Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Register

←  Johannes’ Uppenbarelse

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Register över trons artiklar

Namnregister  →

Register

öfwer de förnämsta Trons Artiklar, som ock de Christeliga dygder hwilka i den Heliga Skrift, till lära och efterföljd, framställde äro; såsom ock de laster och odygder, för hwilka en Christen bör taga sig till wara.

A.

A och O, Christus Jesus, Uppenb. 1: 8, 11, 18; cap. 21: 6; cap. 22: 13. Jemför Es. 41: 4; cap. 44: 6; cap. 48: 12.

Affall, från Gud och tron, Dan. 11: 32. Ebr. 6: 6; cap. 10: 26. 2 Thess. 2: 3. 1 Tim. 4: 1. 2 Pet. 2: 1, [et]c. Luc. 8: 13. Affälligas straff, Hes. 6: 9. Jer. 15: 6; cap. 17: 13. Os. 8: 1; cap. 9: 15–17. Zeph. 1: 6.

Guds klagan öfwer menniskors affällighet, Jer. 2: 5, 29, 36; cap. 5: 23; cap. 6: 28, 29. Es. 1: 2–5, 23; cap. 30: 1. Hes. 14: 5–8. Jos. 7: 13.

Warning för affall, Jer. 3: 12–14, 22.

Afguderi; twäggehanda: Det grofwa hedniska, Rom. 1: 21, 23. 2 Mos. 20: 3, 4. Es. 44: 13–19. 5 Mos. 4: 19; cap. 17: 3. Jer. 8: 2.

Det fina afguderiet, hwarmed mången är en afgudadyrkare, som det icke förmenar; nemligen när man den sanna Guden annorlunda ärar, än befaldt är, med en sjelfwald gudstjenst, Col. 2: 18. Es. 8: 19, 20; cap. 29: 13. Zach. 7: 5. Exempel: 2 Mos. 32: 1–7. 1 Kon. 12: 28–30. Ps. 106: 19, 20; När man också jemte den sanna Guden något annat mer älskar, ärar, och derpå förtröstar, Ps. 118: 8. Jer. 9: 23; cap. 17: 5. 2 Kon. 17: 32, 33. Matth. 6: 24. Uppenb. 2: 13, 14. Eph. 5: 5. Col. 3: 5. Marc. 10: 24. 1 Tim. 6: 17. Job 31: 24. 2 Tim. 3: 4. Phil. 3: 19. Rom. 16: 18. 1 Sam. 15: 23. När man till falsk lära och gudstjenst sig håller, 5 Mos. 13: 1–3. 4 Mos. 15: 39, 40.

Gud är allena den sanna Guden, 5 Mos. 32: 39. Es. 41: 22, 23; cap. 43: 10–13; cap. 44: 6, 7, 24; cap. 45: 5, 14, 21; cap. 46: 9. Jer. 10: 11. Förbjuder allt afguderi, 2 Mos. 20: 1–5. 5 Mos. 5: 6–9. 2 Mos. 23: 13; cap. 34: 14.2 Kon. 17: 35, 36. Os. 13: 4. 1 Cor. 8: 5. Och det förbannar, 2 Mos. 22: 20. 5 Mos. 27: 15. Warnar för afguderi, 5 Mos. 4: 25, 26; cap. 8: 19; cap. 11: 16. Det är för Gud en styggelse, 5 Mos. 12: 31; cap. 7: 25, 26; cap. 32: 16, 17, 21. Hes. 8: 6, [et]c.

Aflelse. Christi, helig, 2 Cor. 5: 21. Ebr. 4: 15. 1 Petr. 2: 22. 1 Joh. 3: 5. Wår, syndig, Ps. 51: 7. Joh. 3: 6.

Afund och Hat. Blifwer förbjudet, Rom. 13: 13, 14. 2 Cor. 12: 20. Gal. 5: 20, 21. 1 Pet. 2: 1. 1 Joh. 2: 9, 11; cap. 3: 14, 15; cap. 4: 20. 3 Mos. 19: 17.

Hatfullas beskrifning, Ps. 41: 6, [et]c. Ords. 10: 18. 1 Mos. 4: 3, [et]c.; cap. 37: 4, 5, 11. 2 Sam. 13: 22.

Hatfullas straff, Hes. 25: 15, [et]c.; cap. 35: 14, [et]c. Ps. 34: 22. Dan. 6: 24.

Med dem ingen delaktighet, Ords. 23: 6. Deras hat öfwerwinnes genom bön, Ps. 25: 2, 19. Ps. 35: 19. Ps. 38: 20, [et]c. Ps. 86: 17. Matth. 5: 44. Luc. 6: 22, 27.

Hat uppwäcker träta, Ords. 10: 12.

Aga. Wederfares Guds älskeliga barn, Ords. 13: 24; cap. 3: 12. Ebr. 12: 6–8. Uppenb. 3: 19.

Allwar. Uti gudsfruktan, Ps. 108: 2. Ps. 119: 5.

Allmosa, bör gifwaas. Af hwem? Af de rika, Ordspr. 22: 2; cap. 3: 27. Luc. 3: 11; cap. 16: 9. 2 Cor. 8: 12, 14. 1 Tim. 6: 17, 18. 1 Joh. 3: 17. Fattige böra ock gifwa, Marc. 12: 43. Luc. 21: 3. Handtwerkare, Eph. 4: 28. Exempel, 2 Cor. 8: 9. Luc. 8: 3. Joh. 12: 6; cap. 13: 29. Gal. 2: 10.

Till hwem? 3 Mos. 25: 25, 35. 5 Mos. 15: 7, 11. Es. 58: 7. Matth. 25: 35, 36. Eph. 4: 28. Jac. 2: 15. 1 Joh. 3: 17. Bör gifwas utan anseende tll personen, Matth. 5: 42. Luc. 6: 30. Ords. 25: 21. Luc. 14: 12–14. cap. 6: 35. Dock måste man gifwa akt på till hwem man gifwer, 2 Tess. 3: 10, 12. 1 Tim. 5: 8, 16. Matth. 10: 40, 41; cap. 25: 40. Rom. 12: 13. Gal. 6: 10. 5 Mos. 15: 7, 11.

Hwad? Af ditt eget, Es. 58: 7. Luc. 11: 41. Luc. 19: 8. Rofs offer hatar Gud. Es. 61: 8.

Huru mycket? Efter råd och lägenhet, 1 Cor. 16: 2. 2 Cor. 8: 13, 14; cap. 9: 5–7. Exempel, 2 Cor. 8: 2–4, 7.

Huruledes? Uti tron, Rom. 14: 23. Ebr. 11: 6. Uti kärleken, 1 Cor. 13: 3. Medlidsamt, Job 30: 25. 1 Joh. 3: 17; cap. 4: 21. Gladt och wälwilligt, af ett uppriktigt och enfaldigt hjerta, 2 Cor. 9: 7. 1 Chrön. 29: 17. Rom. 12: 8. 2 Cor. 8: 3, 12. Matth. 6: 1–3; cap. 23: 5. Luc. 6: 33–35. Skyndsamligen, Job 31: 16. Ords. 3: 27, 28. Jemför Luc. 18: 4, 5. Rikligen och mildeligen, 2 Cor. 9: 5, 6. Outtröttligen, Gal. 6: 9, 10. Ebr. 13: 15, 16. 1 Cor. 13: 8. 2 Thess. 3: 13. Ps. 37: 26.

Hwarföre? För Guds befallnings skulle, 5 Mos. 15: 7, 8, 10, 11. Ords. 3: 27; cap. 14: 31. Matth. 5: 42. Ebr. 13: 16. Också för nådelönens skull, här i tiden, 5 Mos. 15: 10; cap. 24: 19–21. Ps. 41: 2, [et]c. Ps. 112: 9. Ords. 19: 17; cap. 21: 21; cap. 22: 9; cap. 28: 27. Matth. 5: 7; cap. 6: 3, 4; cap. 10: 42. Luc. 6: 38. Ap.G. 20: 35. 2 Cor. 9: 6. Ords. 3: 9, 10; cap. 11: 24, 25. Och der ewinnerligen, Luc. 6: 35; cap. 12: 33; cap. 16: 9; cap. 18: 22. Gal. 6: 9. Matth. 25: 35, [et]c.; cap. 19: 21. 1 Tim. 6: 18, 19.

Gifwa almosor är wår naturliga skyldighet, Matth. 7: 12. Luc. 6: 31. 1 Chrön. 29: 14, 16.

Almosegifware ära Gud, Ords. 14: 31. Warda bönhörde, Es. 58: 7–10. Ap.G. 10: 4, 31.

Gud hotar swårligen alla obarmhertiga, Job 20: 19, 21; cap. 24: 21, 22. Ords. 21: 13; cap. 28: 27. Amos 2: 6, 7; cap. 8: 4–8. Matth. 25: 41, 42. Hes. 16: 49, 50. Luc. 16: 21, 24, [et]c.

Ande. Den H. Ande är i ordningen den tredje personen i Gudomen, Matth. 28: 19.

Är icke någon egenskap, kraft eller werkan i Gudi, utan en sann sjelfständig person uti det gudomliga wäsendet, från Fadrens och Sonens personer åtskild: som bewisas (1) af Hans personliga namn, Ap.G. 5: 3, 4. Joh. 14: 16, 26; cap. 15: 26; cap. 16: 7. 1 Joh. 5: 7. (2) Af Hans personliga werk: Skapelsen, Job 33: 4. Ps. 33: 6. Församlingens styrelse, Ap.G. 15: 28; cap. 28: 26, 28. Messie sändande och smörjande, Es. 61: 1, Luc. 4: 18. Gåfwors utdelande, 1 Cor. 12: 11. Guds djuphets utransakning, 1 Cor. 2: 10. Gudomliga lära, Luc. 12: 12. Joh. 14: 26. Bedjande uti oss, Rom. 8: 26. Hans tal och swar, Ap.G. 1: 16. Luc. 2: 26. Joh. 16: 13. (3) Af personliga uppenbarelser och syner, Luc. 3: 21, 22. Joh. 1: 32. Ap.G. 2: 3, 4. (4) Af personliga egenskaper, förstånd och wilja, Ap.G. 15: 28. (5) Af personliga händelser och tilldragelser, Matth. 12: 31. 1 Cor. 3: 16. Ap.G. 5: 9; cap. 7: 51. Eph. 4: 30. Es. 63: 10. Matth. 28: 19. 2 Cor. 13: 13. Hwilket allt, icke om någon kraft och egenskap, utan blott om en sjelfständig och särskild person kan utsagdt warda.

Utgår af Fadren, Joh. 15: 26. Hwarföre ock gifwes honom sådana namn, 1 Cor. 2: 12. Ps. 33: 6. Job 33: 4. Matth. 10: 20.

Utgår ock af Sonen: som bewisas af namnen, Es. 11: 4. 2 Thess. 2: 8. Gal. 4: 6. Rom. 8: 9, 10. Af blåsandet; af talande och tagande, Joh. 20: 22, 23; cap. 16: 13–15. Af sändningen i tiden, som är ett kraftigt bewis för den ewiga utgången af Fadren och Sonen, Joh. 15: 26; cap. 16: 7.

Är uti det Gudomliga wäsendet, med Fadren och Sonen den samme, sanne och ene wäsendtlige Guden; bewisas af namnen, 2 Sam. 23: 2, 3. Es. 1: 2. Hes. 1: 3. (jemför Zach. 7: 12.) Ap.G. 5: 3, 4. 1 Joh. 5: 7, 9. 2 Cor. 3: 17, 18. 1 Cor. 12: 4, 5. Af gudomliga egenskaper, Ebr. 9: 14. Luc. 11: 20. 1 Cor. 12: 11. 1 Cor. 2: 10. Neh. 9: 20. Ps. 139: 7. Af gudomliga werk och gerningar, 1 Mos. 1: 2. Job 33: 4. Ps. 33: 6. 2 Thess. 2: 13. Joh. 3: 5, 6. Tit. 3: 5.

Hafwer i Skriften åtskilliga namn, Eph. 1: 13, 14. 2 Cor. 5: 5. Rom. 8: 15. Joh. 14: 17; cap. 16: 13. Zach. 12: 10.

Bor uti de fromma, Hagg. 2: 6. Rom. 8: 9–11. 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19. 2 Tim. 1: 14. Jac. 4: 5. Joh. 14: 16.

Dess werkan uti de trogna beskrifwes, Rom. 5: 5; cap. 8: 1, 13, 15, 16, 23, 26, 27; cap. 14: 17. 1 Cor. 12: 3. Gal. 4: 6; cap. 5: 22. Eph. 3: 16; cap. 5: 9. 1 Joh. 3: 24; cap. 4: 13; cap. 5: 6. Beseglar och stadfäster, 2 Cor. 1: 21, 22; cap. 5: 5. Eph. 1: 13, 14; cap. 4: 30. Ps. 51: 12–14. Ps. 143: 10. Joh. 14: 26; cap. 16: 13. Marc. 13: 11. Luc. 12: 12. 1 Joh. 2: 20, 27. Wittnar om Christus, Joh. 15: 26;

Har talat genom propheter och apostlar, Matth. 10: 20. Ap.G. 28: 25. 1 Pet. 1: 10, 11. 2 Pet. 1: 21. Ebr. 3: 7.

Är den Christna församlingens medlemmar utlofwad, Es. 44: 2, 3; cap. 57: 16; cap. 59: 21. Hes. 11: 19; cap. 36: 26, 27. Joel 2: 28. Zach. 12: 10. Luc. 11: 13; cap. 24: 49. Joh. 7: 39.

Andans gåfwor mångfaldiga, Rom. 12: 6. 1 Cor. 12: 4–11; cap. 14: 1–4. 1 Pet. 4: 10.

Pröfwar andarna, 1 Joh. 4: 1. 1 Cor. 14: 29. 1 Thess. 5: 21.

Propheternas andar propheterna underdånige, 1 Cor. 14: 32.

Dömma andeliga saker andeligen, 1 Cor. 2: 13, 15.

Andeligt sinnad, Rom. 8: 5, 6, 9.

Onde andar, se Djefwul.

Anfäktning, se Frestelse.

Anklagan. Måste ske med själ och wittne, 1 Mos. 39: 14, [et]c. 4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 17: 6; cap. 19: 15, 16. Matth. 18: 16. 2 Cor. 13: 1. 1 Tim. 5: 19.

Anseende till personen, se Person.

Anslag, de ondas beskrifwas, Ps. 64. Ps. 83: 4. Gud gör dem till intet, Job 5: 12. Es. 29: 14; cap. 30: 1. Ords. 15: 26; cap. 26: 27; cap. 28: 10. Ps. 7: 16. Ps. 57: 7.

De frommas fullbordar Gud, Ps. 20: 5. Ords. 16: 1, 3, 9. Lyckas genom goda råd, Ords. 11: 14; cap. 15: 22; cap. 19: 21; cap. 20: 18; cap. 24: 6.

Antichrist, är hwar och en kättare, 1 Joh. 2: 18. Om den stora, och dess rike, uppkomst och undergång, samt wissa kännemärken talas i Dan. 11: 35, 36, [et]c. Matth. 24: 4, 5, 24. Marc. 13: 6. Joh. 5: 43. Ap.G. 20: 29. 2 Thess. 2: 3–13. 1 Tim. 4: 1–3. 2 Tim. 3: 1–4. 2 Pet. 2: 1–16. 1 Joh. 4: 3. 2 Joh. v. 7. Jud. Ep. 10. Uppenb. 11: 7; cap. 13: 11–15; cap. 17: 1, [et]c.; cap. 19: 20; cap. 9: 11; cap. 16: 6.

Apostlar. Tolf utwäljas och uppräknas, Matth. 10: 1–8. Marc. 3: 13. Luc. 6: 12, [et]c. Joh. 15: 15, 16. Ap.G. 1: 13. Äro Guds sändningebud, 2 Cor. 5: 20. Erhålla makt öfwer orena andar, och att bota sjukdomar, Matth. 10: 1. Luc. 9: 1, [et]c. Marc. 16: 17, 18. Predika Evangelium i hela werlden, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Luc. 24: 47. Joh. 20: 21. Ap.G. 1: 8; cap. 10: 42. Öfwer dem blef den Helige Ande utgjuten, Ap.G. 1: 5; cap. 2: 1, [et]c. 1 Cor. 2: 12, 13.

Deras första allmänna möte, Ap.G. 15, [et]c.

Döma de tolf Israels slägter, Matth. 19: 28. Luc. 22: 30.

Deras företräde framför dem i gamla Testamentet, Matth. 13: 16, 17. Luc. 10: 23, 24. 1 Joh. 1: 1.

Deras lära, tro och bekännelse, Matth. 14: 33; cap. 16: 15–17. Luc. 10: 16. Joh. 1: 41; cap. 2: 11; cap. 6: 68, 69. Joh. 20: 28, 31. 2 Cor. 2: 14, 17. Gal. 1: 11, 12. 1 Thess. 2: 2, 13.

Deras lidande förkunnadt, Matth. 10: 17, [et]c.; cap. 24: 9. Marc. 13: 9. Luc. 21: 12. Joh. 15: 18, 19; cap. 16: 1–3. Beskrifwes, Ap.G. 4: 2, [et]c; cap. 14: 19; cap. 16: 16, [et]c.; cap. 23: 1, 2. 1 Cor. 4: 9, 10, [et]c. 2 Cor. 11: 23, [et]c. Deras tröst i lidande , Matth. 5: 11, 12; cap. 13: 43. Luc. 22: 28, [et]c. 2 Tim. 4: 7, 8.

Prophetia om apostlarna, Es. 52: 7; cap. 66: 19, 20. Ps. 45: 17. Ps. 68: 12, [et]c. Hes. 47: 10. Rom. 10: 15. Jemför Matth. 4: 19. Luc. 5: 10.

Om falska apostlar, 2 Cor. 11: 13. Phil. 3: 2, 17–19.

Arbete. Af Gud förordnadt före syndafallet, 1 Mos. 2: 15. Också efter syndafallet, 1 Mos. 3: 17–19.

Anbefaldt och alla pålagdt, 2 Mos. 20: 9. 5 Mos. 5: 13. Ps. 104: 22, 23. Ps. 128: 2. Pred. 6: 7. 1 Thess. 4: 12. 2 Thess. 3: 10–12. Ordspr. 6: 6, [et]c.; cap. 24: 27. Eph. 4: 28.

De frommas arbete hafwer löfte om Guds wälsignelse, 1 Mos. 26: 12; cap. 30: 27; cap. 39: 5. Job 42: 12. Ps. 127: 1, 2. Ordspr. 3: 9, 10; cap. 10: 4, 22. Matth. 6: 33. 1 Tim. 4: 8.

Arbetetes fåfänglighet underkastadt, Ps. 39: 7. Pred. 2: 10–24; cap. 3: 9, 10.

Ogudaktige skola arbeta förgäfwes, 5 Mos. 28: 15, 20, 30, 38, [et]c. Job 20: 18, [et]c. Ords. 28: 22. Amos 5: 11. Zeph. 1: 13. Hagg. 1: 5, [et]c.

Huru skall man arbeta? I rättan tid. Pred. 3: 2, 3, [et]c.; cap. 11: 6. Troget och redligen, 1 Mos. 31: 6. Rom. 12: 7, 8. Eph. 6: 5–8. Col. 3: 22, 23. 2 Tim. 4: 5. 1 Pet. 4: 11. Wisligen, Ords. 26: 10. Gladligen och frimodligen, Pred. 3: 12, 18; cap. 5: 17–19; cap. 8: 15; cap. 9: 7. Med all förmåga, och icke deröfwer, 2 Mos. 18: 18–20, [et]c. 4 Mos. 8: 23–25. 5 Mos. 1: 12, 13. Otidigt bekymmer förbjudes, Ps. 127: 2. Ords. 11: 17. Matth. 6: 25, [et]c. Luc. 12: 15; cap. 21: 34.

Arbetaren bör ej sin lön förwägras, 1 Mos. 29: 25; cap. 31: 6, [et]c. 3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 25: 4. 1 Cor. 9: 9, 14. 1 Tim. 5: 18. Deras straff, som lönen förhålla, Jer. 22: 13. Mal. 3: 5. Jac. 5: 4.

Arbetssamhets nytta, Ords. 12: 11; cap. 13: 4; cap. 14: 23; cap. 20: 4; cap. 24: 30, [et]c.; cap. 28: 19.

B.

Baktal, Wederstyggligt och fördömligt, Ords. 6: 16–18; cap. 10: 18; cap. 24: 9. Ps. 101: 5. Jac. 1: 26.

Strängeligen förbjudet, 3 Mos. 19: 16. 2 Mos. 22: 28; cap. 23: 1. Ps. 15: 1–3. Ords. 4: 24. Pred. 10: 11. Luc. 6: 37, 42. Rom. 14: 4, 10–13. 1 Cor. 4: 5. 2 Cor. 12: 20. Tit. 3: 1, 2. 1 Pet. 2: 1, 12. Jac. 4: 11.

Warning för baktal, Ps. 34: 13, 14. 1 Pet. 3: 9–11. Ords. 4: 24.

Fly baktalares umgänge, 1 Cor. 5: 11. Ords. 20: 19. Jer. 9: 4, 5.

Baktalares egenskap och art, Ords. 11: 13; cap. 14: 5; cap. 16: 27, 28; cap. 30: 14. Ps. 64: 4–7. Ps. 5: 10. Ps. 10: 7–9. Ps. 52: 3–6. Ps. 55: 22. Jer. 9: 8.

De skada sig sjelfwa, Ords. 10: 6. Gal. 5: 15. Rom. 2: 1.

Deras straff, Ps. 5: 7. Ps. 50: 16, 19–21. Ps. 52: 5–8. Ps. 57: 7. Ps. 64: 8–10. Uppb. 21: 8.

Baktal öfwerwinnes bäst med bön, tålamod och oskyldighet, Ps. 39: 2, 3. Ps. 69: 13, 14. Ps. 109: 2–4, 25, [et]c. Job 12: 4. Matth. 5: 11, 43, 44. Rom. 12: 19, 20. 1 Cor. 4: 12, 13. 1 Pet. 4: 12, 13. 1 Pet. 2: 12, 23; cap. 3: 8, 9; cap. 4: 15, 16.

Bann. Bannlysning, d. ä. uteslutning ur församlingens gemenskap. Af Christus förordnad, Matth. 16: 19; cap. 18: 18. Joh. 20: 23. Mot hwilka den brukas, Matth. 18: 15–17. Apostlarna hafwa den brukat. 1 Cor. 5: 3–5. 1 Tim. 1: 20. 1 Cor. 16: 22. Icke till förderf, utan till förbättring, 1 Cor. 5: 5. 2 Cor. 2: 4, 5, [et]c.; cap. 13: 10. 1 Tim. 1: 20. 2 Thess. 3: 14, 15. Fly bannlystas umgänge, Rom. 16: 17. 1 Cor. 5: 2, 11. 2 Tim. 2: 20, 21. 1 Tim. 6: 5. 2 Thess. 3: 6. Tit. 3: 10. 2 Joh. v. 9–11.

Bannor, se Förbannelse och Swordom.

Barmhertighet. Guds särskilda dygd och egenskap, 1 Chrön. 17: 13, 14. Ps. 40: 12. Ps. 51: 3. Dan. 9: 9. 1 Joh. 4: 8. Han kallas barmhertighetens Fader, 2 Cor. 1: 3. Rik i barmhertighet, Eph. 2: 4. Förbarmare, Es. 49: 10; cap. 54: 10. Jac. 5: 11.

Guds barmhertighet prisas härligt, 2 Mos. 34: 6, 7. 4 Mos. 14: 18, 19. 2 Chrön. 30: 9. Neh. 9: 31. Ps. 103: 8, [et]c. 5 Mos. 7: 9, 12. Jon. 4: 2. Är stor, 1 Kon. 3: 6. Es. 54: 7.

Ny; och har ingen ända, Klagow. 3: 22, 23. Luc. 1: 50. Är ewig, 2 Chrön. 5: 13; cap. 7: 6. Ps. 100: 5. Ps. 107: 1. Ps. 118: 1, [et]c. Ps. 136. Efter bedröfwelsen förbarmar sig Gud, Klagow. 3: 31–33. På henne tänkes midt uti wreden, Hab. 3: 2. Den går öfwer allt, Ps. 145: 9. Rom. 11: 32. Ps. 36: 6. Kommer i rättan tid, swiker ej de fromma, 5 Mos. 4: 31; cap. 7: 12.

Bewisas de fromma och botfärdiga, som på Gud tro och förtrösta, Ps. 31: 20. Ps. 32: 5, 6. Ps. 33: 22. Ps. 103: 1–14. 1 Kon. 8: 23. Es. 49: 14–16; cap. 54: 7, 8; cap. 55: 6, 7. Jer. 3: 12; cap. 31: 20; cap. 18: 7–10. Os. 2: 18, 19; cap. 14: 2, 3. Joel 2: 12–14. Mich. 7: 18–20. Hes. 18: 23, 27, 32; cap. 33: 11, 15. Luc. 15: 20. 1 Tim. 1: 13–16. Men icke de obotfärdiga, Ps. 7: 10, 13, 17, 18. Ords. 1: 24–33. Es. 57: 11, 13, 14. Jer. 5: 7–9. Matth. 18: 3, 34, 35. Luc. 13: 3, 5. Joh. 3: 3, 18. Rom. 2: 5, [et]c.

Guds barmhertighetswerk, Tit. 3: 5. 1 Tim. 1: 15, 16. 1 Pet. 1: 3–5. Ebr. 4: 16. Luc. 1: 78, 79.

Barmhertighet emot wår nästa, Gudi behaglig, Os. 6: 6. Ords. 21: 3. Matth. 9: 13; cap. 12: 7. Påbuden, Luc. 6: 36; cap. 10: 33, 37. Rom. 12: 13, 20, 21. 1 Joh. 3: 11, 17. 1 Pet. 3: 8. Zach. 7: 9. Mich. 6: 8. Med hotelse, Job 6: 14–17. Matth. 25: 41. Jac. 2: 13. Måste wara werklig, Jac. 2: 15, 16. Widtomfattande, Es. 58: 7. Luc. 6: 30. Måste komma af ett willigt, gladt, enfaldigt hjerta, Rom. 12: 8. Phil. 2: 1. Col. 3: 12. 2 Cor. 8: 12. Icke ledas derwid, Gal. 6: 9.

Lekamliga barmhertighetswerk. (1) Besöka de sjuka, Luc. 10: 33, [et]c. Matth. 25: 36. (2) Gifwa törstiga dricka, Matth. 10: 42; cap. 25: 35. Marc. 9: 41. Rom. 12: 20. Ords. 25: 21, 22. (3) Spisa hungriga, Es. 58: 7, 8, 10, 11. Hes. 18: 7. Matth. 25: 35. Exempel, Ruth 2: 13, 14. 1 Kon. 17: 11. Job 31: 17, [et]c. (4) Fångars besökning och befrielse, Matth. 25: 36. 2 Tim. 1: 16, 17. (5) Naknas beklädnad, Es. 58: 7. Hes. 18: 7. Luc. 3: 11. Exempel, Job 31: 19, 20. (6) Främlingars herbergerande, Es. 58: 7. Matth. 25: 35. Rom. 12: 13. 1 Pet. 4: 9. Ebr. 13: 2. Exempel, 1 Mos. 18: 3; cap. 19: 2; cap. 24: 31. Dom. 19: 21. 1 Kon. 17: 9. 2 Kon. 4: 10, [et]c. (7) Dödas begrafning, 1 Mos. 47: 29. 2 Sam. 2: 5. Exempel, Joh. 19: 38.

Andeliga Barmhertighetswerk. (1) Fåkunnigas underwisning, Ps. 51: 15. Ords. 8: 5, 6; cap. 9: 9; cap. 10: 32. (2) Meddela goda råd, Job 29: 15. (3) Syndares bestraffning, Ps. 141: 5. Ords. 9: 8; cap. 28: 23. Matth. 18: 15. Gal. 6: 1. Jud. Ep. 22, 23. (4) Trösta de bedröfwade, Job 29: 25; cap. 31: 18. 2 Cor. 1: 4. 1 Thess. 2: 11, 12; cap. 5: 14. (5) Broderlig förlåtelse, Matth. 18: 32, 33. Marc. 11: 25. Luc. 17: 3, 4. (6) Fördraga de swagas fel, Rom. 15: 1. Gal. 6: 2. Col. 3: 13. (7) Förbön, Matth. 5: 44. 1 Tim. 2: 1. Jac. 5: 16.

Barmhertighetens belöning, Ps. 37: 21, 26. Ps. 112: 5, [et]c. Ords. 11: 17, 25; cap. 14: 21, 31; cap. 19: 17; cap. 21: 21; cap. 25: 21, 22. Es. 58: 7, 8. Matth. 5: 7, 44, 45, [et]c.; cap. 10: 41, 42; cap. 25: 34, 35. Marc. 9: 41. Luc. 6: 35.

Obarmhertighetens straff, 5 Mos. 23: 3, 4. Dom. 8: 6, 7, 15. 1 Sam. 25: 11, 15, 38. Ords. 21: 10, 13. Amos 1: 6, 11, 12; cap. 2: 6. Zach. 7: 9, 10, 13, 14. Matth. 18: 30, 34; cap. 23: 23; cap. 25: 41,[et]c. Luc. 16: 23, [et]c. Jac. 2: 13.

Barn, en Guds gåfwa, 1 Mos. 20: 17; cap. 25: 21; cap. 29: 30,&nbs;31; cap. 30: 1, 2, 22; cap. 48: 9; Ruth 4: 13. 1 Sam. 1: 20, 27. Ps. 68: 7. Ps. 113: 9. Ps. 127: 4. Ps. 128: 3.

Barn får man icke förarga, Matth. 18: 6. De måste rätt upptuktade och agade warda, Ords. 22: 15; cap. 23: 13; cap. 29: 15; Eph. 6: 4. Ebr. 12: 7. Exempel, 1 Mos. 18: 19. Se Föräldrar.

Barns lydnad emot föräldrarna är påbuden, 2 Mos. 20: 12. 3 Mos. 19: 3. Matth. 15: 4. Eph. 6: 1, 2. Ords. 1: 8; cap. 6: 20, 21; cap. 23: 22, 25. Med en swår hotelse, 2 Mos. 21: 15, 17. 3 Mos. 20: 9. 5 Mos. 27: 16; cap. 21: 18 [et]c. Ords. 20: 20; cap. 30: 17. En skyldig pligt för föräldrarnas möda och beswärs skull, Ords. 23: 22. En Gudi behaglig pligt, Col. 3: 20. 1 Tim. 5: 4. Barn böra föda föräldrarna i ålderdomen, 1 Mos. 45: 9–11.

Fromma barn af onda föräldrar, 2 Chrön. 28: 27; cap. 34: 2.

Onda barn af fromma föräldrar, 1 Mos. 9: 22. 1 Sam. 8: 3; cap. 3: 12, 13, 25. 2 Sam. 15: 1, [et]c.

Guds och ljusens barn, hwilka de äro; deras egenskaper, pligt och skyldighet, Matth. 5: 9, 44, 45. Luc. 6: 35; cap. 9: 55; cap. 16: 8; cap. 20: 36. Joh. 12: 36. Rom. 8: 5–18; cap. 13: 12, 13; cap. 9: 8. 2 Cor. 6: 14, [et]c. Gal. 4: 6, 7. Eph. 1: 5; cap. 5: 1–4, 8–11. 1 Thess. 5: 5, 6. 1 Joh. 1: 6, 7; cap. 3: 1–3; cap. 5: 2–4. 1 Pet. 1: 14, 15, 23. Ebr. 12: 7. Uppb. 21: 7. Os. 1: 10. Genom tron warde wi Guds barn, Joh. 1: 12, 13. Gal. 3: 26.

Barn skola icke bära fädernas missgerning, 5 Mos. 24: 16. Jer. 31: 29, 30. Hes. 18: 2–4, 20.

Om djefwulens och werldens barn, 5 Mos. 32: 5. Es. 1: 4. Matth. 13: 38. Joh. 8: 44. Ap.G. 13: 10. Col. 3: 5, 6. 1 Joh. 3: 10.

Barnaskap. Rom. 8: 15, 16, 23; cap. 9: 4. Gal. 4: 4, 5, 7. Eph. 1: 5.

Bedrägeri och spel blifwer förbjudet, Job 27: 4; cap. 13: 9. 3 Mos. 19: 11. Ords. 24: 28. Marc. 10: 19. Uti all handel och wandel, Jos. 9: 22, 23. Ords. 11: 1; cap. 12: 22. Os. 12: 7. Mich. 6: 10–12. 1 Thess. 4: 6.

Warning för bedrägeri, Jer. 9: 4–6.

Bedragares beskrifning, Ords. 6: 12–14. Mången bedrager sig sjelf, 1 Cor. 3: 18. Gal. 6: 3. Jac. 1: 22. Jmfr Falskhet.

Bedröfwelse; jfr Kors. Efter Guds sinne, 2 Cor. 7: 9, 10.

Om helsosam beröfwelse, Ap.G. 14: 22. Rom. 8: 18. 2 Cor. 4: 17. 2 Thess. 1: 6. Om den skadliga, Ords. 15: 13, 15; cap. 17: 22.

Sörja bättre än le, Pred. 7: 4.

Begärelse; jemför Lust Köttslig begärelse förbjudes, 2 Mos. 20: 17. Job 31: 1. Matth. 5: 28. Rom. 6: 12, 13; cap. 7: 7, 8; cap. 13: 14. 1 Cor. 10: 6. Gal. 5: 16. 1 Thess. 4: 3, [et]c. 2 Tim. 2: 22. 1 Pet. 1: 14. 1 Joh. 2: 15–17. Jac. 1: 14, 15; cap. 4: 1.

Måste man döda och korsfästa, Rom. 6: 6; cap. 8: 12, 13; cap. 13: 12–14. Gal. 5: 24. Eph. 4: 22, 23; cap. 5: 3–5. Col. 3: 5, 6. Tit. 2: 12. Ebr. 12: 1; cap. 3: 13. 2 Cor. 7: 1.

Begrafning. De fromma af Gudi utlofwad, 1 Mos. 15: 15. 1 Kon. 14: 13, 18. Es. 57: 1, 2. 2 Chrön. 34: 28.

Wägrad, de ogudaktiga till straff, 2 Kon. 9: 10. Es. 14: 19. Jer. 8: 2; cap. 14: 16; cap. 22: 19; cap. 25: 33.

Begrafwa och begråta de döda, behagar Gud, Ap.G. 8: 2. Christus smordes till sin begrafning, Matth. 26: 7, 12. Marc. 14: 8. Joh. 12: 7.

Behag. Som är skadligt, Ords. 14: 12; cap. 16: 25. Sjelfbehag förbjudet, Ords. 12: 15. Rom. 15: 2.

Fly menniskors behag, Gal. 1: 10. Col. 3: 23. 1 Thess. 2: 4. Söka Guds behag, 2 Cor. 5: 9. Eph. 5: 10. 2 Tim. 2: 4. 1 Joh. 3: 22.

Guds behag till Jesum, Matth. 3: 17; cap. 17: 5. 2 Pet. 1: 17.

Bekännelse. Jesum och Hans lära måste man beständigt bekänna, och icke försaka. Matth. 10: 32, 33; cap. 16: 16. Marc. 8: 38. Luc. 9: 26; cap. 12: 8. Joh. 6: 69; cap. 12: 42. Ap.G. 24: 14. Rom. 10: 9–11; cap. 14: 11. 2 Cor. 4: 11. Phil. 2: 11. 1 Pet. 3: 15. 1 Joh. 4: 15.

Bekänna synderna, 3 Mos. 16: 21. 4 Mos. 5: 7. 1 Kon. 8: 46, [et]c. Ps. 32: 3–5. Ps. 51: 1, [et]c. Es. 59: 12, 13, [et]c. Jer. 3: 12, 13. Jac. 5: 16. 1 Joh. 1: 8, 9.

Beläte. Guds beläte är Christus, 2 Cor. 4: 4. Col. 1: 15. Ebr. 1: 3.

Menniskan skapad efter Guds beläte, 1 Mos. 1: 26, 27. 1 Cor. 11: 7. Ps. 17: 15.

Bestod uti Guds kännedom, Col. 3: 10. Kreaturens kännedom, 1 Mos. 2: 19, 23. Fullkomlig rättfärdighet och helighet, Eph. 4: 24. Odödlighet, 1 Mos. 2: 17. Rom. 5: 12. Herrawälde öfwer kreaturen, 1 Mos. 1: 26, 27.

Gud will icke genom något beläte afmålas, 5 Mos. 4: 15, 16, [et]c. Es. 40: 18.

Bepröfwelse, underkastar oss Gud, Es. 48: 3, 10. 2 Cor. 8: 2. 1 Pet. 1: 7. Jac. 1: 12.

Berömmelse. Af och uti Herran, Jer. 9: 23, 24. 1 Cor. 1: 31. 2 Cor. 10: 17, 18. 1 Cor. 4: 7.

Icke af morgondagen, Ords. 27: 1, 2.

Sjelfberöm förbjudet, Jac. 4: 16. Ords. 27: 2.

Beskärm kommer af Gud öfwer de gudfruktiga, 1 Mos. 15: 1; cap. 17: 1, 4; cap. 28: 15. Ords. 14: 26. Som sig på Herran förlåta, Ps. 27: 5. Ps. 31: 20, 21. Ps. 36: 8. Ps. 57: 2. Ps. 63: 8. Ps. 91: 1–4. Ords. 18: 10.

Bespottelse förbjuden, Ps. 1: 1. Ords. 1: 22; cap. 24: 9. Straffad, Ps. 2: 4. Ps. 37: 13. Ords. 1: 26; cap. 3: 34; cap. 9: 12; cap. 19: 29. Bespottade, dock salige, Matth. 5: 11, 12. Klagan öfwer bespottelse, Job 16: 4, 10; cap. 30: 1. Ps. 22: 7–9. Ps. 35: 16, 21. Ps. 44: 14–16. Ps. 79: 4. Jer. 20: 7–10. Klagow. 3: 13, 14.

Hjelp deremot, Job 12: 4.

Biskop, tillsyningsman; om dess embetes styrelse, Ap.G. 20: 28. 1 Tim. 3: 1–4. Tit. 1: 7–9. Christus wåra själars Biskop, 1 Pet. 2: 25.

Blindhet. Lekamlig är af Gud, 2 Mos. 4: 11. De blinda bör man icke skada göra, 3 Mos. 19: 14. 5 Mos. 27: 18. Andelig blindhet i hjertat, 5 Mos. 28: 28. Ps. 69: 24. Es. 6: 10; cap. 56: 10; cap. 59: 10. Joh. 12: 40. Rom. 1: 21; cap. 11: 10. Matth. 15: 14; cap. 23: 24. Luc. 6: 39. 2 Cor. 4: 4. Eph. 4: 18. 2 Pet. 1: 9, 11. 1 Joh. 2: 11.

Blod. Förbjudet att äta i G. T., 1 Mos. 9: 4. 3 Mos. 3: 17; cap. 7: 26; cap. 17: 10, 11, 13; cap. 19: 26. 5 Mos. 12: 16, 23; cap. 15: 23. Också i N. T, till en tid, Ap.G. 15: 20, 29.

Blodsaker skämma landet, 4 Mos. 35: 33.

Oskyldigt utgjutet ropar till Gud, och warder hämnadt, 1 Mos. 4: 10, 11; cap. 9: 5, 6. 2 Kon. 24: 4. 2 Chrön. 24: 22. Ps. 58: 11. Ps. 72: 14. Ords. 28: 17. Es. 1: 15. Jer. 2: 34, 35. Matth. 23: 35, 36. Luc. 11: 50, 51. Ebr. 12: 24. Uppb. 6: 9–11; cap. 19: 2.

Blodgirighet. Wederstygglig synd, Ords. 6: 16, 17. Ps. 55: 24. Warning för blodgirighet, Ords. 1: 11, 15, 16, 18, 19.

Blodgång. Lag derom, 3 Mos. 12: 7.

Bot och Bättring. Sannskyldig, består icke uti en blott utwärtes munnens bekännelse, 1 Mos. 29: 13. Matth. 15: 8. 1 Sam. 16: 7. Jac. 2: 14, 17. 1 Joh. 3: 18. Eller utwärtes åthäfwor, 1 Kon. 21: 27. Utan uti hjertats inwärtes omskapning och förändring, Joel 2: 12, 13. 2 Chrön. 6: 37. 1 Sam. 7: 3. Es. 46: 8. Jer. 4: 1–4.

Består af twänne wäsentliga stycken: af syndaånger och ruelse, samt af en saliggörande tro, Ap.G. 19: 4; cap. 20: 21; cap. 26: 18. Matth. 11: 28. Marc. 1: 15. Luc. 7: 38, 50. Rom. 5: 2. Är icke menniskans eget werk, 2 Cor. 3: 5, 6. Utan den treeniga Gudens nådewerk, 1 Kon. 18: 37. Jer. 31: 18, 19. Ap.G. 5: 31; cap. 11: 18. 2 Tim. 2: 25, 26. Phil. 2: 13. Isynnerhet tillskrifwes det den Heliga Anda, 1 Cor. 6: 11; cap. 12: 3. Joh. 16: 8. Syndaångren werkas genom lagens predikan, Rom. 3: 20; cap. 4: 15; cap. 7: 7. 5 Mos. 27: 26. Jer. 23: 29. Men tron genom Evangelii predikan, Rom. 7: 1, [et]c.; cap. 10 8–18. Ap.G. 13: 39. 1 Tim. 1: 15, 16. Phil. 3: 8–10. Rom. 3: 20–29; cap. 8: 1–4. Ebr. 11: 6. Gal. 3: 2.

Tron gör den rätta åtskillnaden emellan Judas' och Petri ånger, att wår bättring är en bättring till salighet. 2 Cor. 7: 7, 10.

En ny hörsamhet är icke bot och bättrings wäsendtliga stycke, utan en nödwändlig frukt deraf, Ps. 34: 15. Ords. 28: 13. Es. 1: 16–18. Jer. 18: 7, 8. Hes. 18: 21, 22. Matth. 3: 8, 10. Luc. 3: 8. Rom. 8: 13. Ap.G. 26: 20. Gal. 5: 6, 24. 1 Pet. 3: 11. Jac. 2: 17, 18.

Så som synden sträcker sig till alla, Rom. 3: 23; cap. 5: 12, [et]c. Eph. 2: 3. 1 Joh. 1: 8. 2 Mos. 34: 7. 1 Kon. 8: 46. Ps. 19: 13. Ps. 51: 7. Job 4: 17–19; cap. 14: 4; cap. 15: 14–17. Ords. 20: 9; så gäller ock befallningen om bättring alla menniskor, Matth. 4: 17. Luc. 24: 47. Ap.G. 2: 38; cap. 3: 19, 26; cap. 17: 30.

Till bättring bör oss beweka: (1) Guds allwarsamma, nådiga wilje och wälbehag dertill, att wi skole omwända oss och lefwa, Ps. 51: 19. Es. 57: 15; cap. 66: 2. Luc. 15: 10, 20. Hes. 18: 23, 30–32; cap. 33: 11–17. Os. 14: 2, 3. Joel 2: 12–14. Zach. 1: 3, 4, [et]c. Jer. 3: 12, 13. Mal. 3: 7. 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Rom. 2: 4. (2) Den majestätiska Gudens befallning, Jer. 3: 14; cap. 4: 1, 3, 4, 8; cap. 7: 3; cap. 18: 11; cap. 35: 15; cap. 8: 3, 4. Os. 12: 5, 6. Derpå hafwer Joh. Döparen, Matth. 3: 2, Christus, Matth. 4: 17. Uppenb. 2: 5, 16; cap. 3: 19 och Jesu lärjungar städse drifwit, Ap.G. 3: 19. 2 Cor. 5: 20. (3) Guds nådiga löfte till de botfärdiga, 5 Mos. 4: 29; cap. 30: 2, 3. 2 Chrön. 7: 14; cap. 30: 6, [et]c.; cap. 34: 26, 27. Ps. 32: 1–5. Ords. 28: 13. Es. 1: 16, [et]c.; cap. 30: 18, 19; cap. 55: 7. Jer. 3: 12, 13; cap. 18: 7, 8; cap. 29: 12–14. Hes. 18: 21, 22, 27, 28; cap. 33: 12, 14–16. Jon. 3: 8, 10. Mal. 3: 7. Joel 2: 12, 13. Matth. 11: 28. Luc. 15: 18, 21. (4) Bättringens nödwändighet, Matth. 18: 3. Luc. 13: 2, 3. (5) Bättringens mångfaldiga nytta: Syndernas förlåtelse, Jer. 36: 3. Ap.G. 3: 19; cap. 5: 31. 1 Joh. 1: 9. Heliga Andas gåfwor, Ap.G. 2: 38. Bönhörelse, 1 Joh. 3: 21, 22. Förlossning ifrån, eller lindring uti straffet, 2 Chrön. 12: 7, 8, 12. Jer. 18: 7, 8. Jon. 3: 10. (6) Obotfärdighetens stora skadlighet och farlighet. Es. 59: 2. Rom. 2: 5. Luc. 10: 13, [et]c. Ap.G. 8: 21–23. (7) Bättringen uppskjuta är förbjudet och farligt, Pred. 12: 1. Es. 55: 6, 7. (8) Yttersta domens stränghet, Ap.G. 17: 30, 31. Pred. 12: 14. 1 Cor. 4: 5. Luc. 21: 36.

Första bättringsstycket: Synda-ångren begriper uti sig, att man erkänner sina synder, deras grofhet och mångfaldighet. Jer. 3: 13. Ps. 51: 5. Ps. 19: 3. Ps. 40: 12. Jer. 14: 20. Klagow. 3: 42, 43. Att man besinnar Guds wrede öfwer synden, Ps. 6: 2, [et]c. Ps. 38: 2, [et]c. Ps. 32: 3, 4. Ps. 88: 16, 17. Ps. 102: 10, 11. Jer. 4: 8. Mich. 7: 9. 5 Mos. 32: 22. Ebr. 12: 29. Ångest och förskräckelse i samwetet, att man Gud förtörnat hafwer, Ps. 25: 17, 18. Ps. 34: 19. Ps. 51: 6, 10, 11. Ps. 102: 5, [et]c. Ps. 6: 3, 4. Sig för Gud ödmjukar, 3 Mos. 26: 41. Ps. 44: 26. Es. 57: 15. Jer. 36: 7. Luc. 15: 18, 19, 21. Bekänner synderna, 3 Mos. 26: 40. Ps. 32: 3–5. Ords. 28: 13. 1 Joh. 1: 9. Dan. 9: 5, [et]c. Fattar misshag, hat och wämjelse till synden, med fast uppsåt att bättra sig, Ps. 38: 6. Es. 38: 15. 2 Cor. 7: 9–11.

Hwad det andra bättringsstycket, tron, uti sig begriper, se Tro

Brud. Jesu andeliga, församlingen, Es. 61: 10. Ps. 45: 10, 14, 15. Uppenb. 19: 7–9; cap. 21: 2. Eph. 5: 24–28. Dess längtan efter brudgummen Jesus, Uppenb. 22: 17. War Gud kär, Jer. 2: 2. Gud fröjdar sig öfwer henne, Es. 62: 1–6. Warder ofta en sköka medelst afguderi, Os. 4: 12–15. Hes. 20: 30, 31. Bör förgäta sin faders hus, Ps. 45: 11, 12.

Brudgumme. Församlingens andelige, Jesus, Es. 54: 5; cap. 62: 4, 5. Jer. 3: 14. Hes. 16: 8, [et]c. Matth. 9: 15; cap. 25: 1. Marc. 2: 19. Joh. 3: 29. Eph. 5: 24, [et]c. Uppenb. 19: 7, [et]c.

Bud, Budord. Af twänne hufwudbud består hela lagen, Matth. 22: 37, [et]c. Marc. 12: 29, [et]c.

Hufwudsumman af buden, 1 Tim. 1: 5. Rom. 13: 9. Pred. 12: 13. Synd mot ett, mot alla, Jac. 2: 10. Det nya och gamla budet är kärleken, Joh. 13: 34. 1 Joh. 2: 7. 2 Joh. 5.

Budorden skall man lära af barndomen, 5 Mos. 6: 7, 8, 21, [et]c.; cap. 11: 18–21. Ords. 3: 3; cap. 6: 21; cap. 7: 3. Menniskobud, emot Gud, skola förkastas, Matth. 15: 8, 9. Marc. 7: 9, 13. Tit. 1: 14.

Bön, åkallan, tillbedjande. Bedja, hwad det är, Joh. 4: 23, 24. Ps. 10: 17. Ps. 19: 15. Ps. 38: 10. Phil. 4: 6. 1 Tim. 2: 1. Hwem man tillbedja skall? Den treenige Guden allena, 5 Mos. 4: 7. 2 Mos. 22: 20. Ps. 50: 15. Zach. 13: 9. Matth. 4: 10; cap. 6: 9. Joh. 16: 23, 24; cap. 5: 23. Ap.G. 2: 21; cap. 14: 14, 15. Rom. 10: 12, 13. 1 Cor. 1: 2.

Hwarom bedja? Om det lekamliga goda willkorligen, 2 Sam. 15: 25, 26. Matth. 8: 2; cap. 20: 22, 23; cap. 26: 39. Om Guds rike och det andeliga goda utan willkor, med fast förtroende att det bekomma, 1 Mos. 32: 26, 29. Om den Heliga Anda. Ps. 51: 12, [et]c. Luc. 11: 13. Om wishet, 1 Kon. 3: 7, [et]c. Jac. 1: 5, 6. Om syndernas förståelse, Ps. 32: 1, [et]c. Ps. 51. Es. 1: 18; cap. 49: 14–16. Hes. 18: 21, 22, [et].; cap. 33: 11. Luc. 15: 19, 21.

För hwilka bedja? För hwarandra, Jac. 5: 16. 1 Sam. 12: 23, 24. Jer. 42: 2, 20. För alla menniskor, och all christelig öfwerhet, 1 Tim. 2: 1, 2. För en hednisk och tyrannisk öfwerhet, Es. 6: 10. Jer. 29: 7. Dan. 4: 16. För fiender och förföljare, Matth. 5: 43, 44. Luc. 6: 28. Exempel, Christus, Es. 53: 12. Luc. 23: 34. Stephanus, Ap.G. 7: 60. för församlingen, och dess Lärare, Ps. 129: 4, [et]c. Matth. 9: 38. Rom. 15: 30. 2 Cor. 1: 10, 11. Eph. 6: 18, 19. Col. 4: 2, 3. 1 Thess. 5: 25. 2 Thess. 3: 1. Ebr. 13: 18. Lärare för sina åhörare, Rom. 10: 1. Eph. 3: 14, [et]c. Phil. 1: 4, 9. 1 Thess. 1: 2. 2 Thess. 1: 11. 2 Tim. 1: 3. Col. 4: 2, 12, 13. För somliga synder intet bedja, 1 Joh. 5: 16, 17.

Bönens beskaffenhet: den måste gå af ett oskrymtadt hjerta, Es. 29: 13. Matth. 15: 8. 2 Tim. 3: 5. Tit. 1: 16. Matth. 6: 5, [et]c. Luc. 18: 9, [et]c. Ps. 17: 1–3. Af ett botfärdigt hjerta, Es. 58: 2–10; cap. 59: 2, 3, [et]c.; cap. 55: 7. Ps. 32: 5, 6. Es. 1: 15–18. Joh. 9: 31. Jac. 5: 16. Af ett godt samwete, Ps. 66: 18–20. 1 Tim. 1: 19. 1 Joh. 3: 21, 22. Af ett troget, otwifwelaktigt, förtröstande hjerta, Matth. 18: 19; cap. 21: 21, 22. Marc. 5: 36; cap. 11: 22–24. Joh. 14: 14–17. 1 Tim. 2: 8. 1 Joh. 5: 14, 15. Ebr. 11: 6. Jac. 1: 6, 7; cap. 5: 15. Bedja i tron, det är att i Christi namn bedja, Joh. 14: 13; cap. 15: 16; cap. 16: 23, 24, 26, 27. Med ett försonligt hjerta, 1 Tim. 2: 8. Jac. 4: 2, 3. Matth. 5: 23–26; cap. 6: 12. Med ett gudfruktigt, hörsamt hjerta, 5 Mos. 26: 14, 15. Ords. 1: 24–29; cap. 15: 8, 29; cap. 28: 9. Med ett ödmjukt hjerta, 1 Mos. 18: 27. Ps. 34: 19. Ps. 51: 19. Ords. 16: 5. Es. 66: 2; cap. 57: 15. Dan. 9: 18. Luc. 18: 12, 13. 1 Pet. 5: 5. Med ett andäktigt hjerta, Klag. 3: 41. Matth. 6: 6. 2 Sam. 7: 27. Af allt wårt hjerta, Ps. 42: 5. Ps. 57: 8. Ps. 62: 9. Ps. 86: 12. Ps. 119: 2, 10, 58, 145. Klag. 2: 18, 19. Jer. 29: 12–14. Uti den Heliga Andeas kraft. Zach. 12: 10. Rom. 8: 15, 16, 26, 27. 1 Cor. 12: 3. Jud. Ep. 20. Icke wara mångtalig i bönen, Matth. 6: 7; cap. 23: 14. Os. 7: 14. Med ett allwarsamt hjerta, Ps. 108: 2. Ps. 145: 18, 19. Jac. 5: 16. Med ett nyktert hjerta, 1 Sam. 1: 14, 15. Luc. 21: 34. 1 Cor. 7: 5. 1 Pet. 4: 7, Exempel, 2 Sam. 12: 16. Dan. 9: 3. Ap.G. 13: 3; cap. 14: 23. Bedja med ödmjuka åthäfwor, 1 Mos. 17: 3. 2 Chrön. 6: 13. Esr. 9: 5. Ps. 28: 2. Ps. 121: 1. Matth. 26: 39. Joh. 17: 1. Dan. 6: 10. 1 Cor. 11: 4, 5.

Hwarest? På alla rum och ställen, 1 Tim. 2: 8. Ps. 103: 22. 1 Cor. 1: 2. I hemlighet, Es. 26: 20. Matth. 6: 6. Afsides, Matth. 14: 23. Marc. 1: 35; cap. 14: 32. Offentligen, Es. 56: 7. Matth. 21: 13.

Huru ofta?`Alltid, outtröttligt och träget, och utan återwändo, dag och natt, Luc. 11: 5–11; cap. 18: 1–8; cap. 21: 36. Rom. 12: 12. 1 Tim. 5: 5. 1 Thess. 5: 17. Eph. 6: 18. Ps. 22: 3. Ps. 119: 62.

Bönen bör sig grunda: (1) på Guds sanna kännedom och kunskap. Joh. 4: 22–27; cap. 14: 4–6; cap. 15: 7; cap. 17: 3. 1 Cor. 3: 11. Rom. 10: 14. (2) På Guds bud och befallning, Ps. 27: 8. Es. 55: 6. Matth. 7: 7; cap. 26: 41. Joh. 16: 24. Phil. 4: 6. (3) På Guds nådiga och sanna löften, 5 Mos. 4: 29–31. 2 Mos. 34: 6, 7. Ps. 50: 15. Ps. 91: 15, 16. Ps. 145: 18–21. Ps. 103: 11, 17. Dan. 9: 4. Os. 6: 4, [et]c. Matth. 18: 19. Luc. 11: 9. Joh. 15: 7. Rom. 4: 20. 2 Cor. 1: 20. 1 Joh. 3: 22; cap. 5: 14, 15. Ebr. 10: 23. (4) På Jesu förtjenst och förbön, Rom. 8: 31–34. 1 Joh. 2: 1, 2. Ebr. 7: 24, 25; cap. 9: 24. Jemwäl på den Heliga Andas embete uti bönen, Rom. 8: 15, 26. Gal. 4: 6. (5) På en hjertans tro och förtröstan, som sig allt detta utan twifelsmål tillegnar, Ps. 5: 2, 3, 8. Ps. 6: 9, 10. Ps. 17: 1, 6, 7. Ps. 10: 13, 14, 17, 18. Ps. 42: 6, 9, 12. Matth. 15: 22, [et]c. Marc. 9: 23. Rom. 4: 3, 9, 20–22; cap. 5: 1, 2; cap. 10: 4, 9–13.

En trogen och andäktig bön tränger sig in i himmelen, Ap.G. 10: 4. Jon. 2: 2, 3, 8. Klag. 3: 55. 2 Sam. 22: 7. Erhåller ofta mer än man beder om, 1 Kon. 3: 11–13. 2 Kon. 20: 2–6. Es. 38: 2, [et]c., Erhåller seger, 2 Mos. 17: 11, [et]c. 1 Sam. 17: 45, [et]c. 2 Kon. 6: 17, [et]c.; cap. 19: 4, [et]c.; cap. 20: 3, 4, [et]c. 2 Chrön. 32: 20, [et]c., Es. 37: 15, 36. Gör under, 1 Kon. 17: 1. Jac. 5: 17, 18. 2 Kon. 1: 10, [et]c. Jos. 10: 12, 13. Dom. 15: 18, 19. 1 Kon. 13: 6. 2 Kon. 20: 11. Ap.G. 16: 25, [et]c.

Bewekande orsaker till bönen. (1) Guds allwarsamma befallning. Ps. 50: 15. Es. 55: 6. Matth. 7: 7; cap. 26: 41. Luc. 18: 1; cap. 21: 36. Joh. 16: 24. Rom. 12: 12. Eph. 6: 18. Phil. 4: 6. 1 Thess. 5: 17. 1 Tim. 2: 1. Ps. 27: 8. Ebr. 13: 15. (2) Bönens wälbehaglighet och wärdighet. 1 Mos. 8: 21. Ps. 141: 2. Ps. 5: 8. Högaw. 2: 14. 5 Mos. 4: 7, 8. Ap.G. 10: 4. (3) Bönens och nådens anda till den ända undfången, Zach. 12: 10. 2 Cor. 1: 22. Gal. 4: 6. Rom. 8: 14. (4) Bönens kraftiga werkan, Jac. 5: 16. Ebr. 11: 33, [et]c. Matth. 18: 19. (5) Bönens mångfaldiga nytta, som är: Guds huldhet och nåd, Job 33: 26. Ps. 86: 3–6. Syndernas förlåtelse, Luc. 18: 14. 2 Chrön. 30: 18–20. Ps. 51: 4. Straffets lindring, Hes. 22: 30. Luc. 21: 36. Ords. 2: 1–6. Jac. 1: 5. 1 Kon. 3: 12. Den Heliga Andas gåfwa, Luc. 11: 13. Själatröst, Es. 38: 2, 3, 17. Själens styrka, Ps. 138: 3. Eph. 3: 14, 16. Hälsa och sundhet, Ps. 30: 3. Es. 38: 21. Jac. 5: 14, 15. Lifwets förlängning, Ps. 21: 5. Ps. 91: 15, 16. Es. 38: 5; 5 Mos. 30: 20. Tros förökning, Luc. 17: 5. Marc. 9: 24. Gudomlig wälsignelse, 1 Mos. 32: 26. Os. 12: 4. 1 Tim. 4: 5. Beskydd, Ps. 109: 4. Ps. 141: 5. Ewig salighet, Ap.G. 2: 21. Rom. 10: 13. Nåderik belöning, Ps. 145: 19. Jemwäl

En nådig Bönhörelse

Derom försäkras wi af Guds nådiga löfte, 5 Mos. 4: 7. Ps. 13: 6. Ps. 22: 25. Ps. 34: 7. Ps. 91: 15. Ps. 145: 18, 19. Es. 65: 24. Matth. 18: 19. Joh. 15: 7. Ps. 82: 4. Ps. 102: 18. 1 Joh. 5: 14. Af Guds faderliga hjerta och sannfärdighet, Matth. 7: 9–11; cap. 18: 32. Luc. 18: 5–8. Jer. 31: 20. Os. 11: 8, 9. 1 Joh. 4: 8. Rom. 8: 31, 32. Eph. 3: 15. Es. 64: 5, 6. Ps. 27: 8. Ps. 89: 3. 2 Tim. 2: 13. Af Jesu dyra förtjenst, Joh. 16: 24. Ebr. 4: 16. Af Christi ed, Joh. 16: 23, 24. Ebr. 6: 16–18. Af Christi förbön, Rom. 8: 34. 1 Joh. 2: 1, 2. Ebr. 9: 24; cap. 7: 25. Joh. 11: 41, 42. Af den Heliga Andas inneboende, Joh. 14: 23. Rom. 8: 9. Eph. 3: 17. 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19. Af den Heliga Andas werkande, som bönen uti oss werkar, Rom. 8: 15. Gal. 4: 6. Af den Heliga Andas manande, Rom. 8: 26, 27. Af den Heliga Andas wittnesbörd, Rom. 8: 16. 1 Joh. 3: 24; cap. 5: 9–11.

Hwarföre somligas böner icke hörde warda, 5 Mos. 31: 18. Ords. 1: 24, [et]c.; cap. 15: 29; cap. 21: 13; cap. 28: 9. Es. 1: 15. Hes. 8: 18. Mich. 3: 4. Zach. 7: 13. Ebr. 12: 17. Joh. 9: 31.

C.

Christus Jesus, sann Gud och menniska, är efter den gudomliga naturen Guds Son, den andre personen i Gudomen, Matth. 28: 19, efter som Han är född af Fadrens gudomliga wäsende från ewighet, Ps. 2: 7. Ebr. 1: 5. Mich. 5: 2. Ords. 8: 22–25. Han kallas fördenskull Guds Faders egen, ende och enfödde älskelige Son, Joh. 1: 14, 18; cap. 3: 16, 18. 1 Joh. 4: 9. Rom. 8: 32. Matth. 3: 17. Warande till gudomliga wäsendet ett med Fadren och den Heliga Anda, 1 Joh. 5: 7. Joh. 10: 30; cap. 14: 7–11; cap. 17: 22.

Att Sonen är den sanne, ewige, wäsendtlige Guden, den samme som Fadren är och den Helige Ande, bewisas (1) af de wäsendtliga gudomliga namnen, i det Han med märkwärdiga äretitlar kallas Gud, Tit. 2: 13. 1 Joh. 5: 20. Rom. 9: 5. 1 Tim. 3: 16. Ap.G. 20: 28. Äfwenså en Herre, Luc. 2: 11. Mal. 3: 1. 1 Cor. 8: 6; cap. 11: 23, 26, 27, 29; cap. 15: 47; cap. 2: 8. 1 Tim. 6: 15, 16. Uppenb. 17: 14; cap. 19: 16. Ap.G. 10: 36. Jud. Ep. 4. Jemwäl ock Jehovah, af Es. 6: 1. Jemför med Matth. 3: 3, och Joh. 1: 23. (2) Af de personliga namnen, i det Han kallas Guds Son, Matth. 16: 16. Joh. 1: 14, 18. Fadrens ord, Ps. 33: 6. Joh. 1: 1. 1 Joh. 5: 7. Lifsens ord, 1 Joh. 1: 1. Fadrens wishet, Ords. 8: 22. Osynlig Guds beläte, Col. 1: 15. Gudomliga härlighetens sken, Ebr. 1: 3. (3) Af gudomliga wäsendtliga egenskaper, som Guds Son tillskrifne warda: nemligen ewighet, Es. 9: 6. Mich. 5: 2. Joh. 1: 1, 3, 27. Ords. 8: 22. Joh. 8: 58. Col. 1: 17. Oändlig Majestät och härlighet, Joh. 17: 5, 6. Joh. 1: 14; cap. 2: 11. Matth. 16: 27. Phil. 2: 9. Tit. 2: 13. Oföränderlighet, Mal. 3: 6. Ebr. 1: 12. Allsmäktighet, Es. 9: 6, 7. Dan. 7: 14. Matth. 28: 18. Luc. 1: 35. Joh. 3: 35. 1 Cor. 15: 27. Eph. 1: 22. Uppenb. 1: 8. Lefwandegörande kraft, Joh. 5: 26; cap. 6: 48, 51, 57, 58. Allestädesnärwaro, Matth. 18: 20; cap. 28: 20. Eph. 1: 22, 23; cap. 4: 10. Allwetenhet, Ords. 8: 12. Matth. 11: 19. Joh. 2: 25; cap. 21: 17. Rom. 2: 16. 1 Cor. 4: 5. Col. 2: 3. Uppenb. 2: 23. Exempel Matth. 10: 17, 18; cap. 26: 31, 34. Joh. 13: 11; cap. 16: 2. En kort sammanfattning af de gudomliga wäsedtliga egenskaperna finnes, Col. 2: 9. (4) Af gudomliga werk och gerningar: Skapelsen, Ps. 33: 6. Ps. 102: 26. Ords. 8: 30. Joh. 1: 3. Col. 1: 16. Ebr. 1: 10. Alla Skapade tings uppehållelse och regering, Joh. 5: 17. Ap.G. 17: 28. 1 Cor. 8: 6. Col. 1: 17. Ebr. 1: 3. Underwerk, Matth. 8: 2–4. Marc. 5: 30. Luc. 6: 19; cap. 7: 14; cap. 8: 46. Joh. 2: 11; cap. 20: 30, 31. Ap.G. 3: 6; cap. 4: 10; cap. 9: 34. Men det är den sanne Guden allena som gör under, Ps. 72: 18. Återlösningswerket, Os. 13: 14. Zach. 9: 11. Församlingens grundande och widmakthållande, Matth. 16: 18. Förwärfwande, Ap.G. 20: 28. De dödas uppwäckelse, Job 19: 25. Joh. 6: 39, 40; cap. 11: 25. Saliggörelsen, Matth. 1: 21. (5) Af den gudomliga ära som Sonen tillegnas. Es. 42: 8; cap. 48: 11. Joh. 5: 23. Och består uti tillbedjande, Es. 45: 23. Matth. 4: 10. Rom. 14: 11. Phil. 2: 9–11. Ebr. 1: 6. Samt uti en rätt tro och förtröstan, Jer. 17: 5, 7. Joh. 14: 1.

Om Guds Sons mandomsannammelse.

Hwad Guds Son medelst den ewiga födelsen af Fadren från ewighet war, nemligen en sannskyldig wäsendtlig och ewig Gud, af jemlikt wäsende med Fadren och den Heliga Anda, det förblef Han, samt förblifwer i all ewighet; men hwad Guds Son icke war, det wardt Han medelst mandomsannammelsen uti tidens fullbordan, nemligen en sann menniska; och förblifwer således nu tillika en sann Gud och en sann menniska, uti en person i all ewighet, Joh. 12: 34. Ebr. 7: 24; cap. 13: 8. Om mandomsannammelsen handlas, Joh. 1: 14. Rom. 8: 3. Gal. 4: 4. 1 Tim. 3: 16. Ebr. 2: 14, 16. Å mandomens wägnar hafwer Christus åtskilliga namn, 1 Mos. 3: 15. Ebr. 2: 16. Matth. 22: 42. Jer. 23: 5; cap. 33: 15. Es. 11: 1. Matth. 16: 13; cap. 18: 11; cap. 25: 31. Å bägge naturernas jemwäl å embetets wägnar, som efter begge naturerna förrättadt warder, hafwer Guds Son också sina wissa namn: kallas Christus och Messias, Joh. 4: 25. Ps. 45: 8. Dan. 9: 24–26. Ap.G. 10: 38. Jesus, Matth. 1: 21. Herren wår rättfärdighet, Jer. 23: 6. Immanuel, Es. 7: 14. Medlare, 1 Tim. 2: 5, 6. Ebr. 8: 6; cap. 9: 15; cap. 12: 24. Förswarare och försonare, 1 Joh. 2: 1, 2. Frälsare och förlossare, Es. 41: 14; cap. 49: 7, 26; cap. 59: 20. Job 19: 25. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. 1 Thess. 1: 10. Tit. 2: 14. 1 Pet. 1: 18, 19. Samt öfwersteprest, Ps. 110: 4. Ebr. 4: 15; cap. 6: 6—10; cap. 7: 17, 21, 24, 25.

Hwad menskliga naturen widkommer måste Jesus Christus uti all ting wara bröderna lik, Ebr. 2: 17. Phil. 2: 7. Med swaghet belagd, Ebr. 5: 2. Dock utan synd, Ebr. 4: 15; cap. 7: 26. Är fördenskull efter mandomen blifwen dels alla andra menniskor lik, dels olik. Likheten består deruti, att Guds Son hafwer antagit en mensklig naturlig kropp, Ebr. 2: 14, 16. Luc. 24: 39, som war underkastad menskliga, naturliga och oskyldiga behof. Han hungrade, Matth. 4: 2. Törstade, Joh. 19: 28. Sof, Marc. 4: 38. Swettades, Luc. 22: 44. Blef död, Joh. 19: 30. Dock war Christi kropp icke uti sig sjelf dödlig, såsom wår lekamen dödlig är, Rom. 5: 12; cap. 6: 23. Utan efter dess egen fria wilja och behag, Joh. 10: 17, 18. Likwäl war Jesu lekamen, som dog, ingen förgängelse och förruttnelse underkastad, Ps. 16: 10. Ap.G. 2: 31; cap. 13: 35.

Jemwäl antagit en förnuftig mensklig själ, med dess naturliga egenskaper, Matth. 26: 38. Luc. 10: 21; cap. 23: 46. Dock hafwer icke Christus alla menskliga egenskaper utan åtskillnad antagit. Icke de särskildt, som antingen en. eller annan person kunde tillfalla; utan de som äro naturens egenskaper, och således hela menniskoslägtet gemensamma, som uti sig sjelf icke äro orene och syndige, helst emedan Han hafwer warit all syndig smitta förutan, Ebr. 4: 15. Men olikheten emellan Christi antagna menskliga, och wår natur, som wi hafwe, består uti twänne stycken: först, uti en särskild aflelse och födelse, Es. 7: 14. Luc. 1: 31, 32, 34, 35. Matth. 1: 20, 21, [et]c. Ebr. 7: 3, sedan uti naturens renhet, Ebr. 7: 26. Es. 53: 9. 1 Pet. 1: 19; cap. 2: 22. 2 Cor. 5: 21. Luc. 1: 35. Dan. 9: 24. Joh. 8: 46.

Om bägge naturernas personliga förening.

Bägge naturerna äro med hwarandra sannfärdeligen och werkligen förenade: dock icke såsom Gud bor i de heliga, icke heller såsom twänne bräder tillsammanfogas; ej heller att den ene naturen antingen beblandas med, eller förwandlas uti den andra: utan lika som kropp och själ uti menniskan tillsammans bilda en menniska, alltså äro bägge naturerna i Christus till en person förenade. Joh. 1: 14. 1 Tim. 3: 16. Luc. 1: 32. Gal. 4: 4. Col. 2: 9.

