Rafaël

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vid tvåhundraårsfesten till Calderons minne
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

Rafaël
På Wikipedia finns en artikel om Rafael.


[ 255 ]

Rafaël.


Inledningssång.

Bland minnen förda hem från söderns lunder
Jag på ett stick Bolsenas messa såg.
I trädden då för tanken, sälla stunder,
När äfven jag var gäst vid Tiberns våg,
I trädden fram ur långa vintrars dimma,
Och främst en bild jag såg förklarad glimma,
En bild i svart barett,
Den evigt unge konstnärsdrotts porträtt,
Som fängslat lifvets maj vid vigd palett.

[ 256 ]

Jag dig besvär! Af Edens ljus omgjuten
Kom ned en stund till nordens snö och is,
Och fyll med glans den flyende minuten,
Med morgonglans från konstens paradis!
Ditt rykte bands ju ej af rummets gränser,
Kring jordens rund din ljusa stjerna glänser
Med låga evigt klar;
Ej blott det land, som huldt dig fostrat har,
En verld med glädje säger: min han var!
 
I strålgestalter, genom salen sväfven,
Som förr hans konst på duken glänsa bjöd,
Att vid er syn Hyperboréen äfven
Må känna: snillet vet af ingen död!
Ej fyra sekels magt er magt betvingar,
Jag manar er med ton, som snart förklingar,
Och om, Urbinos son!
Jag blott dig tecknar matt på minnets plan,
Du vet, sin konst tog med sig Marc Anton!

[ 257 ]

Jag täljer några spridda drag allena
Af jordelifvet, som en gång var ditt:
Det var blott dig beskärdt att huldt förena
Allt skönt, som här är splittradt blott och spridt,
Att locka fram all fägring, som var bunden,
Ur molnet stjernan, evighet ur stunden,
Förkroppsliga idén
Och i ett ljuft, af sanning mättadt sken
För vilsen Psyche visa Elysén.

Du själ af ljus, ej natten, men det ljusa
Din pensel villigt återge förstått,
Du ville ej förfära, men förtjusa,
Och lyckliggöra, icke blända blott,
Och ej beklämma, framför allt behaga
Och huldt förklara lifvets korta saga
Och med det skönas flor
Den vishet slöja, outsägligt stor,
Som i hvart mästerverk, du skapat, bor.

[ 258 ]

Begäret kämpar evigt här med pligten,
Med sinnelifvet kämpar andens lif,
Men en försoning stiftas dock i Dikten,
I konstens verld förstummas lifvets kif,
Och i hvar bild, den store konstnärn danar,
En verld af evig frid vårt hjerta anar,
En underpant vi få
Af det, som vinkar i det ljusa blå
När tidens qval ha fått som moln förgå.
 
Så jord och himmel, sköne Sanzio, blandats
I dessa väsen från en högre vår,
Dem fram ditt snille tvungit ej, men andats,
Ty knappt der röjs den ädla mödans spår.
Så godt som utan kamp du palmen eger,
Och striden syns ej, men en evig seger:
En engel bar dig tryggt
Utöfver murn, som andra utelyckt,
Din konst blef så natur, din vandring vingad flygt.

[ 259 ]

Och dock — med ens ej menskan når det höga,
Du måste samla som ett träget bi,
Du måste öfva både hand och öga,
Förr’n allt blef ljus och stilla harmoni.
Jag sökt på afstånd följa dina öden
Från tidig lager till den snara döden;
Dig gjorde Umbrien from,
Du vann i Florens formens rikedom,
Men majestät dig gaf det höga Rom.

Du hörde ej till svärmarhopen heller,
Som tror att himlen stormas kan så lätt,
Du tar i lifvet öfverallt modeller,
Hos anatomen tecknar af skelett.
Och dock — en dåre den, som tror förveten
Att du en slaf blott var af verkligheten:
En inre bild du bar
— Du sjelf det sagt — som tid ej skådat har
Men som du fånga sökt i färger qvar.




[ 260 ]

I.

Perugia.

När heliga långfredagen
Var inne med kyrkofest,
Du föddes till konstnärshemmet
En liten, odödlig gäst.
Hans fader var man af penseln,
Hans moder Magia var,
Och magiska färger lekte
Kring vaggan, som pilten bar.

Ty fadern målade helgon
Och krubban, der Herren låg,
Madonnor med fromma ögon,
De helga tre kungars tåg,
Gud Fader med vackra englar,
Som spela fiol och cymbal,
Och Honom med segerfanan,
Som steg ur griftesal.

[ 261 ]

Så växte bland hulda syner
Den lille i hemmets famn
Och drömde om himlens englar
Och bar en engels namn.
Och barndomens dagar flöto,
Han stod vid sin moders bår
Och snart igen vid sin faders
Och var blott elfva år.

Der sågo grå Apenniner
På barnets tåliga sorg,
På krönet fladdrade fanan
Från Montefeltrernas borg,
På ena sidan Toscana,
På andra Umbrien låg,
Man spejade utåt begge
Med tvekan i stilla håg.

[ 262 ]

Försök med pensel och penna
Hans nöje redan gjort,
Nu vill han bort i lära
Och bli till något stort;
Men hvart? Till hvilken heldre
Än den, som ypperst kan,
Till mästar Perugino,
En konstens underman?
 
Så fick han staf och rensel
Och gick, i hoppet glad,
Och såg ur fjerran skimra
På bergets brant en stad
Och fick ett godt välkommen
För minnet af sin far
Och för den öppna blicken
Så strålande, underbar.

[ 263 ]

O milda dagar, som grydde,
O dagar af stilla id,
Då umbrisk konst för den unge
Slog upp sitt öga af frid,
Då drömmande andakt upplät
Sin famn, på kärlek rik,
Om huld lycksalighet skänktes
Af innerlig, from mystik!

