Forn-Swenskans och Forn-Norskans Språkbyggnad/Företal

←  Djvu

Forn-Swenskans (Svænsku ok Gøzku) och Forn-Norskans (Norrænu) Språkbyggnad jemte ett bihang om den äldsta runskriften av P. A. Munch Företal

Rättelser och Tillägg  →

FÖRETAL.

För denna Språklära, hvilken jag härmedelst vågar bjuda våra Svenska bröder, är ursprungligen den af Herr C. Unger och mig gemensamt i Christiania 1847 utgifna «Det oldnorske Sprogs eller Norrønasprogets Grammatik» laggd till grund; imellertid har omarbetandet och tillökandet varit så omfattande, att närvarande arbete måste anses som ett alldeles nytt. Utom det, att ganska betydliga stycken äro förändrade och förbättrade, är sjelfva planen, enligt titelbladets angifvande, utvidgad sålunda, att jemte Forn-Norskan (Norrœna) äfven Forn-Svenskan är behandlad.

Jag har redan i dessa ord förklarat en skilnad ega rum mellan Norrönaspråket och Forn-Svenskan, hvad må hända för dem, hvilka ej rätt hunnit följa med allt det, som i sednare tider varit skrifvet i denna sak, torde tyckas nytt och illa öfverensstämmande med den vanliga, inrotade meningen, att det gamla ordet norrœnn vore liktydigt med «nordisk», och öfversättningen «norsk» derföre ett origtigt inskränkande af rätta betydelsen. I synnerhet har detta varit uttaladt, och försök att närmare utveckla denna sats varit gjordt i en recension öfver Hr Ungers och min «Oldnorske Læsebog», tryckt i tidskriften Frey, N:o 4, 1848, och undertecknad A. F—ll. Företalet till denna läsebok börjar sålunda: «Den oldnorske eller Norrøna-Literaturen, af hvilken vi her forelægge vore Landsmænd en lille Exempelsamling, tilhører udelukkende Norge og dets kolonilande, fornemmelig Island. Hverken Sverige eller Danmark, hvis Mundarter kun i de ældste Tider og tildels endnu för Literaturens egentlige Begyndelse nogenlunde stemmede med Norges, have den ringeste Deel deri.» Detta kallar recensenten en öfverdrift, «hvartill ett eljest lofvärdt fosterländskt nit lätt kan leda»; och emedan de skäl, han uppställer deremot, verkligen äro desamma, hvilka vanligtvis pläga anföras emot ett sådant inskränkande, som det vi antaga för det rätta, vill jag här för beqvämlighetens skull afhandla ämnet genom att upptaga hans yttrande, i det jag söker ställa sjelfva saken i dess rätta sammanhang och skaffa läsaren reda på detta, hvilket ingalunda är så inveckladt, som det blifvut genom ensidighet, fördomar samt till och med brist på en rigtig öfverblick öfver språkförhållandena.

Först och förnämligast måste vi utreda sammansättningen och betydelsen af ordet norrœnn i hänseende till namnet Noregr och nyare ordet «norsk». Recensenten, F—Il, har, enligt hvad härefter nogare kan ses, alldeles rätt, enär han förklarar skrifsättet norrœnn vara mindre rigtigt. Deremot är det ett misstag, när han menar, att norrœnn är bildadt af norro-in. Sammansättningsändelsen -rœnn, egentligen -rœnr (se §. 15) är, enligt vocalens förklarande, en omljudsform af urspr. roten rón- och betyder: «kommande från, härstammande från». Det sammansättes icke blott med väderstreckens beteckningar austr (østr), vestr, norðr, suðr, utan ock med substantiver, såsom «fjallrœnn» ɔ: härstammande från fjellen, med adjectiver, såsom «einrœnn», ɔ: egen af lynne, envis: med adverber såsom «hérrœnn», ɔ: här från landet, liktydigt med hérléndskr (se äldre Gulathinslagen, §. 266 i «Norges gl. Love», I B., 88, jfr. äldre Frostatingslagen, VIII, 2, i «Norges gl. Love», II B., p. 509). Austrœnn är sålunda «från östern», suðrœnn «från södern», vestrœnn «från vestern». Formen norðrœnn lär sällan, eller snart sagdt aldrig, finnas oassimilerad, utan alltid norrœnn, emedan d, ð, þ mellan tvänne liquider mycket ofta assimilerades med dessa, t.ex. i F.-N. Sannes f. Sandnes, Folló f. Foldló, äfvensom det i Svenskan ännu är brukligt att skrifva norr, icke norder, utom må hända i antik, högtidlig kyrkostil, hvilket jag likvisst ej tror. Norrœnn, som på detta sätt är identiskt med norðrœnn lär derföre ursprungligen hafva betydelsen «kommande, härstammande från norden», och denna betydelse är bibehållen, der talet är om vindens strykande; det substantiviska Norrœna betecknar derföre i sådan händelse Nordanvinden, alldeles likasom Austrœna betecknar Östanvinden. Äfven Forn-högtyskan har här det motsvarande róni, t.ex. nordróni, óstróni, ɔ: Nordanvind, Östanvind, hvilket äfven visar etymologiens rigtighet. Men, att ordet likafullt fått en annan och inskränktare betydelse, der talet är om folk- och språkförhållanden, har sin orsak i det namn, som blifvit Norrige till del. Nuvarande namnet «Norge», origtigt skrifvet «Norrige», är hvarken sammansatt af Nor-rike eller af Norr-rike, utan är en i Danska skriftspråket uppkommen förvridning af dativformen Noregi eller Norege; Norska folket sjelft säger alltid Norig eller Noreg. Äldsta formen var Norþvegr, Norðvegr, hvadan ock namnet hos utländska författare under medeltiden ofta skrifves Northvegia; detta assimilerades till Norvegr, hvadan Norvegia, Norwegen, Norway; och Norvegr åter till Noregr (sällan Norigr), likasom man sade hverneg, eller hvernig f. hvernveg. Norðvegr eller Norvegr har alltså ursprungligen betydelsen: «den nordliga vägen», «det nordliga landet» (benämningen väg, icke land, varande eljest mycket betecknande för de icke rätt stadgade förhållandena under colonisations- och folkvandringstiden), likasom det motsvarande suðrvegr, suðrvegir, hvilket nyttjas i den äldre Eddan, egentligen betyder «den sydliga vägen, trakten», «Söderlandet»^[1] Invånarne i Norge kallades, såsom bekant är, alltid Norðmenn och kalls äfven nu så (Nordmænd, Norrmän); men detta namn betecknar, ej mindre än Noregr, egentligen blott «män från norden» och är sålunda alldeles synonymt med norrœnir menn, hvarmed det också ganska ofta förbytes. Till betecknande af landet med tillhörande folk och nationalitet begagnas alltså trilogien Noregr (land) — Norðmenn (folk) — Norrœnn (nationalitet), hvilka ord stå i det innerligaste sammanhang med och kunna ej utan inconsequens lösrifvas från hvarandra, ursprungligen antydande alla tre endast ett lands och tillhörande folks nordliga belägenhet. Men lika visst, som de egentligen kunna passa in på hela norden, och folknamnet Norðmenn, latiniseradt Northmanni, Normanni, verkligen af de utländska författare, hvilka beskrifvit vikingatågen i 9:de seklet, nyttjas till betecknande af nordiska män i allmänhet, lika visst är det, att namnen eller orden, åtminstone från den tiden, då Norges fylker samlades till ett enda rike, inom sjelfva Norden och äfven utom densamma af bättre underrättade män endast begagnas för att beteckna Norge, Norrmännen och Norska nationaliteten. Det är, om man vill, en godtycklighet; men godtyckligbeten är ej större än i begagnandet af det motsvarande suðrœnn, suðrmaðr, hvilka ord, såsom bekant är, endast begagnas om Tyskarne,^[2] ehuru Italienarne och Fransmännen i afseende på landens belägenhet med samma skäl kunde kallas södermän. Redan i Danska runliteraturen träffa vi ordet norrœnn på den bland runprofven i denna grammatik upptagna inskriften på Egå-stenen i Jutland, hvilken i afseende på skriftens enkelhet och renhet lär vara bland de aldra äldsta i Danmark, må hända från 9:de, åtminstone från 10:de seklet. Här nämnes en Ketill hinn norrœni, hvilket epitheton vore pleonastiskt och meningslöst, om det blott skulle säga, att mannen var en nordisk man, ty det voro ju alla Daner och Jutar; derföre har redan Werlauff i sin utläggning af inscriptionen öfversatt det med »den norska» (se Nordisk Tidsskrift for Oldkyndighed, 2:det B., s. 247). En utländsk, säker autoritet för begagnandet af ordet Norðmenn endast om Norges invånare, redan mot slutet af 800:talet, är Engelska konungen Alfred († 900). Han säger i sina egna tillägg till sin öfversättning af Orosius: Sveón habbað be suðan him þonc sæs-earm Ósti ...... and be norðan him ofer þá véstene is Cvénland, and be vestan-norðan him sindon Scrídefinnas, and be vestan Norðmenn, ɔ: Svearne hafva mot söder Ostiska hafs-armen ...... nordanföre dem, på andra sidan öknen, är Kvænland, emot nordvest hafva de Skridefinnarne, och emot vester Norrmännen. Likaså anförer Alfred Norrmannen Ottars ord: he säde þät Norðmannaland være sviðe lang and sviðe smäl ...... and licgað vilde móras við eástan ...... þonne is tó-emnes þám lande súðeveardum on óðre healfe þäs móres Sveóland, ɔ: han sade, att Norrmännernas land vore mycket långt och mycket smalt ...... och ligga vilda fjellar emot öster ...... men längs med sydliga sidan af det landet sträcker sig på andra sidan fjellen Svealand. Noggrannare distinction mellan båda halföns länder kan icke tänkas. Men, är sålunda en distinction redan uppkommen i run-åldern, inom hvilken alla de oblandade nordiska stammarnes munarter måste hafva varit så lika inbördes, att de snart sagdt varit identiska, så lärer samma distinction hafva varit mycket skarpare under det tidhvarf, då nordiska stammarnas bokliteratur grundlades, ɔ: omkring början af 1100:talet, när både Danska och Svenska språket, i synnerhet det förra, skiljde sig till en icke ringa grad från det Norska. Och endast om denna bokperiod kan frågan vara, enär talet är om en verklig literatur, såsom på det i vårt företal af F—ll klandrade stället. Vi behöfva heller icke att leta länge, förrän vi finna de aldra mest i ögonen fallande bevis på ett sådant inskränkt begagnande af ordet norrœnn, som det vi här charakterisera. Redan gamla Isländska lagboken Grágás, hvaraf äldsta qvarvarande handskriften (codex regius) visserligen icke är mycket yngre än året 1200, och af hvars stadgar det hufvudsakliga måste vara äldre än Christendomen, gör i Vígslóði, cap. 37, den mest bestämda skilnad imellan danskir, sœnskir och norrœnir. Äldre och yngre Vestgötalagen (Schlyters ed. pp. 13 och 120) likaså: «Drepr maþr danskan mann ällä norenn mann».^[3] Och buru man inom sjelfva Norge, på den tiden, då literaturen var i sin högsta blomstring, nämligen i början af 1200:talet, plägade betrakta Svenska folket i motsats till Norröna-folket, icke såsom en del af detta, visa orden i Kung Håkan Håkanssons saga, c. 2, der talet är om Jarlen Håkan Galen, hvars fader var Svensk: «en jarl væri þó útlendr at föður kyni en eigi norrœnn», ɔ: men jarlen vore dock, i afseende på sin fäderne ätt, en utländning och ingen «norrøn» man. Alltså var en Svensk icke norrøn, och Svenska språket, ehuru nordiskt, icke norrönaspråket. Egentligen är också nyare benämningen »Norsk» i etymologiskt afseende alldeles det samma som norrønn och «nordisk», ty «Norsk» är sammansatt af detsamma «Nor» eller «Nord», som ligger i Noregr, Norðmenn, med afledningsändelsen -sk, hvilken likasom -rœnn betecknar ett härstammande från, hänhörande till, och fullkomligt svarar emot Tyskarnes -isch. Derföre skref man ock ofta i 15:de och 16:de hundratalet nordsk i st. f. «Norsk».^[4] Benämningen «nordisk» tillhör blott sista århundradet och röjer redan i sin form något oäkta, enär ändelsen -isk är omedelbart upptagen från Tyskan och ej har sitt hem i våra språk, der rätta motsvarande formen är «-sk». «Norsk», «Nordsk» är alltså ändock till formen identiskt med «nordisk», och en distinction mellan hvardera likaså oetymologisk, godtycklig och konstig som imellan namnformerna «Johan» och «Hans». Saken är den, att sjelfva begreppet «nordisk» tillhör det moderna tidhvarfvet och den Tysk-historisk-philosophiska scholan; och, der frågan är om Tysk philosophi, räcker vårt eget ordförråd ingalunda till, utan nya måste hemtas från Tyskarnes magazin af dylika saker. Eljest svarar Tyska «norwegisch», Engelska «norwegian», Latinska «norvegicus» ej emot vårt «Norsk», men emot en form, hvilken, om den hade funnits i vårt fornspråk, måste ha ljudit norvegskr. Detta förstod man ganska väl i medeltiden, då man i Latinska diplomer mycket oftare skref noricus och noricanus (nor-icus = nor-rœnn norsk) än norvegicus. Ännu i dag hafva Skottar och Engelsmän jemte norwegian äfven den äldre formen norse. Förhållanden, hvilka nedanföre komma att närmare omtalas, hafva, märkligt nog, bragt de flesta Skandinaviska språkforskare till att glömma, dels att orden Noregr, Norðmaðr, Norrœnn, såsom redan är visadt, äro inom samma kategori, ock att inskränkandet af Norrœnn till Norge icke i någon mån är våldsammare och godtyckligare än af Noregr och Norðmaðr till samma land, dels att sjelfva det nyare ordet «Norsk» till sammansättning och begrepp är identiskt med norrœnn. Om man icke hade glömt detta, skulle visserligen icke så många Svenskar och Danskar vara belåtna med att kunna räknas under Norrönatungans folk, ɔ: Norska folket.

