Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Register

←  Johannes’ Uppenbarelse

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Register över trons artiklar

Namnregister  →

Register

öfwer de förnämsta Trons Artiklar, som ock de Christeliga dygder hwilka i den Heliga Skrift, till lära och efterföljd, framställde äro; såsom ock de laster och odygder, för hwilka en Christen bör taga sig till wara.

A.

A och O, Christus Jesus, Uppenb. 1: 8, 11, 18; cap. 21: 6; cap. 22: 13. Jemför Es. 41: 4; cap. 44: 6; cap. 48: 12.

Affall, från Gud och tron, Dan. 11: 32. Ebr. 6: 6; cap. 10: 26. 2 Thess. 2: 3. 1 Tim. 4: 1. 2 Pet. 2: 1, [et]c. Luc. 8: 13. Affälligas straff, Hes. 6: 9. Jer. 15: 6; cap. 17: 13. Os. 8: 1; cap. 9: 15–17. Zeph. 1: 6.

Guds klagan öfwer menniskors affällighet, Jer. 2: 5, 29, 36; cap. 5: 23; cap. 6: 28, 29. Es. 1: 2–5, 23; cap. 30: 1. Hes. 14: 5–8. Jos. 7: 13.

Warning för affall, Jer. 3: 12–14, 22.

Afguderi; twäggehanda: Det grofwa hedniska, Rom. 1: 21, 23. 2 Mos. 20: 3, 4. Es. 44: 13–19. 5 Mos. 4: 19; cap. 17: 3. Jer. 8: 2.

Det fina afguderiet, hwarmed mången är en afgudadyrkare, som det icke förmenar; nemligen när man den sanna Guden annorlunda ärar, än befaldt är, med en sjelfwald gudstjenst, Col. 2: 18. Es. 8: 19, 20; cap. 29: 13. Zach. 7: 5. Exempel: 2 Mos. 32: 1–7. 1 Kon. 12: 28–30. Ps. 106: 19, 20; När man också jemte den sanna Guden något annat mer älskar, ärar, och derpå förtröstar, Ps. 118: 8. Jer. 9: 23; cap. 17: 5. 2 Kon. 17: 32, 33. Matth. 6: 24. Uppenb. 2: 13, 14. Eph. 5: 5. Col. 3: 5. Marc. 10: 24. 1 Tim. 6: 17. Job 31: 24. 2 Tim. 3: 4. Phil. 3: 19. Rom. 16: 18. 1 Sam. 15: 23. När man till falsk lära och gudstjenst sig håller, 5 Mos. 13: 1–3. 4 Mos. 15: 39, 40.

Gud är allena den sanna Guden, 5 Mos. 32: 39. Es. 41: 22, 23; cap. 43: 10–13; cap. 44: 6, 7, 24; cap. 45: 5, 14, 21; cap. 46: 9. Jer. 10: 11. Förbjuder allt afguderi, 2 Mos. 20: 1–5. 5 Mos. 5: 6–9. 2 Mos. 23: 13; cap. 34: 14.2 Kon. 17: 35, 36. Os. 13: 4. 1 Cor. 8: 5. Och det förbannar, 2 Mos. 22: 20. 5 Mos. 27: 15. Warnar för afguderi, 5 Mos. 4: 25, 26; cap. 8: 19; cap. 11: 16. Det är för Gud en styggelse, 5 Mos. 12: 31; cap. 7: 25, 26; cap. 32: 16, 17, 21. Hes. 8: 6, [et]c.

Aflelse. Christi, helig, 2 Cor. 5: 21. Ebr. 4: 15. 1 Petr. 2: 22. 1 Joh. 3: 5. Wår, syndig, Ps. 51: 7. Joh. 3: 6.

Afund och Hat. Blifwer förbjudet, Rom. 13: 13, 14. 2 Cor. 12: 20. Gal. 5: 20, 21. 1 Pet. 2: 1. 1 Joh. 2: 9, 11; cap. 3: 14, 15; cap. 4: 20. 3 Mos. 19: 17.

Hatfullas beskrifning, Ps. 41: 6, [et]c. Ords. 10: 18. 1 Mos. 4: 3, [et]c.; cap. 37: 4, 5, 11. 2 Sam. 13: 22.

Hatfullas straff, Hes. 25: 15, [et]c.; cap. 35: 14, [et]c. Ps. 34: 22. Dan. 6: 24.

Med dem ingen delaktighet, Ords. 23: 6. Deras hat öfwerwinnes genom bön, Ps. 25: 2, 19. Ps. 35: 19. Ps. 38: 20, [et]c. Ps. 86: 17. Matth. 5: 44. Luc. 6: 22, 27.

Hat uppwäcker träta, Ords. 10: 12.

Aga. Wederfares Guds älskeliga barn, Ords. 13: 24; cap. 3: 12. Ebr. 12: 6–8. Uppenb. 3: 19.

Allwar. Uti gudsfruktan, Ps. 108: 2. Ps. 119: 5.

Allmosa, bör gifwaas. Af hwem? Af de rika, Ordspr. 22: 2; cap. 3: 27. Luc. 3: 11; cap. 16: 9. 2 Cor. 8: 12, 14. 1 Tim. 6: 17, 18. 1 Joh. 3: 17. Fattige böra ock gifwa, Marc. 12: 43. Luc. 21: 3. Handtwerkare, Eph. 4: 28. Exempel, 2 Cor. 8: 9. Luc. 8: 3. Joh. 12: 6; cap. 13: 29. Gal. 2: 10.

Till hwem? 3 Mos. 25: 25, 35. 5 Mos. 15: 7, 11. Es. 58: 7. Matth. 25: 35, 36. Eph. 4: 28. Jac. 2: 15. 1 Joh. 3: 17. Bör gifwas utan anseende tll personen, Matth. 5: 42. Luc. 6: 30. Ords. 25: 21. Luc. 14: 12–14. cap. 6: 35. Dock måste man gifwa akt på till hwem man gifwer, 2 Tess. 3: 10, 12. 1 Tim. 5: 8, 16. Matth. 10: 40, 41; cap. 25: 40. Rom. 12: 13. Gal. 6: 10. 5 Mos. 15: 7, 11.

Hwad? Af ditt eget, Es. 58: 7. Luc. 11: 41. Luc. 19: 8. Rofs offer hatar Gud. Es. 61: 8.

Huru mycket? Efter råd och lägenhet, 1 Cor. 16: 2. 2 Cor. 8: 13, 14; cap. 9: 5–7. Exempel, 2 Cor. 8: 2–4, 7.

Huruledes? Uti tron, Rom. 14: 23. Ebr. 11: 6. Uti kärleken, 1 Cor. 13: 3. Medlidsamt, Job 30: 25. 1 Joh. 3: 17; cap. 4: 21. Gladt och wälwilligt, af ett uppriktigt och enfaldigt hjerta, 2 Cor. 9: 7. 1 Chrön. 29: 17. Rom. 12: 8. 2 Cor. 8: 3, 12. Matth. 6: 1–3; cap. 23: 5. Luc. 6: 33–35. Skyndsamligen, Job 31: 16. Ords. 3: 27, 28. Jemför Luc. 18: 4, 5. Rikligen och mildeligen, 2 Cor. 9: 5, 6. Outtröttligen, Gal. 6: 9, 10. Ebr. 13: 15, 16. 1 Cor. 13: 8. 2 Thess. 3: 13. Ps. 37: 26.

Hwarföre? För Guds befallnings skulle, 5 Mos. 15: 7, 8, 10, 11. Ords. 3: 27; cap. 14: 31. Matth. 5: 42. Ebr. 13: 16. Också för nådelönens skull, här i tiden, 5 Mos. 15: 10; cap. 24: 19–21. Ps. 41: 2, [et]c. Ps. 112: 9. Ords. 19: 17; cap. 21: 21; cap. 22: 9; cap. 28: 27. Matth. 5: 7; cap. 6: 3, 4; cap. 10: 42. Luc. 6: 38. Ap.G. 20: 35. 2 Cor. 9: 6. Ords. 3: 9, 10; cap. 11: 24, 25. Och der ewinnerligen, Luc. 6: 35; cap. 12: 33; cap. 16: 9; cap. 18: 22. Gal. 6: 9. Matth. 25: 35, [et]c.; cap. 19: 21. 1 Tim. 6: 18, 19.

Gifwa almosor är wår naturliga skyldighet, Matth. 7: 12. Luc. 6: 31. 1 Chrön. 29: 14, 16.

Almosegifware ära Gud, Ords. 14: 31. Warda bönhörde, Es. 58: 7–10. Ap.G. 10: 4, 31.

Gud hotar swårligen alla obarmhertiga, Job 20: 19, 21; cap. 24: 21, 22. Ords. 21: 13; cap. 28: 27. Amos 2: 6, 7; cap. 8: 4–8. Matth. 25: 41, 42. Hes. 16: 49, 50. Luc. 16: 21, 24, [et]c.

Ande. Den H. Ande är i ordningen den tredje personen i Gudomen, Matth. 28: 19.

Är icke någon egenskap, kraft eller werkan i Gudi, utan en sann sjelfständig person uti det gudomliga wäsendet, från Fadrens och Sonens personer åtskild: som bewisas (1) af Hans personliga namn, Ap.G. 5: 3, 4. Joh. 14: 16, 26; cap. 15: 26; cap. 16: 7. 1 Joh. 5: 7. (2) Af Hans personliga werk: Skapelsen, Job 33: 4. Ps. 33: 6. Församlingens styrelse, Ap.G. 15: 28; cap. 28: 26, 28. Messie sändande och smörjande, Es. 61: 1, Luc. 4: 18. Gåfwors utdelande, 1 Cor. 12: 11. Guds djuphets utransakning, 1 Cor. 2: 10. Gudomliga lära, Luc. 12: 12. Joh. 14: 26. Bedjande uti oss, Rom. 8: 26. Hans tal och swar, Ap.G. 1: 16. Luc. 2: 26. Joh. 16: 13. (3) Af personliga uppenbarelser och syner, Luc. 3: 21, 22. Joh. 1: 32. Ap.G. 2: 3, 4. (4) Af personliga egenskaper, förstånd och wilja, Ap.G. 15: 28. (5) Af personliga händelser och tilldragelser, Matth. 12: 31. 1 Cor. 3: 16. Ap.G. 5: 9; cap. 7: 51. Eph. 4: 30. Es. 63: 10. Matth. 28: 19. 2 Cor. 13: 13. Hwilket allt, icke om någon kraft och egenskap, utan blott om en sjelfständig och särskild person kan utsagdt warda.

Utgår af Fadren, Joh. 15: 26. Hwarföre ock gifwes honom sådana namn, 1 Cor. 2: 12. Ps. 33: 6. Job 33: 4. Matth. 10: 20.

Utgår ock af Sonen: som bewisas af namnen, Es. 11: 4. 2 Thess. 2: 8. Gal. 4: 6. Rom. 8: 9, 10. Af blåsandet; af talande och tagande, Joh. 20: 22, 23; cap. 16: 13–15. Af sändningen i tiden, som är ett kraftigt bewis för den ewiga utgången af Fadren och Sonen, Joh. 15: 26; cap. 16: 7.

Är uti det Gudomliga wäsendet, med Fadren och Sonen den samme, sanne och ene wäsendtlige Guden; bewisas af namnen, 2 Sam. 23: 2, 3. Es. 1: 2. Hes. 1: 3. (jemför Zach. 7: 12.) Ap.G. 5: 3, 4. 1 Joh. 5: 7, 9. 2 Cor. 3: 17, 18. 1 Cor. 12: 4, 5. Af gudomliga egenskaper, Ebr. 9: 14. Luc. 11: 20. 1 Cor. 12: 11. 1 Cor. 2: 10. Neh. 9: 20. Ps. 139: 7. Af gudomliga werk och gerningar, 1 Mos. 1: 2. Job 33: 4. Ps. 33: 6. 2 Thess. 2: 13. Joh. 3: 5, 6. Tit. 3: 5.

Hafwer i Skriften åtskilliga namn, Eph. 1: 13, 14. 2 Cor. 5: 5. Rom. 8: 15. Joh. 14: 17; cap. 16: 13. Zach. 12: 10.

Bor uti de fromma, Hagg. 2: 6. Rom. 8: 9–11. 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19. 2 Tim. 1: 14. Jac. 4: 5. Joh. 14: 16.

Dess werkan uti de trogna beskrifwes, Rom. 5: 5; cap. 8: 1, 13, 15, 16, 23, 26, 27; cap. 14: 17. 1 Cor. 12: 3. Gal. 4: 6; cap. 5: 22. Eph. 3: 16; cap. 5: 9. 1 Joh. 3: 24; cap. 4: 13; cap. 5: 6. Beseglar och stadfäster, 2 Cor. 1: 21, 22; cap. 5: 5. Eph. 1: 13, 14; cap. 4: 30. Ps. 51: 12–14. Ps. 143: 10. Joh. 14: 26; cap. 16: 13. Marc. 13: 11. Luc. 12: 12. 1 Joh. 2: 20, 27. Wittnar om Christus, Joh. 15: 26;

Har talat genom propheter och apostlar, Matth. 10: 20. Ap.G. 28: 25. 1 Pet. 1: 10, 11. 2 Pet. 1: 21. Ebr. 3: 7.

Är den Christna församlingens medlemmar utlofwad, Es. 44: 2, 3; cap. 57: 16; cap. 59: 21. Hes. 11: 19; cap. 36: 26, 27. Joel 2: 28. Zach. 12: 10. Luc. 11: 13; cap. 24: 49. Joh. 7: 39.

Andans gåfwor mångfaldiga, Rom. 12: 6. 1 Cor. 12: 4–11; cap. 14: 1–4. 1 Pet. 4: 10.

Pröfwar andarna, 1 Joh. 4: 1. 1 Cor. 14: 29. 1 Thess. 5: 21.

Propheternas andar propheterna underdånige, 1 Cor. 14: 32.

Dömma andeliga saker andeligen, 1 Cor. 2: 13, 15.

Andeligt sinnad, Rom. 8: 5, 6, 9.

Onde andar, se Djefwul.

Anfäktning, se Frestelse.

Anklagan. Måste ske med själ och wittne, 1 Mos. 39: 14, [et]c. 4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 17: 6; cap. 19: 15, 16. Matth. 18: 16. 2 Cor. 13: 1. 1 Tim. 5: 19.

Anseende till personen, se Person.

Anslag, de ondas beskrifwas, Ps. 64. Ps. 83: 4. Gud gör dem till intet, Job 5: 12. Es. 29: 14; cap. 30: 1. Ords. 15: 26; cap. 26: 27; cap. 28: 10. Ps. 7: 16. Ps. 57: 7.

De frommas fullbordar Gud, Ps. 20: 5. Ords. 16: 1, 3, 9. Lyckas genom goda råd, Ords. 11: 14; cap. 15: 22; cap. 19: 21; cap. 20: 18; cap. 24: 6.

Antichrist, är hwar och en kättare, 1 Joh. 2: 18. Om den stora, och dess rike, uppkomst och undergång, samt wissa kännemärken talas i Dan. 11: 35, 36, [et]c. Matth. 24: 4, 5, 24. Marc. 13: 6. Joh. 5: 43. Ap.G. 20: 29. 2 Thess. 2: 3–13. 1 Tim. 4: 1–3. 2 Tim. 3: 1–4. 2 Pet. 2: 1–16. 1 Joh. 4: 3. 2 Joh. v. 7. Jud. Ep. 10. Uppenb. 11: 7; cap. 13: 11–15; cap. 17: 1, [et]c.; cap. 19: 20; cap. 9: 11; cap. 16: 6.

Apostlar. Tolf utwäljas och uppräknas, Matth. 10: 1–8. Marc. 3: 13. Luc. 6: 12, [et]c. Joh. 15: 15, 16. Ap.G. 1: 13. Äro Guds sändningebud, 2 Cor. 5: 20. Erhålla makt öfwer orena andar, och att bota sjukdomar, Matth. 10: 1. Luc. 9: 1, [et]c. Marc. 16: 17, 18. Predika Evangelium i hela werlden, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Luc. 24: 47. Joh. 20: 21. Ap.G. 1: 8; cap. 10: 42. Öfwer dem blef den Helige Ande utgjuten, Ap.G. 1: 5; cap. 2: 1, [et]c. 1 Cor. 2: 12, 13.

Deras första allmänna möte, Ap.G. 15, [et]c.

Döma de tolf Israels slägter, Matth. 19: 28. Luc. 22: 30.

Deras företräde framför dem i gamla Testamentet, Matth. 13: 16, 17. Luc. 10: 23, 24. 1 Joh. 1: 1.

Deras lära, tro och bekännelse, Matth. 14: 33; cap. 16: 15–17. Luc. 10: 16. Joh. 1: 41; cap. 2: 11; cap. 6: 68, 69. Joh. 20: 28, 31. 2 Cor. 2: 14, 17. Gal. 1: 11, 12. 1 Thess. 2: 2, 13.

Deras lidande förkunnadt, Matth. 10: 17, [et]c.; cap. 24: 9. Marc. 13: 9. Luc. 21: 12. Joh. 15: 18, 19; cap. 16: 1–3. Beskrifwes, Ap.G. 4: 2, [et]c; cap. 14: 19; cap. 16: 16, [et]c.; cap. 23: 1, 2. 1 Cor. 4: 9, 10, [et]c. 2 Cor. 11: 23, [et]c. Deras tröst i lidande , Matth. 5: 11, 12; cap. 13: 43. Luc. 22: 28, [et]c. 2 Tim. 4: 7, 8.

Prophetia om apostlarna, Es. 52: 7; cap. 66: 19, 20. Ps. 45: 17. Ps. 68: 12, [et]c. Hes. 47: 10. Rom. 10: 15. Jemför Matth. 4: 19. Luc. 5: 10.

Om falska apostlar, 2 Cor. 11: 13. Phil. 3: 2, 17–19.

Arbete. Af Gud förordnadt före syndafallet, 1 Mos. 2: 15. Också efter syndafallet, 1 Mos. 3: 17–19.

Anbefaldt och alla pålagdt, 2 Mos. 20: 9. 5 Mos. 5: 13. Ps. 104: 22, 23. Ps. 128: 2. Pred. 6: 7. 1 Thess. 4: 12. 2 Thess. 3: 10–12. Ordspr. 6: 6, [et]c.; cap. 24: 27. Eph. 4: 28.

De frommas arbete hafwer löfte om Guds wälsignelse, 1 Mos. 26: 12; cap. 30: 27; cap. 39: 5. Job 42: 12. Ps. 127: 1, 2. Ordspr. 3: 9, 10; cap. 10: 4, 22. Matth. 6: 33. 1 Tim. 4: 8.

Arbetetes fåfänglighet underkastadt, Ps. 39: 7. Pred. 2: 10–24; cap. 3: 9, 10.

Ogudaktige skola arbeta förgäfwes, 5 Mos. 28: 15, 20, 30, 38, [et]c. Job 20: 18, [et]c. Ords. 28: 22. Amos 5: 11. Zeph. 1: 13. Hagg. 1: 5, [et]c.

Huru skall man arbeta? I rättan tid. Pred. 3: 2, 3, [et]c.; cap. 11: 6. Troget och redligen, 1 Mos. 31: 6. Rom. 12: 7, 8. Eph. 6: 5–8. Col. 3: 22, 23. 2 Tim. 4: 5. 1 Pet. 4: 11. Wisligen, Ords. 26: 10. Gladligen och frimodligen, Pred. 3: 12, 18; cap. 5: 17–19; cap. 8: 15; cap. 9: 7. Med all förmåga, och icke deröfwer, 2 Mos. 18: 18–20, [et]c. 4 Mos. 8: 23–25. 5 Mos. 1: 12, 13. Otidigt bekymmer förbjudes, Ps. 127: 2. Ords. 11: 17. Matth. 6: 25, [et]c. Luc. 12: 15; cap. 21: 34.

Arbetaren bör ej sin lön förwägras, 1 Mos. 29: 25; cap. 31: 6, [et]c. 3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 25: 4. 1 Cor. 9: 9, 14. 1 Tim. 5: 18. Deras straff, som lönen förhålla, Jer. 22: 13. Mal. 3: 5. Jac. 5: 4.

Arbetssamhets nytta, Ords. 12: 11; cap. 13: 4; cap. 14: 23; cap. 20: 4; cap. 24: 30, [et]c.; cap. 28: 19.

B.

Baktal, Wederstyggligt och fördömligt, Ords. 6: 16–18; cap. 10: 18; cap. 24: 9. Ps. 101: 5. Jac. 1: 26.

Strängeligen förbjudet, 3 Mos. 19: 16. 2 Mos. 22: 28; cap. 23: 1. Ps. 15: 1–3. Ords. 4: 24. Pred. 10: 11. Luc. 6: 37, 42. Rom. 14: 4, 10–13. 1 Cor. 4: 5. 2 Cor. 12: 20. Tit. 3: 1, 2. 1 Pet. 2: 1, 12. Jac. 4: 11.

Warning för baktal, Ps. 34: 13, 14. 1 Pet. 3: 9–11. Ords. 4: 24.

Fly baktalares umgänge, 1 Cor. 5: 11. Ords. 20: 19. Jer. 9: 4, 5.

Baktalares egenskap och art, Ords. 11: 13; cap. 14: 5; cap. 16: 27, 28; cap. 30: 14. Ps. 64: 4–7. Ps. 5: 10. Ps. 10: 7–9. Ps. 52: 3–6. Ps. 55: 22. Jer. 9: 8.

De skada sig sjelfwa, Ords. 10: 6. Gal. 5: 15. Rom. 2: 1.

Deras straff, Ps. 5: 7. Ps. 50: 16, 19–21. Ps. 52: 5–8. Ps. 57: 7. Ps. 64: 8–10. Uppb. 21: 8.

Baktal öfwerwinnes bäst med bön, tålamod och oskyldighet, Ps. 39: 2, 3. Ps. 69: 13, 14. Ps. 109: 2–4, 25, [et]c. Job 12: 4. Matth. 5: 11, 43, 44. Rom. 12: 19, 20. 1 Cor. 4: 12, 13. 1 Pet. 4: 12, 13. 1 Pet. 2: 12, 23; cap. 3: 8, 9; cap. 4: 15, 16.

Bann. Bannlysning, d. ä. uteslutning ur församlingens gemenskap. Af Christus förordnad, Matth. 16: 19; cap. 18: 18. Joh. 20: 23. Mot hwilka den brukas, Matth. 18: 15–17. Apostlarna hafwa den brukat. 1 Cor. 5: 3–5. 1 Tim. 1: 20. 1 Cor. 16: 22. Icke till förderf, utan till förbättring, 1 Cor. 5: 5. 2 Cor. 2: 4, 5, [et]c.; cap. 13: 10. 1 Tim. 1: 20. 2 Thess. 3: 14, 15. Fly bannlystas umgänge, Rom. 16: 17. 1 Cor. 5: 2, 11. 2 Tim. 2: 20, 21. 1 Tim. 6: 5. 2 Thess. 3: 6. Tit. 3: 10. 2 Joh. v. 9–11.

Bannor, se Förbannelse och Swordom.

Barmhertighet. Guds särskilda dygd och egenskap, 1 Chrön. 17: 13, 14. Ps. 40: 12. Ps. 51: 3. Dan. 9: 9. 1 Joh. 4: 8. Han kallas barmhertighetens Fader, 2 Cor. 1: 3. Rik i barmhertighet, Eph. 2: 4. Förbarmare, Es. 49: 10; cap. 54: 10. Jac. 5: 11.

Guds barmhertighet prisas härligt, 2 Mos. 34: 6, 7. 4 Mos. 14: 18, 19. 2 Chrön. 30: 9. Neh. 9: 31. Ps. 103: 8, [et]c. 5 Mos. 7: 9, 12. Jon. 4: 2. Är stor, 1 Kon. 3: 6. Es. 54: 7.

Ny; och har ingen ända, Klagow. 3: 22, 23. Luc. 1: 50. Är ewig, 2 Chrön. 5: 13; cap. 7: 6. Ps. 100: 5. Ps. 107: 1. Ps. 118: 1, [et]c. Ps. 136. Efter bedröfwelsen förbarmar sig Gud, Klagow. 3: 31–33. På henne tänkes midt uti wreden, Hab. 3: 2. Den går öfwer allt, Ps. 145: 9. Rom. 11: 32. Ps. 36: 6. Kommer i rättan tid, swiker ej de fromma, 5 Mos. 4: 31; cap. 7: 12.

Bewisas de fromma och botfärdiga, som på Gud tro och förtrösta, Ps. 31: 20. Ps. 32: 5, 6. Ps. 33: 22. Ps. 103: 1–14. 1 Kon. 8: 23. Es. 49: 14–16; cap. 54: 7, 8; cap. 55: 6, 7. Jer. 3: 12; cap. 31: 20; cap. 18: 7–10. Os. 2: 18, 19; cap. 14: 2, 3. Joel 2: 12–14. Mich. 7: 18–20. Hes. 18: 23, 27, 32; cap. 33: 11, 15. Luc. 15: 20. 1 Tim. 1: 13–16. Men icke de obotfärdiga, Ps. 7: 10, 13, 17, 18. Ords. 1: 24–33. Es. 57: 11, 13, 14. Jer. 5: 7–9. Matth. 18: 3, 34, 35. Luc. 13: 3, 5. Joh. 3: 3, 18. Rom. 2: 5, [et]c.

Guds barmhertighetswerk, Tit. 3: 5. 1 Tim. 1: 15, 16. 1 Pet. 1: 3–5. Ebr. 4: 16. Luc. 1: 78, 79.

Barmhertighet emot wår nästa, Gudi behaglig, Os. 6: 6. Ords. 21: 3. Matth. 9: 13; cap. 12: 7. Påbuden, Luc. 6: 36; cap. 10: 33, 37. Rom. 12: 13, 20, 21. 1 Joh. 3: 11, 17. 1 Pet. 3: 8. Zach. 7: 9. Mich. 6: 8. Med hotelse, Job 6: 14–17. Matth. 25: 41. Jac. 2: 13. Måste wara werklig, Jac. 2: 15, 16. Widtomfattande, Es. 58: 7. Luc. 6: 30. Måste komma af ett willigt, gladt, enfaldigt hjerta, Rom. 12: 8. Phil. 2: 1. Col. 3: 12. 2 Cor. 8: 12. Icke ledas derwid, Gal. 6: 9.

Lekamliga barmhertighetswerk. (1) Besöka de sjuka, Luc. 10: 33, [et]c. Matth. 25: 36. (2) Gifwa törstiga dricka, Matth. 10: 42; cap. 25: 35. Marc. 9: 41. Rom. 12: 20. Ords. 25: 21, 22. (3) Spisa hungriga, Es. 58: 7, 8, 10, 11. Hes. 18: 7. Matth. 25: 35. Exempel, Ruth 2: 13, 14. 1 Kon. 17: 11. Job 31: 17, [et]c. (4) Fångars besökning och befrielse, Matth. 25: 36. 2 Tim. 1: 16, 17. (5) Naknas beklädnad, Es. 58: 7. Hes. 18: 7. Luc. 3: 11. Exempel, Job 31: 19, 20. (6) Främlingars herbergerande, Es. 58: 7. Matth. 25: 35. Rom. 12: 13. 1 Pet. 4: 9. Ebr. 13: 2. Exempel, 1 Mos. 18: 3; cap. 19: 2; cap. 24: 31. Dom. 19: 21. 1 Kon. 17: 9. 2 Kon. 4: 10, [et]c. (7) Dödas begrafning, 1 Mos. 47: 29. 2 Sam. 2: 5. Exempel, Joh. 19: 38.