Han såg den själfullt djupa
Begrundningens stilla ro
På Peruginos dukar
Slå upp sitt helgonbo,
Såg mästarns svärmiskt sköna
»Mariæ himmelsfärd»,
Som Vallombrosas kloster
Fick ge Vår Fru till gärd.

[ 264 ]

Han såg en konst, som växte
En lilja vid jungfruns tron
Och hade Frans af Assisi
Till helgon och skyddspatron,
Och snart han sjelf fick börja
I Peruginos spår
Men spred i bildernas vemod
Sitt drag af leende vår.

Hur väl jag ser honom vandra,
Beställsam i konstens kall,
Lik skizzen som Oxford gömmer.
Med böljande lockars svall!
Jag ser honom glädtig speja
Bak höjdens oliveträn
På flickornas lek om qvälln vid
Giovanni Pisanos fontän.

[ 265 ]

Jag ser honom, svept i kappan,
När månen sitt silfver strör,
Sig hvila på lejontrappan
Som till Signorian för:
Mariebilden i nischen
Vid spetsbågsfönstrets fris
Ser ned på den unge, hvars pensel
Skall tolka Jungfruns pris.

Jag ser honom tankfull sitta
I Peruginos hus;
Den vackra Clara Fancelli
Gör hela kammarn ljus,
Den unga bruden, som mästarn
På gamla dar vann kär,
Och som hans ögonfägnad
Och hjerteplåga är.

[ 266 ]

Dit kommer stundom äfven
På vandring från Romas berg
Den glade Pinturicchio,
Berättarn i temperafärg,
Och täljer om de bilder
Han målat nästan på lek
I Maria del popolo-kyrkan
Och påfvens bibliotek.

Och umbriska vinet bringas
I drifna kannan fram
Med färg så djup som lynnet
I umbrernas egen stam.
Och Perugino — sägs det —
För fromhet annars spord,
Af drufvosaften lockas
Ibland till kätterska ord.

[ 267 ]

Men hvarje morgon åter
Är Rafaël vid stafflit,
Han målar Jungfruns kröning
Med heligt konstnärsnit,
Och hur ur tomma grafven,
Der nyss Maria låg,
Rosor och liljor spira
Som ur hans egen håg.

Han målar engelns helsning,
Bebådelsens helga stund,
Han målar, likt Perugino,
Marias och Josefs förbund,
Och i de gamla ämnen
Och i de kända drag
Han gjöt sin egen fria,
Gryende konsts behag.

[ 268 ]

Han trollade ock på duken
En tafla, liflig och öm,
En bild af hans eget hjerta,
»Den unge riddarens dröm
Pa skölden riddarn slumrar
Och tvenne qvinnor ser,
Den ena svärd och permbok,
Den andra en myrten ger.

O unge riddare, svärdet
Du ej bör efterstå,
Du knappt behöfver strida,
Du segrar nog ändå!
Om mellan bok och myrten
Ditt val för svårt du fann,
O vet, du får dem begge,
Det skönas riddersman!

[ 269 ]

En paladin mer herrlig
Boiardo ej har drömt,
På dig har lyckans fullhorn
En fé, o Rafaël, tömt!
Förutan svärd du segrar,
Du boken snabbt förstår,
En hjertans kär skall fläta
Sin myrten i ditt hår!

Den drömmande riddarn skall vakna
I Florens inom kort,
Men utan gagn ej flyger
Hans dröm i Perugia bort:
Ack, allt hvad der han samlat
Af andaktsfromma drag
Skall knoppas rikt och blomma
I Florens’ solskensdag.

[ 270 ]

Den vaknande riddarn skall skapa
En bild, som ena vet
Med Peruginos fromhet
Lionardos formfullhet.
Madonna del Granduca1
Så blyg, så huld, så öm
Skall vaknad återgifva
Den unge riddarens dröm.

Madonna del Granduca,
Du menskligt ljufva bild,
Som Florens sund och ädel,
Som Umbrien from och mild,
Du genom seklen strålar,
Du lockar med tränads qval
Mitt hjerta, som kylts af åren,
Ånyo till Arnos dal!

[ 271 ]

Men från de ungdomsdagar,
Då konstens furste var
En gäst i Perngias nejder,
En stämma talar klar:
»Blott den, som tidigt blifvit
Till själen öm och from,
Skall sedan, lärd af lifvet,
Nå konstens helgedom.»




[ 272 ]

II.

Firenze.

Fortunato garzon, che nei primi anni
Tant’ oltrepassi, e che sará poi quando
Su più provecta etade opre migliori?
Vinta sará natura, c da’ tuoi inganni
Resa eloquente dirá te lodando,
Che tu solo il pictor sei de’ pictori.
 Francia till Rafaël.

Det fins ej dal, som blommar mera fager
Än den, der Arnos bölja har sin gång.
Der växer nöjets ros och konstens lager,
Naturen ler, och språket sjelft blir sång,
Den sträfva fliten glädjens uppsyn tager
Och mödans frukt står upp ur mödans tvång.
Dit kom ock han i lifvets morgonstunder
Att veckla ut sin själ bland konstens under.

[ 273 ]

Der sedan länge skönhetsflamman lågar,
Ett Eden blommar i San Marcos cell,
Orcagnas loggia lyfter sina bågar,
Bigallo glänser som en bröllopspell
Och dômkupolen fästet härma vågar,
Men vördnadsvärdt Brancaccernas kapell
Ter fram Masaccios verk, som vittne bära
Om tidig storhet, sorg, odödlig ära.

Ghibertis port till baptisteriet leder,
Men till en himmel ock, beundrarns fjät,
Från höjden blickar San Miniato neder
I marmorskrud med stilla majestät,
Och Maj och glädje öfver staden breder
En mild förtrollnings gyllne skimmernät,
Mot skyn den lätta campanilen springer
Och fröjd tycks ljudet, som dess klocka ringer.