Den menskliga naturen blef antagen utan egen sjelfständig personlighet; men Guds Son, då Han den antagna med sin Gudomliga natur förenade, meddelade henne tillika werkligen och sannfärdeligen sin Gudomliga person, att hon uti densamma skulle hafwa sitt personliga bestående. Är alltså Guds Sons person nu mera efter mandomsannammelsen icke allenast den Gudomliga, utan ock den menskliga naturens egen person, att nu mer icke äro twänne personer, eller twänne Christi, den ene Gud, den andre menniska; utan både Gud och menniska äro en person tillsammans, som nu mera består af twänne särskilda naturer: hwilket tydligen nog dermed betygas, att Skriften så uttryckligen och så ofta lärer om Christi persons enighet, Rom. 5: 15, 17, 19. 1 Tim. 2: 5. Joh. 1: 14. 1 Cor. 15: 47; cap. 8: 6. Wore twänne personer uti Christus, den ene Gud, den andre menniska, så kunde icke heller i Skriften, det som menskliga naturen egentligen tillkommer, hela personen tillskrifwas; hwilket dock sker, 1 Joh. 1: 1. 1 Cor. 2: 8. Ap.G. 3: 15. Ty finnes uti Christus icke mer än en enda person.

Denna förening är icke wäsendtlig, såsom emellan de Heliga Treenighetspersonerna, 1 Joh. 5: 7. Utan hon är personlig, sålunda kallad af Guds Sons ena enda Gudomliga person, uti hwilken twänne särskilda naturer förenade äro till att wara en Christus Jesus, Joh. 1: 14. 1 Cor. 8: 6.

Bägge naturerna äro så oupplösligen och oåtskiljeligen med hwarandra förenade, samt hwarandra så närwarande, att den ene icke är utan och utom den andra; och Guds Son är aldrig och ingenstädes utan och utom sin antagna menskliga natur, utan hafwer henne uti sin oändliga Gudomliga person alltid och allestädes hos sig närwarande, och med sin Gudomliga natur personligen förenad: eljest wore Guds Son icke allestädes menniska; ordet icke allestädes kött, Joh. 1: 14. All Gudomens fullhet kunde då icke heller sägas bo uti den antagna menskliga naturen lekamligen, Col. 2: 9.

Om naturernas inbördes gemenskap.

Den grundar sig derpå, att då menskliga naturen blef delaktiggjord af Guds Sons person, så blef han ock wisserligen delaktiggjord af Guds Sons Gudomliga natur, ty det ena kunde icke förutan det andra meddeladt warda: all Gudoms fullhet inbegriper icke allenast den Gudomliga naturen, utan ock den Gudomliga personen uti sig, Col. 2: 9.

Då den Gudomliga naturen blef delaktiggjord af mensklig natur, så blef ock den antagna menskliga af den Gudomliga naturen personligen delaktiggjord: ty här måste nödwändigt wara en inbördes delaktighet, Ebr. 2: 14.

När twänne naturer sins emellan förenas till att wara ett, måste der nödwändigt emellan bägge naturerna en delaktighet och gemenskap wara. Man kunde icke säga, att ordet war kött, om icke det antagna köttet hade delaktighet, icke allenast uti Guds Sons person, utan ock uti dess Gudomliga natur, Joh. 1: 14.

På den andeliga föreningen med Christus följer en gemenskap, 2 Pet. 1: 4. Ap.G. 2: 4. 1 Cor. 6: 17. Huru mycket mer bör emellan de personligen förenade naturerna en delaktighet och gemenskap ega rum?

Om de personliga skriftställena och benämningarna.

Deras omedelbara grund är bägge naturernas personliga förening och gemenskap med hwarannan såsom allt detta är werkligt och sannfärdigt, så är ock med de personliga skriftställena beskaffadt.

Såsom nu den personliga föreningen är skedd, icke till en natur, utan till en person; och emedan den antagna menskliga naturen är af Guds Sons Gudomliga person så delaktiggjord, att hon uti honom allena hafwer sin tillwaro och sitt bestånd; så följa af denna förening de personliga benämningar, till hwilkas sanning fordras, att menniskones Son personligen detsamma är, som Guds Son är; och så twärtom. Såsom man nu i sanning kan säga: Ordet wardt kött, Joh. 1: 14, så kan man ock i sanning säga, att menniskones Son är lefwande Guds Son, och Guds Son menniskones Son: wäl till förståendes personligen, Matth. 16: 13, 16; cap. 27: 54. Marc. 15: 39. Exempel på flera sådana personliga benämningar finnes, Jer. 23: 5, 6; cap. 33: 16. Matth. 22: 42, 43, 45. Luc. 1: 35; cap. 2: 11; cap. 20: 44. 2 Sam. 7: 14. Es. 9: 6. Matth. 1: 21–23. 1 Cor. 15: 47.

Om egenskapernas meddelande.

Såsom naturernas förening och gemenskap är werklig och sannfärdig: så är ock med egenskapernas meddelande beskaffadt, som på det förra nödwändigt följer, efter som ingen sannfärdig och werklig förening kan wara förutan egenskapernas sannfärdiga meddelande. Detta bewisas i allmänhet af Gudomens fullhet, som de Gudomlige egenskaper uti sig inbegriper, Col. 2: 9. Om det menskliga utsades allenast om menniskan, och det Gudomliga allenast om Gud, så infördes twänne personer uti Christus, och den personliga föreningen samt naturernas gemenskap blefwe dermed upphäfwen och tillintetgjord; alltså bewisas egenskapernas meddelande isynnerhet deraf, att om Christus utsäges både det som Gudomligt och det som menskligt är, Joh. 8: 58. 1 Pet. 3: 18. Jemwäl deraf, att om Guds Son säges det som menskligt är, Gal. 4: 4. Rom. 9: 5; cap. 8: 32. Ap.G. 20: 28. Såsom också deraf, att om menniskones Son utsäges det som Gudomligt är, Joh. 3: 13. 1 Cor. 15: 47.

Egenskapernas meddelande fördelas uti trenne arter. Den första arten är uttryckt uti det sättet att tala, när det, som endera naturen, antingen den Gudomliga eller menskliga tillkommer, icke tillskrifwes den naturen allena, utan hela personen som hafwer twänne naturer uti sig, antingen han af endera naturen eller af bägge naturerna nämnd warder, och allt detta för personliga föreningens och enhetens skull. Exempel Rom. 1: 3. Gal. 4: 4. Luc. 1: 35. 1 Cor. 2: 8. Ap.G. 3: 15. Zach. 12: 10. Rom. 8: 32. Gal. 2: 20. 1 Pet. 3: 18; cap. 4: 1. Rom. 9: 5. 2 Cor. 13: 4. 1 Pet. 2: 24. 1 Joh. 1: 7. Ap.G. 20: 28. Joh. 8: 54. Eph. 3: 9. Ebr. 13: 8. Matth. 28: 20.

Den andra arten består deruti, att Guds Son med sin Gudomliga natur den antagna mandomen, som med Honom personligen förenad är, fördenskull ock personligen gifwit och meddelat hafwer werkligen och sannfärdeligen sina Gudomliga egenskaper, utan all förblandning och förwandling. Detta bewisas, först i allmänhet, Col. 2: 9. Ps. 45: 8. Joh. 3: 35; cap. 17: 5. Sedan isynnerhet, af det rätta Gudomliga namnet, Luc. 1: 32, 35. Ap.G. 2: 36. Phil. 2: 9. Jemwäl af de Gudomliga meddelade egenskaper: Allmakten, Dan. 7: 13, 14. Ps. 8: 7, [et]c. Ebr. 2: 8. Matth. 11: 27. Joh. 3: 35. Matth. 28: 18. Luc. 22: 69. Joh. 17: 2. 2 Cor. 13: 4. Eph. 1: 21, 22. Uppb. 5: 12. Allwetenheten, Es. 11: 2. Luc. 2: 40. Joh. 2: 25. Col. 1: 19; cap. 2: 3. Allestädesnärwarelsen, Matth. 18: 20; cap. 28: 20. Eph. 1: 23; cap. 4: 10. Som är till Jesu werks uträttande nödwändig, Marc. 16: 20. Eph. 4: 11. Ps. 110: 2. Uppb. 1: 13. Och än widare bekräftas af dess närwarelses uppenbarelser, Ap.G. 7: 56; cap. 9: 4–6, 10. Jemfördt med cap. 22: 6. Se ock cap. 18: 9, 10; cap. 23: 11. Uppb. 1: 10, 12, 13. Jemwäl af den honom gifna makten till att hålla dom, Joh. 5: 22, 27. Af hans Gudomliga ära, Joh. 5: 23.

Den tredje arten består deruti, när hwardera naturen i Christus gör sitt till, med hwarannars delaktighet, till att åstadkomma ett werk, som till Christi försoningsembete länder, 1 Joh. 3: 8; cap. 1: 7. Rom. 8: 3. 1 Mos. 3: 15. Luc. 9: 56. 1 Mos. 22: 18. Ebr. 2: 9, 14; cap. 7: 21, 22, 26. 1 Tim. 2: 5, 6. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. Ebr. 1: 3; cap. 9: 12. Gal. 1: 4. 1 Cor. 15: 3.

Om Christi förnedringstillstånd.

Består deruti, att Christus Jesus icke efter sin Gudomliga, utan efter sin menskliga natur sig förnedrade, i det Han till en tid friwilligt af- och bortlade, icke sjelfwa Gudomens fullhet, majestät och härlighet, som Honom efter sin menskliga natur uti aflelsen personligen meddelad war; utan allenast dess fullkomliga bruk, ej wiljandes sig deraf allmänneligen och fullkomligen betjena, på det Han återlösningswerket förrätta och fullborda måtte, för den synd Adam och Eva begingo, då de wille wara såsom Gud, 1 Mos. 3: 5, 6.

Om denna förnedring handlas Phil. 2: 6–8. Ps. 69: 6.

Isynnerhet bortlade Christus bruket af Gudomligt majestät och härlighet, Joh. 17: 5. Af rikedom, Matth. 8: 20. 2 Cor. 8: 9. Af allmakten, Luc. 22: 42, 43, 53, 54, 63; cap. 23: 33, 35, 37. Af allwisheten, Es. 7: 15, 16. Luc. 2: 52. Af allwetenheten, Matth. 21: 19; cap. 24: 36. Marc. 11: 13; cap. 13: 32. Joh. 11: 34. Af Gudomliga tillbedjandet, Phil. 2: 9–11. Ebr. 2: 7. Af allestädesnärwarelsen till dess fullkomliga bruk, intill dess Han, Jesus, efter sin menskliga natur blef sittande på Guds högra hand, Ps. 110: 1. Eph. 1: 20.

Likwäl hafwer Christus Jesus genom ett tillfälligt bruk då och då låtit några strålar lysa af den personliga meddelade Gudomens fullhet, till att dermed bewisa sig wara en sann Gud, Joh. 2: 11.

Förnedringstillståndet inbegriper uti sig aflelsen, Luc. 1: 35. Es. 7: 14. Jer. 31: 22. Födelsen, Luc. 2: 7. Omskärelsen, Luc. 2: 21. Pina och död, Luc. 18: 32, 33. Es. 53 [et]c. Samt begrafningen, Matth. 27: 60. Joh. 19: 41, [et]c.

Om upphöjelsetillståndet.

Såsom Christus förnedrades till sin menskliga natur, så wardt Han ock till densamma upphöjd, Ps. 110: 7. Phil. 2: 9–11. Ps. 8: 7. Ebr. 2: 7, [et]c. Ap.G. 5: 31.

Werkande orsaken till denna upphöjelse är hela den högtlofwade Treenigheten: Fadren, Ps. 110: 1. Joh. 17: 5. Rom. 6: 4. Eph. 1: 20. Phil. 2: 9, 11. Sonen, Joh. 2: 19; cap. 10: 17, 18. Och den Helige Ande, 1 Joh. 5: 7. Rom. 8: 11.

Upphöjelsen består deruti, att Christus Jesus sann Gud och man, åter aflade sin tjenares skepelse, och wardt efter sin menskliga natur upphöjd till ett fullkomligt, allmänneligt och oupphörligt bruk af alt den Gudomens fullhet, som Honom personligen uti aflelsen meddelad war, Phil. 2: 6, [et]c. Så att denna upphöjelse i all ewighet wara skall, Rom. 6: 9. Uppenb. 1: 18. Es. 53: 8. Ebr. 13: 8; cap. 7: 24. Dan. 7: 14. Jemför med Luc. 1: 33.

Denna upphöjelse innefattar wissa grader: (1) Christi helwetesfärd, 1 Pet. 3: 18–20. Eph. 4: 9. Medelst hwilken Christus lefwandegjord i grafwen, for ned till den ort, der de fördömda själar behållas till domen; och wisade sig der såsom en dödens och helwetets öfwerwinnare, Ebr. 2: 14. Os. 13: 14. Col. 2: 15. 1 Cor. 15: 54–57.

(2) Jesu Christi uppståndelse utur grafwen, som tilldrog sig på tredje dagen efter Hans död, Matth. 12: 40; cap. 16: 21; cap. 17: 23. Och är densamme grundwalen till alla trons artiklar, 1 Cor. 15: 14. Rom. 4: 25.

Christus Jesus sann Gud och man uppstod dock icke efter den Gudomliga, utan efter den menskliga naturen; och dess lekamen som på korset dog; Ebr. 13: 20. Ap.G. 2: 22–24. Uppb. 1: 18. Uppståndelsens werkande orsak tillskrifwes den treenige Guden: Fadren, Ap.G. 2: 24; cap. 3: 15; cap. 4: 10; cap. 5: 30; cap. 10: 40; cap. 13: 30. Rom. 4: 24; cap. 6: 4. Eph. 1: 20. Ebr. 13: 20. Jemwäl Sonen, Rom. 1: 4. Joh. 2: 19; cap. 10: 17, 18. Också den Heliga Anda, Rom. 8: 11. Han uppstod medan grafwen ännu tillsluten och förseglad war; ty Han war uppstånden förr än Engelen kom och stenen afwältad, Matth. 28: 2, 6. Hwilket skedde för qwinnornas skull, att de om Jesu uppståndelse skulle försäkrade blifwa; och för denna underbara uppståndelses skull, säges Jesus krafteligen bewist wara Guds Son, Rom. 1: 4. Jesus kom till lärjungarna då dörrarna woro lyckta, Joh. 20: 19, 26. Hwilket ock i 30 versen ibland under tecknen räknadt warder.

(3) Christi uppenbarelse uti sin förklarade lekamen, Phil. 3: 21. Ap.G. 1: 3. 1 Cor. 15: 5, [et]c. Luc. 24: 31.

(4) Christi himmelsfärd beskrifwen, Marc. 16: 19. Luc. 24: 51.

Uppfarandet skedde offentligen och synligen, till dess en sky Honom borttog utur deras åsyn, Ap.G. 1: 9–11.

Himmelen, till hwilken Jesus uppfor, war icke någon skapad, utan en oskapad himmel, Eph. 4: 10. Ebr. 7: 26. Ty förstås genom denna himmelen: först, de utwaldas och heligas boning efter detta lifwet, Joh. 14: 2. Kallas paradis, Luc. 23: 43. Abrahams sköte, Luc. 16: 22, 23, 26. Ett ewigt hus, 2 Cor. 5: 1. Ett rike, som icke bäfwa kan, Ebr. 12: 28. Hwarest de förstföddas församling är, och deras namn skrifne, Ebr. 12: 22, 23. Hwarest Paulus hörde outsägliga ord, 2 Cor. 12: 4. Hwarest wi få skåda Jesum, 1 Joh. 3: 2. 1 Cor. 13: 12. Och se Hans härlighet, Joh. 17: 24. Men förnämligast Guds majestäts och härlighets himmel, Luc. 24: 26. Eph. 4: 10. Ebr. 7: 26; cap. 4: 14. Som bor uti det ljuset, dit ingen komma kan. 1 Tim. 6: 16.

(5) Sittande på Guds högra hand, Marc. 16: 19. Gud är en Ande, Joh. 4: 24. Som icke hafwer kött, ben och ledamöter. Luc. 24: 39. Ty warder genom Guds högra hand Hans Gudomliga kraft och allmakt betecknad, 2 Mos. 15: 6. Ps. 77: 11. Ps. 108: 7. Ps. 118: 15, 16. Es. 48: 13. Af denna orsak kallas Guds högra hand Guds makts arm, Es. 62: 8.

Således betyder Ordet Guds högra hand i denna artikeln Gudomlig kraft, allmakt, härlighet och majestät; som af efterföljande språk nogsamt skönjes, Luc. 22: 69. Matth. 26: 64. Eph. 1: 20, 22, 23. Ebr. 1: 3; cap. 8: 1. Matth. 19: 28. Ps. 110: 1, 2, 5, 6.

Ordet sitta betyder icke här något lekamligt sittande; utan det bemärker regera; såsom det uti allmänt språk brukligt är, att man säger om regenter, de sitta; det är, de regera. Uti den mening brukar ock Skriften detta ordet sitta, Ps. 132: 10, 11. 2 Thess. 2: 4. Uppb. 17: 1. Ps. 47: 9. Ps. 99: 1.

Bör fördenskull detta Christi sittande på Guds högra hand förstås om Hans regering, som Han förer efter sin himmelsfärd; nemligen att Christus sedan Han är ingången uti sin härlighet, hafwer efter sin antagna mandom fullkomligen begynt regera öfwer alla kreatur; och deröfwer råder och regerar icke frånwarande, utan allestädesnärwarande med oändlig och Gudomlig allmakt, kraft och wälde, majestät och härlighet; hwilket dermed bewisas, efter som Christi sittande på Fadrens högra hand förklaras igenom en regering, Ps. 110: 1, 2. 1 Cor. 15: 25. Ap.G. 2: 34–36. Ps. 8: 6, 7. 1 Pet. 3: 22. Uppb. 7: 17.

Detta Jesu regemente skall aldrig upphöra, utan ewinnerligt wara, Ebr. 10: 12. Luc. 1: 33. 2 Sam. 7: 12, 13. Dan. 7: 14.

Jesu Christi sannfärdiga sittande på Guds högra hand bewisas med efterföljande språk, Ps. 110: 1, [et]c. Ebr. 1: 3, 13. Eph. 1: 21–23. Ebr. 8: 1. 1 Pet. 3: 22. Jemför Matth. 26: 64. Marc. 16: 19. Rom. 8: 34. Uppb. 3: 21, [et]c.

(6) Jesu återkomst till domen. Se Domedag.

Om Christi prophetiska embete.

Hafwer fördenskull åtskilliga namn, 5 Mos. 18: 2, 18. Matth. 21: 11. Joh. 6: 14. Luc. 24: 19. Es. 61: 1; cap. 50: 4; cap. 63: 1. Matth. 23: 8, 10.

Christus isynnerhet inkommer detta läroembetet, som är ett rätt Gudomligt embete, efter som Herren Gud sig sjelf detsamma tillskrifwer, Es. 48: 17. Christus hafwer sig det påtagit, Matth. 11: 27. Joh. 1: 18. Efter propheternas förkunnande, 5 Mos. 18: 15. Es. 50: 4. Samt dertill insatt genom den himmelska Fadrens röst, Matth. 3: 17; cap. 17: 5. Christus bekräftar läran med underwerk, Joh. 6: 14.

Hwad lärer då Christus? Den trösteliga och hugneliga Evangeliska läran, Matth. 11: 5. Es. 61: 1, 2. Joh. 1: 17. Summan af Jesu lära beskrifwes, Marc. 1: 14, 15. Matth. 4: 17.

Apostlarne beskrifwa sin predikan också med dylika korta ord, Ap.G. 20: 27. 1 Cor. 2: 2. 2 Cor. 5: 19, [et]c.

Ehuruwäl nu Christus egentligen och förnämligen Evangelium predikade, blef lagen derjemte icke försummad, Matth. 5: 17. Gal. 3: 24, 25. Utan förklarad och förswarad mot Phariseernas falska uttydelser; som skönjes af Matth. 5—7, 12 och 15 cap.

Hwem Christus lärde? Swaras: Att detta läroembete angick alla menniskor, Matth. 11: 28; cap. 28: 19. Marc. 16: 15, 20. Col. 1: 6, 23, 28. Ap.G. 17: 30. De otrogne och obotfärdige warda också kallade, Ordspr. 1: 24, [et]c. Es. 65: 2, 5; cap. 66: 4. Jer. 7: 13, Detsamma bekräftas ock af Jesu liknelser, Luc. 14: 16, [et]c. Uttryckligen talar Christus härom, Joh. 3: 18.

Till hwad ända Christus brukade läroembetet, och det än genom andra förkunna låter? Se härom, Ap.G. 26: 18. 1 Tim. 2: 4. 1 Pet. 3: 9. Col. 1: 28. Matth. 23: 37.

Om Christi Försonings- eller Öfwerstepresterliga embete.

Derom handlas, Ebr. 4: 14, 15; cap. 9: 11; cap. 3: 1. Jemwäl Ps. 110: 4. Hwilket språk Paulus märkeligen förklarar, Ebr. 5: 6, 10; cap. 6: 20 och 7, [et]c., isynnerhet versen 21.

Offret som uppoffrades war Öfwerstepresten Christus Jesus sjelf, Eph. 5: 2. Tit. 2: 14. 1 Tim. 2: 5, 6. Joh. 3: 16.

Rökelsewerket, Jesu förbön i himmelen, Rom. 8: 34. Uppb. 8: 3, 4.

Detta Öfwerstepresterliga embete består förnämligast af twänne stycken, som äro (1) En tillfyllestgörelse. (2) Ett förebedjande, Es. 53: 12.

Hwad tillfyllestgörelsen angår, så finner man icke detta ordet i den Heliga Skrift; dock finnes der ord af samma bemärkelse och innehåll; ty hon kallas en betalning, Ps. 69: 5. Ett bärande af wåra synder, Es. 53: 4. En återlösning, Matth. 20: 28. En lösepenning, 1 Tim. 2: 6. En försoning, 1 Joh. 2: 2; cap. 4: 10. En förlossning, Rom. 3: 24, 25. Förlikning, Rom. 5: 10, 11. 2 Cor. 5: 18–20. En förlossning genom Jesu blod, Eph. 1: 7. Col. 1: 14. Igenlösning, 1 Pet. 1: 18, 19. Ett dyrt köp, 1 Cor. 6: 19, 20. Och igenköp, Gal. 3: 13; cap. 4: 5. Jemför Es. 50: 1; cap. 52: 3. 1 Pet. 1: 18, 19. Ett gällande offer, Ebr. 10: 12, 14; cap. 9: 28.

Tillfyllestgörelsen förstår man bäst, när man fyrahanda frågor i akt tager.

Den första: Om Guds Son hafwer med sin pina och död Guds dom tillfyllestgjort, och betalat fullkomligen för alla menniskors synder?

Detta kan ordentligen och bäst förstås, om man betraktar fyrahanda ting, hwarifrån oss Christus frälst hafwer med sin pina och död.

I. Frälst hafwer oss Christus ifrån synden; som bewisas (1) dermed, att Han till den ändan sig utgaf, Rom. 4: 25. Gal. 1: 4. Tit. 2: 14. (2) Dermed att Han bar wåra synder, Es. 53: 4, 6. Joh. 1: 29. 2 Cor. 5: 21. Jemför 3 Mos. 16: 20–22. (3) Dermed, att Han oss genom sitt blod från synden renar, 1 Joh. 1: 7. Ebr. 1: 3; cap. 13: 12. (4) Dermed, att Han blef död för wåra synder, 1 Cor. 15: 3. (5) Också dermed, att Han syndens straff uppå sig tog och den utstod, Es. 53: 5. 1 Pet. 2: 24.

II. Frälst hafwer oss Jesus ock från Guds wrede och onåd, i det Han war det Gudi behagliga försoningsoffret, Eph. 1: 6; cap. 5: 2. 1 Joh. 2: 2; cap. 4: 10. I det Han genom sitt kött, blod och blodiga död frid förskaffat, Col. 1: 20. Eph. 2: 13, 14. Från wreden oss bewarar, och med Gud försonar, Rom. 5: 8–10. 1 Thess. 1: 10. Col. 1: 22. Och synderna förlåter, Matth. 26: 28. Eph. 1: 7. Col. 1: 14. Oss dermed köpt och igenlöst från Guds wrede och dom, och gjort oss till sina egne, Ap.G. 20: 28. 1 Pet. 1: 18, 19. Uppb. 5: 9. 1 Cor. 6: 19.

III. Christus hafwer oss ock förlossat från lagens förbannelse, Gal. 3: 13. Rom. 8: 3, 4.

IV. Christus hafwer oss förlossat från djefwulens wåld och tyranni; den ewiga döden och helwetet, Ebr. 2: 14, 15. Os. 13: 14. 1 Cor. 15: 54. Af det nämnda besannas oemotsägligen hwad som uti första frågan framställes.

Den andra frågan: Om ett sådan tillfyllestgörelse och betalning är för alla, och för hwar och en menniska isynnerhet skedd? Detta bejakas och bewisas (1) Af sådana språk som Christi tillfyllestgörelse, förtjenst, lidande och död utsträcka till alla menniskor, ingen undantagen, Es. 53: 6. Matth. 20: 28. Rom. 8: 32. 2 Cor. 5: 14, 15. Ebr. 2: 9. 1 Tim. 2: 6. Ebr. 9: 28. Tit. 2: 14. Col. 1: 19, 20. Matth. 18: 11. Rom. 5: 18. 1 Cor. 15: 22. Matth. 11: 28. Ap.G. 17: 30. 1 Mos. 22: 18. (2) Jemwäl till hela werlden, Joh. 1: 29. 1 Joh. 2: 1, 2. Joh. 3: 16–18; cap. 4: 42. Gal. 4: 4, 5. Jemför med Rom. 3: 19. (4) Också till de förtappade och förkastade menniskor, Rom. 14: 15. 1 Cor. 8: 11. 2 Pet. 2: 1. Samt till dem, som synda emot den Heliga Anda; jemför Ebr. 6: 4–6 med Ebr. 10: 10, 29.

Den tredje frågan: Om denna Jesu tillfyllestgörelse och betalning borttager all menniskans skuld och synd? Detta bejakas och bekräftas, Es. 38: 17; cap. 43: 24. Rom. 5: 20, 21. Mich. 7: 19. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43. 1 Joh. 1: 7. Joh. 1: 29. Zach. 3: 9.

Den fjerde frågan: Om Christus är wår medlare efter bägge naturerna? Bejakas och bewisas (1) Deraf, att Christus till den ändan antog mensklig natur, och henne med sin Gudomliga personligen förenade, att Han efter bägge sina naturer sitt medlareembete och återlösningswerk förrätta skulle, Gal. 4: 4, 5. Rom. 8: 3, 4. 1 Joh. 3: 5, 8. 1 Tim. 1: 15. (2) Deraf, att bägge naturerna, hwad medlareembetet och återlösningswerket angå, uttryckligen nämnde warda. Den menskliga, 1 Mos. 3: 15. 1 Tim. 2: 4, 5. Den Gudomliga, Es. 35: 4. Os. 1: 7. Ap.G. 20: 28. Rom. 5: 10. (3) Ändteligen måste bägge naturerna nödwändigt uti återlösningswerket tillika werka, och wår medlare tillika wara sann Gud och sann menniska; emedan den menskliga naturen den Gudomliga naturen förutan, eller en blott menniska, omöjligen kunde af sig sjelf återlösningswerket förrätta, hwartill fordrades oändlig Gudomlig kraft och allmakt, Ps. 49: 8, 9.

Tillfyllestgörelsens ändamål å Guds sida, är uppenbarelsen af Guds Gudomliga rättfärdighet, nåd och barmhertighet, Rom. 3: 24–26; cap. 5: 8. Joh. 15: 13. 1 Joh. 3: 16. Eph. 5: 25. Dess ändamål å wår sida är försoning med Gud, Rom. 5: 10. 2 Cor. 5: 18, 19. Col. 1: 20. Förlossning från wåra andeliga fiender, djefwulen, Luc. 1: 71. Ebr. 2: 14, 15. 1 Joh. 3: 8. Synden, Col. 1: 14. Tit. 2: 14. Och en förwärfning af saliggörande rättfärdighet, lif och salighet, Dan. 9: 24. 2 Cor. 5: 21. Ebr. 9: 12; cap. 5: 8, 9. 1 Joh. 3: 2, 5.

Öfwerstepresterliga embetets andra stycke är Jesu förebedjande.

Såsom nu endast och allenast Jesus Christus är wår medlare, 1 Tim. 2: 5, 6. Och såsom Jesu Gudom gaf åt den antagna mandomens lidande, blod och död, den rätta Gudomliga försonings- och återlösningskraften, 1 Joh. 1: 7. Joh. 8: 36, alltså är ock Christus Jesus allena den som efter bägge sina naturer för oss beder, och äfwenså hafwer ock af Jesu Gudomliga natur detta förebedjande den rätta Gudomliga och saliggörande bönhörelsekraften; efter som Jesus icke allenast efter sin menskliga, utan ock efter sin Gudomliga natur detta förebedjande förrättar; om hwilket handlas, 1 Joh. 2: 1. Rom. 8: 34. Ebr. 7: 25; cap. 9: 24.

Denna förbön grundar sig på denna Öfwersteprestens tillfyllestgörelse, dyra förtjenst och förskyllan; Han beder om intet annat, än det hwartill Han förmedelst sitt lidande, blod och död sig berättigad gjort hafwer, Rom. 8: 34. Ebr. 12: 24.

Han beder för oss, om allt det goda Han förwärfwat, att wår tro icke skall upphöra, Luc. 22: 31, 32. Med hwad mera som finnes, Joh. 17: 11. Han beder för alla, både för utwalda och förkastade; såsom Han ock bad för dem som Honom korsfästade, Es. 53: 12. Luc. 23: 34.

Denna allmänna Jesu förbön grundar sig på Jesu allmänna saliggörande wilja, 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Matth. 23: 37. På Christi allmänna förtjenst, 2 Cor. 5: 14, 15. På Christi allmänna medlareembete, 1 Tim. 2: 5, 6.

Men i all synnerhet beder Jesus för sina utkorade trogna, Joh. 17: 9.

Jesu förbön, en ewig förbön, Ebr. 7: 17, 25, 28.

Om Christi Konungsliga embete i allmänhet.

I anseende dertill, warda Honom härlige äretitlar gifne, Ps. 2: 6. Ps. 20: 10. Ps. 45: 2. Ps. 46: 5. Ps. 47: 8. Ps. 8: 7. Ebr. 2: 7, 8. Ps. 97: 5. 2 Sam. 23: 3. 1 Tim. 6: 15. Uppb. 17: 14; cap. 19: 6. Jesus en allmän Konung, som regerar öfwer allt både i himmelen och på jorden, Ps. 8: 7–9. Phil. 2: 10, 11. Eph. 1: 22. Ap.G. 10: 36.

Det är allt en Konungslig, Gudomlig makt och wälde, som Christus efter bägge naturerna tillkommer; ty äfwen den Han hade från ewighet, genom ewiga födelsen efter Gudomen, äfwen densamma är den antagna mandomen personligen meddelad; uti förnedringstillståndet betjente sig icke Jesus deraf allmänneligen och fullkomligen; men uti upphöjelsetillståndet är Christus efter sin mänskliga natur upphöjd till ett oupphörligt, fullkomligt och allmänt bruk, af det som personligen meddeladt war. Och såsom detta allmänna riket är Gudomligt, alltså regerar ock Christus detsamma efter bägge sina naturer på ett Gudomligt wis och sätt, allmänneligen, allsmäkteligen och allwisligen, icke frånwarande, utan närwarande, Matth. 28: 20. Ps. 8: 6. Ebr. 2: 7. Jer. 23: 5. Dan. 7: 14. Joh. 17: 5. Eph. 1: 17, 20–23.

Är efter sin mandom både aflad och född till att wara en Konung, Luc. 1: 31–33. Matth. 2: 2. Joh. 18: 37.

Icke twå Herrar, den ene Gud, den andre menniska; utan en Konung och Herre; såsom bägge naturerna äro till en person förenade, 1 Cor. 8: 6. Eph. 4: 4, 5. 1 Cor. 15: 47.

Christi rike treggehanda: Allmaktens, Nådens och Härlighetens rike.

Uti Allmaktens rike regerar Christus icke allenast efter sin Gudomliga, utan ock efter sin menskliga natur, efter som henne Gudomlig allmakt personligen meddelad är. Matth. 28: 18. Eph. 1: 2. Col. 2: 9.

Christus brukar understundom efter sin fria wilja, till detta regementets utförande, de skapade tingen: såsom englarna, Ps. 104: 4. Ebr. 1: 14. Ps. 103: 20. Es. 37: 36. 2 Chrön. 32: 21. 2 Kon. 19: 35. Dan. 7: 10. Jemwäl de ringare kreaturen, Ps. 148: 1, [et]c. 2 Mos. 8: 2, 16, 21, 24; cap. 9: 18; cap. 10: 4. Jos. 3: 16. Dom. 5: 20. Amos 7: 4.

Detta rikes storlek, Ps. 72: 8. Zach. 9: 10. Eph. 4: 10, begyntes, hwad Gudomliga naturen angår, med skapelsen; men hwad menskliga naturen angår, med upphöjelsetillståndet, Ps. 8: 6. Ebr. 2: 7.

Nådens rike, det Jesus efter bägge naturerna också utbreder och widmakthåller, Ps. 110: 2, 3. Es. 2: 2, 3, [et]c. Hagg. 2: 7, 8. Luc. 24: 46, 47. Ap.G. 1: 8. Rom. 10: 18. Col. 1: 6, 23.

Medelpersonerna, Jesus dertill brukar, finnes dels i det andeliga, 1 Cor. 3: 6, 9; cap. 4: 1. 2 Cor. 5: 19, 20. Dels i det werldsliga, Ps. 2: 10. Ps. 4: 7. Es. 49: 23. Dels ock i det husliga ståndet, 1 Mos. 18: 19. 5 Mos. 6: 6, 7.

Werkande orsaken är Ordet och de heliga Sakramenten, Ps. 110: 2. Matth. 4: 23; cap. 9: 35; cap. 24: 14. 1 Joh. 5: 6, 8. Matth. 28: 19.

Undersåtarne äro, efter Guds saliggörande wilja, alla menniskor, synnerligen de trogne, 1 Tim. 4: 10. 2 Mos. 19: 5, 6. 1 Pet. 2: 9. 1 Thess. 5: 9. Deras skyldiga pligt, Rom. 6: 11–13; cap. 8: 9, 12–14.

De Konungsliga Gudomliga handlingar, angående detta nådens rike, äro (1) apostlars och predikanters sändning, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Eph. 4: 11. Samt de sändas upplysning, Luc. 24: 45, 49. Ap.G. 1: 8. Eph. 4: 11–16. (2) Christliga församlingens förwärfning och samling af allt folk, Ap.G. 20: 28. Matth. 28: 19. Marc. 16: 20. (3) Nya födelsen, Joh. 3: 3. 1 Pet. 1: 3. (4) Rättfärdiggörelsen, Rom. 3: 24–26; cap. 5: 1. (5) Förnyelsen och helgelsen, Tit. 3: 5. 1 Thess. 4: 3, 4, 7, 8. Jemför Eph. 4: 22–24. Col. 3: 9, 10. (6) Andeliga gåfwors utdelande, 1 Cor. 12: 4, [et]c. Eph. 4: 8. (7) Christna församlingens förswar och widmakthållande, Matth. 16: 18; cap. 28: 20. (8) Christi herrskande midt ibland sina och wåra fiender, Ps. 110: 2, 3. Jemför med 1 Cor. 15: 25. Ebr. 1: 13.

Begynnelsen till ett så fullkomligt och allmänt regemente uti nådens rike är, hwad mandomen angår, upphöjelsen till Guds högra hand, Phil. 2: 9, 10. Ap.G. 2: 36.

Såsom den Konungsliga makten och wäldet, som Jesu mandom personligen meddelades, är ewig, Gudomlig och oändelig: alltså skall ock Christus efter bägge sina naturer regera i all ewighet, Dan. 7: 13, 14. Luc. 1: 33.

Härlighetens rike; uti hwilket Christus också efter bägge sina naturer regera skall: derom handlas, Luc. 22: 29; cap. 12: 32. Marc. 9: 47. Luc. 13: 28. Matth. 13: 43; cap. 26: 29. 1 Pet. 1: 3, 4. Joh. 14: 2, 3. Matth. 25: 34.

Inbyggare och undersåtare i detta rike blifwa, jemte de heliga englar, alla utkorade trogna, som uti tron till ändan framhärda, Matth. 8: 11; cap. 24: 13. Uppb. 2: 10; cap. 7: 9.

Efter detta härlighetens rike längtar hjerteliga hwar och en Christtrogen själ, 2 Cor. 5: 1, 2, 4, 8. Phil. 1: 23. Gör sig derom genom tron försäkrad, 2 Tim. 1: 12; cap. 4: 8, Och säger med Jesu utwalda brud: Kom; ja, kom Herre Jesu, Uppenb. 22: 17, 20, 21.

D.

Dag. Bättringstiden kallas en dag, Ps. 95: 8. Rom. 13: 12. Es. 49: 8. Ebr. 3: 13. 2 Cor. 6: 2.

Söndag, Herrans dag, Uppenb. 1: 10.

En dag förlänges, Jos. 10: 12, etc.

Herrans dag öfwer de ogudaktiga förskräcklig. Es. 13: 6. Jer. 46: 10. Joel 1: 15. Zeph. 1: 14. Amos 5: 18, 20. Mal. 4: 1.

Den onda dagen taga till godo, Pred. 7: 15. På den som mest tänka, Pred. 11: 8. Ogudaktiga prisa goda dagar. Ps. 49: 19.

Dens beskaffenhet, som will goda dagar hafwa, Ps. 34: 13, 14, [et]c. 1 Pet. 3: 10.

Om dagars utwäljande och hållande, Rom. 14: 5, 6. Gal. 4: 9, 10. Col. 2: 16.

Dagar för år räknade, 4 Mos. 14: 34. Hes. 4: 5, 6. 1000 år en dag, Ps. 90: 4. 2 Pet. 3: 8.

Predikares dag kommer. Micha 7: 4.

Dagakarl. Bör man ingen orätt göra, Mal. 3: 5. 5 Mos. 24: 14, 15.

Dans. Stundom god, stundom straffbar, 2 Mos. 15: 20; cap. 32: 19. Dom. 11: 34. 1 Sam. 18: 7. 2 Sam. 6: 14, 16. Ps. 149: 3. Ps. 150: 4. Pred. 3: 4. Matth. 11: 17; cap. 14: 6. Betyder glädje, Jer. 31: 4, 13.

Djefwul. En försmädare, baktalare, anklagare och lastare; Guds, hos menniskan, 1 Mos. 3: 1, 4, 5. Menniskors, hos Gud, Job 1: 9–11; cap. 2: 5. Uppenb. 12: 10.

Brukas gemenligen för hela djeflaskaran; men stundom för de onda andars öfwerste, Matth. 4: 1, 5, 11; cap. 9: 34; cap. 25: 41. Jud. Ep. 9.

Djefwulens namn: Förste i wädret, Eph. 2: 2. Col. 2: 15. Belial, 2 Cor. 6: 15. Beelsebub, Matth. 12: 24. Högmodigas konung, Job 41: 25. Ogudaktigas fader, Joh. 8: 44. Werldens förste, Joh. 12: 31; cap. 14: 30; cap. 16: 11. Werldens gud, 2 Cor. 4: 4. Trognas anklagare, Uppenb. 12: 10. Fiende, Luc. 10: 19. Eph. 6: 12. 1 Pet. 5: 8. Den onde, Matth. 5: 37; cap. 6: 13; cap. 13: 19, 38. Eph. 6: 16. Satan, Job 1: 6. Zachar. 3: 2. Matth. 12: 26. Luc. 10: 18. Ap.G. 5: 3. Mandråpare och lögnens fader, Joh. 8: 44. Frestare, Matth. 4: 3. 1 Cor. 7: 5. 1 Thess. 3: 5. Legio, Marc. 5: 9. Luc. 8: 30. Gamle ormen och draken, Uppenb. 12: 9. 2 Cor. 11: 3. Uppenb. 20: 2. Stark bewäpnad, Luc. 11: 21, 22. Matth. 12: 29. Abaddon, Uppenb. 9: 11. Rytande lejon, 1 Pet. 5: 8.

Djefwulens werk. Werkar i de otrogna, Eph. 2: 2. 2 Thess. 2: 9. Snärjer. 2 Tim. 2: 26. Förblindar, 1 Kon. 22: 6, [et]c. 2 Cor. 4: 4. Förförer, 2 Thess. 2: 9, 10. Gör och retar till synd, 1 Joh. 3: 8. Ap.G. 5: 3. 1 Chrön. 21: 1. Uppwäcker träta. Jac. 3: 14, 15, 16. Traktar efter wår skada, och hindrar wår salighet. 1 Pet. 5: 8. Matth. 13: 19, 25. Luc. 8: 12; cap. 22: 31. 2 Cor. 4: 4. Eph. 6: 11. Exempel: 1 Mos. 3: 1, [et]c. 1 Chrön. 21: 1. Job 1: 6, 9; cap. 2: 1. Zach. 3: 1. Ap.G. 13: 8, 10. 1 Thess. 2: 18. Förskapar sig, 2 Cor. 11: 14, 15.

Tror och bäfwar, Jac. 2: 19. Hafwer kunskap om Gud, Matth. 8: 29. Marc. 3: 11; cap. 5: 7. Luc. 4: 34, 41; cap. 8: 28. Ap.G. 19: 15.

Djefwulens list, 1 Mos. 3: 4, 5. Matth. 4: 2, 3, [et]c. 2 Cor. 2: 11; cap. 11: 3. Eph. 6: 11. Djefwulens makt, Eph. 2: 2; cap. 6: 12. Dock kan han ej mera skada, än Gud tillåter. 1 Kon. 22: 20–22. Job 1: 12; cap. 2: 6. Matth. 8: 31. Uppenb. 20: 2, 3, 7. 2 Mos. 8: 18.

Djefwulens wåld och makt genom Christum förstörd och borttagen, 1 Mos. 3: 15. Es. 9: 4; cap. 27: 1; cap. 49: 24, 25; cap. 52: 1–3. Matth. 12: 29. Luc. 11: 22. Joh. 12: 31. Col. 1: 13; cap. 2: 15. 2 Tim. 1: 10. 1 Joh. 3: 8. Ebr. 2: 14. Uppenb. 12: 9.

Djeflar jemwäl genom onda menniskor utdrifne, Matth. 7: 22. Ap.G. 19: 13.

Öfwerwinnes genom tron på Christum, Eph. 6: 16. Jac. 4: 7. 1 Pet. 5: 9.

Djefwulens barn, Joh. 8: 44. Ap.G. 13: 10. 1 Joh. 3: 10. Djeflalära, 1 Tim. 4: 1. Ap.G. 19: 19. Djeflarnas straff, Matth. 25: 41. 2 Pet. 2: 4. Jud. Ep. 6.

Dom. Döma obetänksamt wår nästa är förbjudet, 3 Mos. 19: 16. Matth. 7: 1. Luc. 6: 37, 41. Matth. 9: 3, 4; cap. 12: 7. Joh. 7: 24. Rom. 2: 1, [et]c; cap. 14: 3, 4, 10, 13. 1 Cor. 4: 3–5. Gal. 6: 1, 2. Phil. 4: 5. Tit. 3: 1, 2. 1 Pet. 2: 1. Jac. 4: 11, 12. Är skadligt, Rom. 2: 1, 2. Luc. 6: 38. Exempel på obetänksam dom, 1 Sam. 1: 14. Luc. 7: 33–35; cap. 13: 2, [et]c. Joh. 11: 37; cap. 9: 16. Ap.G. 2: 13; cap. 28: 4. 2 Cor. 10: 10.

Domares kall och embete. Hwilka dertill tjenlige, 2 Mos. 18: 21, [et]c. 5 Mos. 1: 13. Ordspr. 28: 15, 16. Härlig förmaning till alla domare. 2 Chrön. 19: 6–9.

Domarepligt: Icke anse personen eller taga mutor, Ps. 82: 2, [et]c. 2 Mos. 23: 8. 5 Mos. 27: 25. Ordspr. 17: 23; cap. 18: 5; cap. 24: 23, 24; cap. 28: 21. 5 Mos. 1: 16, 17; cap. 16: 18–20. Icke böja främlingens rätt, 5 Mos. 24: 17. Icke tro lögnaktigt tal och gemene mans rykte, 2 Mos. 23: 1–3. Utan granneligen ransaka, förr än dömes, 1 Mos. 3: 11; cap. 11: 5; cap. 18: 21. 5 Mos. 13: 14; cap. 17: 4–7, 9; cap. 19: 18. Jos. 7: 18, 19, 22. Joh. 7: 51. Döma efter lagen, 5 Mos. 17: 11. En rätt dom, 3 Mos. 19: 15, 35. 5 Mos. 25: 1–3. Joh. 7: 24. Zach. 7: 9, 10; cap. 8: 16. Synnerligen öfwer främlingar, enkor och faderlösa, Jer. 22: 3. Es. 1: 17. Jer. 7: 5, 6.

Domare bör man icke lasta och banna, 2 Mos. 22: 28. Ap.G. 23: 5. De kallas gudar, 2 Mos. 21: 6; cap. 22: 8, 9. Ps. 82: 1, 6. Joh. 10: 34, 35. Ohörsamme emot domare måste dö, 5 Mos. 17: 12.

Guds hotelse och straff, emot orättrådiga domare, 5 Mos. 27: 19, 25. Es. 1: 23; cap. 5: 20, 23; cap. 10: 1–3. Jer. 22: 3–5. Mal. 3: 5. Amos 5: 6, 7. Os. 5: 11. Ordspr. 17: 15. Hes. 13: 19. Ordspr. 24: 24. Job 15: 34, 35.

Döma om läran, kommer de sanna christna till, 5 Mos. 13: 1, [et]c. Matth. 7: 15, [et]c. Ap.G. 17: 11. Joh. 5: 39. 1 Cor. 14: 29, 32. Col. 2: 4, 8. 1 Joh. 4: 1. Werlden skall dömas af de heliga, Matth. 19: 28. Luc. 22: 30. 1 Cor. 6: 2. Jud. Ep. 14, 15.

Gud, den rättfärdige domaren, som wedergäller och dömer efter hwars och ens förtjenst, 1 Mos. 18: 25. 5 Mos. 10: 17. 1 Sam. 26: 23. 1 Kon. 8: 32. Job 34: 10, 11. Ps. 7: 9, 12. Ps. 62: 13. Ps. 94: 2. Ps. 96: 13. Ps. 98: 9. Jer. 17: 10; cap. 32: 18, 19. Hes. 18: 30; cap. 24: 14; cap. 33: 20. Matth. 16: 27. Rom. 2: 2, 6, 8. 2 Cor. 5: 10. Eph. 6: 8. 1 Pet. 1: 17. Uppenb. 2: 23; cap. 22: 12.

Domedag allmännelig, tillstundar wisserligen, Ps. 9: 8. Ap.G. 17: 31. Pred. 12: 14. Rom. 2: 15, 16. 2 Cor. 5: 10. Uppenb. 14: 7. Änskönt det något dröjer, 2 Pet. 3: 3, 4, 9.

Hwem domaren är? Egentligast och förnämligast den store treenige Guden, Ps. 9: 8, 9. Ps. 82: 8. Es. 3: 13, 14; cap. 33: 22. I synnerhet är Christus Jesus den person, som på embetets wägnar egentligen och synligen domen utföra skall; icke allenast efter sin gudomliga, utan ock menskliga natur, Dan. 7: 13. Zach. 12: 10. Matth. 16: 27; cap. 24: 30; cap. 26: 64; cap. 25: 31. Ap.G. 17: 31. Rom. 14: 10. Lärer då icke wara föraktlig, såsom i förnedringstillståndet; utan i upphöjelsestillståndet majestätisk och härlig, Matth. 16: 27; cap. 25: 31; cap. 26: 64. En allwetande domare, Col. 2: 3. Joh. 2: 24; cap. 21: 17. Rom. 2: 16. 1 Cor. 4: 5. Uppenb. 2: 23. En rättfärdig domare, Ps. 9: 5. Ap.G. 17: 31. Rom. 2: 5. 2 Tim. 4: 8. Som ej ser efter menniskors person, Matth. 22: 16. Uppenb. 22: 12. En allsmäktig domare, Matth. 24: 30; cap. 28: 18. 2 Thess. 1: 9. En allestädesnärwarande domare; ty alla skola Honom se, Amos 9: 2. Zach. 12: 10. Matth. 24: 30. Uppenb. 1: 7.

Domarens ankomst oförmodlig, hastig och plötslig, Matth. 24: 44. Marc. 13: 34, 35. Luc. 12: 39, 40, [et]c.; cap. 17: 24–30; cap. 21: 35. 1 Thess. 5: 2, 3. 2 Pet. 3: 10. Uppenb. 3: 3; cap. 16: 15.

Uppwaktare wid Jesu ankomst till domen, och wid dess utförande, de helige englar, Dan. 7: 10. Zach. 14: 5. Matth. 25: 31. Luc. 9: 26. Ap.G. 1: 11. 1 Thess. 4: 16. 2 Thess. 1: 7. De församla folket, Matth. 24: 31. Marc. 13: 27. Skilja onda från goda, Matth. 13: 49. De onda kastas i den ewiga elden, Matth. 13: 41, 42, 50; cap. 22: 13; cap. 25: 30. De trogna införas i himmelen, 1 Thess. 4: 17.

Domens bisittare äro isynnerhet apostlarna, Matth. 19: 28. Luc. 22: 30. Också alla heliga i allmänhet, 1 Cor. 6: 2. 1 Thess. 3: 13. Uppenb. 3: 21. I det de gifwa bifall till Jesu dom, Uppenb. 19: 1, 2. Fördömande med sin saliggörande lära och gudeliga lefwerne de ogudaktiga, Matth. 12: 41, 42. Joh. 12: 8. Rom. 2: 16.

Hwilka skola dömde warda? De fallne onde englar, 1 Cor. 6: 3. 2 Pet. 2: 4. Jud. Ep. v. 6. Matth. 25: 41. Uppenb. 20: 10. Jemwäl alla menniskor. Es. 66: 16. Joel 3: 12. Matth. 25: 32. Rom. 14: 10, 11. 2 Cor. 5: 10.

Hwar öfwer skall dömdt warda? Öfwer alla gerningar, onda och goda, Pred. 12: 14. Matth. 25: 35, 42. 2 Cor. 5: 10. Col. 3: 25. Jud. Ep. 15. Uppenb. 20: 12. Och efter gerningarna sker wedergällningen, 2 Chrön. 6: 30. Job 34: 11, [et]c. Matth. 16: 27. Rom. 2: 6. Uppenb. 22: 12. Öfwer alla ord, Matth. 12: 36, 37. Öfwer alla tankar och allt fördoldt, Rom. 2: 15, 16. 1 Cor. 4: 5.

Rättesnöret för domen i allmänhet, hela himmelska läran, Joh. 12: 48. Rom. 2: 16. Isynnerhet, hwad de trogna angår: Evangeliska läran, så wida den lagen emotsatt warder, Gal. 2: 9, 12. Matth. 25: 34. Men hwad de ogudaktiga widkommer, är lagen rättesnöret, Gal. 3: 10. Rom. 2: 12. 1 Cor. 6: 9, 10. Gal. 5: 19–21. Joh. 5: 42.

Till denna domens förrättande hörer sakens skärskådande och afdömande, Ebr. 4: 13. Matth. 25: 35, 42. 1 Cor. 4: 5. Hwilket genom böckernas upplåtande afmåladt war, Dan. 7: 10. Uppenb. 20: 11, 15.

Domens utsägande och förkunnande, Matth. 25: 34, 41. Och dess utförande, v. 46.

Domedags tid och stund är englar och menniskor fördold, Matth. 24: 36, 50. Marc. 13: 32. Ap.G. 1: 7. 1 Thess. 5: 1, 2.

Hwarföre? På det wi oss alla fiender dertill bereda skole, Matth. 24: 44. Luc. 12: 35, 36, 40. Eph. 6: 14. Matth. 5: 16; cap. 25: 4. Genom wakande, cap. 24: 42; cap. 25: 13. Marc. 13: 35, 37. Uppenb. 16: 15. 1 Thess. 5: 4–7. 1 Pet. 5: 8. Genom nykterhet och måttlighet, Luc. 21: 34. 1 Thess. 5: 6, 8. 1 Pet. 4: 7, 8; cap. 5: 8. Genom träget bedjande, Luc. 21: 36. Marc. 13: 33. Genom en försigtig wandel, Eph. 5: 15, 16. Col. 4: 5. Genom fruktan och bäfwan, Phil. 2: 12.

Dop. Döpelsens Sacrament i Gamla Testamentet förkunnadt och utlofwadt. Hes. 36: 25. Joel 3: 18. Zach. 13: 1. Es. 44: 3.

Om dopets afbild och likhet, 1 Pet. 3: 20, 21. Ps. 29: 10. Col. 2: 11, 12. 1 Cor. 10: 1, 2. Hes. 47: 1, 8, 9. Uppenb. 22: 1, [et]c.

Dopets åtskilliga namn, Joh. 3: 5. Tit. 3: 5. Eph. 5: 26. 1 Pet. 3: 21.

Är blott ett dop, Eph. 4: 4, 5. Bör en gång förrättas, såsom omskärelsen, dopets förebild, 1 Mos. 17: 9, [et]c.

Dopet är den treenige Gudens förordning och instiftelse. Luc. 3: 2, 3. Joh. 1: 33. Ty säges Johannis döpelse wara af himmelen, Matth. 21: 25. Och dopet kallas Guds råd, Luc. 7: 30. Samma Guds förordning gaf Jesus lärjungarna, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15, 16. Fast Han sjelf ingen döpte, Joh. 4: 1, 2.

Om de förrättande personerna: Ordentliga predikanter och lärare böra döpelsen förrätta, Matth. 28: 19. Men uti nödfall, också de som utom predikoembetet stadde äro, man eller qwinna, 2 Mos. 4: 25. Jemför Gal. 3: 28.

Hos hwart och ett Sacrament äro twänne ting, ett jordiskt, ett himmelskt. Dopets jordiska ting, är allena rent naturligt watten, Matth. 3: 5. Joh. 1: 26, 33. Luc. 3: 16. Ap.G. 8: 38; cap. 10: 47. Eph. 5: 26. Dopets himmelska ting, är äfwen den treeniga Guden, som dopet förordnat och insatt hafwer, Matth. 28: 19. Fadren upptager wredens barn, Eph. 2: 3. Sig sjelf till barn, görande dem täcka, Eph. 1: 5, 6. Genom sin Son Jesum, som oss aftwager synden, Eph. 5: 26. Med sitt blod renar, 1 Joh. 1: 7. Den Helige Ande är inseglet i detta nådeförbund, 2 Cor. 1: 22. Föder oss på nytt, Joh. 3: 5. Förnyar oss, Tit. 3: 5. Försäkrar om barnaskapet och arfsrätten, Rom. 8: 16. Eph. 1: 14.

Döpelsen är ett godt samwetesförbund, 1 Pet. 3: 21.

Döpelsens frukt och werkan är: Den Heliga Andas gåfwa, Ap.G. 2: 38. Tron, eftersom döpelsen är wattnets bad genom Ordet, af hwilket tron kommer, Joh. 17: 20. Rom. 10: 17. Syndernas förlåtelse, Marc. 1: 4. Luc. 3: 3. Ap.G. 2: 38; cap. 22: 16. Nya födelsen, Joh. 3: 5. 1 Pet. 1: 23. Barnaskapet och delaktighet i alla Jesu förwärfwade wälgerningar, Gal. 3: 26, 27. Rom. 6: 1, 3. Delaktighet uti Jesu andeliga lekamen, 1 Cor. 12: 13, 27. Förnyelsen, Tit. 3: 5. Col. 2: 11, 12. Det ewiga lifwet, Marc. 16: 16. 1 Pet. 3: 21. Tit. 3: 5.

Hwilka böra döpte warda? Alla troende, af hwad stånd och ålder de wara må, Matth. 28: 19. Icke allena de till åren komne, Matth. 3: 6. Ap.G. 8: 37. Utan ock de små späda barnen; bewisas af dopets nödwändighet, Joh. 3: 5, 6. Af Jesu befallning, Matth. 18: 2–4. Marc. 10: 14. Luc. 18: 16. Af omskärelsen, i hwars ställe dopet kom, 1 Mos. 17: 11, 12. Af det apostlarna hafwa döpt hela familjer, ibland hwilka barn ock woro, Ap.G. 16: 15, 33; cap. 18: 8. 1 Cor. 1: 16. Af det att barnen äro medlemmar af christna församlingen, Eph. 6: 1.

Dotter, Lagen om den, som icke fanns jungfru, 5 Mos. 22: 13–22.

Dryckenskap, Fylleri och Frosseri; blifwer förbjudet, 3 Mos. 10: 9. Es. 5: 11–14, 22; cap. 22: 13, 14; cap. 28: 1–10; cap. 56: 11, 12; Hab. 2: 15, 16. Luc. 21: 34. Rom. 13: 13. 1 Cor. 5: 11. Eph. 5: 18. 1 Pet. 4: 3. Ords. 23: 20. Utesluter från himmelriket, 1 Cor. 6: 10. Gal. 5: 21. Drucknas dryckeswisa, 1 Cor. 15: 32. Förorsakar mycket ondt, kif och träta, Ordspr. 23:29—32, [et]c. Fattigdom, Ords. 21: 17; cap. 23: 20, 21. Galenskap, Es. 28: 7. Os. 4: 11. Lösaktighet, Ords. 20: 1; cap. 23: 33. Orätt, Ordspr. 31: 4, 5. Es. 28: 7. Ett inflytande till alla odygder, Eph. 5: 18. Win till nödtorft drucket, fröjdar, Dom. 9: 13. Ps. 104: 15. Dryckenskaps straff, 3 Mos. 10: 9. Joel 1: 4, 5. Amos 6: 6, 7. 1 Cor. 5: 11. Es. 5: 11, 12, 14. 1 Cor. 6: 10. Gal. 5: 19, 21. Straffexempel: Noah, 1 Mos. 9: 21. Lot, 1 Mos. 19: 32, 33, 35. Nabal, 1 Sam. 25: 36, [et]c. Amon, 2 Sam. 13: 28. Ella, 1 Kon. 16: 9. Belsazzar. Dan. 5: 1, 5, 26, [et]c. Rika Frossaren, Luc. 16: 24.

Drömmar; genom dem uppenbarade Gud sig stundom, 4 Mos. 12: 6. Drömmars uttydning hörer Gud till, 1 Mos. 40: 8; cap. 41: 16, 39. Dan. 1: 17; cap. 2: 19, 23, 28; cap. 4: 16, [et]c. Ofta fåfänga, och bedraga, Pred. 5: 6. Es. 29: 8. De, som ej komma öfwerens med Guds ord, måste man förakta, 5 Mos. 13: 1, [et]c. Jer. 23: 16, 25, 26; cap. 27: 9; cap. 29: 8. Exempel på rätta drömmar. 1 Mos. 20: 3; cap. 28: 12; cap. 31: 24; cap. 37: 5, 9; cap. 40: 8; cap. 41: 1; cap. 46: 2. Dom. 7: 13, 15. 1 Sam. 3: 4, 8, 11; cap. 28: 6. 1 Kon. 3: 5, 15. Dan. 2: 1; cap. 7: 1, 2. Matth. 1: 20; cap. 2: 12, 13. Ap.G. 16: 9; cap. 18: 9; cap. 23: 11; cap. 27: 23. Matth. 27: 19.

Dygd, bör man efterjaga, Phil. 4: 8. 2 Pet. 1: 5–8.

Dårskap, Dåre; se Galenskap, Stundom bättre än wishet, Pred. 10: 1. En dåre tror hwart ord, Ords. 14: 15. Gör af ondt ett löje, cap. 10: 23; cap. 16: 21. Ords. 14: 9. Om dårars löje, Pred. 7: 7. Snar till att tala, Ordspr. 29: 20. Förlåter sig på sitt hjerta, Ordspr. 28: 26. Är otålig, Ords. 14: 17. Will wara ostraffad, Ords. 12: 1. Wis om han teg, Ords. 17: 28. Wredgas snarligen, Ords. 12: 16. Pred. 7: 10. Deras wrede tung, Ords. 27: 3. Deras mun fäller och skämmer mig sjelf. Ords. 18: 6, 7. Kännes på många ord, Pred. 5: 2; cap. 10: 14. Utgjuter all sin anda, Ords. 29: 11. Utropar sin dårskap, Ords. 12: 23; cap. 13: 16. Honom swara och intet swara, Ords. 26: 4, 5. På dårars rygg ris, Ords. 10: 13; cap. 19: 29; cap. 26: 3.

Dägelighet. Utan dygd är intet, Ords. 11: 22; cap. 31: 30, 31. Icke se efter dägeliga qwinnor, Job 31: 1.

Andeliga brudens dägelighet, Högaw. 1: 8, 15; cap. 4: 7; cap. 6: 9; cap. 7: 1. Es. 62: 3. Jer. 6: 2. Eph. 5: 26, 27}. Andeliga brudgummens dägelighet, Högaw. 1: 16; cap. 5: 10, 16.

Död. Timlig och ewig. Dess ursprung är synden och syndens fader djefwulen, 1 Mos. 2: 17; 3: 3, [et]c. 5 Mos. 30: 15, 19. Rom. 5: 12, 17; cap. 6: 23. 1 Cor. 15: 21, 22. Jac. 1: 14, 15. Eph. 2: 1–3. Col. 2: 13. 1 Tim. 5: 6. Uppb. 3: 1.

Döden wiss nog, och allom förelagd, Jos. 23: 14. 2 Sam. 14: 14. Job 14: 5; cap. 16: 22. Ps. 39: 5, 7, 14. Ps. 89: 48, 49. Ps. 90: 3, 4, [et]c. Pred. 8: 8; cap. 9: 3–5.

Men dödsstunden är owiss, Pred. 9: 12. Jac. 4: 13, 14. Ords. 27: 1.

De heligas död lägges intet på hjertat; men de komma till ro, Es. 57: 1, 2. Ps. 116: 15. Ps. 72: 14.

De döda bör man måttligen gråta, 1 Thess. 4: 13. Omåttlig sorg förorsakar döden, Ords. 17: 22. Lekamlig död är för de fromma en sömn, Es. 57: 1–3. Matth. 9: 24. Joh. 11: 11, 13. Ap.G. 7: 60. 1 Thess. 4: 13. En winning, Phil. 1: 21.

Saligen dö i Herranom, Rom. 14: 7–9. Uppenb. 14: 13.

Om den första och andra döden, Uppb. 2: 11; cap. 20: 6; cap. 21: 8. Icke frukta för den lekamliga döden, Matth. 10: 28. Joh. 12: 25. 2 Cor. 5: 1, [et]c.

Ewiga döden är genom Christi död öfwerwunnen, Es. 25: 8. Os. 13: 14. Rom. 6: 9. 1 Cor. 15: 26, 54. 2 Tim. 1: 10. Ebr. 2: 14. Uppb. 21: 4.

Döda uppwäckes, 1 Kon. 17: 20, 22. 2 Kon. 4: 35; cap. 13: 21. Matth. 9: 25. Joh. 11: 43, 44. Ap.G. 9: 40.

Intet märke skära på sin kropp för en döds skull, 5 Mos. 14: 1. 3 Mos. 19: 28.

Döfhet. Döfwa skall man icke banna, 3 Mos. 19: 14.

Om andelig döfhet, Es. 42: 18–21; cap. 43: 8. Ps. 58: 5, 6.

E.

Eder; se Swordom.

Efterdömelse, Eftersyn. Christus, den wi efterfölja skole uti lära, sinne och lefwerne, 1 Pet. 2: 21. Joh. 13: 14, 15. Matth. 11: 29. Phil. 2: 5, [et]c. Col. 3: 10. Eph. 5: 1, 2. Jesu efterföljare skola försaka sig sjelfwa, Matth. 10: 38; cap. 16: 24. Marc. 8: 34. Luc. 9: 23, 24; cap. 14: 26, 27. Helgonens heliga lefwerne efterfölja, 1 Cor. 4: 16; cap. 11: 1. Phil. 3: 17. Ebr. 6: 12; cap. 13: 7.

Egennytta. Warning, Phil. 2: 4, 5. Egennyttige rådgifware, Hab. 1: 15, [et]c. Egennyttig war icke Abraham, 1 Mos. 14: 23. Paulus, 2 Thess. 3: 8. Samuel, 1 Sam. 12: 3, [et]c. Nehemia. cap. 5: 14, [et]c. Exempel på egennyttiga: Achab, 1 Kon. 21: 15. Samuels söner, 1 Sam. 8: 3. Eli söner, 1 Sam. 2: 29.

Eld. Ett af de 4 omäteliga ting, Ords. 30: 15, 16. Om eld af himmelen, 2 Kon. 1: 10, 12. 4 Mos. 16: 35. 1 Kon. 18: 24, 38. 1 Mos. 19: 24. Job 1: 16. Om offerelden, 3 Mos. 9: 24. 2 Chrön. 7: 1, 3. Dom. 6: 21, 22. Måste alltid på altaret brinna, 3 Mos. 6: 13. Främmande eld tordes man icke frambära, 3 Mos. 10: 1, 2. 4 Mos. 3: 4. Förbjudet låta sina barn gå genom eld, 3 Mos. 18: 21. 2 Kon. 16: 3. Skrymtares andäktighetseld, Os. 7: 6, 7. Ogudaktiga väsendets eld, Es. 9: 18, 19. Gud en förtärande eld, 5 Mos. 4: 24; cap. 9: 3. Ebr. 12: 29. Bränner in till nedersta helwetet, 5 Mos. 32: 22. Hes. 21: 31; cap. 22: 30, 31. Jer. 4: 4; cap. 21: 12. Bedröfwelfeselden, 1 Cor. 3: 13. 1 Pet. 1: 7.

Endrägtighet, Enighet och Frid; Den Andeliga uti tron blifwer anbefalld, Joh. 17: 21, 22. 1 Cor. 1: 10–13. Eph. 4: 3–5. Phil. 1: 27; cap. 3: 16. Om den andeliga och Evangeliska Christna församlingens frid, Es. 2: 4; cap. 9: 7; cap. 11: 6, 7; cap. 66: 12. Zach. 8: 12. Luc. 2: 14. Joh. 14: 27. Ap.G. 10: 36. Rom. 5: 1. Eph. 2: 14, 17. Phil. 4: 7. Ps. 72: 2, 3. Nah. 1: 15. Col. 1: 20.

Om den falska friden, som de falske propheter förkunnade, Jer. 8: 11, 12; cap. 14: 13, 19; cap. 23: 6, [et]c.: cap. 27: 14, 15; cap. 28: 8, 9, 15; cap. 29: 21, 31; cap. 4: 10. Micha 3: 5, 7. Hes. 3: 10–17.

Lekamlig Enighet och Frid, warder anbefalld, 1 Mos. 45: 24. Zach. 8: 16, 19. Ords. 3: 30. Marc. 9: 5. Rom. 12: 16, 18; cap. 15: 5, 6; cap. 14: 19. 1 Cor. 3: 3. 2 Cor. 13: 11. Phil. 2: 1–3. Col. 3: 15. 2 Tim. 2: 22. Tit. 3: 2. 1 Pet. 3: 8–11. 2 Pet. 3: 14. Ebr. 12: 14. Ps. 34: 15.

Frid kommer af Gudi, 3 Mos. 26: 6. Es. 45: 7. 1 Cor. 14: 33. 1 Kon. 5: 4. 2 Chrön. 14: 6; cap. 15: 15. 2 Thess. 3: 16. Ps. 147: 13, 14. Es. 26: 3, 12. Exempel på fridälskande, 1 Mos. 13: 8; cap. 26: 27. Ap.G. 2: 44–46; cap. 4: 32. De ogudaktige också enige och endräglige till ondt. Ps. 94: 20, 21. Es. 5: 18. Ords. 1: 10–16. Till frid och enighet bör oss beweka endrägtens stora wärdighet, i det hon kallas Guds frid, Col. 3: 15. Är en Andans frukt, Gal. 5: 22. Gud sjelf fridens Gud och Herre, Rom. 15: 33; cap. 16: 20. 1 Cor. 14: 33. 1 Thess. 5: 23. 2 Thess. 3: 16. Guds wälbehag till frid och enighet, Ps. 133: 1–3. Matth. 5: 9; cap. 18: 19. Guds misshag till oenighetsstiftare, Ords. 6: 19. Enighets nytta, Ps. 133: 1–3. 2 Cor. 13: 11. 1 Pet. 3: 10, 11. Jac. 3: 18. Ords. 15: 17; cap. 17: 1. Christi rikes egenskap; andelig och lekamlig frid, Rom. 14: 17. Es. 9: 7; cap. 11: 6, 7. Zach. 9: 10. Luc. 1: 79. Eph. 2: 14–18. Ebr. 7: 2. Joh. 13: 34, 35; cap. 14: 27. Wår kallelse är till frid, 1 Cor. 7: 15. Eph. 4: 1–4. 1 Pet. 3: 8, 9. Oenighet är skadlig och wederstygglig, Ords. 6: 12–14; cap. 16: 28; cap. 17: 19; cap. 20: 3. 1 Cor. 3: 3. Gal. 5: 15, 20, 21. Jac. 3: 14–18. Till att erhålla friden böre wi beflita oss om sanning, Zach. 8: 19. Om Andans enhet, Eph. 4: 3. Om kärlek, Col. 3: 14, 15. Ords. 10: 12. Om ödmjukhet, Ords. 13: 10; cap. 28: 25. Luc. 9: 46; cap. 22: 24, 26. Phil. 2: 2–3. Om tålamod, Ords. 15: 18. Col. 3: 12, 13. Om wänlighet i tal och swar, Ords. 15: 1. Col. 4: 6. Samt råda till frid, Ords. 12: 20, [et]c. Deremot fly och sky trätosjuka, Ords. 26: 21. Hastig wrede, Ords. 15: 18; cap. 25: 8; cap. 30: 33. Jac. 1: 19, 20. Afund och hat. Ords. 27: 4. Rom. 13: 13. 2 Cor. 12: 20. Jac. 3: 16. Icke blanda sig i främmande handel, 1 Thess. 4: 11. Ords. 26: 17. Oförnöjsamhet, Ords. 15: 17; cap. 17: 1. Baktal, Ords. 26: 20, 21.

Enka är tillåtet att gifta sig, Rom. 7: 2, 3. 1 Cor. 7: 9, 39. 1 Tim. 5: 14.

