Svenska teatern/Spelåret 1835-1836
| ← Om Kungliga teatern och dess styrelse i Göteborgs Dagblad augusti 1835 |
|
Spelåret 1836—1837 → |
Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1835—1836För spelåret 1835—1836 utgafs af direktionen en storståtlig tryckt förteckning öfver de pjäser, som voro ämnade att under denna tid gifvas. Den långa listan erinrar osökt om Ludvig Josephsons tillvägagående under en senare tid. Han förkunnade alltid på vårarna en väldig samling pjäser, som han skulle ge på sin teater under det kommande spelåret, och som han knappt skulle hunnit med att inöfva under ett tiotal af år. Han gjorde det i konkurrenssyfte för att hindra Kungliga teatern från att ge dem och för att ingifva en mängd godt folk en djup beundran för den oerhörda arbetskraft, som fanns hos teaterledaren. Westerstrands förteckning måtte tillkommit uteslutande för det senare ändamålet, eftersom han var utan medtäflare. Han anmälde ”Den stumma” inom november, hvilken opera blef färdig först i mars; ”Lulu” inom februari — den blef aldrig gifven; ”Duellen” inom april, uppfördes först följande spelår i oktober. Han anmälde tjugu äldre musikstycken, af hvilka endast sex medhunnos, och tolf nya talpjäser, af hvilka fyra blefvo färdiga: tre små enaktare och ett enda helaftonsstycke. Icke mindre än fyrtiåtta äldre talpjäser voro uppsatta på förteckningen, och af dessa blefvo summa åtta (säger åtta) spelade! — Under hela spelåret voro både Sällström och Matilda Ficker af sjukdom hindrade att uppträda, med undantag blott för de sista representationerna på våren, liksom Henriette Widerberg, Karolina Bock och Charlotte Ficker, ehuru för kortare tid, ej kunde deltaga i teaterns arbeten. Därigenom led den lyriska scenens verksamhet betydligt afbräck. Äfven Almlöfs och Emilie Högquists sjukdomsfall inverkade högst menligt på den dramatiska afdelningens repertoar. Spellistan fick följande utseende (nyheterna kursiverade) Aktörerna rivaler (5 gånger), Aline (2), Armide (7), Athalida och Hercid (2), Angelo Malipieri (5), Bröderna Philibert (2), Brodertvisten (2), Birger Jarl (2), Califen (3), Cornetterne (1), Cendrillon (3), Den döfve (2), Diamanten (7), Don Juan (2), En egendom till salu (1), Elake husbonden (2), Ett schaldivertissement (1), Fostersonen (6), Fattige poeten (4), Friskytten (4), Felsheims husar (3), de Förtrogne (1), Figaros bröllop (3), Farbror Philibert (1), Falkland (3), Föregifna skatten (2), Falska Catalani (2), Ferdinand Cortez (4), Fiesco (8), Förmente prinsen (2), Fredrik och Christine (2), Frondörerne (4), Fra Diavolo (4), Gubben i bergsbygden (3), Gifta mannen och ungkarlen (4), Gamle fältherren (2), Grefven af Walltron (1), Giftermålet på befallning (13), General Eldhjelm (1), Guldkorset (4), Hedvig (2), Herr des Chalumeaux (2), Helmfelt (3), Hobergsgubben (6), Konstmakaren (3), Korsfararne (2), Lyckliga fruarna (7), Louise och Walborn (5), Lilla matrosen (1), Löjliga mötena (2), Lilla slafvinnan (4), Lägret för Montauban (5), Maskeraddivertissement (4), Man gör så godt man kan (4), Marlboroughs uniform (1), Marie (1), Nya garnison (6), Nya Narcisse (2), N:o 777 (1), Nya Blåskägg (2), Ondsinta hustrun (2), de Okände (3), Passionen och förnuftet (4), Preciosa (4), Putsmakaren (1), Qväkarn och dansösen (7), Romeo och Juliette (2), Röfvarbandet (1), Ryno (2), Smekmånaden (6), Sömngångerskan (2), Slottet Montenero (2), Sömngångerskan gift (3), Sanningsvännen (5), Skuldsedeln (6), Sömngångerskan i Provence (6), Sannljugaren (1), Svenskarne i Neapel (6), Studenterne i Småland (1), den Stumma (17), Sen er i spegeln (2), Två ord (3), Trettio år af en spelares lefnad (1), Tillfälle gör tjufven (2), Tyska småstadsborna (1), Unge gifte mannen (4), Vattendragaren (3), Väktaren (2), Victorine (6), Venetianske bravon (4), Zelindas kröning (2), Ålderdom och dårskap (3). Af dessa 93 uppförda stycken voro 30 musikpjäser, hvaraf 5 nyheter, 58 talpjäser, hvaraf 14 nyheter, och 5 baletter, hvaraf en ny. Dessutom gåfvos 5 konserter och 4 maskeradbaler med en inkomst af 1,904 rdr bko.
Måndagen 24 augusti öppnades spelåret med ”Smekmånaden” och ”Nya garnison”. Salongen var utsåld, och Almlöf, Sevelin och Emilie Högquist hälsades med välkomstapplåder, men garnisonen blef ovanligt nog ej framropad. De följande kvällarna inspelades knappast dagkostnaderna, men 1 september samlade ”Friskytten” fullt hus, emedan man väntade dit de kungliga med deras gäst, hertigen af Leuchtenburg, hvilka dock ledsamt nog uteblefvo. De följande dagarna inställdes spektaklerna, under det militäröfningarna vid Drottningholm pågingo, hvilka helt och hållet togo allmänhetens intresse i anspråk. — Sista augusti debuterade en af teaterns forna elever, en herr Frodelius, son till f. d. aktören med samma namn och dotterson till den store Andreas Widerberg. Han försökte sig i en af Sällströms roller som poeten Ingeson i ”En egendom till salu” och sedermera i december som baron Wäderflygt i ”Konstmakaren”, men utan någon framgång. Emellertid engagerades han från och med följande spelår för en mindre penning, mera för sin morfars och
Per Sevelin såsom Sans-Quartier i ”Nya garnison”.
Efter samtida litografi.
fasters skull än för sin egen, och kröp slutligen liksom kamraten Lemos till både publikens och sin egen belåtenhet ned i sufflörluckan, där han satt i tjugu år till sin död 1861. — Den 11 september gafs spelårets första nyhet ”Sömngångerskan gift”, komedi i en akt af Théaulon, en fortsättning af den förut med mycken framgång gifna Scribeska tvåaktskomedien ”Sömngångerskan”, där både Charlotte Erikson och Emilie Högquist firat triumfer i titelrollen. Den nya upplagan med herr Hessler som sömngångerskans äkta man och herr Karl Hjortsberg som friare till hennes svägerska behagade icke alls publiken, och pjäsen nedlades efter tre representationer, trots Högquists förtjänstfulla spel och dans. Charlotte Ficker började utveckla en lyx i toaletter och ett begär att styra ut sig fantastiskt, som närmade sig till koketteri, och utsatte henne för en och annan gliring i pressen, vid hvilket hon dock icke tycktes fästa något afseende.
Andrea Kretzmer Till följe af en bland de största skandaler, som inträffat vid Det kongelige, fick vår teater besök af en dansk f. d. premiärdansös, fru Andrea Kretzmer, född Møller. Den danska kungliga teaterns balett leddes sedan 1829 af den sedermera europeiskt berömde August Bournonville, hvilkens häftiga lynne, egensinnighet och härsklystnad, parad med en stark erotisk lättrördhet, försatte honom så godt som genast i upprepade ödesdigra konflikter med balettens primadonnor. Jomfru Møller uppträdde första gången 1824 vid tretton års ålder och vann sin första stora framgång fem år därefter, då hon utförde titelpartiet i baletten ”Søvngængersken”. Fru Heiberg skrifver i sina teaterminnen: ”Min gamle Skolekammerat Andrea udførte Søvngængersken med en Ynde, Uskyld og Inderlighed, som var aldeles bedaarende”. Och denna prestation ställde henne med ens i första ledet som solodansös. Hon var ej vacker, snarare tvärtom, men få ha kunnat mäta sig med henne som mimiker efter danska bedömares utsago. Det kom tidigt till stridigheter mellan den uppburna prima ballerinan och balettmästaren, och till följe däraf blef hon illa sedd af direktionen. Hon ingick ett olyckligt äktenskap med en af kapellets medlemmar, hvilket
Andrea Kretzmer. Efter litografi i Den danske Skueplads historia. 1917.