Andeliga Barmhertighetswerk. (1) Fåkunnigas underwisning, Ps. 51: 15. Ords. 8: 5, 6; cap. 9: 9; cap. 10: 32. (2) Meddela goda råd, Job 29: 15. (3) Syndares bestraffning, Ps. 141: 5. Ords. 9: 8; cap. 28: 23. Matth. 18: 15. Gal. 6: 1. Jud. Ep. 22, 23. (4) Trösta de bedröfwade, Job 29: 25; cap. 31: 18. 2 Cor. 1: 4. 1 Thess. 2: 11, 12; cap. 5: 14. (5) Broderlig förlåtelse, Matth. 18: 32, 33. Marc. 11: 25. Luc. 17: 3, 4. (6) Fördraga de swagas fel, Rom. 15: 1. Gal. 6: 2. Col. 3: 13. (7) Förbön, Matth. 5: 44. 1 Tim. 2: 1. Jac. 5: 16.

Barmhertighetens belöning, Ps. 37: 21, 26. Ps. 112: 5, [et]c. Ords. 11: 17, 25; cap. 14: 21, 31; cap. 19: 17; cap. 21: 21; cap. 25: 21, 22. Es. 58: 7, 8. Matth. 5: 7, 44, 45, [et]c.; cap. 10: 41, 42; cap. 25: 34, 35. Marc. 9: 41. Luc. 6: 35.

Obarmhertighetens straff, 5 Mos. 23: 3, 4. Dom. 8: 6, 7, 15. 1 Sam. 25: 11, 15, 38. Ords. 21: 10, 13. Amos 1: 6, 11, 12; cap. 2: 6. Zach. 7: 9, 10, 13, 14. Matth. 18: 30, 34; cap. 23: 23; cap. 25: 41,[et]c. Luc. 16: 23, [et]c. Jac. 2: 13.

Barn, en Guds gåfwa, 1 Mos. 20: 17; cap. 25: 21; cap. 29: 30,&nbs;31; cap. 30: 1, 2, 22; cap. 48: 9; Ruth 4: 13. 1 Sam. 1: 20, 27. Ps. 68: 7. Ps. 113: 9. Ps. 127: 4. Ps. 128: 3.

Barn får man icke förarga, Matth. 18: 6. De måste rätt upptuktade och agade warda, Ords. 22: 15; cap. 23: 13; cap. 29: 15; Eph. 6: 4. Ebr. 12: 7. Exempel, 1 Mos. 18: 19. Se Föräldrar.

Barns lydnad emot föräldrarna är påbuden, 2 Mos. 20: 12. 3 Mos. 19: 3. Matth. 15: 4. Eph. 6: 1, 2. Ords. 1: 8; cap. 6: 20, 21; cap. 23: 22, 25. Med en swår hotelse, 2 Mos. 21: 15, 17. 3 Mos. 20: 9. 5 Mos. 27: 16; cap. 21: 18 [et]c. Ords. 20: 20; cap. 30: 17. En skyldig pligt för föräldrarnas möda och beswärs skull, Ords. 23: 22. En Gudi behaglig pligt, Col. 3: 20. 1 Tim. 5: 4. Barn böra föda föräldrarna i ålderdomen, 1 Mos. 45: 9–11.

Fromma barn af onda föräldrar, 2 Chrön. 28: 27; cap. 34: 2.

Onda barn af fromma föräldrar, 1 Mos. 9: 22. 1 Sam. 8: 3; cap. 3: 12, 13, 25. 2 Sam. 15: 1, [et]c.

Guds och ljusens barn, hwilka de äro; deras egenskaper, pligt och skyldighet, Matth. 5: 9, 44, 45. Luc. 6: 35; cap. 9: 55; cap. 16: 8; cap. 20: 36. Joh. 12: 36. Rom. 8: 5–18; cap. 13: 12, 13; cap. 9: 8. 2 Cor. 6: 14, [et]c. Gal. 4: 6, 7. Eph. 1: 5; cap. 5: 1–4, 8–11. 1 Thess. 5: 5, 6. 1 Joh. 1: 6, 7; cap. 3: 1–3; cap. 5: 2–4. 1 Pet. 1: 14, 15, 23. Ebr. 12: 7. Uppb. 21: 7. Os. 1: 10. Genom tron warde wi Guds barn, Joh. 1: 12, 13. Gal. 3: 26.

Barn skola icke bära fädernas missgerning, 5 Mos. 24: 16. Jer. 31: 29, 30. Hes. 18: 2–4, 20.

Om djefwulens och werldens barn, 5 Mos. 32: 5. Es. 1: 4. Matth. 13: 38. Joh. 8: 44. Ap.G. 13: 10. Col. 3: 5, 6. 1 Joh. 3: 10.

Barnaskap. Rom. 8: 15, 16, 23; cap. 9: 4. Gal. 4: 4, 5, 7. Eph. 1: 5.

Bedrägeri och spel blifwer förbjudet, Job 27: 4; cap. 13: 9. 3 Mos. 19: 11. Ords. 24: 28. Marc. 10: 19. Uti all handel och wandel, Jos. 9: 22, 23. Ords. 11: 1; cap. 12: 22. Os. 12: 7. Mich. 6: 10–12. 1 Thess. 4: 6.

Warning för bedrägeri, Jer. 9: 4–6.

Bedragares beskrifning, Ords. 6: 12–14. Mången bedrager sig sjelf, 1 Cor. 3: 18. Gal. 6: 3. Jac. 1: 22. Jmfr Falskhet.

Bedröfwelse; jfr Kors. Efter Guds sinne, 2 Cor. 7: 9, 10.

Om helsosam beröfwelse, Ap.G. 14: 22. Rom. 8: 18. 2 Cor. 4: 17. 2 Thess. 1: 6. Om den skadliga, Ords. 15: 13, 15; cap. 17: 22.

Sörja bättre än le, Pred. 7: 4.

Begärelse; jemför Lust Köttslig begärelse förbjudes, 2 Mos. 20: 17. Job 31: 1. Matth. 5: 28. Rom. 6: 12, 13; cap. 7: 7, 8; cap. 13: 14. 1 Cor. 10: 6. Gal. 5: 16. 1 Thess. 4: 3, [et]c. 2 Tim. 2: 22. 1 Pet. 1: 14. 1 Joh. 2: 15–17. Jac. 1: 14, 15; cap. 4: 1.

Måste man döda och korsfästa, Rom. 6: 6; cap. 8: 12, 13; cap. 13: 12–14. Gal. 5: 24. Eph. 4: 22, 23; cap. 5: 3–5. Col. 3: 5, 6. Tit. 2: 12. Ebr. 12: 1; cap. 3: 13. 2 Cor. 7: 1.

Begrafning. De fromma af Gudi utlofwad, 1 Mos. 15: 15. 1 Kon. 14: 13, 18. Es. 57: 1, 2. 2 Chrön. 34: 28.

Wägrad, de ogudaktiga till straff, 2 Kon. 9: 10. Es. 14: 19. Jer. 8: 2; cap. 14: 16; cap. 22: 19; cap. 25: 33.

Begrafwa och begråta de döda, behagar Gud, Ap.G. 8: 2. Christus smordes till sin begrafning, Matth. 26: 7, 12. Marc. 14: 8. Joh. 12: 7.

Behag. Som är skadligt, Ords. 14: 12; cap. 16: 25. Sjelfbehag förbjudet, Ords. 12: 15. Rom. 15: 2.

Fly menniskors behag, Gal. 1: 10. Col. 3: 23. 1 Thess. 2: 4. Söka Guds behag, 2 Cor. 5: 9. Eph. 5: 10. 2 Tim. 2: 4. 1 Joh. 3: 22.

Guds behag till Jesum, Matth. 3: 17; cap. 17: 5. 2 Pet. 1: 17.

Bekännelse. Jesum och Hans lära måste man beständigt bekänna, och icke försaka. Matth. 10: 32, 33; cap. 16: 16. Marc. 8: 38. Luc. 9: 26; cap. 12: 8. Joh. 6: 69; cap. 12: 42. Ap.G. 24: 14. Rom. 10: 9–11; cap. 14: 11. 2 Cor. 4: 11. Phil. 2: 11. 1 Pet. 3: 15. 1 Joh. 4: 15.

Bekänna synderna, 3 Mos. 16: 21. 4 Mos. 5: 7. 1 Kon. 8: 46, [et]c. Ps. 32: 3–5. Ps. 51: 1, [et]c. Es. 59: 12, 13, [et]c. Jer. 3: 12, 13. Jac. 5: 16. 1 Joh. 1: 8, 9.

Beläte. Guds beläte är Christus, 2 Cor. 4: 4. Col. 1: 15. Ebr. 1: 3.

Menniskan skapad efter Guds beläte, 1 Mos. 1: 26, 27. 1 Cor. 11: 7. Ps. 17: 15.

Bestod uti Guds kännedom, Col. 3: 10. Kreaturens kännedom, 1 Mos. 2: 19, 23. Fullkomlig rättfärdighet och helighet, Eph. 4: 24. Odödlighet, 1 Mos. 2: 17. Rom. 5: 12. Herrawälde öfwer kreaturen, 1 Mos. 1: 26, 27.

Gud will icke genom något beläte afmålas, 5 Mos. 4: 15, 16, [et]c. Es. 40: 18.

Bepröfwelse, underkastar oss Gud, Es. 48: 3, 10. 2 Cor. 8: 2. 1 Pet. 1: 7. Jac. 1: 12.

Berömmelse. Af och uti Herran, Jer. 9: 23, 24. 1 Cor. 1: 31. 2 Cor. 10: 17, 18. 1 Cor. 4: 7.

Icke af morgondagen, Ords. 27: 1, 2.

Sjelfberöm förbjudet, Jac. 4: 16. Ords. 27: 2.

Beskärm kommer af Gud öfwer de gudfruktiga, 1 Mos. 15: 1; cap. 17: 1, 4; cap. 28: 15. Ords. 14: 26. Som sig på Herran förlåta, Ps. 27: 5. Ps. 31: 20, 21. Ps. 36: 8. Ps. 57: 2. Ps. 63: 8. Ps. 91: 1–4. Ords. 18: 10.

Bespottelse förbjuden, Ps. 1: 1. Ords. 1: 22; cap. 24: 9. Straffad, Ps. 2: 4. Ps. 37: 13. Ords. 1: 26; cap. 3: 34; cap. 9: 12; cap. 19: 29. Bespottade, dock salige, Matth. 5: 11, 12. Klagan öfwer bespottelse, Job 16: 4, 10; cap. 30: 1. Ps. 22: 7–9. Ps. 35: 16, 21. Ps. 44: 14–16. Ps. 79: 4. Jer. 20: 7–10. Klagow. 3: 13, 14.

Hjelp deremot, Job 12: 4.

Biskop, tillsyningsman; om dess embetes styrelse, Ap.G. 20: 28. 1 Tim. 3: 1–4. Tit. 1: 7–9. Christus wåra själars Biskop, 1 Pet. 2: 25.

Blindhet. Lekamlig är af Gud, 2 Mos. 4: 11. De blinda bör man icke skada göra, 3 Mos. 19: 14. 5 Mos. 27: 18. Andelig blindhet i hjertat, 5 Mos. 28: 28. Ps. 69: 24. Es. 6: 10; cap. 56: 10; cap. 59: 10. Joh. 12: 40. Rom. 1: 21; cap. 11: 10. Matth. 15: 14; cap. 23: 24. Luc. 6: 39. 2 Cor. 4: 4. Eph. 4: 18. 2 Pet. 1: 9, 11. 1 Joh. 2: 11.

Blod. Förbjudet att äta i G. T., 1 Mos. 9: 4. 3 Mos. 3: 17; cap. 7: 26; cap. 17: 10, 11, 13; cap. 19: 26. 5 Mos. 12: 16, 23; cap. 15: 23. Också i N. T, till en tid, Ap.G. 15: 20, 29.

Blodsaker skämma landet, 4 Mos. 35: 33.

Oskyldigt utgjutet ropar till Gud, och warder hämnadt, 1 Mos. 4: 10, 11; cap. 9: 5, 6. 2 Kon. 24: 4. 2 Chrön. 24: 22. Ps. 58: 11. Ps. 72: 14. Ords. 28: 17. Es. 1: 15. Jer. 2: 34, 35. Matth. 23: 35, 36. Luc. 11: 50, 51. Ebr. 12: 24. Uppb. 6: 9–11; cap. 19: 2.

Blodgirighet. Wederstygglig synd, Ords. 6: 16, 17. Ps. 55: 24. Warning för blodgirighet, Ords. 1: 11, 15, 16, 18, 19.

Blodgång. Lag derom, 3 Mos. 12: 7.

Bot och Bättring. Sannskyldig, består icke uti en blott utwärtes munnens bekännelse, 1 Mos. 29: 13. Matth. 15: 8. 1 Sam. 16: 7. Jac. 2: 14, 17. 1 Joh. 3: 18. Eller utwärtes åthäfwor, 1 Kon. 21: 27. Utan uti hjertats inwärtes omskapning och förändring, Joel 2: 12, 13. 2 Chrön. 6: 37. 1 Sam. 7: 3. Es. 46: 8. Jer. 4: 1–4.

Består af twänne wäsentliga stycken: af syndaånger och ruelse, samt af en saliggörande tro, Ap.G. 19: 4; cap. 20: 21; cap. 26: 18. Matth. 11: 28. Marc. 1: 15. Luc. 7: 38, 50. Rom. 5: 2. Är icke menniskans eget werk, 2 Cor. 3: 5, 6. Utan den treeniga Gudens nådewerk, 1 Kon. 18: 37. Jer. 31: 18, 19. Ap.G. 5: 31; cap. 11: 18. 2 Tim. 2: 25, 26. Phil. 2: 13. Isynnerhet tillskrifwes det den Heliga Anda, 1 Cor. 6: 11; cap. 12: 3. Joh. 16: 8. Syndaångren werkas genom lagens predikan, Rom. 3: 20; cap. 4: 15; cap. 7: 7. 5 Mos. 27: 26. Jer. 23: 29. Men tron genom Evangelii predikan, Rom. 7: 1, [et]c.; cap. 10 8–18. Ap.G. 13: 39. 1 Tim. 1: 15, 16. Phil. 3: 8–10. Rom. 3: 20–29; cap. 8: 1–4. Ebr. 11: 6. Gal. 3: 2.

Tron gör den rätta åtskillnaden emellan Judas' och Petri ånger, att wår bättring är en bättring till salighet. 2 Cor. 7: 7, 10.

En ny hörsamhet är icke bot och bättrings wäsendtliga stycke, utan en nödwändlig frukt deraf, Ps. 34: 15. Ords. 28: 13. Es. 1: 16–18. Jer. 18: 7, 8. Hes. 18: 21, 22. Matth. 3: 8, 10. Luc. 3: 8. Rom. 8: 13. Ap.G. 26: 20. Gal. 5: 6, 24. 1 Pet. 3: 11. Jac. 2: 17, 18.

Så som synden sträcker sig till alla, Rom. 3: 23; cap. 5: 12, [et]c. Eph. 2: 3. 1 Joh. 1: 8. 2 Mos. 34: 7. 1 Kon. 8: 46. Ps. 19: 13. Ps. 51: 7. Job 4: 17–19; cap. 14: 4; cap. 15: 14–17. Ords. 20: 9; så gäller ock befallningen om bättring alla menniskor, Matth. 4: 17. Luc. 24: 47. Ap.G. 2: 38; cap. 3: 19, 26; cap. 17: 30.

Till bättring bör oss beweka: (1) Guds allwarsamma, nådiga wilje och wälbehag dertill, att wi skole omwända oss och lefwa, Ps. 51: 19. Es. 57: 15; cap. 66: 2. Luc. 15: 10, 20. Hes. 18: 23, 30–32; cap. 33: 11–17. Os. 14: 2, 3. Joel 2: 12–14. Zach. 1: 3, 4, [et]c. Jer. 3: 12, 13. Mal. 3: 7. 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Rom. 2: 4. (2) Den majestätiska Gudens befallning, Jer. 3: 14; cap. 4: 1, 3, 4, 8; cap. 7: 3; cap. 18: 11; cap. 35: 15; cap. 8: 3, 4. Os. 12: 5, 6. Derpå hafwer Joh. Döparen, Matth. 3: 2, Christus, Matth. 4: 17. Uppenb. 2: 5, 16; cap. 3: 19 och Jesu lärjungar städse drifwit, Ap.G. 3: 19. 2 Cor. 5: 20. (3) Guds nådiga löfte till de botfärdiga, 5 Mos. 4: 29; cap. 30: 2, 3. 2 Chrön. 7: 14; cap. 30: 6, [et]c.; cap. 34: 26, 27. Ps. 32: 1–5. Ords. 28: 13. Es. 1: 16, [et]c.; cap. 30: 18, 19; cap. 55: 7. Jer. 3: 12, 13; cap. 18: 7, 8; cap. 29: 12–14. Hes. 18: 21, 22, 27, 28; cap. 33: 12, 14–16. Jon. 3: 8, 10. Mal. 3: 7. Joel 2: 12, 13. Matth. 11: 28. Luc. 15: 18, 21. (4) Bättringens nödwändighet, Matth. 18: 3. Luc. 13: 2, 3. (5) Bättringens mångfaldiga nytta: Syndernas förlåtelse, Jer. 36: 3. Ap.G. 3: 19; cap. 5: 31. 1 Joh. 1: 9. Heliga Andas gåfwor, Ap.G. 2: 38. Bönhörelse, 1 Joh. 3: 21, 22. Förlossning ifrån, eller lindring uti straffet, 2 Chrön. 12: 7, 8, 12. Jer. 18: 7, 8. Jon. 3: 10. (6) Obotfärdighetens stora skadlighet och farlighet. Es. 59: 2. Rom. 2: 5. Luc. 10: 13, [et]c. Ap.G. 8: 21–23. (7) Bättringen uppskjuta är förbjudet och farligt, Pred. 12: 1. Es. 55: 6, 7. (8) Yttersta domens stränghet, Ap.G. 17: 30, 31. Pred. 12: 14. 1 Cor. 4: 5. Luc. 21: 36.

Första bättringsstycket: Synda-ångren begriper uti sig, att man erkänner sina synder, deras grofhet och mångfaldighet. Jer. 3: 13. Ps. 51: 5. Ps. 19: 3. Ps. 40: 12. Jer. 14: 20. Klagow. 3: 42, 43. Att man besinnar Guds wrede öfwer synden, Ps. 6: 2, [et]c. Ps. 38: 2, [et]c. Ps. 32: 3, 4. Ps. 88: 16, 17. Ps. 102: 10, 11. Jer. 4: 8. Mich. 7: 9. 5 Mos. 32: 22. Ebr. 12: 29. Ångest och förskräckelse i samwetet, att man Gud förtörnat hafwer, Ps. 25: 17, 18. Ps. 34: 19. Ps. 51: 6, 10, 11. Ps. 102: 5, [et]c. Ps. 6: 3, 4. Sig för Gud ödmjukar, 3 Mos. 26: 41. Ps. 44: 26. Es. 57: 15. Jer. 36: 7. Luc. 15: 18, 19, 21. Bekänner synderna, 3 Mos. 26: 40. Ps. 32: 3–5. Ords. 28: 13. 1 Joh. 1: 9. Dan. 9: 5, [et]c. Fattar misshag, hat och wämjelse till synden, med fast uppsåt att bättra sig, Ps. 38: 6. Es. 38: 15. 2 Cor. 7: 9–11.

Hwad det andra bättringsstycket, tron, uti sig begriper, se Tro

Brud. Jesu andeliga, församlingen, Es. 61: 10. Ps. 45: 10, 14, 15. Uppenb. 19: 7–9; cap. 21: 2. Eph. 5: 24–28. Dess längtan efter brudgummen Jesus, Uppenb. 22: 17. War Gud kär, Jer. 2: 2. Gud fröjdar sig öfwer henne, Es. 62: 1–6. Warder ofta en sköka medelst afguderi, Os. 4: 12–15. Hes. 20: 30, 31. Bör förgäta sin faders hus, Ps. 45: 11, 12.

Brudgumme. Församlingens andelige, Jesus, Es. 54: 5; cap. 62: 4, 5. Jer. 3: 14. Hes. 16: 8, [et]c. Matth. 9: 15; cap. 25: 1. Marc. 2: 19. Joh. 3: 29. Eph. 5: 24, [et]c. Uppenb. 19: 7, [et]c.

Bud, Budord. Af twänne hufwudbud består hela lagen, Matth. 22: 37, [et]c. Marc. 12: 29, [et]c.

Hufwudsumman af buden, 1 Tim. 1: 5. Rom. 13: 9. Pred. 12: 13. Synd mot ett, mot alla, Jac. 2: 10. Det nya och gamla budet är kärleken, Joh. 13: 34. 1 Joh. 2: 7. 2 Joh. 5.

Budorden skall man lära af barndomen, 5 Mos. 6: 7, 8, 21, [et]c.; cap. 11: 18–21. Ords. 3: 3; cap. 6: 21; cap. 7: 3. Menniskobud, emot Gud, skola förkastas, Matth. 15: 8, 9. Marc. 7: 9, 13. Tit. 1: 14.

Bön, åkallan, tillbedjande. Bedja, hwad det är, Joh. 4: 23, 24. Ps. 10: 17. Ps. 19: 15. Ps. 38: 10. Phil. 4: 6. 1 Tim. 2: 1. Hwem man tillbedja skall? Den treenige Guden allena, 5 Mos. 4: 7. 2 Mos. 22: 20. Ps. 50: 15. Zach. 13: 9. Matth. 4: 10; cap. 6: 9. Joh. 16: 23, 24; cap. 5: 23. Ap.G. 2: 21; cap. 14: 14, 15. Rom. 10: 12, 13. 1 Cor. 1: 2.

Hwarom bedja? Om det lekamliga goda willkorligen, 2 Sam. 15: 25, 26. Matth. 8: 2; cap. 20: 22, 23; cap. 26: 39. Om Guds rike och det andeliga goda utan willkor, med fast förtroende att det bekomma, 1 Mos. 32: 26, 29. Om den Heliga Anda. Ps. 51: 12, [et]c. Luc. 11: 13. Om wishet, 1 Kon. 3: 7, [et]c. Jac. 1: 5, 6. Om syndernas förståelse, Ps. 32: 1, [et]c. Ps. 51. Es. 1: 18; cap. 49: 14–16. Hes. 18: 21, 22, [et].; cap. 33: 11. Luc. 15: 19, 21.

För hwilka bedja? För hwarandra, Jac. 5: 16. 1 Sam. 12: 23, 24. Jer. 42: 2, 20. För alla menniskor, och all christelig öfwerhet, 1 Tim. 2: 1, 2. För en hednisk och tyrannisk öfwerhet, Es. 6: 10. Jer. 29: 7. Dan. 4: 16. För fiender och förföljare, Matth. 5: 43, 44. Luc. 6: 28. Exempel, Christus, Es. 53: 12. Luc. 23: 34. Stephanus, Ap.G. 7: 60. för församlingen, och dess Lärare, Ps. 129: 4, [et]c. Matth. 9: 38. Rom. 15: 30. 2 Cor. 1: 10, 11. Eph. 6: 18, 19. Col. 4: 2, 3. 1 Thess. 5: 25. 2 Thess. 3: 1. Ebr. 13: 18. Lärare för sina åhörare, Rom. 10: 1. Eph. 3: 14, [et]c. Phil. 1: 4, 9. 1 Thess. 1: 2. 2 Thess. 1: 11. 2 Tim. 1: 3. Col. 4: 2, 12, 13. För somliga synder intet bedja, 1 Joh. 5: 16, 17.

Bönens beskaffenhet: den måste gå af ett oskrymtadt hjerta, Es. 29: 13. Matth. 15: 8. 2 Tim. 3: 5. Tit. 1: 16. Matth. 6: 5, [et]c. Luc. 18: 9, [et]c. Ps. 17: 1–3. Af ett botfärdigt hjerta, Es. 58: 2–10; cap. 59: 2, 3, [et]c.; cap. 55: 7. Ps. 32: 5, 6. Es. 1: 15–18. Joh. 9: 31. Jac. 5: 16. Af ett godt samwete, Ps. 66: 18–20. 1 Tim. 1: 19. 1 Joh. 3: 21, 22. Af ett troget, otwifwelaktigt, förtröstande hjerta, Matth. 18: 19; cap. 21: 21, 22. Marc. 5: 36; cap. 11: 22–24. Joh. 14: 14–17. 1 Tim. 2: 8. 1 Joh. 5: 14, 15. Ebr. 11: 6. Jac. 1: 6, 7; cap. 5: 15. Bedja i tron, det är att i Christi namn bedja, Joh. 14: 13; cap. 15: 16; cap. 16: 23, 24, 26, 27. Med ett försonligt hjerta, 1 Tim. 2: 8. Jac. 4: 2, 3. Matth. 5: 23–26; cap. 6: 12. Med ett gudfruktigt, hörsamt hjerta, 5 Mos. 26: 14, 15. Ords. 1: 24–29; cap. 15: 8, 29; cap. 28: 9. Med ett ödmjukt hjerta, 1 Mos. 18: 27. Ps. 34: 19. Ps. 51: 19. Ords. 16: 5. Es. 66: 2; cap. 57: 15. Dan. 9: 18. Luc. 18: 12, 13. 1 Pet. 5: 5. Med ett andäktigt hjerta, Klag. 3: 41. Matth. 6: 6. 2 Sam. 7: 27. Af allt wårt hjerta, Ps. 42: 5. Ps. 57: 8. Ps. 62: 9. Ps. 86: 12. Ps. 119: 2, 10, 58, 145. Klag. 2: 18, 19. Jer. 29: 12–14. Uti den Heliga Andeas kraft. Zach. 12: 10. Rom. 8: 15, 16, 26, 27. 1 Cor. 12: 3. Jud. Ep. 20. Icke wara mångtalig i bönen, Matth. 6: 7; cap. 23: 14. Os. 7: 14. Med ett allwarsamt hjerta, Ps. 108: 2. Ps. 145: 18, 19. Jac. 5: 16. Med ett nyktert hjerta, 1 Sam. 1: 14, 15. Luc. 21: 34. 1 Cor. 7: 5. 1 Pet. 4: 7, Exempel, 2 Sam. 12: 16. Dan. 9: 3. Ap.G. 13: 3; cap. 14: 23. Bedja med ödmjuka åthäfwor, 1 Mos. 17: 3. 2 Chrön. 6: 13. Esr. 9: 5. Ps. 28: 2. Ps. 121: 1. Matth. 26: 39. Joh. 17: 1. Dan. 6: 10. 1 Cor. 11: 4, 5.

Hwarest? På alla rum och ställen, 1 Tim. 2: 8. Ps. 103: 22. 1 Cor. 1: 2. I hemlighet, Es. 26: 20. Matth. 6: 6. Afsides, Matth. 14: 23. Marc. 1: 35; cap. 14: 32. Offentligen, Es. 56: 7. Matth. 21: 13.

Huru ofta?`Alltid, outtröttligt och träget, och utan återwändo, dag och natt, Luc. 11: 5–11; cap. 18: 1–8; cap. 21: 36. Rom. 12: 12. 1 Tim. 5: 5. 1 Thess. 5: 17. Eph. 6: 18. Ps. 22: 3. Ps. 119: 62.