Det medges väl i omtalta kritik, «att adj. norrœnn är vanligt i den speciela betydelsen 'Norsk'; men», tillägges der, «dess egentliga och generela betydelse är nordisk, nordlig, hvarföre den substantiviserade femininformen deraf, Norrœna, som äfven betyder nordanvind (hvilket alltför illa skulle öfversättas med »Norsk vind») måste tolkas med Nordiska, nämligen Fornnordiska, Fornskandinaviska, d. v. s. det språk, som fordom, ehuru med vissa dialekt-åtskilnader, talades i de Skandinaviska länderna och sedermera bevarades nästan oförändradt på Island». Men, har en gång ordet norrœnn i afseende på en nation fått den speciela betydelsen «Norsk», så är det dock redan i sig sjelft klart, att samma ord, substantiviskt nyttjadt om ett språk, äfven måste betyda denna nations språk. Vore benämningen Norrœna ett gemensamt namn för alla Nordiska språk-klasser, så borde man ock kunna finna detta namn i Svenska fornskrifter såsom namn på Svenska språket; men här träffar man aldrig andra namn än Svéa mál, Gøta mál, gøzk tunga o. a. d.; under det orden norrœnn, norrenn i F.-Svenskan alltid beteckna «Norsk». Äfven nu för tiden skilja Svenska språkforskare de facto och af naturlig instinct mycket noggrannt imellan F.-Svenska och F.-Norska skrifter, emedan de kalla de sednare Isländska, men nyttja aldrig detta ord om de förra, ehuru det språk, i hvilket de så kallade Isländska böckerna äro skrifna, alltid i dessa böcker sjelfva kallas norrœna.^[5] Anmälaren af Läseboken tror, att blotta dialekt-åtskilnader, såsom han kallar dem, ej böra förhindra oss att inse och erkänna Forn-Skandinaviskans enhet. Visserligen, så vida man endast har ett tidhvarf för ögonen, hvilket ligger bakom all nordisk historia, ett tidhvarf, då våra förfäder må hända icke ens kände Scandinaviska halfön, utan ströfvade omkring på österns slätter. Men i den historiska åldern, framför allt i det tidhvarf, då Norrönaliteraturen stod i sin fagraste blomma, fanns icke någon Skandinavisk enhet, utan de nordiska nationernas inbördes skiljaktigheter voro den tiden må hända ännu skarpare utpräglade än nu. Det lärer öfver hufvud vara ett stort grundfel, en petitio principii, de äldre häfdaforskarne iråkat, då de gått ut ifrån en antagen Forn-Skandinavisk enhet såsom något gifvet och såsom en bas, då densamma dock först bordt vara bevisad och genom närmare pröfning torde befinnas vara en chimère. Så långt som nordens historiska minnen räcka tillbaka i tiden, träffa vi Svearne bosatta i Mälartrakten, medan de äldsta Norrmännen bodde i Hálogaland, och de mellanliggande ofantligt stora trakterna voro uppfyllda af fjellar och urskog.^[6] Monne icke redan detta tillkännagifver en någorlunda samtida, men inbördes oafhängig, colonisation, så att Svearne ej kunna vara komna in från Norge, lika litet som Norrmännen från Sverige, utan båda stammarne samtida från östern, och att de endast småningom från båda hållen arbetat sig fram, tills de möttes, men ändock icke annorlunda, än att stora skogar och fjell till största längden skilj de dem från hvarandra? Och vore det ej naturligt, att häraf komma till den slutsats, att redan de skiljaktiga localförhållandena, under hvilka Svearne och Norrmännen utvecklat sig, lära varit tillräckliga till att gifva åt hvardera nationaliteten och språket en till en del skiljaktig stämpel, om man än icke ville antaga, hvad vi anse såsom sannolikast, att båda nationerna redan från urtiden bildat två, visserligen nära beslägtade, men tillika inbördes åtskilda, sjelfständiga stammar? Sverige med sina öppna slätter, stora skogar och insjöar, Norge med sina trånga dälder och djupa fjärdar förete skiljaktigheter, stora nog att inverka på utbildandet och individualiserandet af en ännu i barndomsåldern varande folkstam. Och hvad Danmark angår, så är här ännu ett annat element tillstädes, hvilket måste stämpla charakteren annorlunda än i de två andra länderna: det är närvaron af en äldre Gotisk befolkning. — Anmälaren yttrar, att de här omhandlade skiljaktigheter lära blott vara dialekt-åtskilnader af samma slag som de, hvilka finnas mellan enskilda bygder i ena eller andra landet; men detta är icke alldeles rigtigt, ty en jemförelse mellan alla eller de flesta Svenska och de flesta Norska dialekter skall ofelbart visa, att, om än alla åtskilnader mellan landskapsdialekterna i Sverige vore alldeles utplånade, och endast det gemensamma ur dem alla bibehållet, och samma operation vore företagen i Norge, så skulle dock, efter borttagandet af det, som äfven här till följe af den nära slägtskapen måste vara detsamma i båda klasserna, en stor myckenhet blifva qvar, som icke vore gemensamt, utan skiljaktigt för båda hufvudklasserna; med andra ord, hvarje Svensk dialekt, om än aldrig så mycket afvikande från andra Svenska dialekter, har dock något väsendtligt gemensamt med dem, hvilket just är det charakteristiskt Svenska, likasom Norska dialekter, ehuru inbördes skiljaktiga, dock hafva alla något gemensamt, hvilket är det charakteristiskt Norska och skiljaktigt från det charakteristiskt Svenska. Det är detta för hvardera klassen gemensamma, hvilket ovillkorligt stämplar hvarje Svensk dialekt såsom Svensk, och hvarje Norsk dialekt såsom Norsk, och båda hufvudklasserna såsom underafdelningar af en högre enhet. Och det var medvetandet häraf, som förmådde våra förfäder till att iakttaga en noggrann distinction, så att de icke kallade Svenska språket Norska eller omvändt. Ett af syftemålen för denna Grammatik är att utreda de phonetiska och grammatiska skiljaktigheterna mellan båda språken, och här i företalet lärer detta derföre vara öfverflödigt. Deremot måste vi erinra, att ännu många ting och begrepp i Svenskan betecknas med andra ord än i Norskan, ord, hvilka likväl tydligt äro lika gamla och lika äkta i båda språken, ehuru skiljaktiga och charakteristiska, de förra för Svenskan, de sednare för Norskan. Bland dylika ord kunna vi uppräkna i synnerhet de många benämningar på flera arter bär eller trädfrukt, såsom lingon, hallon, smultron, hjortron, på Norska tytebær, bringebær, jordbær, molter, o. s. v.; djurnamn, såsom «får», Norska «saud»; «lekatt», Norska «röskat»; «lo», Norska «gaupa»^[7]; juridiska uttryck, såsom biltogr, Norska útlægr.^[8] Betrakta vi rätts-institutionerna, så finna vi lika stora genomgripande skiljaktigheten de Svenska inrättningarne med Lagman och Häradshöfding m. m. skiljde sig mycket från Norrmännens med hersar, eller lände-män, och än skiljaktigare var inrättningen uti Danmark, der de agrariska förhållandena (landsbyar o. s. v.) voro fullkomligt lika med dem i Norra Tyskland och sådana, att man i dem till och med igenkänner Taciti beskrifning öfver de gamla Germanernas pagi. Och nu religionen och mythologien? Man har blifvit så van att antaga de guda- och hjelte-traditioner, hvilka hufvudsakligen äro bevarade i båda Eddorna, såsom gemensamt nordiska, att det, snart sagdt, icke faller någon in att begrunda saken nogare. Men att det ej är så, åtminstone hvad Danmark angår, är icke svårt att bevisa. De fornsägner, Saxo meddelar, äro ojäfvigt äkta Danska, ty de förekommande egennamnen äro alldeles nationala och hafva former, hvilka igenkännas i Danska diplomer; de flesta sägner äro till och med localiserade, ett bevis på deras höga ålder. Men huru skiljaktiga dessa Danska fornsägner i enskildheterna varit från Edda-sägnerna, ser man t. ex. af Saxos berättelse om Balders död, jemförd med Edda-sägnen derom. Medgifva vi också (ehuru ett dylikt medgifvande icke alls är nödvändigt), att mycket genom det muntliga öfverlemnandet kan vara förvanskadt, så blifva dock hufvuddragen qvar; men äfven dessa äro skiljaktiga från yngre Eddans berättelse; Höd, Balders baneman, af Saxo benämd Hotherus, ɔ: Höþr, måste äfven i den oförfalskade Danska berättelsen hafva varit en ung rask hjelte, icke blind, såsom Edda berättar o. s. v. Vi läsa i Saxos lib. 8 en vidlöftig berättelse om Jarmerik, eller, såsom namnet i en bättre F.-Dansk form förekommer i en konungalängd uti Langebecks scriptt. I, 19, Jarmunrek, eddasångernas och Völsungasagans Jörmunrekr, Goternas Ermanarik, Tyskarnes Ermenrich; denna berättelse kan Saxo ej hafva hemtat ur Tyska källor, ty framställningen, till och med namnen, äro skiljaktiga från hvad som förekommer i qvarlefvorna af Tyska redactionen; namnformerna hos Saxo äro äkta Danska, och berättelsen localiserad; men hon är äfven till den grad skiljaktig från eddaberättelsen, att all tanke, om att Saxo skulle hafva ens känt denna, måste vara omöjlig; och dock är denna samma Jörmunreksägnen en bland de förnämsta och vigtigaste i Edda-kretsen. Häraf visar sig tydligen och oemotsägligen, att hvarken äldre eller yngre Eddans sånger och berättelser, lika litet som någon annan derpå grundad fornsaga eller qväde, framställer Forn-Danska mythologien, och att de sålunda icke heller kunna kallas Nordiska i betydelsen af: «gemensamma för hela norden», utan endast såsom tillhörande en af de tre nordiska nationerna, på samma sätt som Gustaf II Adolf kan kallas en Nordisk konung, icke i den mening, att han varit konung i alla tre nordiska rikena, utan emedan han såsom Svensk äfven tillhörde Norden. Hvad som tillhör en del, tillhör äfven det hela; men derföre tillhör icke den ena delen den andra. Spanskan är Romanisk, och Italienskan är Romanisk; men derföre höra dock icke de gamla Spanska romanserna till Italien, lika litet som Spaniorerna kunna tillegna sig Dante. Jag har annorstädes^[9] antydt flera momenter, som ådagalägga skiljaktigheten mellan Forn-Danska och Forn-Norska mythologien. Huru vida äfven Forn-Svenska mythologien hade sina egenheter, kan nu mer af brist på data ej rätt utredas; men sannolikt är det dock i alla fall; åtminstone är den hos Adam af Bremen omtalade offer-ritus i Uppsala mer lik den af Theitmar beskrifna ritus i Hledra på Seeland, än den, hvarom de Norska och Isländska sagorna förmäla; och det är äfven i och för sig naturligt, att mythologien står parallelt med språket.^[10] Härmed är icke sagdt, att ju alla hufvudstycken i Danska, Svenska och Norska mylhologien äro de samma; vi vela ju, att äfven hufvudpunkterna af Forn-Tyska mythologien voro degamma som i nordiska gudaläran; men, likasom de nordiska folkens mythologi i enskilda fall aflägsnat sig från de Tyska folkens (man ser detta aldra bäst af Grimms «Deutsche Mythologie»), så hafva inom norden sjelf, och med bibehållande af allt charakteristiskt nordiskt, äfven de nordiska folkens mythologiska traditioner utbildat sig skiljaktigt hos hvarje folk, i harmoni med folklynnet och den omgifvande naturen. Likheten är alltså, i språk som i mythologi, hos alla tre nordiska nationerna tillstädes till en viss grad, antydande en fullkomlig enhet i en mycket aflägsen tidrymd, ehuru redan afvikande från Tyskt språk och Tysk mythologi; men denna likhet går dock endast till en bestämd grad eller en bestämd punkt; bortom denna inträffar den charakteristiska tredelningen. Saken förhåller sig alltså icke, såsom anmälaren i Frey säger, p. 217 (hvarest han anförer exempel på att Svenskan äfven i sitt nuvarande skick mer än «Vestskandinaviskan» i flera hänseenden överensstämmer med fornspråket), alt det är Norrönan, hvilken «troget» bibehållit sig i Sverige, utan Forn-Svenskan, eller rättare, de ord och former, hvilka F.-Sv. och Norrönan hade gemensamt, och som dock icke äro komna från Norrönan i Svenskan eller omvändt. Eljest äro alla de exempel, han anför af den så kallade «Vestskandinaviskan», alldeles origtiga, ty de äro hvart enda ett hemtade från Danska skriftspråket, hvilket, såsom bekant är, under föreningen med Danmark blifvit infördt såsom skriftspråk och de bildades språk i Norrige, men är mer skiljaktigt från Norska talspråket eller folkspråket än det är från Svenskan. Vi kunna i detta afseende hänvisa anmälaren och dem, som sväfva i samma oreda om Norska folkspråket, till den redan mer än ett halft sekel gamla «Hallagers Norske Ord-Samling»; men hufvudskriften, hvarmod anmälaren bordt göra sig bekant, förrän han skref de nyssnämda orden, är Ifvar Åsens «det norske Folkesprogs Grammatik», utkommen i Christiania 1848. Det är verkligen obegripligt, huru det gått till, att en man, som anmälaren, hvilken eljest lär hafva granskat mer allvarsamt i dessa ämnen, än många andra, skulle vara så fullkomligt obekant med språkförhållandet inom Norge, skulle icke veta, att Norrmännen hafva Danskt skriftspråk, hvaraf fjellbonden i de aflägsnare trakterna, vid närmare undersökning, troligen skulle visa sig förstå mycket mindre, än man vanligen föreställer sig.^[11] Ifvar Åsens bok skall kunna visa anmälaren, huru «troget», ja till och med i Lexicalia oförändrad, verkliga Norrönan just inom Norge bibehållit sig, ända till den grad, att flera bland de äldsta poetiska uttrycken endast genom Norska folkspråket kunna förklaras. Huru noga Norrönan sluter sig till landet, och till detta allena, derom vittna aldramest de secundära väderstreckens namn i Norrönan. Nordosten kallas landnorðr (den närmare landet liggande norden), sydosten landsuðr, nordvesten útnorðr och sydvesten útsuðr, icke allenast i Norge, utan äfven på Island och Färöarna, eller i alla Norska coloniländer, hvilka bibehållit Norsk munart. Denna benämning förutsätter endast en kust sådan som Norges, med hafvet mot vester och söder. Det är icke förr än i de aldra sednaste tiderna, som man på östra kusten af Island börjat göra förändringar häri efter belägenheten, och dock kallas äfven här, efter Finn Magnussens uttryckliga vittnesbörd (om de gamle Skandinavers inddeling af dagens tider, s. 90, jfr. 86 Not.), sydostvinden landsynningr, likasom sydvestvinden på Islands norra land kallas útsynningr. Att dessa benämningar i Sverige, hvilket i fordna dagar endast hade sjökust mot östern, varit helt andra, torde näppeligen kuuna nekas.