inverkade på hennes hälsotillstånd. Då hon i september 1831 begärde tjänstledighet på grund af sitt nervlidande, ansåg chefen henne som simulant, och efter några häftiga uppträden lät han spärra in henne i fängelset vid Langebro, där teaterpersonalen i dess egenskap af hofbetjäning insattes för disciplinära förseelser. I allmänhet var denna inspärrning icke af någon allvarligare beskaffenhet, men med den unga dansösen gick man tillväga med den största hänsynslöshet för att göra henne spak. Hon hade järngaller för fönstren och hänglås för dörren, fick icke mottaga besök och nekades kvinnlig uppassning. Ljuset togs ifrån henne om kvällarna, och nyttjandet af skrifmaterialier blef henne förbjudet. Hvar dag såg teaterläkaren till henne, men hans medikamenter gjorde ingen verkan, och hon förklarade, att hon hellre skulle sitta där spelåret ut än ödmjuka sig inför den man, som behandlat henne så skamligt. Emellertid började saken väcka förtrytelse bland publiken, och då konungen yttrade, att man gått för långt, blef hon lösgifven, efter att ha suttit fängslad en hel månad. Förhållandet mellan henne och de styrande förblef spändt, och när hon i början af spelåret 1834—35 ånyo anmälde sig sjuk och anhöll att få sitt första annonserade uppträdande uppskjutet en vecka, afslogs denna hennes begäran. Då hon förklarade sig icke kunna uppträda, fick hon ögonblickligen sitt afsked utan pension, en dittills osedvanlig och onödig stränghet, som väckte allmän förargelse, och därmed var den tjugufyraåriga konstnärinnans karriär afslutad. Hon har emellertid sin teaterhistoriska märkvärdighet såsom varande den sista af teaterpersonalen, som blef straffad med fängelse i Blåtornet.Anm
Söndagen 20 september uppträdde hon första gången på vår kungliga scen i ett pas de deux ur ”Den stumma”, inlagdt i Selinders ”Maskeraddivertissement”. Hennes gestalt var fin och spenslig som en statyett af Meissenporslin. Aftonbladet kallar henne en späd sylfid, som man snarare skulle ta för ett barn än en välbeställd fru. ”Hon har mindre anlag till behag än till styrka, hette det, men har emellertid en ganska vacker fot.” Detta pas de deux förnyades 23 september i baletten till ”Aline”. Vidare uppträdde hon som Cloë i ”Den nya Narcisse” 30 september och 4 oktober, i ”Schaldivertissementet” 14 oktober samt 4 och 8 november i en pas solo i ”Ferdinand Cortez”. Slutligen utförde hon 1 december sin glansroll Thérèse i ”Sömngångerskan i Provence”, pantomimbalett i tre akter af Scribe med musik af Hérold, här uppsatt och arrangerad af Selinder. Den handlar om en bondflicka som går i sömnen och om natten kommer in till en högre militär, hvilket naturligtvis väcker fästmannens svartsjuka, ehuru allt slutar i ljuf försoning. Besynnerligt nog frånkänner henne Aftonbladet mimisk förmåga och talar om hennes föga uttrycksfulla ansikte, kantiga gester och om en kropp, som knappt nog tycks tillhöra materien. Däremot beundrar tidningen hennes vackra ben, ”som hon åskådliggör alltför mycket på kjolarnas bekostnad”. Rosén prisar däremot i ”Teater och musik” hennes utmärkta mimik, liksom han framhåller Selinders och Sophie Daguins behagfulla dans, för hvilken de erhöllo välförtjänt bifall. Baletten kunde ges sex gånger före jul. Följande spelår återupptogs den på repertoaren med mamsell Daguin i titelrollen, under det att hennes parti öfvertagits af fru Pfeiffer.
Den 21 september uppfördes ett svenskt original ”Aktörerna rivaler”, komedi i en akt, till hvilken skådespelaren Sevelin gjort upp planen och dåvarande brottmålsnotarien, sedermera handelsborgmästaren Weser utarbetat dialogen. Pjäsen handlar om en berömd skådspelerska (Högquist), i hvilken två af hennes kolleger, en tragiker (Almlöf) och en komiker (Sevelin), äro förälskade. Hon vill ge sin hand åt den störste aktören af dem båda, och en täflan uppstår dem emellan. Komikern låtsar i förtviflan skjuta sig. Då hon därvid utom sig kastar sig ned invid honom, springer han upp oskadd. Han förklaras ha vunnit vadet, och hon går in på att skänka honom sin hand. Men han, som varit vittne till tragikerns stora scen med henne, förstår, att hon egentligen älskar denne, och lägger ädelmodigt hennes hand i hans. Det lilla stycket utmärkte sig genom en lätt och underhållande dialog, och den lyckligt anbragta effektscenen väckte publikens högljudda munterhet, men upplösningen var för långdragen och sentimental, och det kunde ges endast fem gånger.
Konungens återkomst till Stockholm 19 oktober Alldenstund konungen och drottningen under deras resa till Norge och Sveriges nordliga provinser denna gång varit längre borta från hufvudstaden än vanligt, hela sex veckor, hade borgerskapet, för att högtidligare än vanligt fira deras återkomst på aftonen 19 oktober, låtit på Slottsbacken uppföra en äreport, som enligt samtida uttryck var ”imposant i anblicken, af kolossala dimensioner och storartad i ensemblen”. Överst lyste konungens skiffer i kristallglas, därunder hans valspråk; längre ned sväfvade två åtta alnar höga ryktets gudinnor i transparent målning öfver porten och höllo i sina händer en krans af lager och eklöf, som glittrade i kristallglas. Rådman Berger (se del VI sid. 47) hade anmodats författa två verser, hvardera få fyra rader och tjugu
Äreporten. Efter litografi i Magasin för konst, nyheter och moder 1835.
svårigheten ådagalades också genom den dråpliga utgången. På den ena sidan stod att läsa:
”Gjut, Svea, glädjens tår
vid Din Carl Johans spira,
när Du med honom får
Ditt silfverbröllop fira.”
Orden åsyftade förmodligen tronföljarvalet tjugufem år förut och icke, som man påstått, regeringsjubileet, som inföll först sju år därefter. Å motsatta sidan prunkade följande vers:
”Så glad från segerns char
Du såg ej svunna länder,
som hjärtan där Du far
och där Du återvänder.”
Alla kyrkorna liksom ämbetsverken voro präktigt upplysta. Illuminationen var för öfrigt allmän och lär icke haft sin like sedan Gustaf III:s dagar. Utanför Hornstull mötte kronprinsparet och staberna till häst. Borgerskapets kavalleriskvadron hade redan mött längre bort. Konungen steg till häst vid Katrineberg och red i skridt genom staden, under det att drottningen följde i vagn, så att återkomsten till slottet skedde först en kvart före klockan elfva. Till ett varaktigt minne af denna dag beslöt Stockholms stads börs-, bro- och hamnbyggnadsdirektion att i stället för den mycket bristfälliga s. k. Nybron eller Ladugårdslandsbron låta uppföra en ny bro- och kajbyggnad af järn och huggen sten.
Under fem dagar var teatern stängd. Fredagen 16 oktober inställdes ”Birger Jarl” på grund af sjukdomsfall, 17 och 18 spelades icke, 19 inträffade illuminationen, och 20 oktober blef ”spektaklet uppskjutet på grund af mellankommande hinder”. Ändtligen 21 oktober gafs för första gången ”De lyckliga fruarna”, komedi i två akter af Bayard, m. fl. i öfversättning af Adil Westerstrand. Den har en ledig dialog och en kvick intrig, som rör sig om en lätt öfvergående svartsjuka, hvilken framkallas af en ung, elegant änka i Högquists gestalt. Ända sedan sista augusti, då spektaklet för hennes skull måste ändras, hade hon varit svårt sjuk och mottogs nu med starka applåder. Man ansåg, att det var glädjen att få återse henne på scenen, som åstadkommit att salongen den aftonen var utsåld. Pjäsen gjorde sig för öfrigt bra, och man hade svårt att tro, att det var samma stycke, som ett par år förut i annan öfversättning, gifvits å Wildnerska teatern under namn af ”Skenet bedrar”, något som Dahlgren förbisett i sina Anteckningar. De äkta männen spelades förträffligt af Almlöf och Hyckert, ehuru den senare som vanligt imiterade Torsslow. De lyckliga fruarna Charlotte Ficker och Gustafva Lindman voro icke lika lyckliga som aktriser, säger Rosén. ”Man beklagar, att ej naturen sörjt för deras inre som för deras yttre, och däraf följer, att de själfva icke sörja för sitt inre så som för sitt yttre”. Charlotte Ficker förebrås rent ut för behagsjuka, för sina söta miner åt publiken och för sin vanligtvis alltför granna paryr. Några dagar före premiären hade en till Aftonbladet ett halft år förut insänd uppsats om henne, i stället för att brännas upp, som var meningen, genom ett fatalt misstag kommit att inflyta i tidningen. Artikeln afhandlade hennes uppträdande i ”Putsmakaren”, som ej sedan dess stått på repertoaren. Författaren af den insända kritiken fastslår, att pjäsen är det skräpigaste skräp Kotzebue skrifvit och utbrister därefter om Charlotte Ficker: ”Lika oanständigt det var af mamsellen att skratta under hela pjäsen, lika oanständigt var det af publiken att skratta åt skrattet. Hon gör sig ofta saker till detta fel, men aldrig så som denna kväll”. Artikeln inflöt lördagen 17 oktober. På måndagen bad redaktionen om ursäkt för den förargliga händelsen och förklarade hur saken tillgått.
Galaspektaklet 2 november Den tjugufemte årsdagen af sin ankomst till Stockholm 2 november beslöt konungen högtidlighålla genom att återse sin älsklingsopera ”Ferdinand Cortez”. Emedan pjäsen ej på länge varit gifven, lät direktionen uppföra den som ett slags generalrepetition 30 oktober, då det, ehuru det var abonnemangsdag, ej blef mer än halft hus. De följande tre gångerna gafs den emellertid för utsåld salong, och representationen 2 november blef ett fullkomligt galaspektakel. Efter att ha ätit middag hos öfverståthållaren Sprengtporten åkte konungen och kronprinsen tillbaka till slottet i en grann, förgylld statsvagn med kunglig krona på taket. Därpå foro alla de kungliga i samma vagn till spektaklet. Oaktadt den skarpa kylan hade en skvadron af borgerskapets kavalleri infunnit sig klädd i frack utan kappa och ledsagade den kungliga vagnen både till och från teatern, för hvilken uppmärksamhet konungen efter hemkomsten gick särskildt ut på borggården och tackade. En stor del af den vid Drottningholm exercerande
M:lle Grassari såsom Amazili i ”Ferdinand Cortez” å Kungliga operan i Paris. Efter teckning och litografi af Colin.
elitbataljonen var bjuden i teatersalongen på konungens bekostnad. Officerarna vid gardesregementena hade för aftonen upptagit en mängd loger, och i stora fondlogen befunno sig hofvets herrar och damer samt en mängd högre ämbetsmän i stor gala. Vid de kungligas inträde höjdes entusiastiska hurrarop och folksången afsjöngs, likaså vid spektaklets slut.
Operan gafs i de gamla praktfulla dekorationerna och kostymerna från 1826, och Lindström var lika förträfflig som förr i titelrollen. Pfeiffer framställde
Mr Dabadie såsom Telasco i ”Ferdinand Cortez” å Kungl. operan i Paris. Efter teckning och litografi af Colin.
