SOU 1962:36/Kapitel 11

←  Förslag till reformer rörande lagstiftningen om naturvård

SOU 1962:36 — Naturen och samhället. av 1960 års naturvårdsutredning Förslag rörande naturvårdens framtida organisation

Medelsbehov och finansieringsfrågor m m  →

ELFTE KAPITLET
Förslag rörande naturvårdens framtida organisation

A. Allmänna utgångspunkter

Från praktiskt taget alla ansvariga instansers sida har understrukits att bristen på personal och anslag för naturvårdsarbetet lett till orimliga situationer redan nu. Av utredningens allmänna målsättning har framgått att naturvårdsarbetet bör högst väsentligt intensifieras. Under dessa förhållanden måste det vara av utslagsgivande betydelse att åstadkomma rimliga relationer mellan arbetsuppgifter och organisatoriska resurser.

Som allmän bakgrund för en diskussion av naturvårdens organisation vill utredningen först diskutera vissa primära gränsdragningar.

1. Naturvården och den vetenskapliga forskningen

Utredningen har i olika sammanhang understrukit vikten av att det praktiska naturvårdsarbetet vilar på en vetenskapligt riktig grund. Det är då av intresse att något närmare belysa vetenskapens förhållande till naturskyddet. Detta samband har närmare utvecklats av ordföranden i Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté på följande sätt:

Denna fråga torde få sin bästa belysning, om den skärskådas efter följande två linjer, nämligen:

• vetenskapens behov av naturskydd, och
• naturskyddets behov av vetenskaplig kompetens i sitt skydds- och vårdarbete.

Behovet av naturskyddade objekt inom vetenskapen är av tvenne slag. Dels önskar man freda enskilda objekt och områden för att de skall tjäna som dokument för framtida forskning, ungefär på samma sätt som historikern vill bevara sitt primärmaterial i arkiv, Dels vill man ha områden skyddade för att de skall tjäna som jämförelseområden då det gäller att jämföra och studera naturlig utveckling och utvecklingen efter olika av människan gjorda ingrepp.

Vad den första frågan beträffar, nämligen den om naturdokuments bevarande, så är huvudavsikten därmed att man skall försöka bibehålla prov på olika naturtyper och växt- och djurarter, som sedan gammalt funnits inom landet. Dessutom är det av stor vikt att man har kvar typexempel på olika slags natur i vidaste bemärkelse, för att man skall kunna ha möjlighet att framdeles ompröva forskningsresultat och frågeställningar, om så skulle behövas.

Det är sålunda för vetenskapsmannen ofta icke nog med att ha tillgång till en beskrivning över hur det var eller såg ut vid ett visst tillfälle. Han måste i många fall ha tillgång till primärmaterialet i naturen för att kunna ompröva ett problem i samband med att nya frågeställningar kommit fram inom detta. Det är sällan som frågeställningarna inom en forskningsgren är definitiva eller oföränderliga, utan som regel måste man räkna med ändringar i frågeställningarna under forskningens utveckling. För övrigt kan en beskrivning sällan vara fullständig.

Vad den andra frågan beträffar, nämligen den om avsättandet av naturområden som jämförelseobjekt vid studiet av naturlig utveckling kontra utveckling inom kulturinfluerade områden, har den under senare tid ådragit sig allt större och större uppmärksamhet. Så är exempelvis fallet inom skogsbruket, där talrika skogsreservat blivit avsatta som jämförelseområden i samband med produktionsundersökningar.

Jag vill så övergå till nästa huvudfråga, nämligen naturskyddets behov av vetenskaplig kompetens i sitt skydda- och vårdarbete.

Vetenskaplig kompetens är behövlig, dels vid bedömandet av ett områdes skyddsvärde, dels vid objektens beskrivning, dels vid de lokala fridlysningsbestämmelsernas utformande och slutligen i många fall vid naturreservatens skötsel.

Då avsättandet av ett naturreservat ofta är förbundet med en ekonomisk uppoffring från det allmännas eller det enskildas sida, är det av största vikt att noga pröva om de till fridlysning föreslagna objekten verkligen förtjäna fridlysas. Likaså är det av vikt att objekt av stort naturskyddsligt värde icke förbises eller undervärderas. Vid prövningen eller bedömningen av naturobjekts skyddsvärde bör personer med naturvetenskaplig kompetens ha stort medinflytande för att avgörandet skall kunna fattas med största möjliga objektivitet och icke endast av känsloskäl.

Av stor betydelse är att reservaten verkligen komma till nytta. De bör därför icke ligga oundersökta, utan undersökas och beskrivas. För detta arbete fordras både kunskaper och förmåga till ett objektivt tänkande.

Många objekt, såsom skogar och naturtyper tillskapade av den gamla lanthushållningen, t ex ljunghedar och vissa ängs- och alvartyper, kan efter en total fridlysning sällan bibehållas i oförändrat skick. I skogar sker som regel trädslagsväxlingar, vilka helt kan förändra skogstypen. Många tall- och lövskogar visar sålunda, om de lämnas åt sig själva, benägenhet att övergå till granskog. Ljunghedar och somliga ängs- och alvartyper förändras genom igenväxning till något helt annat än de varit, om de lämnas utan vård.

I fråga om dylika, lätt föränderliga objekt gäller att, redan innan fridlysningen trätt i kraft, avgöra, vad man önskar vinna med fridlysningen, d v s om man önskar bibehålla objektet i ett visst tillstånd eller om man vill följa en naturlig, fri utveckling. Skall ett sådant objekt bibehållas i ett visst tillstånd, måste vårdbestämmelser meddelas i samband med fridlysningen, och deras uformande bör läggas på naturvetenskaplig och i flera fall även kulturhistorisk grund.

Jag har nu uppehållit mig vid vetenskapens ställning inom det officiella naturskyddet eller det naturskydd, som naturskyddslagen tar sikte på.

Naturskyddsarbetet inskränker sig emellertid icke enbart till naturskyddslagens objekt. Det ägnar även stort intresse åt att den »vanliga naturen» icke i onödan förfulas eller förstörs eller får sina produktionsbetingelser försämrade.

Det moderna naturskyddet följer sålunda med uppmärksamhet landskapets ekologiska förändringar eller miljöförädringar i samband med exempelvis ökad bebyggelse, modern skogsvård, vattenregleringar, vägbyggnader och användandet av kemiska bekämpningsmetoder, eller med andra ord människans påverkan på naturen.

Många hithörande frågor har sedan länge varit föremål för forskning vid universiteten, Skogshögskolan och Lantbrukshögskolan, Statens växtskyddsanstalt och Statens skogsforskningsinstitut m fl. Av stor vikt är att ett intimt samarbete mellan dessa vetenskapliga forskningsinstitutioner och naturskyddets organisationer äger rum, och detta har ju också dess bättre sedan länge varit fallet.

Utredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till de angivna riktlinjerna. Härav följer dock icke att det praktiska naturvårdsarbetet lämpligen skulle kunna anförtros ett vetenskapligt organ. Det torde i stället vara riktigast att på naturvårdsområdet, liksom på andra områden av samhällslivet, där det finns ett samband mellan vetenskap och praktik, särskilja forskningsuppgifter från praktiskt-administrativa förvaltningsuppgifter. Detta ställningstagande innebär icke någon diskriminering av forskningens betydelse utan i första hand ett erkännande av att forskning och praktiskt förvaltningsarbete har olika organisatoriska grundkrav. En huvudfråga blir då, hur man på den vetenskapliga sidan skall utforma en ur allmän naturvårdssynpunkt representativ och auktoritativ instans med tillräckliga resurser. Hittills har vetenskapsakademien representerat den högsta vetenskapliga auktoriteten inom naturskyddsarbetet, vilket även framgår av tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen. Akademien har av praktiska skäl delegerat denna sin uppgift till en särskild naturskyddskommitté. Dennas sammansättning är icke närmare preciserad i någon författning utan har inom akademien reglerats mera formlöst. Akademien bedriver icke själv egentlig naturvårdsforskning. Denna bedrivs på ett stort antal relativt självständiga institutioner vid universitet och fackhögskolor och vid vissa forskningsinstitut. Däremot kan akademien sägas representera en viss överblick över forskningens resultat. — Ett intressant initiativ för att skapa större överblick och sammanhang i den här aktuella forskningen är den av statens naturvetenskapliga forskningsråd nyligen inrättade »Kommittén för forskning rörande våra naturresursers bevarande och utnyttjande». Kommitténs huvuduppgift är att stimulera och understödja forskning. Denna forskning skall vara allsidig och komma alla intresserade parter till del. Till kommitténs verksamhetsområde har främst hänförts biologiskt-ekologiska sammanhang med människan i centrum, exempelvis vattenfrågan med alla slags aspekter, luftföroreningarna samt skogs- och jordbruksekologi.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att många grundläggande problem rörande de biologiska sammanhangen i naturen och om människans beroende av sin miljö icke blivit vetenskapligt genomarbetade över huvud taget eller endast i obetydlig omfattning. Man torde egentligen veta ganska litet om följderna på längre sikt av den våldsamma naturomvandling, som sker i våra dagar. I vissa fall synes vetenskapsmännen icke ens äga tillgång till elementära fakta. Det har synts utredningen djupt otillfredsställande att den faktiska kännedomen om vår natur är så bristfällig. Det borde ju i stället vara så, att vetenskapsmännen i sitt arbete låg före exploateringen.

Enligt utredningens övertygelse måste forskningen i landet inom naturvårdens område förstärkas och ges sådana villkor att föreliggande problemkomplex kan angripas planmässigt och uthålligt. Naturvårdsforskningen, sådan utredningen ser den, är till sin kärna naturvetenskaplig, företrädesvis ekologisk, men har i ovanligt hög grad anknytningar till bl a teknisk, social och kulturhistorisk grundforskning. Den ansluter sig också till nyttobetonad forskning på olika samhällsområden, t ex den skogliga och agrikulturella forskningen, viltforskningen, renforskningen, fiskeribiologisk och hydroteknisk forskning m m. Naturvårdsforskningen måste bygga på rön från olika håll, framför allt inom den allmänna zoologiska och botaniska ekologien, varav den kan anses utgöra en del. Det allra viktigaste kravet, när det gäller naturvårdens forskningsunderlag, är därför en stärkt allmänekologisk och biogeografisk forskning. Men därutöver behövs även en speciell, programstyrd naturvårdsforskning, omedelbart inriktad på naturvårdens speciella problem. Bland aktuella frågor, som borde angripas systematiskt, kan nämnas grunderna för naturvärdesbedömning och dokumentation i samband med exploatering, de sällsynta arternas och försvinnande miljöernas problem, studiet av jämvikt och jämviktsförskjutningar i naturen samt frågor sammanhängande med naturmiljöns inverkan på människans fysiska och psykiska tillstånd. Inom den konstruktiva landskapsforskningen finns även en rad problem, som hittills penetrerats ytterst litet.

Redan denna kortfattade karakteristik av naturvårdsforskningen ger vid handen att någon enskild forskare, som behärskar hela naturvårdens område, icke existerar och att det därför är nödvändigt att finna en organisation som uppbyggts för långsiktig samverkan mellan en rad specialister. Kännetecknande för naturvårdsforskningen är vidare att den måste bygga på omfattande fältstudier, spridda över hela landet. I detta hänseende torde de brittiska och amerikanska naturvårdsforskningsorganisationerna kunna ge åtskillig vägledning, även om det med Sveriges begränsade resurser icke är möjligt att kopiera dem.

En naturforskningsorganisation kan tänkas uppbyggd på flera olika sätt. Skäl kan anföras både för att den skall uppbyggas fristående och för att den skall anslutas till en institution vid universitet eller fackhögskola eller ett befintligt forskningsorgan. Denna fråga faller väsentligen utanför naturvårdsutredningens kompetensområde och bör i första hand bedömas av vederbörande berörda eller intresserade vetenskapliga organ, bl a forskningsråden. Utredningen anser sig därför böra inskränka sig till några synpunkter på forskningsorganets kapacitet. För att i någorlunda betryggande former kunna bereda naturvårdsforskningen en rimlig start får organet ej göras för litet. Som ett minimum i fråga om vetenskapligt kvalificerad arbetskraft räknar utredningen med förutom föreståndaren (professor) tre eller fyra fasta högre befattningar, exempelvis laboratorer, samt ett antal forskningsasisstenter. På grund av arbetets natur bör dessa forskare ha rikligt med hjälpkrafter i form av institutionspersonal i olika lönegrader. En sammanlagd personalstat på femton à tjugo personer torde utgöra en rimlig avvägning i starten. Vid organets uppbyggnad bör största vikt fästas vid angelägenheten att ge organet goda kontakter med angränsande forskningsområden och smidiga arbetsformer över huvud. Utredningen håller det icke för osannolikt att ett naturvårdsforskningsorgan av antydd kapacitet delvis skulle kunna åstadkommas genom ett effektivare utnyttjande eller en ändrad inriktning av befintliga resurser, exempelvis inom naturhistoriska riksmuseet.

Utredningen föreslår alltså att inrättandet av ett målinriktat naturvårdsforskningsorgan med ovan antydda arbetsuppgifter upptages till vidare behandling av statsmakterna, sedan utredningens betänkande undergått remissbehandling hos vederbörande berörda vetenskapliga instanser samt de övriga myndigheter och organ, som i sin verksamhet skulle vara betjänta av en intensifierad naturvårdsforskning.

2. Naturvården och organisationerna

I gällande tillämpningskungörelse till naturskyddslagen har två ideella organisationer tilldelats vissa uppgifter som sakkunnigorgan. Sålunda stadgas i 19 § kungörelsen att svenska naturskyddsföreningen eller lokal förening, som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet, bör höras i alla naturskyddsärenden av någon betydenhet. Vidare bör enligt samma stadgande i ärenden, som avser tillämpning av naturskyddslagens bestämmelser om skydd för landskapsbilden eller som eljest är av betydelse för landskapsvården, yttrande inhämtas från samfundet för hembygdsvård eller lokal organisation, som samfundet utsett. Organisationerna har på grund härav kommit att utnyttjas som remissorgan i stor utsträckning. Särskilt kan nämnas att kammarkollegium regelmässigt inhämtat yttranden från organisationerna i vattenmål.