Enkor bör man ingen orätt göra, 2 Mos. 22: 22. 5 Mos. 24: 17; cap. 27: 19. Es. 1: 23; cap. 10: 1—3. Jer. 7: 6; cap. 22: 3. Zach. 7: 9, 10. Mal. 3: 5. Matth. 23: 14. Intet bedröfwa, 2 Mos. 22: 23, 24. Utan allt godt bewisa, 5 Mos. 16: 11, 14. Job 31: 16, 17. Es. 1: 17. 1 Tim. 5: 3, 16. Jac. 1: 27. 5 Mos. 24: 19. Lagen om tiondes afsöndring hwart tredje år för enkor, 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 19; cap. 26: 12, 13, [et]c. Gud enkors domare, 5 Mos. 10: 18; Ps. 68: 6. Beskrifning på en rätt enka, 1 Tim. 5: 5, 6, 9, 10, 16. En lösaktig enka, v. 11—16. Enkors pligt; besöka Guds hus; troget bedja, Luc. 2: 37. 1 Tim. 5: 5. Fly yppighet. 1 Tim. 5: 6.

Evangelium: beskrifwes, Rom. 16: 25, 26. Är Christi egentliga lära, Joh. 1: 17. Luc. 24: 47. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43. Är af apostlarna i hela werlden utspridt, Marc. 16: 15. Ps. 19: 5. Rom. 10: 8. Col. 1: 23. Ap.G. 26: 17, 18. Och skall före yttersta dagen predikadt warda, Matth. 24: 14. Bedröfwelsen öfwer synden kommer af lagen, Rom. 3: 20; cap. 4: 15. 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10, 24—26. Men glädjen är af Evangelium, som är ett gladt budskap, Luc. 2: 10. Es. 52: 7. Nah. 1: 15. Och en tröstlig predikan, Es. 40: 1; cap. 61: 1—3; cap. 66: 11. Jer. 15: 16. Zeph. 3: 9. Om Guds nåd, Joh. 1: 14, 16, 17. Ap.G. 20: 24. Rom. 5: 15, 17, 20, 21; cap. 11: 5, 6. Gal. 2: 21; cap. 5: 4. Eph. 2: 7, 8. Tit. 2: 11. Och en nådig syndernas förlåtelse, Luc. 24: 46, 47. Ps. 32: 2. Rom. 4: 6–8. Ap.G. 5: 31. Om försoning och frid med Gud, 2 Cor. 5: 18, [et]c. 1 Joh. 2: 1, 2. Rom. 5: 1. Rättfärdighet, Rom. 1: 16, 17; cap. 3: 24—29. Gal. 2: 21; 1 Tim. 5: 4. Tit. 3: 9. Tit. 3: 4–7. Lif och salighet, Joh. 6: 47; cap. 10: 9. 1 Cor. 15: 1–3. Ap.G. 2: 21; cap. 16: 31. Rom. 4: 6; cap. 6: 23. Att winna af nåd, genom tron på Jesu Christi dyra förtjenst och förskyllan. Joh. 3: 16, 17, [et]c.; cap. 6: 40; cap. 12: 46. Rom. 3: 22; cap. 4: 4, 5, 13, 14, 16. Marc. 16: 16. Joh. 1: 12. Ap.G. 10: 43.

Kallas ett embete, som Andan gifwer, 2 Cor. 3: 6–11. Ett nytt förbund, Jer. 31: 31–35. Deras straff, som det ej tro och lyda, Rom. 3: 3; cap. 10: 16. 2 Thess. 1: 8, 9; cap. 2: 11, 12. Fordrar tron, Rom. 1: 16, 17. Eph. 1: 13. 1 Cor. 1: 21. Joh. 20: 31; cap. 3:15—19. Rom. 10: 4. Gal. 3: 22. Phil. 3: 9. En hemlighet som warit förtegad, Rom. 16: 25, 26. Eph. 3: 4–6. Col. 1: 25–27. Men genom Jesum är framhafd, Eph. 1: 9. Joh. 1: 16–18. Förtäckt för de förtappade, 2 Cor. 2: 14, 15; cap. 4: 3, 4. Förbannad den ett annat predikar, Gal. 1: 6–9. Ej skämmas derwid, Marc. 8: 38. Luc. 9: 26. Rom. 1: 16. 2 Tim. 1: 8. Enahanda Evangelium i Gamla och Nya Testamentes. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43; cap. 15: 11. 1 Mos. 3: 15. Ebr. 2: 14, 15. Bewisas af trons enhet uti begge Testamentena, Eph. 4: 4, 5. Samt af enahanda sätt att salig warda, Hab. 2: 4. Rom. 1: 17. Gal. 3: 11. Ebr. 10: 38. Ps. 32: 1, 2. Rom. 4: 6, 7. Ty kallas det ett ewigt Evangelium, Uppenb. 14: 6. Jemför Uppenb. 13: 8. Evangeliska löftena äro ide wilkorliga, i anseende till wåra gerningar och deras förtjenst, utan de äro helt och hållet af blott nåd; dock så, att de icke tron utesluta, Joh. 3: 16. Rom. 11: 5, 6; cap. 4: 16; cap. 3: 21. Ap.G. 20: 24. Rom. 4: 13, 14. Gal. 3: 18, 19.

Evangelium är egentligen och rätteligen icke någon bättringspredikan, utan en tröstpredikan om en nådig syndernas förlåtelse; som dess namn tillkännagifwa, Ap.G. 20: 24. Luc. 4: 22; cap. 2: 10. Eph. 6: 15. 2 Cor. 5: 18. Rom. 4: 13. Eph. 2: 5, 7. Ty bör bet predikas för de förkrossade, Es. 61: 1–3. Matth. 11: 5. 1 Tim. 1: 9.

F.

Fabel: Måste man fly och förakta, 1 Tim. 1: 4–7; cap. 4: 7. Tit. 1: 14. 2 Pet. 1: 16. Olydige i Israel till fabel (ordspråk) gjorde, 5 Mos. 28: 37. 1 Kon. 9: 7. 2 Chrön. 7: 20. Jer. 24: 9.

Fader, lekamlig; se Föräldrar, Barn. Wår och Christi himmelske Fader är Gud, Joh. 20: 17. Christi, genom den ewiga födelsen, Ps. 2: 7. Wår, genom skapelsen. Mal. 2: 10. Genom barnaskapet och nåden, Joh. 1: 12. Rom. 8: 15, 16. Eph. 1: 5, 6.

Faderlösa; (se Barn): Deras förswar Gud, Ps. 68: 6. Ps. 146: 9. Om deras underhåll, 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 20; cap. 26: 12. Icke dem orätt göra, 5 Mos. 24: 17; cap. 27: 19. Ps. 82: 3. Zach. 7: 10.

Fall. Högmod föregår, Ords. 16: 18. Icke glädjas öfwer owännens fall, Ords. 24: 17. Adams fall beskrifwes, 1 Mos. 3: 2, [et]c. 2 Cor. 11: 3. 1 Tim. 2: 14. Genom syndafallet förlorade Adam det medskapade belätet, nemligen Guds och Hans skapelses kännedom, Eph. 4: 18. 1 Cor. 2: 14. 2 Cor. 3: 5. 1 Mos. 5: 3. Helighet, rättfärdighet samt fria wiljan, Joh. 8: 34. Rom. 7: 15, [et]c. Odödligheten, 1 Mos. 2: 17; cap. 3: 19. Rom. 5: 12. Råkade uti Guds wrede och onåd, Eph. 2: 3. Ondt samwete, 1 Mos. 3: 7, 8, 10. Ewig död och fördömelse. 1 Mos. 2: 17. Rom. 5: 14, [et]c.; cap. 6: 23. Och iklädde sig satans beläte, 1 Mos. 6: 5.

Falskhet, en wederstygglig synd, Ps. 5: 7. Ords. 6: 16, 17, 19; cap. 12: 22. Warning för falskhet, Rom. 12: 9. Matth. 10: 16. Falska menniskors art och beskrifning, Ps. 41: 7. Ps. 55: 22. Ps. 62: 5. Ords. 6: 12–14. Ps. 120: 2–4. Ps. 140: 4. Ords. 23: 7; cap. 26: 24, 25. Falska menniskors straff, Ps. 55: 24. Ps. 5: 10, 11. Ps. 12: 4. Jer. 5: 25–29. Ords. 6: 15; cap. 17: 20; cap. 19: 5, 9; cap. 26: 26—28. Gud gör de falskas anslag till intet, Job 5: 12, 13; cap. 8: 13, 14. Ords. 14: 22. Es. 59: 4, 5. Ps. 7: 15–17.

Fasta, omnämnes i Skriften af åtskillig art. Christi fastande. Matth. 4: 2. Marc. 1: 13. Luc. 4: 1. Ett underbart prophetiskt fastande, 2 Mos. 24: 18. 1 Kon. 19: 8. Ett levitiskt fastande, 3 Mos. 16: 29, 30. Ett phariseiskt skrymtaktigt fastande, Luc. 18: 12. Es. 58: 4, 5, [et]c. Matth. 6: 16. Ett rätt christeligt fastande, som är (1) ett andeligt fastande från synden, Es. 58: 6—8, [et]c. Gal. 5: 24. 1 Pet. 2: 11. (2) Ett lekamligt fastande, Rom. 13: 13, 14. Luc. 21: 34. 1 Pet. 4: 7. Dan. 10: 2, 3. (3) Allmän fasta, Dom. 20: 26. 1 Sam. 7: 5, 6. 2 Sam. 1: 12. 2 Chrön. 20: 3. Esra 8: 21. Neh. 9: 1, 2. Esth. 4: 3, 16. Jer. 36: 9. Joel 1: 14; cap. 2: 12, [et]c. Jon. 3: 5. (4) De heligas fastande isynnerhet, 2 Sam. 12: 16. Ps. 35: 13. Ps. 109: 24. Neh. 1: 4. Dan. 9: 3. Luc. 2: 37. Ap.G. 10: 30; cap. 13: 2; cap. 14: 23. 2 Cor. 11: 27. Ingen rätt fasta utan barmhertighetswerk, Zach. 7: 5–11; cap. 8: 19. Af lekamligt fastande, som i sig sjelft fritt är, måste icke göras en så stor nödwändighet, som om man eljest icke skulle kunna tjena Gud, Luc. 5: 33–35. Col. 2: 16. 1 Tim. 4: 8. Är icke ett wäsendtligt stycke af Gudstjensten, utan allena ett hjelpmedel och beredelse dertill, Rom. 14: 15–18. 1 Cor. 8: 8, 9. Col. 2: 18, 20-23. Ebr. 13: 9. Icke förmena sig med fastande något förtjena, Es. 58: 2, 3. Består icke heller deruti, att man hafwer återhåll från någon wiss mat, 1 Tim. 4: 3–5. Matth. 15: 11. Ap.G. 10: 15. Måste icke wara ett ogudaktigt fastande, Es. 58: 4, 5. Jer. 14: 12. Icke skrymtaktigt fastande, Matth. 6: 16–18. Achab fastade för straffet, och icke för syndens skull, 1 Kon. 21: 27. Icke något otidigt, och för helsan skadligt fastande, Col. 2: 23. Rom. 13: 14. Till fasta, i nykterhet och måttlighet bestående, förmanas wi, Luc. 21: 34. 1 Cor. 7: 5. Eph. 5: 18. 1 Thess. 5: 6–8. Tit. 2: 2, 3. 1 Pet. 1: 13; cap. 5: 8.

Fattigdom: Kommer af Gud, 1 Sam. 2: 7, 8. Ords. 22: 2. Gör blödig, Ords. 10: 15. Gör föraktad, Ords. 14: 20; cap. 19: 4, 7. Job 30: 1–11. Jac. 2: 2–4. Liknas wid en wandrare, Ords. 6: 11. Hwarken om fattigdom eller rikedom bedja, Ords. 30: 7–9.

Fattige, måste wara ibland oss, 5 Mos. 15: 11. Ords. 22: 2. Matth. 26: 11. Marc. 14: 7. Befalla Gud sin jemmer, Ps. 10: 14. För dem i sörjer Gud, Ps. 40: 18. Hjelper Gud, Ps. 72: 2, 4, 12, 13. Ps. 35: 9, 10. Rike på tron Jac. 2: 5. Bättre i sin fromhet än en wrång, Ords. 19: 1; cap. 28: 6. Pred. 4: 13. Den upphöjer Gud, 1 Sam. 2: 7, 8. Ps. 113: 7, 8. Många fattige uti rikedomen, Ords. 13: 7. Girige äro fattige, Ords. 11: 24, 25. Icke förebrå fattigdomen, Ords. 14: 31; cap. 17: 5. Om andeligen fattiga, Matth. 5: 3. Luc. 6: 20. Christus sjelf fattig, Luc. 9: 58. 2 Cor. 8: 9. Igengifwa pant åt de fattiga, 5 Mos. 24: 10–13.

Fiender: Lekamliga skall man älska och göra godt, 1 Sam. 24: 5, 13, 18; cap. 26: 5, 9. 2 Sam. 16: 7–10; cap. 19: 23. Job 31: 29, 30. Ords. 25: 21, 22. Matth. 5: 44. Luc. 6: 26–28. Rom. 12: 14, 20, 21. 2 Mos. 23: 4, 5. Dem understundom undwika, Matth. 2: 12, 14; cap. 12: 14. Joh. 8: 59; cap. 11: 54. Ap.G. 9: 24, 25, 30; cap. 17: 10, 14. Fiender måste man icke förakta, 1 Sam. 14: 11, 12; cap. 17: 43, 44, 49. 2 Sam. 21: 16, 20, 21. 1 Kon. 20: 1, [et]c. 2 Kon. 14: 8, 9.

En förlikt fiende icke lätteligen tro, 1 Sam. 24: 17, [et]c.; cap. 26: 21, [et]c. 2 Sam. 3: 26, [et]c. Öfwer owännens fall sig icke fröjda. Ords. 24: 17.

Fiendskap: Andelig, emellan Andan och köttet, Gal. 5: 16, 17. Emellan Christus och Belial, 2 Cor. 6: 14, 15. Emellan Gud och menniskor, Rom. 5: 10. Col. 1: 21. Emellan Gud och werlden, Jac. 4: 4. Gal. 1: 10. Emellan Judar och hedningar, Eph. 2: 13, 14, [et]c. Fiender till Christi kors, Phil. 3: 18.

Om man i förföljelsetiden fly må? Matth. 10: 23. Exempel: Jacob, 1 Mos. 27: 43; cap. 31: 17. Moses, 2 Mos. 2: 15. Ap.G. 7: 29. Israeliterna, 2 Mos. 14: 5. Moses och Aaron, 4 Mos. 16: 42. Jephthah, Dom. 11: 3. David, 1 Sam. 19: 12; cap. 21: 10; cap. 22: 1. 2 Sam. 15: 14. AbJathar, 1 Sam. 22: 20. Joseph med Maria Jesu moder, Matth. 2: 13. Christus, Matth. 12: 15. Joh. 7: 1. Lärjungarna, Matth. 26: 56. Joh. 6: 15; cap. 8: 59. Paulus, Ap.G. 9: 25. Paulus och Barnabas, Ap.G. 14: 6.

Flit, se Arbete och Arbetsamhet. Dertill bör oss beweka dess mångfaldiga nytta; först i allmänhet. Ps. 128: 2. Isynnerhet ärligt och nödtorftigt uppehälle, Ords. 12: 9, 11; cap. 13: 4; cap. 14: 23; cap. 20: 4, 13. Rikedom och öfwerflöd, Ords. 10: 4; cap. 12: 24, 27; cap. 14: 4; cap. 20: 4. Söt sömn, Pred. 5: 11. Gladt och godt samwete, Pred. 2: 24, 25; cap. 3: 13; cap. 5: 17, 18.

Flit bör förrättas med godt samwete, att man lefwer i kallelsen, 1 Pet. 4: 15. Med förtroende på Gud, Rom. 14: 23. Ebr. 11: 6. Pred. 9: 7. Med all redlighet och utan tiggeri, 2 Thess. 3: 10–12. 1 Thess. 4: 11, 12. Med daglig bön om Guds wälsignelse, Luc. 5: 5. Ps. 127: 1, 2.

Liknelse af myrorna tagen, Ords. 6: 6, 7. Idog qwinnas beskrifning, Ords. 31: 13. Flit kommer ära åstad, Ords. 22: 29. Exempel: Jacob, 1 Mos. 31: 40. Moses, 2 Mos. 18: 13. Paulus, Ap.G. 20: 31. Rom. 15: 19, 20. 1 Thess. 2: 9. 2 Thess. 3: 7–9.

Framhärdelse, uti tro, Marc. 13: 13. Uppb. 2: 10, 17.

Frestelse. Fresta Gud strängeligen förbjudet, 5 Mos. 6: 16. Matth. 4: 7. 1 Cor. 10: 9. Exempel: Israeliterna, 2 Mos. 17: 2, 7. 4 Mos. 14: 22. 5 Mos. 33: 8. Ps. 78: 18, 41, 56. Ps. 95: 9. Ebr. 3: 8, 9. Phariseer och Skriftlärde, Matth. 16: 1; cap. 19: 3; cap. 22: 35, 36. Luc. 10: 25. Joh. 8: 6. Djefwulen, Matth. 4: 1, [et]c. Ananias, Ap.G. 5: 9.

Satans frestelse sker till det som ondt är, Luc. 4: 1, [et]c. Matth. 26: 41. Ap.G. 5: 3, 9. 1 Thess. 3: 5. Exempel: Eva, 1 Mos. 3: 1, 3. 2 Cor. 11: 3. David, 1 Chrön. 21: 1. Job, cap. 1: 11. Christus, Marc. 1: 13. Ebr. 2: 18. Petrus, Luc. 22: 31, 32. Judas, Joh. 13: 2. Gud är ingen frestare till ondt; och hwaraf det onda kommer, Jac. 1: 13–15. Frestar ingen öfwer förmåga, 1 Cor. 10: 13. 2 Pet. 2: 9. Uppb. 2: 10; cap. 3: 10. Icke till förderf; utan till förbättring och bepröfning, 5 Mos. 13: 3. Dom. 2: 22; cap. 3: 1. Ps. 26: 2. Ps. 66: 10. Zach. 13: 9. Rom. 5: 4. Jac. 1: 2–4, 12.

Exempel på Guds frestelse, 1 Mos. 12: 1, [et]c. 2 Mos. 15: 25, 26; cap. 16: 3, 4; cap. 20: 20. 5 Mos. 8: 2. 2 Chrön. 32: 31. Bedja att man icke faller i frestelse, Matth. 6: 13. Marc. 14: 38. frestade gifwa akt på ordet, Es. 28: 19. Girige falla i frestelse, 1 Tim. 6: 9.

Frid, se Enighet och Endrägtighet.

Frihet, andelig. I den förwärfwade Christeliga blifwa stående, Gal. 5: 1. Derifrån intet wika, Gal. 2: 4, 5; cap. 5: 1. Col. 2: 16. Den icke missbruka, Gal. 5: 13. 1 Cor. 8: 9; cap. 9: 19. 1 Pet. 2: 15, 16. Jesus gör rättsligen fri, Joh. 8: 34–36. Andans lag gör fri, Rom. 8: 2. I Christus alla fria, och barn, Gal. 3: 28; cap. 4: 5—7. Col. 3: 11. Der Guds Ande är, der är frihet, 2 Cor. 3: 17.

Lagen om trälarnes lekamliga frihet, 2 Mos. 21: 2. 5 Mos. 15: 12. Tillåta, trakta efter frihet, 1 Cor. 7: 21–23. Om kreaturens frihet, Rom. 8: 21, 22.

Frimodighet, som hos be Gudfruktiga sig stundom infinner: derom handlas, 1 Sam. 14: 6, 13; cap. 17: 36, 45. 2 Sam. 12: 7–12. 1 Kon. 4: 29; cap. 18: 18. 2 Kon. 1: 4, 16. Ps. 51: 14. Dan. 3: 16, 17. Matth. 14: 4. Joh. 16: 22. Ap.G. 4: 8–20. 1 Thess. 1: 5, 6.

Fristäder. Hos Judiska folket, 2 Mos. 21: 13. 4 Mos. 35: 6. 5 Mos. 4: 41, 42; cap. 19: 1—3, [et]c. Jos. 20: 2, 3, 7—9. 1 Kon. 1: 50; cap. 2: 28.

Fri wilje. Menniskan före den nya födelsen och omwändelsen hafwer, hwad sådana ting angår som helt andelige äro, till omwändelsen af naturen och sig sjelf allsingen fri wilja och kraft, antingen man anser menniskans förstånd, Eph. 4: 18; cap. 5: 8. 1 Cor. 2: 14. 2 Cor. 3: 5. Rom. 1: 21, 22, eller ock menniskans wilja (uti hwilken den fria wiljan egentligen och förnämligast består), 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Rom. 2: 5; cap. 3: 12; cap. 6: 17, 20; cap. 8: 7. Joh. 8: 34. Eph. 2: 1, 2. Col. 2: 13. Ps. 14: 2, 3. Rom. 3: 11. Matth. 7: 18. Joh. 15: 5. Detsamma bewisas ock af den fallna menniskans beskrifning, hurudan hon är af naturen före den nya födelsen och omwändelsen, Joh. 3: 6. Rom. 6: 16, 19; cap. 7: 8, 14, 18, 23—25. Eph. 2: 1–3, 5. Col. 2: 13. Rom. 8: 5–7. Eph. 4: 22.

Friår, warder påbudet, 3 Mos. 25: 2, 3. 5 Mos. 15: 1. Warder upprepadt i Zedekie tid, Jer. 34: 8–10. Deremot warder syndadt, v. 11. Guds hotelse deremot, v. 12, 13, [et]c.

Fromhet: Är Gudi tacknämlig, 1 Mos. 4: 7. Ords. 15: 8; cap. 11: 20. Fromme äro få, Ps. 12: 2. Ords. 20: 6, 9. Warda beskärmade, Ords. 2: 7. Wederfares tröst, Ords. 12: 2. Uppgår glädje, Ps. 97: 11. Ps. 112: 4. Ps. 107: 42. Intet godt fattas, Ps. 37: 18, 19. Ps. 84: 12. Ärfwa det goda; blifwa wid sig, Ords. 28: 10, 18. Gud gör dem godt, Ps. 125: 4. Dem går wäl, Ps. 37: 37. Ps. 112: 2, 4. 2 Chrön. 31: 21. Berömma sig af Gudi, Ps. 32: 11. Ps. 64: 11. Deras hydda grönskas, Ords. 14: 11. Bifalla det rätta, Ps. 94: 15. Warda än frommare, Uppb. 22: 11. Gud sjelf är from, 5 Mos. 32: 4. 2 Sam. 22: 26. Ps. 18: 26. Ps. 92: 16. Frommas umgänge söka; se Sällskap. Exempel: Abel. 1 Mos. 4: 4, 7. Abraham, 1 Mos. 17: 1. Noah, 1 Mos. 6: 9. Jacob, 1 Mos. 25: 27.

Frosseri, se Dryckenskap.

Frukt. Derpå kännes trädet, Matth. 7: 16; cap. 12: 33. Luc. 6: 43, 44. Christne fruktbärande träd, Ps. 1: 3. Ps. 52: 10. Matth. 12: 33; cap. 7: 15—20. Joh. 15: 2, [et]c. Som bära Guds frukt, Rom. 7: 4, 5. Joh. 15: 8. Ords. 12: 12. Ogudaktige bära döden frukt, Rom. 7: 5. Fruktbärande åhörare, Matth. 13: 23. Marc. 4: 20. Luc. 8: 8. Rättfärdige och ogudaktige äta deras gerningars frukt, Es. 3: 10. Ords. 1: 31. Syndens frukt, Rom. 6: 22, 23. Köttets och Andans frukt, Gal. 5: 19, 22. Eph. 5: 9. Rättfärdighetens frukt, Es. 32: 17. Phil. 1: 11. Läppars frukt, Ords. 18: 20. Es. 57: 19. Ebr. 13: 15.

Fruktan: Herrans fruktan, är antingen (1) En träldoms fruktan, som kommer af lagen, dess wrede och förbannelse, 5 Mos. 27: 26. Jer. 11: 3. Rom. 4: 15. Gal. 3: 10, 13; cap. 4: 24. Eller ock (2) en barnslig fruktan, som kommer af Evangelium och dess tröst. Luc. 1: 74. Rom. 8: 15. 2 Tim. 1: 7. 1 Joh. 4: 18.

Består uti efterföljande stycken (1) Att wi Guds bud hörsamligen hålle och efterfölje, Matth. 21: 29–31. 5 Mos. 6: 2, 24; cap. 8: 6. 1 Sam. 12: 14. Ps. 119: 63. (2) Hata skrymtaktighet och allt falskt sken, 2 Chrön. 19: 9. (3) Otidig fruktan för menniskor skall bortdrifwas, 2 Mos. 1: 17. 4 Mos. 14: 9. 5 Mos. 20: 1; cap. 31: 6. 2 Chrön. 20: 15. Ords. 29: 25. Es. 8: 12, 13; cap. 30: 15; cap. 41: 10; cap. 44: 2; cap. 51: 7, 8, 12. Ps. 16: 8. Ps. 23: 4. Ps. 27: 1–3. Ps. 31: 20. Ps. 33: 18. Ps. 46: 2, 3. Ps. 56: 4, 5, 12. Joh. 16: 33. 1 Pet. 3: 14. (4) Rätta wårt görande och låtande efter Guds ord, såsom Abraham, 1 Mos. 22: 12. David, Ps. 119: 120. (5) Hata, sky och fly synden, 2 Mos. 20: 20. Job 28: 28. Ords. 8: 13; cap. 16: 6; cap. 23: 17. Ords. 3: 7. (6) Tåligen bära korset. Zeph. 3: 7. (7) Bewisa wår nästa den skyldiga kärleken och allt godt, 3 Mos. 19: 14; cap. 25: 17, 36. Job 6: 14. Exempel: ObadJa, 1 Kon. 18: 3, 4. (8) Ära den som äras bör, Eph. 5: 21. Col. 3: 22. 3 Mos. 19: 32. 1 Pet. 2: 17.

Till Herrans fruktan bör oss beweka: (1) Wår skyldighet, Mal. 1: 6. (2) Guds stränga befallning, 5 Mos. 5: 29; cap. 13: 4; cap. 10: 12. Jos. 24: 14–16. Ps. 2: 11. Es. 8: 13. Jer. 10: 7. Pred. 12: 13. Luc. 12: 4, 5. 2 Cor. 7: 1. Phil. 2: 12. Ebr. 12: 28. (3) Guds wälbehag, Ps. 147: 10, 11. (4) Gudfruktighetens härliga loford. 1 Mos. 31: 42, 53. (5) Guds härliga majestät och allsmäktighet, Job 37: 23, 24. Pred. 3: 14. Es. 2: 10, 19, 21. Jer. 5: 22; cap. 10: 6, 7. 5 Mos. 28: 58, 59. (6) Guds allwetenhet, Job 34: 21, 22. (7) Guds rättwisa straff och dom utan anseende till personen, 2 Chrön. 19: 7. Pred. 12: 13, 14. Jer. 2: 19. Mal. 3: 5. 1 Pet. 1: 17. Ebr. 12: 28, 29. (8) Guds wälgerningar, Ps. 130: 4. Jer. 5: 24. (9) Gudfruktighetens mångfaldiga nytta; först, i allmänhet, 1 Tim. 4: 8. Ps. 34: 10. Ps. 61: 6. Ords. 19: 23. Pred. 8: 12. Micha 6: 9. Mal. 3: 14, 16—18; cap. 4: 2; Es. 40: 27, 28. Sedan isynnerhet, Guds nåd och barmhertighet, Ps. 103: 12, 13. Es. 66: 2. Guds beskärm, Ords. 14: 26. Frimodigt mod, Es. 40: 26. Guds hjelp och förlossning, Ps. 33: 18, 19. Bönhörelse, Ps. 145: 19. Joh. 9: 31. Den rätta Gudi behagliga wisheten, Ps. 25: 12. Ords. 1: 7; cap. 9: 10; cap. 15: 33. Job 28: 28. Rikedom, 2 Mos. 1: 21. Ps. 112: 1–3. Ps. 128: 1, 2. Ords. 15: 16. Långt lif, Ords. 10: 27; cap. 3: 1, 2; cap. 4: 10; cap. 14: 27. Wälsignadt äktenskap, Ps. 128: 3, 4. Andelig och lekamlig wälsignelse, Ps. 115: 13–15.

Främlingar, bör man allt godt bewisa, 1 Mos. 18: 1, [et]c.; cap. 19: 1, 2. 2 Mos. 22: 21; cap. 23: 9. 3 Mos. 19: 33, 34. 5 Mos. 10: 18, 19; cap. 16: 10, [et]c. Ingen orätt göra, 5 Mos. 24: 17, 18. Jer. 22: 3. Hes. 22: 7, 29. Zach. 7: 10. Mal. 3: 5. Af årswäxten meddela, 3 Mos. 19: 9, 33, 34; cap. 23: 22. 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 19, [et]c.; cap. 26: 11—13. En lag för främlingar och utländske, 2 Mos. 12: 49. Hes. 47: 21–23. 4 Mos. 15: 15, 16. Menniskor, främlingar i werlden, 1 Chrön. 29: 15. Ps. 39: 13. Ps. 119: 19. 2 Cor. 5: 2, 4, 6—9. Phil. 3: 20. 1 Pet. 2: 11. Ebr. 11: 13.

Främste, de ytterste, [et]c. Matth. 19: 30; cap. 20: 16. Marc. 10: 31. Luc. 13: 30.

Fröjd. Om den andeliga, uti och af Herranom, Ps. 9: 2, 3, 15. Ps. 13: 6. Ps. 21: 7. Ps. 35: 9. Ps. 40: 17. Ps. 67: 4, 5. Ps. 68: 4, 5. Ps. 70: 5, 6. Ps. 73: 28. Es. 9: 3; cap. 12: 3; cap. 25: 9, 10; cap. 29: 19; cap. 35: 10; cap. 51: 11, 12; cap. 65: 18. Hab. 3: 18, 19. Rom. 12: 12. Phil. 4: 4. 1 Thess. 5: 16. Är Andans frukt, Gal. 5: 22. Guds rike är fröjd, Rom. 14: 17. Guds ords fröjd och tröst, Jer. 15: 16. Rättfärdigas wäntan är fröjd, Ords. 10: 28.

Gladt hjerta menniskans långa lif, Pred. 5: 17–19; cap. 8: 15; cap. 9: 7—9. Ords. 5: 18; cap. 17: 22. Fröjd omwexling underkastad, Job 20: 5. Jer. 15: 9; cap. 16: 9. Klagow. 5: 15, Jon. 4: 6, 7. Ps. 30: 6. Ps. 126: 5, 6. Joh. 16: 20. Jac. 4: 9.

Om otillåtlig fröjd, Job 8: 14–16, 19. Ords. 2: 14; cap. 24: 17; cap. 15: 21. Ps. 49: 12, 17-19. Pred. 2: 2, 10, 11. Micha 7: 8. Luc. 16: 19. Bättre sörja än glädjas, Pred. 2: 2; cap. 7: 3—7.

Fullkomlighet. Dess band är kärleken, Col. 3: 14. Trakta efter fullkomlighet. Phil. 3: 12–14. Eph. 4: 1, 13. Ps. 15: 2. Matth. 5: 48. Derpå arbetade apostlarna, Col. 1: 28.

Fylleri, se Dryckenskap.

Fåfänglighet är allt, Pred. 1: 2, 14; cap. 2: 17. Tankar fåfänglige, Ps. 94: 11. Girighet fåfänglighet, Pred. 4: 8; cap. 6: 2, 4, 9. Icke wika efter fåfängliga ting, 1 Sam. 12: 21.

Fångar skall man besöka, hjelpa och trösta, 1 Mos. 14: 14. 1 Sam. 30: 9, [et]c. Jer. 38: 9. Matth. 25: 36. Ap.G. 12: 5, 7. 2 Tim. 1: 16. Ebr. 13: 3. Huru en fången qwinna skulle tagas till hustru, 5 Mos. 21: 11–13.

Får. Före omwändelsen äro wi wilsefarande får, Ps. 119: 176. 1 Pet. 2: 25. Matth. 15: 24. Genom fåraherden Jesum igenförde, Luc. 15: 4. Ebr. 13: 20, 21. Es. 40: 11. Ps. 23: 2, 3. Om detta handlas, Hes. 34: 2, [et]c. Joh. 10: 1–17. 4 Mos. 27: 17. Zach. 13: 7. Om Christi andeliga fårahus, Joh. 10: 1. Af hedningar och Judar bestående, Joh. 10: 16.

Liknelse om ett får, 1 Kon. 22: 17. 2 Sam. 12: 1, [et]c. Fårakläder, Matth. 7: 15.

Fä. Intet arbeta på sabbathen, 5 Mos. 5: 14. 2 Mos. 23: 12. Icke wara mot dem obarmhertig, 1 Mos. 33: 13. 4 Mos. 22: 24, [et]c. 5 Mos. 22: 1–4. Ords. 12: 10.

Fädernesland. Det rätta i himmelen, Ebr. 11: 10, 13—16. 2 Cor. 5: 1, 2, 4, 8, 9. Phil. 3: 20.

Födelse: Den lekamliga naturliga är syndig, 1 Mos. 3: 16; cap. 5: 3. Ps. 51: 7. Den andeliga nya är helig, Joh. 1: 13; cap. 3: 5—8. 1 Cor. 4: 15. Gal. 4: 19. 1 Pet. 1: 3, 23; cap. 2: 2. 1 Joh. 2: 29; cap. 3: 9; cap. 5: 4. Jac. 1: 18. Es. 66: 8, 9. Ps. 110: 3. Förnyar fullt den gamla menniskan till en ny menniska, ett nytt kreatur, Gal. 6: 15. 2 Cor. 5: 17. Eph. 4: 24, Men gör icke någon wäsendtlig förändring uti den nyföddas sjelfwa wäsende, ty detsamma blifwer efter nya födelsen qwar; jemwäl mera af det gamla syndaståndet. Ords. 20: 9. Es. 64: 6. Rom. 7: 17–25. Gal. 5: 16. Utan hon gör menniskan till själ och hjerta, tankar, håg och sinne förnyad och förändrad, Eph. 4: 23, 24, Gifwandes ett nytt andeligt lif, Eph. 2: 1–6. Col. 2: 13. Hwad själen är uti det naturliga, det är Jesu Ande i det andeliga lifwet, Rom. 8: 1, 2, 12, 13. Gal. 2: 20. Phil. 1: 20.

Alltså består nya födelsen dels uti den syndiga naturens dödande, Matth. 5: 29, 30; cap. 18: 8, 9. Rom. 6: 12, 13, 17; cap. 8: 12—14. Gal. 5: 24, 25. 1 Pet. 2: 11. 1 Mos. 4: 7; dels uti själens uppwäckelse till ett gudeligt och heligt werkande: förståndet blifwer lefwande till Guds kännedom, 1 Cor. 2: 14, 15. Wiljan förnyad till att göra det godt är, Hes. 11: 19, 20. Ps. 51: 12. Eph. 4: 23, 24. 1 Thess. 1: 9, De nyfödde så länge de blifwa wid Guds ord, låta sig regeras af Guds Anda, 1 Joh. 2: 5, 14; cap. 3: 9. Rom. 8: 13, 14. Hafwa härliga löften om ståndaktigheten, Ps. 37: 24. Joh. 10: 28. När detta icke sker, kunna de från nya födelsen, tron och nådeståndet icke allenast affalla, som bewisas med efterföljande warningar och förmaningar, Matth. 13: 22. Luc. 8: 13. Rom. 11: 20, 21. 1 Cor. 9: 24, [et]c. Ebr. 3: 14; cap. 6: 4, [et]c. 2 Pet. 2: 20, 21. Hes. 18: 24. Uppb. 2: 10; cap. 3: 11. Samt med exempel: Loth, 1 Mos. 19: 32. Aaron, 2 Mos. 32: 4, 5, [et]c. David, 2 Sam. 11: 4, 5, 15; cap. 12: 7—9. Petrus, Matth. 26: 69, [et]c. Utan ock ewinnerligen förtappade warda, Hes. 18: 26. Gal. 5: 4. Exempel: 1 Tim. 1: 19, 20. 2 Tim. 2: 17, 18. Syndens aflelse och födelse, Jac. 1: 15.

Förakt för Gud blifwer förbjudet och straffadt, 2 Mos. 5: 2; cap. 15: 4, 5. Ords. 1: 24, [et]c. Luc. 10: 16.

Att förakta nästan också förbjudet, Ords. 9: 7; cap. 11: 12; cap. 17: 5. Job 12: 5. Ps. 123: 4. Mal. 2: 10. Matth. 5: 22; cap. 18: 10. Luc. 18: 9. Gal. 6: 1. Föraktares straff, 1 Sam. 2: 30. Ps. 25: 3. Es. 33: 1. 1 Thess. 4: 8.

Förargelse, gifwa, förbjudes strängeligen, 2 Mos. 23: 33; cap. 34: 12. 4 Mos. 31: 16. Ords. 28: 10. Matth. 5: 29, 30; cap. 17: 27; cap. 18: 6, 8, 9. Luc. 17: 1. Rom. 14: 1, 15. 1 Cor. 8: 9–13; cap. 10: 32. 2 Cor. 6: 3. 1 Thess. 5: 22. Exempel: Zeruja barn, 2 Sam. 19: 22. Petrus, Matth. 16: 23. Aaron, 2 Mos. 32: 4, 5. David, 2 Sam. 12: 14. Gideons lifkjortel, Dom. 8: 27. Anstötliga prester, Ps. 50: 16, [et]c. Rom. 2: 21, [et]c. Mal. 2: 8. Också att taga förargelse förbjudes: exempel derpå, Matth. 9: 3; cap. 11: 6; cap. 13: 21, 57; cap. 15: 2, 12. Marc. 6: 3. Joh. 6: 61, [et]c. Es. 52: 14. Ap.G. 11: 2, 3; cap. 6: 14. Joh. 5: 16; cap. 7: 41, [et]c. Lagen om anstötliga prester, 3 Mos. 4: 3. Fly och sky dem som förargelse kunna åstadkomma, 5 Mos. 7: 2–4, 16; cap. 13: 1, [et]c. Ords. 22: 25. Hafwa akt på dem, Rom. 16: 17.

Förargelsewäckande folk bör uteslutas från Guds församling, 1 Cor. 5: 3, 4, 1 Cor. 5: 11. 2 Thess. 3: 6. 10, 11.

Förbannelse och wälsignelse på bergen Ebal och Grisim, 5 Mos. 27: 11–13. Bägge förelade Moses, 5 Mos. 11: 26, [et]c.; cap. 28: 1, [et]c.; cap. 30: 1, [et]c. Jos. 8: 34. Menniskors förwandlar Gud i wälsignelse, 5 Mos. 23: 5, [et]c. 4 Mos. 22: 6, [et]c.; cap. 23: 2, [et]c. Neh. 13: 2. 2 Sam. 16: 12. Ps. 109: 28. Oförtjent skadar intet, Ords. 26: 2. Icke banna konungen, Pred. 10: 20. Sitt folks öfwerste, Ap.G. 23: 5. 2 Mos. 22: 28. Den döfwa, 3 Mos. 19: 14. Fader och moder, Ords. 20: 20; cap. 30: 11. 5 Mos. 27: 16. Bannor i allmänhet förbjudne, 1 Mos. 27: 29. 3 Mos. 24: 11, [et]c. Rom. 12: 14. Bannor med wälsignelse belöna, Matth. 5: 44. Luc. 6: 28. 1 Pet. 2: 23; cap. 3: 9. Ords. 17: 13. 1 Cor. 4: 12, [et]c.

Bannor mot Gud strängt förbjudne, 3 Mos. 24: 15, 16. Höra och ej tillkännagifwa, en stor synd, 3 Mos. 5: 1. Ords. 29: 24. Ogudaktige wilja hafwa förbannelse, Ps. 109: 17.

Förbund, bör man icke göra med ogudaktiga; exempel derpå, 2 Mos. 23: 32; cap. 34: 12, 15. 5 Mos. 7: 2, 3. Dom. 2: 1–3. 1 Kon. 15: 19; cap. 20: 32, 34, 42; cap. 22: 4, 29. 2 Chrön. 16: 3, [et]c.; cap. 18: 1—3, [et]c.; cap. 19: 2; cap. 20: 35—37. Konungars och folkens förbund med Gud, Jos. 24: 25. 2 Kon. 23: 3. 2 Chrön. 15: 12, [et]c.; cap. 23: 16; cap. 29: 10; cap. 34: 32. Neh. 9: 38; cap. 10: 29. Esra 10: 3. Hwilket ofta öfwerträddes, Es. 24: 5. Jer. 11: 8, 10; cap. 31: 32. Hes. 44: 7, 8. Os. 6: 7. Mal. 2: 10. Förbundsbrytares straff, Hes. 16: 59; cap. 17: 15, [et]c. Jer. 22: 8, 9; cap. 34: 18. Os. 8: 1.

Guds förbund med Noah, 1 Mos. 9: 9, [et]c. Med Abraham, 1 Mos. 15: 18; cap. 17: 2. Besegladt genom omskärelsen, v. 10, 11. Ap.G. 7: 8. Rom. 4: 11. Med Abrahams efterkommande, 1 Mos. 17: 7. 2 Mos. 6: 3, 4; cap. 19: 5; cap. 24: 2, 7, 8. 3 Mos. 26: 1, [et]c. 5 Mos. 4: 2, 13, 23; cap. 5: 2, [et]c. Ebr. 9: 20. Guds förbund med alla folk, Judar och hedningar, i Christo Jesu, Es. 42: 5, [et]c.; cap. 49: 6, 7, [et]c.; cap. 55: 3—5; cap. 56: 3, [et]c.; cap. 57: 14, 19; cap. 61: 8, 9. Jer. 16: 19, 20; cap. 23: 3, [et]c.; cap. 31: 31. Rom. 9: 24.

Om detta nya förbund i Christo, bestående i en nådig syndernas förlåtelse, handlas, Ebr. 7: 22; cap. 8: 6, 8, [et]c.; cap. 9: 15—17; cap. 10: 16, 17; cap. 13: 20. 1 Mos. 3: 15. Jer. 31: 31, [et]c. Matth. 26: 27, 28. Marc. 14: 24. Luc. 22: 20. 1 Cor. 11: 24, 25. Christus de Christtrognas endaste och sannfärdiga förbund, Es. 42: 6, [et]c.; cap. 49: 8. Luc. 2: 29, 30, [et]c. Gal. 3: 16. Bägge förbunden, Lagens och Evangelii, afmålade, Gal. 4: 24. De ogudaktigas med döden, Es. 28: 15. Förlåta sig på menniskors förbund är förbudet, 2 Chrön. 25: 6, 7, [et]c. Ps. 62: 9, [et]c. Ps. 118: 8, 9. Ps. 146: 3–5. Es. 8: 12, 13. Jer. 17: 5–8. Saltförbund, 4 Mos. 18: 19. 2 Chrön. 13: 5.

Fördömelse; se Helwetet.

Förening: De trognas med Gud; framställes först med klara ord, Joh. 6: 56; cap. 14: 20. 1 Cor. 6: 17. Gal. 2: 20. Eph. 5: 30. 1 Joh. 3: 24; cap. 4: 13. 2 Pet. 1: 4. Sedan, med bilder och liknelser, tagne af ett inneboende, Joh. 14: 23. Eph. 3: 17. Rom. 8: 9, 11. Af Gud och templet, 1 Cor. 3: 16. 2 Cor. 6: 16. Af mensklig klädning, Gal. 3: 27. Af äktenskap och och skyldskap, Eph. 5: 25, 31, 32. Os. 2: 19, 20. Matth. 22: 2. Af ett träd och dess grenar, Joh. 15: 1–7. Rom. 11: 17, 24. Af kroppen och hans lemmar, 1 Cor. 12: 12.

Af liknelserna hafwer denna förening åtskilliga namn: den treenige Gudens blifwande boning, Joh. 14: 23. Christi boning, Eph. 3: 17. Andans boning, Rom. 8: 9. Guds hem genom Andan, Eph. 2: 22. Trolofning, Os. 2: 19, 20. Stor hemlighet, Eph. 5: 32. Inympning, Joh. 15: 4–7. Rom. 11: 24. Är icke någon lekamlig och naturlig, utan en andelig förening af den Heliga Anda werkad, 1 Cor. 6: 17. Som ock gör menniskorna andeliga, Rom. 8: 9. Om en förening med Gud, för alla menniskor gemensam, talas, Ap.G. 17: 28. Men den andeliga föreningen tillkommer allena de trogna, här i den stridande, Joh. 17: 11, 21—23, 26; sedan i den triumpherande församlingen, 1 Cor. 15: 28. Dess werkande orsak den treenige Guden, Fadren, Eph. 1: 17, 22, 23. Sonen, Joh. 15: 5. Den Helige Ande, 1 Cor. 6: 19. Dess inwärtes bewekande orsak, Guds kärlek, Joh. 14: 21, 23. Eph. 2: 4, 7. Dess medel å Guds sida i ordet och de heliga sakramenter, Joh. 14: 23. 2 Pet. 1: 3, 4. Eph. 5: 26, 30. Gal. 3: 27. 1 Cor. 10: 16, 17. Å menniskans sida är tron, Eph. 3: 17. 1 Joh. 4: 15. Gal. 2: 20; cap. 3: 26, 27. Dess werktyg predikanter och lärare, Eph. 4: 11–13. 2 Cor. 11: 2. 1 Cor. 4: 1; cap. 3: 7, 9, 10; cap. 4: 15.

Den treeniga Gudens gudomliga wäsende, 2 Pet. 1: 4. Och Jesu menskliga naturs substans och wäsende, Joh. 15: 1, 2, 4. 1 Cor. 6: 15–17. Eph. 5: 30. Gal. 2: 19, 20. Warder förenadt med en Christtrogen menniskas kropp och själ, 1 Cor. 6: 15, 19. Joh. 14: 23. Gal. 3: 27; cap. 2: 19, 20. Andeliga föreningens ändamål, Rom. 8: 10, 11, 16, 26, 35. Joh. 6: 54, 56, 57; cap. 17: 20, 21—23. Eph. 4: 11, [et]c. Andeliga föreningens frukt och werkan. En inbördes meddelning mellan de förenade: Christus meddelar oss allt sitt goda, lidande, lif, död, uppståndelse, saliggörande rättfärdighet och himmelsfärd, Phil. 3: 9–11. Col. 2: 20. Rom. 4: 25; cap. 8: 31—34. Gal. 2: 20. Phil. 1: 20. 2 Cor. 5: 21. 1 Cor. 1: 30. Jemwäl barnaskapet, himmelska arfskapet och ewiga härligheten, Rom. 8: 14, 17. Joh. 1: 12. 1 Joh. 3: 1, [et]c. Joh. 17: 24. Deremot tillegnar sig Christus hwad de trogna wederfares, Zach. 2: 8. Matth. 10: 40; cap. 25: 35, 40, 45. Luc. 10: 16. Joh. 13: 20. Ap.G. 9: 4.

Förföljelse, för lärans skall: derom handlas, jemwäl om wår pligt, Matth. 10: 16–40. Marc. 4: 17; cap. 13: 5—23. Luc. 21: 12, 13, [et]c. Werlden menar sig dermed tjena Gud, Joh. 16: 2. Salige de som lida förföljelse, Matth. 5: 10–12. 1 Pet. 4: 16. 2 Tim. 3: 12. Ap.G. 14: 22. Glädja måste man sig i förföljelsen, Matth. 5: 12. Ap.G. 5: 41; cap. 20: 24. Rom. 5: 3. Col. 1: 24. Ebr. 10: 34; cap. 11: 25.

Förhärdelse och Förstockelse. Förhärda och förstocka sig sjelf af sin egen wantro, 1 Sam. 6: 6. 2 Kon. 17: 14, 15, 17. 2 Chrön. 30: 7, 8; cap. 36: 13. Neh. 9: 16, 17, 26, 29, 30. Job 21: 14, 15. Ps. 78: 9–58. Ps. 95: 8. Es. 6: 9–11; cap. 29: 9—11. Jer. 5: 3, 23; cap. 6: 7, 10. Hes. 2: 3, 4, 6; cap. 3: 7; cap. 12: 2. Zach. 7: 11, 12. Ap.G. 7: 51. Rom. 2: 5. Gud förhärdar Pharaos hjerta, 2 Mos. 7: 3, 13, 22. Det är, han tager sin nåd ifrån honom för många föregångna synders skull, och tillstädjer satan och honom sjelf förhärda sitt hjerta. Är alltså Gud icke orsaken till förhärdelsen, Ps. 5: 5. Ps. 45: 8. Utan djefwulen, 2 Cor. 4: 4. Ap.G. 5: 3. Eph. 2: 2. Men förnämligast menniskan sjelf, som will icke af Guds, utan af djefwulens anda regeras och honom åtlyda; derföre säges Pharao sjelf hafwa förhärdat sitt hjerta, 2 Mos. 8: 32; cap. 9: 34. 1 Sam. 6: 6. Ja, menniskan sjelf blifwer warnad af Gud, att hon ej skall förhärda sitt hjerta, Ps. 95: 8. Ebr. 3: 7, 8, 10, 12, 13, 15. Ty kan med förhärdelsen, när hon Gud tillskrifwes, intet annat förstås än ett rättfärdigt syndastraff, som Gud tillstädjer efter rättwis dom, för föregångna synders skull.

Förkastelse. De ogudaktigas ewiga förkastelse grundar sig icke derpå, såsom Gud utan något anseende till orsakerna, som fördömelsen förtjena, allena af ett blott rådslut och wälbehag från ewighet beslutit största delen menniskorna fördöma och förkasta, Joh. 3: 16–19, 36. Tit. 2: 11. Rom. 11: 32. 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Hes. 18: 23, 32; cap. 33: 11. Icke heller derpå, att Christi förtjenst icke wore allmän, Es. 53: 5–7. Rom. 8: 33. 2 Cor. 5: 14. 1 Tim. 2: 6. Ebr. 2: 9. 1 Joh. 2: 2. Utan hon grundar sig på det, som Gud från ewighet förutsåg, den till ändan framhärdande obotfärdighet och otro, som hos de flesta menniskor, medelst deras eget wållande, skulle sig infinna, Joh. 1: 11, 12; cap. 3: 17—19, 36. Marc. 16: 16. Matth. 23: 37. Ords. 1: 24–26. Os. 13: 9.

Eljest kunde icke Gud med rätta klaga öfwer obotfärdighet och otro, och derföre werlden straffa, Joh. 16: 8, 9. Matth. 21: 32. Luc. 7: 29, 30; cap. 20: 5.

Förlåtelse; se Försonlighet. Den broderliga och christeliga framställes, Matth. 6: 14, 15; cap. 18: 35. Exempel: Joseph, 1 Mos. 45: 1, [et]c.; cap. 50: 15, [et]c. Moses, 4 Mos. 12: 10, 11. Stephanus, Ap.G. 7: 60. Christus, Luc. 23: 34.

Huru förlåta? Af allt hjerta, 1 Joh. 3: 18. Såsom Gud oss i Christo förlåtit hafwer, Eph. 4: 32. Col. 3: 13. Jer. 31: 34. Hwarföre? Att wi måge få förlåtelse, Matth. 6: 12, 14, 15. Huru ofta? Så ofta wår nästa bryter, Matth. 18: 21, 22. Luc. 17: 3, 4. Till en så broderlig och christelig förlåtelse fordras en ödmjuk afbön å dens sida som förtörnelsen åstadkommit, Matth. 5: 23, 24. Jac. 5: 16. Men å dens sida som förtörnad är, fordras en wänlig och broderlig bestraffning, 3 Mos. 19: 17. Matth. 18: 15, 16. Den måste den som brutit hafwer, tåligen och saktmodeligen upptaga, Ps. 141: 5. Ords. 9: 8, 9. Härpå måste följa en broderlig förlåtelse, Matth. 5: 25, 26. Luc. 17: 3, 4. Den befordras bäst, när wi döde hat, hämndgirighet, trätor och wrede, 3 Mos. 19: 17, 18. Rom. 12: 19–21. Ps. 94: 1. Ebr. 10: 30. Ords. 18: 1. Och oss beflita om kärlek, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet och frid, Ords. 10: 12. 1 Pet. 4: 8. Col. 3: 12–15. Gal. 5: 22, 23; cap. 6: 1. Hos Gud är mycken förlåtelse, Es. 55: 6, 7. Ps. 130: 4, 7.

Förlossning: Genom Jesum skedd, Os. 13: 14. Matth. 20: 28. Luc. 1: 68. Rom. 3: 24. 1 Cor. 1: 30. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. Eph. 1: 7. 1 Tim. 2: 6. 1 Pet. 1: 18. Ebr. 2: 15; cap. 9: 12, 15. Christus, förlossaren lefwer, Job 19: 25. Herrans förlossade komma till Zion med glädje, Es. 35: 10; cap. 51: 11. Förlossning från dödens kropp, Rom. 7: 24; cap. 8: 23. Eph. 4: 30.

Förmaning: Kommer predikoembetet till, 2 Tim. 4: 2. Tit. 1: 9. 1 Tim. 5: 1, 2, 20, 21. 2 Tim. 2: 24, 25. Evangelium ett förmaningsord, Ebr. 13: 22. Broderlig förmaning, 3 Mos. 19: 17. Ps. 141: 5. Ords. 9: 7, 8; cap. 12: 1; cap. 15: 32; cap. 17: 10; cap. 27: 5; cap. 28: 23; cap. 29: 1. Os. 4: 4. Matth. 18: 15, 16. Luc. 17: 3. Gal. 2: 11; cap. 6: 1. 1 Thess. 5: 11. Ebr. 3: 13. Jac. 5: 19, 20.

Förmätenhet: Skall man fly, Rom. 12: 3, [et]c.

Förnedring, Christi, Phil. 2: 6–8. Förnedrade upphöjas, [et]c. Hes. 21: 26. Luc. 14: 11. Ords. 25: 6, 7.

Förnekelse. Falska lärare och skrymtare förneka Christus, 2 Pet. 2: 1. Tit. 1: 16. 2 Tim. 3: 5. Den Christus försakar blifwer igen försakad Matth. 10: 33. Marc. 8: 38. Luc. 12: 9. 2 Tim. 2: 12. Ogudaktige förneka Herran, Jer. 5: 12. När de kyssa sin egen hand, Job 31: 27, 28. Uti öfwerflödighet lefwa, Ords. 30: 9.

Förnöjsamhet. Winning nog, 1 Tim. 6: 6–8. Rikedom nog, Ords. 13: 7. Exempel: Paulus, Phil. 4: 11, 12. Jfr Girighet.

Förräderi: En synd wärre än döden. Exempel, 1 Mos. 34: 25, 27; cap. 37: 23. Dom. 1: 24; cap. 14: 17, 18; cap. 16: 9, 18. 1 Sam. 18: 11, 17, 25; cap. 22: 9; cap. 23: 19. 2 Chrön. 25: 27; cap. 33: 24. Esth. 2: 21. Matth. 26: 14, 47. Marc. 14: 10. Luc. 22: 47, 48. Joh. 18: 5. Ap.G. 23: 12–15.

Försakelse. Om sjelfförsakelse för Christi skull, Matth. 16: 24. Är rätta egenskap af Christi lärjungar, Marc. 8: 34. Luc. 9: 23. Försaka ett ogudaktigt wäsende, Tit. 2: 12. Gal. 5: 24. 2 Cor. 5: 15, 17. Gal. 2: 19, 20. Sjelfförsakelsens nödwändighet, Matth. 10: 37–39. Luc. 14: 26, 33. Nytta, Matth. 10: 39; cap. 16: 25; cap. 19: 29. Marc. 8: 35. Luc. 17: 33. Joh. 12: 25. Wi försake oss sjelfwa, när wi försake all egen ära, Joh. 5: 44; cap. 12: 26. Ps. 115: 1. Exempel: Christus, Joh. 8: 50. Egen wilje, Gal. 5: 17. Matth. 6: 10. Luc. 11: 2. Exempel: Christus, Matth. 26: 39. Egen wällust, Ps. 37: 4, 5. Egen nytta, 1 Cor. 13: 5. Exempel: Christus, Matth. 20: 28. Eget förnuft, 2 Cor. 10: 5. 1 Cor. 2: 14; cap. 3: 18. Rom. 8: 7. Sitt eget lif, Matth. 10: 39; cap. 16: 25. Luc. 14: 26. 1 Joh. 3: 16. Exempel: Paulus och Barnabas, Ap.G. 15: 26; cap. 20: 24; cap. 21: 13.

Församling, eller Guds Christliga kyrka: Kallas Catholsk, som betyder allmännelig: efter som den icke såsom Judiska församlingen i G. T. till ett wisst folk och wiss ort war bunden, och allenast till Christi tillkommelses tid wara skulle, utan den der till alla folk och alla orter i werlden, och till alla tider, intill werldens ända sig sträcka skulle, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Joh. 4: 21, 23. Ps. 19: 4, 5. Es. 11: 10.

Af detta tillnamnet betjenar sig påfwedömet utan rätt; efter som det icke förer Herrans Christeliga lära, som är säden hwaraf hans Catholska och allmänneliga kyrka uppwäxer, Luc. 8: 11. 1 Pet. 1: 23.

Christna församlingens werkande orsak är den treenige Guden, Fadren, Eph. 1: 3, 4. Som med den andeliga bruden åt sin Son bröllop gjorde, Matth. 22: 2. Sonen, hwilken bruden fäst warder, 2 Cor. 11: 2. De ock henne med sitt blod förwärfwat, Ap.G. 20: 28. Ty kallar han henne sin egen församling, Matth. 16: 18. Den Helige Ande, som den andeliga bruden genom ordet och Sakramenten kallar, renar och helgar, Joh. 3: 5. Eph. 5: 27. Uppb. 21: 2. Warande den pant, som bruden på handen gifwes, Eph. 1: 14. Rom. 8: 15. Gal. 4: 6. 2 Tim. 1: 7. Och hos henne i ewighet blifwa skall, Joh. 14: 16, 17. Bewekande orsaken, hwarföre Gud af menskliga slägtet en christelig kyrka församla wille, är antingen utwärtes: nemligen menniskans stora elände, och Christi dyra förtjenst, 2 Tim. 1: 9. 1 Cor. 1: 4. 1 Tim. 2: 6. Eller inwärtes: Guds blotta nåd och barmhertighet, 2 Tim. 1: 9. Tit. 3: 4–7. Personerna Gud dertill brukar, äro Guds ords tjenare, Matth. 22: 3. Luc. 14: 16. 1 Cor. 3: 5, 9; cap. 4: 1. 2 Cor. 5: 20. Eph. 4: 11, 12. Uppb. 19: 9. Medlen hwarmed och hwarigenom samlingen sker, är ordet och de heliga sakramenten, Matth. 28: 19, 20. Eph. 2: 20, 21. Christeliga församlingens ändamål: Guds lof och pris, Eph. 1: 11, 12. Samt menniskornas omwändelse och salighet, 1 Pet. 2: 6, 10. Es. 8: 14; cap. 28: 16. Rom. 10: 11; cap. 9: 33. Matth. 21: 42. Den Christna församlingen är dels stridande på jorden, 1 Tim. 1: 18, 19. 2 Tim. 4: 7, 8. 1 Cor. 9: 24–26. 2 Cor. 7: 5. Dels triumpherande i himmelen, Uppb. 12: 10; cap. 5: 12. Om bägge, såsom allt en hop och en församling handlas, Ebr. 12: 22, 23. Den stridande kyrkan är antingen en allmännelig, som öfwer hela werlden sig sträcker: derom handlas, Matth. 16: 18. Eph. 1: 22; cap. 5: 24—27. Col. 1: 18. 1 Tim. 3: 15. Eller ock en enskild, som på wissa orter finnes, Ap.G. 2: 47; cap. 4: 32. Rom. 1: 7. 1 Cor. 1: 2. Gal. 1: 2. Eph. 1: 1. Uppb. 1: 4, [et]c. En enda Christtrogen familj kallas ock uti Nya Testamentet tre gånger en Guds församling, Rom. 16: 5. Col. 4: 15. Philem. 2.

Ehuruwäl nu den allmänneliga kyrkan, som ock alla enskilda kyrkor i sig inbegriper, är allenast en enda kyrka, Rom. 12: 5. 1 Cor. 12: 27. Eph. 4: 3–6; cap. 3: 15. 2 Tim. 1: 9, likwäl kan och bör hon (hennes enhet intet dermed betaget) betraktas såsom synlig och osynlig. Emedan den Christna församlingen sålunda beskrifwes, att det icke kan den synliga församlingen tillkomma; ty måste jemte den synliga församlingen en osynlig wara, Rom. 2: 28, 29. 1 Pet. 3: 4. Ps. 45: 14. Högaw. 4: 1, 7—12; cap. 7: 1. Luc. 17: 20, 21.

Enligt detta är Christus församlingens hufwud, och hon dess andeliga kropp: såsom nu hufwudet är osynligt, alltså ock dess sannskyldiga lemmar, Eph. 1: 22, 23. 1 Cor. 12: 12–14, 27. 1 Pet. 1: 8.

Yttermera känner Gud de sannskyldiga och lefwande församlingens medlemmar; ty måste jemte de synliga också osynliga wara, som af menniskor icke kännas kunna, 1 Kon. 19: 10, 14, 18. 1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10. Jer. 11: 20. 2 Tim. 2: 19.

Ändteligen måste jemte den utwärtes synliga också en inwärtes osynlig wara, medan föreningen genom tron med Christo är osynlig, Eph. 3: 17. Och den rätta församlingen är andelig, 1 Pet. 2: 5. Den allmänneliga synliga kallas synlig, icke för personernas, utan för den synliga gudstjenstens skull, af den man sig betjenar; om denna handlas, Matth. 18: 18. Ap.G. 5: 11. Rom. 16: 1, 2.

Till den allmänneliga synliga höra först alla som utan åtskillnad till Guds rike kallade äro, Matth. 20: 16. Es. 11: 10–12. Ap.G. 10: 35. Gal. 3: 28. Sedan ock alla de, som efter utwärtes anseende höra Guds ord, och efter Christi instiftelse bruka sakramenten; ibland hwilka finnas många onda, otrogna och skrymtare, 1 Cor. 11: 19. 1 Tim. 4: 1. 1 Joh. 2: 18, 19. Detta förklaras med liknelse af noten, Matth. 13: 47, [et]c. Af åkren, v. 37—39. Af bröllopet, cap. 22: 11, 12. Med exempel, Ap.G. 8: 13. 2 Tim. 4: 10. Men uti sjelfwa werket och sanningen äro den synliga kyrkans rätte och egentlige ledamöter de trogne allena, genom tron med Christo förenade, Eph. 3: 17. 1 Cor. 6: 17. Joh. 1: 12; cap. 15: 2—4, [et]c. Gal. 2: 20; cap. 3: 26. Och icke sådane som tro genom falsk lära, 1 Tim. 1: 19, 20. 2 Tim. 2: 17, 18. Gal. 5: 4. 2 Joh. vers. 10. Rom. 11: 20, och genom en ond wandel mist hafwa, 1 Cor. 5: 4, 5. Med botfärdiga måste man dock tålamod hafwa, Gal. 6: 1. Rom. 11: 23. Den allmänneliga osynliga som osynlig kallas, icke att menniskorna dertill hörande äro osynlige, utan för den osynliga tron och föreningen med Christo: hon är egentligen den rätta Christna församlingen, som allenast de sannskyldiga, heliga och rättrogna samt alla utkorade såsom lefwande lemmar uti sig begriper. Derföre kallas hon Christi andeliga kropp, hwars andeliga hufwud Christus sjelf är, Rom. 12: 5. 1 Cor. 10: 17; cap. 12: 12, 13, 27. Eph. 1: 23; cap. 4: 16. Col. 1: 18; cap. 2: 19. Christi fårahus, Joh. 10: 1. Och de rättsinnade Christne, Christi andeliga får, Joh. 10: 27, 28. Födde af Gudi, Joh. 1: 13. Ande af Anda, cap. 3: 6. Som ock drifwas af Guds Anda, och äro Guds arfwingar, Rom. 8: 14, 17. Derföre tillägger ock Guds ord henne sådana äretitlar och egenskaper, som hela den kallade hopen icke tillkomma kan, Matth. 13: 24, 25, 37, 38, 47, 49. Emedan hon kallas Christi brud, Högaw. 4: 8, 9. Es. 61: 10. Os. 2: 19, 20. Joh. 3: 29. Uppb. 21: 2, 9. Ren jungfru, 2 Cor. 11: 2. Ett kött med Christo, Eph. 5: 30. Lefwande Guds hus, 1 Tim. 3: 15. Andeligt hus, 1 Pet. 2: 5. Uppbygd på propheternas och apostlarnas grund, Eph. 2: 20, 21.

Församlingens rätta egenskaper äro: (1) Renheten, är egentligen den tillräknade som af Christus kommer, Eph. 5: 26, 27. Es. 61: 10. Rom. 8: 1. Wår egen är oren, Es. 64: 6. (2) Enigheten uti tron och saliggörande läran, efter som Christeliga kyrkan är rätteligen och egentligen de heligas och rättrognas församling, Joh. 17: 21–23. Ap.G. 15: 11. 1 Cor. 1: 10, 11; cap. 3: 11. Eph. 4: 3–5. Phil. 1: 27: cap. 3: 16. Joh. 9: 30, 31. Likwäl werlden till straff, Joh. 3: 19. 2 Thess. 2: 11, 12, samt till ett prof för rättsinniga Christna, 1 Cor. 11: 19, tillåter Gud genom djefwulen och hans werktyg split och kätteri uppkomma, Matth. 13: 37, 38, [et]c. 1 Tim. 4: 1. Luc. 2: 34. Ap.G. 20: 29, 30. Isynnerhet på de sista werldens tider, Uppb. 12: 12. Matth. 24: 24. 2 Tim. 3: 1. Bewisas med exempel af första Christeliga kyrkan, Ap.G. 8: 18, [et]c.; cap. 15: 2, [et]c. Uppb. 2: 6, 9, 13, 15, 20. (3) Kyrkans wissa ståndsaktiga sanning, samt fortfarande och waraktighet. Hela den allmänneliga och osynliga kyrkan kan hwarken wilse fara om den sannskyldiga tron och de till grunden hörande trosartiklarne, icke heller i denna werlden helt och hållet gå under; eljest skulle Christus wara utan rike, hufwudet utan kropp och lemmar, brudgummen utan brud i denna werlden. Bewisas, Matth. 16: 18; cap. 28: 20. Es. 54: 10; cap. 59: 21. Jer. 33: 15, [et]c. Dan. 2: 44. Gud förbehåller sig uti alla tider en helig de rättrognas säd, 1 Kon. 19: 14, 18. Den Gud allena känner, 2 Tim. 2: 19. Den allmänneliga synliga kan uti denna werlden så wida gå under, när den offentliga Gudstjensten upphör, och allena hemliga Christi lärjungar för handen äro, Joh. 3: 1, 2; cap. 19: 38. Att den synliga i slikt utwärtes förfall råka kan, bewisas med antichristi tid, Uppb. 12: 6, 13, 14; cap. 13: 3, 4, 7; cap. 14: 8; cap. 17: 2, 15; cap. 18: 3. Bewisas ock med exempel, 1 Kon. 19: 14. Dan. 3: 12. Den allmänneliga synliga kyrkan kan ock sålunda wilse fara om den sannskyldiga tron och läran, att hon offentligen lärer skadliga willfarelser, och icke hafwer en ren och oförfalskad gudstjenst, när hon icke will drifwas af Guds Anda, 1 Mos. 6: 3. Rom. 8: 14. Öfwergifwer ordet, Ords. 13: 13. Jer. 8: 9; cap. 23: 22, 36. Joh. 8: 47. Och föraktar Brudgummens röst, Joh. 10: 4, 27, 28. Ords. 1: 24, 25. De enskilda församlingar kunna, som exempel i G. och N. T. nogsamt wisa, om sannskyldiga tron wilse fara, och alldeles gå under i denna werlden, Matth. 24: 23, 24. 1 Tim. 4: 1. 2 Thess. 2: 3. Matth. 7: 15. Ap.G. 20: 29, 30. 2 Cor. 11: 2, 3. Gal. 1: 6; cap. 4: 9. Emedan den osynliga kyrkan, som uti den synliga begripen är, är allena Gudi bekant, 2 Tim. 2: 19, ty frågas, hwilken den rätta sannskyldiga wara må, och med hwad kännemärke hon från den wilsefarande kyrkan åtskild warder? Swar: Intet wissare och otwifwelaktigare kännemärke kan gifwas, än Evangelii rena predikan och sakramentens rätta bruk, efter Christi instiftelse; bewisas: (1) Af den rätta synliga församlingens beskrifning, Joh. 8: 31, 37; cap. 10: 27; cap. 14: 23. (2) Af medlet, hwarigenom kyrkan samlas, planteras, födes och uppwäxer, som är ordet, och de heliga sakramenten, Luc. 8: 11. 1 Pet. 1: 23. 1 Cor. 4: 15. Tit. 3: 5. Joh. 3: 5. Matth. 28: 19. Rom. 10: 14. (3) Också deraf, att de trogna och otrogna äfwen dermed warda åtskilde, Joh. 8: 31, 47; cap. 10: 27. Matth. 7: 15, 16. (4) Ändteligen wardt ock derigenom uti Gamla Testamentet Israelitiska kyrkan från den falska åtskild, 5 Mos. 4: 6. Ps. 147: 19, 20. 1 Mos. 17: 10, 11. 2 Mos. 12: 48. Om flera kännemärken behöfde wi oss icke bekymra: icke om åldern; satans rike är gammalt nog, dock är Christi kyrka äldre, grundad i den första predikan, 1 Mos. 3: 15. Icke om storleken och widden, Luc. 12: 32. Den falska är ju alltid större, Uppb. 13: 3, 7; cap. 14: 8; cap. 17: 2, 15; cap. 18: 3, än Christi rättrogna, Uppb. 12: 6. Matth. 24: 24. Luc. 18: 8. Icke heller om undertecknen, Matth. 24: 24, [et]c. 2 Thess. 2: 9. Uppb. 13: 13, 14. 1 Cor. 14: 22.

Försigtighet, Wishet. Guds, 1 Cor. 1: 21. Davids, Ps. 101: 2. Gamlas, Ords. 14: 18. Christnas, Eph. 5: 15. Matth. 10: 16. Ynglingars, Ords. 1: 4–6.

Wishet är fördölja smälek, förborga klokhet, Ords. 12: 16, 23. Bära sig wisligen åt, Ords. 17: 24, 27; cap. 14: 15. Förborga sig för olyckan, Ords. 27: 12.

Förskoning. Dermed regerar oss Gud, 2 Chrön. 36: 15.

Förskräckelse. Ogudaktigas, Es. 33: 14. Ords. 28: 1. 5 Mos. 32: 25. 3 Mos. 26: 36, 37. Gudfruktiga kan intet förskräcka, Ps. 3: 7. Ps. 27: 1–3. Ps. 23: 4. Ps. 46: 3. Ps. 56: 12. Ps. 91: 1, [et]c. Ps. 4: 9. Gud är deras förskräckelse, Es. 8: 12, 13. 2 Cor. 5: 11.