Bönen bör sig grunda: (1) på Guds sanna kännedom och kunskap. Joh. 4: 22–27; cap. 14: 4–6; cap. 15: 7; cap. 17: 3. 1 Cor. 3: 11. Rom. 10: 14. (2) På Guds bud och befallning, Ps. 27: 8. Es. 55: 6. Matth. 7: 7; cap. 26: 41. Joh. 16: 24. Phil. 4: 6. (3) På Guds nådiga och sanna löften, 5 Mos. 4: 29–31. 2 Mos. 34: 6, 7. Ps. 50: 15. Ps. 91: 15, 16. Ps. 145: 18–21. Ps. 103: 11, 17. Dan. 9: 4. Os. 6: 4, [et]c. Matth. 18: 19. Luc. 11: 9. Joh. 15: 7. Rom. 4: 20. 2 Cor. 1: 20. 1 Joh. 3: 22; cap. 5: 14, 15. Ebr. 10: 23. (4) På Jesu förtjenst och förbön, Rom. 8: 31–34. 1 Joh. 2: 1, 2. Ebr. 7: 24, 25; cap. 9: 24. Jemwäl på den Heliga Andas embete uti bönen, Rom. 8: 15, 26. Gal. 4: 6. (5) På en hjertans tro och förtröstan, som sig allt detta utan twifelsmål tillegnar, Ps. 5: 2, 3, 8. Ps. 6: 9, 10. Ps. 17: 1, 6, 7. Ps. 10: 13, 14, 17, 18. Ps. 42: 6, 9, 12. Matth. 15: 22, [et]c. Marc. 9: 23. Rom. 4: 3, 9, 20–22; cap. 5: 1, 2; cap. 10: 4, 9–13.

En trogen och andäktig bön tränger sig in i himmelen, Ap.G. 10: 4. Jon. 2: 2, 3, 8. Klag. 3: 55. 2 Sam. 22: 7. Erhåller ofta mer än man beder om, 1 Kon. 3: 11–13. 2 Kon. 20: 2–6. Es. 38: 2, [et]c., Erhåller seger, 2 Mos. 17: 11, [et]c. 1 Sam. 17: 45, [et]c. 2 Kon. 6: 17, [et]c.; cap. 19: 4, [et]c.; cap. 20: 3, 4, [et]c. 2 Chrön. 32: 20, [et]c., Es. 37: 15, 36. Gör under, 1 Kon. 17: 1. Jac. 5: 17, 18. 2 Kon. 1: 10, [et]c. Jos. 10: 12, 13. Dom. 15: 18, 19. 1 Kon. 13: 6. 2 Kon. 20: 11. Ap.G. 16: 25, [et]c.

Bewekande orsaker till bönen. (1) Guds allwarsamma befallning. Ps. 50: 15. Es. 55: 6. Matth. 7: 7; cap. 26: 41. Luc. 18: 1; cap. 21: 36. Joh. 16: 24. Rom. 12: 12. Eph. 6: 18. Phil. 4: 6. 1 Thess. 5: 17. 1 Tim. 2: 1. Ps. 27: 8. Ebr. 13: 15. (2) Bönens wälbehaglighet och wärdighet. 1 Mos. 8: 21. Ps. 141: 2. Ps. 5: 8. Högaw. 2: 14. 5 Mos. 4: 7, 8. Ap.G. 10: 4. (3) Bönens och nådens anda till den ända undfången, Zach. 12: 10. 2 Cor. 1: 22. Gal. 4: 6. Rom. 8: 14. (4) Bönens kraftiga werkan, Jac. 5: 16. Ebr. 11: 33, [et]c. Matth. 18: 19. (5) Bönens mångfaldiga nytta, som är: Guds huldhet och nåd, Job 33: 26. Ps. 86: 3–6. Syndernas förlåtelse, Luc. 18: 14. 2 Chrön. 30: 18–20. Ps. 51: 4. Straffets lindring, Hes. 22: 30. Luc. 21: 36. Ords. 2: 1–6. Jac. 1: 5. 1 Kon. 3: 12. Den Heliga Andas gåfwa, Luc. 11: 13. Själatröst, Es. 38: 2, 3, 17. Själens styrka, Ps. 138: 3. Eph. 3: 14, 16. Hälsa och sundhet, Ps. 30: 3. Es. 38: 21. Jac. 5: 14, 15. Lifwets förlängning, Ps. 21: 5. Ps. 91: 15, 16. Es. 38: 5; 5 Mos. 30: 20. Tros förökning, Luc. 17: 5. Marc. 9: 24. Gudomlig wälsignelse, 1 Mos. 32: 26. Os. 12: 4. 1 Tim. 4: 5. Beskydd, Ps. 109: 4. Ps. 141: 5. Ewig salighet, Ap.G. 2: 21. Rom. 10: 13. Nåderik belöning, Ps. 145: 19. Jemwäl

En nådig Bönhörelse

Derom försäkras wi af Guds nådiga löfte, 5 Mos. 4: 7. Ps. 13: 6. Ps. 22: 25. Ps. 34: 7. Ps. 91: 15. Ps. 145: 18, 19. Es. 65: 24. Matth. 18: 19. Joh. 15: 7. Ps. 82: 4. Ps. 102: 18. 1 Joh. 5: 14. Af Guds faderliga hjerta och sannfärdighet, Matth. 7: 9–11; cap. 18: 32. Luc. 18: 5–8. Jer. 31: 20. Os. 11: 8, 9. 1 Joh. 4: 8. Rom. 8: 31, 32. Eph. 3: 15. Es. 64: 5, 6. Ps. 27: 8. Ps. 89: 3. 2 Tim. 2: 13. Af Jesu dyra förtjenst, Joh. 16: 24. Ebr. 4: 16. Af Christi ed, Joh. 16: 23, 24. Ebr. 6: 16–18. Af Christi förbön, Rom. 8: 34. 1 Joh. 2: 1, 2. Ebr. 9: 24; cap. 7: 25. Joh. 11: 41, 42. Af den Heliga Andas inneboende, Joh. 14: 23. Rom. 8: 9. Eph. 3: 17. 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19. Af den Heliga Andas werkande, som bönen uti oss werkar, Rom. 8: 15. Gal. 4: 6. Af den Heliga Andas manande, Rom. 8: 26, 27. Af den Heliga Andas wittnesbörd, Rom. 8: 16. 1 Joh. 3: 24; cap. 5: 9–11.

Hwarföre somligas böner icke hörde warda, 5 Mos. 31: 18. Ords. 1: 24, [et]c.; cap. 15: 29; cap. 21: 13; cap. 28: 9. Es. 1: 15. Hes. 8: 18. Mich. 3: 4. Zach. 7: 13. Ebr. 12: 17. Joh. 9: 31.

C.

Christus Jesus, sann Gud och menniska, är efter den gudomliga naturen Guds Son, den andre personen i Gudomen, Matth. 28: 19, efter som Han är född af Fadrens gudomliga wäsende från ewighet, Ps. 2: 7. Ebr. 1: 5. Mich. 5: 2. Ords. 8: 22–25. Han kallas fördenskull Guds Faders egen, ende och enfödde älskelige Son, Joh. 1: 14, 18; cap. 3: 16, 18. 1 Joh. 4: 9. Rom. 8: 32. Matth. 3: 17. Warande till gudomliga wäsendet ett med Fadren och den Heliga Anda, 1 Joh. 5: 7. Joh. 10: 30; cap. 14: 7–11; cap. 17: 22.

Att Sonen är den sanne, ewige, wäsendtlige Guden, den samme som Fadren är och den Helige Ande, bewisas (1) af de wäsendtliga gudomliga namnen, i det Han med märkwärdiga äretitlar kallas Gud, Tit. 2: 13. 1 Joh. 5: 20. Rom. 9: 5. 1 Tim. 3: 16. Ap.G. 20: 28. Äfwenså en Herre, Luc. 2: 11. Mal. 3: 1. 1 Cor. 8: 6; cap. 11: 23, 26, 27, 29; cap. 15: 47; cap. 2: 8. 1 Tim. 6: 15, 16. Uppenb. 17: 14; cap. 19: 16. Ap.G. 10: 36. Jud. Ep. 4. Jemwäl ock Jehovah, af Es. 6: 1. Jemför med Matth. 3: 3, och Joh. 1: 23. (2) Af de personliga namnen, i det Han kallas Guds Son, Matth. 16: 16. Joh. 1: 14, 18. Fadrens ord, Ps. 33: 6. Joh. 1: 1. 1 Joh. 5: 7. Lifsens ord, 1 Joh. 1: 1. Fadrens wishet, Ords. 8: 22. Osynlig Guds beläte, Col. 1: 15. Gudomliga härlighetens sken, Ebr. 1: 3. (3) Af gudomliga wäsendtliga egenskaper, som Guds Son tillskrifne warda: nemligen ewighet, Es. 9: 6. Mich. 5: 2. Joh. 1: 1, 3, 27. Ords. 8: 22. Joh. 8: 58. Col. 1: 17. Oändlig Majestät och härlighet, Joh. 17: 5, 6. Joh. 1: 14; cap. 2: 11. Matth. 16: 27. Phil. 2: 9. Tit. 2: 13. Oföränderlighet, Mal. 3: 6. Ebr. 1: 12. Allsmäktighet, Es. 9: 6, 7. Dan. 7: 14. Matth. 28: 18. Luc. 1: 35. Joh. 3: 35. 1 Cor. 15: 27. Eph. 1: 22. Uppenb. 1: 8. Lefwandegörande kraft, Joh. 5: 26; cap. 6: 48, 51, 57, 58. Allestädesnärwaro, Matth. 18: 20; cap. 28: 20. Eph. 1: 22, 23; cap. 4: 10. Allwetenhet, Ords. 8: 12. Matth. 11: 19. Joh. 2: 25; cap. 21: 17. Rom. 2: 16. 1 Cor. 4: 5. Col. 2: 3. Uppenb. 2: 23. Exempel Matth. 10: 17, 18; cap. 26: 31, 34. Joh. 13: 11; cap. 16: 2. En kort sammanfattning af de gudomliga wäsedtliga egenskaperna finnes, Col. 2: 9. (4) Af gudomliga werk och gerningar: Skapelsen, Ps. 33: 6. Ps. 102: 26. Ords. 8: 30. Joh. 1: 3. Col. 1: 16. Ebr. 1: 10. Alla Skapade tings uppehållelse och regering, Joh. 5: 17. Ap.G. 17: 28. 1 Cor. 8: 6. Col. 1: 17. Ebr. 1: 3. Underwerk, Matth. 8: 2–4. Marc. 5: 30. Luc. 6: 19; cap. 7: 14; cap. 8: 46. Joh. 2: 11; cap. 20: 30, 31. Ap.G. 3: 6; cap. 4: 10; cap. 9: 34. Men det är den sanne Guden allena som gör under, Ps. 72: 18. Återlösningswerket, Os. 13: 14. Zach. 9: 11. Församlingens grundande och widmakthållande, Matth. 16: 18. Förwärfwande, Ap.G. 20: 28. De dödas uppwäckelse, Job 19: 25. Joh. 6: 39, 40; cap. 11: 25. Saliggörelsen, Matth. 1: 21. (5) Af den gudomliga ära som Sonen tillegnas. Es. 42: 8; cap. 48: 11. Joh. 5: 23. Och består uti tillbedjande, Es. 45: 23. Matth. 4: 10. Rom. 14: 11. Phil. 2: 9–11. Ebr. 1: 6. Samt uti en rätt tro och förtröstan, Jer. 17: 5, 7. Joh. 14: 1.

Om Guds Sons mandomsannammelse.

Hwad Guds Son medelst den ewiga födelsen af Fadren från ewighet war, nemligen en sannskyldig wäsendtlig och ewig Gud, af jemlikt wäsende med Fadren och den Heliga Anda, det förblef Han, samt förblifwer i all ewighet; men hwad Guds Son icke war, det wardt Han medelst mandomsannammelsen uti tidens fullbordan, nemligen en sann menniska; och förblifwer således nu tillika en sann Gud och en sann menniska, uti en person i all ewighet, Joh. 12: 34. Ebr. 7: 24; cap. 13: 8. Om mandomsannammelsen handlas, Joh. 1: 14. Rom. 8: 3. Gal. 4: 4. 1 Tim. 3: 16. Ebr. 2: 14, 16. Å mandomens wägnar hafwer Christus åtskilliga namn, 1 Mos. 3: 15. Ebr. 2: 16. Matth. 22: 42. Jer. 23: 5; cap. 33: 15. Es. 11: 1. Matth. 16: 13; cap. 18: 11; cap. 25: 31. Å bägge naturernas jemwäl å embetets wägnar, som efter begge naturerna förrättadt warder, hafwer Guds Son också sina wissa namn: kallas Christus och Messias, Joh. 4: 25. Ps. 45: 8. Dan. 9: 24–26. Ap.G. 10: 38. Jesus, Matth. 1: 21. Herren wår rättfärdighet, Jer. 23: 6. Immanuel, Es. 7: 14. Medlare, 1 Tim. 2: 5, 6. Ebr. 8: 6; cap. 9: 15; cap. 12: 24. Förswarare och försonare, 1 Joh. 2: 1, 2. Frälsare och förlossare, Es. 41: 14; cap. 49: 7, 26; cap. 59: 20. Job 19: 25. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. 1 Thess. 1: 10. Tit. 2: 14. 1 Pet. 1: 18, 19. Samt öfwersteprest, Ps. 110: 4. Ebr. 4: 15; cap. 6: 6—10; cap. 7: 17, 21, 24, 25.

Hwad menskliga naturen widkommer måste Jesus Christus uti all ting wara bröderna lik, Ebr. 2: 17. Phil. 2: 7. Med swaghet belagd, Ebr. 5: 2. Dock utan synd, Ebr. 4: 15; cap. 7: 26. Är fördenskull efter mandomen blifwen dels alla andra menniskor lik, dels olik. Likheten består deruti, att Guds Son hafwer antagit en mensklig naturlig kropp, Ebr. 2: 14, 16. Luc. 24: 39, som war underkastad menskliga, naturliga och oskyldiga behof. Han hungrade, Matth. 4: 2. Törstade, Joh. 19: 28. Sof, Marc. 4: 38. Swettades, Luc. 22: 44. Blef död, Joh. 19: 30. Dock war Christi kropp icke uti sig sjelf dödlig, såsom wår lekamen dödlig är, Rom. 5: 12; cap. 6: 23. Utan efter dess egen fria wilja och behag, Joh. 10: 17, 18. Likwäl war Jesu lekamen, som dog, ingen förgängelse och förruttnelse underkastad, Ps. 16: 10. Ap.G. 2: 31; cap. 13: 35.

Jemwäl antagit en förnuftig mensklig själ, med dess naturliga egenskaper, Matth. 26: 38. Luc. 10: 21; cap. 23: 46. Dock hafwer icke Christus alla menskliga egenskaper utan åtskillnad antagit. Icke de särskildt, som antingen en. eller annan person kunde tillfalla; utan de som äro naturens egenskaper, och således hela menniskoslägtet gemensamma, som uti sig sjelf icke äro orene och syndige, helst emedan Han hafwer warit all syndig smitta förutan, Ebr. 4: 15. Men olikheten emellan Christi antagna menskliga, och wår natur, som wi hafwe, består uti twänne stycken: först, uti en särskild aflelse och födelse, Es. 7: 14. Luc. 1: 31, 32, 34, 35. Matth. 1: 20, 21, [et]c. Ebr. 7: 3, sedan uti naturens renhet, Ebr. 7: 26. Es. 53: 9. 1 Pet. 1: 19; cap. 2: 22. 2 Cor. 5: 21. Luc. 1: 35. Dan. 9: 24. Joh. 8: 46.

Om bägge naturernas personliga förening.

Bägge naturerna äro med hwarandra sannfärdeligen och werkligen förenade: dock icke såsom Gud bor i de heliga, icke heller såsom twänne bräder tillsammanfogas; ej heller att den ene naturen antingen beblandas med, eller förwandlas uti den andra: utan lika som kropp och själ uti menniskan tillsammans bilda en menniska, alltså äro bägge naturerna i Christus till en person förenade. Joh. 1: 14. 1 Tim. 3: 16. Luc. 1: 32. Gal. 4: 4. Col. 2: 9.

Den menskliga naturen blef antagen utan egen sjelfständig personlighet; men Guds Son, då Han den antagna med sin Gudomliga natur förenade, meddelade henne tillika werkligen och sannfärdeligen sin Gudomliga person, att hon uti densamma skulle hafwa sitt personliga bestående. Är alltså Guds Sons person nu mera efter mandomsannammelsen icke allenast den Gudomliga, utan ock den menskliga naturens egen person, att nu mer icke äro twänne personer, eller twänne Christi, den ene Gud, den andre menniska; utan både Gud och menniska äro en person tillsammans, som nu mera består af twänne särskilda naturer: hwilket tydligen nog dermed betygas, att Skriften så uttryckligen och så ofta lärer om Christi persons enighet, Rom. 5: 15, 17, 19. 1 Tim. 2: 5. Joh. 1: 14. 1 Cor. 15: 47; cap. 8: 6. Wore twänne personer uti Christus, den ene Gud, den andre menniska, så kunde icke heller i Skriften, det som menskliga naturen egentligen tillkommer, hela personen tillskrifwas; hwilket dock sker, 1 Joh. 1: 1. 1 Cor. 2: 8. Ap.G. 3: 15. Ty finnes uti Christus icke mer än en enda person.

Denna förening är icke wäsendtlig, såsom emellan de Heliga Treenighetspersonerna, 1 Joh. 5: 7. Utan hon är personlig, sålunda kallad af Guds Sons ena enda Gudomliga person, uti hwilken twänne särskilda naturer förenade äro till att wara en Christus Jesus, Joh. 1: 14. 1 Cor. 8: 6.

Bägge naturerna äro så oupplösligen och oåtskiljeligen med hwarandra förenade, samt hwarandra så närwarande, att den ene icke är utan och utom den andra; och Guds Son är aldrig och ingenstädes utan och utom sin antagna menskliga natur, utan hafwer henne uti sin oändliga Gudomliga person alltid och allestädes hos sig närwarande, och med sin Gudomliga natur personligen förenad: eljest wore Guds Son icke allestädes menniska; ordet icke allestädes kött, Joh. 1: 14. All Gudomens fullhet kunde då icke heller sägas bo uti den antagna menskliga naturen lekamligen, Col. 2: 9.

Om naturernas inbördes gemenskap.

Den grundar sig derpå, att då menskliga naturen blef delaktiggjord af Guds Sons person, så blef han ock wisserligen delaktiggjord af Guds Sons Gudomliga natur, ty det ena kunde icke förutan det andra meddeladt warda: all Gudoms fullhet inbegriper icke allenast den Gudomliga naturen, utan ock den Gudomliga personen uti sig, Col. 2: 9.

Då den Gudomliga naturen blef delaktiggjord af mensklig natur, så blef ock den antagna menskliga af den Gudomliga naturen personligen delaktiggjord: ty här måste nödwändigt wara en inbördes delaktighet, Ebr. 2: 14.

När twänne naturer sins emellan förenas till att wara ett, måste der nödwändigt emellan bägge naturerna en delaktighet och gemenskap wara. Man kunde icke säga, att ordet war kött, om icke det antagna köttet hade delaktighet, icke allenast uti Guds Sons person, utan ock uti dess Gudomliga natur, Joh. 1: 14.

På den andeliga föreningen med Christus följer en gemenskap, 2 Pet. 1: 4. Ap.G. 2: 4. 1 Cor. 6: 17. Huru mycket mer bör emellan de personligen förenade naturerna en delaktighet och gemenskap ega rum?

Om de personliga skriftställena och benämningarna.

Deras omedelbara grund är bägge naturernas personliga förening och gemenskap med hwarannan såsom allt detta är werkligt och sannfärdigt, så är ock med de personliga skriftställena beskaffadt.

Såsom nu den personliga föreningen är skedd, icke till en natur, utan till en person; och emedan den antagna menskliga naturen är af Guds Sons Gudomliga person så delaktiggjord, att hon uti honom allena hafwer sin tillwaro och sitt bestånd; så följa af denna förening de personliga benämningar, till hwilkas sanning fordras, att menniskones Son personligen detsamma är, som Guds Son är; och så twärtom. Såsom man nu i sanning kan säga: Ordet wardt kött, Joh. 1: 14, så kan man ock i sanning säga, att menniskones Son är lefwande Guds Son, och Guds Son menniskones Son: wäl till förståendes personligen, Matth. 16: 13, 16; cap. 27: 54. Marc. 15: 39. Exempel på flera sådana personliga benämningar finnes, Jer. 23: 5, 6; cap. 33: 16. Matth. 22: 42, 43, 45. Luc. 1: 35; cap. 2: 11; cap. 20: 44. 2 Sam. 7: 14. Es. 9: 6. Matth. 1: 21–23. 1 Cor. 15: 47.

Om egenskapernas meddelande.

Såsom naturernas förening och gemenskap är werklig och sannfärdig: så är ock med egenskapernas meddelande beskaffadt, som på det förra nödwändigt följer, efter som ingen sannfärdig och werklig förening kan wara förutan egenskapernas sannfärdiga meddelande. Detta bewisas i allmänhet af Gudomens fullhet, som de Gudomlige egenskaper uti sig inbegriper, Col. 2: 9. Om det menskliga utsades allenast om menniskan, och det Gudomliga allenast om Gud, så infördes twänne personer uti Christus, och den personliga föreningen samt naturernas gemenskap blefwe dermed upphäfwen och tillintetgjord; alltså bewisas egenskapernas meddelande isynnerhet deraf, att om Christus utsäges både det som Gudomligt och det som menskligt är, Joh. 8: 58. 1 Pet. 3: 18. Jemwäl deraf, att om Guds Son säges det som menskligt är, Gal. 4: 4. Rom. 9: 5; cap. 8: 32. Ap.G. 20: 28. Såsom också deraf, att om menniskones Son utsäges det som Gudomligt är, Joh. 3: 13. 1 Cor. 15: 47.

Egenskapernas meddelande fördelas uti trenne arter. Den första arten är uttryckt uti det sättet att tala, när det, som endera naturen, antingen den Gudomliga eller menskliga tillkommer, icke tillskrifwes den naturen allena, utan hela personen som hafwer twänne naturer uti sig, antingen han af endera naturen eller af bägge naturerna nämnd warder, och allt detta för personliga föreningens och enhetens skull. Exempel Rom. 1: 3. Gal. 4: 4. Luc. 1: 35. 1 Cor. 2: 8. Ap.G. 3: 15. Zach. 12: 10. Rom. 8: 32. Gal. 2: 20. 1 Pet. 3: 18; cap. 4: 1. Rom. 9: 5. 2 Cor. 13: 4. 1 Pet. 2: 24. 1 Joh. 1: 7. Ap.G. 20: 28. Joh. 8: 54. Eph. 3: 9. Ebr. 13: 8. Matth. 28: 20.

Den andra arten består deruti, att Guds Son med sin Gudomliga natur den antagna mandomen, som med Honom personligen förenad är, fördenskull ock personligen gifwit och meddelat hafwer werkligen och sannfärdeligen sina Gudomliga egenskaper, utan all förblandning och förwandling. Detta bewisas, först i allmänhet, Col. 2: 9. Ps. 45: 8. Joh. 3: 35; cap. 17: 5. Sedan isynnerhet, af det rätta Gudomliga namnet, Luc. 1: 32, 35. Ap.G. 2: 36. Phil. 2: 9. Jemwäl af de Gudomliga meddelade egenskaper: Allmakten, Dan. 7: 13, 14. Ps. 8: 7, [et]c. Ebr. 2: 8. Matth. 11: 27. Joh. 3: 35. Matth. 28: 18. Luc. 22: 69. Joh. 17: 2. 2 Cor. 13: 4. Eph. 1: 21, 22. Uppb. 5: 12. Allwetenheten, Es. 11: 2. Luc. 2: 40. Joh. 2: 25. Col. 1: 19; cap. 2: 3. Allestädesnärwarelsen, Matth. 18: 20; cap. 28: 20. Eph. 1: 23; cap. 4: 10. Som är till Jesu werks uträttande nödwändig, Marc. 16: 20. Eph. 4: 11. Ps. 110: 2. Uppb. 1: 13. Och än widare bekräftas af dess närwarelses uppenbarelser, Ap.G. 7: 56; cap. 9: 4–6, 10. Jemfördt med cap. 22: 6. Se ock cap. 18: 9, 10; cap. 23: 11. Uppb. 1: 10, 12, 13. Jemwäl af den honom gifna makten till att hålla dom, Joh. 5: 22, 27. Af hans Gudomliga ära, Joh. 5: 23.

Den tredje arten består deruti, när hwardera naturen i Christus gör sitt till, med hwarannars delaktighet, till att åstadkomma ett werk, som till Christi försoningsembete länder, 1 Joh. 3: 8; cap. 1: 7. Rom. 8: 3. 1 Mos. 3: 15. Luc. 9: 56. 1 Mos. 22: 18. Ebr. 2: 9, 14; cap. 7: 21, 22, 26. 1 Tim. 2: 5, 6. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. Ebr. 1: 3; cap. 9: 12. Gal. 1: 4. 1 Cor. 15: 3.

Om Christi förnedringstillstånd.

Består deruti, att Christus Jesus icke efter sin Gudomliga, utan efter sin menskliga natur sig förnedrade, i det Han till en tid friwilligt af- och bortlade, icke sjelfwa Gudomens fullhet, majestät och härlighet, som Honom efter sin menskliga natur uti aflelsen personligen meddelad war; utan allenast dess fullkomliga bruk, ej wiljandes sig deraf allmänneligen och fullkomligen betjena, på det Han återlösningswerket förrätta och fullborda måtte, för den synd Adam och Eva begingo, då de wille wara såsom Gud, 1 Mos. 3: 5, 6.

Om denna förnedring handlas Phil. 2: 6–8. Ps. 69: 6.

Isynnerhet bortlade Christus bruket af Gudomligt majestät och härlighet, Joh. 17: 5. Af rikedom, Matth. 8: 20. 2 Cor. 8: 9. Af allmakten, Luc. 22: 42, 43, 53, 54, 63; cap. 23: 33, 35, 37. Af allwisheten, Es. 7: 15, 16. Luc. 2: 52. Af allwetenheten, Matth. 21: 19; cap. 24: 36. Marc. 11: 13; cap. 13: 32. Joh. 11: 34. Af Gudomliga tillbedjandet, Phil. 2: 9–11. Ebr. 2: 7. Af allestädesnärwarelsen till dess fullkomliga bruk, intill dess Han, Jesus, efter sin menskliga natur blef sittande på Guds högra hand, Ps. 110: 1. Eph. 1: 20.

Likwäl hafwer Christus Jesus genom ett tillfälligt bruk då och då låtit några strålar lysa af den personliga meddelade Gudomens fullhet, till att dermed bewisa sig wara en sann Gud, Joh. 2: 11.

Förnedringstillståndet inbegriper uti sig aflelsen, Luc. 1: 35. Es. 7: 14. Jer. 31: 22. Födelsen, Luc. 2: 7. Omskärelsen, Luc. 2: 21. Pina och död, Luc. 18: 32, 33. Es. 53 [et]c. Samt begrafningen, Matth. 27: 60. Joh. 19: 41, [et]c.

Om upphöjelsetillståndet.

Såsom Christus förnedrades till sin menskliga natur, så wardt Han ock till densamma upphöjd, Ps. 110: 7. Phil. 2: 9–11. Ps. 8: 7. Ebr. 2: 7, [et]c. Ap.G. 5: 31.

Werkande orsaken till denna upphöjelse är hela den högtlofwade Treenigheten: Fadren, Ps. 110: 1. Joh. 17: 5. Rom. 6: 4. Eph. 1: 20. Phil. 2: 9, 11. Sonen, Joh. 2: 19; cap. 10: 17, 18. Och den Helige Ande, 1 Joh. 5: 7. Rom. 8: 11.