Rent allmänt har framgått av utredningens ställningstaganden att naturvården i framtiden måste anslutas till de för samhällsplanering i övrigt gängse formerna. Naturvårdens behov skall sålunda dokumenteras genom inventering och planering och avvägas gentemot motstående allmänna intressen. Av kravet på koordination följer att naturvårdens arbetsuppgifter bör förvaltas av statliga eller kommunala organ. Dessa organ måste uppbyggas så att de i sig själva representerar den erforderliga kompetensen på området. Ur nyss anförda synpunkter, som utvecklas närmare i det följande, torde det i framtiden icke längre vara erforderligt att naturvårdsmyndigheten för sitt ställningstagande i löpande ärenden utnyttjar den sakkunskap, som kan finnas i de ideella organisationerna.

Vad nu sagts avser dock endast en detalj i organisationernas verksamhet. De har på andra områden en ytterst väsentlig funktion att fylla. Det kan med rätta sägas att det i hög grad är organisationernas förtjänst att allmänhet och myndigheter fått upp ögonen för betydelsen av en aktiv naturvård. Vidare har framgått av utredningens tidigare presenterade riktlinjer och förslag att naturvården i avsevärd grad är beroende av att människan uppträder hänsynsfullt i naturen och att det fulla tillgodogörandet av naturvärdena som rekreationskälla kräver kunskap om och inlevelse i sammanhangen i naturen. I detta avseende föreligger fortfarande åtskilliga brister, som endast kan avhjälpas med ökad upplysning och propaganda. Dessa åtgärder bör sättas in på bredast möjliga front och särskilt riktas mot ungdomen och tätorternas befolkning. Enligt utredningens uppfattning har organisationerna i sin tidigare verksamhet övertygande visat sin kompetens som folkuppfostrare och bör i fortsättningen få vidgade möjligheter att ägna sig åt denna uppgift. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande. I detta sammanhang inskränker sig utredningen till att påpeka att organisationernas inkoppling på upplysningsarbetet förutsätter ett nära samarbete mellan naturvårdsmyndigheten och organisationerna.

B. Naturvårdsorganisationens principiella uppbyggnad

Beslutsfunktionerna på naturskyddets område utövas f n under Kungl Maj:t huvudsakligen av länsstyrelserna. Dessa har till sitt förfogande naturskyddsråd av växlande sammansättning. I fråga om åtgärder av betydelse för landskapsbilden har länsarkitekten i gällande naturskyddslag givits speciella uppgifter (19 och 22 §§). Vetenskapsakademiens roll har tidigare berörts. Slutligen har domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna genom tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen tillagts vissa förvaltningsuppgifter m m.

Utredningen har funnit att naturvårdsarbetet även i framtiden bör ha sin tyngdpunkt regionalt. Länsstyrelsen torde vara den enda instans, som har möjligheter och kompetens att samordna naturvårdsarbetet med övrig samhällsplanering. I likhet med praktiskt taget samtliga myndigheter, som uttalat en uppfattning i denna fråga, anser utredningen länsstyrelsen vara självklar naturvårdsmyndighet i länet. Såsom framgått av föregående kapitel av betänkandet bör praktiskt taget samtliga beslutsfunktioner enligt den nya naturvårdslagen ankomma på länsstyrelsen.

Emellertid skulle man enligt utredningens övertygelse icke uppnå en rationell naturvårdsorganisation enbart genom att förstärka länsstyrelsernas resurser för ändamålet. Det är även ofrånkomligen nödvändigt att nu inrätta ett centralt naturvårdsorgan. I själva verket har behov av ett centralorgan funnits länge. Att realisera den nya målsättningen på naturvårdsområdet, som utredningen skisserat, torde vara uteslutet utan central ledning. Denna slutsats grundar utredningen främst på följande skäl.

Utredningen har konstaterat att den pågående exploateringen av naturen måste präglas av hänsyn till väsentliga naturvården. I flera viktiga hänseenden styrs exploateringen av central planering. Så är exempelvis fallet med vattenkraftexploateringen, vägbyggandet, anläggandet av skjutfält eller andra militära övningsområden m m. Även på jordbrukets, skogsbrukets, vattenvårdens m fl områden utövas genom centrala myndigheter en viss ledning genom utfärdandet av föreskrifter, råd och anvisningar i olika hänseenden. Det är knappast tänkbart att alla dessa åtgärder skall kunna influeras av naturvårdssynpunkter på ett tillräckligt tidigt stadium, om det icke finns en auktoritativ central naturvårdsinstans, med vilken dessa myndigheter kan samråda eller som själv kan taga initiativ vid behov. Ett mycket belysande exempel på denna art av naturvårdsarbete är naturvårdsdelegationens och vattenfallsstyrelsens överenskommelse 1961 om riktlinjer för vattenkraftutbyggnaden i framtiden. Det är också av intresse att notera, att denna överenskommelse är resultatet av ett långvarigt samarbete, som krävt omfattande fältinventeringar och särskilda undersökningar, och att överenskommelsen förutsätter ett fortsatt samarbete av samma art under hela 60-talet.

Även om naturvårdens bevakningsfunktioner i exploateringssammanhang är betydande, är dock ledningen av det egentliga naturvårdsarbetet enligt det av utredningen skisserade programmet det främsta skälet att inrätta ett centralorgan. Två huvuduppgifter dominerar härvidlag, nämligen tillskapandet av naturområden — nationalparker och naturreservat — samt uppbyggandet av en konstruktiv landskapsvård, i vilken bl a täktregleringen ingår som ett viktigt moment.

I fråga om naturområdena torde i första hand erfordras centrala råd och anvisningar om deras beskaffenhet och allmänna utformning samt om inventering och planering för att lokalisera och närmare avgränsa dem. För de objekt, som är av riksbetydelse, måste förutsättas att centralorganet självt skaffar sig närmare överblick. Även de bebyggelselokaliserande åtgärder, som ingår i den nya naturvårdslagen och som svarar mot strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen, kräver enligt vad utredningens analys gett vid handen, stöd av central vägledning. Täktregleringen kräver en omedelbar kraftinsats av mycket stor omfattning. Det är exempelvis nödvändigt att komplettera de spridda grusinventeringar, som hittills verkställts, under aktgivande på vattenförsörjningens och fornminnesskyddets intressen och härur härleda en översiktlig plan för den fortsatta täktverksamheten, som även tillgodoser näringslivets behov. För denna arbetsuppgift behövs oundgängligen central, sakkunnig vägledning. Vidare erfordras åtskillig rådgivande verksamhet för att upprättande av grustäktsplaner, återställningsarbeten m m skall kunna ske med nödvändig enhetlighet. Slutligen kommer enligt utredningens uppfattning arbetet med naturvårdens medelsdispositioner att kräva ett betydande centralt arbete. För det första är det en maktpåliggande uppgift att klarlägga naturvårdens medelsbehov på kortare och längre sikt, att uppgöra erforderliga finansiella planer för verksamheten och att avge anslagsäskanden till Kungl Maj:t för såväl den löpande verksamheten som för de större projekt, som kommer att behöva särskilt underställas riksdagen. I detta sammanhang vill utredningen understryka, att naturvårdsverksamheten med nödvändighet måste förutsättas bli inriktad på de ur samhällets synpunkt väsentligaste objekten och åtgärderna. Tillgängliga medel kommer med all sannolikhet icke att förslå för alla aktualiserade åtgärder. Under sådana förhållanden är en av centralorganets viktigaste uppgifter att åstadkomma en riktig angelägenhetsgradering och prioritering. Enligt utredningens övertygelse aktualiserar verkställigheten av beslut enligt den nya naturvårdslagen, oavsett om man därvid bygger på frivilliga avtal med markägarna eller tillgriper lagens tvångsmedel, en mängd juridiska och ekonomiska problem av delvis ny art. Särskilt erfordras en grundlig genomarbetning av de ersättningssituationer, som uppstår vid olika slag av ingripanden. Det är nödvändigt för att uppnå en enhetlig praxis och rättstillämpning att naturvårdsorganisationen besitter sakkunskap på hithörande områden, särskilt då beträffande de ersättningsfrågor, som är specifika för naturvården, exempelvis ersättning för vissa inskränkningar i markanvändningen eller för hindrad grustäkt. Härvidlag synes rationellast att i första hand bygga upp en central expertis, som ställes till länsstyrelsernas förfogande i mera invecklade ärenden.

Till de mera betydande arbetsuppgifterna för naturvården i framtiden hör även naturobjektens vård och förvaltning. I princip anser utredningen önskvärt att dessa uppgifter decentraliseras så djupt som möjligt. Man kan dock icke bortse från att även på detta område behövs vissa råd och anvisningar liksom fortlöpande medelsanvisningar.

Slutligen är det ställt utom allt tvivel att Kungl Maj:t i framtiden måste ha tillgång till ett sakkunnigt remissorgan på naturvårdens område. Det torde icke kunna undvikas att en aktiv naturvårdspolitik ger anledning till exempelvis besvär över länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen.

Såsom redan framgått av utredningens förslag till ny naturvårdslag bör i framtiden kommunerna inkopplas mer aktivt i naturvårdsarbetet än nu är fallet. Kommunerna har redan nu klart formulerade uppgifter berörande naturvården genom sina åligganden enligt byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. Det synes nu konsekvent att deras medansvar kommer till klart uttryck. Såsom framgått av föregående kapitel har utredningen visserligen icke funnit skäl att göra kommunen till beslutsorgan enligt naturvårdslagen, men icke desto mindre förutsätter åtskilliga av länsstyrelsens beslut kommunernas aktiva medverkan. Det finns även stort utrymme för insatser från kommunernas sida i övrigt. Enligt utredningens uppfattning är kommunernas inkoppling i naturvårdsarbetet det verksammaste sättet att få en bred medborgerlig förankring av naturvärden. Deras främsta uppgift bör enligt utredningens förslag vara att ekonomiskt medverka vid säkerställandet av naturreservat av övervägande social karaktär, att förvalta och vårda dessa objekt, att biträda länsstyrelserna vid flertalet markpolitiska åtgärder enligt naturvårdslagen liksom vid övervakningen av tillämpningen samt att inom kommunen i övrigt taga initiativ till åtgärder för naturens vård.

C. Centralt naturvårdsorgan

1 . Statens naturvårdsnämnd

I utredningens direktiv har särskilt betonats, att utredningen har att överväga om ett eventuellt centralt naturvårdsorgan skall vara fristående eller om uppgiften lämpligen kan anförtros något nu befintligt centralt organ. Utredningen har ansett lämpligast att primärt söka förutsättningslöst klarlägga, hur centralorganet bör vara beskaffat för att fylla sin uppgift på bästa sätt samt att därefter undersöka, om detta organ utan eftergivande av några väsentliga intressen kan anslutas till någon befintlig myndighet.

Vid valet av organisationsform för centralorganet har utredningen fäst avgörande vikt vid naturvårdsarbetets allmänna karaktär. De viktigaste dragen är naturvårdens behov av god förankring i samhällslivet och kontakt med andra verksamhetsområden samt förmågan att medverka till ur allmän synpunkt riktiga avvägningar. Ur dessa synpunkter anser utredningen en nämnd eller styrelse vara att föredraga framför typen enrådighetsverk. Centralorganet bör erhålla namnet statens naturvårdsnämnd. I nämnden bör finnas representanter för naturvårdens viktigaste kontaktbehov. Efter övervägande av olika alternativ har utredningen funnit lämpligast föreslå att antalet ledamöter begränsas till fem. Det är önskvärt att bland ledamöterna finns representanter för naturvetenskaplig forskning, folkrörelserna, landsbygdsnäringarna och kommunerna. Enligt utredningens mening bör alla ledamöter förordnas av Kungl Maj:t för en tid av sex år och utan särskilt nomineringsförfarande. För arbetet inom nämnden kräves tillgång till en väl utbyggd tjänstemannastab, innehållande olika slag av specialister. För att uppnå smidiga arbetsformer bör nämnden i plenum endast avgöra ärenden av större vikt eller principiell innebörd och det löpande arbetet i huvudsak delegeras till tjänstemannaplanet. Nämndens chefstjänsteman bör vara överdirektör. Nämndens personal bör under överdirektören organiseras på tre byråer, nämligen en kanslibyrå, innehållande juridisk-ekonomisk sakkunskap, en naturvårdsbyrå, innehållande huvudsakligen naturvetenskaplig expertis samt en landskapsplaneringsbyrå med väsentligen teknisk sakkunskap. Nämndens personal bör dimensioneras så att den i väsentlig utsträckning kan biträda länsstyrelserna med större, kvalificerade ärenden.

Utredningens detaljkalkyler rörande personalbehovet i statens naturvårdsnämnd har lett fram till att redan från starten behov föreligger av följande befattningar:

1 överdirektör	Bp 5
Kanslibyrån
1 byråchef	Bo 1
1 byrådirektör	Ac 27
2 byråsekreterare (varav en kamrer)	Ac 21
1 kansliskrivare	Ac 11
1 kanslibiträde	Ac 7
2 biträden i reglerad befordringsgång	Ac 3
Naturvårdsbyrån
1 byråchef	Bo 1
1 byrådirektör	Ac 27
2 byråsekreterare	Ac 21
2 assistenter	Ac 19
2 ritbiträden	Ac 19
Landskapsplaneringsbyrån
1 byråchef	Bo 1
1 byrådirektör	Ac 27
2 byråingenjörer	Ac 27
2 assistenter	Ac 19
2 ritbiträden	Ac 9

Som motiv för den föreslagna personalsammansättningen får utredningen anföra följande.

Den föreslagna personalstaten omfattar 25 befattningshavare, vilket innebär att naturvårdsnämnden skulle bli ett av våra minsta centrala verk. I stället har utredningen lagt stor vikt vid en kvalitativt högtstående sammansättning. Chefstjänstemannen kan icke gärna sättas lägre än som överdirektör om man önskar förvärva en skicklig och auktoritativ kraft.