Telasco, men om han också någorlunda redde sig med sången, blef han som vanligt löjlig genom sina otympliga armrörelser och sin oförmåga att både stå och gå på scenen. Första aktens vackra duett mellan syskonen gick 30 oktober till största delen förlorad på grund af hans räddsla, men gjordes bättre de följande gångerna. En insändare i Allehanda undrar ”om icke direktionen skulle kunna finna någon att använda i Telascos roll, som vore mindre vidrig än herr Pfeiffer”. Henriette Widerberg, så beundransvärd som Susanna i ”Figaros bröllop” och Anna i ”Friskytten”, tycktes icke ha något sinne för den stora operan, och att hennes fina öra började svika henne märktes 30 oktober, då hon flera gånger sjöng falskt, liksom hon, efter hvad Aftonbladet påstår, spelade som en kammarjungfru. På galaspektaklet var hon betydligt bättre, ehuru hon hade det missödet att alldeles komma af sig i tredje akten.
En engelskfödd dam, gift med en dansk värdshusvärd i Helsingör, fru Brengeri, med en liten späd, men ganska vacker röst, lyckades få anordna en konsert åt sig 10 november på Kungliga teatern. Ej artist ex professo, men elev af den store Siboni, var hon för Stockholmarna alldeles okänd, och konserten samlade därför ej någon fulltalig publik. De som gått dit utan några stora förhoppningar gingo emellertid ej alltför besvikna därifrån, och ehuru hon ej kunde räknas till sångens notabiliteter, uppmuntrades hon dock med applåder. Mest behagade hennes återgifvande af bönen ur Rossinis ”Othello”. Man fick dessutom höra fru Enboms sång. Randels fiol och Böhmes klarinett samt den gudomliga uvertyren till Glucks ”Alceste” rätt bra spelad, ehuru den dåvarande orkestern, trots flera utmärkta förmågor, knappast mera var mäktig hvarken hans djup och hans innerlighet eller hans tonmassor. — Dagen därpå stod för första gången på affischen ”Gifta mannen och ungkarlen”, en fransk komedi i tre akter, ett af dessa små litterära foster, som i tusental gå öfver den franska scenen, och åt hvars obetydlighet endast franska skådespelare kunde på den tiden förläna något intresse. Dupont, den äkta mannen, spelades af Lars Kinmanson, ungkarlen Alfred af Hyckert. Den förre, som är 41 år, jagar gärna efter det täcka könet och inbillar sig därvid ha stor framgång. Han håller vad med Alfred, att han skall lätt och behändigt stjäla ifrån honom hans fästmö. Alfred är ansatt af björnar, och en exekutionsbetjänt föreger för att så mycket säkrare få honom i sina klor, att ett vackert fruntimmer väntar honom nere på gatan i en vagn. Men det är icke Alfred lagens väktare träffat på, utan Dupont, och denne, som genast vädrar ett kärleksäfventyr, kastar sig hufvudstupa i vagnen och bortföres till gäldstugan. Nu börja förvecklingarna, och så småningom trasslas alla de spelande in i dem, fästmön (Charlotte Ficker), kusiner, supégäster hos Dupont, uppassare och exekutionsbetjänter — ingen förstår den andre. Upplösningen, som oupphörligt tycks nära, förhalas immerbadd af nya missförstånd. Allt slutar dock till allas nöje, och Dupont omvändes af sin otur till huslighet och äktenskaplig sällhet. Torsslow hade utan tvifvel i hufvudrollen kunnat rycka åskådarna med sig, men Hyckert förmådde det icke, oaktadt han sökte imitera hans spelsätt. Kinmanson passade icke alls som Dupont. Han saknade totalt den franska lättheten i väsen och gestalt. Den godlynthet, som kännetecknade hans talang, kunde aldrig ikläda sig en rués skaplynne. Det kom något tungt och tvunget öfver honom. Den lyckligt inflickade balen gaf Charlotte Ficker tillfälle att visa en den allra modernaste dyrbara balklänning af blonder på en underklänning af siden. Bredden öfver axlarna, alla pösigheterna
Modebild ur Magasin för konst, nyheter och moder 1835.
inberäknade utgjorde något mer än hela längden af hennes täcka figur. Pjäsen nådde ej mer än fyra uppföranden. I en betjäntroll visade sig för första gången en ung elev med det fula namnet Döling, som han emellertid snart utbytte mot ett mera klingande, under hvilket han sedermera blef känd som den framstående skådespelaren Karl Fredrik Lagerqvist. I efterpjäsen ”Den lilla matrosen” uppträdde Matilda Ficker, trots att hon ej var fullt återställd. Men det skulle hon låtit bli. Hon fick recidiv, hostade, måste ha ett kläde lindadt om halsen, och rösten var så svag, att den knappast hördes. Vilhelm Robach, som fått aktörskontrakt från 1 juli, sjöng Adolf och erinrade mycket om Sällström. Oaktadt det var abonnemangsdag, en ny pjäs gafs, och de kungliga bevistade spektaklet, var det knappast halft hus. Abonnemangerna, som fordom belöpte sig till 4 à 500 rdr, gingo nu icke upp till mer än 70 rdr. Så djupt hade allmänhetens intresse för teatern sjunkit!
Schillers ”Fiesco” Äfven Schillers tredje ungdomsdrama, femaktssorgespelet ”Fiesco”, uppfördes i en dålig öfversättning af aktören Svensson för första gången 16 november såsom recett för Nils Almlöf. Föreställningen, som gafs inför fullsatt salong i närvaro af drottningen och kronprinsparet, inleddes med den förträffliga uvertyren till ”Dido och Aeneas” af Josef Martin Kraus (se del I sid. 156). Recettagaren, hvilken utförde titelrollen, mottogs av publiken så som hans utmärkta talang förtjänade vid andra tillfällen, ty till Fiesco passade han icke. Första kvällen inropades han visserligen och hälsades med högljudda bifallsrop, men andra gången rörde sig icke en hand efter slutet, ehuru det äfven då var fullt hus, ty helt artistiskt blef ingen af hufvudrollerna återgifven. Fiesco, denne barnsligt fåfänge, liflige, glade, själfsvåldige yngling, som kastar sig från den ena ytterligheten till den andra låg icke alls för Almlöf, som var lugn, mogen, stark, bestämd, afmätt, d. v. s. allt hvad Fiesco icke är, säger Aftontidningen. Högquist som Leonora spelade som alltid med värma, ehuru hon ej ännu förmådde bära upp de stora rollerna. Hennes späda, klanglösa röst förtog det vackra i hennes spel. Henriette Widerberg i grefvinnan Imperialis roll hedrade direktionens val, men saknade dock den finess, den savoir faire, som man väntar sig finna hos en sådan dam. Fredrik Kinmanson var
Josef Martin Kraus. Efter litografi.
bra som Dogen, liksom Fanny Westerdahl var en täck och intagande Berta (hvilken roll på Burgteatern redan efter första föreställningen uteslöts af anständighetsskäl). Habicht rasade från början till slut som Gianettino Doria och Svensson predikade för mycket som Verrina, Fiescos mördare. Hessler med sin olyckliga organ lär ha varit ryslig som Bourgognino, och Dahlqvist alltför öfverspänd i Calcagnos roll. Sevelin förstörde stämningen som hofmannen Lomelino, och hela salongen brast i skratt, då han i sista akten sade: ”Jag går öfver till er.” Lars Kinmansons spel som mohren saknade ingalunda förtjänst, men hans deklamation var för entonig, och han var ej tillräckligt smidig i rollen, för litet satanisk; mindre godlynthet hade ej skadat. Öfversättningen var usel. Den saknade alldeles det lif och den friskhet, som finnes i originalet. Den härliga scenen i andra akten mellan de bägge Doria var struken, men den alldeles onödiga mellan Leonora och Imperiali, den var bibehållen. Ermodert var öfversatt med mördad i st. f. multnad, m. m. I fjärde aktens slutscen lät man Leonora svimma vid det kanonskott, som ger tillkänna att striden är börjad. Fiesco sade således sitt farväl åt den afdånade Leonora, men det är just af dessa hans ord som hon förfäras, icke af skottet. Att Fiesco talade till en älskad maka utan att märka, att hon låg afsvimmad, var mer än lofligt tanklöst. Ett annat fel var, att Fiesco icke i sista akten var iklädd rustning, ty det är den som genom sin tyngd drar honom ned i djupet. Den flaxande mantel han bar borde i stället fått honom att flyta. Men aldrig hade frånvaron af en kunnig ledning varit så påtaglig som sedan en egen departementschef tillsatts för teaterns estetiska afdelning. Dyrbart uppsatt lyckades pjäsen samla rätt stora hus åtta gånger innan jul, men repriserades ej förrän 1865, då den i en ny öfversättning af Oskar Wijkander uppfördes fem gånger. Schiller själf kom ju öfverens med sin samtid att inordna detta stycke bland de omogna förstlingarna af hans diktkonst.
På grund af publikens synbarligen förminskade intresse för Kungliga teaterns prestationer, hvilket visade sig i de allt oftare förekommande tomma salongerna, började man tala om möjligheten af att konungen skulle ha ledsnat på de mer och mer växande skulderna och ämnade arrendera bort teatern.
Nils Almlöf. Efter akvarell af M. Darell.
