Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Sjätte boken

←  Femte boken

Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget av Julius Caesar Översättare: Erik Hedén Sjätte boken

Sjunde boken  →

SJÄTTE BOKEN.

I.

Då Cæsar av många skäl motsåg en större resning i Gallien, beordrade han legaterna Markus Silanus, Gaius Antistius Reginus och Titus Sextius att låta utskriva nytt krigsfolk. Samtidigt anhåller han hos prokonsuln Gnæus Pompeius, vilken av hänsyn till statsintresset kvardröjde i närheten av Roma med bibehållande av sin militära makt, att han ville samla under fanorna och till Cæsar avsända de soldater, vilka han såsom konsul låtit svärja krigsmannaed åt sig i hitre Gallien. Han ansåg det nämligen även för framtiden vara av stor vikt med hänsyn till folkstämningen i Gallien, att Italien visade sig förfoga över så stora tillgångar, att om kriget medförde någon större förlust, denna ej blott kunde på kort tid ersättas utan rentav härstyrkan göras större än förut. Pompeius bragte ock statsintresset och vänskapen den äskade gärden, och då samtidigt Cæsars egna män snabbt fullgjorde utskrivningen, hade han före vinterns slut fått tre legioner uppställda och sammandragna samt därmed dubbelt upp ersatt de kohorter, som gått förlorade tillsammans med Quintus Titurius. Truppernas styrka och den snabbhet, varmed de samlats, visade klart nog vad romerska folkets disciplin och maktmedel kunde åstadkomma.

II.

Efter Indutiomarus’ ovan omtalade död hade trevererna anförtrott högsta makten åt hans närmaste släktingar. Dessa fortsatte hans försök att med rika penninglöften egga de germanska grannfolken till strid. Då de icke kommo någon vart med dem, som bodde närmast, försökte de sin lycka med de mera fjärrboende. Några stater funno de också villiga, och med dem slöto de ett edligt förbund samt garantera de utlovade penningarna medelst gisslan. Med Ambiorix ingingo de också fördrag och förbund. Då Cæsar lärt känna allt detta och uppmärksammat hur man på alla håll rustade sig till krig, hur nervierna, aduatukerna och menapierna stodo under vapen och fått med sig alla germaner på hitre Rhenusstranden, hur senonerna ej lydde hans befallning att infinna sig utan drevo underhandlingar med karnuterna och andra grannstater, samt hur trevererna sände oupphörliga beskickningar för att uppvigla germanerna, fann han sig böra tänka på krig tidigare än han ämnat.

III.

Innan ännu vintern gått till ända, samlade han alltså de fyra närmaste legionerna och inföll helt oväntat i nerviernas land, där han tog rikt byte både av djur och människor, eftersom folket varken hunnit samla sig till motvärn eller fly; bytet skänkte han åt sina soldater och åkrarna lät han förhärja. På detta sätt tvang han nervierna att giva sig och lämna honom gisslan. Efter snabbt förrättat värv återförde han legionerna till vinterlägret. En gallisk lantdag hade han enligt sin vana utlyst till början av våren. Då nu alla folk infunno sig utom just senonerna, karnuterna och trevererna såg han däri ett varsel om krig och avfall och för att visa, att han för den sakens skull eftersatte allt annat, överflyttade han lantdagen till Lutetia i parisiernas land. Dessa voro grannar till senonerna och hade under föregående släktled sammanslutit sig med dem i en gemensam stat men ansågos dock stå fjärran från deras nu förehavda rådslag. Sedan förändringen kungjorts från talartribunen, bryter han samma dag upp med legionerna och rycker med snabba dagsmarscher in i senonernas land.

IV.

Då Acco, främsta upphovsmannen till deras sammansvärjning, får underrättelse om Cæsars anryckning, befaller han att folkuppbådet skall samlas i städerna. De söka efterkomma befallningen, men innan detta hunnit ske, kommer det bud, att romarna voro framme. Av nödtvång uppgiva de då sin avsikt och sända fullmäktige till Cæsar för att bedja om tillgift; såsom förmedlare anlita de æduerna, under vilkas skydd folket av gammalt stod. Cæsar gav dem också gärna förlåtelse, när æduerna bådo därom och mottog deras ursäkter, ty han ansåg, att sommartiden hellre borde användas. för det krig, som annorstädes väntade honom, än för rannsakning med senonerna. De hundra personer, som han krävt i gisslan, lämnade han åt æduerna att vakta. Även karnuterna sände fullmäktige och gisslan till den plats, där han då befann sig; till förmedlare använde dessa remerna, under vilkas skydd de stodo; de få samma svar. — Därefter höll Cæsar lantdag med de galliska folken och ålade dem att skaffa rytteri.

V.

Sedan lugnet återställts i denna del av Gallien, kunde han odelat ägna håg och tanke åt kriget mot trevererna och Ambiorix. Cavarinus ger han order att medfölja i spetsen för senonernas rytteri, på det att ej hans häftiga lynne eller det hat han med rätta ådragit sig skulle föranleda oroligheter bland hans folk. Därefter tog han under omprövning, vad Ambiorix, som, det tog han för avgjort, ej tänkte våga någon batalj, eljest kunde hava för planer. Nu hade de i närheten av eburonerna boende menapierna, skyddade som de voro bakom ändlösa träsk och skogar, ensamma bland alla galler aldrig inlåtit sig i fredsunderhandlingar med Cæsar. Att Ambiorix stod i vänligt förhållande till dessa visste han; att han genom trevererna inlett förbindelser med germanerna, hade han likaledes sport. Han ansåg sig därför, innan han angrepe denne själv, böra fråntaga honom dessa ryggstöd, så att han ej, om han såg sig sviken av lyckan, skulle antingen undsticka sig hos menapierna eller ock nödgas slå sig tillsammans med folken på andra sidan Rhenus. Sedan han fattat detta beslut, sänder han hela krigshärens tross till Labienus, som låg i treverernas land, och ger även order åt två legioner att draga till denne; själv tågar han med fem från all packning frigjorda legioner mot menapierna. Dessa, som i förtröstan på sitt skyddade läge ej samlat någon här, drogo sig undan bakom skogarna och träsken medtagande allt vad de ägde.

VI.

Cæsar uppdelade sina trupper i tre kårer under hans eget, legaten Gaius Fabius’ och quæstorn Markus Crassus’ befäl, lät hastigt slå broar över kärren och ryckte så framåt, brännande gårdar och byar samt tagande stora mängder boskap och människor som byte. Hårt ansatta därigenom sända menapierna underhandlare till honom för att bedja om fred. Han tog emot deras gisslan men inskärpte, att han skulle behandla dem som fiender, om de släppte vare sig Ambiorix själv eller dennes sändebud inom sina gränser. Sedan allt detta ordnats på bästa sätt, lämnade han rytteriet under atrebaten Commius’ befäl såsom garnison hos menapierna; själv tågade han mot trevererna.