Beträffande byråindelningen har utredningen lagt avgörande vikt vid att till nämnden måste knytas framstående specialister av olika slag, nämligen juridisk-ekonomisk, naturvetenskaplig och praktisk-teknisk. Det är enligt utredningens uppfattning icke lämpligt, att underordna endera av dessa specialister någon av de andra, enär arbetsledningen då endast skulle bli formell. Det är i samspelet mellan dessa tre typer av fackmän, som goda arbetsresultat kan uppnås.

Vid dimensioneringen av personaluppsättningen har utredningen tagit särskild hänsyn till att naturvårdsnämndens tjänstemän i avsevärd utsträckning måste företaga tjänsteresor för undersökningar och inspektioner ute i fält samt överläggningar med länsstyrelser och kommuner m fl. På grund härav måste inom varje byrå finnas en högt kvalificerad ersättare för byråchefen. Vidare har hänsyn tagits till att tjänstemän i nämnden direkt skall kunna ställas till länsstyrelsernas förfogande för vissa arbetsuppgifter. Nämnden skall alltså kunna fungera som ett serviceorgan åt länsstyrelserna i sådana typer av arbetsuppgifter, för vilka det icke är rationellt att regionalt anställa särskilda fackmän.

Utredningen övergår därefter till att något kommentera de särskilda byråernas arbetsuppgifter.

Kanslibyrån skall främst svara för den juridiska och administrativa delen av naturvårdsverksamheten och bl a utarbeta råd och anvisningar i rättsliga frågor. Det har förutsatts att huvuddelen av remissärendena handläggs på denna byrå för att bereda fackbyråerna tid för konstruktivt utvecklingsarbete. Vidare skall byrån svara för de årliga anslagsäskandena samt den fortlöpande medelsförvaltningen, häri inbegripet tillgängliga medels fördelning på länsstyrelserna. En annan viktig uppgift för byrån i samverkan med fackbyråerna är att fortlöpande ägna ersättningsfrågorna enligt naturvårdslagen uppmärksamhet och vidareutveckla ersättningsmetodiken. Byrån skall ytterligare administrera förekommande naturundersökningar i vattenmål (jämför sid 402). Inom byrån finns slutligen nämndens kamrer, registrator och skrivcentral.

Naturvårdsbyrån skall representera nämndens naturvetenskapliga kompetens och bl a svara för de externa vetenskapliga kontakter, som erfordras. Dess huvuduppgifter är dock av praktisk art och består främst i att svara för en riksomfattande, översiktlig plan för beståndet av naturvårdsobjekt av olika slag samt riktlinjer för beståndets fortsatta utbyggnad. Byrån kommer i denna uppgift att behöva nära samarbeta med länsstyrelser och kommuner. Byrån bör med anledning av sin huvuduppgift svara för riksregistret över naturvårdsobjekt. På byrån kommer även att falla ett betydande ansvar för samverkan med andra centrala organ, exempelvis rörande vattenkraftutbyggnaden.

Till byråns centrala uppgifter har utredningen även hänfört utarbetande av råd och anvisningar om nationalparkernas och naturreservatens vård och förvaltning.

Landskapsplaneringsbyrån skall främst syssla med konstruktivt utvecklingsarbete, råd och anvisningar rörande landskapsvården, i första hand åtgärder enligt 19—27 §§ naturvårdslagen. Under en följd av år kommer exempelvis den av utredningen föreslagna täktregleringen att kräva mycket stora insatser från byråns sida, bl a för att utarbeta en riksomfattande plan för täktverksamhetens lokalisering i stora drag, att medverka till att detaljplaneringen av täkterna styrs in på lämpliga banor samt att återställningsåtgärder vidtages efter rationella och rimliga riktlinjer. I denna verksamhet måste byrån från början bygga upp goda kontakter med bl a företrädarna för kulturvården, vattenförsörjningen och näringslivet. Med den av utredningen föreslagna byråindelningen kan landskapsplaneringsbyrån i fråga om personalens kompetens givas en huvudsakligen teknisk-ekonomisk inriktning.

I de båda fackbyråerna ingår enligt förslaget även högskolepersonal i rekryteringslönegrader. Anordningen kan på längre sikt erbjuda en möjlighet att rekrytera specialister i facket för tjänstgöring i länen. Assistentbefattningarna på fackbyråerna är avsedda för personal i ett mellanskikt med lämplig grundutbildning, exempelvis skogsmästare.

Förutom personal enligt förteckningen ovan måste naturvårdsnämnden ha möjlighet tillfälligt anlita särskilda sakkunniga.

2. Självständigt eller anslutet centralorgan

Utredningen övergår härefter till att diskutera frågan om den centrala naturvårdsfunktionen, sådan den i det föregående skisserats, med fördel kan anslutas till något befintligt organ.

Först vill utredningen påpeka, att det bland olika framlagda förslag även väckts tanken att naturvårdens centrala funktioner skulle kunna anslutas till naturvårdsdelegationen. Delegationen består av en av Kungl Maj:t förordnad ordförande samt representanter för svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård och vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Till sitt förfogande har delegationen en av Kungl Maj:t förordnad sekreterare. Medel har vidare anslagits eller ställts till förfogande för inventeringar och naturundersökningar av rikskaraktär eller för aktuella regioner. I viktiga frågor äger överläggningar rum med en större krets intresserade myndigheter och organisationer. Delegationens arbete har hittills helt begränsats till översiktlig planering av vattenkraftsbyggnader.

Den av utredningen skisserade statens naturvårdsnämnd kan sägas vara en konsekvent utveckling av de grundläggande principer, på vilka naturvårdsdelegationen uppbyggts. Den avgörande skillnaden är att nämnden genom något större antal ledamöter och de intresseområden de förutsatts företräda har större representativitet än delegationen, ett förhållande som motiveras av det betydligt större verksamhetsområdet. Vidare har den föreslagna nämnden en för verksamheten väl utbyggd tjänstemannastab, medan delegationen härvidlag fått nöja sig med otillfredsställande provisorier. Jämförelser i övrigt torde vara av mindre intresse, då delegationens uppgifter ju endast omfattar en mindre del av den föreslagna nämndens.

Innan utredningen redovisar sin detaljundersökning rörande anslutningsmöjligheterna skall först något beröras, vari fördelarna i en anslutning kan tänkas bestå. Dessa fördelar torde kunna vara av två slag. Den primära är att sammanförandet av två närbesläktade verksamheter, som kräver samma slag av expertis, medger en rationellare arbetsfördelning och ger garantier att dubbelarbete undvikes. Ett annat argument för samordning är att besparingar kan vinnas genom gemensamt utnyttjande av samma administrativa basapparat, exempelvis vissa lokaler, arkiv, kamerala funktioner, kansli, skrivbyrå, expedition o s v. Den senare typen av fördelar bygger främst på en lokal samordning och förutsätter icke nödvändigtvis nära relationer i fråga om arbetsuppgifternas art.

I remissyttrandena och i diskussionen i övrigt har ett stort antal myndigheter förts fram som lämpliga eller tänkbara att vara central naturvårdsmyndighet. De viktigaste är byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet och skogsstyrelsen. Redan vid en första överblick av förslagen märks, att en del av dessa förutsätter naturvårdens överflyttning från jordbruksdepartementet till annat departement, i det byggnadsstyrelsen sorterar under kommunikationsdepartementet, kammarkollegium under finansdepartementet och riksantikvarieämbetet under ecklesiastikdepartementet. Redan på detta stadium av diskussionen vill utredningen anmärka, att även om departementstillhörigheten är en sekundär fråga stora fördelar torde vara förknippade med att naturvårdsfrågor handläggs inom samma departement som svarar för jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske samt specialhögskolor och forskning inom dessa områden.

Av de nyss uppräknade verken är en del enrådighetsverk — byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen — medan andra har en särskild styrelse — lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen. Kammarkollegium är ett kollegialt verk och riksantikvarieämbetet står under visst överinseende av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Uppenbarligen har ingen av de aktuella myndigheterna en högsta ledning, som påminner om den skisserade naturvårdsnämnden. Det är nämligen att märka, att sammansättningen av skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen helt naturligt avgjorts med hänsyn till dessa myndigheters speciella verksamhetsområde och därför icke automatiskt kan anses representera naturvården.

Vid en anslutning skulle det därför bli nödvändigt att tillskapa specialregler för handläggning av naturvårdsärenden, vilket i och för sig är möjligt men knappast befordrar enkelhet och effektivitet i den totala administrationen.

Om man därefter granskar möjligheterna att samordna den skisserade naturvårdsnämndens verksamhet på tjänstemannaplanet med motsvarande närbesläktade verksamhet hos de aktuella myndigheterna finnes på de flesta håll vissa tekniska samordningsmöjligheter. Sålunda skulle naturvårdsnämndens kanslibyrå kunna bilda en sektion i en byrå med juridiskt-administrativa uppgifter i byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen. Cheferna för dessa enheter har emellertid redan nu så maktpåliggande uppgifter, att det icke kan förutsättas att de i någon högre grad kan ägna sig åt den nya uppgiften.

De skisserade fackbyråerna, naturvårdsbyrån och landskapsplaneringsbyrån, saknar närmare motsvarigheter i statsförvaltningen. Vissa anknytningspunkter finns visserligen hos domänstyrelsens naturvårdsavdelning, byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå och lantmäteristyrelsens landsbygdsbyrå. De är dock så begränsade att man kan bortse från dem i detta sammanhang. De tekniska anslutningsmöjligheterna hos olika centrala verk bör för övrigt knappast tillmätas någon avgörande vikt. Det torde i stället vara myndighetens arbetsuppgifter och funktioner i stort, som har största betydelsen. Man måste taga med i bilden hela den nya naturvårdsorganisationen vid bedömandet av centralorganets lämplighet. Ur denna synpunkt bör enligt utredningens mening en anslutning endast ifrågakomma till myndighet, som redan nu har en viss funktion inom samhällsplaneringen och som på grund härav nära samarbetar med länsstyrelser och kommuner. Fästes avgörande vikt vid dessa förhållanden kan knappast domänstyrelsen, kammarkollegium eller riksantikvarieämbetet betraktas som idealiska anslutningsmöjligheter. Lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens regionala organ har relativt obetydliga kontakter med länsstyrelser och kommuner. De har däremot väl utbyggda kontakter med den jordägande befolkningen. Byggnadsstyrelsens och lantmäteristyrelsens regionala organ, länsarkitekten och överlantmätaren, har redan nu karaktär av sakkunnigorgan till länsstyrelsen. Lantmäteriets lokalförvaltning har slutligen en klar kommunal orientering.

Diskussionen om anslutningsmöjligheterna försvåras av att flertalet av de myndigheter, som i sammanhanget är av intresse, kan komma att förändras som resultat av pågående utredningar. Av allt att döma torde domänverket komma att övergå till en mera utpräglat affärsmässig driftsform — bildande av statligt bolag har ifrågasatts. Därvid torde det bli mera aktuellt att avlasta verket administrativa uppgifter än att pålägga det nya. Inom 1960 års jordbruksutredning överväges organisatoriska ändringar för verksamheten för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, som kan komma att beröra såväl skogsstyrelsen som lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. En utredning om en översyn av riksantikvarieämbetets organisation har nyligen igångsatts. En partiell översyn av byggnadsstyrelsens organisation har nyligen ägt rum, som tagit sikte på styrelsens byggande och byggnadsförvaltande funktioner. Däremot råder ännu ovisshet om den vid flera tillfällen aktualiserade översynen av planväsendets organisation. Denna fråga kommer, såsom framgår av propositionen nr 98/1962, att utredas i samband med en större undersökning rörande möjligheterna att närmare samordna samhällsplaneringens olika grenar.

De myndigheter, som med hänsyn till samtliga omständigheter av betydelse erbjuder de bästa anslutningsmöjligheterna, torde enligt utredningens uppfattning vara byggnadsstyrelsen med länsarkitektkontoren och lantmäteristyrelsen med sin regionala och lokala organisation. Ingen av de två verksstyrelserna är emellertid för närvarande så utformad att den utan utbyggnad med åtminstone en ny byrå kan omhändertaga ledningen av naturvården. Eftersom båda styrelserna är enrådighetsverk, skulle särskilda bestämmelser få meddelas om handläggningen av naturvårdsärenden. I båda fallen skulle den främsta effekten bli att verkschefen i fråga skulle utvidga sitt redan maktpåliggande arbetsområde med ledningen av naturvården. En sådan kombination är knappast lämplig vid en tidpunkt då samhällets naturvårdspolitik skall nyorienteras och intensifieras. Vederbörande verkschef skulle vid en dylik anslutning även automatiskt böra förordnas som ordförande i statens naturvårdsnämnd.

Utredningen har med anledning av de anförda betänkligheterna stannat för att förorda, att statens naturvårdsnämnd gives ställning som självständigt organ, lydande direkt under Kungl Maj:t (jordbruksdepartementet). Den obestridliga kompetens inom delar av naturvården, som de tidigare diskuterade myndigheterna besitter, bör emellertid, särskilt på länsplanet, komma naturvärden till godo. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande. Utredningen anser vidare att alla möjligheter att åstadkomma besparingar bör tillvaratagas genom att lokalmässigt samordna naturvårdsnämnden med lämplig myndighet, som kan erbjuda allmän-administrativ service. Naturvårdsnämnden är ett så litet organ att det knappast vore rationellt, att den ensam här alla sedvanliga fasta kostnader för ett ämbetsverk.

Utredningen vill emellertid framhålla, att förutsättningarna i framtiden för en samordning av statens naturvårdsnämnd med annan central myndighet kan komma att förändras. Därest exempelvis ett nytt verk för samhällsplanering i vidare bemärkelse skulle komma att inrättas, anser utredningen att den centrala ledningen av naturvården bör infogas i detta nya verk. I avvaktan på en utveckling i antydd riktning är det emellertid nödvändigt att en statens naturvårdsnämnd inrättas.

