Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget/Femte boken

←  Fjärde boken

Gaius Julius Cæsars anteckningar om galliska kriget av Julius Caesar Översättare: Erik Hedén Femte boken

Sjätte boken  →

FEMTE BOKEN.

I.

Under Lucius Domitius’ och Appius Claudius’ konsulsår avreste Cæsar, såsom han varje år brukade göra, från vinterlägret till Italien, men ålade dessförinnan de legater han ställt i spetsen för legionerna att under vintern låta uppbygga så många skepp som möjligt och att sörja för reparering av de gamla. De nya skeppens storlek och form klargjorde han själv för dem. För att underlätta lastningen ävensom deras uppdragande på stranden lät han göra dem något lägre än de skepp vi av gammalt i vårt hav använda, och det desto hellre som han iakttagit, att den snabba växlingen av ebb och flod vid galliska kusten gjorde tidvattensvågorna mindre höga därstädes. För att öka lastmöjligheten ej minst vid transporten av dragdjur, gjorde han dem även något bredare än de skepp vi på andra hav använda. Alla de nya fartygen skulle enligt hans order, framdrivas med åror, vilket går vida lättare, när de hava låga bord. Materialierna till skeppens utrustning tillsade han dem hämta från Hispanien.

Själv for han, efter att ha hållit tingen i hitre Gallien, till Illyricum, ty han hade hört, att den del av provinsen, som gränsade till pirusterna, var utsatt för härjande infall från grannarnas sida. Anländ dit befaller han därvarande samhällen att utskriva trupper, vilka skulle samlas å en av honom angiven plats. Men då pirusterna fingo höra talas därom, sände de underhandlare till honom vilka förklarade, att intet av dessa infall skett enligt folkets beslut, och uttalade deras beredvillighet att på allt sätt gottgöra vad skada de tillfogat. Efter att ha lyssnat till deras andragande befallde Cæsar dem att ställa gisslan, vilken måste vara överlämnad före en viss dag; gjorde de icke detta skulle han anfalla dem med krig. Gisslan lämnades till den dag han befallt. Han tillsatte därefter skiljedomare, vilka i händelse av tvist mellan olika samhällen skulle uppskatta skedd skada och fastställa ersättningssumman.

II.

Då dessa angelägenheter ordnats och tingen hållits, återvände han till hitre Gallien och reste därifrån till hären. Ditkommen gjorde han en rundtur till alla vinterlägren och fann, att tack vare soldaternas synnerliga flit hade trots den svåra materialbristen omkring sexhundra skepp av ovan angiven art samt tjuguåtta krigsskepp upptimrats och redan förts så nära sin fullbordan, att de inom få dagar kunde sjösättas. Sedan han varmt lovordat soldaterna och dem som lett arbetet, meddelade han vad han ville ha gjort och befallde att alla skeppen skulle föras till Itiska hamnen, eftersom han funnit denna vara lämpligaste utgångspunkten för en överfart till Britannien från fastlandet; avståndet var på denna punkt omkring trettio mil. Han kvarlämnade där en så stor truppstyrka, som han ansåg nödvändig för sitt syfte, och begiver sig själv med fyra lättutrustade legioner och åttahundra ryttare till treverernas land, emedan dessa varken infunno sig till några gemensamma församlingar eller lydde hans order och dessutom sades oroa germanerna å andra sidan Rhenus.

III.

Det treveriska folket står utan jämförelse främst i hela Gallien vad rytteri beträffar och förfogar även över fotsoldater i stort antal; som ovan nämnts, gränsar deras land till Rhenus. Hos detta folk tävlade två män om högsta makten, Indutiomarus och Cingetorix. Av dessa infann sig den senare, så snart han hòrt, att Cæsar och hans legioner voro i annalkande, genast hos denne och försäkrade, att han och alla hans anhängare ej skulle svika sin plikt och ej avfalla från vänskapsförbundet med romerska folket; han upplyste även om vad som förehades hos trevererna. Indutiomarus åter började rusta till krig; samlade kring sig både rytteri och fotfolk och förde dem, som på grund av sin ålder ej kunde bära vapen, i säkerhet inne i Ardennerskogen, vilken, väldig till omfånget, sträcker sig mittigenom treverernas område från floden Rhenus till yttersta kanten av remernas land. Men sedan några av folkets hövdingar dels av vänskap till Cingetorix och dels av fruktan för vår anryckande krigshär begivit sig till Cæsar och av honom börjat utbedja sig förmåner för egen räkning, då de ej funno sig kunna göra något för sitt folk, greps Indutiomarus av fruktan att se sig övergiven av alla och skickade underhandlare till Cæsar. Han hade, försäkrade han, endast av det skälet ej velat lämna de sina och begiva sig till denne, att han ansåg sig böra hålla folket i lydnad, ty om hela adeln begåve sig bort, kunde folkmassan till följd av sin politiska omogenhet lätt råka i jäsning; nu hade han också folket i sin hand och ämnade med Cæsars tillåtelse begiva sig till dennes läger för att förtroendefullt lägga sitt och folkets öde i hans händer.

IV.

Cæsar förstod mycket väl, vad som låg bakom detta tal, och vad för omständigheter som avskräckt honom från hans ursprungliga plan. Men då han ogärna ville nödgas tillbringa hela sommaren hos trevererna, sedan han iordningställt allt till det britanniska fälttåget, tillsade han Indutiomarus att komma, medförande tvåhundra personer som gisslan. Då denne lydde och bland annat som gisslan lämnade sin son samt alla de anhöriga, vilka han fått särskild befallning att utlämna, lugnade Cæsar hans ängslan och förmanade honom endast att ej svika sin lydnadsplikt. Men samtidigt samlade han till sig medelst personlig kallelse treverernas hövdingar och förlikte dem med Cingetorix, vilken han ansåg ha rättmätiga anspråk på en sådan handräckning, vartill kom att han mycket gärna ville se den, som han funnit så vänligt stämd mot sig, åtnjuta största möjliga anseende bland de sina. Indutiomarus var mycket missnöjd med denna händelse, varigenom hans egen popularitet ibland landsmännen minskades, och då han redan förut varit ovänligt stämd mot oss, upplågade efter detta svåra slag hans vrede desto starkare.

V.

Sedan dessa angelägenheter ordnats drog Cæsar med sina legioner till Itiska hamnen. Där erfor han, att sextio skepp, som byggts i meldernas land, hejdats på sin färd av en storm och ej kunnat hålla kursen utan nödgats återvända till den plats, varifrån de avseglat. De övriga fann han färdiga till avsegling och försedda med fullständig utrustning. Dit hade ock från hela Gallien samlats ett fyratusen man starkt rytteri och de förnämsta männen inom alla folk. Av dessa tänkte han endast låta några få, på vilkas trohet han visste sig kunna lita, stanna i Gallien, men taga de övriga med sig såsom en slags gisslan, ty han befarade, att medan han själv var borta, Gallien skulle råka i jäsning.

VI.

Bland de galliska hövdingarna befann sig även æduern Dumnorix, vilken vi redan förut haft anledning omtala. Denne ville han absolut och framför andra taga med sig, då han kände honom som en man lysten efter omvälvningar och lysten efter makt, ytterst oförvägen och ytterst uppburen av gallerna. Härtill kom ytterligare, att Dumnorix i æduernas rådsförsamling sagt sig ha fått löfte av Cæsar om kungavärdigheten i deras stat. Detta yttrande hade æduerna tagit mycket illa upp, men dock ej vågat skicka sändebud till Cæsar för att vare sig själva avböja eller bedja honom avstyra saken. Cæsar hade emellertid fått veta vad som skett genom sina gästvänner. Dumnorix sökte nu till en början genom enträgna böner utverka, att han finge kvarstanna i Gallien, därvid förebärande, dels att han såsom föga sjövan fruktade överfarten, dels att han återhölles av religiösa skäl. Då han emellertid fann sina böner mötta av ett obevekligt nej, miste han totalt hoppet att kunna utverka Cæsars tillåtelse och började i stället påverka de galliska hövdingarna; han tog dem var för sig i enrum och uppmanade dem att stanna på fastlandet: det var, sade han, sannerligen ingen tillfällighet att Gallien på detta sätt bleve berövat all sin adel; Cæsar hade nämligen beslutit, att då han ej vågade döda dem på hemlandets jord, i stället överföra dem till Britannien för att dräpa dem. Han gav själv de andra sitt ord på och bad dem i sin tur edligt lova, att de enigt och i samråd skulle utföra allt, som de funno Galliens fördel kräva. Om allt detta inberättade flera personer för Cæsar.

VII.