VII.

Medan Cæsar var upptagen med detta fälttåg, hade trevererna sammandragit stora skaror av både fotfolk och rytteri i syfte att anfalla Labienus, som med en enda legion övervintrade i deras land; och de hade redan hunnit så långt till vägs, att endast två dagsmarscher återstodo, då de fingo underrättelse om den förstärkning på två legioner, som Cæsar sänt honom. De beslöto då att slå läger på femton mils avstånd från hans och där avbida de germanska hjälptrupperna. Labienus visste, vad deras plan gick ut på, men hoppades ändå, att deras oförvägenhet skulle skaffa honom något tillfälle till strid. Kvarlämnande fem kohorter till förrådens skydd, tågade han därför med de andra tjugufem kohorterna och ett starkt rytteri mot fienden och slog läger på en mils håll ifrån denne. Mellan Labienus och fienden rann en svåröverstiglig flod med branta stränder. Den hade han icke själv för avsikt att övergå och tog för givet, att ej heller fienderna skulle göra det. För var dag kunde de allt säkrare vänta hjälptruppernas ankomst. Labienus förkunnar öppet i krigsrådet, att då germanerna rapporterades vara nära, tänkte han ej sätta sin och sin krigshärs välfärd på spel utan ämnade utrymma lägret följande dag i morgongryningen. Detta inberättas hastigt till fienden, ty bland de många galler, som tjänade i rytteriet, måste naturnödvändigt några sympatisera med den galliska saken. Under natten kallar Labienus till sig krigstribunerna och det högre underbefälet, framlägger vad han har i sinnet och ger order, att uppbrottet, för att i möjligaste mån giva fienden intryck av rädsla, skall ske med större buller och oordning, än vad romerska folkets vana brukar tillstädja. På detta sätt vann han också sitt mål, att avfärden liknade en flykt. Även därom blir fienden, tack vare lägrets närhet, redan före daggryningen underrättad av sina spejare.

VIII.

Knappt hade alltså eftertruppen hunnit ut ur lägervallarna, förrän gallerna intalat sig, att de ej borde släppa det vissa bytet ur händerna: det vore ju outhärdligt att ligga och vänta på germanerna, medan romarna voro i full panik, och ej vore det heller förenligt med deras värdighet, om de, så manstarkt samlade, ej vågade angripa en så obetydlig skara, som därtill var stadd på flykt och besvärad av trossen. Alltså övergingo de floden utan att rygga tillbaka för en batalj i ogynnsam terräng. Labienus, som förutsett detta, fullföljde sin list för att locka dem alla över floden och fortsatte lugnt marschen. Men när han fått trossen sänd en bit i förväg och placerad uppe på en kulle, ropade han till soldaterna: — Nu är den stund, som ni åstundat, inne; ni ha fienden framför er på en ofördelaktig och hindersam terräng: kämpen nu under min ledning med samma mod, varmed ni så ofta kämpat, när fältherren själv lett er; tänken er, att han är närvarande och ser, vad här händer! Samtidigt ger han order, att fronten skall vändas mot fienden och slaglinjen formeras. Av rytteriet lämnar han några skvadroner till trossens skydd, resten uppställer han på flyglarna. Utan dröjsmål slunga de våra under höga rop sina spjut mot fienderna. Dessa, som mot all förväntan fingo se dem, vilka de trodde stadda på flykt, rycka till anfall emot sig, kunde ej ens motstå kraften av anloppet utan togo vid första stöten till flykten och sökte uppnå närmaste skog. Labienus förföljde dem med rytteriet, dödade ett stort antal och tog många fångar; det dröjde ej många dagar, innan han bragt hela folket till underdånighet. Ty när germanerna, som kommo till hjälp, försport treverernas flykt, gåvo de sig hem igen. Till dem sällade sig Indutiomarus’ släktingar, vilka varit resningens upphovsmän, och lämnade jämte dem landet. Cingetorix, vilken, som ovan nämnts, ända från början blivit sin lydnadsplikt trogen, fick härledningen och högsta makten i staten sig anförtrodd.

IX.

När sedan Cæsar kom från menapiernas land till treverernas, beslöt han av två skäl att övergå Rhenus: dels hade ju germanerna sänt trevererna hjälptrupper mot honom, dels ville han ej låta Ambiorix finna någon tillflykt hos dem. I enlighet med detta sitt beslut lät han slå en bro något ovanför den plats, där han förra gången överfört hären. Då byggnadssättet denna gång var känt och prövat, kunde verket tack vare soldaternas flit på få dagar fullbordas. Lämnande en stark skyddsvakt vid broändan i treverernas land, för att ej plötsligt någon upprorsrörelse där skulle utbryta, övergår han floden med resten av fotfolket ävensom rytteriet. Ubierna, som förut lämnat gisslan och underkastat sig, sända honom genast underhandlare för att rättfärdiga sig, sägande att de för sin del varken sänt några hjälptrupper till trevererna eller brutit förbundet; nu bådo och bönföllo de, att han måtte skona dem och ej låta sitt allmänna hat mot germanerna drabba oskyldiga i stället för de skyldiga; ville han ha ytterligare gisslan, lovade de att lämna sådan. Cæsar undersökte saken och fann, att det var sueberna som sänt hjälptrupperna; han godtog alltså ubiernas förklaring och tog reda på vägarna och förbindelselinjerna till suebernas land.

X.

Ännu sysselsatt därmed blir han några dagar efteråt underrättad av ubierna, att sueberna samlat hela sin härsmakt å en och samma plats och tillsagt de folk, som stodo under deras lydno, att sända hjälptrupper bestående av både fotfolk och rytteri. Vid underrättelsen härom låter han samla nödiga livsmedel och utväljer en lämplig lägerplats. Ubierna ger han order att föra sina hjordar och allt sitt bohag från lantgårdarna in till städerna, detta i hopp att hans barbariska och i krigskonsten oskolade fiender av bristen på livsmedel skulle lockas att antaga strid under ogynnsamma villkor; han ålägger vidare ubierna att skicka talrika spejare till suebernas land för att utforska vad som där förehades. De fullgöra också hans order och efter få dagars förlopp kunde de meddela: sedan sueberna av pålitliga sagesmän underrättats om romerska krigshärens styrka, hade hela folket och hela krigsmakten, såväl deras egna som den de uppbådat från sina förbundna, dragit sig tillbaka ända bort till sitt områdes yttersta gränser; där låg en skog av oerhört djup, som kallades Bacenis, denna sträckte sig långt inåt landet och låg som en naturlig gränsvall mellan cherusker och sueber, hindrande bådadera folken att anfalla och skada varandra; vid utkanten av denna skog hade sueberna fattat posto för att avvakta romarnas ankomst.