Af hvad jag här framställt bör man lätteligen inse, att jag ingalunda förnekar tillvaron af något gemensamt nordiskt, Skandinaviskt, om man så vill, för alla tre nordiska nationerna redan i äldre tider, fastän jag icke med anmälaren kan finna något bevisande deruti, att man med begärlighet lyssnar till Oehlenschlägers forntidssånger (hvilka, i förbigående sagdt, med all sin förträfflighet äro till andan mer Tyska än Nordiska), eller att Frithiofs-qvädet finner genklang i hvarje Svenskt bröst. Detta är en af de poetiska, oklara, till känslan ställda vändningar, hvilka man måste hålla en ung, varmhjertad och nitisk man till godo, men hvilka, pröfvade på den nyktra kritikens vågskål, finnas vara för lätta. Hvilket vackert, äkta poetiskt qväde, vore det än Tyskt eller Engelskt, skulle icke finna genklang i hvarje Svenskt eller Norskt bröst? Finna icke Goethe, Schiller, Shakespear lika mycken genklang hos hvarje bildad Skandinav som hos Tyskar och Engelsmän? Men, oaktadt jag erkänner det gemensamma Skandinaviska elementet hos våra förfäder, tror jag dock, att man lagt alldeles för mycken vigt derpå i sednare tider, i synnerhet hvad institutionerna angår, i afseende på hvilka man har gjort en mängd falska slutsatser, från hvad som fanns hos den ena nationen till något motsvarande hos de två andra; likaså att föreställningen, medvetandet hos de tre nationerna, om att de inbördes voro förbundna genom närmare band, än med Tyskar, Engelsmän och Fransmän, visserligen icke saknades, men var mycket oredig, förnämligast i äldsta tiderna med afseende på Anglosaxerna, hvilka icke sällan räknas bland Nordens (Norðrlanda) inbyggare; öfver hufvud var, såsom redan är förklaradt, begreppet «nordisk» på de tiderna någonting alldeles obekant. På några ställen i sagorna och i den äldre Isländska lagboken, kallad Grágás, der det är angeläget att antyda det gemensamma i språken, hvilket på ett visst sätt kunde gifva anledning till, i motsats till Tyskan ock Velskan, och för utländningens öra, att betrakta de tre nordiska språken såsom en enhet, nyttjas uttrycket «danska tungan». Denna benämning, hvilken redan förekommer på Olof den Heliges tid och troligtvis är äldre, härrörer otvifvelaktigt från den omständigheten, att den mägtiga Danakonunga-ätt, hvilken, efterträdande den äldre Hledrekonunga-ätten, började med Sigurd Ring och utdog med Knut den mägtiges son Hardeknut 1042, bildade en stor nordisk eröfrings-monarchi på en tid, då man blott hörde litet om de icke så mägtiga och från det öfriga Europa mer aflägsna konungarne i Norge och Sverige, samt, i synnerhet under Ragnar Lodbrok och dess söner, likasom organiserade vikingafärderna i stort och derigenom gjorde Danska namnet bekant ända till ytterpunkterna af vår verldsdel. För utländningen måste åtskilnaden mellan de tre språken vara svår att märka; och, fastän denna åtskilnad af honom märktes, så kunde dock Danskan, det sydligaste och honom derfÖre närmaste af de trenne, likasom det, hvilket tidigast genom utplånande af grammatiska former blef lättast att lära, vara tillräckligt för honom till att hjelpa sig med, hvar som helst han kom i Norden, likaväl som hvarje Norrbo kunde komma fram utan tolk, så långt som Danskan talades. Benämningen Danska måste sålunda vara beqväm till att uttrycka just detta generela, i synnerhet efter det benämningen Norrœna och Norðmenn var inskränkt till Norges inbyggare och deras språk allena.^[12] Huru eljest Danafolket, — ett namn, hvilket blifver mer och mer gåtfullt, ju mer man grundar på dess etymologi, — ursprungligen lärer varit en gren af Gøta-folket och i tvänne långt från hvarandra skilda tidpunkter vandrat öfver till de nu mer Danska, men förut af Gotarne besatta, länder, första gången antingen färre i talet, eller på ett sådant sätt, att de i språk och nationalitet nästan alldeles hopsmälte med Gotarne, hvilkas benämning på landet, «Gotland», bibehölls, ehuru folket kallade sig Daner eller Half-Daner; andra gången, vid pass två sekler derefter, med större kraft eller i större mängd, så att de under Sigurd Ring öfvervunno qvarlefvorna af Gotiska nationaliteten i Bråvalla-kampen och grundlade det stora så kallade Danaveldi kring Nordsjöns kuster; samt huruledes nämde äldre Dansk-Gotiska period är Hledrekungarnes tid — allt detta har jag i förut nämda ethnographiska afhandling sökt att utveckla, hvarföre jag hänvisar läsaren till denna.

