Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Sjunde boken

←  Sjätte boken

Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget av Julius Caesar Översättare: Erik Hedén Sjunde boken

SJUNDE BOKEN.

I.

Då nu lugn rådde i hela Gallien, avreste Cæsar i enlighet med sitt förut fattade beslut till Italien för att hålla ting. Där fick han höra om mordet på Clodius, och då han även underrättades om senatens beslut att alla vapenföra män i Italien skulle svärja fanan, lät han verkställa utskrivning i hela provinsen. Dessa nyheter spredos hastigt till Transalpinska Gallien. Där utfyllde och smyckade gallerna dem på egen hand med rykten om händelser som syntes dessa självfallna, nämligen att Cæsar kvarhålles av de i staden utbrutna oroligheterna och ej under så svåra inre slitningar kunde resa till hären. Uppmuntrade av dessa omständigheter började de som redan förut harmades att vara underkastade romerska folkets herravälde att friare och djärvare än förr inlåta sig på krigsplaner. Å inbördes beramade sammankomster på undangömda platser i skogarna uttalade Galliens hövdingar sin sorg över Accos död; samma öde kunde, framhöllo de, drabba dem själva; de veklagade över Galliens gemensamma lott; med alla upptänkliga löften och förmåner sökte de vinna män villiga att sätta kriget i gång och riskera sitt eget liv för att återvinna Gallien åt friheten. Om en sak, inskärpte de, måste man emellertid, innan något komme ut om deras hemliga rådslag, först och främst draga försorg, nämligen att Cæsar avstängdes från hären. Detta vore också lätt, ty varken skulle legionerna våga att i fältherrens frånvaro lämna vinterlägret eller skulle fältherren kunna utan skyddsvakt nå fram till legionerna. Och hur som helst, det vore dock till sist bättre att stupa med vapen i hand än att ej återförvärva sin gamla krigsära och den frihet, som de ärvt från fäderna.

II.

Sedan överläggningen om dessa ting en tid pågått, förklarade karnuterna, att de ej ryggade tillbaka för någon fara, när det allmänna bästa så krävde, och lovade att först av alla öppna kriget. Men de bådo att man, då man i närvarande situation ej kunde medelst inbördes gisslan garantera att företaget hölls hemligt, måtte med ed och löfte, inför de sammanburna krigsfanorna — på vilket sätt deras högtidligaste löfteshandlingar bruka försiggå — stadfästa, att ej sedan de för sin del börjat kriget, de andra skulle svika dem. Karnuterna fingo mottaga varma lovord, och sedan alla de närvarande avgivit eden samt tidpunkten fastställts för vad som skulle ske, upplöstes sammankomsten.

III.

Då den utsatta dagen var inne, gjorde karnuterna under befäl av Cotuatus och Conconnetodumnus, två män som intet hade att förlora, på givet tecken ett samfällt anlopp mot Genabus och ihjälslogo de romerska medborgare, som slagit sig ned där för att öppna affärer (bland dem Gaius Fufius Cita, en hederlig romersk riddare som på Cæsars uppdrag förestod sädeshandeln) samt plundrade deras egendom. Snabbt spred sig ryktet härom till alla Galliens folk. Ty så snart någon större eller märkligare händelse inträffar, förkunnar man denna medelst höga rop från gård till gård och från bygd till bygd; de som förspörja nyheten föra den i sin tur vidare till sina grannar; så skedde också nu. Ty vad som försiggått i Genabus vid soluppgången, var före andra nattväktens utgång hört och känt i arvernernas land, det vill säga på ett avstånd av omkring etthundrasextio milier.

IV.

Där följde Vercingetorix Celtillus’ son exemplet. Denne var en ung arverner av stort inflytande, vilkens fader hade innehaft främsta platsen i hela Gallien och på grund härav, då han sökte göra sig till konung blivit dödad av sina landsmän. Han sammankallade nu sina underlydande och uppviglade dem med lätthet. Då hans avsikt blivit känd, skyndar folket genast till vapen. Han röner dock motstånd av sin farbror Gobannitio, och de övriga hövdingarna, vilka ej ansågo ett så stort vågspel vara tillrådligt; och fördrives rentav från staden Gergovia. Men han ger sig ej; ute på landsbygden uppsätter han en krigsstyrka av tiggare och landsstrykare. Stödd på denna skara tvingar han var och en av sina landsmän som han under sina strövtåg får tag i att övergå på hans sida; han uppmanar dem att gripa till vapen för den gemensamma saken, för friheten, och när han så fått ihop stora truppmassor, fördriver han sina motståndare, vilka nyss förut bortjagat honom själv, från fäderneslandet. Hans anhängare giva honom kunganamn. Åt alla håll utskickar han sändemän; han besvär alla att icke svika. Snabbt vinner han på sin sida senonerna, parisierna, piktorerna, kadurkerna, turonerna, aulerkerna, lemovikerna, anderna och alla övriga folk, som bo vid oceanen; enhälligt uppdrages överbefälet åt honom. När han fått denna makt i sin hand, ålägger han alla dessa folk att lämna gisslan, påbjuder att ett visst antal soldater snarast möjligt skall sändas till honom och fastställer hur stort vapenförråd varje folk före en viss bestämd tid skall ha anskaffat; framför allt lägger han vikt vid rytteriet. I sin maktutövning förenar han med det största nit den största stränghet; de tvekande tvingar han till lydnad genom straffets skärpa. Ty vem helst som begått en större förseelse, låter han döda med eld och allt slags marter; i lindrigare fall låter han avskära öronen på de felande eller utriva det ena ögat och hemsänder dem därpå, för att de må bli till varnagel för sina landsmän och avskräcka de andra från att utsätta sig för ett så hårt straff.

V.

Sedan han tack vare dessa skräckmedel snabbt nog fått ihop en här, sänder han kadurken Lucterius, en man av det mest oförvägna mod, med en del av krigsfolket till rutenerna; själv drar han till biturigerna. När biturigerna sporde hans ankomst, skickade de sändemän till æduerna under vilkas skydd de stodo för att bedja om hjälp, så att de lättare skulle kunna motstå fiendernas trupper. På inrådan av de legater, som Cæsar kvarlämnat vid hären, sände också æduerna trupper, både fotfolk och rytteri, till biturigernas hjälp. Men när dessa kommit till floden Liger, vilken skiljer biturigernas land från æduernas, vågade de icke övergå floden, utan efter några dagars uppehåll därstädes vände de hem igen. För våra legater uppgåvo de, att de vänt om av fruktan för förräderi från biturigernas sida, ty dessa ämnade, efter vad de förnummit, passa på, när de övergingo floden, och själva anfalla dem från ena sidan, medan arvernerna kringrände dem från den andra. Om nu verkligen deras handlingssätt förestavades av den orsak som de uppgåvo för legaterna eller av förräderi, därom anser jag, då saken icke är klar, vara bäst att icke göra något bestämt uttalande. Efter deras bortmarsch förenade sig biturigerna genast med arvernerna.

VI.

När Cæsar i Italien fick budskap om dessa händelser och samtidigt fann att förhållandena i staden tack vare Gnæus Pompeius’ kraft och duglighet redan kommit i bättre gängor, reste han omedelbart till Transalpinska Gallien. Anländ dit såg han sig ställd inför en mycket svår uppgift, nämligen på vad sätt han skulle komma fram till krigshären. Ty gav han legionerna bud att tåga ned till provinsen, förstod han, att de måste upptaga batalj under marschen, utan att han var med; om han däremot själv skyndade till krigshären, vore han, det märkte han nog, den här gången icke trygg mot fara ens hos dem, vilka ännu syntes hålla sig lugna.

VII.

Emellertid hade kadurken Lucterius, som sänts till rutenerna, vunnit detta folk för arvernerna. Därifrån drager han vidare till nitiobrogerna och gabalerna, tager gisslan av båda dessa folk och sedan han så fått ihop en stor krigsstyrka, bryter han upp för att infalla i provinsen åt Narbo till. När Cæsar fick underrättelse härom, ansåg han sig böra tillbakasätta allt annat för att fara till Narbo. Dit anländ, sätter han mod i de räddhågade, förlägger skyddstrupper hos de i provinsen boende rutenerna, hos de arekomiska volkerna, hos tolosaterna och runt Narbo, allt trakter, som ligga på gränsen till fiendelandet, samt befaller en del av trupperna i provinsen och de förstärkningar han fört med sig från Italien att samlas i helviernas land, vilket ligger alldeles intill arvernernas.

VIII.

Då Lucterius enbart genom dessa mått och steg blivit motad och hans angrepp hejdat, emedan han ansåg det farligt att rycka fram förbi skyddsavdelningarna, for Cæsar till helvierna. Ehuru berget Cevenna, som skiljer arvernerna från helvierna, vid denna tid, den kallaste på hela året var höljt av djup snö, som stängde all samfärdsel, lyckades det för soldaterna, som med stor svett och möda kastade undan den sex fot djupa snön, att få till stånd en farbar väg däröver, så att han kunde tränga fram till arvernernas land. Han överföll dessa fullständigt oväntat, emedan de trott Cevenna skydda dem lika väl som en mur och bergstigarna vid denna tid på året aldrig brukat vara framkomliga ens för någon enstaka fotgängare. Sina ryttare gav han order att ströva omkring så långt de kunde för att hos fienderna injaga så stor skräck som möjligt. Underrättelsen om vad som skett når hastigt Vercingetorix både ryktesvis och genom budskap; alla arvernerna flocka sig förskräckta kring honom och anropa honom att rädda deras egendom och ej låta dem utplundras av fienden, då han ju såge att hela kriget överflyttats på deras mark. Han gav ock efter för deras böner och flyttade sitt läger från biturigernas område in på arvernernas.

IX.

Men Cæsar som i förväg räknat ut, att Vercingetorix skulle komma att göra så som han gjorde, dröjde blott två dagar i dessa trakter; under förevändning att draga till sig rytteri och annat förstärkningsmanskap lämnade han krigshären och satte den unga Brutus till befälhavare över trupperna; han uppmanar denne att låta ryttarne ströva omkring så långt som möjligt åt alla håll; själv ville han vinnlägga sig om att ej vara borta från lägret längre tid än tre dagar. Sedan han träffat dessa anordningar, for han i snabbaste möjliga restakt till Vienna, utan att någon av hans folk hade en aning därom. Där fann han det nyuppsatta rytteri, som han många dagar tidigare i förväg ditsänt och skyndade så ofördröjligen tågande dag och natt utan uppehåll, över æduernas område till lingonerna, där två legioner övervintrade; han ville nämligen i händelse æduerna förehade något för hans säkerhet farligt rådslag, förekomma detta genom sin snabbhet. Så snart han kommit dit, skickar han bud till de övriga legionerna och lyckas samla dem alla på ett ställe, innan arvernerna kunnat få nys om hans ditkomst. Då Vercingetorix lärt känna vad som skett, återför han sin krigshär till biturigerna och går därifrån till anfall mot Gorbina, den stad där Cæsar efter striden mot helvetierna låtit de slagna bojerna bosätta sig, samtidigt ställande dem under æduernas överhöghet.

X.

För Cæsar var det av följande skäl, mycket svårt att avgöra hur han borde handla: om han under återstoden av vintern hölle legionerna samlade å en plats var det fara värt att erövringen av en æduernas lydstat skulle hava hela Galliens avfall till följd, ty man skulle då finna, att hans vänner ej kunde påräkna något skydd hos honom; om han åter i förtid bröte upp ur vinterlägret, så skulle spannmålstillförseln till följd av de stora transportsvårigheterna förorsaka honom bekymmer. Han fann det dock bättre att underkasta sig alla vidrigheter än att tåla en så svår smälek och därigenom fjärma alla vänners sinnen från sig. Alltså uppmanar han æduerna att tillhandahålla proviant, och sänder några män i förväg till bojerna som skulle underrätta om hans ankomst samt mana dem att förbliva trogna och hjältemodigt uthärda fiendernas anstorm. Lämnande två legioner och hela härens tross i Agedincum tågar han därpå till bojerna.

XI.

Då han följande dag anlänt till senonernas stad Vellaunodunum, började han, i syfte att ej lämna någon fiende bakom sig och att på detta sätt få spannmålstillförseln bättre tryggad, gå till anfall mot staden och inneslöt den inom två dagar med en belägringsvall. På den tredje dagen sändes från staden underhandlare om dagtingan; han befallde dem överlämna vapen, utlämna dragdjuren och ställa gisslan åt sexhundra personer. Till att draga slutlig försorg om detta kvarlämnade han legaten Gaius Trebonius; själv tågar han för att snarast möjligt hinna målet för sin marsch, till Genabus i karnuternas land. Då dessa först nyligen fått bud om Vellaunodunums belägring och ansågo att den affären skulle draga långt ut på tiden, höllo de som bäst på att utrusta den besättningsstyrka, som de tänkte skicka till Genabus för att värja staden. Inom två dagar hade han hunnit dit. Han slog läger utanför staden och då det redan var för sent att företaga något mer samma dag beslöt han att vänta till morgondagen med belägringen och gav blott order åt soldaterna att anskaffa vad därtill krävdes. Då staden Genabus ligger alldeles i närheten av en bro över floden Liger, fruktade han, att invånarna under natten skulle fly från staden och befallde två legioner att ligga på vakt i full rustning. Genaberna gåvo sig också litet före midnatt i tysthet ut ur staden och började gå över floden. Så snart Cæsar av sina spejare underrättades härom, låter han de legioner, som han befallt hålla sig rustade, bränna portarna och bana sig väg in. Staden erövrades och med undantag för några få av fienderna som undkommo togos allasammans till fånga, emedan brons och vägarnas trånghet hindrade det stora flertalet att fly. Därpå låter han plundra och bränna staden, skänker bytet åt soldaterna, för hären över Liger och rycker in i biturigernas land.

XII.