Kungliga teaterns personals uppvaktning för konungenDetta väckte naturligtvis stor oro bland personalen, och man såg enda räddningen i en uppvaktning hos konungen. Sedan hofkapellmästaren Berwald hos högstdensamme anhållit, att han täcktes bevilja företräde åt en deputation af tjugusju personer från Kungliga teaterns alla stater och kårer, utsattes audiensen till 27 november klockan ett. Berwald uppläste då en adress, som bland annat innehöll följande: ”Oroande rykten om Kungliga teaterns upplösning hafva under de sistförflutna dagarna stört de lugnande förhoppningar oss genom den senaste organisationen blifvit återgifna. Vi hafva icke velat sätta tro till dessa rykten; men blotta föreställningen, att den inrättning, af hvilken vi och våra talrika familjer äga vår bärgning, skulle komma att upphöra eller åt enskilda upplåtas, har uppfyllt oss med det lifligaste bekymmer.” Adressens undertecknare hoppades emellertid, att konungen ville fortfarande hålla sin skyddande hand öfver dem och upprätthålla den Kungliga teatern i dess dåvarande organisation. Sedan Berwald i konungens händer öfverlämnat skrifvelsen, ”täcktes H. Maj:t betyga sitt välbehag öfver innehållet och sin nådiga välvilja för Kungliga teatern och teaterpersonalen”, hvilket svar tolkades på svenska af kronprinsen.
Hofsångaren Bergs konsert Musikälskarna fingo en njutningsrik afton 28 november, då hofsångaren Berg gaf konsert för utsåld salong. Hofkapellet spelade Beethovens eroicasymfoni, J. Wiedemann en concertino för fagott och Johan Nagel en egen komposition för fiol med variationer à la Paganini. Konsertgifvaren sjöng en duett ur Bellinis opera ”Il pirata” med Fanny Westerdahl, en duett ur Mercadantes opera ”Elisa e Claudio” med Robach, en tersett tillsammans med Jenny Lind och Charlotte Ficker ur Puccittas opera ”la Caccia d'Enrico IV” samt ensam Tegnérs ”Sång till solen” med musik af B. Crusell och Sommaren ur Haydns ”Årstiderna”. Ej underligt att åhörarna voro förtjusta! — Men så blefvo de få, som den sista i månaden infunnit sig för att se den nya tyska enaktskomedien ”Skuldsedeln”, alldeles icke glada. Den var af det menlösaste slaget. Ej en hand rörde sig under hela kvällen, icke ens under förpjäsen ”Banditbruden”, som fordom väckte sådant jubel. Än värre gick det fjorton dagar därefter med ”Den gamle fältherren”, som teaterchefen själf öfversatt från tyskan, men som var högst ledsam och andefattig att se och höra. Man fick skåda dragoner — händelsen tilldrager sig i Spanien — som dansa, plundra källare och supa sig fulla och slutligen vilja bruka våld mot två värnlösa fruntimmer. Då kommer den gamle fältherren (Fr. Kinmanson), som under antaget namn slagit sig ned i trakten, ger sig tillkänna och bringar de vilda dragonerna att falla på knä och därpå sjunga en kör. Man kunde om hela det tumultuariska stycket, skrifver Rosén, säga med Tegnér: ”Jag såg väl striden och dess yra, men icke meningen däri.”
Reprisen af Glucks ”Armide” På Fredrik Kinmansons recett 7 december uppfördes efter tretton års hvila Glucks ståtliga opera ”Armide” i nya kostymer (se del IV sid. 96), och dock förmådde den ej samla fullt hus på de bättre platserna. Emellertid hälsades de härliga harmonierna af publikens bifall, recettagaren i sin gamla roll som Ubald framropades, och operan kunde ges sju gånger under spelåret. Andra gången hade publiken nästan fulltaligt infunnit sig, och blef Widerberg då inropad. Och hon förtjänade det, emedan hon både i musikaliskt och dramatiskt hänseende återgaf titelpartiet på ett alldeles utmärkt sätt. Sällan har hennes sång gjort sig så gällande i klarhet, styrka och afrundning. Lindström var väl icke allt hvad han fordom var som Renaud, hans brösttoner voro dels borta, dels förtunnade, men han var den ende, som ännu kunde sjunga recitativ. Verket framfördes tämligen oklanderligt, men Berwald fick påskrifvet för att han alltför högljudt hamrade med taktpinnen i notställaren. När jag läste detta, erinrade jag mig Romain Rollands ord 1918: ”Jag har två anmärkningar att göra angående återgifvandet af Glucks musik på teatrarna i våra dagar. Den ena gäller orkestern. Jag skulle önska att rytmen markerades kraftigare. Gluck använde alltid en orubblig, intensiv rytm, liknande Händels; den kan icke för mycket betonas. Man bör icke glömma, att han skapat sin konst enkom för stora lokaler med stort antal åhörare, den fordrar relativt mindre finhet i utförandet, men däremot en bred, understruken stil och den skarpa accentuering, som framförallt förvånade Glucks samtida.” Utan tvifvel besjälades Berwald af samma tanke, och det var nog därför han emellanåt piskade partituret med sin kommandostaf. — De ”gräsligt långa mellanakterna”, hvaröfver klagades i pressen, berodde på att Henriette Widerberg bytte kostym till hvarje akt, medan fru Müller, Armides första framställarinna hos oss, nöjde sig med att endast ordna om sin dräkt. Argus berättar försmädligt, att ”herr Deland, som spelar på Djurgårdsteatern, inkommit med ansökan att om vintern få ge representationer å Kungliga teatern mellan akterna”.
På nyåret 1836 samlade under några kvällar både ”Cendrillon” och ”Friskytten” en rätt talrik publik. Systrarnas trio i den förras tredje akt väckte nu som fordom åhörarnas bifall, liksom Charlotte Fickers charmanta silfverskirsklänning och hennes pikanta sätt att föra sig tilldrog sig mycken uppmärksamhet. Henriette Widerberg sjöng Clorindas parti under Matilda Fickers sjukdom och ägnade nu som förr mera intresse åt salongen än åt scenen. Annas parti, som hon också fick öfvertaga, utförde hon däremot förträffligt. Skada att Agatha-Enbom saknade all känsla, att Max-Lindströms förr så härliga stämma till följe af tidens åverkan förlorat de högre tonerna, och att Kasper-Fahlgren blifvit alltmer trög och säflig. Man önskade, att Lars Kinmanson skulle få försöka sig i rollen.
Kullbergs ”Svenskarne i Neapel” En pjäs, hvaraf direktionen väntat sig mycket, var den tjugutvårige studenten, akademiske pristagaren, och nyblifne kammarjunkaren Karl Kullbergs historiska femaktsskådespel på vers ”Svenskarne i Neapel”, som 20 januari för första gången gick öfver scenen. Det saknar visst icke förtjänster, hvarken i versens ledighet eller språkets bildrikedom och poesi, om också befogade anmärkningar kunna riktas mot såväl plan som karaktärsteckning. Men den mycket högersinnade författarens ungdomliga öfvermod och utmanande anspråksfullhet i företalet till stycket, liksom hans versifierade tillägnan till grefve Magnus Brahe, där han ställde hans namn ”högst bland svenska anor, som en valkyria öfver segerfanor”, retade de liberala tidningarna till en nedsablande kritik, fylld af så mycken bitterhet och personlighet, att man sällan därtill hos oss sett maken. Drottningen och kronprinsparet öfvervoro premiären, och stora logen var fylld af författarens vänner och bekanta inom hofvet, men trots det bifall stycket rönte under de första representationerna, måste det nedläggas efter endast sex gånger. Innehållet är i korthet, att den heliga Birgitta vistas i Neapel med sina söner, af hvilka den äldre Karl (Hyckert) är förälskad i drottning Johanna (Högquist), som besvarar hans böjelse
Karl Kullberg. Efter teckning af A. J. Salmson.
och utnämner honom till sin gemål och till konung af Neapel. Hertigen af Salerno (Almlöf) rasar af svartsjuka och anstiftar ett uppror, som dock kufvas af Karl. Hertigen intränger då i drottningens gemak, utmanar Karl i hennes närvaro och dödar honom. Det ”historiska” skådespelet är sålunda så litet historiskt som möjligt. Kostymerna voro granna och dyrbara. Högquist ståtade i icke mindre än sex, Almlöf i fyra och Hyckert i tre olika dräkter. Men på dekorationerna hade man i stället sparat så mycket mera. Birgittas korta roll spelades af fru Wennbom (tredje och fjärde gångerna af fru Håkansson), och hennes yngre son af eleven Stjernström. Svensson var ärkebiskopen, Habicht stallmästaren, Charlotte Ficker prinsessan af Castel Franco och Fanny Westerdahl en hofdam. Det förefaller som om stycket ej fått något förstklassigt utförande ens i hufvudrollerna. Almlöf tycks ha varit för stark och Högquist för svag i sina respektive roller, samt Hyckert, ovan inom det högre skådespelet, tydligen generad af sin fordrande uppgift. Habicht utvecklade allt det patos, hvaraf han var mäktig, och det var minsann icke litet, och detsamma synes Charlotte Ficker också försökt såsom den svartsjuka prinsessan. Det visade än en gång, om flera vittnesbörd inalles vore behöfliga, att ingen verklig konstnärlig ledning fanns vid pjäsernas inöfning. På första repetitionen blefvo de spelande anvisade de dörrar eller de kulisser, där de skulle gå in och ut, samt deras inbördes placering på scenen under pjäsens gång, men allt det öfriga öfverläts åt skådespelarna själfva. Några generalrepetitioner i kostym och maskering, som i våra dagar, förefunnos icke. Därför kunde också något sådant inträffa som att Almlöf på premiären af ”Trettio år af en spelares lefnad” blef alldeles förbryllad af den kraft och den styrka Hjortsberg utvecklade i förbannelsescenen i slutet af första akten. Att det åstadkoms glänsande framställningar, det veta vi. Men hur gick det med samspelet? Naturligtvis fanns det ett sådant, men det måste ha varit synnerligen ojämnt och i hög grad beroende af skådespelarnas begåfning och den aktning de sinsemellan hyste för sina medspelares konstnärliga värde. Nog gick det an, så länge traditionerna från den gustavianska tiden ännu lefde kvar, och de agerande voro vana vid hvarandras spelsätt sedan åratal tillbaka, men nu, när alla storheterna nästan på en gång försvunnit, och en mängd nyengagerade medelmåttor tillkommit, ovana både vid scenen och vid hvarandra, nu skulle den sammanhållande kraften med den ledande handen och det kunniga hufvudet uppenbarat sig, men det gjorde den icke, och därför föllo sådana svårspelta stycken som ”Emilia Galotti”, ”Fiesco” m. fl. och nu senast ”Svenskarne i Neapel” alldeles till jorden. Där verklig begåfning fanns, ledde arbetssättet dock till utveckling af i hög grad själfständiga konstnärer.