[ 274 ]

På tempelväggen i Marias kyrka
Har Ghirlandajo, ärevördigt sann,
Upptecknat syner af natur och styrka.
Filippo Lippis själ, som eldigt brann
Att så de sköna som det sköna dyrka,
I helgonmålning frid och hvila fann.
Och i hvar bild, de fromt ställt fram i dagen,
Är ämnet bibliskt, florentinska dragen.

Men allt det gamla börjar redan vika,
Med nya vindar kommer nyfödd vår.
Med andekrafter outgrundligt rika
En sällsam främling i Firenze går,
Naturens språk och konstens språk tillika
Hans stora själ beundransvärdt förstår.
Det Lionardo är. Som han, kan ingen
Det lif besvärja, som är gömdt i tingen.

[ 275 ]

Han formar bronsen, fästningsverk han danar,
Till välljud strängar toners instrument,
En lag för ljusets lek och skuggans spanar
Och regelbinder söndrade fragment,
Den helga nattvardsscenen fram han manar,
Han diktens eld i sina ådror känt,
Det ljufva vet han ena med det visa:
Förtrollning löjet är hos Mona Lisa.

En annan skepnad syns bland Arnos lunder,
En otillgänglig, ensam, sträng titan.
Hans själ är sluten. Stolt åt dagens funder
Han rister i förakt sin lejonman,
En urverldsskymning höljer alla stunder
Hans väsens djupt upprörda ocean,
Men ur dess vågor, som i mörker gunga,
Uppvräkes David färdig med sin slunga.

[ 276 ]

Hvad denna tanke gömmer i det djupa!
Hvad stora tyngder denne rese bär!
Det Moses är, det är Sankt Peters kupa,
Det Adams daning och det Domen är!
De döljas än bland bränningar som stupa,
De slungas än bland fantasiens skär.
En gång dock kastas äfven de på stranden
Som jetteverk af mulne jetteanden.
 
Som tvenne alper dessa andar voro,
Men en var höljd i hvitt och rosenglöd
Och solskensdagrar kring dess tinning foro,
Den andre jemt var skum som natt och död
Och sveptes in i moln af väldig oro
Och lystes blott af blixtars flamma röd.
Men begge räckte upp i evig eter
Och begge kände himlens hemligheter.

[ 277 ]

Af dessa själar, tidehvarfvens ära,
Den ena hjertats glada hyllning vann,
Den andres väsen släppte ingen nära,
Ty ingen like han på jorden fann.
Hos begge ynglingssinnet gick i lära,
För begges verk det af beundran brann;
Att tidigt mästra veta mer än hundra,
Men snillet vet att lära och beundra.

Beundra, lära! — Ja, men aldrig härma!
Den, i hvars hjerta bor ett paradis,
Kan forska, skåda, kan för mönster svärma,
Kan bilda efter, men på eget vis!
På inre jord, som värms af egen värma,
Stå egna blonnnor upp till skaparns pris,
Och floden, fast den närs af andra flöden,
Med egna vågor länkar egna öden.

[ 278 ]

Hans tankar gingo ej i andras lega,
De gingo fram sin ljusa, fria ban,
Naturen sjelf till föresyn de ega,
På fria vingar flyger konstens svan.
Väl var i Baccio d’Agnolo’s bottega
Vid många vackra lärospån man van,
Men främst stod unge mästarn från Urbino
Och närmst intill Andrea Sansovino.1
 
Till deras inre gyllne ålderns drömmar
Med vindar komma från en Tempe-dal,
En evig vestan genom själen strömmar,
Ej trånadsmättad, men elysiskt sval.
Från födseln styrd med lätta silkestömmar
Och förd ändå af hjertats fria val,
Inbillningskraftens unga fåle svingar
Med vettets betsel och med snillets vingar.

[ 279 ]

Det gifves själar, der den unga våren
Slår upp sitt bo på lycklig hjertegrund,
Der ses af ingen inre söndring spåren,
De stå med ljusa öden i förbund,
De växa stilla, växa rikt med åren,
En blom- och gullfrukthöljd orangelund;
Allt är dem lätt, allt flyger dem till möte,
Så voro Mozart, Rafaël och Goethe.

Hvad var det första då, som Sanzio lärde?
Hvad re’n han anat: lifvets rikedom.
Den kraft, som blott på nötta former tärde —
Det fann han lätt — blef snart på bilder tom,
Den, som ej känt det menskligt skönas värde,
Får ej behag, om ock hans själ är from;
Som konstnärns vida arbetsfält är gifvet
Det outtömligt rika menskolifvet.

[ 280 ]

Väl djupt var Peruginos konstnärssinne,
Men trång var rymden, som hans ande band,
Han måste ockra på det flyddas minne
Och repa slafviskt upp sig sjelf ibland,
Hans själ var varm, men grummel fans derinne,
Dess flod bar slam förutom gyllne sand.
För konstnärns verk symboln kan bli en fara:
De få betyda icke blott, men vara.

Allt skall bli nytt! Madonnans bild skall stiga
Från guldgrundsram på gröna ängar ner!
Det skönsta jorden har, det moderliga,
Så snäfva former ej skall kräfva mer.
Behöfves mer att allt till andakt viga:
En mor, som vårdar, och ett barn, som ler?
Var Han ej sjelf en gång ett barn som andra,
Den höge, som på korsets stig fick vandra?

[ 281 ]

Ej i tillbedjan blott den smärtebleka
Skall se på barnet, sluten, fröjdearm.
Hon skall det stödja, skall den späde smeka,
Och sonen klänga skall till moderns barm,
Han med ett äpple, med ett lam skall leka,
Öm, oskuldsfull, men sund och barnavarm.
Och dock skall bilden hugna än de fromma:
Dess mensklighet är — mensklighetens blomma.
 