Men, erkännes nu ändock, att Norröna-språket är gamla Norska språket och tillhör Norge såsom uteslutande egendom, så är man dock vanligtvis lika obenägen att medgifva, att Norröna-språkets literatur äfven hufvudsakligen vidrörer och tillhör Norge såsom hufvudlandet. Man invänder vanligtvis, att hon dock hufvudsakligen tillhör Island, och, enär Island nu är, såsom man säger, en coloni från alla tre nordiska rikena, så måste Isländska literaturen äfven vara gemensamt nordisk, gemensam för Norrmän, Svear och Daner. I anmälarens argumentation är åtmistone tankegången sådan. Men, förrän vi gå öfver till att vederlägga detta, villja vi endast med några få ord reservera oss mot beskyllningen för ensidigt fosterländskt nit, i det vi utveckla de orsaker, hvilka bragt alla de tre nordiska nationerna till likasom ett täflande om att tillegna sig sin del uti den så kallade Isländska literaturen, till största skada för Danska och Svenska nationernas egen fornliteratur. Orsaken måste sökas deruti, att denna så kallade Isländska literatur dels är den rikaste och mest interessanta; dels innehåller hon de äldsta och pålitligaste uppgifter rörande de trenne nationernas fornhistoria, likasom endast hon har bevarat de mythologiska fornsägnerna och den fornnordiska skaldekonsten. Man har derföre satt en viss fåfänga i att kunna tillegna sig densamma, åtminstone en del deruti, och detta har man gjort med sådan passion, att man nära nog blifvit ovetande om, att åtminstone äfven Forn-Svenskan lemnat en literatur, hvilken, ehuru af en annan genre och, om man så vill, af icke så nationalt innehåll, dock har ett stort värde och i synnerhet innehåller ett ganska rikt språkstoff. Det är först nu, genom «Fornskriftssällskapets» förvånande verksamhet, som dessa skatter, hvilkas tillvaro man knappt anade, komma i ljuset i ett värdigt skick. Deremot har man hittills, af alltför mycket nit att tillegna sig det så kallade «Isländska» språket, hvilket man föreställde sig vara Sveriges och Danmarks urspråk, gått, såsom ordspråket säger, öfver ån efter vatten och snart sagdt alldeles vanvårdat den verkliga F.-Svenskan och F.-Danskan. Bland andra följder af denna vanvårdnad är äfven den, att, medan Norrønan redan länge sedan varit grammatiskt bearbetad och förvärfvat sig den till lexical behandling oundgängligt nödvändiga normalorthographien, början till ett försök med F.-Svenskan i detta hänseende endast skett i närvarande skrift. En fåfänga, hvilken haft så skadliga verkningar för Sveriges eget språkstudium, gör jag mig icke alls någon samvetsförebråelse af att såra. Jag vet med mig sjelf, att jag i mina undersökningar ledes blott af lusten att efterspana sanningen, höjd öfver all nationalfåfänga; att jag förnämligast bemödar mig att visa F.-Sv.:s jemnbördighet vid sidan af F.-N. eller Norrønan, ja i vissa stycken hennes mer ålderdomliga prägel; och allt detta, på det man må komma till rätta ståndpunkten i detta hänseende för kommande ethnographiska och linguistiska undersökningar. Jag för min del är i min språkforskning kommen utöfver det stadium, på hvilket jag såsom Svensk skulle finna det vara en crèvecoeux att icke kunna tillegna mitt fädernesland Norrøna-literaturen, eller såsom Norrman känner min nationalfåfänga smickrad af att kunna göra det. Jag sträfvar endast att utreda sanna förhållandena, utan att se antingen till höger eller venster. Jag säger härom hvad den odödlige Geijer säger vid ett annat tillfälle: «det är hvarken ros eller tadel; men det är så». Jag vet intet bättre att sätta emot anmälarens beskyllning för fåfänga, eller, såsom han euphemistiskt uttrycker sig, «ett eljest lofvärdt fosterländskt nit», än slutorden till min i «Annaler for nordisk Oldkyndighed og Histori» 1846 införda afhandling «om äldsta nordiska språkets utseende», hvilka ord jag, emedan de aldrabäst ådagalägga min plan, här intager, i synnerhet som anmälaren lärer icke hafva sett dem, emedan han då icke kunnat lemna dem oomnämda: «Det skulle vara mig en glädje, om jag genom dessa rader hade kunnat leda uppmärksamheten på det omedelbara studiet af F.-Svenskan och F.-Danskan, skaffat dessa språk deras rätta, sjelfständiga plats vid sidan af Norrönan, och antydt methoden, huru af det i behåll varande stoffet kunde bildas en fullständig språklära med läsbok. Jag hoppas hafva bevisat, att utgifvandet af en dylik grammatik och läsbok för de nämda fornspråken ingalunda kan kallas ett chimeriskt företagande. — — — — — — När språket en gång genom en grammatik vore fasthållet och beskrifvet, skulle det lika lätt kunna studeras af landets egna barn, som Norrönan, ja till och med lättare, ty man skulle igenkänna flera former utan ytterligare förklaring. Vägen åt sago-literaturen skulle man likafullt bana sig, ty de få genomgående skiljaktigheterna i Norrönan lärde man snart öfverföra på fosterlandets munart. Det tyckes mig onaturligt, att Dansken och Svensken skall först genom Norsk-Isländskan lära känna sitt eget fornspråk; omvändt borde han först lära sitt eget och sedermera genom detta det andra. För gammatikförfattaren och språkforskaren i det stora måste Norrönan visserligen alltid vara det vigtigaste hjelpmedlet; men för Dansken och Svensken, hvilken utan att vara lärd språkforskare önskar endast känna sitt fäderneslands fornspråk för literaturens skull, borde det dock vara möjligt att lära det directe genom hjelpmedel, hvilka ej gå utanför den fosterländska munartens råmärken. Endast en sålunda förvärfvad kännedom af det egna fornspråket kan gifva den Dansken eller Svensken, hvilken icke granskar språken och historien ex professo, en klar föreställning om det nationala elementet, som rör sig i förfädernas tungomål, och hvilket, ehuru det onekligt på ena sidan sluter sig till den allmänna nordiska enheten, dock för hvardera hufvudstammen uppenbarar sig under skiljaktiga former, hvilka åter härröra från stammens historiska utveckling och enskilda deltagande i nordens politisk-nationala hvälfningar. Begreppet om folkslägtskapens förhållanden skulle derigenom blifva mer lefvande, och den fosterländska historiens hufvuddrag tydligen framträda i deras sanna ljus.»

---

Hvad nu Islands och Norges inbördes nationala och literära förhållanden angår, kan visserligen ingen benämning vara mer adequat, än att kalla Island, likasom Färöarna, en Norsk coloni. Jag borde egentligen icke behöfva utveckla detta ämne närmare, emedan allt, hvad jag derom kan säga, redan är yttradt af mig i »Literaturtidende» 1845—1846, p. 24—32. Men, som åtminstone anmälaren icke lärer hafva läst detta, skall jag här i all korthet upprepa det väsendtligaste deraf. Det ligger i sakens natur, att en colonis nationalitet är den, hvilken pluraliteten af colonisterna tillhörer. Kan ändock genom sällsynta gynnande förhållanden en egen nationalitet hafva någon tid qvarstadnat hos en enskild fraction, så äro dock vanligtvis ett par generationer tillräckliga att låta den svagare nationaliteten försvinna i den starkare. På detta sätt har i Nord-America, der dock Holländare, Tyskar, ja till och med Svenskar tämligen talrikt nedsatt sig, Engelska nationaliteten merändels uppslukat de öfriga ock skall utan all tvifvel äfven en gång uppsluka den Norska, hvilken ännu bibehåller sig genom sin nyhet, genom colonisternas talrikhet och genom sitt isolerade läge, men redan, enligt hvad emigranternas bref och en bland dem utkommande tidning ådagalägga, är på god väg att angliseras. I afseende på Island, förklara icke blott sjelfva de Isländska författarne, den ärevördige Are först och främst, att Island är en Norsk coloni (Íslaud bygðisk fyrst or Noregi) — man kunde fråga: »hvad hafva vi mera vittnesbörd behof?» — utan äfven den pålitliga Landnáma, hvilken i detail genomgår colonisationshistorien samt colonisternas genealogier och i början säger: «Ísland fannsk ok bygðisk af Noregi», visar, att af det hela antal landnamsmän (ɔ: colonisthöfdingar, hvilka delat landet mellan sig), något öfver 350, voro endast 11 Svenskar eller af Svensk ätt (deribland ändock räknad Helge magre, ehuru född på Irland af en Svensk fader och en Irsk moder), 16 från Irland eller Söderöarna (dock bland dessa endast 5 med Gaeliska namn), 3 från Skotland, och icke en enda Dansk. Man har, — och här röjer sig den pinliga ängslighet, hvarmed man fattat tag i minsta haken i denna sak, — lagt mycken vigt på det, att Gardar Svavarsson, hvilken näst efter Nadd-Odd kom till Island, var af Svensk ätt. Anmälaren tager i sitt «fosterländska nit» äfven munnen något fullare än källorna: «de män (ɔ: Gardar), som först närmare undersökte denna ö och der någon längre tid (en vinter) qvarstadnade, voro (rättare «var») af Svensk börd». Landnáma vet blott, att Gardar var Svensk; men han hade, tillägger hon, hemman på Seeland; hans hustru var från Söderöarna, der han skulle, enligt en berättelse, hemta hennes fädernearf, men blef drifven af storm till Island; enligt andra drog han till Island efter sin framsynta moders och Norrmannen Nadd-Odds anvisning; han vände tillbaka till Norge, såsom några codices säga; efter andra austr aptr, hvilket tydligt skall säga detsamma, men antyder, att resan äfven utgått från Norge; hans son Une, med tillnamnet hinn danski, drog sedermera till Island såsom agent för Norska konungen Harald Hårfagre och måste följaktligen varit i hans tjenst (Landnáma, IV, 1); allt detta väcker en bestämd föreställning om, att Gardar med sin son Une hade vistats sin mesta tid i Norge, och att deras expeditioner derifrån utgått. Man känner icke, såsom anm. säger, «namnen på många Svenska jarls- och konungasöner, som jemte sina vänner och tjenare nedsatte sig på Island och der blefvo stamfäder för flera af de anseddaste slägter»; bland de 11 Svenska eller Götska landnamsmän, hvilka vi nyss omtalat, voro endast Thord Knapp (III, 11) och Thord Björnsson eller Höfda-Thord (III, 10) af direct Svensk konungaätt; af Svenska jarlasöner nämnes ingen bland landnamsmännen, och nyssnämde Höfda-Thord var dock enligt Melaboken hemma i Norge. Men klart är, att denna obetydliga fraction af Svenska nationaliteten, redan i sig sjelf så lik den Norska, på Island alldeles måst gå öfver i denna, till och med, genom äktenskap med Norska fruntimmer, i första generationen, likasom Norrmännen i Normandie genom äktenskap blefvo Franska. Kunde detta gifva oss rätt att kalla Island en gemensam Svensk-Norsk coloni, då måste vi med ännu mera rätt kalla Nord-America en gemensam Svensk-Engelsk coloni. Anm. säger: «Var väl Island en blott Norsk coloni? Spörjom historien! Hon visar tvärtom, att dessa nybyggare allt ifrån början stodo i nära gemenskap med hvart och ett af de tre rikena.» Men fastän Nord-Americanarne ifrigt besöka och stå i nära gemenskap med Frankrike, är dock Nord-America ej en partielt Fransk coloni. «En Are frode, en Snorre Sturleson härledde sina anor från Sverige.» Huru? Endast genom samma canal, som Norska konunga-ätten, genom Ynglingarne, och, väl att märka, icke genom grenar, utsprungna från Ynglingastammen under dess vistande i Sverige, utan genom en gren, utsprungen från Norska konungen Halfdan Hvitbein, 6 led före landnamstiden. En namnkunnig nu lefvande Svensk hedersman, hvilken för icke lång tid tillbaka var ledamot af Svenska statsrådet, härstammar, om vi ej misstaga oss, endast i 3:dje eller 4:de led från Norge; men måste han icke derföre räknas såsom Svensk? «Utflyttande Bohuslänningar måste efter den tidens gränsbestämning hafva passerat för Norrmän.» Ja visst! en naturlig följd deraf, att Bohuslän den tiden var en del af Norge, likasom Skåne en del af Danmark, och Finnland sedermera en del af Sverige. Men lika litet, som en coloni, stiftad af Finnar på 1600:talet, kunde hafva något med Ryssland att skaffa, derföre att Finnland nu är Ryskt, lika litet har en coloni från Bohuslän, stiftad under Norska väldet, med Sverige att skaffa, derföre att Bohuslän nu är Svenskt. Till och med Landnáma omtalar icke någon colonist från Viken, hvaraf, såsom nog bekant, Bohuslän var en del.

