Karl Starbäck Darwin 1909
|
DARWIN
.jpg)
AF
KARL STARBÄCK
STOCKHOLM • HUGO GEBERS FÖRLAG
“Det har ofta med tillförsikt påståtts, att människans ursprung aldrig kan uppdagas, men okunnigheten visar oftare tillförsikt, än kunskapen gör det; det är de, hvilka veta litet, och icke de, hvilka hafva stora kunskaper, som så bestämdt påstå, att det ena eller andra problemet aldrig skall kunna lösas af vetenskapen.“
Charles Darwin (Inledning till “Människans härledning“.
STOCKHOLM 1909
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
.jpg)
Darwins boningshus i Down, Kent.
Från gammalt hade naturvetenskapens idkare sökt att under gemensamma benämningar och beskrifningar sammanföra naturföremål af samma slag. Så småningom hade under dessa sträfvanden ett slags artbegrepp utformats, men artens begränsning var ytterst godtycklig, och den subjektiva smaken gaf sig i så godt som alla arbeten fritt spelrum. Lokalformer och missbildningar kunde sålunda ge upphof till artbeskrifningar, hvarpå uppdelningen af vår vanliga tall i “arter“ som martall, skogstall och gårtall är ett bekant och godt exempel. Det ofantliga material af olika “arter“ både inom djur- och växtriket, som på detta sätt samlats företedde också ett kaotiskt virrvarr. För ordnandet af detsamma erfordrades först och främst en klar definition af artbegreppet. Den förste som torde ha gifvit en sådan var den framstående engelske botanikern Ray i sin år 1680 utgifna Historia plantarum. En art omfattar alla individer af samma ursprung. Den är oföränderlig utom inom mycket snäfva gränser, hvarigenom varieteter kunna uppkomma. Så återfinna vi i den första definitionen af art åsikten om arternas oföränderlighet, en åsikt som säkerligen hade lika djupa rötter i dåtidens föreställningssätt, som hvilken som hälst af de härskande religionernas dogmer, och som i hufvudsak orubbad skulle utgöra den själfklara grundvalen för naturforskarnes arbete ända till Darwins uppträdande. Den som klarast formulerade artdefinitionen var Linné i den bekanta satsen: “Species tot numeramus, quot diversæ formæ in primitio sunt creatæ“ (vi räkna lika många arter, som former i begynnelsen blifvit skapade). Härmed menade han att alla individer tillhörande samma art direkt härstammat från den i begynnelsen skapade, och de arter som vi nu kunna urskilja såsom olika, äro desamma som i begynnelsen skapades, hvilka genom fortplantning gåfvo upphof till nya dem liknande alster, dessa till nya o. s. v. För Linnés väldiga ordnande arbete, för framgången af hans systematiska verk var det utan tvifvel i hög grad underlättande, att ingen tvekan om artbegreppets begränsning fanns. Först i sina senare arbeten gaf han i detta afseende uttryck åt en viss tvekan, då han kallade en art “filia temporis“, dotter al tiden, eller liknande, liksom han framhöll, att nya arter kunde genom bastardbildning uppkomma, och till och med gick så långt, att möjligen alla arter inom ett släkte kunde härstamma från en och samma form. Dessa medgifvanden äro visserligen af stort intresse vid bedömande af Linné såsom vetenskapsman, men de torde föga ha beaktats af hans samtida, och med all säkerhet ha de icke öfvat något inflytande på de närmast följande epokernas åskådning. Att Linné för dylika kätterska tankar till och med beskylldes för ateism, är säkerligen en enstaka händelse. Nej, arternas oföränderlighet var oantastbar såsom en dogm och för de flesta idkare af naturvetenskapens studium var den store Linnés auktoritet allena tillräcklig att för alltid fastslå densamma.
Redan under denna tid framträdde emellertid forskare, som sökte en annan förklaringsgrund för de lefvande formernas mångfald och som ansetts för utvecklingslärans föregångsmän. Vi nämna bland dessa först Darwins farfar Erasmus Darwin, som dels i ett par lärodikter men dels äfven i ett vetenskapligt arbete, där han särskildt behandlade de sedimentära organen, gaf uttryck åt samma uppfattning som sedermera kom till synes i Lamarcks utvecklingslära. Vidare märka vi Göthe. Den store tyske skalden är mest känd såsom sådan, men äfven hans naturvetenskapliga arbeten buro snillets särmärke och många ha värkat grundläggande för vetenskapens utveckling på olika områden. Så hans skrifter öfver växternas metamorfoser, där han, till att börja med stödd på iakttagelser af Linné, söker härleda växtens olika organ till ett enda grundorgan, som han fann i bladet; på samma sätt hans teori om skallens hos ryggradsdjuren utveckling ur ryggradens kotor, en teori som visserligen af moderna zoologer högst väsentligt modifierats, men som likväl för sin tid var af stor betydelse för den jämförande anatomiska forskningen. Hans arbeten berörde icke frågan om arternas oföränderlighet, men då han sökte härleda de mångskiftande organen från en och samma typ, blef detta ett stöd för dem, som förfäktade, att arterna så småningom utvecklat sig ur enklare former.
Denna sats är grundläggande för utvecklingsläran eller evolutionsteorien. Fransmannen Lamarck nämnes såsom den hvilken först sökt gifva en enhetlig teori om de lefvande varelsernas, särskildt djurens utveckling. Skaparen har en gång för alla ordnat naturen, så att den är underkastad oföränderliga lagar. Efter dessa lagar har lifvet uppkommit och sedan utvecklat sig. Det har uppkommit genom en själfalstring, som skapade ett ringa antal ytterst enkla former, olika för växt- och djurvärlden. Denna själfalstring berodde på att vissa kemiska och fysiska krafter invärkade på den döda materian; samma krafter värka alltjämt, så att ur den döda materian äfven i den nuvarande naturen de lägsta och enklaste organismer kunna uppstå, hvilket dock icke är möjligt med högre organiserade varelser. Dessa hafva i stället uppkommit ur de lägre, hvilka förökade sig, utbredde sig öfver jorden och så kommo under olika inflytanden af klimat och näringsförhållanden, hvilket värkade allt större typantal och så under tidernas längd allt högre organisationsgrad. Att fullkomlighetsgraderna äro så många och olika beror just därpå att naturen alltjämt alstrar nya begynnelseformer, som i sig innebära fröet till nya utvecklingsmöjligheter. Hos hvarje form finnes en viss inneboende kraft, som liksom drifver utvecklingen mot något högre. Men på denna kraft värka också de yttre lefnadsomständigheterna; djurets inre behof föranleda vissa sträfvanden, men de yttre förhållandena ändra dessa sträfvandens riktning eller gifva upphof till nya sträfvanden, som i sin tur skapa nya behof. “Alla kroppsdelar utveckla sig i öfverensstämmelse med sin användning, förändringar i de på djuret invärkande yttre förhållandena omändra därföre småningom dessa delars gestalt, de föröka vissa organers värksamhet och utveckla organer hos kroppsdelar, där ännu inga funnos hos förfäderna. Sådana förändringar och fullkomnanden af djurformen äro till sin natur ärftliga, de fortplantas från ett djur till dess afkomlingar, hvilka alltså vid födseln erhålla sin högre rangordning och i sin tur åter kunna upphöja den.“
“Så kunde enligt Lamarck t. ex. en mollusk, som fortfarande sträfvade att känna på de framför honom liggande föremålen, genom detta sträfvande rikta sitt nerv- och kärlsystems värksamhet företrädesvis på den främre kroppsdelen och denna förlängde sig då i tentakler. — Grodor erhöllo sina simfötter genom behofvet och sträfvandet att simma. — Giraffen fick sin långa hals genom nödvändigheten att sträcka den efter löfverket i de höga träd, han afbetar. — Genom förändradt lefnadssätt, nämligen den upprätta gången, hvilken ledde till fotsulans utplattning, blef apan slutligen förvandlad till människa.“ (Rolle.) Storslagen i sin allminna läggning och rik på geniala idéer saknade Lamarcks utvecklingslära den fasta grundval, som endast den exakta forskningen kan lägga. Hans påstående såväl om själfalstringen, som om vanans och de yttre förhallandenas makt att åstadkomma bestående förändringar hos organismen saknade bevis. Hans samtid förkastade också enhälligt hans teori; först en senare tid har i Lamarck velat se, om icke utvecklingslärans fader, så dock en af Darwins mest betydande föregångare.
Lamarcks samtida och landsman Geoffroy S:t Hilaire var äfven en ifrig anhängare af arternas föränderlighet. Hans uppfattning skilde sig hufvudsakligen däri, att han ej åt organismen inrymde någon aktivitet i utvecklingens olika faser; hvad som verkade förändrande på denna, som passivt reagerade däremot, voro de växlande yttre omgifningarna — le monde ambiant. Ett viktigt stöd för sin åsikt hämtade han äfven från paläontologiens vittnesbörd, då det visat sig, att ju högre upp i jordlagren de fossila djurresterna funnos och således ju yngre de voro, desto närmare besläktade voro de med nu lefvande arter.
S:t Hilaires namn är förbundet med de strider, som inom franska vetenskapsakademien utkämpades om arternas oföränderlighet. Den första konflikten inträffade den 22 februari 1830, och som Hilaires motståndare då och sedan stod Cuvier. Denne hade genom omfattande och reformerande arbeten på zoologiens olika områden och genom sin epokgörande verksamhet inom paläontologien skapat sig en för sin tid lika dominerande ställning, som den Linné ett halft sekel förut intagit. Cuviers studier öfver den jämförande anatomien ledde honom till antagandet af att organismens olika organ stå i ett visst beroende till hvarandra. Om sålunda ett djurs tarmkanal är så organiserad, att den icke kan smälta annat än kött och färskt kött, så måste också djurets käkar vara afpassade för rofvets slukande, klorna för att fasthålla och sönderslita det, tänderna att sönderskära det. Rörelseorganen i sin helhet böra vara så inrättade, att ett rof kan förföljas och upphinnas och sinnesorganen sådana, att det märkes på afstånd. Naturen bör i djurets hjärna ha inplantat en för detsamma nödvändig instinkt, som gör att det förstår att dölja sig och ställa försåt för sitt offer. Sådana äro de allmänna betingelser, som ofelbart måste vara uppfyllda hos hvarje djur, som är bestämdt att föra ett rofdjurs lefnadssätt. Dess släkte skulle eljes icke kunna bestå. Men underordnade dessa allmänna betingelser finnas också för enskilda fall särskilda betingelser, hvilka likaledes måste uppfyllas och hvilka stå i samband med det rofs storlek, art och vistelseort, för hvilket rofdjuret är bestämdt. Allt detta medför modifikationer af detaljerna i organens byggnad, hvilken till sina grunddrag bestämmes af de allmänna betingelserna.“ Man skulle tycka, att de iakttagelser, på hvilka detta geniala resonnemang är grundadt osvikligt borde föra till den uppfattningen, att arten såsom sådan i sin ordning skulle stå i ett lagbundet beroende af växlande naturenliga betingelser. Och Cuviers på ett väldigt material fotade studier öfver fossila djurarter borde äfvenledes, så förefaller det, ha ledt tanken in på sannolikheten af de nu lefvande djurformernas utveckling från utdöda arter. Så långt ifrån att detta var fallet, tyckes i stället det traditionella betraktelsesättet till den grad ha behärskat denne sällsynt skarpsinnige naturforskare, att han i sin uppfattning om arternas oföränderlighet fullständigt häfdade Linnés ståndpunkt. Hans lära om jordens utvecklingshistoria är i största korthet denna. De fossila djurlämningarna äro bevarade i lagrade bergarter, som horisontellt afsatts under vatten. Men de återfinnas högt på land i de mest omkastade ställningar och lagren äro brutna och veckade på det mest invecklade sätt. Detta måste ådagalägga, att jordytan under olika skeden af sin utveckling varit utsatt för omstörtande revolutioner, som fullständigt förändrat dess utseende. Med dessa väldiga omhvälfningar hade ofantliga öfversvämningar af hafvet varit förknippade; sedan hafvet dragit sig tillbaka hade landet så småningom åter torrlagts. Genom dessa katastrofer tillintetgjordes också den lefvande naturen; likväl icke på det sättet, att förstörelsen omfattade hela jordklotet. Större eller mindre områden kunde ha varit oberörda. Detta är af vikt; ty från dessa områden, där således djur och växter lefde kvar, kunde sedan invandring ske till de hemsökta trakterna, som sålunda befolkades af en från den förra afvikande värld af lefvande varelser. Hvad vattnets innevånare angick, förstördes äfven dessa, begränsadt såsom på land, genom de förändringar, som de stora katastroferna verkade i vattnet och de däri upplösta ämnena. Om sålunda Cuvier själf bevisat, att andra arter än de utdöda nu befolkade jordytan, så hade han också genom sin katastrof- eller kataklysmteori klargjort, huru detta fenomen ”naturligast“ kunde förklaras.
För arternas oföränderlighet talade enligt Cuvier många skäl. Skulle utvecklingen skett så småningom, borde en sammanhängande serie af mellanformer mellan de ursprungliga arterna och de nu lefvande bevaras i de fossilförande lagren. En sådan fanns icke. Hos de nu lefvande arterna kunde man icke finna någon variation, som utvecklat sig till själfständig art. Hans motståndare Geoffroy S:t Hilaire hade på Cuviers egen uppmaning under en expedition till Egypten insamlat och undersökt talrika mumier af djur. Dessa mumier voro 2—3000 år gamla, men någon afvikelse i deras skelettbyggnad från nu lefvande former af samma art hade ej kunnat uppvisas. I den ofvan omtalade striden förklarades också Cuvier af sina flesta samtida som segrare. Detta är icke förvånande, då man betänker att hela hans argumentering fotades på den åskådning, som öfverensstämde med hela samtidens biologiska och geologiska föreställningssätt och uppbars af ett ofantligt exakt kunskapsmaterial. Hans motståndare liksom dennes meningsfränder stödde sig däremot på spekulationer, som huru geniala de än voro, mera liknade aningar, som, för mycket saknande empiriskt underlag, i sina slutsatser voro allt för långt före sin tid.
Emellertid hade för tillfället kampen afstannat. Den främste målsmannen för utvecklingsläran hade i allmänhetens ögon besegrad måst lämna valplatsen. Tron på arternas oföränderlighet, liksom på flera skapelseakter såsom orsaken till formernas mångfald hvilade på Cuviers behärskande auktoritet orubbad och, som det tycktes, orubblig. Sådan var nog ock den unge, 22-årige naturforskares åsikt, som ett år senare begynte sin världsomsegling. Den 27 december 1831 afseglade Charles Darwin med barken “Beagle“ från Portsmouths hamn.
Charles Robert Darwin föddes den 12 februari 1809
i den del af Shrewsbury, som är känd under namnet
Frankwell. Hans mor, miss Susanna Wedgwood, som
skildras som en nobel, blid och älskvärd kvinna, dog
redan 1817. “Märkligt nog“, säger Darwin i sin
själfbiografi, “minnes jag af henne knappast mera än hennes
dödsbädd, hennes svarta sammetskappa och hennes
finurligt inrättade sybord.“ Hans far Robert Waring Darwin
var en framstående och lycklig läkare med stor praktik.
Hans mest framträdande egenskaper voro enligt sonens
eget vittnesbörd, hans iakttagelseförmåga och hans
medkänsla för andra, “egenskaper som jag aldrig sett
öfverträffade eller ens uppnådda. Han kände icke blott
medlidande med andras olyckor, men han deltog i
ändå högre grad i hvarje glädjeämne, som träffade hans
omgifning“, ord, som med högsta grad af sanning
kunna fällas om sonen själf. Fadern var äfven en
försiktig och dugande affärsman, som visste att väl
placera sina pänningar. Han lämnade åt sina barn en
mycket betydande förmögenhet, ett förhållande som
spelade en viktig roll vid Darwins val af lifsvärksamhet.