Då Vercingetorix fick höra om Cæsars ankomst, avbröt han belägringen och drog Cæsar till mötes. Denne hade börjat belägra Noviodunum, en biturigisk stad, som låg i hans väg. När så underhandlare kommo från staden för att bedja honom förlåta dem och skona deras liv, godtog han detta för att med samma snabbhet, varmed han redan hunnit så mycket, även fullborda vad som återstod och befallde dem överlämna vapnen, utlämna dragdjuren och ställa gisslan. Redan hade en del av den fordrade gisslan lämnats, redan var man i full färd med att ombesörja vad som återstod och några av centurionerna jämte ett fåtal soldater hade insläppts i staden för att hopsamla vapnen och dragdjuren; då visade sig på avstånd fiendernas rytteri, vilket utgjorde Vercingetorix’ härs förtrupp. Så snart stadsinvånarna varseblivit detta och därmed fått hopp om undsättning upphävde de ett starkt härskri och började gripa till vapen, stänga portarna och besätta muren. Centurionerna inne i staden, som av gallernas uppförande anat, att de kommit på nya tankar, bröto sig med dragna svärd väg genom portarna och räddade även alla, som de hade med sig.

XIII.

Cæsar lät rytteriet rycka ut ur lägret och upptaga en rytteristrid; då emellertid hans folk vart hårt ansatt, utsände han ytterligare omkring fyrahundra germanska, vilka han redan vid fälttågets början tagit med sig. Deras anstorm kunde gallerna ej uthärda utan togo till flykten och vände efter svåra förluster tillbaka till huvudhären. När alltså fienden i grund slagits, blevo stadsinvånarna åter förskräckta; grepo de män genom vilkas anstiftan de ansågo att folket uppviglats och förde dem till Cæsar samt gåvo sig själva på nåd och onåd. Sedan denna affär bragts till ända, tågade Cæsar till staden Avaricum, vilken är den största och starkast befästa i biturigernas land och vars omgivning är ytterst fruktbar; hade han väl fått denna stad i sin hand, så var han viss om att kunna bringa hela biturigiska folket under sin lydno.

XIV.

Vercingetorix, som i oavbruten följd rönt så många motgångar, vid Vellaunodunum, vid Genabus och vid Noviodunum, sammankallar de sina till krigsråd. Han klargör för dem, att kriget måste föras på ett helt annat sätt än det dittills förts; man måste på alla sätt vinnlägga sig därom, att romarna hindrades från att skaffa sig foder och livsmedel. Detta vore lätt nog, då de själva hade överflöd på rytteri och årstiden gynnade deras planer. Foder kunde ju ej avmejas på fälten; det vore nödvändigt för fienderna att sprida sig åt olika håll och uppsöka det å förvaringsplatserna; alla, som det gjorde kunde dagligen nedgöras av deras ryttare. För övrigt måste var och en åsidosätta all omsorg om gods och guld, när det som här gällde livet; byar och gårdar måste nedbrännas runtomkring Boja och det så långt bort som romarna kunde tänkas ströva för att skaffa sig foder. Själva hade de tillräckliga förråd därav, då de alltid kunde räkna på hjälp från dem, i vilkas land kriget för tillfället fördes; romarna skulle antingen duka under av brist på näringsmedel eller nödgas under ständig livsfara ströva allt längre bort från lägret, och det kom ju på ett ut, om man nedhögge dem eller berövade dem de förråd, utan vilka kriget ej kunde föras. Dessutom måste de städer nedbrännas, som ej genom sitt läge eller sina fästningsverk voro absolut skyddade mot all fara, ty eljest blevo de antingen gömställen för de landsmän, som ville undandraga sig krigstjänsten, eller skaffa romarna tillfälle att där hämta proviantförråd och byte. Funne de allt detta svårt och bittert, måste han dock anse det mycket värre, om deras barn och hustrur släpades bort i slaveri, och de själva dödades; ty sådant bleve självklart de besegrades öde.

XV.

Denna hans mening godkändes enhälligt, och på en enda dag antändes tjugu biturigiska städer. Samma öde vederfors andra folks områden. Åt alla håll kunde eldsvådor skönjas; och hur djupt än alla sörjde däröver, funno de likväl tröst i övertygelsen att de efter den redan så gott som vunna segern snart kunde återställa de förlorade. Om Avaricum överlade man i gemensamt krigsråd, huruvida det borde nedbrännas eller försvaras. Då bedja biturigerna på sina knän de samlade gallerna, att de ej skulle tvingas med egna händer sätta eld på den snart sagt vackraste staden i hela Gallien, vilken vore både ett värn och en prydnad för deras land; de försäkra att dess läge gjorde det lätt för dem att försvara den, då den nästan på alla håll var omgiven av flod och träsk och blott kunde nås längs en enda mycket smal väg. Deras bön bifölls sedan Vercingetorix först talat för avslag men senare låtit beveka sig av deras böner och av mängdens medlidande. En lämplig styrka utvaldes till att försvara staden.

XVI.

Vercingetorix följer efter Cæsar med korta dagsmarscher och utser till lägerplats ett av träsk och skogar väl skyddat ställe på sexton miliers avstånd från Avaricum. Där höll han sig genom särskilda spejare regelbundet underrättad om allt som vid varje timme på dagen skedde i Avaricum och gav order om vad han ville ha gjort. Alla våra strövtåg efter foder och säd övervakade han och angrep städse dem, som av nödtvång avlägsnat sig för långt, på detta sätt tillfogande oss stor skada, ehuru allt som med klok beräkning kunde åstadkommas från vår sida gjordes för att förebygga detta, så att man till exempel gav sig ut på oregelbundna tider och växlande vägar.

XVII.

Cæsar, som slagit läger på den sida av staden, där mellan floden och träsken en, som ovan sagts, helt smal infartsväg förefanns, började uppkasta en belägringsvall, framföra stormtak och uppbygga två torn; ty en fullständig inneslutning förbjöds av traktens natur. Sädestillförseln manade han oavlåtligt bojerna och æduerna att draga försorg om; men av dessa voro de senare till ringa nytta, då de ej utvecklade minsta iver, de förra åter, som hade föga att komma med, då deras samhälle var fattigt och obetydligt hade snabbt gjort slut på det de ägde. Det var alltså stora svårigheter som sädesanskaffningen beredde hären tack vare bojernas fattigdom, æduernas bristande nit och gårdarnas uppbrännande, ja, det gick därhän, att soldaterna under flera dagar ej fingo någon säd utan måste stilla den värsta hungern på kött av boskap, som hämtats från långt avlägsna byar; men ändå höjdes ej från deras led ett enda ord, vilket var ovärdigt romerska folkets höghet och de segrar de förut vunnit. Tvärtom, när Cæsar under belägringsarbetet vände sig till den ena legionen efter den andra och sade sig vilja upphäva belägringen, om de hade alltför svårt att fördraga bristen, bådo de honom med en mun att icke göra detta; under flera år hade de nu tjänat under honom med så mycken heder, att de ej ville fördraga någon skymf eller någonsin uppgiva ett halvgjort företag; och det måste de väl känna som en skymf, om de finge avbryta den började belägringen; det vore bättre att lida alla slags vedermödor än att ej hämnas de romerska medborgares skuggor, som fallit för gallernas trolöshet i Genabum. Samma försäkringar gåvo de åt centurionerna och krigstribunerna och ålade dessa att framföra dem till Cæsar.

XVIII.

Då tornen redan började närma sig muren, erfor Cæsar av fångar, att Vercingetorix, för vilken fodret tagit slut, flyttat sitt läger närmare Avaricum och själv ryckt ut med rytteriet samt de lättbeväpnade, som brukade instickas bland ryttarna under striden, för att lägga sig i försåt på den plats dit han antog att de våra nästa dag skulle komma för att hämta foder. Så snart han fått veta detta, bröt han upp i all tysthet vid midnatt och kom i gryningen fram till fiendernas läger. Då dessa genom ilbud från sina spejare underrättats om Cæsars anryckande, gömde de kärrorna och trossen inne i skogssnåren och uppställde alla sina trupper på en öppen och upphöjd plats. Då Cæsar fick bud härom gav han soldaterna order att ofördröjligen lägga ifrån sig packningen på en och samma plats samt göra vapnen klara.

XIX.

Kullen sluttade långsamt uppåt från marken. Den omgavs på nästan alla sidor av ett svårtillgängligt och hindersamt träsk av högst femtio fots bredd. Gallerna, som rivit broarna däröver hade i förlitan på platsens skyddade läge tagit ställning uppe på kullen där de ordnat sig efter stamförvantskap, så att vart folk stod för sig och höllo alla vadställen och trädbeväxta punkter i träsket besatta, allt i den tappra avsikten att om romarna försökte komma över nämnda träsk så skulle de anfalla dem uppifrån, medan de sutte fast i gyttjan så att den som blott fäste sig vid hur nära härarna stodo varandra, måste tro gallerna beredda att upptaga striden under hart när lika villkor, men den, som fått syn på ställningens ojämnhet, förstod att deras stolta hållning blott var tomt skryt. Soldaterna voro upprörda, att fienderna vågade trotsa dem öga mot öga på så kort håll, och fordrade, att Cæsar skulle giva tecken till strid, men denne framhöll för dem, hur stora förluster och hur många tappra mäns liv en seger nödvändigt måste kosta; just därför att han såg dem vara så till sinnes, att de för hans berömmelses skull ej skydde någon som helst fara, måste det anses alldeles oförlåtligt, om han ej hade deras liv kärare än sin egen välgång. På detta sätt lugnande soldaterna, återför han dem samma dag till lägret och griper sig an med de ännu återstående förberedelserna till en stormning av staden.

XX.

Då Vercingetorix återvänt till huvudhären anklagades han för förräderi, emedan han flyttat lägret närmare romarna, emedan han dragit bort med hela rytteriet, emedan han lämnat så stora truppmassor utan befäl och emedan efter hans bortmarsch romarna kommit anryckande så precis lagom och så hastigt; allt detta kunde ej ha skett av en slump eller utan att det låg en plan bakom; han ville tydligen hellre äga högsta makten i Gallien med Cæsars goda minne än efter deras fria val. På den anklagelse som sålunda framställdes mot honom svarade han: Att han flyttat lägret hade skett på grund av foderbristen och även på deras egen tillstyrkan; att han ryckt närmare romarna berodde på hans tillit till den så väl valda lägerplatsen, vilken försvarade sig själv utan befästningsverk; rytteriets tjänster kunde ej anses behövliga på denna träskiga ort men hade varit nyttiga på den plats dit de ryckt ut. Överbefälet hade han vid sin bortmarsch med avsikt icke lämnat åt någon, för att ej denne genom massans iver skulle drivas till strid; ty han såge nog, att de alla ivrigt åstundade en dylik på grund av den karaktärslöshet som gjorde dem oförmögna att längre uthärda krigets mödor. Om romarna kommit anryckande av en slump, borde man tacka lyckan; om de kommit på grund av någons angivelse, borde man tacka denne, ty de hade ju dels från sin högre belägna plats fått skönja deras ringa antal, dels lärt sig förakta deras krigarduglighet, eftersom de ej vågat inlåta sig i strid utan med skam dragit sig tillbaka till lägret. Högsta makten hade han ingen lust att mottaga av Cæsar genom förräderi, då han kunde vinna den genom segern om vilken han och alla gallerna voro vissa; för övrigt ville han återlämna befälet åt dem, om det snarare syntes dem lända honom till ära än dem själva till gagn. — För att ni må inse, fortfor han, att detta mitt tal är ärligt, hören vad de romerska soldaterna säga.

Han låter därefter framföra slavar, vilka han några dagar tidigare uppsnappat, medan de letade efter foder, och sedan pinat dem med svält och bojor. Dessa, som på förhand blivit inlärda vad de skulle säga, när de tillfrågades, förklara sig vara legionsoldater; hunger och brist hade drivit dem att i hemlighet giva sig ut ur lägret i hopp att möjligen hitta någon säd eller boskap ute i bygden; av liknande brist lede hela krigshären och snart kunde icke någons krafter längre stå bi och uthärda det tunga belägringsarbetet, därför hade överbefälhavaren beslutit att om de ej gjorde några framsteg med stadens belägring, skulle han inom tre dagar bortföra krigshären. — Dessa tjänster, sade Vercingetorix, har jag gjort eder, vilken ni anklaga för förräderi, och genom mitt verk är det som ni utan att offra ert blod se en så stor och segerrik krigshär nästan tillintetgjord av hunger; och när den med skam flyr härifrån, skall intet folk skänka den en tillflyktsort inom sina gränser därom har jag dragit försorg.

XXI.

Hela massan sorlar bifall och slamrar efter folkets sed med vapnen, ty så pläga gallerna göra åt den vilkens tal de gilla: ingen härförare vore så stor som Vercingetorix, och icke finge man tvivla på hans trohet, och icke kunde kriget skötas enligt en bättre plan. De besluta, att tiotusen män utvalda bland alla trupperna, skulle sändas in i staden; det vore, förklara de, ej rådligt att låta biturigerna ensamma sörja för allas välfärd; de insågo att snart sagt hela segern hängde på, om de kunde värja den belägrade staden.

XXII.

Våra soldaters enastående mod möttes med alla slags motåtgärder från gallernas sida; så äger också denna ras stor konstfärdighet och är högst skicklig att taga efter och använda allt som den från ena eller andra hållet inhämtat. Så till exempel värjde de sig mot murhakarna medelst snaror, varmed de fasttogo dem för att sedan draga dem till sig medelst hjälp av vindspel, belägringsvallen åter bragte de att rasa medelst mingångar och detta med stor yrkesfärdighet, eftersom de i sitt land hava stora järnbruk och sedan länge känt och nyttjat alla slags mingångar. Därtill hade de beklätt muren på varenda punkt längs hela dess omkrets med torn och täckt dessa med hudar. Vidare gjorde de både dag och natt talrika utfall, varvid de antingen satte eld på belägringsvallen eller angrepo soldaterna medan de arbetade därpå, och allteftersom våra torn sköto i höjden genom att den uppåt sluttande vallen dagligen lyfte dem högre, reste de sina torn till samma höjd genom att med plankverk sammanbinda de uppskjutande hörnbjälkarna. Slutligen motade de våra öppna löpgravar med hjälp av framtill spetsat och i eld härdat trävirke samt brinnande beck och ytterst tunga stenar och hindrade därmed deras framförande till muren.

XXIII.