Försonlighet (se Förlåtelse). Hörer christna till, Matth. 5: 24–26. Marc. 11: 25. Matth. 6: 14. Eph. 4: 26, 31, 32. Bewekande orsaker till försonlighet, (1) Guds stränga befallning, 3 Mos. 19: 17, 18. Luc. 6: 27, 28; cap. 17: 3, 4. Col. 3: 13. (2) Himmelske Fadrens exempel, Matth. 5: 43–48; cap. 18: 22, 23, 32, 33. Eph. 4: 32. 2 Mos. 34: 6. 4 Mos. 14: 18. Ps. 103: 8–14. Mich. 7: 18, 19. (3) Jesu Christi exempel, Col. 3: 13. Luc. 23: 34. Joh. 13: 15, 16. (4) Sjelfwa nödwändigheten, att få en nådig förlåtelse, 4 Mos. 5: 6, 7. Matth. 6: 12, 14, 15. Marc. 11: 25. Luc. 6: 37. (5) Oförsonlighetens wederstygglighet, Rom. 1: 31. Tit. 3: 3. 1 Joh. 3: 14, 15; cap. 2: 9—11. Pred. 7: 10. (6) Wår dödlighets betraktande, Matth. 5: 25, 26. (7) Oförsonlighet hindrar bönen, Marc. 11: 25. 1 Tim. 2: 8.

Förstar: På dem sig ej förlåta, Ps. 118: 9. Ps. 146: 3. Affällige, orättrådige, Es. 1: 23. Jer. 5: 28. Zach. 7: 6, 10. Guds hotelse emot sådana, Hes. 7: 26, 27. Går illa när domaren säger, hwad försten hafwa will, Micha 7: 3. Lögn anstår illa en förste, Ords. 17: 7; cap. 29: 12. Högfärdiga nederstörtas, Luc. 1: 52. Rättsinniga hata wällust, Pred. 10: 16, 17. Hafwa förstliga tankar, Es. 32: 8. Hata girigheten och frukta Gud, 2 Mos. 18: 21. Ords. 28: 16. Icke dricka starka drycker, Ords. 31: 4, 5. Os. 7: 5. Intet taga af folkets arfwedel. Hes. 46: 17, 18. Icke lika wara med dem som råmärke flytta, Os. 5: 10. Om förstar utan land, Es. 34: 12. Genom tålamod blidkas de, Ords. 25: 15; cap. 15: 1. De utan förstånd äro skadlige, Ords. 28: 16. Regera genom Guds wishet, Ords. 8: 14–16. Dem icke banna, 2 Mos. 22: 28. Pred. 10: 20. Job 34: 18.

Förstendöme: Förändring underkastadt, Ords. 28: 2.

Förstfödde: Helgade Herranom, 2 Mos. 13: 2; cap. 22: 29, 30; cap. 34: 19, 20. 3 Mos. 27: 26. 4 Mos. 3: 13; cap. 8: 16—18. 5 Mos. 15: 19. 1 Sam. 1: 22, [et]c. Luc. 2: 23.

Förstföddas fördel och rätt. 1 Mos. 25: 31. 5 Mos. 21: 15–17. Så fick Joram konungariket, 2 Chrön. 21: 3.

Förstfödde understundom förskjutne: Manasse, 1 Mos. 48: 17–19. Ruben, 1 Mos. 49: 3, 4, 10. Christus den förstfödde ibland många bröder, Rom. 8: 29. Col. 1: 15. Ps. 89: 28. Uppb. 1: 5.

Förstling: Andans förstling, Rom. 8: 23. Christus förstling, 1 Cor. 15: 20. Christna förstlingar, Jac. 1: 18. Uppb. 14: 4. Förstlingen af frukt och annat hörde Herranom till, 2 Mos. 23: 19; cap. 34: 26. Neh. 10: 35, [et]c. Ords. 3: 9. Hes. 44: 30.

Förstånd: Ej derpå sig förlåta, Ords. 3: 5. Ädlare än silfwer, Ords. 16: 16. Kommer af Gud, Ords. 2: 6. Dan. 2: 21. 1 Kon. 3: 12; cap. 4: 29. Fly det onda är förstånd, Job 28: 28. Ej hålla sig sjelf klok, Es. 5: 21. Rom. 12: 16. En förståndig hafwer hof med sitt tal, Ords. 17: 27, 28.

Försyn. Guds gudomliga försyn och omsorg, som i sig begriper Guds skickelse, förordning, styrelse och regering, hwarmed Gud icke är frånwarande, utan närwarande, Ps. 139: 7, [et]c. Jer. 23: 23, 24. Ap.G. 17: 27, 28. Col. 1: 17. All ting wet, som antingen nu äro eller ske kunna, Joh. 21: 17. Ap.G. 15: 18. 1 Joh. 3: 20. Es. 41: 22, 23. Matth. 11: 21–23. Ps. 139: 1–4. Ebr. 4: 13. Medelst hwilken Han ock allt skapadt bewarar och underhåller; samt alla menniskor och deras gerningar styrer, råder och regerar, wisligen och friwilligen, till sitt namns ära, och de gudfruktigas nytta och salighet. Bewisas af efterföljande språk, Ps. 139: 1–13. Jer. 10: 23. Ap.G. 17: 25, 28. Ebr. 1: 3. 1 Sam. 16: 1. Ps. 119: 91. Ps. 36: 7.

Tillskrifwes den treenige Guden, himmelens och jordens Skapare, Ps. 104: 24, 27, 28. Ps. 145: 15–17. Ps. 147: 8–10. Matth. 6: 26. Fadren, jemwäl Sonen, Joh. 5: 17. Col. 1: 17. Ebr. 1: 3. Också den Heliga Anda, Ps. 104: 30. Ps. 139: 7. Sträcker sig till allt det som är till, Neh. 9: 6. Ebr. 1: 3. Till änglarna, de goda, Ps. 91: 11. Ps. 104: 4. Ebr. 1: 14. Onda, Job 1: 12. 1 Kon. 22: 21, 22. Matth. 8: 31, 32. Till alla menniskor, onda och goda, Matth. 5: 45. Ap.G. 17: 26–28. Synnerligen till de gudfruktiga, 5 Mos. 32: 9, [et]c. Ps. 4: 4. Ps. 33: 18. Ps. 37: 19, 25. Ps. 73: 24. Ps. 91: 11. Ebr. 1: 14. Till hwar och en gudfruktig isynnerhet, Ps. 34: 7. Ps. 86: 1–3. Ps. 40: 18. till menniskans lefwerne uti dess ingång, Job 10: 8–18. Ps. 139: 14–16. Ps. 22: 10, 11. Ps. 71: 6. Uti dess fortgång, 5 Mos. 30: 20. Job 10: 12; cap. 34: 21. Ps. 37: 23, 24. Ps. 56: 9. Ps. 139: 1–3. Ords. 16: 2; cap. 21: 1, 2. Matth. 6: 25; cap. 10: 30. Och uti dess utgång, Job 14: 5. Ps. 39: 5–7. Ps. 90: 12. Antingen menniskan dess föresatta lefnadsmått är när, 1 Mos. 47: 29. 2 Sam. 7: 12. Eller det förkortadt, Ps. 55: 24. Ps. 102: 25. Eller förlängdt, Es. 38: 5. Eller ock fördubbladt warder, 1 Kon. 17: 22. 2 Kon. 13: 21. Matth. 9: 25. Luc. 7: 15. Joh. 11: 44. Ap.G. 9: 40. Till menniskans förehafwande och gerningar, såwäl onda som goda; de goda befrämjar Gud, Ps. 66: 18. Ps. 139: 23, 24. Ps. 1: 3. Jos. 1: 8, 9. Jer. 10: 23. Ps. 127: 1, 2. Ps. 90: 17. Es. 26: 12. Phil. 2: 13. Det onda tillåter Gud stundom, af rättwis dom, de onda till straff, Ps. 81: 13. Ap.G. 14: 16. Rom. 1: 24, 28. Endels förhindrar det ondas förehafwande, 2 Mos. 14: 4, 28. 2 Sam. 17: 7, 14. 2 Kon. 6: 31–33; cap. 7: 6. 1 Kon. 13: 4. Dan. 3: 21, [et]c. 4 Mos. 22: 12, [et]c. Endels ock styrer deremot de ondas wilja till en god utgång, 1 Mos. 37: 18–20, [et]c.; cap. 45: 5—8; cap. 50: 19—21. Ap.G. 2: 36; cap. 4: 25—28. Rom. 8: 28. Endels ock föreskrifwer de ogudaktigas onda förehafwande ett wisst mål, Job 1: 12; cap. 2: 6; cap. 14: 5; cap. 38: 11. 1 Chrön. 21: 27. Es. 37: 29. 2 Kon. 19: 7, [et]c, 28. 2 Chrön. 32: 21.

Förtal; se Baktal.

Förtjenst. Wåra gerningar förtjena intet Guds nådewälgerningar. Matth. 20: 9–11. Luc. 17: 7–10. Rom. 3: 24; cap. 4: 1, [et]c.; cap. 5: 1, [et]c.; cap. 8: 1—3; cap. 9: 12, 15, 16, 31, 32; cap. 11: 5—7. Gal. 2: 16; cap. 3: 5, 6; cap. 4: 21, [et]c.; cap. 5: 1—6. Tit. 3: 4, 5. De dödas förtjenst är ingen, Pred. 9: 5. Gud straffar och dömer efter hwars och ens förtjenst, Jer. 14: 7; cap. 25: 14. Hes. 22: 31. Ps. 28: 4. Ps. 62: 13. Ps. 94: 2.

Förtroende och förtröstan på Gud allena: Ar befaldt uti första budordet, 2 Mos. 20: 2, 3. 5 Mos. 5: 7. Måste icke grundadt wara på wår egen kraft; eljest bygges huset på sand, Matth. 7: 26. Förlåta sig på intet, Ps. 39: 6. Ps. 144: 4. Och på det som intet förmår, Matth. 5: 36. 2 Cor. 1: 9; cap. 3: 4, 5. Icke på wårt eget förstånd, Jer. 9: 23. Ords. 3: 5–7. Es. 47: 10. Icke på rikedomar, Ps. 49: 7, 8. Ps. 52: 9. Ps. 2: 11. Ords. 11: 28. Jer. 9: 23, 24; cap. 49: 4, 5. Marc. 10: 24, 25. Icke på ondska och motwilja, Ps. 52: 3. Ps. 62: 11. Es. 30: 12, 13; cap. 47: 10. Icke på egen inbillad rättfärdighet, Luc. 18: 9. Es. 45: 23, 24. Rom. 10: 3; cap. 11: 6. 1 Cor. 4: 4. Jon. 2: 9. Icke på wår kropps starkhet och skönhet, Ps. 39: 12. Ps. 147: 10, 11. Icke på mensklig hjelp och bistånd, Ps. 60: 13, 14. Ps. 62: 10. Ps. 118: 8, 9. Ps. 146: 3–5. Jer. 17: 5; cap. 46: 25. Icke på menskliga försäkringar, Ps. 116: 11. Ords. 19: 7. Jer. 13: 24, 25; cap. 28: 15, 16. Icke på menniskors och barns myckenhet, 2 Chrön. 14: 11. Es. 40: 15, 16. Icke på fästningar, Jer. 5: 15, 17, 18; cap. 48: 7. Amos 6: 1, [et]c. Jer. 49: 16. Obad. 3, 4. Hab. 2: 9, 10. Icke på förbund, Es. 8: 12. Hwarpå då? På den treeniga Guden allena, Es. 45: 22; cap. 50: 10. Ps. 62: 6. Jer. 3: 23–25; cap. 17: 7. På Guds godhet, nåd och barmhertighet, Ps. 17: 7. Ps. 31: 20. Ps. 36: 6, 8. Ps. 52: 10. På Guds allsmäktighet, 1 Mos. 18: 14. Jer. 32: 17, 27. Zach. 8: 6. Ps. 135: 6. Luc. 1: 37; cap. 18: 27. Eph. 3: 20. På Guds sanning och sanna försäkringar uti ordet, Ps. 27: 8. Ps. 33: 4. Ps. 89: 3, 9, 15, 25, 34. Ps. 91: 4. Ps. 119: 43. Ps. 146: 6. Ords. 30: 5. Es. 26: 3, 4. Micha 7: 20. 2 Cor. 1: 20. De som ordet förkasta, deras förtröstan är falsk, Es. 30: 12, 13. Huru bör det wara beskaffadt? Ett gudeligt och heligt förtroende, af ett botfärdigt hjerta, Jer. 7: 3–11. Hes. 33: 13. Måste ock wara ett uppriktigt, utan falskhet, af allt wårt hjerta, Ords. 3: 5. Måste wara en fast förtröstan, Es. 28: 16. Bewekande orsaker till en så beskaffad förtröstan (1) Guds befallning, Es. 26: 4; cap. 50: 10. (2) Guds nådiga tillsägelse om andelig och lekamlig wälsignelse, Ps. 2: 12. Ps. 34: 9. Ps. 84: 13. Ords. 16: 20; cap. 28: 25. Jer. 17: 7, 8. Ebr. 10: 35. (3) Guds gudomliga nådiga beskydd, Ps. 16: 1. Ps. 57: 2. Ps. 61: 5. Ps. 141: 8. 2 Sam. 22: 31. 2 Chrön. 20: 20. Nah. 1: 7. Ords. 18: 10. (4) Guds nådiga närwarelse. Jos. 1: 6–9. Ps. 118: 6. Jer. 1: 8. (5) Det frimodiga och glada hjerta, som den rätta förtröstan gifwer, 2 Chrön. 13: 18. Ps. 5: 12. Ps. 91: 1–4. (6) Guds nådiga hjelp, som alla förtröstande hafwa att förwänta, Ps. 17: 7. Ps. 31: 20. Ps. 37: 39, 40. Ps. 42: 12. (7) Gudfruktigas exempel: David, Ps. 27: 1–3. Ps. 71: 1. Alla rättfärdiga och fromma, Ps. 64: 11. Hiskia, 2 Kon. 18: 5–7. Asa, 2 Chrön. 14: 11.

Förtwiflan, Förser sig det wärsta, 5 Mos. 28: 66. Job 15: 20–22. Gudfruktige komma ock stundom förtwiflan när, Ps. 31: 23. Ps. 55: 3, 6. Ps. 88: 15, 16. Ps. 116: 3. Job 7: 15, 16. Es. 35: 4. Exempel på förtwiflade syndare: Cain, 1 Mos. 4: 13. Saul, 1 Sam. 31: 1, Achitophel, 2 Sam. 17: 23. Israeliterna, Hes. 33: 10, [et]c. Judas, Matth. 27: 4, 5.

Föräldrar, äro pligtige i Herrans fruktan upptukta barnen i gudelig, christelig lära, 1 Mos. 18: 19. 2 Mos. 13: 8, [et]c. 5 Mos. 4: 10; cap. 6: 6, 7, 20—25; cap. 11: 19; cap. 32: 7. Ps. 78: 4, [et]c. Eph. 6: 4. 1 Tim. 5: 4. Dem under tukt och aga hålla, Ords. 13: 1, 24; cap. 19: 18; cap. 22: 15; cap. 23: 13, 14; cap. 29: 17. Dock måttligen tukta, Ords. 19: 18, 19. Eph. 6: 4. Col. 3: 21. Dem till att älska, 1 Mos. 37: 34, 35; cap. 42: 38. 2 Sam. 12: 16, 17; cap. 18: 33. 1 Kon. 3: 26. Tit. 2: 4. Dem efter förmåga underhålla, Matth. 7: 9–11. 2 Cor. 12: 14. Hjelpa till äktenskap, Jer. 29: 6. Se äktenskap: dock icke twinga barnen emot deras wilja, 1 Mos. 24: 57.

Föräldrarna lemna i arf åt barnen antingen wälsignelse eller förbannelse, Ps. 112: 1, [et]c. Ords. 20: 7. God uppfostran kommer både föräldrar och barn till godo, Ords. 10: 1, [et]c.; cap. 23: 24, 25; cap. 17: 6.

Föräldrarna icke straffas för barnens missgerningar, 5 Mos. 24: 16. 2 Kon. 14: 6. 2 Chrön. 25: 4. Jer. 31: 30. Hes. 18: 14, [et]c. Deras nådebelöning för god upptuktelse, Ps. 112: 2, 3. Ps. 128: 1, [et]c. Deras straff, som den underlåta, 2 Mos. 20: 5. 1 Sam. 2: 29–31; cap. 3: 13, 14.

G.

Galenskap; se Dårskap. Är för dåren en glädje, Ords. 15: 21. Är i piltens hjerta, cap. 22: 15. Hwad den naturliga menniskans galenskap är, 1 Cor. 1: 18–20, 23, 25; cap. 2: 14. Werldslig wishet, galenskap för Gud, 1 Cor. 3: 19.

Gerningar. De sannskyldiga christnas goda gerningar efter rättfärdigheten: hwarom handlas, Rom. 6: 11, 13, 18, 20—22; cap. 8: 1, 4, 12—14. Eph. 1: 4. Flyta såsom en frukt af den oss rättfärdiggörande tron. Gal. 5: 6. 1 Tim. 1: 5. Som ock allena gör dem för Gud behaglige, Rom. 14: 23. Ebr. 11: 6.

Den Helige Ande är den som werkar uti de Christtrogna goda gerningar, Gal. 5: 22. Rom. 7: 22; cap. 8: 5, 6, 9—14. Eph. 2: 10. Gal. 5: 24. Phil. 1: 6, 11. De andeliga pånyttfödde och genom tron rättfärdiggjorde menniskor, äro de samma som icke af deras egen kraft, utan af och genom den Heliga Andas nåd och kraftiga werkande, de goda gerningar åstadkomma, Rom. 7: 22; cap. 8: 13, 14. Luc. 1: 74, 75. Eph. 5: 9, 10. Gal. 5: 24. Matth. 7: 17, 18. Warda utöfwade, i anseende till Gud, till wår nästa och till oss sjelfwa, Tit. 2: 12. Matth. 22: 37–39. Rom. 13: 10. Ändamålet, hwarföre man om goda gerningar sig beflita måste, är förnämligast Guds namns ära, Matth. 5: 16. 1 Cor. 10: 31. 1 Pet. 2: 12; cap. 4: 10, 11. Näst detta, att wi medelst dem bewise wår tro wara lefwande, Gal. 5: 22. Jac. 2: 18, 20, 26. Jemwäl wår egen och wår nästas uppbyggelse, 1 Pet. 3: 16. 1 Cor. 10: 32. 2 Cor. 4: 15. Ändtligen, att man må undfly helwetets fördömelse, 1 Joh. 3: 10. 1 Tim. 4: 8. De sannskyldiga Christnas goda gerningar; huru goda, och för trons skull, Ebr. 11: 6, Gudi behaglige de wara må, äro likwäl helt ofullkomliga, Pred. 7: 21. Ps. 32: 5, 6. Ps. 130: 3. Es. 64: 6. Ords. 20: 9. Matth. 6: 12. Rom. 3: 23; cap. 7: 18—21. Gal. 5: 17. Phil. 3: 8. Ebr. 12: 1. Jac. 2: 10. Ty lagen fordrar en fullkomlig hörsamhet och lydnad, 5 Mos. 6: 5; cap. 27: 26. Gal. 3: 10. Ehuru ofullkomliga, äro de likwäl för sannskyldiga Christna efter rättfärdiggörelsen helt nödiga; först för Guds befallnings skull, till att bewisa efter rättfärdiggörelsen wår nya hörsamhet, lydnad och tacksamhet emot Gud, 3 Mos. 11: 43, 44; cap. 19: 2. Matth. 5: 16. Rom. 6: 11, 13, 18, 20—22; cap. 8: 1—4. Col. 1: 10. Tit. 2: 14, 15; cap. 3: 8. 2 Cor. 5: 15. 1 Thess. 4: 3, 7. 1 Pet. 2: 24. 1 Joh. 4: 21. Sedan för wår egen skull, Rom. 8: 12, 13. Eph. 5: 8, 9. 1 Tim. 4: 8. 2 Pet. 1: 8, 10; cap. 2: 20, 22. 1 Joh. 1: 5, 6. Jac. 2: 18. Också nödige för wår nästas skull, Matth. 5: 16; cap. 18: 7. 1 Pet. 2: 12. 1 Joh. 3: 17, 18. Jemwäl nödige om man will bekomma den utlofwade nådebelöningen, Es. 3: 10. 1 Cor. 3: 8. Och åtnjuta Guds nådiga löfte om detta lifwet, 5 Mos. 28: 1, [et]c. Pred. 2: 26. Es. 1: 19. Och om det tillkommande lifwet, Ords. 10: 7. Es. 57: 1, 2. Matth. 19: 29. 1 Cor. 3: 8; cap. 4: 5. 2 Cor. 5: 10. 1 Tim. 4: 8. Icke någon skyldig lön, utan en nådebelöning, 1 Mos. 15: 1; cap. 32: 10. Rom. 9: 12; cap. 11: 35. Regeln hwarefter wi goda gerningar göra och skärskåda skola, är Guds ord; dock icke Evangelium, som är allena ett gladt budskap, Luc. 2: 10, 11. Ett nådens ord, Ap.G. 20: 24. Luc. 4: 22. Ett trons ord, Rom. 10: 8. 1 Tim. 4: 6. Ett salighetsord, Rom. 1: 16. 1 Tim. 1: 15. Utan lagen är den regeln, som fullkomligen föreställer hwad wi låta och göra skola, 5 Mos. 4: 2; cap. 5: 32; cap. 12: 8, 32. Ps. 19: 8, [et]c. Ords. 30: 5, 6. Hes. 20: 19. Jos. 1: 7. Gal. 6: 16. 2 Tim. 3: 17. Antingen onda eller goda gerningar, på wår nästa bewiste, tillegnar sig Gud, Jer. 1: 19. Zach. 2: 8. Matth. 25: 40, [et]c. Exempel, 1 Sam. 8: 7. Es. 37: 23. Ap.G. 9: 4, 5. 1 Cor. 8: 12.

Godt eller ondt betalar Gud efter hwars och ens förtjenst, 1 Sam. 26: 23. Ps. 62: 13. Jer. 17: 10. Hes. 9: 9, 10; cap. 24: 13, 14. Matth. 16: 27. Rom. 2: 6–9; cap. 14: 12. 2 Cor. 5: 10. Eph. 6: 8. Col. 3: 24, 25. 1 Pet. 1: 17. Uppb. 2: 23; cap. 20: 12, 19; cap. 22: 12. Goda gerningars utöfning måste af föreningen med Christo föregås, Joh. 15: 1, [et]c. Tit. 2: 14. Förmaning till goda gerningar, Ap.G. 26: 20. Eph. 2: 10. Tit. 2: 11–15; cap. 3: 8. 1 Tim. 6: 17–19. 1 Pet. 2: 12. 2 Pet. 1: 10.

Goda gerningars nådebelöning, Ps. 112: 1, [et]c. Ps. 119: 1, [et]c. Es. 3: 10. Matth. 5: 12; cap. 10: 42; cap. 25: 34. 1 Cor. 15: 58. 2 Tim. 4: 8. Ebr. 6: 10, 15; cap. 11: 26.

Goda gerningar äro icke så wida och dertill nödiga, att wi fördenskull och derigenom skulle warda salige, eller ock saligheten förtjena kunna: emedan både rättfärdiggörelsen och saligheten endast och allenast tillskrifwas Guds nåd, Es. 43: 25. Rom. 3: 24. Eph. 1: 7; cap. 2: 4—8. Jesu dyra förtjenst och förskyllan, Gal. 4: 4. Matth. 5: 17. Phil. 2: 8. Gal. 3: 13. Rom. 5: 15, 19, [et]c. Och tron som sig den förwärfda rättfärdigheten och saligheten tillegnar, 1 Cor. 3: 5. Gal. 3: 26, 27. Rom. 4: 5, 6. 1 Pet. 1: 5. Marc. 16: 16. Joh. 3: 15, 16. Ap.G. 16: 31. Joh. 20: 31. Hab. 2: 4. Rom. 1: 17; cap. 3: 24—26, 28, 30. Rom. 11: 6, 7. Gal. 2: 16. Eph. 2: 8, 9. Rom. 4: 3–5. Gal. 3: 9, 21, 22; cap. 5: 4, 5. Rom. 4: 16, 23, 24; cap. 6: 23.

Girighet och oförnöjsamhet måste man hata och sig om förnöjsamhet beflita, för efterföljande skäls skull: (1) Gud befaller förnöjsamhet, och warnar för girighet, 2 Mos. 20: 17; cap. 22: 25. 3 Mos. 25: 36. 5 Mos. 23: 19. Ords. 23: 4, 5. Matth. 6: 19, 31—33. Luc. 3: 14; cap. 12: 15; cap. 21: 34. Eph. 5: 3. Col. 3: 5. 1 Tim. 6: 6–8, 17. Ebr. 13: 5. (2) Är rikedom nog, och hafwer nytta med sig, 1 Tim. 6: 6. Ords. 13: 7; cap. 17: 1. 2 Cor. 6: 10. Ps. 15: 5. Ords. 28: 16. Es. 33: 15–17. Ps. 55: 23. (3) Är de heligas rätta egenskap, Ps. 119: 36. Ords. 13: 25; cap. 30: 8. Phil. 4: 11–13. 1 Thess. 2: 5. Ebr. 11: 13. (4) Lekamliga lifwets korthet och dödens wisshet bör oss derifrån afskräcka, Ps. 39: 6, 7. Ps. 90: 10, 11. Ps. 49: 17, 18. Job 27: 8. Hab. 2: 6. Jer. 17: 11. Luc. 12: 15–21. Jac. 1: 11. (5) Öfwerflödighet skadlig och till saligheten förhinderlig och intet nyttig, Ords. 11: 4. Zeph. 1: 19. Matth. 16: 26, 27; cap. 19: 21—24. Marc. 10: 24. Luc. 12: 15, 21. Pred. 5: 10, 11. (6) Med buksorg uträttas intet, Matth. 6: 27. Pred. 3: 9; cap. 4: 8. Ps. 127: 2. (7) Girighet den sista werldens stora synd, 2 Tim. 3: 2, [et]c. Jac. 5: 1, [et]c. Jud. Ep. 11, 16. (8) En synd som wissaste fördömelse med sig förer, 1 Cor. 6: 9, 10. Eph. 5: 3, 5. 1 Tim. 6: 9. 1 Thess. 4: 6. 2 Pet. 2: 3, 14. (9) En synd som kallas afgudadyrkan, Eph. 5: 5. Col. 3: 5, 6. Luc. 12: 19, [et]c. Job 31: 24. 1 Tim. 6: 17. (10) En hednisk synd, Rom. 1: 29. Eph. 4: 19. Matth. 6: 32. (11) En galenskapssynd, som den girige sjelf skadar, Ords. 13: 7; cap. 11: 17. Pred. 5: 15, 16; cap. 6: 1, 2, [et]c. (12) En synd, som skadar land och rike; synnerligen hos öfwerhetspersoner funnen, Ords. 29: 4. 1 Sam. 8: 3, [et]c. 1 Kon. 12: 11, [et]c.; cap. 21: 2, 18, [et]c. Es. 32: 5, 7. Jer. 6: 11–13; cap. 51: 13. Hes. 22: 12, [et]c. Amos 5: 11, [et]c.; cap. 8: 4, [et]c. Hab. 2: 9, [et]c.

Girige äro omättlige, Pred. 4: 8; cap. 5: 9, 17, 18. Es. 56: 11. Ords. 27: 20; cap. 30: 15. Skada sig sjelfwa, Ords. 1: 18, 19; cap. 28: 6, 8. Trotsa på sin egendom, Ps. 49: 7, 12, [et]c. Ps. 62: 11. Draga Guds wrede, straff och förbannelse öfwer sig, Ps. 49: 7, 12, [et]c. Ords. 11: 26–28; cap. 21: 6. Es. 5: 8, 9; cap. 57: 17; Jer. 8: 10. Hes. 22: 12–15. Amos 9: 1, 2, [et]c. Hab. 2: 9. Mich. 2: 2, 3. Job 20: 19, 20, [et]c.; cap. 27: 8—10.

Girighet, en rot till allt ondt. 1 Tim. 6: 10. Alltså föder hon mycken synd af sig, Ords. 28: 20. 1 Tim. 6: 9. Guds och Hans heliga ords förakt, Ps. 10: 3. Hes. 33: 31. Job 27: 8–10. Hab. 1: 16. Matth. 6: 24; cap. 13: 22. Luc. 8: 14; cap. 16: 13, 14. Obarmhertighet, Ords. 12: 10. Orättrådighet, mened och lögn, Mich. 6: 10–12. Mord och dråp, 1 Kon. 21: 10. Ords. 1: 19. Hes. 22: 25, 27. Swek och bedrägeri, Mich. 2: 1, 2.

Girighet förer ock straff med sig för de giriga, Ords. 28: 22. Hjertfrätande sorg och oro, Pred. 2: 22, 23. Folkets förbannelse och onda omdöme, Ords. 11: 26. Förstörelsen af den giriges hus, och förskingringen af dess egodelar, Hab. 2: 9, 10. Ords. 15: 27. Job 20: 10, 15, 18—21. Jer. 17: 11. Ords. 28: 8. Ewig fördömelse, 1 Tim. 6: 9.

Till att dämpa girigheten måste man aflägga buksorgen, Matth. 6: 25. Luc. 12: 22, 26—34; cap. 21: 34, 35. Bortlägga lustan till winning, 1 Tim. 3: 8. Betrakta dödligheten, Ps. 90: 12. Ps. 39: 5. Troget bedja, Ps. 119: 2, 7. Mot werldens kärlek, se 1 Joh. 2: 15–17.

Girigas exempel, Laban, 1 Mos. 31: 1, 2, [et]c. Bileam, 4 Mos. 22: 7, 8. 2 Pet. 2: 15. 11 v. Achan, Jos. 7: 1. Samuels söner, 1 Sam. 8: 3, 5. Achab, 1 Kon. 21: 2. Gehasi, 2 Kon. 5: 20. Den unge mannen, Marc. 10: 22. Luc. 18: 23. Judas, Matth. 26: 15. Joh. 12: 6. Ananias och Saphira, Ap.G. 5: 2. Simon trollkarlen, Ap.G. 8: 19, 20. Felix, cap. 24: 26.

Glädje; se Fröjd. Den ewiga glädjen, Es. 25: 8; cap. 35: 10; cap. 65: 13. Se Salighet.

Godtycke: icke derefter göra, utan hwad Gud befaller, 4 Mos. 15: 24, [et]c. 5 Mos. 4: 2; cap. 12: 8, 32. Es. 5: 21; cap. 55: 8, 9. Matth. 3: 14, 15. Gal. 2: 11–14. Col. 2: 19, 23.

Gud. Att en Gud är till, kan menniskan, medelst det medskapade naturliga ljuset, jemwäl af skapelsewerken, nogsamt weta, Rom. 1: 18–20; cap. 2: 14, 15. Ap.G. 17: 27, 28. Job 12: 7. Ps. 19: 1.

Guds wäsendtliga och egentliga namn, hwarmed han sig från andra, som gudar kallas, åtskiljer, är namnet Jehovah, också Ehjeh, som med Jehovah alldeles ett är, 2 Mos. 3: 14, 15; cap. 6: 2, 3. Es. 42: 8. Os. 12: 5. Ps. 83: 17. Neh. 9: 6.

Gud är en ande, ett andeligt wäsende, Joh. 4: 24. Luc. 24: 39. Gud är en enig ende Gud, uti sin gudomliga warelse; och Honom förutan ingen Gud, 5 Mos. 4: 35; cap. 6: 4; cap. 7: 9; cap. 10: 17; cap. 32: 39. 1 Sam. 2: 2. 2 Sam. 7: 22. 1 Kon. 8: 60. Es. 37: 16; cap. 43: 10, 11; cap. 44: 6; cap. 45: 5, 21; cap. 46: 9. Os. 13: 4. Marc. 12: 29. Joh. 17: 3. 1 Cor. 8: 5, 6; cap. 12: 6. Gal. 3: 20. Eph. 4: 5, 6. 1 Tim. 2: 5.

Om den enda och eniga Gudens wäsendtliga egenskaper. Är en ewig Gud, som hafwer hwarken begynnelse eller ända; utan är sjelf detsamma, 1 Mos. 21: 33. 2 Mos. 15: 18. Job 36: 26. Ps. 90: 2. Ps. 102: 25–28. Es. 40: 28; cap. 41: 4; cap. 43: 10, 11; cap. 44: 6; cap. 48: 12. Dan. 6: 26. Rom. 16: 26. 1 Tim. 1: 17. Tit. 1: 2. Ebr. 1: 8, 12. Uppb. 1: 8, 17; cap. 21: 6; cap. 22: 13. Warande icke bunden wid någon tid, 2 Pet. 3: 8. En oändelig och obegriplig Gud: allestädes närwarande; ingenstädes utesluten eller innesluten, 1 Kon. 8: 27. 2 Chrön. 6: 18. Job 11: 8, 9. Ps. 139: 8–10. Es. 6: 3, 4; cap. 66: 1. Jer. 23: 23, 24. Amos 9: 2, 3. Ap.G. 7: 48. Oombytelig, Jac. 1: 17. Mal. 3: 6. Osynlig, 1 Tim. 6: 16. Af ingen utan af sig sjelf bestående, Es. 43: 10, 11. En majestätisk, förskräcklig och stor Gud, 5 Mos. 7: 21. Ps. 47: 3. Es. 57: 15. Luc. 1: 32. I högsta grad fullkomlig och salig, 1 Tim. 1: 11, 17; cap. 6: 15. En allsmäktig Gud, 1 Mos. 17: 1; cap. 18: 14; cap. 35: 11. 2 Mos. 6: 3. 4 Mos. 11: 23. Job 42: 2. Jer. 32: 17, 27. Zach. 8: 6. Matth. 19: 26.Marc. 10: 27; cap. 14: 36. Luc. 1: 37; cap. 18: 27. Eph. 3: 20. Uppb. 15: 3. Warande Gud lika att hjelpa med många eller få, 1 Sam. 14: 6. 2 Chrön. 14: 11. Es. 50: 2; cap. 59: 1. Gud är trofast och sannfärdig, 2 Mos. 34: 6. 5 Mos. 7: 9; cap. 32: 4. 1 Sam. 15: 29. 2 Sam. 7: 28. Ps. 25: 10. Joh. 17: 17; cap. 3: 33; cap. 8: 26. Rom. 3: 4. 1 Cor. 1: 9; cap. 10: 13. 1 Thess. 5: 24. 2 Tim. 2: 13. Tit. 1: 2. 1 Joh. 1: 9. Ebr. 6: 18; cap. 10: 23. Ps. 33: 4. En helig Gud, 3 Mos. 11: 44, 45. 1 Pet. 1: 15, 16. Es. 6: 3. Ps. 77: 14. 3 Mos. 19: 2. 1 Sam. 2: 2. Uppb. 15: 4. En allwetande Gud, som all ting wet. hörer och ser, 5 Mos. 31: 21. 1 Sam. 2: 3. 2 Chrön. 16: 9. Job 28: 24; cap. 31: 4; cap. 34: 21; cap. 42: 2. Ps. 38: 10. Ps. 94: 9. Ps. 139: 2, [et]c. Ords. 5: 21; cap. 15: 3; cap. 24: 12. Es. 29: 15, 16; cap. 40: 26, 27; cap. 41: 22, 23. Jer. 1: 5; cap. 7: 11; cap. 23: 24; cap. 32: 19. Matth. 6: 4. Marc. 2: 8; cap. 14: 18. Joh. 1: 47, 48. Rom. 8: 27. Ebr. 4: 13. Som ock ransakar, pröfwar och wet hwad i hjertat är, 1 Chrön. 29: 17. 1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10. Jer. 17: 10; cap. 20: 12. 1 Thess. 2: 4. Uppb. 2: 23. En barmhertig Gud, Ps. 86: 5. Ps. 103: 8. Joel 2: 13. Jon. 4: 2. Ps. 145: 8. 2 Mos. 34: 6. Neh. 9: 17. Micha 7: 18, 19. Klagow. 3: 22, 23. Os. 11: 8. Eph. 2: 4, 5. Jac. 5: 11. Luc. 6: 36. Rom. 12: 1. Se Barmhertighet.

En Gud som är sjelfwa godheten och kärleken, Matth. 19: 17. Marc. 10: 18. Jac. 1: 17. 1 Joh. 4: 8, 16.

En tålig och långmodig Gud, långsam till wrede, 1 Mos. 6: 3. 2 Mos. 34: 6. 4 Mos. 14: 18. Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. Es. 30: 18. Joel 2: 13. Jone 4: 2. Nah. 1: 3. Rom. 2: 4; cap. 9: 22, 23. 1 Tim. 1: 16. 2 Pet. 3: 9. En rättfärdig Gud, Ps. 11: 5–7. Ps. 119: 137. Ps. 145: 16, 17. Ps. 7: 12. Ords. 17: 15. Som godt och ondt wedergäller efter hwars och ens förtjenst. Se Gerningar. Denne Guden med ofwannämnde wäsendtliga egenskaper beskrifwen, som ock uti sin gudomliga warelse är icke många, utan en enig enda wäsendtlig Gud, hafwer uti Skriften gifwit sig tillkänna wara uti personerna trefaldig; så att uti det ena och enda gudomliga wäsendet äro tre särskilda personer; eller ock: att den ene och enda sanne Guden är Fadren, Sonen och den Helige Ande; bewisas af Gamla Testamentet, 1 Mos. 1—4. Ps. 33: 6. 2 Sam. 23: 2, 3. Es. 48: 16 (jfr Es. 61: 1). 4 Mos. 6: 24–26. Es. 6: 3, 4. Bewisas ock af nya Testamentet, Matth. 3: 16, 17. Marc. 1: 10–12. Matth. 28: 19. 1 Joh. 5: 7. Jemför Luc. 4: 18. Joh. 14: 16, 26; cap. 15: 26. Matth. 10: 20.

Desse tre särskilda personer äro den ene ende sanne Guden, uti gudomlig warelse, som heter: Fadren, Sonen och den Helige Ande, 1 Joh. 5: 7. Desse personers ordning uti werkande gifwes tillkänna med dessa orden: Af Honom, genom Honom, och i Honom, Rom. 11: 36. Af tillkommer Fadren; Igenom tillkommer Sonen, 1 Cor. 8: 6. Joh. 1: 3. Ebr. 1: 2. Men i Honom, den Heliga Anda, 2 Thess. 2: 13, 14. Dock för den jemlika delaktighets skull alla tre Gudomspersonerna uti det ena gudomliga wäsendet hafwa, warda desse orden, af, Genom och uti, också uti Skriften utan åtskilnad de tre personerna tillegnade; såsom skönjes af 1 Cor. 1: 9. Rom. 6: 4. Ebr. 2: 10. Joh. 16: 15. Col. 1: 14, 16. Jud. Ep. 1. För samma jemlika delaktighets skull uti det ena gudomliga wäsendet är en person uti den andra, Joh. 10: 30, 36, 38; cap. 14: 9—11; cap. 7: 21. Jemlike i majestät, ära och härlighet, Joh. 17: 5; cap. 5: 23. Samt uti det gudomliga werkandet, Joh. 5: 17, 19. Den förste personen är af ingen, utan af sig sjelf, och kallas Fader, eftersom Han ifrån ewighet af sitt gudomliga wäsende en Son födt hafwer, Ps. 2: 7. Mich. 5: 2. Ords. 8: 22.

Den andre personen, för denna ewiga födelsens skull, kallas Son, Joh. 1: 14, 18; cap. 3: 16, 18. Rom. 8: 32. Matth. 3: 17. Se Christus. Den tredje personen, den Helige Ande, är af Fadren och Sonen. Se Helige Ande, denne ene treenige Guden, som är Fadren, Sonen och den Helige Ande, skickar, regerar och försörjer all ting, och gör efter sin egen wilja och behag, 1 Mos. 45: 5; cap. 50: 19, 20. 5 Mos. 8: 18. Job 9: 4; cap. 11: 10; cap. 12: 15, 16. Ps. 103: 19. Ords. 16: 4; cap. 19: 21; cap. 20: 24; cap. 21: 1, 30. Pred. 3: 15. Es. 45: 7. Jer. 10: 23; cap. 27: 5. Es. 14: 27. Dan. 2: 21; cap. 5: 18. Matth. 6: 25, [et]c.; cap. 10: 29; cap. 11: 26. Joh. 5: 17. Ap.G. 11: 17. Dan. 4: 32. Rom. 9: 15. Phil. 2: 13. Ebr. 13: 21. Uppb. 4: 11. Gud lofwar sig wilja wara Israels och alla frommas nådige Gud, 1 Mos. 17: 7. 2 Mos. 6: 2, 3; cap. 29: 15. Jer. 31: 33; cap. 32: 38. Hes. 37: 23. Gud är allas deras Fader, som tro på Honom, 5 Mos. 32: 6. Ps. 103: 13. Es. 63: 16. Jer. 3: 4, 19. Mal. 1: 6. Matth. 6: 9, 26, 32; cap. 18: 14; cap. 23: 9. Joh. 20: 17. Rom. 8: 15. 1 Cor. 8: 6. 2 Cor. 6: 16, 18. Eph. 4: 5.

Gud lofwar sig wilja wara, och är de frommas beskydd, sköld, klippa, borg, [et]c., 1 Mos. 15: 1. Ps. 18: 3, 31. Ps. 27: 1, 2. Ps. 28: 7, 8. Ps. 31: 3, 4. Ps. 33: 20. Ps. 37: 39. Ps. 71: 3, 5. Ps. 115: 9–11. Es. 43: 1, [et]c.

Gud är alla frommas tillflykt, 2 Sam. 22: 3. Ps. 9: 10, 11. Ps. 18: 3. Ps. 144: 2. Jer. 16: 19. Gud och Hans gudomliga werk kunna genom menskligt förstånd utan gudomlig uppenbarelse icke begripas, 2 Mos. 33: 20. Job 32: 8, 9. Ps. 94: 10. Ps. 119: 1, [et]c. Ps. 143: 8. Matth. 11: 27; cap. 16: 17. Luc. 10: 21. Joh. 1: 9; cap. 3: 2; cap. 6: 44, 65; cap. 14: 17; cap. 17: 6. Ap.G. 16: 14. Rom. 1: 19; cap. 11: 33, [et]c. Pred. 8: 17. Job 33: 13, 14. 1 Cor. 2: 14, [et]c. Gal. 1: 11, 12. 1 Tim. 6: 16. Uppb. 3: 7.

Gudfruktighet; se Fruktan.

Gudstjenst. Sjelfwald gudstjenst är Gud misshaglig, och warder straffad, 5 Mos. 4: 2. 2 Mos. 32: 1, 2, [et]c. Ps. 106: 19. 5 Mos. 12: 8, 32. Es. 1: 12. Matth. 15: 9. 1 Kon. 12: 28; cap. 13: 1, [et]c. Col. 2: 18.

Om den sanna Gudi behagliga gudstjensten och dess gerningar, 2 Mos. 20: 1, [et]c. 5 Mos. 5: 6, [et]c.; cap. 10: 12. Joh. 4: 24. 1 Sam. 15: 22. Ps. 2: 10, 11. Ps. 40: 7. Ps. 50: 13, 14. Ps. 51: 19. Ords. 3: 1. Es. 1: 16–18; cap. 58: 6. Jer. 22: 3. Hes. 18: 6, [et]c. Os. 6: 6. Micha 6: 8. Zach. 1: 4–6; cap. 3: 7; cap. 7: 9; cap. 8: 16. Matth. 5: 24, 29. Luc. 1: 74, 75; cap. 3: 11. Joh. 12: 26. Rom. 12: 1, [et]c.; cap. 13: 1, [et]c.; cap. 14: 17, 18. Phil. 3: 3. Jac. 1: 27.

Den rätta gudstjensten skall ske af hjertat, 5 Mos. 5: 29; cap. 6: 5; cap. 10: 12; cap. 11: 13; cap. 26: 16; cap. 28: 47; cap. 30: 2. Jos. 22: 5. Joh. 4: 23. Den Gud ärar, warder ärad igen, 1 Sam. 2: 30.

Gunst: hos menniskor kommer af Gud, 2 Mos. 3: 21; cap. 11: 3. 1 Kon. 10: 23, 24. Neh. 2: 5. Ps. 106: 46. Jer. 40: 2–4. Dan. 1: 9. 1 Sam. 12: 20. Es. 29: 13. Matth. 5: 5; cap. 22: 3.

Gåfwor: Böra domare icke taga; se Domare. Andeliga gåfwor mångahanda; men Anden är en, Rom. 12: 5–7. 1 Cor. 1: 4–7; cap. 12: 4—7, 9—11. Eph. 4: 7. Den bästa gåfwan eftersträfwa, 1 Cor. 12: 31. Winnlägga sig om andeliga gåfwor, 1 Cor. 14: 1, 12. Guds gåfwa ewiga lifwet. Rom. 6: 23. Eph. 2: 8. Christus undfått och gifwit gåfwor, Eph. 4: 8. Ps. 68: 19. Sig sjelf till gåfwa utgifwit, Eph. 5: 2. Icke försumma, utan uppwäcka de andeliga gåfwor, 1 Tim. 4: 14, 15. 2 Tim. 1: 6. Tjena dermed inbördes, 1 Pet. 4: 10. Alla af ljusens Fader, Jac. 1: 16, 17. Lekamlig, befordrar till äreställe, Ords. 18: 16. Stillar wrede, cap. 21: 14.

Gäst: Så ställer sig Gud, Jer. 14: 8.

Gästfrihet: Dertill förmanas, Es. 58: 7. Job 31: 32. Rom. 12: 13. 1 Tim. 3: 2; cap. 5: 10. Tit. 1: 8. 1 Pet. 4: 9. Ebr. 13: 2. Dock icke hwar och en herbergera, 2 Joh. 10. Exempel på gästfrihet, 1 Mos. 18: 3; cap. 24: 31. Jos. 2: 1, 4—6. 1 Kon. 17: 10, 15. 2 Kon. 4: 8. Dom. 19: 16—18, [et]c. Job 31: 32. Luc. 10: 38; cap. 19: 6. Exempel på dem som ej welat gästfrie wara, Dom. 8: 5, [et]c.; cap. 19: 15. 1 Sam. 25: 9–11.

H.

Hand. Händers påläggning och bruk, då man wälsignar. Exempel derpå, Jacob, 1 Mos. 48: 14. Christus, Matth. 19: 15. Marc. 10: 16. Är ock uti offers wigelse brukadt, 3 Mos. 1: 4; cap. 3: 2. Af Mose, till att meddela Andans gåfwor, 4 Mos. 27: 23. 5 Mos. 34: 9. Af apostlarna, till att kalla Evangelii tjenare och meddela Andans gåfwor, Ap.G. 6: 6; cap. 8: 17; cap. 13: 3; cap. 19: 6. 1 Tim. 4: 14; cap. 5: 22. Af Christus, då Han helade de sjuka, Luc. 4: 40. Af Anania, Ap.G. 9: 12, 17. Af Paulus, Ap.G. 28: 8.

Hat; se Afund.

Hedningar: Om deras kallelse och omwändelse, 1 Mos. 9: 27; cap. 12: 3; cap. 49: 10. 2 Sam. 22: 44, 50. Ps. 2: 8. Ps. 22: 28–31. Ps. 72: 10, 11. Ps. 87: 4–7. Es. 2: 2–4; cap. 9: 2; cap. 11: 10; cap. 44: 5; cap. 45: 14; cap. 49: 20, 22; cap. 52: 15; cap. 55: 4, 5, [et]c.; cap. 57: 19; cap. 60: 3, 9; cap. 65: 1; cap. 66: 19, 20; cap. 42: 1—5. Jer. 3: 17; cap. 16: 19. Os. 1: 10; cap. 2: 23. Amos 9: 11, 12. Micha 4: 2. Zeph. 2: 11. Hagg. 2: 8. Zach. 2: 11. Mal. 1: 11. Matth. 2: 1, 11; cap. 8: 11; cap. 21: 43; cap. 22: 9; cap. 28: 19. Luc. 2: 31, 32. Joh. 10: 16. Ap.G. 1: 8; cap. 9: 15; cap. 10: 15, 28, 35; cap. 13: 46; cap. 14: 27; cap. 15: 14, 17; cap. 28: 28. Rom. 1: 5, 14, 16; cap. 9: 24, 25; cap. 11: 11. Gal. 3: 8. Eph. 2: 11, [et]c. 1 Pet. 2: 10. Uppb. 7: 9; cap. 14: 6. Hedningarnas kallelse i Gamla Testamentet ett förborgadt ting, Ap.G. 10: 34, 35. Eph. 3: 5, 6.

Helige Ande; se Ande.

Helgon, skola döma werlden, Matth. 19: 28. 1 Cor. 6: 2. Jud. Ep. 14, 15. Med Christus regera och delaktige warda af Hans härlighet, Joh. 12: 26; cap. 17: 24. 2 Cor. 5: 8; cap. 4: 17, 18. Rom. 8: 18. Phil. 1: 23. 2 Tim. 2: 11, 12. Uppb. 3: 21; cap. 14: 13.

Helighet. Om helighet måste christne sig beflita, 3 Mos. 11: 44; cap. 19: 2; cap. 20: 7, 26; cap. 21: 6. 4 Mos. 15: 40. 5 Mos. 26: 19. 2 Cor. 7: 1. Eph. 5: 26. 1 Thess. 4: 3, 4, 7, 8. 1 Pet. 1: 16. Ebr. 12: 1, 2.

Helwetet, ewiga döden: Dess tillwaro bewisas med Skriftens språk och warningar, 4 Mos. 16: 30–33. 5 Mos. 32: 22. Es. 5: 14; cap. 28: 15, 18; cap. 30: 33. Matth. 3: 10, 12; cap. 5: 22, 29; cap. 8: 12; cap. 11: 23; cap. 13: 40, 42, 50; cap. 16: 18; cap. 18: 9; cap. 23: 33; cap. 25: 30, 41, 46. Luc. 12: 5; cap. 13: 28; cap. 16: 23, 25, 28. Ebr. 10: 27. Uppb. 1: 18. Ps. 49: 15.

Herbergering; se Gästfrihet.

Herdar. Andelige herdar, biskopar, predikanter och lärare, äro Christi tjenare, Rom. 15: 16. 1 Cor. 4: 1. 2 Cor. 4: 5. Col. 1: 25. Gal. 1: 10. 1 Cor. 3: 5. Guds skaffare, 1 Cor. 4: 1.Tit. 1: 7. Sändebud i Christi stad, 2 Cor. 5: 20. Genom dem anammas tron, 1 Cor. 3: 5. Ho dem anammar, anammar Jesum, Matth. 10: 40. Luc. 10: 16. Joh. 13: 20.

Om deras lefwerne handlas, Matth. 5: 13–16. Luc. 8: 16. 1 Tim. 3: 2, [et]c. Tit. 1: 6; cap. 2: 7, 8. 1 Pet. 5: 2–4. 1 Cor. 9: 26, 27. Ingen windrinkare wara, Es. 28: 7, 8. Hes. 44: 21. 3 Mos. 10: 9, 10. 1 Tim. 3: 3. Tit. 1: 7. Om deras kall och embete, och swåra answar, Es. 40: 9; cap. 52: 7. Rom. 10: 15. Hes. 3: 17, [et]c.; cap. 33: 7, [et]c. Mal. 2: 7. 1 Pet. 4: 11. Matth. 28: 19, 20. Marc. 16: 15. Joh. 21: 15. Ap.G. 1: 24, 25; cap. 6: 4; cap. 20: 28. Gal. 1: 8, [et]c.; cap. 4: 19. Eph. 4: 11, 12. 1 Tim. 4: 16. Måge gifta sig, 1 Cor. 7: 2. Se Äktenskap. Icke regera öfwer folket, Matth. 20: 25. Luc. 22: 25, 26. 1 Pet. 5: 3. Åtskillnad emellan goda och onda herdar, Joh. 10: 4, 5, 10, 12, 14. Falska herdars beskrifning, Es. 56: 10. Hes. 34: 2, 3, [et]c. Joh. 10: 5, 13.

Om andeliga herdars omsorg för de dem anförtrodda får, Ords. 27: 23, 24. Hes. 34: 4, [et]c. Matth. 18: 12; cap. 24: 4, 24. Luc. 15: 4. Joh. 10: 11, [et]c.; cap. 13: 1, [et]c.; cap. 17: 9, 11, [et]c.; cap. 18: 8, 9. Ap.G. 20: 28, 31. Rom. 9: 2, 3; cap. 12: 7, 8. 1 Cor. 4: 14, 15. 2 Cor. 11: 28, 29. Gal. 4: 19. Phil. 2: 20.

Himmel. Ny himmel utlofwar Gud, Es. 65: 17; cap. 66: 22. 2 Pet. 3: 13. Uppb. 21: 1. Himlarna förtälja Guds ära, Ps. 19: 2. Ps. 89: 6. Om tredje himmelen, 2 Cor. 12: 2, [et]c. Himmel och jord skola förgås, Ps. 102: 26, 27. Matth. 5: 18; cap. 24: 35. Marc. 13: 31. Ebr. 1: 11. Uppb. 6: 14. 2 Pet. 3: 7, 10, 11. Himmelska härligheten; se Salighet.

Hjerta: Af naturen benäget till ondt, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Ords. 20: 9. Pred. 8: 11; cap. 9: 3. Jer. 17: 9. Matth. 15: 18. En ond fatabur, Matth. 12: 35. Will alltid på orätta wägen, Jer. 11: 8; cap. 16: 12. Ps. 95: 10. Ebr. 3: 10, 12. Ogudaktigas hårdt som en diamant, Zach. 7: 12. Förstockadt, Hes. 2: 4; cap. 3: 7. Matth. 13: 15. Af sig sjelft, 1 Sam. 6: 6. 2 Chrön. 36: 13. Ps. 95: 8. Ebr. 3: 8. Förblindadt och oförståndigt, Es. 44: 18, 19. Joh. 12: 40. Ap.G. 28: 26, 27. Horiskt, Hes. 6: 9. Os. 5: 4. Olydigt, Jer. 5: 23. Förtwifladt, 1 Sam. 28: 5. Stolt och öfwermodigt, Ords. 16: 5; cap. 18: 12. Es. 46: 12. Långt från Gud, Es. 29: 13. Matth. 15: 8. Bebundet i wrånghet, Ap.G. 8: 21–23. Med satan uppfyldt, Ap.G. 5: 3. Gud anser hjertat, och pröfwar det, 1 Mos. 4: 4; cap. 22: 11, 12. 2 Mos. 25: 2; cap. 35: 5. Gud allena wet hjertans tankar, 1 Kon. 8: 39. 2 Chrön. 6: 30. Job 42: 3. Es. 29: 15. Matth. 9: 4. Ebr. 4: 13. Joh. 2: 25.

Hopp. Gud kallar sig de Christtrognas hopp, Ps. 62: 6. Ps. 142: 6. Jer. 17: 13. Till den ändan, att wi icke skola sätta wårt hopp på rikedomar, Ps. 39: 7, 8. Job 31: 24. Ords. 11: 28. Marc. 10: 24. 1 Tim. 6: 17. Icke heller på egen makt, eller något kreatur, Ps. 44: 7. Ps. 118: 8, 9. Ps. 146: 3. Es. 20: 6; cap. 31: 3; cap. 36: 6. Jer. 17: 5, 6. Hes. 29: 6. 2 Chrön. 16: 7; cap. 25: 8. Utan allena på den lefwande Guden, Ps. 74: 12. Jer. 17: 7. Ps. 62: 6. Rom. 15: 13. 1 Tim. 4: 10. På Hans godhet, nåd och barmhertighet, Ps. 13: 6. Ps. 39: 8. Ps. 130: 7. Ps. 77: 8, [et]c. Klagow. 3: 22–27. 1 Pet. 1: 13. På Guds allsmäktighet. Jer. 14: 22. Ps. 77: 11. På Guds ord och sanning i ordet, Ps. 119: 43, 49, 50, 81, 104, 147. Ps. 130: 5. Ap.G. 26: 6. Rom. 15: 4. Tit. 1: 1, 2. Ebr. 6: 17, 18. På Guds trofasthet, Ebr. 10: 23. På Christus, 1 Tim. 1: 1. 2 Cor. 1: 20. På Guds fasta tillsägelser, Ps. 37: 5. Ps. 146: 5, 6. 2 Cor. 1: 18. Christeliga hoppets beskaffenhet måste wara ett hjerteligt sannskyldigt hopp på Gud allena, utan skrymtaktighet och falskhet, Job 8: 13, 14; cap. 27: 8. 1 Pet. 1: 13. Ps. 62: 2, 3. Rom. 15: 13. Ett heligt och gudeligt hopp, Ps. 33: 18. Job 11: 20. Ords. 10: 28; cap. 11: 7; cap. 24: 20. Es. 50: 10. 1 Joh. 3: 3. Ebr. 12: 14. Ett fast och säkert hopp, ett ankar kalladt, Ebr. 6: 19. Ps. 112: 7. Otwifwelaktigt förwissadt om det tillkommande goda, Rom. 8: 24, 25. Ebr. 11: 1. Rom. 4: 18. Ett stadigwarande uthärdande hopp, Ps. 71: 5, 14. Ps. 130: 5, 6. Hab. 2: 3. Ebr. 3: 6; cap. 6: 11. Som bewisar sin ståndaktighet uti all nöd och fara, Ps. 56: 4, 5. Ps. 112: 7. Uti allt kors och motgång, Es. 8: 17. 1 Thess. 1: 3. Uti frestelse och anfäktningar, Ps. 42: 6, 12. Ps. 43: 5. Uti döden, Job 13: 16.

Ett så beskaffadt hopp hafwer i Guds ord ett härligt loford, 1 Cor. 13: 8, 13. Eph. 6: 13, [et]c. 1 Thess. 5: 8. Ebr. 6: 18–20. Behagar Gudi wäl, Ps. 147: 10, 11. Blifwer af Gudi anbefaldt, 2 Mos. 20: 3. Ps. 4: 6. Ps. 27: 14. Ps. 37: 3–7. Ps. 62: 9. Ords. 22: 19. Es. 50: 10. Os. 12: 6. Hoppets mångfaldiga nytta i allmänhet, Ps. 40: 5. Es. 30: 18. Ebr. 10: 35. Ps. 146: 5. Ps. 84: 13. Ords. 16: 20. I synnerhet, Guds kärlek och nåd, Ps. 32: 10. Ps. 33: 18, 21, 22. Ps. 143: 8, 9. Es. 33: 2. Klagow. 3: 25. Nådig bönhörelse, Ps. 38: 16. Ps. 40: 2. Guds gudomliga beskärm, Ps. 26: 1. Ps. 33: 20. Ps. 56: 11, 12. Ps. 62: 6, 7. Ps. 91: 1, 2. Ps. 115: 9–11. Ps. 125: 1. Ords. 29: 25. Guds nådiga hjelp, Ps. 9: 11, 19. Ps. 25: 1–3. Ps. 28: 7. Ps. 69: 7. Ps. 119: 116. Ords. 20: 22. Es. 30: 15; cap. 49: 23. Förlossning från allt ondt, Ps. 22: 5, 6. 2 Cor. 1: 10. Ps. 37: 40. Ny kraft och starkhet, Es. 30: 15; cap. 40: 31. Samwetsfröjd och frimodighet, Ps. 31: 25. Ps. 52: 11. Rom. 12: 12. 2 Cor. 3: 12. Ps. 73: 28. Ps. 13: 6. Jordiska goda, Ps. 37: 4–38. Himmelska goda. Es. 64: 4. Rom. 8: 24.

Gud hotar dem, som ej på Honom hoppas, Jer. 17: 13. Deras straff som misströstat hafwa, Ps. 78: 21, 22. Hopp bortdrifwer fruktan, Ps. 56: 4, 5, 11, 12. Ps. 118: 6. Hopp med tålamod en kostelig ting, Klagow. 3: 26, [et]c. Hopp kommer af förfarenhet, Rom. 5: 4. Låter icke komma på skam, v. 5. De gudfruktigas hopp är ingalunda förgäfweS, och skall icke till skam warda, Ps. 9: 19. Ps. 17: 7. Ps. 21: 8. Ps. 22: 5, 6. Ps. 25: 2, 3, 20. Ps. 28: 7. Ps. 31: 2. Ps. 32: 10. Ps. 34: 6, 9. Ps. 119: 116. Ps. 125: 1. Rom. 5: 2, 5. Dock ängslas hjertat när hoppet fördröjer, Ords. 13: 12. De ogudaktigas hopp, ehwad det är de hoppas uppå, är ändock fåfängt, 2 Kon. 18: 21. Job 8: 13; cap. 11: 20; cap. 20: 4, 5. Ords. 10: 28; cap. 11: 7, 23, 24; cap. 21: 19, 25. Es. 28: 15, 18; cap. 30: 2, 12, 13.

De heligas exempel, som på Gud hoppats hafwa: David, 2 Sam. 22: 2–4. Ps. 25: 2. Ps. 31: 7, 15. Ps. 55: 23. Ps. 62: 6, [et]c. Esaias, cap. 8: 17. Jeremias, cap. 17: 13. Paulus, Ap.G. 24: 14–16. 1 Tim. 4: 10. De heliga qwinnor, 1 Pet. 3: 5. Alle helige, Es. 25: 9. Ps. 22: 5. Sådana exempel böra wi betrakta, Ps. 40: 4.

Horeri. Den förskräckliga synden i afguderi kallas ett andeligt horeri, och warder derwid förliknad, 2 Mos. 32, [et]c. 3 Mos. 17: 7. 5 Mos. 31: 16. Dom. 2: 17; cap. 8: 38. 2 Chrön. 21: 11. Ps. 73: 27. Ps. 106: 39. Es. 1: 21. Jer. 3: 1–11; Jer. 13. Hes. 16: 15, 32, etc.; cap. 23: 16, [et]c. Os. 2: 2; cap. 4: 12. Nah. 3: 4. Uppb. 2: 14; cap. 17: 1, 2. Lekamligt horeri räknas äfwen bland de gröfsta och förskräckligaste synder, Jer. 7: 9; cap. 23: 14. Hes. 33: 26. Os. 4: 1, 2. Gal. 5: 19, 20. Hor, en wederstygglig synd, wederstyggligare än tjufweri, Ords. 6: 30–32. Som ock förer många fördömliga synder med sig: gudlöshet och säkerhet, Job 24: 15, 16. Mened, Ords. 16: 16, [et]c. Ett mordiskt sinne, 2 Sam. 11: 15. Och kallas en dårskap och galenskap, 1 Mos. 34: 7. 5 Mos. 22: 21. Dom. 19: 23; cap. 20: 6. 2 Sam. 13: 12. Jer. 29: 23. En hednisk synd, Rom. 1: 28, 29. Eph. 4: 19. 1 Thess. 4: 4, 5. 1 Pet. 4: 3. Horeri kallas i Skriften orenlighet, Rom. 1: 24. 2 Cor. 12: 21. Gal. 5: 19. Eph. 4: 19. Col. 3: 5. Efter som det af den orena anden djefwulen, Matth. 10: 1; cap. 12: 43, sitt ursprung hafwer, besmittar och orenar menniskan både till kropp och själ; förderfwar Guds tempel, 1 Cor. 3: 16, 17. Gör Christi lemmar till skökolemmar, 1 Cor. 6: 15–18. Horeri och otukt, ware sig antingen otuktigt tal, Eph. 4: 29; cap. 5: 3, 4. Col. 3: 8, eller otuktiga åthäfwor, 1 Mos. 39: 7; cap. 26: 18. Matth. 5: 28. 1 Joh. 2: 16. 2 Pet. 2: 14. Jer. 5: 8, 9. Ords. 5: 20; cap. 7: 13, 18. Hes. 23: 3, 8, 21. Jemför 5 Mos. 25: 11, 12. Eller horiska begärligheten i hjertat, Matth. 5: 27, 28; cap. 15: 19. Job 31: 9. Eller mökränkning, 2 Mos. 22: 16. 5 Mos. 22: 28. Eller skörlefnad och lönskeläger, 3 Mos. 19: 29. 5 Mos. 23: 17. Eller hor och äktenskapsbrott, antingen enkelt, eller dubbelt, 3 Mos. 18: 20; cap. 20: 10, 11. Ebr. 13: 4. Eller ett wåldtagande, 5 Mos. 22: 25–27. 1 Mos. 34: 2, 3. 2 Sam. 13: 11. Eller blodskam, 1 Mos. 19: 31. 3 Mos. 18: 6, 24; cap. 20: 11, 12, 14, 17, 19. 5 Mos. 27: 20, 22, 23. 1 Cor. 5: 1, 3, 4, 5. Eller stumma synder: weklighet, 1 Cor. 6: 9. 1 Mos. 38: 9. Sodomiteri, 1 Mos. 19: 5. Dom. 19: 22. Rom. 1: 24, 26, 27. 1 Cor. 6: 9. 1 Tim. 1: 10. Tidelag, 3 Mos. 18: 22, 23; cap. 20: 15, 16. 5 Mos. 27: 21. Allt detta hafwer Gud strängeligen förbudit i sjette budordet, 2 Mos. 20: 14. Jemwäl uti flera Skriftens språk, 3 Mos. 11: 45. 4 Mos. 5: 12, [et]c. 1 Mos. 20: 2, 3, [et]c. Hes. 22: 10, 11. Os. 4: 14. Mal. 3: 5. Ap.G. 15: 20, 29; cap. 21: 25. Rom. 13: 13, 14. 1 Cor. 5: 11; cap. 6: 9, 10, 13, 15, 18, 19, 20. 1 Cor. 10: 8. Eph. 5: 3–13. Col. 3: 5, 6. 1 Thess. 4: 3–6. 1 Tim. 1: 10. Gal. 6: 8; cap. 5: 18—21. 1 Pet. 1: 14–16. Ebr. 12: 14, 16; cap. 13: 4. Jac. 4: 4. Ords. 2: 16; cap. 5: 3, 8, 20.

Horeri kommer förderf och skada åstad: först i allmänhet, 1 Mos. 26: 10. Ords. 6: 26–29. Sedan i synnerhet, skada på gods och egodelar, Job 24: 15–18; cap. 31: 9—13. Ords. 5: 8–13; cap. 6: 26; cap. 29: 3. Skada på kroppen med blygsamma sjukdomar, 1 Cor. 6: 18. Skada på förståndet, Os. 4: 11. Eph. 4: 18, 19. Skada på ära, godt namn och rykte, Ords. 6: 32, 33. Skada på lifwet, 3 Mos. 20: 10; cap. 21: 9. 5 Mos. 22: 21–26. Ords. 2: 18, 19; cap. 5: 5; cap. 6: 32; cap. 7: 21—23, 26, 27; cap. 23: 27, 28. Hes. 23: 25–27, 45, 46—48. Skada på själens salighet, Job 24: 15, 19. Ords. 5: 5; cap. 7: 27; cap. 9: 17, 18; cap. 22: 14. 1 Cor. 6: 9, 10. Gal. 5: 19, 21. Eph. 5: 5. Col. 3: 5, 6. Ebr. 12: 14. Uppb. 21: 8; cap. 22: 15. Skada för horkarlars och horkonors anhöriga och afkommande, Job 31: 9, 10. Os. 4: 12–14. 5 Mos. 23: 2.

Till att förekomma horeri och skörlefnad, måste man flitigt betrakta Guds ord, 1 Pet. 1: 22. Ords. 6: 20, 23, 24. Betrakta Guds gudomliga närwarelse, som all ting ser, hörer, och för domen hafwa skall, Ebr. 4: 13. Pred. 12: 14. Matth. 12: 36. Job 24: 15, [et]c. Ords. 5: 21. Döda köttets lustar, Matth. 5: 29, [et]c. Gal. 5: 24. Col. 3: 5. Rom. 6: 6, 9—14; cap. 8: 12, 13. Fly allt det, som till horeri retar: skönhet, Job 31: 1. Ords. 6: 25; cap. 9: 13, [et]c. Matth. 5: 28. Skökoprydnad, Ords. 7: 10. 2 Kon. 9: 30. Okyskas umgänge, 1 Mos. 39: 10. Horors samtal, Ords. 5: 3, 4; cap. 6: 24; cap. 7: 21, 22. Kyss och famntag, Ords. 5: 20. Horehus, 4 Mos. 25: 8. Jer. 5: 7. 1 Kon. 22: 47. 2 Kon. 23: 7. Fylleri och dryckenskap, 1 Mos. 19: 32. 4 Mos. 25: 1, 2, 3. Ords. 32: 31–33. Os. 4: 11, 18. Rom. 13: 14. Lättja, 1 Mos. 34: 1, [et]c. 2 Sam. 11: 2, [et]c. Troget bedja om kyskhet, 2 Cor. 7: 1. 1 Thess. 5: 23. En skökas beskrifning, Ords. 7: 10–13. Straffexempel i allmänhet, 1 Mos. 6: 2, [et]c. Sodomiter, 1 Mos. 13: 13; cap. 19: 5, 13, 24. Hes. 16: 50. 2 Pet. 2: 6, 7. Jud. Ep. 7. Abimelech, 1 Mos. 20: 3, 18. Sichem, 1 Mos. 34: 26. Israeliterna, 4 Mos. 25: 9. De Benjaminiter af Gibea, Dom. 19: 1, [et]c.; cap. 20: 1, [et]c. Synnerliga straffexempel: Onan, 1 Mos. 38: 9. 4 Mos. 25: 8. Dom. 15: 6. Eli söner, 1 Sam. 2: 22; cap. 3: 13; cap. 4: 11. Abner, 2 Sam. 3: 7, 8, 27. David, 2 Sam. 11: 4, 27; cap. 12: 9, 10. Ammon, 2 Sam. 13: 14, 29. Absalom, 2 Sam. 16: 22; cap. 18: 9, 14. Zedechia och Achab, Jer. 29: 22, 23. Den förlorade sonen, Luc. 15: 13, 16, 30.

Hufwud: Christus församlingens, Eph. 4: 15. Col. 1: 18. Gud är Christi; mannen qwinnans; Christus mannens, 1 Cor. 11: 3. Kasta stoftet på hufwudet, och rifwa sina kläder, war hos Judarna sorgetecken, 1 Sam. 4: 12. Draga säckar kring om länderna och rep på hufwudet, war tecken till träldom och ödmjukhet, 1 Kon. 20: 31.