På grund av dessa upplysningar och med hänsyn till den stora betydelse han tillmätte det æduiska folket, föresatte sig Cæsar att med vad medel som helst tvinga och skrämma Dumnorix under sin vilja; då denne uppenbart gick allt längre i vanvett, måste han hindras från att skada honom själv och staten. Kvarhållen i hamnen vid pass tjugufem dagar, emedan sjöfarten hindrades av nordvästvinden, vilken under alla årstider är den förhärskande vinden i dessa trakter, drog han alltså försorg om, att Dumnorix icke lockades till olydnad, men lät icke desto mindre utspeja alla dennes planer. Äntligen får han tjänlig vind; soldater och ryttare få order att gå ombord på fartygen. Men medan allas sinnen voro upptagna härav, lyckades Dumnorix att jämte æduernas rytteri oförmärkt ge sig i väg hemåt. När Cæsar fick veta detta, uppsköt han färden och avbröt alla tillrustningar därför samt sände en stor del av rytteriet efter honom med bestämd order att återföra flyktingen. Gjorde han motstånd och vägrade lyda, borde han nedhuggas, ty det var ej tänkbart, att den, som i fältherrens närvaro trotsat hans bud, skulle uppföra sig vettigt i hans frånvaro. När Dumnorix upphanns och tillropades att vända om, gjorde han mycket riktigt motstånd, stred för att värja sig och vädjade till sina landsmäns rättskänsla, gång på gång utropande att han var en fri man och medborgare i ett fritt folk. Men lydiga ordern kringrände förföljarna och nedhöggo honom. De æduiska ryttarna återvände däremot mangrant till Cæsar.

VIII.

När detta värv fullgjorts, kvarlämnade Cæsar på fastlandet tre legioner och tvåtusen ryttare under Labienus, vilken fick i uppdrag att skydda hamnen, sörja för livsmedelstillförseln, noga följa vad som skedde i Gallien och handla enligt stundens och saklägets krav, men tog själv med sig fem legioner och en lika stor rytteristyrka som den på fastlandet kvarlämnade samt avseglade för en lagom sydvästvind vid solnedgången, men då ungefär vid midnatt vinden mojnade, kunde han ej hålla kursen utan drevs av havsströmmen långt åt sidan och fann vid soluppgången, att han lämnat Britannien bakom sig på vänster hand. Då vände sig strömmen, och följande denna arbetade han sig med hjälp av årorna fram till den trakt av ön, där han föregående sommar funnit det gå bäst att landstiga. Ett icke ringa beröm för sin duktighet skördade därvid soldaterna, vilka genom outtröttligt arbete vid årorna lyckades hålla de tunga transportfartygen i linje med krigsskeppen. Han framkom med alla sina skepp till Britannien ungefär vid middagstiden och såg ej till någon fiende vid landstigningsplatsen. Efter vad Cæsar sedan erfor av fångarna, hade dock stora skaror samlats dit men blivit förskräckta över skeppens stora antal; ty mer än åttahundra sådana kunde på en gång skönjas eftersom även fjolårets fartyg voro med samt därtill vissa skepp i enskild ägo, vilka vederbörande låtit bygga för sin egen bekvämlighet; de hade därför dragit sig tillbaka från stranden och dolt sig uppe på höjderna.

IX.

Sedan Cæsar landsatt sin krigshär, utsett en lämplig plats för lägret och av fångar erfarit vart fienderna förlagt sina trupper, kvarlämnade han vid kusten tio kohorter och trehundra ryttare såsom skyddsvakt för skeppen och avtågade själv vid tredje nattväkten i riktning mot fienden; för skeppen hyste han ingen farhåga, då han lämnat dem säkert förankrade vid en öppen kust av mjuk sand samt givit Quintus Atrius befälet över deras skyddsvakt. Efter en nattmarsch på vid pass tolv mil fick han syn på fienderna. Dessa hade med rytteri och stridsvagnar uppställt sig bakom en flod och sökte från sin högre belägna ställning under handgemäng hindra oss från att övergå denna. Tillbakaslagna av vårt rytteri togo de sin tillflykt till skogen, där de hade en både av natur och människohand starkt befäst plats, vilken de tydligen iordningställt redan förut i och för någon av sina inbördes fejder; ty alla ingångar voro stängda genom en massa nedfällda träd. De vågade sedan endast undantagsvis inlåta sig i strid utanför skogen men satte sig till motvärn, när de våra sökte intränga i förskansningen. Men sjunde legionens soldater lyckades med hjälp av ett sköldtak och en mot förskansningen uppkastad belägringsvall storma ställningen och jagade fienden ut ur skogen, utan att själva ha fått mer än några få sårade. Cæsar förbjöd dem dock att förfölja fienden någon längre sträcka, emedan han dels ej kände terrängen, dels ville få någon tid övrig till lägrets uppbyggande, då det redan var långt lidet på dagen.

X.

Tidigt påföljande dag utskickade han trenne truppkolonner, omfattande både fotfolk och rytteri, för att förfölja de flyende. Dessa hade tågat ett gott stycke framåt och redan fått syn på fiendens eftertrupper, då ryttare kommo från Q. Atrius till Cæsar med budskap, att det under föregående natt utbrutit en oerhört stark storm, varunder nästan alla skepp blivit illa medfarna och uppkastats på stranden, emedan varken ankaren eller tåg hållit och varken matroser eller styrmän mäktat uthärda stormens raseri; genom att skeppen på detta sätt kastats emot varandra, hade naturligtvis stor skada tillfogats dem.

XI.

På grund av dessa underrättelser gav Cæsar legionerna och rytteriet order att tåga tillbaka och under återmarschen avvärja fiendens anfall; själv återvände han till skeppen. Undersökningen på platsen bekräftade i huvudsak vad han genom brev och budskap förnummit, dock att endast omkring fyrtio skepp gått förlorade, medan resten syntes om än med stort besvär kunna repareras. Han utvalde därför bland linjesoldaterna lämpliga hantverkare och lät tillkalla andra sådana från fastlandet; till Labienus skrev han, att denne skulle låta de legioner han hade hos sig bygga så många nya skepp som möjligt. Själv beslöt han att låta uppdraga alla skepp på stranden samt omsluta dem och lägret med en gemensam skyddsvall, en åtgärd som krävde mycket och mödosamt arbete men ock erbjöd ojämförligt stora fördelar. Till att utföra detta arbete åtgick det vid pass tio dygn, varunder soldaterna ej ens nattetid fingo vila från sin möda. När så skeppen dragits upp på stranden och lägret starkt befästs, lämnade han samma truppstyrka som förut till skeppens bevakning och begav sig själv till den plats, varifrån han blivit tillbakakallad Då han kom dit, hade emellertid vida större britanniska truppstyrkor från alla håll samlats till platsen och högsta ledningen över trupperna liksom över hela krigföringen genom samfällt beslut uppdragits åt Cassivellaunus, vilkens land skiljes från kuststaterna genom floden Tamesis, dit det är omkring åttio mil från havet. Med denne hade de övriga folken förut fört oavlåtliga krig. Men under intrycket av vår ankomst gjorde britannerna honom till sin fältherre och högste krigsledare överhuvud.

XII.

Britanniens inre bebos av folk, som enligt deras egna arvsägner äro hemfödda på ön, men dess kusttrakter av invandrare från Belgium, de uppkallas också nästan alla med samma namn som de folk från vilka de utgått vilka kommit över i syfte att kriga och plundra, men, sedan de väl krigat en tid, stannat på ön och börjat odla jorden. Landet är rikt på boskap, gårdarna, som äro snarlika Galliens, ligga tätt invid varandra, och folket är ytterst talrikt. Som bytesmedel nyttja de koppar, antingen myntad eller omyntad, eller ock järntenar av en viss, noggrant bestämd vikt. Tenn finns i öns mellersta delar och i kusttrakterna järn, det senare dock blott i ringa mängd; koppar införa de från utlandet. Virke fås av samma trädslag som i Gallien utom bok och gran. Harar, höns och gäss nyttjas ej till föda, det anses opassande, men man håller ändå dessa djur för nöjets och trevnadens skull. Klimatet är såtillvida mildare än i Gallien, att vintrarna äro mindre stränga.

XIII.

Till sin form liknar ön en triangel, varav en sida vetter mot Gallien. Denna sidas ena vinkelspets, vilken bildas av Cantium, den trakt där nästan alla från Gallien kommande skepp landa, är riktad åt öster, den andra löper däremot ned åt söder. I sin helhet mäter denna sida omkring femhundra mil. En annan sida vetter mot Hispanien och mot väster. Åt detta håll ligger ön Hibernia, vilken efter vad det uppges endast är hälften så stor som Britannien, medan däremot sjövägen dit anses vara lika lång som från Gallien till Britannien. Halvvägs till Hibernia ligger en ö benämnd Mona. Dessförutom lär det finnas många mindre öar i närheten; om dessa ha några skriftställare uppgivit, att där vid vintersolståndet råder oavbruten natt i trettio dygn. För vår del ha vi ej kunnat erhålla några muntliga underrättelser därom, frånsett att vi genom noggranna mätningar medelst vattenur iakttagit, att nätterna äro något kortare här än på fastlandet. Längden av nu ifrågavarande sida är enligt öinvånarnas mening sjuhundra mil. Den tredje sidan vetter åt norr. Mittemot denna finnes intet land, men dess ena vinkelspets kan snarast sägas vara riktad mot Germanien. Den anses vara åttahundra mil lång. Hela ön är alltså tvåtusen mil i omkrets.