Fädernehemmet var förtjusande beläget på en höjd,
som brant sluttade mot Severn. Trädgården omhuldades noga och försågs med praktträd och buskage; i synnerhet
lyckades doktor Darwin väl med fruktträd. Denna
hans kärlek till växter var hans enda med
naturvetenskaperna besläktade intresse. Han dog 1848. I de
minnen om sin far, hvilka Darwin bifogat sin
lefnadsteckning framlyser den största hängifvenhet och vördnad,
en rent rörande pietetsfullhet.
Om Darwins barndom och ynglingaår är föga att förtälja. Några smådrag, såsom han själf berättat dem, må här följa. “Vid den tid, då jag började skolan, var mitt sinne för naturhistoria och isynnerhet min lust till naturvetenskapligt samlarearbete, tydligt utvecklad. Jag försökte att få reda på växtnamn och samlade de mest olika föremål — snäckor, sigill, franko-kuvert, mynt och mineralier. Samlarelusten — som gör en människa till systematisk naturforskare, konstkännare eller gnidare, var mycket stark hos mig och tydligen medfödd. — — — En liten händelse, som inträffade detta år har fäst sig starkt i mitt minne, och jag hoppas, att det kommer sig däraf, att mitt samvete sedan var svårt anfäktadt; händelsen är märklig, då den synes visa, att jag allaredan i denna tidiga ålder intresserade mig för växtformernas föränderlighet. Jag berättade för en annan liten pojke, att jag kunde frambringa olikfärgade aurikler och primulor genom att vattna dem med vissa färgade vätskor, hvilket naturligtvis var ett förskräckligt skryt och någonting, som jag aldrig hade försökt. — — — — Jag kan ge mig själf det berömmet, att jag som pojke hade ett humant sinnelag, men detta hade jag mina systrars vägledning och exempel att tacka för.“ Som bevis härpå berättar han att han endast en gång tog alla äggen ur ett fågelbo; men detta icke för äggens skull, utan för att visa “hvilken duktig karl jag var“. En gång som mycket liten handlade han grymt, då han slog en hundvalp, troligen blott för att få känna min egen kraft“. Denna handling hvilade tungt på hans samvete, “då jag ännu fullkomligt erinrar mig platsen, där ogärningen ägde rum“.
Vid 9 års ålder kom han i storskolan och stannade där i 7 år. “Intet kunde vara värre för min utveckling än d:r Buttlers skola, då den var strängt klassisk och intet annat lärdes utom en smula gammal geografi och historia.“ Då han slutade skolan, ansågs han för en tämligen obegåfvad yngling, snarare under än öfver medelmåttan med afseende på begåfning. Hans far yttrade en gång till honom: “Du bryr dig inte om annat än jakt, hundar och råttfångst. Du blir en skam för dig själf och hela din släkt!“ “Men min far, som var den snällaste man jag någonsin känt och hvars minne jag älskar af hela mitt hjärta, måtte ha varit lite’ vred och orättvis, när han yttrade sådana ord.“ För öfrigt en af de tusentals spådomar om mindre lofvande skolpojkar, som framtiden fullständigt kommit på skam!
“De enda egenskaper, som vid denna tidpunkt lofvade godt för min framtid voro, att jag hade starka och mångfaldiga intressen, att jag med stor ihärdighet grep mig an med det som intresserade mig och kände en lefvande glädje i att söka förstå invecklade ämnen. — — — Jag tyckte om olika slags läsning och jag kunde sitta timma efter timma upptagen af Shakespeares historiska skådespel, vanligtvis i en gammal fönsternisch, som bildades af skolans tjocka väggar. Också annan diktning läste jag, såsom de då nyutkomna dikterna af Byron och Scott. Jag nämner detta, därför att jag senare i lifvet till min stora ledsnad alldeles förlorade sinnet för all slags poesi, Shakespeare icke undantagen.“ Känslan för naturskönhet vicktes äfven vid denna tid: det var den sida af hans estetiska sinne, som längst bibehöll sig. Naturen verkade tydligen kraftigt på hans håg redan nu. Han samlade mineralier; visade sig som god iakttagare af insekter redan vid 10 års ålder; fann senare stor glädje i att iakttaga fåglarnas vanor, gjorde till och med anteckningar om detta och förundrade sig öfver, att inte hvarenda bildad människa blef ornitolog och studerade fåglarnas lif. Tillsammans med sin bror arbetade han äfven med kemi. “Detta var den bästa delen af min skolbildning, ty det visade mig praktiskt den experimentella vetenskapens betydelse. Ait vi arbetade med kemi blef på ett eller annat sätt bekant i skolan, och, då något sådant aldrig hade händt förr, fick jag öknamnet ‘Gasen‘.“
Vid 16 års ålder sändes han till universitetet i Edinburg för att studera till läkare. Här fick han emellertid klart för sig, att fadern skulle efterlämna en tillräckligt stor förmögenhet för att tillåta sonen föra ett komfortabelt lif; något allvarligt sysslande med de medicinska disciplinerna kom därför icke till stånd. Däremot var han en flitig besökare af de olika föreningar, där naturvetenskaperna idkades; i en sådan uppläste han ett par kortare afhandlingar om egna iakttagelser, hvilka redan då vittnade om skarp iakttagelseförmåga. Här träffade han och umgicks med åtskilliga unga vetenskapsidkare och under samtal med dessa kom han först att göra bekantskap med Lamarcks åsikter; här läste han för första gången sin farfaders arbete, där liknande teorier utlades, visserligen såsom han säger, utan att detta gjorde något vidare intryck. “Det är icke desto mindre sannolikt“, tillägger han, “att den omständigheten, att jag tämligen tidigt hörde dessa teorier häfdas och prisas, kan ha gjort sitt till, att jag i en annan form kom att försvara dem i min ’Arternas uppkomst’.“
Då hans läkarestudier ej gjorde några vidare framsteg, lämnade han efter två år Edinburg för att i Cambridge studera till präst. På den tiden hyste han icke det ringaste tvifvel om, att hvart endaste ord i bibeln var bokstafligen sant, och öfvertygade sig lätt nog, att den engelska ortodoxa bekännelsen kunde fullständigt godkännas. Ehuru han aflade en för prästkallet förberedande akademisk examen, synes hans mest gifvande sysselsättning likväl ha varit umgänget med naturvetenskapens idkare. “De tre år jag vistades i Cambridge var, hvad de akademiska studierna angår, lika fullständigt bortkastade, som min studietid i Edinburg och skoltiden.“
Den akademiska lärare, som öfvade det största inflytande på Darwin vid denna tid, var Henslow. Han åhörde hans föreläsningar i botanik och medföljde honom på hans exkursioner. Förhållandet blef så intimt, att han under halftannat år af sin vistelse i Cambridge nästan hvarenda dag ledsagade honom på hans promenader, så att några af studenterna kallade honom “man- nen, som spatserar med Henslow“. Darwin skildrar denne på följande sätt: Han hade stora kunskaper i botanik, entomologi, kemi, mineralogi och geologi. Hans slutsatser byggdes på långvariga och ingående undersökningar. Han hade en utmärkt god omdömesförmåga och var harmoniskt utvecklad. — — — Han var starkt religiös och så ortodox, att han en dag sade mig, att det ville göra honom innerligen ondt om ett endaste ord i de 39 artiklarna (en af engelska kyrkans bekännelseskrifter) skulle ändras.” Denna vänskap varade till Henslows död och var för Darwin säkerligen af den största betydelse. Det var på Henslows inrådan, som han började att på allvar studera geologi, och genom dennes förmedling blef han i tillfälle att med en framstående geolog Sedgwick företaga en exkursion i det nordliga Wales, som var af väsentlig nytta, då han på denna resa fick lära sig en smula praktisk geologi. Såväl Henslow som Sedgwick voro rättrogna anhängare af Cuviers läror, hyllade således åsikten om arternas oföränderlighet och kataklysmteorien, och betraktade Lamarcks utvecklingslära som ovederhäftigt prat.
Hvad som emellertid under dessa år mest upptog Darwins flit och intresse i naturens studium var insektsamlande. “En dag“, berättar han, “då jag fläkt barken af några gamla träd, såg jag två sällsynta skalbaggar och tog en med hvardera handen; så fick jag se en tredje och ny art, som jag omöjligen hade hjärta att gå miste om; och så stoppade jag den ena, som jag höll i min högra hand, i munnen. Hu! den sprutade ut en slags bitter vätska, som brände mig så på tungan, att jag måste spotta ut den, och jag gick miste både om den och den tredje. Jag var en mycket lycklig samlare och uppfann två nya sätt att samla på. Om vintern lejde jag en arbetare till att skrapa mossa af gamla träd och lägga den i en stor säck, och likaledes att samla skräp i sådana pråmar, i hvilka man för vass från myrarna, och fick på detta sätt några tämligen sällsynta arter. Ingen diktare har någonsin blifvit gladare att få se sitt första opus i tryck än jag blef, då jag i Sephens ’Illustrations of British insects’ läste de förtrollande orden ’funnen af C. Darwin esq.’.“ Att denna hans ungdoms samlarevurm för honom var den käraste sysselsättning och intensivt fångade hans håg, ser man af hans bref; ständigt återkommer han till denna tid i dem, som han skref till sin kusin och gode vän W. Darwin Fox, som varit hans ledsagare och lärare i dessa ting. Så skrifver han 1855: “Vi få inte vänta, att nutiden skall vara så tilldragande som de gamla Crux-major-dagarna vid foten af de ädla pilstubbarna“ (fyndet af skalbaggen Panagœus Crux major tyckes särskildt ha etsat in sig i hans minne); “jag ärar alltjämt minnena från denna tid. Jag märker nu, att min smula insektkännedom, för hvilken jag helt och hållet har dig att tacka, är mig till stor nytta.“ Jakt idkade Darwin med passion. Han var en utomordentligt god skytt, och när jakttiden började kunde intet återhålla honom. Efter den nyss omtalade geologiska utfärden med Sedgwick styrde han kosan direkt till jaktmarkerna; “ty då skulle jag ha ansett det för galenskap att uppgifva de första dagarnas rapphönsjakt för geologi eller hvilken som helst annan vetenskap.“ Under de två första åren af resan med “Beagle“ hängaf han sig fortfarande med fullständig lidelse åt jaktens njutning och sköt själf alla de djur, han insamlade. Efter hand öfverlämnades dock geväret åt tjänaren och slutligen helt och hållet. Jakten gjorde för starkt intrång i hans arbete. “Jag fann ehuru omedvetet och omärkligt, att iakttagelser i naturen och tänkande gaf en långt större glädje, in duktighet i sport.“ Ser man Darwins jaktifver i samband med det intresse för naturen, som så ovedersägligt präglade hans ynglingaår, är det knappast berättigadt att hänföra den till sport. Fastmer var den ett utslag af hans kärlek till naturens friskhet och rikedom, och säkerligen bidrog den att skärpa hans iakttagelseförmåga och öka hans kännedom om dess alster.
Under sina sista år i Cambridge studerade Darwin Humboldt, skaparen af den modärna geografin. Hans skildringar gjorde ett så starkt intryck, att Darwin afskref långa utdrag ur hans böcker särskildt om Teneriffa, hvilka han uppläste för sina vänner. Han lät också introducera sig hos en köpman i London för att höra efter lägenhet till den härliga ön. Men resan med “Beagle“ kom emellan.
I augusti 1831 mottog Darwin ett bref från Henslow, i hvilket denne erbjöd honom att som naturforskare deltaga i en resa, som under kapten Fitz-Roy’s befäl skulle företagas till Eldslandet och hem öfver Ostindien. “Jag anser“, skrifver Henslow, “Eder vara den mest lämplige af dem jag känner att öfvertaga ett sådant värf. Jag säger icke detta, därför att jag tror att Ni är en fulländad naturforskare, men Ni är tillräckligt duktig att samla, iakttaga och uppteckna allt, som förtjänar att upptecknas i naturvetenskapligt hänseende“. Darwin var ögonblickligen hågad att antaga anbudet; men hans far, som kanske mest fruktade, att hans prästerliga bana skulle, om icke afbrytas, så dock afsevärdt skadas genom en dylik resa, motsatte sig starkt planen. Lyckligtvis undslapp honom dock yttrandet: “Om du kan finna en människa med sundt förnuft, som råder dig att resa med, vill jag ge mitt samtycke.“ Darwin skref då och afslog anbudet och reste till sin onkel för att jaga. Till all lycka var denne en “förnuftig“ man, han ville skjutsa Darwin till Shrewsbury och tala med fadern; denne gaf nu sitt bifall. Så reste Darwin till London för att träffa Fitz-Roy. Denne ansåg sig kunna bedöma en människas karaktär af hennes profil, och Darwin fick sedan höra, att det varit nära att han ej blifvit antagen; Fitz-Roy tyckte ej om Darwins näsa!? “Resan med ’Beagle’ har varit den viktigaste händelsen i mitt lif“, skrifver Darwin i sin själfbiografi, “och har varit bestämmande för hela min framtid; likväl berodde den på en så obetydlig omständighet, som min onkels anbud att köra mig 30 mil (engelska) till Shrewsbury, något som få onklar skulle ha gjort, och en sådan bagatell som formen på min näsa!“
Det var sålunda en ung prästkandidat, som i egenskap af naturforskare skulle medfölja på den världsomsegling, som just genom hans deltagande blifvit så minnesvärd i den mänskliga odlingens annaler. Han var den Engelska kyrkans rättrogne son och en lika rättrogen anhängare af sin tids geologiska och biologiska idéer. Men hans hänsynslösa sanningssökande, hans orimliga iakttagelseförmåga och hans genialiska skarpsinne i kombination af iakttagna fakta i förening med en outtröttlig energi och en brinnande hänförelse och kärlek till naturen i stort som smått, samt ett ej obetydligt mått af säkra, om ock oordnade kunskaper voro de goda nornor som skulle leda hans väg öfver hans framtids vildiga arbetsfält.
En omständighet af utomordentlig vikt är äfven här att omförmälla. Samma år som striden i den franska vetenskapsakademien utkämpades om arternas oföränderlighet, utkom Charles Lyells epokgörande arbete “Geologiens principer“. Stödd på omfattande egna undersökningar och ett väldigt kunskapsmaterial visade denne, att de ombildningar af än så revolutionär art, som jorden under sin utveckling undergått, ingalunda berodde på katastrofliknande omhvälfningar. Orsakerna voro desamma, som den dag i dag verka omgestaltande. Det var icke allenast vulkaniska krafter, som medverkat vid de ofantliga bergskedjornas bildande, utan dessa kunde väl ha uppstått genom de långsamma nivåförändringar som alltjämt konstateras. Regnet, floderna, hafvets bränningar, snön och isen ha alltid varit samma utjämnande krafter, som de alltjämt äro; och de kunna åstadkomma de största förändringar, därför att de verka under oändliga tidrymder. I själfva verket beteckna Lyells arbeten samma genombrott för uppfattningen af den oorganiska naturen, som Darwins sedermera för uppfattningen af den organiska, och med rätta har man betecknat hans reformatoriska ingripande inom den geologiska vetenskapen såsom den naturliga grund, på hvilken en teori om arternas ursprung nödvändigt måste uppväxa. Men det har alltid fordrats en Columbus för att få ägget att stå.
Det lider intet tvifvel, att “Geologiens principer“ mäktigt bidrog till vidgandet af Darwins blick. Han medförde den på sin resa efter Henslows rekommendation, som emellertid på det uttryckligaste varnade honom att hylla de där förfäktade idéerna. Sedan mindes han med stolthet, huru han vid sin första geologiska undersökning under resan blef öfverbevisad om, huru oändligt Lyells synpunkter öfverträffade alla, som häfdades i andra af honom kända verk.