Så var hans tanke då. Och bilder ströddes,
Som af en enkel gratie buros opp
Och af oändlig lycka genomglöddes,
Af jordisk glädje, af ett jordiskt hopp.
Colonnas vänliga madonna föddes,2
Der barnet är en yster rosenknopp,
Madrids madonna, skön för alla tider,
Der öfver lammet pilten grensle rider.3

[ 282 ]

Och dock ibland en högre stämning ilar
I denna lycka, som en ljuf musik,
En susning hörs af fjerran tårepilar,
Ett ömt ackord, en hemlig aning lik.
När lätt sin hand på fogeln barnet hvilar,
Hur huld är blicken då, hur tankerik!4
Madonna Tempi mildt af ömhet bäfvar,
Af sorg en darrning öfver kinden sväfvar.5

Men än likt lätta skyar blott, som svinna,
Är denna skuggning, detta glesa flor;
Blott lifvets fröjder fullt ett gensvar finna
I denna håg, der vårlig glädje bor.
En gång madonnan blef en yppig qvinna
Och barnet vanligt barn af vanlig mor:6
Så långt han gått: då studsade hans sinne,
Och högre tankar vaknade derinne.

[ 283 ]

Han gick — jag tror det — till den undangömde
Bartolomeos 7 anspråkslösa tjäll,
Der klosterbrodern rena drömmar drömde,
Med sitt missal och med sin pensel säll.
Der kom den jemvigt åter, som han glömde,
Och arbetsrummet blef till bönkapell,
Den store konstnärn återförs att tjena
Det evigt stora, det oändligt rena.

De ädla bilder tjusa nu hans öga,
Dem klosterbrodern göt sitt hjerta i.
Hvar del är skön, men deln betyder föga
Emot det helas kyska poesi,
Som får sin pregel af det flärdfritt höga
Uti en blek, men ädel fantasi.
Han ser ett konstförstånd af vis besinning
Och lockadt ej af flärdens lägre vinning.

[ 284 ]

Så vill han måla sjelf, så vill han dana,
Mer saftigt väl, men lika stort och sannt,
Han underbara krafter börjar ana
Och re’n bestiger ryktets högsta brant,
Men förr’n han skrider längre på sin bana,
Han verlden ger sin segers underpant:
»Vår Fru med baldakinen» snart är färdig: 8
Nu är att se det höga Rom han värdig.

Men vill du veta, förr’n vi afsked taga
Af Florens’ dälder, hvad han tänkte der?
»Hvad är mitt lif? En vänlig sommarsaga.
Hvad är min längtan? Skapa jag begär.
Hvad är mitt glada konstnärsmål ? Behaga.
Hvad är det sköna? O det lycka är.
Hvad är min glädje? Konstens ljusa nöjen.
Hvad är min ljufva fara? Qvinnolöjen.»

[ 285 ]

Och från hans lif vid Arnos blomsterstränder
Hvad maning går, I konstens barn, till er?
Blott den, som griper in med fria händer
I menskolifvet, fröjd åt verlden ger.
Det är ej nog att gästa drömmens länder,
Du måste djupt i verklighetens ner.
Men låt ock der behagets genier råda:
Du annars ej den helga stad skall skåda.




[ 286 ]

III.

Roma.

I. Julius II.

Ryraden blånar, klar, oändlig. Oförmörkad solen skiner
Öfver vigner och palatser, lagerlundar och ruiner,
Blåa berg stå rundt som vakter kring en stor och stark natur,
Tramontanan susar bragder, alla känslor gå i dur.

Andre Julius här befaller. Reta icke vredesmodet!
Fruktansvärdt är lejonlynnet, och som lava kokar blodet.
Fast af gikten qvald, han heldre svärd än staf i handen bär,
Prest, som stormar fram i brêchen, och tiarprydd condottier.

[ 287 ]

Har han af San Marcos lejon eller franken vidrigheter,
Slår baretten han i golfvet och försmädar vred Sankt Peter;
Nervattacker honom skaka, blir Alfons af Este nämnd,
Sjelf kanonerna han rigtar, när i krig han söker hämnd.

Stor och väldig sjelf till sinnet, vet det väldiga han skatta,
Michel Angelos Sibyllor kan hans herrskarande fatta,
I Bramantes bvggnadsplaner han det mägtiga kan se,
Han förstår den unge Sanzio, vördar dessa store tre.

Och den unge konstnärn vandrar under romarstadens pinjer,
Ser de brustna pelarrader, ser Campagnans ädla linier.
Tvenne bilder honom möta, hvart han ställer sina fjät:
Forndagsverldens stora spillror, Vatikanens majestät.

[ 288 ]

Medan tankar fylla sinnet, syner mätta målarns öga,
Med det ljufva i hans väsen enas mer och mer det höga,
Anden vidgas, den blir större, griper om mer stora mål,
Och kring guldet i hans inre gjuter sig en rand af stål.

I mer stora former lifvet för den unges öga träder,
Hvardagsdrägten lemnas, själen sig i furstepurpur kläder;
Med hvar uppgift Julius lemnar växer konstnärns egen håg,
Hela hafvet i hans inre sväller högre, våg på våg.

Vördnadsvärd och ålderdomlig står »La Disputa» på muren,
Som af orgeltoner manad, af profetisk röst besvuren.
Öfverst tronar segerns kyrka, strålande i gyllne glans,
Nedanför är kampens kyrka, sluten rundt om en monstrans.

[ 289 ]

Hög den ena kretsen synes, helgad af en sabbatshvila.
Der ej tidens väkter råda, der ej år och dagar ila.
From den andra kretsen grundar, i en djupt högtidlig stund,
På det sakrament, som sluter jord och himmel i förbund.

Hvilka mägtiga gestalter, danade för evigheten!
Huru herrlig strålar Adam, den ungdomlige atleten!
Störst af allt ändå mig synes detta lugn förutan kamp,
Denna konst att ge det stora utan later utaf kramp.