XI.

På den punkt, dit vi nu kommit i vår berättelse, synes det icke vara ur vägen att redogöra för seder och bruk i Gallien och Germanien samt för de skiljaktigheter, som därvidlag finnas mellan folken. I Gallien äro ej blott alla stater utan även alla härader och delar därav, ja nästan alla enskilda familjer splittrade i partier; ledare för dessa partier äro de män, vilka enligt medlemmarnas omdöme tillmätas det största anseendet, och till vilkas ord och utslag följaktligen alla avgöranden och beslut hänskjutas. Skälet, varför man sedan långt tillbaka haft det så ordnat, synes vara, att man ej i något fall vill låta mannen av folket sakna stöd gentemot en mäktigare; ty var och en ser till, att icke hans följesmän förtryckas eller bringas i trångmål, och gör han ej det, mister han varje inflytande bland de sina. Samma förhållande råder i hela Gallien taget som en enhet; ty samtliga där boende folk äro grupperade i två stora partier.

XII.

Då Cæsar kom till Gallien, stod det ena partiet under æduernas ledning, det andra under sequanernas. Då de senare ej med egen makt kunde vinna övertaget, eftersom æduerna av gammalt ägde det största inflytandet och hade ett stort antal lydstater, hade sequanerna sökt vinna germanerna och Ariovistus till bundsförvanter samt med stora uppoffringar och löften lyckats locka dem till sig. Efter en rad av segerrika strider, vari æduernas hela adel stupat, hade de också ernått en sådan maktställning, att de kunde draga över till sig en stor del av æduiska folkets lydstater, taga dess främsta mäns söner som gisslan och avtvinga det en i statens namn given ed att aldrig inlåta sig på några mot sequanerna fientliga planer; varjämte de skulle få besätta en del av gränslandet, vilken de med våld tillryckt sig, och erhålla högsta makten i hela Gallien. Tvingad av detta nödläge hade Divitiacus rest till Roma för att bedja senaten om hjälp men återvänt med oförrättat ärende. Genom Cæsars ankomst hade sakläget ändrats, æduerna hade återfått sin gisslan, återvunnit makten över sina gamla lydstater samt tack vare Cæsar förvärvat nya sådana, och då nu de folk, som anslutit sig till deras förbund, funno sig åtnjuta bättre villkor och en rättrådigare styrelse än förut samt även i övrigt æduernas anseende och folkgunst starkt tillväxte, hade sequanerna måst uppgiva sin maktställning. Denna hade i stället övergått till remerna, ty då man såg, att dessa stodo lika högt i gunst hos Cæsar som æduerna, gåvo sig många, som till följd av gammal fiendskap ej kunde tänka på något förbund med de senare, såsom lydstater under remerna. Dessa vårdade sig också nitiskt om dem och lyckades på så sätt hävda den nya maktställning, de helt plötsligt hade vunnit. Sådant var alltså vid denna tidpunkt sakläget, att æduerna intogo den utan all fråga främsta platsen men närmast dem i värdighet kommo remerna.

XIII.

Överallt i Gallien finns det två samhällsklasser, vilka ensamma åtnjuta alla rangens och samhällsställningens företräden. Ty det lägre folket anses som föga bättre än slavarna, törs intet företaga sig på egen hand och får ej deltaga i några rådsförsamlingar. Många tvingas av hårda skuld- och skattebördor samt av de mäktigas oförrätter att giva sig i slaveri under de högbördiga. Dessa ha sedan mot dem alla de rättigheter, som tillkomma herrar gentemot slavar. Men för att återgå till de två ovannämnda samhällsklasserna, så utgöra riddarna den ena och druiderna den andra. De senare ha religionsvården i sin hand, förrätta de enskilda och offentliga offren samt utlägga trosföreställningarna; kring dem samla sig en stor mängd unga män för att erhålla undervisning, och överhuvud åtnjuta de den största vördnad hos folket. Ty de träffa avgörandet i nästan alla tvister, både statliga och enskilda, och så snart något brott begåtts, så snart ett mord ägt rum, så snart tvist uppstår om ett arv eller en gränsreglering, är det de som fälla dom och fördela böter och förmåner; skulle någon stat eller enskild vägra ställa sig deras utslag till efterrättelse, utestänga de denne från offren. Detta straff känna gallerna som ytterst tungt. Ty de, som sålunda utestängts, de hållas för gudlösa och brottsliga, från dem draga alla sig undan, deras umgänge och samtal skyr man för att ej genom beröringen med dem ådraga sig olycka, icke heller skipas rätt åt dem, när de vädja till domstol, eller kunna de få minsta förtroendeuppdrag. — I spetsen för alla druiderna står en, som bland dem innehar högsta makten. När han avlidit, efterträdes han antingen av någon som i anseende står framför de övriga, eller ock, ifall flera äro lika ansedda, av den som utses genom druidernas val; någon gång händer det ock, att man med vapen strider om främsta platsen. På en viss tid av året sitta druiderna ting å en invigd plats i karnuternas land, vilket anses ligga precis mitt i Gallien. Dit samlas från skilda håll alla som ha rättstvister med varandra, och underkasta sig lydigt deras utslag och dom. Deras lärosystem anses vara uppfunnet i Britannien, varifrån det sedan överförts till Gallien, och ännu i dag pläga de, som vilja närmare känna dess innebörd, resa dit för att studera detsamma.

XIV.

Druiderna slippa enligt gammal hävd gå i krig och erlägga icke liksom folket i övrigt några skatter utan åtnjuta frihet från militärtjänst och alla slags pålagor. Så stora förmåner måste locka många att ägna sig åt druidernas studium, antingen av egen drift eller på anmaning av föräldrar och släktingar. Efter vad det sägs, få de därvid lära sig en stor myckenhet vers utantill. Några stanna också ända till tjugu års tid på lärjungestadiet. Att anförtro vad som inläres åt skriften anses icke tillåtligt, medan man eljest i nästan alla livets förhållanden, både i offentligt och enskilt bruk, använder den grekiska bokstavsskriften. Detta förbud härrör, tror jag, av tvenne skäl, nämligen att man å ena sidan ej vill låta lärosystemet bliva känt för hopen och å andra sidan vill förebygga, att lärjungarna lita för mycket på skriften och försumma minnets uppodling; ty det händer onekligen många, att de tack vare det hjälpmedel de ha i skriften låta lärvilligheten och minnet förslöas. I sin förkunnelse lägga de särskild vikt vid läran, att själen icke förgås utan efter döden övergår från den ena människan till den andra; däri ligger, tro de, en mäktig eggelse till mannamod, i det ju dödsfruktan skjutes tillbaka. För övrigt syssla de mycket med undersökningar om stjärnorna och deras rörelser, om världens och jordkretsens storlek, om tingens väsen och om de odödliga gudarnas makt och väldighet samt undervisa däri sina lärjungar.