XIV.

Av alla dess folk bo de ojämförligt mest kultiverade i Cantium, vilket är ett kustlandskap alltigenom; dessas seder skilja sig ej mycket från gallernas. De som bo längre inåt så mestadels ej säd utan leva av mjölk och kött och kläda sig i hudar. Nästan alla britanner insmörja sig med vejde, vilket ger kroppen en himmelsblå färg och dymedelst gör dem så skräckinjagande att åse i striden. Håret låta de växa långt men raka sig på varje del av kroppen utom huvudet och överläppen. Kvinnogemenskap praktisera de på det viset, att de bilda grupper på tio à tolv män — mestadels alla bröder eller fäder och söner — vilka ha sina hustrur gemensamma; men vart barn som födes inom en sådan grupp anses hava den till far, åt vilken dess moder vid giftermålet först överlämnades.

XV.

Medan vårt rytteri befann sig på marsch anfölls det av fiendens ryttare och vagnskämpar och invecklades i en hård kamp, dock blevo i alla fall de våra över hela linjen segrare och drevo alla fiender på flykt mot höjderna och skogssnåren. De dödade många av dem, men då de förföljde något för ivrigt, ledo de ock själva vissa förluster. Fienderna visade sig nu ej på en tid, men bäst som de våra voro fullt upptagna med förskansningsarbeten och icke vidtagit några försiktighetsmått, störtade de plötsligt fram ur skogarna och angrepo dem, som stodo på vakt framför lägret. Striden vart hård; när Cæsar till undsättning framsände två kohorter, var och en den första inom sin legion, och dessa vid uppställningen lämnade en liten lucka emellan sig, trängde fienderna med utomordentlig djärvhet fram därigenom, bragte de våra i förvirring genom detta nya stridssätt och drogo sig tillbaka utan förlust. Krigstribunen Quintus Laberius Durus fann denna dag sin bane. Sedan flera kohorter skickats till hjälp, slogs dock fienden på flykten.

XVI.

Hela det sätt varpå striden fördes — man kämpade ju framför lägret i allas åsyn — ådagalade tydligt, att våra soldater hade svårt att reda sig mot fiendens stridssätt, då de till följd av sin tunga rustning varken kunde förfölja dem, som flydde, eller vågade lämna sina fälttecken; ryttarna särskilt voro under kampen utsatta för stora faror, då fienderna ofta med full avsikt drogo sig tillbaka för att, när de lockat dem ett stycke bort från legionerna, hoppa av sina vagnar och till fots upptaga en strid som blev ojämn för de våra. En ren rytteristrid återigen erbjöd icke någon annan eller större fara för de tillbakavikande än för de förföljande. Härtill kom ytterligare, att fienderna aldrig stredo i täta led utan spridd ordning med stora mellanrum, samt att de hade vaktstyrkor till reds och kunde avlösa varandra, så att friska och osårade trupper i tur och ordning ersatte de uttröttade.

XVII.

Följande dag höll sig fienden stilla på höjderna fjärran från lägret, visade sig endast i ringa antal och gjorde vida mattare försök att locka våra ryttare till strid än dagen förut. Men då vid middagstiden Cæsar sände tre legioner och hela rytteriet under legaten Gaius Trebonius’ befäl för att samla foder framstörtade plötsligt fienderna från alla håll mot de med skördearbetet sysselsatta och hejdade sig ej ens inför fälttecknen och de kring dem uppställda legionerna. De våra slogo dem emellertid med ett kraftigt anfall tillbaka och slutade ej förföljandet, förrän de nått fram till våra ryttare, vilka därefter styrkta i sitt mod av att ha legionerna bakom ryggen, drevo fienden hals över huvud på flykten, dödade ett stort antal av dem och ej gåvo dem tid att samla sig eller sätta sig till motvärn eller hoppa ned från vagnarna. Efter detta nederlag skingrade sig omedelbart de från alla håll samlade skarorna, och från den stunden mötte aldrig fienden med fulltalig styrka våra trupper.

XVIII.

Cæsar, som visste vad de hade i sinnet, förde sin krigshär mot Cassivellaunus’ land och mot floden Tamesis; denna kan endast på ett enda ställe övervadas och även där blott med svårighet. Ditkommen såg han på andra stranden en stor fientlig här uppställd. Dessutom var framför hären stranden befäst med vassa pålar, och även nere i floden voro dylika pålar nedslagna, vilka ej nådde upp över vattenytan. Då Cæsar av fångar och överlöpare fått kännedom om dessa anstalter, sände han rytteriet i förväg och lät legionerna följa omedelbart efter. Men med sådan kraft och snabbhet ryckte linjesoldaterna fram, ehuru vattnet gick dem ända upp till huvudet, att fienden ej kunde motstå legionernas och ryttarnas förenade angrepp utan övergav strandbrinkarna och sökte sin räddning i flykten.

XIX.

Cassivellaunus hade, som ovan nämnts, funnit det vara rent hopplöst att våga en drabbning; han bortsände därför större delen av sina trupper och behöll endast vid pass fyratusen vagnskämpar. Med dem bevakade han våra rörelser, höll sig alltid litet på sidan om vägen, dolde sig på svårtillgängliga och skoglänta ställen samt tvang överallt, där han förstod att vi skulle tåga fram, folk och få att lämna sina gårdar och draga sig tillbaka till skogarna. När då vårt rytteri i mindre sträng ordning spritt sig över markerna för att plundra och härja, lät han vagnskämparna på alla tillgängliga vägar och stigar ila fram ur skogarna och rikta ett ytterst farligt anfall mot våra ryttare; fruktan härför hindrade dessa från att ströva något vidare långt omkring. För Cæsar återstod då endast att ej låta dem avlägsna sig för långt från legionerna och att själv inskränka sig till att härja fiendernas åkrar och bränna deras gårdar i den utsträckning, som legionsoldaternas marsch- och arbetsförmåga tillstadde.

XX.

Emellertid sände trinobanterna, nära nog det mäktigaste folket på dessa trakter, underhandlare till Cæsar och lovade att giva sig under honom samt lyda hans befallningar. En av dem, den unga Mandubracius, vilkens fader varit folkets konung men blivit dödad av Cassivellaunus, varvid sonen måst fly för att rädda livet, hade kommit över till Cæsar på galliska fastlandet och helt slutit sig till honom; trinobanterna bådo nu, att Cæsar måtte skydda Mandubracius mot Cassivellaunus’ skadelust och låta honom återvända till sitt folk för att bli dess ledare och konung. Cæsar tillsade dem att lämna fyrtio personer i gisslan samt att förse krigshären med foder och sände Mandubracius till dem. De fullgjorde mycket snabbt hans befallningar, lämnade fulltalig gisslan och anskaffade fodret.

XXI.

Sedan trinobanterna sålunda vunnit värn och trygghet mot allt krigiskt övervåld, skickade kenimagnierna, segontiakerna, ankaliterna, bibrokerna och kasserna beskickningar till Cæsar och underkastade sig. Av dem erfor han, att ej långt från det ställe, där han befann sig, låg Cassivellaunus’ borg, väl skyddad bakom skogar och kärr, och att man dit samlat en nog så stor mängd människor och boskap. Med borg menas enligt britannernas uttryckssätt en otillgänglig skogsmark, som de befäst med vall och grav för att ha till samlingsplats, när de måste draga sig undan för ett fientligt anfall. Dit beger han sig med sina legioner, han finner platsen ytterst väl befäst både av naturen och av människohand; likväl skrider han till anfall däremot från två håll. Fienderna höllo stånd en stund men kunde ej länge uthärda våra soldaters anstorm utan flydde bort ur fästningen på en annan sida. En stor mängd boskap påträffades där, och många fiender upphunnos och dödades under flykten.

XXII.

Medan detta tilldrog sig på dessa trakter, sände Cassivellaunus bud till Cantium, vilket som vi ovan nämnt ligger vid havet, och tillsäger de fyra konungar, som där härskade, Cingetorix, Carvilius, Taximagulus och Segovax, att med hela sin samlade härsmakt överrumpla och storma skeppslägret. Men då dessa kommo fram till lägret, gjorde de våra ett utfall, dödade många av dem, ja togo till och med deras högättade anförare Lugotorix till fånga och drogo sig därefter utan att ha lidit någon förlust tillbaka. När Cassivellaunus fick budskap om denna strid förmådde honom de många nederlag han lidit, den förödelse som övergått hans land och framför allt de andra folkens avfall att genom atrebaten Commius’ förmedling sända underhandlare till Cæsar angående dagtingan. Då denne på grund av gallernas plötsligt framträdande lust för uppror beslutit övervintra å fastlandet, och då det ej var mycket kvar av sommaren samt även den tid, som återstod, lätt kunde förhalas, befallde han britannerna att ställa gisslan och fastslog hur stor skatt de årligen skulle utgöra till romerska folket; Cassivellaunus förbjöd han på det strängaste att skada Mandubracius och trinobanterna.