Men se hit! Ej jordens stormar nå den glänsande portiken,
Som förenat söndagsbarnen från idéens ljusa riken,
Stundens alla skuggor vika. I en lugn förklarings sken
Lyser på den andra muren, glorrik, »Skolan i Athen

[ 290 ]

Lif och vexling på hvart anlet, som ett spel af dagrar, bredes
I den lärlingsgrupp, som samlats kring Bramante-Archimedes,
Flärdlöst enkel undervisar Sokrates en trogen krets,
Med sin ensamhet, sitt armod är Diogenes tillfreds!

Grupp vid grupp sig rytmiskt ordnar, som ett helt af sköna strofer,
Och i midten fursteparet ibland Hellas’ filosofer:
Plato pekar upp mot himlen, mot idéens fosterland,
Men mot jorden åter sträcker Stagiriten ut sin hand.

Och en hymn af kraft och vishet, fröjd och ungdomslycka svallar,
Sus från mensklighetens vårar, genom höga tempelhallar,
Här blir sinnet ljust som dagen, här är rymden marmorsval,
Tid och evighet försmälta, verklighet och ideal.

[ 291 ]

Ej får skaldekonsten felas här bland lifvets stora magter:
Se, Parnassens kulle vinkar, ljufvast ibland jordens trakter,
Här Homer om bragder sjunger, Sappho glömmer här sitt qval,
Och Virgilius och Dante stanna i förtroligt tal.

Ariosto skälmskt får hviska med en älskad sånggudinna,
Tidens väderdrifne söner här sin stilla fristad finna,
Lauras skald af inga smärtor, ingen långsam trånad vet,
Glädje susar lagerskogen, hvarje vind lycksalighet.

I det rum, der dessa bilder jordens störste konstnär danat,
Har hvart oförvilladt hjerta högre verldars sällhet anat,
Hvarje missljud här förstummas, hvarje blick blir klar och fri,
Bergad undan tidens åskor råder evig harmoni.

[ 292 ]

Från de häkten, som åt anden lefnadens bekymmer mura,
Flyr min tanke ofta hän till Stanza della Segnatura,
Här har hjertat stilla solsken, när dess nejd i isar står,
Här i minnet får det känna flägtar af hesperisk vår.

Hvar gestalt har här för alltid fått fulländningens insegel,
Bär ej verklighetens endast, men nödvändighetens pregel,
Är för dagen ej allena, men för sekels sekel gjord,
Kan ej vara annorlunda och har sagt sitt sista ord.

Och ändå i dessa former, bygda efter stränga lagar,
Bor en outsäglig frihet, som förtjusar och behagar,
Blomman är ej skön allenast, hon är än af dagg bestänkt,
Och af känslan känd är bilden, icke blott af tanken tänkt.

[ 293 ]

Kunde de stå upp och tala, kunde dessa bilder lifvas,
Skulle vördnad djupt vi känna, men med dem förtroligt trifvas,
Skulle älska dessa väsen med en kärlek ständigt ny:
Michel Angelos profeter skulle drifva oss att fly.

Buonarotti har allena gett sig sjelf, sitt stora hjerta,
Öfverjordiskt stora syner, barn af egen jettesmärta;
Rafaël, naturens gunstling, lät hvar bild få veckla opp
Fritt sitt eget inre väsen, som en ros ur rosenknopp.

Till ett mildt behag han formar äfven hvarje tvång som binder,
Och till vingar bojan blifver och till stödjestaf ett hinder:
Se, Bolsenas messa stiger öfver fönstret, himmelskt skön,
Nedanför är schweizervakten, nedanför ett folk i bön.

[ 294 ]

Segerviss den helge fadern ser på nådens stora under,
Men af bäfvan och förvirring unge tviflarn grips derunder,
Och förvandlingens fullbordan, himlens mägtiga beslut,
Sprids i kretsen nedanföre, som elektrisk darrning, ut.

Så han slösat stora syner: himlaryttarn framåt spränger,
Heliodorus slås till marken, straffet sina gissel svänger!
Se, ur fängslet ledes Petrus af en engel, sänd från skyn,
Som i sömn han går, en dimma öfverskyggar än hans syn. 1

Helga häfder sina böcker så för konstnärns blick upprulla,
Öfverallt hans säkra öga griper det betydningsfulla,
Hvarje tanke i hans hufvud genast formar sig till bild,
Full af vishet, full af fägring, strängt bestämd och ädelt mild.

[ 295 ]

Ofta än Madonnan träder för hans syn i helga drömmar,
Men numer kring hennes hufvud stilla andakts skimmer strömmar,
Umbrisk känsla åter vaknar, darrande och ren och from,
Ent med fägring från Firenze och med storhetsdrag från Rom.

Se, Guds mor med diademet 2 slöjan från den späde höjer,
Hennes blick är öm tillbedjan, och sitt knä Johannes böjer. —
Skygg och blyg Tobias nalkas med den gåfva som han bär,
Barnet honom huldt välsignar. O, det syns, Guds Son det är. 3

Bildas ock ibland en tafla mera jordisk, mer förtrolig,
Är den nu mer varm än fordom, mycket mera huld och solig:
Till den duk har värme flutit upp ur hemlig hjertegrund,
Som Maria, Sonen, Döparn rundar hop i vänlig rund. 4

[ 296 ]

Väl Madonna di Foligno tronar strålande i hågen,
Med ett lekfullt barn vid skötet, öfver lätta Iris-bågen,
Men hur djup, hur rik är färgen! Hur af andakts flammor tärd
Är Franciscus, och hur Döparn gömmer i sin själ en verld! 5

Konstnärns ljufva barndomsminnen upp ur slummern åter stiga,
Med det stora sig förbinder underbart det innerliga;
Intet, intet är förloradt af hvad förr hans hjerta känt,
Endast luttradt, endast upplyft i ett högre element.