Färden med Beagle varade i nära fem år. Därunder besöktes Kap Verdiöarna, klippön S:t Paul, Ascension och S:t Helena i Atlantiska oceanen; långa uppehåll gjordes i Brasilien, Argentina och Chile, med gifvande exkursioner till urskogarne, öfver Pampas, uppför floden S:ta Cruz genom Patagonien; Eldslandet med dess glacierer studerades; en lång utflykt öfver Cordillererna företogs; Falklandsöarna och framförallt Galapagosöarna blefvo föremål för trägna undersökningar; så gick färden till Tahiti och Nya Zeeland, Australiens fastland och Van Diemens land, Mauritius och åtskilliga korallöar i Indiska oceanen. Det är väldiga områden för forskarens möda detta; men sällan har samlarens, iakttagarens och vetenskapsmannens lön för mödan blifvit så stor, som den som beskärdes Darwin. Icke nog med att flera viktiga arbeten så godt som direkt utarbetades på grundvalen af de rön, som gjordes under denna resa, men från den ha vi att söka upprinnelsen till de tankar, som slutligen togo mandom i den långa arbetsdagens storverk, arbetet om arternas urspRUNO, och han fick själf upplefva sina idéers segertåg. Om detta i så många år utsträckta, i så många olikartade trakter och med sådan pietet idkade umgänge med naturen nödvändigtvis måste öfva ett betydande inflytande på tankegång och bevisföring, så har det säkerligen också satt sin prägel på framställningssättet, som det gifvit både omedelbarhetens naiva friskhet och den induktiva forskningens vederhäftiga sanningsmärke.
Resan med Beagle är skildrad i ett i dagboksstil hållet arbete, som äfven, under titeln “En naturforskares resa kring jorden“, är utgifvet på svenska. Ett referat skulle bli en liten volym för sig. Liksom ett sammanträngdt intryck af densamma ger följande utdrag ur Darwins själfbiografi. Skrifven så sent som 1876 visar den huru outplånligt detta intryck var. “Tropernas praktfulla växtvärld står ännu i dag mera lifligt för mitt minne än något annat; dock har den upphöjda känsla, som Patagoniens öknar och Eldslandets skogklädda fjäll väckte hos mig, också kvarlämnat ett outplånligt intryck i min själ. Synen af en naken vilde i hans hemland är något man aldrig glömmer. Många af mina ströftåg på hästryggen eller i båt, af hvilka flera varade i många veckor, voro oerhördt intressanta; deras obehag och den smula fara, hvarmed de voro förknippade, voro bagateller medan de pågingo och att räkna för intet sedan. Jag tänker också med stor tillfredsställelse på några af mina vetenskapliga arbeten såsom lösningen af korallöarnas gåta och uppdagandet af vissa öars geologiska byggnad t. ex. S:t Helenas. Icke häller får jag glömma upptäckten af de märkliga inbördes släktskapsförhållandena inom djur- och växtlifvet på Galapagosarkipelagens olika öar och förhållandet mellan dessa öars och det sydamerikanska fastlandets djur och växter.“ Det var hufvudsakligen ett par sakförhållanden, som började att rikta hans tankar på arternas föränderlighet. Dels att i pampasformationens lager funnos rester af stora djur med pansarbeklädnad, liksom hos de därstädes ännu lefvande bältorna, dels Galapagosöarnas märkliga flora och fauna. Ehuru ingen af dessa öar syntes vara af någon afsevärd geologisk ålder och både växter och djur i stort sedt öfverensstämde med fastlandets former, befunnos de dock till arten skilda ej blott från dessa utan äfven från hvarandra. Att förklara detta medelst flera särskilda skapelseakter syntes långsökt och onaturligt, en enkel förklaringsgrund fanns däremot i en divergerande utveckling från gemensamma stamfäder.
Att Darwins arbetsbörda under denna resa var oerhörd är påtagligt och den underlättades icke däraf, att han tätt och ofta angreps af sjösjuka, af hvilken han led oerhördt. “Den som lider mycket af sjösjuka“, säger han i sin resebeskrifning, “må noga betänka sig, innan han begifver sig åstad på en lång sjöresa. Jag talar af erfarenhet, det är ingen obetydlig sjukdom, som botas på en vecka.“ Den var så långt ifrån obetydlig, att den ej blott inkräktade på hans arbetstid och arbetskraft ombord på fartyget utan förföljde honom i land, och sannolikt lade grunden till den ohälsa, som följde honom genom hela hans lif och af hvilken han understundom var nästan fullständigt nedbruten. Efter hans död skref en af hans skeppskamrater till Times följande: “Måhända ingen kan bättre än jag förtälja om hans ungdoms ihärdiga arbete. Vi arbetade i flera år vid samma bord i akterkajutan på Beagle under dennas berömda resa, han med lupen och jag med kartorna. Det var ofta betydligt oroligt i denna ända af det lilla fartyget till stor plåga för min gamle vän, som led så mycket af sjösjuka. Efter omkring en timmes arbete plägade han säga till mig: ’Gamle vin, jag måste intaga horisontalen’, eftersom denna ställning var bäst under sjögång; någon hvila i utsträckt ställning på den ena sidan af bordet kunde sätta honom i stånd att återtaga sitt arbete en stund, tills han åter måste ligga sig. Det var bedröfligt att vara vittne till huru detta tog på mr Darwins krafter; han kände alltid sedan de elaka följderna af resan med Beagle.“
Efter hemkomsten 1836 i oktober tillbragte Darwin
de närmaste åren i London, träget sysselsatt med
att ordna och ställa med sina samlingar, förbereda
dessas bearbetande, och dels påbörja, dels fullborda egna
arbeten. 1842 utkom hans arbete om korallrefven.
Härom skrifver han i sin dagbok: “Jag påbörjade detta
verk för 3 år och 7 månader sedan. Af denna tid har
jag offrat 20 månader på det (utom hvad jag gjorde
ombord på Beagle) och annars har jag bara skrifvit
färdigt ’fåglarna’ i ’Zoology of the Beagle voyage’,
ett tillägg till ’Journal’ (resebeskrifningen utkom 1845),
en afhandling om flyttblocken, ombesörjt en förbättrad
upplaga af afhandlingarna om Glen Ray och jordskalf;
hållit föredrag om arterna m. m.; all den öfriga tiden har gått förlorad på grund af sjukdom.“ Hans hälsa
var nu så allvarligt rubbad, att han måste följa sin
läkares råd att söka sitt hemvist på landet för att
komma ifrån alla de plikter, som umgängeslifvet lade
på honom, och ej minst de ansträngningar, som voro
förenade med medlemskapet i vetenskapliga sällskap
och deltagandet i dessas möten. 1839 hade Darwin
ingått äktenskap med sin kusin Emma Wedgwood. 1842
flyttade han med sin familj till en enslig landtgård
Down i Kent, som han inköpt. I ett bref till sin
kusin mr Fox skildrar han sålunda sitt första intryck
af stället: “Huset är bra och mycket fult, med 15
acres land. Det ligger på en kalkslätt 560 fot öfver
hafvet. Man ser tämligen långt härifrån, och naturen
är någorlunda vacker. Den största fördelen med stället
är dess fullständiga landtlighet. Jag tror ej, att jag
någonsin varit i en lugnare nejd. 3 mil åt söder skiljer
oss den stora kritsluttningen helt och hållet från Kents
slätter och mellan oss och denna sluttning finnes icke
en enda by eller villa; endast stora skogar och odlade
gärden; dessa äro tyvärr i stor majoritet. Vi befinna
oss således vid världens yttersta ända.“ Här vistades
Darwin de 40 sista åren af sitt lif, endast då och då
vid någon badort sökande bot för sin tärande, ofta
nistan nedbrytande sjukdom. Hans bref bära ofta
vittne om huru oafbruten striden mot denna hans fiende
var. Så skrifver han i november 1863: “Dr Brinton
har varit här; han tror icke att hufvudet eller hjärtat
är angripet; men det har så oafbrutet gått utför med
mig, att jag inte kan låta bli att hysa mina tvifvel,
om jag någonsin mera kan krafla mig uppför igen. Kan jag ej komma mig så pass, att jag kan arbeta en
smula, hoppas jag det snart är slut; ty att hela dagen
ligga på en soffa utan att kunna göra annat än oroa
och besvära den snällaste och bästa hustru och kära,
rara barn är i sanning fruktansvärdt.“ I september
1865: “Det är förfärligt svårt för mig, men jag kan
nästan ingenting läsa; jag får nästan genast en
våldsam hufvudvärk. Mina damer läsa on hel del för mig,
men jag törs inte be om mycket af vetenskapligt
innehåll; jag är inte säker på att tåla det . . . . Min
läsning består för tillfället endast i en kvarts eller högst
en halftimmes dagligt sträf med att genomgå äldre
årgångar af Annals and Magazine of Natural History;
jag finner där mycket som intresserar mig. Jag saknar
mycket mina slingerväxter, då jag kunde iakttaga dem
när jag var klen.“
Hans maka, som troget stod vid hans sida, var honom ett kärt stöd under dessa förhållanden, liksom det förtroliga umgänget mellan familjens medlemmar, hvilket alltid präglades af den ömmaste hängifvenhet, säkerligen var honom till den största lindring. Om hans förhållande till sina barn ge några utdrag från hans dotters anteckningar en god föreställning: “Mina första minnen af min far är den glädje vi hade af hans lekar med oss . . . . . Ett bevis på det förhållande, hvari vi stodo till hvarandra och äfven på huru afhållen han var som lekkamrat, är, att en af hans söner, den gången omkring fyra år gammal, försökte att muta honom med ett sexpencestycke för att han skulle komma och leka under sin arbetstid. Vi visste alla huru helig arbetstiden var; men att någon kunde motstå ett sexpencestycke, tycktes en omöjlighet. Han måtte ha varit den tålmodigaste och ömmaste sjukvårdare. Jag minns, hur jag tyckte det vara en lugnets hamn, att, när jag var sjuk, få ligga på soffan i hans arbetsrum — — — Han intresserade sig för alla våra planer — — — Ett betecknande drag i hans behandling af sina barn var hans aktning för deras frihet och personlighet — — — Han lit oss alltid känna, att vi alla voro varelser, på hvilkas tankar och meningar han satte pris, så att det goda hos honom kom alltid fram i hans närvaros solsken.“
Hans ständigt klena hälsa nödgade till ett fullt regelbundet lif och den största ekonomisering med tid och arbetskraft, liksom iakttagande af den största måttlighet. I sina pietetsfulla “Minnen från min fars hvardagslif“ lämnar hans son Francis Darwin oss en god inblick i hans dagliga vanor. Efterföljande rader utgöra några kortfattade och sammanträngda utdrag ur dessa “Minnen“. “Han stod tidigt upp. Före frukost tog han en kort promenad. Frukost åt han ensam omkring kl. 7 ¾, tog därpå genast itu med sitt arbete och betraktade tiden från 8 till ½ 10 som en af sina bästa arbetsstunder. Kl. ½ 10 kom han in efter sina bref — innerligen belåten, om det var en liten post, understundom alldeles utom sig, om den var stor. Han plägade då liggande på soffan höra på, när det lästes högt ur något möjligen anländt familjebref. Denna uppläsning, som också omfattade en bit af en novell, varade till omkring ½ 11, då han gick tillbaka för att arbeta till kl. 12 eller en kvarts timme längre. Vid denna tid betraktade han sitt dagsarbete såsom slutadt och plägade ofta i en belåten ton säga: ’Jag har gjort ett godt dagsarbete.’ Därefter gick han ut antingen det var fult eller vackert väder. Han tyckte mycket om hundar och hans älsklingshund, en fox-terrier vid namn Polly, följde honom alltid på hans promenader. Middagspromenaden började vanligen med ett besök i drifhuset, där han såg till groende försöksplantor. Därefter spatserade han för hällsans skull vanligen rundt ’Sandgången’. Denna mätte 1½, acres i ytinnehåll med en grusväg rundtomkring. I tidigare år gick han rundt ett bestämdt antal gånger, som han räknade med hjälp af den hög småstenar, af hvilka han sparkade upp en på vägkanten, hvar gång han kom rundt. På gamla dagar gjorde han så många rundturer, som krafterna medgaf .... Min far tyckte mycket om att långsamt promenera omkring i trädgården med min mor eller något af barnen. Ehuru han aldrig tog någon personlig del i trädgårdsskötseln, fann han stor glädje i blomsterprakten. Stundom tror jag flöt hans beundran för blommans byggnad och skönhet tillsamman, något som t. ex. var fallet med de stora hängande, hvita och blekröda blommorna på Dielytra (löjtnantshjärtan). I sin beundran för blommorna log han ofta åt konstens dunkla färger i jämförelse med naturens klara färgskimmer. Jag tyckte om att höra honom beundra en blommas skönhet: det låg däri en slags tacksamhet mot blomman själf, en personlig kärlek till dess fina form och färg. Jag tycker mig se honom varligt och lätthändt röra vid den blomma, som hänryckte honom; det var barnets naiva beundran — — — På Down serverades lunch, när han kom från sin middagstur, och jag kan här tillägga ett par ord om hans måltider öfver hufvud. Han hade en barnslig förkärlek för sötsaker, till hans egen nackdel, då de voro honom förbjudna. Han var inte vidare lycklig med att hålla, hvad han kallade de “heliga löften“ han gaf, att ej smaka sötsaker, och han ansåg dem aldrig som bindande, med mindre de aflagts med tydliga ord. Han drack mycket litet vin, men njöt och uppfriskades af det lilla han drack. Han hade afsky för dryckjom och varnade ständigt sina söner för dryckenskap.
Efter lunchen läste han sin tidning hvilande på soffan i hvardagsrummet. Jag tror tidningen var det enda icke vetenskapliga han läste själf. Allt annat, noveller, reseskildringar lästes högt för honom. Efter tidningsläsningen kom tiden för brefskrifning. Han mottog många bref äfven från enfaldiga och hänsynslösa människor och alla besvarades. Han hade ett tryckt svar till dylika brefskrifvare, men han använde det knappast; jag förmodar han aldrig fick någon anledning som syntes honom fullständigt passande. Jag minns ett tillfälle, då det varit lämpligt att använda det. Han mottog ett bref från en främling, som skref att han åtagit sig att försvara utvecklingsläran i ett samkväm, och då han var en ung man, som hade mycket att göra och ingen tid till läsning, ville han gärna ha ett utkast af min fars synpunkter. Till och med denne vidunderlige unge man fick ett höfligt svar, änskönt jag knappast tror, att han fick mycket stoff till sitt anförande.
Han hade förkärlek för att spara på papper, men det var mera en käpphäst in någon verklig sparsamhet. Alla rena blad på de mottagna brefven lades i en portfölj för att användas till anteckningar; det var hans respekt för papper, som gjorde, att han skref så mycket på baksidan af sina gamla manuskript, hvarigenom till stor olycka stora partier af original-handskrifterna till hans böcker spolierades. När brefskrifningen var öfver vid tretiden på eftermiddagen, hvilade han i sitt sofrum, i det han låg på soffan och rökte en cigarrett, under det han lyssnade till läsning ur någon novell eller annan icke vetenskaplig bok. Han rökte endast när han hvilade, under arbetet var en pris snus hans stimulus. Klockan 4 tog han åter en promenad, arbetade mellan ½ 5 och ½ 6, hvilade sig därefter på ett eller annat sätt, hörde på novelläsning och rökte åter en cigarrett. Mot slutet af sin lefnad upphörde han med den sena middagsmåltiden kl. ½ 8 och förtärde då té med ett ägg eller en liten bit kött. Efter middagen aflägsnade han sig. Det var ett af de många tecknen på hans ständiga klenhet. En halftimmes förlängd konversation kunde betyda en sömnlös natt eller förlusten af kommande dagsarbete. Senare spelade kan kort med min mor; två spel hvarje afton. Han var härunder i stor spänning; beklagade bittert sin dåliga tur, och utlät sig med öfverdrifven, låtsad vrede öfver min mors spellycka. Efter spelet läste han i ett eller annat vetenskapligt arbete. Sedan han läst så mycket han kände sig orka med, brukade han ofta ligga på soffan och höra på huru min mor spelade piano. Han hade intet gehör men var en verklig älskare af god musik. Han brukade beklaga, att hans glädje öfver musik hade aftagit med åren, men så långt mitt minne sträcker sig var hans kärlek till en vacker melodi stark. Härefter lästes högt. Detta gjorde honom bekant med en stor del af den lättsmältare litteraturen. Han var förtjust i noveller; intresserade sig lifligt både för handlingen och karaktärerna, och ville på inga villkor få besked om huru en berättelse slutade. Att se efter i slutet huru det gick, ansåg han för en kvinnlig svaghet. Han kunde icke njuta af en berättelse som slutade sorgligt. (Mot ett slikt författande borde en lag stiftas!) Om aftnarna kände han sig mycket trött isynnerhet under senare år och lämnade hvardagsrummet vid 10-tiden, i det han gick till sängs kl. 11. Hans nattro var vanligen dålig, och han låg ofta vaken eller satt upprätt i sängen i timtal.