3. Vissa speciella samordningsfrågor

Vid utarbetande av sitt förslag till organisation av statens naturvårdsnämnd har utredningen koncentrerat sig på att tillskapa ett organ som snabbt skulle kunna taga itu med de högaktuella naturvårdsfrågorna. På längre sikt har utredningen hållit möjligheten öppen att ansluta den centrala naturvårdsfunktionen till ett nyinrättat organ för en samordnad samhällsplanering, om ett sådant kommer till stånd. Mellan dessa alternativ finns emellertid vissa möjligheter till partiella samordningar, som utredningen vill något närmare kommentera, även om de av olika skäl icke nu föranleder några förslag från utredningens sida.

Utredningen har i kap 8 något berört det mycket nära samband som finns mellan naturvård sådant området avgränsats i naturvårdslagen å ena sidan samt jakt och viltvård å andra sidan. Detta samband har närmare kommenterats av domänstyrelsen i en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet överlämnad promemoria av den 22 januari 1962, vilken överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

I promemorian erinrar domänstyrelsen inledningsvis om sitt ställningstagande till vissa förslag från svenska jägareförbundet rörande omorganisation av de s k jaktvårdskonsulentdistrikten samt till sina yttranden angående norrländska vattenkraftutredningens betänkande och 1960 års betänkande rörande de statliga företagsformerna. I sistnämnda sammanhang utvecklar domänstyrelsen sin allmänna syn på tillsynen över jakten och jaktvården på följande sätt:

Ifråga om jakten och jaktvården må först erinras att förvaltningen av jakten och utövandet av jaktvården ej kan lösgöras från förvaltningen av skogarna. Domänverket kommer därför under alla förhållanden att svara för denna verksamhet vad angår statens skogar och jordbruksdomäner. Den allmänna tillsynen över jakten och jaktvärden i riket är däremot en administrativ uppgift och motiven för anknytningen till domänverket äro numera betydligt svagare än tidigare. Som domänstyrelsen berört bl a i underdånigt yttrande den 27 januari 1954 angående framställning från Svenska Jägareförbundet rörande omorganisation av de s k jaktvårdskonsulentdistrikten och i yttrande den 3 februari 1958 angående den norrländska vattenkraftutredningens betänkande växer sig sambandet mellan viltvård och naturvård allt starkare. Viltvärden bör enligt styrelsens mening betraktas som en del av naturvården och jakten som ett medel att reglera viltstammen. Även om jakten bl a på grund av sin flerstädes mycket stora betydelse för trivseln på landsbygden, framför allt för skogsbygdens befolkning, gärna vill betraktas som en självständig näringsgren bör den dock administrativt behandlas gemensamt med naturvården och liksom denna samordnas med skogsbruk och jordbruk. Enligt styrelsens mening bör detta — såsom styrelsen i nämnda yttrande föreslagit — ske genom inrättande av en särskild nämnd för naturskydds- och jaktfrågor. I samband därmed bör styrelsen befrias från befattningen med allmänna jakt- och jaktvårdsfrågor.

Avslutningsvis förklarar sig domänstyrelsen alltjämt hysa den uppfattningen att, därest ett nytt naturvårdsorgan kommer till stånd, den allmänna tillsynen över jakten och jaktvården i riket bör överflyttas till nämnda organ samt att denna fråga därför bör upptagas av 1960 års naturvårdsutredning.

Utredningen, som övervägt den av domänstyrelsen aktualiserade frågan, vill först helt instämma med styrelsen i dess allmänna syn på sambandet mellan naturvård och jaktvård. Utredningen vill emellertid erinra om att jaktlagstiftningen för närvarande är föremål för översyn inom 1949 års jaktutredning. Jaktutredningen har visserligen framlagt åtskilliga delförslag i olika ämnen, men översynen är ännu icke avslutad. Naturvårdsutredningen håller före att frågan om den administrativa tillsynen över jakt och jaktvård lämpligen bör tagas upp till behandling sedan lagöversynen verkställts och därmed en tidsenlig målsättning på detta område förverkligats. Om det vid denna tidpunkt skulle visa sig önskvärt att ansluta den administrativa tillsynen över jakt och jaktvård till statens naturvårdsnämnd torde detta kunna ske utan större svårigheter. Med hänsyn till här anförda skäl har naturvårdsutredningen icke ansett sig ha möjlighet att nu framlägga några förslag i ämnet. Utredningen rekommenderar i stället att frågan tas upp till särskild prövning vid en senare tidpunkt.

Statens fritidsnämnd utövar sedan mer än tjugo år tillbaka en verksamhet av mycket stor betydelse för friluftslivet och därmed även indirekt för den sociala naturvården. Detta samband har kommit till uttryck i naturskyddslagens tillämpningskungörelse, där i 19 § fjärde stycket stadgas att nämnden skall höras i ärenden som rör fridlysning av område som naturpark.

Fritidsnämnden utgör statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv och har hittills främst sysslat med att utarbeta förslag om bidrag eller understöd ur fonden för friluftslivets främjande samt utöva viss kontroll över anvisade bidrag. Nämnden saknar egen tjänstemannastab och disponerar endast en deltidsanställd sekreterare.

Sedan friluftsfonden tillskapades fr o m budgetåret 1939/40 till och med budgetåret 1961/62 har på grundval av fritidsnämndens förslag fördelats omkring 25 miljoner kronor för olika ändamål. De helt dominerande bidragsändamålen har utgjorts av friluftsgårdar, semesterbyar och vandrarhem. Sporadiskt har även bidrag lämnats till fritidsreservat, varvid såväl staten som kommuner och organisationer förekommit som mottagare. — Avsättningen till fonden för friluftslivets främjande har under senare år ökat och utgör för budgetåret 1962/63 1 800 000 kronor. Av årets statsverksproposition framgår att medlen främst skall komma till användning för att avhjälpa bristen på ändamålsenliga friluftsanläggningar, såsom tältplatser, friluftsgårdar, raststugor och fjällstugor.

Det kommer uppenbarligen att råda ett nära samband mellan verksamheten i statens fritidsnämnd och vissa delar av verksamheten i statens naturvårdsnämnd. Vid det planmässiga utbyggandet av nationalparker och naturreservat kommer att aktualiseras åtskilliga anläggnings- och utrustningsfrågor, kanske icke mycket inom parkerna och reservaten som i deras randzoner. Skäl kan därför anföras för att de två nämndernas verksamhet skulle samordnas. Andra skäl talar emellertid mot en sådan samordning. Fritidsnämnden sorterar under handelsdepartementet, som även är huvudman för statens stöd åt turistnäring och turistpropaganda samt idrottsrörelsen. Fritidsnämnden har och bör ha en delvis annan sammansättning än den utredningen föreslagit för naturvårdsnämnden. Utredningen anser därför efter överläggningar med fritidsnämnden att det nu icke finnes anledning att aktualisera någon samordning av de två organen. I stället bör man bygga på ett nära samarbete mellan dem. Utredningen anser att den planmässiga utbyggnad av landets nationalparker och naturreservat, som den nya naturvårdsorganisationen i samverkan med kommunerna avses skola omhänderha, kan komma att bli av stor nytta för fritidsnämnden. Härigenom erhåller fritidsnämnden nämligen ett underlag för sin investeringspolitik på anläggningssektorn, som hittills saknats. Det kan heller knappast från naturvårdshåll göras anspråk på andel i de medel, som fritidsnämnden nu disponerar. Det torde i stället vara så att det är angeläget att avsättningarna till friluftsfonden ökas, så att det på anläggningssidan kan hållas jämna steg med utvecklingen på reservatavsättningens område. Utredningen utgår från att fritidsnämnden inom sitt verksamhetsområde tar de initiativ som kan bli aktuella vid ett förverkligande av naturvårdsutredningens förslag. För att erhålla en renodlad gräns mellan verksamhetsområdena torde friluftsfonden icke böra tagas i anspråk för statens kostnader på grund av beslut enligt naturvårdslagen.

Såsom framgått av utredningens synpunkter på naturvårdens grundläggande karaktär och syfte (sid 150) kan ur systematiska synpunkter till naturvård i vidare bemärkelse mycket väl hänföras vattenvård i allmänhet, omfattande bl a skyddet mot föroreningar av såväl de naturliga vattendragen som grundvattnet. Beröringspunkterna mellan naturvården i inskränkt bemärkelse och dessa verksamheter är många och viktiga. Det territoriella skyddet av stränder och skärgårdar ur både kulturell och social synpunkt kan bli meningslöst om man icke samtidigt kan förhindra att vattnet förorenas. Den av utredningen förordade regleringen av grustäkterna i landet måste intimt sammankopplas med grundvattenskyddet. På vattenvårdens område behövs, liksom på naturvårdens, en samverkan mellan naturvetenskaplig, teknisk och juridisk sakkunskap för att åstadkomma rimliga lösningar. Alla verksamheterna är intimt förknippade med den fysiska samhällsplaneringen i stort.

Inom den praktiska vattenvården är det särskilt två organ, som naturvårdsnämnden kommer att få anledning att nära samarbeta med, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå med dess regionala distriktsingenjörskontor samt den till fiskeristyrelsen anknutna vattenvårdsnämnden och statens vatteninspektion. För närvarande är såväl lagstiftningen på vattenvårdens område som vattenvårdens organisation föremål för översyn inom vattenvårdskommittén. Vid sådant förhållande har naturvårdsutredningen saknat anledning att närmare befatta sig med hithörande frågor. Utredningen vill emellertid framhålla som sin åsikt att släktskapen mellan naturvård och vattenvård är så nära, att man i framtiden bör uppmärksamma varje möjlighet att på lämpligt sätt samordna verksamheterna eller i varje fall underlätta en samverkan mellan dem.

D. Länsstyrelsen som regionalt naturvårdsorgan

Länsstyrelsen kommer enligt utredningens förslag att få betydligt vidgade arbetsuppgifter på naturvårdens område. Länsstyrelsen skall sålunda svara för huvuddelen av inventerings- och planeringsarbetet, de flesta beslut enligt nya naturvårdslagen samt verkställigheten av besluten ända fram till ordnandet av vård och förvaltning av naturreservaten, kontrollen av att täktexploateringen följer upprättade planer o s v. För att sätta länsstyrelserna i stånd att fullfölja sina åligganden erfordras enligt samstämmiga remissyttranden ökade resurser både i fråga om personal och medel. Flera olika förslag har väckts; hur personalförstärkningen i länsinstansen skulle kunna ske. Sålunda har framkastats tanken att länsstyrelserna skulle förses med särskilda befattningshavare för ändamålet, naturvårdsintendenter, att länsarkitektkontorens personal skulle förstärkas, att medel skulle anvisas till lokal naturvårdsförening för en heltidsanställd sekreterare m m. I diskussioner med utredningen har även påpekats att lantmäteriet, skogsvårdsstyrelserna och landsantikvarieorganisationen på olika områden kan göra betydelsefulla insatser för naturvärden i anslutning till sin ordinarie tjänsteutövning.

Det möter onekligen vissa svårigheter att organisera naturvårdsarbetet i länet efter någon enkel princip, beroende på att naturvårdssynpunkter bör beaktas i så många verksamheter. Ansvaret för naturvårdsarbetet i dess helhet torde emellertid icke kunna läggas annorstädes än i länsstyrelsen och då närmast i dess plansektion. Detta bör dock icke medföra att specialmyndigheter med obestridlig kompetens inom delar av naturvårdsområdet avskärmas från verksamheten. Det är tvärtom önskvärt och lämpligt att deras insatser under länsstyrelsens ledning utökas och intensifieras. Till de viktigaste länsmyndigheterna i detta avseende räknar utredningen länsarkitekten, överlantmätaren och den lokala lantmäteriorganisationen, landsantikvarien samt länsjägmästaren med den lokala organisation han förfogar över. De nu nämnda fyra organen bör enligt utredningens mening ha permanenta uppgifter i naturvårdsarbetet och, i den mån så icke redan är fallet, bör länsstyrelsen kunna påkalla deras medverkan. Denna medverkan bör enligt utredningens uppfattning lämnas utan debitering av kostnader. Även andra länsorgan har betydelsefulla uppgifter inom naturvården eller berörande denna, exempelvis lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, vägdirektören, distriktsingenjören för vatten och avlopp m fl. I vissa län, särskilt Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, torde överjägmästarna komma att spela en betydande roll för naturvårdsarbetet med hänsyn till statsskogarnas omfattning där. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt och rationellt att i första hand utnyttja den redan tillgängliga expertisen i länet i ett väl samordnat lagarbete, innan andra permanenta förstärkningsåtgärder vidtas.

Från flera länsstyrelser har betygats, att behov redan nu föreligger av särskilda naturvårdstjänstemän. Emellertid föreligger delade meningar eller osäkerhet om den kompetens, som bör krävas av vederbörande. Från vissa håll hävdas, att han bör vara akademiskt utbildad biolog, andra tror sig föredraga en lantmätare eller arkitekt. En länsstyrelse uttalar att vederbörandes formella kompetens icke är avgörande, eftersom arbetet i hög grad kommer att behöva inriktas på samordning av olika experters synpunkter och samarbete med bl a kommunala representanter.

Efter övervägande av denna fråga har utredningen funnit det vanskligt att på detta stadium förorda bestämda, allmängiltiga kompetenskrav för nya befattningar i länsstyrelsernas personalstat. Huvudsakliga anledningen härtill är, förutom de ovan refererade, divergerande åsikterna, att en befattning som naturvårdsintendent i länsstyrelse knappast bör tillsättas utan att länsstyrelsen först haft tillfälle pröva vederbörandes lämplighet för uppgiften. Det finns för närvarande ingen kategori av yngre tjänstemän, ur vilken naturvårdsintendenterna självklart skulle kunna rekryteras. Det kan under sådana förhållanden knappast vara tillrådligt att nu inrätta befattningar som naturvårdsintendenter.