Men från Vatikanens stanzer än en stilla stämma klingar:
Unge konstnär, stora tankar gifva menskoanden vingar . . . .
Om den lägre verkligheten du i vishet adla vet,
Endast då det verk, du skapar, får en flägt af evighet.


[


[ 297 ]

2. Leo X.

»Låt oss behagligt påfvedömet njuta,
Som Gud oss skänkt», så klinga Leos ord,
Och Sadoleto strängar diktens luta,
Med silfverfaten dukas Chigis bord,
Vid Greklands gudar svära kardinaler,
Maglianas villa lyss till Bembos sång,
Prelater ordna glädjens karnavaler,
Citera klassisk vers vid vinpokaler
Och med ett skämt förkorta tidens gång.

Lorenzos son, den kloke Medicéen,
Har konstens lek se’n barndomsdagar kär,
På Petri stol ännu epikuréen
Af Bibbienas dramer road är,
Han åt Tibullus gläds med Castiglione,
Med Aretinos sjelfsvåld öfverser,
Och, hur i Wittenberg än askan dåne,
Han med Horatius under Tiburs måne
Sitt makligt tvifvelsamma löje ler.

[ 298 ]

Lorenzos son sin faders visa minnes,
Han från Firenzes blomsterpark den mins:
»Eho, som vill, må vara glad till sinnes,
För morgondagen ingen visshet fins.» 1
Ack, lifvets glädje bor i konstens riken,
Der nu, just nu, det dagas mer och mer,
En gäst beträder Vatikanportiken,
En ädel gäst: den vaknande antiken.
Och »Guds vikarie» den sin hyllning ger.

Dess förbud länge sports. På marmorvårdar
En flyktad odling länge gläntat har,
Men nu till Belvederens lustträdgårdar
Som triumfator med sitt spann den far,
En vårlig glädje lifvar trumpna miner,
Olympisk sol belyser vänligt Rom,
Från gamla murgrönkransade ruiner
I skaror komma lätta Amoriner
Och hota skälmskt med nyfödd hedendom.

[ 299 ]

Hur stå emot den sköna forntids minne
I lagerkrans och ädelt purpurbräm,
Och helst när man är fördomsfri till sinne,
För nöjen böjd och njutningsfullt beqväm?
Skall oss allt lekande behag förmenas,
Apollo fjettras, Venus gå i cell?
Kan ej antik med kristendom förenas,
När fiskarringen bärs af en Mæcenas
Och när i Rom det fins en Rafaël?

Ack ja, hos honom entes dessa strömmar,
Som annars än ej fullt ha sammansmält,
Till honom tidigt kom i ljusa drömmar
En morgonvind ifrån Arkadiens fält,
Den höga enkelhet han uppenlwrar,
Som haft i Hellas’ lunder förr sitt bo,
Men utan tvång sitt Eden han bevarar
Och, djupare än förr, hans konst förklarar
I sköna bilder kristendomens tro.

[ 300 ]

I tvenne grenar väl ibland sig delar
Hans solbelyste andes lugna flod,
Invid den ena Pan sin pipa spelar,
Tritoner tumla der i ungdomsmod,
Den andra speglar empyréens throner,
Hesekiels syn, 2 madonnans ögonpar;
Men begge flyta hop vid psaltartoner
När mildt hans loggier fläta blomfestoner
Kring en idyll från patriarkers dar. 3

Du menskosjäl, hvars krafter sorgset tvina,
Vill du bli frisk på nytt, af glädje ljus?
Följ med, följ med till villa Farnesina,
Den rike Chigis sköna trädgårdshus!
Här evig ungdom bjuder nektarviner:
När Galatea far med rosenkind
På musslan fram, som drages af delfiner,
Af vårlig fröjd det yra hafvet skiner
Och slöjan sväller för en dristig vind. 4

[ 301 ]

Känn vestanflägtar genom salen draga
Från något land, der våren evig är,
När du betraktar Psyches sköna saga,
Som trollats fram i ljufva bilder här!
Af en lycksalig fantasi besvurna
De trenne gratier träda för din syn,
Den hulda Psyche hemtar Stygens urna,
Och hon och Hermes, af Zefyrer burna,
Sig höja, glädjestrålande, mot skyn.
 
För evigt slutas pröfningen och qvalen,
Som lätta dimmor smärtorna förgå.
Till brudgemaket och till gudasalen
Hon sväfvar, frälsad, mot det ljusa blå.
Försonta magter jordens dotter föra
Till evig glädjes prydda bröllopsbord,
Der sångens körer knappt hon gitter höra,
Ty Eros hviskar ömt i hennes öra
Odödlig kärleks underbara ord. 5

[ 302 ]

Hvar gång som Maj oss gästar från det höga,
Hvar gång jag lyss till näktergalens slag,
Hvar gång jag ser ett sextonårigt öga
Af omedvetet strålande behag,
Hvar gång jag ser hur morgondaggen blänker
På vårens blommor i den gröna dal,
Hvar gång en plötslig fröjd mig himlen skänker –
Jag vet ej hur — jag på de bilder tänker,
Som blomma vårligt fram i Psyches sal.

Men ej för mythens alla herrligheter
Kan Sanzio glömma högre syner dock,
Till Leos sköna, flandriska tapeter
Han de kartonger herrligt skapar ock,
Som kanske rikast gudagåfvan röja
Att i det stora vara enkelt sann,
Ge lif åt allt, till andakt sinnet höja,
Förnöja kännarn och ändå förnöja
Det stilla sinnet hos gemene man.

[ 303 ]

De väfda bilder hängdes Stefansdagen
Upp i Sistina under kyrkoståt.
Se fiskafänget! Af bestörtning slagen
På knä nu sjunker Petrus i sin båt,
»Gack ut från mig», han ropar, qvald i anden,
»Ty jag är arm, jag mina synder vet!» . . .
Och näten vittjas, foglar gå på sanden,
I lätt förtoning skymtar andra stranden:
En morgonbild från sjön Genesaret!