Det är nästan omöjligt för andra än dem, som iakttogo hans dagliga lif, att tillfullo förstå, hur viktigt det var för hans välbefinnande detta regelbundna vanelif, och med hvilka lidanden hvarje försök att afvika därifrån var förbundet. Då han 1871 öfvervar sin äldsta dotters bröllop i traktens lilla landtkyrka, kunde han knappast uthärda den ansträngning, som var förenad med att bevista den korta ceremonien. Likväl unnade han sig ytterst ogärna några ferier. I allmänhet blef han öfvertalad af min mor att taga sig ledigt genom en resa, när hans ’onda dagar’ ofta återkommo eller svimningskinslor visade, att han höll på att bli öfveransträngd. Han reste ogärna och sökte att tillpruta sig de gynnsammaste villkor, såsom att komma tillbaka om fem dagar i stället för sex. Från 1849, hvilket år han var särskildt dålig, vistades han däremot ofta vid bad.
Som värd var det något särskildt tilldragande med honom. Främmande besök gjorde honom upprymd, så han visade sig till sin obetingade fördel. Jag tror han alltid var ängslig för att han icke kunde göra mera för sina gäster; men resultatet var godt, och i gengäld fick gästerna göra hvad de behagade. När min far hade många gäster hos sig, sysselsatte han dem på ett lyckligt sätt, underhöll sig med hvar och en särskildt eller samlade två till tre omkring sin stol. I samtalen inblandades beständigt en hel del skämt och lustigheter, och på det hela taget var där alltid en humoristisk fläkt eller en gemytlig ton öfver hans samspråk.
Med afseende på hans sätt att arbeta var hans vördnad för tiden särdeles karaktäristisk; aldrig glömde han huru dyrbar den var. Han brukade ofta säga, att sparsamhet med minuter var medlet att få ett arbete gjordt; han förspillde aldrig några få lediga minuter med den undflykten, att det icke var mödan lönt att på så kort stund sitta sig till arbetet. Jag blef ofta slagen af hans vana att arbeta så länge krafterna räckte till, så att han ofta plötsligen slutade upp med att diktera med orden: ’Jag tror, jag måste sluta’. Han tyckte mera om arbete med experiment in sådant som endast kräfde tänkande, och när han var sysselsatt med någon af sina böcker, där det fordrades bevisföring och ordnande af fakta, kände han experimentellt arbete som hvila eller arbete på lediga stunder. Således upptäckte han, medan han arbetade med ’The variation of animals and plants under domestication’, pollinationsfenomenen hos Orchidéerna och ansåg sig slö, då han offrade mycken tid på dessa. Det är verkligen underligt att tänka på, att en så betydande undersökning är igångsatt och utförd som tidsfördrif och omväxling från annat arbete.
Under läsningen af en bok eller en broschyr satte han märken i marginalen och tillfogade ofta korta anmärkningar; när sedan boken var läst, gjorde han en förteckning på de märkta sidorna. När boken skulle ställas undan genomsågs ånyo de märkta sidorna och ett flyktigt utdrag ur boken gjordes. Dessa utdrag måste skrifvas under olika öfverskrifter på olika ark, i det att olika fakta utsöndrades och fördelades efter olika ämnen och tillskrefvos under förut antecknade fakta af samma slag från andra arbeten. I sin själfbiografi säger han härom: ’Då det i många af mina böcker har användts fakta iakttagna af andra, och då jag ständigt har haft flera alldeles olika ting under arbete på en gång kan jag också nämna att jag har trettio till fyratio stora portföljer liggande i skåp med märkta hyllor, hvarifrån jag strax kan plocka fram en hänvisning eller notis.’
Det var ett egendomligt drag af honom, att han icke kände sig i stånd till att skrifva tillräckligt ogeneradt, när han använde sitt bästa papper, och därpå berodde det att han skref det första flyktiga utkastet på baksidan af gamla manuskriptark. Detta utkast blef sedan granskadt och en afskrift tagen. Så rättades afskriften, och en ny afskrift togs af denna, och så var manuskriptet klart för sättning. Det var först vid korrekturläsningen, som han på allvar öfvervägde stilen i hvad han författat. Denna procedur försiggick i två afdelningar, ty först skrefs rättelserna med blyerts, därpå blefvo de åter dryftade och skrifna med bläck. Härvid mottog han gärna råd och vinkar från andra; sålunda genomsåg min mor korrekturarken till ’Arternas uppkomst?’.
På det hela taget tror jag att min far gjorde sig mycket omak med den litterära delen af arbetet. Ofta log eller brummade han för sig själf öfver den vansklighet han hade att skrifva engelska; han sade t. ex., att om det var möjligt att laga i ordning en dålig mening, så var det sannerligen säkert att han skulle göra det. Hans stil har blifvit mycket prisad; å andra sidan har åtminstone en god domare sagt till mig, att det icke är en god stil.“
Med afseende på bedömandet af Darwins framställningskonst är det ju alltid vanskligt att våga sig på ett omdöme öfver arbeten skrifna på främmande språk, vare sig det gilller originalen eller öfversättningarna. Mig synes dock hans son på ett alldeles förträffligt sätt ha träffat det rätta, då han säger: “Tonen är intagande och nästan patetisk; det är den mans sätt att uttrycka sina tankar, som sjilf öfvertygad om sanningen af sina egna åsikter, knappast väntar att öfvertyga andra; det är just motsatsen till en fanatikers stil, som vill tvinga folk till att tro. Läsaren blir aldrig hånad för de många tvifvel, han tänkes hysa, och hans misstro behandlas med tålmodig hänsynsfullhet.“
Synnerligen betecknande för Darwins karaktär var hans medkänsla för andras lidande. Från sin resa talar han med afsky om slafveriet, och under inbördeskriget i Nordamerika var hans sympati afgjordt på Nordstaternas sida. Då agitationen mot fysiologernas forskningsmetoder i England och annorstädes på 1870-talet uppflammade, hoppades man mycket af Darwins kända humanitet. Men fienderna till vivisektionen och vetenskapen misstogo sig likväl. Hans ställning i frågan framgår af ett bref till svensken Frithiof Holmgren. Han säger där: “Efter hvad jag hör måste jag emellertid tro, att man i vissa europeiska länder icke är så noga med djurens lidanden, och i så fall skulle det glädja mig, om lagstiftningen ville inskrida för att hindra sådant barbari. Å andra sidan vet jag ju, att fysiologin icke kan ha någon framgång utan experiment på lefvande djur, och det är min bestämda öfvertygelse att den, som hämmar fysiologins utveckling, begår en förbrytelse mot mänskligheten.“ Huru lifligt han intresserade sig för allt mänskligt synes af följande, som ock må återges med hans egna ord: ”Susanna (hans hustru) har på sistone på ett verkligen hjältemodigt sätt arbetat emot de skamlösa öfverträdelserna af lagen, att barn icke skola tvingas upp genom skorstenspipor för att feja dessa. I Shrewsbury ha vi fått till stånd en liten förening, som skall stimma dem som bryter lagen . . . Utanför London tycks det vara mycket vanligt att kränka denna lag. Det ryser i mig när jag tänker på, att ens egna barn skulle klifva upp i en skorstenspipa — för att icke tala om den vämjeliga sjukdom, de utslag på händer och fötter och den moraliska förnedring som blir följden.“ — Det förvånar icke, att Darwin i politiskt hänseende betecknade sig som närmast radikal!
Darwin klagar i sin själfbiografi öfver att hans estetiska förmåga under de senare skedena af hans lif alltmer och mer gick förlorad. “Min själ tyckes ha blifvit en slags maskin för tillverkning af allmänna lagar ur massor af fakta.“ Denna hans klagan synes betydligt öfverdrifven. Ehuruväl han öfvergaf läsningen af sitt lands stora skönlitterära författare, behöll han dock in i det sista gåfvan att njuta af den ädla tonkonsten, och får man döma såväl efter hans barns utsago som efter hans egna bref var ännu vid hög ålder och under hans svåraste dagar sinnet friskt mottagligt för all naturens behag och skönhet. Vi vilja afsluta detta afsnitt af vår framställning med ett par citat, som liksom låta hans naiva och anspråkslösa, men förnäma personlighet rätt framträda mot naturens egen bakgrund. Han skrifver till sin hustru 1858. “Vädret är alldeles härligt. Sedan jag i går skrifvit till dig, ströfvade jag i halfannan timme omkring i skogen och njöt af den härliga naturen; den stolta furans friska, mörka grönska, de gamla björkträdens bruna hängen och hvita stammar, och en frans af gröna lärkträd bildade en öfvermåttan vacker syn. Till sist föll jag i en djup slummer på gräset; jag vaknade vid att en kör af foglar sjöng omkring mig, ekorren löpte uppför stammarna och några spillkråkor skrattade; det var en scen så landtlig och vän, att jag aldrig sett något vackrare; och jag brydde mig inte ett dyft om hur något af dessa djur kommit till.“ — Och så en liten anteckning af hans dotter från 1879: “Den härliga dagen och min fars lefvande glädje och öfverströmmande munterhet skapar en bild i mitt minne, som jag älskar att stanna vid. Han kunde knappast sitta stilla i vagnen så upptagen var han med att beundra utsikten för hvarje ny punkt, och ännu på hemvägen var han hänryckt öfver Rydalvattnets skönhet . . . .“
Under resan med Beagle började så småningom
Darwins med samtiden öfverensstämmande uppfattning
om sirskilda skapelseakter för skilda djur och växter
och den därmed sammanhängande om arternas
oföränderlighet att allt mer rubbas. Att ett första tvifvel
snart måste följas af försök att på annat sitt förklara
arternas uppkomst är när det gäller Darwin själfklart.
“Det var tydligt“, säger han i sin själfbiografi, “att
åtskilliga fakta allenast kunde förklaras under den
förutsättningen, att arterna gradvis förändras, och denna
tanke förföljde mig. Men det var lika ögonskenligt,
att hvarken omgifningens inflytande eller organismernas
vilja kunde förklara den otaliga mängd fall, då
organismer af olika slag så väl afpassats efter sina lifsvillkor
t. ex. en hackspetts klätterförmåga och spridningsförmågan
hos ett växtfrö medels hjälp af hakar eller flygredskap.
Till dess sådana tillpassningar kunde förklaras
föreföll det mig så godt som gagnlöst att medelst
indirekta bevis söka bevisa, att arterna undergått
förändringar. Efter min återkomst till England föreföll
det mig som om man genom att följa Lyells exempel
inom geologien och genom att samla alla fakta som
pekade i riktning mot husdjurs och kulturväxters
rasbildning, möjligen skulle kunna kasta en del ljus öfver
denna sak.“ Redan i juli 1837 började han sin första
notisbok öfver frågan. Här upptecknade han massor af iakttagelser hämtade dels från egen erfarenhet, dels
från samtal med djuruppfödare och trädgårdsmästare,
dels från mängder af böcker. Huru pass fullständig
omhvälfningen i hans uppfattning redan nu var
framgår af anteckningarna i denna notisbok. Bjärt
framlyser detta vid jämförelse med hvad han under vistelsen
i Valparaiso skref i sin dagbok: “Jag har allaredan
funnit lager af snäckor af senare ursprung, som ännu
ha bevarat sin färg, på en höjd af 1300 fot och nedanför
är slättlandet öfversålladt med dem. Grunden till
att djurlif saknas här, är kanske den, att inga djur
hafva skapats, sedan detta land höjde sig öfver hafvet.
Detta synes icke vara någon orimlig gissning.“ Ja
ännu i den första upplagan af hans resebeskrifning
återfinna vi ställen som fullständigt tyckas
öfverensstimma med rättrogen teologisk syn på naturen. På
tal om ett par fågelarter säger han: “När man — som
här — träffar på ett djur, som tyckes spela en så
liten roll i naturens stora hushållning kommer man
nästan att undra öfver, att en särskild art blifvit
skapad.“ I notisboken åter finna vi sådana ställen som
dessa: “Härstamningen förklarar grunden till att
modärna djur äro af samma typ som utdöda — en nästan
bevisad lag. — Ge vi vår fantasi fria tyglar, då kunna
djuren — våra bröder i smärta, sjukdom, död, lidande
och hunger — våra slafvar i det värsta släp — våra
kamrater i glädje — då kunna de härstamma från
samma stamfar som vi — vi bli kanhända två alnar
af samma stycke. — Skillnaden i intelligens mellan
människor och djur är icke så stor, som mellan lefvande
ting utan tanke (växter) och lefvande ting med tanke (djur).“ Utvecklingslärans teori hade han sålunda
fullständigt antagit. Man finner äfven antydningar såväl
om kampen för tillvaron som det därmed förbundna
naturliga urvalet. Hvad som i detta afsende gaf hans
tankar en bestämd riktning, skulle emellertid vara en
tillfällighet. Han skrifver härom själf: “I oktober
1838 — femton månader efter sedan jag börjat min
systematiska undersökning kom jag att för roskull läsa
Malthus’ bok ’Om folkmängden’ och då jag genom
lång tids iakttagelse af djurs och växters lefnadssätt
var vill förberedd att kunna värdera den kamp för
tillvaron, som öfverallt pågår, slog det mig strax att
under sådana omständigheter fördelaktiga afvikelser af
arten borde ha tendens att bevaras och ofördelaktiga
att gå till grunden. Resultatet häraf borde bli
bildandet af nya arter.” Rädd för förhastade omdömen
beslöt han emellertid att ej ens göra det kortaste
utkast af sina tankar: först 1842 nedskref han med
blyerts en kort skiss, som sedermera 1844 utvidgades
till en afhandling på 230 sidor. Hvilket värde han
satte på denna framgår af ett bref från samma år till
hans hustru. I detta gör han en disposition, som han
anbefaller henne såsom sin sista begäran — “och jag
är förvissad om att du vill handla, som om den vore
lagligt införd i mitt testamente“. En summa af 400
pund skulle användas för bokens offentliggörande;
manuskriptet skulle fördenskull lämnas till en lämplig person
— han föreslår främst Lyell — och denne skulle äfven
erhålla alla de böcker ur hans bibliotek, som i ett
eller annat afseende angifvits såsom berörande spörsmålet.
Ehuru Darwin under de följande åren utgaf ett väldigt arbete öfver en grupp kräftdjur — Rankfotingar — upphörde aldrig hans tankar att syssla med arternas uppkomst. Detta framgår ur hans vidlyftiga brefväxling särskildt med Lyell och de två botanisterna engelsmannen Josef Hooker och amerikanaren Asa Gray. Men det var icke blott genom utbytet med framstående vetenskapsmän, som han ökade sin skatt af vetande. Han korresponderade och umgicks med alla som intresserade sig för djurafvel eller trädgårdskonst, han ingick som medlem i deras klubbar och slog sig själf på dufafvel, han läste ej blott vetenskapliga verk, utan allsköns jordbruks- och trädgårdslitteratur, hvarifrån han efter vanligheten gjorde utdrag, som ordnades i olika omslag. Han samlade på detta sätt från alla de områden som berörde den biologiska vetenskapen en fullkomligt häpnadsväckande fond af fakta. Man måste känna till hans metod att arbeta och veta huru han använde hvarje minut af sin arbetstid för att, då man läser hans verk, tillnärmelsevis förstå huru hans vetande kunde omfatta en sådan armé af fakta, ett sådant bibliotek af litteratur. Och ehuru han i mer in 20 år förberedde sin bok om “Arternas uppkomst“, kan man förstå, att det fordrades hans okufliga energi för att, under nästan ständig ohälsa, samla och ordna det material på hvilket detta verks geniala byggnad hvilade. Och ännu mer: under dessa år skref han åtskilliga böcker af bestående värde såsom om korallrefven, om en del vulkaniska öars och Syd-Amerikas geologi, samt den ofvannämnda monografin öfver Cirripedierna (Rankfotingarna), ett verk hvars två första band äro på respektive 399 och 684 sidor med fyrtio planscher!