XV.

Den andra klassen utgöres av riddarna. De skola, så snart behovet påkallar och krig utbryter — och före Cæsars ankomst brukade det hända mest varje år, att man antingen själv gick ut på härjartåg eller hade att avvärja andras härjningar — samtliga göra krigstjänst. Ju mer framstående var och en av dem är genom börd och rikedom, dess fler värvade ryttare och underlydande samlar han kring sig. Detta är det enda tecken på makt och anseende de känna.

XVI.

Det galliska folket fäster alltigenom stor vikt vid sina religionsbruk, och till följd därav pläga de, som gripits av någon svårare sjukdom eller vistas ute i krig och faror, offra människor i stället för djur åt gudarna eller i varje fall utlova sådana offer; såsom offerförrättare anlita de druiderna. De tro nämligen, att om ej ett människoliv lämnas som pris för ett människoliv, så kan ej de odödliga gudarnas vilja bevekas; därför ingå dylika även i statsritualen. Stundom nyttja de ock en sorts jättestora beläten med av vidjor sammanflätade lemmar, i vilka de instoppa levande människor; bilderna antändas, och omvärvda av elden förgås människorna. Att på detta sätt straffa dem, som ertappats för stöld eller stråtröveri eller överhuvud någon brottslig handling, anses framför allt vara de odödliga gudarna till behag. Men då tillgången på sådana personer tagit slut, hemfaller man även till att offra oskyldiga.

XVII.

Bland andarna dyrka de mest Merkurius. Av honom ha de ett oräkneligt antal bilder, honom tro de vara uppfinnaren av all slags konstskicklighet, honom tro de vara resandes och vägfarandes beskyddare, honom anse de verksammast främja handel och penningförvärv; näst denne dyrka de Apollo, Mars, Jupiter och Minerva. Om dem tro de ungefär detsamma som andra folk, nämligen att Apollo fördriver sjukdomarna, att Minerva undervisar människorna i konster och hantverk, att Jupiter har herraväldet över himmeln, och att Mars råder i krig. Åt den sistnämnda bruka de, när de beslutit våga en drabbning, lova allt det byte, som de kunna taga i kriget; när seger vunnits, offra de den tagna boskapen, det övriga samla de på en gemensam plats. I många stater ser man också på heliga platser stora högar, som på detta sätt uppstaplats. Ej händer det heller ofta, att någon sätter sig över religionens bud och antingen döljer taget byte hemma hos sig eller vågar borttaga något av det, som lagts i högen; det grymmaste dödsstraff med svåra marter är stadgat för ett dylikt tilltag.

XVIII.

Gallerna berömma sig av att allasammans härstamma från den underjordiska Jupiter och säga, att de inhämtat detta av druiderna. På grund av denna härstamning räkna de längden av alla tidsavsnitt icke efter antalet dagar utan efter antalet nätter; när de tala om någons födelsedag eller första dagen av en månad eller ett år, utgå de alltid från att dygnet börjar med natten i stället för med dagen. Vad deras övriga levnadsvanor angår, så skilja de sig från nästan alla andra däruti, att så länge deras barn ej uppnått den ålder, då de kunna göra krigstjänst, få dessa ej öppet sälla sig till de äldre, ja de anse det högst opassande, att en son i barnaåren visar sig på en offentlig plats i faderns närvaro.

XIX.

När en man mottager ett visst förmögenhetsbelopp av sin hustru som hemgift, lägger han efter verkställd värdering ett lika stort belopp av sina egna ägodelar till hemgiften. Hela det så uppståndna beloppet bokföres gemensamt, och dess avkastning förbrukas icke, den av makarna, som överlever den andra, får sedan åtnjuta bådaderas ägolott jämte de gångna årens avkastning. Männen ha bestämmanderätt över sina hustrurs liksom över sina barns liv och död; och då en familjefader av förnämare börd avlidit, sammanträda hans släktingar och är då någon misstänkt omständighet förknippad med dödsfallet, anställa de undersökning med hustrurna på samma sätt som med slavar, och finnes hon då skyldig, är hon hemfallen till den plågsammaste död genom eld och alla slags marter. Begravningarna äro med hänsyn till gallernas levnadsståndpunkt dyrbara och ståtliga; och de bränna med den döde på bålet allt, som de tro ha legat hans hjärta nära, även husdjur, ja strax före vår tid plägade till och med slavar och underlydande, som man visste ha varit omtyckta av den döde, brännas jämte honom, sedan de regelrätta begravningsceremonierna blivit fullgjorda.

XX.

I de stater, där den offentliga förvaltningen anses vara relativt väl ordnad, är det i lag stadgat, att om någon genom ett rykte eller en hörsägen förnummit något från grannfolken, som rör statens väl, skall han meddela det för ämbetsmännen men icke säga det för någon annan, då det ju är väl bekant hur ofta obetänksamma och oerfarna människor låta skrämma sig genom falska rykten och drivas till olycksdigra dåd och till beslut av riksviktig innebörd. Ämbetsmännen å sin sida förtiga så mycket, som de anse lämpligt, men vad de finna nyttigt att kungöra, berätta de för folket. Icke heller är det tillåtet att diskutera statens angelägenheter annat än i offentliga församlingar.

XXI.

Germanerna ha helt andra levnadsvanor än de nu skildrade. Ty varken ha de några druider, som förestå gudstjänsthandlingarna, eller bry de sig mycket om offren. Som gudar räkna de inga andra än dem, vilka de kunna se med sina ögon, och vilkas verksamhet uppenbarligen är dem till gagn: alltså Solen, Elden och Månen, om de övriga ha de ej ens hört talas. Hela deras liv utfylles av jakter och krigiska övningar; från barnsben härda de sig i mödor och umbäranden. De som längst bevarat sin svendom, åtnjuta största frejden bland de sina; ty därigenom tro de längden bli större, krafterna större och muskulaturen fastare. Att före det tjugonde året ha plägat umgänge med en kvinna anses för något av det skamligaste, som kan tänkas. Dylikt umgänge sker för övrigt icke alls i det dolda, utan män och kvinnor bada om varandra i floderna, och dräkten består blott av hudar eller korta plagg av renskinn, varvid en stor del av kroppen lämnas bar.

XXII.

Åkerbruk idka de icke, och deras föda består mestadels av mjölk, ost och kött. Ingen kan heller kalla ett visst jordstycke eller område för sitt eget, utan deras styresmän och hövdingar tilldela för varje år de ätter och släkter, vilka samlats å en och samma plats ett jordstycke av den vidd och det läge, som de finna skäligt, och tvinga dem nästa år att flytta till en annan plats. Denna plägsed motivera de på flera olika sätt: de vilja ej, att åkerbruket, genom att det blir en stadigvarande sysselsättning, skall ersätta ivern för krigiska värv; ej heller att lusten efter stora jordbesittningar skall driva de mäktiga att fråntaga de ringare deras egendom; ej heller att husen skola uppföras mera omsorgsfullt i syfte att slippa uthärda köld och hetta; ej heller att någon jakt efter rikedom skall uppstå, varur ju alltid partistrider och inre söndringar födas; men däremot, att folket skall leva nöjt med sin lott, när var och en ser, att han har lika stora ägodelar som de mäktigaste.