Anmälaren anser, märkligt nog, den omständigheten, att Svenska konungar och män, jemte tilldragelser, som försiggått i Sverige, vid några tillfällen omtalas i sagorna, såsom ett bevis för det påståendet, att Sverige «har del i sago-literaturen». Men fördenskull, att Fryxell bättre än någon Dansk författare har beskrifvit Carl X Gustafs krig i Danmark, utgöra derföre Fryxells skrifter någon del af Danska literaturen, eller af Tyskland, derföre, att han med mästarehand beskrifvit en episod af tretioåriga kriget? Anm. säger: «Ehuru således Sverige kom att erhålla ett ganska litet antal egna sagor och led oersättliga literära förluster genom Christendomens tidiga urartande till fanatism, eger det dock en ofrånskiljelig andel i hvad som Norriges och äfven Danmarks gynnsammare öde vårdade.» Men hvilka voro de «egna sagor», fastän i «ganska litet antal», som Sverige «kom att erhålla»? Jag åtminstone känner dem ej, så vida anm. icke räknar de i 12:te och 13:de hundratalet uppdiktade äfventyr, hvilka de Norska eller Isländska författarne understundom låtit spela i Sverige. Alla de historiska sagorna, med undantag af Jomsvikingasagan (hvilken dock uppenbart tillkommit endast som ram kring det egentliga hufvudämnet, slaget i Hjörungavåg, hvars vida större betydelse för Norge och Island än för Danmark redan ses deraf, att Danska författaren Saxo icke ens ordentligen känt sägnen om denna tilldragelse), och Knytlingasagan, hvilken, enligt sjelfva Müller, till största delen är författad efter skriftliga källor och sålunda icke kan komma i egentliga sago-kategorien, kunna indelas i tvänne hufvudklasser: Isländska familjsagor och Norska höfdinga-sagor. Till denna klass höra en mängd bisagor och episoder, allesammans inskjutna på åtskilliga ställen, för att fullständiga hufvudberättelsen eller tjena såsom inledningar o. s. v. Sålunda har Snorre före sin Norska konungahistoria förutskickat såsom ethnographisk och genealogisk inledning sin Ynglingasaga,^[13] författad antingen af honom sjelf eller en med honom samtida forskare, hufvudsakligen efter Norska skalden Thjodolf hin hvinverskes (ɔ: från Hvinesdalen eller Kvinesdalen i nuvarande Christiansands stift) ätteqväde om Ynglingakungen Ragnvalds förfäder; från Svenska sägner har han icke tagit något, hvilket bäst visar sig vid jemförelse mellan Ynglingasagan och de hos Fant (scriptores rer. svec., Tom. I) meddelade gamla konungalängder. I den vidlöftigaste bearbetningen af Olof den Heliges Saga (i Flatöboken) är såsom en upplysande episod för nämda kungasaga äfven en kort berättelse om Svenska konungasonen Styrbjörn upptagen. Jag har uttryckligen nämnt dessa väsendtligt i Sverige spelande berättelser, emedan de äro de enda, som någorlunda kunna kallas Svenska sagor: men de äro upptagna, såsom nyss sagdt, till upplysande, icke af Svenska, utan af Norska konungahistorien. Det är klart, att det icke ens någonsin har ingått i sagoskrifvarnes plan att uppteckna Svenska sagor, om dessa äfven hade varit till; deremot upptecknades Färöiska och Orknöiska höfdingasagor, emedan Färöarne och Orknöarne voro Norska länder. Jag hyser öfver hufvud mycket tvifvel, om Sverige någonsin haft egentliga sagor. Jag tror, att slika sagor ej så lätt kunnat uppstå i trängt bebyggda, öppna slättländer, der inbördes contacten är större och individets framträdande mindre, men att de äro organiskt betingade i den glesa dalbebyggelse, som charakteriserar så väl Norrige som Island. Jag vet ingenting derom, att Christendomen i Sverige mer urartat till fanatism eller mer förstört dess fordna minnen, än i Norge. Den beskyllningen, att de nya Christna i Sverige skulle hafva vållat »oersättliga literära förluster», är troligtvis, såsom man säger, gripen ur luften. Så mycket är säkert, att, om Sverige haft konungasagor, måste dessa hafva varit helt andra, än de berättelser om Svenska konungaätten, hvilka voro gängse i Norge och på Island; och, om Norrmännen eller Isländningarne haft Svenska konungasagor, så måste dessa varit alldeles obekanta i Sverige, ty de äldsta Svenska, hos Fant meddelade, chronistiska anteckningar och konungalängder efter Ynglingaperioden afvika till en betydlig grad från hvad våra sagor och långfedgatal berätta^[14]. Bevis nog på, att Norrönaliteraturen var alldeles okänd, så väl i Sverige som i Danmark. Vi hafva redan omtalat, att Saxo alldeles icke vet reda på Jomsvikingahistorien; icke heller vet han i någon mån att berätta så mycket och så ordentligt om Harald Gormsson och Sven Tjugeskägg, som de Norska konungasagorna. Hade dessa varit kända i Danmark, då hade väl Saxo nyttjat dem. Allt detta, i sammanhang med det förut omtaldta, att Norsk-Isländska munarten till och med eger ord, okända för den Svenska och Danska, visar, att Norsk-Isländska literaturen, eller Norrœna-literaturen, både till form och innehåll var alldeles främmande för Sverige. Vi hafva nu nyss sett raka motsatsen af anmälarens yttrande, «att der uppstodo gemensamma minnen och liktidiga framsteg af cultur hos dessa folk»; de historiska minnena äro så långt från att vara gemensamma, att till och med deras förlikande är något, som alltid fasligen brytt häfdaforskarne. Det »ena folkets saga» blef icke «äfven de öfrigas», och Sverige eger icke «en ofrånskiljelig andel i hvad som Norges och Danmarks (?) gynnsammare öde vårdade», lika litet som Norge eger någon »ofrånskiljelig andel» i de Svenska fornlagarna och helgonasagorna. Jag kunde göra anm. en fråga, om han äfven räknar Sverige att hafva någon «ofrånskiljelig andel» i den norrœna-paraphrasen af Alexandreis (Alexanders Saga, utg. af Unger). Men, att Svenskarne i medeltiden icke ansett sig hafva någon »ofrånskiljelig andel» deruti, sannolikt icke ens känt henne, är klart deraf, att en oafhängig, till och med något skiljaktig, Svensk paraphras af samma dikt äfven finnes (hvars utgifvande är börjadt af Doc. Rietz i Lund), utan att nämna den af Bo Jonsson Grip föranstaltade rimmade öfversättningen.

Hufvudfrågan reducerar sig alltså nu till den äfven mycket omtvistade punkten, om det är Island eller Norge, språket och literaturen tillhör. Här kunna vi åter låta Isländningarne sjelfva tala, hvilka den tiden, då sagorna nedskrefvos, och länge derefter, kallade sitt språk »Norrœna»^[15], när de icke för korthets skull blott sade «vår tunga», likasom Nord-Americanerna kalla sitt språk Engelska, när de icke för korthets skull säga «our language». Lika visst som nu Nord-Americanska literaturen (Websters lexikon t. ex.) måste inberäknas under den Engelska, så vida man icke uttryckligen vill beteckna hvad som är skrifvet i ettdera landet, lika visst är det ock sjelfskrifvet, att hvad som är författadt i Norrönaspråket äfven tillhör Norrönaliteraturen, ɔ: Forn-Norska literaturen. Det kunde i fordna tider icke falla någon in att kalla språket och literaturen efter colonien «Isländsk», lika litet som någon nu för tiden kallar Engelska språket och literaturen Nord-Americansk, eller Svenskan «St. Barthelemy’sk». Hvad kungasagorna angår, så ligger del i sakens och sagoväsendets natur, att de ursprungligen blifvit till och varit berättade i Norge, fastän de sednare blifvit, icke ens alltid rigtigt, redigerade af Isländska lärda, hvilka, då språket började förfalla i moderlandet, trädde ungefär i samma förhållande till dettas literatur, — Norröna-literaturen, — som de Alexandrinska lärda till den Grekiska literaturen, hvilken dock icke derigenom blef Egyptisk. Men flera konungasagor, t. ex. Fagrskinna, Olafs helga saga m. m., äro nedskrifna inom sjelfva Norge; en ofantlig massa öfversättningar, dels af religiösa skrifter, dels af medeltidens romaner o. d., är, enligt uttryckliga yttranden derom, öfversatt på Norska konungars befallning, och en åtminstone t. o. m. af en Norsk konung^[16]. Kungs-Spegeln är äfven skrifven i Norge, utan att tala om de gamla Norska lagarne, af hvilka allena, när alla ännu tillvarande hela och defecta codices sammanräknas, nära nog hundratalet skall bli fullt. Allt häntyder på, att Norge, dess hof och aristokrati (i en codex af Karl Magnus’s saga säges uttryckligt, att Norska Baronen Hr Bjarne Erlingsson, såsom gesandt i Skotland, lärde känna henne och sedermera lät öfversätta henne på Norska^[17]) bildade det egentliga publicum, på hvilket Norrönaliteraturen var beräknad, och hvarifrån författarne fingo uppmuntring och belöning. Jag kan i detta ämne ytterligare hänvisa läsaren till min utförliga behandling deraf i min berättelse om de i Norska riksarchivet nyss funna stycken af gamla permböcker, intagen i Langes Tidskrift, 1:sta B., 1:sta H. Man ser häraf, hvilken mängd af handskrifter qvarblifvit i Norge, efter att en vida större mängd, som nu finnes i Danska och till en del i Svenska bibliotheker, och som blifvit förvärfvad i Norge^[18], afgått från det ursprungliga antalet; och man skall må hända genom noggrann undersökning komma till det resultat, att af de ännu i behåll varande Norsk-Isländska codices mer än hälften kommit från Norge. Och, räknar man härtill de flera tusen Norska diplomer, hvilka ännu äro qvar, och af hvilka hvarje år nya upptäckas, så kommer öfvervigten ojemförligt på Norska sidan. Origtigheten af benämningen «Isländsk» om Norrönaspråket och dess literatur måste sålunda anses afgjord. Man har väl invändt emot benämningen «Norsk», att Norska språket nu ej är detsamma som sagornas. Men jag måste här ännu en gång erinra, all vårt skriftspråk är Danskt, och att deremot vårt folkspråk (se framdeles Ifvar Åsens grammatik) står fornspråket mycket närmare än t. ex. språket i Lamartine’s histoire des Girondins står språket hos Villehardouin, eller språket hos Fryxell språket i Helgonasagorna, och dock betänker sig ingen på att kalla både Lamartine’ska och Villehardouinska språket Franskt, både Fryxells och Helgonasagornas språk Svenskt. Ja, hvad mera är, nuvarande Norska folkspråket står i många väsendtliga saker fornspråket närmare, än nu varande Isländskan. I denna är således organiska åtskilnaden mellan de 3:ne hufvud-vocal-klasserna vid vissa omljuds-former så fullkomligt utplånad, att den till och med försvunnit ur folkets medvetande, ty æ är alldeles sammanblandadt med œ, ei med ey, i med y, och omvändt. Ett ord, t. ex. hvilket ursprungligen före omljudets införande ljudit LUKR, sedermera med omljud lœkr, skrifves och uttalas af Isländningarne lækr, af Norrmännen dock alltid lœk; eyrir (förut aurir) och eir (förut air) skrifva Isländningarne nu mer på ett sätt, antingen eirir, eir, eller eyrir, eyr; comparativ af ungr skrifves ofta, och uttalas ständigt, ingri^[19]. I Norska folkets språk-instinct (se Ifvar Åsens grammatik) lefver deremot distinctionen mellan vocalklasserna alldeles oförgängligt. Om ordmassan sjelf är förut taladt. Island känner t. ex. icke plantan caprifolium; i Norska handskriften, innehållande de bekanta strengleikar (nu mer i Uppsala-bibliotheket, men i forntiden tillhörande Norska magnaten Snara Aslaksson), öfversättes chevrefeuille med viðvendill, och «Vidvendel» är ännu vextens namn i södra Norge, der den vexer vild. Månne nu viðvendill är ett «Isländskt» ord? Och, ändtligen, månne Edda-qvädena, eller Thjodolfs Ynglingatal, båda författade förr än Island ens var uppdagadt, kunna kallas Isländska? Eller diktade skaldekonungen Harald Hårdråde på Isländska?^[20] Det vore verkligen detsamma, som ville man kalla Chaucers skaldestycken och Shakespear’s dramer Nord-Americanska, eller Homers sånger Alexandrinska.