En repris af ”De okände” försöktes 25 januari, där Almlöf spelade Stålfelt, fru Håkansson Amalia, Wennbom Wärnhjelm, Svensson och fru Wennbom amiralen och hans maka. Till efterpjäs gafs för första gången ”Giftermålet på befallning eller Den preussiske granadören”, en kvick och rolig fransk enaktare. Fredrik Wilhelm af Preussen (Svensson) vårdade sig som bekant mycket om sitt vackra garde och gifte de ståtliga grenadjärerna med vackra och raska töser, ty han tänkte äfven på framtiden. Under det han inkognito vandrar omkring, möter han den fagra Lotta (Högquist) och lämnar henne en biljett till majoren (Hyckert), i det han erinrar sig, att grenadjär Fortzman ännu är ungkarl. Denne älskar emellertid Lotta och älskas af henne tillbaka. Lotta berättar om biljetten för sin moster (Karin Almlöf), som besluter att själf i stället för Lotta gå till lägret. Emellertid kommer majoren, som om han vore kallad, och frun ger honom biljetten. I den står, att majoren genast skall viga öfverbringerskan med Fortzman. Lotta besluter då i sin förtviflan att gifta sig med den förste bäste hon träffar på, och det är händelsevis kungen, som hon icke känner igen, och för hvilken hon genast förklarar sin kärlek. Fortzman kastar sig för hans fötter och ber få slippa gifta sig med gumman, och allt reder sig till det bästa. Dialogen är kryddad med ett godt, om också litet grofkornigt skämt, och man hade icke på år och dag skrattat så hjärtligt i salongen som den kvällen. Af alla de otaliga bagateller, hvarmed publiken under senaste år undfägnats på Kungliga teatern, var denna otvifvelaktigt den pikantaste, och den gick också tretton gånger under spelåret. Högquist var alldeles ypperlig, sprittande af lif, ledighet och nyansering och åstadkom helt och hållet styckets framgång. Svensson var en ganska treflig kung. Däremot lär Almlöf varit högst ledsam som grenadjär och icke alls på sin plats. Efter andra representationen blef han emellertid inropad. ”Det beskedliga folket!” — utropar Rosén — ”Välmeningen går verkligen på torra landet.”
Elise Frösslinds återinträde vid Kungliga teatern Söndagen 7 februari fick man på affischen läsa, dels att på aftonen skulle gifvas ”Passionen och förnuftet”, dels också att ”madame Pinchon spelas af fru Frösslind, som med Kungl. Maj:ts nådiga bifall åter inträdt i tjänstgöring vid Kungl. teatern”. Att hon af den nästan fullsatta salongen mottogs med förtjusning var naturligt, och oaktadt hon ej spelade med i efterpjäsen, inkallades hon efter spektaklets slut, och man ropade till henne: Välkommen!
Ducanges ”Diamanten” På Sevelins recett 15 februari uppfördes två nya pjäser: ”Diamanten”, dram i tre akter af Ducange, och ett svenskt original ”Hobergsgubben”, vådevill i två akter af L. A. Weser, hvartill musiken arrangerats af hofkapellisten Torssell. Den förra var en rafflande brottmålshistoria af det gråtmilda slaget. Då Skottland förenades med England, blef grefven af Walpole (Fr. Kinmanson) dömd till landsflykt, irrade omkring i södra Europa, där han blef änkling och längtade hem. Af sorgen alldeles oigenkännlig lefver han nu under namnet Paterson med sin dotter Sophia (Högquist) i Edinburg, där de lifnära sig genom hennes talang i målarkonsten. Det räcker icke, och de ha småningom måst afyttra sina juveler. Nu finnes endast en ring kvar, som varit moderns. Sophias skönhet har emellertid uppmärksammats af lord Oswald (Almlöf), som är alldeles förälskad i henne, men hon afvisar hans anbud med förakt, och hennes oskuld inger honom aktning. Lorden har i sin tjänst en äfventyrare, Blifild (Hyckert), hvilken bor i fjärde våningen af samma hus som Patersons. Denne försäkrar lorden, att Sophia skall vara hans inom tjugufyra timmar. Han har själf sett, hur hon sålt en diamantring till en juvelerare (L. Kinmanson). Dylika presenter falla icke ned till en från himlen. Blifild stjäl nu ringen från juveleraren och förflyttar den i Sophias färgschatull, som han låser igen och stoppar nyckeln i sin ficka. Juveleraren märker sin förlust, anmäler saken till poliskommissarien (Sevelin), hvilken samtidigt anonymt underrättas om hvar diamanten finnes. Husundersökning. Sophia föres i fängelse. Hon skall nu enleveras af lorden och af pur tacksamhet falla i hans armar. Fångvaktaren (Deland) är med i komplotten. Lorden smyger sig under natten in i fängelset med Blifild och besvär henne följa sig till Frankrike. En vagn väntar nedanför. Sophia genomskådar dock det tvetydiga i hans ädelmod och vägrar följa, trots att hon erkänner sin kärlek till honom. Han vill begagna våld, bullret förråder dem, och Blifild sträckes af ett pistolskott till marken. Sophia föres inför rätta. Om hon upptäcker hvem hon är och hvarifrån juvelerna komma, äro hon och fadern förlorade. Dock hellre döden än vanäran. Hon bekänner allt. Då uppträder lorden, som fått veta skurkstrecket af Blifild, innan denne dog. Domaren (Svensson) ger Walpole rådet att fly till Frankrike, dit dottern och hans blifvande måg skola följa honom. Högquist var förträfflig i Sophias svåra roll, och hennes långa berättelse i tredje akten, som hon gjorde med stor skicklighet, följdes af en långvarig applåd. Almlöf hade en i det hela otacksam roll, som han dock spelade med mycken talang. Hyckert tycks ha varit för mycket Figaro och låtit Blifilds skurkaktighet för litet sticka fram. Kritiken klandrade skarpt direktionens bristande omdöme att taga upp ett sådant värdelöst stycke, ”det förnuftslösaste otyg”, såsom Allehanda betitlar dramen. Den drog dock sju ganska goda hus. — ”Hobergsgubben”, en liten nätt och rolig bagatell, hade tagit sitt ämne från en gammal gotländsk folksaga. En rådman i Visby (Sevelin) friar till en vacker bondflicka (Charlotte Ficker), som älskar en sergeant (Robach), men flickans far (Fr. Kinmanson) vill hellre ha rådmannen. Då kommer en fintlig sjöman (L. Kinmanson) flickan till hjälp. Han spökar ut sig till Hobergsgubben och försöker skrämma fadern. Rådmannen anropar länsmans bistånd. Denne rycker af Hobergsgubben skägget och blottar bedrägeriet. Men då sjunger sjömannen om alla de sydvaror han skall af lasta hos rådmannen, och vid tanken härpå afstår denne från flickan. Det anspråkslösa och barnsliga stycket kunde dock ges sex gånger inom en månad, troligen tack vare ett mer än femtiotal vackra nationalmelodier, som voro inväfda i dialogen, hvilken nästan bara bestod af visor. Också räckte pjäsen i en och en half timme. Rådmannen kom med sin syster inåkande på scenen i en gammal dammig schäs, som drogs af en mager hästkrake, och mottogs af publiken med lika lifliga applåder som på sin tid Sappho i sin strålande char efter drottningens hvita hästar. Sevelin och Lasse Kinmanson voro utmärkta i sina roller, liksom fru Bock i syster Ursulas, ehuru hon väl mycket öfverdref figuren. Ch. Ficker var ju visserligen icke någon öfverlägsen talang, men på grund af hennes intagande yttre och hennes vackra organ såg man henne alltid med nöje. Robach var för späd, för mycket kavaljer för en sergeant vid ett landsortsregemente, men oklanderlig i rollen. Allehanda skref 25 februari, att många melodier synas mindre lämpliga för en hederlig scen. ”Men man kan säga oss, att 1:o den Kungliga teatern numera icke är någon hederlig scen, och att 2:o mycket värre saker än detta där får passera. Detta är beklagligen sant.” För detta yttrande stämde Kungliga teaterns direktion tidningen.
Recetten 27 februari för Hofkapellets pensionskassa inleddes med en konsertafdelning, där först utfördes uvertyren till Cherubinis ”Ali Baba”, hvarefter hrr Schuncke, Anton, Gürtler och Kjörning spelade andante och polonäs för fyra valthorn, fru Enbom sjöng en aria af Rossini, och hrr Böhme, Wiedemann och Schuncke spelade en concertante för klarinett, fagott och valthorn af B. Crusell. Spektaklet afslutades med en repris af ”Den lilla slafvinnan” (se del IV sid. 160), där Elise Frösslind var precis samma lilla älskvärda slafvinna, som hon var tolf år förut. Öfver henne tycktes åren ej äga någon makt. Äfven hennes röst hade återvunnit sin forna styrka, hvilken den saknade någon tid efter den svåra sjukdom hon ett par år förut genomgick. Robach hade öfvertagit Sällströms roll, som han utförde riktigt bra, och Morgiana spelades af fru Håkansson. Fahlgren var fortfarande Ali Baba och Almlöf den grymme röfvaren Mansur.
