade för att bevisa beskyllningens sanning i sin ordning åtalar den beskyllde och därför rekonventionsvis dömes för falskt åtal, är han icke därmed fri från ansvar för ärekränkning (se NJA 1909 s. 636, 1915 s. 614 och 1916 s. 421).

Liksom medverkan till mened är även medverkan till falskt åtal straffbar. Att den som väcker åtalet till äventyrs på grund av subjektiv omständighet såsom sinnessjukdom eller bristande uppsåt icke kan fällas till ansvar fritager icke en medverkande som fyller de subjektiva kraven. Den medverkandes subjektiva inställning bedömes för sig, varför det kan inträffa att gärningsmannen dömes för falskt åtal men den medverkande för obefogat åtal enligt följande paragraf eller att omvänt en medverkande dömes enligt förevarande paragraf, t. ex. för anstiftan till falskt åtal, men gärningsmannen för obefogat åtal.


6 §.

Falskt åtal torde, vare sig brottet bestämmes såsom i gällande lag eller som i förslaget, vara sällsynt, och bevisningssvårigheter göra det än mera sällsynt, att någon blir straffad för falskt åtal. Däremot förekommer det i ett jämförelsevis icke ringa antal fall, att åtal anställes ehuru sådan åtgärd måste anses obefogad.

För ogrundade åtal, vilka icke kunna anses ha väckts av argt uppsåt och därför icke falla under de stränga straffbestämmelserna för sådana fall i [ 332 ]SL 16: 1 och 3, upptaget den gällande rätten i SL 16: 4 en lindrigare straffbestämmelse avseende åtal av obetänksamhet och utan argt uppsåt. Den kompletteras med ett stadgande i SL 16: 6, att den som finnes ha haft sannolika skäl till åtal skall gå fri från straff. Denna bestämmelse ersatte på sin tid ett stadgande i 1734 års lag, missgärningsbalken 60: 3, om straffrihet för den som har halva bevis. Thyrén har i sitt utkast (VII 7 §) upptagit en straffbestämmelse för oaktsamhetsfall. Även enligt hans utkast går den som finnes ha haft sannolika skäl fri från straff (9 §).

Jämväl enligt kommitténs uppfattning erfordras en bestämmelse om ansvar för åtal mot oskyldig utöver bestämmelsen angående falskt åtal. Det är av vikt att i görligaste mån skydda oskyldiga mot obefogade åtal, och det år även ett intresse för samhället att de rättsskipande myndigheterna icke betungas med handläggning av sådana åtal. Det synes ock vara ett rimligt krav, att en så allvarlig åtgärd som ett åtal vidtages först efter omsorgsfullt övervägande. Med den avfattning 5 § erhållit i kommitténs förslag rymmas därunder endast de fall, där den tilltalade prövas vara oskyldig och det därjämte styrkes att den åtalade haft uppsåt att åtala honom, fastän han var oskyldig. I olikhet mot vad fallet är enligt gällande lag men i likhet med vad Thyrén föreslagit kräves för tillämpning av denna strängare straffbestämmelse icke något kvalificerat uppsåt. För den lindrigare straffbestämmelsen, vilken upptagits i förevarande paragraf, återstå de fall, där den tilltalades oskuld ej är ådagalagd eller där den åtalandes uppsåt ej omfattar att åtalet skall riktas mot en oskyldig. Brottet har åsatts beteckningen obefogat åtal.

Vid beskrivningen av vad som förutsättes för att detta brott skall föreligga har kommittén utgått från bestämmelsen i SL 16: 6, vilken anger den undre gränsen för straffbarhet enligt gällande lag. Den som då han anställt åtal haft sannolika skäl därtill skall alltså gå fri från ansvar. Liksom enligt nämnda bestämmelse men i motsats till vad som gällde enligt 1734 års lag skall frågan om sannolika skäl förelegat bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då åtalet anställdes. Det hjälper icke den åtalande, att han under målets gång lyckas förebringa omständigheter som i och för sig tyda på den tilltalades skuld, t. ex. lyckas uppspåra ett dittills okänt vittne eller skriftligt bevis angående någon för den tilltalade besvärande omständighet. Blir den tilltalade fälld till ansvar genom dom som vinner laga kraft, går likväl den åtalande fri från straff huru obefogat åtalet än från början må ha lett sig, liksom icke heller ansvar för falskt åtal kommer i fråga där den tilltalade befinnes skyldig. Den som utan att kunna påvisa sannolika skäl anställer ett åtal i förhoppning att det under målets gång skall yppa sig fällande omständigheter gör det därför på egen risk. Lyckas han uppnå fällande dom, går han fri från ansvar men annars icke.

Frågan huruvida sannolika skäl föreligga skall bedömas efter vad den åtalande hade sig bekant. Omständigheter, som tala till den tilltalades fördel men som voro obekanta för den åtalande, medtagas därför ej vid bedömandet. Om den åtalande väl kände till vissa omständigheter som i och för sig [ 333 ]utgjorde tämligen bindande indicier mot den tilltalade men han därjämte ägde kännedom om något avgörande skäl att anse den tilltalade oskyldig, såsom t. ex. en trovärdig bekännelse av annan person, blir han att döma enligt paragrafen. Huruvida de omständigheter den åtalande kände äro tillräckliga för att utgöra sannolika skäl, avgöres enligt normalt bedömande. Den som väckt åtal går sålunda icke fri från ansvar genom att påvisa att han för sin del trott att de omständigheter han känt till utgjorde sannolika skål, om en förståndig man skulle ha bedömt frågan annorlunda.

För att gå fri från ansvar skall den som väcker åtal ha i det hela haft sannolika skäl till att anställa åtalet. Att han haft någon grund att anse den tilltalade skyldig fritager honom icke från ansvar, om det bör ha stått klart för honom att de av honom kända omständigheterna icke skulle vara tillräckliga för en fällande dom och han icke hade anledning räkna med att under målets gång skulle yppa sig andra omständigheter tillräckliga för att utfylla bevisningen. Om i ett mål vittne stått mot vittne och det icke kunnat med visshet ådagaläggas huru det verkligen förhöll sig i det omvittnade avseendet, äger sålunda den ena parten i allmänhet icke strafflöst åtala motsidans vittne för mened, ehuru han till stöd för sådant åtal kan åberopa sitt vittnes utsaga.

Icke heller går den som väcker åtal fri från ansvar, om han väl känner omständigheter som tyda på att den tilltalade förövat den ifrågavarande brottsliga gärningen eller kanske t. o. m. på bindande sätt ådagalägga att han gjort detta men jämväl känner någon omständighet som gör att åtalet ändock icke kan bifallas, t. ex. att erforderligt uppsåt saknats eller att brottet preskriberat. Utgöres den friande omständigheten därav att den tilltalade är av sinnesbeskaffenhet som avses i SL 5: 5, är åtalet emellertid icke straffbart enligt paragrafen. Ty de starka intressen, som i många fall påkalla att förövaren av ett brott, ehuru han faller under SL 5: 5, ställes under åtal för att saken må bliva inför domstol utredd, den tilltalades sinnesbeskaffenhet vederbörligen undersökt och prövad samt lämplig och betryggande vård i mån av behov anordnad för honom, ha medfört, att det blivit en sedvanerättsligt antagen regel att åtal må anställas utan hinder av att straff år uteslutet på grund av SL 5: 5 (jfr strafflagberedningen i SOU 1942: 59 s. 198).

Bevisbördan, huruvida obefogat åtal föreligger, åvilar i enlighet med den genomgående grundsatsen för straffprocessen i princip den som påstår att sådant brott förövats. Av sakens natur följer emellertid, att hänsyn i regel icke behöver tagas till andra skäl än dem den åtalande åberopat och att det ankommer på denne att styrka deras förhandenvaro.

Ansvar för obefogat åtal kan ifrågakomma ej blott för enskild person utan även för allmän åklagare. I senare fallet kan jämväl 25: 7 i förslaget vara att tillämpa. En tidigare stundom hävdad åsikt, att allmän åklagare som väcker åtal efter angivelse av målsägande i viss mån skulle göra det på målsägandens risk, torde ej förtjäna gillande (se lagutskottets utlåtande nr 4 till 1913 års riksdag).

[ 334 ]Straffet, som enligt gällande lag 16: 4 och 5 är straffarbete i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter, alltefter effekten av åtalet, torde i likhet med vad som skett i 5 § böra i lagen bestämmas utan särskilt avseende på effekten. Straffmaximum torde kunna sänkas till fängelse i två år och straffsatsen sålunda bestämmas till fängelse eller

Huruvida den som ådragit sig ansvar för obefogat åtal därjämte skall förpliktas ersätta den tilltalades rättegångskostnader bedömes enligt processrättsliga regler. Att ingå på dessa faller ej inom kommitténs arbetsuppgift. De av kommittén föreslagna straffrättsliga bestämmelserna torde icke bringa frågan om ersättning för rättegångskostnaderna i ändrat läge.

Beträffande förhållandet mellan ifrågavarande brott och ärekränkning äger vad vid 5 § anförts angående förhållandet mellan falskt åtal och sistnämnda brott motsvarande tillämpning. Jämväl i fråga om medverkan till obefogat åtal må hänvisas till framställningen vid 5 §.


7 §.

I 16 kap. SL stadgas ansvar förutom för falskt eller obetänksamt åtal jämväl för angivelse, som sker av argt uppsåt eller ock endast av obetänksamhet. Med angivelse likställes att någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebringar besvärande omständigheter, så att åtal vid domstol därå följer, eller i avsikt att komma tilltalad person på straff undanröjer bevis för hans oskuld eller mot honom falskeligen förebringar besvärande omständigheter. Ansvar drabbar icke den, som prövas ha haft sannolika skäl till angivelsen eller den därmed likställda åtgärden.