Upphöjelsen består deruti, att Christus Jesus sann Gud och man, åter aflade sin tjenares skepelse, och wardt efter sin menskliga natur upphöjd till ett fullkomligt, allmänneligt och oupphörligt bruk af alt den Gudomens fullhet, som Honom personligen uti aflelsen meddelad war, Phil. 2: 6, [et]c. Så att denna upphöjelse i all ewighet wara skall, Rom. 6: 9. Uppenb. 1: 18. Es. 53: 8. Ebr. 13: 8; cap. 7: 24. Dan. 7: 14. Jemför med Luc. 1: 33.

Denna upphöjelse innefattar wissa grader: (1) Christi helwetesfärd, 1 Pet. 3: 18–20. Eph. 4: 9. Medelst hwilken Christus lefwandegjord i grafwen, for ned till den ort, der de fördömda själar behållas till domen; och wisade sig der såsom en dödens och helwetets öfwerwinnare, Ebr. 2: 14. Os. 13: 14. Col. 2: 15. 1 Cor. 15: 54–57.

(2) Jesu Christi uppståndelse utur grafwen, som tilldrog sig på tredje dagen efter Hans död, Matth. 12: 40; cap. 16: 21; cap. 17: 23. Och är densamme grundwalen till alla trons artiklar, 1 Cor. 15: 14. Rom. 4: 25.

Christus Jesus sann Gud och man uppstod dock icke efter den Gudomliga, utan efter den menskliga naturen; och dess lekamen som på korset dog; Ebr. 13: 20. Ap.G. 2: 22–24. Uppb. 1: 18. Uppståndelsens werkande orsak tillskrifwes den treenige Guden: Fadren, Ap.G. 2: 24; cap. 3: 15; cap. 4: 10; cap. 5: 30; cap. 10: 40; cap. 13: 30. Rom. 4: 24; cap. 6: 4. Eph. 1: 20. Ebr. 13: 20. Jemwäl Sonen, Rom. 1: 4. Joh. 2: 19; cap. 10: 17, 18. Också den Heliga Anda, Rom. 8: 11. Han uppstod medan grafwen ännu tillsluten och förseglad war; ty Han war uppstånden förr än Engelen kom och stenen afwältad, Matth. 28: 2, 6. Hwilket skedde för qwinnornas skull, att de om Jesu uppståndelse skulle försäkrade blifwa; och för denna underbara uppståndelses skull, säges Jesus krafteligen bewist wara Guds Son, Rom. 1: 4. Jesus kom till lärjungarna då dörrarna woro lyckta, Joh. 20: 19, 26. Hwilket ock i 30 versen ibland under tecknen räknadt warder.

(3) Christi uppenbarelse uti sin förklarade lekamen, Phil. 3: 21. Ap.G. 1: 3. 1 Cor. 15: 5, [et]c. Luc. 24: 31.

(4) Christi himmelsfärd beskrifwen, Marc. 16: 19. Luc. 24: 51.

Uppfarandet skedde offentligen och synligen, till dess en sky Honom borttog utur deras åsyn, Ap.G. 1: 9–11.

Himmelen, till hwilken Jesus uppfor, war icke någon skapad, utan en oskapad himmel, Eph. 4: 10. Ebr. 7: 26. Ty förstås genom denna himmelen: först, de utwaldas och heligas boning efter detta lifwet, Joh. 14: 2. Kallas paradis, Luc. 23: 43. Abrahams sköte, Luc. 16: 22, 23, 26. Ett ewigt hus, 2 Cor. 5: 1. Ett rike, som icke bäfwa kan, Ebr. 12: 28. Hwarest de förstföddas församling är, och deras namn skrifne, Ebr. 12: 22, 23. Hwarest Paulus hörde outsägliga ord, 2 Cor. 12: 4. Hwarest wi få skåda Jesum, 1 Joh. 3: 2. 1 Cor. 13: 12. Och se Hans härlighet, Joh. 17: 24. Men förnämligast Guds majestäts och härlighets himmel, Luc. 24: 26. Eph. 4: 10. Ebr. 7: 26; cap. 4: 14. Som bor uti det ljuset, dit ingen komma kan. 1 Tim. 6: 16.

(5) Sittande på Guds högra hand, Marc. 16: 19. Gud är en Ande, Joh. 4: 24. Som icke hafwer kött, ben och ledamöter. Luc. 24: 39. Ty warder genom Guds högra hand Hans Gudomliga kraft och allmakt betecknad, 2 Mos. 15: 6. Ps. 77: 11. Ps. 108: 7. Ps. 118: 15, 16. Es. 48: 13. Af denna orsak kallas Guds högra hand Guds makts arm, Es. 62: 8.

Således betyder Ordet Guds högra hand i denna artikeln Gudomlig kraft, allmakt, härlighet och majestät; som af efterföljande språk nogsamt skönjes, Luc. 22: 69. Matth. 26: 64. Eph. 1: 20, 22, 23. Ebr. 1: 3; cap. 8: 1. Matth. 19: 28. Ps. 110: 1, 2, 5, 6.

Ordet sitta betyder icke här något lekamligt sittande; utan det bemärker regera; såsom det uti allmänt språk brukligt är, att man säger om regenter, de sitta; det är, de regera. Uti den mening brukar ock Skriften detta ordet sitta, Ps. 132: 10, 11. 2 Thess. 2: 4. Uppb. 17: 1. Ps. 47: 9. Ps. 99: 1.

Bör fördenskull detta Christi sittande på Guds högra hand förstås om Hans regering, som Han förer efter sin himmelsfärd; nemligen att Christus sedan Han är ingången uti sin härlighet, hafwer efter sin antagna mandom fullkomligen begynt regera öfwer alla kreatur; och deröfwer råder och regerar icke frånwarande, utan allestädesnärwarande med oändlig och Gudomlig allmakt, kraft och wälde, majestät och härlighet; hwilket dermed bewisas, efter som Christi sittande på Fadrens högra hand förklaras igenom en regering, Ps. 110: 1, 2. 1 Cor. 15: 25. Ap.G. 2: 34–36. Ps. 8: 6, 7. 1 Pet. 3: 22. Uppb. 7: 17.

Detta Jesu regemente skall aldrig upphöra, utan ewinnerligt wara, Ebr. 10: 12. Luc. 1: 33. 2 Sam. 7: 12, 13. Dan. 7: 14.

Jesu Christi sannfärdiga sittande på Guds högra hand bewisas med efterföljande språk, Ps. 110: 1, [et]c. Ebr. 1: 3, 13. Eph. 1: 21–23. Ebr. 8: 1. 1 Pet. 3: 22. Jemför Matth. 26: 64. Marc. 16: 19. Rom. 8: 34. Uppb. 3: 21, [et]c.

(6) Jesu återkomst till domen. Se Domedag.

Om Christi prophetiska embete.

Hafwer fördenskull åtskilliga namn, 5 Mos. 18: 2, 18. Matth. 21: 11. Joh. 6: 14. Luc. 24: 19. Es. 61: 1; cap. 50: 4; cap. 63: 1. Matth. 23: 8, 10.

Christus isynnerhet inkommer detta läroembetet, som är ett rätt Gudomligt embete, efter som Herren Gud sig sjelf detsamma tillskrifwer, Es. 48: 17. Christus hafwer sig det påtagit, Matth. 11: 27. Joh. 1: 18. Efter propheternas förkunnande, 5 Mos. 18: 15. Es. 50: 4. Samt dertill insatt genom den himmelska Fadrens röst, Matth. 3: 17; cap. 17: 5. Christus bekräftar läran med underwerk, Joh. 6: 14.

Hwad lärer då Christus? Den trösteliga och hugneliga Evangeliska läran, Matth. 11: 5. Es. 61: 1, 2. Joh. 1: 17. Summan af Jesu lära beskrifwes, Marc. 1: 14, 15. Matth. 4: 17.

Apostlarne beskrifwa sin predikan också med dylika korta ord, Ap.G. 20: 27. 1 Cor. 2: 2. 2 Cor. 5: 19, [et]c.

Ehuruwäl nu Christus egentligen och förnämligen Evangelium predikade, blef lagen derjemte icke försummad, Matth. 5: 17. Gal. 3: 24, 25. Utan förklarad och förswarad mot Phariseernas falska uttydelser; som skönjes af Matth. 5—7, 12 och 15 cap.

Hwem Christus lärde? Swaras: Att detta läroembete angick alla menniskor, Matth. 11: 28; cap. 28: 19. Marc. 16: 15, 20. Col. 1: 6, 23, 28. Ap.G. 17: 30. De otrogne och obotfärdige warda också kallade, Ordspr. 1: 24, [et]c. Es. 65: 2, 5; cap. 66: 4. Jer. 7: 13, Detsamma bekräftas ock af Jesu liknelser, Luc. 14: 16, [et]c. Uttryckligen talar Christus härom, Joh. 3: 18.

Till hwad ända Christus brukade läroembetet, och det än genom andra förkunna låter? Se härom, Ap.G. 26: 18. 1 Tim. 2: 4. 1 Pet. 3: 9. Col. 1: 28. Matth. 23: 37.

Om Christi Försonings- eller Öfwerstepresterliga embete.

Derom handlas, Ebr. 4: 14, 15; cap. 9: 11; cap. 3: 1. Jemwäl Ps. 110: 4. Hwilket språk Paulus märkeligen förklarar, Ebr. 5: 6, 10; cap. 6: 20 och 7, [et]c., isynnerhet versen 21.

Offret som uppoffrades war Öfwerstepresten Christus Jesus sjelf, Eph. 5: 2. Tit. 2: 14. 1 Tim. 2: 5, 6. Joh. 3: 16.

Rökelsewerket, Jesu förbön i himmelen, Rom. 8: 34. Uppb. 8: 3, 4.

Detta Öfwerstepresterliga embete består förnämligast af twänne stycken, som äro (1) En tillfyllestgörelse. (2) Ett förebedjande, Es. 53: 12.

Hwad tillfyllestgörelsen angår, så finner man icke detta ordet i den Heliga Skrift; dock finnes der ord af samma bemärkelse och innehåll; ty hon kallas en betalning, Ps. 69: 5. Ett bärande af wåra synder, Es. 53: 4. En återlösning, Matth. 20: 28. En lösepenning, 1 Tim. 2: 6. En försoning, 1 Joh. 2: 2; cap. 4: 10. En förlossning, Rom. 3: 24, 25. Förlikning, Rom. 5: 10, 11. 2 Cor. 5: 18–20. En förlossning genom Jesu blod, Eph. 1: 7. Col. 1: 14. Igenlösning, 1 Pet. 1: 18, 19. Ett dyrt köp, 1 Cor. 6: 19, 20. Och igenköp, Gal. 3: 13; cap. 4: 5. Jemför Es. 50: 1; cap. 52: 3. 1 Pet. 1: 18, 19. Ett gällande offer, Ebr. 10: 12, 14; cap. 9: 28.

Tillfyllestgörelsen förstår man bäst, när man fyrahanda frågor i akt tager.

Den första: Om Guds Son hafwer med sin pina och död Guds dom tillfyllestgjort, och betalat fullkomligen för alla menniskors synder?

Detta kan ordentligen och bäst förstås, om man betraktar fyrahanda ting, hwarifrån oss Christus frälst hafwer med sin pina och död.

I. Frälst hafwer oss Christus ifrån synden; som bewisas (1) dermed, att Han till den ändan sig utgaf, Rom. 4: 25. Gal. 1: 4. Tit. 2: 14. (2) Dermed att Han bar wåra synder, Es. 53: 4, 6. Joh. 1: 29. 2 Cor. 5: 21. Jemför 3 Mos. 16: 20–22. (3) Dermed, att Han oss genom sitt blod från synden renar, 1 Joh. 1: 7. Ebr. 1: 3; cap. 13: 12. (4) Dermed, att Han blef död för wåra synder, 1 Cor. 15: 3. (5) Också dermed, att Han syndens straff uppå sig tog och den utstod, Es. 53: 5. 1 Pet. 2: 24.

II. Frälst hafwer oss Jesus ock från Guds wrede och onåd, i det Han war det Gudi behagliga försoningsoffret, Eph. 1: 6; cap. 5: 2. 1 Joh. 2: 2; cap. 4: 10. I det Han genom sitt kött, blod och blodiga död frid förskaffat, Col. 1: 20. Eph. 2: 13, 14. Från wreden oss bewarar, och med Gud försonar, Rom. 5: 8–10. 1 Thess. 1: 10. Col. 1: 22. Och synderna förlåter, Matth. 26: 28. Eph. 1: 7. Col. 1: 14. Oss dermed köpt och igenlöst från Guds wrede och dom, och gjort oss till sina egne, Ap.G. 20: 28. 1 Pet. 1: 18, 19. Uppb. 5: 9. 1 Cor. 6: 19.

III. Christus hafwer oss ock förlossat från lagens förbannelse, Gal. 3: 13. Rom. 8: 3, 4.

IV. Christus hafwer oss förlossat från djefwulens wåld och tyranni; den ewiga döden och helwetet, Ebr. 2: 14, 15. Os. 13: 14. 1 Cor. 15: 54. Af det nämnda besannas oemotsägligen hwad som uti första frågan framställes.

Den andra frågan: Om ett sådan tillfyllestgörelse och betalning är för alla, och för hwar och en menniska isynnerhet skedd? Detta bejakas och bewisas (1) Af sådana språk som Christi tillfyllestgörelse, förtjenst, lidande och död utsträcka till alla menniskor, ingen undantagen, Es. 53: 6. Matth. 20: 28. Rom. 8: 32. 2 Cor. 5: 14, 15. Ebr. 2: 9. 1 Tim. 2: 6. Ebr. 9: 28. Tit. 2: 14. Col. 1: 19, 20. Matth. 18: 11. Rom. 5: 18. 1 Cor. 15: 22. Matth. 11: 28. Ap.G. 17: 30. 1 Mos. 22: 18. (2) Jemwäl till hela werlden, Joh. 1: 29. 1 Joh. 2: 1, 2. Joh. 3: 16–18; cap. 4: 42. Gal. 4: 4, 5. Jemför med Rom. 3: 19. (4) Också till de förtappade och förkastade menniskor, Rom. 14: 15. 1 Cor. 8: 11. 2 Pet. 2: 1. Samt till dem, som synda emot den Heliga Anda; jemför Ebr. 6: 4–6 med Ebr. 10: 10, 29.

Den tredje frågan: Om denna Jesu tillfyllestgörelse och betalning borttager all menniskans skuld och synd? Detta bejakas och bekräftas, Es. 38: 17; cap. 43: 24. Rom. 5: 20, 21. Mich. 7: 19. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43. 1 Joh. 1: 7. Joh. 1: 29. Zach. 3: 9.

Den fjerde frågan: Om Christus är wår medlare efter bägge naturerna? Bejakas och bewisas (1) Deraf, att Christus till den ändan antog mensklig natur, och henne med sin Gudomliga personligen förenade, att Han efter bägge sina naturer sitt medlareembete och återlösningswerk förrätta skulle, Gal. 4: 4, 5. Rom. 8: 3, 4. 1 Joh. 3: 5, 8. 1 Tim. 1: 15. (2) Deraf, att bägge naturerna, hwad medlareembetet och återlösningswerket angå, uttryckligen nämnde warda. Den menskliga, 1 Mos. 3: 15. 1 Tim. 2: 4, 5. Den Gudomliga, Es. 35: 4. Os. 1: 7. Ap.G. 20: 28. Rom. 5: 10. (3) Ändteligen måste bägge naturerna nödwändigt uti återlösningswerket tillika werka, och wår medlare tillika wara sann Gud och sann menniska; emedan den menskliga naturen den Gudomliga naturen förutan, eller en blott menniska, omöjligen kunde af sig sjelf återlösningswerket förrätta, hwartill fordrades oändlig Gudomlig kraft och allmakt, Ps. 49: 8, 9.

Tillfyllestgörelsens ändamål å Guds sida, är uppenbarelsen af Guds Gudomliga rättfärdighet, nåd och barmhertighet, Rom. 3: 24–26; cap. 5: 8. Joh. 15: 13. 1 Joh. 3: 16. Eph. 5: 25. Dess ändamål å wår sida är försoning med Gud, Rom. 5: 10. 2 Cor. 5: 18, 19. Col. 1: 20. Förlossning från wåra andeliga fiender, djefwulen, Luc. 1: 71. Ebr. 2: 14, 15. 1 Joh. 3: 8. Synden, Col. 1: 14. Tit. 2: 14. Och en förwärfning af saliggörande rättfärdighet, lif och salighet, Dan. 9: 24. 2 Cor. 5: 21. Ebr. 9: 12; cap. 5: 8, 9. 1 Joh. 3: 2, 5.

Öfwerstepresterliga embetets andra stycke är Jesu förebedjande.

Såsom nu endast och allenast Jesus Christus är wår medlare, 1 Tim. 2: 5, 6. Och såsom Jesu Gudom gaf åt den antagna mandomens lidande, blod och död, den rätta Gudomliga försonings- och återlösningskraften, 1 Joh. 1: 7. Joh. 8: 36, alltså är ock Christus Jesus allena den som efter bägge sina naturer för oss beder, och äfwenså hafwer ock af Jesu Gudomliga natur detta förebedjande den rätta Gudomliga och saliggörande bönhörelsekraften; efter som Jesus icke allenast efter sin menskliga, utan ock efter sin Gudomliga natur detta förebedjande förrättar; om hwilket handlas, 1 Joh. 2: 1. Rom. 8: 34. Ebr. 7: 25; cap. 9: 24.

Denna förbön grundar sig på denna Öfwersteprestens tillfyllestgörelse, dyra förtjenst och förskyllan; Han beder om intet annat, än det hwartill Han förmedelst sitt lidande, blod och död sig berättigad gjort hafwer, Rom. 8: 34. Ebr. 12: 24.

Han beder för oss, om allt det goda Han förwärfwat, att wår tro icke skall upphöra, Luc. 22: 31, 32. Med hwad mera som finnes, Joh. 17: 11. Han beder för alla, både för utwalda och förkastade; såsom Han ock bad för dem som Honom korsfästade, Es. 53: 12. Luc. 23: 34.

Denna allmänna Jesu förbön grundar sig på Jesu allmänna saliggörande wilja, 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Matth. 23: 37. På Christi allmänna förtjenst, 2 Cor. 5: 14, 15. På Christi allmänna medlareembete, 1 Tim. 2: 5, 6.

Men i all synnerhet beder Jesus för sina utkorade trogna, Joh. 17: 9.

Jesu förbön, en ewig förbön, Ebr. 7: 17, 25, 28.

Om Christi Konungsliga embete i allmänhet.

I anseende dertill, warda Honom härlige äretitlar gifne, Ps. 2: 6. Ps. 20: 10. Ps. 45: 2. Ps. 46: 5. Ps. 47: 8. Ps. 8: 7. Ebr. 2: 7, 8. Ps. 97: 5. 2 Sam. 23: 3. 1 Tim. 6: 15. Uppb. 17: 14; cap. 19: 6. Jesus en allmän Konung, som regerar öfwer allt både i himmelen och på jorden, Ps. 8: 7–9. Phil. 2: 10, 11. Eph. 1: 22. Ap.G. 10: 36.

Det är allt en Konungslig, Gudomlig makt och wälde, som Christus efter bägge naturerna tillkommer; ty äfwen den Han hade från ewighet, genom ewiga födelsen efter Gudomen, äfwen densamma är den antagna mandomen personligen meddelad; uti förnedringstillståndet betjente sig icke Jesus deraf allmänneligen och fullkomligen; men uti upphöjelsetillståndet är Christus efter sin mänskliga natur upphöjd till ett oupphörligt, fullkomligt och allmänt bruk, af det som personligen meddeladt war. Och såsom detta allmänna riket är Gudomligt, alltså regerar ock Christus detsamma efter bägge sina naturer på ett Gudomligt wis och sätt, allmänneligen, allsmäkteligen och allwisligen, icke frånwarande, utan närwarande, Matth. 28: 20. Ps. 8: 6. Ebr. 2: 7. Jer. 23: 5. Dan. 7: 14. Joh. 17: 5. Eph. 1: 17, 20–23.

Är efter sin mandom både aflad och född till att wara en Konung, Luc. 1: 31–33. Matth. 2: 2. Joh. 18: 37.

Icke twå Herrar, den ene Gud, den andre menniska; utan en Konung och Herre; såsom bägge naturerna äro till en person förenade, 1 Cor. 8: 6. Eph. 4: 4, 5. 1 Cor. 15: 47.

Christi rike treggehanda: Allmaktens, Nådens och Härlighetens rike.

Uti Allmaktens rike regerar Christus icke allenast efter sin Gudomliga, utan ock efter sin menskliga natur, efter som henne Gudomlig allmakt personligen meddelad är. Matth. 28: 18. Eph. 1: 2. Col. 2: 9.

Christus brukar understundom efter sin fria wilja, till detta regementets utförande, de skapade tingen: såsom englarna, Ps. 104: 4. Ebr. 1: 14. Ps. 103: 20. Es. 37: 36. 2 Chrön. 32: 21. 2 Kon. 19: 35. Dan. 7: 10. Jemwäl de ringare kreaturen, Ps. 148: 1, [et]c. 2 Mos. 8: 2, 16, 21, 24; cap. 9: 18; cap. 10: 4. Jos. 3: 16. Dom. 5: 20. Amos 7: 4.

Detta rikes storlek, Ps. 72: 8. Zach. 9: 10. Eph. 4: 10, begyntes, hwad Gudomliga naturen angår, med skapelsen; men hwad menskliga naturen angår, med upphöjelsetillståndet, Ps. 8: 6. Ebr. 2: 7.

Nådens rike, det Jesus efter bägge naturerna också utbreder och widmakthåller, Ps. 110: 2, 3. Es. 2: 2, 3, [et]c. Hagg. 2: 7, 8. Luc. 24: 46, 47. Ap.G. 1: 8. Rom. 10: 18. Col. 1: 6, 23.

Medelpersonerna, Jesus dertill brukar, finnes dels i det andeliga, 1 Cor. 3: 6, 9; cap. 4: 1. 2 Cor. 5: 19, 20. Dels i det werldsliga, Ps. 2: 10. Ps. 4: 7. Es. 49: 23. Dels ock i det husliga ståndet, 1 Mos. 18: 19. 5 Mos. 6: 6, 7.

Werkande orsaken är Ordet och de heliga Sakramenten, Ps. 110: 2. Matth. 4: 23; cap. 9: 35; cap. 24: 14. 1 Joh. 5: 6, 8. Matth. 28: 19.

Undersåtarne äro, efter Guds saliggörande wilja, alla menniskor, synnerligen de trogne, 1 Tim. 4: 10. 2 Mos. 19: 5, 6. 1 Pet. 2: 9. 1 Thess. 5: 9. Deras skyldiga pligt, Rom. 6: 11–13; cap. 8: 9, 12–14.

De Konungsliga Gudomliga handlingar, angående detta nådens rike, äro (1) apostlars och predikanters sändning, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Eph. 4: 11. Samt de sändas upplysning, Luc. 24: 45, 49. Ap.G. 1: 8. Eph. 4: 11–16. (2) Christliga församlingens förwärfning och samling af allt folk, Ap.G. 20: 28. Matth. 28: 19. Marc. 16: 20. (3) Nya födelsen, Joh. 3: 3. 1 Pet. 1: 3. (4) Rättfärdiggörelsen, Rom. 3: 24–26; cap. 5: 1. (5) Förnyelsen och helgelsen, Tit. 3: 5. 1 Thess. 4: 3, 4, 7, 8. Jemför Eph. 4: 22–24. Col. 3: 9, 10. (6) Andeliga gåfwors utdelande, 1 Cor. 12: 4, [et]c. Eph. 4: 8. (7) Christna församlingens förswar och widmakthållande, Matth. 16: 18; cap. 28: 20. (8) Christi herrskande midt ibland sina och wåra fiender, Ps. 110: 2, 3. Jemför med 1 Cor. 15: 25. Ebr. 1: 13.

Begynnelsen till ett så fullkomligt och allmänt regemente uti nådens rike är, hwad mandomen angår, upphöjelsen till Guds högra hand, Phil. 2: 9, 10. Ap.G. 2: 36.

Såsom den Konungsliga makten och wäldet, som Jesu mandom personligen meddelades, är ewig, Gudomlig och oändelig: alltså skall ock Christus efter bägge sina naturer regera i all ewighet, Dan. 7: 13, 14. Luc. 1: 33.

Härlighetens rike; uti hwilket Christus också efter bägge sina naturer regera skall: derom handlas, Luc. 22: 29; cap. 12: 32. Marc. 9: 47. Luc. 13: 28. Matth. 13: 43; cap. 26: 29. 1 Pet. 1: 3, 4. Joh. 14: 2, 3. Matth. 25: 34.

Inbyggare och undersåtare i detta rike blifwa, jemte de heliga englar, alla utkorade trogna, som uti tron till ändan framhärda, Matth. 8: 11; cap. 24: 13. Uppb. 2: 10; cap. 7: 9.

Efter detta härlighetens rike längtar hjerteliga hwar och en Christtrogen själ, 2 Cor. 5: 1, 2, 4, 8. Phil. 1: 23. Gör sig derom genom tron försäkrad, 2 Tim. 1: 12; cap. 4: 8, Och säger med Jesu utwalda brud: Kom; ja, kom Herre Jesu, Uppenb. 22: 17, 20, 21.

D.

Dag. Bättringstiden kallas en dag, Ps. 95: 8. Rom. 13: 12. Es. 49: 8. Ebr. 3: 13. 2 Cor. 6: 2.

Söndag, Herrans dag, Uppenb. 1: 10.

En dag förlänges, Jos. 10: 12, etc.

Herrans dag öfwer de ogudaktiga förskräcklig. Es. 13: 6. Jer. 46: 10. Joel 1: 15. Zeph. 1: 14. Amos 5: 18, 20. Mal. 4: 1.

Den onda dagen taga till godo, Pred. 7: 15. På den som mest tänka, Pred. 11: 8. Ogudaktiga prisa goda dagar. Ps. 49: 19.

Dens beskaffenhet, som will goda dagar hafwa, Ps. 34: 13, 14, [et]c. 1 Pet. 3: 10.

Om dagars utwäljande och hållande, Rom. 14: 5, 6. Gal. 4: 9, 10. Col. 2: 16.

Dagar för år räknade, 4 Mos. 14: 34. Hes. 4: 5, 6. 1000 år en dag, Ps. 90: 4. 2 Pet. 3: 8.

Predikares dag kommer. Micha 7: 4.

Dagakarl. Bör man ingen orätt göra, Mal. 3: 5. 5 Mos. 24: 14, 15.

Dans. Stundom god, stundom straffbar, 2 Mos. 15: 20; cap. 32: 19. Dom. 11: 34. 1 Sam. 18: 7. 2 Sam. 6: 14, 16. Ps. 149: 3. Ps. 150: 4. Pred. 3: 4. Matth. 11: 17; cap. 14: 6. Betyder glädje, Jer. 31: 4, 13.

Djefwul. En försmädare, baktalare, anklagare och lastare; Guds, hos menniskan, 1 Mos. 3: 1, 4, 5. Menniskors, hos Gud, Job 1: 9–11; cap. 2: 5. Uppenb. 12: 10.

Brukas gemenligen för hela djeflaskaran; men stundom för de onda andars öfwerste, Matth. 4: 1, 5, 11; cap. 9: 34; cap. 25: 41. Jud. Ep. 9.