Sin hjord ej den uppståndne öfvergifver,
I stjernesållad mantel hög han står,
Åt Simon Petrus nycklarne han gifver
Och säger huldt, allvarligt: »föd min får! –
Midt i Athen en man, hvars ögon brinna,
Förkunnar korsets lära, segerviss;
Väl Greklands vise talet dårligt finna,
Men rot det fäster hos en man, en qvinna:
Det Dionysius är och Damaris. 6

[ 304 ]

Så ständigt nya bilder fram han manar,
Ett värf är fyldt och genast nalkas fler,
Sibyllornas 7 med ädel konst han danar,
Hans erkeengel 8 stöter draken ner.
Men ständigt »högre, högre!» röster kalla,
Han kommer, förd af deras lockningston,
Dithän, der stoftets tyngre höljen falla
Och andekörer genom etern svalla:
Till hymn blir mödan, bilden blir vision.
 
En förlåt öppnas. Själen saligt bäfvar,
Af englahufvud rymden uppfyld är,
Ur andeverlden fram Maria sväfvar,
Jungfrulig moder, lika huld som skär.
Ett barn hon bär. Dess djupa öga talar
Om gudabörd, om heligt konungskall,
Om outgrundlig kärlek som hugsvalar,
Om tjenarlif i jordens fjerran dalar,
Och om ett kors, som Honom vinka skall. 9

[ 305 ]

Det är det högsta. Högre ingen hinner.
Kom, sköna bild, när jag skall dö en gång
Och nötta veken, ändtligt tärd, förbrinner,
O sväfva ned vid stilla andesång!
Och när den mörka dödens bölja larmar,
Du underfulla barn, o räck mig då
Till slutlig frälsning dina hulda armar
Med denna blick, der kärlek sig förbarmar,
Den djupa blick, som jag har älskat så!

Ännu en syn! Till ljud, från himlen flutna,
Cecilia lyss, hon hänryckt uppåt ser, 10
Och jordens strängaspel, till hälften brutna,
På jorden strös att aldrig klinga mer;
Den fromma orgel, hennes händer bära,
Ned till de andra glider inom kort,
De voro fordom hennes hjerta kära,
Nu de förstummas: himmelen är nära
Och vid dess toner smälta jordens bort.

[ 306 ]

Af evigt innehåll är fyld minuten,
Johannes lyftes öfver stoftets verld,
I allvar fromt är Augustinus sluten;
Djupt i begrundning, lutad mot sitt svärd,
Står Paulus väldig. Andeverldens reglar
Upplåtas för den stilla skaran re’n,
Osäglig frid förbund med dera beseglar,
Och Magdalenas lugna öga speglar
Gemensam fröjd med vänligt återsken.
 
Du stilla grupp! I morgon börjar striden,
Den ena dagen lik den andra blir,
I dag, i dag er öfvergjuter friden
Med stilla drömmars lätta silfverskir.
Sin blommas kalk den bäfvande mystiken
Slår ut för er en enda, salig stund,
Och sjelfva känslans djupa språk, musiken,
Dör bort vid englasång från högre riken,
Som tonar hemligt ned till själens grund.

[ 307 ]

Ja, himlen nära är. Ännu ett sista,
Ett ädelt verk hans ande skapa vill,
Förr’n hjertats eget strängaspel skall brista
Och konstnärns sköna öga lyckas till.
Han, hvilkens lott det var att mildt förklara,
Förklaringsbergets syner tecknar opp,
Den ljusa rymd, der »det är godt att vara.»
Der nedanför är rådlös oro bara,
Der ofvan blott är salighet och hopp. 11

Af inre syner lycklig, nej betagen
Från bragd till bragd han gått med solig håg,
Och nu bland årets dagar gryr den dagen,
Då ljuset bland Urbinos berg han såg.
Det Långfredagen är. I skuggor täckes
Sixtinkapellet under hymners sus,
Af miserere helig andakt väckes,
Ljus efter ljus i helgedomen släckes:
Då slocknar äfven konstens stora ljus. 12

[ 308 ]

Han dog så ung. Han var till seger boren,
Hans lott var skön, han fick i seger dö,
Ej böjd af sorg och bruten ej af åren,
Som frost i hjertat, snö på hjessan strö.
Han skall en verld än fängsla och betaga
Som skönhetsrikets ständigt unge kung,
»Han dog så ung», så sorgens stämmor klaga,
Men genom häfdens salar röster draga
Som tona så: »han lefver evigt ung.»

Farväl, farväl! I lätta drömmar blunda!
Du sköna hydda, ro och hvila finn!
Sof ljuft din sömn i Pantheons rotunda,
Der himlaljuset evigt strömmar in!
Ljust åt det ljusa! Solens strålar blicka
Dit in hvar morgon, stjernans dit hvar qväll,
Antikens genier huldt från hvalfvet nicka
Och gyllne ålderns glada helsning skicka
Till konstens hvita svan, till Rafaël.

[ 309 ]

Kring grafven susa röster underbara;
Väl den, som deras helga språk förstår!
»I jordisk form en himmel uppenbara,
Du jordens barn, en flägt af evig vår!
I konstens söner, fromma hjertan bären,
Som han af umbrisk känslas flamma brann,
Af verkligheten och af Hellas lären,
Med stora syner edra sinnen nären,
Och stannen sist vid Thabors berg som han!»


 * * * * *
 * * *


Så flöt hans lif. Det sägs, att detta sinne,
Så fritt och ljust, ibland förmörkadt var,
»Melankoli» man ofta fann derinne,
Ferraras sändebud det vittnat har.
O tron mig, ej Sebastians afundsfunder, 13
Ej ärelust, ej stormande begär
Hans hjerta qvalt. Der funnos andra grunder:
Just i sin skaparlyckas skönsta stunder
Han känt, att jordens fägring styckverk är.