Hungersnöd, Dyr tid: Den andeliga på Guds ord, tilldrog sig uti Eli tid, 1 Sam. 3: 1, [et]c. Gud botar dermed, 2 Chrön. 15: 3. Os. 3: 4; cap. 4: 1, [et]c. Amos 8: 11, 12. Es. 59: 10, [et]c. Micha 3: 7. Ty måste wi om Guds ord troget bedja, Jer. 15: 16. Luc. 24: 29. Matth. 9: 37, 38. Andelig hunger och törst efter rättfärdigheten, Ps. 107: 9. Es. 55: 1. Matth. 5: 6. Luc. 1: 53; cap. 6: 21. Uppb. 21: 6; cap. 22: 17. Lekamlig hungersnöd på bröd och lifsuppehälle; med den hotar Gud ett syndigt folk, 3 Mos. 26: 16, 19—21, 26. 5 Mos. 28: 15, [et]c. Es. 3: 1; cap. 5: 12, 13. Amos 4: 6, [et]c. Ps. 59: 15, 16. 5 Mos. 32: 23, 24. Mal. 2: 2. Jer. 14: 12; cap. 29: 17—19; cap. 34: 17, [et]c. Hes. 4: 16, 17; cap. 5: 12, 16, 17; cap. 7: 15, 27. Jer. 14: 1, [et]c. Hes. 6: 11. Joel 1: 2, [et]c. Hagg. 1: 6, 10; cap. 2: 17, 18.

Lekamliga hungrens stora och wederstyggliga plåga beskrifwes, Klag. 4: 4, [et]c.; cap. 5: 6, 10. 5 Mos. 28: 53–58. 3 Mos. 26: 26–30. 2 Kon. 6: 5, 28, 29. Jer. 19: 9. Es. 36: 12. Amos 4: 6.

Är ett kännemärke till ett regementes undergång, Es. 3: 1, [et]c. Gud straffar dermed folkets synder, 2 Sam. 21: 1, [et]c.; cap. 24: 13. 1 Kon. 8: 37, 38. 2 Chrön. 20: 9. Dyr tid måste af öfwerheten med sparsamhet förekommas, 1 Mos. 41: 33, [et]c. Hungersnöd afwändes bäst genom bättring och trogen bön, 1 Kon. 8: 35, [et]c. 2 Chrön. 6: 28, [et]c.

Warar wanligen i sju år, 1 Mos. 41: 27, 30, 34, 36, 54. 2 Kon. 8: 1. Folkets synder orsak dertill, Ps. 107: 33, 34. Jer. 12: 4. Hes. 14: 13, 14. Amos 4: 6.

Tröst för de gudfruktiga uti hungersnöd, Job 5: 19–22. 5 Mos. 8: 3. Ps. 33: 18, 19. Ps. 34: 11. Ps. 37: 18, 19. Ords. 10: 3. Nådigt löfte om god tid, Es. 65: 13. Hes. 36: 29, 30. 5 Mos. 28: 2–12. Ps. 67: 7. Os. 2: 21, 22. Zach. 8: 12. Exempel på dyr tid: I Abrahams tid, 1 Mos. 12: 10. Romerska Kejsaren Claudii tid, Ap.G. 11: 28. Davids, 2 Sam. 21: 1. I Egypten, 1 Mos. 47: 13. Elie tid, 1 Kon. 18: 2. Luc. 4: 25. Elisas, 2 Kon. 4: 38; cap. 6: 25, 27; cap. 7: 13; cap. 8: 1. Jacobs, 1 Mos. 41: 57; cap. 43: 1. Jeremie, cap. 14: 1. Joels, cap. 1: 1—3. Isaacs, 1 Mos. 26: 1. Domarenas i Israel, Ruth 1: 1, 2.

Husbonde och Matmoder: Deras pligt mot tjenstefolket: Sjelf frukta Gud, och hålla sitt husfolk dertill, 1 Mos. 18: 19. 2 Mos. 20: 5, 6. 5 Mos. 6: 6–8. Ps. 101: 2, 5. 1 Tim. 5: 4. Hålla dem till Sabbatens helgande, 2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 5: 14. Wara wänlige emot dem, Eph. 6: 9. Bewisa dem all rätt och billighet, Col. 4: 1. Ej förhålla dem lönen, Jac. 5: 4. 3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 24: 14, 15. Icke för sträng emot dem wara, 3 Mos. 25: 43. Dock hålla dem till drägligt och stadigt arbete; och uti allwarsam aga, Ords. 29: 19, 21.

Hår: grå, en hederskrona, Ords. 16: 31. Långt, en utan wanheder, Hes. 44: 20. 1 Cor. 11: 14, 15. Wåra äro räknade, Matth. 10: 30. Luc. 12: 7; cap. 21: 18. Jesu fötter med hår torkade, Joh. 11: 2; cap. 12: 3. Luc. 7: 38.

Hädelse, emot Gud, Os. 4: 2. Uppb. 13: 6. Exempel: Sanherib, 2 Kon. 18: 32, [et]c.; cap. 19: 6, [et]c. 2 Chrön. 32: 17. Pharao, 2 Mos. 5: 2. Måste man fly, Eph. 4: 31. Col. 3: 8. Hädelses straff, 3 Mos. 24: 10, [et]c. Emot den Heliga Anda, kan icke förlåtas, Matth. 12: 31, 32. Marc. 3: 28, 29. Luc. 12: 10.

Hämnd: hörer Gud till, 1 Mos. 9: 5; cap. 15: 14. 5 Mos. 32: 35. Ps. 9: 13. Ps. 94: 1. Es. 59: 17. Jer. 51: 36. Nah. 1: 2. Rom. 12: 19. Ebr. 10: 30. Också öfwerheten till, Rom. 13: 3–5. 1 Pet. 2: 14. Hämndgirighet och sjelfhämnd alla förbjuden, 3 Mos. 19: 18. Ords. 20: 22; cap. 24: 29. Matth. 5: 39; cap. 6: 14. Luc. 6: 27, 28; cap. 9: 54, 55. Rom. 12: 19. 1 Thess. 5: 15. 1 Pet. 3: 9. Jac. 5: 9. Matth. 18: 35. Marc. 11: 25. Luc. 17: 3.

De helige hafwa hämnden Gudi hemställt Jer. 11: 20; cap. 20: 12. 2 Tim. 4: 14. Hämndgirigas straff, Ords. 17: 11. Hes. 25: 12, 13. Ps. 8: 3. Martyrers blod ropar om hämnd, 1 Mos. 4: 10. Matth. 23: 35. Luc. 11: 51. Ebr. 12: 24. Uppb. 6: 10. Gud hämnas all missgerning, 2 Mos. 20: 5. Ords. 28: 17. 1 Sam. 24: 13. 2 Kon. 9: 7. Jer. 50: 15; cap. 51: 6, 11, 56. Hes. 24: 7, 8. Luc. 18: 6–8. 1 Thess. 4: 6. Exempel på dem, som icke warit hämndgirige: Saul, 1 Sam. 11: 13. David, 1 Sam. 24: 12. 2 Sam. 16: 10; cap. 19: 22. Jesus, Es. 53: 7. Luc. 23: 34. Stephanus, Ap.G. 7: 60.

Högfärd, Högmod, Stolthet: Är för Gud en wederstygglig synd, Ords. 8: 13; cap. 6: 16, 17; cap. 16: 5; cap. 21: 4, 24. Amos 6: 8. Luc. 16: 15. 1 Joh. 2: 16. 1 Pet. 5: 5. En fördömlig synd, Matth. 18: 3, 4. En hednisk synd, Rom. 1: 30. Som drifwer till alla synder; till föraktelse, Ords. 11: 2. Till trätor, Ords. 13: 10; cap. 28: 25. Strängeligen förbjuden, Ps. 101: 5. Hes. 7: 10. Jer. 9: 23. Rom. 11: 20. 1 Pet. 5: 5. 1 Tim. 6: 17. 2 Tim. 3: 2. Uti tal, Job 8: 2. Ps. 12: 4. Ps. 17: 10. Ps. 31: 19. Ps. 75: 5. Ps. 94: 3, 4. 2 Pet. 2: 18. Jud. Ep. 16. Uti ögonen, Ps. 18: 28. Ps. 131: 1. Ords. 6: 17; cap. 21: 4. Es. 2: 11; cap. 5: 15; cap. 10: 12. Uti åthäfwor, Ps. 101: 5. Micha 2: 3. Es. 3: 16, 17. Uti kläder, Es. 3: 16–24. Hes. 7: 20, 21. 1 Tim. 2: 9. 1 Pet. 3: 3. Luc. 16: 19; cap. 20: 46.

Guds swåra hotelse emot alla högfärdiga, 3 Mos. 26: 18, 19. Job 38: 15. Ps. 94: 2, 3. Ps. 119: 78. Ords. 15: 25; cap. 16: 5. Es. 3: 16, [et]c.; cap. 5: 15; cap. 3: 11. Jer. 13: 9; cap. 50: 31, 32. Hes. 33: 28. Os. 5: 5. Amos 6: 1, 8; cap. 8: 7. Högmod går för fall, Ords. 16: 18; cap. 18: 12; cap. 29: 23. Es. 2: 11, 12. Luc. 14: 11. Komma ändtligen på skam, Luc. 1: 51, 52. Ps. 73: 18–20. Ps. 37: 35. Job 24: 24.

Hwadan högfärd hafwer sitt ursprung, Marc. 7: 21–23. 1 Joh. 2: 16. Andelig högfärd förbjuden, Zeph. 3: 11. Luc. 18: 9, 10. Högfärdigas umgänge skall man fly, Ps. 101: 5. Högfärdige förgäta Gud, Os. 13: 6. Trakta efter företrädet, Luc. 14: 10. Frukta sig intet, Rom. 11: 20. Bedraga sig sjelfwa, Gal. 6: 3. 1 Cor. 4: 7; cap. 8: 2. Högmodighets exempel och dess straff, Pharao, 2 Mos. 5: 2. Mirjam, 4 Mos. 12: 1, [et]c. Kora, Dathan och Abiram, 4 Mos. 16: 12, 31, 32. Goliat, 1 Sam. 17: 4, 26, 49. David, 2 Sam. 24: 12, [et]c. Sanherib, 2 Kon. 18: 35, [et]c.; cap. 19: 28, 37. Es. 36: 1, [et]c. Usia, 2 Chrön. 26: 16, 19. Moabiter, Jer. 48: 29, 30; cap. 49: 16. Sodom, Hes. 16: 49. Tyrus, cap. 28: 2. Egypten, cap. 31: 10. Nebucadnezar. Dan. 4: 26–29; cap. 5: 22, 23, [et]c. Phariseen, Luc. 18: 11. Herodes, Ap.G. 12: 21, [et]c. Zedekia, 2 Chrön. 36: 12. Hiskia, 2 Chrön. 32: 25.

Högtid. Judarnes Påskhögtid; se Påska.

Pingstdags högtid, eller weckohögtid, 2 Mos. 23: 16; cap. 34: 22. 3 Mos. 23: 15. 4 Mos. 28: 26. 5 Mos. 16: 9. Ap.G. 2: 1; cap. 20: 16. Basuners högtid, 3 Mos. 23: 24. 4 Mos. 29: 1. 2 Chrön. 5: 13. Försonings högtid, 3 Mos. 23: 27. 4 Mos. 29: 7, 8. Löfhyddo eller tabernakels högtid, 2 Mos. 23: 16. 3 Mos. 23: 34. 4 Mos. 29: 12. 5 Mos. 16: 13; cap. 31: 10. Esra 3: 4. Neh. 8: 1, 17. Joh. 7: 2. Nymånads högtid, 4 Mos. 28: 11. 1 Sam. 20: 5. Hes. 45: 17, 18. Emot Judarnas högtider blifwer taladt, Es. 1: 11–13; cap. 66: 3. Amos 5: 21, 22; cap. 8: 10. Mal. 2: 3.

J.

Ja: War ja, och nej war nej uti Pauli ord, 2 Cor. 1: 17–19. Så bör en Christens tal wara, Matth. 5: 34–37. Jac. 5: 12. Löftena äro Ja och Amen i Christo, 2 Cor. 1: 20.

Jesus; se Christus.

Jungfru: Skonas i krig, 4 Mos. 31: 18. Föräldrarnas bewis på deras jungfruskap, 5 Mos. 22: 13. Lagen om en trolofwad jungfru som blef kränkt, antingen i staden, 5 Mos. 22: 23, 24. Eller ute på marken, v. 25—27. Lagen om mökränkning, 2 Mos. 22: 16. 5 Mos. 22: 28, 29. En jungfrus rätta omsorg, 1 Cor. 7: 34. Om jungfruståndet, och dess förmån, v. 25, [et]c.

K.

Kalk: betyder ofta wrede eller hämnd, Es. 51: 17. Jer. 25: 15. Ps. 60: 5. Ps. 75: 9. Uppb. 16: 19. Tages understundom för kors och motgång, Ps. 116: 13. Matth. 20: 22; cap. 26: 39. Marc. 10: 38; cap. 14: 36. Luc. 22: 42. Joh. 18: 11.

Kall; se Embete. Hwar och en skall blifwa i sitt kall, 1 Cor. 7: 20–22. 1 Thess. 4: 11. 1 Pet. 4: 15.

Kallelse: Till Christi rike. Före den kallelsen woro wi uti ett föredömligt tillstånd, Es. 9: 2. Luc. 1: 79. Eph. 2: 1–13. 1 Pet. 2: 10. Den treenige Guden, synnerligen den Helige Ande, 2 Cor. 3: 6, Kallar oss dertill, 2 Tim. 1: 9. Ap.G. 17: 30. 2 Cor. 5: 20. Luc. 24: 46, 47. Af blotta nåd, godhet och barmhertighet, 1 Cor. 1: 9. 2 Tim. 1: 9. Eph. 1: 3–6, 9, 10, 13. Col. 1: 12, 13. 2 Thess. 1: 11, 12. Rom. 9: 16. Medelst Evangelii predikan, Rom. 1: 16. Es. 55: 10, 11. 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Phil. 1: 27. 2 Thess. 2: 13, 14. Fordom genom Apostlarna; men nu genom Predikanter och Lärare, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Matth. 22: 3. Jac. 5: 10. Matth. 10: 20. Luc. 10: 16. Ap.G. 26: 17. 2 Cor. 5: 20. De kallades andeliga pligt och skyldighet, 1 Cor. 1: 5–10, 30, 31; cap. 7: 15. Eph. 4: 1–5. Col. 3: 12–17. 1 Thess. 2: 13, 14; cap. 4: 1—8. 2 Thess. 1: 3–5; cap. 2: 13—15. 1 Pet. 3: 13–16; cap. 2: 9, 11, 13, 20, 21; cap. 3: 1—9. 2 Pet. 1: 5–8, 10. 1 Tim. 6: 11, 12, 14. Ebr. 3: 1, 7, 8, 12. Derföre kallas de trogne kallade helige, Rom. 1: 7. 1 Cor. 1: 2. Och sjelfwa kallelsen en helig och himmelsk kallelse, 2 Tim. 1: 9. Ebr. 3: 1. Phil. 3: 14. Denna kallelsen städse betrakta, Eph. 1: 18. 1 Cor. 1: 26. Och fast göra, 2 Pet. 1: 10.

Gud kallar till Christi rike, i den mening att alle skole salige warda, 1 Tim. 2: 4. Ps. 95: 8. Ords. 1: 24, [et]c. Es. 65: 2. Jer. 7: 13, 23. Matth. 23: 37. Luc. 7: 30. Ap.G. 7: 51. Månge kallade, få utwalde, Matth. 20: 16; cap. 22: 14. Denna kallelsen efter Christi befallning och gudomliga uppsåt en allmän kallelse, som sig sträcka bör till alla menniskor, Es. 55: 1–3. Matth. 11: 28; cap. 28: 19. Marc. 16: 15. 1 Tim. 2: 4. Ps. 19: 4. Befallningen efterkomma Apostlarna troget, Rom. 10: 18. Ps. 19: 4, 5. Col. 1: 28. Ap.G. 17: 30; cap. 20: 31. På tre gånger är förnämligast en allmän kallelse till alla menniskor skedd: först, i Adams tid, 1 Mos. 3: 8, 9, 15. Sedan uti Noahs tid efter syndafloden, 1 Mos. 9: 9. 2 Pet. 2: 5. Sist genom Apostlarna, Marc. 16: 15, 20. Rom. 10: 18. Col. 1: 6, 23. Gudomliga kallelsens ändamål, 2 Thess. 2: 13, 14.

Klokhet; se Försigtighet.

Kläder: Om deras rifwande, 1 Mos. 37: 29; cap. 44: 13. Jos. 7: 6. Dom. 11: 35. 1 Sam. 4: 12. 2 Sam. 13: 31. 1 Kon. 21: 27. 2 Kon. 5: 7; cap. 6: 30. Esth. 4: 1. Jer. 36: 24. Joel 2: 13. Matth. 26: 65. Ap.G. 14: 14; cap. 16: 22. Prakt i kläder; se Högfärd.

Knorr: Emot Gud och menniskor förbjudet, 1 Cor. 10: 10. Phil. 2: 14. 1 Pet. 4: 9. Matth. 20: 11–14. Klagow. 3: 39. Exempel på knorrande, 2 Mos. 14: 11; cap. 15: 24; cap. 16: 2, 7, 8; cap. 17: 2, 3. 4 Mos. 21: 5, [et]c. 5 Mos. 1: 27. Jos. 9: 18, 19. Luc. 15: 2; cap. 19: 7. Joh. 6: 41, 52, 60, 61. Jud. Ep. 16. Straffexempel, 4 Mos. 11: 1, [et]c.; cap. 12: 1, 9, 10; cap. 14: 27—37; cap. 16: 49; cap. 17: 12, 13.

Konung; se Förstar, Öfwerhet: Konungawal, 5 Mos. 17: 15. 1 Sam. 10: 24; cap. 12: 13. 1 Kon. 10: 9. Dess rätt, makt och myndighet, 1 Sam. 8: 11, [et]c.; cap. 12: 1—4. Gud straffar ofta med en tyrannisk, Job 34: 30.

Konungens pligt, läsa i Skriften, 5 Mos. 17: 19. Jos. 1: 8. Befrämja gudstjenstens nytta, Es. 49: 23. 1 Kon. 2: 1–4. Exempel: David, 2 Sam. 6: 2, [et]c.; cap. 7: 1, [et]c. Josaphat, 2 Chrön. 17: 7; cap. 19: 4. Hiskia, cap. 29: 5, [et]c. Josia, cap. 34: 8, Afskaffa all falsk gudstjenst: exempel, Asa, 1 Kon. 15: 11, [et]c. 2 Chrön. 14: 3, [et]c. Göra förbund, och taga ed af folket, att de skulle frukta Gud, 2 Chrön. 15: 8, 12, [et]c. Låta sig underwisa, Ps. 2: 10, 11. Hålla hand öfwer rätt och rättwisa, 1 Kon. 10: 9. 2 Chrön. 9: 8; cap. 19: 5—8. Jer. 22: 2, [et]c. Amos 5: 15.

Rättwisa gör konungasätet fast, Ords. 16: 12, 13; cap. 20: 8, 28; cap. 29: 14. Eu konung måste fly högmod, 5 Mos. 17: 20. Dryckenskap, Ords. 31: 4, 5. Amos 4: 1. Wåldsamhet och orätt, Hes. 9: 9, [et]c. Girighet, Ords. 29: 4; cap. 28: 15, 16. En klok regent gagnar land och rike; en oklok skadar, Ords. 20: 26. Hwarwid konungens nåd och wrede förliknas, Ords. 16: 14, 15; cap. 19: 12.

Konungens hjerta i Guds hand, Ords. 21: 1. Ty måste man för dem bedja, 1 Tim. 2: 1–3. Exempel, 1 Sam. 10: 24. 1 Kon. 1: 36–39. 2 Kon. 11: 11, 12. Jer. 29: 7. Dan. 3: 9; cap. 5: 10; cap. 6: 6, 21. Ps. 20: 1, [et]c.

Konungar och förstar äro ofta egensinnige, och följa icke goda råd; exempel: David, 2 Sam. 19: 39. Joas, 2 Chrön. 24: 2, 20—22. Rehabeam, cap. 10: 8. Asa, cap. 16: 10. Amasia, cap. 25: 16. Usia, cap. 26: 19. Josia, cap. 35: 22. Zedekia, cap. 36: 12, 13. Jojakim, Jer. 36: 25. Herodes, Marc. 6: 16. Konungars och förstars fel måste man frimodeligen straffa: exempel, Es. 1: 23. 1 Kon. 18: 18. Matth. 14: 4. 2 Kon. 13: 19. 2 Sam. 12: 1–15. 1 Kon. 13: 1–10; cap. 20: 39—43; cap. 21:&bnsp;17—25; cap. 22: 7, 8, 12, 14—28. Konungar icke banna, 2 Mos. 22: 28. Pred. 10: 20. Ap.G. 23: 5.

Konungar måste man gifwa deras rättighet, Matth. 22: 21. Rom. 13: 7.

Om andeliga konungar, 1 Pet. 2: 9. 2 Mos. 19: 6. Uppb. 1: 6; cap. 5: 10.

Kopparormen, blef upprest, 4 Mos. 21: 8. Blef borttagen och sönderslagen, och kallad Nehustan, 2 Kon. 18: 4. Hwad han betydt hafwer, Joh. 3: 14.

Kors, Lidande, Motgång, Wederwärdighet, wederfares alla fromma, 1 Mos. 4: 8; cap. 27: 41; cap. 37: 18; cap. 47: 9. 2 Sam. 16: 5, 13. Job 10: 17. Ps. 34: 20. Ps. 73: 14. Ps. 90: 10. Matth. 10: 16, [et]c.; cap. 16: 24; cap. 24: 9. Marc. 13: 9. Luc. 14: 26, 27; cap. 21: 12. Joh. 15: 20; cap. 16: 1-4. 2 Cor. 7: 5. Gal. 4: 29. 1 Thess. 3: 3. 2 Tim. 3: 12. 1 Pet. 4: 1, 12, 13, 17.

Wore ingen synd, så wore intet kors, [et]c. Jer. 2: 19; cap. 13: 22; cap. 30: 11, 15; cap. 46: 28. Klagow. 3: 39–42. 1 Cor. 11: 30, 31.

Gör oss Christi beläte lika, Rom. 8: 29. Warder pålagdt för de Christtrognas bästas skull, 2 Sam. 7: 14. Job 5: 17; cap. 33: 16, 17. 1 Cor. 11: 32. Ebr. 12: 5–8. Uppb. 3: 19. Hafwer mångfaldig nytta med sig: Lärer känna Gud, 2 Chrön. 33: 11–13. Tuktar till bättring, 1 Pet. 4: 12. Ps. 94: 12. Ebr. 12: 11. Es. 38: 15. Jer. 10: 24. Ords. 6: 23. Werkar längtan efter det himmelska, 2 Cor. 5: 2, 4, 8, 9. Ps. 73: 25. Drifwer till Gud, Es. 26: 16. Man warder derigenom bepröfwad, 1 Pet. 4: 12. 5 Mos. 8: 2, 16. Ords. 17: 3. 1 Pet. 1: 6, 7. Genom lidande ingå wi uti härligheten, Luc. 24: 26, 46. Joh. 12: 25. Ap.G. 14: 22. Rom. 8: 17, 18. 2 Cor. 4: 10, 11, 17, 18; cap. 5: 1, [et]c. 2 Thess. 1: 4–7. Matth. 10: 38. Ebr. 11: 25, 26.

Christus hafwer mot fromma korsdragare ett medlidsamt hjerta, Ebr. 4: 14–16; cap. 5: 2. Korset skola wi tålmodigt bära; och hwarföre? Ebr. 12: 1–10. Joh. 16: 33. Jac. 1: 12. Klagow. 3: 25–31. Ords. 3: 11, 12. 1 Pet. 2: 20. 2 Cor. 1: 6, 7. Korset skola wi med glädje bära, Ps. 118: 21. Matth. 5: 11, 12. Ap.G. 5: 41; cap. 16: 25. Rom. 5: 3. 2 Cor. 8: 2. Col. 1: 24. 1 Pet. 1: 6; cap. 4: 13, 16. Ebr. 10: 34. Jac. 1: 2, 3. Tröst och hugswalelse i kors och motgång, Job 5: 17, [et]c. Ps. 50: 15. Ps. 34: 19. Ps. 91: 15. Ps. 68: 20, 21. Ps. 145: 18, 19. Es. 43: 2; cap. 41: 10. Ps. 89: 32–34. Ords. 18: 10. Klagow. 3: 31–34. Micha 7: 8–10. Matth. 5: 4, 10, 11; cap. 10: 30, 31; cap. 11: 28. Joh. 15: 20, 21; cap. 16: 20—23. Rom. 8: 18. 1 Cor. 10: 13. 2 Cor. 1: 4, 8, 9.

Krig: Ett syndastraff, 3 Mos. 26: 24, 25. 5 Mos. 28: 25, 49. Dom. 2: 14; cap. 3: 7, 8; cap. 4: 12; cap. 6: 1; cap. 10: 6, 7; cap. 13: 1. 1 Kon. 8: 33. Es. 5: 25, 26. Jer. 5: 15. Tillåtligt att föra krig för billiga orsakers skull, 2 Mos. 17: 8, 9. 4 Mos. 31: 2, 3. Jos. 10: 2, 8. Es. 41: 2–4. Till den ändan uppwäcker Gud stridbara hjeltar, Dom. 3: 9; cap. 6: 34; cap. 11: 29; cap. 15: 14.

Krigslag föreskrifwen, 4 Mos. 10: 9. 5 Mos. 20: 1, [et]c.; cap. 23: 9—15. Rättrådiga krig bekröner Gud med härlig seger, 2 Mos. 17: 9, [et]c. Dom. 1: 1, [et]c.; cap. 3: 10; cap. 20: 18. 1 Sam. 14: 37; cap. 23: 2; cap. 30: 8. 2 Sam. 5: 19. Ps. 44: 4. Ps. 144: 10. Rättrådiga krig också i Nya Testamentet gillade, Rom. 13: 4. Orättrådiga hafwa ingen lycka med sig, 4 Mos. 14: 43–45. 5 Mos. 1: 43–45. 1 Kon. 22: 17, 35. Huru en christlig konung och dess undersåtare sig förhålla skola, när krigsnöd är på färde, 2 Mos. 17: 8, 9, 11, 12. 2 Chrön. 12: 2, 6, 7; cap. 14: 11, 12; cap. 18: 4, 5; cap. 20: 1, [et]c.; cap. 32: 1, 7. Gud strider alltid för sina Christtrogna, 2 Mos. 14: 13, 14. 5 Mos. 1: 30; cap. 3: 22. 1 Sam. 17: 46, 47. 2 Chrön. 20: 15–17. Ps. 18: 35. Es. 30: 15.

Om andeligt krig emot synden, Rom. 6: 13; cap. 13: 12. 2 Cor. 10: 4. Eph. 6: 11, [et]c. Gal. 5: 17.

Krigsmän, böra wara gudfruktige och i Herranom frimodige, om de af Gud wilja hafwa lycka, 5 Mos. 1: 29, 30; cap. 9: 3; cap. 20: 3, 4; cap. 23: 5, 6; cap. 28: 1, 7; cap. 31: 6. Jos. 1: 5; cap. 5: 14; cap. 6: 2; cap. 23: 10, 11. Dom. 5: 19, 20. Ps. 34: 8. Herranom är icke swårt hjelpa med många eller få, 1 Sam. 14: 6. 2 Chrön. 14: 11; cap. 20: 15.

Ogudaktige krigsmän hafwa ingen lycka af Gud, 3 Mos. 26: 25, 36, 37. 5 Mos. 28: 49–66. Exempel, Jos. 11: 8, 12, 23. Dom. 6: 5; cap. 7: 20, 21. 1 Sam. 14: 14, 15. 1 Kon. 20: 13, 14. 2 Chrön. 13: 15, 16.

Krona: Lifsens, rättfärdighetens och härlighetens krona, 2 Tim. 4: 8. Jac. 1: 12. 1 Pet. 5: 4. Uppb. 2: 10.

Kyrka; se Församling, och Tempel.

Kyss: En tuktig kyss, ett tecken till frid och kärlek. 1 Mos. 29: 13; cap. 45: 15; cap. 48: 10. 1 Mos. 4: 27. 1 Sam. 20: 41. Luc. 15: 20. Ap.G. 20: 37. Rom. 16: 16. 1 Cor. 16: 20. 2 Cor. 13: 12. 1 Thess. 5: 26. 1 Pet. 5: 14. Om Jude kyss, Matth. 26: 49. Marc. 14: 44, 45. Luc. 22: 47.

Kyskhet; se Horeri. Om kyskhet måste man sig beflita, 2 Mos. 19: 6. 3 Mos. 19: 2. 1 Cor. 6: 18–20. 2 Cor. 6: 6; cap. 7: 1. Eph. 5: 6–9, 12, 13. Phil. 4: 8. 1 Thess. 4: 3–5; cap. 5: 23. 1 Tim. 4: 12; cap. 5: 22. Tit. 1: 8; cap. 2: 5. 1 Pet. 1: 14, 15. Uppb. 14: 4. En ädel bygd, Ords. 31: 10. En Andans frukt, Gal. 5: 22. En nödwändig dygd för wår kallelses skull, Eph. 5: 6–14. 1 Thess. 4: 7. 1 Pet. 1: 14, 15. Högnödig för de gudfruktigas tillstånds och egenskapers skull, Eph. 5: 3. De äro ljusens barn, Luc. 16: 8. Och måste så wandra som ljusens barn, Rom. 13: 12, 13. Eph. 5: 9, 11. Äro Christi ledamöter, 1 Cor. 6: 15–17. Äro Guds boning och tempel, 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19, 20. Delaktige af den himmelska wisheten, Jac. 3: 17. Kyskhetens beröm, 1 Sam. 21: 5. Ps. 45: 15. 1 Pet. 3: 2. Matth. 19: 12. Nytta och belöning, Gal. 5: 22, 23; cap. 6: 8. Ords. 22: 11. Matth. 5: 8. Felix förskräcktes då Paulus om kyskhet talte, Ap.G. 24: 25. Kyskhets exempel: Rebecka, 1 Mos. 24: 16. Joseph, cap. 39: 8, 9. Boas, Ruth 3: 13, 14. Job, cap. 31: 1. Hanna, Luc. 2: 36, 37. Maria, Luc. 1: 34. Joseph, Matth. 1: 19, 25.

Kärlek: Om Guds allmänna kärlek emot hela menskliga slägtet. Joh. 3: 16. Rom. 5: 8. Eph. 2: 4, 5. 1 Joh. 4: 8–11, 19.

Guds synnerliga kärlek och barmhertighet emot de Christtrogna, 2 Mos. 20: 6; cap. 34: 6, 7. Ords. 8: 17. Jer. 31: 3. Ords. 3: 12; cap. 15: 9. Es. 43: 4. Joh. 16: 27; cap. 17: 23. Eph. 1: 6. Rom. 5: 5. 1 Joh. 4: 16, 17. Från denna Guds kärlek kan oss intet skilja, Rom. 8: 35–38.

Om Christi allmänna kärlek. Joh. 15: 13. 1 Tim. 2: 6. Om Jesu särskilda kärlek till de trogna, Ords. 8: 17. Joh. 13: 1, 34; cap. 14: 21, 23; cap. 15: 9. Rom. 8: 37. Gal. 2: 20. Eph. 3: 19; cap. 5: 2, 25. Uppb. 1: 5. 1 Joh. 3: 16. Om Guds Faders kärlek emot Sonen, Joh. 3: 35; cap. 5: 20; cap. 10: 17; cap. 15: 9; cap. 17: 5, 23, 24, 26. Matth. 3: 17. 2 Pet. 1: 17.

Wår kärlek till Gud och hans Son Jesum:

Blifwer af den treeniga Guden anbefalld, 5 Mos. 6: 5. Matth. 22: 27. Marc. 12: 30. Luc. 10: 27. 5 Mos. 10: 12; cap. 11: 1. Jos. 23: 11. Ps. 31: 24. 5 Mos. 30: 6. Joh. 22: 5. 1 Tim. 1: 5. 1 Joh. 4: 19. Jud. Ep. 21. Jemwäl af Jesus befalld, Joh. 14: 15, 21, 23, 28; cap. 16: 27; cap. 21: 15—17. 1 Joh. 5: 1. Denna kärleken behagar Gud wäl, som sjelf är kärleken, Os. 6: 6. 1 Joh. 4: 8, 16. Gud wårt högsta goda och wårt allt, ty böre wi Honom älska, Ps. 73: 25, 26. Kärlekens förträffliga loford, Matth. 22: 36–39. Marc. 12: 30, 32, 33. 1 Tim. 1: 5. 1 Cor. 13: 1–3. Eph. 3: 9. Högaw. 8: 6.

Kärleken till Gud förer mångfaldig nytta med sig, först i allmänhet, Jac. 5: 31. Rom. 8: 28. Sedan i synnerhet Guds kärlek och nåd emot oss, Ords. 8: 17. Joh. 14: 21, 23; cap. 16: 27. 1 Cor. 8: 3. Eph. 6: 24. Guds wälsignelse, 5 Mos. 7: 12, 13; cap. 11: 1, 13, 14, 26, 27; cap. 30: 15, 16, 19, 20. Ps. 69: 37. Guds beskärm, Ps. 145: 20. Guds nådeförbund, 2 Mos. 20: 5, 6. 5 Mos. 5: 10; cap. 7: 9, 10. Neh. 1: 5. Guds älskare med Gud förenade, Joh. 14: 23; cap. 15: 10. 1 Cor. 6: 17. 1 Joh. 4: 16. I Herranom fröjda de sig, Ps. 5: 12. Ps. 84: 3. Saligheten och allt himmelskt godt är dem af nåd lofwadt, 1 Cor. 2: 9. 1 Pet. 1: 8, 9. Jac. 1: 12. 2 Tim. 4: 8. Gud hotar swårligen dem, som Honom icke älska, 5 Mos. 7: 10; cap. 32: 41. Job 8: 22. Ps. 21: 9. 1 Cor. 16: 22.

Om denna kärlekens beskaffenhet.

Måste komma af ett troget hjerta, Rom. 14: 23. Ebr. 11: 6. Gal. 5: 6. Af ett lydaktigt och hörsamt hjerta, Joh. 14: 15, 21, 23, 24; cap. 13: 17. Ps. 97: 10. Joh. 15: 10, 14. 1 Joh. 5: 3. Bör utdrifwa träldoms fruktan. 1 Joh. 4: 18. Rom. 8: 15. 2 Tim. 1: 7. Bör förakta all werldslig och otillbörlig kärlek, 1 Joh. 2: 15–17. Jac. 4: 4. Rom. 12: 2. Jac. 1: 27. 1 Joh. 5: 19. Ingen kan älska Gud, utan han älskar ock tillika sin broder, 1 Joh. 3: 17, 18; cap. 4: 11, 12, 20, 21.

Om kärleken till wår nästa.

Dertill bör oss beweka Guds stränga befallning, 3 Mos. 19: 18, 34. (Af Christo, Matth. 19: 19; cap. 22: 39. Marc. 12: 31, af Paulus, Rom. 13: 9, af Jacob, cap. 2: 8, upprepad). Os. 10: 12. Mich. 6: 8. Joh. 13: 34; cap. 15: 9—12, 17. 1 Cor. 14: 1; cap. 16: 14. Gal. 5: 13. 1 Thess. 4: 9. 1 Pet. 1: 22; cap. 4: 8. 2 Pet. 1: 5, 7. 1 Joh. 3: 11, 23; cap. 4: 7. 2 Joh. 5. Ebr. 10: 24.

Guds wälbehag till kärleken, 2 Cor. 13: 11. 1 Joh. 4: 8. Os. 6: 6. (Upprepadt, Matth. 9: 13; cap. 12: 7.) 1 Joh. 3: 22–24. Guds Faders eget exempel, Eph. 2: 4, 5. 1 Joh. 3: 1. Matth. 5: 43, 44. Eph. 5: 1, 2. 1 Joh. 4: 11. Jesu Christi exempel, Joh. 13: 34, 35; cap. 15: 10, 12. Det wi efterfölja böre, Matth. 11: 29. Phil. 2: 5. 1 Pet. 2: 21. Wår skyldiga pligt, Rom. 13: 8. Dertill äro wi kallade, Eph. 4: 1, 2. Dertill ånyo födde, 1 Pet. 1: 22, 23. Dertill utwalde, Eph. 1: 4. En bewekande orsak är ock kärlekens höga wärdighet, störst ibland nådegåfworna, 1 Cor. 12: 31; cap. 13: 1—3, 13. Budet om kärleken det stora, Matth. 22: 39, 40. Marc. 12: 31. Den Konungsliga lagen, Jac. 2: 8. Hufwudsumman, 1 Tim. 1: 5. Lagens fullbordan, Gal. 5: 14. Rom. 13: 8–10. Fullkomlighetens band, Col. 3: 14. Som förbinder oss med Christo, Eph. 4: 15, 16. Och oss med hwarandra, Col. 2: 2. Såsom tron, alltså är ock kärleken nödwändig till wår christendom: ty sättas de tu tillsammans, Gal. 5: 6. Eph. 1: 15; cap. 3: 17; cap. 6: 23. Col. 1: 4. 1 Thess. 1: 3; cap. 3: 6. 1 Tim. 2: 15. Tron gör, kärleken bewisar oss wara christna, Jac. 2: 18, 26. Nästans kärlek förutan finner Guds kärlek intet rum, 1 Joh. 3: 17; cap. 4: 20, 21. Kärleken är det rätta kännemärket att wi äro Christi lärjungar, Joh. 13: 35. Ljusens barn, 1 Joh. 2: 10. Guds barn, 1 Joh. 3: 10, 14; cap. 4: 7, 8, 12, 16.

Kärleken gör oss fruktbärande, 2 Pet. 1: 7, 8. Denna kärleken hafwer sin nådebelöning, Ebr. 6: 10. Ords. 25: 21, 22. Rom. 12: 20. Luc. 6: 35. Kärlekens beskaffenhet: wisas, 1 Cor. 13: 4–8. Bör wara hjertlig, wänlig, uppriktig, utan falskhet och skrymtaktighet, Rom. 12: 9, 10. Eph. 4: 15, 16, 32. Tit. 2: 2. 2 Cor. 6: 6. 1 Pet. 3: 8. Icke egennyttig, Luc. 6: 35. 1 Cor. 13: 5; cap. 10: 24, 33. 2 Cor. 12: 14. Utan friwillig, Ps. 110: 3. Fridsam och försonlig, Ords. 10: 12. 1 Pet. 4: 8. 2 Cor. 13: 11. Eph. 4: 2, 32. Col. 3: 12–14. Endrägtigt, Phil. 2: 1, 2. En werklig och omtänksam kärlek, 1 Joh. 3: 18. Jac. 2: 15, 16. Rom. 13: 10. 2 Cor. 8: 8, 24. 1 Thess. 1: 2, 3. Ebr. 6: 10. 1 Tim. 6: 8.

Bör sig sträcka till alla menniskor: till wänner och fränder, Ords. 3: 29. Luc. 6: 32, 33. Till fattiga och eländiga, 5 Mos. 15: 7, 11. Luc. 14: 13. Till främlingar, 3 Mos. 19: 9, 34; cap. 23: 22. 5 Mos. 24: 19. Till okända, 5 Mos. 22: 2. Till owänner och fiender, 2 Mos. 23: 4, 5. 3 Mos. 19: 18. Ords. 25: 21, 22. Rom. 12: 20. Matth. 5: 43–46. Luc. 6: 27, 28, 32, 33, 35. Synnerligen till wåra bröder i tron, Gal. 6: 10. Till wåra själasörjare, 1 Thess. 5: 12, 13, 15. Jemwäl till wårt husfolk, 1 Tim. 5: 8.

Bör wara fast och beständig, Ebr. 13: 1. Eph. 3: 17. Samt tillwäxande, Phil. 1: 9. 1 Thess. 3: 12. 2 Thess. 1: 3. Ords. 4: 18. 2 Cor. 4: 16. Dessa och flera kärlekens beskaffenheter finnas omtalade, Rom. 12: 9, [et]c. 1 Thess. 5: 14, 15.

Kärlek, Andans frukt, Gal. 5: 22.

Kättare skall man fly och sky, 5 Mos. 13: 1, [et]c.; cap. 18: 20—22. 1 Kon. 18: 19, [et]c. 2 Kon. 10: 21, 25. Matth. 7: 15. Rom. 16: 17. 2 Thess. 3: 14. 2 Tim. 2: 16, 17; cap. 3: 5, [et]c. Tit. 3: 10. 2 Joh. 10. Hwarföre kättare och parti måste wara, 1 Cor. 11: 19. Dom. 3: 1. Utgångne i Apostlarnas tider, 1 Tim. 1: 19, 20. 2 Tim. 1: 15; cap. 2: 17. 1 Joh. 2: 18. 2 Joh. 7. Uppb. 2: 14, 15. Skola komma i yttersta tiderna, Matth. 24: 5, 24. Joh. 5: 43. 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1. 2 Pet. 2: 2; cap. 3: 3. Jud. Ep. 18.

Köp: Om köpande och säljande, 1 Mos. 23: 9, 13; cap. 25: 31, [et]c.; cap. 47: 15, 16, 19, 20. 2 Sam. 24: 21, [et]c. Jer. 32: 6, 7, 44. Derwid bör rätteligen tillgå, 3 Mos. 19: 13, 35, 36; cap. 25: 14—48. 5 Mos. 25: 13. Ords. 11: 1; cap. 16: 11; cap. 20: 10, 23. Hes. 45: 10, 11. Micha 6: 10, 11, 13. 1 Thess. 4: 6. Amos 8: 5, 6, 8. Uti köpande och säljande infinner sig gerna orätt, Jer. 9: 5. Os. 12: 7.

Kött; se Begärelse, Lustar: Man och qwinna äro ett kött, 1 Mos. 2: 24. Matth. 19: 5. Marc. 10: 8. 1 Cor. 6: 16. Eph. 5: 31.

L.

Lagen: Den första, 1 Mos. 2: 16, 17. Blef öfwerträdd, cap. 3: 4—6. Gud hafwer inskrifwit alla menniskor en lag i naturen, hwarefter deras lefwerne och samwete rättas skulle, Rom. 1: 18, [et]c.; cap. 2: 12, 14—16. Denna naturens lag war wåra första föräldrar före syndafallet medskapad, och medelst skapelsen efter Guds beläte fullkomligen inskrifwen, 1 Mos. 1: 26, 27. Eph. 4: 24. Col. 3: 10. Men såsom denna naturens lag blef genom syndafallet förmörkad, och menniskan både till förstånd och wilja oskickliggjord att känna och tjena Gud, 1 Mos. 6: 3, 5; cap. 8: 21. Eph. 4: 17, 18, 22. Ap.G. 26: 18. Eph. 5: 8. 1 Thess. 5: 4, 5. 1 Pet. 2: 9. 1 Joh. 2: 8. Es. 9: 2; Wille Gud, på det hon ej med okunnighet sig ursäkta måtte, den medskapade naturliga lagens begrepp och innehåll sålunda, medelst de tio budordens förkunnande, Israeliterna tydligen föreställa, 2 Mos. 20: 1, [et]c. 5 Mos. 5: 1. Dem Gud med sitt eget finger skref på 2 stentaflor, 2 Mos. 31: 18. 5 Mos. 5: 22. De första af Mose sönderslagna, 2 Mos. 32: 19. 5 Mos. 9: 17. Andra i stället gifna, 2 Mos. 34: 27, 28. 5 Mos. 10: 1–4. Lagda uti arken, 5 Mos. 10: 5. Ebr. 9: 4. Lagboken blifwer igenfunnen, 2 Kon. 22: 8. Dess lag blifwer läsen ånyo, och utropad, 5 Mos. 1: 5; cap. 5: 1, [et]c.; cap. 31: 9—14. Jos. 8: 32–35. 2 Kon. 23: 2. Neh. 8: 8; cap. 9: 3. Mosaiska lagen är af treggehanda slag: Ceremonial-lagen, som med offren och annat mera Christus förebildade, blef wid Christi ankomst alldeles afskaffad, Ebr. 10: 1, 4, 5, 14; cap. 9: 7—15. Col. 2: 16, 17. Ap.G. 13: 38; cap. 15: 10, 28, 29. Matth. 11: 13. Rom. 6: 14; cap. 7: 4. Eph. 2: 14, [et]c. Ebr. 8: 6, 13. Jemwäl omskärelsen afskaffad, Gal. 5: 2, 6.

Den Judiska brottmåls- och domare-lagen till en stor del afskaffad: Exempel, 4 Mos. 36: 6, [et]c. 5 Mos. 25: 5, 6; cap. 24: 1, [et]c. Matth. 19: 8, 9. Men icke alldeles; utan wid domstolarna ännu till någon del bibehållen. Exempel, 4 Mos. 35: 16, [et]c. 5 Mos. 1: 16, 17; cap. 5: 7, [et]c.; cap. 19: 15, [et]c. Den moraliska eller 10 budords lagen, warande en regel hwad wi göra och låta skole, kan så wida ingalunda afskaffad warda; utan förbinder alla menniskor till en uti högsta grad fullkomlig både inre och yttre lydnad, 5 Mos. 6: 5. Matth. 22: 37. Luc. 10: 27. 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10. Matth. 5: 19. Jac. 2: 9, 10. Hes. 18: 24, 26; cap. 33: 12. Under löfte af timlig, 5 Mos. 28: 1, [et]c. Och ewig wälsignelse, lif och salighet, 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 11. Rom. 10: 5. Gal. 3: 12. Luc. 18: 18, 20. Rom. 7: 10. 1 Tim. 4: 8. (Dock icke af någon förtjenst, Rom. 11: 35.) Jemwäl under en swår hotelse af timlig och ewig förbannelse, 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10. Rom. 7: 10, 11. 5 Mos. 28: 15, [et]c. Dan. 9: 11. Men såsom för den förderfwade naturens skull, ingen menniska, icke heller de andeligen pånyttfödde en så fullkomlig lydnad åstadkomma, och lagen fullkomligen uppfylla kunde: ty kan icke heller den saliggörande rättfärdigheten och saligheten af lagen och dess gerningar komma: hwilket bewisas (1) af alla menniskors syndiga natur, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. 1 Kon. 8: 46. Ps. 14: 2, 3. Pred. 7: 21. Rom. 3: 12, 23. Gal. 3: 22. (2) Af klara Skriftens språk, att ingen menniska kan lagen uppfylla, Ap.G. 7: 53; cap. 13: 39; cap. 15: 10. Rom. 8: 7. Gal. 5: 17. Jac. 2: 10; cap. 3: 2. (3) Af lagens natur och egenskap, Rom. 7: 12–24; cap. 8: 5—8. Gal. 5: 17. (4) Af lagens omöjlighet för den förderfwade naturens skull, Rom. 8: 3. Gal. 3: 21. Rom. 7: 10. Ap.G. 15: 10. (5) Af alla heligas klagan: Moses, 2 Mos. 34: 7. Salomo, 1 Kon. 8: 46. Job, cap. 9: 2, 3, 28; cap. 15: 15—17. David, Ps. 19: 13. Ps. 32: 6. Ps. 130: 3. Ps. 143: 2. Ords. 20: 9. Esaia, cap. 64: 6. Daniel, cap. 9: 5, 7. Paulus, Rom. 7: 14, 18, 23. 1 Cor. 4: 4. Johannes, 1 Joh. 1: 8. (6) Af sjelfwa rättfärdiggörelsen, Rom. 3: 20–24, 28. Gal. 2: 16, 21; cap. 3: 11, 12, 21, 22. Se Rättfärdiggörelse. Alltså derföre, när lagen wåra hjertan förkrossar, Jer. 23: 29. Ps. 51: 19. Es. 57: 15. Genomstinger, Ap.G. 2: 37. Öfwertygar och förskräcker oss i samwetet med synden, Rom. 3: 20; cap. 7: 7. Kommer wrede åstad, Rom. 4: 15. Hotar med förbannelse och fördömelse, 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10. Så att wi nödgas klaga med David, Ps. 6: 1–9. Ps. 38: 2–10. Då skola wi, såsom ock lagen är wår tuktomästare till Christum, Gal. 3: 24, genom tron taga wår tillflykt till Christum Jesum, som är lagens ända till rättfärdigheten, Rom. 10: 4. Som lagen oss till godo fullkomligen uppfyllt, Rom. 8: 3. Matth. 5: 17, 18, [et]c. Gal. 4: 4, 5. Rom. 5: 19. Gal. 3: 13. Med sin hörsamhet och lydnad, blod, och blodiga död, Guds stränga rättfärdighet fullkomligen tillfyllest gjort; för wåra synder fullkomligen betalt, en nådig syndernas förlåtelse, deruti den saliggörande rättfärdigheten består, åstadkommit, och oss med Gud fullkomligen försonat hafwer, Matth. 20: 28. 1 Tim. 2: 6. Es. 53: 4, 5. Ps. 69: 5. 2 Cor. 5: 18–21. 1 Joh. 1: 7. Ebr. 9: 14. Uppb. 1: 5. Tit. 2: 14. Ebr. 1: 3. Rom. 3: 5. Ebr. 2: 14, 15, 17. 1 Joh. 2: 2. Col. 2: 14. Rom. 5: 8–10. Eph. 2: 16. Rom. 3: 24. Eph. 1: 7. Ebr. 9: 12. Lagen rätteligen brukad är god, 1 Tim. 1: 8. Bör wara för alla menniskor, äfwen för de trogna en deras lefwernes regel och rättesnöre hwarefter de Gudi rätteligen tjena skola, 5 Mos. 5: 32, 33; cap. 8: 6; cap. 10: 12; cap. 11: 22; cap. 12: 32. Jos. 1: 7; cap. 23: 6. Hes. 20: 19. Ps. 1: 1, [et]c.

Eljest är tio budordslagen, för wår förderfwade naturs skull, afskaffad, hwad rättfärdiggörelsen för Gud angår, Rom. 8: 3. Gal. 3: 11, 21, 22. Jemwäl hwad förbannelsen angår, Gal. 3: 13. Ty de trogna som regeras af Guds Anda, äro icke under lagen, Gal. 5: 18. Så wida lagen förbannar och fördömer, Rom. 5: 1; cap. 8: 1.

Lefwerne: De Christtrognas bör wara heligt, 1 Mos. 17: 1. 3 Mos. 19: 2; cap. 20: 7, 26. 1 Pet. 1: 14–16. Inrättadt efter Guds och Christi exempel, Matth. 5: 48; cap. 11: 29. Joh. 12: 26; cap. 13: 13—15. Rom. 6: 4; cap. 15: 1—3. Col. 3: 9, 10, 12—14. Eph. 4: 22–24; cap. 5: 1—3. 1 Pet. 2: 21; cap. 3: 15, 17, 18. 1 Joh. 1: 7; cap. 2: 6. Ebr. 12: 1, 2. Efter Christi anda, Rom. 8: 9, 12—14, 29. Gal. 2: 20. Efter Christi sinne, Rom. 13: 13, 14. Eph. 4: 20, 21. Phil. 2: 5, 15. Col. 2: 6, 7. Efter Christi lärdom, 1 Thess. 4: 1–8. Tit. 2: 12; cap. 3: 8. 1 Pet. 2: 1–3, 9, [et]c. Wandra wärdeligen i den andeliga kallelsen, Eph. 4: 1–4. Phil. 1: 27. Såsom ljusens barn, Eph. 5: 8, 9. Beflita sig om goda gerningar, Eph. 2: 10. Tit. 3: 8, 14. Lefwa och dö Gudi, Rom. 14: 7–9. 2 Cor. 5: 15. 1 Thess. 5: 9, 10. Exempel på gudeligt och christeligt lefwerne: Henoch, 1 Mos. 5: 22, 24. Ebr. 11: 5. Elias, 2 Kon. 2: 11.

Lif: Det lekamliga är mödosamt och fåfängligt, 1 Mos. 3: 19. Ps. 90: 10. Pred. 2: 22, 23; cap. 4: 4; cap. 3: 10; cap. 6: 4—8. Job 7: 1; cap. 14: 1, 22. 1 Pet. 1: 17. 1 Mos. 47: 9. Af kort waraktighet och förlöper snarligen, 2 Sam. 14: 44. Job 7: 6. Ps. 89: 48. Ps. 90: 10–12. 1 Cor. 7: 29. Ty liknas det wid ett löpare, och en flygande örn, Job 9: 25, 26. Wid ruttet as och kläder, Job 13: 28. Wid en skugga, Job 8: 9; cap. 14: 2. Ps. 102: 12. Ps. 109: 23. Ps. 144: 4. Pred. 7: 1. Wid en twärhand och intet, Ps. 39: 6. Wid en sömn och ström, Ps. 90: 5. Wid ett tal. v. 9. Wid ett flygande, Ps. 90: 10. Wid rök, Ps. 102: 4. Wid gräs, blomster och hö. Ps. 103: 15. Es. 40: 6, 7. 1 Pet. 1: 24. Wid ett skepp, Job 9: 26. Wid stoft och aska, 1 Mos. 3: 19; cap. 18: 27. Job 10: 9. Ps. 103: 14. Wid en herdehydda, Es. 38: 12. Wid damm, Jac. 4: 14. Wid en wäfspole, Job 7: 6.

Uppfyldt med orolighet, Job 14: 1. Hafwer ett wisst föresatt mål, Ps. 39: 5. Job 14: 5, 6. Ps. 139: 16. Owisst, huru länge det warar, Luc. 12: 18, 20. Jac. 1: 10, 11; cap. 4: 14. Ebr. 13: 14. Naket kommet i werlden, Job 1: 20, 21. Pred. 5: 14. 1 Tim. 6: 7, 8. Långt lif lofwar Gud åt de fromma, 2 Mos. 20: 12. 5 Mos. 5: 16; cap. 25: 15. 1 Kon. 3: 14. Ps. 91: 16. Ords. 3: 2, 16; cap. 4: 10; cap. 9: 11; cap. 10: 27; cap. 28: 16. Eph. 6: 3.

Ljus. De Christne ett ljus i werlden, Ords. 4: 18. Matth. 5: 14. Rom. 2: 19. Phil. 2: 15. Om Herrans och Guds ords ljus, Ps. 36: 10. Ps. 43: 3. Ps. 27: 1. Ps. 119: 105. Matth. 4: 16. Joh. 1: 4, 5, 7—9; cap. 3: 19, 20; cap. 8: 12; cap. 9: 5; cap. 12: 35, 36. 2 Cor. 4: 4. 2 Pet. 1: 19. 1 Tim. 6: 16. Om de sannskyldiga Christnas ljus, Es. 58: 8, 10. Luc. 8: 16. Rom. 13: 12. Phil. 2: 15. Ty böra de ock wandra i ljuset, Joh. 12: 35, 36. Eph. 5: 8, 9. 1 Thess. 5: 5. 1 Joh. 1: 5–7; cap. 2: 8, 9. Matth. 5: 16.

Lof; se Tacksägelse.

Lott: han faller som Herren will, Ords. 16: 33. Stillar träta, Ords. 18: 18. Blifwer kastad, och brukad, 3 Mos. 16: 8. 4 Mos. 26: 55; cap. 33: 54. Jos. 7: 14; cap. 18: 10. 1 Sam. 10: 21; cap. 14: 42, 43. 1 Chrön. 24: 5; cap. 25: 8. Neh. 11: 1. Ps. 22: 19. Jon. 1: 7. Matth. 27: 35. Marc. 15: 24. Joh. 19: 23, 24. Ap.G. 1: 26.

Lustar; se ock Begärelser. Lustar äro af trenne slag: En helig Gud behaglig lust, Ps. 1: 2. Ps. 37: 4. Ps. 119: 24. Luc. 10: 24. 1 Tim. 3: 1. En naturlig lust, Luc. 16: 21; cap. 4: 2. En ond lusta, Col. 3: 5. 1 Cor. 10: 6. Som yttrar sig, icke allenast i wår kropp och dess lemmar, Rom. 7: 18, 23. Utan ock uti wårt hjerta, själ, förstånd, wilja, och alla wåra sinnen, Gal. 5: 16, 17. Ords. 6: 18. Jer. 17: 9, 10. Matth. 15: 19. Rom. 8: 5–10. Eph. 2: 3; cap. 4: 22, 23. Den onda är af twänne slag: först, den onda medfödda arflustan och begärelsen, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Sedan, den onda werkliga syndalusten, när man till den uppstigande onda lustan ett wälbehag hafwer; dertill bewiljar, samtycker, och det onda begår: om begge talar Jacob, cap. 1: 14, 15. Paulus, Rom. 7: 7, 8. Ehuruwäl nu den förra, som uti Guds heliga också efter den nya födelsen finnes qwar, är såsom den sednare för Gud en synd, ty så kallar henne Paulus, Rom. 6: 2, 6, 7, 11—18; cap. 7: 5, 7—9, 11, 13, 14, 17, 23, 25; cap. 8: 2, 3, 10. 1 Joh. 1: 8; cap. 3: 4. Likwäl skall hon de helige ej skada till saligheten, om de allenast troget beflita sig om den andeliga öfning, Gud uti sitt ord påbjuder, 2 Mos. 20: 17. 5 Mos. 5: 21. 1 Mos. 4: 7. Matth. 18: 8, 9. Rom. 6: 6, 11—13; cap. 8: 13, 14. Gal. 5: 16, 17, 24. Eph. 4: 22–24. Col. 3: 5, 6, 8—10. 1 Pet. 2: 11, 12. Tit. 2: 11, 12. 2 Cor. 7: 1. Ebr. 12: 1.

Dertill förbinder oss wår egen skyldighet, Rom. 8: 9, 10, 12. Gal. 5: 25. 2 Cor. 5: 15. 1 Pet. 1: 14, 15; cap. 4: 2, 3. Christi swåra lidande, 1 Pet. 4: 1, 2; cap. 2: 20, 21, 24. Rom. 6: 6. Gal. 6: 14. 1 Joh. 2: 16. Christi död, begrafning och uppståndelse, Rom. 6: 3, 4, 8—14. Wår gemenskap med Christo, Matth. 16: 24. Gal. 5: 24; cap. 2: 20. Rom. 8: 1, 9, 13, 14. Wår lifstids korthet, 1 Cor. 7: 29, 31. 1 Joh. 2: 17. Rom. 13: 11–14. Gal. 6: 10. Den stora nådelönen, Rom. 8: 1, 10, 11, 13, 14. 1 Cor. 9: 25, 26. 2 Tim. 4: 7, 8. Uppb. 2: 7, 11, 17; cap. 3: 5, 12, 21. Den skara obotliga skada wi eljest taga, Matth. 18: 8, 9; cap. 16: 26. Rom. 6: 23; cap. 8: 13. Gal. 5: 19–21; cap. 6: 8. Col. 3: 6. 5 Mos. 32: 22. Till att förekomma köttsliga synder, tjenar, att man icke låter begärelsen i sig afla, Jac. 1: 14, 15. Fly tillfälle till synd, Ords. 23: 29–32. Exempel. Eva, 1 Mos. 3: 1–6. Dina, 1 Mos. 34: 1, [et]c. David, 2 Sam. 11: 2, [et]c. Att wi också späke wår lekamen, 1 Cor. 9: 26. Luc. 21: 34. 5 Mos. 32: 14–16. 1 Cor. 10: 7.

Lydnad och Hörsamhet, emot Gud, blifwer anbefald, 5 Mos. 10: 12; cap. 13: 4; cap. 18: 15, [et]c.; cap. 27: 10. Jos. 24: 14.

Behagar Gud wäl; lydnads loford, se 1 Sam. 15: 22, 23. 1 Kon. 3: 9, 11, [et]c. Matth. 7: 24. Joh. 13: 17; cap. 14: 21, 23, 24; cap. 15: 14; cap. 8: 31. Matth. 21: 28–30.

Denna lydnad hafwer nytta med sig: först i allmänhet, Ords. 8: 34. Es. 48: 18, 19; cap. 55: 2. Sedan isynnerhet genom allehanda wälsignelse, 2 Mos. 23: 25. 5 Mos. 15: 4, 5. Seger emot fiender, 2 Mos. 23: 22. 3 Mos. 26: 7, 8. Ymnighet, 3 Mos. 26: 3–5. 5 Mos. 28: 11, 12. Guds nåd och nådiga närwaro, 3 Mos. 26: 11, 12. Jer. 14: 4. Guds godhet och barmhertighet, 5 Mos. 13: 17, 18; cap. 30: 2, 3; cap. 7: 9—12. 2 Mos. 20: 6. Långt lif, 2 Mos. 15: 26; cap. 23: 25. 5 Mos. 30: 20. Job 36: 11. Allehanda fruktbarhet, 2 Mos. 23: 26. 5 Mos. 13: 17, 18. Lindring uti förtjenta straff, Jer. 26: 13. Den Heliga Andas nådegåfwa Ap.G. 5: 32. Ewiga saligheten, Ebr. 5: 9. Gud hafwer till de lydiga härliga löften gifwit, 2 Mos. 19: 5, 6. 5 Mos. 11: 26, 28; cap. 28: 1—6. Ps. 81: 14, 15. Ords. 1: 33. Es. 1: 19. Jer. 7: 23; cap. 11: 4. Gud hotar swårligen alla olydiga, 3 Mos. 26: 14–18. 5 Mos. 26: 15–19; cap. 30: 18. 1 Sam. 12: 15. Jer. 9: 13–15; cap. 18: 10.

Man måste mer lyda Gud än menniskor, 2 Mos. 1: 17. Dan. 3: 16–18. Ap.G. 4: 19; cap. 5: 29, 40—42. Likwäl måste man lydnad bewisa lärarena, Luc. 10: 16. Ebr. 13: 17. Öfwerheten, Rom. 13: 1, 2. 1 Pet. 2: 13. Föräldrar, 2 Mos. 20: 12. 5 Mos. 5: 16. Eph. 6: 1, 2. Col. 3: 20. Lekamliga herrar, Eph. 6: 5. Col. 3: 22. Tit. 2: 9. 1 Pet. 2: 18. Lydnad emot Gud måste komma från ett upprigtigt hjerta, 5 Mos. 10: 12–14. Jos. 22: 5; cap. 24: 14. 1 Chrön. 28: 9. Rom. 6: 16. Måste wara willig och otwungen, 1 Chrön. 28: 9. Ps. 110: 3. Jer. 30: 21, 22. Luc. 1: 74. En helig lydnad, Ebr. 12: 14. Efter Guds ord Jer. 11: 3; cap. 26: 5. En beständig lydnad, Luc. 1: 74. Exempel: Noah, 1 Mos. 6: 22. Abraham, cap. 12: 4; cap. 17: 9, 23; cap. 22: [et]c.; cap. 26: 5. Moses, 2 Mos. 4: 18; cap. 7: 6. Joseph och Maria, Matth. 1: 24; cap. 2: 14, 21. Christus, Phil. 2: 8.

Lån. Fattiga nödträngda måste man låna, 5 Mos. 15: 7–11. Matth. 5: 42. Lagen om lån, 2 Mos. 22: 14, 15. Hwilken man skall låna, och ingen ocker taga, 2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 33, 36, 37. 5 Mos. 23: 19. Neh. 5: 7, 9, 10. Ps. 15: 5. Ords. 28: 8. Hes. 18: 8, 13, 17; cap. 22: 12. Luc. 6: 35. På främmande war Judiska folket tillåtet ockra, 5 Mos. 23: 20. Af fattiga ingen pant taga, 2 Mos. 22: 26, 27. 5 Mos. 24: 6, 10—13, 17. Job 22: 5, 6; cap. 24: 3, 9. Hes. 18: 7, 12, 16; cap. 33: 15, 16. Hwad man lånar och borgar, måste man igengifwa, Ps. 37: 21.

Långmodighet; se Saktmodighet.

Läkare, Asa sökte icke Herren, utan allenast läkare, 2 Chrön. 16: 12.

Lärdom, Lära. Menniskors lära, bud och stadgar, då de äro emot Guds ord, böra förkastas och fördömas, Rom. 16: 17. 1 Cor. 3: 11. Gal. 1: 8, 9. 5 Mos. 12: 32. Uppb. 22: 18. 1 Cor. 4: 6. 5 Mos. 4: 2; cap. 5: 32. Ap.G. 26: 22. Matth. 15: 3, 6—9, 13. Jemför ock efterföljande språk, 5 Mos. 4: 15, 25; cap. 13: 6—8. Jos. 1: 7, 8. Es. 8: 19, 20; cap. 29: 13. Jer. 2: 11–13; cap. 23: 11—15. Matth. 7: 15, 16; cap. 16: 6; cap. 24: 24. Marc. 7: 3–5. Luc. 16: 15, 27—29. Ap.G. 4: 19; cap. 20: 30. Gal. 5: 2, 3, 8. Eph. 4: 14. Col. 2: 8.

Lärare, Predikanter: se ock Herdar: böra om flit, gudaktighet och ostrafflighet både i lära och lefwerne sig beflita för efterföljande orsakers skull; (1) De Apostoliska embetsreglor, som Paulus föreskrifwer, 1 Tim. 1: 18; cap. 3: 2—4, 8, 9, 14, 15; cap. 4: 8, 12; cap. 6: 11. 2 Tim. 2: 15, 16, 22. Tit. 1: 7, 8; cap. 2: 7, 8. (2) Lärarens eget exempel bör förelysa åhörarne, och uppbygga, 1 Pet. 5: 3. 2 Thess. 3: 9. 1 Tim. 4: 12. Tit. 2: 7, 8. 1 Cor. 9: 19–22. Jemför 1 Pet. 3: 1. (3) Den stora skada och förargelse som deraf kommer, när man annorlunda lärer och lefwer, Rom. 2: 21–25. 2 Cor. 6: 3–8. (4) Guds swåra hotelse emot dem som annorlunda lefwa än de lära, Ps. 50: 16–21. Matth. 5: 13, 19; cap. 23: 2, 3, 13—33. (5) Christi och Christliga Lärares exempel, som lärde, och gjorde det de lärde, Luc. 24: 19. Ap.G. 1: 1. 1 Cor. 9: 26, 27; cap. 4: 16, 17; cap. 11: 1. 1 Thess. 1: 6. Äro Christi sändebud, 2 Cor. 5: 20. Christi tjenare, och skaffare, 1 Cor. 4: 1, 2. Böra hafwa sin lagliga kallelse, Jer. 23: 21; cap. 14: 15; cap. 29: 9; cap. 27: 15. Joh. 20: 21. Rom. 10: 15. Ebr. 5: 4. Christum efterfölja, Matth. 4: 19, 20, 22. Icke sig sjelfwa predika, 2 Cor. 4: 5. Utan den korsfäste Christum, 1 Cor. 1: 23, 24. 2 Cor. 1: 19. Evangelium, 2 Cor. 3: 9; cap. 2: 12; cap. 5: 18; cap. 11: 4. Gal. 1: 8. 1 Thess. 2: 4. Blifwa allena wid Guds ord, 1 Pet. 4: 11. Jer. 23: 28, 29. 1 Tim. 1: 3, 4. 2 Tim. 1: 13. Tit. 1: 9. Icke sin egen, utan Guds ära söka, Joh. 8: 50; cap. 7: 18. Embetet troget förrätta, 1 Cor. 4: 1, 2. Till hwilket ändamål Skriften nyttig är, 2 Tim. 3: 16. Rom. 15: 4. De bedröfwade trösta, 2 Cor. 1: 4. Hjelpa de swaga, 1 Thess. 5: 14. Hes. 34: 4. Underwisa de oförståndiga, 1 Cor. 14: 19. Ebr. 6: 1–3. Också troget bedja för åhörarne, 1 Sam. 12: 23. Och dem wälsigna, 4 Mos. 6: 23. Luc. 24: 51. Ps. 129: 8. Ps. 115: 12–15. Ps. 134: 3. Exempel derpå: Moses, 2 Mos. 32: 11. 5 Mos. 9: 18. Aron, 4 Mos. 16: 46. Esaias, cap. 63: 16. Daniel, cap. 9: 3, Christus, Joh. 17: 20. Apostlarna, 2 Cor. 13: 7. Eph. 1: 16; cap. 3: 14, [et]c. Phil. 1: 4.

Deras läroembete bör förrättas, rätteligen och lämpligen, 2 Tim. 2: 15. 1 Cor. 14: 19. Utan ordaträtor, 1 Tim. 6: 4, 5. Med urskillnad efter åhörarnes beskaffenhet, 1 Cor. 3: 2; cap. 9: 19—22. Gal. 4: 19. Deras straffembete bör förrättas både saktmodigt och med ifwer, 2 Tim. 2: 24; cap. 4: 2, 3. Tit. 1: 13; cap. 2: 15. 1 Tim. 5: 20, 21. Hes. 3: 17. Hålla god kyrkotukt, medelst löse- och bindenyckelns bruk, Matth. 18: 18. Joh. 20: 23. 1 Tim. 5: 20, 21. 1 Cor. 5: 2, 4, 5. 2 Cor. 2: 6, 7. Förmaningsgraderna iakttaga, Gal. 6: 1. Matth. 18: 15–17. Att det må skickligen tillgå, 1 Cor. 14: 40. Icke heller egenwilligt, utan församlingens samtycke någon ändring i ceremonier företaga eller missbruka friheten till de swagas förargelse, Rom. 14: 15, 16. 1 Cor. 8: 9–13. Icke heller för wåra wederparters skull något af Christeliga friheten eftergifwa, 1 Cor. 7: 23. Gal. 5: 1; cap. 2: 4, 5. 1 Thess. 5: 22. Hafwa ock omsorg för de fattigas underhåll, 1 Cor. 16: 1, 2. Gal. 2: 10. Joh. 13: 29.

Lärjunge; se Apostlar: Bör för Christi skull hata fader och moder, Matth. 10: 37. Luc. 14: 26. Blifwa wid Guds ord, Joh. 8: 31. Huru de warda kände, cap. 13: 35.

Lättja, Lathet; se Flit och Arbetsamhet: Warder förbjuden, Rom. 12: 11. Lat menniskas beskrifning, Ords. 19: 24; cap. 26: 13—15; cap. 22: 13; cap. 6: 9, 10; cap. 24: 30—32. Lathet bringar skada med sig, Ords. 10: 26; cap. 18: 9. Fattigdom och hunger, Ords. 6: 10, 11; cap. 10: 4, 5; cap. 13: 4; cap. 19: 15; cap. 20: 4; cap. 23: 21; cap. 24: 33, 34; cap. 28: 19. Lärer mycket ondt göra. Exempel, 2 Sam. 11: 1, [et]c.