Alla galliska murar äro byggda på följande sätt ungefär: raka och ingenstädes avbrutna bjälkar nedläggas å marken vinkelrätt mot murens längdriktning på två fots avstånd från varandra. Dessa hopfästas på innersidan och betäckas med djup jordfyllning; men de ovannämnda mellanrummen på yttersidan utfyllas av stora stenblock. Sedan dessa bjälkar utlagts och sammanfogats lägges ovanpå dem ett annat varv, varvid precis samma mellanrum lämnas men också tillses, att bjälkarna ej vidröra varandra utan samtliga, med iakttagande av samma inbördes avstånd vila på de överallt mellanliggande stenarna och sålunda konstfullt sammanbindas. På detta sätt hopsättes steg för steg hela byggnadsverket, till dess muren nått en regelrätt höjd. Och detta verk är varken fult att skåda till följd av omväxlingen mellan de skiftesvis lagda bjälkarna och stenarna, vilka ligga i räta linjer och regelbundna varv, eller praktiskt otjänligt utan högst ändamålsenligt för stadens försvar, då stenarna skydda mot brand och bjälkverket mot murbräckan, ty ett trävirke av mestadels fyrtio fot långa, ingenstädes avbrutna bjälkar, på insidan sammanfogade kan varken brytas eller slitas sönder.

XXIV.

Ehuru belägringen försvårades genom alla dessa motåtgärder, lyckades soldaterna, som dessutom hela tiden hindrades av köld och ständiga regnskurar, ändå att genom oavlåtligt arbete övervinna dem alla och uppbyggde på tjugufem dagar en vall av trehundratrettio fots bredd och åttio fots höjd. Då denna nästan nått fram till fiendemuren och Cæsar efter sin vana tillbringade natten ute vid arbetsplatsen och uppmuntrade soldaterna för att ej den allra minsta tidsspillan skulle uppstå vid arbetet, märkte man strax före tredje väkten att rök uppsteg från vallen, vilken fienderna antänt medelst en mina och samtidigt gjordes, medan ett väldigt larm upphävdes längs hela muren, utfall från två portar, en på var sida om tornen; andra stodo på muren och kastade över facklor och brännbart material på vallen samt nedgöto beck och andra ämnen, genom vilka eld kan upptändas, så att det var knappt möjligt att komma till klarhet om vart man först skulle skynda hän eller på vilken punkt man borde bringa hjälp. Men då i enlighet med Cæsars order två legioner alltid lågo ute på vakt framför lägret, och då många voro sysselsatta vid arbetet, avlösande varandra på bestämda tider, ordnades det snart så att några gjorde motvärn mot utfallen, andra rullade tillbaka tornen och nedrevo ett stycke av vallen, medan från lägret hela soldatmassan skyndade till för att släcka.

XXV.

Under det att striden, som varat hela återstoden av natten, ännu fortgick och fiendernas segerhopp ständigt på nytt väcktes i synnerhet som de sågo tornens bröstvärn nedbrända och märkte hur svårt det var att sända fram hjälp utan betäckning, medan de själva ständigt kunde sätta in friska skaror i stället för de trötta och buros av övertygelsen att hela Galliens öde avgjordes under detta ögonblick, hände något, som jag själv såg och som synes mig så minnesvärt, att det ej bör förbigås. En galler stod framför stadsporten i närheten av i ett torn stående galler och kastade klumpar av talg och beck, som langades ur hand i hand till honom i elden; en pil från en skjutmaskin borrade sig in i hans högra sida och han sjönk död ned till marken. En av de närstående steg fram över hans lik och övertog hans värv; då han på samma sätt dödades av skjutmaskinens skott efterträddes han av en tredje och den tredje av en fjärde, och icke utrymdes denna port av försvararna förrän striden slöts därmed att elden i vallen släcktes och fienderna överallt drevos tillbaka.

XXVI.

Gallerna, som nu försökt allt utan att något velat lyckas, överenskommo dagen därpå att fly ur staden, ett beslut som Vercingetorix tillstyrkte, ja, befallde. De sökte verkställa det under nattens tystnad och hoppades kunna utföra det utan större förlust, allra helst som Vercingetorix’ läger ej låg långt borta från staden, och den mellanliggande oavbrutna träskmarken måste hindra romarna under förföljelsen. De voro redan i färd med att utföra planen under natten, då alla mödrar plötsligt störtade ut ur husen och gråtande kastade sig till sina mäns fötter, anropande dem med alla upptänkliga slags böner att ej åt fiendernas grymhet utlämna dem och deras gemensamma barn, vilka till följd av sin naturliga svaghet och sina otillräckliga krafter ej kunde följa med på flykten. När de sågo att männen framhärdade i sin avsikt, eftersom ju i den högsta fara fruktan ofta hindrar medlidande att göra sig gällande, började de skrika och giva romarna varsel om flykten. Detta förskräckte gallerna, som fruktade att romarnas rytteri skulle spärra vägarna, och förmådde dem att uppgiva planen.

XXVII.

Då Cæsar följande dag låtit framflytta ett torn och inrikta de belägringsverk han beslutit igångsätta mot staden utbröt ett väldigt störtregn och under detta stormväder fann han tillfället lämpligt för handling, eftersom han såg vaktposterna på muren vara utställda med något mindre omsikt än eljest och befallde därför sina soldater att också visa sig slappare i arbetet samt meddelade dem vad han önskade skulle göras. Legionerna uppställde han oförmärkt i stridsberedskap bakom stormtaken, uppmanade dem att nu äntligen inhösta segerns frukt efter alla sina mödor, lovade belöningar åt dem som först bestege muren och gav så soldaterna tecken till anfall. Dessa rusade plötsligt fram från alla håll och besatte hastigt muren.

XXVIII.

Fienderna, som överraskade och förskräckta drivits ned från muren och tornen, uppställde sig på torget och andra öppna platser i tätt slutna kolonner beredda att, om man från något håll ryckte mot dem, slåss i regelrätt slagordning till det yttersta. Men då de icke sågo någon enda komma ned på jämn mark men däremot hela muren besättas på alla punkter runtomkring dem, grepos de av fruktan att varje möjlighet till flykt skulle avstängas och störtade, bortkastande sina vapen i rastlöst lopp till de bortersta delarna av staden, där en del av dem nedhöggos av legionsoldaterna, då de skockade ihop sig i de trånga portöppningarna, medan en annan del, sedan de väl kommit ut ur portarna nedhöggos av ryttarna. Ingen av de våra brydde sig om att taga byte. Uppretade dels av mordet i Genabum, dels av den möda, som belägringsarbetet förorsakat dem, skonade de varken de ålderssvaga eller kvinnorna eller barnen. Kort sagt av hela antalet fiender, som utgjorde omkring fyrtiotusen, lyckades knappa åttahundra, vilka så snart de hörde krigsbullret störtat ut ur staden helbrägda undkomma till Vercingetorix. Dessa flyktingar mottog denne först sent på natten i hemlighet, för att ej någon oro skulle uppstå i lägret, när de allasammans kommo rusande och uppväckte massans medlidande; så att han lät sina tillitsmän och de olika folkens hövdingar vara dem till mötes ett gott stycke till vägs för att uppdela dem och föra dem var och en till sina landsmän på den plats i lägret, som varje folk från början innehaft.

XXIX.

Följande dag sammankallade han en härförsamling, där han tröstade de sina och uppmanade dem att ej på något sätt låta sig oroas eller nedslås över motgången. Ej genom krigarmod eller i ärlig batalj hade romarna segrat utan genom ett knep och genom sin färdighet i belägringskonsten, varuti de själva voro oerfarna. De toge fel, som till äventyrs väntade att i ett krig alla företag skulle utlöpa lyckligt. Han hade aldrig gillat att man sökte försvara Avaricum, en sak varpå han tog dem själva till vittnen, utan det berodde på biturigernas oklokhet och de andras överdrivna undfallenhet, att man lidit denna motgång. Men han skulle snart råda bot därför medelst vida märkligare framgångar. Ty de galliska stater som hittills ej velat följa de övriga dem skulle han genom nitisk påverkan vinna över och därmed få till stånd ett för hela Gallien gemensamt förbund, vars eniga vilja ej ens hela jordkretsen skulle kunna betvinga; detta syfte hade han redan så gott som fullbragt. I väntan därpå vore det påkallat, att de för den gemensamma sakens skull läto förmå sig att taga itu med lägrets befästande, så att man lättare skulle kunna motstå något plötsligt fientligt anfall.

XXX.

Detta hans tal upptogs icke illa av gallerna, allra helst som han ju själv icke tappat modet trots den svåra motgång man lidit, ej heller dragit sig undan och hållit sig dold för folkmassan; ja, man fick en desto högre uppfattning av hans förutseende och förkänsla som han ju, innan ännu någon skada skett, först yrkat på Avaricums nedbrännande, sedan på dess utrymmande. Medan eljest olyckliga företag bruka minska fältherrars anseende, vart alltså tvärtom hans inflytande trots den lidna motgången dag för dag större. Samtidigt hängåvo de sig på hans försäkran åt hoppet att få de återstående folken med sig; för första gången började gallerna vid denna tidpunkt att bygga lägerbefästningar, och så uppjagade voro deras sinnen, att de fastän ovana vid allt arbete voro villiga att tåligt bära allt som han ålade dem.

XXXI.

I full enlighet med sitt löfte arbetade också Vercingetorix med all kraft för att få de återstående folken med sig, och med gåvor och löften sökte han locka till sig deras hövdingar. Till att utföra detta valde han några lämpliga personer, vilka antingen genom sitt insmickrande tal eller genom sin gamla vänskap troddes lättast kunna vinna dem. Flyktingarna från det stormade Avaricum lät han giva vapen och kläder; för att fylla de luckor som uppstått i hären ger han samtidigt order åt varje folk att uppsätta en viss truppstyrka, fastställande både till vilket antal och vid vilken tidpunkt han vill hava dem sända till lägret, samt föreskriver att alla bågskyttar — av sådana fanns det ett mycket stort antal i Gallien — skullel hopsökas och skickas till honom. Tack vare dessa mått och steg ersättes hastigt vad som förlorats vid Avaricum. Under tiden hade Teutomatus, Ollovicos son, nitiobrigernas konung, vilkens fader av vår senat fått hederstiteln vän, stött till honom med ett stort antal ryttare från sitt eget folk och med dem som han värvat från Akvitanien.

XXXII.

Cæsar dröjde flera dagar i Avaricum, och då ett stort förråd av säd och andra livsmedel där föll i hans händer, lät han krigshären vederkvicka sig efter all mödan och bristen. Då vintern redan var så gott som slut och årstiden direkt manade honom att upptaga kriget, vadan han också just hade beslutit att draga mot fienden för att söka antingen locka ut denne ur träsken och skogarna eller bringa honom i trångmål genom belägring, kommo æduernas främsta män som sändebud till honom och bådo att han i en ytterst allvarlig stund skulle komma deras stat till hjälp; läget vore högeligen farligt, ty medan av gammalt en enda högsta ämbetsman brukade väljas och för ett år utöva kunglig makt, innehade nu två ämbetsmän värdigheten och förklarade sig båda vara lagenligt valda. Den ene av dessa var Convictolitavis, en lika framstående som förnäm yngling, den andre Cotus, en ättling av en mycket gammal familj och även han en man av stort inflytande och vidsträckta släktförbindelser, vilkens broder Valetiacus under föregående år utövat samma ämbete. Hela folket stode under vapen; senaten vore delad; folket vore delat; var och en av de tävlande hade sina skyddslingar med sig. Finge denna tvist alltjämt ökad näring, vore det oundvikligt att det ena partiet i staten sammandrabbade med det andra; att förebygga detta ålåge nu hans nit och anseende.

XXXIII.

Ehuru Cæsar ansåg det vara skadebringande att draga sig bort från fienden och kriget, ville han likväl med hänsyn till de svåra olägenheter, som han visste brukade följa av sådana slitningar, ej låta en så stor och med romerska folket så nära förbunden stat, vilken han själv alltid gynnat och på alla sätt hedrat, förfalla till krig och våldshandlingar, varvid den part som minst litade på sin styrka troligen skulle begära hjälp av Vercingetorix, utan ansåg att detta måste förekommas. Då nu enligt æduernas lagar de som innehade högsta ämbetet ej fingo färdas utanför landets gränser, och han ville undvika varje sken av ringaktning för deras lagar och rättsordning, beslöt han att själv resa till æduerna och stämde hela senaten samt de båda, mellan vilka tvisten stod sig till mötes i Decetia. Då nästan hela folket där samlats och han hade fått veta att Cotus å en fåtaligt besökt hemlig sammankomst, hållen på annan tid och plats än den vederbörliga, förklarats vald av sin broder, ehuru lagarna förbjödo, att två medlemmar av samma familj, som båda levde, fingo väljas till ämbetsmän eller ens sitta i senaten, tvang han denne att nedlägga makten och förordnade att Convictolitavis, vilken valts av prästerna såsom folkets sed bjöd, då ämbetsmännen icke tjänstgjorde, skulle få behålla värdigheten.

XXXIV.

Sedan detta beslut utfärdats uppmanade han æduerna att glömma alla slitningar och tvister samt med undanskjutande av allt annat helt ägna sig åt det pågående kriget, under förvissning, att de, så snart Gallien fullständigt besegrats, kunde av honom påräkna all den erkänsla, varav de gjort sig förtjänta; alla sina ryttare och tiotusen fotsoldater skulle de genast sända honom, då han ville använda dessa till etapptrupper i och för spannmålstillförselns skydd. Han delade därefter hären i två avdelningar: fyra legioner gav han åt Labienus att föra till senonerna och parisierna, sex förde han själv in i arvernernas land mot staden Gergovia längs floden Elaver; av rytteriet gav han en del åt denne, en del kvarhöll han till eget bruk. Då Vercingetorix fått kunskap härom, uppriver han alla broarna över nämnda flod och börjar marschera fram längs andra flodstranden.

XXXV.