Charlotte Eriksons återinträde vid Kungliga teatern Också Charlotte Erikson fick publiken det nöjet att detta spelår återse på scenen. Affischen 7 mars, då ”De okände” och ”Giftermålet på befallning” annonserades, innehöll tillkännagifvandet, att fru Erikson, ”som åter ingår i tjänstgöring vid Kungliga teatern, uppträder i Amalias roll i första pjäsen”. Huset blef nästan utsåldt, och hon mottogs med de mest stormande välkomsthälsningar och inropning efter slutet, hvilket upprepades vid hennes förnyade uppträdande 10 mars. ”Lägret för Montauban”, en fransk vådevill i en akt, hvars musik arrangerats af Johan Berwald med begagnande af lämnade bidrag utaf kronprins Oskar och med balett af Selinder, gick första gången 4 mars. Marskalk Bassompierre (Almlöf) har i lägret fått besök af tvenne till pager förklädda förtjusande unga damer. Den ena är hans fästmö, markisinnan d’Entraigues (Ch. Ficker), hvilket skulle vara en stor glädje för honom, om icke olyckligtvis m:lle Julie Vermandois (Fanny Westerdahl) funnes där förut, som rymt från sina föräldrar för att tjäna honom som page. Då får Ludvig XIII (Håkansson) se de vackra pagerna och vill ha den ena. Markisinnan undanber sig nåden till förmån för sin kamrat, men denne vill inte på några villkor mottaga den. Monarken blir rörd öfver denna oegennytta och vill taga dem bägge två i sin tjänst. Innan det kommer så långt, upptäckes emellertid förhållandet. Marskalken gifter sig med sin markisinna, och generalgevaldigern i lägret får veta, att Julie är hans fästmö, med hvilken han enligt en familjeplan varit förlofvad sedan han var barn, men därefter aldrig återsett. Den lilla pjäsen är kvick, men tämligen frivol, var bra uppsatt och spelades väl på alla händer.
Hofkapellisterna Bocks och Gehrmans konsert Tvenne konserter ägde rum under följande månad. Den förra gafs första böndagen 6 mars af flöjtisten K. Fr. Bock (1800—1841) och violoncellisten Andreas Gehrman (1806—1876). En präktig konsert, ty de uppträdande solisterna voro förstklassiga artister på sina instrument. Hofkapellet inledde den med allegro och menuett ur en af François Fémy komponerad symfoni, som blifvit prisbelönad i Holland, och som han tillägnat Cherubini. Därefter spelade Bock en concertino för flöjt af Fürstenau, som gaf honom tillfälle att i hela dess glans visa hans stora konstfärdighet på detta den tiden mycket populära instrument.
K. Fr. Bock. Efter oljemålning i Kungliga teaterns porträttsamling.
Också belönades han med publikens stormande bifall. Sedan fru Enbom sjungit en aria ur Titus, ackompanjerad af Fredrik Gelhaar på basetthorn, fick man höra ett divertissemang ur ”Zampa” för fiol, flöjt och violoncell utan ackompanjemang utfördt af Randel, Bock och Gehrman, hvarefter den sistnämnde afslutade första afdelningen med en fantasie brillante för violoncell af Kummer öfver ett tema ur ”Robert”. Gehrman var otvifvelaktigt en af hofkapellets skickligaste konstnärer. De ytterligaste svårigheter behandlade han så ogeneradt och så raljant, att han framkallade formlig munterhet i salongen. Man visste icke hvad man mest skulle beundra, hans säkerhet eller känslan och nyanseringen. Sällan hade man hört honom spela så artistiskt och fulländadt som den aftonen, och han hälsades efteråt med ovationsartadt jubel. Andra afdelningen började med andante och final ur ofvannämnda symfoni, hvarefter fruarna Frösslind och Enbom sjöngo en duett ur ”Jessonda”, hvarvid man endast önskade, att damerna bytt partier. Kom så ett divertissemang öfver tyrolervalsen för kontrabas och violoncell, komponeradt och exekveradt af Franz Süssmilch och Gehrman. Högst märkvärdigt var den förres arpeggio, emedan han endast kunde begagna två fingrar. De andra hade genom spelningen på det obändiga instrumentet blivit obrukbara. En sådan virtuositet, som han hade på sitt instrument, ägde sannolikt ingen annan, men så hade den också varit honom dyrköpt. De högljuddaste bravorop skallade mot de förtjänta artisterna. Konserten afslutades med en fantasie concertante för flöjt och violoncell öfver favoritmelodier ur ”Wilhelm Tell” och ”Den stumma”, komponerad af konsertmästaren Andreas Randel och utförd af de båda konsertgifvarna, för hvilket de rönte välförtjänt bifall. Oaktadt biljettprisen voro de vanliga, var huset märkligt nog ej mer än halft.
Karolina Lithanders konsert Fullt hus trots dubbla pris hade däremot sångerskan m:ll Karolina Lithander på sin konsert 12 mars. Född 1807, var hon dotter till lektorn vid Krigsakademien på Karlberg (se del III sid. 143) och elev av Crælius, hade en liten röst, men besatt stor konstfärdighet och öfvervann de största svårigheter. Med sin far hade hon gjort konstresor till Köpenhamn, Hamburg och Berlin, där hon studerade sång för den berömda hofoperasångerskan Josephine Schulze och blef hedersledamot af Sångakademien. 1837 gifte hon sig med konsul Stål i Norrköping och dog 1880. På sin konsert sjöng hon arior ur ”Korints belägring” och ur ”Sömngångerskan” samt tillsammans med hofsångaren Berg den vackra duetten ur ”Jessonda” och till sist en för Malibran komponerad Tyrolienne, som vann största bifallet. Hofkapellet utfyllde programmet med uvertyrerna till ”Korints belägring” och ”Iphigenia i Aulis”, herr Ludvig Passy, hennes lärare i pianospelning, med en konsert för piano af Mendelssohn, och dansken Fredrik Lemming genom ett tema med variationer för fiol. Denne Lemming (1782—1846) var ett stort original och utförde på sin fiol saker, som ingen annan kunde komma ut med; spelade den ibland, som om den varit gitarr, och gitarr som fiol med stråke. Han hade titel af kgl. kammarmusikus, men tillhörde aldrig danska hofkapellet. Han tycks ha varit af en mycket rörlig natur. Vid sin första konsert på Det kongelige 1818 kallades han på affischen ”gitarrspelare, student och f. d. musikdirektör i Rio Janeiro”; vistades ömsevis i Danmark, Sverige och Norge samt kom slutligen till Goda Hoppsudden.
Aubers ”Den stumma” Ändtligen blef man 19 mars färdig med det efterlängtade Auberska mästerverket ”Den stumma från Portici”, som hade en lysande framgång och blef den största sceniska triumf Westerstrand vann under sin chefstid. Redan 16 mars voro nästan alla biljetter slutsålda, och innan säsongen afslutades, hade operan gifvits sjutton gånger för fullsatta salonger. — Scribes förträffliga af Bernhard Crusell öfversatta librett berättar oss historien om det under fiskaren Masaniellos ledning igångsatta folkupploppet i Neapel juli 1647 mot spanjorernas despotiska styrelsesätt. Operan hade sin premiär i Paris 29 februari 1828 och väckte genast ett enormt uppseende. Den erhöll äfven snart en stor politisk betydelse, därigenom att den berömda eldande duon i andra akten ”Amour sacré de la patrie”, blef signalen till revolutionen i Bruxelles 25 augusti 1830, då stadens invånare grepo till vapen och, såsom Arago säger, ”firent succéder au tocsin du théâtre le tocsin de la rue”, hvarigenom statsförbundet mellan Holland och Belgien sprängdes. Det var sålunda gifvet, att åtskilliga regeringar icke sågo detta musikverk med blida ögon, och det blef också flerstädes förbjudet. När Fredrik VI och den kungliga familjen inträdde i sin loge 7 oktober 1830, då operan gafs på Det kongelige, begärde publiken nationalsången, och under det revolutionära uppträdet i tredje akten genljöd ropet ”Kongen leve!” öfver hela salongen. Hos oss förlöpte premiären helt lugnt och fredligt, ehuru den politiska luften redan då var laddad med oroselement, men Lindström var minsann ingen Masaniello, som förmådde elda massorna till några förlöpningar, tvärtom begärdes och sjöngs folksången efter operans slut. — Masaniello skall vara tjugufem år, Lindström var femtiosex! Han sjöng emellertid så bra man kunde begära vid hans år och med hans sångmetod, som icke lämpade sig för den nyare musiken, och med hans försvagade
Masaniello. Efter teckning af Stephano della Bella.