Djefwulens namn: Förste i wädret, Eph. 2: 2. Col. 2: 15. Belial, 2 Cor. 6: 15. Beelsebub, Matth. 12: 24. Högmodigas konung, Job 41: 25. Ogudaktigas fader, Joh. 8: 44. Werldens förste, Joh. 12: 31; cap. 14: 30; cap. 16: 11. Werldens gud, 2 Cor. 4: 4. Trognas anklagare, Uppenb. 12: 10. Fiende, Luc. 10: 19. Eph. 6: 12. 1 Pet. 5: 8. Den onde, Matth. 5: 37; cap. 6: 13; cap. 13: 19, 38. Eph. 6: 16. Satan, Job 1: 6. Zachar. 3: 2. Matth. 12: 26. Luc. 10: 18. Ap.G. 5: 3. Mandråpare och lögnens fader, Joh. 8: 44. Frestare, Matth. 4: 3. 1 Cor. 7: 5. 1 Thess. 3: 5. Legio, Marc. 5: 9. Luc. 8: 30. Gamle ormen och draken, Uppenb. 12: 9. 2 Cor. 11: 3. Uppenb. 20: 2. Stark bewäpnad, Luc. 11: 21, 22. Matth. 12: 29. Abaddon, Uppenb. 9: 11. Rytande lejon, 1 Pet. 5: 8.

Djefwulens werk. Werkar i de otrogna, Eph. 2: 2. 2 Thess. 2: 9. Snärjer. 2 Tim. 2: 26. Förblindar, 1 Kon. 22: 6, [et]c. 2 Cor. 4: 4. Förförer, 2 Thess. 2: 9, 10. Gör och retar till synd, 1 Joh. 3: 8. Ap.G. 5: 3. 1 Chrön. 21: 1. Uppwäcker träta. Jac. 3: 14, 15, 16. Traktar efter wår skada, och hindrar wår salighet. 1 Pet. 5: 8. Matth. 13: 19, 25. Luc. 8: 12; cap. 22: 31. 2 Cor. 4: 4. Eph. 6: 11. Exempel: 1 Mos. 3: 1, [et]c. 1 Chrön. 21: 1. Job 1: 6, 9; cap. 2: 1. Zach. 3: 1. Ap.G. 13: 8, 10. 1 Thess. 2: 18. Förskapar sig, 2 Cor. 11: 14, 15.

Tror och bäfwar, Jac. 2: 19. Hafwer kunskap om Gud, Matth. 8: 29. Marc. 3: 11; cap. 5: 7. Luc. 4: 34, 41; cap. 8: 28. Ap.G. 19: 15.

Djefwulens list, 1 Mos. 3: 4, 5. Matth. 4: 2, 3, [et]c. 2 Cor. 2: 11; cap. 11: 3. Eph. 6: 11. Djefwulens makt, Eph. 2: 2; cap. 6: 12. Dock kan han ej mera skada, än Gud tillåter. 1 Kon. 22: 20–22. Job 1: 12; cap. 2: 6. Matth. 8: 31. Uppenb. 20: 2, 3, 7. 2 Mos. 8: 18.

Djefwulens wåld och makt genom Christum förstörd och borttagen, 1 Mos. 3: 15. Es. 9: 4; cap. 27: 1; cap. 49: 24, 25; cap. 52: 1–3. Matth. 12: 29. Luc. 11: 22. Joh. 12: 31. Col. 1: 13; cap. 2: 15. 2 Tim. 1: 10. 1 Joh. 3: 8. Ebr. 2: 14. Uppenb. 12: 9.

Djeflar jemwäl genom onda menniskor utdrifne, Matth. 7: 22. Ap.G. 19: 13.

Öfwerwinnes genom tron på Christum, Eph. 6: 16. Jac. 4: 7. 1 Pet. 5: 9.

Djefwulens barn, Joh. 8: 44. Ap.G. 13: 10. 1 Joh. 3: 10. Djeflalära, 1 Tim. 4: 1. Ap.G. 19: 19. Djeflarnas straff, Matth. 25: 41. 2 Pet. 2: 4. Jud. Ep. 6.

Dom. Döma obetänksamt wår nästa är förbjudet, 3 Mos. 19: 16. Matth. 7: 1. Luc. 6: 37, 41. Matth. 9: 3, 4; cap. 12: 7. Joh. 7: 24. Rom. 2: 1, [et]c; cap. 14: 3, 4, 10, 13. 1 Cor. 4: 3–5. Gal. 6: 1, 2. Phil. 4: 5. Tit. 3: 1, 2. 1 Pet. 2: 1. Jac. 4: 11, 12. Är skadligt, Rom. 2: 1, 2. Luc. 6: 38. Exempel på obetänksam dom, 1 Sam. 1: 14. Luc. 7: 33–35; cap. 13: 2, [et]c. Joh. 11: 37; cap. 9: 16. Ap.G. 2: 13; cap. 28: 4. 2 Cor. 10: 10.

Domares kall och embete. Hwilka dertill tjenlige, 2 Mos. 18: 21, [et]c. 5 Mos. 1: 13. Ordspr. 28: 15, 16. Härlig förmaning till alla domare. 2 Chrön. 19: 6–9.

Domarepligt: Icke anse personen eller taga mutor, Ps. 82: 2, [et]c. 2 Mos. 23: 8. 5 Mos. 27: 25. Ordspr. 17: 23; cap. 18: 5; cap. 24: 23, 24; cap. 28: 21. 5 Mos. 1: 16, 17; cap. 16: 18–20. Icke böja främlingens rätt, 5 Mos. 24: 17. Icke tro lögnaktigt tal och gemene mans rykte, 2 Mos. 23: 1–3. Utan granneligen ransaka, förr än dömes, 1 Mos. 3: 11; cap. 11: 5; cap. 18: 21. 5 Mos. 13: 14; cap. 17: 4–7, 9; cap. 19: 18. Jos. 7: 18, 19, 22. Joh. 7: 51. Döma efter lagen, 5 Mos. 17: 11. En rätt dom, 3 Mos. 19: 15, 35. 5 Mos. 25: 1–3. Joh. 7: 24. Zach. 7: 9, 10; cap. 8: 16. Synnerligen öfwer främlingar, enkor och faderlösa, Jer. 22: 3. Es. 1: 17. Jer. 7: 5, 6.

Domare bör man icke lasta och banna, 2 Mos. 22: 28. Ap.G. 23: 5. De kallas gudar, 2 Mos. 21: 6; cap. 22: 8, 9. Ps. 82: 1, 6. Joh. 10: 34, 35. Ohörsamme emot domare måste dö, 5 Mos. 17: 12.

Guds hotelse och straff, emot orättrådiga domare, 5 Mos. 27: 19, 25. Es. 1: 23; cap. 5: 20, 23; cap. 10: 1–3. Jer. 22: 3–5. Mal. 3: 5. Amos 5: 6, 7. Os. 5: 11. Ordspr. 17: 15. Hes. 13: 19. Ordspr. 24: 24. Job 15: 34, 35.

Döma om läran, kommer de sanna christna till, 5 Mos. 13: 1, [et]c. Matth. 7: 15, [et]c. Ap.G. 17: 11. Joh. 5: 39. 1 Cor. 14: 29, 32. Col. 2: 4, 8. 1 Joh. 4: 1. Werlden skall dömas af de heliga, Matth. 19: 28. Luc. 22: 30. 1 Cor. 6: 2. Jud. Ep. 14, 15.

Gud, den rättfärdige domaren, som wedergäller och dömer efter hwars och ens förtjenst, 1 Mos. 18: 25. 5 Mos. 10: 17. 1 Sam. 26: 23. 1 Kon. 8: 32. Job 34: 10, 11. Ps. 7: 9, 12. Ps. 62: 13. Ps. 94: 2. Ps. 96: 13. Ps. 98: 9. Jer. 17: 10; cap. 32: 18, 19. Hes. 18: 30; cap. 24: 14; cap. 33: 20. Matth. 16: 27. Rom. 2: 2, 6, 8. 2 Cor. 5: 10. Eph. 6: 8. 1 Pet. 1: 17. Uppenb. 2: 23; cap. 22: 12.

Domedag allmännelig, tillstundar wisserligen, Ps. 9: 8. Ap.G. 17: 31. Pred. 12: 14. Rom. 2: 15, 16. 2 Cor. 5: 10. Uppenb. 14: 7. Änskönt det något dröjer, 2 Pet. 3: 3, 4, 9.

Hwem domaren är? Egentligast och förnämligast den store treenige Guden, Ps. 9: 8, 9. Ps. 82: 8. Es. 3: 13, 14; cap. 33: 22. I synnerhet är Christus Jesus den person, som på embetets wägnar egentligen och synligen domen utföra skall; icke allenast efter sin gudomliga, utan ock menskliga natur, Dan. 7: 13. Zach. 12: 10. Matth. 16: 27; cap. 24: 30; cap. 26: 64; cap. 25: 31. Ap.G. 17: 31. Rom. 14: 10. Lärer då icke wara föraktlig, såsom i förnedringstillståndet; utan i upphöjelsestillståndet majestätisk och härlig, Matth. 16: 27; cap. 25: 31; cap. 26: 64. En allwetande domare, Col. 2: 3. Joh. 2: 24; cap. 21: 17. Rom. 2: 16. 1 Cor. 4: 5. Uppenb. 2: 23. En rättfärdig domare, Ps. 9: 5. Ap.G. 17: 31. Rom. 2: 5. 2 Tim. 4: 8. Som ej ser efter menniskors person, Matth. 22: 16. Uppenb. 22: 12. En allsmäktig domare, Matth. 24: 30; cap. 28: 18. 2 Thess. 1: 9. En allestädesnärwarande domare; ty alla skola Honom se, Amos 9: 2. Zach. 12: 10. Matth. 24: 30. Uppenb. 1: 7.

Domarens ankomst oförmodlig, hastig och plötslig, Matth. 24: 44. Marc. 13: 34, 35. Luc. 12: 39, 40, [et]c.; cap. 17: 24–30; cap. 21: 35. 1 Thess. 5: 2, 3. 2 Pet. 3: 10. Uppenb. 3: 3; cap. 16: 15.

Uppwaktare wid Jesu ankomst till domen, och wid dess utförande, de helige englar, Dan. 7: 10. Zach. 14: 5. Matth. 25: 31. Luc. 9: 26. Ap.G. 1: 11. 1 Thess. 4: 16. 2 Thess. 1: 7. De församla folket, Matth. 24: 31. Marc. 13: 27. Skilja onda från goda, Matth. 13: 49. De onda kastas i den ewiga elden, Matth. 13: 41, 42, 50; cap. 22: 13; cap. 25: 30. De trogna införas i himmelen, 1 Thess. 4: 17.

Domens bisittare äro isynnerhet apostlarna, Matth. 19: 28. Luc. 22: 30. Också alla heliga i allmänhet, 1 Cor. 6: 2. 1 Thess. 3: 13. Uppenb. 3: 21. I det de gifwa bifall till Jesu dom, Uppenb. 19: 1, 2. Fördömande med sin saliggörande lära och gudeliga lefwerne de ogudaktiga, Matth. 12: 41, 42. Joh. 12: 8. Rom. 2: 16.

Hwilka skola dömde warda? De fallne onde englar, 1 Cor. 6: 3. 2 Pet. 2: 4. Jud. Ep. v. 6. Matth. 25: 41. Uppenb. 20: 10. Jemwäl alla menniskor. Es. 66: 16. Joel 3: 12. Matth. 25: 32. Rom. 14: 10, 11. 2 Cor. 5: 10.

Hwar öfwer skall dömdt warda? Öfwer alla gerningar, onda och goda, Pred. 12: 14. Matth. 25: 35, 42. 2 Cor. 5: 10. Col. 3: 25. Jud. Ep. 15. Uppenb. 20: 12. Och efter gerningarna sker wedergällningen, 2 Chrön. 6: 30. Job 34: 11, [et]c. Matth. 16: 27. Rom. 2: 6. Uppenb. 22: 12. Öfwer alla ord, Matth. 12: 36, 37. Öfwer alla tankar och allt fördoldt, Rom. 2: 15, 16. 1 Cor. 4: 5.

Rättesnöret för domen i allmänhet, hela himmelska läran, Joh. 12: 48. Rom. 2: 16. Isynnerhet, hwad de trogna angår: Evangeliska läran, så wida den lagen emotsatt warder, Gal. 2: 9, 12. Matth. 25: 34. Men hwad de ogudaktiga widkommer, är lagen rättesnöret, Gal. 3: 10. Rom. 2: 12. 1 Cor. 6: 9, 10. Gal. 5: 19–21. Joh. 5: 42.

Till denna domens förrättande hörer sakens skärskådande och afdömande, Ebr. 4: 13. Matth. 25: 35, 42. 1 Cor. 4: 5. Hwilket genom böckernas upplåtande afmåladt war, Dan. 7: 10. Uppenb. 20: 11, 15.

Domens utsägande och förkunnande, Matth. 25: 34, 41. Och dess utförande, v. 46.

Domedags tid och stund är englar och menniskor fördold, Matth. 24: 36, 50. Marc. 13: 32. Ap.G. 1: 7. 1 Thess. 5: 1, 2.

Hwarföre? På det wi oss alla fiender dertill bereda skole, Matth. 24: 44. Luc. 12: 35, 36, 40. Eph. 6: 14. Matth. 5: 16; cap. 25: 4. Genom wakande, cap. 24: 42; cap. 25: 13. Marc. 13: 35, 37. Uppenb. 16: 15. 1 Thess. 5: 4–7. 1 Pet. 5: 8. Genom nykterhet och måttlighet, Luc. 21: 34. 1 Thess. 5: 6, 8. 1 Pet. 4: 7, 8; cap. 5: 8. Genom träget bedjande, Luc. 21: 36. Marc. 13: 33. Genom en försigtig wandel, Eph. 5: 15, 16. Col. 4: 5. Genom fruktan och bäfwan, Phil. 2: 12.

Dop. Döpelsens Sacrament i Gamla Testamentet förkunnadt och utlofwadt. Hes. 36: 25. Joel 3: 18. Zach. 13: 1. Es. 44: 3.

Om dopets afbild och likhet, 1 Pet. 3: 20, 21. Ps. 29: 10. Col. 2: 11, 12. 1 Cor. 10: 1, 2. Hes. 47: 1, 8, 9. Uppenb. 22: 1, [et]c.

Dopets åtskilliga namn, Joh. 3: 5. Tit. 3: 5. Eph. 5: 26. 1 Pet. 3: 21.

Är blott ett dop, Eph. 4: 4, 5. Bör en gång förrättas, såsom omskärelsen, dopets förebild, 1 Mos. 17: 9, [et]c.

Dopet är den treenige Gudens förordning och instiftelse. Luc. 3: 2, 3. Joh. 1: 33. Ty säges Johannis döpelse wara af himmelen, Matth. 21: 25. Och dopet kallas Guds råd, Luc. 7: 30. Samma Guds förordning gaf Jesus lärjungarna, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15, 16. Fast Han sjelf ingen döpte, Joh. 4: 1, 2.

Om de förrättande personerna: Ordentliga predikanter och lärare böra döpelsen förrätta, Matth. 28: 19. Men uti nödfall, också de som utom predikoembetet stadde äro, man eller qwinna, 2 Mos. 4: 25. Jemför Gal. 3: 28.

Hos hwart och ett Sacrament äro twänne ting, ett jordiskt, ett himmelskt. Dopets jordiska ting, är allena rent naturligt watten, Matth. 3: 5. Joh. 1: 26, 33. Luc. 3: 16. Ap.G. 8: 38; cap. 10: 47. Eph. 5: 26. Dopets himmelska ting, är äfwen den treeniga Guden, som dopet förordnat och insatt hafwer, Matth. 28: 19. Fadren upptager wredens barn, Eph. 2: 3. Sig sjelf till barn, görande dem täcka, Eph. 1: 5, 6. Genom sin Son Jesum, som oss aftwager synden, Eph. 5: 26. Med sitt blod renar, 1 Joh. 1: 7. Den Helige Ande är inseglet i detta nådeförbund, 2 Cor. 1: 22. Föder oss på nytt, Joh. 3: 5. Förnyar oss, Tit. 3: 5. Försäkrar om barnaskapet och arfsrätten, Rom. 8: 16. Eph. 1: 14.

Döpelsen är ett godt samwetesförbund, 1 Pet. 3: 21.

Döpelsens frukt och werkan är: Den Heliga Andas gåfwa, Ap.G. 2: 38. Tron, eftersom döpelsen är wattnets bad genom Ordet, af hwilket tron kommer, Joh. 17: 20. Rom. 10: 17. Syndernas förlåtelse, Marc. 1: 4. Luc. 3: 3. Ap.G. 2: 38; cap. 22: 16. Nya födelsen, Joh. 3: 5. 1 Pet. 1: 23. Barnaskapet och delaktighet i alla Jesu förwärfwade wälgerningar, Gal. 3: 26, 27. Rom. 6: 1, 3. Delaktighet uti Jesu andeliga lekamen, 1 Cor. 12: 13, 27. Förnyelsen, Tit. 3: 5. Col. 2: 11, 12. Det ewiga lifwet, Marc. 16: 16. 1 Pet. 3: 21. Tit. 3: 5.

Hwilka böra döpte warda? Alla troende, af hwad stånd och ålder de wara må, Matth. 28: 19. Icke allena de till åren komne, Matth. 3: 6. Ap.G. 8: 37. Utan ock de små späda barnen; bewisas af dopets nödwändighet, Joh. 3: 5, 6. Af Jesu befallning, Matth. 18: 2–4. Marc. 10: 14. Luc. 18: 16. Af omskärelsen, i hwars ställe dopet kom, 1 Mos. 17: 11, 12. Af det apostlarna hafwa döpt hela familjer, ibland hwilka barn ock woro, Ap.G. 16: 15, 33; cap. 18: 8. 1 Cor. 1: 16. Af det att barnen äro medlemmar af christna församlingen, Eph. 6: 1.

Dotter, Lagen om den, som icke fanns jungfru, 5 Mos. 22: 13–22.

Dryckenskap, Fylleri och Frosseri; blifwer förbjudet, 3 Mos. 10: 9. Es. 5: 11–14, 22; cap. 22: 13, 14; cap. 28: 1–10; cap. 56: 11, 12; Hab. 2: 15, 16. Luc. 21: 34. Rom. 13: 13. 1 Cor. 5: 11. Eph. 5: 18. 1 Pet. 4: 3. Ords. 23: 20. Utesluter från himmelriket, 1 Cor. 6: 10. Gal. 5: 21. Drucknas dryckeswisa, 1 Cor. 15: 32. Förorsakar mycket ondt, kif och träta, Ordspr. 23:29—32, [et]c. Fattigdom, Ords. 21: 17; cap. 23: 20, 21. Galenskap, Es. 28: 7. Os. 4: 11. Lösaktighet, Ords. 20: 1; cap. 23: 33. Orätt, Ordspr. 31: 4, 5. Es. 28: 7. Ett inflytande till alla odygder, Eph. 5: 18. Win till nödtorft drucket, fröjdar, Dom. 9: 13. Ps. 104: 15. Dryckenskaps straff, 3 Mos. 10: 9. Joel 1: 4, 5. Amos 6: 6, 7. 1 Cor. 5: 11. Es. 5: 11, 12, 14. 1 Cor. 6: 10. Gal. 5: 19, 21. Straffexempel: Noah, 1 Mos. 9: 21. Lot, 1 Mos. 19: 32, 33, 35. Nabal, 1 Sam. 25: 36, [et]c. Amon, 2 Sam. 13: 28. Ella, 1 Kon. 16: 9. Belsazzar. Dan. 5: 1, 5, 26, [et]c. Rika Frossaren, Luc. 16: 24.

Drömmar; genom dem uppenbarade Gud sig stundom, 4 Mos. 12: 6. Drömmars uttydning hörer Gud till, 1 Mos. 40: 8; cap. 41: 16, 39. Dan. 1: 17; cap. 2: 19, 23, 28; cap. 4: 16, [et]c. Ofta fåfänga, och bedraga, Pred. 5: 6. Es. 29: 8. De, som ej komma öfwerens med Guds ord, måste man förakta, 5 Mos. 13: 1, [et]c. Jer. 23: 16, 25, 26; cap. 27: 9; cap. 29: 8. Exempel på rätta drömmar. 1 Mos. 20: 3; cap. 28: 12; cap. 31: 24; cap. 37: 5, 9; cap. 40: 8; cap. 41: 1; cap. 46: 2. Dom. 7: 13, 15. 1 Sam. 3: 4, 8, 11; cap. 28: 6. 1 Kon. 3: 5, 15. Dan. 2: 1; cap. 7: 1, 2. Matth. 1: 20; cap. 2: 12, 13. Ap.G. 16: 9; cap. 18: 9; cap. 23: 11; cap. 27: 23. Matth. 27: 19.

Dygd, bör man efterjaga, Phil. 4: 8. 2 Pet. 1: 5–8.

Dårskap, Dåre; se Galenskap, Stundom bättre än wishet, Pred. 10: 1. En dåre tror hwart ord, Ords. 14: 15. Gör af ondt ett löje, cap. 10: 23; cap. 16: 21. Ords. 14: 9. Om dårars löje, Pred. 7: 7. Snar till att tala, Ordspr. 29: 20. Förlåter sig på sitt hjerta, Ordspr. 28: 26. Är otålig, Ords. 14: 17. Will wara ostraffad, Ords. 12: 1. Wis om han teg, Ords. 17: 28. Wredgas snarligen, Ords. 12: 16. Pred. 7: 10. Deras wrede tung, Ords. 27: 3. Deras mun fäller och skämmer mig sjelf. Ords. 18: 6, 7. Kännes på många ord, Pred. 5: 2; cap. 10: 14. Utgjuter all sin anda, Ords. 29: 11. Utropar sin dårskap, Ords. 12: 23; cap. 13: 16. Honom swara och intet swara, Ords. 26: 4, 5. På dårars rygg ris, Ords. 10: 13; cap. 19: 29; cap. 26: 3.

Dägelighet. Utan dygd är intet, Ords. 11: 22; cap. 31: 30, 31. Icke se efter dägeliga qwinnor, Job 31: 1.

Andeliga brudens dägelighet, Högaw. 1: 8, 15; cap. 4: 7; cap. 6: 9; cap. 7: 1. Es. 62: 3. Jer. 6: 2. Eph. 5: 26, 27}. Andeliga brudgummens dägelighet, Högaw. 1: 16; cap. 5: 10, 16.

Död. Timlig och ewig. Dess ursprung är synden och syndens fader djefwulen, 1 Mos. 2: 17; 3: 3, [et]c. 5 Mos. 30: 15, 19. Rom. 5: 12, 17; cap. 6: 23. 1 Cor. 15: 21, 22. Jac. 1: 14, 15. Eph. 2: 1–3. Col. 2: 13. 1 Tim. 5: 6. Uppb. 3: 1.

Döden wiss nog, och allom förelagd, Jos. 23: 14. 2 Sam. 14: 14. Job 14: 5; cap. 16: 22. Ps. 39: 5, 7, 14. Ps. 89: 48, 49. Ps. 90: 3, 4, [et]c. Pred. 8: 8; cap. 9: 3–5.

Men dödsstunden är owiss, Pred. 9: 12. Jac. 4: 13, 14. Ords. 27: 1.

De heligas död lägges intet på hjertat; men de komma till ro, Es. 57: 1, 2. Ps. 116: 15. Ps. 72: 14.

De döda bör man måttligen gråta, 1 Thess. 4: 13. Omåttlig sorg förorsakar döden, Ords. 17: 22. Lekamlig död är för de fromma en sömn, Es. 57: 1–3. Matth. 9: 24. Joh. 11: 11, 13. Ap.G. 7: 60. 1 Thess. 4: 13. En winning, Phil. 1: 21.

Saligen dö i Herranom, Rom. 14: 7–9. Uppenb. 14: 13.

Om den första och andra döden, Uppb. 2: 11; cap. 20: 6; cap. 21: 8. Icke frukta för den lekamliga döden, Matth. 10: 28. Joh. 12: 25. 2 Cor. 5: 1, [et]c.

Ewiga döden är genom Christi död öfwerwunnen, Es. 25: 8. Os. 13: 14. Rom. 6: 9. 1 Cor. 15: 26, 54. 2 Tim. 1: 10. Ebr. 2: 14. Uppb. 21: 4.

Döda uppwäckes, 1 Kon. 17: 20, 22. 2 Kon. 4: 35; cap. 13: 21. Matth. 9: 25. Joh. 11: 43, 44. Ap.G. 9: 40.

Intet märke skära på sin kropp för en döds skull, 5 Mos. 14: 1. 3 Mos. 19: 28.

Döfhet. Döfwa skall man icke banna, 3 Mos. 19: 14.

Om andelig döfhet, Es. 42: 18–21; cap. 43: 8. Ps. 58: 5, 6.

E.

Eder; se Swordom.

Efterdömelse, Eftersyn. Christus, den wi efterfölja skole uti lära, sinne och lefwerne, 1 Pet. 2: 21. Joh. 13: 14, 15. Matth. 11: 29. Phil. 2: 5, [et]c. Col. 3: 10. Eph. 5: 1, 2. Jesu efterföljare skola försaka sig sjelfwa, Matth. 10: 38; cap. 16: 24. Marc. 8: 34. Luc. 9: 23, 24; cap. 14: 26, 27. Helgonens heliga lefwerne efterfölja, 1 Cor. 4: 16; cap. 11: 1. Phil. 3: 17. Ebr. 6: 12; cap. 13: 7.

Egennytta. Warning, Phil. 2: 4, 5. Egennyttige rådgifware, Hab. 1: 15, [et]c. Egennyttig war icke Abraham, 1 Mos. 14: 23. Paulus, 2 Thess. 3: 8. Samuel, 1 Sam. 12: 3, [et]c. Nehemia. cap. 5: 14, [et]c. Exempel på egennyttiga: Achab, 1 Kon. 21: 15. Samuels söner, 1 Sam. 8: 3. Eli söner, 1 Sam. 2: 29.

Eld. Ett af de 4 omäteliga ting, Ords. 30: 15, 16. Om eld af himmelen, 2 Kon. 1: 10, 12. 4 Mos. 16: 35. 1 Kon. 18: 24, 38. 1 Mos. 19: 24. Job 1: 16. Om offerelden, 3 Mos. 9: 24. 2 Chrön. 7: 1, 3. Dom. 6: 21, 22. Måste alltid på altaret brinna, 3 Mos. 6: 13. Främmande eld tordes man icke frambära, 3 Mos. 10: 1, 2. 4 Mos. 3: 4. Förbjudet låta sina barn gå genom eld, 3 Mos. 18: 21. 2 Kon. 16: 3. Skrymtares andäktighetseld, Os. 7: 6, 7. Ogudaktiga väsendets eld, Es. 9: 18, 19. Gud en förtärande eld, 5 Mos. 4: 24; cap. 9: 3. Ebr. 12: 29. Bränner in till nedersta helwetet, 5 Mos. 32: 22. Hes. 21: 31; cap. 22: 30, 31. Jer. 4: 4; cap. 21: 12. Bedröfwelfeselden, 1 Cor. 3: 13. 1 Pet. 1: 7.

Endrägtighet, Enighet och Frid; Den Andeliga uti tron blifwer anbefalld, Joh. 17: 21, 22. 1 Cor. 1: 10–13. Eph. 4: 3–5. Phil. 1: 27; cap. 3: 16. Om den andeliga och Evangeliska Christna församlingens frid, Es. 2: 4; cap. 9: 7; cap. 11: 6, 7; cap. 66: 12. Zach. 8: 12. Luc. 2: 14. Joh. 14: 27. Ap.G. 10: 36. Rom. 5: 1. Eph. 2: 14, 17. Phil. 4: 7. Ps. 72: 2, 3. Nah. 1: 15. Col. 1: 20.

Om den falska friden, som de falske propheter förkunnade, Jer. 8: 11, 12; cap. 14: 13, 19; cap. 23: 6, [et]c.: cap. 27: 14, 15; cap. 28: 8, 9, 15; cap. 29: 21, 31; cap. 4: 10. Micha 3: 5, 7. Hes. 3: 10–17.