Uttalanden till myndighet, vilka icke avses med dessa bestämmelser, kunna vara att bestraffa enligt de i 16 kap. SL upptagna straffbestämmelserna för ärekränkning. Att annorledes än genom angivelse inför polis- eller åklagarmyndighet tillvita annan ett brott kan sålunda medföra ansvar för förtal enligt SL 16: 7, och detsamma gäller en tillvitelse inför myndighet, som icke äger upptaga angivelser. Även den som, utan att väcka åtal, för talan vid domstol på grund av föregivet brott t. ex. med yrkande om skadestånd kan vara att straffa för förtal. Ansvar för förtal förutsätter, att beskyllningen skett uppsåtligen, men det behöver icke styrkas, att den varit osann. Tvärtom gäller, att den som framställt beskyllning om brott drabbas av ansvar därför, såvida han ej kan bevisa att den varit sann. För att förebringa sådan bevisning hänvisas han att föranstalta om särskild rättegång angående det brott som beskyllningen avsåg.

I närmast föregående båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om ansvar för falskt eller obefogat åtal. Av skäl som anförts vid 5 " finner kommittén ej motiverat att såsom skett enligt gällande rätt med åta 5 stort sett jämställa angivelse. Enligt kommitténs uppfattning böra påståenden om brott, vilka annorledes än genom åtal ske till offentlig myndighet som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, underkastas en enhetlig reglering oavsett huruvida de ske genom formlig angivelse. En ledande synpunkt bör därvid vara, att de som äga kännedom om brott icke skola genom straffhot avskräckas från att begära myndigheternas hjälp mot [ 335 ]brottslingen eller att för myndigheterna omtala vad som kan leda till brottets beivrande. Det bör för den skull för ansvar fordras, att en osann uppgift lämnats, och bevisbördan beträffande uppgiftens förhållande till sanningen torde icke såsom vid förtalsbrott böra läggas på uppgiftslämnaren. För att den som lämnat myndigheten sådan uppgift som här avses skall kunna fällas till ansvar härför, bör tvärtom fordras att det styrkes att uppgiften var osann. Det torde vara motiverat att på detta sätt i viss mån privilegiera en beskyllning om brott inför myndighet, till vars tjänsteåligganden det hör att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, i jämförelse med motsvarande beskyllning inför någon som ej har med saken att göra.

Under en så beskaffad regel böra förutom formliga°angivelser även hänföras andra uppgifter, varigenom någon sanningslöst tillvitar annan ett brott, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. Det bör således icke fordras, att uppgiftslämnaren, såsom då formlig angivelse sker, tager initiativ till ett polis- eller åklagarförfarande. Icke heller bör det krävas att han direkt påstår att annan förövat ett brott, utan det bör räcka att han indirekt låter annan framstå såsom skyldig genom att föregiva eller förneka någon relevant omständighet. Sådana uppgifter kunna nämligen vara lika besvärande som en direkt beskyllning. Den som inför sådan myndighet som är i fråga lämnar osann uppgift av beskaffenhet att påbörda annan ett brott eller ett svårare brott än det vartill denne gjort sig skyldig synes väl förtjäna straff. Det är ock påkallat av hänsyn såväl till de enskilda som myndigheterna, att sanningsplikt i detta hänseende inskärpes med straffhot.

I subjektivt avseende torde emellertid en skillnad böra göras mellan fall, i vilka uppgiftslämnaren själv tagit initiativet, och sådana, i vilka han lämnat sin uppgift på begäran av myndighet. I fall tillhörande den förstnämnda gruppen torde straffbarheten böra sträckas längre än i de övriga. Av den som angiver ett brott bör kunna fordras, att han i någon mån försökt förvissa sig om sanningshalten hos de uppgifter han framfört genom angivelsen. Enligt gällande lag kräves för att angivare skall gå fri från ansvar, att han haft sannolika skäl. Detta synes emellertid vara att kräva för mycket. Ty det torde böra stå medborgarna fritt att vända sig till de ifrågavarande myndigheterna även i sådana fall, där de icke förmå ens till någon del styrka sina misstankar, blott de gjort vad som skäligen kunnat begäras av dem för att skaffa sig klarhet i saken. Den som själv iakttagit, att någon bestulit honom, men icke kan finna några vittnen till händelsen, bör äga straffritt vända sig till polismyndighet med anmälan mot tjuven utan hinder av att han icke kan anföra några bevis för sitt påstående och därför icke, såsom gällande lag fordrar, kan visa sannolika skäl. Vad nu sagts beträffande det fall att formlig angivelse skett torde äga tillämpning även där anmälan till myndigheten blott har karaktären av en begäran om utredning. Såsom vid 5 § framhållits, firmas näppeligen tillräckliga skäl att göra skillnad mellan dessa fall. Även av den, som blott anmält att misstanke föreligger att brott blivit begånget men sedermera under den polisutredning som blir följden av anmälningen lämnar uppgifter som rikta misstankarna mot viss person, [ 336 ]torde liksom av en angivare böra fordras, att han innan han uttalar sig skall i någon mån ha sökt förvissa sig om sanningen i saken. Av den som höra av polis- eller åklagarmyndighet utan att genom eget initiativ ha givit upphov till brottsundersökningen kan däremot icke fordras mera än att han omtalar vad han vid tidpunkten för förhöret har sig bekant. För ansvar enligt den ifrågavarande straffbestämmelsen torde därför böra fordras, att uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt eller att, där uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning, han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen. Uppenbarligen bör emellertid en uppgiftslämnare anses själv ha gjort anmälan eller påkallat utredning även om han anlitat bulvan för detta ändamål.

Med stöd av dessa överväganden har i förevarande paragraf osann uppgift under vissa förutsättningar straffbelagts med brottsbeteckningen falsk eller obefogad tillvitelse.

En förutsättning för paragrafens tillämpning är, att uppgift lämnats till myndighet, till vars tjänsteåligganden det hör att föranstalta om åtal eller disciplinärt förfarande eller att sörja för att saken överlämnas till behörig åklagare. Såsom hithörande myndighet nämnes först allmän åklagare och polismyndighet. Lämnas uppgiften till annan åklagar- eller polismyndighet än den som är behörig att taga befattning med saken, är paragrafen ändock tillämplig, därest den ifrågavarande myndigheten är skyldig att, om uppgiften är trovärdig, befordra den till behörig åklagar- eller polismyndighet. I paragrafen nämnes vidare annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar. Härmed åsyftas specialåklagare, såsom t, ex. militär åklagare, förutsatt att saken faller inom hans tjänsteåligganden åtminstone så till vida att han är skyldig att, om uppgiften är trovärdig, befordra den vidare till behörig myndighet. Det avses emellertid även myndigheter, som icke uteslutande eller i främsta rummet ha att utföra polisutredningar eller åtal. Uppgift till en verkschef, en militär befälhavare eller ett lärarkollegium hör alltså hit men blott om en trovärdig sådan uppgift är av den beskaffenheten att det åligger myndigheten att föranstalta om förfarande för utkrävande av ansvar i disciplinär väg eller att överlämna saken till polis- eller åklagarmyndighet. Huruvida detta är förhållandet beror på brottets beskaffenhet och myndighetens tjänsteåligganden. En verkschef torde få anses skyldig att sörja för vederbörligt beivrande ej blott av sådana brott, som enligt förslaget utgöra tjänstemissbruk eller tjänstefel, utan även av sådana, som utan att innebära åsidosättande av tjänsteåliggande likväl av hänsyn till tjänstens behöriga skötsel icke kunna lämnas obeivrade. En uppgift till en chefsmyndighet att en underlydande tjänsteman begått ett sedlighetsbrott torde därför falla under paragrafen, om den avser en präst, lärare eller annan för vars tjänst en oklanderlig vandel i detta hänseende är av vikt, men icke i sådana fall, där det uppgivna brottet icke strider mot vad tjänstemännen på grund av sin tjänst har att iakttaga. För att bestämmelsen skall vara tillämplig fordras, att uppgiften riktas till en i paragrafen avsedd myndighet såsom sådan; ett tillfälligt omnämnande under ett [ 337 ]privat samtal är sålunda icke tillräckligt för straff enligt denna paragraf men kan naturligen medföra straff för förtal. Brottet är fullbordat i och med lämnandet av uppgiften. Att myndigheten, måhända emedan uppgiften ej anses trovärdig, icke vidtager någon åtgärd i saken hindrar ej, att uppgiftslämnaren fälles till ansvar.

Till de myndigheter som avses i paragrafen hör icke domstol. För falskt eller obefogat åtal finnas straffbestämmelser i de båda närmast föregående paragraferna, och för osanna uppgifter under ed inför domstol stadgas ansvar i de inledande paragraferna i kapitlet. Att därutöver i detta kapitel upptaga bestämmelser om osanna uppgifter inför domstol har icke synts kommittén påkallat. Den som inför polis- eller åklagarmyndighet såsom målsägande med orätt tillvitar annan ett brott kan därför bliva att fälla till ansvar enligt förslagets förevarande kapitel men ej den som, där allmänt åtal kommit till stånd, blir inkallad inför domstolen såsom målsägande och därvid, utan att själv ha biträtt åtalet, sanningslöst beskyller den tilltalade för brottet. Till motivering av denna ståndpunkt må framhållas, att en beskyllning av målsäganden i ett redan anhängigt mål har ringa bevisvärde och därför är föga ägnad att påverka målets utgång, medan motsvarande beskyllning, framställd till polis- eller åklagarmyndighet på ett tidigare stadium, lätt kan föranleda åtgärder av myndigheten som lända den beskyllde till avsevärt men. Om ansvar stadgades för sanningslösa uttalanden av målsägande inför domstol, skulle emellertid målsägandens utsaga i målet erhålla större bevisvärde. Ett införande av sådant ansvar skulle i själva verket innebära, att man tilläte målsäganden att avgiva en berättelse under viss garanti för trovärdighet, något som skulle skänka honom en i förhållande till den tilltalade alltför gynnad ställning. Det är av hänsyn till denna synpunkt, som målsägande enligt nya rättegångsbalken icke må höras som vittne och ej heller underkastas förhör under sanningsförsäkran (se NJA II 1943 s. 459 f. och 492). – Den som utan att yrka ansvar för talan på grund av föregivet brott kan emellertid liksom enligt gällande rätt vara att straffa enligt ärekränkningsbestämmelserna i 16 kap. SL. På dessa bestämmelser har kommittén ansett sig icke nu kunna ingå.