I stället föreslår utredningen att medel anvisas för att länsstyrelserna skall kunna anlita särskild arbetskraft för förekommande större uppgifter. Sannolikt kommer det därvid att visa sig att det i olika län erfordras olika slags sakkunniga, beroende på att naturvårdsarbetet har väsentligt olika inriktning i skilda delar av landet. Efter någon tid torde tillräcklig erfarenhet ha vunnits rörande kompetenskraven på de tjänstemän, som bör ställas till länsstyrelsernas förfogande i naturvårdsarbetet. Därvid bör även prövas om behovet av särskilda naturvårdsintendenter lämpligen kan samordnas för grupper av län. Väljes en sådan lösning torde befattningarna böra uppföras på naturvårdsstaten. Många skäl talar för att denna organisationsfråga löses i samband med den allmänna översynen av organisationen av samhällsplaneringen. — Utredningen vill emellertid med bestämdhet understryka att medelsanvisningen till länsstyrelserna under inledningsskedet icke får tillmätas för lågt. Det torde befrämja smidighet i arbetet om anslaget i fråga av länsstyrelserna finge utnyttjas relativt fritt till såväl ersättningar till sakkunniga och övrigt arbetsbiträde som reseersättningar och expenser. Utredningen återkommer till storleken av medelsanvisningen till länsstyrelserna under kostnadsberäkningarna i kap 12.

I likhet med praktiskt taget samtliga länsstyrelser anser utredningen att anordningen med ett särskilt råd för naturvårdsfrågor i varje län bör bibehållas. Rådet bör benämnas naturvårdsråd.

Rådens sammansättning varierar f n avsevärt, från 7 upp till 18 ledamöter. En viss normalisering av deras sammansättning torde vara önskvärd.

Enligt utredningens förslag övergår naturvårdsarbetet i framtiden mer och mer till expertarbete på tjänstemannaplanet, styrt av långsiktig planering. Härav följer att rådets väsentligaste uppgifter kommer att bestå i att deltaga i diskussionerna om den allmänna målsättningen för naturvärden i länet, att därvid taga initiativ inom hittills försummade områden samt att avge yttranden i frågor av principiell innebörd. Rådet bör däremot icke belastas med yttranden i detaljärenden.

Den värdefullaste egenskapen hos de nuvarande naturskyddsråden ligger enligt utredningens uppfattning däri, att de bildar ett diskussionsforum för berörda länstjänstemän och av naturvård särskilt intresserade lekmän eller specialister. Härigenom får det allmänna medborgarintresset en möjlighet att göra sin röst hörd i länsinstansen. Vid utseendet av lekmannarepresentlanterna bör beaktas att såväl tätorterna som landsbygden blir representerade. Härigenom synes nämligen åtskilliga kontroversiella frågor, som oundvikligen följer med en aktiv naturvårdspolitik, kunna få en allsidig belysning. Lekmannainslaget torde i övrigt främst böra bedömas med utgångspunkt från rent personliga kvalifikationer och icke som en fråga om representation för vissa lokala föreningar.

Utredningen har tidigare uttalat att fyra länstjänstemän, nämligen länsarkitekten, överlantmätaren, landsantikvarien och länsjägmästaren, bör permanent knytas till naturvårdsarbetet i länet. I vissa län gäller detta även överjägmästaren. På grund härav bör nämnda tjänstemän även ingå i rådet som ledamöter. Lekmannarepresentationen bör enligt utredningens uppfattning vara lika stor eller i regel fyra personer. Av dessa bör två representera tätortsbefolkningen och två landsbygdsnäringarna. Som sekreterare i rådet bör förordnas lämplig tjänsteman i länsstyrelsen. Det är enligt utredningens uppfattning en stor fördel om landshövdingen har möjlighet åtaga sig vara ordförande i naturvårdsrådet.

Vid den skisserade sammansättningen av naturvårdsråden torde det vara praktiskt att tjänstemannadelen samt sekreteraren fungerar som arbetsutskott för beredning av större ärenden.

Från en remissinstans har påpekats, att länsstyrelsen, som har att besluta i naturvårdsärenden, borde vara obunden av rådets ställningstaganden. Utredningen förstår helt skälen till denna synpunkt, men anser icke att principen bör drivas så långt, att gemensamma diskussioner mellan rådgivande och beslutande instans förhindras. Ledamot av rådet, som i tjänsten har att taga ställning i ett naturvårdsärende ur en viss synpunkt, har alltid möjlighet att med hänvisning härtill avstå från att deltaga i rådets yttrande i ärendet.

Utredningen har icke ansett nödvändigt att i författning närmare reglera naturvårdsrådens sammansättning och arbetsuppgifter. De skiftande förhållandena i olika län kommer även i framtiden att motivera avsteg från de riktlinjer, som ovan skisserats. Rådens ställning kan även komma att radikalt påverkas av en eventuell reform av länsförvaltningen, varom utredning pågår. I stället torde statens naturvårdsnämnd få befogenhet att meddela rådgivande anvisningar i ämnet.

E. Naturvården i kommunen

I gällande naturskyddslagstiftning intar kommunen en mycket undanskymd ställning. I tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen stadgas endast att länsstyrelse, då fråga om fridlysning av naturpark uppkommer, i den mån så prövas lämpligt skall bereda av frågan närmast berörda kommuner och samhällen tillfälle att yttra sig (13 §). Ett liknande förfarande föreskrives i samband med meddelande av förordnande om förbud mot täkt.

I verkligheten gör kommunerna redan nu en betydligt aktivare insats på naturvårdsområdet än den som direkt följer av naturskyddslagen. Detta sammanhänger främst med kommunernas ansvar enligt byggnadslagstiftningen, strandlagen och hälsovårdsstadgan. Av kap 10 framgår hur nära sammanhanget i praktiken är mellan åtgärder enligt nämnda lagar å ena sidan och framför allt den sociala naturvården och landskapsvården å andra sidan.

Utredningens allmänna riktlinjer för naturvården i framtiden accentuerar mycket påtagligt vikten av en aktiv kommunal insats. Detta sammanhänger främst med den vikt utredningen tillmätt den sociala naturvården och landskapsvården. En annan viktig faktor är att utredningen betraktar naturvården som en integrerande del av samhällsplaneringen i stort, ett område där kommunen har ett vittgående ansvar. Slutligen må påpekas att utredningens förslag till naturvårdslag innehåller element från annan lagstiftning, där kommunen redan nu har betydelsefulla uppgifter. Redan på nu anförda allmänna grunder framstår det som i det närmaste självklart att kommunens ansvar på naturvårdsområdet bör komma till klart uttryck i naturvårdslagen.

Utredningen övergår därefter till att närmare behandla på vad sätt och i vilka sammanhang kommunen enligt utredningens mening bör inkopplas i naturvårdsarbetet.

Enligt förslaget till naturvårdslag ankommer alla beslut enligt lagen på länsstyrelse eller Kungl Majt. Detta sammanhänger främst med det förhållandet att kronan enligt lagen har det primära ekonomiska ansvaret för de ersättningar, som kan aktualiseras av besluten. I andra hand motiveras beslutsnivån av att flertalet viktigare beslut kräver överblick över en större region. Emellertid skall av nyss anförda omständigheter icke dragas den slutsatsen att kommunen saknar inflytande över de beslut som träffas. Av utredningens utkast till innehåll i en tillämpningskungörelse till den nya lagen (sid 341) framgår att utredningen förutsatt att berörda kommuner skall höras före varje viktigare beslut enligt naturvårdslagen. Viktigast torde härvid vara avsättande av nationalpark och naturreservat, förordnande om strandskydd eller landskapsskydd samt riktlinjerna för tillstånd till täktverksamhet. Uppenbarligen kommer den beslutande myndigheten att taga den största hänsyn till de lokala önskemålen. Utredningen hyser den förhoppningen, att länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen ofta skall grunda sig på kommunala initiativ, som är så välmotiverade att de direkt kan realiseras.

I ett viktigt avseende har utredningen förutsatt en ny form av samverkan mellan staten och kommunerna i praktiskt naturvårdsarbete, nämligen vid avsättandet av naturreservat. Här förutsätter utredningen att stat och kommun tillsammans svarar för de kostnader som uppstår gentemot markägarna. De allmänna riktlinjerna för statens bidrag till dessa kostnader utvecklas närmare i kap 12 (sid 410). Enligt utredningens bedömning kommer detta finansiella stöd att vara av avgörande betydelse för en aktiv kommunal insats. Utredningen hyser förhoppningen att kommunerna i gengäld skall visa sig villiga att övertaga ansvaret för vård och förvaltning av dessa objekt. I här berörda typer av ärenden kommer det att finnas stort behov av och stort utrymme för interkommunal samverkan.

På strandskyddets och landskapsskyddets områden kommer att föreligga ett omfattande fält för kommunala insatser. Dessa inskränker sig icke till en medverkan för att få fram underlag för beslut om lämpliga åtgärder utan det är även önskvärt att kommunerna medverkar vid den fortlöpande kontrollen av beslutens efterföljd. Kommuner med tillgång till teknisk expertis bör sålunda kunna åtaga sig erforderlig kontroll att tillåten täktverksamhet följer upprättade planer. För sistnämnda uppgift bör kommun kunna erhålla ersättning för sina självkostnader (jämför sid 431). Kommuner med tillgång till egen teknisk utrustning i form av maskinpark o dyl bör även enligt utredningens uppfattning kunna åtaga sig uppgiften att på naturvårdsmyndighetens bekostnad iordningställa nedlagda grustäkter i landskapsvårdande syfte.

Sammanfattningsvis bör alltså kommunens uppgifter på naturvårdsområdet vara

att	under länsstyrelsens ledning eller i enlighet med riktlinjer angivna av länsstyrelsen medverka vid inventering och planering, som erfordras som underlag för åtgärd enligt naturvårdslagen, främst avsättande av naturreservat, förordnande till skydd för friluftslivet eller förordnande till skydd för landskapsbilden;
att	träffa överenskommelse med andra berörda kommuner och länsstyrelsen om ekonomisk samverkan med kronan. främst vid avsättande av naturreservat, men även vid andra åtgärder enligt naturvårdslagen, om skäl därtill föreligger;
att	på uppdrag av länsstyrelsen åtaga sig ansvaret för vård och förvaltning av naturreservat, huvudsakligen för friluftsändamål;
att	biträda länsstyrelsen vid den allmänna övervakningen och kontrollen av tillämpningen av meddelade beslut, främst rörande täktregleringen; samt
att	i övrigt taga de initiativ till en förbättrad naturvård inom kommunen, som finnes påkallade.

Utredningen har särskilt övervägt, vilken kommunal myndighet som lämpligen skulle kunna anförtros de ovan skisserade uppgifterna. Många av dessa är nära besläktade med de uppgifter som nu ankommer på byggnadsnämnd. Emellertid förekommer även viktiga uppgifter, som rör ekonomi och förvaltning, och därför närmast hör hemma hos kommunalnämnd eller drätselkammare. Vidare är att märka att förhållandena måste variera avsevärt inom olika kommuner. Inom vissa kommuner finns redan nu specialnämnder för friluftsfrågor o dyl. Utredningen har därför ansett att det borde vara en fördel att varje kommun finge frihet att anpassa sig till vad som är mest praktiskt för dess vidkommande. På nu anförda grunder har utredningen funnit sig böra föreslå, att det närmaste inseendet över naturvården inom kommunen utövas av kommunens styrelse eller av nämnd som fullmäktige bestämmer.

Enligt utredningens uppfattning är de arbetsuppgifter som enligt ovan skisserats för kommun rimligt avvägda för ett inledande skede av en aktiv naturvård enligt den nya lagen. På längre sikt kan det visa sig möjligt och önskvärt att utvidga kommunernas befogenheter och delegera beslutsfunktioner till kommunen. Den gällande byggnadslagstiftningen reserverar exempelvis ett betydligt större kompetensområde för kommunen än det som utredningen nu föreslår på naturvårdsområdet. Hithörande frågor torde lämpligen böra tagas under övervägande vid den förestående översynen av samhällsplaneringen och den likaledes aktuella ändrade kommunindelningen. Innan dessa större frågor lösts finns anledning att på naturvårdsområdet gå fram med viss försiktighet.

F. Särskilda organisatoriska frågor

1. Naturvården och vattenkraftutbyggnaden

Allmänna förutsättningar

I utredningens direktiv har särskilt påpekats, att vattendomstolarnas behov av sakkunskap på naturvårdsområdet bör tillgodoses inom ramen för en ny organisation. Detta behov sammanhänger i första hand med de svåröverskådliga naturvårdsproblem, som aktualiseras i samband med den fortskridande utbyggnaden av landets vattenkraft. Sedan naturvårdsutredningen tillsattes, har på detta område dels vidtagits vissa reformer i vattenlagen, dels genom naturvårdsdelegationen utarbetats en översiktlig plan med hänsyn till naturvårdsintresset för den fortsatta utbyggnaden av den statliga vattenkraften. Då dessa åtgärder i väsentliga avseenden kommer att verka styrande för bevakningen av naturvårdsintressena i vattenmålen i framtiden, vill utredningen som en bakgrund för sina ställningstaganden i korthet erinra om deras innebörd.

Av grundläggande betydelse för bevakningen av naturvårdssynpunkter i vattenmål är uppenbarligen i första hand de regler i vattenlagen, enligt vilka domstolen har att bedöma verkningarna av ett vattenbyggnadsföretag. Dessa återfinnes, såvitt nu är fråga, i 2 kap 3 § andra stycket vattenlagen. Enligt den före den 1 juli 1961 gällande lydelsen skulle ett företag icke tillåtas, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld vore att befara. Genom lagändring som trätt i kraft nyssnämnda dag har orden »för landets djur- och växtvärld» utbytts mot »från naturskyddssynpunkt». I departementschefens motivering för denna ändring (prop 13/1961) anfördes följande:

Beträffande de intressen som avhandlas i andra styckets andra punkt bör jämkningar ske med hänsyn till nutida uppfattning om naturvård. Den moderna naturvården eftersträvar ur vetenskapliga, kulturella, estetiska, sociala och ekonomiska synpunkter att för framtiden bevara den levande naturen och landskapsbilden. Det synes ej erforderligt att formulera lagtexten så, att i densamma vissa grenar av naturskyddet — tex skyddet för landskapsbilden eller för djur- eller växtvärlden — särskilt framhålles. Den tillståndsbeviljande myndigheten bör beakta alla betydande ingrepp i naturen, vartill en tillämnad vattenbyggnad kan befaras leda. I stadgandet torde alltså böra angivas de fall, då genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust ur naturskyddssynpunkt är att befara. Det har även framförts förslag, att »annan avsevärd olägenhet för landsdelen» skall nämnas särskilt. Detta uttryck synes dock alltför obestämt och omfattande, och jag anser mig ej kunna förorda att det upptages i lagtexten.