Medan sålunda båda krigshärarna slogo läger i varandras åsyn, ja, nästan mittemot varandra och medan utsända spejare sökte hindra romarna att någonstädes slå en bro och på den överföra trupperna, tedde sig sakläget mycket bekymmersamt för Cæsar därutinnan att han kanske större delen av sommaren skulle hindras av floden, emedan Elaver först framemot hösten brukar kunna övervadas. I syfte att förebygga detta kvardröjde han en dag oförmärkt med två legioner på en skogbeväxt plats, där han föregående dag slagit läger mittemot en av de broar, som på Vercingetorix’ order upprivits; de övriga trupperna jämte hela trossen lät han som vanligt anträda marschen, sedan han ur varje legion uttagit ett par kohorter, så att legionernas antal skulle tyckas vara det vanliga. Dessa fingo order att marschera på så mycket de hunno och då tiden på dagen var så långt framskriden att han trodde dem vara komna till lägerplatsen, började han återställa bron med hjälp av de pålar, vilkas nedre del kvarstod oskadad. Sedan detta arbete i hast fullbordats, legionerna förts över och en lämplig plats utsatts för lägret, återkallade han de övriga trupperna. Då Vercingetorix sporde detta skyndade han i förväg med långa dagsmarscher, för att ej tvingas till strid mot sin vilja.

XXXVI.

Cæsar hann från denna plats på femte marschdagen fram till Gergovia och utkämpade samma kväll en mindre kavalleristrid samt undersökte stadens läge; då den var byggd uppe på ett högt berg och svåråtkomlig från alla sidor, misströstade han om att kunna storma den, och ville ej taga itu med någon regelbunden belägring, förrän han ordnat proviantfrågan. Vercingetorix hade å sin sida slagit läger nära staden, placerat de olika folkens truppstyrkor runtomkring sig med lagom mellanrum sinsemellan, och besatt alla bergsryggens höjder, varifrån man hade fri utsikt, så att hans ställning tedde sig fruktansvärt stark. Han kallade varje dag i gryningen de närvarande folkens hövdingar, vilka han utsett till deltagare i sitt krigsråd, till sammanträde hos sig för att giva dessa de meddelanden eller de förhållningsorder han ville utdela och lät knappast någon dag gå förbi utan att medelst en rytteristrid, vari även bågskyttar deltogo, pröva, hur mycket mod och krigarduglighet var och en av hans män ägde. Rakt nedanför staden just vid foten av berget låg en kulle, som var förträffligt befäst och sluttade brant nedåt på alla sidor; hade de våra den i sitt våld, såg det ut som om de skulle kunna avstänga fienden både från en stor del av vattentillförseln och från fri tillgång på foder. Men platsen var besatt av dem med en visserligen ej alltför stark skyddstrupp. Likväl ryckte Cæsar ut under nattens tystnad, fördrev besättningen, innan man hunnit komma till hjälp från staden, bemäktigade sig platsen och förlade där två legioner samt lät gräva en dubbel grav om tolv fots bredd från det större lägret till det mindre, så att soldaterna kunde gå fram där till och med en och en utan fara för ett plötsligt fientligt anfall.

XXXVII.

Medan detta tilldrog sig vid Gergovia, hade æduern Convictolitavis, vilken Cæsar, som ovan nämnts, tilldömt högsta makten i staten, mutad av arvernerna inlåtit sig i stämplingar med några unga män; bland dessa voro de förnämsta Litaviccus och hans bröder, unga män av mycket fin familj. Med dem delar han mutorna och uppmanar dem att ej glömma, att de fötts som fria män, ja, till härskare. Æduernas folk vore nu enda hindret för Galliens eljest fullständigt säkra seger; dess föredöme följde de folk, som ännu höllo sig tillbaka, om det bytte parti, skulle romarna ej ha minsta möjlighet att hålla sig kvar i Gallien. Själv hade han ju rönt en välgärning av Cæsar, ehuru blott på det sättet att denne låtit honom få vinna ett mål där hans rätt var fullständigt klar; men först och främst ville han fylla sin plikt mot frihetens gemensamma sak. Varför skulle det för övrigt vara så att æduerna anlitade Cæsar som skiljedomare i spörsmål om deras rätt och lag, medan snarare romarna borde vända sig till æduerna? Snabbt nog voro ynglingarna förledda av hövdingens tal och av penninggåvorna, och sedan de förklarat sig villiga att, om så krävdes gå i spetsen för företaget, började de överväga sättet att utföra det, ty att folket utan vidare skulle låta locka sig till att börja krig vågade de ej hoppas. De funno det lämpligt att Litaviccus skulle taga befälet över de tiotusen soldater, som skulle skickas Cæsar till hjälp i kriget, och föra dem till honom, samt att hans bröder skulle skynda i förväg till Cæsar. Hur det i övrigt vore lämpligt att gå till väga, fastställa de också.

XXXVIII.

Litaviccus tager alltså befälet över krigshären, och då han var omkring trettio milier från Gergovia sammankallar han sina soldater och säger till dem under tårar: — Varthän, soldater, bär väl vår väg? Hela vårt rytteri, hela vår adel har förintats; två av folkets främsta män, Eporedorix och Viridomarus, ha beskyllts för förräderi och ohörda dömts till döden av romarna. Hören därom närmare av män, som flytt hit direkt från blodbadet; ty då jag själv fått mina bröder och alla mina släktingar dödade hindrar sorgen mig att förtälja vad som skett. Nu framföras några män, i vilka denne på förhand inpräntat, vad han ville ha sagt, och utlägga för massan det som Litaviccus förtäljt den: æduernas ryttare hade nedhuggits i stor mängd, emedan de påstodos ha plägat förhandlingar med arvernerna; själva hade de undstuckit sig bland massan av soldater och så lyckats fly mittunder blodbadet. Æduerna utbrista i höga rop och besvärja Litaviccus att råda för dem. — Som om detta vore något att rådpläga om, säger denne, och det ej tvärtom vore självklart att vi måste draga hän till Gergovia och förena oss med arvernerna! Kunna ni tvivla på att romarna, vilka just begått ett sådant brott, redan äro på väg för att även dräpa oss? Därför, om vi ha något mod i bröstet, låt oss hämnas deras död, som så skändligt nedgjorts, och dräpa dessa rövare. Han pekar därvid på några romerska medborgare som medföljt i förlitan på hans skydd. Utan dröjsmål rövar han deras stora förråd av säd och andra livsmedel samt låter döda dem själva under de grymmaste marter. Han utsänder därefter runt hela æduiska landet budbärare alltjämt framhärdande i den där lögnen om mordet på ryttarna och hövdingarna; han uppmanar alla att på samma sätt som han själv gjort hämnas de oförrätter de lidit.

XXXIX.

Æduern Eporedorix, en yngling av mycket hög börd och mycket stort inflytande i sitt hemland, och jämte honom Viridomarus, hans like i ålder och inflytande men av olika börd, vilken Cæsar på Divitiacus’ förord låtit stiga från ringa stånd till mycket hög rang, hade på särskild personlig kallelse infunnit sig hos honom jämte de æduiska ryttarna. Dessa båda tävlade sinsemellan om vem som skulle vara den främste, och i den ovannämnda utnämningstvisten hade den ene med alla sina maktmedel kämpat för Convictolitavis, den andre för Cotus. En av dem, Eporedorix, vilken lärt känna Litaviccus’ anslag, omtalar ungefär vid midnattstid saken för Cæsar; han bönfaller denne att icke låta hans folk på grund av några ynglingars brottsliga rådslag avfalla från sitt vänskapsförbund med romerska folket; något som han förutsåge skulle ske om så många tusen män fingo förena sig med fienden, män vilkas välfärd både måste ligga deras anhöriga om hjärtat och av folket självt tillmätas ej ringa vikt.

XL.

Djupt bekymrad över detta budskap, allra helst som han ju alltid visat æduernas folk särskild ynnest, lät Cæsar utan ett ögonblicks tvekan fyra, lätt rustade legioner och hela rytteriet bryta upp ur lägret; vid ett dylikt tillfälle fanns icke tid att minska lägrets utsträckning, ty snabbheten syntes ju vara främsta förutsättningen för framgång, till skydd för lägret kvarlämnar han legaten Gaius Fabius med två legioner. Litaviccus’ bröder, som han givit order att gripa, erfor han hava strax förut flytt till fienderna. Han uppmuntrade soldaterna att de i ett så trängande läge ej måtte bry sig om vägens mödor och efter en marsch på tjugufem milier, varunder alla visade den största iver, fick han syn på æduernas här. Genom rytteriet, som han först framsände, fördröjde och förhindrade han dessas frammarsch men förbjöd sina män samt och synnerligen att döda någon enda. Eporedorix och Viridomarus, som ju æduerna trodde vara döda, tillsade han att vara med bland ryttarna och anropa de sina. När de blivit igenkända och Litaviccus’ svek genomskådats började æduerna sträcka upp händerna till tecken att de ville dagtinga, bortkasta vapnen och bedja om skoning från döden. Litaviccus tog jämte sina underlydande, vilka efter gallernas sed funno det vara en skam att ens i yttersta nöd övergiva sin skyddsherre, sin tillflykt till Gergovia.

XLI.

Efter att ha skickat budbärare till æduernas folk för att låta dem veta att han av nåd skonat deras landsmän, vilka han enligt krigets lag skulle kunnat döda, gav han hären tre timmars nattvila och bröt så upp mot Gergovia. Ungefär halvvägs möter han budbärare, som sänts av Fabius för att förtälja i vilken fara man där svävat. De skildra hur lägret angripits av fiendernas hela makt, hur på dessas sida de uttröttade ständigt avlösts av friska stridsmän, medan de våra utmattades av den oavbrutna kampmödan, ty på grund av lägrets storlek måste samme man hela tiden stå kvar på vallen. I regnet av pilar och alla slags kastvapen hade många blivit sårade; en mycket god hjälp till att uthärda detta hade slungmaskinerna lämnat. När fienderna dragit bort, hade Fabius låtit barrikadera alla portar med undantag av två, förstärkt vallen med bröstvärn och rustat sig till att följande dag möta en liknande pärs. Pådriven av dessa nyheter och kraftigt understödd av soldaternas iver var Cæsar redan vid soluppgången framme vid lägret.

XLII.

Medan detta tilldrog sig vid Gergovia, gåvo sig æduerna, så fort de mottagit hälsningarna från Litaviccus, ej minsta tid att utforska saken. Några eggades av girigheten, andra av hämndlystnaden eller av lusten att rusa i väg, vilken är djupt inrotad hos denna folkstam, så att de alltid taga lösa rykten för säkert utrönta sakförhållanden. De röva romerska medborgares ägodelar, anställa blodbad på dem, bortsläpa dem i slaveri. Convictolitavis gör det onda värre och eggar hopen till raseri, i hopp att den, när dådet väl blivit begånget skulle blygas för att återgå till förnuft. Marcus Aristius, en krigstribun, som var på väg till sin legion lockas av dem att mot löfte om lejd lämna staden Cabillonum, och alla som slagit sig ned där för att driva affärsrörelse tvingas göra detsamma. Strax efter angripa de dessa under färden och fråntaga dem hela deras packning; när de sätta sig till motvärn, belägra de dem ett helt dygn; då många sårats å ömse sidor, uppbåda de ett större antal väpnade män.

XLIII.

Men då under tiden budskapet anländer att alla deras soldater voro i Cæsars våld, skynda de allasammans till Aristius och förklara att æduiska staten ej haft någon som helst del i det skedda; de erbjuda en undersökning om de plundrade ägodelarna, de förklara Litaviccus och hans bröders egendom förverkad till staten, de skicka sändemän till Cæsar för att urskulda sig. Allt detta göra de för att rädda sina landsmän; men som de voro förvunna till brottet och hade njutit vinsten av de rövade ägodelarna, en sak vari många voro inblandade, fruktade de starkt för straff och vidtogo därför i hemlighet åtgärder för deltagande i kriget samt eggade medelst beskickningar andra folk att göra detsamma. Ehuru Cæsar väl förstod detta, gav han sändemännen ett så milt svar som möjligt: han ville ej på grund av massans okunnighet och lättsinne döma för hårt om deras stat, ej heller svalna i sin välvilja mot æduerna. Själv började han, då han förutsåg att jäsningen skulle ökas bland gallerna, och att han lätt kunde bli kringränd av alla fientliga folk överväga huru han på något sätt skulle kunna draga bort från Gergovia och åter få hela krigshären samlad, utan att hans avfärd skulle synas orsakad av fruktan för avfall och te sig snarlik en flykt.

XLIV.

Medan han grubblade häröver, syntes en möjlighet yppa sig till att slå ett avgörande slag. Ty då han en gång begivit sig till det mindre lägret för att inspektera befästningsarbetet, uppmärksammade han, att en kulle, som besatts av fienderna och som under de föregående dagarna varit så full med folk att den knappt kunnat skönjas nu låg alldeles tom. Förundrad över detta sporde han de överlöpare, vilka dagligen i stort antal strömmade till honom, om orsaken. De förklarade alla samstämmigt vad Cæsar redan förut genom spejare förnummit, att ryggen å denna bergås var nästan slät fast skogbeväxt och smal, och att man därpå kunde komma fram till andra sidan av staden; därför gav denna plats fienderna anledning till våldsam oro, ty de kunde ej tänka annat än att om romarna, som redan besatt en kulle, nu också fråntogo dem denna andra, så skulle de vara så gott som inringade och avstängda från varje utfartsväg och all möjlighet att skaffa sig foder; alla hade därför blivit uppbådade av Vercingetorix till att befästa nämnda plats.

XLV.

Då Cæsar fått reda härpå, sände han vid midnatt flera rytteriskvadroner åt detta håll. Han befaller dem att tämligen bullersamt ströva omkring överallt där borta. I daggryningen gav han order att ett stort antal trosshästar och mulåsnor skulle utföras ur lägret och befrias från packsadlarna samt att mulåsnedrivarna skulle iklädda ryttarhjälmar och spelande kavallerister rida omkring över kullarna. Han låter dessa åtföljas av några få kavallerister, vilka skulle ströva långt fram för att draga uppmärksamheten till sig. På långa omvägar skulle de alla söka sig fram till samma ställen. Allt detta iakttogs på långt håll uppifrån staden, ty från Gergovia kunde man ju blicka ned till lägret, men då avståndet var så stort, lät det sig icke göra att skönja något med säkerhet. En enda legion sänder han också mot samma bergås, men då den ryckt fram ett stycke, låter han den hejda sig därnedanför och gömma sig i skogen. Därigenom ökas gallernas misstankar, och alla deras trupper dragas dit bort för att arbeta på befästningarna. När Cæsar ser fiendernas läger stå tomt, låter han ett antal soldater, några få i taget med utmärkelsetecknen överhöljda och fanorna dolda, så att de ej skulle upptäckas från staden, rycka över från det större lägret till det mindre och klargör vidare för legaterna som han satt i spetsen för de olika legionerna vad han ville ha gjort; framför allt förmanar han dem att hålla soldaterna tillbaka, så att de ej av stridslust eller hopp om byte skulle giva sig för långt fram; de svårigheter som följa av terrängens oländighet utreder han; endast genom snabbhet kunde den olägenheten utjämnas; här gällde det att passa på snarare än att strida. Sedan han utvecklat allt detta, ger han tecken till anfall och framsänder samtidigt æduerna längs en annan uppfartsväg på högra sidan.