Och likväl förefaller det, som han först ganska sent hade börjat tänka på möjligheten att offentliggöra någon fullständigare redogörelse för sina idéer. I sin själfbiografi skrifver han härom: “I början af år 1856 rådde Lyell mig att utförligt nedskrifva mina idéer om härstamningen och jag begynte göra detta efter en måttstock, som var tre eller fyra gånger så stor som den efter hvilken sedan ’Arternas uppkomst’ skrefs; och dock var det blott ett utdrag af det material jag samlat. “Hans bref till Lyell är synnerligen karaktäristiskt: en vanlig människa förefaller det i sanning märkligt, att en person som i 20 år ingående sysslat med slika spörsmål kan skrifva därom så afvärjande och anspråkslöst: “Jag vet ej riktigt, hvad jag skall tänka om Edert förslag om en framställning af mina synpunkter; jag skall öfverväga saken; men det står i strid med hvad jag ursprungligen tänkt göra. Att ge en ordentlig skiss är absolut omöjligt, ty hvarje sats kräfver en lång rad af fakta att stödja sig på. Skulle jag göra något vore det att behandla det väsentligaste af spörsmålet om härstamning — naturligt urval — och möjligen peka på några få af de viktigaste förhållanden, som tjäna till att stödja en sådan åskådning, samt några af de största vanskligheterna. Men jag vet inte, hur jag skall göra; jag har mycket emot tanken på att skrifva för prioritetens skull, och likväl skulle det säkert förarga mig om någon annan skulle publicera mina idéer före mig . . . .“
Emellertid var det just något sådant, som skulle inträffa. Den 18 juni 1858 mottog han från en engelsk naturforskare, som några år idkat studier på de malayiska öarna en afhandling med titeln “Om afarters benägenhet att i det oändliga afvika från den ursprungliga typen“; författaren var Alfred Russel Wallace! Man kan tänka sig Darwins häpnad, då han läste denna afhandling, som fullständigt gaf uttryck åt hans egna idéer. Han skrifver i bref till Lyell: “Edra ord ha ordentligt slagit in — att någon skulle komma mig i förväg. Ni yttrade detta den gången, jag i korthet utlade för Er mina åsikter om naturligt urval, såsom beroende på kampen för tillvaron. Jag har aldrig sett ett märkligare sammanträffande: om Wallace haft en afskrift af mitt manuskript från 1842, kunde han ej ha gjort ett bättre utdrag! Ja, till och med hans ordalag finnas som öfverskrifter till mina kapitel. Var så snäll och sänd manuskriptet tillbaka; han säger ingenting om, att han vill ha det utgifvet genom mig; men jag skrifver naturligtvis genast med erbjudan att sända det till någon tidskrift. På det sättet får jag ingenting för all min originalitet, hur stor den än måtte vara . . . .“ Att Darwin genom denna händelse blef verkligt slagen är allt för begripligt; men han tvekade föga. Han hade redan skrifvit ett bref till Wallace, i hvilket han lämnade honom företrädesrätten, och det var endast hans vänners Lyells och Hookers öfvertalningsförmåga, som ändrade hans beslut. Att det icke var en lätt sak, att förmå honom härtill, är påtagligt. Han framför alla möjliga invändningar mot offentliggörandet af något af hans egna anteckningar. “Wallace kan säga: ’Ni tänkte inte på att låta trycka något af Edra åsikter, förrän Ni fick meddelandet från mig. Är det vackert handladt att begagna Er af, att jag frivilligt och utan uppmaning meddelat Er mina meningar, och således hindra mig från att komma Er i förväg?’ Den fördel jag således använder mig af är att jag privat fått veta, att Wallace är i antågande. Det synes mig hårdt, att jag på detta sätt skall mista min förträdesrätt, som är af så gammalt datum, men jag är alldeles inte säker på att detta förändrar själfva saken. Ens första intryck äro i allmänhet riktiga, och först tyckte jag, att det skulle vara ohederligt af mig att låta trycka något nu.“ Resultatet blef att Lyell och Hooker till Linnean Societys inlämnade en afhandling: “Om arters benägenhet att bilda afarter och om arters och afarters uppkomst genom naturligt urval“; den bestod af tre afdelningar, utdrag af Darwins skiss från 1864, en del af ett bref från honom till Asa Gray af 1857 och Wallace’s afhandling, Den verkliga samvetsnöd, i hvilken Darwin befann sig vid detta upprifvande tillfälle är betecknande för hans nobla karaktär. Wallace böjde sig lojalt för omständigheternas makt. Hans ära som vetenskapsman har härigenom icke förbleknat, och då han åt sin 1889 utkomna storslagna framställning af teorin om det naturliga urvalet gaf titeln Darwinismen, har han åt sig som människa rest en varaktig minnesstod. Mellan Darwin och Wallace knöts ett förtroligt vänskapsband, som först döden kunde slita.
Darwinismen och utvecklingsläran (evolutionsteorin, descendensteorin, härstamningsläran) sammanblandas ofta. Den senare är såsom vi sett af gammalt datum, och med fog kan Lamarck nämnas såsom dess förste egentlige målsman. Men då hans teori föga bottnade i verkliga iakttagelser, var det däremot Darwin förbehållet att stödd på sådana ge bevis för arternas uppkomst (ur andra arter) genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron, såsom den fullständiga titeln på hans vanligen “Arternas uppkomst“ kallade arbete lyder. Utom i detta grundläggande arbete har han framlagt bevis för sina teorier i “Variation af djur och växter i kulturtillståndet“ (1868) samt dragit konsekvenserna i “Människans härledning“ (1871), i hvilket senare verk äfven det så kallade könsurvalet ingående behandlas.
Såsom utgångspunkt för Darwins studier kunna vi beteckna husdjuren och kulturväxterna. Framförallt studerade han de olika dufraserna. Dessas olikhet är i högsta grad förvånande. Den engelska brefdufvan är märkvärdig genom vårtlika utväxter på hufvudet, förlängda ögonlock, vida näsborrar och vid munöppning: tumletten har den egendomliga, strängt ärftliga vanan att i flock stiga till en ansenlig höjd, tumla om i luften och sedan hals öfver hufvud störta ned; kroppdufvan har kroppen, vingarna och benen mycket förlängda och en oerhördt utvecklad krifva, som efter behag kan blåsas upp: påfågeldufvan har 30—40 stjärtpennor i stället för det vanliga antalet 12—14 och bir dessa vidt utspärrade och riktade uppåt, så att på ett godt exemplar de beröra hufvudet. Så skulle man kunna uppräkna ett tjugutal olika dufformer, som om de framlades för en ornitolog såsom vilda fåglar ögonblickligen skulle förklaras för lika många arter, delvis till och med tillhörande olika släkten. Och likväl är det en enhällig mening att alla dessa härstamma från en enda vild art, klippdufvan, en mening som föröfrigt har sitt stöd i många kända fakta. Så t. ex. antaga om man sammanparar individ af två olika raser, af hvilka ingen synligt har klippdufvans karaktärer, ungarne åtskilliga af stamformens egenskaper; och ju mer man låter “rasen urarta“ d. v. s. lämnar den utan människans inflytande, desto mer närmar den sig denna. Ingen af den tama dufvans olika former förekommer eller kan förekomma i vildt tillstånd. De äro alla kulturprodukter. Huru förklara detta? Förklaringsgrunden ligger i tvänne lagar: variationens eller föränderlighetens och ärftlighetens lag. Ungar efter samma föräldrar, ehuru i allt välsentligt lika dessa, förete dock mer eller mindre framträdande individuella olikheter, i allmänhet eller med afseende på en viss kroppsdel, t. ex. kräfvans storlek. Människan utväljer nu till fortsatt parning sådana individer, som ha den största kräfvan: denna egenskap nedärfves i större eller mindre grad; återigen utväljes den individ som har den största kräfvan, och på detta sitt förfares generation efter generation och för hvarje gång erhålles afvelsdjur med den åsyftade egenskapen allt starkare utpräglad. “Nyckeln till gåtan“, säger Darwin, “ligger i människans accumulativa valförmåga, det vill säga hennes förmåga att genom ett urval till afvel af sådana individer, som äga de åstundade egenskaperna, hos hvarje generation öka dessa egenskaper.“ Naturen lämnar små afvikelser; människan summerar dem, och kan på detta sätt uppnå ett från början afsedt resultat. En dufuppfödare förklarade ju till och med, att om han fick ett par år på sig skulle han “skapa“ en dufras af hvilket utseende som helst. Detta är ett exempel på människans medvetna urval.
I många fall har urval fortgått i långliga tider, fast omedvetet. Människan har behållit de starkaste och skönaste djuren till afvelsdjur, och af de mest gifvande, vackraste eller med de smakligaste och största frukterna försedda växterna tagit frön till växtens fortplanting. Redan i den klassiska tiden odlades päronträd, som likväl enligt Plinii utsago varit af rätt tarflig beskaffenhet. Dåtidens trädgårdsmästare utsådde säkerligen den bästa varieteten, och fingo de en bittre utsådde de denna. “Men den klassiska tidens trädgårdsmästare, som uppdrogo de bästa päron de kunde åstadkomma, hade ingen aning om hvilken härlig frukt vi en gång skulle äta, och dock hafva vi för denna frukt att tacka till en del den omständigheten, att de redan börjat att utvälja och fortplanta de bästa varieteterna.“ Det är således människan, som genom sitt urval medvetet eller omedvetet åstadkommit alla de otaliga kulturraserna. Andra förhållanden ha emellertid härvid bidragit. Förändrade yttre lefnadsvillkor äro sålunda af betydelse, dels därigenom att de direkt inverka på organismens olika delar, dels och hufvudsakligen genom inverkan på reproduktionssystemet som de förändra. Förändras reproduktionsorganen inverkar detta på afkomman och människan har att utveckla eller förkasta den uppkomna förändringen. Vidare finnes det ett visst samband mellan olika organ, de stå i en viss korrelation till hvarandra, så att om ett organ förändras, förändras ett annat samtidigt. För att nämna ett exempel, så har man tyckt sig finna att helhvita kattor med blåa ögon alltid äro döfva. Genom dylika förhållanden kan människan få en fingervisning af stort värde. Svinen i Florida brukade äta en växtrot, som hade till följd, att benen färgades rosenröda och klöfvarna föllo af. De svart färgade svinen hade däremot inget men af födan, hvarför farmarna alltid i en kull utvalde de svarta och slaktade de öfriga ungarna. Huru förhåller det sig nu i naturen? Förete afkomlingarna från samma djurpar eller från samma moderplanta några olikheter? Nedärfvas äfven hos de vilda varelserna föräldrarnas egenskaper på afkomman? Erfarenheten lämnar obetingadt ett jakande svar på dessa frågor; och nästa spörsmål blir då: finnes i naturen någon reglerande kraft, som ersätter människans ingripande?
Hvarje art fordrar för sin individuella trefnad vissa bestämda betingelser i näring, jordmån, ljustillflöde o. s. v., men är äfven beroende af den organiska omgifningen. Samma växtart trifves icke på en äng och i en skog. Förefinnas nu för en art alla dessa betingelser i gynnsammaste grad förökar den sig hastigt, och om vi antaga att samma förhållande alltjämt fortfar att råda skola snart afkomlingarna af en art nå en fullkomligt oerhörd utbredning. “Linné har redan beräknat, att om en ettårig växt sätter blott två frön, och om telningarna af dessa frön nästa år åter satte två frön och så vidare, skulle på tjugu år antalet af växtens efterkommande stigit till en million. Man betraktar elefanten, såsom den bland alla kända djur, som långsammast förökar sig, och jag har sökt beräkna det sannolika minimum af dess förökning; därvid har jag antagit, att den börjar fortplanta sig först vid sitt trettionde år och fortsätter därmed till sitt nittionde och att den under denna tid bringar till världen tre par ungar. Vid sådant förhållande skulle redan efter femhundra år finnas femton millioner ungar.“ Skulle vi öfverföra detta ressonemang på t. ex. aspen, som årligen sätter milliontals frön, och anta att alla dessa grodde och utvecklade sig, skulle snart nog alla andra träd ha försvunnit från jordens yta. Skulle vi däremot äga möjlighet att undersöka det verkliga förhållandet, skulle vi helt visst finna, att af alla aspfrön de flesta förintades utan att gro, att af groddplantorna, som alstrades af de återstående, ett försvinnande fåtal utvecklade sig vidare, och att slutligen af de oräkneliga frön, som härstammade från ett enda träd, kanske endast ett eller två i sin ordning gifva upphof till ett nytt fröalstrande individ. Detta beror på att allt lefvande ständigt har att utkämpa en intensiv kamp för tillvaron. Denna kamp kan vara svår nog mot vidriga eller mindre gynnsamma naturförhållanden; en nedsättning i en trakts medeltemperatur eller en förskjutning af nederbördens fördelning eller dylikt kan otvifvelaktigt minska en arts, höja en annans vanliga förökningsprocent. Men den svåraste striden utkämpas mellan de lefvande varelserna själfva. Ett exempel må belysa detta. Haren har många fiender. Människan, rofdjur, roffåglar. Hans försvarsmedel äro god hörsel, snabbhet, beklädnadens likhet med omgifningen. Det är ju tydligt att de individ af ett områdes harstam, som i något afseende äro sina kamrater öfverlägsna i förmågan att undgå sina fiender längre fortlefva och således ge upphof till de flesta afkomlingarna. Dessa ärfva föräldrarnas goda egenskaper, men ynglet varierar och af detta ha åter de snabbaste, de genom färgteckningen bäst skyddade o. s. v. största utsikten att fortlefva. Liksom i det mänskliga samhället en bagare ej konkurrerar med en smed utan närmast med en bagare, så är i naturen konkurrensen om lifsbetingelserna intensivast mellan individ af samma art, just därför att de för dessa äro mest likartade. Häraf blir följden, att äfven den minsta afvikelse i förmånlig riktning af en förmånlig egenskap såsom i vårt exempel af snabbhet måste spela en viktig roll för individens lifslängd och därigenom för fortplantning af denna egenskap. Naturen låter hänsynslöst de sämre individerna gå under, den utväljer de i kampen för tillvaron bäst utrustade och akkumulerar under otaliga generationer de goda egenskaperna, hvarigenom varieteter uppstå som slutligen betydligt afvika från stamformen. Dessa varieteter äro börjande arter. Utdö mellanformerna har en ny art uppkommit. Detta kallar Darwin det naturliga urvalet. Det reglerande momentet i denna är kampen för tillvaron. Men denna är ingalunda en så enkel företeelse som det lämnade exemplet tyckes antyda: tvärtom är den ytterligt komplicerad. “Vi måste ihågkomma i huru oändligt inveckladt förhållande alla lefvande varelser stå till hvarandra, huru de lämpa sig efter hvarandra och efter de naturliga lefnadsförhållandena och hvilken oändlig mängd bildningsförändringar kunna gagna hvarje varelse under växlande lifsvillkor.“ Huru beroende en art för sin förökning kan vara af till synes alldeles neutrala omständigheter visar följande klassiska exempel. Rödklöfvern besökes af humlor, hvilka äro de enda, som kunna åtkomma dess honungssaft; den för frösättning nödvändiga pollineringen, frömjölets öfverförande till märket fullgöres således af humlor; antalet af humlor i ett distrikt är återigen beroende af antalet åkerråttor, som förstöra deras bon och honingskakor; åkerråttan hålles i schack af kattorna; och i närheten af byar och gårdar blir därför klöfverfröskörden störst, Att mängden klöfverfrö står i något slags orsakssammanhang med antalet kattor är ju ganska öfverraskande; och vi kunna förstå att den växelverkan som äger rum i naturen och alla de otaliga kombinationer mellan olika förhållanden som finnas, olika i olika trakter, innebära, att skilda afvikelser hos samma art i skilda trakter kunna vara af olika värde. Samma stamform kan således ge upphof till flera varieteter, och dessa utveckla sig till lika många arter.