Gärningen utgöres enligt förevarande paragraf av att någon sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. Osanningar som äro ägnade att fritaga en brottsling från ansvar eller mildra hans ansvar avses däremot icke; under vissa förutsättningar kan sådan gärning emellertid ådraga ansvar enligt 10: 10 i förslaget för döljande av brottsling. Utanför det straffbara området faller även ett rent förtigande av en friande eller mildrande omständighet till skillnad från förnekande av en sådan. Att stadga uppgiftsskyldighet under straffansvar vid polis- eller åklagarutredningar kan nämligen icke komma i fråga. En uppgift, vare sig det är en direkt tillvitelse eller blott en indirekt beskyllning, skall för att vara straffbar avse en i lag straffbelagd gärning. Att beskyllningen riktas mot en person som samtidigt uppges av subjektiva skäl, såsom sinnessjukdom eller dylikt, icke [ 338 ]vara straffbar hindrar ej, att beskyllningen faller under paragrafen. Om endast sådana beskyllningar, vilka avse även subjektivt sett straffbara gärningar, skulle omfattas av denna, skulle en beskyllning mot en enligt 5: 5 SL straffri person bliva att bedöma enligt förtalsbestämmelserna i 16 kap. SL vilket, emedan beskyllningen i regel torde vara av ärekränkande natur, ofta skulle få till följd, att uppgiftslämnaren bleve fälld till ansvar om han ej kunde genom åtal och dom visa att den beskyllde verkligen begått gärningen. Som de subjektiva förutsättningarna för ansvar ofta äro svåra att bedöma, synes det emellertid finnas fog för att den som inför polis eller åklagarmyndighet tillvitar annan en objektivt sett brottslig gärning göres ansvarig härför endast i den mera begränsade omfattning som framgår av förevarande paragraf.

Den lämnade uppgiften skall vara sanningslös. Uppger någon i enlighet med rätta förhållandet och utan att uttryckligen eller underförstått påstå att förskingring eller annat brott föreligger om en redovisningsskyldig att hans kassa visar brist, kan han icke fällas till ansvar, även om den redovisningsskyldige skulle vara oskyldig till att medel felas. Däremot kräves för straffbarhet enligt paragrafen icke att den mot vilken tillvitelsen riktas är oskyldig. Även den som i själva verket är skyldig bör enligt kommitténs mening skyddas mot att någon i strid mot rätta förhållandet föregiver besvärande omständighet mot honom eller förnekar mildrande omständighet. Ej heller fordras, att det genom det sanningslösa påståendet uppstår någon fara för att myndigheten skall vilseledas. Jämväl uppgift, vars sanningslöshet genast är uppenbar, har ansetts böra omfattas av lagrummet.

Utanför paragrafens räckvidd falla uppgifter, som visserligen i och för sig äro sanningsenliga men gälla omständigheter som arrangerats i vilseledande syfte. För sådana fall ifrågakommer i stället 10: 9 i förslaget. Enligt detta lagrum straffas nämligen, för bevisförvanskning, den som förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för en brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Även den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis straffas enligt lagrummet. De gärningar som avses med detta äro såsom brottsnamnet anger av beskaffenhet att avse själva de föremål som ha betydelse såsom bevis. I så måtto är brottet att jämföra med förfalskning, varom stadgas i 12 kap. Såsom exempel på gärning, som faller under 10: 9, må nämnas utplånande av fingeravtryck på ett mordvapen eller omflyttning av föremål på brottsplatsen. Även den som inför myndighet åberopar falskt sådant bevis, t. ex. frånvaron av fingeravtryck på mordvapnet, de omflyttade föremålens läge eller enkom anbragta fotspår, gör sig skyldig till brott enligt nämnda lagrum. I dessa fall överensstämmer uppgiften i och för sig med rätta förhållandet och ansvar enligt förevarande paragraf kommer därför icke i fråga.

Paragrafen är icke tillämplig, där uppgiften riktar sig mot uppgiftslämnaren själv, i det att han t. ex. anger sig själv för ett brott som han icke förövat. Om en sådan självangivelse är ägnad att motverka att en i [ 339 ]verkligheten skyldig undgår ansvar, kan emellertid 10: 10 i förslaget komma till användning.

För att paragrafen skall vara tillämplig fordras, med det undantag som föranledes av andra stycket, att gärningen är täckt av uppsåt. Uppgiftens sanningslöshet skall ingå i uppsåtet, antingen så att uppgiftslämnaren vet att uppgiften är osann eller på det sättet att han blott anser detta möjligt men, efter vad omständigheterna ge vid handen, skulle ha lämnat uppgiften även om han varit viss om att den var oriktig. Däremot fordras icke att gärningsmannen har uppsåt att någon må bliva åtalad eller sakfälld. Även uppgifter, som lämnas blott för att trakassera och i förlitan på att deras oriktighet skall upptäckas innan åtal kommer till stånd, falla under paragrafen.

I andra stycket göres, såsom redan berörts, ett undantag från kravet på uppsåt. Den som själv tagit initiativet till att uppgiften lämnats den ifrågavarande myndigheten, vare sig han lämnat uppgiften i en anmälan till myndighet eller såsom svar på frågor som myndigheten gjort med anledning av en framställning av honom, dömes enligt andra stycket, även om han icke insåg att uppgiften var osann. I stället kräves i sådant fall emellertid, att han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen. Huru mycket i detta avseende kan krävas, beror av omständigheterna. Det får ställas mindre stränga krav, när uppgiften gäller ett brott som berör uppgiftslämnaren, såsom t. ex. en stöld från honom själv, eller ett brott för vars uppdagande han har särskild anledning eller enligt 11: 5 i förslaget t. o. m. skyldighet att vara verksam, såsom spioneri, än när uppgiften avser förhållanden med vilka han icke har att skaffa, såsom när han anger någon för stöld från annan som själv lika väl hade kunnat verkställa angivelsen. Till vilken myndighet anmälan riktas är även av betydelse för frågan vad som skall fordras för att anmälan skall vara undandragen ansvar. En anmälan hos polismyndighet eller allmän åklagare synes i allmänhet böra förutsätta mera omsorgsfull prövning än som erfordras för att hos chefsmyndighet eller hos riksdagens ombudsmän påkalla undersökning angående en tjänstemans beteende. Det bör naturligtvis även beaktas i vad mån det möter svårigheter för uppgiftslämnaren att själv skaffa utredning i saken. Givet är också att det, fastän uppgiftslämnaren tagit initiativet till en undersökning av myndighet, kan finnas anledning att ställa mindre stränga krav på hans vederhäftighet, när det gäller svar på frågor som av myndigheten riktas till honom än när han självmant uttalar sig.

De föreslagna bestämmelserna avvika icke oväsentligt från gällande rätt. Vad först angår angivelse medför förslaget en mildring i ansvaret såtillvida som det enligt förslaget icke såsom enligt gällande rätt för straffrihet fordras att angivaren visar att han haft sannolika skäl till angivelsen. För att han skall drabbas av straff fordras enligt förslaget att angivelsen visas vara osann och att han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen. I den mån de andra tillvitelser, som avses med förevarande paragraf, enligt gällande rätt äro att bestraffa såsom ärekränkning innebär förslaget likaledes en mildring. Ty för att en sådan tillvitelse om brott enligt gällande [ 340 ]rätt skall gå fri från ansvar fordras att tillvitelsens sanning bevisas, något som i regel ej får ske annorledes än genom fällande dom för brottet. medan det enligt förslaget för ansvar fordras att tillvitelsen visas vara osann samt att den som gjort tillvitelsen underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen eller, där han icke gjort tillvitelsen i anmälan till myndighet eller under utredning vartill han själv tagit initiativet, att han insåg att han for med osanning. I den mån gärningen enligt gällande rätt icke kan bestraffas såsom angivelse eller ärekränkning innebär förslaget en utvidgning av det straffbara området. Det har nämligen ansetts påkallat att straffbelägga gärning som, ehuru den icke kan bedömas som ärekränkning, likväl är ägnad att påbörda annan brott, såsom fallet kan vara med sanningslöst föregivande av besvärande omständighet eller förnekande av friande omständighet.

Straffet har för uppsåtliga fall satts till högst straffarbete i två år. I jämförelse med straffet för falsk angivelse enligt gällande lag, vilket kan uppgå till straffarbete på livstid, innebär detta en betydande strafflindring. Kommittén har emellertid, såsom förut framhållits, icke kunnat biträda gällande lags ståndpunkt att i stort sett jämställa falsk angivelse med falskt åtal. För de i andra stycket behandlade fallen, vid vilka ej fordras att uppsåtet omfattar uppgiftens oriktighet, föreslås en straffsats av fängelse eller böter. Emedan paragrafen avser sanningslösa uppgifter som äro ägnade att låta någon framstå såsom förövare av brott, finnes det icke utrymme för en bestämmelse om straffminskning eller straffrihet sådan som den i 4 § givna.

Det torde framgå av det anförda, att förevarande paragraf är avsedd att ensam reglera straffansvaret i fråga om de gärningar som angivas däri. Liksom bestämmelserna om falskt eller obefogat åtal innebära bestämmelserna i paragrafen sålunda att tillämpning av stadgandena om ärekränkning är utesluten. Där tillvitelse om brott icke kan bestraffas enligt paragrafen emedan det ej är styrkt att den är osann, inträder icke ansvar för ärekränkning i stället.

Att omtala för obehörig att man gjort anmälan om brott kan emellertid vara att bedöma såsom ärekränkning, om anmälaren därigenom får anses upprepa beskyllningen. Det är också att märka, att en anmälan, ehuru den i sak är av det innehåll som avses i förevarande paragraf och anmälaren går fri från ansvar enligt paragrafen emedan han saknar det i första stycket fordrade uppsåtet och ej låtit sådan underlåtenhet som i andra stycket förmäles komma sig till last, till sin form kan vara sådan att anmälaren därigenom ådrager sig ansvar för ärekränkning.