Det torde sålunda vara fullt klart, att lagrummet kan anses innefatta en hänvisning till samhällets naturvårdspolitik i allmänhet sådan denna kommer till uttryck i naturvårdslagstiftningen och motiven till denna. Prövningen är därmed väsentligt utvidgad i förhållande till den tidigare lydelsen och framhäver enligt utredningens mening särskilt behovet av en sammanfattande bedömning av återverkningarna på den levande naturen, landskapsbilden och rekreationsintresset.

Genom lag om ändring i vattenlagen, som trätt i kraft den 1 januari 1962 (prop 154/1961, tredje lagutskottets utlåtande 29/1961), har ytterligare en reform vidtagits av betydelse i nu förevarande sammanhang, i det att kommunerna — landskommuner, köpingar och städer — tillagts rätt att självständigt föra talan i flertalet vattenmål för tillgodoseende av allmänna intressen inom orten. Någon inskränkning i kammarkollegiets behörighet att bevaka det allmännas talan i vattenmål har dock icke åsyftats med lagändringen.

Utredningen har från allmänna utgångspunkter funnit anledning föreslå att kommunen får ett betydande medansvar i naturvården. De arbetsuppgifter, som därvid blir aktuella, har närmare utvecklats i föregående avsnitt av detta kapitel. Utredningens ställningstagande synes överensstämma väl med den refererade reformen i vattenlagen. Man torde sålunda kunna utgå från att lokala naturvårdsintressen, främst sådana som sammanhänger med behovet av friluftsområden och omsorgen om landskapsbild och miljö, primärt bevakas av vederbörande kommun.

Mellan naturvårdens representanter i naturvårdsdelegationen (jfr sid 379) å ena sidan samt vattenfallsstyrelsen å andra sidan har den 5 oktober 1961 ingåtts en överenskommelse om planeringen av vattenkraftexploateringen i vissa norrländska nederbördsområden. Överenskommelsen innefattar en planering som är avsedd att följas av vattenfallsstyrelsen vid dess vattenkraftexploatering och att beaktas av de naturvårdande organen vid deras framtida behandling av exploateringsprojekten. Genom överenskommelsen kan självfallet ej åsidosättas den prövning, som åvilar vattendomstolarna eller som eljest följer av lag eller författning. Icke desto mindre har det bedömts som möjligt att på grundval av det material som förelegat göra en sådan allmän planering som överenskommelsen innefattar. Vattenfallsstyrelsen har kommenterat densamma på i huvudsak följande sätt.

Sammanlagt omfattar överenskommelsen 70 objekt (sjöar, forsar, älvsträckor), som naturvårdsdelegationen ansett vara av särskilt värde ur naturskyddssynpunkt. Av dessa 70 objekt har genom överenskommelsen 28 friställts för utbyggnad och 28 undantagits från utbyggnad, medan ställningstagandet uppskjutits beträffande 14 objekt, därav för 7 sådana till år 1966 och för 7 sådana till år 1971.

Till belysning av överenskommelsens ekonomiska innebörd för det statliga vattenkraftintresset må anföras, att de statliga outbyggda vattenkrafttillgångarna inom det avhandlade området utgör ungefär 12 Twh/år (miljarder kwh per år). Härav har genom överenskommelsen ca 2 Twh undantagits från utbyggnad, beträffande ytterligare ca 2 Twh har ställningstagandet uppskjutits, medan resterande ca 8 Twh har friställts för utbyggnad såvitt avser naturskyddsintresset.

Bland de från utbyggnad undantagna objekten utgör Vuojatätno i Stora Lule älv det viktigaste med hänsyn till produktionsförmåga, regleringsmöjligheter och utbyggnadskostnader.

Även en del av övriga undantagna objekt är gynnsamma från kraftekonomisk synpunkt, men det finns också åtskilliga, vars betydelse för kraftförsörjningen mera kan sägas vara att de utgjort en reserv på längre sikt.

Vad gäller uppskovsobjekten, har styrelsen i stort sett funnit det möjligt att under en begränsad tid insätta alternativa produktionsobjekt, utan att detta skulle innebära alltför kännbara olägenheter. Innan uppskovstiden är till ända, får en ny bedömning göras med utgångspunkt från den kännedom, som man då har om olika kraftkällors produktionsförmåga, och med de värderingar, som då befinns aktuella i fråga om naturskydd och andra allmänna intressen.

Ehuru den träffade överenskommelsen för vattenfallsstyrelsens del innebär ekonomiska uppoffringar av högst betydande storleksordning, har vattenfallsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten och vikten av de intressen, som naturvårdsintressenterna företrätt, ansett uppoffringarna böra göras. Det föreliggande resultatet utgör enligt vattenfallsstyrelsens mening en med hänsyn till alla föreliggande omständigheter rimlig avvägning mellan de motstående intressena.

Överenskommelsen har anmälts av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i propositionen nr 126 år 1962 om avsättande av området Padjelanta i Norrbottens län till nationalpark mm och har i sin helhet intagits i propositionen som bilaga A. Departementschefen uttalar sin tillfredsställelse över att överenskommelsen kunnat komma till stånd och uttrycker förhoppningen att därigenom lagts en grund som gör det möjligt för berörda parter att senare uppnå enighet i enahanda spörsmål beträffande andra av våra vattendrag.

Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är de objekt, som uppförts på den s k uppskovslistan. Dessa objekt är fördelade i två grupper, en som avser uppskov till 1 januari 1966 och en som avser uppskov till 1 januari 1971. Rörande båda dessa grupper förutsätts fortsatta diskussioner och utredningar i delegationen eller organ som trätt i dess ställe. Till gruppen 1966 har hänförts Partaure (Skellefte älv), Vapstälven (avrinner mot Norge), ett flertal objekt tillhörande Ångermanälven samt Åreälven (Indalsälven). Till gruppen 1971 har hänförts ett flertal objekt tillhörande Lilla Lule älv samt Tärnaån (Ume älv).

Av speciellt intresse är vidare överenskommelsens punkt 4, vari förutsättes att diskussionen fortsättes beträffande Torne, Kalix och Pite älvar, sedan dels nordiska vattenkraftkommittén framlagt rapport angående vattenkraftens utnyttjande i förstnämnda två älvar, dels preliminär utredning rörande Pite älv färdigställts av vattenfallsstyrelsen vilket beräknas kunna ske hösten 1962.

Naturundersökningar i samband med vattenbyggnadsföretag

Utredningar eller undersökningar rörande ett vattenbyggnadsföretags verkningar ur naturvårdssynpunkt kan aktualiseras i många olika sammanhang och på flera olika sätt. Med bortseende från i vilket sammanhang beslut eller överenskommelse träffas om sådana naturundersökningar torde dessa, med en viss schematisering, med hänsyn till sitt sakliga innehåll kunna indelas i tre huvudgrupper, nämligen

1. utredningar till grund för bedömning av ett företags tillåtlighet och lämpligaste utformning ur allmän naturvårdssynpunkt;
2. utredningar rörande åtgärder av landskapsvårdande karaktär som erfordras för att neutralisera de negativa verkningarna av ett företag som tillåtes; samt
3. utredningar av dokumentariskt-inventerande karaktär som syftar till att för framtiden bevara kunskapen om ett försvinnande natur- eller kulturelement.

De undersökningar, som föregått den förenämnda överenskommelsen, har företagits i rent administrativ ordning och har syftat till en översiktlig plan för i första hand utbyggnaden av den staten tillhöriga vattenkraften med hänsyn till naturvårdsintresset. Detta slag av förberedande utredningsarbete — som närmast är hänförligt till gruppen a — torde bl a resultera i att vissa objekt över huvud icke aktualiseras i vattendomstol. I ett konkret fall, vattensystemet Virihaure, Vastenjaure m fl sjöar, har överenskommelsen haft den praktiska effekten, att vattnen i fråga kunnat intagas i nationalparken Padjelanta, d v s givits det högsta skydd mot exploatering som gällande lagstiftning över huvud medger. Beträffande de objekt, som i överenskommelsen karakteriserats som »erforderliga för vattenfallsstyrelsens aktuella utbyggnadsplan», torde man ha anledning förutsätta att deras tillåtlighet med hänsyn till verkningarna ur naturvårdssynpunkt icke kommer att ifrågasättas från det allmännas sida, då frågan kommer upp till behandling i vattendomstol.

Vissa naturundersökningar aktualiseras som förberedelse för vattenmål. Förfarandet regleras närmare i K K 24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen. Kungörelsen âsyftar i första hand att beträffande vissa större, närmare angivna typer av företag åvägabringa en överläggning mellan företagaren å ena sidan och de myndigheter och organisationer, som har att bevaka av företaget berörda allmänna intressen, å andra sidan rörande företagets huvudsakliga planläggning m m. Enligt 5 § andra stycket kungörelsen ankommer det på kammarkollegiet att efter samråd med vattenrättsdomaren föranstalta om sådan särskild utredning, som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering ur allmänna naturskyddssynpunkter. I samband med förberedelserna för ett vattenmål kan även förekomma att sökandeparten föranstaltar om utredning för bedömning av företagets tillåtlighet i naturvårdshänseende med begagnande av möjligheten att enligt 14 kap 5 § 2 mom vattenlagen i förväg få opartisk sakkunnig förordnad. De nämnda slagen av naturundersökningar torde i huvudsak kunna hänföras till grupp a.

Sedan ett vattenmål anhängiggjorts kan ytterligare material i naturvårdsfrågor tillkomma såväl genom parter som genom sakkunniga, vilka förordnats av vattendomstolen eller vattenrättsdomaren med stöd av 11 kap 45 § vattenlagen. Sådana utredningar kan göras både för att erhålla ytterligare underlag för bedömningen av tillåtlighetsfrågan och i syfte att få fram förslag hur nya anläggningar skall kunna inpassas i landskapet på ett estetiskt tilltalande sätt, hur olika förfulande ingrepp i övrigt skall kunna neutraliseras o s v, således åtgärder av typen a och b. I detta skede kan även undersökningsarbeten av typen c bli aktuella.

Vad angår ordningen för naturvårdsfrågornas behandling i vattenmål åligger det enligt särskilda stadganden kammarkollegiet att i sådana mål föra talan för tillvaratagande av viss bygds intressen eller eljest för bevakande av det allmännas rätt. Vid utförandet av sin talan såvitt avser det allmänna naturskyddsintresset brukar kollegiet, i varje fall då det gäller företag som innebär mera allvarliga ingrepp i naturen, ofta åberopa yttranden som kollegiet inhämtat från svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård eller vetenskapsakademien. Undantagsvis torde det även ha hänt att dessa sammanslutningar efter förordnande av vattendomstolen eller vattenrättsdomaren jämlikt 11 kap 45 § vattenlagen avgivit sakkunnigutlåtanden i målet. För dokumentariska undersökningar av typ c — vilka många gånger efter åtagande utföres genom sökandens försorg — kräves i regel sakkunskap av speciellt slag. Bortsett härifrån förekommer det i betydande utsträckning att naturvårdsfrågor avgöres av vattendomstolen utan att särskild sakkunskap anlitats. Detta torde framför allt gälla vattenbyggnadsföretag beträffande vilka allvarligare motsättningar i fråga om hänsynen till naturvårdsintresset ej framkommit samt företag vars verkningar ur denna synpunkt inte är alltför ingripande. Vid vattendomstolarna torde förmärkas vissa svårigheter att i önskad omfattning tillgodose behovet av sakkunniga i naturvårdsfrågor; den sakkunskap de nämnda sammanslutningarna representerar anses vanligen — med hänsyn till dessas starka engagemang för naturvårdsintressen och funktion som expertorgan på den partssida kammarkollegiet företräder — icke böra tagas i anspråk för ändamålet.

Utredningens förslag

Betydande meningsmotsättningar kan uppstå om hur vittgående naturundersökningarna i samband med vattenkraftutbyggnader bör vara och om vilken inriktning undersökningarna bör givas. Sedan förfarande inför vattendomstol inletts ankommer frågans avgörande ytterst på domstolen. Utredningen anser sig med anledning härav i förevarande hänseende huvudsakligen böra inskränka sig till att anlägga vissa allmänna synpunkter beträffande det utredningsarbete, som hittills bedrivits i samråd mellan naturvårdsdelegationen och vattenkraftsintressena och som kan leda fram till att vissa objekt över huvud icke aktualiseras, d v s icke kommer under vattendomstols prövning. Sistnämnda slag av utredningar avser närmast, hur staten själv bör utnyttja sina egna naturtillgångar. Det kan ju med fog göras gällande att staten i högre grad än enskilda bör beakta samhällets behov på längre sikt av en klok hushållning med naturtillgångarna.