En särskild form af det naturliga urvalet är könsurvalet[1]; detta beror på hanarnes rivaliserande om honorna, och förklarar de sekundära könskaraktärerna, det vill säga sådana egenskaper, som äro säregna för ettdera könet, men icke stå i omedelbart samband med reproduktionsorganen. Sådana egenskaper äro t. ex. vissa hjortarters hornkronor, sångförmågan hos fågelhanen, den praktfulla färgklädnaden hos påfågeln. Då hanarna strida om honan segrar den starkaste och hans egenskaper gå i arf till ungarna; på samma sätt om honan väljer bland flera rivaler den som äger den grannaste fjäderskruden, och så småningom akkumulerar naturen genom upprepadt urval de gynnsamma och de gynnade egenskaperna, hvilka generation efter generation framträda i ett alltmera utprägladt skick.
Liksom Linné i sin Systema Naturæ hänsynslöst fullföljde klassificeringen af djurvärlden och utan tvekan inrangerade människan i däggdjurens högsta ordning Primates eller Herredjuren, så drog också Darwin fullständigt konsekvenserna af sin teori och förklarade människans ursprung bevisadt af samma lagar, som öfriga organismers. I sin bok om arternas uppkomst, undvek han, efter hvad han själf förklarat, afsiktligt att närmare ingå på detta spörsmål, men att han redan då var på det klara med frågan framgår med all önskvärd tydlighet. “I den aflägsna framtiden ser jag fält öppna för viktigare forskningar. Psykologien skall hvila på en ny grund, hvarje själsförmögenhets nödvändiga förvärfvande genom grader. Ljus skall äfven spridas öfver människans ursprung och hennes historia“, yttrar han i detta verk.
Darwins teori, darwinismen eller selektions- (urvals-) teorien, som den också kallas, har äfven på svenska blifvit så många gånger och ofta så lyckligt behandlad, att vi här velat inskränka oss till en ytterst kortfattad redogörelse för dess grundläggande satser och anse oss äfven skyldiga till en liknande koncentration vid framställningen af de bevis, på hvilka Darwin stödde sin lära.
På denna tid gällde såsom ett afgörande bevis för arternas oföränderlighet, att de icke kunde korsas med hvarandra eller om så verkligen var förhållandet, att afkomlingarna voro sterila; under det att motsatsen var fallet mellan varieteter. Naturligtvis generade det icke, att om man funnit två, enligt den gängse meningen tydliga varieteter, ofruktsamma vid kroasering genast upphöja dessa till arter. Darwin ställde genom sina undersökningar detta “bevis“ fullständigt på hufvudet. Han fann att hos somliga arter funnos olikformade blommor. Sålunda är blomman hos den vanliga fackelrosen (Lythrum salicaria) trimorf; d. v. s. det finns blommor med långa, medellånga och korta stift och i hvarje blomma två grupper ståndare, så att i en blomma med långt stift finnas medellånga och korta ståndare, hvilkas höjd motsvara medellångt och kort stift i andra blommor. Öfverfördes pollen från ståndarknappen i en blomma till märke på samma höjd i en annan, hvilket i naturen vanligen ägde rum, då de besökande insekternas kroppsdelar omväxlande kom i beröring med just befruktningsdelar af samma höjd, erhölls mycket och godt frö, som gaf upphof till fruktsamma nya individer; detta var legitim befruktning. Nu öfverförde Darwin frömjöl från långa ståndare i en blomma med medelstor pistill till en kort pistill, hvarvid denna ej alstrade ett enda frö. Det var härigenom bevisadt, att äfven en viss form af befruktning mellan två olika blommor af samma art gaf ett negativt resultat. Tvärtom visade Darwin äfvenledes, att i vissa fall kunna bestämdt skilda arter kroaseras och ge upphof till bastarder som i sin tur äfven äro fruktsamma. Härmed hade artbegreppet betänkligt rubbats och samtidigt klargjorts, att korsning mellan olika arter kunde bidraga till nya formers uppkomst.
Såsom en af de förnämsta invändningarna mot härstamningsläran har alltid framhållits saknaden af mellanformer, som sammanknyta olika arter, släkten och grupper med hvarandra. Om sådana former ej fortfarande existerade, så skulle de åtminstone kunna påvisas i fossilt tillstånd. Den siste af Darwins motståndare af verklig betydenhet, Agassiz, dref till och med den satsen, att om också kontinuerliga formserier kunde påvisas, som till och med gåfvo en bild af en nutida arts individuella utveckling, så berodde i alla fall hvarje ny arts uppträdande på en särskild öfvernaturlig skapelseakt. Agassiz utvecklade Cuvier’s kataklysmteori och drog konsekvenserna af densamma in absurdum. Då vissa företeelser med afseende på arternas geografiska utbredning syntes strida mot möjligheten, att alla former af en och samma art härstammade från ett par föräldrar, nödgades han antaga flera skapelsecentra för samma art!
Att i de fossilförande lagren icke funnits former som förmedlade öfvergången mellan alla de olika nu lefvande artgrupperna förnekades icke af Darwin. Tvärtom han ger en öfvertygande utredning, att så näppeligen kunde vara fallet, och framhåller, att det snarare är märkvärdigt att paleontologin kunnat förete så många bevis för utvecklingsläran som den verkligen gjort. Detta beror på tre omständigheter. För det första är det flerfaldiga både djur och växtarter, som till följd af sin veka byggnad omöjligen kunna tänkas bli bevarade i förstenadt tillstånd, och öfverhufvud taget fordras det äfven för arter med skelettartade organ flera gynnsamma samverkande förhållanden, för att de i större antal skola nedbäddas i fossilförande lager, som bildas så oerhördt långsamt. För det andra ha samma nedbrytande krafter som nu arbeta på att sönderbryta och söndersmula våra bergarter äfven verkat under de gångna perioderna af jordens utvecklingshistoria, och det är ju tydligt att härigenom många af de lager, som inneslöto försteningar, tillsammans med dessa blifvit totalt förstörda. För det tredje får man ej glömma att ofantliga områden äro undandragna den paleontologiska forskningen. Så de väldiga sträckor som täckas af den eviga snön och isen och framförallt den del af jorden öfver hvilken oceanerna breda sina ändlösa ytor. Är under sådana förhållanden ej de geologiska urkundernas ofullständighet helt naturlig? Och likväl bringar forskningen för hvarje dag som går i dagen nya vittnesbörd, som länka nutidens former i allt fastare ursprungssammanhang med de utdöda.
Hvad arternas geografiska fördelning beträffar skola vi här endast fästa oss vid ett par af Darwin anförda förhållanden. Såsom redan nämnts ådrog sig Galapagosöarnas flora och fauna hans lifliga uppmärksamhet. Både djur och växter visade en påtaglig släktskap med den sydamerikanska kontinentens, men voro specifikt skilda, liksom de olika öarna hade närbesläktade men skilda arter af samma typ. Skall man nu taga sin tillflykt till särskilda skapelseakter för dessa djur och växter? Är det ej en tillfredsställande förklaring att de närbesläktade arterna härstamma från samma stamform, däraf likheten, men utvandrade till skilda områden rönt inflytande af nya växlande förhållanden och modifierats efter dessa, däraf olikheten? — Ett kändt faktum är att på de flesta oceanöar saknas groddjur. Detta förhållande förklaras däraf, att deras rom förstöres af saltvatten, hvarigenom spridning från närmaste fastland förhindras. På liknande naturligt sätt förklaras frånvaron af landdäggdjur på dessa öar, dit de hindrats af hafvet att utbreda sig. “Man kan icke enligt den vanliga åsikten om skapelse säga, att tiden icke räckt till för däggdjurens skapelse; många vulkaniska öar äro tillräckligt gamla, hvilket bevisas af den ytterliga förstöring de undergått och af deras tertiära lager . . .?
Särskildt oceanöarnas befolkande med djur och växter gaf Darwin anledning till ytterst intressanta och epokgörande experimentella undersökningar öfver organismers spridningsförmåga på långa afstånd. Drifved flyter ofta upp på öarnas stränder. Emellan deras rötter sitta stenar inkilade och jordklumpar äro ofta fastkilade mellan dessa fullkomligt oåtkomliga för vågorna. Från en sådan jordklump grodde tre dicotyledona växter. Fåglar kunna föra frön öfver långa sträckor. Han fann i ett fall 61 frön och i ett annat 22 frön i lerklumpar, som fastnat på foten af en rapphöna. Ett jordstycke från en rödbent rapphöna, som bevarats i tre år, tillsändes Darwin. Då det sönderbröts, fuktades och sattes under en glasklocka, uppspirade därifrån icke mindre än 82 växter. Som man ser behöfver ingen särskild skapelseakt tillgripas för att förklara växtligheten på aflägsna öar!
Som bekant har på grundval af den moderna embryologiska forskningen efter Frits Miller af Hæckel formulerats den så kallade biogenetiska grundlagen enligt hvilken individet under sin utveckling från det encelliga ägget på nytt genomgår de olika utvecklingsstadier arten under sin härstamnings fortgång genomlupit. Embryologins betydelse såsom lämnande afgörande bevis för descendensteorien var icke främmande för Darwin; såväl i boken om “Arternas uppkomst“ som “Människans härledning“ ägnar han densamma uppmärksamhet. I den senare yttrar han: “Själfva embryot (människans) kan under en tidigare period knappast skiljas från de andra medlemmarnes af vertebratserien. Under denna period gå artererna i båglika grenar, liksom förde de blodet till gälbågar, hvilka icke träffas hos de högre vertebraterna, ehuru springorna på nackens sidor ännu finnas kvar och utmärka deras förra läge.“ Synnerligen karaktäristiskt för hans syn på dessa saker, liksom för hans personlighet är följande yttrande i hans själfbiografi: “Det var knappast någon punkt som under utarbetandet af ’Arternas uppkomst’, gaf mig så stor tillfredsställelse, som förklaringen af den stora skillnaden, som hos många klasser finnas mellan fostret och det utbildade djuret, och af den stora likheten mellan fostren inom samma klass. I senare år ha flera kritiker gifvit Fritz Müller och Hæckel hela äran, hvilka utan tvifvel gifvit ämnet en fylligare och i några hänseenden korrektare behandling, än jag gjorde. Jag hade stoff till ett helt kapitel, och jag borde ha dryftat spörsmålet utförligare; ty det är klart att det icke har lyckats mig att göra intryck på mina läsare, och den, som detta har lyckats är det, som enligt min mening förtjänar hela äran.“
Likaså sysselsätter sig Darwin med de rudimentära organen, och vi vilja äfven med afseende på dessa anföra ett citat: ”Salamanderarter (hör till groddjuren), som lefva högt uppe på bergen, framföda sina ungar fullbildade. Detta djur bor aldrig i vatten. Om vi dock öppna en dräktig hona, finna vi inuti henne ungar med fullkomligt fjäderlika gillar, och om de läggas i vatten simma de omkring likt ungar af den vanliga vattenödlan. Denna akvatiska organisation har naturligtvis intet sammanhang med djurets framtida lif, ej heller står det i något förhållande till dess embryonala villkor; den står blott i samband med någon förfaders organisation och upprepar en phas i dess utveckling.“ Detta exempel, som vi valt såsom synnerligen intressant, ansluter sig likväl alltför nära till den embryologiska framställningen, och vi vilja därför tillägga, att han ger åtskilliga exempel på verkliga rudimentära organ hos den utbildade organismen. Hvad människan vidkommer, uppräknar han ett 15-tal, såsom det halfmånformiga vecket i ögat, en kvarlefva från våra stamfäders blinkhinna, åtskilliga muskler, blindtarmens masklika bihang, visdomstanden, allt organ för människan utan det ringaste gagn, snarare till obehag, ja till skada. Den embryologiska utvecklingen och de rudimentära organen kunna icke på ett naturligt och vetenskapligt vis förklaras annat än genom härstamning från stamfäder, från hvilka dessa karaktärer gått i arf. Och på samma sätt är enda möjligheten alt finna någon grund för den märkliga återgång, som ett organ understundom kan uppvisa. Sådan “atavism“ är ej ovanlig. Hörntanden har hos människan en egendomlig kägelform, som tyder på en särskild funktion; någon sådan har den ej hos människan, utan kan till sin form anses som ett rudiment hänvisande på vår släktskap med rofdjuren, Hos somliga individ kunna dessa hörntänder förete en afsevärd storlek, skjutande utom de öfriga och med luckor i den ena käken för att mottaga de till den motsatta käken hörande tänderna. “Den“, säger Darwin, “som med förbittring stöter ifrån sig den åsikten, att formen på hans egna hörntänder och deras tillfälliga stora utveckling hos andra människor bero på, att våra äldsta förfäder hafva varit försedda med dessa förskräckliga vapen, skall sannolikt genom att hånle uppenbara sin härledningslinje. Ty skulle hon icke längre ha för afsikt eller äger förmåga att bruka dessa tänder som vapen, skall hon omedvetet sammandraga sina morrmuskler liksom för att på samma sätt som en till strid rustad hund, visa dem färdiga till användning.“
Det ligger utanför ramen för denna korta redogörelse för darwinismen, att närmare gå in på hans bok om människans härledning. En nutida läsare bör ur det allmänna resonemang, som innefattar Darwins teori och bevis för utvecklingsläran utan vidare draga den slutsatsen, att inom dessa allmänna lagars räckvidd faller också människan. En öfvertygande sammanfattning och en slående jämförelse som Darwin gör må dock här finna sin plats. ”Människan är underkastad talrika, obetydliga och olika beskaffade förändringar, hvilka föranledas af samma allmänna orsaker, anordnas och öfverflyttas i öfverensstämmelse med samma allmänna lagar som hos de lägre djuren. Människan tenderar att förökas i ett så hastigt förhållande, att hennes afkomma oundvikligen utsättes för en kamp för tillvaron och följaktligen för naturligt urval. Hon har frambringat många raser, af hvilka några äro så olika, att de af naturforskare ofta blifvit uppställda som skilda arter. Hennes kropp är byggd efter samma homologa plan som de andra däggdjurens, oberoende af de bruk, hvartill de särskilda delarna kunna användas. Hon genomgår samma embryonala utvecklingsstadier. Hon äger kvar många rudimentära organ och onyttiga bildningar, hvilka tvifvelsutan en gång voro användbara. Tillfälligtvis återuppträda hos henne karaktärer, hvilka, såsom vi alla ha skäl att tro, ägdes af hennes äldsta förfäder. Om människans ursprung hade varit helt skiljaktigt från alla andra djurs, skulle dessa olika företeelser vara endast tomma bedrägerier . . .“ Detta var sammanfattningen; jämförelsen lyder: “En olikhet till graden (nämligen med afseende på de andliga förmögenheterna, hvilkas stora utveckling hos människan beror på hennes hjärnas imponerande storlek) berättigar ehuru stor, oss icke att ställa människan i ett särskildt rike, hvilket bäst ådagalägges genom att jämföra själsförmögenheterna hos två insekter, nämligen en sköldlus eller skalbagge och en myra, hvilka otvifvelaktigt höra till samma klass. Skillnaden är här större, ehuru af något olika beskaffenhet, in mellan människan och det högsta däggdjuret. Sköldlusens hona fäster sig som ung medelst sin snabel vid en växt, suger dess saft, men flyttar sig icke vidare, befruktas och lägger ägg, och detta är hela hennes historia. Att å andra sidan beskrifva en myrhonas vanor och sinnesförmögenheter skulle erfordra en hel volym; jag vill dock i korthet framställa några få punkter. Myror meddela hvarandra underrättelser, och flera förena sig till samma arbete eller till lekar. De igenkänna sina kamrater efter månaders frånvaro. De bygga stora byggnader, hålla dem rena, tillsluta dörrarne om aftnarna och utsätta skiltvakter. De anlägga vägar och äfven tunnlar under vattendrag. De samla föda för samhället, och då ett föremål, som är för stort att kunna komma in, föres till stacken, utvidga de dörröppningen och reparera den sedan. De utvandra enligt en på förhand uppgjord plan. De göra slafvar. De hålla bladlöss som mjölkkor. De flytta äggen af sina bladlöss äfvensom sina egna ägg och puppor till varma delar af stacken på det de må blifva hastigt utkläckta; otaliga liknande fakta kunde framstillas. Skillnaden i själsförmögenheter mellan en myra och en sköldlus är med ett ord ofantlig; dock har ingen någonsin drömt om att sätta dem I olika klasser — — —“
Från tvenne vetenskapens fält har den moderna forskningen lämnat nya bevis för människans härledning. Från grottor i Belgien, Rhenprovinserna, Frankrike och Kroatien ha rika och tillräckligt fullständiga lämningar af utdöda djurformer bringats i dagen, som otvifvelaktigt måste föras till samma släkte som människan, om också många karaktärer visa dem såsom stående betydligt närmare den för de människoliknande aporna och Homo gemensamma stamformen. Att denna gemensamma stamform ej kan ligga så särdeles långt bort i utvecklingens formkedja visar ett faktum från fysiologiens område. Blodet hos olika djurarter är mycket olika; ju mera, ju längre från hvarandra djurarterna stå i systemet. Om blodet från en katt insprutas på en kanin, verkar det som ett gift och dödar kaninen. Blodet från en varg kan däremot insprutas på en hund utan att några förgiftningssymptom förspörjas; på samma sätt förhåller det sig med häst och åsna. Om något visar detta släktskap, verklig blodsförvandtskap. En fysiolog, Friedenthal, experimenterade med att öfverföra blod från människor på olika aparter; blodet värkade som gift. Först när människans blod öfverfördes på en människoliknande apa, en chimpans, inträdde samma förhållande som då det gällde hunden och vargen, hästen och åsnan. Inga förgiftningssymptom. Frändskapen var tydligt ådagalagd.