XXIII.

För ett germanskt folk gäller det som den högsta ära att kunna i vidsträcktaste mån förhärja gränstrakterna kring sitt område och leva omgivet av ödemarker. Det anses nämligen som ett mandomsprov, när man tvungit grannarna att draga bort från sina boplatser, och sedan ingen vågar slå sig ned i ens närhet; även tro de sig därigenom kunna leva tryggare, då de ju ej behöva frukta för ett plötsligt infall. När ett folk skrider till vare sig ett försvars- eller ett anfallskrig, väljer det några ämbetsmän för att leda detta krig och förlänar dem makt över liv och död. I fredstid finns ingen gemensam överhet utan landskapens och häradenas främsta män skipa rätt var och en inom sitt område samt bilägga uppståndna tvister. Stråtröveri anses ej alls vara vanhederligt, när det sker utanför respektive stats gränser, tvärtom förklarar man, att det tjänar till att träna ungdomen och minska lättjan. Och så ofta någon hövding vid en offentlig sammankomst förklarar, att han vill gå i spetsen för ett strövtåg, och att alla, som vilja följa, må säga ifrån, då resa sig de, som känna sig tilltalade av mannen och av företaget, utlova sin hjälp och prisas ljudligen av folkmassan. De av dessa, som sedan icke följa honom, de anses likvärdiga med rymlingar och förrädare, och på dem litar dädanefter ingen i något som helst fall. Att öva våld mot en gäst anses orätt; var och en som, i vad angelägenhet det vara må, kommit till dem, skyddas för övervåld och anses okränkbar, allas boningar stå honom öppna, och alla dela med honom sina matförråd.

XXIV.

Det har funnits en tid, då gallerna voro germanerna överlägsna i krigisk duglighet och å sin sida gingo anfalls vis till väga. Tvingade av överbefolkning och brist på åkerjord anlade de den tiden kolonier på andra sidan Rhenus. Så till exempel erövrade de tektosagiska volkerna Germaniens fruktbaraste landsträckor i närheten av den Herkyniska skogen — vilken jag finner att Eratosthenes och några greker ha hört omtalas, men vilken de kalla den Orkyniska — och bosatte sig där. Denna stam har ända in i vår tid hållit sig kvar å dessa boplatser och åtnjuter stort rykte för rättvisa och krigisk frejd. Eljest är allt nu annorlunda. Eftersom germanerna förblivit vid sin gamla fattigdom, enkelhet och förmåga av umbäranden samt leva och kläda sig på samma sätt som förut, medan gallerna, som bo i närheten av våra provinser och lärt känna varor från andra sidan havet, fått många möjligheter att på rikligaste sätt tillfredsställa levnadsbehoven, ha de senare småningom vants vid att ligga under för germanerna, och efter alla de slag de förlorat anse de sig ej en gång själva lika krigsdugliga som dessa.

XXV.

Den Herkyniska skogen, varom ovan talats, är så bred, att det för en lättrustad fotgängare tager nio dagar att genomvandra den. På annat sätt kan ej dess bredd fastställas; här förstår man sig ej på att uppmäta väglängder. Den utgår från helvetiernas, nemeternas och raurakernas områden, och sträcker sig därifrån, följande samma riktning som floden Danubius, fram till dakernas och anarternas land; där vänder den sig åt vänster, åt andra håll än floden, och vidrör, väldig som den är, många folks områden; och icke finns det någon i denna del av Germanien, som kan säga sig ha nått denna skogs ändpunkt, ens efter sextio dagars vandring, eller lärt känna den plats, där den tager slut. Många slags vilda djur ha funnits leva däri, vilka ej påträffats annorstädes. De av dessa, som mest skilja sig från andra djurarter och särskilt förtjäna omnämnas, äro följande:

XXVI.

Först ett nötkreatur av hjortens skapnad, vilket i pannan mittemellan öronen har ett enda framskjutande horn, högre och rakare än något av de horn vi känna; från dettas spets utgå liksom händer eller kvistar i långa förgreningar. Honan är skapad på samma sätt som hanen, och hornen ha samma storlek och form.

XXVII.

Vidare finnas där de så kallade älgarna. De äro till skapnad och hudens färgskiftningar snarast lika bockar, dock något större, varjämte hornen äro avtrubbade och benen sakna knölar och leder. De bruka ej lägga sig på marken för att få vila, och, när de av någon olyckshändelse ramlat omkull kunna de ej resa sig eller komma på benen. I stället använda de träden till viloplatser; mot dem stödja de sig och på detta sätt taga de i endast lätt lutande ställning sin vila. När då jägarna genom att följa deras spår fått reda på, var de bruka vila sig, pläga de på denna plats undergräva alla träden vid rötterna eller ock göra skåror i stammarna; dock blott så mycket, att de fortfarande synas stå upprätt. När så djuren på vanligt sätt luta sig till vila, kullstörta de genom sin tyngd de ostadiga träden och dragas själva med i fallet.

XXVIII.

En tredje djurart bilda de så kallade uroxarna. Dessa äro till storleken något underlägsna elefanterna, till skapnad, hudfärg och form likna de tjuren. Stor styrka och stor snabbhet äga de; varken människor eller djur, som de få syn på, bruka de skona. De jagas ivrigt; man fångar dem i fallgropar och dödar dem. Med detta slags strapatser härdar sig ungdomen, och med detta jaktsätt uppövar den sin skicklighet; de, som dödat största antalet djur, bliva, sedan hornen offentligt företetts såsom vittnesbörd, högeligen frejdade. Men att vänja djuren vid människors sällskap och tämja dem är omöjligt, till och med om man fångar dem som unga. Hornens storlek, utseende och form skiljer sig mycket från våra nötkreaturs horn. De samlas mycket ivrigt, beslås med silver längs randen och nyttjas vid stora festmåltider i stället för pokaler.

XXIX.