Lekamlig Enighet och Frid, warder anbefalld, 1 Mos. 45: 24. Zach. 8: 16, 19. Ords. 3: 30. Marc. 9: 5. Rom. 12: 16, 18; cap. 15: 5, 6; cap. 14: 19. 1 Cor. 3: 3. 2 Cor. 13: 11. Phil. 2: 1–3. Col. 3: 15. 2 Tim. 2: 22. Tit. 3: 2. 1 Pet. 3: 8–11. 2 Pet. 3: 14. Ebr. 12: 14. Ps. 34: 15.

Frid kommer af Gudi, 3 Mos. 26: 6. Es. 45: 7. 1 Cor. 14: 33. 1 Kon. 5: 4. 2 Chrön. 14: 6; cap. 15: 15. 2 Thess. 3: 16. Ps. 147: 13, 14. Es. 26: 3, 12. Exempel på fridälskande, 1 Mos. 13: 8; cap. 26: 27. Ap.G. 2: 44–46; cap. 4: 32. De ogudaktige också enige och endräglige till ondt. Ps. 94: 20, 21. Es. 5: 18. Ords. 1: 10–16. Till frid och enighet bör oss beweka endrägtens stora wärdighet, i det hon kallas Guds frid, Col. 3: 15. Är en Andans frukt, Gal. 5: 22. Gud sjelf fridens Gud och Herre, Rom. 15: 33; cap. 16: 20. 1 Cor. 14: 33. 1 Thess. 5: 23. 2 Thess. 3: 16. Guds wälbehag till frid och enighet, Ps. 133: 1–3. Matth. 5: 9; cap. 18: 19. Guds misshag till oenighetsstiftare, Ords. 6: 19. Enighets nytta, Ps. 133: 1–3. 2 Cor. 13: 11. 1 Pet. 3: 10, 11. Jac. 3: 18. Ords. 15: 17; cap. 17: 1. Christi rikes egenskap; andelig och lekamlig frid, Rom. 14: 17. Es. 9: 7; cap. 11: 6, 7. Zach. 9: 10. Luc. 1: 79. Eph. 2: 14–18. Ebr. 7: 2. Joh. 13: 34, 35; cap. 14: 27. Wår kallelse är till frid, 1 Cor. 7: 15. Eph. 4: 1–4. 1 Pet. 3: 8, 9. Oenighet är skadlig och wederstygglig, Ords. 6: 12–14; cap. 16: 28; cap. 17: 19; cap. 20: 3. 1 Cor. 3: 3. Gal. 5: 15, 20, 21. Jac. 3: 14–18. Till att erhålla friden böre wi beflita oss om sanning, Zach. 8: 19. Om Andans enhet, Eph. 4: 3. Om kärlek, Col. 3: 14, 15. Ords. 10: 12. Om ödmjukhet, Ords. 13: 10; cap. 28: 25. Luc. 9: 46; cap. 22: 24, 26. Phil. 2: 2–3. Om tålamod, Ords. 15: 18. Col. 3: 12, 13. Om wänlighet i tal och swar, Ords. 15: 1. Col. 4: 6. Samt råda till frid, Ords. 12: 20, [et]c. Deremot fly och sky trätosjuka, Ords. 26: 21. Hastig wrede, Ords. 15: 18; cap. 25: 8; cap. 30: 33. Jac. 1: 19, 20. Afund och hat. Ords. 27: 4. Rom. 13: 13. 2 Cor. 12: 20. Jac. 3: 16. Icke blanda sig i främmande handel, 1 Thess. 4: 11. Ords. 26: 17. Oförnöjsamhet, Ords. 15: 17; cap. 17: 1. Baktal, Ords. 26: 20, 21.

Enka är tillåtet att gifta sig, Rom. 7: 2, 3. 1 Cor. 7: 9, 39. 1 Tim. 5: 14.

Enkor bör man ingen orätt göra, 2 Mos. 22: 22. 5 Mos. 24: 17; cap. 27: 19. Es. 1: 23; cap. 10: 1—3. Jer. 7: 6; cap. 22: 3. Zach. 7: 9, 10. Mal. 3: 5. Matth. 23: 14. Intet bedröfwa, 2 Mos. 22: 23, 24. Utan allt godt bewisa, 5 Mos. 16: 11, 14. Job 31: 16, 17. Es. 1: 17. 1 Tim. 5: 3, 16. Jac. 1: 27. 5 Mos. 24: 19. Lagen om tiondes afsöndring hwart tredje år för enkor, 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 19; cap. 26: 12, 13, [et]c. Gud enkors domare, 5 Mos. 10: 18; Ps. 68: 6. Beskrifning på en rätt enka, 1 Tim. 5: 5, 6, 9, 10, 16. En lösaktig enka, v. 11—16. Enkors pligt; besöka Guds hus; troget bedja, Luc. 2: 37. 1 Tim. 5: 5. Fly yppighet. 1 Tim. 5: 6.

Evangelium: beskrifwes, Rom. 16: 25, 26. Är Christi egentliga lära, Joh. 1: 17. Luc. 24: 47. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43. Är af apostlarna i hela werlden utspridt, Marc. 16: 15. Ps. 19: 5. Rom. 10: 8. Col. 1: 23. Ap.G. 26: 17, 18. Och skall före yttersta dagen predikadt warda, Matth. 24: 14. Bedröfwelsen öfwer synden kommer af lagen, Rom. 3: 20; cap. 4: 15. 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10, 24—26. Men glädjen är af Evangelium, som är ett gladt budskap, Luc. 2: 10. Es. 52: 7. Nah. 1: 15. Och en tröstlig predikan, Es. 40: 1; cap. 61: 1—3; cap. 66: 11. Jer. 15: 16. Zeph. 3: 9. Om Guds nåd, Joh. 1: 14, 16, 17. Ap.G. 20: 24. Rom. 5: 15, 17, 20, 21; cap. 11: 5, 6. Gal. 2: 21; cap. 5: 4. Eph. 2: 7, 8. Tit. 2: 11. Och en nådig syndernas förlåtelse, Luc. 24: 46, 47. Ps. 32: 2. Rom. 4: 6–8. Ap.G. 5: 31. Om försoning och frid med Gud, 2 Cor. 5: 18, [et]c. 1 Joh. 2: 1, 2. Rom. 5: 1. Rättfärdighet, Rom. 1: 16, 17; cap. 3: 24—29. Gal. 2: 21; 1 Tim. 5: 4. Tit. 3: 9. Tit. 3: 4–7. Lif och salighet, Joh. 6: 47; cap. 10: 9. 1 Cor. 15: 1–3. Ap.G. 2: 21; cap. 16: 31. Rom. 4: 6; cap. 6: 23. Att winna af nåd, genom tron på Jesu Christi dyra förtjenst och förskyllan. Joh. 3: 16, 17, [et]c.; cap. 6: 40; cap. 12: 46. Rom. 3: 22; cap. 4: 4, 5, 13, 14, 16. Marc. 16: 16. Joh. 1: 12. Ap.G. 10: 43.

Kallas ett embete, som Andan gifwer, 2 Cor. 3: 6–11. Ett nytt förbund, Jer. 31: 31–35. Deras straff, som det ej tro och lyda, Rom. 3: 3; cap. 10: 16. 2 Thess. 1: 8, 9; cap. 2: 11, 12. Fordrar tron, Rom. 1: 16, 17. Eph. 1: 13. 1 Cor. 1: 21. Joh. 20: 31; cap. 3:15—19. Rom. 10: 4. Gal. 3: 22. Phil. 3: 9. En hemlighet som warit förtegad, Rom. 16: 25, 26. Eph. 3: 4–6. Col. 1: 25–27. Men genom Jesum är framhafd, Eph. 1: 9. Joh. 1: 16–18. Förtäckt för de förtappade, 2 Cor. 2: 14, 15; cap. 4: 3, 4. Förbannad den ett annat predikar, Gal. 1: 6–9. Ej skämmas derwid, Marc. 8: 38. Luc. 9: 26. Rom. 1: 16. 2 Tim. 1: 8. Enahanda Evangelium i Gamla och Nya Testamentes. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43; cap. 15: 11. 1 Mos. 3: 15. Ebr. 2: 14, 15. Bewisas af trons enhet uti begge Testamentena, Eph. 4: 4, 5. Samt af enahanda sätt att salig warda, Hab. 2: 4. Rom. 1: 17. Gal. 3: 11. Ebr. 10: 38. Ps. 32: 1, 2. Rom. 4: 6, 7. Ty kallas det ett ewigt Evangelium, Uppenb. 14: 6. Jemför Uppenb. 13: 8. Evangeliska löftena äro ide wilkorliga, i anseende till wåra gerningar och deras förtjenst, utan de äro helt och hållet af blott nåd; dock så, att de icke tron utesluta, Joh. 3: 16. Rom. 11: 5, 6; cap. 4: 16; cap. 3: 21. Ap.G. 20: 24. Rom. 4: 13, 14. Gal. 3: 18, 19.

Evangelium är egentligen och rätteligen icke någon bättringspredikan, utan en tröstpredikan om en nådig syndernas förlåtelse; som dess namn tillkännagifwa, Ap.G. 20: 24. Luc. 4: 22; cap. 2: 10. Eph. 6: 15. 2 Cor. 5: 18. Rom. 4: 13. Eph. 2: 5, 7. Ty bör bet predikas för de förkrossade, Es. 61: 1–3. Matth. 11: 5. 1 Tim. 1: 9.

F.

Fabel: Måste man fly och förakta, 1 Tim. 1: 4–7; cap. 4: 7. Tit. 1: 14. 2 Pet. 1: 16. Olydige i Israel till fabel (ordspråk) gjorde, 5 Mos. 28: 37. 1 Kon. 9: 7. 2 Chrön. 7: 20. Jer. 24: 9.

Fader, lekamlig; se Föräldrar, Barn. Wår och Christi himmelske Fader är Gud, Joh. 20: 17. Christi, genom den ewiga födelsen, Ps. 2: 7. Wår, genom skapelsen. Mal. 2: 10. Genom barnaskapet och nåden, Joh. 1: 12. Rom. 8: 15, 16. Eph. 1: 5, 6.

Faderlösa; (se Barn): Deras förswar Gud, Ps. 68: 6. Ps. 146: 9. Om deras underhåll, 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 20; cap. 26: 12. Icke dem orätt göra, 5 Mos. 24: 17; cap. 27: 19. Ps. 82: 3. Zach. 7: 10.

Fall. Högmod föregår, Ords. 16: 18. Icke glädjas öfwer owännens fall, Ords. 24: 17. Adams fall beskrifwes, 1 Mos. 3: 2, [et]c. 2 Cor. 11: 3. 1 Tim. 2: 14. Genom syndafallet förlorade Adam det medskapade belätet, nemligen Guds och Hans skapelses kännedom, Eph. 4: 18. 1 Cor. 2: 14. 2 Cor. 3: 5. 1 Mos. 5: 3. Helighet, rättfärdighet samt fria wiljan, Joh. 8: 34. Rom. 7: 15, [et]c. Odödligheten, 1 Mos. 2: 17; cap. 3: 19. Rom. 5: 12. Råkade uti Guds wrede och onåd, Eph. 2: 3. Ondt samwete, 1 Mos. 3: 7, 8, 10. Ewig död och fördömelse. 1 Mos. 2: 17. Rom. 5: 14, [et]c.; cap. 6: 23. Och iklädde sig satans beläte, 1 Mos. 6: 5.

Falskhet, en wederstygglig synd, Ps. 5: 7. Ords. 6: 16, 17, 19; cap. 12: 22. Warning för falskhet, Rom. 12: 9. Matth. 10: 16. Falska menniskors art och beskrifning, Ps. 41: 7. Ps. 55: 22. Ps. 62: 5. Ords. 6: 12–14. Ps. 120: 2–4. Ps. 140: 4. Ords. 23: 7; cap. 26: 24, 25. Falska menniskors straff, Ps. 55: 24. Ps. 5: 10, 11. Ps. 12: 4. Jer. 5: 25–29. Ords. 6: 15; cap. 17: 20; cap. 19: 5, 9; cap. 26: 26—28. Gud gör de falskas anslag till intet, Job 5: 12, 13; cap. 8: 13, 14. Ords. 14: 22. Es. 59: 4, 5. Ps. 7: 15–17.

Fasta, omnämnes i Skriften af åtskillig art. Christi fastande. Matth. 4: 2. Marc. 1: 13. Luc. 4: 1. Ett underbart prophetiskt fastande, 2 Mos. 24: 18. 1 Kon. 19: 8. Ett levitiskt fastande, 3 Mos. 16: 29, 30. Ett phariseiskt skrymtaktigt fastande, Luc. 18: 12. Es. 58: 4, 5, [et]c. Matth. 6: 16. Ett rätt christeligt fastande, som är (1) ett andeligt fastande från synden, Es. 58: 6—8, [et]c. Gal. 5: 24. 1 Pet. 2: 11. (2) Ett lekamligt fastande, Rom. 13: 13, 14. Luc. 21: 34. 1 Pet. 4: 7. Dan. 10: 2, 3. (3) Allmän fasta, Dom. 20: 26. 1 Sam. 7: 5, 6. 2 Sam. 1: 12. 2 Chrön. 20: 3. Esra 8: 21. Neh. 9: 1, 2. Esth. 4: 3, 16. Jer. 36: 9. Joel 1: 14; cap. 2: 12, [et]c. Jon. 3: 5. (4) De heligas fastande isynnerhet, 2 Sam. 12: 16. Ps. 35: 13. Ps. 109: 24. Neh. 1: 4. Dan. 9: 3. Luc. 2: 37. Ap.G. 10: 30; cap. 13: 2; cap. 14: 23. 2 Cor. 11: 27. Ingen rätt fasta utan barmhertighetswerk, Zach. 7: 5–11; cap. 8: 19. Af lekamligt fastande, som i sig sjelft fritt är, måste icke göras en så stor nödwändighet, som om man eljest icke skulle kunna tjena Gud, Luc. 5: 33–35. Col. 2: 16. 1 Tim. 4: 8. Är icke ett wäsendtligt stycke af Gudstjensten, utan allena ett hjelpmedel och beredelse dertill, Rom. 14: 15–18. 1 Cor. 8: 8, 9. Col. 2: 18, 20-23. Ebr. 13: 9. Icke förmena sig med fastande något förtjena, Es. 58: 2, 3. Består icke heller deruti, att man hafwer återhåll från någon wiss mat, 1 Tim. 4: 3–5. Matth. 15: 11. Ap.G. 10: 15. Måste icke wara ett ogudaktigt fastande, Es. 58: 4, 5. Jer. 14: 12. Icke skrymtaktigt fastande, Matth. 6: 16–18. Achab fastade för straffet, och icke för syndens skull, 1 Kon. 21: 27. Icke något otidigt, och för helsan skadligt fastande, Col. 2: 23. Rom. 13: 14. Till fasta, i nykterhet och måttlighet bestående, förmanas wi, Luc. 21: 34. 1 Cor. 7: 5. Eph. 5: 18. 1 Thess. 5: 6–8. Tit. 2: 2, 3. 1 Pet. 1: 13; cap. 5: 8.

Fattigdom: Kommer af Gud, 1 Sam. 2: 7, 8. Ords. 22: 2. Gör blödig, Ords. 10: 15. Gör föraktad, Ords. 14: 20; cap. 19: 4, 7. Job 30: 1–11. Jac. 2: 2–4. Liknas wid en wandrare, Ords. 6: 11. Hwarken om fattigdom eller rikedom bedja, Ords. 30: 7–9.

Fattige, måste wara ibland oss, 5 Mos. 15: 11. Ords. 22: 2. Matth. 26: 11. Marc. 14: 7. Befalla Gud sin jemmer, Ps. 10: 14. För dem i sörjer Gud, Ps. 40: 18. Hjelper Gud, Ps. 72: 2, 4, 12, 13. Ps. 35: 9, 10. Rike på tron Jac. 2: 5. Bättre i sin fromhet än en wrång, Ords. 19: 1; cap. 28: 6. Pred. 4: 13. Den upphöjer Gud, 1 Sam. 2: 7, 8. Ps. 113: 7, 8. Många fattige uti rikedomen, Ords. 13: 7. Girige äro fattige, Ords. 11: 24, 25. Icke förebrå fattigdomen, Ords. 14: 31; cap. 17: 5. Om andeligen fattiga, Matth. 5: 3. Luc. 6: 20. Christus sjelf fattig, Luc. 9: 58. 2 Cor. 8: 9. Igengifwa pant åt de fattiga, 5 Mos. 24: 10–13.

Fiender: Lekamliga skall man älska och göra godt, 1 Sam. 24: 5, 13, 18; cap. 26: 5, 9. 2 Sam. 16: 7–10; cap. 19: 23. Job 31: 29, 30. Ords. 25: 21, 22. Matth. 5: 44. Luc. 6: 26–28. Rom. 12: 14, 20, 21. 2 Mos. 23: 4, 5. Dem understundom undwika, Matth. 2: 12, 14; cap. 12: 14. Joh. 8: 59; cap. 11: 54. Ap.G. 9: 24, 25, 30; cap. 17: 10, 14. Fiender måste man icke förakta, 1 Sam. 14: 11, 12; cap. 17: 43, 44, 49. 2 Sam. 21: 16, 20, 21. 1 Kon. 20: 1, [et]c. 2 Kon. 14: 8, 9.

En förlikt fiende icke lätteligen tro, 1 Sam. 24: 17, [et]c.; cap. 26: 21, [et]c. 2 Sam. 3: 26, [et]c. Öfwer owännens fall sig icke fröjda. Ords. 24: 17.

Fiendskap: Andelig, emellan Andan och köttet, Gal. 5: 16, 17. Emellan Christus och Belial, 2 Cor. 6: 14, 15. Emellan Gud och menniskor, Rom. 5: 10. Col. 1: 21. Emellan Gud och werlden, Jac. 4: 4. Gal. 1: 10. Emellan Judar och hedningar, Eph. 2: 13, 14, [et]c. Fiender till Christi kors, Phil. 3: 18.

Om man i förföljelsetiden fly må? Matth. 10: 23. Exempel: Jacob, 1 Mos. 27: 43; cap. 31: 17. Moses, 2 Mos. 2: 15. Ap.G. 7: 29. Israeliterna, 2 Mos. 14: 5. Moses och Aaron, 4 Mos. 16: 42. Jephthah, Dom. 11: 3. David, 1 Sam. 19: 12; cap. 21: 10; cap. 22: 1. 2 Sam. 15: 14. AbJathar, 1 Sam. 22: 20. Joseph med Maria Jesu moder, Matth. 2: 13. Christus, Matth. 12: 15. Joh. 7: 1. Lärjungarna, Matth. 26: 56. Joh. 6: 15; cap. 8: 59. Paulus, Ap.G. 9: 25. Paulus och Barnabas, Ap.G. 14: 6.

Flit, se Arbete och Arbetsamhet. Dertill bör oss beweka dess mångfaldiga nytta; först i allmänhet. Ps. 128: 2. Isynnerhet ärligt och nödtorftigt uppehälle, Ords. 12: 9, 11; cap. 13: 4; cap. 14: 23; cap. 20: 4, 13. Rikedom och öfwerflöd, Ords. 10: 4; cap. 12: 24, 27; cap. 14: 4; cap. 20: 4. Söt sömn, Pred. 5: 11. Gladt och godt samwete, Pred. 2: 24, 25; cap. 3: 13; cap. 5: 17, 18.

Flit bör förrättas med godt samwete, att man lefwer i kallelsen, 1 Pet. 4: 15. Med förtroende på Gud, Rom. 14: 23. Ebr. 11: 6. Pred. 9: 7. Med all redlighet och utan tiggeri, 2 Thess. 3: 10–12. 1 Thess. 4: 11, 12. Med daglig bön om Guds wälsignelse, Luc. 5: 5. Ps. 127: 1, 2.

Liknelse af myrorna tagen, Ords. 6: 6, 7. Idog qwinnas beskrifning, Ords. 31: 13. Flit kommer ära åstad, Ords. 22: 29. Exempel: Jacob, 1 Mos. 31: 40. Moses, 2 Mos. 18: 13. Paulus, Ap.G. 20: 31. Rom. 15: 19, 20. 1 Thess. 2: 9. 2 Thess. 3: 7–9.

Framhärdelse, uti tro, Marc. 13: 13. Uppb. 2: 10, 17.

Frestelse. Fresta Gud strängeligen förbjudet, 5 Mos. 6: 16. Matth. 4: 7. 1 Cor. 10: 9. Exempel: Israeliterna, 2 Mos. 17: 2, 7. 4 Mos. 14: 22. 5 Mos. 33: 8. Ps. 78: 18, 41, 56. Ps. 95: 9. Ebr. 3: 8, 9. Phariseer och Skriftlärde, Matth. 16: 1; cap. 19: 3; cap. 22: 35, 36. Luc. 10: 25. Joh. 8: 6. Djefwulen, Matth. 4: 1, [et]c. Ananias, Ap.G. 5: 9.

Satans frestelse sker till det som ondt är, Luc. 4: 1, [et]c. Matth. 26: 41. Ap.G. 5: 3, 9. 1 Thess. 3: 5. Exempel: Eva, 1 Mos. 3: 1, 3. 2 Cor. 11: 3. David, 1 Chrön. 21: 1. Job, cap. 1: 11. Christus, Marc. 1: 13. Ebr. 2: 18. Petrus, Luc. 22: 31, 32. Judas, Joh. 13: 2. Gud är ingen frestare till ondt; och hwaraf det onda kommer, Jac. 1: 13–15. Frestar ingen öfwer förmåga, 1 Cor. 10: 13. 2 Pet. 2: 9. Uppb. 2: 10; cap. 3: 10. Icke till förderf; utan till förbättring och bepröfning, 5 Mos. 13: 3. Dom. 2: 22; cap. 3: 1. Ps. 26: 2. Ps. 66: 10. Zach. 13: 9. Rom. 5: 4. Jac. 1: 2–4, 12.

Exempel på Guds frestelse, 1 Mos. 12: 1, [et]c. 2 Mos. 15: 25, 26; cap. 16: 3, 4; cap. 20: 20. 5 Mos. 8: 2. 2 Chrön. 32: 31. Bedja att man icke faller i frestelse, Matth. 6: 13. Marc. 14: 38. frestade gifwa akt på ordet, Es. 28: 19. Girige falla i frestelse, 1 Tim. 6: 9.

Frid, se Enighet och Endrägtighet.

Frihet, andelig. I den förwärfwade Christeliga blifwa stående, Gal. 5: 1. Derifrån intet wika, Gal. 2: 4, 5; cap. 5: 1. Col. 2: 16. Den icke missbruka, Gal. 5: 13. 1 Cor. 8: 9; cap. 9: 19. 1 Pet. 2: 15, 16. Jesus gör rättsligen fri, Joh. 8: 34–36. Andans lag gör fri, Rom. 8: 2. I Christus alla fria, och barn, Gal. 3: 28; cap. 4: 5—7. Col. 3: 11. Der Guds Ande är, der är frihet, 2 Cor. 3: 17.

Lagen om trälarnes lekamliga frihet, 2 Mos. 21: 2. 5 Mos. 15: 12. Tillåta, trakta efter frihet, 1 Cor. 7: 21–23. Om kreaturens frihet, Rom. 8: 21, 22.

Frimodighet, som hos be Gudfruktiga sig stundom infinner: derom handlas, 1 Sam. 14: 6, 13; cap. 17: 36, 45. 2 Sam. 12: 7–12. 1 Kon. 4: 29; cap. 18: 18. 2 Kon. 1: 4, 16. Ps. 51: 14. Dan. 3: 16, 17. Matth. 14: 4. Joh. 16: 22. Ap.G. 4: 8–20. 1 Thess. 1: 5, 6.

Fristäder. Hos Judiska folket, 2 Mos. 21: 13. 4 Mos. 35: 6. 5 Mos. 4: 41, 42; cap. 19: 1—3, [et]c. Jos. 20: 2, 3, 7—9. 1 Kon. 1: 50; cap. 2: 28.

Fri wilje. Menniskan före den nya födelsen och omwändelsen hafwer, hwad sådana ting angår som helt andelige äro, till omwändelsen af naturen och sig sjelf allsingen fri wilja och kraft, antingen man anser menniskans förstånd, Eph. 4: 18; cap. 5: 8. 1 Cor. 2: 14. 2 Cor. 3: 5. Rom. 1: 21, 22, eller ock menniskans wilja (uti hwilken den fria wiljan egentligen och förnämligast består), 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Rom. 2: 5; cap. 3: 12; cap. 6: 17, 20; cap. 8: 7. Joh. 8: 34. Eph. 2: 1, 2. Col. 2: 13. Ps. 14: 2, 3. Rom. 3: 11. Matth. 7: 18. Joh. 15: 5. Detsamma bewisas ock af den fallna menniskans beskrifning, hurudan hon är af naturen före den nya födelsen och omwändelsen, Joh. 3: 6. Rom. 6: 16, 19; cap. 7: 8, 14, 18, 23—25. Eph. 2: 1–3, 5. Col. 2: 13. Rom. 8: 5–7. Eph. 4: 22.

Friår, warder påbudet, 3 Mos. 25: 2, 3. 5 Mos. 15: 1. Warder upprepadt i Zedekie tid, Jer. 34: 8–10. Deremot warder syndadt, v. 11. Guds hotelse deremot, v. 12, 13, [et]c.

Fromhet: Är Gudi tacknämlig, 1 Mos. 4: 7. Ords. 15: 8; cap. 11: 20. Fromme äro få, Ps. 12: 2. Ords. 20: 6, 9. Warda beskärmade, Ords. 2: 7. Wederfares tröst, Ords. 12: 2. Uppgår glädje, Ps. 97: 11. Ps. 112: 4. Ps. 107: 42. Intet godt fattas, Ps. 37: 18, 19. Ps. 84: 12. Ärfwa det goda; blifwa wid sig, Ords. 28: 10, 18. Gud gör dem godt, Ps. 125: 4. Dem går wäl, Ps. 37: 37. Ps. 112: 2, 4. 2 Chrön. 31: 21. Berömma sig af Gudi, Ps. 32: 11. Ps. 64: 11. Deras hydda grönskas, Ords. 14: 11. Bifalla det rätta, Ps. 94: 15. Warda än frommare, Uppb. 22: 11. Gud sjelf är from, 5 Mos. 32: 4. 2 Sam. 22: 26. Ps. 18: 26. Ps. 92: 16. Frommas umgänge söka; se Sällskap. Exempel: Abel. 1 Mos. 4: 4, 7. Abraham, 1 Mos. 17: 1. Noah, 1 Mos. 6: 9. Jacob, 1 Mos. 25: 27.

Frosseri, se Dryckenskap.

Frukt. Derpå kännes trädet, Matth. 7: 16; cap. 12: 33. Luc. 6: 43, 44. Christne fruktbärande träd, Ps. 1: 3. Ps. 52: 10. Matth. 12: 33; cap. 7: 15—20. Joh. 15: 2, [et]c. Som bära Guds frukt, Rom. 7: 4, 5. Joh. 15: 8. Ords. 12: 12. Ogudaktige bära döden frukt, Rom. 7: 5. Fruktbärande åhörare, Matth. 13: 23. Marc. 4: 20. Luc. 8: 8. Rättfärdige och ogudaktige äta deras gerningars frukt, Es. 3: 10. Ords. 1: 31. Syndens frukt, Rom. 6: 22, 23. Köttets och Andans frukt, Gal. 5: 19, 22. Eph. 5: 9. Rättfärdighetens frukt, Es. 32: 17. Phil. 1: 11. Läppars frukt, Ords. 18: 20. Es. 57: 19. Ebr. 13: 15.