Emedan förevarande paragraf ersätter de hittillsvarande bestämmelserna om ansvar för falsk angivelse, bör bestämmelsen i nya rättegångsbalken 20: 8 om rätt för angiven att väcka talan för falsk angivelse, därest kommitténs förslag godtages, hänföra sig till falsk eller obefogad tillvitelse. Likaså synes bestämmelsen i nya rättegångsbalken 19: 4 om forum för talan om ansvar för falsk angivelse böra anses avse tillvitelsebrottet.


[ 341 ]
8 §.

Det skulle icke vara tillfredsställande, om t. ex. ett vittne som i god tro avgivit en utsaga varigenom annan med orätt påbördats ett brott, skulle, om vittnet senare finner att han misstagit sig, kunna strafflöst underlåta att rätta vittnesmålet och genom sin underlåtenhet orsaka att den oskyldige blir fälld till straff. Enahanda synpunkt gör sig gällande i andra fall av osann utsaga. I alla de förut i kapitlet behandlade fallen föreligger ett behov att genom en ansvarsbestämmelse öva press på uppgiftslämnaren att rätta möjligen felaktiga uppgifter innan de orsaka skada. En sådan ansvarsbestämmelse torde icke behöva inge betänkligheter, om den begränsas till sådana fall där den oriktiga uppgiften framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och det icke fordras mera av uppgiftslämnaren än att han till farans avvärjande gör vad skäligen kan begäras. För den allmänna rättsuppfattningen torde det te sig som ett rimligt krav att den som, låt vara i god tro, inför myndighet lämnat en oriktig uppgift ägnad att lända annan till avsevärt förfång sedermera skall rätta uppgiften om han finner att den var oriktig.

Thyrén (VIII s. 176) har framkastat tanken att komplettera bestämmelserna om menedsbrott med en dylik ansvarsbestämmelse men avstått därifrån, emedan han funnit frågan om sådan s. k. subsekvent imputation böra lösas i ett sammanhang för alla eller ett stort antal brott.

Kommittén, vars arbete i olikhet mot Thyréns avser en .revision av strafflagens speciella del i etapper, har icke ansett sig kunna föreslå att frågan uppskjutes till slutet av denna revision. Beträffande sådana brott, där ett behov av en bestämmelse om ansvar i hithörande fall är särskilt kännbart, föreslår kommittén därför att frågan löses genom speciella bestämmelser. En sådan specialbestämmelse har kommittén upptagit beträffande allmänfarliga brott i 19: 9 i förslaget, och beträffande de nu ifrågavarande brotten föreslår kommittén en motsvarande bestämmelse i förevarande paragraf.

En förutsättning för ansvar enligt denna är att någon avgivit osann utsaga i något av de fall som behandlas i de föregående paragraferna i kapitlet och att uppgiftslämnaren ändock icke är förfallen till ansvar enligt dessa paragrafer. Hit höra alltså fall, som skulle varit att bedöma såsom mened, ovarsam edsaga eller osann partsutsaga, brott enligt 4 §, falskt eller obefogat åtal eller falsk eller obefogad tillvitelse, om de subjektiva förutsättningarna härför förelegat. Vad som brustit är oftast att gärningsmannen icke haft uppsåt att lämna en osann uppgift eller, där viss oaktsamhet är tillräcklig, att han icke heller gjort sig skyldig till sådan. Det kan emellertid även tänkas hithörande fall där uppgiften av objektiva skäl icke är straffbar. Ett vittne, som lämnat en oriktig uppgift angående en yrkeshemlighet ehuru han ägt vägra att uttala sig och därför enligt 4 § går fri från ansvar, kan bliva att döma enligt förevarande paragraf, om yrkeshemligheten sedermera blir allmänt känd och det därför icke längre finnes någon ursäkt för honom att förtiga sanningen.

[ 342 ]Det förutsättes för ansvar enligt paragrafen vidare, att den osanna uppgiften framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång. Med det sistnämnda uttrycket åsyftas bl. a. dom i tvistemål av någon betydenhet.

Den straffbara handlingen beskrives såsom underlåtenhet att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras. Den åtgärd som kommer i fråga år i allmänhet ett meddelande att den lämnade uppgiften var oriktig, till vederbörande myndighet eller ock till den enskilde mot vilken uppgiften var riktad, för att bereda denne tillfälle att låta höra uppgiftslämnaren ånyo. Av den som anställt åtal och sedermera finner att den tilltalade är oskyldig bör i allmänhet fordras, att han nedlägger åtalet. Vid prövningen, huruvida uppgiftslämnaren skall anses skyldig att vidtaga någon åtgärd, böra sådana omständigheter beaktas som huru viss han bort vara om den lämnade uppgiftens oriktighet och huruvida han insett betydelsen av uppgiftens oriktighet. Även den omständigheten att han själv måhända har olägenhet av uppgiftens beriktigande bör beaktas. Det bör också tagas hänsyn till beskaffenheten av den fara, som framkallats genom den oriktiga uppgiften. I detta hänseende år särskilt att iakttaga, att faran bör mätas efter förhållandena vid den tidpunkt då beriktigandet kommer i fråga. Är faran då redan avlägsnad, t. ex. genom att åtalet ogillats eller uppgiften blivit motbevisad, kan sålunda uppgiftslämnaren icke anses skyldig att vidtaga någon åtgärd. Är saken avgjord i den riktning dit den osanna uppgiften pekat, är intresset att uppgiften skall bliva beriktigad i många fall likaledes ringa men i andra fall, såsom om den på ett avgörande sätt bidragit till en straffdom som återstår att verkställa, icke mindre än förut.

I subjektivt avseende fordras uppsåt. Det skall ingå i gärningsmannens uppsåt, att en fara av ifrågavarande slag framkallats, och han skall uppsåtligen underlåta skäliga åtgärder till dess avvärjande.

Straffet har bestämts till böter eller fängelse.


9 och 10 §§.

Såsom anförts vid kapitelrubriken har kommittén i detta kapitel med menedsbrott och falskt åtal m. m. sammanfört vissa andra fall av osann utsaga. De fall, som upptagits i förevarande paragrafer, äro sådana, som inom teorien plägat betecknas såsom intellektuell handlingsförfalskning.

I gällande lag är s. k. intellektuell handlingsförfalskning straffbelagd endast i den utsträckning som angives i SL 12: 21 och 22. I det förra lagrummet stadgas straff, där någon i arbetsbetyg eller intyg om fattigdom, sjukdom eller annat dylikt uppger vad han vet vara osant och därav annan kan vilseledas eller skadas. Handlingar med omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev, skuldebrev eller kvitton, avses icke med paragrafen. Enligt SL 12: 22 åter bestraffas falsk utsaga i sådan skriftlig försäkran på heder och samvete som avgives jämlikt 3: 2 eller 6: 9 giftermålsbalken, nämligen försäkran om frihet från äktenskapshinder och försäkran angående makars egendom.

[ 343 ]Thyrén har i sitt utkast (V. I 8 §) upptagit en straffbestämmelse avseende såväl enskilda handlingar, vilka tjäna till omedelbart bevis om rättighet eller om befrielse från skyldighet, som ock andra enskilda handlingar, vilka framstå såsom tillkomna för att tjäna till bevis. Bestämmelsen omfattar sålunda ej blott de i SL 12: 21 avsedda intygen utan även exempelvis köpebrev, skuldebrev och kvitton. Enligt bestämmelsen inträder ansvar, där någon i handlingen uppgiver vad han vet ej sant vara och skada är att befara av gärningen.

Då straffrättskommittén utarbetade förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, hade kommittén att följa direktiv, i vilka bland annat uttalats ett önskemål att en allmän straffbestämmelse i fråga om intellektuell handlingsförfalskning måtte införas. För tillgodoseende av detta önskemål föreslog kommittén i sitt betänkande angående förmögenhetsbrotten (SOU 1940: 20) i nära överensstämmelse med Thyrén, att i 12 kap. såsom 5 b § skulle införas en bestämmelse om straff där någon utfärdar enskild handling för skens skull eller i sådan handling lämnar oriktig uppgift och sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra begagnar eller till sådant begagnande utlämnar handlingen. I den kungl. propositionen angående förmögenhetsbrottslagstiftningen (nr 4 till 1942 års riksdag) upptogs emellertid ej kommitténs förslag i denna del. Föredragande departementschefen uttalade i propositionen, att förändringar av mera principiell räckvidd beträffande förfalskningsbrotten borde uppskjutas till den fullständiga revision av lagstiftningen om dessa brott vilken dåmera uppdragits åt kommittén.

I utländsk rätt är intellektuell handlingsförfalskning merendels straffbelagd endast i begränsad omfattning. Det är sålunda vanligt, att sådan gärning bestraffas så vitt den rör offentlig handling. Begås gärningen av ämbetsman i ämbetet, är den naturligtvis i regel straffbar. Därutöver förekomma straffbestämmelser avseende vissa slags intyg av enskild natur, särskilt läkarintyg.

I vidsträcktare omfattning bestraffas intellektuell handlingsförfalskning enligt danska strafflagen. Där finnas i §§ 162 och 163 bestämmelser om straff för den som för eller till offentlig myndighet avger oriktig utsaga om någon omständighet angående vilken han är pliktig att uttala sig, samt för den som eljest till bruk i rättsförhållande som angår det offentliga avger oriktig skriftlig utsaga eller skriftligen intygar något varom han icke äger kännedom. Enligt § 175 straffas vidare den som "for at skuffe i Retsforhold" i offentligt dokument eller offentlig bok, i privat dokument eller bok, som det på grund av lag eller särskild förpliktelse åligger honom att utfärda eller föra, eller i läkar-, tandläkar-, barnmorske- eller veterinärintyg avger oriktig utsaga om någon omständighet angående vilken utsagan skall tjäna till bevis. Enligt § 296 bestraffas även vissa oriktiga uppgifter angående aktiebolags och liknande företags angelägenheter.

Även enligt fransk rätt förekommer ansvar för intellektuell handlingsförfalskning i tämligen stor omfattning, Enligt artikel 150 i franska strafflagen är det straffbelagt att begå sådan förfalskning i enskild handling under vissa [ 344 ]förutsättningar, om vilka emellertid åtskillig meningsskiljaktighet råder i fransk teori och praxis.