Då Cæsar av de ubiska spejarna försporde, att sueberna dragit sig undan i skogarna, beslöt han av fruktan för sädesbrist — ty som ovan nämnts idka germanerna överhuvud mycket litet åkerbruk — att ej framrycka längre. Men för att ej barbarerna skulle slippa all farhåga för hans återkomst eller alltför hastigt sända hjälp till gallerna, upprev han, sedan han återfört hären över Rhenus, endast ett ungefär tvåhundra fot långt stycke av bron närmast den ubiska stranden. Vid brons nya ända lät han bygga ett fyra våningar högt torn och förlade där till brons skydd en befästning av tolv kohorter samt säkrade denna punkt genom starka fästningsverk. Över detta fäste och dess besättning satte han den unga Gaius Volcatius Tullus till befälhavare. Själv drog han, så snart skörden började mogna, i fält mot Ambiorix, tagande vägen över Ardennerskogen, vilken är den största i hela Gallien och sträcker sig från Rhenus’ stränder och treverernas land ända till nerviernas samt uppnår en längd av mer än femhundra mil. Han sände Lucius Minucius Basilus i förväg med hela rytteriet för att ej försitta någon fördel, som en snabb marsch och ett lyckligt tillfälle kunde medföra, och tillhöll denne att ej låta några eldar brinna i lägret, för att intet på avstånd skulle varsla hans ankomst; själv skulle han omedelbart följa efter.

XXX.

Basilus gjorde som han blivit befalld. Snabbt och utan att alls vara väntad hinner han målet för sin färd, överraskar fienderna ute på fälten och tager en hel mängd till fånga; ledd av dessas upplysningar rycker han vidare mot den plats, där de sade att Ambiorix, omgiven av några få ryttare, dvaldes. Hur mycket beror ej i alla livets förhållanden och ej minst i krigets på lyckan! Ty ehuru en synnerlig slump fogade det så, att han överrumplade denne aningslös och oförberedd, och att fienderna ej hört något rykte eller bud om hans ankomst, innan de själva sågo honom komma, så hade dock denne en så storartad lycka, att han, fast berövad all krigsmaterial, som han hade med sig och berövad hästar och vagnar, lyckades själv undfly döden. Men detta möjliggjordes också därigenom, att hans hus var omgivet av skog, vilket i regeln är fallet med gallernas bostäder, ty för att vinna skydd mot sommarhettan slå dessa sig vanligen ner i närheten av skogar och floder. Till följd därav kunde hans tjänare och vänner i ett trångt pass för några ögonblick hejda våra ryttares anlopp. Medan dessa stredo, hjälpte honom en av hans husfolk upp på en häst; väl inne i skogen var flyktingen trygg. I så hög grad avhängde både den fara, vari han svävade, och hans räddning därur av lyckans skickelse.

XXXI.

Om Ambiorix med avsikt underlåtit att sammandraga sitt härfolk, därför att han icke ansåg sig kunna våga en strid, eller om han hindrats därifrån av tidens knapphet och rytteriets plötsliga ankomst med, som han trodde, den övriga hären tätt efter, kan vara tvivelaktigt. Säkert är att han nu sände bud runtom i bygderna och bad var och en sörja för sig själv. En del av folket tog sin tillflykt till Ardennerskogen, en del till överallt svårtillgängliga kärrmarker; de, som bodde närmast oceanen, undstucko sig på de öar, som havsfloden plägade bilda; många utvandrade till och med från sitt hemland och anförtrodde sig och allt sitt åt vilt främmande människor. Catuvolcus, konung över halva eburonerlandet, som tagit del i Ambiorix’ stämplingar men nu till följd av ålderssvaghet ej fann sig kunna uthärda krigets eller flyktens mödor, uttalade en lång rad förbannelser över Ambiorix, för att han kommit upp med detta oråd, och dödade sig medelst gift av idegran, ett träd som i stor myckenhet förekommer i Gallien och Germanien.

XXXII.

Segnerna och kondruserna, vilka genom stamfrändskap och boningsort tillhöra de germaner, som bo mittemellan eburonerna och trevererna, skickade sändemän till Cæsar för att bedja honom ej anse dem för fiender eller tro, att alla germaner, som bodde hitom Rhenus, gjort gemensam sak; de hade icke haft en tanke på krig, icke sänt Ambiorix några som helst hjälptrupper. Sedan Cæsar genom att utspörja fångar tagit reda på, hur saken förhöll sig, befallde han dem att utlämna de eburoner, som möjligen tagit sin tillflykt till dem; gjorde de det, förklarade han sig ämna skona deras land. Därpå delade han sina trupper i tre avdelningar och sammanförde alla legionernas tross till Aduatuca. Orten med detta namn är en liten fästning. Den ligger ungefär mitt i eburonernas land, just där Titurius och Aurunculeius hade slagit läger för att övervintra. Platsen syntes honom lämplig i flera avseenden och icke minst därutinnan, att fästningsverken från föregående år kvarstodo oförstörda, varigenom anläggningsarbetet blev betydligt lättare för soldaterna. Till skydd för trossen kvarlämnade han den fjortonde legionen, en av de tre som han nyligen utskrivit och fört med sig från Italien. Befälet över denna legion och över lägret anförtrodde han åt Quintus Tullius Cicero och gav denne tvåhundra ryttare till förstärkning.

XXXIII.

Sin fälthär hade han som sagt uppdelat. Titus Labienus fick order att föra tre legioner till de trakter bortåt oceanen, vilka gränsa till menapiernas land; med lika många legioner sände han Gaius Trebonius till den landsända, som gränsar till aduatukernas område, för att härja denna; med de återstående tre legionerna ämnade han själv draga till floden Scaldis, vilken infaller i Mosa, och till de avlägsnaste delarna av Ardennerskogen, ty dit hörde han att Ambiorix jämte några få ryttare begivit sig. Vid sitt avtåg lovade han att vara tillbaka på sjunde dagen därefter, vid vilken tidpunkt han visste att spannmål skulle tarvas för den legion, som kvarlämnats att vakta lägret. Labienus och Trebonius uppmanade han att också komma tillbaka vid samma tid, om de kunde göra det utan förfång för statens intresse, så att man efter gemensam rådplägning och efter att ha utforskat fiendernas planer skulle kunna gripa sig an med något nytt krigsföretag.

XXXIV.