XXIII.

Sedan han erhållit gisslan, återförde han krigshären till kusten; han fann där skeppen reparerade och lät göra dem flott. Då han hade med sig ett stort antal fångar och då några skepp gått förlorade under stormen, beslöt han överföra hären i två resor. Och så egendomligt fogade slumpen, att fast både skeppen och resorna voro så många, förolyckades varken under detta eller under föregående år något av de fartyg, som överförde soldaterna, men av dem, som i sin tur skulle komma tomma från fastlandet dels sådana, som redan varit över och landsatt trupper, dels de sextio, som byggts senare än de andra under Labienus’ ledning — av dem nådde endast några få fram, medan nästan alla de övriga kastades tillbaka. Sedan Cæsar någon tid förgäves väntat dem, måste han för att ej årstiden skulle omöjliggöra överseglingen — höstdagjäm- ningen var nämligen nära — låta soldaterna packa ihop sig mer än vanligt, varefter han, sedan fullständig vindstilla inträtt, lättade ankar i början på andra nattväkten och vid morgongryningen nådde land, utan att ett enda skepp lidit skada på färden.

XXIV.

Sedan skeppen dragits upp på stranden och han hållit rådsmöte med gallerna i Samarobriva, skred han till att förlägga hären i vinterläger. Då sädestillgången detta år till följd av torka blivit ganska knapp i Gallien, kunde detta ej ske på samma sätt som föregående år utan måste legionerna förläggas var för sig hos olika folk. En av dem lät han legaten Gaius Fabius föra till morinerna, en annan fick Quintus Cicero föra till nervierna, en tredje Lucius Roscius till esubierna; en fjärde fick order att under Titus Labienus övervintra hos remerna i grannskapet till trevererna; tre stycken förlade han hos belgerna; de fingo till befälhavare quæstorn Marcus Crassus samt legaterna Lucius Munatius Plancus och Gaius Trebonius. En legion slutligen, den som han senast utskrivit i landet norr om Po, och fem kohorter dessutom sände han till eburonerna, vilka till största delen bo i landet mellan Mosa och Rhenus, och där då Ambiorix och Catuvolcus voro kungar. Över dessa trupper satte han legaterna Quintus Titurius Sabinus och Lucius Aurunculeius Cotta till befälhavare. Genom att på detta sätt fördela legionerna trodde han sig lätt kunna råda bot på sädesbristen. Och ändå hade alla dessa vinterläger utom Lucius Roscius’, vilken fått föra sin legion till en fullständigt lugn och fredlig trakt, förlagts på högst hundra miliers avstånd från varandra. Själv beslöt han emellertid att, tills han mottagit underrättelse om legionernas ankomst till sina förläggningsorter och lägrens upprättande, kvardröja i Gallien.

XXV.

Hos karnuterna levde en mycket högättad man vid namn Tasgetius, vilkens förfäder rentav innehaft kungamakten hos sitt folk. Denne hade Cæsar, som under alla sina krig haft synnerligt gagn av hans tjänster, till tack för hans duglighet och tillgivenhet återinsatt i hans förfäders värdighet. Redan på tredje året konung föll han offer för en sammansvärjning av sina vänner, i vilken uppenbart ett stort antal medborgare deltagit. Händelsen inberättades till Cesar. Denne fruktade, att då många varit invecklade i saken, dessa skulle förleda folket till avfall, och befallde därför Lucius Plancus med sin i Belgien förlagda legion genast tåga till karnuterna och där övervintra; så snart han fått reda på dem, som anstiftat Tasgetius’ död, skulle han fängsla dem och sända dem till honom. Under tiden ingingo underrättelser från alla de legater och quæstorer, som fått befäl över legionerna, att dessa kommit fram till sina vinterkvarter och befäst sina lägerplatser.

XXVI.

Ungefär femton dagar efter framkomsten utbröt plötsligt upprorsrörelsen på föranstaltan av Ambiorix och Catuvolcus; dessa hade först tjänstvilligt varit Sabinus och Cotta till mötes vid gränsen av sitt landområde och skaffat spannmål till vinterlägret, men därefter på anstiftan av sändemän från treverern Indutiomarus uppviglat sitt folk. Sedan de genom överrumpling tillfångatagit några vedhämtare, gingo de med stora stridskrafter till anfall mot lägret. Men de våra grepo hastigt till vapen och uppställde sig runt vallen, och på ett håll gjorde de spanska ryttarna ett utfall och segrade i en rytteristrid; fienderna funno då anfallet hopplöst och drogo sig tillbaka. Strax efter ropade de enligt sin vana med hög röst, att någon av de våra skulle komma ut och samtala med dem; de hade att förmäla ett och annat av intresse för båda parterna, varigenom de hoppades kunna stävja fientligheterna.

XXVII.

Till att samtala med dem utsändes Gaius Arpineius, en romersk riddare som stod Quintus Titurius nära, och Quintus Junius, en spanjor som redan ett par gånger förut, på uppdrag av Cæsar, besökt Ambiorix. Inför dessa uttalade sig Ambiorix på följande sätt: Han kände starkt, att han vore skyldig Cæsar en förklaring till tack för de välgärningar denne bevisat honom, ty genom Cæsars ingripande hade han ju fritagits från den skatt, som han haft att utgöra till sina grannar aduatukerna, och likaså hade denne frigivit hans son och brorson, vilka sänts till aduatukerna såsom gisslan och av dem kvarhållits i träldom och bojor; att han deltagit i anfallet på lägret, det hade ej skett på hans råd eller önskan utan genom folkets påtryckning, ty så stode det faktiskt till med hans hövdingeskap, att massan hade lika mycket att säga gentemot honom som han gentemot massan. Att återigen folket velat krig, det härrörde därav, att de ej kunnat undgå deltaga i en plötsligt tillkommen gallisk sammansvärjning. Allt detta kunde han bevisa redan med en hänvisning till sin ringa makt, ty så fåkunnig vore han ändå icke, att han trodde sig med sin härstyrka kunna övervinna romerska folket. Men gallerna hade beslutit att gemensamt handla: denna dag, så hade det fastslagits, skulle alla Cæsars vinterläger på en gång anfallas, så att ej den ena legionen skulle kunna få hjälp av den andra. Det var ej lätt för dem som galler att vägra andra galler sitt bistånd, allra helst som denna plan syntes ha till mål den gemensamma frihetens återvinnande. Men när han nu fullgjort sin fosterländska plikt emot landsmännen, kände han, att han också ägde en plikt att fullgöra gentemot sin välgörare Cæsar; han uppmanade därför, ja han bad Titurius för deras gästvänskaps skull att sörja för sin och sina soldaters räddning. En stor hop lejda germanska soldater hade övergått Rhenus; inom två dagar vore de framme. Romarna hade alltså att själva avgöra om de ville föra trupperna ur vinterlägret, innan grannarna märkt vad som försiggick, och tåga antingen till Cicero eller till Labienus, av vilka den ene befunne sig vid pass femtio mil, den andre litet längre bort ifrån dem. För sin del lovade han och ville bekräfta det med ed, att de skulle få fritt genomtåg genom hans område. I och med detta sitt handlingssätt sörjde han på en gång för sitt folks bästa, då ju detta sluppe hysa vinterlägret, och betygade sin tacksamhet mot Cæsar för dennes tjänster. Efter att ha talat så, avlägsnade sig Ambiorix.

XXVIII.

Arpineius och Junius framförde vad de hört till legaterna. Förbluffade över den vändning saken så plötsligt tagit ansågo de ej råden böra föraktas, fastän de kommit från fienden, och lade särskilt vikt vid den synpunkten, att en så svag och ringa stat som eburonernas knappt kunde antagas ha på eget bevåg börjat krig mot romarna. Därför hänsköto de avgörandet till ett krigsråd och där yppade sig starkt skiljaktiga meningar. Lucius Aurunculeius jämte många krigstribuner och förstarangscenturioner avrådde varje förhastad åtgärd och hävdade, att man ej utan Cæsars order kunde lämna vinterlägret. De utvecklade, att man inom ett befäst läger kunde motstå hur starka germanska skaror som helst. Bästa beviset därpå vore, att de så tappert motstått fiendernas första anfall och givit dessa en hel mängd sår på köpet. Livsmedelsfrågan ingav dem inga bekymmer. I sinom tid skulle undsättning anlända både från det närmaste vinterlägret och från Cæsar. Och så till sist, fanns det något ynkligare och tarvligare än att följa fiendens anvisning vid beslut av största vikt?

XXIX.