Den schweiziska strafflagen slutligen innehåller i artikel 251 (jfr artiklarna 817 och 818) en bestämmelse, genom vilken helt allmänt stadgas straff för den som, i avsikt att skada annan eller att skaffa sig eller annan orättmätig fördel, i en urkund sanningslöst betygar en rättsligt betydelsefull omständighet.

Vid övervägande i nu förevarande sammanhang av frågan, i vilken utsträckning intellektuell handlingsförfalskning bör straffbeläggas, är till en början att uppmärksamma, att hithörande gärningar enligt kommitténs vid kapitelrubriken utvecklade mening icke äro att uppfatta såsom en art av förfalskning. Enligt kommitténs sätt att se är intellektuell förfalskning därför icke en träffande beteckning för dem, och jämförelser med straffbestämmelserna för förfalskning äga enligt kommitténs åsikt endast ett begränsat värde för frågan i vilken utsträckning gärningarna böra straffbeläggas.

Det må vidare framhållas, att behovet av straff för de ifrågavarande gärningarna är mindre sedan genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten införts straff för bedrägeriförsök. Endast i den mån det finnes påkallat att ingripa med straff då gärningen ännu ej hunnit fortskrida till sådant försök eller det av omständigheterna framgår att bedrägeri icke ingår i brottsplanen, synes det motiverat att straffbelägga den osanna utsagan som sådan. Det är även att märka, att straffbestämmelserna angående svindleri, vilka likaledes infördes år 1942, i viss utsträckning göra det överflödigt att i detta sammanhang stadga straff för osann utsaga. Det bör särskilt uppmärksammas, att ansvar för svindleri inträder där någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag, offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Under denna bestämmelse falla exempelvis oriktiga uppgifter angående aktiebolag, vilka lämnas till patent- och registreringsverket för att där hållas tillgängliga för allmänheten.

Till utgångspunkt vid övervägande av spörsmålet, i vilken utsträckning de nu ifrågavarande osanna utsagorna böra straffbeläggas, torde lämpligen böra tagas bestämmelsen i SL 12: 21. Ehuru innebörden av detta stadgande icke är fullt klar, blir det genom de i lagen anförda exemplen tydligt, att stadgandet i allt fall omfattar utfärdande av intyg angående annans arbetsanställning, uppförande, fattigdom, sjukdom eller liknande förhållanden. Att skriftlig osann utsaga i sådana fall bör vara straffbelagd är uppenbart, och det synes icke finnas tillräckliga skäl att, såsom exemplen möjligen ge vid handen, begränsa straffbarheten till allenast intyg om förhållanden av rent personlig natur.

Däremot finnas goda skäl för att icke annat än under särskilda förhållanden kriminalisera oriktiga utsagor i handlingar, i vilka någon betygar något om sina egna angelägenheter. För att en handling skall tillmätas större [ 345 ]bevisvärde förutsättes nämligen i regel en viss grad av opartiskhet hos utfärdaren. En handling, varigenom någon betygar att han själv äger vissa egenskaper eller att han utfört vissa prestationer, anses i allmänhet icke förtjäna samma tilltro som en handling, varigenom någon annan intygar detsamma om honom. En meritförteckning godtages sålunda t. ex. merendels icke, med mindre den är bestyrkt av någon annan än den vilkens meriter äro i fråga. Enligt vanligt språkbruk är själva ordet intyg förbehållet utsagor som ej avse utfärdarens egna angelägenheter. Att helt allmänt stadga straff för den som i en till bevis upprättad urkund lämnar osann uppgift om egna angelägenheter skulle ock vara att ställa över hövan stränga krav på människors sanningsenlighet.

Dessa överväganden ha föranlett kommittén att taga avstånd från tanken att föreslå en allmän straffbestämmelse för osann skriftlig utsaga. Endast i vissa fall torde böra under straffansvar stadgas en sanningsplikt beträffande egna angelägenheter.

Detta torde böra ske där någon skriftligen lämnar osann uppgift om vem han är. I många fall blir visserligen den som undertecknar en handling med falskt namn att straffa för förfalskning. Härför fordras emellertid, att handlingen genom underskriften är ägnad att vilseleda angående undertecknarens person. Om så icke år fallet utan undertecknandet blott innebär att handlingens utställare uppger falskt namn, äro förfalskningsbestämmelserna icke tillämpliga. En sådan oriktig uppgift synes emellertid icke böra gå straffri. Den som t. ex. öppnar bankräkning i diktat namn torde icke, även om han sedermera gör uttag med begagnande av samma namn, kunna fällas för förfalskning, men väl torde det otillbörliga i förfaringssättet böra föranleda straff för den skriftliga osanning vartill han gjort sig skyldig (jfr NJA 1935 s. 76 och 1944 s. 328 samt SvJT 1941 rf s. 25).

En särskild grupp av gärningar, som om de ej räknas till de osanna utsagorna i allt fall stå dem nära, bilda skenavtal och andra rättshandlingar för skens skull. Det är givet att upprättande av ett skenavtal i vissa fall kan vara ägnat att vilseleda och att därigenom orsaka skada. Även att upprätta skriftlig rättshandling för skens skull torde därför böra beläggas med straff. Kommittén anser sig vidare böra föreslå ett särskilt straffstadgande avseende fall i vilka någon jämlikt lag eller författning avgiver en skriftlig utsaga under edlig förpliktelse eller på heder och samvete. I dessa fall har lagstiftaren ansett det så betydelsefullt att en riktig utsaga avgives, att det föreskrivits viss form som är ägnad att inskärpa vikten av att utfärdaren håller sig till sanningen och som därmed också giver viss garanti för att så sker. Liksom i fråga om vittnesmål och andra utsagor under laga ed eller därmed jämställd försäkran gäller om dessa utsagor att de avgivas under sådana omständigheter, att det med fog synes böra under straffansvar krävas att de äro riktiga. Enligt förslaget stadgas därför ansvar för den som i sådan skriftlig utsaga lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Det är redan enligt gällande rätt vanligt, att osann uppgift som lämnas under edlig förpliktelse eller på heder och samvete medför straffansvar. [ 346 ]Straffbestämmelserna i SL 12: 22 avse sålunda osanna utsagor 1 vissa försäkringar som skola avgivas på heder och samvete, och i skattestrafflagen stadgas ansvar för den som i deklaration för fastställande av skatt lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan. I ett flertal andra specialförfattningar finnas bestämmelser om ansvar för oriktig anmälan, ofta oavsett formen för anmälningen. Som exempel må nämnas kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse samt utlänningslagen den 11 juni 1937. Om i strafflagen upptages en bestämmelse om ansvar för oriktig uppgift i skriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, beredes möjlighet för det allmänna att, genom att där så befinnes påkallat föreskriva sådan form för att viss uppgift skall godtagas, skapa straffrättslig garanti för att uppgiften är sanningsenlig.

Det är att märka, att de föreslagna stadgandena kompletteras av bestämmelserna i 25 kap. Att någon som är underkastad ämbetsansvar lämnar en oriktig utsaga kan nämligen, om gärningen icke faller under de här föreslagna stadgandena, vara att bedöma såsom tjänstefel eller, under särskilda förutsättningar, såsom tjänstemissbruk.

De ifrågavarande stadgandena ha upptagits i 9 och 10 §§. I den förstnämnda behandlas lämnande av osann uppgift eller förtigande av sanningen i skriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete. Enligt den senare paragrafen är det straffbart att lämna osann uppgift i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis, varmed likställes att upprätta skriftlig rättshandling för skens skull, allt såvitt den oriktiga uppgiften angår antingen annat än uppgiftslämnarens egna angelägenheter eller ock vem han är. Brottet i 9 § betecknas såsom osann försäkran, brottet i 10 § såsom osant intygande.

En för båda paragraferna gemensam förutsättning för ansvar är, att utsagan avgives i skriftlig form. Kravet härpå går icke längre än motsvarande krav då det gäller frågan huruvida ett föremål kan vara objekt för förfalskning. Det räcker således, att utsagan är försedd med namnstämpel eller bomärke eller eljest är av sådan beskaffenhet att den framstår såsom egenhändigt utställd av uppgiftslämnaren.

Det kräves vidare att åtgärden innebär fara i bevishänseende. För att oriktighet skall medföra ansvar fordras därför, att den angår något för utsagan väsentligt. Ansvar inträder icke för oriktighet i annat avseende, såsom t. ex. oriktigt datum vid underskriften där dagen för utsagans avgivande saknar betydelse för det ändamål utsagan skall tjäna. Genom kravet på fara i bevishänseende uteslutas vidare från ansvar oriktiga uppgifter angående förhållanden som blott ha historiskt eller vetenskapligt intresse. Huruvida åtgärden innebär fara i bevishänseende bedömes med hänsyn till omständigheterna vid densamma. Den som uppsatt ett osant intyg men förvarar det på betryggande sätt gör sig ej skyldig till brott enligt 10 §. Om han sedermera utlämnar intyget, inträder emellertid ansvar enligt 11 §.

I övrigt skilja sig de båda paragraferna från varandra.