Utredningen vill först erinra om att regelmässigt en mångfald samhälleliga intressen aktualiseras i samband med en större vattenkraftutbyggnad. Själva initiativet är ett utslag av ett betydande samhällsintresse, nämligen kraftförsörjningen. I fråga om motstående samhällsintressen, som erfordrar särskilda undersökningar, återkommer i de senare årens utbyggnadsplaner regelmässigt utbyggnadens inverkan på befolknings- och bosättningsförhållanden, jordbruk, skogsbruk, renskötsel, fiske, kommunikationer, naturförhållanden, kulturförhållanden, turistväsendet, kommunala intressen mm. Det kan i detta sammanhang icke à priori hävdas att verkningarna ur naturvårdssynpunkt är betydelsefullare eller mera vittgående än exempelvis verkningarna på näringsliv och arbetsmarknad. Den slutliga bedömningen måste alltid bli en avvägning mellan samhällsintressen av olika slag. Härav följer enligt utredningens uppfattning att omfattningen och grundligheten av en naturundersökning för bedömningen av frågan om ett vattenbyggnadsföretag bör komma till stånd i princip skall avvägas med hänsyn till den metodik. som tillämpas rörande utredningar om återverkningar beträffande övriga samhällsintressen. Ur dessa synpunkter torde naturundersökningarna böra ges karaktären av kvalificerad, översiktlig bedömning av återverkningar på den levande naturen, landskapsbilden och rekreationsintresset och huvudsakligen inriktas på sammanhang, där väsentliga intressen står på spel. Utredningen hyser goda förhoppningar om att den föreslagna nya naturvårdsorganisationen skall kunna utforma denna delvis nya undersökningsmetodik i samverkan med vattenkraftsintressenterna och därmed fortsätta och vidareutveckla det grundläggande arbete som hittills gjorts inom naturvårdsdelegationen. Den nya naturvårdsorganisationen är så uppbyggd, att den erfarenhet och sakkunskap, som länsstyrelser och kommuner besitter, automatiskt blir utnyttjad.

Liknande synpunkter torde böra anläggas beträffande sådana naturundersökningar i vattenmål som syftar till att ge underlag för prövningen av ett vattenbyggnadsföretags tillåtlighet ur naturskyddssynpunkt enligt reglerna i 2 kap 3 § andra stycket vattenlagen.

Enligt utredningens principiella målsättning bör stor omsorg ägnas åt landskapsplaneringen i samband med vattenkraftutbyggnad och alla negativa verkningar bör i möjligaste mån neutraliseras eller kompenseras med positiva åtgärder. På detta område har under senare tid lagts ned stora kostnader och förtjänstfulla resultat har även uppnåtts. Enligt utredningens uppfattning är det dock av stor betydelse att kommuner och länsstyrelser blir aktivt inkopplade på detta område på grund av arbetsuppgifternas nära sammanhang med främst planeringen enligt byggnadslagen. Utredningen anser sålunda att utformningen av de landskapsvårdande åtgärderna i samband med vattenkraftutbyggnader är en huvuduppgift för kommunen vid dess bevakning av allmänna intressen inom orten.

Vad särskilt beträffar undersökningar av typ c, dokumenteringen av ett försvinnande natur- eller kulturelement, torde dessa i högre grad än övriga undersökningar kräva medverkan av vetenskapligt utbildad arbetskraft. Någon allmän norm för hur dessa arbetsuppgifter skall lösas, torde icke kunna uppställas. Kravet på dokumentation drives ibland mycket långt. Enligt utredningens uppfattning torde även dessa åtgärder främst böra sättas in på objekt, som ur vetenskaplig eller allmänkulturell synpunkt obestridligen är av framträdande intresse.

Innan utredningen övergår till att diskutera, hur behovet av sakkunskap för utredningsarbeten rörande aktuella vattenbyggnadsföretag lämpligen bör tillgodoses, vill utredningen något uppehålla sig vid den sannolika omfattningen på längre sikt av vattenkraftutbyggnaden i landet. Det har från naturvårdens företrädare under senare år gjorts gällande att det ur samhällets synpunkt vore lämpligt att kraftförsörjningen i högre grad än vad hittills varit fallet baserades på andra energikällor än vattenkraften och att om så skedde åtskilliga ännu orörda vattendrag skulle kunna sparas för framtiden. Utredningen vill i denna fråga först påpeka, att problemställningen i fråga kontinuerligt är föremål för uppmärksamhet hos kraftintressenterna och att vattenfallsstyrelsen för den statliga sektorns del i mars 1962 publicerat en preliminär bedömning av sina utbyggnadsplaner på längre sikt (Vattenfall, mars 1962, s 2 ff).

Av prognosen framgår att styrelsen redan nu räknar med en kraftig minskning av utbyggnadstakten på vattenkraftssidan fram till 1975 och att i stället en ökad värmekraftutbyggnad kommer att ske. Härigenom underlättas även introduktionen av kommersiell atomkraft i landet. Det betonas att de presenterade riktlinjerna icke innebär ett fastlagt handlingsprogram.

Såvitt utredningen kunnat finna är det icke nu sannolikt, att inom den statliga sektorn inom överskådlig tid aktualiseras andra vattenbyggnadsprojekt än de som omfattas av överenskommelsen med naturvårdsdelegationen 1961, vilken enligt vad ovan anförts numera får anses ha karaktären av allmänna riktlinjer, godkända av statsmakterna. En reservation bör emellertid göras för en eventuell utbyggnad av Pite älv samt för Torne och Kalix älvar. En utbyggnad av sistnämnda älvar har på grund av sin karaktär att beröra även Norge och Finland utretts inom den s k nordiska vattenkraftkommittén. Det framgår emellertid av den i december 1961 publicerade utredningen i sistnämnda ärende att utbyggnadskostnaderna i stort sett är högre än för andra svenska utbyggnadsobjekt. Det framstår därför knappast såsom något för dagen aktuellt intresse för Sverige att påskynda en total utbyggnad av dessa älvar.

Även om osäkerhet föreligger om vilka projekt som kan komma att aktualiseras av enskilda kraftintressen, måste dock slutsatsen av vad nyss anförts bli att naturundersökningar i samband med vattenkraftutbyggnader icke är någon för all framtid bestående naturvårdsuppgift utan att det snarare är fråga om en uppgift, som visserligen har stor omfattning under 60-talet, men som därefter kan förväntas snabbt avtaga. Det bör emellertid tilläggas, att även anläggning av värmekraftverk och framför allt atomkraftverk kan föranleda bevakningsuppgifter för naturvårdsorganen, men av delvis annan karaktär.

Av den föregående framställningen har framgått, att vattenkraftutbyggnaden aktualiserar en rad olika arbetsuppgifter i skiftande sammanhang för naturvården. Flertalet av dessa bör lösas med beaktande av att de utgör delfrågor i en judiciell procedur. I sistnämnda hänseende bör framhållas, att utredningen icke funnit det möjligt eller av behovet påkallat att diskutera några ändringar i vattenlagen i fråga om de materiella villkoren för företags tillåtlighet. I detta hänseende har som förut nämnts nyligen vidtagits betydelsefulla ändringar, om vilkas effekt i praktiken ännu föga erfarenhet föreligger. Det kan under sådana förhållanden knappast göras gällande att ytterligare reformer av vattenlagen är omedelbart påkallade ur naturvårdssynpunkt.

Då det gäller den judiciella behandlingen av naturvårdsfrågor i samband med vattenbyggnadsföretag och den funktion som därvid bör tillkomma den av utredningen föreslagna statens naturvårdsnämnd ligger det nära till hands att göra jämförelser med den ordning som för närvarande tillämpas i vattenmål berörande fisket och vattenvården. I mål som avser byggande i vatten skall vattenrättsdomaren enligt 11 kap 36 § vattenlagen översända ett exemplar av ansökningshandlingarna till fiskeristyrelsen, vilken om fiskeriintresse finnes röna inverkan av företaget förordnar fiskeritjänsteman att avgiva yttrande till vattenrättsdomaren rörande verkningarna ur nämnda synpunkt och åtgärder som kan erfordras till skydd för fisket. Om sådant yttrande inte kan avgivas utan undersökning på platsen ankommer det på vattenrättsdomaren att uppdraga åt nyssnämnde eller annan av fiskeristyrelsen föreslagen tjänsteman att åt vattendomstolen verkställa undersökning och avgiva utlåtande som sägs i 11 kap 45 § vattenlagen. Den utredning och de förslag som härvid framlägges rörande det allmänna fiskeriintresset åberopas regelmässigt av kammarkollegiet vid utförandet av dess talan i förevarande hänseende. Det förekommer även i stor utsträckning att fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium samt fiskeriintendenter och andra fiskeritjänstemän förordnas att utföra sakkunnigutredningar rörande företagets inverkan på enskilt fiske. Ansökningshandlingarna i mål som gäller tillstånd till avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten enligt 8 kap vattenlagen ävensom annat företag som kan antagas leda till ökad vattenförorening skall jämlikt stadgande i 11 kap 36 § vattenlagen översändas till statens vatteninspektion, vilken enligt en lag av den 30 november 1956 övar tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket till motverkande av vattenförorening. Vatteninspektionen avger därefter yttrande i målet med förslag till åtgärder. I vattenmålet framställer vanligen kammarkollegiet yrkanden i överensstämmelse med inspektionens förslag. Enligt nämnda lag äger vatteninspektionen även befogenhet att själv föra talan hos vattendomstolen.

Otvivelaktigt kan vissa skäl anföras för att bereda den planerade naturvårdsnämnden en ställning i vattenrättsprocessen motsvarande den som för närvarande intages av fiskeristyrelsen eller vatteninspektionen. Härför talar framför allt nämndens egenskap av ett centralt naturvårdsorgan med uppgift att bevaka naturvårdens utveckling i riket. En dylik ordning skulle innebära att ansökningshandlingarna i flertalet mål angående vattenbyggnadsföretag av vattenrättsdomaren översändes till naturvårdsnämnden som, i regel efter undersökning på platsen, hade att avge yttrande i naturvårdsfrågorna. Därefter finge den talan för det allmänna naturvårdsintresset vartill yttrandet kunde föranleda föras antingen av kammarkollegiet eller av nämnden själv.

Enligt utredningens mening kan emellertid vägande invändningar riktas mot att fast inordna nämnden i vattendomstolsproceduren på det sätt som skisserats. Såsom framgår ovan av redogörelsen för naturvårdsorganisationens principiella uppläggning (sid 373) kommer naturvårdsnämndens verksamhet väsentligen att vara inriktad på andra arbetsuppgifter än naturvårdsfrågor i vattenmål. Om nämndens hörande göres obligatoriskt i alla vattenmål vari naturvårdsintresse av någon betydelse beröres torde en kraftig förstärkning av organisationens resurser jämfört med utredningens förslag bli nödvändig. Naturvårdsnämndens främsta uppgift i samband med vattenkraftutbyggnader bör enligt utredningens uppfattning vara att i samråd med andra myndigheter verka för en översiktlig planering av utnyttjandet av våra naturtillgångar på längre sikt med hänsyn till naturvårdsintresset. I detta hänseende bör nämnden ha goda förutsättningar att direkt övertaga naturvårdsdelegationens hittills bedrivna arbete. Vidare synes det angeläget att nämnden beredes tillfälle att avge yttrande beträffande de mycket stora vattenutbyggnadsföretagens verkningar ur naturvårdssynpunkt. I vad avser detaljplaneringen av åtgärder i fråga om sådana företag eller bedömandet av naturvårdsfrågor i samband med andra företag torde däremot naturvårdsintresset merendels kunna behörigen tillgodoses utan nämndens medverkan.

Härtill kan läggas en annan synpunkt. Enligt utredningens förslag avses naturvårdsnämnden komma att deltaga i samhällsplaneringen på ett helt annat sätt än fiskeristyrelsen och vatteninspektionen, varvid nämnden har att beakta även andra samhällsintressen än naturvården. Med hänsyn härtill framstår det som ett önskemål att nämnden i den mån den biträder i vattenmål så långt möjligt beredes ställning som ett opartiskt organ, vars verksamhet icke präglas av ett alltför ensidigt hävdande av naturvårdens intressen.

Vid övervägande av anförda omständigheter har utredningen stannat för att föreslå att naturvårdsnämnden skall kunna åtaga sig förordnande som sakkunnig i vattenmål jämlikt 11 kap 45 § vattenlagen men däremot icke obligatoriskt medverka i mål, vari naturvårdsfrågor beröres, på motsvarande sätt som de två nämnda myndigheterna. Önskemålet att trygga viss medverkan från nämndens sida i fråga om de mycket stora vattenutbyggnadsföretagen bör enligt utredningens mening tillgodoses på det sättet att nämnden övertar kammarkollegiets nuvarande uppgift att under det ur planeringssynpunkt viktiga förberedelsestadiet för dylikt företag efter samråd med vattenrättsdomaren föranstalta om sådan särskild utredning som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering ur allmänna naturskyddssynpunkter. Föreskrift härom föreslås införd i 5 § andra stycket förberedelsekungörelsen. I fråga om dylik utredning synes samråd även böra ske med kammarkollegiet och företagaren. Underrättelse om företaget bör tillställas nämnden genom länsstyrelsens försorg.

Den föreslagna ordningen innebär ej någon ändring i kammarkollegiets nuvarande uppgift i vad avser bevakningen av naturskyddsintresset i vattenmål. För utförandet av talan vid vattendomstol erfordras juridisk expertis av just den art som är representerad i kammaradvokatfiskalsämbetet och som torde böra sammanhållas där på grund av de många viktiga övriga uppgifter, som åvilar ämbetet.