XLVI.

Stadsmuren låg på ettusentvåhundra stegs avstånd från slätten och sluttningens nedre kant, om man räknade avståndet i rak linje och bortsåg från varje krokväg; ty lika mycket bekvämare som vägkrökarna gjorde stigningen lika mycket ökade de väglängden. Ungefär mittpå sluttningen och i dess längdriktning hade gallerna, anpassande sig efter bergets beskaffenhet, framdragit en sex fot hög mur av stora stenar, som skulle hejda de våras stormlopp; hela området därnedanför hade de lämnat tomt, men övre delen av kullen ända upp till stadsmuren hade de fyllt med tätt, tätt till varandra liggande läger.

När tecknet gavs, ilade soldaterna hastigt fram till spärrmuren, överstego den och bemäktigade sig tre läger; och så snabbt skedde lägrens intagande, att Teutomatus, nitiobrigernas konung, som överraskades i sitt tält, måste fly direkt från middagsvilan utan några kläder på överkroppen och med hästen sårad under sig nätt och jämnt undslapp ur de plundrande soldaternas händer.

XLVII.

Då han nu uppnått det mål han föresatt sig, lät Cæsar blåsa till återtåg och fick genom att tala till soldaterna den tionde legionen, vid vilken han själv befann sig, att stanna. De övriga legionernas soldater, vilka ej hört trumpetsignalen, emedan en nog så djup dal låg emellan, sökte ändå krigstribunerna och legaterna att i enlighet med Cæsars föreskrift hålla tillbaka. Men rusade av hoppet om en snabb seger, av fiendernas flykt och av alla de framgångsrika strider de tidigare utkämpat, ansågo de intet vara så svårt för dem, att de ej genom tapperhet kunde vinna det, och slutade följaktligen ej förföljelsen, förrän de stodo alldeles vid stadens mur och portar. Då blev det larm i alla kanter av staden, och de som voro längre borta, trodde, förskräckta av det plötsliga bullret, att fienden redan stod innanför portarna och störtade ut ur staden. De gifta kvinnorna kastade ned kläder och penningar från muren, och lutande sig framåt med naket bröst och utsträckta händer, besvuro de romarna att skona dem och ej, som de gjort i Avaricum, icke hejda sina vapen ens inför kvinnor och barn; några släppte sig med hjälp av händerna nedför muren och gåvo sig åt soldaterna. Lucius Fabius, en centurion vid åttonde legionen, som samma dag, det vet man, hade yttrat i kamratkretsen, att han sporrades av de vid Avaricum skänkta belöningarna och ej ville vara med om att någon bestege muren före honom, fick med sig tre gemena soldater och besteg med dessas hjälp muren, varefter han i sin tur tog tag i dessa och lyfte upp dem en efter en på muren.

XLVIII.

Emellertid hade de, vilka, som vi ovan omtalat, samlat sig på andra sidan om staden för att arbeta på befästningarna, uppskrämda först genom ropen som de hört och sedan genom talrika budskap om att staden redan vore besatt av romarna, sänt ryttarna dit i förväg och själva skyndat efter i hastigt lopp. Allteftersom var och en hann fram, fattade denne posto under muren och ökade sina kämpande landsmäns antal. Då en stor skara av dem hunnit samlas, började de gifta kvinnorna, som strax förut från muren sträckt händerna bönfallande mot romarna, att bedja och besvärja de sina samt därvid på galliskt sätt visa sig för alla med utslaget hår och lyfta upp sina barn, så att männen kunde se dem. För romarna var striden ojämn, både vad ställningen och vad antalet angick; därtill voro de uttröttade av stormloppet och av den långvariga kampen och hade alltså svårt att motstå fiendens nytillkomna friska trupper.

XLIX.

Då Cæsar såg sina män kämpa i ogynnsam ställning och fiendernas trupper ständigt ökas, började han frukta för utgången och sände bud till legaten Titus Sextius, vilken han kvarlämnat som befälhavare för det mindre lägret, att hastigt föra kohorterna ut ur lägret och fatta posto vid foten av berget på fiendernas högra flygel, så att om han såg de våra bli bortdrivna från den ställning de intagit, han kunde avskräcka fienderna från att alltför djärvt förfölja dem. Själv ryckte han med sin legion ett stycke framåt, från den plats där han stannat, och avvaktade stridens utgång.

L.

Medan man nu våldsamt kämpade man mot man, fienderna litande på sin ställning och sitt antal, de våra på sin tapperhet, visade sig plötsligt på de våras oskyddade flank æduerna, vilka Cæsar låtit framrycka längst till höger uppför en annan bergsluttning för att splittra fiendernas stridskrafter. Beväpnade som de voro på samma sätt som fienderna väckte dessa våldsam förskräckelse bland de våra; väl märktes det tydligt att de hade högra skuldran blottad, vilket är det vedertagna tecknet på fredligt sinnelag, men just detta trodde våra soldater vara ett konstgrepp av fienderna för att bedraga dem. I samma stund kringrändes, dödades och nedstörtades från muren centurionen Lucius Fabius och de som jämte honom bestigit muren. Marcus Petronius, en centurion i samma legion som försökt spränga portarna men överväldigats av fiendemassorna, uppgav till sist, blödande ur många sår, hoppet om sin egen räddning och ropade till de män ur ledet, som följt honom: — Eftersom jag ej kan frälsa mig tillsammans med er, skall jag likvisst sörja åtminstone för era liv, då det är jag som lockad av min ärelystnad dragit er in i faran. Sörjen alltså för er själva, då ni nu få tillfälle därtill! Omedelbart därefter störtar han in i fiendehopen, nedhugger två och driver de övriga ett stycke bort från porten. När hans män sökte komma honom till hjälp, ropade han: — Fåfängt söka ni rädda mig från döden, mig som blodet och krafterna redan lämna. Gån därför bort, medan det än står er fritt, och dragen er tillbaka till legionen. Alltjämt stridande stupade han strax efter och bragte de sina räddning.

LI.

Hårt trängda från alla håll och med fyrtiosex centurioner stupade, fördrevos de våra från sin ställning. Men de hetsigt förföljande gallerna hejdades av tionde legionen, vilken tagit ställning på något jämnare mark för att vara till undsättning. Denna fick i sin tur stöd av kohorterna ur trettonde legionen, vilka med legaten Titus Sextius ryckt ut från det mindre lägret och intagit en högre belägen ställning. Så fort legionerna kommit ned på slätten stannade de och vände fronten mot fienderna. Vercingetorix hejdade de sina vid foten av berget och drog dem tillbaka inom befästningarna. På denna dag hade ej fullt sjuhundra soldater gått förlorade.

LII.

Följande dag sammankallade Cæsar soldaterna och klandrade deras oförvägenhet och hetsighet att på egen hand avgöra, hur långt de borde rycka fram och vad de borde göra, som att icke stanna, när signal gavs till återtåg, ja, ej ens låta hejda sig av krigstribuner och legater. Han utvecklade för dem, vad en ogynnsam terräng betydde och hur väl han själv visat sig inse detta vid Avaricum, då han avstått från en säker seger över fiender, som överraskats utan vare sig anförare eller rytteri, för att ej, i en strid på en så ogynnsam terräng, riskera ens den ringaste förlust. Lika mycket som han beundrade deras hjältemod, vilket varken lägervallarna eller det höga berget eller stadsmuren kunnat hejda, lika mycket måste han klandra deras självsvåld och övermod, då de ansett sig veta bättre än fältherren i fråga om stridens utgång och sättet att segra; han krävde av soldaten icke mindre återhållsamhet och självbehärskning än krigarduglighet och hjältemod.

LIII.

Efter att ha hållit denna härförsamling och i slutet av sitt tal uppmuntrat soldaterna att ej tappa modet på grund av vad som skett och att ej heller tillskriva fiendernas krigarduglighet det som orsakats av den ogynnsamma terrängen, lät han vidhållande sin gamla plan att snart avtåga, legionerna rycka ut ur lägret och uppställa sig i slagordning på en lämplig plats. Då Vercingetorix det oaktat ej ville marschera ned på jämn mark, återförde han efter en mindre rytteristrid, vilken utföll fördelaktigt, krigshären till lägret. Sedan han följande dag gjort på samma sätt, ansåg han sig ha gjort nog för att stävja gallernas skryt och stärka sina soldaters tillförsikt och bröt alltså upp i riktning mot æduerna. Utan att ens då bliva eftersatt av fienderna ankom han på tredje dagen till floden Elaver, återställde bron och förde hären över på densamma.

LIV.

Där begärde æduerna Viridomarus och Eporedorix ett samtal med honom och omtalade att Litaviccus med hela rytteriet dragit ut för att uppvigla æduerna; de ansågo det påkallat att de fingo draga i förväg för att hålla folket i styr. Ehuru Cæsar redan på grund av flera omständigheter genomskådat æduernas trolöshet, och ehuru han ansåg att folkets avfall skulle påskyndas genom att dessa män finge draga bort, ville han dock icke kvarhålla dem för att ej synas göra någon orätt eller giva sig något sken av fruktan. Vid avresan utvecklade han för dem i korthet de tjänster han gjort æduerna: i vilket läge och i vilket betryck han funnit dem, instängda som de voro i städerna, straffade med förlusten av sin jordegendom, berövade alla sina förråd, ålagda tribut och avtvungna en den mest förödmjukande gisslan, samt vidare till vilken blomstring och lycka han nu höjt dem, så att de ej blott återvunnit sin gamla ställning utan uppenbart vunnit större anseende och inflytande än någonsin förut. Efter att ha givit dem dessa hälsningar att framföra lät han dem avresa.

LV.

Noviodunum hette en æduisk stad, som hade ett utmärkt läge vid Ligers stränder. Där hade Cæsar sammanfört alla galliska folks gisslan, spannmålsförrådet, krigskassan och en stor del av sin och krigshärens tross; dit hade han ock skickat en mängd hästar, som han i och för det pågående kriget inköpt i Italien och Spanien. Då Eporedorix och Viridomarus anlänt dit och fått höra hur det var ställt hos deras folk, att Litaviccus insläppts av æduerna i Bibracte, vilken är deras mest betydande stad, att högste ämbetsmannen Convictolitavis och en stor del av rådet begivit sig till honom, och att sändemän skickats till Vercingetorix på offentligt uppdrag för att åstadkomma ett freds- och vänskapsförbund, ansågo de sig ej böra försumma ett så gynnsamt tillfälle. Alltså nedhöggo de vaktmanskapet i Noviodunum, ävensom de affärsmän och resande, som där samlats, delade hästarna och krigskassan sinsemellan och läto sända de olika folkens gisslan till sitt överhuvud i Bibracte; själva staden, som de ej ansågo sig kunna hålla, stucko de i brand, så att den ej skulle bli till gagn för romarna, av spannmålen bortförde de på båtar så mycket de i brådskan medhunno, resten kastade de i floden eller uppbrände. Själva samlade de trupper i de angränsande trakterna, utsatte poster och vaktstyrkor längs Ligers stränder samt började låta rytteriet visa sig på alla möjliga håll för att injaga skräck samt därigenom måhända avstänga romarna från spannmålstillförseln eller tvinga dem att på grund av bristen draga sig tillbaka till provinsen. Detta deras hopp fick stark näring därav, att Liger på grund av snösmältningen stigit så starkt, att den ej på någon punkt syntes kunna övervadas.

LVI.

När Cæsar fick kännedom härom, stod det klart för honom, att om han nu måste våga en strid mittunder brobygget, så gällde det att skynda för att han måtte få utkämpa den, innan fienden dit hunnit samla större truppmassor. Ty att helt ändra sin plan och vända om till provinsen — något som ingen ens vid detta tillfälle ansåg nödvändigt — det förbjöd dels den skam och vanära som detta innebure, ävensom det mellanliggande berget Cevenna och vägarnas svårframkomlighet, dels och i synnerhet hans starka oro för den i så fall alldeles övergivna Labienus och de legioner han låtit följa denne. Efter en marsch, som fortgick i särdeles snabb takt både dagar och nätter, framkom han alltså fullständigt oväntat till Liger, och sedan hans ryttare lyckats upptäcka ett vadställe, så pass gott som man i detta nödläge kunde begära, i det att armarna och skuldrorna, vilka uppburo vapnen, nätt och jämnt kunde hållas ovanför vattnet, uppställde han rytteriet på en punkt i floden, där det bröt strömmens kraft, och tack vare den skräck, som grep fienderna, så snart de fingo syn på krigshären, förde han denna välbehållen över. I bygden fann han säd samt en mängd boskap, och sedan hären fått tillräckligt därav bröt han upp i riktning mot senonerna.

LVII.

Medan detta försiggick på Cæsars håll, tågade Labienus, sedan han kvarlämnat det nyligen från Italien anlända förstärkningsmanskapet i Agedincum till trossens skydd, med fyra legioner till Lutetia. Detta är en parisiernas stad, som ligger på en ö i floden Sequana. Då hans ankomst blivit känd av fienderna, samlade sig stora truppmassor från grannstaterna. Högsta befälet överlämnades åt aulerkern Camulogenus, vilken ehuru ytterst ålderdomsskröplig likväl på grund av sin ovanliga skicklighet i krigskonsten kallats till denna hederspost. Då denne lagt märke till ett stort träsk, som utan avbrott sträckte sig ned till Sequana och gjorde hela denna trakt högeligen otillgänglig, förlade han hären dit och beslöt hindra de våra från att komma fram däröver.

LVIII.