[ 347 ]I 9 § straffbelägges som nämnt, att någon i skriftlig utsaga, som avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Det fordras för paragrafens tillämpning, att sådan form för uppgiften är föreskriven i lag eller författning, såsom fallet exempelvis är beträffande bouppteckning enligt 11: 20 giftermålsbalken. Är denna form föreskriven men icke iakttagen, drabbas uppgiften ej av ansvar enligt paragrafen. Utsagan skall för att komma under paragrafen innehålla osann uppgift eller ock innebära ett förtigande av sanningen. Det förstnämnda är fallet även då den innebär ett förnekande av ett faktiskt förhållande. Med förtigande åter avses underlåtenhet att uppge en omständighet. För att sådan skall vara straffbar fordras, att utsagan enligt sin lydelse eller på grund av det syfte vartill den tjänar framstår såsom omfattande den förtigna omständigheten. Som utsagan i sådant fall innebär ett förnekande av omständigheten, skulle det strängt taget här liksom beträffande mened vara överflödigt att stadga ansvar särskilt för förtigande. I betraktande av att den föreskrivna avfattningen av ifrågavarande uppgifter ofta upptager en försäkran att intet förtigits, har det emellertid ansetts lämpligt att i lagtexten nämna förtigande av sanningen som ett fall vid sidan av lämnande av osann uppgift. I subjektivt avseende fordras enligt första stycket uppsåt att avgiva oriktig utsaga som innebär fara i bevishänseende. Även gärningar av grov oaktsamhet ha emellertid ansetts böra straffbeläggas liksom fallet är enligt skattestrafflagen. Enligt andra stycket fordras därför i stället för uppsåt grov oaktsamhet. Straffet har i huvudsaklig överensstämmelse med skattestrafflagen för normalfall av det uppsåtliga brottet bestämts till fängelse eller böter. För grova fall har uppställts en särskild straffskala bestående av straffarbete i högst två år. I förhållande till SL 12: 22, som i första stycket upptager en straffsats med ett maximum av fyra års straffarbete, innebär detta en icke oväsentlig strafflindring. För det oaktsamma brottet föreslås böter eller fängelse.

Paragrafen är ägnad att i stor utsträckning göra det överflödigt att, såsom hittills plägat ske vid införande av uppgiftsskyldighet i visst hänseende, komplettera bestämmelsen därom med särskilt stadgande om ansvar för oriktig sådan uppgift. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra granska de redan givna speciella straffbestämmelserna av detta slag för att pröva, huruvida de äro motiverade av särskilda förhållanden eller utan olägenhet skulle kunna ersättas av innehållet i paragrafen. Dessa bestämmelser skola därför enligt förslaget kvarstå och, såsom varande av speciell natur, äga tillämpning på de förhållanden de avse att reglera med uteslutande av de i 9 § givna allmänna straffbestämmelserna. I detta hänseende är särskilt att märka, att skattestrafflagen enligt förslaget skall kvarstå och alltjämt ensam vara tillämplig i samma utsträckning som hittills. Deklaration på heder och samvete till ledning vid fastställande av skatt blir alltså fortfarande att bedöma enligt skattestrafflagen. Detsamma gäller den försäkran under edlig förpliktelse som enligt 3: 6 lagen om boutredning och arvskifte skall tecknas å bouppteckningshandling av den som uppgivit boet, försåvitt den är [ 348 ]behäftad med oriktighet som är ägnad att leda till frihet från :katt eller till för låg sådan. På grund av de inskränkningar i 9 §:s tillämplighet, som sålunda föranledas av andra ansvarsbestämmelser, är paragrafens räckvidd för närvarande icke stor. Under paragrafen faller emellertid bl. a. sådan osann försäkran, som nu bestraffas enligt SL 12: 22. i

I 10 § straffbelägges, att någon i urkund som upprättas till bevis lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är samt att någon upprättar skriftlig rättshandling för skens skull.

Under paragrafen falla läkarintyg, arbetsbetyg och andra intyg av skilda slag, även attest att viss handling är en riktig avskrift eller att en namnteckning är egenhändig. Likaså höra hit protokoll och protokollsavskrifter. Ett annat hithörande fall är, att en telegraftjänsteman utger oriktig utskrift av telegram. En telegramutskrift innebär nämligen en under ämbetsansvar avgiven utsaga att telegrammet har det i utskriften angivna innehållet. För paragrafens tillämplighet fordras icke, att av handlingens avfattning framgår att den är ägnad till bevis. Om ett sådant krav uppställdes, skulle straffbestämmelsen nämligen i många fall med lätthet kunna kringgås. Under paragrafen faller sålunda t. ex. bjudningsbrev som skrives för att adressaten skall kunna åberopa inbjudningen vid ansökan om permission, oavsett huruvida brevets ändamål framgår av dess avfattning. Däremot omfattar paragrafen i motsats till 12: 1 i förslaget aldrig privata brev, som ej skrivas för att skapa bevis. Att ett sådant brev sedermera kan bliva ett viktigt bevis i en rättstvist, t. ex. angående äktenskapsskillnad, medför ej att paragrafen blir tillämplig.

En uppgift om uppgiftslämnarens egna angelägenheter rymmes icke under paragrafen, därest den ej avser vem han är. Ett kvitto av en privatperson faller sålunda utanför paragrafen. Att uppgiften till äventyrs för att framstå såsom särskilt trovärdig är undertecknad under edlig förpliktelse eller på heder och samvete medför icke att paragrafen blir tillämplig. Endast där sådan form är föreskriven i lag eller författning har det ansetts motiverat att stadga ansvar, och för sådant fall är ej 10 § utan 9 § avsedd. Oriktiga uppgifter i en försäkringsansökan drabbas därför ej av ansvar enligt någondera paragrafen, såvida de icke, såsom fallet är beträffande ansökan om folkpension i vissa fall, enligt lag eller författning skola avgivas i nämnda form; det år att märka, att en oriktig uppgift i försäkringsansökan ofta är straffbar såsom bedrägeriförsök. Icke heller föranleda oriktiga uppgifter i egen meritförteckning ansvar enligt paragraferna. Däremot inträder ansvar enligt 10 § för den, som bestyrker en meritförteckning och därvid gör sig skyldig till osanning. Uppgifter till myndigheter angående eget innehav av varor eller dylikt omfattas ej heller av 10 §. Det har ansetts tillräckligt, att de falla under 9 §, om de enligt föreskrift i lag eller författning avgivas under edlig förpliktelse eller på heder och samvete. Lika litet avser 10 § handelsböcker. För oriktig bokföring finnes ett särskilt straffstadgande i SL 23: 5, och att inför annan åberopa oriktiga handelsböcker kan i många fall medföra ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök. Paragrafen avser icke [ 349 ]heller en oriktighet av sådant slag som att någon vid sin underskrift på ett intyg om sjukdom med orätt betecknar sig såsom legitimerad läkare. En sådan oriktighet i ett i övrigt riktigt intyg synes icke böra bestraffas i förevarande sammanhang. Frågan i vad mån en dylik gärning bör straffbeläggas synes böra bedömas med ledning av de synpunkter som äro bestämmande för 10: 13 och 14 i förslaget.

Jämte uppgift om annat än uppgiftslämnarens egna angelägenheter avses med 10 § även uppgift angående vem uppgiftslämnaren är. Att i en urkund som upprättas till bevis uppge sig ha annat namn än det verkliga faller sålunda under 10 §. Även om namnet i och för sig är riktigt men utställaren ändock genom att i urkunden uppge oriktig födelseort, ställning eller dylikt lämnar oriktig uppgift om vem han är, faller gärningen under paragrafen. Oriktig uppgift härom kan dock icke anses föreligga, där någon uppger det namn under vilket han är känd, även om detta ej skulle vara hans riktiga namn (jfr NJA 1944 s. 328). I specialstraffrätten förekomma för vissa fall bestämmelser om ansvar för den som vid fullgörande av anmälningsskyldighet lämnar oriktig uppgift om vem han är. Exempel härpå erbjuda stadgan angående hotell- och pensionatrörelse samt utlänningslagen. På grund av sin natur av specialstadganden bliva dessa bestämmelser att tillämpa i stället för 10 § i den mån de icke, såsom fallet är med bestämmelsen i hotellstadgan, själva ange sig vara subsidiära i förhållande till allmänna strafflagen.

För ansvar enligt 10 § fordras, att man lämnar osann uppgift. I paragrafen nämnes icke såsom i 9 § därjämte ett blott förtigande. Det är det oaktat att märka, att en uppgift måste anses osann om däri mot rätta förhållandet uttryckligen eller underförstått förnekas någon omständighet, såsom om uppgiften utger sig för att innefatta en uttömmande redogörelse i visst hänseende men någon dithörande omständighet det oaktat förtiges. Tydligt är emellertid, att det är straffritt att i ett arbetsbetyg, som icke utger sig för att innehålla en fullständig redogörelse för den ifrågavarande personens kvalifikationer, underlåta att uppge ofördelaktiga omständigheter.

Den i 10 § ytterligare upptagna bestämmelsen om straff för upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull är icke tillämplig i alla fall, där ett avtal fått en formell utformning som icke stämmer med dess sakliga innebörd. Att i överensstämmelse med en utbredd sedvänja upprätta lösöreköp, där innebörden av avtalet är pantsättning, faller sålunda icke under bestämmelsen och ej heller att giva ett kontrakt om avbetalningsköp formen av ett hyresavtal. Någon fara i bevishänseende kan icke uppkomma av ett sådant tillvägagångssätt. Av detta skäl kommer bestämmelsen icke heller att drabba det vanliga förfaringssättet att i köpebrev angående fast egendom förklara köpeskillingen till fullo gulden, ehuru så icke är fallet utan meningen endast är att köpet skall vara definitivt. Även i andra fall, där i skriftlig rättshandling intagas uppgifter som icke äro efter orden riktiga men vilkas innebörd blott är att gestalta rättsförhållandet på visst sätt, kunna förhållandena vara sådana att någon fara i bevishänseende ej uppkommer. En postdatering [ 350 ]av ett avtal för att låta dess rättsverkningar inträda vid en senare tidpunkt än då avtalet ingicks torde sålunda i allmänhet falla utanför bestämmelsen. Straff kan däremot inträda exempelvis, om någon för skens skull med en tjuv upprättar ett köpekontrakt enligt vilket han försålt tjuvgodset till tjuven. Ett sådant skenkontrakt kan ofta vara mera verksamt i bevishänseende än ett intyg om att tjuven åtkommit godset på ärligt sätt.

I subjektivt avseende fordras enligt 10 § uppsåt omfattande de objektiva förutsättningarna för straffbarhet.

Straffet, som enligt SL 12: 21 är böter, har ansetts böra för normalfall bestämmas till böter eller fängelse. För fall där brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest är att anse som grovt föreslås en strängare straffskala upptagande fängelse eller straffarbete i högst två år. Denna straffsats överensstämmer med normalskalan för allmänna straff enligt 25: 1 i förslaget. Det torde vara motiverat, att ämbetsman för osant intygande under förhållanden, som skulle göra 25: 1 tillämplig därest ej nämnda lagrum innehölle ett förbehåll för det fall att gärningen är särskilt straffbelagd, kan fällas enligt förevarande paragraf till samma allmänna straff som om 25:l tillämpades. Även för annan än den som är underkastad ämbetsansvar torde straffet för osant intygande stundom böra sättas högre än maximum i straffskalan för normalfall, exempelvis där gärningen består i utfärdande av grovt oriktigt intyg att användas såsom bevis i rättstvist av synnerlig vikt.