Som vi redan nämnt förfogade fienden ej över någon ordnad härskara, ej heller någon stad eller fästning, där väpnat motstånd kunde bjudas, utan endast några åt alla håll kringspridda folkhopar, vilka uppehöllo sig, varhelst en undangömd dal eller en skogbeväxt plats eller ett otillgängligt träsk erbjöd någon utsikt till försvar eller undflykt. Dessa uppehållsorter voro kända för de närboende, och det krävdes den största omsorg för att från ofärd skydda väl ej krigshären i dess helhet ty för dess samlade styrka kunde ej en skrämd och splittrad fiende utgöra någon fara — men de enskilda soldaterna; och på deras välfärd berodde ju i sin mån hela härens. Många av dem lockade nu lusten efter byte för långt bort från hären, och att tåga i samlad trupp tilläto ej skogarna med sina villsamma och svårfunna vägar. Skulle företaget kunna bringas till slut och denna stam av brottsliga människor utrotas, måste många små truppavdelningar utsändas och manskapet splittras; skulle åter maniplarna hållas samlade kring fälttecknen, såsom romerska härens hävdvunna krigssätt och vana krävde, blev själva terrängen ett värn för barbarerna, och nog voro dessa man för man tillräckligt djärva för att ställa väl dolda försåt och kringränna dem, som skilt sig från hären. Alla försiktighetsmått, som under så svåra förhållanden kunde vidtagas, vidtogos även, och fast alla brunno av iver att hämnas, underläts hellre ett och annat, som kunnat skada fienden, än soldaterna utsattes för den därmed följande risken. Däremot sände Cæsar bud till grannfolken och manade dem med hänvisning till det vinkande bytet att deltaga i hans plundringståg, ty det var ju bättre, att gallerna riskerade sina liv i skogarna, än att legionsoldaterna gjorde det, och när så stora människomassor kringrände eburonerna, kunde detta folk ej undgå att till rättvist straff för sitt brott utplånas med namn och allt. Stora skaror skyndade också genast till från alla kanter.

XXXV.

På detta sätt fortskredo operationerna i eburonerlandets olika delar, och redan närmade sig sjunde dagen, vilken Cæsar fastställt för sin återkomst till trossen och den där lämnade legionen. Då fick man åter skönja, hur mycket lyckans skickelse betyder i krig, och vilka oväntade händelser den kan medföra. Fienderna voro, som redan nämnts, skrämda och skingrade, och ingen härskara fanns, som kunde ingiva ens den ringaste fruktan. Ryktet, att eburonernas land förhärjades, och att alla inbjödes att fritt plundra där, når över Rhenus till germanerna. Sugambrerna, som bo alldeles intill Rhenus, och hos vilka, som vi ovan omtalat, de flyende tenktererna och usipeterna funno skydd, samla tvåtusen ryttare. De övergå Rhenus på fartyg och flottar trettio mil nedanför den plats, där Cæsar låtit bygga bron och lämnat en skyddstrupp; de gå till anfall mot eburonernas gränstrakter, taga många kringirrande flyktingar till fånga och bemäktiga sig en stor mängd boskap, en fångst som barbarerna alltid lystet eftertrakta. Uppmuntrade av bytet tränga de längre in i landet. Dem hejda inga skogar eller träsk, födda och fostrade under krig och rövartåg som de äro. Var Cæsar befann sig, utforska de av fångarna; de få höra att han dragit långt bort, och utröna, att hela krigshären tågat till avlägsna trakter. Då säger en av fångarna: — Hur kunna ni jäkta efter detta ringa och ömkliga byte, då lyckan bjuder er en enastående vinst? På tre timmar kunna ni hinna fram till Aduatuca. Dit har romerska krigshären sammanfört alla sina rikedomar, och besättningen är så svag, att det ej finns försvarare nog till murens hela omkrets, och att ej en enda man vågar sig utanför fästningsverken. Fyllda av hopp genom detta tal lämna germanerna det redan tagna bytet på ett undangömt ställe och styra själva färden mot Aduatuca, användande samme man, som sagt dem detta, till vägvisare.

XXXVI.

Cicero hade under de hittills gångna dagarna noggrant efterlevt Cæsars föreskrift att hålla soldaterna samlade innanför fästningsverken, och ej ens tillåtit någon av trossknektarna att begiva sig ut ur lägret. Men på sjunde dagen hade han börjat tvivla, om Cæsar skulle kunna vara tillbaka på den dag han lovat, ty han hade fått höra att denne dragit längre bort än han ämnat, och ej hade minsta rykte försports, att han vore på hemväg. Dessutom påverkades han av vissa personers tal, vilka förklarade, att hans tåliga väntan snart sagt försatt dem i belägringstillstånd, eftersom ju ingen finge lämna lägret. Ej kunde han heller tänka sig minsta möjlighet till att någon fara skulle hota på blott tre mils avstånd från lägret, medan nio legioner och ett starkt rytteri stodo i fält mot några skingrade och så gott som tillintetgjorda fiender. Alltså utsände han en provianteringskolonn å fem kohorter till närmaste sädesfält, som endast av en enda kulle skildes från lägret. Åtskilliga sjuka legionsoldater hade kvarlämnats i lägret, av vilka några under de gångna dagarna tillfrisknat; ungefär trehundra sådana medsändes under en särskild fana. En stor mängd trossknektar och en mängd dragdjur, som lämnats till förvaring i lägret, tillät han dessutom medfölja.

XXXVII.

Just i detta ögonblick fogade slumpen, att de germanska ryttarna voro på platsen och ögonblickligen utan att sakta den fart, varmed de redo, sökte intränga i lägret genom bakporten; ja, knappt hade man sett dem framkomma ur den skog, som på detta håll stängde utsikten, innan de voro framme vid lägret och det så i samma stund, att de köpmän, som rest sina stånd vid foten av vallen, ej hunno komma undan. Överrumplade av en så oväntad händelse råkade de våra i förvirring, och endast med nätt nöd motstod den vakthavande kohorten fiendens första anlopp. Runt kring hela lägret spredo sig fienderna, överallt letande efter en ingång. Med svårighet försvarade de våra portarna; i övrigt utgjorde terrängens beskaffenhet och fästningsverken i och för sig ett tillräckligt hinder mot infall. Överallt i lägret sprang man i förskräckelse om varandra, och den ene sporde den andre om orsaken till larmet; ingen gav besked om, var kohorterna borde gripa in, eller var soldaterna borde ställa upp sig. Här förkunnar en att lägret redan var taget, där påstår en annan, att barbarerna kommo som segrare efter att ha förintat fälthären, och överbefälhavaren; hos många födde själva lokaliteten nya vidskepliga inbillningar och uppkallade för deras inre syn Cottas och Titurius’ olycksöde, vilka å just denna befästa plats gått döden till mötes. Då alla visade sig så våldsamt uppskrämda, befästes barbarerna i den föreställning, som den fångna gallern ingett dem, att det ej funnes någon besättning i lägret. Ivrigt sökte de bryta sig väg dit in och ropade till varandra, att de ej fingo låta ett så lyckligt tillfälle gå sig ur händerna.

XXXVIII.

Bland besättningstrupperna befann sig Publius Sextius Baculus, vilken fört första centurionen under Cæsar, och vilken vi under tidigare strider haft anledning omnämna; han var kvarlämnad som sjuk, och hade på hela fem dagar ingenting förtärt. Han störtar nu, förtvivlande om sin och allas räddning, vapenlös ur tältet; han ser fienderna tränga på och lägret sväva i yttersta fara; då rycker han till sig vapen av de närstående och tar posto i porten. Till honom sluta sig den vakthavande kohortens centurioner; med förenade krafter uthärda de en stund striden. Blödande av svåra sår mister Sextius sansen; med möda räddas han genom att släpas från den ene till den andre. Tack vare den frist, som sålunda givits, återvunno de övriga så mycken tillförsikt, att de vågade fatta posto på vallarna och låta barbarerna se, att försvarare funnos.