Orsaken till, att benämningen «Norröna» dels blifvit missförstådd, dels utträngd af «Isländska», är eljest icke svår att utreda. Sedan Norge under Kalmar-unionens olyckliga vändning förlorat sin sjelfständighet och blifvit ett lydrike under Danmark, infördes bland de högre klasserna Danskt skriftspråk, och konungarne öfver Dansk-Norska riket kallade sig och kallades vanligtvis, så väl af egna som främmande, Danska konungar. I de tiderna, och ännu mer efter absolutismens införande (ja till och med i våra tider), var det sed att benämna undersåterna efter konungen, utan afseende på nationalitet. «L’état, c’est moi», sade Ludvig XIV, och Norrmännen voro således hans Danska majestäts undersåter, kungliga Danska ämbetsmän, köpmän, ja äfven Vardöhus var en kongl. Dansk fästning. Intet under derföre, att benämningen «Norsk» alldeles glömdes, såsom tecken för en egen nationalitet. Hon betecknade endast en localitet; der kunde nog vara tal om Norskt jern, Norskt timmer, Norsk sill, men ej om en Norsk nation, Norska soldater, Norska fästningar, Norska besittningar, Norsk literatur. Detta gick till den grad, att man till och med i grannlandet Sverige glömde, att det fanns en Norsk nationalitet, utan benämde allt, hvad som i Norge tillhörde det offentliga, Danskt, så att man i äldre Svenska skrifter och gränschartor finner t. ex. Norska Finnmarken kallad «Danska Lappmarken». Skulle man då kunna undra, att utländningen råkade i ännu gröfre misstag, öfverförande sednare förhållanden på äldre, så att man ännu i dag uti Engelska skrifter finner Orknöarne omtalade såsom redan i 14:de århundradet Danska besittningar? Island och Färöarna, dessa Norska bi-länder, blefvo imellertid verkligt Danska, emedan de långt före åtskilnaden år 1814 lades under Köpenhamnska borgares monopol, och Färöarna dessutom under Seelands biskopsstol, i stället för Bergens, hvilket hade varit mer naturligt i afseende på belägenheten och mer öfverensstämmande med äldre författningar. Söndringen blef ändtligen fullständig år 1814. Om Norrönatungans kraftiga, ehuru till sig sjelf öfverlåtna och derföre urartande, lif inom Norges fjelltrakter gjorde man sig ingen föreställning; man visste blott, att skriftspråket var Danskt. Så hade på den tid, då nordiska lärda började offra uppmärksamheten på Norrönaliteraturen, sjelfva minnet och begreppet om en Norsk nationalitet, och ännu mer om en Forn-Norsk literatur, spårlöst försvunnit, emedan man blott kände Island såsom det land, der språket lefde, och man endast genom Isländningar trodde sig kunna höra detta språk, hvars benämning efter Norge måste tyckas vara en lucus a non lucendo. Man gaf, så att säga, de sednare förhållandena tillbakaverkande kraft, kallande språk och literatur äfven i Norrönans mest blommande period Isländsk. På det läsaren ännu bättre skall kunna göra sig hemmastadd med rätta förhållandet, måste det vara mig tillåtet att med några drag antyda, huru allting sannolikt måst utveckla sig, om Norge aldrig varit förenadt med Danmark, t. ex. om konung Håkans son Olof ej hade ärft Danmark, men endast haft Norge, och hans ätt till våra dagar herrskat i Norge. På Olofs tid (omkr. 1380) var Norröna-literaturen redan alldeles afslutad, sådan vi nu känna henne, och derföre till sitt innehåll, sitt område och sin charakter alldeles oafhängig af ländernas sednare öden. Densamma massa af codices, som då var till, kunde åtminstone hafva qvarblifvit, antingen Norge varit sjelfständigt eller ej, och innehållet af de en gång skrifna böckerna kunde icke annorlunda än genom trolleri hafva blifvit förändradt. Vi kunna derföre här så mycket säkrare använda vår casuistik. Om nu Norge bibehållit sin sjelfständighet, hade skriftspråket, fastän i tidens lopp må hända något förändradt, likasom Svenskan och Danskan förändrades, dock icke blifvit Danskt, men så att säga en qvintessens af alla enskilda Norska dialekter, må hända ändock verkligen icke förändrat sig; i alla fall hade benämningen norrön bibehållits, emedan man finner henne bibehållen äfven i ett bref af ärchebiskop Aslak af 22 Aug. 1436, med ett mycket dåligt språk, ja till och med vid pass 1590 i det nordliga Norge i benämningen: «norren mark», ɔ: «norsk mark» (silfver).^[21] Imellan munarten på Island, hvilken äfven kallades «norröna», och den i Norge, skulle sålunda ingen åtskilnad hafva kunnat yppas, och hela literaturen hade framdeles blifvit benämd efter Norge. Danmark hade icke haft tillfälle bekymra sig om Island och Norrœna-literaturen; alla handskrifter hade qvarstadnat i landet och rimligtvis samlat sig på det ställe, som blifvit vetenskapens säte. Isländningarne hade kommit till detta vetenskapens säte i samma förhållande, som nu till Köpenhamn. Anledningen till att lära känna Norröna-literaturen genom Isländningar hade alltså ej varit i Danmark, utan endast i Norge och på Island; men Norrmännen hade sjelfva varit lika så väl bevandrade deri, eller åtminstone förstått språket lika så godt som Isländningarne. Likasom nu öfvergången från äldsta till nyaste Svenska literaturen är gradvis och i fortskridandet nära omärklig, så hade öfvergången från äldsta till nyaste Norröna-literaturen äfven gått småningom för sig, utan att någon bestämd gräns både kunnat dragas; det hela hade bildat en massa under ett namn, Norröna-literaturen, Islands derunder inbegripen. Nu har det gått annorlunda till; Norröna-literaturen afstadnade såsom något afslutadt, emedan Norge förlorade sin sjelfständighet och med denna sitt skriftspråk. I nationalt-literärt afseende är sålunda för Norge den fyrahundraåriga tiden mellan förr och nu en tabula rasa. Men hvad som var den rätta benämningen 1380, och hvad som hade varit en rätt benämning, om Norge fått bibehålla sin sjelfständighet, måste dock äfven nu vara den rätta. Norges politiska ställning är 1800 kan dock icke hafva någon inverkan på dess språks namn år 1400, kan dock icke göra att den samma boken, som nr 1400 kallades Norsk, år 1800 skall kallas lsländsk? Med de 400 åren, som äro utrifna blad i Norges nationalt-literära utveckling, måste äfven de falska terminologierna vara utrifna. Norge inträder nu jure postliminii i de gamla literära förhållandena. Den falska föreställning, som imellertid inrotat sig både i och utanför norden, kan man visserligen icke i en handvändning vänta bortryckt, i synnerhet då nationalfåfängan och må hända en viss obenägenhet att medgifva just Norge denna sanning äro med i spelet. Imellertid är det icke svårt att förutse, att en föreställning, som så rakt motstrider de sanna factiska förhållandena, förr eller sednare af sig sjelf måste försvinna, när blott Norrmännen låta det vara sig angeläget att bringa dessa förhållanden i ljuset.

Jag vågar antaga, det den benägna läsaren är nu så väl hemma i förhållandena, att han erkänner rigtigheten af de öfverklagade uttryckena i Läseboken och inser, att benämningen «Oldnordisk grammatik» hos Rask, «Altnordisch» hos Grimm, är mindre adeqvat, emedan båda dessa lärda under denna benämning endast behandlat Norrönaspråket, ɔ: gamla Norska språket, hvaremot de, om benämningen «oldnordisk», «altnordisch» skulle vara rigtig, borde hafva behandlat äfven Forn-Svenskan och Forn-Danskan. Likaså lär man inse, att benämningen «Isländsk» passar mycket väl på nu varande dialecten af Norrönan, som talas på Island, så vida hon sido-ordnas Färöiskan och flera Norska dialecter, med dessa bildande underafdelningar af Norrönan^[22].

Att jag i närvarande grammatik ej upptagit Forn-Danskan och derföre icke kunnat begagna hufvudtiteln «Fornnordisk Grammatik», kommer deraf, att de Forn-Danska språklemningar, vi ännu hafva qvar, äro alltför få till att innehålla ett i grammatisk mening tillräckligt språkstoff, ehuru det bästa man har, Skånska och gamla Seeländska lagen, tyckes visa, att Forn-Danskan och Forn-Svenskan voro snart sagdt identiska; deremot är Jutska lagens språk något skiljaktigt och framter en dialekt för sig, hvilken må hända skulle kunna kallas rätta Danskan. De fordna Hledrekonungarne måste, såsom jag i förut nämda ethnographiska afhandling försökt utveckla, hafva talat ett till hälften Danskt, till hälften Gotiskt blandningsspråk, sådant som på de Blekingska runstenarna; de Danska runstenarne med äkta nordisk inskrift beteckna de mägtiga Danakonungarnes tidhvarf, från Sigurd Ring till Magnus den Gode; men dessa konungars och deras höfdingars förhållande till folkmassan i afseende på nationalitet blifver alltid något dunkelt; sannolikt tyckes det åtminstone vara, i synnerhet då man erinrar sig, att Sverige måste anses såsom nordiska runornas egentliga hem, att sådana Danakonungar och höfdingar representera Forn-Svensk nationalitet bland Dansk-Gotiska folkmassan.

Hvad nu eljest den dialect angår, som jag i Grammatiken behandlat under namnet Forn-Svenska, och som finnes (med undantag af Gutalagen) i alla så kallade Forn-Sv. språklemningar, skulle jag vara mycket benägen anse henne för att egentligen vara Götiska dialecten. Onekligen är språkformen i de enskilda Svenska landskapslagarne (Gutalagen undantagen) i det hela taget till den grad ense i alla, att man icke kan annat än föreställa sig, det en dialect företrädesvis har blifvit antagen såsom skriftspråk, emedan hon ansågs vara antingen den mest bildade, eller den förnämaste af dem alla, eller ännu af andra orsaker. Nu är der verkligen mycket, som synes vittna om, att man i Sverige, oaktadt Svea-folkets politiska öfvermagt, dock i sednare medeltiden betraktat Götarne såsom det mest berömda och mest ansedda folket. Dels var Folkunga-ätten en Götisk dynasti, och sålunda en Götisk ätt rådande inom Sverige; dels lärer man i Sverige genast från den tiden, då man genom legender o. a. d. lärde känna Romerska berättelserna om folkvandringarne, likasom annorstädes utom norden, hafva ansett Göter och Goter för identiska och naturligtvis satt en nationalfåfänga i att kunna tillegna Götaland den äran, att genom Goternas folkskaror hafva omskapat södra Europa^[23]. Kommer nu härtill, att man verkligen finner äldre Svenska språket, benämdt gøtsk tunga (se Forn-Svenskt legendarium, s. 307), och att det språk, hvilket, att döma efter Skånska lagen, nyttjades i Skåne, Götarikes grannland, nära instämde med språket i Götarikes lagar och alla Svenska fornskrifter, ändtligen, att Danerna enligt äldre sägner skola hafva utgått från Götaland: så blifver det mycket sannolikt, att det språk, vi här grammatiskt behandlat, rättast borde varit kalladt Götiskan. Mycket skiljaktigt från Forn-Sv. kan det eljest icke ha varit; skulle vi våga en gissning, så måste det vara den, att rätta Forn-Sv. må hända något längre bibehållit diphthongerna. Märkligt är det, att äfven äldre Svenska språkforskare, der de sökt tillägga Norrönan ett namn, som smakade mer af Sverige och mindre af Norge eller Island, utvalt Götiskan, ej Svenskan.

För öfrigt anser jag den här följda methoden, att behandla Forn-Sv. och Forn-N. gemensamt, rättare än att behandla den förra enskildt för sig. Den noggrannare grammatiska behandling, hvilken kommit Forn N. till del, och den renare form, i hvilken dess till oss komna literära qvarlefvor framträda, har gjort hennes grammatiska förråd fullständigare än Forn-Svenskans, och denna fullständighet gör det möjligt, att vi på ett visst sätt kunna begagna henne såsom den scala, det mått, till hvilket den mindre väl behandlade och i afseende på literära qvarlefvor af ödet mindre gynnade Forn-Svenskan kan hänföras. Genom hennes hjelp kan man bringa de Forn-Svenska grammatiska och phonetiska former, hvilka genom afskrifvares vanskötsel äro förvanskade, tillbaka till det ursprungliga eller rigtiga och så att säga uppfylla de brister eller luckor, hvilka eljest måste finnas. Utan hjelp af Forn-Norskan skulle deremot mycket i Forn-Svenska Grammatiken, om hon ville vara fullständig, synas godtyckligt, just då det vore fullkomligt rigtigt och instämmande med språkets anda. Men äfven på Forn-Norskan kan Forn-Svenskan åter sprida ljus, i synnerhet på ljudläran, likasom i allmänhet det jemförande språkstudiet icke blott är det mest lärorika, utan äfven det mest underhållande.

---

Den betydligaste skiljaktighet, min språklära framter i jemförelse med andra arbeten i samma ämne, i synnerhet med Rask’s, visar sig förnämligast i ljudläran och verbalflexionen. Sak-kunniga skola genast se, att jag i ljudläran följt den bana, hvilken aldra först blef bruten af den utomordentliga man, med hvars namn jag vågat pryda denna bok. Imellertid skall man äfven finna, att den bättre och vidare anledningen, jag haft till att från grunden undersöka de äldre och nyare språkförhållandena inom sjelfva norden, har gjort det möjligt för mig att utreda flera analogier och under bestämda reglor inordna flera phenomener, än som var möjligt med de ofullständiga hjelpmedel, hvilka stodo honom till buds. Den beundransvärda, ända in i de finaste utgreningar genomförda regelbundenhet, hvilken utmärker Germaniska och i synnerhet Nordiska ljudläran, måste ovillkorligen ingifva hvar och en, som i grund studerar dessa ämnen, den känsla af visshet och säkerhet, som förlänar dessa undersökningar ett sådant behag och innehåller deras bästa lön. Analogierna framstå så bestämda, att man ur dem i allmänhet kan sluta till hvarje möjligt fall, lika säkert som astronomen efter mathematisk beräkning förutsäger de himmelska phenomenerna. Jag drager derföre icke i betänkande att förklara de i närvarande ljudlära uppställda reglor för så innerligt grundade i språkets analogi, att de måste anses såsom upphöjda öfver hvarje skugga af tvifvel. Huru vida de äro klart eller fullständigt framställda, är en annan sak, som den benägna läsaren sjelf får afgöra; jag kan derom endast säga, det jag gjort mitt bästa. Samma säkerhet och ojäfaktighet, som i ljudlärans satser, är äfven för mig, åtminstone efter min subjectiva öfvertygelse, tillstädes i de om runbokstäfvernas begagnande uppställda reglor, rörande hvilka jag dock är beredd på att varda förkättrad, tills ett grundligare comparativt studium af de Germaniska språken hunnit rotfästa sig.