Om såväl 9 § som 10 § gäller, att straffbudets räckvidd är begränsad av bestämmelserna om ansvar för bedrägeri eller för försök därtill. Liksom förfalskning, som utgör medel för bedrägeri eller bedrägeriförsök i regel icke bestraffas enligt 12 kap. utan blott såsom bedrägeri eller försök till sådant brott, bör även ansvar för osann försäkran eller osant intygande anses i allmänhet bliva konsumerat av bedrägeriansvaret. Den som till myndighet avger osann försäkran för ernående av en ekonomisk förmån och därmed gör sig förfallen till ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök, är sålunda att döma för sådant brott men åtminstone i regel icke därjämte för osann försäkran, och den som utfärdar ett osant intyg att begagnas av annan för bedrägeri, gör sig skyldig till medverkan till bedrägeri och bör åtminstone i regel icke erhålla straff också för osant intygande. Att bedrägeri i sådana fall förövas genom ett annat brott är ägnat att låta det framstå som svårare än eljest men torde dock i allmänhet knappast böra föranleda att bedrägeriet anses som grovt. Det torde vara lämpligt att, ehuru endast bestämmelserna om bedrägeri eller bedrägeriförsök tillämpas, i domen jämväl åberopa 9 eller 10 § i detta kapitel, liksom det vid bedrägeri genom förfalskning ansetts lämpligt att citera den ifrågakomna förfalskningsbestämmelsen.

Medverkansbestämmelserna i 3: 3 och 4 i förslaget äro tillämpliga i fråga om gärningar enligt 9 och 10 §§ liksom beträffande t. ex. mened. Det fordras härför, att någon såsom gärningsman uppfyller de objektiva förutsättningarna för ansvar och att den medverkandes uppsåt eller oaktsamhet omfattar [ 351 ]att annan begår brottet i fråga. Att den medverkande själv uppfyller de objektiva förutsättningarna för ansvar fordras däremot icke. Han kan sålunda ådraga sig ansvar för medverkan till osant intygande, även om den osanna uppgiften skulle gälla hans egna angelägenheter.


11 §.

I denna paragraf ha sammanförts vissa fall, vilka ha det gemensamt att de innebära missbruk av urkund. Här avses icke fall, i vilka urkunden förfalskats. Begagnande av förfalskad urkund har hänförts till 12 kap. I stället avses vissa fall, i vilka urkunden äger osant innehåll eller den begagnas på sådant sätt att den är ägnad att vilseleda. –

Det första av dessa fall är det, att någon åberopar eller utlämnar osann urkund varom förmäles i 10 §. Thyrén har i sitt utkast (V. I 9 §) upptagit en liknande straffbestämmelse.

Den urkund som avses i detta fall skall vara sådan som omförmäles i 10 §. Emellertid fordras icke, att någon kan straffas för dess utfärdande. Även om urkundens utfärdare går straffri t. ex. emedan han lämnat den osanna uppgiften i god tro, kan således den som åberopar eller utlämnar urkunden ådraga sig ansvar enligt förevarande paragraf. Såsom framhållits beträffande 10 § kan en intygsgivare själv under vissa omständigheter bliva att straffa enligt 11 §, ehuru han går fri från straff enligt 10 §. Detta kan bliva händelsen exempelvis om någon skriver ett osant intyg i god tro och sedermera, då han kommit till insikt om dess oriktighet, utlämnar eller åberopar det.

Medan det i 12: 4 i förslaget stadgas ansvar för den som begagnar eller för begagnande utlämnar falsk urkund, bestraffas här åberopande eller utlämnande av osann urkund. Det fordras sålunda enligt förevarande paragraf icke, att någon åtgärd vidtages med själva urkunden. Ett sådant krav, som år naturligt beträffande falsk urkund emedan det i sådant fall är själva urkunden som är behäftad med fel, har icke synts böra uppställas beträffande osann urkund. Även ett åberopande som sker genom företeende av kopia faller därför under straffbestämmelsen. Att åberopa en urkund enbart i ett annat hänseende än det vari den är osann medför emellertid uppenbarligen icke ansvar.

Det fordras vidare, att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Ett åberopande av ett osant intyg vid ett privat samtal med någon, som icke har med intygets innehåll att göra, eller ett utlämnande av intyget till någon, som ej kan antagas göra bruk av det eller lämna det vidare, ådrager därför icke ansvar. Även i övrigt innebär kravet på fara i bevishänseende, såsom framgår av det beträffande 10 § anförda, en begränsning av det straffbara området. Det andra i paragrafen behandlade fallet består i att någon sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund. Bestämmelsen avser handlingar som, i olikhet mot vanliga avskrifter, genom det sätt på vilket de tillkommit äro ägnade att inge föreställningen att de äro riktiga kopior. En [ 352 ]vanlig avskrift framstår icke såsom trovärdig, med mindre avskriftens riktighet betygats. En attest varigenom så sker faller, om den är oriktig, under 10 §. Om en kopia framställts genom ett tekniskt förfarande, sådant som genomslag på skrivmaskin, fotografering, kopiering medelst kopiepapper eller dylikt, anses den däremot förtjäna viss tilltro även utan sådan attest. Detsamma gäller en stencilerad handling, som förefaller att ha tillkommit med begagnande av samma stenciler som originalet. Kommittén har funnit det önskvärt, att straffskydd uppställes mot missbruk av handlingar som på detta sätt genom själva sitt utseende synas ge vid handen att de äro riktiga. Fördenskull föreslås straff för den som utger en sådan handling för att vara en riktig kopia. Bestämmelsen omfattar såväl fall, |i vilka ett äkta original icke existerar, som ock det, att ett original väl finnes men avviker från kopian, t. ex. så att en siffra ändrats i denna. Originalet behöver icke ha upprättats till bevis. Även t. ex. en fotografisk kopia av ett rent privatbrev synes nämligen böra omfattas av straffskyddet.

Det fordras för straffbarhet som sagt, att kopian är oriktig, men däremot är det naturligtvis likgiltigt, huruvida originalet är behäftat med någon felaktighet. Att åberopa en riktig kopia av en urkund med osant innehåll kan emellertid som förut nämnts vara att bedöma såsom hänförligt till det första av de i paragrafen behandlade fallen. En muntlig uppgift, att en företedd handling är en riktig kopia, är tillfyllest för straffbarhet. Det kräves emellertid vidare, att åtgärden innebär fara i bevishänseende.

Såsom ett tredje fall upptages i paragrafen, att någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller att någon utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. En motsvarighet till denna bestämmelse finnes i SL 12: 6 a, varest stadgas straff för den som svikligen begagnar sig av pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis som är utgivet för annan eller som utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den för vilken beviset är utfärdat.

Den föreslagna bestämmelsen avser liksom den nuvarande urkund, som är utställd för viss person. Som exempel nämnas pass och betyg, men även andra urkunder hänföras under paragrafen, i den mån de äro att jämställa med de nämnda, d. v. s. äro utfärdade för att tjäna till att identifiera den person för vilken urkunden är utställd eller ange egenskaper hos honom. Hit höra sålunda exempelvis legitimationskort, passersedlar och för viss person utställda inträdesbiljetter. Däremot omfattar paragrafen icke handlingar, vilka huvudsakligen tjäna annat ändamål än det angivna. En bankbok eller ett på viss person utställt skuldebrev kan väl användas såsom bevis om identitet, men emedan dessa handlingar utställas i första hand för att tjäna till bevis om rättighet, höra de ej hit. Icke heller hör hit brev eller kuvert, på vilket adressatens namn är angivet. Att någon vilseleder annan angående sin identitet medelst en urkund, som ej upprättats för att tjäna till bevis i detta hänseende, torde nämligen icke böra bedömas annorlunda än om han uppnådde denna effekt t. ex. genom att åberopa muntlig utsaga av annan person. För sådan gärning kan, om erforderliga förutsättningar äro för handen, inträda ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök.

[ 353 ]Gärningen beskrives i bestämmelsen såsom missbruk genom att giva sig eller annan ut för den för vilken urkunden är utställd. I jämförelse med gällande lag har här skett den utvidgningen, att även den som utger annan för att vara denne person faller under straffbudet. Det har nämligen ansetts vara motiverat att utsträcka straffbestämmelsen till att omfatta även ett fall sådant som det, att någon utger en sin följeslagare för att vara en i en legitimationshandling angiven person eller att någon för att få en person avlägsnad från en befattning åberopar ett ofördelaktigt betyg som i själva verket avser en annan. Med gärning som nyss sagts jämställes utlämnande av urkunden att missbrukas. Ett sådant stadgande, vilket som nämnt har en motsvarighet i SL 12: 6 a, erfordras, emedan den som utlämnar exempelvis ett pass att brukas av obehörig eljest icke skulle kunna straffas med mindre missbruk verkligen ägde rum, i vilket fall ansvar för medverkan till missbruket skulle inträda.

I subjektivt hänseende fordras i alla de i paragrafen upptagna fallen, att gärningen sker med uppsåt omfattande samtliga objektiva förutsättningar för ansvar.

Som brottsbeteckning föreslås missbruk av urkund.

Straffet har liksom i SL 12: 6 a satts till fängelse eller böter.


12 §.

Enligt SL 12: 5 b straffas den som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning.

Thyrén har i sitt utkast (V. I 12 §) föreslagit en generell straffbestämmelse för förnekande, mot bättre vetande, av äktheten av allmän eller enskild urkund, och även straffrättskommittén föreslog i sitt betänkande angående förmögenhetsbrotten en sådan utvidgning av det nuvarande stadgandet. Kommitténs förslag mötte emellertid motstånd i yttrandena och upptogs icke i den kungl. propositionen.