Labienus försökte först att under skydd av framförda stormtak bygga en väg av risknippor och jord över kärret. Då han emellertid märkte att detta svårligen läte sig utföras, lämnade han vid tredje nattväkten oförmärkt lägret och tågade tillbaka samma väg som han kommit till Metiosedum. Detta är en senonisk stad, belägen å en ö i Sequana alldeles som, efter vad nyss sagts, Lutetia. Han lyckades komma över omkring femtio fartyg, lät genast binda dem tillsammans och en avdelning soldater gå ombord på dem; genom detta nya påfund förskräckte han stadsborna, av vilka för övrigt ett stort antal kallats ut i kriget, så att han kunde besätta staden utan motstånd. Sedan bron, som fienderna under de föregående dagarna rivit, blivit återställd, överförde han krigshären och började marschera längs med strömmen mot Lutetia. Fienderna, som av flyktingarna från Metiosedum fått höra vad som skett, befalla då att Lutetia skall stickas i brand och alla till denna stad ledande broar upprivas; själva draga de bort från träsket till stranden av Sequana nära Lutetia och slå där läger mittemot Labienus’.

LIX.

Nu förspordes det emellertid att Cæsar måst avtåga från Gergovia, nu började rykten gå om æduernas avfall och en framgångsrik resning i Gallien, och många galler berättade samtalsvis såsom något säkert känt att Cæsar, för vilken marschvägen och övergången över Liger spärrats, på grund av spannmålsbrist tvungits giva sig i väg till provinsen. När vidare de i och för sig opålitliga bellovakerna hörde talas om æduernas avfall, började de samla krigsfolk och öppet rusta sig till krig. På grund av denna fullständiga ändring av sakläget såg sig Labienus nödsakad att alldeles avstå från de planer han tidigare hyst och att ej längre tänka på några erövringar eller på att locka fienden till strid utan på att återföra krigshären välbehållen till Agedincum. Ty på ena sidan hotade ju bellovakerna, vilket folk har rykte om sig att vara det tappraste i Gallien, på den andra stod Camulogenus med en rustad och stridsfärdig här; vidare voro legionerna avstängda från trossen och dess skyddstrupp genom en mellanliggande stor flod. Helt plötsligt ställd inför så stora svårigheter, skönjde han, att han måste söka räddningen i sin egen duglighet.

LX.

Alltså sammankallade han på kvällssidan ett krigsråd, uppmanade alla att med nit och noggrannhet utföra vad han komme att befalla samt gav order att de skepp, som han fört med sig från Metiosedum skulle vart och ett under en romersk riddares befäl, vid slutet av första nattväkten i all tysthet begiva sig fyra milier nedför floden och där invänta honom. De fem kohorter, vilka han ansåg minst stridsdugliga, kvarlämnar han till lägrets skydd; de fem kohorterna av samma legion jämte hela trossen befaller han att vid midnatt med så mycket buller som möjligt marschera uppför floden. Han låter även hopleta ekstockar; dem sänder han åt samma håll med tillsägelse att man skulle plaska duktigt med årorna. Själv uppbryter han något senare i tysthet med tre legioner och uppsöker den plats, där han hade befallt skeppen att lägga till.

LXI.

Då man framkommit dit, blevo fiendens kunskapare — sådana voro utsatta vid varje punkt av floden — tack vare en väldig storm som plötsligt utbrutit helt oförvarandes, övermannade av de våra. Krigshären och rytteriet sattes hastigt över under ledning av de romerska riddarna, vilka fått detta uppdrag på sin lott. Ungefär samtidigt, vid morgongryningen, fick fienden underrättelse, dels att det från romerska lägret hördes större buller än vanligt, dels att en stark härskara tågade uppför floden, och att plask av åror hörts åt samma håll, dels att något längre nedför floden soldater överfördes på fartyg. När de mottaga dessa underrättelser antogo de att legionerna höllo på att övergå floden på tre ställen, och att de alla i förskräckelsen över æduernas avfall försökte fly. Följaktligen delade även de sina trupper i tre delar; de lämnade en vakttrupp mittemot romerska lägret, sände en liten avdelning nedåt Metiosedum till, med tillsägelse att endast framrycka lika långt som fartygen framskridit, samt förde sina övriga trupper mot Labienus.

LXII.

Vid daggryningen hade de våra både fullbordat flodövergången och fått syn på fiendernas stridsfärdiga här. Sedan Labienus uppmanat sina soldater att väl minnas sitt gamla mod och alla de lyckliga strider de utkämpat samt att tänka sig Cæsar själv, under vilkens ledning de så ofta slagit fienderna, såsom närvarande hos dem, gav han tecken till strid. Vid första sammanstötningen blev på högra flygeln, där sjunde legionen uppställts, fienden kastad överända samt driven på flykten; på vänstra flygeln, där tolfte legionen fått sin plats, föllo visserligen fiendernas första led för de genomborrande spjuten, men de återstående höllo icke dess mindre hårdnackat stånd, och ingen enda gjorde min av att fly. Fiendernas anförare Camulogenus var själv med bland de sina och uppmuntrade dem. Ännu var det ovisst, vart segern lutade, då sjunde legionens tribuner, som fått bud om vad som försiggick å vänstra flygeln, visade sig i fiendens rygg med sin legion och gingo till anfall. Men icke ens då vek någon från sin plats, utan alla blevo kringrända och dödade. Samma öde rönte även Camulogenus. Då de trupper som kvarlämnats mittemot Labienus’ läger för att hålla vakt hörde att striden börjat, ryckte de å sin sida sina kamrater till hjälp och besatte en kulle, men de förmådde ej uthärda våra redan segerrika soldaters anfall. Så blevo de jämte sina flyende kamrater, med vilka de blandat sig, i den mån de ej funno skydd bakom berg och skogar, nedhuggna av rytteriet. Efter att ha fullgjort detta värv, återvände Labienus till Agedincum, där hela krigshärens tross var kvarlämnad; därifrån ankom han på tredje dagen med hela sin här till Cæsar.

LXIII.

Sedan æduernas avfall blivit känt, får kriget en större omfattning. Beskickningar utsändas åt alla håll; allt vad de genom inflytande, anseende och penningar förmå insätta de på att uppegga folken; då de ju fått i sitt våld dessa folks gisslan, vilken Cæsar lämnat i förvar hos dem, injaga de genom att hota denna med döden skräck hos de tvekande. Av Vercingetorix utbedja sig æduerna att han måtte komma till dem och inviga dem i sina planer för fälttågets utförande. Då han gjort dem till viljes, påyrka de att högsta befälet måtte uppdragas åt dem. Då härom meningsskiljaktighet uppstår, utlyses en lantdag för hela Gallien i Bibracte. Dit samlas man talrikt från alla håll. Saken överlämnas till folkmassans avgörande medelst omröstning; enhälligt godkänna de Vercingetorix som fältherre. Från denna församling höllo sig remerna, lingonerna och trevererna fjärran; de förstnämnda därför att de stodo fast vid vänskapen med romarna; trevererna åter emedan de bodde så långt bort och hårt ansattes av germanerna, vilket var orsaken till att de hållit sig borta från hela kriget och ej sänt någondera parten hjälptrupper. Svårt förtröt det æduerna att bliva nekade högsta befälet, de klagade över sin förändrade lott och tänkte med saknad på Cæsars godhet emot dem, men då de nu gripit sig an med kriget, vågade de ej inlåta sig på planer skiljaktiga från de andras. Med ovilja underkastade sig de högst lovande ynglingarna Eporedorix och Viridomarus Vercingetorix’ befallningar.

LXIV.

Denne utkräver gisslan av de övriga staterna och utsätter en viss dag för dess avlämnande; alla ryttare, femtontusen till antalet skulle, befallde han, snarast samlas hos honom. Med det fotfolk som han dittills haft förklarade han sig även för framtiden belåten, ty han tänkte ej fresta lyckan och utkämpa ett avgörande fältslag, men då han hade ett vida överlägset rytteri, vore det mycket lätt utförbart att avskära romarna från sädes- och fodertillförseln; de hade blott att med jämnmod själva förstöra sin säd och nedbränna sina gårdar, i klok insikt därom att de i och med uppoffringen av sin enskilda egendom tryggade sig friheten och makten för alltid. Sedan dessa saker blivit ordnade, befaller han æduerna och segusiaverna, vilka folk bo närmast provinsen att uppsätta tiotusen fotsoldater; därtill lägger han åttahundra ryttare. Över dessa sätter han Eporedorix’ broder till befälhavare och befaller honom att infalla i allobrogernas land. På ett annat håll uppbådar han gabalernas och arvernernas närmast liggande härader mot helvierna samt skickar rutenerna och kadurkerna att härja i de arekomiska volkernas land. Icke dess mindre söker han genom hemliga bud och beskickningar uppvigla allobrogerna, hos vilka han hoppades att jäsningen efter det krig, som de nyss fört, ännu icke skulle ha lagt sig. Han lovar penningar åt deras främsta män men åt folket självt herraväldet över hela provinsen.

LXV.

Såsom en skyddsvakt mot alla dylika försök funnos till hands tjugutvå kohorter, vilka uppsatts inom provinsens eget område av legaten Lucius Cæsar och nu ställdes till motvärn på alla punkter. Helvierna, som på eget bevåg inläto sig i strid med sina grannar, blevo slagna, varvid folkets förnämste man Gaius Valerius Donnotaurus, son till Caburus, jämte flera andra dödades, och jagades in bakom städernas murar. Allobrogerna, som utsatt talrika skyddsvakter längs Rhodanus, skydda med stor iver och omtanke sina gränser. Cæsar som kände fiendens överlägsenhet i fråga om rytteri och, då alla vägar voro spärrade, ej kunde erhålla någon som helst hjälp från provinsen eller Italien, sänder bud över Rhenus till Germanien och tillsäger de folk, som han under de föregående åren gjort fredligt sinnade, att skicka honom ryttare ävensom sådana lätt väpnade fotsoldater, som voro vana att strida tillsammans med dessa. Enär dessa, då de anlända, funnos ha mindre lämpliga hästar, tager han hästarna från krigstribunerna och de övriga romerska riddarna samt de i tjänsten kvarstående överåriga och utdelar dessa bland germanerna.

LXVI.

Medan dessa anordningar vidtogos, förena sig emellertid fiendernas från arvernerna kommande trupper med de ryttare, som enligt order skulle hopbringas från hela Gallien. En stor mängd sådana hade samlats. Medan nu Cæsar var på väg genom lingonernas yttersta gränstrakter till sequanernas land, för att lättare kunna undsätta provinsen, fattar Vercingetorix posto ungefär tio milier från romarna, fördelar trupperna i tre läger, kallar rytterianförarna till krigsråd och förklarar att nu vore segerns stund inne. Romarna hölle på att fly till provinsen och utrymma Gallien. Detta innebure att för ögonblicket friheten vore vunnen men erbjöde föga trygghet för fred och ro i framtiden; ty sedan de väl fått ihop större truppmassor skulle de återvända och fortsätta kriget såsom förut. Därför borde de anfalla romarna oförberedda under marschen. Om då fotfolket kom sina kamrater till hjälp och därunder fördröjdes, kunde de ej fortsätta marschen; om de, vilket han hölle för vida troligare, övergåve sin tross och blott tänkte på sin egen räddning, skulle de lämna såväl alla sina krigsförnödenheter som sitt anseende i sticket. Ty vad fiendens ryttare anginge, kunde de väl ej ens själva tro, att någon av dessa skulle våga sig utanför marschkolonnen. För att de skulle gå till verket med större tillförsikt, skulle han hålla alla sina trupper uppställda utanför lägret och därigenom injaga skräck hos fienderna. Ryttarna ropa med en mun att man med den dyraste ed borde fastslå att ingen finge mottagas i sitt hus, ingen fick råka barn eller föräldrar eller hustru, som ej två gånger ridit tvärsigenom fiendernas marschlinje.

LXVII.

Sedan man alltså blivit ense om saken och eden avfordrats alla, delades följande dag rytteriet i tre delar; två av dessa uppenbara sig i slagordning på var sin sida om vår här, en söker i fronten hindra vår frammarsch. Underrättad härom delar även Cæsar sitt rytteri i tre delar och befaller det gå till anfall mot fienden. Man kämpar samtidigt på alla hållen. Hären hejdar sin marsch; trossen instickes bland legionerna. Så snart de våra på någon punkt syntes svikta eller bli särskilt hårt ansatta, lät Cæsar trupperna där gå till anfall, uppställda i slagordning; en åtgärd som både hejdade fiendernas förföljelselust och styrkte de våras mod genom att de sågo hjälpen nära. Till sist lyckas å högra flygeln germanerna uppnå högsta punkten av terrängen och neddriva fienderna därifrån; de förfölja de flyende ända till floden, där Vercingetorix tagit ställning med sina fottrupper, och döda många. När de övriga gallerna märkte detta, fruktade de att bli kringrända och grepo till flykten. På alla håll nedmejas fienden. Tre æduer av mycket hög börd föras fångna till Cæsar: Cotus, deras rytterianförare, som vid senaste folkförsamlingen hade tvistat med Convictolitavis, Cavarillus, som efter Litaviccus’ avfall anfört deras fotfolk, och Eporedorix, under vilkens befäl æduerna före Cæsars ankomst kämpat mot sequanerna.

LXVIII.

Sedan hela hans rytteri slagits på flykten, lät Vercingetorix sina övriga trupper omedelbart anträda återtåget, i samma ordning som han uppställt dem utanför lägret, och ställde marschen mot Alesia, en stad i mandubiernas land; trossen skulle, befallde han, hastigt utföras ur lägret och forslas efter honom. Cæsar förde undan sin tross till närmaste kulle, lämnade två legioner till dess skydd och förföljde sedan fienderna, så länge dagen räckte, varvid omkring tretusen män av deras eftertrupp nedhöggos; följande dag slog han läger vid Alesia. Sedan han utforskat stadens läge och funnit fienderna i full panik, därför att de sett sitt rytteri slaget, på vilket vapen de dock satt största tilliten, kallade han soldaterna till arbetet och började draga en belägringsvall runt Alesia.

LXIX.