Löfte och Tillsägelse: Af Gud gjorda äro af twäggehanda slag: somliga angå det timliga, somliga det ewiga lifwet, 1 Tim. 4: 8. Om begge slags löften i allmänhet, 1 Mos. 15: 1, 2. Ords. 11: 5, 6, 18, 23. Matth. 10: 40–42. Luc. 6: 35. Om det timliga lifwets löften i synnerhet, Matth. 19: 25, 29. Marc. 10: 30. 5 Mos. 28: 1–6. Ps. 41: 2–4. Ps. 112: 1–3. Om det ewiga lifwets löften i synnerhet, Es. 40: 10; cap. 62: 11. Uppb. 22: 12. Matth. 5: 12. Luc. 6: 23. Matth. 20: 8. 1 Cor. 3: 8. Uppb. 11: 18. Dessa ofelbara Guds löften böra oss uppmuntra till ett gudeligt och heligt lefwerne, 2 Cor. 6: 16–18; cap. 7: 1. Rom. 6: 22; cap. 2: 7. 1 Tim. 6: 18, 19. Wilja wi komma till Guds saliggörande åskådande, 1 Cor. 13: 12. 1 Joh. 3: 2; så måste wi oss om renhet och helgelse beflita, Matth. 5: 8. 1 Thess. 4: 3–8. 1 Pet. 1: 14–16. Ebr. 12: 14. Uppb. 21: 27. Guds löften och tillsägelser ske med wilkor, 3 Mos. 26: 3, [et]c. 5 Mos. 19: 8, 9. cap. 28: 1, [et]c. 1 Sam. 2: 30. Hes. 18: 1, [et]c. cap. 33: 15, 19. Marc. 16: 16. Joh. 3: 16, 36; cap. 8: 31; cap. 13: 17; cap. 15: 7, 14. Rom. 8: 17; cap. 11: 22, 23. Col. 1: 23. 2 Pet. 1: 4, 5. Ebr. 3: 14. Uppb. 21: 7. Guds löften äro ja och amen i Christo, 2 Cor. 1: 20. Ty ställer Moses och David Gud före hans löften, 2 Mos. 32: 13. 5 Mos. 9: 27. Ps. 27: 8, 9. För de löftens skull Gud patriarkerna gjorde, wederfors deras efterkommande mycket godt, 2 Mos. 2: 24; cap. 6: 5, 6. 3 Mos. 26: 42. 5 Mos. 4: 8. 1 Sam. 12: 22. 2 Sam. 7: 24, 25. 2 Kon. 13: 23; cap. 19: 34. Menniskors löften Gudi gjorda måste hållne warda, 1 Mos. 28: 20–22. 3 Mos. 27: 1, [et]c. 4 Mos. 6: 1, [et]c.; cap. 21: 2; cap. 30: 3, [et]c. 5 Mos. 23: 21. 1 Sam. 1: 11. 2 Sam. 15: 8. Pred. 5: 3. Ap.G. 18: 19; cap. 21: 23. Ps. 50: 14. Om dåraktiga löften: Exempel, Jephthah, Dom. 11: 30. Miche moder, Dom. 17: 3. David, 1 Sam. 25: 13, 34. Herodes, Matth. 14: 7. Några Judar, Ap.G. 23: 12, 14.

Lögn. Icke bör för lögn räknas när man någon sanning fördöljer, den man icke skyldig är att uppenbara: utan detta är egentligen lögn, när man mot sitt bättre wett och samwete sin nästa till skada annorlunda om något talar än det sig i sanning förhåller: ty böra efterföljande Skriftens exempel icke för lögn straffade warda: Abraham, 1 Mos. 12: 13; cap. 20: 2, 12. Isaac, cap. 26: 7. Jacob, cap. 27: 19. Rachel, cap. 31: 35. Joseph, cap. 42: 7. Egyptiska jordgummor, 2 Mos. 1: 19, 21. Israeliterna, cap. 5: 8, 17. Rahab, Jos. 2: 4–6. Jael, Dom. 4: 18. Jonathan, 1 Sam. 20: 6, 8, 28, 29. David, 1 Sam. 21: 2, 13. Jehu, 2 Kon. 10: 19. Egentlig lögn förbjuder Gud; och befaller att wi skole beflita oss om sanning, 2 Mos. 20: 16. 5 Mos. 5: 20. 2 Mos. 23: 7. 3 Mos. 19: 11. Ps. 4: 3. Ords. 23: 23. Zach. 8: 16, 17, 19. Matth. 5: 37. 1 Cor. 5: 8. Eph. 4: 25. Col. 3: 9. Gud hafwer ett stort misshag till lögn och osanning, Ps. 5: 7. Ords. 6: 16–19; cap. 12: 22. Zach. 8: 17. Hotar och straffar alla lögnaktiga, Ps. 52: 5–7. Jer. 9: 3–6. Os. 4: 2, 3. Mich. 6: 12, 13. Ords. 19: 5. Efter som lögnen är för Gud wederstygglig, Joh. 8: 44. Ords. 17: 7; cap. 19: 22. Uppb. 21: 27. Ty hafwa lögnaktige timligt och ewigt förderf att wänta, Ps. 5: 7. Ords. 12: 13; cap. 19: 9. cap. 21: 28. Uppb. 21: 8; cap. 22: 15. Lögnens fader är djefwulen, Joh. 8: 44. Deremot sanningen en Andans frukt, Eph. 5: 9. Ja, den Helige Ande är sjelf sanningens Ande. Joh. 14: 17; cap. 15: 26; cap. 16: 13. 1 Joh. 4: 6. Till sanning bör oss beweka Guds Faders eget exempel, Ps. 25: 10. Uppb. 15: 3; cap. 16: 7. 4 Mos. 23: 19. 1 Sam. 15: 29. 2 Sam. 7: 28. Rom. 3: 4. 2 Tim. 2: 13. Tit. 1: 2. Ebr. 6: 17, 18. Jesu Christi eget exempel, Matth. 22: 16. Joh. 8: 46; cap. 14: 6. 1 Joh. 5: 20, 21. Uppb. 3: 7, 14. Ty låtom oss Jesum efterfölja, Phil. 2: 5. 1 Pet. 2: 22. De som sanning älska, hafwa Guds nåd, Ps. 15: 1–3. Ps. 40: 5. Sanningen förer mångfaldig nytta med sig, Ords. 12: 14, 19; cap. 13: 2; cap. 18: 20, 21; cap. 20: 28. Alle helige hafwa hatat lögnen, och älskat sanningen: David, Ps. 101: 7. Ps. 119: 163. De rättfärdige, Ords. 13: 5; cap. 30: 8. Apostlarna, 2 Cor. 13: 8. Eph. 4: 25. Eljest kallas alla menniskor lögnare, Ps. 116: 11. Rom. 3: 4. Lögnaktige finnas i alla stånd: Uti det andeliga, Micha 2: 11. Ps. 119: 118. Es. 29: 21. Jer. 5: 31; cap. 8: 8; cap. 20: 6; cap. 23: 14. Hes. 13: 6. Uti werldsliga ståndet finnas lögnaktiga anklagare, 3 Mos. 19: 16. Exempel, 1 Mos. 39: 17. 2 Sam. 16: 3. 1 Kon. 21: 9, 10. Luc. 23: 2. Ap.G. 24: 5. Lögnaktige wittnen, 2 Mos. 23: 1. 5 Mos. 19: 18, 19. Ords. 6: 19; cap. 12: 17; cap. 14: 5, 25; cap. 19: 5, 28; cap. 21: 28; cap. 24: 29; cap. 25: 18. Exempel, 1 Kon. 21: 13. Ps. 27: 12. Dan. 6: 13. Matth. 26: 61. Ap.G. 6: 13. Lögnaktige brottslige, Jos. 7: 19. Lögnaktige advokater, 2 Mos. 23: 3. Lögnaktige domare, 2 Mos. 23: 1, 6, 7. 3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 16, 17; cap. 16: 18—20; cap. 27: 19, 25. Ords. 17: 15. Es. 5: 23. Exempel, 1 Kon. 21: 11. Matth. 26: 59; cap. 27: 24, 25. Luc. 18: 2, 3. Ap.G. 5: 26; cap. 16: 37. Lögnaktige rådgifware, 1 Sam. 22: 9; cap. 26: 1. 2 Sam. 17: 1. Dan. 6: 7. Lögnaktige finnas ock uti familjelifwet och allmänna lefwernet; nemligen, förbundsbrytare, 2 Kon. 3: 5. 2 Chrön. 36: 13. Hes. 17: 15, 16, 18, 19. Stortalige och storordige, 1 Sam. 2: 3. Ps. 5: 6, 7. Ps. 75: 5. Jer. 9: 23. 2 Cor. 10: 12. Baktalare och bakdantare, som arta sig efter djefwulen, Job 1: 9, 10. 1 Mos. 3: 5. För dessa synder blifwa wi warnade, 3 Mos. 19: 16. Ps. 15: 3. Ps. 50: 20, 21. Ords. 10: 18; cap. 11: 12, 13; cap. 16: 28; cap. 18: 8; cap. 26: 22; cap. 20: 19. 1 Pet. 2: 1. Jac. 4: 11. Lastare och smädare, 2 Mos. 22: 28. Ap.G. 23: 5. Ps. 41: 7. Ps. 73: 8. Ords. 4: 24; cap. 11: 12. Matth. 5: 22. 1 Cor. 6: 9, 10. Eph. 4: 31. 2 Pet. 2: 10. Exempel, 2 Sam. 16: 7. 2 Kon. 2: 8. Joh. 8: 48. Smickrare, Ap.G. 12: 22. 2 Pet. 2: 3. Bedragare, Ps. 34: 14. Ps. 52: 5–7. Ords. 24: 28. 1 Pet. 2: 1. Trätosamme och stridslystne, Ords. 6: 19; cap. 18: 6; cap. 25: 8; cap. 26: 20, 21. Hycklare och skrymtare, Ords. 6: 13–15; cap. 11: 9. Exempel, 2 Sam. 20: 9. Matth. 22: 18.

Lön, förtjent får icke förhållas, 3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 24: 14, 15. Jac. 5: 4. Jer. 22: 13. Matth. 10: 10. 1 Tim. 5: 18.

M.

Man, Himmelsbröd, blifwer gifwet, 2 Mos. 16: 15. 4 Mos. 11: 7. 5 Mos. 8: 3. Ps. 78: 24. Samladt, 2 Mos. 16: 4, 5. Förwaradt till åminnelse, 2 Mos. 16: 32, 33. Blifwer föraktadt, 4 Mos. 11: 6. Wände igen, Jos. 5: 12, Christus liknar sig wid man, Joh. 6: 31, 32, 49, 58. Mannat förebildade Christum, 1 Cor. 10: 3.

Man: Äkta mans embete; se Äktenskap.

Mandråp, är af trenne slag: ett af wåda, 2 Mos. 21: 12, 13. 4 Mos. 35: 11, 12, 22—25. 5 Mos. 4: 41, 42; cap. 19: 4—6. Jos. 20: 2, 3. Ett af nödwärn, 2 Mos. 22: 23. 1 Mos. 14: 14, [et]c. Ett uppsåtligt, af hat och illwilja, 4 Mos. 35: 20. Ett sådant mandråp och oskyldigt blods utgjutelse warder strängeligen förbjudet och hotadt med straff, 2 Mos. 20: 13. 5 Mos. 5: 17. Matth. 5: 21. Luc. 18: 20. Rom. 13: 9. Gal. 5: 21. Ps. 5: 7. Ps. 94: 6. Ords. 6: 16, 17; cap. 28: 17. Es. 1: 15; cap. 26: 21; cap. 59: 2, 3. Jer. 2: 33–35; cap. 7: 6; cap. 19: 4; cap. 22: 3. Hes. 22: 4. Matth. 23: 34, 35. Luc. 11: 50, 51. 1 Sam. 19: 5. Jon. 1: 14. Os. 4: 2, 3. Hab. 2: 12. Mandråp af djefwulen, Joh. 8: 44. Mandråp hämnar Gud, och hwarföre? 1 Mos. 4: 10; cap. 9: 6. Ps. 9: 13. Ords. 28: 17. Uppb. 6: 10. Mandråpare orena landet, 4 Mos. 35: 33, 34. Guds förordning om landets försoning, när man icke kände mandråparen, 5 Mos. 21: 1–9. Öfwerheten får icke öfwerse med mandråpare, 4 Mos. 35: 31. 5 Mos. 19: 11–13. 1 Kon. 20: 40. 2 Mos. 21: 14, 28, 29. Om dråp som sker, och icke sker utan straff, 2 Mos. 21: 20, 21. Om sjelfspillingar, Ords. 24: 8. Eph. 5: 29. 1 Cor. 3: 17. Mandråpares onda samwete, 1 Mos. 4: 13, 14. Deras timliga straff, 1 Mos. 9: 5, 6. 2 Mos. 21: 12. 3 Mos. 24: 17. 4 Mos. 35: 16–22, 30, 31. 5 Mos. 19: 11, 12. Uppb. 13: 10. Deras ewiga straff, 1 Joh. 3: 15. Gal. 5: 21. Uppb. 21: 8; cap. 22: 15. Förklaring öfwer femte budet, Matth. 5: 21, 22. 1 Joh. 3: 15. Exempel på mandråp och oskyldigt blods utgjutelse, 1 Mos. 4: 8. 2 Mos. 2: 12. Dom. 9: 5. 2 Sam. 3: 27; cap. 11: 15, 16; cap. 20: 9, 10. 2 Kon. 12: 21; cap. 14: 5, 6; cap. 21: 16, 23; cap. 24: 3, 4. Ap.G. 7: 52, 58. Straffexempel på mandråp och oskyldigt blods utgjutelse: Cain, 1 Mos. 4: 10, 11. Simeon och Levi, cap. 49: 5—7. Pharao, 2 Mos. 1: 22; cap. 14: 27, 28. Zebah och Zalmuna, Dom. 8: 18–21. Abimelech, cap. 9: 53—57. Doeg, 1 Sam. 22: 18. Dess straff, Ps. 52: 7, 8. Den sig berömde af Sauls död, 2 Sam. 1: 15. Joab, cap. 3: 27; cap. 20: 9, 10. 1 Kon. 2: 5, 6, 29—31. Rechob och Baena, 2 Sam. 4: 5, [et]c. David, cap. 11: 15; cap. 12: 10—12. Absalom, cap. 13: 28; cap. 18: 14, 15. Achab, 1 Kon. 21: 14, 15, 19. Isebel, cap. 18: 4. 2 Kon. 9: 33, [et]c. Athalia, cap. 11: 1, 15, 16. Joas, 2 Chrön. 24: 21, 22, 25. Matth. 23: 35. Jerusalem, Hes. 11: 6–9; cap. 22: 2—4; cap. 24: 6—8.

Mat och dryck skall man bruka med böner och tacksägelser både före och efter. 5 Mos. 8: 10. 1 Sam. 9: 13. 1 Cor. 10: 30. 1 Tim. 4: 3, 5. Exempel: Christus, Matth. 14: 19; cap. 15: 36; cap. 26: 26. Marc. 8: 6. Luc. 9: 16, 17. Joh. 6: 11. Paulus, Ap.G. 27: 35. Rom. 14: 6. Om Christlig frihet uti mat, Rom. 14: 1, [et]c. 1 Cor. 8: 1, [et]c.; cap. 10: 25, [et]c.; Col. 2: 16, [et]c. Tit. 1: 15. Förbjuda maten är en djeflalära, 1 Tim. 4: 1–5. Rom. 14: 14–16, 20—22.

Menniska, skapad efter Guds beläte; se Beläte. Dess timliga lif, hwad det är, se Lif. Dess krafter uti andeliga saker; se Fri wilja. Om menniskans nya födelse, Matth. 18: 3; cap. 19: 28. Joh. 1: 13; cap. 3: 6. 1 Cor. 4: 15. Gal. 4: 19. 1 Pet. 1: 23; cap. 2: 2. Jac. 1: 18. Se Födelse. Om den nya menniskan i Christo, Rom. 6: 4, 8; cap. 7: 6; cap. 12: 2. 1 Cor. 5: 7, 8. Gal. 6: 15. Eph. 4: 24. Col. 3: 10. Tit. 3: 5, 6. Ebr. 8: 10, 11. Om den gamla menniskan och dess gerningar, Rom. 6: 6; cap. 13: 12, 13. 1 Cor. 5: 7, 8. Eph. 4: 22. Col. 3: 5.

Mirakel, d. ä. underwerk: Stadfästa Herrans ord, Marc. 16: 17, 20. Begäres af Apostlarna, Ap.G. 4: 30. Derigenom Fadren äras, Matth. 15: 31. Falska propheters underwerk, Jer. 23: 31. Den som med underwerk någon förförer, han skall dö, 5 Mos. 13: 5, [et]c. Lögnaktiga underwerk, Matth. 24: 24. Genom underwerk försöker Gud wår tro, 5 Mos. 13: 3. Genom underwerk blifwer Christus känd, Joh. 10: 25. Genom underwerk bewisar Han sig wara sänd af Gud, Ap.G. 2: 22.

Missundsamhet; se Barmhertighet.

Mutor; se Domare.

Mynt: Se derom ett särskildt Register.

Mått. Med samma mått en mäter andra skall honom mätas igen. Det kallas wedergällningsrätt, 1 Mos. 21: 23. 3 Mos. 24: 20. 5 Mos. 19: 21. Dom. 15: 11. 1 Sam. 15: 33. 2 Sam. 22: 25. Ps. 18: 21. Ords. 22: 23. Es. 33: 1; cap. 65: 6; cap. 66: 4. Jer. 50: 14, 15, 29; cap. 51: 49. Hes. 16: 59. Joel 3: 7. Matth. 7: 2. Marc. 4: 24. Luc. 6: 38. Mått och wigt skall wara rätt och oförfalskad, 3 Mos. 19: 35. 5 Mos. 25: 13. Ords. 16: 11; cap. 20: 10. Hes. 45: 10. Os. 12: 7. Amos 8: 5. Mich. 6: 5. Om uttydningen på allehanda slags mått; samt föreningen med wåra Swenska mått, kan man igenfinna uti det Register som derom handlar.

Måtta, Måttlighet: Derom sig beflita, 2 Pet. 1: 6. Hålla med måttlighet af sig, Rom. 12: 3.

N.

Nakenhet: Om andelig nakenhet, Uppb. 3: 17, 18. Om lekamlig nakenhet; se Almosa och Fattiga.

Namn: Guds namns helgande, och ohelgande; se Swordom.

Nattwardens Sacrament: Dess instiktare, och instiftelseorden finnas, Matth. 26: 26. Marc. 14: 22. Luc. 22: 19. 1 Cor. 11: 23, [et]c. Kallas Herrans Nattward, 1 Cor. 11: 20. Hwarföre? v. 23. Herrans bord, 1 Cor. 10: 20, 21. Förebildadt genom påskalammet, 2 Mos. 12: 13, [et]c. Genom manna, 2 Mos. 16: 15. Samt genom wattnet utur den slagna klippan, 2 Mos. 17: 6. Jemför Joh. 6: 48, [et]c. 1 Cor. 10: 3–6. Instiftaren Christus hafwer det med sin död bekräftat: ty bör slätt intet deruti ändras, Gal. 3: 15. Ebr. 9: 17. Christus hafwer det Apostlarne anbefallt: Detta görer, [et]c. Luc. 22: 19. 1 Cor. 11: 24, 25. Matth. 28: 19. 1 Cor. 4: 1. 2 Cor. 5: 19, 20. Nattwardens beståndsdelar: den jordiska är rätt naturligt bröd, af watten och mjöl bakadt, antingen syradt eller osyradt (ehuru i första Nattwarden, såsom wid Påskalammet, 2 Mos. 12: 18, [et]c., brukades osyradt bröd), Matth. 26: 26. Marc. 14: 22. Luc. 22: 19. Samt rätt naturligt win af winträds frukt, antingen rödt eller hwitt, Matth. 26: 29. Marc. 14: 25. Luc. 22: 18. Den himmelska beståndsdelen är Jesu sanna och wäsendtliga lekamen, samt Jesu sanna och wäsendtliga blod, hwilka under, med och uti bröd och win oss gifwas, med munnen att emottaga, samt icke på något naturligt, utan på ett öfwernaturligt sätt till att äta och dricka, Matth. 26: 27, 28. Marc. 14: 22, 24. 1 Cor. 11: 24–30.

Måste för den skull, såsom en lekamlig beståndsdel, Jesu sanna lekamen och blod wara uti Nattwarden wäsendtligen tillstädes, och med brödet och winet sacramenterligen på ett öfwernaturligt sätt förenadt, Luc. 22: 20. 1 Cor. 10: 15–17; cap. 11: 27, 29.

Härtill kommer åtskillnaden emellan gamla och nya Testamentet: uti det gamla war Christus förebildad och afmålad; men uti det nya är Christus sjelf wäsendtligen tillstädes, Col. 2: 17. Ebr. 8: 5, 6; cap. 9: 9, [et]c.; cap. 10: 1, [et]c. Nattwardsgästerna äro antingen wärdige, som förut pröfwa sig sjelfwa, både efter lagen och evangelium, 1 Cor. 11: 28. 2 Cor. 13: 5. Eller ock owärdige och skrymtare, såsom Judas, som war ock tillstädes uti första Nattwarden, Matth. 26: 25. Marc. 14: 21, 22. Luc. 22: 19–21. Ehuruwäl nu de sednare icke delaktige warda af detta Sacraments tillhöriga andeliga nådewälgerningar, frukt och nytta, emedan dem felas tron som dem emottager, Joh. 1: 12. Likwäl efter som deras otro Guds trohet ej tillintetgör, Rom. 3: 3; Icke heller Jesu lekamens och blods närwarelse i Nattwarden beror af deras tro eller otro; eljest berodde Sacramentet icke på stiftarens wilja, utan på menniskans tro och wärdighet: derföre bekomma också de, medelst det wälsignade brödet och winet, Jesu sanna och wäsendtliga lekamen och blod, 1 Cor. 11: 27–29. Emedan winet och brödet är Jesu lekamens och blods delaktighet, 1 Cor. 10: 15–17. Härtill kommer, att påskalammet åto såwäl owärdige som wärdige, och blefwo med dess blod bestänkte, 2 Mos. 24: 8. Kalken eller winet bör lekmännen, såsom uti påfwedömet sker, ingalunda förwägrad warda; emedan Christus uti instiftelsen både ätande och drickande tillsammanfogat: ty böra de twå icke åtskiljas, Matth. 19: 6. Emedan äfwen om Apostlarna, som i Nattwarden föreställde alla christtrogna Nattwardsgästers personer, skrifwet står, att de efter Christi befallning, Matth. 26: 28, drucko deraf alle, Marc. 14: 23. Såsom ätandet, sammalunda är ock drickandet nödwändigt till Jesu åminnelse, Luc. 22: 19, 20. 1 Cor. 11: 24, 25. Corinthiska församlingen bestod såwäl af Lekmän som af Prester: nu samma rätt som hon hade till kalken, den böra ock alla Christliga församlingar hafwa, 1 Cor. 10: 16, 21; cap. 11: 26. Ändtligen böra både Lekmän och Prester förkunna Herrans död, och pröfwa sig sjelfwa: ty böra de från kalken icke uteslutne warda, 1 Cor. 11: 26, 28.

Bröd och win blifwa icke förwandlade uti Jesu wäsendtliga lekamen och blod, såsom man i Påfwedömet lärer; emedan Evangelisterna, jemwäl Paulus, icke allenast uti Nattwardens förhandling, utan ock både före och efter instiftelseordens uppläsande kallat brödet bröd och winet win, Matth. 26: 26, 29. Marc. 14: 22, 25. Luc. 22: 19. 1 Cor. 10: 17; cap. 11: 23, 26—28. Emedan ock bröd och win äro de medel, hwarmed och hwaruti Jesu lekamen och blod meddeladt warder: ty kunna dessa medel icke wäsendtligen förwandlade warda uti det som med dem gifwet warder: der en delaktighet är, måste åtminstone wara twänne särskildta ting; ett annat är Christi lekamens delaktighet, som brödet är, och ett annat Christi lekamen, 1 Cor. 10: 16, 17. Ehuruwäl Jesu lekamen icke är utan blod; likwäl såsom den sacramenterliga föreningen sker allenast emellan brödet och Christi lekamen, och emellan winet och Christi blod: och alldenstund Christus särskildt med brödet oss gifwit sin lekamen, och med winet sitt blod; ty gäller alls intet den påfwiska läran, att då man med brödet får Jesu lekamen, får man ock Jesu blod, 1 Cor. 11: 26–29. Brödsbrytandet är icke Nattwardens nödwändiga hufwudstycke, såsom Calvinisterna lära; utan det står i Christlig frihet, warandes allenast en förberedelse till sjelfwa utdelningen, när man särskildt bröd dertill icke tillredt hafwer: ty bröt Christus af det som för handen och redan bakadt war för utdelningens skull, gaf dem, sägande: Tager, äter, Matth. 26: 26. Marc. 14: 22. Luc. 22: 19. 1 Cor. 11: 24. Jesu lekamen blef icke på korset sönderbruten, Joh. 19: 36. 2 Mos. 12: 46. 4 Mos. 9: 12. Det påfwiska mässoffret, deruti bestående, att man föregifwer det brödet och winet wäsendtligen förwandlas uti Jesu lekamen och blod, och att detsamma Gudi ånyo uppoffras till syndernas förlåtelse både för lefwande och döda, hafwer uti Skriften alls ingen grund; emedan Christus en resa ett offer uträttat hafwer, som ewinnerligen gäller. Ebr. 7: 27; cap. 9: 12, 25, 26, 28; cap. 10: 10, 12, 14. Rom. 6: 10. 1 Pet. 3: 18. Eljest wore Christi offer på det sättet ofullkomligt, Ebr. 10: 1–4, 11, 18. Yttermera, uti påfwiska mässoffret warder intet blod utgjutet: ty är det icke något rätt offer, Ebr. 9: 22, 25, 26. Ändtligen lärer oss Skriften, att det blodiga offret Christus offrade, är fullkomligt till att borttaga synderna, Joh. 19: 30. Ebr. 1: 3; cap. 5: 9; cap. 10: 12, 14.

Nattwardens andeliga frukt, af den de trogne delaktige warda, är syndernas förlåtelse, Matth. 26: 28. Marc. 14: 24. Föreningen med Christo, Joh. 6: 56. 1 Cor. 10: 17; cap. 12: 12, 13.

Nidsk, Nidskhet, warder förbjuden, Ords. 11: 24–26.

Nit: Gudelig ifwer och nitälskan: exempel, 1 Mos. 34: 7. 2 Mos. 32: 19, 27. 4 Mos. 25: 7. Jos. 22: 11, 12. Dom. 20: 1, 8. 1 Sam. 11: 6; cap. 25: 11, 32. 1 Kon. 18: 40. 2 Kon. 10: 10; cap. 18: 4; cap. 23: 6. Esra 9: 3. Matth. 21: 12. Joh. 2: 15, 17. Rom. 9: 1, 2. 2 Cor. 11: 2. Om ond och god nitälskan, Gal. 4: 17, 18. Om Guds nit, Es. 42: 13; cap. 59: 17. Hes. 36: 5; cap. 5: 13. 5 Mos. 32: 16. Hes. 16: 42. Nitälskans fasthet, Höga W. 8: 6. Mannens harm hafwer nit, Ords. 6: 34.

Nyckel, till wisdomen, Luc. 11: 52. Davids nyckel, Es. 22: 22. Uppb. 3: 7. Löse- och Bindenyckel; se Predikoembetet.

Nykterhet; se Dryckenskap. Blifwer anbefald, 1 Thess. 5: 6. 1 Pet. 1: 13, 14; cap. 4: 7; cap. 5: 8. 2 Pet. 1: 6.

Nåd, kommer af Christo, Joh. 1: 14, 16, 17. Enahanda i gamla och nya Testamentet, Ap.G. 15: 11. Derom handlar Evangelium, Ap.G. 20: 24. Af nåd rättfärdig, Rom. 3: 24. Eph. 2: 8, 9. Tit. 3: 7. Genom Christum tillgång till nåden, Rom. 5: 2. Öfwerflödar mer än synden, Rom. 5: 15, 17, 20, 21. Eph. 1: 7, 8; cap. 2: 7; cap. 3: 8. Icke synda, på det nåden skall öfwerflöda, Rom. 6: 1. Och, emedan man icke är under lagen, utan under nåden, Rom. 6: 14, 15. Huruledes nåd icke blefwe nåd, Rom. 11: 5, 6.

Guds nåd bör icke wara fåfäng i oss, 1 Cor. 15: 10. 2 Cor. 6: 1. Tit. 2: 11. Paulus låter sig nöja med Guds nåd, 2 Cor. 12: 9, 10. Will icke den bortkasta, Gal. 2: 21. Werkhelige falla derifrån, Gal. 5: 4. Öfwerflödade Paulus till godo, 1 Tim. 1: 13–16. Af nåd hafwer Gud oss täcka gjort, Eph. 1: 6. Kallade af nåd, 2 Tim. 1: 9, 10. Fullkomligt hopp på nåden sätta, 1 Pet. 1: 13. Nåd är det, när wi lida oskyldigt orätt, 1 Pet. 2: 19–21. Guds nåd icke försumma, Ebr. 12: 15. Hjertat bör med nåden stadfästas, cap. 13: 9. Guds nåd får man icke draga till lösaktighet, Jud. Ep. 4.

Nådastol, 2 Mos. 25: 17. Rom. 3: 25. Ebr. 4: 15, 16.

Nådewal, har skett från ewighet, Eph. 1: 4. 2 Thess. 2: 13. 2 Tim. 1: 9. Matth. 25: 34. Dess werkande orsak, är den treenige Gudens fria och nådiga wilja; och tillskrifwes Gudi, icke personligen, utan wäsendtligen betraktad; nemligen alla tre personerna, Gud Fader, Rom. 8: 29. Eph. 1: 4. Guds Son, Joh. 13: 18; cap. 15: 16, 19. Den Heliga Anda, Ap.G. 13: 2. 2 Thess. 2: 13. Dess inre orsak, är Guds blotta nåd och barmhertighet, Rom. 9: 11–13, 15, 16. Eph. 1: 5, 6. 2 Tim. 1: 9. Fördenskull kallad nådens utkorelse. Rom. 11: 5.

Dess yttre orsak är Christus Jesus, med sin dyra förtjenst genom tron emottagen och tillegnad, Eph. 1: 3–7. 2 Tim. 1: 9. Uti nådewalet bör man betrakta: först, Guds wiljas goda behag, Eph. 1: 5, 9. Det war Guds ewiga råd och nådiga uppsåt, att de, som uti tron på Jesum till ändan framhärdade, skulle salige warda, Joh. 3: 16–18; cap. 1: 12. Eph. 1: 11. Rom. 8: 28. 2 Tim. 1: 9. Sedan, Guds förutseende, hwarigenom Gud från ewighet förutsåg, wisste och kände hwar och en i synnerhet, som på Jesum till ändan tro skulle, Rom. 8: 29. 1 Pet. 1: 1, 2. Näst detta följde på dessa twå den ewiga utkorelsen och nådewalet af hwar och en, uti tron framhärdande, Rom. 8: 29, 30. Har fördenskull nådewalet icke skett af blott ett sådant rådslut, lika som Gud deruti på intet annat afseende haft, än allenast derpå, att det Gudi så täckts hafwer, emedan Gud då Han oss wälsignade, täcka gjorde och utwalde i Christo, Eph. 1: 4, 6; till Guds Sons belätes likhet, rättfärdighet och härlighet, Rom. 8: 29, 30; till barnaskapet, himmelska arfwedelen, Eph. 1: 5, 11; och saligheten, 2 Thess. 2: 13; wisserligen och oemotsägligen då hade afseende på Christum, dess dyra förtjenst, och tron på Christum, efter som allt sådant utan tron icke kan erhållet warda, Marc. 16: 16. Joh. 1: 12; cap. 3: 16, 18. Gal. 3: 26. Och utan tron är omöjligt täckas Gudi, Ebr. 11: 6. Rom. 10: 4; cap. 14: 23. Detsamma bewisas ock af den likhet, som, hwad orsakerna angår, wara bör emellan Guds ewiga råd och uppsåt om nådewalet, och dess utförande i tiden genom rättfärdiggörelsen och saliggörelsen, Joh. 3: 16, 18, 36; cap. 1: 12. Såsom nu Gud uti tiden oss rättfärdiga och saliga gör af blott nåd för Jesu Christi skull, Eph. 2: 8. Tit. 3: 4, 5. Rom. 3: 24; cap. 4: 6. Gal. 2: 16. Alltså hafwer ock Gud för samma orsaks skull från ewighet beslutit att göra oss rättfärdiga och saliga; eljest wore emellan Guds ewiga uppsåt och råd, och dess utförande, hwad orsakerna angår, en stor olikhet: ty hafwer icke heller Gud uti nådewalet ansett menniskornas dygd, egen fromhet och goda gerningar. 2 Tim. 1: 9. Wi äro uti Christus utwalde till att göra goda gerningar, Eph. 1: 4–6, 11. Men icke för gerningarnas skull utwalde; eljest wore nådewalet ett förskyldt och förtjent wal, Rom. 11: 5, 6. Wi wore icke heller om nådewalet, såsom Paulus, försäkrade, 2 Tim. 1: 12. Utan Gud hafwer i nådewalet endast och allenast sett på wår salighets höfding Christum Jesum, Ebr. 2: 10; cap. 5: 9. Som redan bewist är, och yttermera bewisas, 2 Cor. 5: 19. Joh. 1: 14, 16, 17. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43. Dock icke såwida han för alla menniskor döden lidit hafwer, 1 Tim. 4: 10. 2 Cor. 5: 15. Ebr. 2: 9. Eljest wore nådewalet allmänt, och för alla menniskor lika; utan såwida Jesus med sin förtjenst utaf menniskorna genom och med en framhärdande tro intill ändan blifwer anammad, emottagen och tillegnad, Matth. 10: 22. Uppb. 2: 10. 2 Pet. 2: 20, 21. Och detta gör åtskillnaden emellan dem Gud hafwer utwalt, och icke utwalt, Joh. 3: 16, 18, 36. Således hafwer också Gud uti nådewalet sett på menniskornas tro; icke på den som till en tid warar, och sedan upphörer, Luc. 8: 13; såsom redan bewist är; utan på den som till ändan framhärdar: dock icke såsom densamma wore en förtjenande och bewekande orsak, och af sig sjelf gåfwe menniskan en sådan wärdighet, som Gud till detta nådewerket bewekte, att Han fördenskull någon utwalt hade; utan såwida tron är det medlet af Gudi förordnadt, genom hwilket de trogne Jesum med sin förtjenst anamma och sig tillegna, Joh. 1: 12; cap. 3: 16, 18. Hafwer alltså Gud af det fallna menskliga slägtet, Rom. 9: 21–23, icke alla utwalt, Matth. 20: 16; cap. 22: 14. Joh. 15: 19. 1 Cor. 1: 26, [et]c. 2 Thess. 3: 2. Luc. 10: 20. Dan. 12: 1. Uppb. 21: 27. Utan allena dem, hwilka Gud från ewighet förutsåg, att de den tillbudna nåden emottagande, och uti tron på Jesum till ändan framhärdande warda, Rom. 8: 29. 1 Pet. 1: 2. 2 Thess. 2: 13. Jac. 2: 5. Matth. 24: 13. Marc. 13: 13. 1 Tim. 1: 16. Nådewalets ändamål å Guds sida, Eph. 1: 6. Å de utwaldas sida, 1 Pet. 2: 9. Matth. 25: 34. Ap.G. 13: 48. Nådewalet är och blifwer oryggligt, 2 Tim. 2: 19. 1 Sam. 15: 29. 4 Mos. 23: 19. Nemligen gjordt efter Guds egen wiljas wälbehag, Eph. 1: 5. Eget råd och uppsåt, Eph. 1: 11. Rom. 8: 28. 2 Tim. 1: 9. Gud föreser de i tron framhärdande, Rom. 8: 29. 1 Pet. 1: 2. Deraf kommer nådewalets wisshet och orygglighet, Luc. 10: 20. Joh. 10: 14; cap. 13: 18. De utwalde kunna till en tid genom uppsåtliga synder helt och hållet bortdrifwa den Heliga Anda, mista tron och från nåden affalla, 1 Cor. 10: 12. Ps. 51: 13. Exempel: se Nya födelsen. Men icke allt framgent intill ändan, Ps. 37: 24. Joh. 10: 28. Ebr. 7: 24, 25. Luc. 22: 31, 32. De utwalde kunna omöjligen mista den salighet, till hwilken de utwalde äro, Rom. 8: 29, 30. Dan. 12: 1. Eph. 1: 4, 11, 14. Matth. 25: 34. 1 Pet. 1: 4, 5. Matth. 24: 24. De utwalde kunna jemwäl, böra dock icke medelst någon köttslig säkerhet, utan på ordentligt wis och sätt om saligheten försäkrade warda, Phil. 2: 12. Rom. 8: 16, 17, 38, 39. 1 Joh. 5: 10, 11. 2 Cor. 1: 22. Eph. 1: 13, [et]c.; cap. 4: 30. 2 Cor. 13: 5. 1 Cor. 1: 9. 2 Tim. 1: 12.

O.

Ocker: Blifwer förbjudet att taga på de fattiga och oförmögna, 2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 36, 37. 5 Mos. 15: 2–11; cap. 23: 19. Neh. 5: 7, 9, 10. Ps. 15: 5. Ords. 22: 16; cap. 28: 8. Jer. 15: 10. Hes. 18: 7, 8, 13, 17; cap. 22: 12. Luc. 6: 34, 35; cap. 19: 8. Men winner man med lånet, är billigt att man lånaren något af winningen meddelar, 2 Cor. 8: 13. Ockrares ochristliga handel beskrifwes, Mich. 3: 2, 3. Amos 8: 5, 6.

Offer. Gudi allena offra, 2 Mos. 22: 20. 3 Mos. 17: 7. Bör wara utan brist och lyte, 3 Mos. 1: 3; cap. 3: 1; cap. 22: 19. 4 Mos. 28: 3, 31. 5 Mos. 15: 21. Hes. 43: 23. Mal. 1: 8, 14. Om offer Gudi behaglige, och upptände af himmelen se Exempel: Abels, 1 Mos. 4: 4. Noahs, cap. 8: 21. Abrahams, cap. 15: 17. Arons, 3 Mos. 9: 24. Gideons, Dom. 6: 21. Manoah, cap. 13: 19. Elie, 1 Kon. 18: 38. Salomos, 2 Chrön. 7: 1. Om det dagliga offret, 2 Mos. 29: 38. 3 Mos. 6: 9. 4 Mos. 28: 3. Esra 3: 2. Om offer till wissa tider förordnade, 4 Mos. cap. 28 [et]c.; cap. 29 [et]c. Offermåltid blef hållen med glädje, 4 Mos. 25: 2. 5 Mos. 12: 5–7; cap. 27: 7. 1 Sam. 1: 4, 5. 1 Kon. 1: 9; cap. 3: 15. 1 Chrön. 29: 21. Offra sina egna barn, war ett wederstyggligt och strängeligen förbjudet afguderi, 3 Mos. 18: 21; cap. 20: 2. 5 Mos. 12: 31; cap. 18: 10. Dom. 11: 39. 2 Kon. 3: 27; cap. 16: 3; cap. 17: 17; cap. 21: 6. 2 Chrön. 28: 3. Ps. 106: 37. Es. 57: 5. Jer. 7: 31; cap. 19: 5. Hes. 16: 20, 36; cap. 20: 31; cap. 23: 37. Om de ogudaktigas offer, 1 Mos. 4: 3. 1 Sam. 15: 21. Ords. 15: 8; cap. 21: 27. Es. 1: 10–13; cap. 43: 23; cap. 61: 8; cap. 66: 3. Jer. 6: 20; cap. 7: 18; cap. 10: 21; cap. 14: 12. Os. 5: 6; cap. 8: 13; cap. 9: 4. Amos 5: 22. Mal. 1: 7, 13; cap. 2: 13. Om det rätta andeliga och Gudi behagliga offret, Ps. 4: 6. Ps. 27: 6. Ps. 40: 7. Ps. 50: 14, 15. Ps. 51: 19. Ps. 116: 17. Ords. 21: 3. Es. 56: 7. Jer. 7: 5–7. Os. 6: 6. Mich. 6: 8. Matth. 5: 24; cap. 9: 13; cap. 12: 7. Marc. 12: 33. Rom. 12: 1. Phil. 4: 18. Ebr. 13: 15. Christus är det sanna och fullkomliga offret, 1 Mos. 22: 12, 18. Es. 53: 6, 7, 11. Eph. 5: 2. 1 Joh. 2: 2; cap. 4: 10. Ebr. 1: 3; cap. 5: 8, 9; cap. 9: 12, 14; cap. 10: 7, 8, 10.

Ogudaktighet, bör undflys, Tit. 2: 12. Ogudaktige beskrifwas, Rom. 3: 10, 11, [et]c. Ps. 36: 2—5, [et]c. I synnerhet på deras gudlöshet, Job 21: 14, 15. 1 Mos. 20: 11. Ps. 36: 2. På deras förhärdelse och blindhet, Jer. 5: 23, 24. på obarmhertighet, Job 6: 14. På Guds ords förakt, Ords. 1: 24, 25. På deras wälgång här i werlden, Job 21: 7–13. Luc. 16: 25. Öfwer hwilken de gudfruktige sig förundra och förargas, Job 21: 7, 13. Ps. 37: [et]c. Jer. 12: 1, 2. Ps. 73: 3, [et]c. Mal. 3: 15, [et]c. Pred. 7: 16. Jemwäl beskrifwas de på deras undergång, oförmodade straff och förderf, Job 21: 17, 18. Pred. 8: 13. Ps. 73: 17–20. Jer. 12: 3. Job 8: 13; cap. 15: 20, 21, 32, 33; cap. 18: 5, 6, [et]c.; cap. 27: 13, 14, [et]c.; cap. 36: 12. Ords. 1: 26; cap. 6: 15; cap. 10: 25; cap. 12: 7. Es. 5: 24. Luc. 12: 20, 46. Ps. 37: 35, 36. Detta ogudaktigas straff tjenar de fromma till warning, 5 Mos. 13: 11; cap. 19: 20; cap. 21: 20, 21. Ords. 19: 25; cap. 21: 11. Ap.G. 5: 11. 1 Tim. 5: 20. Och Gud bespottar de ogudaktiga i deras ofärd, Ps. 2: 4. Ords. 1: 26. Och Gud slår dem med fruktan och räddhåga, 2 Mos. 23: 27, 28. 3 Mos. 26: 36, 37. 5 Mos. 2: 24, 25; cap. 11: 25; cap. 28: 7. Jer. 49: 5. Exempel derpå: 1 Mos. 35: 5. Jos. 2: 9, 10; cap. 10: 9, [et]c. Jud. 7: 21, 22. 1 Sam. 7: 10; cap. 14: 15. 2 Kon. 7: 6, 7. 2 Chrön. 14: 12; cap. 17: 10; cap. 20: 22, 23. Och hwad de ogudaktige frukta, det wederfars dem, Ords. 1: 26; cap. 10: 24. Job 6: 16. Es. 66: 4. De tillreda andra olycka, som kommer öfwer dem sjelfwa, Ps. 7: 15–17. Ps. 9: 16, 17. Ps. 35: 8. Ps. 37: 14, 15. Ords. 26: 27. Pred. 10: 8. Es. 33: 1. Dan. 6: 24. Job 4: 8. Ändtligen beskrifwas de ogudaktigas tankar och tal om Gud, såsom Han dem ej såge, 5 Mos. 29: 18, 19. Job 22: 13. Ps. 10: 4, 5. Ps. 14: 2. Ps. 53: 2. Ps. 73: 8, 11. Ps. 94: 7. Es. 29: 15. Jer. 23: 16–18. Hes. 9: 9, 10. Zeph. 1: 12. Matth. 24: 48. Samt deras tankar, ord och gerningar emot de fromma, Ps. 10: [et]c. Ps. 11: 1, [et]c. Ps. 12: 2, [et]c. Ords. 4: 15–17. Ogudaktigas oförmodade straff. Exempel: 1 Mos. 19: 24. 3 Mos. 10: 2. 4 Mos. 11: 33; cap. 16: 31. 2 Sam. 13: 28, 29. 1 Kon. 18: 40.

Olydnad, jemför Lydnad. En troldomssynd, 1 Sam. 15: 23. Hafwer Gud alltid högeligen straffat, 1 Mos. 3: 16, 17; cap. 19: 26, 27. 3 Mos. 10: 1. 4 Mos. 14: 21–23, 28. 3 Mos. 26: 14–16, 29, [et]c. Jos. 5: 6. Ps. 106: 25, 26. 4 Mos. 21: 6. 5 Mos. 1: 43, 44; cap. 17: 12; cap. 28: 15, [et]c. Dom. 2: 20, 21. Neh. 9: 29, 30. 2 Kon. 17: 19, 20. 2 Chrön. 35: 20, 21. Jos. 7: 11. 1 Sam. 13: 11; cap. 15: 24—26; cap. 28: 17. 2 Sam. 6: 6, 7. 1 Kon. 13: 15, 21; cap. 20: 35, [et]c. 2 Chrön. 26: 16, 19.

Omskärelse: Den lekamliga på köttets förhud, på åttonde dagen, blef af Gud instiktad, att wara ett insegel och tecken till det förbund, som Gud med Abraham och hans efterkommande gjorde, 1 Mos. 17: 1–15. Rom. 4: 11. Joh. 7: 22. Ap.G. 7: 8. Mose å Guds wägnar ånyo upprepade och bekräftade detsamma, 3 Mos. 12: 2, 3. Jemwäl Josua, cap. 5: 3, 7. Förrättades i begynnelsen wanligen af Abraham, och de andra patriarker, 1 Mos. 17: 23, 24; cap. 21: 4. Men kunde uti nödfall af qwinnor förrättas, 2 Mos. 4: 25, 26. Också af dem som icke alldeles rene woro uti läran: utan twifwel hafwer en Pharise Christum omskurit, Luc. 2: 21. Jemför, Rom. 3: 3. Matth. 23: 2, 3. Missbrukades af Jacobs söner, 1 Mos. 34: 14, [et]c. War ett Sacrament uti gamla Testamentet, som werkade och bekräftade trons rättfärdighet, Rom. 4: 11. Det jordiska och synliga derwid war förhuden, 1 Mos. 17: 11. Det himmelska och osynliga war Messias, som af Abrahams säd födas skulle, 1 Mos. 22: 18. Samt dess heliga blods utgjutelse i lidandet, som genom omskärelsens blod förebildad war, Dan. 9: 26. Es. 53: 4–7, 10, 12.

Genom omskärelsens Sacrament blefwo de omskurne uti nåd hos Gud upptagne; om nådeförbundet och barnaskapet försäkrade, 1 Mos. 17: 7. Rom. 4: 11. Jemwäl ock salige, 1 Mos. 17: 14. Blefwo ock derigenom från annat folk åtskilde: ty kallades Judarna i Skriften omskärelsen; hedningarna deremot förhud, Rom. 2: 26, 27; cap. 3: 30; cap. 15: 8. Gal. 2: 7. Eph. 2: 11. Tit. 1: 10. Emedan tecknet till förbundet emellan Gud och dem war på deras kött, 1 Mos. 17: 10, 11, 13. Med den lekamliga omskärelsen måste uti dess helsosamma bruk, efter Guds nådiga löfte och befallning, också den andeliga inwärtes omskärelsen förenad wara: om densamma, jemwäl om omskurna hjertan handlas, 5 Mos. 10: 16; cap. 30: 6. 3 Mos. 26: 41. Jer. 4: 4; cap. 6: 10; cap. 9: 25, 26. Ap.G. 7: 51. Rom. 2: 25, 29. Col. 2: 11.

Om Hedningar som låtit sig omskära och fingo äta Påskalammet, 2 Mos. 12: 48.

Omskärelsen, sedan Christus kom, är alldeles afskaffad, Ap.G. 15: 1, 19, 28. Gal. 5: 1–3; cap. 2: 3. Ebr. 8: 13.

Omwändelse. Omwändelsens nåd är blott en, likwäl kan hon i anseende till menniskorna, som omwände warda, såsom treggehanda betraktas. Den första, angår sådana otrogna som än icke äro andeligen pånyttfödde, stadde under satans rike, Guds wrede och onåd, Ps. 22: 28. Ap.G. 9: 35; cap. 11: 21; cap. 14: 15; cap. 26: 18. 1 Thess. 1: 9. Den andra omwändelsen, som eljest kallas daglig bot och bättring, angår dem, som andeligen nyfödde äro, och uti denna nåden blifwa stående, och uti denna omwändelsen fortfara, Jer. 31: 18, 19. Klagow. 5: 21. Ps. 51: 15. Den tredje slags omwändelsen angår sådana, som andeligen pånyttfödde äro, men genom grofwa synder från denna nåden affallit men genom Guds nåd sig åter igen till Gud omwända; och fördenskull billigt kallas en ånyo påbegynt omwändelse: om denna talas, 5 Mos. 30: 2. Jer. 3: 7, 12, 13. Hes. 18: 30, 32. Joel 2: 12, 13. Matth. 13: 15. Marc. 4: 12. Joh. 12: 35.

Om den första slags omwändelsen handlas här egentligen; dess werkande orsak, begynnelse och ände är den treenige Guden: synnerligen den Helige Ande, Joh. 3: 5. 1 Cor. 6: 11; cap. 12: 3. Tit. 3: 5. Som med Fadren och Sonen sålunda omwändelsen allena werkar, så att den opånyttfödda menniskans naturliga krafter och förmåga alldeles derifrån uteslutne warda, 5 Mos. 29: 4; cap. 30: 6. Jer. 31: 18. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Esth. 2: 5, 6; cap. 5: 14. Ap.G. 16: 14. Ps. 51: 12. 2 Tim. 2: 25. Phil. 2: 13. Joh. 6: 29, 44. Ap.G. 15: 9. 2 Thess. 3: 5. Phil. 1: 6. Ebr. 12: 2. Jac. 1: 17. Matth. 23: 37. Joh. 1: 9. Af oss sjelfwa till intet godt beqwäme, 2 Cor. 3: 5. Omwändelsen sker då, när detsamma af Gudi uti och hos oss werkas, som uti efterföljande språk föreställes, Ap.G. 2: 37. 2 Sam. 24: 10. Ap.G. 16: 14. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Ps. 51: 12. När det förmörkade förståndet, Eph. 4: 18, af Jesus upplyst warder, Joh. 1: 9. Eph. 5: 8, 14. Hwarpå följer att de af Gudi omwände wandra i ljuset, Joh. 12: 35, 36, göra ljusens gerningar Joh. 3: 21, bortkasta mörkrets gerningar, [et]c. Rom. 13: 12, 13. Orsaken som beweker Gud att werka omwändelsen, är antingen inwertes Guds blotta nåd och barmhertighet, Eph. 2: 4, 5, 7. 1 Pet. 1: 3. Eller utwärtes, Christi dyra förtjenst och förskyllan, 2 Tim. 1: 9. Joh. 1: 17. 1 Cor. 1: 4.

Omvändelsens medel är Guds ord, 1 Cor. 1: 21. 1 Pet. 1: 23, antingen det läset eller hördt warder. Personerna, hwilka Gud brukar till omvändelsens befrämjande, äro Guds ords tjenare, 2 Cor. 5: 20. 1 Cor. 3: 9; cap. 9: 22. 1 Tim. 4: 16. 1 Cor. 4: 15. Gal. 4: 19. Gud omwänder icke menniskan på ett oemotståndligt wis och sätt, utan den gudomliga omvändelsens nåd hindras esomoftast af menniskorna och motstånd göres, Es. 5: 1–4. Ordspr. 1: 24, 25. Es. 65: 2. Hes. 12: 2. Matth. 23: 37. Luc. 7: 30. Joh. 5: 40, 43; cap. 12: 37. Ap.G. 7: 51; cap. 13: 46; cap. 24: 25; cap. 26: 27—29. Zach. 7: 11. Frågas om menniskan till denna sin omwändelse något göra kan? Swaras: Hwad de utwärtes handlingar angår, som omwändelsen föregå, nemligen: gå i Guds hus, höra Guds ord, med uppsåt något deraf lära, hwad att lära wara må, detta står i menniskans förmåga, och bewisas med Skriftens språk, 2 Tim. 3: 7. Rom. 9: 31. Amos 8: 11, 12. Ap.G. 13: 7; cap. 28: 22—25. 1 Kon. 10: 1. Jemwäl med exempel: Herodes, Marc. 6: 20. Sergius, Ap.G. 13: 7. Men hwad de inwärtes handlingar angår, som höra wäsendtligen till omwändelsen, nemligen: willigen anamma ordet; andäktigt och troget höra, och göra det hörda ordet, Ap.G. 16: 14; cap. 17: 10, 11. Joh. 13: 17; cap. 14: 21, 23, 24; cap. 15: 14. Och annat mera andäktigt, som uti omwändelsen wäsendtligen inflyter, det förmår den opånyttfödda menniskan icke uträtta; som bewisas med efterföljande språk, som fråntaga den opånyttfödda menniskan allt förrättande uti goda andeliga werk, som tjena till omwändelsen och saligheten, warande helt och hållet köttslig, Joh. 3: 6. En syndens träl, såld under synden, ej kunnande göra det godt är, Rom. 6: 16, 17, 19, 20; cap. 7: 14, 18, 23, 25. Andeligen död, Joh. 5: 25. Eph. 2: 1, 2, 5. Col. 2: 13. Till förståndet blind, Eph. 5: 8. 1 Cor. 2: 14. 2 Cor. 3: 5. Rom. 1: 21, 22. Eph. 4: 18. Till wiljan motsträfwig, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Rom. 3: 12; cap. 8: 7; cap. 2: 5; cap. 6: 17, 20. Joh. 8: 34. Oduglig till allt godt, Ps. 14: 1–3. Matth. 7: 18; cap. 12: 34, 35. Joh. 15: 5. 2 Cor. 3: 5. Till allt ondt benägen, Rom. 7: 8; cap. 8: 5—7. Eph. 2: 2, [et]c.; cap. 4: 22.

Deremot tillskrifwes allenast Guds nåd och nådiga werkan omwändelsen, och hwad dertill wäsendtligen hörer, Ps. 119: 34. 5 Mos. 29: 4. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Ps. 51: 12. 2 Tim. 2: 25. Luc. 8: 10. Ap.G. 26: 18; cap. 16: 14. 2 Cor. 3: 5, 6. 1 Cor. 12: 3. Åter frågas, hwad på menniskan fordras, att hon till omwändelsen må wara beqwämlig? Swaras: Icke fordras att hon sig företager höra Guds ord, att hon derigenom må wara omwänd, emedan ordet är henne en galenskap, 1 Cor. 2: 14. Dess sinne en fiendskap emot Gud, Rom. 8: 7. Menniskan kunde och förmådde då något godt af sig sjelf tänka, hwilket dock en opånyttfödd omöjligt är, 2 Cor. 3: 5. Hade ock af sig sjelf wiljan till det goda, den dock Gud allena werkar, Phil. 2: 13. Än mindre fordras att den opånyttfödda menniskan till gudomligt werkande sig af sig sjelf beqwämar: denna omöjligheten är allaredan bewist, eljest blefwe ingen menniska omwänd: dertill förhåller sig med omwändelsen såsom med en fisk som med nät drages utur wattnet, Matth. 4: 19; cap. 13: 47.

Hwad fordras då? Detta enda, nemligen: emedan wi alle af naturen äro det gudomliga werkandet emot, 1 Cor. 2: 14, och således ingen blefwe omwänd, att wi då inga motwilliga hinder det gudomliga werkandet genom ordet emotställe, och wår omwändelse hindre, Luc. 8: 14; cap. 14: 18, [et]c. Jemwäl, att wi Guds Heliga Anda icke något motstånd göre, Ap.G. 7: 51. Exempel: Phariseerna, Matth. 12: 31, 32. Utan wårt förnuft tillfånga tage under Christi lydnad, 2 Cor. 10: 5. Rom. 16: 26.

Omwändelsens frukt är wiljans frihet, Rom. 6: 12, 13; cap. 8: 13, 14. Eph. 2: 10. Dock är den omwända menniskans frihet, såsom allt annat i detta lifwet, ofullkomlig, Rom. 7: 14, [et]c. Gal. 5: 17.

Ondska: Förbjudes och fördömes, Rom. 1: 29. Eph. 4: 31. Col. 3: 8. 1 Pet. 2: 1. Är stor, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Får öfwerhanden, Matth. 24: 12. 1 Joh. 5: 19. Ondskans surdeg bör utrensas, 1 Cor. 5: 8. Wara barn i ondskan, 1 Cor. 14: 20. Ondt hata och fly, Ps. 34: 15. Ps. 37: 27. Ps. 119: 101, 128. Ords. 3: 7. Es. 1: 16. Amos 5: 15. Rom. 12: 9. We dem som kalla ondt godt, Es. 5: 20. Mal. 2: 17. Ords. 24: 24. Icke belöna ondt med ondt, Rom. 12: 14, 17, 19. 1 Cor. 4: 12. 1 Thess. 5: 15. 1 Pet. 3: 9; cap. 2: 23. Ords. 24: 29. 3 Mos. 19: 18. Icke heller godt med ondt, Ords. 17: 13. Ps. 109: 5. 1 Sam. 24: 18. Utan öfwerwinna det onda med det goda, Rom. 12: 21. Det onda, som är syndens straff, kommer af Gudi, 5 Mos. 32: 23. 1 Kon. 9: 9; cap. 21: 29. Es. 45: 7. Jer. 11: 11; cap. 32: 42. Amos 3: 6. Jon. 3: 10. Micha 1: 12; cap. 2: 3.

Det onda deremot, som ligger i sjelfwa synden, hatar Gud, och är dertill ingen orsak, 2 Mos. 23: 7. 2 Chrön. 19: 7. Job 34: 10. Ps. 5: 5. Ps. 45: 8. Ords. 15: 8, 9. Os. 13: 9. Rom. 9: 14. 2 Cor. 6: 15. Jac. 1: 13.

Ord, Guds ord: Hafwer af Gud sitt ursprung, 2 Tim. 3: 16. 2 Pet. 1: 20, 21. Os. 12: 10. Dess förträffliga nytta, 2 Tim. 3: 16, 17. Rom. 15: 4. Ps. 23: 4. Ps. 94: 19. Ps. 119: 50, 92. Jer. 15: 16. Fröjdar, Ps. 19: 9. Werkar tron, Rom. 10: 17. Joh. 17: 20; cap. 20: 31. En kraft till salighet, Rom. 1: 16. 2 Tim. 3: 15. Kan saliggöra, Jac. 1: 21. 1 Cor. 1: 18, 21; cap. 15: 2. 1 Tim. 4: 16. Blifwer ewinnerligen, Es. 40: 8; cap. 51: 6; cap. 54: 10. Ps. 119: 89. Matth. 24: 35. Ps. 33: 11. Ps. 117: 2. Matth. 5: 18. Luc. 16: 17. 1 Pet. 1: 25. Swiker aldrig, 4 Mos. 23: 19. Är fruktsamt, Es. 55: 10, 11. Matth. 13: 23. Col. 1: 6. Lefwande, kraftigt och werkande, 1 Mos. 1: 3, [et]c. Ps. 33: 9. Job 38: 10, 11. Matth. 8: 13, 26. Marc. 1: 27. Luc. 5: 13, 24. Matth. 4: 4. Ap.G. 2: 37; cap. 5: 33; cap. 24: 25. Ebr. 4: 12. Joh. 6: 63. Eph. 6: 17. Jer. 23: 29. Är själens spis, 5 Mos. 8: 3. Matth. 4: 4. Jer. 15: 16. Hes. 3: 3. Är ett ljus och lykta, Ps. 119: 105. Ords. 6: 23. Ps. 36: 10. 2 Pet. 1: 19. Är wår regel och rättesnöre, Ps. 119: 9. Ps. 19: 5. Gal. 6: 16. Phil. 3: 16. Es. 8: 19, 20. Tål ingen tilläggning eller fråntagning, 5 Mos. 4: 2; cap. 12: 32. Ords. 30: 5, 6. Gal. 3: 10. Uppb. 22: 18, 19. Icke derifrån på någon sida afwika, 5 Mos. 28: 14. Jos. 1: 7; cap. 23: 6. Ords. 4: 27. Es. 30: 21. 5 Mos. 5: 32. Icke allenast det höra, utan ock det göra, 5 Mos. 5: 1, 27; cap. 6: 1; cap. 27: 26; cap. 31: 12. Es. 29: 13. Hes. 33: 31. Matth. 7: 21, 24; cap. 28: 20. Luc. 6: 47; cap. 11: 28; cap. 12: 47. Joh. 13: 17. Ebr. 4: 2. Jac. 1: 22. Rom. 2: 13. Deraf sjelf och andra lära Herrans fruktan, 5 Mos. 17: 18, 19; cap. 31: 11—13. Jos. 1: 8. Exempel: Abraham, 1 Mos. 18: 19. 5 Mos. 6: 6. David, Ps. 78: 2–8. Och det alltid hafwa för ögon och i minne, 4 Mos. 15: 39. 5 Mos. 6: 6, 16; cap. 11: 18. Ps. 1: 2. Ords. 3: 1; cap. 4: 1, 20. Ps. 119: 11, 16, 36, 38. Bör rätt delas, 2 Tim. 5: 15. Rätt predikas, Gal. 1: 8, 9. Jer. 23: 28. Icke beblandas med menniskobud, Es. 29: 13. Bör rikeligen bo ibland oss, Col. 3: 16. Felas på ordet, blir folket wildt, Ords. 29: 18. Exempel: 1 Sam. 3: 1. 2 Kon. 22: 8. Om Guds ords föraktare, och dess straff, 5 Mos. 28: 15, [et]c. 1 Kon. 13: 4. Ords. 1: 24, [et]c.; cap. 28: 9. Es. 30: 9–11, 13, 14; cap. 65: 11, 12; cap. 66: 4. Jer. 5: 12–14; cap. 7: 13, 14; cap. 18: 9—12; cap. 19: 15; cap. 25: 4, [et]c. Hes. 33: 30–34. Matth. 10: 14, 15; cap. 11: 20—25. Luc. 10: 10, [et]c. Ap.G. 13: 46; cap. 18: 6. Rom. 1: 21, 28, 30. 2 Thess. 2: 11, 12. Ebr. 2: 1–3. Jer. 20: 7, 8.

Man måste tillse huru man bör höra och läsa Guds ord, Luc. 8: 18. Marc. 4: 24. Nemligen: ofta och dagligen, Col. 3: 16. Ps. 1: 2. Joh. 5: 39. Ap.G. 17: 11. Med uppmärksamhet och eftertanka, Matth. 24: 15. Ebr. 2: 1. Matth. 13: 19, 23. Luc. 2: 51; cap. 8: 15; cap. 11: 28. Uppb. 2: 7. Gudfrukteligen och hörsamligen, 2 Cor. 10: 5. Rom. 1: 15. Jac. 1: 21–23. Med ödmjukhet såsom Guds eget ord, 5 Mos. 32: 1. Es. 1: 2. Os. 12: 9, 10. Hagg. 1: 12. 1 Thess. 2: 13. Andäktigt och troget bedja i andan och sanningen om den Heliga Andas upplösning, Rom. 12: 11. Luc. 11: 13. Jac. 1: 5. Exempel: David, Ps. 119: 10, 12, 18, 19, 27, 33, 34, 34, 66, 68, 73, 108, 124, 125, 130, 135, 144, 169, 171.

Orättrådighet; se Tjufweri.

Otacksamhet; se Tacksamhet.

Otålighet; se Tålamod.

P.

Pant, att taga af de fattiga warder förbjudet, och måste igengifwas, 2 Mos. 22: 26, 27. 5 Mos. 24: 6, 10—13, 17. Job 24: 3, 9. Hes. 18: 7, 12, 16; cap. 33: 15. Job beskyldes falskeligen derföre, cap. 22: 5, 6. Huruwida tillåtet är taga pant, Ords. 20: 16; cap. 27: 13.

Person, anser Gud intet, 2 Chrön. 19: 7. Gal. 2: 6. Col. 3: 25. Eph. 6: 8, 9. 1 Pet. 1: 17. Job 34: 9, [et]c. 1 Sam. 16: 7. 5 Mos. 10: 17. Mal. 1: 9. Rom. 2: 12. Ap.G. 10: 34. Man skall icke anse personen i domen, Job 13: 10. Mal. 2: 9. 3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 17. 2 Chrön. 19: 6, 7. Ords. 18: 5; cap. 24: 23, 25; cap. 28: 21. Jac. 2: 1, 9. Ps. 82: 2, 3.

Philosophia, fåfäng, förbjuden, Col. 2: 8.

Prester, Predikanter; se Herdar, Lärare: Hwartill Öfwerstepresten i Gamla Testamentet blef kallad, Ebr. 5: 1; cap. 8: 3. Om åtskilliga lagar för presterna i Gamla Testamentet, 3 Mos. 21: [et]c.; cap. 22: [et]c. 4 Mos. 18: 1, [et]c. De hade ingen arfwedel ibland Israels barn, utan Gud war deras arfwedel, 4 Mos. 18: 20, 24. 5 Mos. 18: 1, [et]c. Skulle icke hafwa något lyte, 3 Mos. 21: 17, 18, [et]c. Om öfwersteprestens samt de andra presternas klädebonad, prydning och inwigning, 2 Mos. 28: 1, [et]c.; cap. 29: 1, [et]c.; cap. 39: 1, [et]c.; cap. 40: 12, [et]c. 3 Mos. 8: 1, [et]c.

Om Presternas frihet och privilegier, 1 Mos. 47: 22. 3 Mos. 25: 32–34. Esra 7: 24. Om Presternas äktenskap, 3 Mos. 21: 7, 13, 14. Hes. 22. Om presternas wälsignelse öfwer folket, 4 Mos. 6: 24. Om Presternas och om Leviternas embete, 4 Mos. 18: 1, [et]c. Om Presternas underhåll, v. 8—21. Jemwäl Leviternas v. 21—24. Hwaraf de dock äfwen måste gifwa tionde, v. 26—28. 2 Chrön. 31: 4, 5. Neh. 10: 37, 38.

Guds ords tjenare böra hafwa sitt lekamliga uppehälle af församlingen, 5 Mos. 12: 19; cap. 14: 27; cap. 25: 4. Esra 7: 23. Matth. 10: 10. 1 Cor. 9: 7–14. Gal. 6: 6. Phil. 4: 10, 16. 1 Thess. 5: 12. 1 Tim. 5: 17, 18. Hwarföre måste det ske, 2 Chrön. 31: 4, 5. Deras förbannelse som swika med tionde, och deras wälsignelse som den rikligt gifwa, Mal. 3: 7–13. Om onda Prester. och deras straff, 4 Mos. 16: 1, [et]c. 1 Sam. 2: 22, [et]c.; cap. 3: 13, [et]c. 1 Kon. 2: 26. Es. 3: 10, 11. Jer. 2: 8; cap. 8: 8—10. Os. 4: 6–9; cap. 5: 1, [et]c. Mal. 1: 6, [et]c.: cap. 2: 1—3, 8, 9. Om alla Christtrognas Presterskap, Es. 61: 6. 2 Mos. 19: 6. Es. 66: 21. Jer. 33: 22. Rom. 12: 1. 1 Pet. 2: 5. Uppb. 1: 6; cap. 5: 10.

Predikoembete, hafwer den treenige Guden förordnat, stiktat och insatt, Ps. 68: 12. 1 Cor. 12: 28. 2 Cor. 5: 18. Jer. 3: 15; cap. 23: 4. Fadren, Ebr. 1: 1. Gal. 1: 16. Sonen, Matth. 10: 1; cap. 28: 19. Marc. 16: 15. Luc. 9: 1. Joh. 20: 21. 1 Cor. 1: 17; cap. 4: 1, 2. 2 Cor. 5: 20. Eph. 4: 11. Och den Helige Ande, Ap.G. 20: 28. 1 Cor. 12: 4–6. Makten till att utwälja och kalla hafwer Gud gifwit, icke något särskildt stånd, utan hela församlingen af det andeliga, werldsliga, och husliga ståndet bestående; emedan himmelrikets nycklar äro hela församlingen gifne, hwarföre då icke ock kallelsemakten? Matth. 16: 19; cap. 18: 18. Emedan ock församlingen bör pröfwa lärarena; läran och andarna, Matth. 7: 15. Joh. 5: 39; cap. 10: 27. Gal. 1: 9. 1 Thess. 5: 21. 1 Joh. 4: 1. Dertill kallas ock predikanter församlingens tjenare, 1 Cor. 3: 5. 2 Cor. 1: 24. 1 Pet. 5: 2, 3. 2 Cor. 4: 5. Denna kallelse bewisas ock med exempel, Ap.G. 1: 15, 21, 23, 26; cap. 6: 3, 5, 6; cap. 14: 23; cap. 15: 22. 1 Cor. 16: 3. 2 Cor. 8: 19. Prestwigningen och ordinationen kommer allena predikoembetet till, 1 Tim. 4: 14. 2 Tim. 1: 6. Tit. 1: 5. 2 Tim. 2: 2. Hwar och en Predikant måste hafwa sin lagliga och ordentliga kallelse, Joh. 3: 27. Rom. 10: 15. Ebr. 5: 4. Eph. 6: 20. 1 Cor. 4: 1. 2 Cor. 5: 18. Gal. 4: 14. Matth. 9: 38. Jer. 23: 21, 32; cap. 27: 15. Kallelsen är af tweggehanda slag: antingen omedelbar, som skedde af Gud sjelf förutan menniskors hjelp: en sådan war Mosis, 2 Mos. 3: 4. Elie, 1 Kon. 17: 2, 3. Apostlarnas, Matth. 4: 19, 21; cap. 9: 9. Esaie, cap. 6: 8, 9. Jeremie, 1: 5. Den ock Gud stundom genom menniskor eller genom lottkastning tillkännages. 2 Mos. 4: 14. Elisa, 1 Kon. 19: 13, 19. Matthias, Ap.G. 1: 26. Eller ock medelbar, då Gud genom sina tjenare någon till predikoembetet kallar, Tit. 1: 5. 2 Tim. 1: 6; cap. 2: 2. 1 Tim. 3: 1. Denna medelbara kallelse, änskönt hon icke är af lika wärdighetsgrad med den omedelbara, bör ändock för laglig och gudomlig hållen warda, Ap.G. 20: 28. Eph. 4: 11, 12. 1 Cor. 12: 28. Timotheus war medelbarligen kallad, ändock war hans embete saliggörande, 1 Tim. 4: 16. Paulus war omedelbarligen, Apollos medelbarligen kallad: med begge war Gud uti embetet, 1 Cor. 3: 6, 8. Predikoembetet är Lösenyckeln anförtrodd; och består deruti, att man icke af egen makt och myndighet, utan af det wälde som Gud af fri wilja predikoembetet nådeligen gifwit; icke heller å sina wägnar, utan å Guds wägnar. icke allenast förkunnar å Guds wägnar en nådig syndernas förlåtelse, utan ock densamma, på ett tjenande embetswis och sätt, icke alla utan åtskillnad, utan de botfärdiga och trogna, werkligen meddelar, tillegnar och tillämpar, så att predikoembetets förrättning i detta mål icke är blott mensklig, från Guds handling särskild, utan helt gudomlig, helt och hållet ett med Guds gudomliga handling: hafwandes predikoembetet enahanda lösenyckel med Gud; warandes enahanda lösning som sker både på jorden och i himmelen, Matth. 16: 19; cap. 18: 18. Joh. 20: 22, 23. Exempel: 2 Sam. 12: 13. (Jemför Matth. 9: 2. Luc. 7: 48.)