XXXIX.

Emellertid få de soldater, som varit ute och skaffat säd, höra larmet; ryttarna skynda i förväg; strax skönja de, hur allvarlig faran är. Här fanns ju intet fästningsverk, bakom vilket de kunde söka skydd i sin skrämsel. Nyss utskrivna och utan krigisk erfarenhet rikta de alla sina blickar på krigstribunen och centurionerna; deras order avvakta de. Men ingen är så tapper, att han ej råkar i förvirring inför en oväntad fara. Barbarerna å sin sida avbröto anfallet på lägret, när de på avstånd sågo kohorterna nalkas; de trodde först, att legionerna, som fångarna sagt dem vara långt borta, återkommit; snart sågo de emellertid med förakt, hur liten skaran var, och angrepo den från alla sidor.

XL.

Trossknektarna skyndade före de andra till närmaste kulle. Hastigt nedjagade därifrån rusa de in bland kohorterna och maniplarna; därigenom öka de soldaternas förskräckelse. Några av dessa påyrka, att man skall bilda svinfylking och hastigt söka bryta sig igenom, då ju lägret vore så nära, och om även någon del av truppen blev kringränd och nedhuggen, de återstående i vart fall kunde vara vissa om räddning; andra vilja, att man skall taga ställning på en höjd och samtliga dela samma öde. Men den planen gillade ej de gamla soldater, vilka, som vi påpekat, följt med de andra under en särskild fana. Dessa uppmuntrade alltså varandra, och med sin anförare, riddaren Gaius Trebonius, i spetsen bröto de sig väg tvärsigenom fienderna och framkommo samt och synnerligen helbrägda till lägret. I deras spår följde trossknektarna och ryttarna, och även dessa räddades tack vare soldaternas mod i ett och samma anlopp. Men de, som tagit ställning uppe på höjden, förstodo i sin oerfarenhet om krigsväsendet icke att vidhålla den plan de godtagit, nämligen att avvakta angreppet på den högre terrängen, ej heller mäktade de efterlikna den kraft och snabbhet, som de nyss sett rädda de andra, utan under ett försök att komma tillbaka till lägret gåvo de sig ned på ogynnsam mark. Centurionerna, av vilka några på grund av sin duktighet befordrats från lägre grader i andra legioner till högre poster i denna, ville ej låta sin förut vunna krigsära förspillas utan gingo tappert kämpande döden till mötes. Tack vare deras mod, som tvang fienderna att vika, lyckades en del av manskapet att mot all förmodan komma helbrägda till lägret, medan en annan del kringrändes av barbarerna och tillintetgjordes.

XLI.

Germanerna, som uppgivit hoppet att kunna storma lägret, när de sågo de våra stå stridsberedda på fästningsverken, drogo sig därefter tillbaka till andra sidan Rhenus, medtagande det byte som de hade undangömt i skogen. Och så stark var även efter fiendernas avtåg de våras förskräckelse, att när påföljande natt Gaius Volusenus, vilken Cæsar sänt i förväg med rytteriet, anlände till lägret, blev han ej trodd, då han sade dem, att Cæsar vore helt nära med krigshären i gott behåll. Så fast grepp hade fruktan fått över allas sinnen, att de med hart när sinnessvag envishet påstodo, att alla fottrupper måste ha tillintetgjorts, medan rytteriet undkommit under den allmänna flykten, ty, sade de, ej kunde germanerna ha angripit lägret, om ej krigshären förolyckats. På denna deras förskräckelse gjorde emellertid Cæsars ankomst ett slut.

XLII.

Väl återvänd fann denne, som gott visste, vad allt kunde hända i ett krig, endast en sak tadelvärd, nämligen att kohorterna bortsänts från sin post och från lägret, ty ej ens minsta lilla spelrum hade bort givas åt slumpen. Främst ansåg han, att lyckans skickelse orsakat vad som skett, dels i och genom fiendernas plötsliga ankomst, dels — och det var ännu märkligare — därigenom att den hejdat barbarerna, just då de uppnått vallen och portarna. Allra underbarast av alla dessa händelser syntes honom ändå, att germanerna, som överskridit Rhenus i syfte att förhärja Ambiorix’ område, kommit att vända sig mot romarnas läger och därigenom gjorde Ambiorix den största tjänst han kunde önska sig.

XLIII.

Cæsar drog nu åter ut för att ansätta fienderna och lät de väldiga skaror han fått samlade från de kringliggande folken sprida sig i alla riktningar. Alla byar och alla enstaka gårdar, som man påträffade, sattes i brand, boskapen nedgjordes och byte samlades från alla håll. Skörden förintades alldeles, dels till följd av den stora mängd människor och dragdjur, som deltogo i härjartåget, dels genom de med årstiden följande regnflödena som slogo den till marken; så att om även några eburoner för tillfället lyckats undsticka sig, måste de uppenbarligen efter härens bortmarsch omkomma av brist på alla förnödenheter. Ofta kom det också därhän — helt naturligt då en sådan mängd ryttare utspritts över hela landet — att fångar, som togos, sågo sig om efter Ambiorix, vilken de nyss förut sett stadd på flykt, ja, de påstodo att han ännu vore inom synhåll. Detta väckte hopp om att kunna upphinna honom, och inför utsikten att vinna Cæsars synnerliga gunst underkastade man sig oerhörda mödor och fann sig tack vare nästan övermänskliga ansträngningar gång på gång stå blott på en hårsmåns avstånd från den högsta lycka. Men denne undkom alltid till någon skogstrakt eller annat gömställe, och under nattens hägn gav han sig därifrån till andra håll och kanter, aldrig åtföljd av mer än fyra ryttare, de enda åt vilka han vågade anförtro sitt liv.

XLIV.

Sedan hela landet på här skildrat sätt förhärjats, återförde Cæsar krigshären, fulltalig så när som på två kohorter, till Durocortorum i remernas land; dit inkallade han gallernas lantdag, och lät igångsätta rannsakning över senonerna och karnuternas sammansvärjning; över Acco, som varit dennas främsta upphovsman, avkunnade han en sträng dom och lät straffet verkställas enligt fädernas sedvänja.^[1] Några undandrogo sig genom flykt den fruktade domen. Sedan han förklarat dessa utestängda från eldens och vattnets bruk, förlade han två legioner i vinterläger hos trevererna, två hos lingonerna och de sex övriga vid Agedincum i senonernas land, sörjde för spannmål åt krigshären samt for själv, i enlighet med sin vana, till Italien för att hålla ting.

1. D. v. s. den dömde piskades ihjäl, varefter kroppen styckades med bila.