Själva staden låg på krönet av ett berg, vilket reste sig ganska högt, så att den såg ej ut att kunna tagas annat än genom inneslutning. Detta bergs rötter vattnades av två floder, en på var sida. Framför staden utbredde sig en slätt av ungefär tre miliers längd. Å alla andra sidor omgavs staden av en rad varandra tämligen närliggande kullar, samtliga sträckande sig lika långt i höjden. Under muren på den del av kullen som vette åt öster upptogs hela den därvarande terrängen av gallernas trupper, och de hade där framdragit en grav och en murbyggnad av sex fots höjd. Den befästningslinje som romarna höllo på att bygga räknade elva milier i omkrets. Flera läger hade förlagts på lämpliga platser, och tjugutre skansar hade där uppförts, i vilka skansar under dagen vakttrupper voro utposterade, så att ej något plötsligt utfall måtte ske; samma verk bevakades om natten av skiltvakter och starka besättningar.

LXX.

Sedan skanslinjen börjat byggas, äger en rytteristrid rum på den slätt, som, efter vad vi ovan sagt, sträckte sig mellan kullarna tre milier framåt. Å båda sidor kämpas med största våldsamhet. Då de våra började svikta, sände Cæsar germanerna till hjälp och uppställde legionerna framför lägret, så att ej något plötsligt infall av fiendens infanteri skulle äga rum. Sedan de fått stöd av legionerna, ökas de våras mod; drivna på flykt gå fienderna till följd av sin mängd i vägen för sig själva och sammanpackas i de alltför trånga portar som lämnats i muren. Germanerna framtränga med allt större häftighet ända till förskansningarna. Fienderna nedhuggas massvis; några lämna sina hästar och söka stiga över graven samt klättra uppför muren. Steg för steg låter Cæsar legionerna, vilka han uppställt framför vallen, rycka framåt. Oordningen blir lika stor hos de galler, som befinna sig innanför förskansningarna; de tänka att det i nästa ögonblick gäller dem själva och ropa: till vapen! Några störta vettskrämda in i staden. Vercingetorix befaller att portarna skola stängas, så att ej lägret blottas på försvarare. Sedan många dödats och ett stort antal hästar tagits, draga sig germanerna tillbaka.

LXXI.

Vercingetorix fann det nödvändigt att, innan romarna fingo sin befästningslinje färdig, bortsända hela sitt rytteri under nattens mörker. När de skulle draga bort, ålägger han dem att begiva sig var och en till sitt folk och nödga alla som voro i den vapendugliga åldern att draga ut i kriget. Han framhåller de tjänster han gjort dem och besvär dem att lägga sig vinn om hans räddning, så att de ej överlämna honom, som gjort så mycket för frihetens gemensamma sak, åt en kvalfull död för fiendehand. Men skulle de brista i nit, så kommo, påpekade han, åttiotusen utvalda män att förgås tillsammans med honom., Enligt gjord beräkning hade han nätt och jämnt säd för trettio dagar, men om sparsamhet iakttoges, skulle man kunna härda ut ännu något längre. Sedan han lagt dem allt detta på hjärtat, låter han vid andra nattväkten rytteriet i tysthet draga bort genom den lucka som fanns i vårt befästningsverk. All säd befallde han skulle överlämnas åt honom och fastställde dödsstraff för dem som ej lydde ordern; boskapen fördelade han bland soldaterna, ty sådan hade mandubierna i stor mängd måst ditskaffa, men spannmålen lät han utmäta sparsamt och småningom. Alla trupper, som han förlagt framför staden drog han in i denna. Med dessa mått och steg rustar han sig till att invänta gallernas undsättningshär och fullfölja kriget.

LXXII.

Då allt detta genom överlöpare och fångar kommit till Cæsars kännedom, lät han anlägga en befästningsgördel av följande art: han framdrog en tjugu fot bred grav med lodräta sidor, så att bredden av denna gravs botten var lika stor som avståndet mellan gravens översta kanter. Alla övriga befästningsverk sköt han fyrahundra fot tillbaka från denna grav, detta i avsikt att, eftersom han av nödtvång måst ingärda ett så stort område och alltså fästningslinjen ej lätteligen kunde besättas med en oavbruten ring av soldater, fienden helt plötsligt skulle kunna antingen göra ett nattligt massanfall på befästningsverken eller under dagen med kastspjut beskjuta de våra, som voro beordrade utföra arbetet. På andra sidan av detta mellanrum framdrog han två femton fot breda gravar båda lika djupa; den inre av dessa fyllde han, där den framlopp genom slättmark och låglänt terräng, med vatten, som ditleddes från en flod. Bakom dessa uppförde han en vall av jord och pålverk, tolv fot hög. Denna förstärkte han med en bröstmur jämte tinnar, och där bröstvärnen voro nedsatta i vallen lät han stora greniga stammar skjuta fram för att försvåra dess bestigande av fienderna; slutligen lät han runt hela fästningslinjen resa torn, förlagda på åttio fots avstånd från varandra.

LXXIII.

Det var nödvändigt för oss att på en gång skaffa byggnadsmaterial, sörja för proviant samt uppföra fästningsverk av så stor omfattning, och det fast vår truppstyrka var minskad till följd av de strövtåg vi måste göra långt bort från lägret, och icke sällan sökte gallerna pröva vad våra verk dugde till och gjorde med våldsam kraft ett utfall från staden genom flera portar på en gång. På grund härav ansåg sig Cæsar böra ytterligare utöka dessa verk, så att befästningslinjen måtte kunna försvaras med ett mindre antal soldater. Därför lät han framdraga fortlöpande gravar av fem fots djup vardera samt avhugga trädstammar eller särskilt starka grenar, vilkas ändar avbarkades och tillspetsades. Dessa pålar nedsattes i gravarna och fastgjordes nedtill för att de ej skulle kunna lösryckas, men så att de sköto upp ur bottnen endast från och med grenverket. Fem sådana led hopfogades och sammanflätades med varandra; de som kommit att stiga därpå, spetsade sig själva på de skarpspetsade stakarna. Dessa kallade soldaterna gravstolpar. Framför dessa anlades i sneda rader liksom på tärningsfemmor, gropar av tre fots djup, vilka småningom smalnade ihop nedemot bottnen. Däri nedsattes runda pålar av ungefär ett manslårs tjocklek, vilkas ändar spetsats och härdats i eld, och vilka endast upp till fyra tums höjd fingo uppsticka ur marken; för att göra dem fasta och stadiga fylldes vidare varje grop nedtill med tillstampad jord av en fots höjd; resten av gropen täcktes för att dölja försåtet med vidjor och ris. Åtta sådana rader framdrogos med tre fots inbördes mellanrum. Soldaterna kallade dessa gropar liljor på grund av deras likhet med denna blomma. Framför dem nedgrävdes fotslånga pikstavar med ifästade järnhullingar till hela sin längd i jorden; sådana utplanterades överallt med tämligen ringa mellanrum; dem nämnde soldaterna fotanglar.

LXXIV.

Sedan dessa anläggningar fullbordats framdrog Cæsar på den jämnaste terräng som traktens natur erbjöd en fjorton milier lång fästningsgördel av samma art och styrka som den nämnda men belägen åt motsatt håll mot denna och riktad mot den utifrån kommande fienden; detta i syfte att ej de trupper som skyddade befästningarna skulle kunna kringrännas ens av den väldigaste fientliga övermakt, om något dylikt försöktes, medan han var frånvarande; och för att ej utsätta sig för fara genom att lämna lägret ger han order att alla skulle ha förråd samlade av säd och boskap för en tid av trettio dagar.

LXXV.

Medan detta förehades vid Alesia, utlyste gallerna ett möte av sina främsta män och beslöto där att ej i enlighet med Vercingetorix’ yrkan alla som kunde bära vapen borde uppbådas, utan att varje stat borde åläggas uppställa en viss styrka, ty om en alltför stor massa sammanskockades skulle varken hövdingarna kunna leda eller igenkänna sina män, eller skulle man på något sätt kunna skaffa livsmedel. De ålade alltså folken att uppställa följande truppstyrkor: æduerna och deras lydfolk, segusiaverna, ambivareterna och de brannovikiska aulerkerna trettiofemtusen man; arvernerna jämte kadurkerna, gabalerna och vellavierna, som av gammalt stodo under arvernernas överhöghet, ett lika stort antal; sequanerna, senonerna, biturigerna, santonerna, rutenerna och karnuterna tolvtusen vardera; bellovakerna tiotusen; lemovikerna lika många; piktonerna, turonerna, parisierna och helvetierna åttatusen vardera; ambianerna, mediomatrikerna, petrokorierna, nervierna, morinerna och nitiobrogerna femtusen vardera; de kenomanska aulerkerna lika många; atrebaterna fyratusen; veliokasserna, lexovirerna och de eburonska aulerkerna tretusen vardera; raurakerna och bojerna lika många; trettiotusen skulle slutligen de folk tillsammans uppställa som bo vid oceanen och enligt deras eget språkbruk kallas aremoriska, till vilka höra koriosoliterna, redonerna, ambibarierna, kaleterna, osismerna, veneterna, venellerna. Av de här nämnda folken underläto bellovakerna att uppställa fulltalig styrka, ty de förklarade sig endast för egen räkning och efter eget behag vilja föra krig mot romarna men ej lyda under någon som helst annans befäl; efter en vädjan från Commius sände de dock tvåtusen man, eftersom han var deras gästvän.

LXXVI.

Denne Commius hade, som ovan nämnts, givit Cæsar trogen och värderik hjälp under föregående års fälttåg i Britannien; till tack för dessa hans tjänster hade Cæsar låtit hans folk åtnjuta skattefrihet och återfå sin egen rätt och lag samt gjort honom själv till härskare över morinerna. Men så enigt beslutet var hela Gallien att hävda sin frihet och återvinna sin forna krigsära, att ingen tog hänsyn vare sig till gjorda välgärningar eller till gammal vänskap, utan alla ägnade utan inskränkning håg, själ och krafter åt det pågående kriget.

Sedan åttatusen ryttare och omkring, tvåhundrafemtiotusen fotsoldater sammanbragts, mönstrades dessa i æduernas land, styrkan räknades och anförare tillsattes. Atrebaten Commius, æduerna Viridomarus och Eporedorix samt arvernern Vercassivellaunus, Vercingetorix’ kusin, erhöllo högsta befälet. Vid deras sida ställdes valda företrädesmän för de olika folken, vilka såsom rådgivare skulle medverka vid krigets ledning. Alltigenom fyllda av hopp och tillförsikt drogo de till Alesia, och ej fanns det en enda bland dem som trodde romarna ens kunna uthärda åsynen av en så väldig styrka, allra minst vid en strid på två fronter, då de ju dels hade att kämpa mot utfall från staden, dels sågo så väldiga massor av rytteri och fotfolk anrycka utifrån.

LXXVII.

Men när de som belägrades i Alesia förtärt all sin spannmål och den dag, då de väntat sina landsmäns undsättningshär, var förliden — vad som förehades hos æduerna visste de ju icke — sammankallade de ett krigsråd och rådslogo vad deras slutliga öde skulle bliva. I denna krets uttalades flera olika meningar, i det att några röstade för dagtingan, andra för att göra ett utfall, medan krafterna ännu stodo bi; särskilt värt att uppmärksammas synes Critognatus’ tal på grund av dess enastående och brottsliga grymhet. Denne var en arverner av mycket förnäm börd, vilkens ord tillmättes stor vikt.

— Intet, sade han, ämnar jag yttra om deras åsikt som förorda det skamligaste slaveri under namn av dagtingan, icke vill jag heller hava dem betraktade som medborgare eller giva dem tillträde till krigsrådet. Blott till dem vill jag vända mig som äro för ett utfall; i deras förslag synes, enligt allas eder enhälliga mening, minnet av vårt gamla mannamod leva kvar. Det vittnar om själssvaghet, ej om mannamod att icke en liten tid kunna lida nöd. Folk som självmant giva sig döden finner man oftare än folk som tåligt bära smärtan. Även jag skulle vara för deras förslag — mycket gäller för mig äran — om jag ej såge att vi därmed riskerade något vida mer än våra liv; men när vi fatta vårt beslut, måste vi tänka på hela Gallien, vilket vi eggat att komma till vår hjälp. Tänkom då, ifall vi, åttiotusen man starka, dödats på en och samma plats, hur skola väl våra närmaste, våra blodsförvanter vara till mods, om de tvingas att gå till en avgörande strid snart sagt på våra lik? Gån icke att beröva dem er hjälp, som för er räddnings skull trotsat faran eller att genom korttänkthet eller överdåd eller rentav själssvaghet bringa fördärv över hela Gallien och prisgiva det till ständigt slaveri. Eller tvivlar ni därför att de ej kommit å utsatt dag, på deras trohet och ståndaktighet? Verkligen? Tro ni då att romarna för nöjes skull dagligen arbeta med den där yttre befästningslinjen? Om ni ej kunna få säker kunskap genom bud från dem där borta, då ju alla förbindelser äro avbrutna, så tagen romarna till vittnen att deras ankomst är nära förestående; ty det är fruktan för denna som skrämmer dessa att dag och natt hålla på med arbetet. Vad går då mitt råd ut på? Att göra vad våra förfäder gjorde i det långt mindre fruktansvärda kriget mot kimbrerna och teutonerna: inneslutna i städerna och utsatta för samma brist som vi höllo de livet uppe medelst deras kroppar som åldern gjort uppenbart odugliga till krig och gåvo sig ej åt fienderna. Hade vi ej redan detta exempel för ögonen, vore det dock enligt min mening en ädel uppgift för oss att för frihetens skull giva det exemplet och lämna det i arv åt våra efterkommande. Ty vad likhet hade väl det kriget med det nuvarande? Sedan Gallien förhärjats och stor förödelse åstadkommits, avlägsnade sig dock till sist kimbrerna från vårt område och sökte sig hän till andra länder; lag och rätt, åkerjord och frihet lämnade de kvar åt oss. Romarna däremot, vad söka eller vad vilja de annat än att, drivna av avund mot dem som de funnit prisade av ryktet och mäktiga i krig, sätta sig fast i deras bygder och samhällen och pålägga dem evig träldom? Ty i annat syfte ha de aldrig fört några krig. Och om ni äro okunniga om det som skett hos fjärrboende folk, sen då blott på den närgränsande del av Gallien, som gjorts till romersk provins, där lag och rätt ersatts med liktorernas bilor och folket lever under trycket av en ständig träldom.