ehuru alltid vackra stämma. Men han var icke och hade aldrig varit aktör, och det måste Masaniellos framställare vara. Det var beklagligt, att vår teater icke ägde någon, som bättre kunde utföra rollen. Publiken var emellertid belåten och inropade efter slutet både honom och Sophie Daguin, Fenellas framställarinna, som rest ned till Köpenhamn och studerat in rollen för fru Heiberg, med den lyckliga påföljd att hon spelade den med verklig artistisk skicklighet. Fru Enbom som Elvira öfverträffade sig själf, hvilket icke vill säga så mycket, men, hvad som betydde mera, äfven Widerberg, som, då fru Enbom kände sig opasslig, under påskferierna hastigt inöfvat partiet och till belöning fick sjunga det annandag påsk 4 april, då operan uppfördes sjette gången såsom recett för henne inför fullsatt salong, trots dubbla pris. Förträfflig som vanligt var Lars Kinmanson i Pietros roll, hvilket däremot icke kunde sägas om Pfeiffer som Alfonso, vice-konungens son. Under vanliga förhållanden misslyckad, blef han det här i dubbel måtto, då han hade att utföra en af de fatalaste operaroller som finnes. När under 1840-talet Olof Strandberg tilldelades partiet, vägrade han absolut att utföra det, om han icke fick alternera med Julius Günther såsom Masaniello. Den bortskämde Günther nekade energiskt, men måste slutligen gifva med sig. Gudarna må veta, att herr Strandberg icke var ett grand större aktör än herr Lindström, men emedan han blivit benådad med en af de vackraste tenorstämmorna i hela det dåtida Europa, var det en högtidsstund att höra honom sjunga slummerarian i fjärde akten "Hugsvalare för dem som lida". — Från senare tider är att minnas Louise Michaëlis Elvira, Elise Hwassers Fenella samt Hilda Lunds och Robert Sjöbloms med äkta sydländsk glöd dansade tarantella. Däremot är att glömma de tygellösa kostymfantasterierna med Elvira och hennes hofdamer 1919. En tum för mycket på en näsa fördärfvar hela ansiktet, och likaså förmå några meter för mycket i vidden af en krinolin att göra hela figuren löjlig. Teatern är icke något etnografiskt museum, och när det icke är fråga om en parodi eller en fars utan om en allvarlig opera, bör en forntida modegalenskap där modifieras efter skönhetens lagar i stället för att öfverdrifvas efter smaklöshetens, enbart i sensationssyfte. — Körerna liksom folkscenerna fingo en osedvanlig glans och rörlighet öfver sig, därigenom att alla teaterns artister utom Widerberg och Högquist medverkade. Men liksom mamsell Spångberg på 1820-talet utmålades i Argus, därför att hon brukade åbäka sig och väsnas för att bli bemärkt (se del IV sid. 96), så råkade nu mamsell Milén ut för Roséns vrede i Teater och musik med anledning af sitt misstydda nit i tjänsten. "Mamsell Milén för ett hiskligt bråk och boxas med dem, som komma i hennes närhet, för att ådraga sig publikens uppmärksamhet och gör sig air af att spela en hufvudroll, ehuru naturen aldrig ämnat henne till något sådant." Kostymerna voro bra, men på dekorationerna hade man som vanligt icke haft råd att offra något. Utsikten öfver Neapel, golfen och det eldsprutande Vesuvius var skäligen enkel. Westerstrand kunde med stolthet annotera i sin årsberättelse, att de sjutton gånger operan gafs tillskyndade kassan en bruttoinkomst af nära 15,000 rdr bko. De dryga tjänstgöringspenningarna för de i körerna uppträdande artisterna hade genom vänlig öfverenskommelse mellan Westerstrand och dem blifvit betydligt nedsatta under deras reglementerade belopp, hvarigenom en betydlig besparing i kvällskostnaderna åstadkommits. — Operan har med glans bibehållit sig på repertoaren. 6 mars 1860 gafs den för hundrade gången och har i våra dagar hunnit uppföras öfver 300 gånger. Men hvilken underbar musik har icke mästaren åstadkommit! Erinrom oss den präktiga, säregna uvertyren; Elviras aria och baletten i första akten; den härliga barkarollen, den elektricerande duon, fiskarkören och finalen i andra akten; tredje aktens lifliga torgscen och den af en innerlig och rörande känsla besjälade bönen; fjärde aktens förtjusande slummeraria, Elviras kavatina och finalen samt Pietros vackra barkaroll i sista akten. Också fick den en entusiastisk beundrare i själfve Richard Wagner, hvilken annars, som bekant, utvecklade den största kritiska skärpa vid bedömandet af sina medbröders arbeten inom operans område. Han skrifver: "Sin höjdpunkt nådde Frankrikes dramatiska musik med Aubers oöfverträffliga 'Den stumma från Portici', ett nationalverk sådant som hvarje nation på sin höjd har ett att uppvisa. Denna stormande dådkraft, detta haf af känslor och lidelser målade i de mest glödande färger, genomdraget af de mest egenartade melodier i blandning af mildhet och våld, behag och hjältemod — är icke detta allt det sannskyldiga inbegreppet af den franska nationens senaste historia? Kunde detta häpnadsväckande konstverk skapas af någon annan än en fransman? — Det finnes blott ett att säga — med detta verk hade den nyare franska skolan nått sin spets och eröfrade därigenom hegemonien öfver den civiliserade världen". Och i hans "Erinnerungen an Auber" förekommer följande uttalande: "Den utomordentliga nästan brännande värma, som Auber genom sin musik denna gång visste underhålla som i en glödande ström, förblef emellertid en egendomlighet för detta verk, hvilken han sedermera aldrig kunde få i sin makt. Att göra efter ’Den stumma’ skulle bli alla, både italienare och fransmän, ja, skaparen själf, fullständigt förmenat.”
Karolina Bocks recett På en recett för fru Bock 11 april uppfördes för första gången "Victorine", en fransk bulevarddram i 5 tablåer med den icke öfversatta undertiteln "La nuit porte conseil". Det moraliserande styckets hjältinna är en liten vacker, föräldralös brodös i Paris (Emilie Högquist), med hvilken en beskedlig tapetseraregesäll (Wennbom) vill gifta sig. Samtidigt eftersträfvas hon af "en utsväfvande yngling" (Hyckert). Ställd i valet och kvalet går hon till hvila. Under de tre följande tablåerna genomlefver hon det lif, som väntar henne, om hon låter fresta sig att bli den rike mannens älskarinna, hvilket slutar med att hon dränker sig i floden för att undgå fängelset. I sista tablån vaknar hon i sin säng, finner till sin glädje, att allt varit en ohygglig dröm, och varnad däraf gifter hon sig med sin gesäll. Till pjäsen hade prins Oskar komponerat melodramer, hvilka instrumenterats af Berwald, hvarjämte Selinder anordnat ett dansdivertissemang. För att icke stöta den sedesamma kritiken, hvilken blef så upprörd öfver afklädningsscenen i "Fra Diavolo", hade Högquist, när hon i första akten går att lägga sig, klädt sig i nattröja under klänningen, som hon tar af sig, och lade sig sedan ofvanpå täcket. Allehanda gycklade öfver tillställningen, ty "hvad har väl anständigheten att skaffa med ett stycke som Victorine? Läggningsceremonien kommer obestridligen alltid — om den också i all sin naturlighet verkställdes — att höra till det oskyldigaste och anständigaste Victorine hela stycket igenom företar sig." För öfrigt får hon mycket erkännande öfverallt för sitt utförande af rollen, liksom äfven Hyckert för sin vivör. — Till efterpjäs hade recettagerskan plockat fram ett skådespel i tre akter från århundradets början "Skomakaren i Damas", hvilket med Hjortsberg i titelrollen och Gabriel Schylander som hans hustru Pirrha gått ett femtiotal gånger på Arsenalsteatern och Operan. Lars Kinmanson och Karolina Bock spelade nu de bägge rollerna, men smaken var förändrad, och pjäsen gick endast två gånger, hvarefter den för alltid försvann från repertoaren.
Lars Kinmansons recett Lars Kinmanson hade sin första recett den 25 i samma månad, och då han redan blifvit en af publikens favoriter, mottogs han på ett lysande sätt af en nära fullsatt salong. På programmet stodo två nya pjäser — skada bara att bägge två voro af det sämre slaget. Den första, en dram i åtta tablåer af Anicet Bourgeois "Den venetianske bravon", med musik af Berwald och dansdivertissemang af Selinder, kallar Allehanda "ett dramatiskt vidunder, utan talang i genomförandet af det skändliga huvudtemat". Allt var anlagdt på yttre effekt, och den vimlade af brott och rysligheter af alla slag. Direktionen, hvilken trodde sig ha funnit något, som riktigt skulle kittla publikens nerver, hade nedlagt icke obetydliga kostnader på uppsättningen, men redan andra gången stodo logerna tomma, och den kunde icke gifvas mer än fyra gånger. Almlöf i titelrollen, "legomördare i republiken Venedigs tjänst" 1513, fick vara tragisk, hvilket tyvärr dåförtiden sällan hände honom. Om "Bravon" föreföll hemsk att skåda, var efterpjäsen, tvåaktskomedien "Guldkorset", som Högquist öfversatt från franskan, så mycket menlösare, och man förvånade sig i pressen öfver att en så svag pjäs, ett sådant barnkammarpjoller kunde komma på repertoaren. Men den öfverträffades vida af en annan, också från franskan öfversatt enaktskomedi med sång "Den nya Blåskägg eller Det hemlighetsfulla kabinettet", som gafs för första gången söndagen 8 maj och betecknades som "det hufvudlösaste sammelsurium man kan tänka sig", öfver all måtta platt och tråkig. Andra gången, som blef den sista, funnos knappast hundra personer i salongen.Anm
Sällströms återuppträdande Tidigt på förmiddagen 27 april voro alla biljetter utsålda till aftonens föreställning, ty då återuppträdde Sällström som "Don Juan". Han hälsades naturligtvis med jubel och tycktes lyckligt återställd. Vid inropningen harangerade han publiken med följande verser:
"Vid Tiberns strand jag stod, bland Romas stora minnen,
som bära vittne än om en förgången släkt;
i sångens land hur ljuft för sångarns matta sinnen
att hämta hälsa, kraft ur hvarje vestanfläkt.
Jag var en främling dock: en mäktig stämma talar
om Nordens gråa berg, dess sjöar, gröna dalar,
och nu — att hälsas så, då jag är här igen!
För denna sköna stund jag glömt Italien."
Talet besvarades af publiken med skallande bifallsrop. — Fru Enbom och Henriette Widerberg sjöngo Elvira och Anna 27 och 29 april, de två aftnar "Don Juan" gafs, liksom de utförde Ladyn och Zerlina i "Fra Diavolo" på hans recett 16 maj, då också Kalliwodas divertissemang ur op. "Zampa" för fiol, flöjt och violoncell ånyo exekverades mellan första och andra akterna af Randel, Bock och Gehrman. Äfven "Ryno" återupptogs på repertoaren med Sällström 8 och 11 maj. Man ansåg det tämligen öfvermodigt af honom att göra anspråk på dubbla pris vid recetten, i synnerhet som han den aftonen ej var vid röst. Han låg ofta en half ton under orkestern. Widerberg var så mycket förträffligare.