Enligt kommitténs uppfattning kan det icke med fog bestridas, att vissa skäl tala för att giva ökad räckvidd åt den bestämmelse som nu finnes i SL 12: 5 b. .Ett behov av straffskydd mot förnekande av underskrift framträder ivke blott då förnekandet avser egen underskrift utan även då det gäller annans. Särskilt om denne andre är avliden, kan ett sanningslöst förnekande av att han undertecknat en ifrågavarande urkund åstadkomma förfång. Med hänsyn till vad som erinrats mot kommitténs tidigare förslag i detta avseende vill kommittén dock icke föreslå, att förnekande av annans underskrift straffbelägges. Däremot föreslår kommittén en utvidgning av det straffbara området i vad avser beskaffenheten av den urkund förnekandet gäller. Medan gällande rätt beskriver urkunden såsom en förskrivning, d. v. s. ett skuldebrev, kontrakt eller dylikt, föreslår kommittén sålunda i förevarande paragraf en mot SL 12: 5 b svarande bestämmelse avseende urkund över huvud som upprättats till bevis. Även den som förnekar sin underskrift under ett kvitto. ett intyg eller annan dylik urkund synes nämligen böra drabbas av straff. För att ansvar skall inträda fordras emellertid, enligt vad kommittén [ 354 ]föreslår, att åtgärden innebär fara t bevishänseende. Förnekande av underskrift å en urkund, som äger intet eller helt obetydligt bevisvärde, faller därför utanför paragrafen. Har urkunden väl från början ägt bevisvärde men tjänar den ej längre det ändamål för vilket den upprättats, medför ett förnekande icke ansvar. Om ett skuldebrev blivit inlöst men sedermera åberopas som indicium i någon sak som ej har med betalningsskyldigheten att skaffa, ådrager sig gäldenären därför icke ansvar genom att förneka sin underskrift. Det är vidare tydligt, att ett förnekande vid tillfälligt samtal eller eljest under sådana omständigheter att ett förnekande icke bör tillmätas avgörande betydelse icke får anses medföra fara i bevishänseende. Att en underskrift: äkthet lätt kan bevisas och förnekandet för den skull är meningslöst fritager å andra sidan icke från ansvar.

Såsom beteckning för brottet har kommittén ansett sig kunna föreslå lekande av hand, ett uttryck som ansluter sig till bestämmelsens hittillsvarande avfattning.

Straffet har liksom i SL 12: 5 b bestämts till böter eller fängelse.


13 §.

Enligt SL 13: 3 äger menedare, som av egen drift återkallar falskt vittnesmål eller annan falsk utsaga förr än annan därav lidit skada, att åtnjuta straffminskning.

Enligt Thyrén (VIII s. 172 f., jfr VI s. 156) tala alla skäl för att bibehålla denna mildring. Under åberopande av att strafflagskommissionen i sitt förslag till allmänna delen av en ny strafflag (SOU 1923: 9 9: 6) upptagit en allmän bestämmelse om straffminskning eller i vissa fall straffrihet för den, som i tid gjort vad han kunnat för att avvärja skadlig verkan av brottet, ansåg sig Thyrén emellertid icke böra föreslå en speciell sådan bestämmelse vid menedsbrott.

Kommittén, som icke i likhet med Thyrén kan utgå från att berörda fråga blir löst genom en allmän bestämmelse, har ansett sig böra föreslå stadganden i detta hänseende med avseende å de särskilda av kommittén behandlade brott, vid vilka ett behov av ett sådant stadgande är särskilt kännbart. I fråga om förfalskning har kommittén därför upptagit en sådan bestämmelse i 12: 12 och med avseende å allmänfarliga brott i 19: 11. I förevarande paragraf föreslås en liknande bestämmelse beträffande de brott som behandlas i 13 kap.

Såsom strafflagskommissionen anfört till stöd för sitt förslag att införa en allmän bestämmelse om straffminskning eller straffrihet vid i handling visad ånger, måste redan den omständigheten att gärningsmannen efter brottets begående gjort vad i hans makt stått för att avvärja skadlig verkan av brottet under vissa betingelser anses utgöra ett starkt indicium för att hans brottslighet icke är så svår som gärningen i och för sig synes utvisa (s. 335). Vid brott sådana som de i förevarande kapitel straffbelagda osanna utsagorna kommer därtill ett kriminalpolitiskt intresse att anordna straffbestämmelserna så, att den brottslige uppmuntras till att rätta den osanna utsagan [ 355 ]innan den hunnit leda till allvarligt men. Detta gäller ej blott mened och närstående brott utan även de övriga i kapitlet upptagna brotten. Kommittén föreslår därför, att den mot SL 13: 3 svarande bestämmelsen får tillämpning beträffande alla brott som behandlas i kapitlet. Det må erinras, att skattestrafflagen innehåller en bestämmelse, 3 §, av innehåll att den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall gå fri från straff enligt nämnda lag.

En förutsättning för den föreslagna paragrafens tillämpning är alltså, att någon ådragit sig ansvar enligt 13 kap. Det förutsättes vidare, att han, innan avsevärd olägenhet uppkommit, rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet. Detta kan ske, vid mened och närstående brott genom att han för domstolen eller part till vars nackdel han yttrat sig omtalar att hans tidigare utsaga var .oriktig, vid falskt eller obefogat åtal genom att han återkallar sitt ansvarsyrkande, vid falsk eller obefogad tillvitelse genom att han hos vederbörande myndighet återtager sin tillvitelse, vid andra brott som avse osann urkund genom att han rättar eller förstör urkunden eller för dem som den är ägnad att vilseleda omtalar att den är osann samt vid brott som bestå i missbruk av sann urkund eller nekande av hand genom att han upplyser dem som kunna vilseledas av hans oriktiga uppgift om rätta förhållandet.

Åtgärden måste vidtagas så tidigt, att avsevärd olägenhet ännu ej hunnit uppkomma av brottet. Vad med avsevärd olägenhet skall förstås får bedömas med hänsyn till beskaffenheten av det brott som är i fråga. Vid mened och falskt åtal torde sålunda icke ens fällande straffdom böra anses som sådan olägenhet, om det oriktiga vittnesmålet rättas tillräckligt tidigt för att ändring i domen skall stå att vinna genom överklagande. Däremot måste givetvis ett undergående av frihetsstraff, häktning eller anhållande anses som avsevärd olägenhet och likaså verkställighet av en dom på skadestånd till avsevärt belopp eller annan civil påföljd av större betydelse, såsom t. ex. vräkning ur bostad. Vid falsk eller obefogad tillvitelse torde icke redan den omständigheten, att den därför utsatte under någon tid blir föremål för starka misstankar att ha begått brott, få anses såsom avsevärd olägenhet men väl att han blir anhållen, häktad eller åtalad. Vid osann försäkran eller osant intygande torde kraven på olägenheten böra sättas lägre. Redan att på grund av den osanna uppgiften ha under någon längre tid blivit misstänkt för brott eller vanhedrande beteende eller att ha blivit föranledd att anskaffa vidlyftig motbevisning torde få anses såsom avsevärd olägenhet, liksom naturligtvis också att ha blivit förbigången vid sökande av en anställning. Vid nekande av hand torde det få anses såsom sådan olägenhet att under en ej obetydlig tid ha blivit hindrad att göra sin rätt gällande.

Åtgärden skall vidare ha företagits frivilligt. Uttrycket av egen drift i SL 13: 3 har utbytts mot det uttryck som begagnas i bestämmelsen i 3: 13 andra stycket SL och 3: 1 andra stycket i förslaget för att ange en förutsättning för straffrihet vid tillbakaträdande från försök. Det fordras icke, att åtgärden skall vara ett uttryck för ånger eller liknande sinnesändring, men den får icke vara föranledd av att full bevisning om verkliga förhållandet blivit [ 356 ]förebragt eller kan med visshet förutses. Ej heller äger den som anställt falskt eller obefogat åtal åberopa paragrafen, om han återkallat sin ansvarstalan emedan han under målets gång kommit till insikt om att den eljest komme att ogillas.

Verkan av åtgärden är, att straffet må nedsättas till lägst det allmänna bötesminimum eller, under vissa förutsättningar, att straffet helt bortfaller. Det sistnämnda är händelsen, där dels brottet är belagt högst med fängelse, något som gäller t. ex. om falskt åtal i ringa fall och om ovarsam edsaga, dels faran för olägenhet av brottet var ringa. Allmän åklagare bör ej väcka åtal för brott, som han finner böra lämnas straffritt enligt denna bestämmelse.

En särskild fråga är, huruvida den som på straffbart sätt medverkat till ett brott varom förmäles i 13 kap. skall äga åtnjuta straffminskning eller straffrihet på grund av att gärningsmannen rättat felet. Enligt nuvarande rätt, som i SL 13: 6 straffbelägger försök till anstiftan av mened, torde gälla, att straffminskning enligt SL 13: 3 icke kommer anstiftare till del. Det vore nämligen föga rimligt om en handling, som åsyftar anstiftande av mened, skulle bedömas strängare då något menedsbrott ej alls kommit till stånd än för den händelse falsk utsaga på ed avgivits men utan anstiftarens föranstaltande återkallats. Denna ståndpunkt intager även förslaget. Försök till anstiftan av mened bestraffas visserligen enligt förslaget icke på annat sätt än såsom förberedelse enligt 3: 2, varför ståndpunkten icke kan härledas genom en sådan slutledning som den nyss anförda. I 3: 3 andra stycket i förslaget stadgas emellertid angående medverkansansvar, att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Det torde därav framgå, att sådana på den personliga straffbarheten inverkande omständigheter som de i förevarande paragraf angivna icke böra tillmätas betydelse för annan medverkande än den hos vilken de föreligga. Att en gärningsman åtnjuter straffminskning eller straffrihet enligt förevarande paragraf skall därför icke inverka på annan medverkandes straffbarhet. Däremot är det möjligt, att en anstiftare genom att frivilligt rätta det fel som begåtts kan komma i åtnjutande av det mildare bedömandet enligt paragrafen oavsett huruvida gärningsmannen gjort sig förtjänt av detta.