Fruktan: Herrans fruktan, är antingen (1) En träldoms fruktan, som kommer af lagen, dess wrede och förbannelse, 5 Mos. 27: 26. Jer. 11: 3. Rom. 4: 15. Gal. 3: 10, 13; cap. 4: 24. Eller ock (2) en barnslig fruktan, som kommer af Evangelium och dess tröst. Luc. 1: 74. Rom. 8: 15. 2 Tim. 1: 7. 1 Joh. 4: 18.

Består uti efterföljande stycken (1) Att wi Guds bud hörsamligen hålle och efterfölje, Matth. 21: 29–31. 5 Mos. 6: 2, 24; cap. 8: 6. 1 Sam. 12: 14. Ps. 119: 63. (2) Hata skrymtaktighet och allt falskt sken, 2 Chrön. 19: 9. (3) Otidig fruktan för menniskor skall bortdrifwas, 2 Mos. 1: 17. 4 Mos. 14: 9. 5 Mos. 20: 1; cap. 31: 6. 2 Chrön. 20: 15. Ords. 29: 25. Es. 8: 12, 13; cap. 30: 15; cap. 41: 10; cap. 44: 2; cap. 51: 7, 8, 12. Ps. 16: 8. Ps. 23: 4. Ps. 27: 1–3. Ps. 31: 20. Ps. 33: 18. Ps. 46: 2, 3. Ps. 56: 4, 5, 12. Joh. 16: 33. 1 Pet. 3: 14. (4) Rätta wårt görande och låtande efter Guds ord, såsom Abraham, 1 Mos. 22: 12. David, Ps. 119: 120. (5) Hata, sky och fly synden, 2 Mos. 20: 20. Job 28: 28. Ords. 8: 13; cap. 16: 6; cap. 23: 17. Ords. 3: 7. (6) Tåligen bära korset. Zeph. 3: 7. (7) Bewisa wår nästa den skyldiga kärleken och allt godt, 3 Mos. 19: 14; cap. 25: 17, 36. Job 6: 14. Exempel: ObadJa, 1 Kon. 18: 3, 4. (8) Ära den som äras bör, Eph. 5: 21. Col. 3: 22. 3 Mos. 19: 32. 1 Pet. 2: 17.

Till Herrans fruktan bör oss beweka: (1) Wår skyldighet, Mal. 1: 6. (2) Guds stränga befallning, 5 Mos. 5: 29; cap. 13: 4; cap. 10: 12. Jos. 24: 14–16. Ps. 2: 11. Es. 8: 13. Jer. 10: 7. Pred. 12: 13. Luc. 12: 4, 5. 2 Cor. 7: 1. Phil. 2: 12. Ebr. 12: 28. (3) Guds wälbehag, Ps. 147: 10, 11. (4) Gudfruktighetens härliga loford. 1 Mos. 31: 42, 53. (5) Guds härliga majestät och allsmäktighet, Job 37: 23, 24. Pred. 3: 14. Es. 2: 10, 19, 21. Jer. 5: 22; cap. 10: 6, 7. 5 Mos. 28: 58, 59. (6) Guds allwetenhet, Job 34: 21, 22. (7) Guds rättwisa straff och dom utan anseende till personen, 2 Chrön. 19: 7. Pred. 12: 13, 14. Jer. 2: 19. Mal. 3: 5. 1 Pet. 1: 17. Ebr. 12: 28, 29. (8) Guds wälgerningar, Ps. 130: 4. Jer. 5: 24. (9) Gudfruktighetens mångfaldiga nytta; först, i allmänhet, 1 Tim. 4: 8. Ps. 34: 10. Ps. 61: 6. Ords. 19: 23. Pred. 8: 12. Micha 6: 9. Mal. 3: 14, 16—18; cap. 4: 2; Es. 40: 27, 28. Sedan isynnerhet, Guds nåd och barmhertighet, Ps. 103: 12, 13. Es. 66: 2. Guds beskärm, Ords. 14: 26. Frimodigt mod, Es. 40: 26. Guds hjelp och förlossning, Ps. 33: 18, 19. Bönhörelse, Ps. 145: 19. Joh. 9: 31. Den rätta Gudi behagliga wisheten, Ps. 25: 12. Ords. 1: 7; cap. 9: 10; cap. 15: 33. Job 28: 28. Rikedom, 2 Mos. 1: 21. Ps. 112: 1–3. Ps. 128: 1, 2. Ords. 15: 16. Långt lif, Ords. 10: 27; cap. 3: 1, 2; cap. 4: 10; cap. 14: 27. Wälsignadt äktenskap, Ps. 128: 3, 4. Andelig och lekamlig wälsignelse, Ps. 115: 13–15.

Främlingar, bör man allt godt bewisa, 1 Mos. 18: 1, [et]c.; cap. 19: 1, 2. 2 Mos. 22: 21; cap. 23: 9. 3 Mos. 19: 33, 34. 5 Mos. 10: 18, 19; cap. 16: 10, [et]c. Ingen orätt göra, 5 Mos. 24: 17, 18. Jer. 22: 3. Hes. 22: 7, 29. Zach. 7: 10. Mal. 3: 5. Af årswäxten meddela, 3 Mos. 19: 9, 33, 34; cap. 23: 22. 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 19, [et]c.; cap. 26: 11—13. En lag för främlingar och utländske, 2 Mos. 12: 49. Hes. 47: 21–23. 4 Mos. 15: 15, 16. Menniskor, främlingar i werlden, 1 Chrön. 29: 15. Ps. 39: 13. Ps. 119: 19. 2 Cor. 5: 2, 4, 6—9. Phil. 3: 20. 1 Pet. 2: 11. Ebr. 11: 13.

Främste, de ytterste, [et]c. Matth. 19: 30; cap. 20: 16. Marc. 10: 31. Luc. 13: 30.

Fröjd. Om den andeliga, uti och af Herranom, Ps. 9: 2, 3, 15. Ps. 13: 6. Ps. 21: 7. Ps. 35: 9. Ps. 40: 17. Ps. 67: 4, 5. Ps. 68: 4, 5. Ps. 70: 5, 6. Ps. 73: 28. Es. 9: 3; cap. 12: 3; cap. 25: 9, 10; cap. 29: 19; cap. 35: 10; cap. 51: 11, 12; cap. 65: 18. Hab. 3: 18, 19. Rom. 12: 12. Phil. 4: 4. 1 Thess. 5: 16. Är Andans frukt, Gal. 5: 22. Guds rike är fröjd, Rom. 14: 17. Guds ords fröjd och tröst, Jer. 15: 16. Rättfärdigas wäntan är fröjd, Ords. 10: 28.

Gladt hjerta menniskans långa lif, Pred. 5: 17–19; cap. 8: 15; cap. 9: 7—9. Ords. 5: 18; cap. 17: 22. Fröjd omwexling underkastad, Job 20: 5. Jer. 15: 9; cap. 16: 9. Klagow. 5: 15, Jon. 4: 6, 7. Ps. 30: 6. Ps. 126: 5, 6. Joh. 16: 20. Jac. 4: 9.

Om otillåtlig fröjd, Job 8: 14–16, 19. Ords. 2: 14; cap. 24: 17; cap. 15: 21. Ps. 49: 12, 17-19. Pred. 2: 2, 10, 11. Micha 7: 8. Luc. 16: 19. Bättre sörja än glädjas, Pred. 2: 2; cap. 7: 3—7.

Fullkomlighet. Dess band är kärleken, Col. 3: 14. Trakta efter fullkomlighet. Phil. 3: 12–14. Eph. 4: 1, 13. Ps. 15: 2. Matth. 5: 48. Derpå arbetade apostlarna, Col. 1: 28.

Fylleri, se Dryckenskap.

Fåfänglighet är allt, Pred. 1: 2, 14; cap. 2: 17. Tankar fåfänglige, Ps. 94: 11. Girighet fåfänglighet, Pred. 4: 8; cap. 6: 2, 4, 9. Icke wika efter fåfängliga ting, 1 Sam. 12: 21.

Fångar skall man besöka, hjelpa och trösta, 1 Mos. 14: 14. 1 Sam. 30: 9, [et]c. Jer. 38: 9. Matth. 25: 36. Ap.G. 12: 5, 7. 2 Tim. 1: 16. Ebr. 13: 3. Huru en fången qwinna skulle tagas till hustru, 5 Mos. 21: 11–13.

Får. Före omwändelsen äro wi wilsefarande får, Ps. 119: 176. 1 Pet. 2: 25. Matth. 15: 24. Genom fåraherden Jesum igenförde, Luc. 15: 4. Ebr. 13: 20, 21. Es. 40: 11. Ps. 23: 2, 3. Om detta handlas, Hes. 34: 2, [et]c. Joh. 10: 1–17. 4 Mos. 27: 17. Zach. 13: 7. Om Christi andeliga fårahus, Joh. 10: 1. Af hedningar och Judar bestående, Joh. 10: 16.

Liknelse om ett får, 1 Kon. 22: 17. 2 Sam. 12: 1, [et]c. Fårakläder, Matth. 7: 15.

Fä. Intet arbeta på sabbathen, 5 Mos. 5: 14. 2 Mos. 23: 12. Icke wara mot dem obarmhertig, 1 Mos. 33: 13. 4 Mos. 22: 24, [et]c. 5 Mos. 22: 1–4. Ords. 12: 10.

Fädernesland. Det rätta i himmelen, Ebr. 11: 10, 13—16. 2 Cor. 5: 1, 2, 4, 8, 9. Phil. 3: 20.

Födelse: Den lekamliga naturliga är syndig, 1 Mos. 3: 16; cap. 5: 3. Ps. 51: 7. Den andeliga nya är helig, Joh. 1: 13; cap. 3: 5—8. 1 Cor. 4: 15. Gal. 4: 19. 1 Pet. 1: 3, 23; cap. 2: 2. 1 Joh. 2: 29; cap. 3: 9; cap. 5: 4. Jac. 1: 18. Es. 66: 8, 9. Ps. 110: 3. Förnyar fullt den gamla menniskan till en ny menniska, ett nytt kreatur, Gal. 6: 15. 2 Cor. 5: 17. Eph. 4: 24, Men gör icke någon wäsendtlig förändring uti den nyföddas sjelfwa wäsende, ty detsamma blifwer efter nya födelsen qwar; jemwäl mera af det gamla syndaståndet. Ords. 20: 9. Es. 64: 6. Rom. 7: 17–25. Gal. 5: 16. Utan hon gör menniskan till själ och hjerta, tankar, håg och sinne förnyad och förändrad, Eph. 4: 23, 24, Gifwandes ett nytt andeligt lif, Eph. 2: 1–6. Col. 2: 13. Hwad själen är uti det naturliga, det är Jesu Ande i det andeliga lifwet, Rom. 8: 1, 2, 12, 13. Gal. 2: 20. Phil. 1: 20.

Alltså består nya födelsen dels uti den syndiga naturens dödande, Matth. 5: 29, 30; cap. 18: 8, 9. Rom. 6: 12, 13, 17; cap. 8: 12—14. Gal. 5: 24, 25. 1 Pet. 2: 11. 1 Mos. 4: 7; dels uti själens uppwäckelse till ett gudeligt och heligt werkande: förståndet blifwer lefwande till Guds kännedom, 1 Cor. 2: 14, 15. Wiljan förnyad till att göra det godt är, Hes. 11: 19, 20. Ps. 51: 12. Eph. 4: 23, 24. 1 Thess. 1: 9, De nyfödde så länge de blifwa wid Guds ord, låta sig regeras af Guds Anda, 1 Joh. 2: 5, 14; cap. 3: 9. Rom. 8: 13, 14. Hafwa härliga löften om ståndaktigheten, Ps. 37: 24. Joh. 10: 28. När detta icke sker, kunna de från nya födelsen, tron och nådeståndet icke allenast affalla, som bewisas med efterföljande warningar och förmaningar, Matth. 13: 22. Luc. 8: 13. Rom. 11: 20, 21. 1 Cor. 9: 24, [et]c. Ebr. 3: 14; cap. 6: 4, [et]c. 2 Pet. 2: 20, 21. Hes. 18: 24. Uppb. 2: 10; cap. 3: 11. Samt med exempel: Loth, 1 Mos. 19: 32. Aaron, 2 Mos. 32: 4, 5, [et]c. David, 2 Sam. 11: 4, 5, 15; cap. 12: 7—9. Petrus, Matth. 26: 69, [et]c. Utan ock ewinnerligen förtappade warda, Hes. 18: 26. Gal. 5: 4. Exempel: 1 Tim. 1: 19, 20. 2 Tim. 2: 17, 18. Syndens aflelse och födelse, Jac. 1: 15.

Förakt för Gud blifwer förbjudet och straffadt, 2 Mos. 5: 2; cap. 15: 4, 5. Ords. 1: 24, [et]c. Luc. 10: 16.

Att förakta nästan också förbjudet, Ords. 9: 7; cap. 11: 12; cap. 17: 5. Job 12: 5. Ps. 123: 4. Mal. 2: 10. Matth. 5: 22; cap. 18: 10. Luc. 18: 9. Gal. 6: 1. Föraktares straff, 1 Sam. 2: 30. Ps. 25: 3. Es. 33: 1. 1 Thess. 4: 8.

Förargelse, gifwa, förbjudes strängeligen, 2 Mos. 23: 33; cap. 34: 12. 4 Mos. 31: 16. Ords. 28: 10. Matth. 5: 29, 30; cap. 17: 27; cap. 18: 6, 8, 9. Luc. 17: 1. Rom. 14: 1, 15. 1 Cor. 8: 9–13; cap. 10: 32. 2 Cor. 6: 3. 1 Thess. 5: 22. Exempel: Zeruja barn, 2 Sam. 19: 22. Petrus, Matth. 16: 23. Aaron, 2 Mos. 32: 4, 5. David, 2 Sam. 12: 14. Gideons lifkjortel, Dom. 8: 27. Anstötliga prester, Ps. 50: 16, [et]c. Rom. 2: 21, [et]c. Mal. 2: 8. Också att taga förargelse förbjudes: exempel derpå, Matth. 9: 3; cap. 11: 6; cap. 13: 21, 57; cap. 15: 2, 12. Marc. 6: 3. Joh. 6: 61, [et]c. Es. 52: 14. Ap.G. 11: 2, 3; cap. 6: 14. Joh. 5: 16; cap. 7: 41, [et]c. Lagen om anstötliga prester, 3 Mos. 4: 3. Fly och sky dem som förargelse kunna åstadkomma, 5 Mos. 7: 2–4, 16; cap. 13: 1, [et]c. Ords. 22: 25. Hafwa akt på dem, Rom. 16: 17.

Förargelsewäckande folk bör uteslutas från Guds församling, 1 Cor. 5: 3, 4, 1 Cor. 5: 11. 2 Thess. 3: 6. 10, 11.

Förbannelse och wälsignelse på bergen Ebal och Grisim, 5 Mos. 27: 11–13. Bägge förelade Moses, 5 Mos. 11: 26, [et]c.; cap. 28: 1, [et]c.; cap. 30: 1, [et]c. Jos. 8: 34. Menniskors förwandlar Gud i wälsignelse, 5 Mos. 23: 5, [et]c. 4 Mos. 22: 6, [et]c.; cap. 23: 2, [et]c. Neh. 13: 2. 2 Sam. 16: 12. Ps. 109: 28. Oförtjent skadar intet, Ords. 26: 2. Icke banna konungen, Pred. 10: 20. Sitt folks öfwerste, Ap.G. 23: 5. 2 Mos. 22: 28. Den döfwa, 3 Mos. 19: 14. Fader och moder, Ords. 20: 20; cap. 30: 11. 5 Mos. 27: 16. Bannor i allmänhet förbjudne, 1 Mos. 27: 29. 3 Mos. 24: 11, [et]c. Rom. 12: 14. Bannor med wälsignelse belöna, Matth. 5: 44. Luc. 6: 28. 1 Pet. 2: 23; cap. 3: 9. Ords. 17: 13. 1 Cor. 4: 12, [et]c.

Bannor mot Gud strängt förbjudne, 3 Mos. 24: 15, 16. Höra och ej tillkännagifwa, en stor synd, 3 Mos. 5: 1. Ords. 29: 24. Ogudaktige wilja hafwa förbannelse, Ps. 109: 17.

Förbund, bör man icke göra med ogudaktiga; exempel derpå, 2 Mos. 23: 32; cap. 34: 12, 15. 5 Mos. 7: 2, 3. Dom. 2: 1–3. 1 Kon. 15: 19; cap. 20: 32, 34, 42; cap. 22: 4, 29. 2 Chrön. 16: 3, [et]c.; cap. 18: 1—3, [et]c.; cap. 19: 2; cap. 20: 35—37. Konungars och folkens förbund med Gud, Jos. 24: 25. 2 Kon. 23: 3. 2 Chrön. 15: 12, [et]c.; cap. 23: 16; cap. 29: 10; cap. 34: 32. Neh. 9: 38; cap. 10: 29. Esra 10: 3. Hwilket ofta öfwerträddes, Es. 24: 5. Jer. 11: 8, 10; cap. 31: 32. Hes. 44: 7, 8. Os. 6: 7. Mal. 2: 10. Förbundsbrytares straff, Hes. 16: 59; cap. 17: 15, [et]c. Jer. 22: 8, 9; cap. 34: 18. Os. 8: 1.

Guds förbund med Noah, 1 Mos. 9: 9, [et]c. Med Abraham, 1 Mos. 15: 18; cap. 17: 2. Besegladt genom omskärelsen, v. 10, 11. Ap.G. 7: 8. Rom. 4: 11. Med Abrahams efterkommande, 1 Mos. 17: 7. 2 Mos. 6: 3, 4; cap. 19: 5; cap. 24: 2, 7, 8. 3 Mos. 26: 1, [et]c. 5 Mos. 4: 2, 13, 23; cap. 5: 2, [et]c. Ebr. 9: 20. Guds förbund med alla folk, Judar och hedningar, i Christo Jesu, Es. 42: 5, [et]c.; cap. 49: 6, 7, [et]c.; cap. 55: 3—5; cap. 56: 3, [et]c.; cap. 57: 14, 19; cap. 61: 8, 9. Jer. 16: 19, 20; cap. 23: 3, [et]c.; cap. 31: 31. Rom. 9: 24.

Om detta nya förbund i Christo, bestående i en nådig syndernas förlåtelse, handlas, Ebr. 7: 22; cap. 8: 6, 8, [et]c.; cap. 9: 15—17; cap. 10: 16, 17; cap. 13: 20. 1 Mos. 3: 15. Jer. 31: 31, [et]c. Matth. 26: 27, 28. Marc. 14: 24. Luc. 22: 20. 1 Cor. 11: 24, 25. Christus de Christtrognas endaste och sannfärdiga förbund, Es. 42: 6, [et]c.; cap. 49: 8. Luc. 2: 29, 30, [et]c. Gal. 3: 16. Bägge förbunden, Lagens och Evangelii, afmålade, Gal. 4: 24. De ogudaktigas med döden, Es. 28: 15. Förlåta sig på menniskors förbund är förbudet, 2 Chrön. 25: 6, 7, [et]c. Ps. 62: 9, [et]c. Ps. 118: 8, 9. Ps. 146: 3–5. Es. 8: 12, 13. Jer. 17: 5–8. Saltförbund, 4 Mos. 18: 19. 2 Chrön. 13: 5.

Fördömelse; se Helwetet.

Förening: De trognas med Gud; framställes först med klara ord, Joh. 6: 56; cap. 14: 20. 1 Cor. 6: 17. Gal. 2: 20. Eph. 5: 30. 1 Joh. 3: 24; cap. 4: 13. 2 Pet. 1: 4. Sedan, med bilder och liknelser, tagne af ett inneboende, Joh. 14: 23. Eph. 3: 17. Rom. 8: 9, 11. Af Gud och templet, 1 Cor. 3: 16. 2 Cor. 6: 16. Af mensklig klädning, Gal. 3: 27. Af äktenskap och och skyldskap, Eph. 5: 25, 31, 32. Os. 2: 19, 20. Matth. 22: 2. Af ett träd och dess grenar, Joh. 15: 1–7. Rom. 11: 17, 24. Af kroppen och hans lemmar, 1 Cor. 12: 12.

Af liknelserna hafwer denna förening åtskilliga namn: den treenige Gudens blifwande boning, Joh. 14: 23. Christi boning, Eph. 3: 17. Andans boning, Rom. 8: 9. Guds hem genom Andan, Eph. 2: 22. Trolofning, Os. 2: 19, 20. Stor hemlighet, Eph. 5: 32. Inympning, Joh. 15: 4–7. Rom. 11: 24. Är icke någon lekamlig och naturlig, utan en andelig förening af den Heliga Anda werkad, 1 Cor. 6: 17. Som ock gör menniskorna andeliga, Rom. 8: 9. Om en förening med Gud, för alla menniskor gemensam, talas, Ap.G. 17: 28. Men den andeliga föreningen tillkommer allena de trogna, här i den stridande, Joh. 17: 11, 21—23, 26; sedan i den triumpherande församlingen, 1 Cor. 15: 28. Dess werkande orsak den treenige Guden, Fadren, Eph. 1: 17, 22, 23. Sonen, Joh. 15: 5. Den Helige Ande, 1 Cor. 6: 19. Dess inwärtes bewekande orsak, Guds kärlek, Joh. 14: 21, 23. Eph. 2: 4, 7. Dess medel å Guds sida i ordet och de heliga sakramenter, Joh. 14: 23. 2 Pet. 1: 3, 4. Eph. 5: 26, 30. Gal. 3: 27. 1 Cor. 10: 16, 17. Å menniskans sida är tron, Eph. 3: 17. 1 Joh. 4: 15. Gal. 2: 20; cap. 3: 26, 27. Dess werktyg predikanter och lärare, Eph. 4: 11–13. 2 Cor. 11: 2. 1 Cor. 4: 1; cap. 3: 7, 9, 10; cap. 4: 15.

Den treeniga Gudens gudomliga wäsende, 2 Pet. 1: 4. Och Jesu menskliga naturs substans och wäsende, Joh. 15: 1, 2, 4. 1 Cor. 6: 15–17. Eph. 5: 30. Gal. 2: 19, 20. Warder förenadt med en Christtrogen menniskas kropp och själ, 1 Cor. 6: 15, 19. Joh. 14: 23. Gal. 3: 27; cap. 2: 19, 20. Andeliga föreningens ändamål, Rom. 8: 10, 11, 16, 26, 35. Joh. 6: 54, 56, 57; cap. 17: 20, 21—23. Eph. 4: 11, [et]c. Andeliga föreningens frukt och werkan. En inbördes meddelning mellan de förenade: Christus meddelar oss allt sitt goda, lidande, lif, död, uppståndelse, saliggörande rättfärdighet och himmelsfärd, Phil. 3: 9–11. Col. 2: 20. Rom. 4: 25; cap. 8: 31—34. Gal. 2: 20. Phil. 1: 20. 2 Cor. 5: 21. 1 Cor. 1: 30. Jemwäl barnaskapet, himmelska arfskapet och ewiga härligheten, Rom. 8: 14, 17. Joh. 1: 12. 1 Joh. 3: 1, [et]c. Joh. 17: 24. Deremot tillegnar sig Christus hwad de trogna wederfares, Zach. 2: 8. Matth. 10: 40; cap. 25: 35, 40, 45. Luc. 10: 16. Joh. 13: 20. Ap.G. 9: 4.

Förföljelse, för lärans skall: derom handlas, jemwäl om wår pligt, Matth. 10: 16–40. Marc. 4: 17; cap. 13: 5—23. Luc. 21: 12, 13, [et]c. Werlden menar sig dermed tjena Gud, Joh. 16: 2. Salige de som lida förföljelse, Matth. 5: 10–12. 1 Pet. 4: 16. 2 Tim. 3: 12. Ap.G. 14: 22. Glädja måste man sig i förföljelsen, Matth. 5: 12. Ap.G. 5: 41; cap. 20: 24. Rom. 5: 3. Col. 1: 24. Ebr. 10: 34; cap. 11: 25.

Förhärdelse och Förstockelse. Förhärda och förstocka sig sjelf af sin egen wantro, 1 Sam. 6: 6. 2 Kon. 17: 14, 15, 17. 2 Chrön. 30: 7, 8; cap. 36: 13. Neh. 9: 16, 17, 26, 29, 30. Job 21: 14, 15. Ps. 78: 9–58. Ps. 95: 8. Es. 6: 9–11; cap. 29: 9—11. Jer. 5: 3, 23; cap. 6: 7, 10. Hes. 2: 3, 4, 6; cap. 3: 7; cap. 12: 2. Zach. 7: 11, 12. Ap.G. 7: 51. Rom. 2: 5. Gud förhärdar Pharaos hjerta, 2 Mos. 7: 3, 13, 22. Det är, han tager sin nåd ifrån honom för många föregångna synders skull, och tillstädjer satan och honom sjelf förhärda sitt hjerta. Är alltså Gud icke orsaken till förhärdelsen, Ps. 5: 5. Ps. 45: 8. Utan djefwulen, 2 Cor. 4: 4. Ap.G. 5: 3. Eph. 2: 2. Men förnämligast menniskan sjelf, som will icke af Guds, utan af djefwulens anda regeras och honom åtlyda; derföre säges Pharao sjelf hafwa förhärdat sitt hjerta, 2 Mos. 8: 32; cap. 9: 34. 1 Sam. 6: 6. Ja, menniskan sjelf blifwer warnad af Gud, att hon ej skall förhärda sitt hjerta, Ps. 95: 8. Ebr. 3: 7, 8, 10, 12, 13, 15. Ty kan med förhärdelsen, när hon Gud tillskrifwes, intet annat förstås än ett rättfärdigt syndastraff, som Gud tillstädjer efter rättwis dom, för föregångna synders skull.

Förkastelse. De ogudaktigas ewiga förkastelse grundar sig icke derpå, såsom Gud utan något anseende till orsakerna, som fördömelsen förtjena, allena af ett blott rådslut och wälbehag från ewighet beslutit största delen menniskorna fördöma och förkasta, Joh. 3: 16–19, 36. Tit. 2: 11. Rom. 11: 32. 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Hes. 18: 23, 32; cap. 33: 11. Icke heller derpå, att Christi förtjenst icke wore allmän, Es. 53: 5–7. Rom. 8: 33. 2 Cor. 5: 14. 1 Tim. 2: 6. Ebr. 2: 9. 1 Joh. 2: 2. Utan hon grundar sig på det, som Gud från ewighet förutsåg, den till ändan framhärdande obotfärdighet och otro, som hos de flesta menniskor, medelst deras eget wållande, skulle sig infinna, Joh. 1: 11, 12; cap. 3: 17—19, 36. Marc. 16: 16. Matth. 23: 37. Ords. 1: 24–26. Os. 13: 9.

Eljest kunde icke Gud med rätta klaga öfwer obotfärdighet och otro, och derföre werlden straffa, Joh. 16: 8, 9. Matth. 21: 32. Luc. 7: 29, 30; cap. 20: 5.

Förlåtelse; se Försonlighet. Den broderliga och christeliga framställes, Matth. 6: 14, 15; cap. 18: 35. Exempel: Joseph, 1 Mos. 45: 1, [et]c.; cap. 50: 15, [et]c. Moses, 4 Mos. 12: 10, 11. Stephanus, Ap.G. 7: 60. Christus, Luc. 23: 34.