Afvikande från det vanliga är äfven verbalflexionens plats före nominalflexionen. Men rigtigheten, åtminstone beqvämheten, af denna ordning skall dock lätteligen falla i ögonen, till och med blott deraf, att nominalflexionen i afseende på participierna behöfver upplysning från verbalflexionen, icke så verbalflexionen från den förra. Härtill kommer, att nomina i regeln bildas af verbalrötter, icke omvändt. I uppställningen af de verbala afljudsklasserna afviker jag något i afseende på ordningen, — hvilken jag tror mig hafva lämpat mer efter nordiska språkens behof, — från Grimm, ehuru jag eljest följer hans princip, hvilken man blott behöfver en enda gång hafva uppfattat, för att genast känna med sig sjelf, att den och ingen annan är den enda rätta. Der finnas få delar af språkläran, i hvilka Germaniska grammatikernas naiva okunnighet eller brist på språkkänsla skarpare visat sig, än här. I lång tid funnos, och det finnes till och med ännu, Tyska, Svenska, Danska och Engelska språkläror, i hvilka de till en så förvånande grad regelbundna starka verberna framställas såsom oregelbundna, under det de afledda svaga uppföras såsom de enda regelbundna. Äfven Rask insåg det felaktiga häri och ordnade verberna efter afljudsklasser; men han begick ett nytt fel genon att förblanda afljud med omljud, hvilka till sin princip äro rakt motsatta, då afljud är grundadt på skiljaktighet, men omljud på enhet.

Rörande den af mig uppställda normal-orthographien i Forn-Svenskan, påstår jag ingalunda, att jag har funnit det aldra rigtigaste beteckningssättet, utan endast hvad som, tills ett bättre system framställes, kan vara brukbart. Sjelfva saken, att normalisera orthographien, skall må hända äfven finna motståndare, hvilka anse det vara ett alltför godtyckligt och konstladt förfarande, eller öfver hufvud hafva svårt för all sätta sig in i det nya systemet. Genom närmare begrundande skall man dock finna, att det frånstötande i detta system blott ligger deri, att det är nytt, eller att man är ovan dervid, endast och allenast derföre, att Forn-Svenskan hittills af språkforskarne varit styfmoderligt behandlad och ej underkastad något så enträget, genomgripande grammatiskt studium som Forn-Norskan. Norrönaspråkets grammatik är man redan genom decennier van att se bearbetad, och dess orthographi normaliserad, visserligen icke alltid efter samma principer, men dock så, att man i hvarje fall företagit ändringar, ej mindre skenbart våldsamma än dem, hvilka här företagas med Forn-Svenskan. Så är det äfven i alla bildade språk. Man uppställer principerna för orthographien efter grammatisk analogi och genom jemförelse af de mest klassiska skribenters skrifsätt, utan att fästa afseende på enskilda mäns af likgilltighet, ensidighet eller okunnighet vållade egenheter. Enär man i nuvarande Svenskan finner både «trä» och »träd», måste ovillkorligt ettdera vara felaktigt; det felaktiga är «träd», hvilket dock en generation tillbaka nyttjades snart sagdt uteslutande; men de, som nu börjat skrifva «trä», hafva ingalunda våldsamt förgripit sig på språket, tvärtom utrotat ett fel. Det stadium, Norrönan redan länge sedan nått, med bearbetad grammatik och erkänd orthographi, återstår ännu för Forn-Svenskan att uppnå, och, likasom planen med närvarande skrift i det hela — som förut sagdt — är att försvara åt Forn-Svenskan hennes plats vid sidan af Forn-Norskan, så har jag äfven i denna speciela orthographiska rigtning försökt att bringa henne på hennes rätta ståndpunkt. Saken är, att här allting måste ske på en gång, icke småningom. Jag hyser derföre icke den mening, att, de märkliga Forn-Sv. eller Forn-N. codices utgifvas, orthographien skall förändras, ty dylika upplagor äro egentligen bestämda för språkforskarne; de skola för dem, som ej dagligen kunna gå till sjelfva handskrifterna, uppfylla dessas plats, och det aldrabästa vore, om man hade kunnat utgifva dem i facsimile, emedan äfven sjelfva felen äro upplysande. Men begynnaren måste dock lära reglorna förr än undantagen; han måste hafva analogien i hufvudet förr än anomalierna^[24]. I läseböcker för begynnare, i alla editioner, der det kommer an på innehållet, ej på bokstafveringen (likasom i schol-upplagor af Latinska auctores), och förnämligast i ordböcker, måste en normal-orthographi ovillkorligt följas. Det rätta, normala, ligger i centrum; det orätta, anomala, deremot oscillerar i peripherien. Man måste veta, hvar centrum är; misstager man en punkt i peripherien för en punkt i centrum, så bildar man nya kretsar, och genom nya excentriciteter råkar man djupare och djupare in i villervallan. Hvarföre t. ex. äro Lye’s och Bosworths Anglosaxiska ordböcker så litet brukbara, ja till och med villseledande för begynnaren, om icke för den skull, att de icke gått ut från en stadgad grammatisk orthographi? Det är denna brist på kännedom om det normala, som öfver hufvud har gjort det så lätt för dilettantismen att skaffa sig något att syssla inom nordiska språkforskningen och ingifvit dessa dilettanter den naiva idéen om oregelbundenhet i språk, just der den jernfastaste regelbundenhet råder, hvilken idé uppenbarat sig i en mängd löjliga run- och diplom-utläggningar, men ingenstädes påtagligare än i Adlerstams och Hammarskölds, af Rask tillräckligen och välförtjent förlöjligade, upplaga af Jomsvikingasagan^[25]. Man har bona fide trott sig i Forn-Nordiskan hafva rätt att begå fel, för hvilka, vore de begångna i Latinet, man hade gjort åtlöje af scholgossen i nedersta klassen. Men Latin var nu en gång scholspråket, och dess reglor voro så fasthamrade i den scholbildades hufvud, att det befängda i fel, sådana som bonus mulier, magni corpi o. s. v., stod genast tydligt för hans medvetande, men de ej en hårsmån ringare felen goðr kona, margir rikir vågade käckt låta höra sig, utan att i någon mån såra hans grammatiska öra.

En Läsebok med öfningsstycken af Forn-Svenska och Forn-Norska, jemte Glossarium, i hvilka de uppställda orthographiska reglorna praktiskt komma att användas, skall man kort följa. Ursprungligen var det ämnadt att låta läsestyckena bilda ett bihang till grammatiken, i samma bok; men efter nogare öfverläggning fann jag det beqvämast att låta dessa utkomma för sig sjelfva, i synnerhet emedan jag då kunde göra den mer omfattande.

Versläran har jag sökt göra tydligare genom nottecken; ett beteckningssätt, hvilket så väl i sig sjelft är mest uttrycksfullt, som ock, efter hvad jag måste förmoda, i synnerhet begripligt för Svenska publiken, inom hvilken musikalisk bildning och följaktligen notkunskap är vida mer allmän än i det öfriga norden.

Det skulle vara mig ett nöje, om jag genom denna skrift kunde lemna ett brukbart hjelpmedel till studiet af våra härliga fornspråk och bidraga, vore det än aldrig så litet, till ökandet af deras vänners antal. Jag vet af erfarenheten, att det fullkomligt belönar den möda det kostar, ja, att blotta grammaliskt-etymologiska studiet, utan afseende på literaturens innehåll, i och för sig lemnar en så interessant sysselsättning för skarpsinnigheten och combinationsförmågan, att man redan deruti skall finna sig tillfredsställd.

Slutligen måste jag anmoda de läsare, för hvilka närvarande skrift är bestämd, om något öfverseende med min Svenska, i hvilken visserligen här och der några Danismer inkommit. Hvar och en, som känner till dylika saker, vet, att det är mycket svårare att rent skrifva ett med ens eget nära beslägtadt språk, än ett derifrån alldeles främmande. Skulle eljest stilen finnas vara renare än man efter omständigheterna haft grund att förmoda, är detta att tillskrifva den outtröttliga hjelp, Herrarne G. Stephens och G. Klemming godhetsfullt gifvit mig, för hvilken jag här ber dem emottaga min varmaste tack.

Några tryckfel hafva insmugit sig, dock, jag törs säga, ej många med afseende på den svårighet, som alltid är förbunden med att tryckningen af en bok går för sig på en annan ort, än der författaren vistas. Dessa tryckfel jemte några andra rättelser äro anförda på en lista vid slutet af detta Företal och borde rättas, förrän man börjar göra något bruk af boken.

Christiania, den 1 Juni, 1849.