Häremot hävdade Titurius gång på gång med hetta, att handlingens ögonblick vore försuttet, när fiendernas stridskrafter efter föreningen med germanerna starkt ökats eller ock kanske närmaste härläger råkat illa ut. Här vore ej tid till långa överläggningar. Cæsar hade, trodde han, farit till Italien; i annat fall hade säkert ej karnuterna tagit sig för att döda Tasgetius, ej heller hade eburonerna, om han varit kvar, med så uppenbart förakt för oss anfallit lägret. Icke fiendens anvisning utan saklägets följde han; Rhenus var ej långt borta; med stor harm hade germanerna erfarit Ariovistus’ död och våra tidigare segrar; alla gallerna brunno av förbittring över alla försmädelser de lidit, över Roms herravälde, som de måst underkasta sig, över förintandet av deras gamla krigarära. Så till sist, ingen skulle kunna övertyga honom, att Ambiorix utan klara hållpunkter skulle tillåtit sig giva ett sådant råd. Den mening han företrädde erbjöd full trygghet, vare sig den ena eller andra möjligheten inträffade: om intet farligt stode på, skulle de utan minsta äventyr komma fram till närmaste legion; om däremot hela Gallien anslutit sig till germanerna, låge i en snabb flykt enda möjligheten till räddning. Den plan däremot, som Cotta och de med honom liktänkande förordade, vad bure den i sitt sköte? Jo den medförde faran om ej av en ögonblicklig olycka, så dock av en lång belägring med åtföljande hungersnöd.

XXX.

På detta sätt bröto sig meningarna för och emot, men då Cotta och det högre underbefälet alltjämt energiskt motsatte sig avtåget, utbrast Sabinus och det med hög röst, så att en stor del av soldaterna hörde honom: Må, om ni så viljen, er mening segra; jag är ej den, som rädes för dödsfara mer än någon av eder; dessa skola döma; om något ont händer skola de utkräva räkenskap av dig, ty finge de för dig, kunde de i övermorgon vara förenade med kamraterna i närmaste vinterläger och gemensamt med dem möta krigslyckans växlingar, men hade ej att som nu bortvisade och bortkommenderade långt hän från de andra motse svärdets eller svältens död.

XXXI.

Hela församlingen springer upp från sina platser; man griper legaternas händer och vädjar till dem att ej genom sin osämja och ömsesidiga envishet bringa den gemensamma saken i yttersta fara; allt läte lätt ordna sig, vare sig de stannade eller droge bort, om blott alla vore ense till hjärta och sinne; fortsatt oenighet däremot innebure uppenbarligen säkert fördärv. Överläggningen fortgick under ständigt tvistande ända till midnatt. Till sist bevekes Cotta och ger med sig; Sabinus’ mening segrar. Order utfärdas att man skall bryta upp i morgongryningen. Under resten av natten hade ingen tid till sömn, ty varje soldat genomletade sina tillhörigheter för att efterse, vad han skulle taga med sig, och vad av utrustningen för vinterlägret han skulle nödgas kvarlämna. Man påhittade allt möjligt, som på en gång kunde göra det farligt att kvarstanna och öka avtågets fara genom att göra hären trött och utvakad. I morgongryningen anträder man alltså avmarschen och det i en sådan ordning, som hade Ambiorix, vilken tillrått densamma, ej varit en fiende utan den trognaste vän: marschkolonnen var lång och smal, och största möjliga tross medfördes.

XXXII.

Men fienderna, som iakttagit larmet och vakan under natten och därav förstått, att man tänkte avtåga, hade lagt sig i dubbelt bakhåll på ett lika lämpligt som väl dolt ställe i skogen samt avvaktade där, ungefär två milier från lägret, romarnas ankomst. När större delen av vår marschlinje kommit ned i en lång, bergomsluten dal, visade de sig plötsligt i dalens båda ändpunkter och anföllo eftertruppen, samtidigt som de hejdade den i uppförsbacke framryckande förtruppen; sålunda måste de våra upptaga strid i ogynnsammaste möjliga läge.

XXXIII.

Då äntligen började Titurius, som hittills sorglöst låtit allt gå som det ville, bäva för utgången och springa omkring för att ordna kohorterna, men även nu handlade han utan tillförsikt och syntes alldeles ha tappat huvudet — något som ofta brukar hända dem, vilka tvingas fatta beslut just då ögonblicket är inne för handling. Cotta däremot, som alltid tänkt, att något dylikt kunde inträffa under marschen, och just fördenskull ej velat tillråda avtåget, gjorde allt vad han kunde för allas räddning: han ordnade och uppmuntrade soldaterna, såsom det anstod en fältherre och stred såsom det anstod en soldat. Då det till följd av marschlinjens längd var ytterst svårt för soldaterna att självmant utföra alla order och utfinna vad som på varje punkt måste göras, lät man ordern gå genom leden, att de skulle övergiva trossen och bilda krets. Ehuru denna åtgärd i ett fall som det förevarande ej var att klandra, hade den en olycklig verkan; ty den nedsatte våra soldaters tillförsikt men uppmuntrade fiendernas stridslust, då den ej kunde uppfattas som annat än ett utslag av yttersta rädsla och misströstan. Dessutom kunde det ju omöjligen undvikas, att soldaterna allmänt sprungo ifrån sina fälttecken för att bland trossen uppsöka och riva åt sig de föremål, på vilka var och en satte det största värdet; därvid genljöd från alla håll rop och klagan.

XXXIV.

Barbarerna däremot visste vad de gjorde. Längs hela deras slagordning läto deras hövdingar ordern gå att ingen fick lämna sin post; bytet vore ju ändå deras, och dem tillhörde allt som romarna måste lämna efter sig; därför skulle de tänka, att allt hängde på segern. De våra gåvo dock ej fienden efter i mod och stridsduglighet. Ehuru både fältherren och lyckan svikit dem, satte de allt hopp om räddning till sitt mannamod, och varhelst någon kohort gått till anfall, där låg en stor mängd fiender slagna. Men då Ambiorix uppmärksammade detta, gav han order åt de sina att endast på avstånd kasta sina spjut och ej gå romarna inpå livet utan tvärtom, varhelst dessa ginge till anfall vika tillbaka; tack vare sin lätta beväpning och dagliga övning kunde de på detta sätt undgå varje skada; när romarna åter droge sig tillbaka till sina fälttecken, skulle de förfölja.

XXXV.

Denna föreskrift följde de också noggrant. Så snart någon kohort ryckte ut ur kretsen och gick till anfall, drogo sig fienderna hastigt undan. Därvid måste den anfallande häravdelningen givetvis blotta sig och fick kastspjuten över sig på sin oskyddade sida. När de då började draga sig tillbaka till den plats, varifrån de utgått, kringvärvdes de både av de fiender, som vikit undan, och av dem, som stått på sidorna om dessa. Föredrogo de däremot att stå kvar på sin post, hade de ingen användning för sitt hjältemod, och ej heller kunde de, då de stodo i tätt slutna led, undvika spjuten, som av en sådan massa fiender slungades över dem. Men hur svårt omständigheterna sammansvurit sig mot dem, och hur många som än sårades, höllo de stånd, och ännu långt frampå dagen hade de, fast striden pågått från morgongryningen till åttonde timmen, ej begått minsta handling, som var dem ovärdig. Då fick Titus Balventio, en tapper och högeligen ansedd man, som föregående år fört legionens första centuria, båda benen genomborrade av ett kastspjut; Quintus Lucanius, som innehade samma rang, stupade tappert kämpande, när han söker rädda sin son, som blivit kringränd; Lucius Cotta slutligen, legaten, träffades, medan han i tur och ordning uppmuntrade kohorterna och centuriorna, mitt i ansiktet av en slungsten.

XXXVI.

Under intrycket av alla dessa olyckor sände Quintus Titurius sin tolk Gnæus Pompeius till Ambiorix, som han ett stycke därifrån såg uppmuntra sina trupper, och bad denne skona honom själv och soldaterna. På denna vädjan svarade Ambiorix: ville Titurius tala med honom, ginge det för sig; han hoppades kunna förmå sitt folk att förfara skonsamt mot soldaterna; fältherren själv skulle intet ont vederfaras, för den saken erbjöde han sig själv och sin heder som borgen. Titurius förfrågade sig därpå hos sin sårade medfältherre, om han funne det lämpligt, att de lämnade stridslinjen och gemensamt förhandlade med Ambiorix: han hoppades, att de av denne skulle kunna utverka sin egen och soldaternas räddning. Cotta vägrade emellertid att inlåta sig i samspråk med en väpnad fiende och därvid höll han orubbligt fast.

XXXVII.