Huru förlåta? Af allt hjerta, 1 Joh. 3: 18. Såsom Gud oss i Christo förlåtit hafwer, Eph. 4: 32. Col. 3: 13. Jer. 31: 34. Hwarföre? Att wi måge få förlåtelse, Matth. 6: 12, 14, 15. Huru ofta? Så ofta wår nästa bryter, Matth. 18: 21, 22. Luc. 17: 3, 4. Till en så broderlig och christelig förlåtelse fordras en ödmjuk afbön å dens sida som förtörnelsen åstadkommit, Matth. 5: 23, 24. Jac. 5: 16. Men å dens sida som förtörnad är, fordras en wänlig och broderlig bestraffning, 3 Mos. 19: 17. Matth. 18: 15, 16. Den måste den som brutit hafwer, tåligen och saktmodeligen upptaga, Ps. 141: 5. Ords. 9: 8, 9. Härpå måste följa en broderlig förlåtelse, Matth. 5: 25, 26. Luc. 17: 3, 4. Den befordras bäst, när wi döde hat, hämndgirighet, trätor och wrede, 3 Mos. 19: 17, 18. Rom. 12: 19–21. Ps. 94: 1. Ebr. 10: 30. Ords. 18: 1. Och oss beflita om kärlek, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet och frid, Ords. 10: 12. 1 Pet. 4: 8. Col. 3: 12–15. Gal. 5: 22, 23; cap. 6: 1. Hos Gud är mycken förlåtelse, Es. 55: 6, 7. Ps. 130: 4, 7.

Förlossning: Genom Jesum skedd, Os. 13: 14. Matth. 20: 28. Luc. 1: 68. Rom. 3: 24. 1 Cor. 1: 30. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. Eph. 1: 7. 1 Tim. 2: 6. 1 Pet. 1: 18. Ebr. 2: 15; cap. 9: 12, 15. Christus, förlossaren lefwer, Job 19: 25. Herrans förlossade komma till Zion med glädje, Es. 35: 10; cap. 51: 11. Förlossning från dödens kropp, Rom. 7: 24; cap. 8: 23. Eph. 4: 30.

Förmaning: Kommer predikoembetet till, 2 Tim. 4: 2. Tit. 1: 9. 1 Tim. 5: 1, 2, 20, 21. 2 Tim. 2: 24, 25. Evangelium ett förmaningsord, Ebr. 13: 22. Broderlig förmaning, 3 Mos. 19: 17. Ps. 141: 5. Ords. 9: 7, 8; cap. 12: 1; cap. 15: 32; cap. 17: 10; cap. 27: 5; cap. 28: 23; cap. 29: 1. Os. 4: 4. Matth. 18: 15, 16. Luc. 17: 3. Gal. 2: 11; cap. 6: 1. 1 Thess. 5: 11. Ebr. 3: 13. Jac. 5: 19, 20.

Förmätenhet: Skall man fly, Rom. 12: 3, [et]c.

Förnedring, Christi, Phil. 2: 6–8. Förnedrade upphöjas, [et]c. Hes. 21: 26. Luc. 14: 11. Ords. 25: 6, 7.

Förnekelse. Falska lärare och skrymtare förneka Christus, 2 Pet. 2: 1. Tit. 1: 16. 2 Tim. 3: 5. Den Christus försakar blifwer igen försakad Matth. 10: 33. Marc. 8: 38. Luc. 12: 9. 2 Tim. 2: 12. Ogudaktige förneka Herran, Jer. 5: 12. När de kyssa sin egen hand, Job 31: 27, 28. Uti öfwerflödighet lefwa, Ords. 30: 9.

Förnöjsamhet. Winning nog, 1 Tim. 6: 6–8. Rikedom nog, Ords. 13: 7. Exempel: Paulus, Phil. 4: 11, 12. Jfr Girighet.

Förräderi: En synd wärre än döden. Exempel, 1 Mos. 34: 25, 27; cap. 37: 23. Dom. 1: 24; cap. 14: 17, 18; cap. 16: 9, 18. 1 Sam. 18: 11, 17, 25; cap. 22: 9; cap. 23: 19. 2 Chrön. 25: 27; cap. 33: 24. Esth. 2: 21. Matth. 26: 14, 47. Marc. 14: 10. Luc. 22: 47, 48. Joh. 18: 5. Ap.G. 23: 12–15.

Försakelse. Om sjelfförsakelse för Christi skull, Matth. 16: 24. Är rätta egenskap af Christi lärjungar, Marc. 8: 34. Luc. 9: 23. Försaka ett ogudaktigt wäsende, Tit. 2: 12. Gal. 5: 24. 2 Cor. 5: 15, 17. Gal. 2: 19, 20. Sjelfförsakelsens nödwändighet, Matth. 10: 37–39. Luc. 14: 26, 33. Nytta, Matth. 10: 39; cap. 16: 25; cap. 19: 29. Marc. 8: 35. Luc. 17: 33. Joh. 12: 25. Wi försake oss sjelfwa, när wi försake all egen ära, Joh. 5: 44; cap. 12: 26. Ps. 115: 1. Exempel: Christus, Joh. 8: 50. Egen wilje, Gal. 5: 17. Matth. 6: 10. Luc. 11: 2. Exempel: Christus, Matth. 26: 39. Egen wällust, Ps. 37: 4, 5. Egen nytta, 1 Cor. 13: 5. Exempel: Christus, Matth. 20: 28. Eget förnuft, 2 Cor. 10: 5. 1 Cor. 2: 14; cap. 3: 18. Rom. 8: 7. Sitt eget lif, Matth. 10: 39; cap. 16: 25. Luc. 14: 26. 1 Joh. 3: 16. Exempel: Paulus och Barnabas, Ap.G. 15: 26; cap. 20: 24; cap. 21: 13.

Församling, eller Guds Christliga kyrka: Kallas Catholsk, som betyder allmännelig: efter som den icke såsom Judiska församlingen i G. T. till ett wisst folk och wiss ort war bunden, och allenast till Christi tillkommelses tid wara skulle, utan den der till alla folk och alla orter i werlden, och till alla tider, intill werldens ända sig sträcka skulle, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Joh. 4: 21, 23. Ps. 19: 4, 5. Es. 11: 10.

Af detta tillnamnet betjenar sig påfwedömet utan rätt; efter som det icke förer Herrans Christeliga lära, som är säden hwaraf hans Catholska och allmänneliga kyrka uppwäxer, Luc. 8: 11. 1 Pet. 1: 23.

Christna församlingens werkande orsak är den treenige Guden, Fadren, Eph. 1: 3, 4. Som med den andeliga bruden åt sin Son bröllop gjorde, Matth. 22: 2. Sonen, hwilken bruden fäst warder, 2 Cor. 11: 2. De ock henne med sitt blod förwärfwat, Ap.G. 20: 28. Ty kallar han henne sin egen församling, Matth. 16: 18. Den Helige Ande, som den andeliga bruden genom ordet och Sakramenten kallar, renar och helgar, Joh. 3: 5. Eph. 5: 27. Uppb. 21: 2. Warande den pant, som bruden på handen gifwes, Eph. 1: 14. Rom. 8: 15. Gal. 4: 6. 2 Tim. 1: 7. Och hos henne i ewighet blifwa skall, Joh. 14: 16, 17. Bewekande orsaken, hwarföre Gud af menskliga slägtet en christelig kyrka församla wille, är antingen utwärtes: nemligen menniskans stora elände, och Christi dyra förtjenst, 2 Tim. 1: 9. 1 Cor. 1: 4. 1 Tim. 2: 6. Eller inwärtes: Guds blotta nåd och barmhertighet, 2 Tim. 1: 9. Tit. 3: 4–7. Personerna Gud dertill brukar, äro Guds ords tjenare, Matth. 22: 3. Luc. 14: 16. 1 Cor. 3: 5, 9; cap. 4: 1. 2 Cor. 5: 20. Eph. 4: 11, 12. Uppb. 19: 9. Medlen hwarmed och hwarigenom samlingen sker, är ordet och de heliga sakramenten, Matth. 28: 19, 20. Eph. 2: 20, 21. Christeliga församlingens ändamål: Guds lof och pris, Eph. 1: 11, 12. Samt menniskornas omwändelse och salighet, 1 Pet. 2: 6, 10. Es. 8: 14; cap. 28: 16. Rom. 10: 11; cap. 9: 33. Matth. 21: 42. Den Christna församlingen är dels stridande på jorden, 1 Tim. 1: 18, 19. 2 Tim. 4: 7, 8. 1 Cor. 9: 24–26. 2 Cor. 7: 5. Dels triumpherande i himmelen, Uppb. 12: 10; cap. 5: 12. Om bägge, såsom allt en hop och en församling handlas, Ebr. 12: 22, 23. Den stridande kyrkan är antingen en allmännelig, som öfwer hela werlden sig sträcker: derom handlas, Matth. 16: 18. Eph. 1: 22; cap. 5: 24—27. Col. 1: 18. 1 Tim. 3: 15. Eller ock en enskild, som på wissa orter finnes, Ap.G. 2: 47; cap. 4: 32. Rom. 1: 7. 1 Cor. 1: 2. Gal. 1: 2. Eph. 1: 1. Uppb. 1: 4, [et]c. En enda Christtrogen familj kallas ock uti Nya Testamentet tre gånger en Guds församling, Rom. 16: 5. Col. 4: 15. Philem. 2.

Ehuruwäl nu den allmänneliga kyrkan, som ock alla enskilda kyrkor i sig inbegriper, är allenast en enda kyrka, Rom. 12: 5. 1 Cor. 12: 27. Eph. 4: 3–6; cap. 3: 15. 2 Tim. 1: 9, likwäl kan och bör hon (hennes enhet intet dermed betaget) betraktas såsom synlig och osynlig. Emedan den Christna församlingen sålunda beskrifwes, att det icke kan den synliga församlingen tillkomma; ty måste jemte den synliga församlingen en osynlig wara, Rom. 2: 28, 29. 1 Pet. 3: 4. Ps. 45: 14. Högaw. 4: 1, 7—12; cap. 7: 1. Luc. 17: 20, 21.

Enligt detta är Christus församlingens hufwud, och hon dess andeliga kropp: såsom nu hufwudet är osynligt, alltså ock dess sannskyldiga lemmar, Eph. 1: 22, 23. 1 Cor. 12: 12–14, 27. 1 Pet. 1: 8.

Yttermera känner Gud de sannskyldiga och lefwande församlingens medlemmar; ty måste jemte de synliga också osynliga wara, som af menniskor icke kännas kunna, 1 Kon. 19: 10, 14, 18. 1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10. Jer. 11: 20. 2 Tim. 2: 19.

Ändteligen måste jemte den utwärtes synliga också en inwärtes osynlig wara, medan föreningen genom tron med Christo är osynlig, Eph. 3: 17. Och den rätta församlingen är andelig, 1 Pet. 2: 5. Den allmänneliga synliga kallas synlig, icke för personernas, utan för den synliga gudstjenstens skull, af den man sig betjenar; om denna handlas, Matth. 18: 18. Ap.G. 5: 11. Rom. 16: 1, 2.

Till den allmänneliga synliga höra först alla som utan åtskillnad till Guds rike kallade äro, Matth. 20: 16. Es. 11: 10–12. Ap.G. 10: 35. Gal. 3: 28. Sedan ock alla de, som efter utwärtes anseende höra Guds ord, och efter Christi instiftelse bruka sakramenten; ibland hwilka finnas många onda, otrogna och skrymtare, 1 Cor. 11: 19. 1 Tim. 4: 1. 1 Joh. 2: 18, 19. Detta förklaras med liknelse af noten, Matth. 13: 47, [et]c. Af åkren, v. 37—39. Af bröllopet, cap. 22: 11, 12. Med exempel, Ap.G. 8: 13. 2 Tim. 4: 10. Men uti sjelfwa werket och sanningen äro den synliga kyrkans rätte och egentlige ledamöter de trogne allena, genom tron med Christo förenade, Eph. 3: 17. 1 Cor. 6: 17. Joh. 1: 12; cap. 15: 2—4, [et]c. Gal. 2: 20; cap. 3: 26. Och icke sådane som tro genom falsk lära, 1 Tim. 1: 19, 20. 2 Tim. 2: 17, 18. Gal. 5: 4. 2 Joh. vers. 10. Rom. 11: 20, och genom en ond wandel mist hafwa, 1 Cor. 5: 4, 5. Med botfärdiga måste man dock tålamod hafwa, Gal. 6: 1. Rom. 11: 23. Den allmänneliga osynliga som osynlig kallas, icke att menniskorna dertill hörande äro osynlige, utan för den osynliga tron och föreningen med Christo: hon är egentligen den rätta Christna församlingen, som allenast de sannskyldiga, heliga och rättrogna samt alla utkorade såsom lefwande lemmar uti sig begriper. Derföre kallas hon Christi andeliga kropp, hwars andeliga hufwud Christus sjelf är, Rom. 12: 5. 1 Cor. 10: 17; cap. 12: 12, 13, 27. Eph. 1: 23; cap. 4: 16. Col. 1: 18; cap. 2: 19. Christi fårahus, Joh. 10: 1. Och de rättsinnade Christne, Christi andeliga får, Joh. 10: 27, 28. Födde af Gudi, Joh. 1: 13. Ande af Anda, cap. 3: 6. Som ock drifwas af Guds Anda, och äro Guds arfwingar, Rom. 8: 14, 17. Derföre tillägger ock Guds ord henne sådana äretitlar och egenskaper, som hela den kallade hopen icke tillkomma kan, Matth. 13: 24, 25, 37, 38, 47, 49. Emedan hon kallas Christi brud, Högaw. 4: 8, 9. Es. 61: 10. Os. 2: 19, 20. Joh. 3: 29. Uppb. 21: 2, 9. Ren jungfru, 2 Cor. 11: 2. Ett kött med Christo, Eph. 5: 30. Lefwande Guds hus, 1 Tim. 3: 15. Andeligt hus, 1 Pet. 2: 5. Uppbygd på propheternas och apostlarnas grund, Eph. 2: 20, 21.

Församlingens rätta egenskaper äro: (1) Renheten, är egentligen den tillräknade som af Christus kommer, Eph. 5: 26, 27. Es. 61: 10. Rom. 8: 1. Wår egen är oren, Es. 64: 6. (2) Enigheten uti tron och saliggörande läran, efter som Christeliga kyrkan är rätteligen och egentligen de heligas och rättrognas församling, Joh. 17: 21–23. Ap.G. 15: 11. 1 Cor. 1: 10, 11; cap. 3: 11. Eph. 4: 3–5. Phil. 1: 27: cap. 3: 16. Joh. 9: 30, 31. Likwäl werlden till straff, Joh. 3: 19. 2 Thess. 2: 11, 12, samt till ett prof för rättsinniga Christna, 1 Cor. 11: 19, tillåter Gud genom djefwulen och hans werktyg split och kätteri uppkomma, Matth. 13: 37, 38, [et]c. 1 Tim. 4: 1. Luc. 2: 34. Ap.G. 20: 29, 30. Isynnerhet på de sista werldens tider, Uppb. 12: 12. Matth. 24: 24. 2 Tim. 3: 1. Bewisas med exempel af första Christeliga kyrkan, Ap.G. 8: 18, [et]c.; cap. 15: 2, [et]c. Uppb. 2: 6, 9, 13, 15, 20. (3) Kyrkans wissa ståndsaktiga sanning, samt fortfarande och waraktighet. Hela den allmänneliga och osynliga kyrkan kan hwarken wilse fara om den sannskyldiga tron och de till grunden hörande trosartiklarne, icke heller i denna werlden helt och hållet gå under; eljest skulle Christus wara utan rike, hufwudet utan kropp och lemmar, brudgummen utan brud i denna werlden. Bewisas, Matth. 16: 18; cap. 28: 20. Es. 54: 10; cap. 59: 21. Jer. 33: 15, [et]c. Dan. 2: 44. Gud förbehåller sig uti alla tider en helig de rättrognas säd, 1 Kon. 19: 14, 18. Den Gud allena känner, 2 Tim. 2: 19. Den allmänneliga synliga kan uti denna werlden så wida gå under, när den offentliga Gudstjensten upphör, och allena hemliga Christi lärjungar för handen äro, Joh. 3: 1, 2; cap. 19: 38. Att den synliga i slikt utwärtes förfall råka kan, bewisas med antichristi tid, Uppb. 12: 6, 13, 14; cap. 13: 3, 4, 7; cap. 14: 8; cap. 17: 2, 15; cap. 18: 3. Bewisas ock med exempel, 1 Kon. 19: 14. Dan. 3: 12. Den allmänneliga synliga kyrkan kan ock sålunda wilse fara om den sannskyldiga tron och läran, att hon offentligen lärer skadliga willfarelser, och icke hafwer en ren och oförfalskad gudstjenst, när hon icke will drifwas af Guds Anda, 1 Mos. 6: 3. Rom. 8: 14. Öfwergifwer ordet, Ords. 13: 13. Jer. 8: 9; cap. 23: 22, 36. Joh. 8: 47. Och föraktar Brudgummens röst, Joh. 10: 4, 27, 28. Ords. 1: 24, 25. De enskilda församlingar kunna, som exempel i G. och N. T. nogsamt wisa, om sannskyldiga tron wilse fara, och alldeles gå under i denna werlden, Matth. 24: 23, 24. 1 Tim. 4: 1. 2 Thess. 2: 3. Matth. 7: 15. Ap.G. 20: 29, 30. 2 Cor. 11: 2, 3. Gal. 1: 6; cap. 4: 9. Emedan den osynliga kyrkan, som uti den synliga begripen är, är allena Gudi bekant, 2 Tim. 2: 19, ty frågas, hwilken den rätta sannskyldiga wara må, och med hwad kännemärke hon från den wilsefarande kyrkan åtskild warder? Swar: Intet wissare och otwifwelaktigare kännemärke kan gifwas, än Evangelii rena predikan och sakramentens rätta bruk, efter Christi instiftelse; bewisas: (1) Af den rätta synliga församlingens beskrifning, Joh. 8: 31, 37; cap. 10: 27; cap. 14: 23. (2) Af medlet, hwarigenom kyrkan samlas, planteras, födes och uppwäxer, som är ordet, och de heliga sakramenten, Luc. 8: 11. 1 Pet. 1: 23. 1 Cor. 4: 15. Tit. 3: 5. Joh. 3: 5. Matth. 28: 19. Rom. 10: 14. (3) Också deraf, att de trogna och otrogna äfwen dermed warda åtskilde, Joh. 8: 31, 47; cap. 10: 27. Matth. 7: 15, 16. (4) Ändteligen wardt ock derigenom uti Gamla Testamentet Israelitiska kyrkan från den falska åtskild, 5 Mos. 4: 6. Ps. 147: 19, 20. 1 Mos. 17: 10, 11. 2 Mos. 12: 48. Om flera kännemärken behöfde wi oss icke bekymra: icke om åldern; satans rike är gammalt nog, dock är Christi kyrka äldre, grundad i den första predikan, 1 Mos. 3: 15. Icke om storleken och widden, Luc. 12: 32. Den falska är ju alltid större, Uppb. 13: 3, 7; cap. 14: 8; cap. 17: 2, 15; cap. 18: 3, än Christi rättrogna, Uppb. 12: 6. Matth. 24: 24. Luc. 18: 8. Icke heller om undertecknen, Matth. 24: 24, [et]c. 2 Thess. 2: 9. Uppb. 13: 13, 14. 1 Cor. 14: 22.

Försigtighet, Wishet. Guds, 1 Cor. 1: 21. Davids, Ps. 101: 2. Gamlas, Ords. 14: 18. Christnas, Eph. 5: 15. Matth. 10: 16. Ynglingars, Ords. 1: 4–6.

Wishet är fördölja smälek, förborga klokhet, Ords. 12: 16, 23. Bära sig wisligen åt, Ords. 17: 24, 27; cap. 14: 15. Förborga sig för olyckan, Ords. 27: 12.

Förskoning. Dermed regerar oss Gud, 2 Chrön. 36: 15.

Förskräckelse. Ogudaktigas, Es. 33: 14. Ords. 28: 1. 5 Mos. 32: 25. 3 Mos. 26: 36, 37. Gudfruktiga kan intet förskräcka, Ps. 3: 7. Ps. 27: 1–3. Ps. 23: 4. Ps. 46: 3. Ps. 56: 12. Ps. 91: 1, [et]c. Ps. 4: 9. Gud är deras förskräckelse, Es. 8: 12, 13. 2 Cor. 5: 11.

Försonlighet (se Förlåtelse). Hörer christna till, Matth. 5: 24–26. Marc. 11: 25. Matth. 6: 14. Eph. 4: 26, 31, 32. Bewekande orsaker till försonlighet, (1) Guds stränga befallning, 3 Mos. 19: 17, 18. Luc. 6: 27, 28; cap. 17: 3, 4. Col. 3: 13. (2) Himmelske Fadrens exempel, Matth. 5: 43–48; cap. 18: 22, 23, 32, 33. Eph. 4: 32. 2 Mos. 34: 6. 4 Mos. 14: 18. Ps. 103: 8–14. Mich. 7: 18, 19. (3) Jesu Christi exempel, Col. 3: 13. Luc. 23: 34. Joh. 13: 15, 16. (4) Sjelfwa nödwändigheten, att få en nådig förlåtelse, 4 Mos. 5: 6, 7. Matth. 6: 12, 14, 15. Marc. 11: 25. Luc. 6: 37. (5) Oförsonlighetens wederstygglighet, Rom. 1: 31. Tit. 3: 3. 1 Joh. 3: 14, 15; cap. 2: 9—11. Pred. 7: 10. (6) Wår dödlighets betraktande, Matth. 5: 25, 26. (7) Oförsonlighet hindrar bönen, Marc. 11: 25. 1 Tim. 2: 8.

Förstar: På dem sig ej förlåta, Ps. 118: 9. Ps. 146: 3. Affällige, orättrådige, Es. 1: 23. Jer. 5: 28. Zach. 7: 6, 10. Guds hotelse emot sådana, Hes. 7: 26, 27. Går illa när domaren säger, hwad försten hafwa will, Micha 7: 3. Lögn anstår illa en förste, Ords. 17: 7; cap. 29: 12. Högfärdiga nederstörtas, Luc. 1: 52. Rättsinniga hata wällust, Pred. 10: 16, 17. Hafwa förstliga tankar, Es. 32: 8. Hata girigheten och frukta Gud, 2 Mos. 18: 21. Ords. 28: 16. Icke dricka starka drycker, Ords. 31: 4, 5. Os. 7: 5. Intet taga af folkets arfwedel. Hes. 46: 17, 18. Icke lika wara med dem som råmärke flytta, Os. 5: 10. Om förstar utan land, Es. 34: 12. Genom tålamod blidkas de, Ords. 25: 15; cap. 15: 1. De utan förstånd äro skadlige, Ords. 28: 16. Regera genom Guds wishet, Ords. 8: 14–16. Dem icke banna, 2 Mos. 22: 28. Pred. 10: 20. Job 34: 18.

Förstendöme: Förändring underkastadt, Ords. 28: 2.

Förstfödde: Helgade Herranom, 2 Mos. 13: 2; cap. 22: 29, 30; cap. 34: 19, 20. 3 Mos. 27: 26. 4 Mos. 3: 13; cap. 8: 16—18. 5 Mos. 15: 19. 1 Sam. 1: 22, [et]c. Luc. 2: 23.

Förstföddas fördel och rätt. 1 Mos. 25: 31. 5 Mos. 21: 15–17. Så fick Joram konungariket, 2 Chrön. 21: 3.

Förstfödde understundom förskjutne: Manasse, 1 Mos. 48: 17–19. Ruben, 1 Mos. 49: 3, 4, 10. Christus den förstfödde ibland många bröder, Rom. 8: 29. Col. 1: 15. Ps. 89: 28. Uppb. 1: 5.

Förstling: Andans förstling, Rom. 8: 23. Christus förstling, 1 Cor. 15: 20. Christna förstlingar, Jac. 1: 18. Uppb. 14: 4. Förstlingen af frukt och annat hörde Herranom till, 2 Mos. 23: 19; cap. 34: 26. Neh. 10: 35, [et]c. Ords. 3: 9. Hes. 44: 30.

Förstånd: Ej derpå sig förlåta, Ords. 3: 5. Ädlare än silfwer, Ords. 16: 16. Kommer af Gud, Ords. 2: 6. Dan. 2: 21. 1 Kon. 3: 12; cap. 4: 29. Fly det onda är förstånd, Job 28: 28. Ej hålla sig sjelf klok, Es. 5: 21. Rom. 12: 16. En förståndig hafwer hof med sitt tal, Ords. 17: 27, 28.

Försyn. Guds gudomliga försyn och omsorg, som i sig begriper Guds skickelse, förordning, styrelse och regering, hwarmed Gud icke är frånwarande, utan närwarande, Ps. 139: 7, [et]c. Jer. 23: 23, 24. Ap.G. 17: 27, 28. Col. 1: 17. All ting wet, som antingen nu äro eller ske kunna, Joh. 21: 17. Ap.G. 15: 18. 1 Joh. 3: 20. Es. 41: 22, 23. Matth. 11: 21–23. Ps. 139: 1–4. Ebr. 4: 13. Medelst hwilken Han ock allt skapadt bewarar och underhåller; samt alla menniskor och deras gerningar styrer, råder och regerar, wisligen och friwilligen, till sitt namns ära, och de gudfruktigas nytta och salighet. Bewisas af efterföljande språk, Ps. 139: 1–13. Jer. 10: 23. Ap.G. 17: 25, 28. Ebr. 1: 3. 1 Sam. 16: 1. Ps. 119: 91. Ps. 36: 7.

Tillskrifwes den treenige Guden, himmelens och jordens Skapare, Ps. 104: 24, 27, 28. Ps. 145: 15–17. Ps. 147: 8–10. Matth. 6: 26. Fadren, jemwäl Sonen, Joh. 5: 17. Col. 1: 17. Ebr. 1: 3. Också den Heliga Anda, Ps. 104: 30. Ps. 139: 7. Sträcker sig till allt det som är till, Neh. 9: 6. Ebr. 1: 3. Till änglarna, de goda, Ps. 91: 11. Ps. 104: 4. Ebr. 1: 14. Onda, Job 1: 12. 1 Kon. 22: 21, 22. Matth. 8: 31, 32. Till alla menniskor, onda och goda, Matth. 5: 45. Ap.G. 17: 26–28. Synnerligen till de gudfruktiga, 5 Mos. 32: 9, [et]c. Ps. 4: 4. Ps. 33: 18. Ps. 37: 19, 25. Ps. 73: 24. Ps. 91: 11. Ebr. 1: 14. Till hwar och en gudfruktig isynnerhet, Ps. 34: 7. Ps. 86: 1–3. Ps. 40: 18. till menniskans lefwerne uti dess ingång, Job 10: 8–18. Ps. 139: 14–16. Ps. 22: 10, 11. Ps. 71: 6. Uti dess fortgång, 5 Mos. 30: 20. Job 10: 12; cap. 34: 21. Ps. 37: 23, 24. Ps. 56: 9. Ps. 139: 1–3. Ords. 16: 2; cap. 21: 1, 2. Matth. 6: 25; cap. 10: 30. Och uti dess utgång, Job 14: 5. Ps. 39: 5–7. Ps. 90: 12. Antingen menniskan dess föresatta lefnadsmått är när, 1 Mos. 47: 29. 2 Sam. 7: 12. Eller det förkortadt, Ps. 55: 24. Ps. 102: 25. Eller förlängdt, Es. 38: 5. Eller ock fördubbladt warder, 1 Kon. 17: 22. 2 Kon. 13: 21. Matth. 9: 25. Luc. 7: 15. Joh. 11: 44. Ap.G. 9: 40. Till menniskans förehafwande och gerningar, såwäl onda som goda; de goda befrämjar Gud, Ps. 66: 18. Ps. 139: 23, 24. Ps. 1: 3. Jos. 1: 8, 9. Jer. 10: 23. Ps. 127: 1, 2. Ps. 90: 17. Es. 26: 12. Phil. 2: 13. Det onda tillåter Gud stundom, af rättwis dom, de onda till straff, Ps. 81: 13. Ap.G. 1