Mer in en slutsats af sådana premisser är omöjligt att draga. “Det är endast vår naturliga fördom och den förmätenhet, hvilken dref våra förfäder att förklara sig härstamma från halfgudar, som förmå oss ått betvifla denna slutsats.”
För den 1 oktober 1859 står i Darwins dagbok:
“Färdig till korrekturläsning till min mindre bok om
’Arternas uppkomst’; tog tretton månader tio dagar;
1,250 exemplar tryckta. Första upplagan utkom 29
november; alla exemplar slutsåldes första dagen.“ Det
är utan tvifvel mitt lifs hufvudvärk“, skrifver han i sin
själfbiografi. Menade han därmed, att det såsom
fullständigt revolutionerande de gängse åsikterna inom den
naturvetenskapliga världen och för oöfverskådliga tider
befruktande all biologisk forskning var ett andens storvärk af mäktigaste innebörd har han utan tvifvel
alldeles rätt; men sannolikt tänkte han på att det under
mer än två decennier varit hans tankars, undersökningars
och intressens skötebarn. Det är också med en
egendomlig medkänsla man läser Darwins bref ifrån de
närmaste åren efter bokens offentliggörande. Icke som
skulle han på något sätt tryckas ned af den strid, som
rasade om hans meningar, och säkerligen sviktade han
icke ett ögonblick, att om också ensam orubbligt stå
fast vid sin mening; men det kommer glimtvis fram
uttryck liksom af en sjuk och öfveransträngd mans
missmod och misstro. Så skref han till Lyell med
tack för att denne ämnade offentligen uttala sig till
förmån för härstamningsläran: “För min personliga
del gläder det mig också så oerhördt; ty när jag tänker
på huru ofta det händer, att män i åratal förfölja en
illusion, öfverfalles jag af en obehaglig rysning, och
Jag frågar mig själf, om jag skulle ha vigt mitt lif
vid en dröm.“ Till Huxley skrifver han äfvenledes
1859: “Då jag för precis 15 månader sedan satte pennan
på papperet för att ta itu med min bok, hade jag
ängsliga aningar; jag trodde jag kanske hade bedragit mig
själf, som så många andra ha gjort; jag beslöt då för
mig själf att ta sikte på tre domare, med hvilkas dom
Jag skulle vara belåten. Denne domare var Lyell,
Hooker och Ni“. Med afseende på bokens framtid och
teoriens genombrott sväfvade han mellan glad
förhoppning och misströstan. Under den långa väntan
på ett bestämdt uttalande från Lyell kom denna senare
ofta skarpt till synes. “Jag ser med tillförsikt det
slutliga resultatet till mötes; men jag börjar nu att förstå, att det skall behöfvas ett par tre människoåldrar
innan detta resultat uppnås“, skrifver han så sent som
1863.
Utan det ringaste tvifvel var det af den största betydelse att så vetenskapligt framstående och personligt ansedda män som Lyell och Hooker genast från första början trädde inom skranket till försvar för bokens vetenskapliga värde. Hooker stod för öfrigt från så godt som första stund på Darwins sida. Lyell och Asa Gray tvekade dock länge, liksom äfven Wallace, innan de inrangerade äfven människan inom det naturliga urvalets räckvidd. Det är om Asa Grays hållning i denna fråga, som han i ett bref till Hooker uttalar sig på följande sätt: “Han ger nog med sig: ty det är ingen mening i att uppge en hel ställning och så göra stånd vid en godtyckligt dragen linje. Det är hvad farfar kallade unitarianismen: ’en fjäderbolster att uppfånga fallna kristna i’.“ I samma ämne skrifver han 1861 till doktor Gray: “Om jag fick se en ängel komma från himmelen och göra godt, och andra, som också hade sett honom, kunde riktigt öfvertyga mig om, att jag varit vid mina sinnens fulla bruk, skulle jag tro på ändamålsenligheten. Om man tydligt och klart kunde öfverbevisa mig att själen, på ett eller annat okändt sätt var en funktion af en annan viktlös kraft, skulle jag känna mig öfvertygad. Om människan bestod af mässing eller järn och icke i minsta mån öfverensstämde med någon annan organism, som har existerat, skulle jag kanske känna mig öfvertygad. — Jag har nyligen haft en korrespondance med Lyell, som jag tror biträda Er mening i denna sak, att utvecklingens ström ledes eller ändamålsenligt bestämmes af en annan makt. Jag har sport honom (och han säger, han vill fundera på att ge mig svar) om han tror att min näsas form var förutbestämd. Tror han det, har jag intet vidare att anmärka . . . .“
Rangplatsen bland dem som mot obskurantism och fåvitskhet från första stund förde Darwins talan intager Thomas Huxley. I föreläsningar, stridsskrifter, tidningsartiklar och vetenskapliga arbeten slungade han sig med lågande entusiasm och oförfärad håg in i striden, en fruktansvärd motståndare, utrustad, som han var, med dräpande logisk skärpa och den gedigna kunskapens anfallsvapen. “Som blixten, som i nattens djupaste mörker plötsligt visar den vilsne vandraren on väg, som han kan följa, om det så är en genväg eller icke“, så kom Darwins bok för 1850-talets naturforskare, som förgäfves spanade efter en hypotes som kunde förena under samma synpunkt massan af fakta och detaljer, en hypotes “som icke förutsatte andra krafters ingripande än sådana, som kunde bevisas vara i verksamhet“, säger Huxley om Darwins bok.
Sådana stridsmän, som Huxley behöfdes också, ty stridens vågor gingo högt. En skildring från ett årsmöte med British Association i Oxford 1860 torde ge en ganska god bild af hurudan situationen i England och säkerligen på många ställen i Europa på den tiden var. En afhandling hade anmälts, som berörde “Arternas uppkomst“. Presidenten uppmanade Huxley att yttra sig, men denne sökte undvika diskussion i det han anförde, att “åhörare, hvars känslor behärskade deras förstånd, icke var det publikum, inför hvilket en sådan diskussion skulle föras.“ En framstående zoolog Owen tog emellertid till orda. Han framhöll att det fanns en del fakta, som gjorde det möjligt att bilda sig en föreställning om rimligheten af Darwins idéer. “Gorillans hjärna“, yttrade han, “var mer olik en människas hjärna in hjärnan hos de lägst stående fyrhändte.“ Huxley svarade nu och förnekade detta bestämdt; samt förpliktade sig att för sin mening framlägga bevis annorstädes. (Han påvisade sedan i en utmärkt afhandling, att de människoliknande aporna i allt väsentligt stå betydligt närmare människan än de lägre aporna.) Detta var förpostfäktningen på torsdagen den 28 juni; på lördagen bröt striden lös ordentligt med anledning af en afhandling om “Europas andliga utveckling sedd i belysning af Darwins teorier“. Föreläsningssalen, som var bestämd för föreläsningen, måste, såsom för liten, utrymmas, och i stället uppläts muséets bibliotek, som trots ferierna vid universitetet, blef alldeles proppfullt af de mellan 700 och 1,000 uppgående åhörarne. Professor Henslow presiderade och fråntog icke mindre än fem talare ordet, då de framkommo endast med obestämda fraser. Hufvudtalaren mot Darwinismen var biskopen af Oxford, Wilberforce, som enligt ett ögonvittnes berättelse talade i halfannan timme oförlikneligt “lifligt, tomt och obilligt“. Det framgick tydligt af hans behandling af ämnet, att andra hade proppat honom full med upplysningar och att han ej visste något i första hand. Han förlöjligade Darwin och Huxley, den ena värre än den andra, men i sådana herdetoner, på ett så öfverbevisande sätt och med så välformade meningar, “att det tydligen gjorde starkt intryck“. I framställningens hetta vände han sig till Huxley och sporde, om det var på fädernet eller mödernet, som denne härstammade från aporna. “Huxley besvarade den vetenskapliga delen af bispens tal med fyndighet och kläm; det personliga utfallet med en måttfullhet, som förlänade hans förintande svar en stor värdighet.“ Lydelsen af detta svar var följande: “Jag har sagt och upprepar, att ingen har orsak att skämmas för att ha en apa till stamfar. Skulle jag skämmas att härstamma från något lefvande väsen, då skulle det vara om jag till stamfar hade ett visst slags människa, en människa med nervös och flyktig intelligens, som ej tillfreds med att göra lycka i sitt eget lefnadskall, inlåter sig på vetenskapliga spörsmål, om hvilka hon saknar hvarje verklig kunskap, endast för att förvränga dem medelst en meningslös talförhet och draga åhörarnas uppmärksamhbet bort från sakens kärna med hjälp af vältaliga afvikelser från ämnet och lyckade apeller till religiösa fördomar.“ Upphetsningen var nu på sin höjdpunkt, en dam svimmade och måste bäras ut, och det varade en stund, innan diskussionen kunde återupptagas. Man ropade på Hooker och presidenten anhöll att han skulle säga sin mening om teorin från botanisk synpunkt. Han gjorde detta och påvisade, att biskopen klarligen hade lagt i dagen, att han var absolut ovetande i botanikens elementer. Biskopen teg och mötet slutade.
Om de “argument“ som från teologiskt håll serverades i de otaliga angrepp, som sågo dagen mot Darwin, kan man få en föreställning af en artikel i en spridd tidskrift, som också förskref sig från Wilberforces hand. Med brinnande indignation skrifver Huxley härom: “I denna märkvärdiga produkt presenteras Darwin, en af de noggrannaste iakttagare, en af de försiktigaste logiker, en af de ärligaste forskare, för världens förakt, som en fantast, som försöker ’att sätta stöttor under sin fullkomligt murkna byggnad af gissningar och påhitt’, och ’hvars sätt att behandla naturen’ fördömes som ’i högsta grad vanärande för naturvetenskapen’. Och allt detta högröstade tal, som skulle tagit sig illa ut, om det kommit från en af Darwins kolleger, härrör sig från en skribent, hvars brist på förståelse eller samvetsömhet eller måhända båda delarna är så stor, att han framställer följande invändning mot Darwins synpunkter: ’Månne det är troligt, att alla tillfälliga varieteter af rofvor ha någon medfödd benägenhet att bli människor?’“
Det var icke blott i England som Darwins lära belackades och förvrängdes. Tyska lärde förklarade den vara “drömmar af en eftermiddagssofvare“, ett “kaos af osannolikheter och dumdristigheter“, eller “en den mest kortsynta, nedrigt dumma och brutala lära“! Ja, det gick så långt att efter ett tal al Virchow — den berömde läkaren var länge en svuren motståndare mot utvecklingsläran — skedde i Tyskland i den allmänna opinionen en slags sammankoppling mellan darwinismen och socialismen. I ett reaktionärt-teologiskt organ sattes till och med Hödels och Nobilings attentat mot kejsar Wilhelm i samband med härstamningsteorin. Mot allt sådant förhöll sig Darwin tyst; man letar förgäfves i hans skrifter efter ett öfverlägset omdöme, ett föraktfullt eller ens skarpt utfall mot hans motståndare; han upptager till skärskådning sakliga skäl och söker med sakliga bevis att bemöta dem; ty endast detta kunde bidraga till sanningens slutliga seger.
Hvilken blid och högsinnad uppfattning möter oss icke i hans bref, som äro verkliga kontraster till det språk och den stridsmetod, hvarpå vi nyss gifvit prof. Omedelbart efter Oxford-mötet skrifver han till Hooker: “Jag har just mottagit Edert bref. Jag har varit mycket dålig och har haft en otäck hufvudvärk oafbrutet i två dygn; det var slätt med humöret, och jag satt just och spekulerade öfver hvilken börda jag var för mig själf och andra, då Edert bref kom. Det har gladt mig mycket; jag fick tårar i ögonen vid tanken på Er godhet och hängifvenhet. Berömmelse, ära, rikedom, allt detta är ingenting mot vänlighet och hängifvenhet . . . Jag har på sista tiden läst så många fientliga kritiker, att jag började tro, att jag i alla fall var på galet spår och att X. hade rätt då han spådde, att hela saken skulle vara glömd om tio år. Men nu då jag hör att Ni och Huxley vilja uppträda offentligt och kämpa (något, som jag aldrig kunde göra), tror jag fullt och fast att vi komma att segra i längden.“ Och till Huxley: “Allt jag hör från olika håll, gör att jag tror att Oxfordmötet har gagnat vår sak. Det är af oberäknelig vikt, att virlden får se att det finnes några första klassens män, som icke äro rädda att säga sin mening.“
Såsom var att vänta riktades angreppen mot en person, hvars lära fullständigt bröt med den mosaiska skapelsehistorien och ställde människan om också högst i djurserien, dock under samma lagar som andra lefvande varelser, hätskast från prästerna. Men efter Darwins död har man många gånger fått bevittna, huru från teologiskt håll hans mäktiga auktoritet användts mot den fria tankens män på det religiösa området, i det man af lösryckta citat ur hans bref sökt föra fram hans åsikter som i väsentliga ting sammanfallande med kristendomens. Det är därför af intresse att ge en bild äfven af hans religiösa åskådning. Hans son Francis Darwin, har utgifvit sin fars själfbiografi och ett urval af hans bref. Ur denna källa, som vi för denna framställning äfven i öfrigt flitigt begagnat, vilja vi söka sammanställa några uttalanden för att med Darwins egna ord ge en så klar föreställning som möjligt i denna fråga.