Sabinus befallde då de krigstribuner, som för ögonblicket befunno sig i hans närhet, och centurionerna av första rangklassen att följa sig. När han kommit fram till Ambiorix, tillsades han att bortkasta sina vapen och lydde befallningen samt befallde sina följeslagare att göra sammaledes. Under det därpå inledda samtalet om villkor för uppgörelsen, vilket av Ambiorix med avsikt drogs ut på längden, omringades han efter hand av fienderna och nedhöggs. Då upphäva dessa sitt välkända segerskri och störta under vilt tjut mot de våra, vilkas led de bringa att svikta. Under den kamp, som nu uppstår, faller Cotta och med honom största delen av soldaterna. De återstående fly tillbaka till lägret, varifrån de utgått. Bland dem var Lucius Petrosidius, legionens örnbärare, vilken, då han framför lägret hårt ansattes av en stark fiendehop, slungade örnen in över vallen men stupade själv, tappert värjande sig till det sista. Med möda lyckades de andra uthålla belägringen till nattens inbrott; under natten insågo de sitt förtvivlade läge och dödade mangrant sig själva. Blott några få, som oförmärkt smugit sig bort från striden lyckades på villsamma skogsvägar leta sig fram till det läger, där Titus Labienus förde befälet som legat, och omtalade för honom vad som tilldragit sig.

XXXVIII.

Uppblåst över denna sin seger ger sig Ambiorix ögonblickligen i väg till sina närmaste grannar aduatukerna; medtagande rytteriet tågar han hela natten och påföljande dag utan avbrott; fotfolket befaller han följa efter. Sedan han klargjort sakläget för aduatukerna och eggat dessa till krig, drager han följande dag till nervierna och manar dem ej försitta tillfället att vinna frihet för all framtid och hämnas på romarna för de oförrätter de lidit; han skildrar hur båda legaterna dödats och en stor del av krigshären förintats; nu vore det lätt gjort att genom ett plötsligt anfall förgöra den legion, som låge i vinterläger med Cicero; själv ville han trofast bistå dem vid detta företag. Nervierna läto utan svårighet övertyga sig av hans tal.

XXXIX.

Följaktligen kringsände de genast budbärare till kentronerna, grudierna, levakerna, pleumoxierna och geidumnerna, vilka alla stodo under deras överhöghet, och när de fått ihop en så stor krigsmakt som möjligt, överföllo de utan varsel Ciceros läger, dit ännu intet rykte om Titurius’ död hunnit. Även i detta fall kunde det ej undvikas, att några soldater, som sänts ut i skogen för att samla bränsle och befästningsmaterial, överrumplades av de plötsligt anstormande ryttarna. Sedan dessa tillfångatagits, gingo eburonerna, nervierna, aduatukerna samt alla dessas bundsförvanter och underlydande till anfall mot legionen. De våra grepo hastigt sina vapen och bestego vallen. Endast med svårighet avvärjdes denna dag anfallet, ty fienderna byggde allt sitt hopp på sin snabbhet, och de voro övertygade, att hade de blott segrat i denna strid, vore deras seger tryggad för all framtid.

XL.

Cicero avsände ofördröjligen brev till Cæsar och lovade budbärarna stora belöningar, om de lyckades frambära dem; men då alla vägar voro stängda blevo de uppsnappade. Under natten uppkastade romarna i otrolig hast med hjälp av det insamlade befästningsmaterialet bortåt etthundratjugu torn; alla skönjbara brister i befästningsverken avhjälptes. Följande dag gingo fienderna i ännu mycket större massor än förut till storms mot lägret och fyllde vallgraven. De våra satte sig till motvärn på samma sätt som dagen förut och likaså de följande dagarna. Under nätterna arbetade de utan att rasta ett ögonblick. Ej ens de sjuka, ej ens de sårade fingo njuta någon vila. Allt, som krävdes för att möta morgondagens anfall, utfördes under natten; många störar med i eld härdade spetsar och ett stort antal tunga murspjut förfärdigades; tornen förseddes med plankgolv i flera avsatser, bröstvärn med uppskjutande tinnar restes av flätverk. Fast Cicero själv var vid klen hälsa, unnade han sig ej ens nattetid någon vila, utan måste av soldaterna, vilka trängdes kring honom med ivriga böner, mot sin vilja tvingas att skona sig.

XLI.

Då tillkännagåvo de nerviska ädlingar och furstar, som förut haft personlig beröring med Cicero och anledning räkna sig till hans vänner, att de önskade ett samtal med honom. När detta beviljades dem, förtalde de samma historia, som Ambiorix framlagt för Titurius: hela Gallien stod under vapen; germanerna hade övergått Rhenus; både Cæsars eget och de övriga vinterlägren voro belägrade. De berättade ytterligare om Sabinus’ död och hänvisade till Ambiorix som bevis, att de talade sanning. Romarna misstogo sig, försäkrade de, om de hoppades någon hjälp av sina kamrater, ty dessa hade all anledning till ängslan över sitt eget läge; själva ville de emellertid Cicero och romerska folket intet annat än gott, frånsett blott, att de ej ville hava vinterlägret förlagt till sina trakter och ännu mindre, att det bruket skulle innästla sig; det stode romarna fritt att utan förfång lämna lägret och i allsköns lugn draga bort varthän de ville. Cicero genmälde härtill kort och gott: det var ej romerska folkets vana att låta någon väpnad fiende föreskriva sig villkor; men om de nedlade vapnen, kunde de räkna på hans förord, ifall de ville öppna underhandlingar med Cæsar; han hoppades, att de tack vare dennes rättvisa skulle kunna utverka vad de önskade.

XLII.

Därvidlag hade alltså nervierna gäckats i sitt hopp; de företogo sig då att omgiva lägret med en tio fots vall och en femton fots grav. Detta hade de lärt sig under föregående år genom att iakttaga vårt tillvägagångssätt och fingo även handledning av några fångar, som de tagit från romerska hären; men då de saknade de järnverktyg, som man brukar nyttja vid sådant arbete, fick man se dem lösskära torvor med svärden samt i händer och kappor upphämta jorden. Men av arbetets gång kunde man sluta sig till, hur talrika de voro; ty på mindre än tre timmar fingo de färdigt ett fästningsverk om femtontusen fots^[1] omkrets; under de följande dagarna övergingo de till, att efter nödiga förberedelser, bygga torn av samma höjd som vår vall samt göra murhakar och stormtak; även härvidlag voro fångarna deras läromästare.

XLIII.

På belägringens sjunde dag, då en stark storm rasade, började de slunga brandbollar av smält lera och spjut med glödgade spetsar mot lägerhyddorna, vilka på galliskt vis voro försedda med stråtak. Dessa fattade hastigt eld, och tack vare den våldsamma vinden spred sig denna över hela lägret. Då började fienderna under ett härskri så väldigt, som vore segern redan tryggad och vunnen, framföra tornen och stormtaken samt på stormstegar klättra uppför vallen. Men så stor var soldaternas tapperhet och sinnesnärvaro, att de, fastän eldhettan slog emot dem överallt, fastän de överhöljdes av spjut i massor och fastän de visste, att hela deras tross och allt vad de ägde stod i ljusan låga var det ingen som steg ned av vallen för att lämna stridslinjen, ja det var knappast ens någon som såg sig tillbaka, utan alla slogos även nu med det vildaste mod. Denna dag var den ojämförligt farligaste för de våra; men trots allt ändades den så, att ett utomordentligt stort antal fiender blevo sårade eller dödade, detta därför att de packat ihop sig alldeles under vallen, och de bakre leden ej tilläto de främre att draga sig tillbaka. När de, sedan elden saktat sig något, sköto fram ett torn ända tills det snuddade vid vallen, drogo sig tredje kohortens centurioner tillbaka från de poster de intagit och läto även sina män samfällt vika undan, varpå de med ord och tecken började inbjuda fienden att stiga på, om de behagade; men ingen vågade försöket. Då överhöljde de dem från alla håll med stenar, drevo ned dem och satte tornet i brand.

XLIV.

Det fanns i denna legion två synnerligt tappra centurioner, som ej hade långt kvar till högsta rangklassen, Titus Pullo och Lucius Vorenus. Dessa tvistade ständigt sinsemellan om vem som var förmer än den andre och tävlade år efter år med stort inbördes groll om rang och värdigheter. Då man nu stred som värst vid förskansningarna, ropade Pullo: Varför tvekar du, Vorenus? Eller när vill du egentligen förtjäna lönen för ditt mod? Denna dag skall få avgöra våra tvister. Då han sagt detta, gav han sig ut på andra sidan skansverket och störtade fram mot fienderna, där dessa stodo som tätast. Ej heller Vorenus kunde då hålla sig innanför vallen, ty fruktan för vad kamraterna kunde säga drev honom att följa efter. Pullo kastade emellertid på kort håll sitt spjut mot fienderna och träffade en mot honom framspringande man i hopen. Genomborrad låg denne halvdöd, men fienderna skyddade honom med sina sköldar, medan de alla kastade sina spjut mot Pullo och hindrade honom från att framtränga längre. Skölden får han genomstungen och ett kort spjut fastnar i hans svärdsgehäng. Härigenom skjutes skidan tillbaka, och när han så sökte få ut svärdet samt alltså ej hade högra handen fri, kringrände fienderna honom, innan han kunde värja sig. Då skyndar hans avundsman Vorenus till hjälp och bistår honom i nöden. Mot denne vänder sig strax hela fiendesvärmen i stället för mot Pullo, vilken de tro vara genomborrad av spjutet. Vorenus går fienden inpå livet med svärdet, dödar en och driver de övriga något tillbaka; men då han går för ivrigt fram, stiger han ned i en grop och faller till marken. Han blir nu kringränd; då kommer Pullo i sin tur till hjälp, och slutet blir, att båda lyckas helbrägda draga sig tillbaka innanför förskansningarna, sedan de dödat många och skördat den största ära. Så nyckfullt länkade lyckan deras tävlingsstrid, att de med all sin avund kommo att hjälpa och rädda varandra och ingen kunde avgöra, vilkendera visat större hjältemod än den andre.