[ 310 ]

Så flöt hans lif. Han, som förstod behaga,
Af qvinlig skönhet, sägs det, fjettrad var.
Men tro ej, tro ej Fornarinas saga! 14
En högre låga i sitt bröst han bar.
Han älskat endast en. Och denna ena
I färger fins ej mer på jorden qvar,
Vi spåra några spridda drag allena
I »la velata’s» 15 bild, i Magdalena,
Af den, som lyckliggjorde Sanzios dar.
 
Mitt verk är slut, jag lägger pennan neder,
Min hjelte tecknats, hjertat brann dervid.
Det stora minnet kring min ande breder
Sitt stjerneljus af outsäglig frid.
Om någon irring i min bild du spårar,
Om mig för rikt det ljufva ämnet blef:
Hvem kan väl värdigt måla Edens vårar,
Dess liljor, badande i daggens tårar?
Ack, endast han, hvars minnessång jag skref.





[ 311 ]

Noter.

Rafaël. Att följa utvecklingsgången af mästarens lif var ämnet för denna dikt; der kunde derföre ej allt, som gäller hans verk, upptagas och beröras, utan endast det väsentliga och särskildt betecknande. Byron i Childe Harold, Goethe i flera af sina dikter hafva, nyare skalder att förtiga, i poesi ofta återgifvit det intryck de erfarit af den bildande konstens verk och åt dessa egnat en kärleksfull beskrifning, en hänförd tolkning. Här, såsom i andra fall, torde det mesta ankomma på behandlingssättet, och om dettas fel eller förtjenster kan förf. naturligen ej sjelf vara domare. Endast ett är säkert: känsla för det höga ämnet och pietet för dess kraf hafva ej brustit. Om de i texten anförda konstverk eller särskilda föremål, hvilka utmärkts med siffror, må följande i korthet nämnas:


I. Perugia.

1 Madonna del Granduca tillhör Palazzo Pitti’s samlingar i Firenze. Taflan fick i senare tider det anförda namnet, emedan storhertigen Ferdinand III af Toscana så älskade henne, att han till och med på sina resor medtog henne.

II. Firenze.

1 Andrea Sansovino 1460—1529, odödlig bildhuggare. Han danade bland annat de herrliga grafvårdarne i S. Maria del Popolo samt Kristi dop öfver ostportalen till baptisteriet i Firenze. I ädel skönhet är han bland renaissancens bildhuggare oupphunnen.

2 Madonna Colonna. Berlin.

3 Madonnan med lammet. Madrid.

4 Madonna del Cardellino. Firenze.

5 Madonna di Casa Tempi. München.

6 Madonna Niccolini-Cowper. Panshanger.

7 Baccio della Porta, som dominikanerbroder kallad Fra Bartolomeo, var till själsdaningen en af de ädlaste personligheter, i kompositionens konst en af de ypperste mästare någon tid skådat. Han lefde 1475—1517.

8 Madonna del Baldacchino. Firenze. Innan denna tafla var fullt afslutad, for Rafaël på Bramantes kallelse till Rom.


III. Roma.

1. Julius II.

1 De hittills i denna afdelning omnämnda bilderna tillhöra de s. k. stanzerna i Vatikanen och utgöra det mest monumentala, som Rafaël någonsin skapat.

[ 312 ]2 Jungfrun med diademet. Louvren.

3 Madonnan med fisken. Madrid.

4 Madonna della Sedia. Firenze. Verldsbekant.

5 Madonna di Foligno. Vatikanen. Denna tafla, en af Rafaëls skönaste, målades 1511.


2. Leo X.

1 Quant’' é bella giovinezza
Che si fugge tuttavia!
Chi vuol esser lieto, sia:
Di doman non c’ è certezza.

Lorenzo di Medici.

2 Hesekiels syn. Firenze.

3 Rafaëls loggier, ursprungligen en öppen korridor i Vatikanen. Rafaël och hans lärjungar hafva der, inom ramen af en tjusande ornamentik, till hvilken åtminstone impulsen kom från Titus-Termernas väggmålningar, framställt bibliska bilder af enkel skönhet.

4 Till sin verldsberömda Galatea hemtade Rafaël sannolikt anledning och motiv ur Angelo Poliziano’s »La giostra.»

5 Psyche-bilderna i Villa Farnesina i Rom voro fullbordade 1519. Motiven hemtades ur den grekiska antologien och ur Apulejus.

6 Fiskafänget, nyckelöfverlemnandet och Pauli predikan tillhöra »Rafaëls tapeter» i Vatikanen.

7 Sibyllorna. Rom. S. Maria della Pace. Vasari satte dem högst af allt.

8 Erkeengeln Mikaël, målad 1518. Den beställdes af Leo X som gåfva åt Frans I.

9 Den sixtiuska madonnan. Dresden.

10 S. Cecilia. Bologna. Börjad 1513, fullbordad 1516, således under Leos pontifikat. Såsom visionsbild har den, på grund af ämnenas frändskap, i dikten blifvit sammanställd med Madonna di S. Sisto och Transfigurationen.

11 Transfigurationen. Vatikanen.

12 Under passionsveckan sjunges Miserere i Capella Sistina Onsdagen, Torsdagen och Fredagen. Dervid utsläckes ljus efter ljus i kandelabern vid altaret; det sista återstående ljuset döljes under altaret, den helige fadern och kardinalerna knäböja, och djup tystnad herrskar.

13 Den frejdade målaren Sebastian del Piombo, Rafaëls afundsman.

14 Berättelserna om kärleksförhållandet till la Fornarina hafva reducerats till en myth.

15 Donna velata (slöjad qvinna). Pal. Pitti. Firenze.