Såsom lösningen i himmelen är werklig; alltså är ock med lösningen som af predikoembetet sker på jorden beskaffadt, hwilket bewisas af efterföljande flera gudomliga handlingar, hwilka predikoembetet i Skriften werkligen tillskrifne warda; warandes predikoembetet såsom en tjenande och werktyglig orsak till sådana gudomliga förrättningar af Gudi förordnadt, Dan. 12: 3. Luc. 1: 16, 77. Ap.G. 26: 18. 1 Cor. 4: 15; cap. 9: 1. Gal. 4: 19. Philem. 10. 2 Cor. 5: 18–20. Rom. 11: 14. 1 Tim. 4: 16. Bindenyckeln; se Bann: Är en sådan makt, hwarmed de obotfärdigas synder dem behållne och de uti sina synder bundne warda, Joh. 20: 23. Matth. 18: 18. Måste icke brukas mot alla syndare utan åtskillnad, 1 Kon. 8: 46. Rom. 3: 23. Utan mot sådana, som efter föregången noga underwisning, warning och förmaning, sig motwilligen ej bättra wilja, Matth. 18: 15–17.

Predikoembetets frukt, werkande och ändamål, är menniskornas ewiga salighet, Eph. 4: 11–13. Ap.G. 26: 18; cap. 11: 14. 1 Tim. 4: 16. 1 Cor. 1: 21. Predikanters åtskilliga namn: de kallas tjenare, 1 Cor. 3: 5; cap. 4: 1. Gal. 1: 10. Col. 1: 25. Biskopar, Ap.G. 20: 28. Skaffare, 1 Cor. 4: 1. Medlöpare, 1 Cor. 3: 9. 2 Cor. 6: 1. Arbetare, Matth. 9: 38. Fiskare, Matth. 4: 19. Herdar, Eph. 4: 11. 1 Pet. 5: 2. Sändningabud, 2 Cor. 5: 20. Åkermän, 1 Cor. 3: 6. Byggningsmän, cap. 3: 10. Ammor, 1 Thess. 2: 7. Englar. Hagg. 1: 13. Mal. 2: 7. Es. 33: 7. Jordens salt, Matth. 5: 13. Fäder, 1 Thess. 2: 11. Wäktare, Jer. 6: 17. Hes. 3: 17. Es. 56: 10; cap. 62: 6. Predikanter tillåtet uppenbarligen straffa och namngifwa irrlärare: exempel, Matth. 15: 14; cap. 16: 6; cap. 23: 13. Ap.G. 13: 10. 2 Cor. 11: 13–15. Phil. 3: 2. 1 Tim. 1: 20; cap. 5: 20. 2 Tim. 2: 17. Uppb. 2: 6, 15, 20. Tit. 2: 15. Mycken predikan gör kroppen trött, Pred. 12: 10. Rättsinnige predika mycket, ehuru förgäfwes, Es. 42: 20; cap. 49: 4. Warna troget folket, Hes. 3: 17; cap. 33: 7. Warda alla allehanda, på det några winnas må, 1 Cor. 9: 19–22. Söka icke sitt eget, Phil. 2: 21. 1 Cor. 10: 24. Straffa i tid och otid, 2 Tim. 4: 2; cap. 2: 24, 25. Beskedligen och med saktmodighet, 1 Thess. 2: 6, 7. 2 Tim. 2: 24. Med fullt allwar, Tit. 1: 13; cap. 2: 15. 1 Tim. 5: 20. Hafwa akt på sig sjelfwa, och hela hjorden, Ap.G. 20: 28. Förelysa med gudeligt och heligt lefwerne, 2 Cor. 6: 3–6. 1 Tim. 1: 18, 19; cap. 4: 8, 12; cap. 6: 11. 2 Tim. 2: 15, 22. Tit. 2: 7, 8. 1 Pet. 5: 3. Bruka straff- och tröstembetet efter personernas olika behof, 2 Tim. 3: 16. Hes. 3: 16, [et]c. 2 Cor. 1: 4. 1 Thess. 5: 14. Hes. 34: 4. Uppb. 3: 2. Frukta sig intet, Hes. 2: 6. Söka intet behaga menniskor, Gal. 1: 10. Micha 2: 11. Hålla sig till Gud, Jer. 15: 19–21. Blifwa wid Guds ord, Tit. 1: 9. Jer. 23: 22. Uträtta embetet redligen, 2 Tim. 4: 5. Ofta med suckan, Ebr. 13: 17. Äro dubbel heder wärde, 1 Tim. 5: 17. Bedja troget för sina åhörare, 1 Sam. 12: 23. Exempel derpå: Moses, 2 Mos. 32: 11. 5 Mos. 9: 18. Aron, 4 Mos. 16: 46. Esaias, cap. 63: 16. Daniel, cap. 9: 17. Christus, Joh. 17: 20. Apostlarna, 2 Cor. 13: 7. Eph. 1: 16, [et]c.; cap. 3: 14, [et]c. Phil. 1: 3. Deras predikan bör icke wara konstiga ord, 1 Cor. 1: 17; cap. 2: 4, 12. Falska predikanter predika Christum för afunds skull, Phil. 1: 15–17. För matens skull, Micha 3: 5. Hes. 13: 19. Folket utur landet, Klagow. 2: 14. Göra dermed folket syndigt, Es. 29: 21. predika drömmar, Jer. 23: 16, 25, 27, 28, 32.

Propheter: Om falska, och deras straff; såsom ock att man icke skall höra dem, 5 Mos. 13: 1, [et]c. 1 Kon. 13: 11; cap. 18: 40. 2 Kon. 10: 19. Es. 28: 7; cap. 56: 10. Jer. 14: 13, 15; cap. 23: 9; cap. 27: 8, 9; cap. 28; cap. 29: 8, 21, 25. Hes. 13: 1, [et]c.; cap. 14: 9; cap. 22: 25; cap. 34: 2, 8, 18. Micha 3: 5. Zach. 13: 2. Matth. 7: 15; cap. 24: 11. Luc. 12: 1, [et]c. Ap.G. 20: 29. Phil. 3: 2. 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 2: 17; cap. 3: 1, [et]c. 2 Pet. 2: 1, 2. 1 Joh. 4: 1, [et]c.

Hwarpå man skall känna en sann eller falsk prophet, 5 Mos. 13: 1, [et]c.; cap. 18: 22. 1 Kon. 18: 23, [et]c. Jer. 14: 14, 15; cap. 23: 32; cap. 27: 14, 15. Hes. 13: 6. Micha 3: 7. Matth. 24: 23, 24, 26. Joh. 10: 1, [et]c. 2 Pet. 2: 13. 1 Joh. 4: 2, [et]c. Jud. Ep. v. 4, 8.

Den store propheten blifwer utlofwad, 5 Mos. 18: 15, 18. Warder uppenbarad och gör sitt embete, Matth. 3: 17; cap. 13: 35, 54, [et]c. Luc. 7: 16. Joh. 4: 19, 26, 29; cap. 6: 14; cap. 7: 40, 41. Ap.G. 2: 22; cap. 7: 37.

Påska, Judarnas fest och högtid, Joh. 6: 4. Blef instiktad och först begången, 2 Mos. 12, [et]c. Skulle årligen hållas, 2 Mos. 23: 14, 15. Sätt att äta Påskalammet, cap. 34: 18. 3 Mos. 23: 5. 4 Mos. 28: 16, 17. 5 Mos. 16: 1, 5. Blef hållen i öknen Sinai, 4 Mos. 9: 5. Då folket blef omskuret i Gilgal, Jos. 5: 10. Uti Konung Josie tid, 2 Kon. 23: 21. 2 Chrön. 35: 1. Uti Konung Hiskie tid, sedan den en lång tid hade försummad warit, 2 Chrön. 30: 14, 15. Efter Babyloniska fängelset, Esra 6: 19. Christus äter Påskalammet med sina lärjungar, Matth. 26: 19. Marc. 14: 11, [et]c. Christus är det rätta Påskalammet, Es. 53: 5, 7. Joh. 1: 29, 36. 1 Cor. 5: 7. 1 Pet. 1: 19, 20. Uppb. 13: 8; cap. 14: 1, 4.

Påskalammet. Uti Gamla Testamentet det andra Sacramentet af Gud instiftadt till åminnelse af Israels utfärd utur Egypten; samt hwad mera som dertill hörer, 2 Mos. 12: 1–28. 5 Mos. 16: 1, [et]c. Medelspersonerna, som Påskalammet slagtade och detta Sacrament förrättade, kunde hwar en husfader wara, 2 Mos. 12: 3, 6, 21, 28. Dess jordiska del ett lam eller kid, 2 Mos. 12: 5. Dess himmelska del war Christus Jesus, som dermed afmålades, såwida Han efter sin menskliga natur skulle slagtad och dödad warda, 1 Cor. 5: 7. Joh. 1: 29. 1 Pet. 1: 19.

Gästerna, som detta Sacrament bruka skulle, woro icke de små späda barnen, utan de äldre, som till förstånd komne woro, 2 Mos. 12: 26, 27. Icke oomskurne, utan omskurne; jemwäl främlingar, när de läto sig omskära, 2 Mos. 12: 46. Icke de som sig förorenat hade, utan de rene; dock wardt dem tillåtet, då de sig renat hade, att äta Påskalammet på efterföljande månads 14 dags afton, 4 Mos. 9: 6, 10, 11. 2 Chrön. 30: 15. Påskalammets Sacrament, såsom det förebildade den tillkommande Messias, dess blod och blodiga död, och den förlossning som derigenom ske skulle, 1 Joh. 1: 7. Ebr. 9: 28. 1 Cor. 5: 7, 8. Uppb. 13: 8. Alltså war det ock ett kraftigt medel till att gifwa och bekräfta tron på den tillkommande Jesum, Ebr. 11: 28. Till att gifwa nåd och salighet, 2 Mos. 12: 15, 19. 4 Mos. 9: 13.

Q.

Qwal: Sjelfgjordt onödigt, Ps. 42: 12. Ps. 77: 11.

Qwinna; se Äktenskap. Warder salig genom barnsbörden, 1 Tim. 2: 15. Bör betäcka sitt hufwud, 1 Cor. 11: 5, 6. Tiga i församlingen, 1 Cor. 14: 34. Wara rik på goda gerningar, 1 Tim. 5: 10. Ords. 31: 20. 2 Tim. 2: 10. Gudfruktig, Ords. 31: 30. Kysk, Ords. 11: 16. Förnuftig, Ords. 19: 14. Wis, cap. 31: 26. Arbetsam, Ords. 31: 10, [et]c. Pred. 5: 11. Dygdig, Ords. 31: 10, [et]c.

En sådan qwinna gifwes af Gudi, Ords. 19: 14. Ords. 31: 10; cap. 18: 22. Ps. 128. Mannens ära, 1 Cor. 11: 7. Hjelp, 1 Mos. 2: 18, 20. Krona, Ords. 12: 4. Köpmansskepp, Ords. 31: 14. Den henne finner, finner wälsignelse, Ords. 18: 22.

En sådan fröjdar sin man, Ords. 5: 18, 19; cap. 31: 12. Och winner med god umgängelse de otrogna, 1 Pet. 3: 1. Hustrun med mannen ett kött, 1 Mos. 2: 24. Matth. 19: 6. Marc. 10: 7. 1 Cor. 6: 16. Eph. 5: 31. Af en qwinna synden, 1 Mos. 3: 13. 1 Tim. 2: 14. Genom wisa uppbygges huset, Ords. 14: 1. Okysk är en so, Ords. 11: 22. Exempel på wisa qwinnor: Sara, 1 Mos. 21: 9, 10. Rahab, Jos. 2: 9, 12, 13. Debora, Dom. 4: 4. Ruth, cap. 2: 2; cap. 3: 10. Abigail, 1 Sam. 25: 18, 32, 33. Qwinnan af Thekoa, 2 Sam. 14: 1, [et]c. Qwinnan i Abel, cap. 20: 16. Exempel på arga och listiga qwinnor: Potiphars hustru, 1 Mos. 39: 13, 14, 17. De Moabiters döttrar, 4 Mos. 25: 1–3. Simsons hustru Delila, Dom. 14: 17; cap. 16: 15. Michal, 2 Sam. 6: 19, 20. 1 Chrön. 15: 29. Isebel, 1 Kon. 21: 8. Herodias, Marc. 6: 19, 21, 25.

R.

Redlighet, Uppriktighet: Anbefalles, Ords. 4: 24, 25. Zach. 8: 17. Matth. 10: 16. Rom. 16: 19. 1 Cor. 14: 20. Phil. 2: 15. Gud älskar redlighet, och hatar oredlighet, 1 Chrön. 29: 17. Job 13: 16. Ps. 5: 7. Ords. 6: 17, 18; cap. 11: 20; cap. 12: 22; cap. 15: 26; cap. 19: 1.

Redlighet hafwer mycken nytta med sig, Ords. 10: 9; cap. 2: 7, 8; cap. 14: 22. 1 Mos. 20: 6. Är de frommas egenskap, Es. 26: 7. 1 Mos. 25: 27. Job 1: 1. Ps. 26: 10–12. Ps. 101: 2, 4. Ps. 25: 21. Es. 38: 3. Mal. 2: 6. Ap.G. 24: 16. 2 Cor. 1: 12.

Oredligas skada och straff, Job 20: 5. Ords. 6: 12, 14, 15; cap. 17: 20. Job 5: 12; cap. 8: 13. Ords. 14: 22; cap. 26: 25, 26; cap. 19: 9; cap. 28: 18. Exempel: Pharao, 2 Mos. 1: 10; cap. 14: 21, [et]c. Sichemiter, Dom. 9: 2, 16, 45. Herodes, Matth. 2: 8. Luc. 13: 32.

Rikedom: Förgäfwes traktar man efter rikedom, när Gud ej gifwa will, Pred. 3: 9. 1 Chrön. 29: 12. Ps. 127: 2.

Rikedom hafwer både fara och skada med sig, Matth. 19: 23, 24. Marc. 10: 24. Förqwäfwer Guds ords säd, Matth. 13: 22. Marc. 4: 19. Luc. 8: 14. Skatter skola samlas i himmelen, Matth. 6: 19–21.

Huruledes de rika skola skicka sig emot de fattiga, 3 Mos. 25: 35. 5 Mos. 15: 7–10. Job 31: 16, 17. Ords. 28: 27. Pred. 11: 1. Luc. 14: 13; cap. 16: 9; cap. 18: 22. Ap.G. 2: 45. 1 Tim. 6: 17–19. Ords. 19: 17. Se Almosa. Hotelse emot rika, som ogudaktige äro, Job 20: 18–20; cap. 27: 13, [et]c. Ords. 22: 16; cap. 28: 8. Es. 5: 8. Jer. 15: 13; cap. 17: 11; ¨ cap. 22: 13. Luc. 6: 24, 25. Jac. 5: 1–7. Exempel: Nabal, 1 Sam. 25: 10, 25. Rike mannen, Luc. 16: 19, 24. Exempel på gudfruktiga rika: Abraham, 1 Mos. 13: 2. Isaac, cap. 26: 13. Jacob, cap. 36: 6, 7. Joseph, cap. 41: 52. Boas, Ruth 2: 1, 3. Barsillai, 2 Sam. 19: 32. Salomo, 1 Kon. 3: 13; cap. 10: 14, 15. Sunamitiska qwinnan, 2 Kon. 4: 8. Naeman, cap. 5: 1. Josaphat, 2 Chrön. 17: 5. Hiskias, 2 Chrön. 32: 27. Job, cap. 1: 3. Joseph af Arimathia, Matth. 27: 57. Zacheus, Luc. 19: 2.

Rikedomar äro af Gud, Ords. 10: 22. 2 Chrön. 25: 9. Job 1: 10; cap. 42: 12. Ps. 17: 14. Ords. 22: 2. 1 Sam. 2: 7. Med hwilka de gudfruktiga wälsignas, Ps. 112: 3. Bedja hwarken om rikedom eller om fattigdom, Ords. 30: 8, 9.

Uti rikedomen skall man icke förgäta Gud, 5 Mos. 6: 11, 12; cap. 8: 10, 11. Deras straff som så göra, v. 19, 20; cap. 32: 18, 19. Dom. 3: 7, 8. Om rikedomars fåfänglighet, och att ingen skall derpå förtrösta, Ps. 49: 17–20. Ps. 52: 9. Ps. 62: 11. Ords. 11: 4, 28; cap. 15: 16. Pred. 5: 9, 12; cap. 6: 1—3. Hes. 7: 19. Luc. 12: 15–22. 1 Tim. 6: 6, 17—19. Jac. 1: 11. Jer. 9: 23. Rika kunna blifwa fattiga, Ords. 13: 11. Mången rik i sin fattigdom, Ords. 13: 7. Rike falla i frestelse, 1 Tim. 6: 9. God hushållning gör rik, Ords. 24: 4.

Rolighet; se Frid.

Rykte: Godt bättre än stora rikedomar, Ords. 22: 1. Pred. 7: 2.

Råd. Om Guds råd, Job 12: 13. Ps. 33: 11. Ps. 73: 24. Ords. 1: 25, 29, 30; cap. 8: 14; cap. 19: 21. Es. 28: 29. Jer. 32: 19. Rom. 11: 33, 34. Ap.G. 20: 27. Es. 55: 8, 9; cap. 14: 24.

Uti twifwelaktiga saker skall man söka råd hos Gud, Hans ord och propheter, 1 Mos. 25: 22. 2 Mos. 18: 19, [et]c. 3 Mos. 24: 12. 4 Mos. 9: 8, 23; cap. 15: 34; cap. 27: 5. 5 Mos. 1: 17; cap. 17: 8, 9. Jos. 9: 14. Dom. 18: 5; cap. 20: 18, 23. 1 Sam. 23: 2, 10. 2 Sam. 2: 1. 1 Kon. 22: 5, 6, 15. Ps. 119: 24. Ords. 3: 5, 6. Es. 8: 19; cap. 30: 1. Jer. 37: 3; cap. 42: 2, 3.

Man må icke söka råd hos de döda, trollkarlar, spåqwinnor eller falska propheter, 3 Mos. 19: 31; cap. 20: 6. 5 Mos. 18: 11. 1 Sam. 28: 7, 9. 1 Kon. 22: 6. 2 Kon. 1, 2, 6; cap. 3: 13. 2 Chrön. 18: 5. Es. 8: 19. Dan. 2: 2; cap. 4: 4–6; cap. 5: 7, 10, 11. Luc. 16: 29. Der råd äro, blifwa anslagen beståndande, Ords. 15: 22. Godt råd får på sistone beröm, Ords. 12: 8. Gud förstörer de ondas rådslag, 1 Mos. 11: 4–8; cap. 37: 18, [et]c.; cap. 50: 20. 4 Mos. 22. 2 Sam. 17: 13, 14. Neh. 4: 8, 11, [et]c. Esth. 7: 5, [et]c. Job 5: 12. Ps. 2: 4. Ps. 21: 12. Es. 7: 5–7; cap. 19: 3. Ap.G. 5: 9; cap. 9: 24, 25; cap. 23: 12, 19; cap. 27: 42, 43.

Exempel på listiga rådslag: Rebecka, 1 Mos. 27: 9, 10. De Gibeoniter, Jos. 9: 3, 4. De äldsta i menigheten, Dom. 21: 20.

Exempel på köttsliga rådslag: Petrus. Matth. 16: 22; cap. 17: 4. Marc. 9: 5. Luc. 9:33. Zebedei söners moder, Matth. 20: 21. Jacobus och Johannes, Luc. 9: 54. Lärjungarna, Joh. 11: 8. Caiphas och Gamaliel, Ap.G. 5: 35. Exempel på onda råd, 1 Mos. 3: 5. Lots döttrar, cap. 19: 31. Josephs bröder, cap. 37: 20. Potiphars hustru, cap. 39: 7. Pharao, 2 Mos. 1: 10. Israeliterna och Aaron, cap. 32. Ap.G. 7: 40. Bileam, 4 Mos. 24: 14; cap. 31: 16. Davids män, 1 Sam. 24: 5. Jonadab, 2 Sam. 13: 5. Achitophel, cap. 16: 21. Rehabeams unga råd, 1 Kon. 12: 10, 11. 2 Chrön. 10: 10. Benhadads tjenare, 1 Kon. 20: 23, 24. Isebel, cap. 21: 7, 10. David, 1 Chrön. 21: 1, [et]c. Semaja, Neh. 6: 10. Hamans hustru, Esth. 5: 14. Herodias dotter, Matth. 14: 8. Marc. 6: 29, [et]c. Judarna, Ap.G. 13: 50. Krigsfolket, cap. 27: 42.

Råmärke: Gamla skall man icke flytta, 5 Mos. 19: 14; cap. 27: 17. Ords. 22: 28; cap. 23: 10. Os. 5: 10.

Räkenskap: skall hwar och en göra Gud för sig sjelf, Matth. 12: 36; cap. 18: 23; cap. 25: 19, 31, [et]c. Rom. 14: 12. 2 Cor. 5: 10. Luc. 16: 2. Predikanter för själarna, Ebr. 13: 17.

Rättfärdiggörelse: Den saliggörande som för Gud gäller. Dess werkande orsak är den treenige Guden: Fadren, Joh. 3: 16, 17. Rom. 8: 31–33. Sonen, Es. 53: 11. 1 Cor. 6: 11. Rom. 5: 19. Col. 3: 13. Den Helige Ande, 1 Cor. 6: 11. Dess inre bewekande orsak, är blott Guds nåd och barmhertighet, Rom. 3: 24, 25; cap. 11: 5, 6. Eph. 2: 4–10. 2 Tim. 1: 9. Tit. 3: 4–7. Dess utwärtes bewekande och förtjenande orsak, är Jesu Christi dyra förtjenst, försoning, hörsamhet och lydnad, Rom. 3: 24, 25; cap. 8: 3. Eph. 5: 2. Col. 1: 20, 22. 1 Tim. 6: 13. 2 Cor. 5: 21. Gal. 3: 13. Ps. 69: 5. Es. 53: 4, [et]c. 1 Cor. 6: 19. 1 Pet. 1: 18, 19. 1 Joh. 1: 7. Den Jesus både med görande och lidande oss till godo åstadkommit hafwer, Ps. 40: 8, [et]c. Ebr. 10: 7, [et]c.; cap. 5: 7–9. Rom. 5: 18, 19. Matth. 5: 17. Rom. 8: 4. Medlet å Guds sida, hwarigenom rättfärdigheten tillbjudes, meddelas och tillräknas, äro de Evangeliska löftesorden samt Sacramenterna, Luc. 24: 47. 2 Cor. 3: 9; cap. 5: 18—20. Medlet å menniskans sida, hwarigenom hon den uti Evangelium tillbjudna saliggörande rättfärdigheten emottager och sig tillegnar, är tron, som på Fadrens nåd och Jesu dyra förtjenst förtröstar, Rom. 3: 22, 25, 26, 28; cap. 4: 3, 5; cap. 5: 1. Phil. 3: 9. Col. 1: 23; cap. 2: 7. Gal. 3: 7–13. Ja, tron allena, Rom. 3: 28. Gal. 2: 16. Eph. 2: 8, 9. Luc. 8: 50. Ty säges wi nåd undfå, och lefwa i Christo medelst tron, Ap.G. 26: 18. Af, med, genom, och i tron, Rom. 3: 30. Gal. 3: 7–13, 22, 24, 26. 1 Tim. 1: 14. Phil. 3: 9. 1 Tim. 3: 13. Col. 1: 23; cap. 2: 7. Ebr. 11: 13.

Dock hafwer tron allsingen kraft af sig sjelf uti rättfärdiggörelsen, utan endast och allenast af Jesu saliggörande förtjenst, den af tron anammas, emottages och trösteligen tillegnas: om anammandet och emottagandet wittna efterföljande språk, Rom. 3: 25, 26. Joh. 1: 5, 11, 12; cap. 17: 8. Rom. 5: 17. Gal. 3: 14. Luc. 8: 13. Ap.G. 8: 14. Jac. 1: 21. Ap.G. 2: 41. 1 Tim. 1: 15. Om trons tillegnelse wittna tillegnelseorden, min, mig, [et]c., Job 19: 25. Es. 45: 25. Högaw. 2: 16. Joh. 20: 28. Gal. 2: 20. Ps. 73: 25, 26. Syndernas rättfärdiggörelse beskrifwes dels så, att Gud synder förlåter, och icke tillräknar, Ps. 32: 1, 2. Rom. 3: 25; cap. 4: 7, 8. 2 Cor. 5: 19. Dels ock så, att Gud tillräknar den botfärdiga syndarens tro sin Sons dyra förtjenst och förskyllan till rättfärdighet, Rom. 4: 5, 6; cap. 5: 19. 2 Cor. 5: 21. Phil. 3: 9. Och allena uti dessa twenne stycken, af hwilket det ena det andra uti sig begriper, består syndaren rättfärdig för Gud: men icke uti en sådan naturens renhet, helighet och beskaffenhet, som skulle syndaren uti rättfärdiggörelsen blifwa ingjuten; emedan Paulus, änskönt han genom tron war rättfärdiggjord, ändå så jemmerligt klaga måste öfwer synden, Rom. 7: 17, 18, 23, 24. Gal. 5: 17. Wore syndarens rättfärdighet en sådan ingjuten helighet och renhet, så hade Pauli klagan måst upphöra, och den nyfödda rättfärdiggjorda menniskan hade ingen orsak att bedja om syndernas förlåtelse, hwilket dock David aktar för alla heliga wara högnödigt, Ps. 32: 5, 6. Hafwer fördenskull ordet rättfärdiga uti rättfärdiggörelsen en bemärkelse af en werldslig frisägelses dom: ty såsom en werldslig domare, då han den anklagade frikänner, icke ingjuter i honom någon utwärtes helighet, 5 Mos. 25: 1. Ords. 17: 15; alltså gör ock Gud, den öfwerste domaren, uti syndares rättfärdiggörelse: icke ingjutande i dem någon inwärtes helighet, utan så att han dem för Christi förtjenst skull, med tron begripen och tillegnad, af nöd från syndaskulden och dess straff frikallar och frisäger, Ps. 32: 2. Ps. 143: 1, 2. Ps. 130: 3, 4. Rom. 3: 25; cap. 4: 6—8. Grunden till en så nådig syndernas förlåtelse, att i stället för synden, Jesu rättfärdighet tillräknad warder, finnes icke uti, utan utom menniskan, nemligen uti den som rättfärdigheten förwärfwat, och af nåd den botfärdiga syndarens tro honom tillräknar: ty detta tillräknande sker icke af pligt, utan af nåd, Rom. 3: 24; cap. 4: 5, 6. Eph. 1: 6, 7. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43; cap. 13: 38. Rättfärdiggörelsens ändamål å Guds sida är uppenbarandet, både af Guds barmhertighet och rättfärdighet, Rom. 3: 26. Eph. 1: 6. Å wår sida själens salighet, Rom. 4: 7, 8; cap. 6: 22, 23. Tit. 3: 5, 6. 1 Pet. 1: 3, 4. Jemwäl Gudelighet och helighet, Joh. 5: 14. Rom. 3: 31; cap. 6: 1, 2, [et]c. 2 Cor. 9: 10, 11. Eph. 2: 10. Tit. 2: 14; cap. 3: 8. Ebr. 9: 14. Rättfärdiggörelsens werkan och frukt, är föreningen med Christo, Joh. 15: 4–6. Gal. 2: 19, 20; cap. 3: 27. Eph. 3: 17. Barnaskapet, Joh. 1: 12. Rom. 8: 14–16. Eph. 1: 5, 6. Andelig frid, Rom. 5: 1, 2. Säker bönhörelse, Rom. 8: 32. Jac. 1: 5–7, [et]c. Salighet, Rom. 4: 6–8. Wåra gerningar göra allsintet till wår rättfärdiggörelse för Gud, Rom. 3: 28; cap. 4: 5, 6; cap. 11: 5, 6. Gal. 2: 16. Eph. 2: 8.

En Christtrogen själ kan om sin nuwarande rättfärdiggörelse, och om Guds nåd nogsamt försäkrad wara, Rom. 8: 15, 16. 1 Joh. 5: 10. 1 Cor. 2: 12. 2 Cor. 1: 20, 21. Rom. 5: 1, 9, 10. Eph. 3: 12. 1 Joh. 3: 14, 24; cap. 4: 13. Rom. 8: 31–34, 38. 2 Tim. 1: 12.

Rättrådighet, Rättwisa: Skall man eftertrakta, Ps. 37: 37. Ps. 94: 15. Orättrådighet skall man sky och fly, 3 Mos. 19: 11. Herrans klagan deröfwer, Jer. 5: 26–29; cap. 9: 4–6. Slikt lärer Gud bestraffa, Jud. Ep. v. 15. Col. 3: 25.

S.

Sabbath. Om Judiska Sabbathen: Eftersom Gud på sjunde dagen, nemligen lördagen, hwilade af skapelsewerket, ty wardt han af Gud wälsignad och helgad, till att wara Sabbath eller hwilodag, 1 Mos. 2: 2, 3. 2 Mos. 16: 28, 29; cap. 20: 8—11; cap. 35: 2. 5 Mos. 5: 12–15. Till att wara ett ewigt tecken och förbund emellan Gud och Israel, 2 Mos. 31: 13, 16, 17. Hes. 20: 12, 20. Sabbathen böra wi helga för Guds majestätiska befallnings skull, 2 Mos. 20: 8; cap. 31: 13—16; cap. 35: 1, 2. 3 Mos. 26: 2. 5 Mos. 5: 12, 15. Hes. 20: 19, 20. Ty kallas han Guds Sabbath, och Herrans helga hwila: också för ändamålets skull, hwarföre Gud Sabbathen insatt, nemligen, icke allenast för sin skull, utan ock förnämligast för menniskans nyttas skull, Marc. 2: 27. 2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 5: 14. Jemwäl fördenskull att Sabbathen skulle wara Judiska folket en åminnelse, dels af det föregångna goda, som war skapelsen och befrielsen utur Egypten, 2 Mos. 20: 8, 11. 5 Mos. 5: 15, dels ock en påminnelse om det närwarande goda, att de skulle hwila från sina egna werk, och låta Gud sitt werk och hwila uti dem hafwa, Es. 56: 2, 4—7; cap. 58: 13, 14. Ebr. 4: 1, 10. Ändtligen skulle han ock wara en påminnelse om det tillkommande goda, som är den ewiga Sabbathen och hwilan uti himmelen, Es. 66: 23. Ebr. 4: 6, 9. Es. 57: 2. Uppb. 14: 13. Guds nåderika tillsägelse bör oss beweka till Sabbathens helgande, 3 Mos. 26: 2, 4. Es. 56: 2, 4—7. Jer. 17: 24–26. Och Guds swåra hotelse bör oss från dess ohelgande afskräcka, 2 Mos. 31: 14, 15; cap. 35: 2. Amos 8: 5, 7, 8, 10—12. Jer. 17: 27. Det är Guds wredes eld, Hes. 20: 47; cap. 22: 21. Nåderika belöningsexempel, 2 Mos. 16: 24, 29. Neh. 13: 15, 22. Straffexempel, 2 Mos. 16: 17. 4 Mos. 15: 35. 2 Chrön. 36: 17–22. Neh. 13: 18. Hes. 20: 13, 15, 16, 25, 26. Om de Christtrognas Sabbath. Till Judiska Sabbathen och dess ceremonialiska hållande äro wi i Nya Testamentet icke mer förbundne, Col. 2: 16, 17. Gal. 4: 10, 11. Ebr. 10: 1. Rom. 14: 5, 6. På den Mosaiska fick man ej gå ur husen, 2 Mos. 16: 29. Ingen eld upptända, cap. 35: 3. Ingen börda bära, Jer. 17: 22. Ingen wara och spisning samla, Neh. 10: 31. Men i Nya Testamentet hafwa wi genom Jesum, som är Sabbatens Herre, Matth. 12: 8, en större frihet: wi måge på de Christnas Sabbatsdag i nödfall wandra, och sådana kärlekswerk och arbete göra, som wår nödställda nästa till godo och till gudstjenstens befrämjande lända, Matth. 12: 1, [et]c. Luc. 13: 14–17; cap. 14: 3—5. Matth. 3: 4. Joh. 7: 21–23. I stället för Judiska Sabbathen hafwa Apostlarna af Christlig frihet förordnat första dagen i weckan, nemligen Söndagen, att wara de Christnas Sabbathsdag, den de fira och helga skulle, Ap.G. 20: 7. 1 Cor. 16: 2. Som ock en Herrans dag kallad warder, Uppb. 1: 10. Orsaken till denna Apostoliska förordning är förnämligast Jesu Christi uppståndelse på den dagen, Matth. 28: 1. Marc. 16: 1, [et]c. Luc. 24: 1, [et]c. På samma dag, om aftonen, anförtrodde Jesus sina lärjungar predikoembetet, Joh. 20: 19, 22, 23. På en Söndag war den Helige Ande öfwer Apostlarna utgjuten, Ap.G. 2: 1. På en Söndag begyntes skapelsen, och skildes ljuset från mörkret, 1 Mos. 1: 4. På en Söndag föll manna af himmelen, 2 Mos. 16: 13, [et]c.

Om den inwärtes andeliga själens Sabbath: Den förutan kunde hwarken den Mosaiska, eller de Christnas Sabbatsdag rätteligen helgad warda. Dess helgande består uti ett afstående från alla köttsliga, syndiga och uti ett föröfwande af gudeligt christliga werk och gerningar. Es. 56: 2; cap. 58: 13. Ebr. 4: 10. Jemwäl uti själens lust och hwila uti Gud, och Guds uti själen, Ps. 9: 3. Ps. 37: 4. Ps. 10: 17. Ps. 43: 4. Ps. 52: 9, 10. Ps. 63: 6. Ps. 73: 25–28. Ps. 132: 13, 14. Joh. 14: 21, 23; cap. 15: 4, 5. Es. 26: 8. 2 Cor. 6: 16–18. Samt uti en hjertlig längtan efter den himmelska Sabbathen och hwilan, Ebr. 4: 3, 8, 9. 2 Cor. 5: 1, 2, [et]c. Rom. 8: 23. Ps. 42: 2, 3. Es. 66: 23.

Saktmodighet, och Tålighet emot wår nästa, anbefalles, Rom. 12: 21; cap. 15: 1. 2 Cor. 6: 4–6. Gal. 6: 1, 2. Joh. 13: 34, 35. Eph. 4: 2. Col. 1: 11; cap. 3: 12, 13. 1 Thess. 5: 14. 1 Tim. 6: 11. Tit. 3: 2. 1 Pet. 3: 16. Gud sjelf är långmodig och tålig, 2 Mos. 34: 6. 4 Mos. 14: 18. Neh. 9: 17. Ps. 103: 8. Jon. 4: 2. Rom. 2: 4. Exempel, 1 Pet. 3: 20. Ap.G. 13: 18. Rom. 9: 22. 2 Pet. 3: 9. Matth. 18: 26. Jesus Christus hafwer oss häruti förelyst, Matth. 11: 29. Fördenskull kallas saktmodighet emot wår nästa Christi saktmodighet och tålamod, 2 Cor. 10: 1. 2 Thess. 3: 5. Uppb. 1: 9.

Den ädla dygden warder wishet och starkhet tillskrifwen, Ords. 14: 29; cap. 16: 32; cap. 19: 11. Pred. 7: 9, 10. Jac. 3: 13. Är en andans frukt, Gal. 5: 22. Hafwer stor nytta med sig, Pred. 10: 4. Ords. 15: 18; cap. 25: 15. Hafwer en härlig nådelön, Ps. 37: 11. Ords. 14: 29, 30. Matth. 5: 5. Är alla gudfruktigas rätta egenskap: exempel, Moses, 4 Mos. 12: 3. David, 2 Sam. 16: 10. Paulus, 2 Tim. 3: 10. Mod saktmodighet infinner sig kärlek och ödmjukhet, Matth. 11: 29. 1 Cor. 13: 4, 7. Eph. 4: 2. Col. 3: 12, 14.

Deras straff, som med sin nästa ej tålamod hafwa, Matth. 18: 34, 35.

Salighet och Ewiga lifwet: Dess härlighet är i detta lifwet obegriplig och obeskriflig, Es. 64: 4. 1 Cor. 2: 9. 2 Cor. 12: 2–4. Öfwerwigtig och oförliknelig, 2 Cor. 4: 17, 18. Rom. 8: 18. Der infinner sig förlossning ifrån allt ondt af synden härflytande, Jer. 50: 20. Os. 13: 14. Micha 7: 19. Es. 25: 8, 9; cap. 35: 10; cap. 49: 10; cap. 65: 16—19. Uppb. 7: 14, 15; cap. 20: 14, 15; cap. 21: 4. 1 Cor. 15: 54–56. Består uti saligt åskådande, Job 19: 26, 27. Ps. 17: 15. Matth. 5: 8. 1 Cor. 13: 12. 2 Cor. 5: 7, 8. 1 Joh. 3: 2. Uppb. 22: 3, 4. Uti en outsäglig fröjd och glädje, Ps. 16: 11. Ps. 36: 9, 10. Es. 35: 10; cap. 60: 20; cap. 65: 17—19. Joh. 16: 22. 1 Pet. 1: 8. Uti Guds ewiga lof och pris, Ps. 84: 5. Ps. 149: 5, 6. Es. 60: 19. Uti en fullkomlig äterställelse af det förlorade Guds beläte, Ps. 17: 15. Rom. 8: 29. 1 Cor. 15: 49. 1 Joh. 3: 2. Uti själens förstånd en fullkomlig Guds kännedom, som af Guds åskådande kommer, Es. 54: 13. Jer. 31: 34. 1 Cor. 13: 9, 10, 12. Uti själens wilja, en fullkomlig förnyelse och helgelse, Ps. 17: 15. Es. 60: 21. Joel 3: 17. Jemför Eph. 5: 27. Col. 1: 22. 1 Thess. 5: 23. 2 Pet. 3: 13. 1 Joh. 3: 2, 3. Denna himmelska härlighet warder genom hwita kläder betecknad, Uppb. 3: 5; cap. 4: 4; cap. 7: 9, 13, 14; cap. 19: 8; cap. 21: 2. De utkorades kroppar skola wara andelige, 1 Cor. 15: 40, 44, 45, [et]c. Phil. 3: 20, 21. Odödlige, oförgänglige, härlige och kraftige, 1 Cor. 15: 43, 44, 53, 54. 2 Cor. 5: 4. Från allt lidande befriade, Uppb. 7: 16; cap. 21: 4. Helt glänsande och skinande, Dan. 12: 3. Matth. 13: 43. 1 Cor. 15: 41, 42. De saligas umgänge och gemenskap skall wara med Gud och Christo Jesu, Luc. 23: 43. Joh. 12: 26; cap. 14: 3; cap. 16: 22; cap. 17: 24. 2 Cor. 5: 8. Phil. 1: 23. 1 Thess. 4: 17. Uppb. 21: 3. Med de heliga änglar och Guds utkorade helgon, Matth. 8: 11; cap. 22: 30. Luc. 13: 28. Ebr. 12: 22.

Deras härliga boning beskrifwes, Uppb. 21: 1, [et]c. Hwarest fröjden skall ewinnerligen wara, Dan. 12: 2. 2 Cor. 5: 1. Luc. 16: 9. 1 Pet. 1: 4. 2 Pet. 1: 11. Ebr. 5: 9; cap. 9: 15. 2 Cor. 4: 17. Gal. 6: 9. Es. 61: 7. Och dem uti högsta fullkomlighetsgraden förnöja och mätta, Ps. 36: 9. Ps. 17: 15. Es. 65: 13, 14, 17—19; cap. 66: 11—14. Uppb. 7: 17. Denna himmelska härlighet gifwer oss en nödig warning för synden: emedan hon genom synden förlorad warder, Rom. 8: 12–14. Gal. 5: 19–21. 1 Cor. 6: 9, 10. 2 Cor. 6: 16–18. Es. 52: 11. Uppb. 21: 27; cap. 22: 15. Bör oss ock uppmuntra till helgelse, uti gudelighet och helighet att fortfara, Gal. 6: 7–9. 2 Cor. 7: 1. Ebr. 12: 1, 2. 1 Cor. 9: 24–26. 1 Tim. 1: 18, 19. 2 Tim. 2: 5. Uppb. 2: 10, 17. Matth. 7: 13, 14. Luc. 13: 24. Phil. 2: 12. 2 Pet. 1: 10, 11; cap. 3: 13, 14. 1 Joh. 3: 3. 1 Tim. 6: 17–19. Bör ock werka uti tålamod, Rom. 8: 17. 2 Cor. 4: 17. 2 Tim. 2: 5, 11, 12. Ap.G. 14: 22. Ebr. 10: 32, [et]c. Samt föda i oss förakt för allt timligt, Phil. 3: 13, 14. Och derhos en hjertlig längtan efter det himmelska ewiga, Ps. 42: 2, 3. Ps. 84: 2, 3. Matth. 6: 21. Phil. 3: 20. 2 Cor. 5: 1, [et]c. Rom. 8: 23. Och att troget derom bedja, Eph. 1: 17, 18. Jud. Ep. v. 20, 21, 24. Denna härliga salighet kunne wi med wåra gerningar icke förtjena; utan hon skänkes och gifwes af blott nåd, genom tron på Jesum Christum, Luc. 17: 7–10. Tit. 3: 5. 2 Tim. 1: 9.

Salt brukades i alla offer, 3 Mos. 2: 13. Är ett godt ting, Matth. 5: 13. Luc. 14: 34. Guds förbunds salt, 3 Mos. 2: 13.

Samwete: Om ett godt skall en Christen sig beflita; exempel derpå: Ap.G. 24: 16. Rom. 9: 1; cap. 13: 5. 2 Cor. 1: 12; cap. 4: 2. 1 Tim. 1: 5, 19; cap. 3: 9. 2 Tim. 1: 3. 1 Pet. 3: 13, 16, 17, 21. Ebr. 9: 14; cap. 10: 22; cap. 13: 18. Job 27: 6. Ap.G. 23: 1. 2 Cor. 2: 17. 1 Thess. 2: 3, 4. 1 Joh. 3: 19, 20. Om ondt samwete, Rom. 2: 15. 1 Tim. 4: 2. Exempel deras, som sig på godt samwete åberopat, 4 Mos. 16: 15. 1 Sam. 12: 3. Job 31: 1, 3, 4, 7, 8. Ps. 7: 4–6. Icke något göra med twifwelaktigt samwete, Rom. 14: 23. De swagas samwete icke bekymra, Rom. 14: 1. Wårt samwete öfwertygar oss antingen om ondt eller godt, Rom. 2: 15; cap. 9: 1—3. 2 Cor. 1: 22, 23: cap. 5: 11, [et]c. 1 Tim. 4: 2. 2 Cor. 1: 12. 1 Joh. 3: 19, 20. Frukten af ett godt samwete, Ords. 15: 15; cap. 28: 1. Exempel på ondt samwete: Adam, 1 Mos. 3: 10. Josephs bröder, cap. 50: 15. Herodes, Matth. 2: 3. Skriftlärde och Phariseer, Joh. 8: 9. Felix, Ap.G. 24: 25. Hymeneus och Alexander, 1 Tim. 1: 19, 20.

Sanning; se Lögn: Sanning måste man bekänna och förswara, Ords. 12: 17. Eph. 4: 25. Gud klagar att sanningen är borta, Es. 59: 12–15. Winner på det sista, och kommer i ljuset, Ps. 9: 19. Ps. 37: 37. Ps. 94: 15. Es. 57: 12. Luc. 8: 17.

Satan; se Djefwul.

Seger; se Krig. All seger kommer af Gudi allena, 1 Mos. 14: 14, 20. 2 Mos. 17: 9–11. 5 Mos. 2: 30, 33; cap. 7: 18, 19. Jos. 11: 6, 8. Dom. 7: 7. 1 Sam. 14: 6; cap. 17: 45—47. 2 Chrön. 14: 11; cap. 16: 8; cap. 24: 24; cap. 25: 7, 8. Ps. 118: 10–12. Ords. 21: 31. 2 Chrön. 13: 14, [et]c.

Sjukdom: Lekamlig, är ett syndastraff. 2 Mos. 15: 26. 3 Mos. 26: 16. 4 Mos. 12: 10. 5 Mos. 7: 15; cap. 28: 27, 60. 2 Sam. 24: 13. 2 Kon. 5: 27. Helbregda gjörd icke mera synda, Joh. 5: 14. Huru man sig i sjukdom förhålla skall, och christeligen skiljas hädan, 1 Mos. 49: 1, 2, 33. 5 Mos. 31: 1, [et]c. Jos. 23 cap.; cap. 24. 1 Sam. 12 cap. 1 Kon. 2: 1, 2. 2 Chrön. 32: 24. Es. 38: 1. De sjuka skall man besöka och trösta, 1 Mos. 48: 1. 2 Kon. 8: 29; cap. 13: 14. Job 2: 11. Pred. 7: 3. Matth. 25: 36, 40. Joh. 11: 3; cap. 12: 9. 2 Cor. 1: 4. Sjuka understundom hulpne genom bönen, Jac. 5: 14, 15. Se Bön.

Skatt: Den de Christna framför guld och egodelar söka skola, 1 Kon. 3: 9. 2 Chrön. 1: 10. Ords. 8: 10; cap. 15: 16. Es. 33: 6, 15. Matth. 6: 19, 33; cap. 19: 22. Luc. 12: 22, 23, 31; cap. 18: 23. 1 Tim. 6: 6, 18. Ebr. 11: 26. 2 Cor. 4: 18. Joh. 6: 26.

Skiljobref; se Äktenskap.

Skrymteri. Skrymtares beskrifning, Es. 29: 13; cap. 32: 6; cap. 48: 1; cap. 58: 2—4. Jer. 5: 2. Ords. 30: 12, 13; cap. 23: 7. Matth. 6: 2; cap. 7: 4, 5; cap. 12: 34; cap. 15: 7, 8; cap. 23: 1—33. Luc. 11: 38–48: cap. 6: 41, 46; cap. 16: 15; cap. 18: 9, 11. Rom. 2: 1. 2 Tim. 3: 4, 5. Tit. 1: 16. Col. 2: 18. 1 Tim. 4: 2. Uppb. 3: 1. Skrymteri skall man fly, Ps. 34: 14. Luc. 12: 1–3. 2 Cor. 4: 2; cap. 11: 13. 1 Pet. 2: 1. Skrymtares straff, Job 8: 13; cap. 13: 16; cap. 15: 34; cap. 20: 4—12; cap. 27: 8—10; cap. 36: 12—14. Matth. 7: 21; cap. 23: 33; cap. 24: 51. 1 Joh. 3: 18.

Sorg: Efter Guds sinne, kommer bättring åstad, 2 Cor. 7: 10. Werldens sorg döden, 2 Cor. 7: 10. Sorg och bekymmer ofta fåfänglige och skadlige, Ps. 127: 2. Ords. 12: 25; cap. 14: 10; cap. 15: 13, 15; cap. 17: 21, 22. Emot buksorg och denna werldens sorg, 3 Mos. 25: 20, 21. Ps. 145: 15, 16. Luc. 10: 41; cap. 21: 34. Matth. 6: 25, [et]c. Luc. 12: 22, [et]c.; cap. 14: 18. Ords. 13: 25. Werldens sorg förqwäfwer ordet, Matth. 13: 22. Marc. 4: 19. Luc. 8: 14. Wår omsorg bör kastas på Gud, Phil. 4: 6. 1 Pet. 5: 7. Ebr. 13: 5. 1 Tim. 6: 6–8. Ps. 55: 23. Ps. 42: 6, 12.

Sparsamhet: Den slösaktige råkar i fattigdom. Exempel: förlorade sonen, Luc. 15: 14. Förgriper sig lätteligen med stjälande, Ords. 30: 9. Att wi må tjena wår nästas fattigdom med wår rikedom, 2 Cor. 8: 14. 1 Cor. 16: 2, fordrar Gud sparsamhet och förbinder slösaktighet. Ords. 5: 9, 10; cap. 23: 19, 20. Joh. 6: 12. Sparsamhet är nyttig, Ords. 13: 11. Slösaktighet deremot skadelig, och gör fattig, Ords. 5: 9, 11; cap. 13: 11. Gud hotar slösaktiga med straff, Amos 6: 4–7. Luc. 16: 2, 19, 23.

Spörjsmål: Onyttiga och fåfänga skall man fly, 1 Mos. 3: 1, 6. Pred. 7: 11. Matth. 24: 3. Joh. 21: 21. Ap.G. 1: 6. 1 Tim. 1: 4; cap. 6: 3, 4. 2 Tim. 2: 16. Tit. 3: 9.

Stadighet och Beständighet uti det goda, uti tron, i läran, anbefallas, Ords. 3: 21; cap. 23: 17. Ap.G. 11: 23; cap. 14: 22. Gal. 5: 1. Ap.G. 13: 43. 1 Joh. 2: 24. Ebr. 3: 12, 13; cap. 13: 1. Uppb. 2: 10. Jac. 1: 4. Jud. Ep. v. 3. Blifwer berömd, Job 2: 3. Är en Herrans gåfwa, Ap.G. 4: 29. Eph. 6: 11. Phil. 1: 29, 30. Fordras af Christi lärjungar, Joh. 8: 31. Stadig till ändan blifwer salig, Matth. 10: 22; cap. 24: 13. Joh. 6: 68. Ostadig, obeqwäm till Guds rike, Luc. 9: 62. Ostadighet i läran förbjudes, Eph. 4: 14. Jemwäl i ord och gerningar, 2 Cor. 1: 17. Jac. 5: 12. Ostadighet i det goda hotas med straff, Hes. 18: 24; cap. 33: 13. 2 Pet. 2: 20.

Swordom och Guds namns missbruk: Guds namn betyder Gud sjelf, och dess majestätiska härlighet, Jer. 44: 26. Ps. 20: 2. Ps. 79: 9. 2 Mos. 9: 16. Dessa språk förklaras i Skriften om Gud sjelf. 1 Mos. 22: 16. Zach. 9: 15. Es. 43: 25. Ps. 72: 18. Ps. 8: 2. Ps. 48: 11. Fördenskull är Guds namn, såsom Gud sjelf är, ett heligt namn, 3 Mos. 22: 2, 32. 1 Chrön. 17: 21, 24. Ps. 33: 21. Ps. 72: 19. Ett härligt och förskräckligt namn, 5 Mos. 28: 58. Ps. 8: 2. Mal. 1: 14. Ett stort namn, 1 Sam. 12: 22. 1 Kon. 8: 42. Jer. 10: 6. Ett underligt namn, Dom. 13: 18. Es. 9: 6. Ett högt namn, Ps. 148: 13. Es. 12: 4. Ty förbjuder icke allenast Gud så strängeligen sitt heliga namns missbruk i andra budet, med bifogad hotelse om straff, 2 Mos. 20: 7. 5 Mos. 5: 11. Jemwäl i flera Skriftens språk, 3 Mos. 24: 15, 16. 5 Mos. 18: 20. Ps. 79: 6. Jer. 14: 15; cap. 27: 15. Matth. 10: 33. Luc. 9: 26. Utan ock strängeligen befaller, att wi Hans namn helga skola, 2 Mos. 29: 43. Es. 8: 13; cap. 29: 23. 1 Pet. 3: 15. Matth. 6: 9. Luc. 11: 2. Samt för denna helgelsen en nåderik wälsignelse utlofwad, 2 Mos. 20: 24. 4 Mos. 6: 24–28. Joel 2: 32. Matth. 10: 32. Rom. 10: 9, 10. Straffexempel: Israelitiska qwinnans son, 3 Mos. 24: 10–17. Bileam, 4 Mos. 24: 1; cap. 31: 8. De Syrer, 1 Kon. 20: 23, 28. Sanherib, 2 Kon. 19: 32, [et]c. 2 Chrön. 32: 21. Es. 37: 36, 38.

Guds namn warder helgadt: (1) Genom dess predikande, 1 Mos. 12: 8; cap. 13: 4. Ps. 22: 23. Ty Guds namn bor der Guds ord predikadt warder, 5 Mos. 12: 5, 11, 21; cap. 14: 23. 1 Kon. 8: 29. Rummet, hwarest man Guds ord predikar och hörer, är också uppbygdt och helgadt för Herrans namn, 2 Sam. 7: 13. 1 Kon. 5: 5. Samt lärare tjena i Herrans namn, 5 Mos. 18: 5, 7. (2) Genom syndabekännelsen i Herrans namn, Jos. 7: 19. 1 Kon. 8: 33–35. 2 Chrön. 6: 24, 26. (3) Genom saliggörande lärans beständiga bekännelse uti förfölkelsens tid, Matth. 10: 22. Luc. 21: 12. Ap.G. 9: 14. Ebr. 13: 15. (4) När man i nöden Gud allena åkallar, 1 Mos. 33: 20. 1 Kon. 18: 24. Ps. 20: 8. Ps. 63: 5. Ords. 18: 10. Joel 2: 32. Joh. 16: 23, 24, [et]c. 1 Joh. 5: 13–15. (5) När wi wälsigne någon i Herrans namn, 4 Mos. 6: 23–28. 2 Sam. 6: 18. Ps. 129: 8. (6) När wi Guds namn lofwe och prise, 5 Mos. 10: 8; cap. 32: 3. Ps. 29: 2. Ps. 34: 4. Ps. 66: 2. Ps. 96: 2, 3. Eph. 5: 3, 4. (7) När man Gud för hans wälgerningar tackar. Ps. 7: 18. Ps. 103: 1–3. (8) När man till Guds ära och sin nästas wälfärd swär wid Guds namn, 5 Mos. 6: 13; cap. 10: 20, 21. 1 Sam. 20: 42. Jer. 12: 16; cap. 44: 26. (9) När utan en Gudelig, Christelig och helig wandel förer, Matth. 5: 16. 2 Cor. 7: 1. Ebr. 13: 1. 1 Cor. 10: 31. Col. 3: 17. (10) är man om Guds namns helgelse nitälskande är, 4 Mos. 25: 13. 1 Kon. 19: 10. 2 Kon. 10: 16. Ps. 69: 10. Ps. 119: 139. — När man emot detta förenämnda handlar, warder Guds namn ohelgadt, synnerligen när man Guds namn missbrukar, 3 Mos. 24: 11–17. Till att förbanna sig sjelf eller sin nästa, Matth. 26: 74. Rom. 12: 14. Jac. 3: 9, 10. (En oförtjent banna biter intet, Ords. 26: 2.) Till att trolla, beswärja och signa med, Ap.G. 19: 13–20. 3 Mos. 19: 31. 5 Mos. 18: 10–12. Es. 8: 19, 20. När man den Evangeliska sanningen och läran hädar och försmädar, Ap.G. 13: 45; cap. 18: 6. Jud. Ep. v. 10. (Hwilket är en förskräcklig synd, Jud. Ep. 9, 11.) När man wid afgudar swär, Jer. 5: 7. Amos 8: 14. Zeph. 1: 5. När man wid de skapade tingen swär, Matth. 5: 34–36. När man wid Guds namn falskeligen swär, 3 Mos. 19: 12. Es. 48: 1. Jer. 44: 26. Menedig warder, Jos. 9: 20. 2 Sam. 21: 1, [et]c. Ps. 15: 4. Lättsinnigt i oträngda mål swär, Os. 4: 15. Matth. 5: 34, 37. Jac. 5: 12.

Synd: Om Adams syndafall; se Fall: Detsamma kom satan åstad, 1 Mos. 3: 1–7. Joh. 8: 44. Genom en naturlig orm, af djefwulen besatt, 1 Mos. 3: 1, 14. Beswek först Eva till att äta af det förbjudna trädet, 1 Tim. 2: 14. 2 Cor. 11: 3. Eva lockade Adam dertill, 1 Mos. 3: 6. Och begges deras synd blef hela menskliga slägtet icke allenast tillräknad, Rom. 5: 12, 14, 15, 17, 18. Utan ock det förderf, som af syndafallet förorsakades, blef på alla deras efterkommande genom den naturliga födelsen utspridt, 1 Mos. 5: 3. Ps. 51: 7. Job 14: 4. 1 Cor. 15: 48, 49. Som nogsamt besannas, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Wåra första föräldrars synd begriper åtskilliga syndiga handlingar uti sig: den första war otro, att de ej trodde Guds ord och stränga förbud, 1 Mos. 2: 16, 17. Den andra war högfärd, att de wille wara Gudi jemlika, 1 Mos. 3: 5. Den tredje, att de friwilligt missbrukade sin medskapade frihet; samtyckte till synden, och henne af berådt mod begingo, 1 Mos. 3: 6.

Om Arfsynden; (se ock Lusta.)

Då wåra första föräldrar råkade i synd, blef hela deras natur sålunda af synden förgiftad, att de lemnade synden samt med den förderfwade naturen i arf åt alla efterkommande: att en sådan är till, bewisas, 1 Mos. 5: 3; cap. 6: 5; cap. 8: 21. Job 14: 4. Ps. 14: 2, 3. Ps. 51: 7. Ps. 58: 4. Es. 48: 8. Joh. 3: 5, 6. Rom. 5: 14. Eph. 2: 3. Är alltså menniskan (Herren Christus undantagandes, Ebr. 4: 15.) af naturen och igenom sin födelse af arfsynden förgiftad, emedan wi allesamman äro komne af syndiga föräldrar, Job 15: 14–16. Jemför Matth. 7: 18. Och alla menniskor genom Adams fall wordne syndare, 1 Tim. 2: 14. Rom. 5: 12, 15, 16, 18. Uti synd aflade och födde, Ps. 51: 7. Och således af naturen utestängde från Guds rike, Joh. 3: 5, 6. 1 Cor. 15: 50, samt Guds wrede och onåd, Rom. 1: 18. Eph. 2: 3, Döden och fördömelsen af naturen underkastade, Rom. 6: 23; cap. 5: 14. Och benägne till werksynders utöfning, Matth. 15: 19.

Alla menniskor från Adam härstammande, Rom. 5: 12, 18; cap. 3: 23. Ps. 14: 3. Ja, hela menniskan, intet uti henne undantagandes, är genom arfsynden förderfwad, Job 14: 4. Ps. 51: 7. Matth. 5: 29; cap. 18: 8. Joh. 3: 5, 6. Rom. 6: 12, 13; cap. 7: 24. Men förnämligast menniskans själ, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. 1 Cor. 2: 14. Eph. 4: 18; cap. 5: 8. Likwäl hafwer arfsynden menskliga naturen icke wäsendtligen förwandlat; är icke heller menniskans natur eller wäsende, utan ett tillfälligt ting, som bor uti och låder wid menniskan, Rom. 7: 17, 18, 20, 21. Griper henne fången, v. 23. Menniskans hjertas uppsåt är ondt, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Man icke sjelfwa menniskans wäsende, som uti sig sjelf wäsendtligen godt är, 1 Mos. 1: 31. 1 Tim. 4: 4. Och af Gud wid makt hålles, Ap.G. 17: 28. David gör åtskillnad emellan sig sjelf och arfsynden, hwaruti han aflad war, Ps. 51: 7. Jemför Job 10: 8. Ps. 139: 13, [et]c.

Arfsynden kan icke wara menniskans wäsende, emedan Gud icke arfsynden, utan menskliga wäsendet genom sin Son återlöst, Ap.G. 20: 28. Genom sin Anda helgat, Eph. 5: 26, 27. Och på yttersta dagen uppwäckande warder, Job 19: 26. Men från synden hafwer Gud sitt folk frälst, Matth. 1: 21. Och skall helt och hållet rena menniskan från all syndig skröplighet, 1 Cor. 15: 43. Arfsynden, som den syndiga begärelsen uti sig innefattar, warder wäl genom döpelsen mycket förswagad, men icke alldeles borttagen och utrotad; utan blifwer qwar hos den nyfödde efter döpelsen, och är en rätteligen kallad synd; som bewisas först, Rom. cap. 7, hwarest denna qwarwarande syndiga begärelse 14 gånger kallas synd, v. 5, Rom. 7: 7, 11, 13, 14, 17, 20, 23, 25. Och dertill en ond synd, den man korsfästa bör, v. 15. Sedan, såsom synden, så är äfwen den syndiga begärelsen orätt, 1 Joh. 3: 4. Hwilken Paulus af lagen lärde wara synd, Rom. 7: 7. Yttermera deraf, att den werkan, som synden hafwer, hafwer ock den syndiga begärelsen, som uti de nyfödda efter döpelsen qwarstår, Rom. 7: 7, 14, 20, 23. Gal. 5: 16, 17. Härtill kommer, att alla nyfödda måste dagligen bedja om syndernas förlåtelse, Matth. 6: 12. Luc. 11: 4. Ps. 32: 5, 6. Den som säger sig wara utan synd, bedrager sig sjelf, 1 Joh. 1: 8, 10. Blir alltså derwid, att den syndiga begärelsen blifwer efter döpelsen uti de nyfödda öfrig, och är med rätt kallad synd; änskönt hon, hwad brottsligheten angår, uti rättfärdiggörelsen icke tillräknad, utan öfwerskyld och förlåten warder, Ps. 32: 1, 2. 2 Cor. 5: 19. Uti helgelsen och förnyelsen förswagad, dödad och korsfästad, Rom. 6: 12; cap. 8: 12, 13. Eph. 4: 23. Men uti härligheten, då Gud skall wara allt uti allom, skall allt syndigt upphöra och till intet gjordt wara, 1 Cor. 15: 28, 54—57. Om arfsyndens frukter och werkan: Ett förderfwadt och förmörkadt förstånd, Luc. 18: 34. 1 Cor. 1: 18, 21, 23; cap. 2: 14. Rom. 8: 7. 2 Cor. 3: 5. Phil. 1: 6. En förderfwad wilja, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Rom. 7: 14, 19, 32. Gal. 5: 16, 17. Förderfwadt hjerta, Matth. 15: 19. Marc. 7: 21–23. En förderfwad syndakropp, Rom. 6: 6, 7, 11—19. Föderfwade syndiga ledamöter, Matth. 5: 29; cap. 18: 8. Marc. 9: 43, 47. Den timliga och ewiga döden, Rom. 5: 12; cap. 6: 23; cap. 7: 10, 11, 13, 14. Om werksynden, som är en frukt af arfsynden, och inöfwas af menniskan både i yttre och inre måtto; blifwer känd af gudomliga lagen, Rom. 3: 20; cap. 7: 7. Jemwäl af naturens lag, Rom. 2: 14, 15. Hafwer i Skriften åtskilliga namn, Gal. 5: 19. Eph. 5: 11. Col. 3: 9. 2 Pet. 2: 8. Ebr. 6: 1; cap. 9: 14.

Allt det som sträfwar emot Guds lag är werksynd, 1 Joh. 3: 4. Antingen det utwärtes med ord, åthäfwor och gerningar, eller inwärtes uti hjertat med onda tankar, lustar och begärelser föröfwadt warder, 2 Mos. 20: 17. Rom. 7: 7, 8. Matth. 15: 19. Marc. 7: 22. Matth. 18: 8, 9; cap. 9: 4. Rom. 6: 12, 13. Änskönt något inöfwas owetande och emot ens wilja, är det ändock synd, Ps. 19: 13. Ap.G. 3: 17. Rom. 7: 16–20, 24. 1 Tim. 1: 13. Ty woro för dem som af owetenhet syndade, wissa offer uti Mosaiska lagen förordnade, 3 Mos. 4: 2, 13, 22, 27; cap. 5: 4.

Jemwäl, om af swaghet, utan något uppsåt syndas, är det ändock synd. Exempel: 1 Mos. 9: 21; cap. 16: 5; cap. 18: 12. 4 Mos. 20: 11, 12. Ap.G. 15: 39. Rom. 7: 15, [et]c. Gal. 2: 12–14; cap. 6: 1. Orsaken till werksynden bör icke Gud tillskrifwas, Ps. 5: 5–7. Ps. 45: 8. Es. 65: 12. Zach. 8: 17. 1 Joh. 1: 5. Jac. 1: 13. Utan sannskyldiga orsaken dertill är antingen uti menniskan, dess onda wilja och förderfwade natur, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Matth. 15: 19. Gal. 5: 17, 19. Jac. 1: 14, 15. Os. 13: 9. Eller utom menniskan: djefwulen, Joh. 8: 44. Eph. 2: 1, 2. 1 Joh. 3: 8. Werlden och werldens barn, Ords. 1: 10–15. Werksynd begås af alla menniskor. 1 Kon. 8: 46. Ps. 14: 1–3. Ps. 143: 2. Ords. 20: 9. Rom. 3: 9–13, 23; cap. 11: 32. Gal. 3: 22. 1 Joh. 1: 10. Härifrån warda de nyfödde icke undantagne, Rom. 7: 14, 15, 17, 19, 24. Bewisas ytterligare med de nyföddas exempel: David, 2 Sam. 11: 2, 4, 17. Salomo, 1 Kon. 11: 3. Mose och Aaron, 4 Mos. 20: 12. Petrus, Matth. 26: 70, [et]c. Gal. 2: 11, 14. Alla helige måste bedja om syndernas förlåtelse, Ps. 32: 6. Matth. 6: 12. Ty äro de werksynder underkastade och warda af nåd salige genom Christum, Ap.G. 4: 12; cap. 15: 11. Som kommen är till den ändan att göra syndare saliga, Matth. 1: 21; cap. 9: 13. Det behöfde de icke, så framt de wore utan synd, och af egen rättfärdighet kunde komma till Gud, Rom. 4: 5. Gal. 2: 21. Ändtligen, emedan arfsynden icke är owerksam, utan werkande, så kunna icke heller de späda barnen befriade wara, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Ps. 58: 4. Es. 48: 8. Wisserligen måste för arfsyndens skull efter döpelsen i de små barnen finnas onda gerningar; likasom tron, hwarmed de begåfwade äro, Gal. 3: 27. Ps. 22: 10. Ps. 71: 6. Luc. 18: 16. Matth. 18: 6, icke kan wara utan goda gerningar, Jac. 2: 17. Gal. 5: 6.

Werksyndens olika grader. Ehuruwäl alla synder äro deruti lika, att de uppwäcka Guds wrede och förtjena döden; likwäl emedan några synder bedrifwas af okunnighet, oförstånd och enfald; andra af uppsåt och ondska, så är en stor olikhet dem emellan; somlige större och swårare, somlige mindre och ringare, Joh. 19: 11. 1 Tim. 1: 13. Följa fördenskull på olika synder olika straff, Luc. 12: 47, 48; cap. 20: 47. Matth. 11: 22–24.

Werksyndens olika arter.

Onödigt att uppräkna sådana synder, som mot första och andra taflan begångne warda; men det är nödigt, att göra en åtskillnad emellan sådana synder, som man af blott ondska, fri wilja och uppsåt, mot bättre wetande och samwete begår, Rom. 1: 18, 21, 32; cap. 2: 1, 3, 21—24. Och sådana som af räddhåga [et]c. begångne warda, Matth. 26: 70, 72, 74. Marc. 14: 68, 70, 71. Luc. 22: 57, 58, 60. Joh. 12: 42; cap. 18: 25, 27. Är ock nödigt, att man åtskiljer, peccata venialia, dagliga synder, såsom Luther kallar dem; och peccata mortalia, dödliga synder. Venialia, dagliga swaghets- och förlåtliga synder: sålunda kallas de icke i den mening, såsom man fördömelsen dermed icke förtjente; denna willfarelse wederlägger Christus sjelf. Matth. 12: 36, 37. Betygar ock Skriften, att den minsta synd är fördömlig, Rom. 6: 23. 1 Joh. 3: 4. Jac. 2: 10. 2 Mos. 34: 7. Job 15: 14. 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10. Matth. 12: 36, 37. Utan de kallas derföre förlåtliga eller Venialia, emedan de allenast af de pånyttfödda, icke med uppsåt, utan antingen af okunnighet eller swaghet begångne warda, och strax de begångne äro, de botfärdiga förlåtne warda, för de orsaker som uti efterföljande språk föreställas, Ps. 32: 1–7. Es. 42: 3, 4. Matth. 12: 19, 20. Rom. 5: 1; cap. 8: 1, 13, 34. Gal. 5: 16, 17, 24. Ps. 103: 9–15. Ps. 145: 8. Ps. 91: 15. Ebr. 7: 24, 25. Dödliga synder kallas de, hwilka så snart de begångne äro, andeliga döden med sig föra: sådana äro alla uppsåtliga synder, 2 Sam. 12: 5, 7. Warda icke allenast af opånyttfödda, utan ock af de pånyttfödda begångne, 2 Sam. 11: 4, 15. Frukterna, som komma af werksynden i allmänhet, är Guds wrede, onåd och lagens förbannelse. Rom. 1: 18. 5 Mos. 27: 26. Jac. 2: 10, 11. Ett oroligt samwete, Rom. 2: 15, 16. Synnerligen de dödliga och uppsåtliga synders frukt och werkan är denna, att de som sådana begå, bedröfwa och förbittra den Heliga Anda, Eph. 4: 30. Es. 63: 10. Mista Honom samt tron och nåden, Gal. 5: 4. 1 Tim. 1: 19. 1 Sam. 16: 14. Ps. 51: 13. Och warda, om sannskyldig bot och bättring icke emellan kommer ewinnerligen förtappade, Rom. 1: 32; cap. 8: 13. 1 Cor. 6: 9. Gal. 5: 19–21. Uppb. 21: 27; cap. 22: 15.

Om synd emot den Heliga Anda.

Ordet Ande förstås här icke wäsendtligen: ty i denna mening tillkommer det alla tre gudomspersonerna, Joh. 4: 24. Utan personligen, såwida den tredje personen i gudomen med detta namnet betecknad warder, Matth. 28: 19. 1 Joh. 5: 7. Yttermera, såsom de tre olika heliga Treenighetspersonerna äro till gudomliga wäsendet ett, 1 Joh. 5: 7. Lika uti majestät, helighet och wärdighet, Es. 6: 3. Joh. 5: 23. Alltså kan icke heller en person särskildt, utan alla tre personerne tillsammanstagne, af hwad för synd det helst wara må, warda lika mycket förtörnade.

Således medelst denna synd, hwarom här egentligen handlas, syndas äfwen emot hela den högtlofwade Treenigheten, Ps. 5: 5.