Som förut nämnts har kammarkollegiet hittills vänt sig till samfundet för hembygdsvård, svenska naturskyddsföreningen och vetenskapsakademien vid behov av sakunderlag för talans utförande. Detta sammanhänger med att de nämnda organen i naturskyddslagens tillämpningskungörelse angivits som sakkunnigorgan. Sistnämnda bestämmelser erfordras ej längre, sedan en central naturvårdsinstans inrättats. Det bör dock självfallet alltjämt stå kollegiet fritt att höra de intressen kollegiet finner lämpligt. Yttrande bör uppenbarligen även kunna begäras från naturvårdsnämnden. Härvid bör dock uppmärksammas att det med hänsyn till nämndens föreslagna funktion som sakkunniginstans för vattendomstolarna synes angeläget att sådana yttranden endast infordras i begränsad omfattning och att de yttranden som avgives inskränkes till att avse faktiska förhållanden. Särskilt i fall då utfärdande av sakkunnigförordnande jämlikt 11 kap 45 § vattenlagen är att förvänta i målet synes kollegiet böra undvika att självt vända sig till nämnden. Har så skett torde det nämligen — trots nämndens ställning som självständigt statligt fackorgan — med hänsyn till innehållet i 40 kap 2 § rättegångsbalken ofta framstå som mindre lämpligt att naturvårdsnämnden förordnas som sakkunnig i målet. Enligt utredningens mening bör naturvårdsnämndens huvudsakliga uppgift i anhängiggjorda vattenmål vara att tjänstgöra som sakkunniginstans åt vattendomstolarna. Då sakkunnigförordnande ifrågakommer, torde detta i allmänhet komma att meddelas i ett tidigt skede av målet. Kammarkollegiet — som har möjlighet att hos vattendomstolen begära att sakkunnig i naturvårdsfråga förordnas i målet för den händelse förordnande ej utfärdas ex officio — kan, sedan naturvårdsnämndens yttrande inkommit, i likhet med övriga parter använda detta som underlag för sin argumentation vid domstolen. I fråga om sådana större företag som omfattas av förberedelsekungörelsen måste viss utredning i förevarande hänseende i regel antagas stå till parternas förfogande genom den utredning nämnden på detta stadium skall föranstalta om.

Redan av 2 § förslaget till naturvårdslag framgår att statens naturvårdsnämnd skall representera högsta sakkunskap under Kungl Maj:t på naturvårdsområdet. Allmänt sett måste det för vattendomstolarna framstå som en avsevärd förbättring av rådande läge att få tillgång till denna sakkunskap. Möjligheten att uppdraga åt naturvårdsnämnden att utföra sakkunnigundersökningar synes av vattendomstolarna böra begagnas företrädesvis då frågan om ett företags tillåtlighet är beroende av bedömningen av dess inverkan på naturförhållandena samt då en kontroversiell naturvårdsfråga eljest har stor räckvidd eller intrikat karaktär.

I den mån vattendomstolen i andra fall anser sig ha behov av särskild sakkunskap på förevarande område torde med stöd av 11 kap 49 § vattenlagen yttrande kunna inhämtas från länsstyrelsen, som enligt utredningens förslag skall få viktiga funktioner beträffande naturvården i länet, eller till sakkunnig förordnas lämplig person som anvisas av naturvårdsnämnden. Det senare förfaringssättet torde få tillgripas inte minst i fråga om dokumentariska undersökningar. I stor utsträckning torde den sakkunskap som finnes företrädd inom vattendomstolen liksom hittills vara tillfyllest för att garantera en tillfredsställande behandling av uppkommande naturvårdsfrågor. Detta gäller inte minst sådana fall där naturvårdsintressets sociala aspekt är av dominerande betydelse. Naturvårdsfrågor torde under målets handläggning ofta erhålla värdefull belysning genom material som framlägges av enskilda parter, kommuner och lokala naturvårdsorganisationer.

Av gällande regler följer att kostnad för naturundersökningar som företages enligt förberedelsekungörelsen samt på grund av förordnande enligt 11 kap 45 § eller 14 kap 5 § 2 mom vattenlagen skall gäldas av sökandeparten. Detsamma gäller enligt rättspraxis särskild utgift och kostnad som kammarkollegiet fått vidkännas för dylik utredning. För myndighets yttrande jämlikt 11 kap 49 § vattenlagen torde däremot kostnader i regel icke påföras part.

Vid utförandet av naturundersökningar i samband med vattenmål har naturvårdsnämnden att taga vederbörlig hänsyn till de önskemål rörande utredningsmaterialets omfattning och beskaffenhet som kan framställas från vattendomstolens sida. Nämnden bör, beroende på ärendets art, själv svara för de ytterligare kontakter, exempelvis vetenskapliga, som i det aktuella fallet kan vara av betydelse. Det ligger vidare i sakens natur att nämndens ställningstagande även grundas på vederbörande regionala och lokala naturvårdsorgans upplysningar och synpunkter, liksom att nämnden söker samordna lokala och regionala intressen med riksintressen. Enligt utredningens uppfattning har förfarandet hittills kännetecknats av bristen på en sammanfattande syntes vid bedömningen av naturvårdsintresset, en brist som nu torde kunna avhjälpas.

Det ankommer givetvis på naturvårdsnämnden att administrera och leda det utredningsarbete nämnden har att utföra i samband med vattenmål. Det är emellertid helt uteslutet att nämnden i sin egen personalstat skulle kunna upprätthålla en ständig beredskap för att tillgodose alla uppträdande utredningsbehov. Detta är för övrigt uteslutet redan av den anledningen att det icke låter sig i förväg överblickas vilket slag av specialkunskap framtida vattenbyggnadsärenden kan aktualisera. I stället torde nämnden böra för ett aktuellt ärende sammansätta en för uppgiften lämpad arbetsgrupp av specialister. Det för en dylik verksamhet bästa organisationsunderlaget torde vara att inrätta ett särskilt förslagsanslag under statens naturvårdsnämnd, som formellt upptages med ett mindre belopp, exempelvis 1000 kronor, och vars verkliga volym bestämmes av de medel, som sökandeparten antingen på grund av åläggande från vattendomstolen eller genom frivilligt åtagande ställer till förfogande. Utredningen föreslår därför att ett sådant anslag inrättas efter mönster av exempelvis anslaget för fiskeristyrelsens undersökningar inom sötvattenslaboratoriet. Utredningen har icke förutsett något behov av att med dessa anslagsmedel inrätta några extra ordinarie befattningar.

Vid alla slag av naturundersökningar i samband med vattenbyggnadsföretag bör enligt utredningens mening även kulturminnesvårdens intressen i erforderlig utsträckning bevakas. Vid organiserandet av erforderliga fältundersökningar bör därför samverkan ske centralt med riksantikvarieämbetet och regionalt med landsantikvarien.

2. Naturvårdsupplysningen och organisationerna

I sina allmänna riktlinjer för naturvården i landet (sid 166) har utredningen framhållit att det för att samhällets insatser på naturvårdsområdet skall bli fruktbärande är av utslagsgivande betydelse att alla medborgargrupper kommer till insikt om det ansvar, som vilar på den enskilda människan vid vistelse i naturen. Detta ansvar avser dels hänsynen mot den levande naturen, dels hänsynen mot markägarna och landsbygdens näringsliv över huvud. Naturvårdsupplysningen bör sålunda icke enbart taga sikte på att meddela vissa fundamentala kunskaper om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort utan även att sprida kännedom om jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske m m. Vidare finns ett klart sammanhang mellan naturvård och friluftsliv i allmänhet. Det är därför riktigt att naturvårdsupplysningen även tar upp frågan om naturens betydelse för människans fysiska och psykiska hälsa, d v s propagerar för naturens rekreationsvärden.

Det ligger i sakens natur att naturvårdsupplysningen främst bör inriktas mot tätortsbefolkningen, då det är denna som främst »exploaterar» naturen. Det är realistiskt att utgå från att denna stora befolkningsgrupp — på sikt inemot 80 % av landets befolkning — ännu icke på långt när har fått insikt och mognad att uppträda i naturen på rätt sätt. Här föreligger alltså en folkuppfostringsuppgift av stora dimensioner.

Om naturvårdsupplysningen skall kunna nå alla och ge goda resultat, måste den begagna sig av de effektiva upplysnings- och propagandamedel som numera står till buds. Hit hör bl a dags- och veckopress. radio, television och film. Inom naturvårdsupplysningen måste även organiseras mera kvalificerade inslag, som tar sikte på att vidareutbilda ungdomsledare, lärare och fackmän av olika slag, som i sin verksamhet kommer i kontakt med naturvårdsfrågor. Härvid kommer delvis andra medel till utnyttjande, ex uppsatser i fackpressen. föreläsningar, kurser, pedagogdagar, utställningar o s v. All erfarenhet tyder på att stor omsorg måste nedläggas på att utarbeta program, samla och systematisera åskådningsmaterial o s v. På detta område är av speciell vikt att i tid bibringa den uppväxande ungdomen naturvett. Härvidlag kommer naturvården att vara starkt beroende av en positiv samverkan med allmänna skolväsendet liksom med de stora ungdomsorganisationerna med inriktning på friluftsliv. De effektivaste kanalerna till den vuxna befolkningen torde representeras av de stora folkrörelserna med olika former av friluftsliv och samhällsfrågor på sitt program. Bland befintliga organisationer, som sedan lång tid tillbaka gjort en aktiv insats på området, märks i första hand svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård. De kan i nu förevarande sammanhang betraktas som specialistorgan på området.

De två naturvårdsorganisationerna åtnjuter redan nu visst statligt stöd för sin verksamhet. Av det under nionde huvudtiteln upptagna anslaget Bidrag till svenska naturskyddsföreningen m fl, som för budgetåret 1962/63 upptagits med 150 000 kronor, kommer att under nämnda budgetår utgå anslag till naturskyddsföreningen med 75 000 kronor och samfundet med 65 000 kronor. Sedan en följd av år har naturskyddsföreningen även erhållit bidrag ur jaktvårdsfonden med betydande belopp.

Vad beträffar stödet i framtiden till de ideella organisationerna har utredningen icke funnit anledning att nu föreslå några fasta normer, grundade på organisationernas hittillsvarande verksamhet. Vid bifall till utredningens förslag kommer att inledas ett aktivt skede i svensk naturvård, kännetecknat av kraftigt ökade insatser från samhällets sida. Det är att förmoda att denna utveckling även kommer att inverka avsevärt på de ideella organisationernas uppbyggnad och inriktning. Det tillkommer emellertid helt organisationerna själva att besluta härom. Under sådana förhållanden bör nu organisationernas fortsatta utveckling och insatser allmänt tryggas men ställning till det konkreta stödets omfattning avgöras först sedan deras anpassning till det nya skedet verkställts.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att anslaget i fråga ombetitlas till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning m m och upptages med 300 000 kronor. Utredningen vill särskilt understryka att detta belopp längre fram, då upplysningsverksamheten fått fastare former, kan behöva väsentligt utökas. Anslagets fördelning bör göras av Kungl Maj:t på förslag av statens naturvårdsnämnd efter överläggningar med berörda organisationer. Utredningen har förutsatt att anslaget icke skall komma till användning för verksamhetsområden inom organisationerna som är eller enligt allmänna grundsatser bör vara självfinansierande, exempelvis uppdragsverksamhet. Allmänt sett är det en fördel ur statens synpunkt om organisationerna visar sig beredda till en nära samverkan i de av staten understödda uppgifterna. Även andra organisationer än de nyss nämnda bör ur anslaget kunna åtnjuta stöd för upplysningsverksamhet inom naturvårdsområdet. — Vid avvägningen av anslagets storlek har utredningen utgått från att naturskyddsföreningen, liksom hittills, skall erhålla särskilt bidrag ur jaktvårdsfonden.

Ur det nuvarande anslaget utgår för budgetåret 1962/63 även ett bidrag till vetenskapsakademien å 10 000 kronor avsett för dess naturskyddskommitté. Enligt utredningens förslag övertas de funktioner naturskyddskommittén hittills fyllt av statens naturvårdsnämnd och, i väsentligt utbyggda former, av ett särskilt målforskningsorgan. Något vidare understöd åt vetenskapsakademien synes därför icke aktuellt. Om akademien även i fortsättningen vill uppehålla en verksamhet inom det vetenskapliga naturskyddet bör denna enligt utredningens mening inrymmas i akademiens ordinarie budget och medel äskas för ändamålet under ecltesiastikdepartementets huvudtitel.

G. Den nya naturvårdsorganisationens ikraftträdande

Vid bifall till utredningens förslag i olika hänseenden kommer att inledas ett i jämförelse med nuvarande förhållanden mycket aktivt skede i svensk naturvård. De ansvariga myndigheterna kommer därför att utsättas för mycket hårda påfrestningar i ett inledande skede. Utredningen behöver i detta avseende endast hänvisa till det omfattande utrednings- och planläggningsarbete som förutsatts för genomgång av äldre och tillskapande av nya nationalparker och naturreservat, för en översyn av strand- och landskapsskyddsområden, för täktregleringen o s v.

Vid övervägande av de påfrestningar av olika slag som är förknippade med inledningsskedet har utredningen kommit till den bestämda uppfattningen att det icke är tillrådligt att den nya naturvårdslagen träder i kraft samtidigt som den nya organisationen träder i funktion. Detta skulle kunna leda till en sådan ansamling av arbetsuppgifter, som myndigheterna icke skulle kunna tillfredsställande lösa. Viktigast av allt är enligt utredningens uppfattning att statens naturvårdsnämnd tillskapas skyndsamt, om så erfordras i provisoriska former, och får tillfälle att snabbt bygga upp en tjänstemannastab av experter. Ungefär samtidigt bör länsstyrelserna få tillfälle inrätta sig efter de nya uppgifterna och då få disponera medel för anlitande av särskild expertis, tillsätta naturvårdsråd, besluta om fördelning av arbetsuppgifter på redan tillgänglig personal o s v. Naturvårdsnämndens första uppgifter bör vara att avge förslag till Kungl Maj:t om tillämpningskungörelse till naturvårdslagen, naturvårdsinstruktion och övriga beslut från Kungl Maj:ts sida. Parallellt härmed måste förberedas råd och anvisningar till länsstyrelserna i en rad frågor, av vilka täktregleringen torde vara den mest överhängande. Alla de åtgärder, som nu nämnts, förutsätter samråd och samförstånd mellan naturvårdsnämnden, länsstyrelserna och en rad specialintressen med central representation. Många skäl talar även för att de kommunala naturvårdsorganen utsetts vid denna tidpunkt, så att i vart fall informationen gentemot kommunerna fungerar på ett tidigt stadium.

Vad nu sagts ger utredningen anledning föreslå att statens naturvårdsnämnd inrättas skyndsamt och helst ett år före lagens ikraftträdande och att den regionala och lokala naturvårdsorganisationen likaledes inrättas i god tid, minst ett halvt år före samma tidpunkt.