XLV.

Alltsom dagarna skredo fram och belägringen vart allt hårdare och svårare att motstå i synnerhet som en stor del av soldaterna voro utmattade av erhållna sår och sålunda de försvarsdugligas antal starkt inknappats, sändes allt flera budbärare med brev till Cæsar; av dessa blevo många gripna av fienden och dödade inför våra soldaters ögon under svåra marter. Det fanns emellertid i lägret en enda nervier — han hette Vertico och var av god familj, vilken strax vid belägringens början flytt från sitt folk till Cicero och sedan lagt den största trohet i dagen. Denne hade en slav, som han med löfte om frihet och stora belöningar lyckades övertala att gå med brev till Cæsar. Slaven gömde brevet i ett spjutskaft och då han såsom själv galler kunde röra sig bland gallerna utan att väcka misstanke, kom han verkligen fram till Cæsar. Av honom blev alltså denne underrättad om Ciceros och legionens farliga läge.

XLVI.

Så snart Cæsar mottagit brevet — det skedde ungefär vid elfte timmen på dagen — skickar han ofördröjligen ett sändebud till quæstorn Marcus Crassus, vilkens läger låg i bellovakernas land tjugufem mil från hans eget, och befaller denne att mitt i natten bryta upp med sin legion och snabbast möjligt förena sig med honom. Crassus lämnar sitt läger lika fort som budbäraren. Med ett annat bud låter Cæsar hälsa legaten Gaius Fabius, att han skulle föra sin legion till atrebaternas land, genom vilket han själv komme att tåga. Till Labienus skriver han, att denne skulle komma med sin legion till nerviernas land, om så kunde ske utan förfång för det allmänna bästa. Övriga delar av krigshären, vilka ju förlagts något längre bort, ansåg han sig ej kunna invänta; omkring fyrahundra ryttare tillkallade han emellertid från de närmaste lägren.

XLVII.

Ungefär vid tredje timmen erfor han av Crassus’ förtrupper, att denne vore i annalkande, och hann denna dag marschera tjugu mil. Crassus satte han till befälhavare i Samarobriva och överlät åt honom en hel legion, emedan han där kvarlämnat krigshärens tross, de lydnadspliktiga folkens gisslan, krigsarkivet och all spannmål, som han låtit samla dit i och för övervintringen. Fabius med sin legion slöt sig enligt ordern till honom under marschen efter ett ganska kort dröjsmål. Labienus däremot, som fått underrättelse om Sabinus’ död och hans kohorters nedmejande, och som själv hotades av treverernas samlade härskaror, fruktade, att han, om han på ett flyktliknande sätt avtågade från sitt läger, ej skulle kunna uthärda fiendernas anfall, i synnerhet som dessa voro fyllda av tillförsikt över sin nyss vunna seger; han framhöll därför i ett svarsbrev till Cæsar, hur farligt det vore att föra legionerna ur lägret, skildrade de händelser, som försiggått hos eburonerna, och omtalade, att treverernas hela krigsmakt, både fotfolk och rytteri, tagit ställning på endast tre mils håll från hans läger.

XLVIII.

Cæsar gav honom rätt, och ehuru han alltså fick nöja sig med två legioner i stället för de tre, på vilka han räknat, handlade han likafullt med den snabbhet, varav han visste allas välfärd avhänga. Med långa dagsmarscher tågade han in i nerviernas land. Där erfor han av fångarna, hur sakerna stodo för Cicero, och hur farligt dennes läge var. Han lyckades med löfte om stora belöningar övertala en av de galliska ryttarna att föra ett brev till Cicero. Brevet skrev han på grekiska, för att det ej, om det uppsnappades av fienderna, skulle uppenbara våra planer. Han tillsade budbäraren att, om han ej kunde nå fram till lägret, slunga ett spjut dit in med brevet bundet vid kastremmen. I brevet skrev han, att han var på väg med legionerna och snart skulle vara framme; han manade dem att stå fast vid sitt gamla mod. Gallern, som bävade inför faran, slungade spjutet på det sätt man föreskrivit honom. Av en händelse fastnade detta vid ett torn och förbisågs av de våra under två dagar men upptäcktes på den tredje av en soldat, lösgjordes och överlämnades till Cicero. Denne läste brevet och föredrog det sedan för den samlade hären; stor blev glädjen hos alla. Nu kunde man ock skönja röken av brinnande hus, och därmed försvann varje tvivel på legionernas förestående ankomst.

XLIX.

Då gallerna genom sina spaningstrupper lärt känna vad som stod på, upphävde de belägringen och ryckte med hela sin styrka mot Cæsar. De utgjorde en väpnad styrka på vid pass sextiotusen män. Begagnande den utväg, som nu yppade sig, utbad sig Cicero av den ovannämnda Vertico ännu en galler för att genom denne få ett brev framfört till överfältherren. Han uppmanar gallern att framgå försiktigt och med vaken uppmärksamhet; i brevet omtalar han, att fienderna dragit bort ifrån honom och vänt hela sin väldiga styrka mot de antågande. Detta brev framkommer ungefär vid midnatt till Cæsar, som låter sina män veta dess innehåll och styrker deras sinnen till den stundande striden. Följande dag bryter han tidigt upp och efter en marsch på omkring fyra mil får han syn på fienderna, som mycket talrikt samlats på andra sidan om en djup dal och en bäck. Det var en mycket farlig sak att med så ringa styrka inlåta sig i strid på ogynnsam terräng. Då han ju dessutom visste, att Cicero blivit fri från belägringen, ansåg han sig med gott samvete kunna sakta sin framryckning. Han gjorde alltså halt och lät på den bästa plats han kunde finna slå ett befäst läger, vilket redan i sig självt skulle blivit litet, då han knappt hade sjutusen man och — ännu viktigare — alls ingen tross med sig, men vilket han lät ännu ytterligare sammantränga genom att göra tältgatorna möjligast trånga; detta i syfte att fienden skulle hålla hans styrka för absolut föraktlig. Samtidigt utsände han spejare åt alla håll för att utforska, var dalen lättast skulle kunna överskridas.

L.

Denna dag dröjde båda härarna kvar i de ställningar de intagit och inläto sig blott i några små rytteristrider nere vid vattnet: gallerna väntade nämligen ytterligare förstärkningar, vilka ännu ej framkommit, medan Cæsar ville pröva, om han ej genom låtsad fruktan kunde locka fienden över till den ställning han valt, så att han skulle få utkämpa bataljen på sin sida av dalen framför lägret; kunde han ej få det därhän, ville han utforska vägarna för att se, var han med minsta risk kunde överskrida dalen och bäcken. Tidigt följande morgon närmade sig fiendens rytteri lägret och inlät sig i strid med våra ryttare. Cæsar lät med avsikt ryttarna vika och draga sig tillbaka till lägret. Samtidigt lät han överallt göra lägervallen högre och spärra portarna; soldaterna hade fått order att under detta arbete springa hit och dit så mycket som möjligt och på allt sätt låtsa, som de vore rädda.

LI.

Uppmuntrade av allt detta överförde fienderna alla sina skaror och uppställde sig till strid på ogynnsam terräng; då de våra till och med drogo sig tillbaka från vallen, kommo de närmare och kastade från alla håll spjut in i lägret, ja läto härolder gå omkring och förkunna, att om någon galler eller romare ville före tredje timmen överlöpa till dem, kunde han tryggt göra det, men från den stunden vore tillfället försuttet. Deras förakt för de våra gick ända därhän, att då de ej trodde sig kunna intränga genom portarna, ehuru dessa blott för syns skull voro spärrade med ett enda lager av grästorvor, så togo de sig för att riva ned vallen med händerna och fylla gravarna. Då lät Cæsar soldaterna störta ut genom alla portar och samtidigt rytteriet göra ett utfall och slog fienden så hastigt på flykten, att ingen enda vågade stå kvar och upptaga strid; en stor mängd av dem dödades, och alla berövades sina vapen.

LII.