Ty frågas, hwarföre denna synden kallas just en synd emot den Heliga Anda? Swaras: Att hon kallas så uti ett wisst afseende, icke till den Heliga Andas sjelfwa person, såsom till dess embete, och de deraf flytande wälgerningar; efter som denna synden direkt motwerkar den Heliga Andas embete, och den himmelska Evangeliska saliggörande läran och sanningen, Joh. 1: 17. Rom. 1: 16. Hwilken den Helige Ande genom predikoembetet (som ock kallas Andans embete, 2 Cor. 3: 6), i werlden utsprida och menniskorna föreställa låter, Matth. 28: 19, 20. Marc. 16: 15. 2 Cor. 5: 19, 20. Densamma uti wåra hjertan bekräftar, beseglar och stadfäster, 2 Cor. 1: 21, 22; cap. 5: 5. Eph. 1: 13, 14; cap. 4: 30. Oss derom öfwertygar, 1 Joh. 5: 6. Derigenom upplyser, 2 Cor. 3: 8, 18; cap. 4: 16. Oss kallar och helgar, 1 Thess. 4: 3, 7, 8; cap. 5: 23. 2 Thess. 2: 13, 14. Wittnar med wår anda, Rom. 8: 16. Hjelper och manar godt för oss, v. 26, 27. Wittnar om Christus, Joh. 15: 26. Och leder i all sanning, Joh. 16: 13. Om nu den Helige Ande uti oss sålunda werkar, lärer och öfwertygar oss om den saliggörande Evangeliska sanningen; men någon, af en fri och ondskefull wilja, sträfwade och arbetade alldeles emot den Heliga Andas embete, han begår en synd emot den Heliga Anda.

Att denna synd allenast af dem kan begången warda, som till moget förstånd komne, andeligen pånyttfödde, genom tron på Jesum rättfärdige gjorde, och uti den Evangeliska sanningen nogsamt upplyste och derom öfwertygade äro: jemwäl, att denna synd har följande wäsendtliga kännetecken, hwilka icke särskildt, utan alle samteligen skola betraktas: nemligen när man den rätt och tydligt kända, klart förstådda och en gång mottagna och gillade Evangeliska läran, om hwilkens gudomliga sanning medelst Andans wittnesbörd man uti hjertat öfwertygad warit, af en fri och ondskefull wilja, uppsåtligen och oaflåtligen icke allenast försakar, utan ock fiendtligen förföljer alla till saligheten tjenande medel; allt framgent föraktar, hädar och försmädar både läran och den Heliga Anda, som oss henne uti ordet lärer, och genom predikoembetet förkunna låter. Om allt detta warde wi, uti efterföljande twänne språk, noga betraktade, tillfyllest underwiste, Ebr. 6: 4–6; cap. 10: 26—29. Felas någon af de nu uppräknade kännetecknen, så är det icke synd emot den Heliga Anda. Exempel: Paulus förföljde Evangeliska läran och dess bekännare, Ap.G. 9: 1, [et]c.; cap. 26: 10, 11. Men fick nåd, ty han gjorde det owetandes och i otro, 1 Tim. 1: 13, [et]c. Petrus förnekade Christum; men af räddhåga och förskräckelse: han hädde icke heller och försmädde, utan ångrade det, Matth. 26: 75. Och undfick nåd, Joh. 21: 15, [et]c. Ty war bägge deras synd icke en synd emot den Heliga Anda.

Framhärdelsen uti obotfärdighet till döden är wäl med denna synd alltid och oupplösligen förknippad; likwäl tillhör hon icke wäsendtligen denna synd, eljest wore hwar och en synd, som uti dödsstunden fördömer, en synd emot den Heliga Anda. Christus, medan Phariseerna ännu lefde, gjorde dem till denna synden skyldiga, Matth. 12: 24, 31, 32. Marc. 3: 22, 28, 29. Christus kallar denna synden oförlåtlig i detta lifwet; ty är hon ock i detta lifwet förr än döden sig infinner, fullkomlig, Matth. 12: 32. Efter döden eger ingen bättring rum; ty måste denna synd, medan syndaren än lefwer, till alla delar fullkommen wara, emedan de som således synda, omöjligen i detta lifwet kunna förnyas till bättring, Ebr. 6: 4, 6.

Denna synd hwarken förlåtes eller kan förlåten warda, Matth. 12: 31, 32. Marc. 3: 29. Luc. 12: 10. Ebr. 6: 4, 6. Orsaken dertill, är icke någon brist på Guds gudomliga nåd, Rom. 5: 20, 21. 1 Joh. 1: 9. Tit. 2: 11. Icke heller någon brist på Christi förtjenst och förskyllan, emedan Christus för alla menniskor, fördenskull också för dem som mot den Heliga Anda synda, döden lidit hafwer, 2 Cor. 5: 14, 15. Ebr. 2: 9. 1 Joh. 2: 2. 2 Pet. 2: 1. 1 Joh. 1: 7; cap. 4: 14. Tit. 2: 14. Icke heller är orsaken dertill något Guds blotta rådslut, 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Joh. 3: 16–18. Utan orsaken bör sökas uti synden sjelf, uti hwilken alla förenämnda fördömliga kännetecken sammanstöta: sedan hos syndaren sjelf, och dess framhärdande obotfärdighet och otro till ändan, Marc. 16: 16. Joh. 3: 18, 19, 36. Efter som en sådan syndare sjelf tillstänger wägen till saligheten, och sjelf afskär de medel, nemligen lagen, af hwilken han kunde komma till syndakänsla och ånger, Rom. 4: 15. Samt det saliggörande Evangelium, hwarigenom han kunde bekomma tron på Christum, och genom tron rättfärdig och salig warda, Ap.G. 7: 57; cap. 13: 46. Uppsåtligen och oaflåtligt hädar och försmädar gudomliga nåden, Herrans Christi förskyllan, samt nådens Heliga Anda, Ebr. 6: 6; cap. 10: 29. För en sådan syndare, hwilken man för wisso wet hafwa begått en sådan synd emot den Heliga Anda, skall man icke bedja, 1 Joh. 5: 16.

Säkerhet: den syndiga, köttsliga, när man förtröstar antingen på egna krafter, eller på annan mensklig makt och hjelp, Ords. 21: 22. Exempel: Dom. 8: 11; cap. 18: 7, 10, 27. Es. 32: 9–11. Jer. 21: 13; cap. 49: 31. Hes. 30: 9. Zeph. 2: 15. När man uti wälgången förmenar att det aldrig nöd hafwa skall. Exempel: Es. 47: 8. Uppb. 18: 7. Jer. 48: 11. Luc. 17: 26–28. Också när man af förstockad obotfärdighet, hwarken för Gud eller menniskor sig fruktar, Job 6: 20. Ps. 39: 5, 6. Ps. 90: 11, 12.

Herrans klagan öfwer menniskornas köttsliga säkerhet, Es. 5: 12, 13; cap. 22: 13, 14; cap. 32: 9—11. Amos 6: 1. Zeph. 1: 12.

Köttslig säkerhet måste man fly, Ords. 28: 14. Från den bör oss afhålla de orena andars waksamhet, Eph. 6: 11, 12. Job 1: 7, 8. 1 Pet. 5: 8, 9. Uppb. 12: 10, 12. Luc. 22: 31; cap. 11: 24—26. De säkras beskrifning, Luc. 12: 45. Matth. 24: 48, 49. Jer. 5: 12. Ps. 10: 6. Es. 28: 15. Ps. 30: 7.

Gifwer djefwulen tillfälle till att skada, Matth. 13: 25. Öppnar honom ingången i menniskans hjerta, Matth. 12: 44. Osäkerhet och förskräckt hjerta kommer af olydnad och ogudaktighet, 5 Mos. 28: 65, 66. Job 24: 22, 23. Den rätta säkerheten kommer af förtroendet på Gud, 2 Chrön. 20: 20. Ps. 4: 8, 9. Ps. 11: 1. Ords. 1: 33; cap. 3: 21—27. Es. 32: 17, 18.

Sällskap, Umgänge: Om godt skall man sig beflita, 3 Mos. 19: 2; cap. 20: 7. Ps. 1: 1, 2. Ps. 101: 6. Ondt sällskap skall man fly och hata, 1 Mos. 19: 15. 4 Mos. 16: 25, 26. Jos. 23: 12, 13. 2 Chrön. 19: 2. Job 31: 1. Ps. 26: 4, 8. Ps. 119: 115. Ords. 1: 10, 15; cap. 3: 31; cap. 4: 14; cap. 6: 25; cap. 13: 20; cap. 20: 19; cap. 22: 5, 10, 24, 25; cap. 23: 6, 17; cap. 24: 1; cap. 29: 27. Jer. 16: 8. Matth. 7: 15. 1 Cor. 5: 6, 9, 13. 2 Cor. 6: 14–18. Eph. 5: 7, 11. 2 Thess. 3: 6. 2 Tim. 4: 14, 15. Uppb. 18: 4. Mot ondt sällskap troget bedja, Ps. 144: 7, 8.

T.

Tacksamhet emot wår nästa warder påbuden, Luc. 6: 33—35. Matth. 7: 12. Luc. 6: 31. Rom. 12: 17, 20, 21. Col. 3: 15. 1 Thess. 5: 18.

Tacksamme böre wi wara emot wåra föräldrar, 1 Tim. 5: 4. Emot Guds ords tjenare, 1 Cor. 9: 11. Gal. 6: 6. 1 Thess. 5: 12. Otacksammas straff, Ords. 17: 13. Jer. 18: 20, 21. 1 Sam. 25: 7, 10, 38.

Tacksägelse, samt lof och pris för Guds wälgerningar, warder påbuden, 5 Mos. 8: 10. Neh. 9: 5. Ps. 66: 2, 3. Ps. 103: 20–22. Ps. 105: 1. Eph. 5: 19, 20. Phil. 4: 6. Col. 2: 7; cap. 3: 16, 17. 1 Thess. 5: 17, 18. 1 Tim. 2: 1. Ebr. 13: 15. Behagar Gudi wäl, Ps. 69: 31, 32. Ps. 92: 2–4. Ps. 147: 1. Hafwer mångfaldig nytta med sig: Guds nådiga närwaro, 2 Chrön. 5: 13, 14. Förlossning från fiendens makt, 2 Sam. 22: 4. 2 Chrön. 20: 21, 22. Ps. 18: 4. Andelig och lekamlig wälsignelse, Ps. 50: 53. 1 Tim. 4: 4. Af all wår själ, hjerta och alla krafter, Ps. 9: 2. Ps. 66: 17. Ps. 86: 12. Ps. 111: 1. Ps. 138: 1. Ps. 34: 2, 3. Ps. 57: 8. Ps. 103: 1, [et]c. Med ett gladt hjerta, Ps. 63: 6. Endrägteligen, Rom. 15: 5, 6. Alltid, Ps. 63: 5. Ps. 104: 33. Ps. 145: 2. Ps. 146: 2. 1 Thess. 2: 13. Dan. 6: 10.

Tal, bör wara sannt, Ps. 15: 2. 1 Pet. 3: 10. Ja, ja: nej, nej, Matth. 5: 37. Jac. 5: 12. Ske i rättan tid, Ords. 25: 11; cap. 15: 23. Pred. 3: 7; cap. 8: 5. Icke wara ohöfwiskt, Eph. 4: 29; cap. 5: 3. Col. 3: 8. Utan klokt, Ords. 16: 23; cap. 20: 15. Ljufligt, Ords. 16: 24. Col. 4: 6. Wi skola göra räkenskap för wårt tal, Matth. 12: 35, 36. Ty bör det icke wara obetänkt. Ords. 13: 3; cap. 21: 23. Icke hastige till att tala, Ords. 29: 20. Pred. 5: 1. Jac. 1: 19. Icke mångtalige, Pred. 5: 2.

Tempel. Det andeliga, som ock bör heligt hålles, är en christtrogen själ. Ap.G. 7: 48. 1 Cor. 3: 16, 17; cap. 6: 19. 2 Cor. 6: 16, [et]c. Eph. 2: 20, 21. 1 Tim. 3: 15. 1 Pet. 2: 5. Ebr. 3: 6.

Salomos tempel, bygdt med att dess tillhörighet, 1 Kon. 6, 7 cap. 2 Chrön. 3, 4 cap. Salomo måste det bygga, 2 Sam. 7: 13. Det templet blef bygdt genom hedningarnas tillhjelp, 1 Kon. cap. 5. Templet blifwer wigdt, cap. 8. 2 Chrön. cap. 7. Ohelgadt, 2 Chrön. 28: 21. Åter helgadt af Hiskia, 2 Chrön. 29: 5. Åter ohelgadt, och igen helgadt af Manasse, 2 Chrön. 33: 7, 15. Uppbrändt, 2 Kon. 25: 9. Efter som tillförene taladt war, 2 Chrön. 7: 20. Åter uppbygdt, Esra 1: 3; cap. 4: 4; cap. 5; cap. 6: 3, 7. Det blef i grund nederslaget och uppbrändt, efter som propheteradt war, Dan. 9: 26. Matth. 24: 2. Marc. 13: 2. Luc. 19: 44; cap. 21: 6. Emot templet blifwer propheteradt, 3 Mos. 26: 31. 1 Kon. 9: 7. 2 Kon. 21: 12. 2 Chrön. 7: 20. Ps. 74: 6. Es. 66: 1. Jer. 26: 6, 12. Amos 9: 1. Micha 3: 12. Zach. 11: 2.

Gud bor icke i tempel med händer gjorda; ej heller dem behöfwer, såsom en menniska, 1 Kon. 8: 27. 2 Chrön. 6: 18. Es. 66: 1. Jer. 23: 24. Ap.G. 7: 48; cap. 17: 24. Skriften säger understundom att Gud bor i tempel med händer gjordt, 1 Kon. 6: 13; cap. 8: 12. 2 Chrön. 6: 1. Ps. 78: 60. Jer. 7: 3, 7. Matth. 23: 21. Ap.G. 7: 46.

Templet wardt föräradt med stora skänker, 1 Chrön. 29 cap. 2 Chrön. 1—5 cap.

De som oskärade templet (se ofwanföre), blefwo af Gud straffade, Es. 56: 5. Matth. 21: 12. Joh. 2: 15.

Templet wardt kalladt Guds hus och ett bönehus, Es. 56: 7. Matth. 21: 13. Joh. 2: 16.

I templet hafwer Gud lofwat bönhöra, 1 Kon. 8: 29; cap. 9: 3. 2 Chrön. 6: 19; cap. 7: 12. Matth. 21: 13.

Andeliga Guds tempel äro alla christtrogna menniskor, 2 Sam. 7: 13. Ords. 9: 1. Hagg. 2: 8. Matth. 16: 18. Joh. 2: 19. 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19. 2 Cor. 6: 16. Eph. 2: 20. 1 Tim. 3: 15. Ebr. 3: 6. 1 Pet. 2: 5. Se Guds församling.

Afgudatempel, 1 Sam. 5: 2; cap. 31: 9. 1 Kon. 11: 7. 2 Kon. 10: 21; cap. 17: 32; cap. 19: 37. 1 Chrön. 10: 10. Es. 37: 38. Jer. 43: 12. Ap.G. 19: 27.

Tid. Farlig tillstundar, 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1. 2 Pet. 3: 3. Tiden bör i allting tagas i akt, Ords. 19: 2. Pred. 3: 1; cap. 8: 5. Rom. 12: 11. Nådens tid bör noga tagas i akt, Ps. 95: 8. 2 Cor. 6: 1, 2. Ebr. cap. 3; cap. 4.

Tiggeri; se Almosa, Fattigdom.

Tillsägelse; se Löfte.

Tionde. Om tionde, och huru den skall brukad warda, 1 Mos. 14: 20; cap. 28: 22. 3 Mos. 27: 30. 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 26: 12. 1 Sam. 8: 15. 2 Chrön. 31: 5. Neh. 10: 37. Tionde skall man gifwa presterskapet, 5 Mos. 18: 3. Se Prester.

Tjenstefolk, Tjenare, deras pligt: böra wara sina husbönder trogne, lydige af hjertat, Eph. 6: 5–8. Col. 3: 22–25. 1 Tim. 6: 1. Matth. 8: 9. 1 Pet. 2: 18. Tit. 2: 9, 10. 1 Cor. 4: 2. Exempel på olydiga och trotsiga: Hagar, 1 Mos. 16: 4, 6. 2 Kon. 5: 20, 25. Exempel på trogna, 1 Mos. 24: 1, [et]c.; cap. 30: 25; cap. 31: 6. Joseph, cap. 39: 3, 6. Onda låta sig icke näpsas med ord, Ords. 29: 19.

Tjufweri och all orättrådighet med falska mått, wigt [et]c. i handel och wandel förbjuder Gud strängeligen, 2 Mos. 20: 15. 3 Mos. 19: 11. 5 Mos. 5: 19; cap. 25: 13—15. Rom. 13: 9. Eph. 4: 28. 1 Thess. 4: 6. 1 Pet. 4: 15.

Gud hafwer derför afsky, 5 Mos. 25: 16. Ords. 11: 1; cap. 20: 23. Micha 6: 11, 12. Deremot behagar Gud rätt mått och wigt, Ords. 11: 1; cap. 16: 11. Gud hotar swårligen att orättrådighet i handel och wandel, Job 20: 15, 18, 19. Ords. 21: 6, 7; cap. 22: 8, 16. Es. 5: 8. Jer. 22: 13. Hes. 18: 12, 13. Os. 4: 1–3. Amos 5: 11, 12; cap. 8: 4—9. Micha 2: 1–4; cap. 6: 10—15. Hab. 2: 6, 7. Zeph. 1: 9, 13. 1 Cor. 6: 10. Uppb. 9: 21.

Om tjufwars werldsliga straff, 2 Mos. 22: 1–4. 2 Sam. 12: 6. Ords. 6: 31. Menniskotjufnad blef med döden straffad, 5 Mos. 24: 7. 2 Mos. 21: 16. Arter af tjufnad äro: när arbetaren lönen förhålles, 1 Mos. 31: 41. 3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 24: 14, 15. Jer. 22: 13. Matth. 10: 10. 1 Tim. 5: 18. Jac. 5: 4. När råmärke flyttas, 5 Mos. 19: 14; cap. 27: 17. Job 24: 2. Ords. 22: 28; cap. 23: 10. Os. 5: 10. När någon bedrages i handel och wandel, med orätt wåg, wigt och mått, 3 Mos. 19: 11, 13, 35, 36. Jer. 5: 26–30; cap. 9: 4, 5. Amos 8: 5, 6. 5 Mos. 25: 13–15. När obilligt ocker tages, 2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 36. När rättwisan förwränges, Es. 1: 23; cap. 10: 1—3. När det upphittade fördöljes, 1 Mos. 43: 12. 3 Mos. 6: 3–5. 5 Mos. 22: 1–3. 2 Mos. 23: 4.

Hwad man orätt tagit måste igengifwas, och femtedelen dertill, 3 Mos. 6: 5. 4 Mos. 5: 7. Jemför Luc. 19: 8.

Tro; se Rättfärdiggörelse.

Tron är icke hwars mans. 2 Thess. 3: 2. Icke heller något naturligt werk, Matth. 16: 17. Utan den treenige Gudens werk, Joh. 6: 29. Phil. 1: 29. Col. 2: 12. 2 Thess. 3: 2, 3. Ebr. 12: 2. Jac. 1: 17. Och i synnerhet den Heliga Andas, 1 Cor. 12: 3. Ty kallas hon en Andans frukt, Gal. 5: 22. En sådan gåfwa, Eph. 2: 8. Som af Gudi både begynnes, förökas och fullbordas, Phil. 1: 6; cap. 2: 13. 2 Thess. 1: 11. Jemför Marc. 9: 24. Luc. 17: 5. Medlet hwarigenom tron werkas, är Evangeliska ordet om Christo, antingen predikadt, hördt, eller eljest med andakt läst och betraktadt, Rom. 10: 17. Joh. 17: 20. 1 Cor. 1: 21. 2 Cor. 4: 6. (Uti hwilket Christus med sin förtjenst, är den rätta grunden, 1 Cor. 3: 11.) Samt det synliga ordet, de heliga Sacramenten, Rom. 4: 10. Col. 2: 12. Tit. 3: 5. Joh. 3: 5. Eph. 5: 26. Medelpersonerna är predikoembetet, 1 Cor. 3: 5. Tron består af trenne stycken: (1) Af kunskap om det oss till saligheten nödtorftigt är att weta, Rom. 5: 10, 14. Job 19: 25. Es. 53: 11. Joh. 17: 3. Fördenskull hafwer tron i Skriften sådana olika namn, som kunskap uti sig innebära, Luc. 1: 77. Rom. 16: 25. Eph. 3: 3. Col. 1: 26. 1 Cor. 1: 24; cap. 2: 6, 7. 1 Tim. 2: 4. 2 Tim. 3: 7. Tit. 1: 1. (2) Sedan af ett wigt samtycke, att man icke allenast wet, hwad till saligheten nödigt är, utan ock håller det utan att twifla för en gudomlig sanning, Rom. 4: 20, 21. Ebr. 4: 2. Joh. 8: 24; cap. 11: 27, 42; cap. 16: 27. Ap.G. 8: 37. Detta bifallande kallas eljest trons lydnad, Rom. 1: 5; cap. 16: 26. (3) Sist af en hjertlig förtröstan på Fadrens allmänna nåd och saliggörande wilja, och Jesu Christi allmänna dyra förtjenst, hwilket den botfärdige syndaren genom tron trösteligen emottager, Joh. 1: 5, 12; cap. 17: 8. Rom. 5: 17. Gal. 3: 14. Luc. 8: 13. Ap.G. 8: 14. Jac. 1: 21. Ap.G. 10: 43. Och sig helt tillegnar, Job 19: 25. Högaw. 2: 16. Joh. 20: 28. Gal. 2: 20. Luc. 1: 47. Es. 53: 4. 1 Cor. 1: 3, 4. Utan att twifla, Rom. 4: 19, 20. Ebr. 11: 1. Och frimodigt, Eph. 3: 12. Ebr. 11: 1. 1 Joh. 5: 13, 14. Ebr. 4: 16; cap. 10: 22. Genom tron allena på Christum blifwer menniskan rättfärdig och salig, 1 Mos. 15: 6. Es. 53: 11. Marc. 16: 16. Luc. 1: 45; cap. 8: 48. Joh. 5: 24; cap. 17: 3, 20, 24. Ap.G. 13: 38–40. Rom. 3: 24, 28; cap. 4: 3; cap. 5: 1; cap. 10: 10. Phil. 3: 9. 1 Pet. 2: 6. Ebr. 4: 2. Dock gör oss tron icke rättfärdiga såsom genom wår förtjenst, ty uti rättfärdiggörelsens och wår salighets werk är hon satt twärt emot förtjensten, Rom. 3: 24, 25, 28; cap. 11: 6; cap. 4: 4, 5. Gud tillbjuder alla menniskor tron, efter han alla predika låter, Luc. 24: 47. Ap.G. 17: 30. Men att icke alla genom ordet bekomma tron, dertill äro menniskorna sjelfwa skulden, Ap.G. 7: 51; cap. 14: 4, 6. Matth. 23: 37. Trons omedelbara werkan: en nådig syndernas förlåtelse, Ap.G. 10: 43. Barnaskapet, Joh. 1: 12. Rättfärdigheten, Rom. 4: 5; cap. 10: 4. Föreningen med Christo; samwetets frid, Rom. 5: 1. Andans wittnesbörd, cap. 8: 16.

Om trons medelbara werkan, Rom. 5: 3, 4. 1 Joh. 5: 4. Gal. 5: 6. På det wår tro må blifwa emot djefwulens listiga anlopp fast ståndande, som oss till förtwiflan bringa will, måste wi städse betrakta trons rätta grundfäste, som är Guds öfwerswinneliga och omätliga nåd och barmhertighet, 2 Sam. 24: 14. 1 Joh. 4: 16, 17. Jer. 31: 20. Os. 11: 8, 9. Ps. 30: 6. Ps. 117: 2. Es. 54: 7–10. Micha 7: 18, 19. Rom. 5: 21. Christi oändliga förtjenst, Ap.G. 20: 28. 1 Joh. 1: 7. Es. 43: 24; cap. 53: 4—6. Joh. 1: 29. Rom. 5: 8–10. 2 Cor. 5: 19–21. Gal. 3: 13. Col. 2: 13, 14. 1 Pet. 2: 24. 1 Joh. 2: 1, 2. Ebr. 5: 7–9; cap. 7: 24, 25; cap. 9: 14, 24; cap. 10: 14. Uppb. 1: 5. Christi stora kärlek, Joh. 6: 37. Matth. 11: 28. Luc. 15: 4. Es. 65: 2. 1 Tim. 1: 15, 16. Evangeliska löftenas allmängiltighet, Ps. 145: 8, 9. Hes. 18: 23, 32. 1 Tim. 2: 4–6. 2 Pet. 3: 9. 2 Cor. 5: 14, 15. Guds gudomliga löfteseds fasthet, Rom. 3: 4. 2 Tim. 2: 13. 4 Mos. 23: 19. Hes. 33: 11. Joh. 5: 24; cap. 8: 51. Ebr. 6: 16–18. 1 Joh. 5: 10. Den Heliga Andas wittnesbörd i wåra hjertan, Rom. 8: 16. Gal. 4: 6. 1 Cor. 2: 12. 2 Cor. 1: 21, 22. Eph. 1: 13; cap. 4: 30. 1 Joh. 5: 9. 2 Cor. 13: 5. Bönhörelsens wisshet, Matth. 18: 19; cap. 21: 22. Joh. 16: 23.

Om en sannskyldig lefwande tro och dess kraftiga werkan, Uppb. 1: 2. Hab. 2: 4. Matth. 8: 13; cap. 9: 22, 29, 30; cap. 15: 28; cap. 17: 20; cap. 21: 22. Marc. 5: 34; cap. 10: 52; cap. 11: 22; cap. 16: 16. Luc. 5: 20; cap. 18: 42, 43. Joh. 1: 12; cap. 3: 15, 16, 36; cap. 6: 35; cap. 7: 38; cap. 8: 31; cap. 11: 25; cap. 14: 12; cap. 20: 29. Ap.G. 3: 16; cap. 10: 43; cap. 15: 9; cap. 16: 31. Rom. 3: 22; cap. 4: 3; cap. 5: 1. Gal. 3: 8. Eph. 2: 8. Ebr. 11: 1, [et]c. Jac. 1: 6. Jemwäl om en död tro handlas, Matth. 7: 21, 22. 1 Cor. 13: 2; cap. 15: 2. Åtskillnaden dem emellan, Jac. 2: 14, 20, 26. Gal. 5: 6. De swaga i tron skall man upptaga och icke förarga, Gal. 6: 1. Rom. 14: 1, [et]c. Tron sällsynt i yttersta tiderna, Luc. 18: 8. Tron är föreningsbandet med Christo, Eph. 3: 17. 1 Cor. 6: 17. Os. 2: 19, 20.

Trolldom, strängeligen förbjuden, 5 Mos. 18: 10. 2 Kon. 17: 17. Micha 5: 12. 3 Mos. 19: 31. Ap.G. 18: 16.

Trolldoms lekamliga straff, 2 Mos. 22: 18. 3 Mos. 20: 6, 27. Dess ewiga straff, Gal. 5: 20: Uppb. 21: 8; cap. 22: 15.

Träta, Trätsamhet. En wederstygglig synd som kommer mycket ondt åstad, och som man fly bör, Ords. 10: 12; cap. 17: 19; cap. 20: 3. 1 Cor. 3: 3; cap. 11: 6. Gal. 5: 20. Jac. 3: 15–17. Matth. 5: 24, 25. Rom. 13: 13. Tit. 3: 2. Ords. 29: 22.

Trätsamhet beskrifwes, Ords. 6: 12–19; cap. 15: 18; cap. 18: 6—8; cap. 26: 24.

Tunga; jemför Tal, Baktal, Tysthet. Död och lif i tungornas wåld, Ords. 18: 21. Kommer ondt åstad, cap. 28: 16. Ty bör man henne styra, 1 Pet. 3: 10. Ps. 34: 14. Ords. 4: 24. En ond tungas beskrifning; och huru skadlig hon är, Jac. 3: 5–12. Ps. 140, [et]c. Hwad tungan talar måste komma af Gud, Ords. 16: 1. Hot och straff emot onda tungor, Ps. 52: 4–7. Ords. 17: 20. De christna måste beflita sig om en nyttig och sannfärdig tunga, Ps. 15: 3. Ords. 13: 3; cap. 24: 28; cap. 29: 20. Pred. 5: 2. Matth. 5: 37. Eph. 4: 29. 1 Pet. 3: 10.

Tyranner pläga på ett wanhederligt sätt omkomma. Exempel: Pharao, 2 Mos. 14: 27. Adoni-Besek, Dom. 1: 6. Abimelech, Dom. 9: 52, [et]c. Isebel, 2 Kon. 9: 30, [et]c. Herodes Agrippa, Ap.G. 12: 23.

Tysthet, Tystlåtenhet, påbjudes, Ords. 5: 2; cap. 25: 9. Pred. 5: 1. Eph. 4: 29; cap. 5: 4. Jac. 1: 19.

Dess herrliga loford, Jac. 3: 2. Ords. 20: 15; cap. 17: 27, 28; cap. 10: 19; cap. 29: 11.

Deg mångfaldiga nytta i allmänhet, Ords. 13: 2, 3. 1 Pet. 3: 10. Isynnerhet ett lugnt samwete, Ords. 21: 23.

Är de frommas och förståndigas egenskap, Ords. 14: 3. Jac. 1: 26. Ords. 17: 27. Job 39: 37, 38. Ps. 39: 2, 3. Men dårar kunna icke tiga, Job 32: 15–21. Pred. 10: 14. Sqwalleraktighet är skändlig, Job 11: 2, 3. Ords. 25: 9; cap. 29: 20. Sqwalleraktighets mångfaldiga skada i allmänhet, Ords. 16: 26; cap. 25: 28. Jac. 3: 5, 6, 8. Isynnerhet följer derpå menniskors hat och owänskap, Ords. 12: 18. Pred. 10: 11. Jemwäl stor fara, Ords. 13: 3. Allehanda synder, Ords. 10: 19. En swår räkenskap, Matth. 12: 36. Unga böra icke mycket tala när de gamla, Job 32: 6, 7. Tiga med det som icke ärbart, sannt och uppbyggligt är, Eph. 4: 29; cap. 5: 4. Phil. 4: 8. Wåra synder skole wi icke förtiga, utan bekänna för Gudi, Jos. 7: 19. Ps. 32: 3. Ords. 28: 13. Icke heller wår nästas oskuld, Ords. 24: 11; cap. 31: 8, 9. Jemwäl då man å embetets wägnar tala måste, Ps. 58: 2.

Tålighet, Tålamod. Warder påbuden, Ords. 3: 11. Luc. 21: 19. Rom. 12: 12. 2 Cor. 6: 4, 5. 1 Tim. 6: 11. Tit. 2: 2. 2 Pet. 1: 6. Jac. 5: 7.

Behagar Gud wäl, Ords. 3: 12. Gud älskar dem som tuktade och i tålamod öfwade warda, Ords. 3: 11, 12. Ebr. 12: 5–11. Uppb. 3: 19. Gud låter ingen öfwer förmåga försökt warda, 1 Cor. 10: 13. Ps. 57: 4. Till att beweka oss till tålamod gifwer Gud alla korsdragare herrliga löften om sin nåderika närwaro, Ps. 91: 15, 16. Es. 43: 2; cap. 41: 10, 13, 14; cap. 54: 10. Om kraftig tröst och hugswalelse, Ps. 42: 12. Ps. 138: 7. Es. 66: 13. 2 Cor. 1: 3–5. Om nådig lindring och ändring, Klagow. 3: 31–36. 1 Cor. 10: 13. Ps. 68: 20, 21. Om en nåderik wedergällning, Matth. 5: 11, 12. Rom. 8: 18. 2 Cor. 4: 17. Ebr. 11: 25, 26. Och om Guds allwetenhet, som wet att wår nöd, 2 Mos. 3: 19. Ps. 10: 13, 14, 17. Ps. 69: 20, 21. Jer. 15: 15. Uppb. 2: 9; cap. 3: 9. Till tålamod bör oss ock uppmuntra wår kallelses höghet, Eph. 4: 1, 2. 1 Pet. 2: 20–24. Matth. 16: 24. Tålamodets herrliga loford, 2 Pet. 1: 5–8, 11. Pred. 7: 9. Ords. 16: 32. Klagow. 3: 26–28. Tålamodets nödwändighet, Luc. 14: 27. Ap.G. 14: 22. Ps. 34: 20. 2 Tim. 3: 12. Rom. 2: 7. Luc. 8: 15. Ebr. 10: 35, 36. Jac. 1: 3. Tålamodets nytta i allmänhet, 2 Cor. 1: 6, 7. Isynnerhet Guds kärlek, huldhet och nåd, Klagow. 3: 25, 26. Ebr. 12: 6–8. Sannskyldig wishet, Ords. 14: 17, 29; cap. 19: 11. Andelig erfarenhet, Ebr. 12: 11. Rom. 5: 3, 4. Själens lugn, Es. 30: 15. Matth. 11: 29. Ewiga saligheten, Ebr. 6: 12. Jac. 1: 12. Uppb. 1: 9. 2 Cor. 4: 10. 2 Tim. 2: 10. Till sannskyldigt och christeligt tålamod fordras sannskyldig bot och bättring, Jer. 30: 11, 15. Es. 64: 6, 9. Dan. 9: 5, 6. Sannskyldig tro och tillit, 2 Thess. 1: 4. Ebr. 6: 12. Jac. 1: 3. Rom. 5: 1–3; cap. 15: 4. Godt samwete, 1 Tim. 1: 18, 19. Ps. 7: 4, 5. Ps. 17: 1. Ps. 18: 21–26. Es. 38: 3. 1 Pet. 4: 15, 16, 19. Fast hopp till Gud, Rom. 5: 4; cap. 8: 25; cap. 15: 4. 1 Thess. 1: 3. kärlek till Gud och wår nästa, Col. 3: 12, 13. 1 Thess. 5: 14. Innersta hjertans fröjd, Ps. 118: 21. Ps. 119: 71. Matth. 5: 11, 12. Ap.G. 5: 41. 1 Pet. 4: 13. Jac. 1: 2. Beständighet, Jac. 1: 4. Berömmelse af korset, Rom. 5: 3–5.

Tålamods exempel: Job, Jac. 5: 11. Apostlarna och propheterna, Jac. 5: 10. (Ty kallas det de heligas tålamod, Uppb. 13: 10; cap. 14: 12.) Christus, Ebr. 12: 1–3. 1 Pet. 2: 23.

U.

Umgänge; se Sällskap.

Undersåtare och deras pligt: De äro Öfwerheten skyldige: (1) Heder och Ära, Rom. 13: 7. 1 Pet. 2: 17. 1 Tim. 6: 1. Den de icke allenast med wördnadsfulla och höfliga ord, 2 Sam. 14: 17; cap. 19: 27. Ap.G. 26: 25; cap. 24: 2, 3; utan ock med ödmjuka åthäfwor böra tillkännagifwa, 1 Mos. 41: 43; cap. 42: 6. 1 Kon. 1: 23, 31. 2 Sam. 14: 4. Icke banna öfwerheten i sina hjertan, 2 Mos. 22: 28. Ap.G. 23: 5. Pred. 10: 20. Utan med deras menskliga swaghet öfwerse, 1 Pet. 2: 18. (2) Underdånighet, hörsamhet och lydnad, Rom. 13: 1, 2, 5. 1 Mos. 41: 40, 46. 1 Pet. 2: 13. 5 Mos. 17: 12. Jos. 1: 16, 17. Tit. 3: 1. Men för Herrans och samwetets skull fordras en willig hörsamhet, 1 Pet. 2: 13. Rom. 13: 1. Uppriktig kärlek, 1 Sam. 18: 5. Barnslig fruktan, 1 Kon. 3: 28. Ords. 24: 21. Rom. 13: 3, 7. Uppriktig redlighet och trohet, 1 Sam. 22: 14. Dock ehuru man för Herrans skull måste wara öfwerheten underdånig, 1 Pet. 2: 13, 17; så måste man i wissa fall mer hörsam och lydig wara Gud än menniskor, Matth. 22: 21. Ap.G. 4: 19; cap. 5: 29. Exempel, 2 Mos. 1: 17; cap. 2: 2. Ebr. 11: 23. 1 Sam. 22: 17. Dan. 3: 17–19; cap. 6: 10. En sådan lydnad hafwer Gud nådeligen belönt, 2 Mos. 1: 21. Dan. 3: 19, [et]c.; cap. 6: 21—23. Deremot hafwer Gud högeligen straffat, när man mer på öfwerheten än Guds bud sett hafwer, 4 Mos. 22: 22; cap. 31: 8. 1 Kon. 12: 30. Dan. 6: 24. 2 Pet. 2: 16. (3) Skatt och Tull skyldige, Rom. 13: 6, 7. 1 Sam. 8: 9, [et]c. Dock får en öfwerhet icke skinna folket alltintill huden, Micha 3: 1–4, [et]c. (4) Bön och Förbön skyldige, 1 Tim. 2: 1–3. Jer. 29: 7. Dan. 6: 21. Hwarföre skyldige? För Guds befallnings skull, 1 Pet. 2: 13, 15, 17. Rom. 13: 1, 5. Eftersom öfwerheten är ett heligt, af Gud insatt stånd, Ords. 8: 15, 16. Dan. 2: 21. Rom. 13: 1, 2. Ett stånd af högt wärde: så kallas de gudar, 2 Mos. 22: 28. Ps. 82: 6. Guds tjenare och hämnare, Rom. 13: 4. Deras domareämbete hörer Gud till, 5 Mos. 1: 17. Gud är med dem i domen, 2 Chrön. 19: 6, 7. Undersåtares pligt är en nödwändig pligt, Rom. 13: 5. 1 Pet. 2: 13, 15, 17, 18.

Uppriktighet; se Redlighet.

Uppror. Om uppror och dess straff, 4 Mos. 16: 12, 13, 31—33. 2 Sam. 20: 22, [et]c. Ap.G. 5: 36, 37. Ords. 24: 21, 22.

Uppståndelse. De dödas allmänna uppståndelse bewisas, Job 19: 25, [et]c. Dan. 12: 2. Os. 6: 2. Matth. 22: 31, 32. Marc. 12: 26, 27. Joh. 5: 28. 1 Cor. 15: 12, [et]c. Werkas af den treenige Guden, Rom. 4: 17. 2 Cor. 1: 9. Fadren, Joh. 5: 21. 2 Cor. 4: 14. Sonen, Job 19: 25. Joh. 5: 21; cap. 6: 39, 54; cap. 11: 25. Uppb. 1: 18. Den Heliga Anda, Rom. 8: 11. Men på ett särskildt sätt werkas den af Christo Jesu, icke allenast efter Hans gudomliga, utan ock menskliga natur, Job 19: 25, 26. Joh. 5: 25–28; cap. 17: 2. Rom. 14: 9. Ap.G. 10: 42; cap. 17: 31. Orsaken, hwarföre de gudfruktige skola uppstå till lifwet, är Jesu Christi förtjenst, död och uppståndelse, Joh. 11: 25. Rom. 4: 25; cap. 8: 11. 1 Cor. 15: 20. Col. 1: 18. Eph. 2: 6. Wid uppståndelsen betjenas Christus af de heliga englar, Matth. 24: 31; cap. 13: 41, 49.

Alla döda menniskor skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga, Dan. 12: 2. Ap.G. 24: 15, 16. Matth. 25: 31. 1 Cor. 15: 22. Uppb. 1: 7. Dem undantagne, som yttersta domedagen öfwerlefwa, hwilka dock Skriften en förwandling tillskrifwer, 1 Thess. 4: 15, 16. 1 Cor. 15: 51, 52. Äfwen densamma lekamen som wi i detta lifwet burit hafwa, skall uppstå, Job 19: 26, 27. Es. 26: 19. Rom. 8: 10, 11. 2 Cor. 5: 10. Som dock med nya andeliga egenskaper skall beklädd warda, 1 Cor. 15: 41–55. Phil. 3: 21. Om deras andeliga uppståndelse, som döde äro i synden, Rom. 6: 2, 10; cap. 8: 11—14; cap. 13: 11, 12; cap. 14: 8, 9. Eph. 2: 5, 6; cap. 5: 14. 1 Cor. 15: 34. 1 Thess. 5: 6.

W.

Waksamhet. Dertill bör oss beweka: Yttersta domens betraktelse, hwartill ock Christus oss troget förmanar, Matth. 24: 42–44; cap. 25: 13; cap. 26: 41. Marc. 13: 35–37. Luc. 12: 40. Rom. 13: 12–14. Eph. 6: 18. Col. 4: 2. Uppb. 3: 2, 3; cap. 16: 15.

Detta wakande innefattar: nykterhet och måttlighet, Luc. 21: 34, 35. 1 Thess. 5: 6–8. 1 Pet. 4: 7; cap. 5: 8. Beständighet uti bönen, Luc. 21: 36. 1 Pet. 4: 7. Omsorg och försigtighet, att undfly det onda, Luc. 21: 28, 35. Eph. 5: 15, 16. Col. 4: 5. Och bortdrifwa all säkerhet, Matth. 24: 44. Luc. 12: 35, 36. Eph. 6: 14–19. Matth. 5: 16; cap. 25: 3, 4. Flit uti wår kallelses werk, 1 Cor. 3: 8. Matth. 25: 21–23. Luc. 19: 13, 15, [et]c.

Wandel. Wandra för Herranom, 1 Mos. 17: 1. Med fullkomligt hjerta, 2 Kon. 20: 3. I ljuset, Joh. 12: 35. 1 Joh. 1: 7. I Herrans bud, 1 Kon. 3: 3. Ps. 119, [et]c. I Guds wägar, 5 Mos. 8: 6; cap. 10: 12; cap. 11: 22. Jos. 22: 5. 1 Kon. 2: 3. I ondska, 5 Mos. 29: 19. I mörkret, Joh. 8: 12; cap. 12: 35. 1 Joh. 1: 6; cap. 2: 11.

Werlden älskar mörkret och wandrar deruti, Es. 59: 9; cap. 60: 2. Joh. 1: 5; cap. 3: 19; cap. 8: 12; cap. 12: 35. Ap.G. 26: 18. 1 Thess. 5: 7. 1 Joh. 2: 11. Är stadd i det onda, 1 Joh. 5: 19. Phil. 2: 15.

Det som förgås, och det werldsliga skola wi icke älska, 1 Joh. 2: 15–17. 1 Cor. 7: 31. Gal. 6: 4. Tron är segren som öfwerwinner werlden, 1 Joh. 5: 4, 5. Skall af de trogna dömd warda, 1 Cor. 6: 2. Christus beder icke för werlden, Joh. 17: 9. Icke ställa sig werlden lik, Rom. 12: 2. Werldens wänskap, Guds owänskap, Jac. 4: 4. Förskräcker med hat och förföljelse ifrån det goda, 1 Pet. 4: 4. 2 Pet. 2: 7.

Wilja. Guds wilja måste man göra, Matth. 12: 50. Marc. 3: 35. Guds wilja att ingen skall förtappas, Joh. 6: 39. 1 Tim. 2: 4. Hes. 18: 23, 32; cap. 33: 11. 2 Pet. 3: 9. Pröfwa hwad Guds wilja är, Eph. 5: 17. Guds wilja, wår helgelse, 1 Thess. 4: 3, [et]c. Wår wilja skall Guds wilja undergifwen warda, 1 Sam. 3: 18. 1 Sam. 3: 18. 2 Sam. 10: 12; cap. 15: 25, 26. Matth. 6: 10; cap. 26: 39. Marc. 14: 36. Luc. 22: 42. Ap.G. 21: 14. Ebr. 6: 3. Jac. 4: 15. Om dem som icke wilja lydige wara Guds wilja och förmaning, samt deras straff, 3 Mos. 26: 14, [et]c. 2 Chrön. 36: 15–17. Ps. 81: 12, 13. Ords. 1: 24, 26. Es. 30: 9–14; cap. 42: 20, [et]c.; cap. 65: 11, 12; cap. 66: 3, 4. Jer. 2: 26, 27; cap. 7: 13, 14; cap. 11: 8, 9; cap. 29: 17—19; cap. 32: 34—36; cap. 35: 17; cap. 44: 4—6. Zach. 7: 11–13.

Wilja och uppsåt räknar Gud för gerning, 1 Mos. 20: 5, 6; cap. 22: 9, [et]c. 2 Sam. 11: 14; cap. 12: 9.

Win. Om dess rätta bruk och missbruk; se Dryckenskap. Win drucko icke Judarna i 40 år, 5 Mos. 29: 5, 6. Blef prestmän i wisst mål förbjudet, 3 Mos. 10: 9. Christus kallades en windrinkare, Matth. 11: 19.

Wingård. Dess plantering, 1 Mos. 9: 20. Lagen om wingård, 5 Mos. 23: 24. Församlingen är en andlig wingård, Högaw. 8: 11. Es. 5: 1, [et]c. Matth. 20: 1, [et]c.; cap. 21: 33.

Wisdom. Om Guds wisdom, Rom. 11: 33. 1 Cor. 2: 6; cap. 3: 19. Col. 2: 3. Wisdom gifwes åt gudfruktiga, 5 Mos. 4: 6; cap. 29: 9. Job 28: 28. Hwarest den rätta wisheten icke funnen warder; och hwadan hon kommer, Job 28: 12–14, 20—23. Är kostligare än penningar, guld och ädla stenar, Job 28: 15–20. Wishetens egenskap, kraft, werkan och nytta, Pred. 7: 11–13; cap. 9: 13, 14.

Gifwes af Gud, Luc. 21: 15. Jac. 1: 5. Med ordet förkastas wisheten, Jer. 8: 9. Mensklig wisdom, Ords. 14: 8, 12. Pred. 1: 13, 17. Es. 5: 21. Sjelfklokhet ogillas, Es. 5: 21. Rom. 1: 22; cap. 12: 16, 17. 1 Cor. 4: 7. Werldens wishet hafwer Gud gjort till galenskap, 1 Cor. 1: 20.

Wishet; se Försigtighet.

Wittne, Wittnesbörd. Förbjudet bära falskt wittnesbörd, 2 Mos. 20: 16. 5 Mos. 5: 20. Ords. 24: 29. Matth. 19: 18. Marc. 10: 19. Rom. 13: 9. Ingen får dödas utan på twå eller tre wittnen, 4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 17: 6. Ebr. 10: 28. Uti twå eller tre wittnens mun skola alla saker bestå, 2 Cor. 13: 1. Matth. 18: 16. Joh. 8: 17. Intet wittne ensamt framträda, 5 Mos. 19: 15. Intet klagomål mot en prest utan twå eder tre wittnen, 1 Tim. 5: 19. Om falskt wittne, 1 Kon. 21: 11. Ps. 27: 12. Ps. 35: 11. Matth. 26: 59. Ap.G. 6: 11. Ett falskt wittne, bland de 6 stycken som Gud hatar, Ords. 6: 16, 19. Äro skadlige, Ords. 25: 18. Blifwa ändtligen straffade, Ords. 19: 5, 9; cap. 21: 28.

Wrede. Beskrifwes, Ords. 27: 3. Hwad ondt deraf kommer, 1 Mos. 4: 5. Job 5: 2. Matth. 2: 16. Ords. 14: 30; cap. 15: 18; cap. 17: 19; cap. 19: 19; cap. 29: 22. Matth. 5: 22. Luc. 4: 28. Gal. 5: 20. Jac. 1: 20. Man måste wara sen till wrede, Jac. 1: 19. Pred. 7: 10. Wredgas och icke synda, Ps. 4: 5. Eph. 4: 26. Wrede måste bortläggas, Col. 3: 8. Dårar snare till wrede, Ords. 12: 16. De wredsamma och argsinniga skall man fly, och icke emotstå, 1 Mos. 27: 42. Ords. 22: 24.

Wäg. Rättfärdigas wägar, och hurdana de äro, Ords. 16: 7, 17. Es. 26: 7; cap. 30: 21; cap. 35: 8; cap. 40: 3. Os. 14: 10. 1 Thess. 4: 1. Jer. 6: 16. Warda styrde och regerade af Herran, Ps. 119: 35. Ords. 4: 10, 11, 18; cap. 20: 24. Jer. 10: 23. Micha 4: 2.

Ogudaktigas wägar, hurdana de äro, Ps. 119: 29. Ords. 4: 19, 26, 27; cap. 12: 15; cap. 21: 2; cap. 22: 5. Es. 57: 10. Hurudan deras utgång och slut är, Job 6: 18. Ords. 14: 12; cap. 28: 18. Jer. 2: 36; cap. 4: 18.

Wälsignelse. Om Guds wälsignelse, 1 Mos. 5: 2; cap. 9: 1; cap. 12: 3; cap. 18: 18; cap. 22: 18; cap. 26: 4; cap. 28: 4; cap. 30: 27; cap. 39: 5. 3 Mos. 25: 21. 5 Mos. 7: 13, [et]c.; cap. 15: 10; cap. 23: 20. Marc. 10: 16. Luc. 24: 50. Wederfares dem, som Herrans bud hålla, 3 Mos. cap. 26. 5 Mos. 7: 11, [et]c.; cap. 11: 26, 27; cap. 28: 1—7. Wälsignelse, med hwilken den ena menniskan den andra wälsignar, 1 Mos. 14: 19; cap. 27: 4; cap. 48: 9. 4 Mos. 6: 24; cap. 24: 9, [et]c. 5 Mos. 33: 1, [et]c. Jos. 8: 33. 1 Sam. 2: 20. 2 Sam. 6: 18. 1 Kon. 1: 47; cap. 8: 14. 2 Chrön. 6: 3. Ps. 115: 12–15. Ps. 118: 26. Ps. 29: 8. Wälsigna böre wi dem som oss banna, Luc. 6: 28. Rom. 12: 14.

Wänner, Wänskap. En trogen wän är af stort wärde, Ords. 18: 24. Är ock nödwändig, Pred. 4: 9, 10, 12. Är ljuflig, Ords. 27: 9. Är nyttig, Ords. 17: 17. Luc. 11: 5. Eftergifwenhet, Luc. 16: 9. Densamma att behålla är nödigt, icke utan orsak honom öfwergifwa, Ords. 27: 10. Trohet och kärlek bewisa, Ords. 3: 28, 29; cap. 22: 28, 29; cap. 27: 18. Står illa till, när en wän klaga måste, Ps. 41: 10. Ords. 14: 20; cap. 19: 4. Sällskap med honom hafwa i godt och ondt; öfwer det goda sig fröjda, öfwer det onda sig bedröfwa, Luc. 1: 58; cap. 15: 6, 9. Ps. 38: 12. Ps. 88: 9, 19. Wid alla tillfällen trösta, råda och tjena, Job 2: 11. Klagow. 1: 2. Ords. 3: 28. Sin wän icke baktala, Ords. 17: 9.

En wän böra wi icke följa, när han oss förleda will, 5 Mos. 13: 6–9. Jac. 4: 4. Om otrogna och falska wänner, 2 Sam. 3: 27; cap. 20: 8, [et]c. Ps. 41: 10. Ps. 50: 20. Jer. 9: 4–6; cap. 12: 6. Dan. 11: 26. Micha 7: 5. Om trogna wänner, 2 Sam. 15: 19. Ords. 18: 24.

Y.

Ynnest; se Gunst.

Yttersta Domen; se Domedag.

Å.

Åkallan; se Bön.

Ålderdom. Hwaruti den rätta består, Tit. 2: 2, 3.

Dess allegoriska beskrifning, Pred. 12: 1, 2, [et]c.

Gifwes de fromma, som derom bedja, Ps. 21: 5. Ps. 61: 7. Ps. 91: 15, 16. 2 Kon. 20: 1, [et]c. Es. 38: 1, [et]c. Dem som frukta Gud, 2 Mos. 23: 25, 26. 5 Mos. 5: 33; cap. 6: 2. Ords. 9: 11; cap. 10: 27. 5 Mos. 30: 20; cap. 32: 46, 47. 1 Kon. 3: 14. Som ära föräldrarna, 2 Mos. 20: 12. Eph. 6: 1–3. Som hafwa rätt wigt och skeppa, 5 Mos. 25: 15. Som älska wishet, Ords. 3: 16; cap. 4: 1, [et]c.

Bör äras, 3 Mos. 19: 32. Job 32: 6, 7. 1 Pet. 5: 5.

Deras straff, som de gamla förakta, 1 Kon. 12: 8, 16, 17, 19. 2 Kon. 2: 23, 24. Klagow. 4: 16.

Åldern förkortas ofta de fromma till godo, 2 Kon. 22: 18–20. De ogudaktiga till straff, 1 Sam. 2: 31, 32. Job 15: 32, 33; cap. 21: 20, 21. Ps. 55: 24. Ords. 10: 27.

Ånger; se Bot och Bättring.

Ä.

Äktenskapet är af den treenige Guden sjelf före syndafallet instiftadt, 1 Mos. 1: 27; cap. 2: 18, 24. Matth. 19: 4–6. Ps. 128: 3, 4. Gud byggde sjelf qwinnan af ett refben, 1 Mos. 2: 21–23. Hade henne sjelf fram för Adam, 1 Mos. 2: 22. Sjelf sammanwigde och wälsignade dem. 1 Mos. 1: 28. Sjelf föreskref äktenskapsstadgan, 1 Mos. 2: 24. Matth. 19: 5, 6. Adams glädje öfwer sin brud, 1 Mos. 2: 23.

Efter syndafallet ånyo med stadgar och wälsignelse bekräftadt, 1 Mos. 3: 16, 17; cap. 8: 17; cap. 9: 1—7. 1 Cor. 7: 2–5. Christus, af en trolofwad jungfru född, hafwer dermed äktenskapet helgat, Luc. 1: 27.

Till äktenskapet hörer inbördes samtycke, 1 Mos. 24: 37, 57. Dom. 14: 7. Äktenskapets ändamål: förökelse, 1 Mos. 1: 27, 28; cap. 9: 1. 1 Tim. 2: 15. Inbördes hjelp, 1 Mos. 2: 18. Pred. 4: 9, 10. Läkedom mot okyskhet, 1 Cor. 7: 2, 9. Oupplösligt, utom för hors skull, 1 Mos. 2: 24. Matth. 5: 31, 32; cap. 19: 3—6, [et]c. Marc. 10: 2, 3, [et]c. Luc. 16: 18. 1 Cor. 7: 10, 11. Gud beskärer hwar och en sin äkta maka, 1 Mos. 24: 14. Dom. 14: 4. Ords. 18: 22; cap. 19: 14. Ps. 128: 4. Matth. 19: 6. Warder af Englar befordradt, 1 Mos. 24: 1, 7, [et]c.

Lagen om nygifta, 5 Mos. 24: 5; cap. 20: 7. Om misstanke-andan, 4 Mos. 5: 12, [et]c. Om skiljda personer, 5 Mos. 24: 1–4. Äktenskapet bör begynnas med bön och Herrans fruktan, 1 Cor. 7: 39, och ärligen hållas, Ords. 2: 16, 18, 19; cap. 5: 20. Rom. 7: 2, 3.

Om enighet och kärlek emellan äkta folk, Ords. 5: 18, 19; cap. 15: 17; cap. 17: 1. Eph. 5: 25, 28, 33. 1 Cor. 7: 15. Äktenskap till hushållet högnödigt, 1 Mos. 2: 18. Ords. 18: 22. Pred. 4: 8–13. Ords. 14: 1; cap. 31: 11—13.

Om äkta mäns förhållande, Pred. 9: 9. 1 Pet. 3: 7. Col. 3: 19. Mal. 2: 14–16. Städse bedja, 1 Tim. 2: 8. Försörja de sina, Ps. 128: 2. 1 Tim. 5: 8.

Om äkta hustrurs förhållande, 1 Mos. 3: 16. 1 Cor. 11: 7–9. Eph. 5: 22–24. Col. 3: 18. 1 Tim. 2: 12, 13; cap. 5: 14. Tit. 2: 4, 5. 1 Pet. 3: 1, 6. Esth. 1: 20. Äkta hustrurs rätta prydning, 1 Pet. 3: 3–5. 1 Tim. 2: 9, 10. Ords. 31: 25. Om en ond och trätosam qwinna, Ords. 19: 13; cap. 27: 15; cap. 21: 9. Om en idog, och en lättjefull qwinna, Ords. 12: 4; cap. 14: 1; cap. 31: 13, [et]c. Qwinnor icke bära manskläder. 5 Mos. 22: 5. Äktenskapspligt får icke förwägras, 1 Cor. 7: 3–5.

Äktenskapets förbudna leder, 3 Mos. 18: 6, [et]c.; cap. 20: 10, [et]c. Marc. 6: 18. 1 Cor. 5: 1.

Att förbjuda äktenskap är Antichristi, en djeflalära, 1 Tim. 4: 1–3. Dan. 11: 37.

Är presterskapet tillåtet, 1 Tim. 3: 2, 3, 12. Tit. 1: 6. Exempel: Apostlarna, Petrus, 1 Cor. 9: 5. Matth. 8: 14. Luc. 4: 38. Philippus, Ap.G. 21: 8, 9. Zacharias, Luc. 1: 13, 24. 3 Mos. 21: 13, 14. Hes. 44: 22.

Till äktenskap fordras föräldrarnas samtycke, 2 Mos. 20: 12. Eph. 6: 2, 3. Col. 3: 20. Jer. 29: 6. 1 Cor. 7: 36–38. Bewisas med exempel af dem som utgiftat barn, och af de barn, som hafwa begärt föräldrarnas samtycke, 1 Mos. 21: 21; cap. 24: 3, [et]c.; cap. 28: 1, [et]c.; cap. 29: 19; cap. 34: 8; cap. 38: 6. 2 Mos. 34: 16. 5 Mos. 7: 3. Dom. 1: 12, 13; cap. 12: 9; cap. 14: 2, 3; cap. 21: 1, 7. 2 Sam. 13: 13. Föräldrarna hade makt att göra äktenskapsförbundet, dem oweterligt gjordt, till intet, 2 Mos. 21: 8–10: cap. 22: 16, 17. 4 Mos. 30: 4–6.

Lyckönskning till äktenskap, 1 Mos. 28: 3, 4. Ruth 4: 11, 12.

Andeligt äktenskap emellan Christus och församlingen, Ps. 45: 1, [et]c. Salomos Höga Wisa, Es. 54: 4, 5; cap. 62: 4, 5. Jer. 2: 2, 3; cap. 3: 14. Hes. 16: 7, 8, [et]c. Os. 2: 2, 16, 19, 20. 2 Cor. 11: 2. Eph. 5: 23–32. Uppb. 19: 7; cap. 21: 2, 9.

Ämbete, måste man akta på, Rom. 12: 7, 8. Col. 4: 17. Bör ostraffadt blifwa, 2 Cor. 6: 3. Efter gifwen förmåga uträttas, 1 Pet. 4: 11. Hörer Gudi till, Es. 49: 4. Gud störtar från ämbetet, Es. 22: 19.

Icke tränga sig i något ämbete, 1 Pet. 4: 15. Ebr. 5: 4.

Försoningsämbetet, 2 Cor. 5: 18–20. Bokstafwens och Andans ämbete, 2 Cor. 3: 6, [et]c. Åtskilliga ämbeten i Guds församling, Eph. 4: 11, 12. 1 Cor. 12: 5, [et]c. Exempel på dem, som sig uti Prestämbetet inträngt; Saul och Usia, 1 Sam. 13: 9, 12, 13. 2 Chrön. 26: 16, [et]c. Korah, Dathan, Abiram, 4 Mos. 16: 2, 3, 9, 11, [et]c.

Ände; på den tänka, Ps. 90: 12. Gud hotar med änden, Hes. 7: 5–11. Ogudaktigas ände förskräcklig, Ps. 73: 17, [et]c. Ps. 49: 15–21. Menniskans ände fördold, Pred. 4: 12.

Änglar; till wäsendet helt andeliga af Gudi skapade, Ps. 104: 4. Ebr. 1: 7, 14. Luc. 24: 39. Col. 1: 16. Inom de 6 skapelsedagarna, 1 Mos. 1: 31; cap. 2: 1, 2. Förståndige andar, med fri wilja begåfwade, 2 Sam. 14: 20. Marc. 13: 32. Dom. 13: 16. Job 1: 6. 1 Pet. 1: 12.

Änglarnas stora kraft bewisas först af namnen, 1 Mos. 32: 2. Ps. 103: 20. Matth. 12: 29. Luc. 11: 21. 1 Pet. 5: 8. Sedan, af deras werkan, 2 Sam. 24: 15, 16. Job 1: 19. 2 Kon. 19: 35. Matth. 8: 32. Luc. 22: 43. Ap.G. 5: 19; cap. 12: 7. Eph. 2: 2. 2 Pet. 2: 11. Dock är kraften inskränkt, 2 Mos. 8: 18. Job 1: 12. Matth. 8: 31.

Deras myckenhet är stor, Job 25: 3. Dan. 7: 10. Matth. 26: 53. Ebr. 12: 22. Uppb. 5: 11.

Deras ordning, hurudan; oss okunnig, dock wiss nog, 1 Cor. 14: 33. Eph. 1: 21. Col. 1: 16. 1 Thess. 4: 16. 1 Pet. 3: 22. Jud. Ep. 9.

Alla i begynnelsen goda skapade; somlige afföllo, 1 Mos. 1: 31. Joh. 8: 44. 2 Pet. 2: 4. Jud. Ep. 6.

De, som ej afföllo från den medskapade godheten, blefwo så i det goda stadfästade, att de ej mer synda och affalla kunde, Matth. 6: 10; cap. 18: 10. Luc. 20: 36. Gal. 1: 8. 1 Tim. 5: 21. Ty gifwas dem härliga äretitlar, Marc. 8: 38. 2 Cor. 11: 14. 1 Tim. 5: 21.

De godas ämbete, Ps. 103: 20. Ps. 148: 2. Es. 6: 3. Dan. 7: 10. Uppb. 4: 8. 1 Pet. 3: 22. Luc. 1: 19. Uppb. 7: 11. Ps. 91: 11. Ps. 34: 8. Luc. 16: 22.

Onda änglar; orsaken till deras fall war missbruket af den fria wiljan, Joh. 8: 44. 2 Pet. 2: 4. Jud. Ep. 6. Se Djefwul.

Ära. Guds ära skall man allena söka, Jos. 7: 19. 1 Sam. 2: 30. Ps. 22: 24. Ps. 115: 1. Mal. 1: 6. Matth. 5: 16. Rom. 4: 20. 1 Cor. 6: 20; cap. 10: 31. Phil. 1: 20. Col. 3: 17. Tit. 2: 10. 1 Pet. 4: 11. Uppb. 14: 7; cap. 19: 10.

Ära den man ära bör, Rom. 12: 10; cap. 13: 7. 1 Pet. 2: 17.

Fåfänglig ära hos menniskor icke söka, 1 Sam. 15: 30. Jer. 9: 23, 24. Matth. 6: 1. Joh. 5: 44. 1 Cor. 1: 31; cap. 4: 7. Gal. 6: 3. Phil. 2: 3. 1 Pet. 5: 3, 5.

Exempel: Christus, Matth. 8: 4; cap. 9: 30. Joh. 6: 15; cap. 8: 50. Apostlarna, Ap.G. 3: 12; cap. 10: 26; cap. 14: 14, 15. 1 Thess. 2: 6.

Exempel på dem som sökt fåfänglig ära, Dan. 4: 27. Matth. 20: 21. Luc. 22: 24. Joh. 5: 44; cap. 12: 43. Ap.G. 12: 21, [et]c.

Ära gifwes af Gud, Ps. 3: 4. Ps. 73: 24. Ps. 91: 15. Ps. 113: 7, 8. Dan. 2: 37.

Ära bekommer man genom lidande, Ords. 15: 33; cap. 18: 12; cap. 22: 4. Genom ödmjukhet, Ords. 29: 23. 2 Sam. 6: 22. Luc. 14: 10. Genom barmhertighet, Ords. 21: 21. Genom Guds ärande, 1 Sam. 2: 30. Joh. 12: 26. Genom fridsamhet, Ords. 20: 3. Genom wishet, Ords. 3: 16; cap. 4: 8.

Ö.

Ödmjukhet; jemför Högfärd: Blifwer anbefald, 1 Mos. 16: 9. Mich. 6: 8. Zeph. 2: 3. Matth. 11: 29. Phil. 2: 3. Col. 3: 12. 1 Pet. 5: 5, 6. Jac. 4: 7, 10. Job 9: 13. Eph. 4: 1, 2. Marc. 10: 43. Rom. 12: 16. Hålla intet mer af sig än en bör, Rom. 12: 3. 1 Cor. 4: 6. Är Gudi behaglig, Ps. 113: 5, 6. Ps. 138: 6. Es. 57: 15; cap. 66: 2. Ords. 16: 19. Ödmjukhet bör af hjertat gå, Matth. 11: 29. Efterfölja barn i ödmjukhet, Matth. 18: 4. Om skrymtaktig ödmjukhet, Col. 2: 13, 23.

Ödmjuka upphöjer Gud till ära, Job 22: 29. Ps. 113: 6, 7, 8. 1 Sam. 2: 8. 2 Sam. 6: 22. Luc. 1: 52; cap. 14: 11; cap. 18: 14. Ords. 29: 23. 1 Pet. 5: 5, 6. Ödmjukas exempel: Abraham, 1 Mos. 18: 27. Jacob, 1 Mos. 32: 10. David, 1 Sam. 18: 18. 2 Sam. 6: 22. 1 Chrön. 29: 11–17. Josia, 2 Kon. 22: 19. Hiskia, 2 Chrön. 32: 26. Manasse, cap. 33: 11. Maria, Luc. 1: 38, 48. Paulus, Ap.G. 20: 19. 1 Cor. 15: 9. Jesus Christus, Matth. 11: 29. Luc. 22: 27. Joh. 13: 5, 15. Phil. 2: 5–9. Alla heliga uti triumferande kyrkan, Uppb. 4: 10, 11. Moses, 2 Mos. 3: 11; cap. 4: 10. Gideon, Dom. 6: 15. De öfwerste i Israel, 2 Chrön. 12: 6–8. Jeremias, cap. 1: 6. Johannes Döparen, Matth. 3: 11. Höfwitsmannen, Matth. 8: 8. Cananeiska qwinnan, Matth. 15: 27. Förlorade sonen, Luc. 15: 19. Publicanen, Luc. 18: 13.

Öfwerdådighet. Öfwerdådigt syndande förbjudes, Ords. 14: 12. Öfwerdådighets exempel, 5 Mos. 1: 41, [et]c. Josias, 2 Chrön. 35: 20, [et]c.

Öfwerflödighet i mat och dryck; se Dryckenskap och Sparsamhet.

Öfwerhet; se Konung och Furstar. Öfwerheten är af Gud insatt, Rom. 13: 1–7. 1 Pet. 2: 13, 14. 4 Mos. 27: 16, 18. 5 Mos. 1: 13. 1 Sam. 10: 24. 1 Kon. 3: 7. 5 Mos. 17: 14, 15. Es. 1: 26. Ords. 8: 15. Ps. 82: [et]c. Os. 13: 10, 11. Dan. 2: 21. Bör regera med omsorg, Rom. 12: 8. Beflita sig om sann Gudsfruktan; öfwa sig i Guds ord, och derefter göra, 5 Mos. 17: 18–20. Jos. 1: 8. Ps. 2: 10, 11. 2 Mos. 18: 21, 25. 5 Mos. 1: 15, 16. Waka öfwer rätt och rättwisa, Jer. 22: 2, 3. 5 Mos. 1: 17. Älska rättrådighet och sanning, 2 Mos. 23: 1. 3 Mos. 24: 22. 5 Mos. 17: 19. Ps. 82: 3, 4. Es. 1: 17. Icke hafwa anseende till personen, 3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 17; cap. 13: 8. Rom. 13: 4. Ords. 17: 15. Icke taga gåfwor; se Domare. Icke förtunga folket med alltför stor skatt och arbete, Job 34: 30. Exempel, 2 Mos. 1: 8, [et]c.; cap. 5: 1, [et]c. Hes. 45: 9. Böra belöna det goda, och det onda straffa, Rom. 13: 3, 4. 5 Mos. 13: 5–11; cap. 17: 7; cap. 19: 20. Job 29: 17. Ords. 20: 8, 26. 1 Pet. 2: 14. Eljest straffar Gud både Öfwerhet och undersåtare, Dom. 20: 46, [et]c. 1 Kon. 14: 14–16; cap. 20: 42. Kallas gudar, 2 Mos. 22: 8. Ps. 82: 6. Joh. 10: 34. Ty böra de gudeligt lefwerne föra, 1 Mos. 5: 24. Föregå sina undersåtare med goda exempel, 4 Mos. 27: 17. Och med eget exempel dem uppmuntra till bot och bättring. Exempel: Josaphat, 2 Chrön. 20: 3, [et]c. Hiskias, cap. 32: 6, [et]c. Manasse, cap. 33: 15. Josia, cap. 34: 21, 29. Konungen i Nineve, Jon. 3: 6, 7. Hjertligt älska och wäl mena med fromma undersåtare, Rom. 13: 3, 4. 1 Pet. 2: 14. Wänlige, blide och ljuflige uti ord och åthäfwor, 2 Sam. 14: 17. Ords. 16: 15; cap. 19: 12; cap. 20: 28. 1 Kon. 12: 7, 16. Böra taga till hjelp domare och embetsmän, som rättwisligen döma, 5 Mos. 16: 18–20. 2 Mos. 18: 18–22. 4 Mos. 11: 16, 17, [et]c. 2 Chrön. 19: 5–8. Om en orättrådig Öfwerhet, Es. 1: 3. Hes. 22: 6, 12. Mich. 3: 1, 9.

Ögon, skall man wakta ifrån all ondska och fåfänglighet, 1 Mos. 3: 6; cap. 34: 2; cap. 39: 7. 2 Sam. 11: 2; cap. 13: 1. Hes. 18: 6, 12. Matth. 5: 28. Guds ögon stå alltid öppna öfwer alla menniskors wägar, 2 Chrön. 16: 9. Job 34: 21, 22. Ps. 34: 16. Ords. 15: 3. Jer. 16: 17; cap. 32: 19. Ebr. 4: 13. Upplyfta ögonen i bönen; se Bön.

Ett skalkaktigt öga, 1 Mos. 6: 2. Ords. 6: 13. Pred. 4: 8. Matth. 6: 22, 23. Marc. 7: 22. 1 Joh. 2: 16. Förståndets öga, 4 Mos. 24: 4. 5 Mos. 29: 4. Luc. 24: 31. Ap.G. 26: 18. Eph. 1: 18. Ögat kroppens ljus, Matth. 6: 22. Luc. 11: 34.

Öron. Guds öron höra allt, Ps. 10: 13, 17. Ps. 130: 2. Es. 59: 1. Ps. 94: 9. Om dem som hafwa ögon och öron, och wilja hwarken se eller höra, Ps. 58: 5, 6. Ords. 28: 9. Es. 6: 10; cap. 30: 9. Jer. 5: 21; cap. 7: 13; cap. 11: 8. Hes. 12: 2. Zach. 7: 11. Marc. 8: 18. Joh. 12: 40. Ap.G. 7: 51; cap. 28: 26, 27. Rom. 11: 8.