---

1. Guðrúnarkviða, II. v. 8.
2. Suðrvegir, suðrœnn och Suðrmaðr bilda en mot Norvegr &c. fullkomligt svarande trilogi. Derföre betecknar Suðrvegir ock i verkligheten Tyskland. Se R. Keysers afhandling i "Samlinger til det norske Folks og Sprogs Historie", VI B., s. 305, sqq.
3. Likaså i Sårmålabalken 3: danski ok norinn égu bøtr á sarum sum hérlenzkr maþr. Och i Konongsb. står "noren konongr" alldeles synonymt med det nyss föregående Noregs konongr, hvarest två varianter äfven hafva "noren".
4. T. ex. Peder Syv.
5. Hvad angår benämningen "norrœna" om vinden, så är jag enig med anm. i, att det "alltför illa skulle öfversättas med "norsk vind". Huru vida detta yttrande, hvilket redan finns hos N. M. Petersen, skall vara "a pun", som Engelsmannen säger, eller ej, är likgilltigt, emedan äfven här mycket väl betydelsen "Norsk" kunde bibehållas såsom det urspruugliga, ty exempel på, att vissa vindar fått namn efter trakterna, hvarifrån de blåsa, äro ingalunda sällsynta; Romarnes namn på tvänne från södern blåsande vindar, Japyx och Africus, äro bekanta nog; i Spanien benämnes Nordvestvinden vanligtvis Gallego, ɔ: Galiciern, emedan han kommer från Galicien. Jag vill härmed icke säga. att ju härledningen från det i norrœnn liggande norðr i detta fall är den naturligaste och beqvämaste, men blott, att norrœna, utan dylik etymologi, utan annan grundbetydelse än "Norsk", likväl kunde begagnas till att beteckna nordanvinden.
6. Se Keyser i ofvan citerade afhandl., s. 429. sqq, och min afh. om Nordens, især Norges, Bebyggelse, i Annaler for nordisk Oldkynd. og Historie, 1846.
7. Gaupa (felis lynx) omtalas redan i gamla qvädet från Harald Hårfagers dagar (se Läseboken p. 113); vargen kallas här poetice hesgaupa; gaupur nämnes äfven i öfvers. af Alexanders bref (se Alexanders Saga, utgifven af Unger, pp. 167, 168). Likaså modernis. gøpa i Bohuslän (se Holmbergs beskr, I, s. 26). — Alla de ord, hvilka Holmberg s. 60—70 anför såsom prof på Bohusländska dialekten, och hvarifrån han i noten s. 70 säger, att alla Danska och Norska ord äro med flit utelemnade, äro dock — rent af Norska, vanliga i Norska talspråket från Svinesund till Finnmarken.
8. Derföre heter det i en förordning af Unionskonungen Christopher af Bajern 1442: Item icke skal oc Nogen her ij riigit holle nogen som fredlöser giort ij Danmark, biltoger ij Suerrige, wdzleger ij Norige.
9. I en afhandling om Danmarks ethnographiska förhållanden i äldre tider, tryckt i ”Annaler for nordisk Oldkyndighed og Historie, udg. af det kongl. nordiske Oldskriftselskab 1848”.
10. Huru litet åtminstone Hávamál, ett af de största och vackraste qväden i den äldre Eddan, passar på Svenska förhållanden (att icke tala om Danska) i tidhvarf, då verkliga Svear (icke Lappar, hvilkas cranier och skeletter från ett tidhvarf, äldre än all historia, lära finnas) bodde i Svealand, ses bland annat af v. 89, der talet är om att hemta rendjur från fjell, der snön är upptöad. I historiska perioden har renen aldrig nått de Svenska folkländerna omkring Mälaren, då dess natur är att söka de höga trädlösa fjellslätterna, der renmossan vexer, och dylika fjellslätter funnos icke i gamla Sverige, utan endast i gamla Norge.
11. Äfven de Bohuslänska, alltså Norska, orden hos Holmberg (l. c.) vittna om en helt annan "Vestskandinaviska", än Herr F—ll föreställt sig.
12. En lärorik analogi med benämningen "Dansk" och "dansk tunga" i Söderboarnes mun framter den i Orienten vanliga benämningen "Franker" och "frankiskt språk" om Vest-Europeer.
13. Se härom Keyser i "Samlinger til det norske Folks Sprog og Historie, 6:te B., p. 284, sqq.
14. De afvika äfven från sanningen, emedan de från Olof Trätälja uppställa längden: Inge — Erik Väderhatt — Erik Segersäll — Erik Årsäll — Olof Skötkonung, hvilket illa stämmer öfverens med chronologien och med de nära samtida berättelserna i Remberts vita Ansgarii, hvarest Björn (829), Anund (850), Olof (858) nämnas, hvartill komma de hos Adam af Bremen nämda Ring, med sönerna Erik och Emund (c. 935), hvilka dock endast synas hafva varit underkonungar eller medlemmar af konungaätten med konunganamn. Men efter berättelserna i Norrönaliteraturen, förnämligast tillägget till Hervararsagan, jemfördt med lagman Hauk Erlendssons långfedgatal och spridda noticer i andra sagor, uppkommer en med nämda Tyska författare mycket mer öfverensstämmande konungalängd, nämligen (från Ragnar Lodbrok): Björn Jernsida — Erik hans son — Erik, son af dennes broder Refil — bröderna Emund och Björn på Höga, söner antingen af Erik Refilsson eller af en Björn, hvilken må hända varit son af Erik Björnsson, ty något lärer på detta ställe vara glömdt eller förvanskadt i afskriften af den enda cod. af Herv. Saga, der detta stått, — Erik, Emunds son, samtida med Harald Hårfagre — Björn den gamle, Eriks son och år 875 redan hans medregent (se Landnáma) — Erik Segersäll med brodern Olof, Styrbjörns fader — Olof Skötkonung och till en tid brodern Emund (otvifvelaktigt Vestgötalagens Emund Slemme), Eriks söner. Det enda fel i Hervararsagan (utom nämda uteglömmande) är, att Erik och fadern Emund äro satta i omvänd ordning; men att Emund här kallas Anund, är intet fel, ty han kallas äfven Anund i Norsk-Svenska gränsfördraget af år 1270, se ”Norges gamle Love”, II, p. 490, der han rätteligen sättes samtida med Halfdan svarte, å. 850; han måste sålunda vara benämd med bägge namnformerna, af hvilka ”Anund” torde vara den rättaste, emedan de med namnet Jakob, ”såsom intet Svenskt konunganamn”, obelåtne Svear gåfvo Olof Skötkonungs son af detta namn nordiska namnet ”Anund”, hvilket följaktligen måste vara brukligt Svenskt konunganamn. Om Erik Segersälls andra son Emund i Gøtland och derföre ganska visst ”Emund Slemme”, som slöt gränsfördrag med Danmark, nämner blott den nyss utgifna Olafs helga saga (ed. Keyser & Unger), hvilken äfven kallar Erik Segarsäll ”Erik Årsäll”. — Men äfven namnen på de flesta af dessa märkliga konungar, och minnet om deras inbördes strider och tåg till österleden äro spårlöst försvunna hos Svenska folkets chronister. Detta vore omöjligt, hade sagor derom funnits till.
15. I Isländska bibeln, tryckt i Köpenhamn 1747, kallas öfversättningen än att vara ”á Norrœnu”; i Gudbrand Thorlåkssons bibelöfvers. af 1584 likaså: öll Heilög ritning utlögð á Norrænu. (Trycknoticen i denna bok: ”Prentað á Hólum” har Bosworth i företalet till sitt Anglosax. lexicon öfversatt ”Stockholm &c.”, misstagande Hólar på Island för Stockholm). En autoritet af mera vigt än måhända någon annan kan äfven i detta stycke åberopas. Det är den namnkunniga Isländningen Arne Magnusson, hvilken med egen hand i originalhandskriften af conrector Edvardsens ”Bergens Beskrivelse” (hittills outgifven) har infört en af honom på hans modersmål författad ärodikt till författaren, med den anmärkning, att dikten är författad ”på det gamle norske Sprog”.
16. I Guðmundar saga Hóla-byskups (Cod. membr., Stockh. N:o 5 fol.) står Cap. 24: . . . Hákan konungr ungi (Sverris son) hefir verit hinn mesti höfðingi ok hófsemdarmaðr, ok alt á Ísland lifir hans verka þat er hann hefir snarat með einkanlegum stil sögu Barlaams ok Jósapháts. I Cod. membr. 7 fol., sammastädes: ”marga merkilega hluti heyrðum vér sagða af heiðarlegum herra Hakoni Magnússyni Noregs konungi, einkanlega at hann hélt mikit gaman at fögrum frasögum, ok hann lét venda mörgum riddarasögum i Norrœnu or girzku ok franzeisku máli . . . . I en eljest på Island skrifven codex af Nikolas saga erkibyskyps (Cod. membr., Stockh. N:o 10 finnes någonstädes: ”mustela er vér Norðmenn kalla hreysikött”. Nu finnes icke ens detta djur på Island, hvarest folket vid ”Hreysiköttr” tänker sig något vidskepligt odjur, ungefär svarande mot ”Vampyr”; i Norge deremot är Röskatt den enda och vanliga benämning på Svenska lekatt eller vessla, Tyska Wiesel. Antingen nu öfversättningen är gjord i Norge och afskrifven på Island, utan att i någon mån ge afskrifvaren orsak att förändra ”Norðmenn” till ”Íslendingar”, eller den är gjord på Island, har öfversättaren dock betraktat Isländningarne i språkligt och literärt afseende såsom Norrmän; i bägge fallen blifver resultatet detsamma, att det icke kunde falla Isländningarne in ens att skilja mellan Norsk och Isländsk literatur, ännu mindre att räkna Norska literaturen inunder Isländska, men väl omvändt.
17. Fann þessa sagu herra Bjarni Erlingssun or Bjarkey ritaða ok sagða i ensku máli i Skotlandi, þá er hann sat þar tan vetrinn eptir fráfall Alexandri konungs. En konungdóminn eptir hann tok Margrét dóttir virðulegs herra Eiríks konungs i Noregi, sunar Magnúss konungs. En nefnd Margrét var (dóttur) dóttir Alexandri. Var fyrir því herra Bjarni vestr sendr, at tryggva ok staðfesta ríkit undir jungfrúna. En at mönnum sé því ljósari, ok megi því meiri nytsemd af hafa ok skemtan, þá lét herra Bjarni setja hana or ensku mali i norrœnu. (Codex arnamagn. 180 d. fol., jemf. m. 531 qv., 209 b. fol.)
18. ”Bókina hefi ek fengit i Noregi”, en rätt ofta förekommande anteckning af Arne Magnusson i de till hans stora samling hörande Codices. Äfven Cod. Frisianus, den enda ännu bibehållna cod. af Snorre, lärer hafva varit i Norge vid 1500:talet; den nu förlorade Jöfraskinna af Snorres verk blef omkr. 1580 afskrifven i Norge af Jöns Nilsson. De i Sverige varande Norska codices lära vara förvärfvade dels i Danmark, genom köp o. d. (t ex. på Stephanii auktion, eller med Sefeldska bibliotheken), dels i Norge, i synnerhet genom Sparfwenfeldt, hvilken äfven, under sitt vistande i trakten omkring staden Skien såsom krigsfånge, förvärfvade några dyrbara Norska permböcker.
19. Besynnerligt nog har man i Danmark, oaktadt så väl nuvarande Danskan som alla gamla språkmonumenter tydligt visa, att äfven här åtskilnaden mellan Œ (omljud af ó) och Æ (omljud af á) alltid samt med största och mest consequenta stränghet iakttogs, dock kallat ett krigsskepp med det förvanskade Islandicerade namnet Ægir i stället för äkta F.-Danska Øgir (af stammen óg — hvaraf Gotiska ógan, och afledda F.-Norska ótti [fruktan, i st. f. óhti], hvilket icke skulle kunna skrifvas átti. På samma sätt har man i Sverige kallat så väl skepp som tidskrifter med Norsk-Isländska formen ”Frey”, Yngve-Frey, i stället för Svenska formen Frø —, Inge-Frø. Bellman var mer patriotisk, då han consequent skref Fröja (äkta Svenska formen), icke norrönaformen Freyja.
20. Imellertid har Herr A. I. Arwidsson i sin ”förteckning öfver Isländska handskrifter i Kongl. Bibl. i Stockholm” äfven upptagit icke blott verkligen Isländska i localt afseende, utan äfven Norska, hvilka bevisligt aldrig varit på Island, såsom Norrska lagböcker o. d. Huru en Norsk lagbok, skrifven af en Norrman, gällande för Norge, förvarad i Norge, tills den förvärfvades för Svenska Bibliotheket, kan komma att kallas Isländsk, begriper jag icke, och denna benämning måste i synnerhet för utländningen vara villseledande. Enär man ej vill specielt distinguera mellan ”Norskt” och ”Isländskt”, hvilket icke heller är nödvändigt och ofta omöjligt, blifver det, efter hvad ofvanföre är utveckladt, och enligt Isländningarnes egen autoritet det enda rätta, att nyttja benämningen ”Norsk” eller ”norrönn”.
21. Se ”det konglige norske Videnskabers selskabs Skrifter i 19:de Aarhundrede”, 1:sta Bind., s. 486.
22. Det skulle vara interessant att veta, hvad Färöarnas invånare egentligen kalla sitt språk, ty ”Färöiskt” är uppenbart ett namn, som endast Danskarne hafva gifvit det. Visst är, att folkspråket i det nära liggande och med Färöarne intill skilnaden från Norge förbundna Shetland kallades och ännu kallas Norskt (norse).
23. Goternas vistande i nedra Donautrakterna, der Geter och Daker bott, och det bekanta grannskapet mellan Göter och Daner i norden gaf medeltidens okritiska skribenter tillfälle nog att på det fullkomligaste röra tillsamman Goter, Göter, Geter, Daker och Daner. Redan i ”Forn-Svenskt legendarium”, hvars författande väl är att räkna vid pass 1350, kallas Goternas land Gøtland (s. 452), och Dacien Danmark (s. 376). Huru nitiskt Konung Gustaf I betraktade denna identitet såsom en nationalsak, är bekant nog, af hans missnöje med Olaus Petri, hvilken med en för den tiden sällsynt historisk skepsis yttrat tvifvel derom. Verkligen äro under tidens lopp inom Svenska literaturen båda folken så identificerade, att rätta namnet på Goterna: Goter, snart sagdt aldrig finnes, utan endast Göter (inbyggare af Götaland). Språkläran visar sjelf, huru namnen väl äro beslägtade, emedan roten giut- ligger till grund för båda, men att de tillhöra skiljaktiga afljudsklasser och icke stå i närmare grammatisk förbindelse, än lauf (löf på träd) med lof (lof). Gøtar, Forn-Norskan Gautar, tillhörer 3:dje conj. præt. sing.-klassen; Gotar eller Gutar, præt. plur.-klassen. Gøtr, Gautr, gen. Gøts, Gauts, är dessutom starkt (Got. Gauts, gen. Gautis, pl. Gautós); Guti, Goti, gen. Guta, Gota, deremot svagt (Got. Guta, gen. Gutins, pl. Gutans). Det förra heter i Anglosaxiskan Géat, pl. Geátas, gen. Géata; det sednare Gota, pl. Gotan, gen. Gotena.
24. Äfven den lärda språkforskaren Kemble antyder rigtigheten af denna method, emedan han i företalet till sin upplaga af Beóvulf, p. xxiii och xxiiii, uttrycker sig sålunda: ”All persons who have had much experience af anglosaxon manuscripts know how hopelessly incorrect they in general are; when every allowance has been made for date and dialect, and even for the etymological ignorance of early times, we are yet met at every turn with faults of grammar, with omissions or redundancies of letters and words, which can perhaps only be accounted for by the supposition that professional copyists brought to their task (in itself confusing enough) both lack of knowledge and lack of care. A modern edition, made by a person really conversant with the language which he illustrates, will in all probability be much more like the original than the MS. copy, which, even in the earliest times, was made by an ignorant or indolent transscriber.
25. Se Rasks samlede Afhandlinger, 1 B., s. 127—136.