Att fortsätta förföljelsen fann Cæsar icke rådligt, då den hindrades av skogar och träsk och tydligen ingen möjlighet erbjöds att tillfoga fienden ens minsta skada; med alla sina trupper i gott behåll ankom han samma dag till Ciceros läger. Där såg han med beundran de torn, skyddstak och förskansningar, som fienden uppfört; när legionen mönstrades, fann han, att knappt ens var tionde man var osårad; av allt detta förstod han, hur farligt läget verkligen varit, och hur duktigt det klarats. Cicero gav han varma lovord för hans förtjänster och likaså legionen; till varje centurion och krigstribun, som enligt Ciceros vittnesbörd visat utmärkt tapperhet, riktade han i tur och ordning några ord. Av fångarna fick han närmare underrättelser om Sabinus’ och Cottas undergång. Följande dag framlade han inför en allmän härförsamling vad som skett, samt tröstade och uppmuntrade soldaterna; den olycka som förorsakats av legatens obetänksamma felsteg, den kunde man, framhöll han, desto lättare bära, som genom de odödliga gudarnas nåd och deras egen tapperhet nederlaget hämnats, så att varken fiendernas fröjd blivit lång eller deras egen sorg alltför varaktig.

LIII.

Emellertid hade ryktet om Cæsars seger av remerna med så otrolig snabbhet förts till Labienus, att fastän Ciceros läger låg på omkring sextio mils avstånd och Cæsar framkommit dit efter dagens nionde timme, hördes redan vid midnatt utanför lägerportarna höga rop från remerna, som på detta sätt framförde budskapet om segern och sina lyckönskningar till Labienus. När ryktet även nått trevererna, tog Indutiomarus, som följande dag ämnat anfalla Labienus’ läger, under natten till flykten och återförde hela sin här till treverernas land.

Cæsar lät nu Fabius och hans legion återvända till sitt läger, förlade sina egna tre legioner i tre olika vinterläger runtomkring Samarobriva och beslöt med hänsyn till den svåra jäsning, som framträtt i Gallien, att själv kvarstanna hela vintern hos krigshären. Ty alltsedan den olyckliga händelsen med Sabinus’ död blivit allmänt bekant, övervägde nästan alla Galliens folk lämpligheten av ett krig, kringsände åt alla håll bud och beskickningar och efterhörde, vad de andra hade för planer, och varifrån krigsutbrottet skulle komma, samt höllo på avsides belägna orter nattliga sammankomster. Under hela vintern hade också Cæsar varenda dag någon anledning till oro, i det han fick mottaga något budskap om gallernas planer och stämplingar. Bland annat erfor han av legaten Lucius Roscius, som han satt till befälhavare över trettonde legionen, att de galliska folk, som bebodde Aremorica, samlat stora härskaror för att angripa honom, och att de ej varit mer än åtta milier från hans läger, men vid budskapet om Cæsars seger vänt hem igen, och det med sådan fart att återtåget närmast liknade en flykt.

LIV.

Emellertid kallade Cæsar till sig de främsta männen hos varje folk och genom att dels skrämma dem med antydningar, att han visste vad som förehades, dels vänligt förmana dem höll han en stor del av Gallien i lydnad. Men senonerna, ett av Galliens mäktigaste och mest ansedda folk, beslöto öppet att döda sin av Cæsar utsedda konung, Cavarinus, vilkens bror vid tiden för Cæsars ankomst till Gallien och vilkens förfäder tidigare innehaft samma värdighet; då kungen anade oråd och flydde, förföljde de honom ända till gränsen och fördrevo honom från hem och tron; visserligen skickade de sändebud till Cæsar för att urskulda sig, men då han befallde dem att låta hela senaten komma, lydde de ej tillsägelsen. Så starkt intryck gjorde på Galliens barbariska invånare det faktum, att det funnits några, som vågat börja krig, och så starkt ändrade det deras viljeriktning, att bland alla dess folk knappast ett enda ingav oss tillit utom æduerna och remerna, vilka Cæsar alltid hållit i största ära, de förra på grund av deras nedärvda och oavbrutna trohet mot romerska folket, de senare på grund av de tjänster de nyligen gjort under galliska kriget. Strängt taget vet jag icke heller, om man kan undra på detta förhållande, då många orsaker medverkade därtill och främst den, att de, som i krigiskt rykte stått högre än alla andra folkslag, måste med tung sorg se sig så grundligt berövade sin gamla ära, att de måste mottaga befallningar av romerska folket.

LV.

Särskilt trevererna och Indutiomarus voro under hela vintern utan avbrott sysselsatta med att skicka sändemän över till andra sidan Rhenus, uppvigla folken där, lova dem penningar och förespegla dem, att en stor del av vår krigshär vore nedhuggen och endast en mindre del funnes kvar. Likväl kunde de ej förmå ett enda germanskt folk att övergå Rhenus, ty, som de sade, efter att två gånger ha prövat på det, nämligen under Ariovistus’ krig och tenkterernas infall, tänkte de ej vidare fresta lyckan. Ehuru sviken på detta hopp, började likväl Indutiomarus samla och öva trupper, skaffa sig hästar av grannfolken och med rika skänker locka till sig landsflyktingar och fredlösa från hela Gallien. Och inom kort hade han genom dessa rustningar förvärvat sig så stort anseende i hela Gallien, att han fick mottaga en ström av beskickningar från alla möjliga håll, vilkas medlemmar sökte vinna hans vänskap och gunst för sig och sina stater.

LVI.

Då han märkte, att man självmant sökte sig till honom, att vidare på ett håll senonerna och karnuterna drevos till krig av oron över vad de begått och på ett annat nervierna och aduatukerna förberedde fientligheter mot romarna, samt att han ej skulle lida någon brist på frivilliga hjälptrupper, när han blott en gång överskridit sina gränser, sammankallar han en härförsamling. Detta är enligt gallernas plägsed inledning till krig; till en sådan församling skola enligt överallt gällande lag alla krigsdugliga män infinna sig väpnade; den som kommer sist, föres i allas åsyn under grymma marter till döden. Sin måg Cingetorix, ledaren för fredspartiet, vilken som ovan nämnts aldrig svikit sitt med Cæsar ingångna trohetsförbund, låter han denna härförsamling förklara för statens fiende och indrager hans gods. Sedan denna sak slutbehandlats, tillkännagiver han för församlingen, att senonerna och karnuterna och många andra galliska folk anropat hans hjälp, och att han tänkte tåga till dem genom remernas land, förhärja dessas åkrar samt på vägen dit storma Labienus’ läger. Så ger han besked om vad han vill ha gjort.

LVII.

Labienus visste, att då han höll sig stilla inom sitt av natur och människohand starkt befästa läger, behövde han intet frukta för egen eller legionens räkning, men ville heller ej försumma något tillfälle att giva saken en lycklig vändning. Därför sände han, så snart han av Cingetorix och dennes anhöriga fått underrättelse om det tal, som Indutiomarus hållit i härförsamlingen, bud till folken runtomkring och rekvirerade ryttare, samtidigt bestämmande dagen, då de skulle vara samlade. Under tiden strövade Indutiomarus med hela sitt rytteri nästan dagligen omkring i lägrets närhet, dels för att utröna hur det anlagts, dels för att öppna underhandlingar med motståndaren eller skrämma honom. Ofta kastade alla ryttarna spjut över vallarna. Labienus kvarhöll sina trupper innanför skansverken och sökte på alla möjliga sätt styrka fienden i tron, att de voro rädda.

LVIII.

Medan Indutiomarus för var dag med allt större övermod trängde inpå lägret, insläppte Labienus en natt de ryttarskaror, som han ju kallat till sig från alla grannfolken, och övervakade så noga, att hans soldater höllo sig inne i lägret, att ej minsta kunskap om vad som skett utspreds eller bars fram till trevererna. Emellertid rycker Indutiomarus, som han dagligen brukade, fram mot lägret och förblir därutanför en stor del av dagen; ryttarna kasta sina spjut och uppmana med många hånande ord de våra att komma ut och slåss. Då de ej få något svar av de våra, finna de fram mot kvällen för gott att skingra sig och i spridd ordning draga sig tillbaka. Då låter Labienus oförmodat sitt rytteri rycka ut genom två portar på en gång; han hade givit dem stränga och noggranna föreskrifter, att, sedan fienden i full förskräckelse jagats på flykten (ty att så skulle ske, förutsåg han fullt riktigt), skulle de samfällt och enbart söka efter Indutiomarus och ej giva något enda hugg åt någon annan, innan de sett denne stupa; ty han ville ej att denne skulle få rådrum att fly, under det ryttarna voro upptagna med de övriga; stora belöningar utfäste han åt dem, som dödade honom; några kohorter medsändes som stöd åt ryttarna. Vad mänsklig beräkning planlagt, fullkomnades av lyckan; ensam efterletad av alla upphanns Indutiomarus, just medan han övervadade en flod, och nedhöggs; hans huvud bragtes till lägret. På återvägen förföljde och dödade ryttarna så många de förmådde. När ryktet spritt sig om vad som skett, skingrade sig eburonernas och nerviernas hela häruppbåd, och från den stunden märkte Cæsar, att Gallien höll sig något lugnare än förut.

1. De bästa handskrifterna ha femton (romerska) mil, några tio. Men dessa höga siffror kunna knappt vara riktiga.