LXXVIII.

Sedan alla sagt sin mening beslöt man att de som av sjukdom eller ålder voro odugliga till krigstjänst ej skulle få stanna i staden, men att man ej förrän man prövat på alla andra medel, skulle tillåta sig det, som Critognatus förordade; dock skulle man, om läget tvunge därtill och undsättningshären dröjde, hellre följa hans råd än underkasta sig förödmjukelsen att vare sig dagtinga eller sluta fred. Mandubierna, som mottagit dem i sin stad, tvingas att med barn och hustrur lämna denna. Då dessa kommit fram till romarnas befästningslinjer, besvuro de under tårar dessa med de mest bevekande böner att taga dem som slavar, mot att de bisprungo dem med mat. Men Cæsar utsatte vakter på vallarna och förbjöd sitt folk att framsläppa dem.

LXXIX.

Emellertid anlända Commius och de övriga hövdingarna åt vilka överbefälet anförtrotts med alla sina trupper till nejden av Alesia; de besätta en kulle som låg högst tusen steg utanför våra befästningslinjer och fatta där posto. Följande dag låta de rytteriet rycka ut ur lägret och utbreda sig över hela den tre milier långa slätt, som ovan omtalats, men fottrupperna uppställa de i skymundan ett stycke därifrån högre upp på höjden. Från staden Alesia hade man fri utsikt över fältet. När hjälptrupperna visa sig, strömmar man där tillhopa; man lyckönskar varandra, och allas sinnen äro hänryckta av glädje. Också låta de sina trupper fatta posto framför staden, fylla och täcka den närmaste graven med jord och ris samt göra sig färdiga till utfall och överhuvud till ett avgörande.

LXXX.

Cæsar lät hela fotfolket upprada sig längs båda sidorna av befästningslinjen, så att var och en skulle känna och intaga sin post när behovet påkallade; rytteriet gav han order att rycka ut ur lägret och upptaga strid. Man hade från alla delar av lägret, vilket sträckte sig längs hela bergskammen, utsikt över slätten, och alla soldaterna avvaktade med spänning stridens förlopp. Gallerna hade här och var bland ryttarna instuckit bågskyttar och lätt väpnade rörliga fotsoldater, vilka skulle skynda de sina till hjälp, om de veko tillbaka samt hejda våra ryttares anfall. Genom dessas oväntade ingripande blevo många sårade och måste lämna striden. När gallerna kände sig säkra på att deras landsmän lågo över i striden och sågo hur de våra hårt ansattes av övermakten, började såväl de av befästningslinjen innestängda som de nyss samlade undsättningstrupperna att upphäva rop och skrän för att styrka de sinas mod. Eftersom händelserna försiggingo i allas åsyn och ingen bra eller skamlig handling kunde döljas, eggades å båda sidor de stridande, antingen av lust efter ära eller av fruktan för skam till mannamod. Då striden fortgått från middagen nästan ända till solnedgången och utgången ännu var oviss, gjorde på ena flygeln germanerna i tätt packade skaror ett angrepp på fienderna och kastade dem över ända; när dessa sålunda drivits på flykten blevo bågskyttarna kringrända och nedhuggna. Även på slaglinjens övriga punkter förföljde de våra fiendernas vikande skaror ända till lägret och gåvo dem ej tillfälle att samla sig. Men de som ryckt ut ur Alesia, drogo sig sorgsna och hart när misströstande om segern tillbaka till staden.

LXXXI.

Efter blott en dags förlopp, varunder gallerna hunnit förfärdiga en stor mängd risknippor, stegar och stormhakar, smögo de sig vid midnatt ut ur lägret mot de på slättmarken anlagda fästningsverken. Plötsligt upphöja de höga rop genom vilket tecken de ville underrätta de i staden belägrade om sin framryckning, och börja samtidigt att nedkasta risknipporna, att med slungor, pilar och stenar driva de våra från vallen samt att utföra vad som eljest krävs vid en stormning. I samma ögonblick som ropen hördes ger Vercingetorix med trumpet signalorder åt de sina att rycka ut ur staden. De våra gå att värja befästningslinjerna var och en på den post, som han under de föregående dagarna fått sig anvisad; med tunga slungstenar och spetsiga pålar, vilka de lagt tillreds här och var å fästningsverken, samt med blykulor skrämma de gallerna tillbaka. Ehuru man ej kunde se långt framför sig i mörkret, sårades många å ömse sidor. En hel del spjut slungades även från skjutmaskiner. Och så fort legaterna Marcus Antonius och Gaius Trebonius, vilka fått på sin lott att försvara denna del av fästningsverken, sågo de våra på någon punkt hårt ansättas, sände de trupper till deras hjälp från de längre bort liggande skansarna.

LXXXII.

Så länge gallerna ännu befunno sig på ett visst avstånd från befästningslinjen, drogo de stor fördel av sina många kastvapen; men sedan de väl kommit närmare, spetsade de sig antingen oförvarandes på fotanglarna eller störtade ned i groparna och genomborrades, eller stupade de för de från vallen och tornen nedkastade murspjuten. När de så på alla punkter fått en stor mängd sårade, utan att befästningslinjen någonstädes genombrutits, började de vid daggryningen frukta att få sin obetäckta flank kringränd genom ett utfall från det på höjderna liggande lägret och drogo sig tillbaka till de sina. De därinnanför återigen blevo så länge fördröjda med att framskaffa allt det, som Vercingetorix låtit ordningställa i och för utfallet, och med att fylla den främre graven, att de funno sina landsmän ha dragit bort, innan de ens hunnit fram till befästningslinjen. Sålunda måste de med oförrättat värv återvända till staden.

LXXXIII.

Två gånger tillbakaslagna med stor förlust, började gallerna överväga vad som vore att göra; de tillkalla personer, som kände trakten; av dessa utforska de, hur det på höjderna liggande lägret var placerat och befäst. Åt norr till låg en kulle som på grund av sin stora omkrets ej av de våra kunnat indragas inom befästningslinjen, utan hade de av nödtvång förlagt lägret på en något ojämn och svagt sluttande terräng. Denna plats höllo legaterna Gaius Antistius Reginus och Gaius Caninius Rebilus besatt med två legioner. Sedan fiendernas hövdingar låtit utforska trakten genom spejare, utvälja de ur hela hären sextiotusen män, tillhörande de folk som åtnjöto största ryktet för mannamod; vad som skulle utföras, och hur detta skulle ske, därom överenskomma de i hemlighet sinsemellan; anfallet skulle, fastslå de, äga rum, när middagstimmen syntes vara inne. Befälet över dessa trupper lämna de åt arvernen Vercassivellaunus, en av de fyra överbefälhavarna och Vercingetorix’ släkting. Denne ryckte vid första nattväkten ut ur lägret, och då han vid daggryningen i det närmaste uppnått målet för marschen dolde han sig bakom berget och lät soldaterna hämta sig efter nattens möda. När så middagstimmen syntes vara nära, gick han till angrepp mot det ovan angivna lägret; vid samma tid framryckte rytteriet mot befästningslinjen nere på slättmarken, och de övriga trupperna började visa sig framför lägret.

LXXXIV.

Vercingetorix, som från borgen i Alesia märkt vad hans landsmän förehade, rycker ut ur staden; risknippor, långa störar, stormskjul, murskäror och alla andra ting, som han låtit göra i ordning för ett utfall, medtager han. Man angriper samtidigt å alla håll, och intet lämnas oförsökt; så snart en punkt synes mindre starkt värnad, störtar man dit. Romarnas truppstyrka måste, då ju fästningsverken voro så långa, splittra sig och kunde ej lätt vara tillstädes överallt. Vad som satte mycken skräck i de våra var skriet som upphävdes bakom ryggen på de stridande, ty de förstodo att deras egen välfärd avhängde av hur det gick med de andra, det som försiggår i fjärran har ju vanligen en särskild makt att bringa människor ur fattningen.

LXXXV.

Cæsar hade funnit en lämplig utsiktsplats och följde därifrån allt som på varje punkt tilldrog sig; dem som hårt ansattes sände han hjälp. Inom båda härarna förstod man med ens att vid detta tillfälle gällde det, så som aldrig annars, att kämpa till det yttersta; gallerna förtvivlade alldeles om sin räddning, ifall de ej lyckades genombryta befästningslinjen; romarna hoppades att få slut på alla sina mödor, om de vunne affären. Svårast blev striden vid fästningsverken uppe på höjden, dit, som ovan nämnts Vercassivellaunus blivit skickad. Markens ofördelaktiga lutning nedåt var därvid av stor betydelse. Några kastade spjut, andra bildade sköldtak och ryckte framåt; de, som blivit uttröttade, avlöstes turvis av friskt manskap. Allasammans kastade jord mot försvarsverken, varigenom gallerna kunde bestiga dessa och övertäcka försåt, som romarna dolt i marken; och nu börja både vapen och krafter tryta de våra.

LXXXVI.

Då Cæsar märkte detta sände han Labienus med sex kohorter till de beträngdas hjälp; han befaller denne, att om han ej kunde uthärda längre på vallen, föra ned kohorterna och göra ett utfall; men endast i nödfall finge han göra detta. Själv går han kring bland de övriga trupperna och uppmanar dem att ej duka under för ansträngningen; lönen för all föregående kamp och strid avhängde, erinrar han dem, av denna dag, ja, timme.

De inneslutna gallerna, som ej vågade sig på befästningslinjen å slättmarken, emedan den där var så stark, fresta i stället på att storma bergsbranterna; dit föra de allt, som de gjort i ordning för anfallet. Med ett regn av kastspjut driva de ned försvararna ur tornen, med jord och risknippor fylla de gravarna, med murskäror slita de sönder vallen och bröstvärnet.

LXXXVII.

Dit sänder Cæsar först den unga Brutus med några kohorter, därpå legaten Gaius Fabius med andra sådana; slutligen, då striden blir allt våldsammare, för han själv dit friska kohorter till hjälp. Då slaglinjen återställts och fienderna drivits tillbaka, ilar han till det håll, dit han sänt Labienus; han tager med sig fyra kohorter från närmaste skans och befaller en del av rytteriet att också följa med, men en annan del att kringgå de yttre befästningsverken och angripa fienden i ryggen. Labienus hade, då varken vallar eller gravar kunde längre motstå fiendens häftiga anfall, samlat ihop trettionio kohorter, vilka slumpen gav honom möjlighet att draga till sig från de närmaste skansarna, och skickat bud till Cæsar med underrättelse om vad han ämnade göra. Cæsar påskyndar sin marsch för att gripa in i striden.

LXXXVIII.

Då man av färgen på hans dräkt — ty han bar alltid en lysande sådan i striderna — märkte hans ditkomst, och då de rytteriskvadroner samt kohorter som han befallt följa sig likaledes iakttagits av fienderna, vilka från sin högre belägna ställning kunde överskåda allt där nere på sluttningarna och avsatserna, gingo dessa till anfall. Från båda hållen höjas stridsrop, som genast mötas av stridsrop från vallen och alla fästningsverken. De våra bortlägga kastspjuten och gripa till svärden. Plötsligt visar sig rytteriet bakom fiendens rygg; nya kohorter närma sig. Fienderna vända ryggen till; under flykten möta de ryttarna. Ett stort blodbad följer. Sedulius, lemovikernas anförare och furste, nedhugges; arvernern Vercassivellaunus gripes levande under flykten; sjuttiofyra tagna fälttecken frambäras till Cæsar; blott några få av fiendernas väldiga skara lyckas helbrägda taga sig tillbaka till lägret. När gallerna i staden varsebliva sina landsmäns nederlag och flykt, uppgiva de hoppet om räddning och draga trupperna tillbaka från vår befästningslinje. Så fort detta förspörjes, börja gallerna fly från sitt läger. Så att om icke våra soldater varit uttröttade av den dagslånga kampen och av att ständigt nödgats skynda varandra till hjälp, hade fiendernas hela styrka kunnat nedgöras. Vid midnatt utsändes emellertid rytteriet för att förfölja deras eftertrupp; ett stort antal tillfångatogos eller dödades; de övriga skingrade sig i full flykt till sina hemstater.

LXXXIX.

Följande dag sammankallar Vercingetorix ett krigsråd och framhåller, att han ej i eget intresse utan för folkfrihetens skull börjat detta krig, och då man nu ej längre kunde kämpa mot lyckan, vore han villig att göra vilketdera de önskade, antingen erbjuda sitt liv till försoningsoffer åt romarna eller låta utlämna sig levande. För att underhandla härom sända de fullmäktige till Cæsar. Han befaller dem att överlämna sina vapen och föra sina främsta män till honom. Själv tager han plats å befästningslinjen framför lägret; dit föras hövdingarna. Vercingetorix utlämnas, vapnen nedläggas. Frånskiljande æduerna och arvernerna för att med dem till pant söka återföra deras folk till lydnad, fördelar han de övriga fångarna bland sina soldater, så att varje man fick en såsom krigsbyte.

XC.

Då detta värv fullgjorts, drager han till æduerna och mottager folkets underkastelse. Dit komma sändemän från arvernerna, vilka lova att göra allt, vad han ville ålägga dem. Han befaller dem att lämna en ytterst mångtalig gisslan. Därpå förlägger han legionerna i vinterläger. Av fångarna återskänker han omkring tjugutusen åt æduerna och arvernerna. Titus Labienus befaller han att med två legioner jämte rytteriet draga till sequanerna, Marcus Sempronius Rutilus låter han åtfölja denne. Två legioner under befäl av legaterna Gaius Fabius och Lucius Minucius Basilus förlägger han hos remerna, för att ej dessa måtte lida något men av sina grannar bellovakerna. Gaius Antistius Reginus sänder han till ambivareterna, Titus Sextius till biturigerna, Gaius Caninius Rebilus till rutenerna, var och en med en legion. Quintus Tullius Cicero och Publius Sulpicius låter han fatta posto i de æduiska städerna Cavillonum och Matisco vid Arar för att trygga spannmålstillförseln. Själv besluter han att övervintra i Bibracte.

Sedan årets tilldragelser genom brev från Cæsar blivit kända i Rom, ägnas där en tjugu dagars tacksägelsefest åt gudarna.

---