I juli 1860 säger han i ett bref till Asa Gray: “En oskyldig och god människa står vid ett träd och dödas af blixten! Tror Ni att Gud dödade denna människa efter en förut bestämd plan? Många, ja de flesta människor tro det; jag kan icke tro det och tror det heller inte. Om Ni tror det, menar Ni då också, att när en svala snappar en mygga så var det Guds afsikt, att just denna svala skulle snappa denna mygga, — just i detta ögonblick? Jag tror att människan och myggan stå i samma kategori . . . .“ I sin själfbiografi skrifver han:
“Medan jag var ombord å Beagle var jag fullständigt rättroende, och jag minns, att jag blef hjärtligt utskrattad af officerarna (om också de själfva voro rättroende), då jag citerade bibeln som en absolut auktoritet i ett moraliskt spörsmål. Jag antar, att det var argumentets nyhet, som roade dem. Men vid denna tid kom jag efterhand att inse, att det gamla testamentet icke var mera att bygga på än hinduernas gamla böcker. Den frågan stod då ständigt för mina tankar och lät sig icke afvisa, antag att Gud nu uppenbarade sig för hinduerna, skulle han då tillåta dessa att knyta denna uppenbarelse till tron på Vishnu, Siva o. s. v., såsom kristendomen är knuten till det gamla testamentet? Detta föreföll mig i hög grad osannolikt. Genom att framdeles öfverväga, att det klaraste bevis erfordrades för att få någon förnuftig människa att tro på de mirakler hvarpå kristendomen stöder sig; — att ju mera vi lära känna naturens bestämda lagar, desto otroligare bli underverken, — att den tidens människor voro till den grad okunniga och lättrogna, att det är oss nästan obegripligt; — att det icke kan bevisas att evangelierna äro skrifna på samma tid, som händelserna inträffade, att de i många viktiga punkter icke öfverensstämma, alltför viktiga punkter synes det mig, för att de skulle kunna anses som blott bristfällig iakttagelse hos ögonvittnena; — genom slika betraktelser, som jag här omtalar, icke därför att de äro nya eller skulle ha det minsta värde, utan därför att de gjorde intryck på mig, kom jag så småningom att tvifla på att kristendomen var en gudomlig uppenbarelse — — — Men det var mycket motvilligt, som jag uppgaf min tro — — — Det blef likväl mer och mer vanskligt, — — — att finna ett bevis starkt nog till att öfvertyga mig. Sålunda fick vantron allt mera insteg hos mig, efter hand segrade den fullständigt. Om jag också icke tänkte mycket på en personlig Guds existens förr än åtskilligt senare i mitt lif, vill jag omtala de osäkra slutsatser, jag tvingats till. Det gamla från naturens ändamålsenlighet hämtade beviset, och som tidigare syntes mig så afgörande, kan ej längre ha någon betydelse, sedan lagen om det naturliga urvalet upptäckts — — — Det tyckes icke vara mera planmässighet i de organiska varelsernas föränderlighet och i det naturliga urvalet än i den riktning, i hvilken vinden blåser.“ Efter att ha framhållit, att det naturliga urvalet verkar att bibehålla och utveckla de egenskaper, som äro nyttigast för arten: och att sådana obehagliga sensationer som förskräckelse, smärta, hunger och törst äfven kunna bidraga att skapa sådana egenskaper, som gagna arten, som t. ex. ökandet af förmågan till försvar, ernåendet af föda och dylikt, påpekar han hvilka rika källor till tillfredsställelse och glädje lifvet medför för de med förnuft utrustade varelserna. Särskildt nämner han glädjen efter en fysisk eller andlig möda, glädjen af sällskapligt umgänge, kärleken till familjen och — matlusten. Härefter fortsätter han: “När vi ta dessa vanliga njutningar i betraktande är det knappast något tvifvel om, att lifvets lycka är mycket större än dess elände, ehuru så många människor ofta lida så mycket ondt — — — Att det gifves mycken olycka i världen förnekas icke af någon. Hvad människan vidkommer, ha några försökt att förklara detta genom att tänka att lidandet skulle tjäna till vår moraliska förbättring. Men människornas antal i världen är att räkna som intet mot antalet af alla andra med sinnen utrustade visen, och dessa lida ofta mycket, utan att det tjänar dem till någon moralisk förbättring. Detta urgamla argument, att anföra tillvaron af så mycket lidande i världen såsom bevis mot tillvaron af en första orsak, synes mig mycket kraftigt — — — För närvarande är den djupa, inre öfverbevisningen och känslan det vanligaste beviset för en förnuftig Guds existens. Förr leddes jag af sådana känslor till att fast tro på Guds tillvaro och själens odödlighet. I min resebeskrifning skref jag, att när man står midt i en brasiliansk urskog, är det omöjligt att ge en klar föreställning, om de höga känslor af beundran och andakt, som fylla och lyfta vårt sinne! Jag minnes väl, huru öfverbevisad jag var, att där finnes något mera hos människan än den vid kroppen bundna lifskraften — — — Detta argument skulle vara träffande, om alla människor af skilda raser, hade samma inre öfvertygelse om Guds existens, men vi veta, att detta långt ifrån är fallet. Därför kan jag icke inse att en sådan inre öfverbevisning och dylika känslor ha någon vikt som bevis för, hvad som verkligen existerar — — — Hvad odödligheten angår, så är tron på den stark och nästan instinktmässig. Om man som jag tror, att människan i en aflägsen framtid skall bli långt fullkomligare, än hon nu är, så är det en olidlig tanke, att hon och alla andra sinnesvarelser äro dömda till fullständig tillintetgörelse efter en så långsam utveckling — — — En annan källa till tron på Guds tillvaro, den tro, som icke är en följd af känslor, utan af förnuftigt tänkande, förefaller mig vara af långt större värde. Det är den utomordentliga vanskligheten eller rättare omöjligheten, som är förenad med att föreställa sig denna väldiga och underfulla värld med människan och hennes förmåga att blicka långt fram i tiden, som resultat af slumpen eller nödvändigheten; det är sådana tankar, som tvinga mig att se hän mot en första orsak i samband med en förnuftig ande, som delvis liknar människans, och jag är då närmast theist. Såvidt jag kan minnas hyste jag denna öfvertygelse, då jag skref ’Arternas uppkomst’, och det är efter den tiden, som den gradvis och under mycket vacklande har blifvit svagare. Men då uppställer sig det spörsmålet: Kan man sätta tro till den mänskliga anden, när den drager så storartade slutledningar, utvecklad, som den enligt min mening är, från ett tillstånd, som icke varit högre än det lägst stående djurs. Jag kan icke ha någon fordran på att kasta det minsta ljus öfver så dunkla frågor. Hemligheten med all tings upphof är oss oförklarlig, och jag för min del må vara belåten med att vara agnostiker.“ Detta skrefs 1876, sex år före hans död.
Vi hafva ännu icke redogjort för innehållet af
andra Darwins verk in dem som närmast beröra
utvecklingsläran. För fullständighetens skull må några ord
nämnas äfven om de viktigaste af hans andra arbeten
för att visa mångsidigheten af hans forskning. I sin
bok om korallrefven utgick Darwin från det faktum att
koralldjuren ej kunna lefva under ett visst djup. Då döda korallstockar förekomma på betydligt större djup
måste dessa ha bildats under andra djupförhållanden
än de nu rådande. De olika slagen af korallref voro
egentligen endast olika utvecklingsstadier af en och
samma typ. Såväl de närmare stranden, som de längre
ut i hafvet belägna kustrefven liksom de märkliga
ringrefven, som till synes ej stå i samband med något
annat land, ha uppkommit genom hafsbottnens sänkning.
Koralldjuren fästa sig på för dem lämpligt djup och
börja där sin verksamhet; ökas djupet tvingas de att
på det till följd häraf utdöda af dem själfva bildade
grundlaget uppbygga en allt högre och högre mur.
Till att börja med uppstår då i närheten af en kust
ett lågt strandref; under det kusten sjunker och då
näringstillförseln utifrån hafvet är viktigast, så att
byggnadsverksamheten åt detta håll blir lifligare, blir
afståndet mellan land och ref allt större och ett barriär-ref
eller vallref bildas. Ha korallerna slagit sig ned rundt
kring en sjunkande ö bildas sedan denna sjunkit ett
ringref. Denna enkla och geniala förklaring har visserligen
ej blifvit beståndande inför nyare undersökningar,
men säkerligen ha Darwins undersökningar äfven på
detta område varit grundläggande och befruktande för
all senare forskning.
Detsamma kan sägas om hans botaniska arbeten. Åtskilliga af dessa handla om frömjölsöfverföringen hos blommorna. På detta område har Darwin riktat vetenskapen med en mängd af iakttagelser och uppslag. Vi ha redan omnämnt de mångformiga blommorna hos Fackelrosen. Hans viktigaste arbete rörde Orchidéerna, bland hvilka han studerade en mängd former och visade, huru särskilda arter af blommor och insekter äro lämpade för hvarandra. Som ett supplement härtill äro hans banbrytande undersökningar och experiment angående kors- och själfbefruktning inom växtriket att betrakta. I hans bok om insektätande växter finna vi en massa de subtilaste rön sammanförda och uppslag gifna om växternas sinnesorgan, hvilka fortfarande tjäna de modernaste arbeten i dessa ämnen såsom utgångspunkt. För att visa med hur minimala objekt han ofta sysslade under dessa studier kan följande citat ur ett bref till Hooker tjäna: “Jag har arbetat som en galning med Drosera (En djurfångande växt, Sileshår på svenska, försedd på bladen med en massa glandel- eller körtelhår). Hör här: en bit af ett hår, som vigde 1⁄78000 gran åstadkommer, när den lägges på en körtel, att ett af Droseras glandelhår böjer sig inåt, och verkar förändring i innehållet af hvarenda en af körtelskaftets celler; Ni vill väl inte tro detta, och dock är det dagsens sanning.“
Ända in i hans sista lefnadsdagar sysselsatte naturens studium den outtröttlige forskaren, 1881 utkom hans bok om daggmaskarna, ett ämne som länge hade intresserat honom och om hvilket han redan 1838 skrifvit en artikel. Han påvisar här, huru dessa djur bilda mylla och huru de genom denna sin egenskap äro af en ej oviktig geologisk betydelse, liksom de genom jordens uppluckrande bli jordbrukarens vänner. — I april 1882 mottog Darwin ett bref från en zoolog, som gjort några intressanta iakttagelser om korsningar mellan hundar. Darwin skref några inledande anmärkningar och sände afhandlingen till Zoological Society. Den refererades där den 18 april.
Charles Darwin afled den 19 april 1882.
Här må tillfogas följande passus ur hans själfbiografi:
“Till att iakttaga och samla fakta har jag varit så flitig, som väl är möjligt. Och — något som är af långt större vikt, min kärlek till naturvetenskapen har varit fast och brinnande. Denna rena kärlek har emellertid starkt sporrats af en äregirig önskan att vinna aktning bland mina naturvetenskapliga medbröder. Från min tidigaste barndom har jag haft den starkaste åtrå att förstå eller förklara, hvad jag såg — det vill säga, att gruppera alla fakta under allmänna lagar. Dessa omständigheter i förening ha gifvit mig tålamod, att hur många år det än behöfdes, utgrunda och öfvertänka, hvilket som helst olöst spörsmål. För så vidt jag kan döma, är jag icke benägen att följa blindt i andras fotspår. Jag har alltid sökt att hålla min tanke fri och istånd att uppge till och med den käraste hypotes, så snart den visat sig icke öfverensstimma med kända fakta.“
Darwins vetenskapliga betydelse kan icke öfverskattas;
hvilket som helst af hans smärre arbeten skulle
ensamt för sig för alla tider ha inrangerat honom bland
märkesmännen på dess speciella område. Hvad han
genom den teori, som bär hans namn, gifvit mänskligheten
kan ännu icke öfverskådas. Ej blott den biologiska forskningens olika grenar ha genom dess
befruktande inverkan skjutit nya härliga skott, utan på
snart sagdt hvarje område af mänskligt vetande ha dess
synpunkter satt sin prägel. Fåkunnigheten och
obskurantismen, som ej bättre hoppas än att
utvecklingslärans af Darwin lagda fasta grund skall grusas, ha
med begärlighet uppsnappat ryktena, att moderna
undersökningar skulle bevisat, att Darwinismen vore byggd
på idel misstag. Det har ingen iakttagelse visat.
De Vries, mutationsteorins upphofsman, har visserligen
funnit, att arternas förändringar ske språngvis och ej så
småningom. Darwin, som äfven kände mutationer eller
som han kallade dem språngvarieteter, lade för liten vikt
vid dessa. Men om sålunda arternas uppkomst ej beror
på hopsummeringen af små förändringar under otaliga
generationer, så verkar genom kampen för tillvaron
alltjämt det naturliga urvalet. Och under dess lagar lyda
alla lefvande organismer. Kopernikus och Galilei
förvisade jorden från dess plats som världens centrum.
Darwin har fullbordat deras verk och för alltid
upphäft den antråpocentriska världsåskådningen.
Människan har fått stiga ner från sin själftimrade tron, som
universums medelpunkt; men underkastad utvecklingens
lag är hennes förhoppning om framtida generationers
lycka oändlig.
Ödmjukt må vi böja vårt hufvud för Darwins vetenskapliga gärning. Som människa står han för oss som ett föredöme med få som likar. Vi ha i denna skildring sökt ge en bild af hans person, men vilja här fullständiga den genom ett uttalande från en man, som kände honom nära. Omedelbart efter dödsfallet skref Huxley: “Det tillkommer icke oss att häntyda på den vördnadsbjudande sorgen i det af döden besökta hemmet i Down, men det är ej någon hemlighet, att utanför denna husliga härd finnas många, för hvilka Darwins bortgång är en oersättlig förlust. Och detta ej blott på grund af denne mans underbart geniala, enkla och ädla natur, hans lifliga och glada umgänge och den obegränsade mångfalden och noggrannheten i hans vetande, utan äfven därför att ju mer man lärde känna honom, desto mer föreföll han som det förkroppsligade idealet af en vetenskapsman. Huru skarp hans omdömesförmåga än var, huru vidsträckt hans lärdom, huru underbar hans ihärdiga flit under kroppsliga lidanden, som skulle förvandlat nio män af tio till sysslolösa invalider, var det likväl icke dessa egenskaper, så stora de också i och för sig voro, som ingåfvo alla dem, hvilka plägade ett närmare umgänge med honom en ofrivillig beundran, utan en viss kraftig och nästan passionerad ärlighet, af hvilken alla hans tankar och handlingar bestrålades liksom af en central eld.
“Det var denna, den sällsyntaste och största af alla naturgåfvor, som höll hans lifliga inbillningskraft och stora spekulativa förmåga inom tillbörliga gränser, som dref honom till att underkasta sig ett ofantligt arbete, bestående såväl i egna undersökningar som i läsning af andras arbeten, på hvilka hans egna skrifter äro grundade, som förmådde honom att emottaga anmärkningar och råd af hvem det vara månde, och detta icke blott utan otålighet, utan med uttryck af tacksamhet, stundom med en nästan komisk öfverdrift af deras värde, som gjorde, att han tillät hvarken sig själf eller andra att låta sig vilseledas af fraser, och att han ej sparade tid eller arbete för att vinna en klar och bestämd åsikt i den fråga, som sysselsatte honom.“
Darwin har bifogat följande ord till sin själfbiografi:
“Jag för min del tror, att jag har handlat rätt genom att skapa mitt lif till en enda arbetsdag i vetenskapens tjänst. Jag känner det ej, som hade jag någon stor synd att ångra; men jag har åter och åter måst beklaga, att jag icke har gjort mina medvarelser mera direkt godt.“
Från jordens mäktige erhöll Darwin knappast några
utmärkelser. Däremot valdes han till hedersmedlem af
många mer eller mindre berömda lärda sällskap.
Vetenskapssocieteten i Uppsala var det första europeiska
samfund som sedan “Arternas uppkomst“ utkommit kallade
honom till medlem 1860; medlem af svenska
vetenskapsakademien blef han 1865.
Men den största heder visades hans stoft, då på tjugu parlamentsmedlemmars begäran han begrofs i engelska nationens pantheon, Westminster Abbey. Grafven är i det nordliga sidoskeppet af midtskeppet några få fot från Isaac Newtons.
Grafstenen bir inskriften
CHARLES ROBERT DARWIN
Född 12:te februari 1809.
Död 19:de april 1882.
- ↑ Se härom: “Om spel och parningslekar bland djuren“ af L. A. Jägerskiöld, Stockholm, Hugo Gebers förlag, 1908.