Några tyska skådespelare och sångare, herr och fru Heusser samt herr Nusch, gåfvo 17 maj efter "Guldkorset" och 20 maj efter "Qväkarn och dansösen" scener ur Rossinis "Tankred" (Tankred fru H., Orbassan hr H., Argir hr N.) och ur Grillparzers "Die Ahnfrau" (Jaromir hr H., stamfrun fru H.). Fru Heusser hade en vacker röst, men hennes gester voro högst löjliga att skåda, och hon höll icke sina armar stilla ett ögonblick. Dessutom var hennes figur föga lämplig för en manlig roll. Herr Nuschs baryton var stark och välljudande, men den som sjöng bäst i "Tankred" var mamsell Pettersén i teaterns kör (förträfflig som Hatet i "Armide"), hvilken fick hjälpa till som Amenaide.
Hugos ”Angelo Malipieri” Victor Hugos fyraaktsdram "Angelo Malipieri, Paduas tyrann", som i öfversättning af kanslerssekreteraren vid Krigsakademien Kr. Arwidsson för första gången gafs 31 maj, kallar Westerstrand i sin årsberättelse för ett bland författarens bättre arbeten. Jules Janin däremot skriver, att Victor Hugo icke bör förundra sig över, om hans forna beundrare efter den pjäsen vända honom ryggen, och Rydqvist hade förklarat rent ut, att man genomläste den "med vämjelse". — Almlöf, som bort vara själfskrifven till titelrollen, men blifvit tilldelad Rodolfo, hvilken i
Emilie Högquist såsom Tisbe. Elter teckning af B. V. Wohlfahrt.
stället lämpade sig för Dahlqvist, insjuknade 26 maj, och den till den 28 annonserade premiären måste uppskjutas till den 31, då Wennbom hunnit kasta i sig rollen. Tyrannen, "pas doux" såsom han kallas i en fransk parodi i st. f. "de Padoue", spelades af Dahlqvist. Men han, som ofta icke kunde behärska sig själf, kunde alldeles icke behärska denna svåra roll, och den kom heller icke till sin rätt. Teaterskvallret visste berätta, att Almlöf varit skolsjuk och redan höll på att studera in Angelo, som han under repetitionerna funnit mera lämplig för sig. Högquist passade egentligen icke för kurtisanen Tisbes våldsamt passionerade roll, men förbättrade sitt spel under representationernas gång, och hennes kostymer voro särdeles smakfulla. Westerdahl som Catarina var ganska bra och utförde sina effektställen i tredje akten med verklig talang, något som ej kunde sägas om Wennbom som hennes älskare. Hans olyckliga minspel fördärfvade allt hvad han gjorde, ehuru han förde sig väl och talade bra, om ock hans röst icke var behaglig. Ännu mindre kunde Habicht återgifva Homodeis blodlystna, hala och skrymtande karaktär. Hans entoniga deklamation och kantiga rörelser hindrade honom från att blifva en god skådespelare. Ehuru utförandet sålunda icke var det bästa, fann publiken sig intresserad af det rafflande dramat, och trots den sommarliknande värmen under början av juni, gafs det fem gånger för goda hus innan säsongens slut. Malla Silfverstolpe säger i sina memoarer, att pjäsen blef "väl gifven af mamsellerna Westerdahl och Högquist", och de bägge damernas spel blef till och med särskildt lofordadt i direktionens ämbetsberättelse.
Man hade längesedan uppgifvit hoppet att få se en verkligt god komedi på Kungliga teatern, då "Sen er i spegeln", en liten täck enaktare på vers af Karl Töpfer, väl öfversatt af Djurström efter en bearbetning af Heiberg, uppenbarade sig på affischen 13 och 15 juni. Pjäsen, som handlar om en svartsjuk äkta man och en trogen hustru, fick ett ökadt värde genom Emilie Högquists intagande spel. Almlöf var däremot mindre lyckad som mannen. Oaktadt hans anlag uteslutande tillhörde det tragiska skådespelet, användes han i likt och olikt. Än spelade han grenadjär, än träskomakare, än vandrande student, då han i stället bort undvika att uppträda i lustspelet. Stor i de stora rollerna, var han liten i de små. Det var nedslående för konstvännen att se den, som triumferat i "Sulla", draga sig hjälpligt fram som en fadd älskare, eller spela sådana på allt värde blottade roller som lorden i "Diamanten", eller se den, som skapat en förträfflig Wallenstein, behöfva misslyckas som Fiesco. — Oaktadt man i pjäsen talade om en samtida storhet, den ryske fältmarskalken Diebitsch med hedersnamnet Sabalkanski, uppträdde Almlöf i en kostym från 1750-talet, under det att Högquist var fullt modernt klädd. — Andra gången pjäsen gafs, betalade de försålda biljetterna icke dagkostnaderna, säkerligen på grund af sommarvärmen och recetten dagen därpå, ty aftonens föreställning inleddes med den alltid gärna hörda "Vattendragaren", där Matilda Ficker som Elina åter beträdde scenen efter att med möda räddats undan den sjukdom i bröst och lungor, hvaraf hon så länge lidit. Hon hälsades välkommen af den fåtaliga publiken med starka handklappningar.
Elise Frösslinds recettSpelårets sista föreställning 16 juni var Elise Frösslinds recett inför fullsatt salong med endast femtio procents förhöjning af biljettprisen. På programmet stod "Marie eller Bröllopsfesten" , hvarefter hofkapellet spelade en ledsam ny uvertyr af J. Moscheles till Schillers "Jungfrun från Orléans", och till sist visades en tableau vivant "Den heliga Cecilia" efter Rafael, hvarunder afsjöngs en hymn, komponerad af hofkapellmästaren Berwald. — Då den lilla Elise Frösslind tjugufem år förut hyllades som Cendrillon, kunde hon knappast ha blifvit mer firad än hon blef nu. När hon sjöng sin första kuplett "Min julle lätt på vågen", darrade hennes röst, och när hon vid den andra möttes af en åska af applåder, kväfdes den af frambrytande tårar. Hon hämtade sig dock snart och sjöng sedan sitt parti förträffligt, om också rösten i de högre tonerna förlorat något af sitt omfång. Matilda Ficker, som ansetts för obotligt sjuk, och hvars lif flera gånger varit i fara, tycktes däremot ingenting sakna af det forna behaget i sin stämma och skördade högljudt bifall, ja! rentaf täflade med fru Frösslind om aftonens pris. På grund af Henriette Widerbergs inträffade sjukdom spelades titelrollen af mamsell Karolina Lindström, som på affischen hade fått detta sitt fäderneärfda tillnamn af någon anledning utbytt mot moderns. Hon var förfärligt rädd och saknade dramatisk hållning, men applåderades lifligt efter sin stora aria. Sällström var bättre än hvad han dåförtiden vanligen var, men hans förfallna utseende och dito röst skvallrade beklagligen om, att han snart skulle blifva oanvändbar för scenen. Vid minnet af forna dagar hördes han dock ännu med öfverseende och sågs med nöje. Det var med honom alldeles som med hans samtida tyske kollega Franz Jäger, som varit afgudad både i Wien och Berlin för sin bedårande tenor. Under några gästspel på andra platser ådrog han sig genom
Den heliga Cecilia. Efter Rafaels oljemålning i Bolognas pinakotek.
öfveransträngning en heshet, som icke ville lämna honom, och då han återvände till sina forna beundrare, uteblef alldeles det sedvanliga bifallet. Man kallade honom "der beliebte Sänger ohne Stimme", och så fick man också dädanefter benämna Sällström. — Efter en förfärande lång mellanakt blef ändtligen den lefvande taflan färdig och tog sig utmärkt ut. Emilie Högquist var Cecilia, mamsell Emilie Frösslind (Lindström) Magdalena, Almlöf Paulus, Selinder Johannes och Dahlqvist Augustinus. Bäst lyckades m:ll Frösslind och Dahlqvists gubbhufvud därnäst. Publiken applåderade mycket, men man var ännu ovan, i synnerhet hvad belysningen beträffade, att anordna dylika efter Kungliga teaterns i Berlin föredöme eftergjorda tillställningar. Omkostnaderna för denna tablå betalades af recettagerskan. Efter spektaklet inropades och hyllades Elise Frösslind ytterligare af publiken.
Recettinkomsten för spelåret utgjorde 112,872 rdr bko, och då därifrån afdragas afgifterna vid tio recetter med 3,646 rdr bko, återstodo inspelta 109,226 rdr bko, som med tillägg af anslag och hyror, m. m. visade en sammanlagd inkomst af 162,375 rdr bko. Då emellertid utgifterna stego till 170,443 rdr bko, uppkom en brist af 8,068 rdr bko, till hvars betäckande direktionen icke hade några medel. Då Kungliga teaterns äldre skuld utgjorde 96,282 rdr bko, uppgingo teaterns sammanlagda skulder i kapital och upplupna räntor 1 juli 1836 till 104,350 rdr bko, däraf 37,000 rdr bko voro fonderade genom af konungen meddelade anvisningar på statskontoret, men till likviderande af återstående 67,350 rdr bko saknade teaterstyrelsen all tillgång.
⁎
Gamla teaterhuset i Helsingfors. Efter teckning af Engels.
Dramatiska artisternas gästspel i FinlandUnder ferierna begåfvo sig några af dramatiska scenens artister till Finland och gåfvo under närmare halfannan månad föreställningar därstädes. I Helsingfors' Morgonblad får man genom en annons veta, att de två dagar efter spektaklernas afslutande i Stockholm öfverreste till Åbo och beräknade vara framme i Helsingfors omkring 22 juni för att där gifva sin första representation. Emellertid gick det icke alltid efter uträkning i denna ångfartygsfärdernas barndom. I Åbo Underrättelser 29 juni läses: "Ångfartyget Solid afgick från Stockholm eftermiddagen den 17 dennes, destineradt till Åbo. Under det fartyget gjorde slag kring Vaxholms fästning, afbidande resepassens visering, sprang ena ventillocket i luftpumpen och maskineriets rörelse afstannade. Mekanikus Owen begaf sig genast till Stockholm, lät där förfärdiga tvenne nya ventiler och återkom till Vaxholm så tidigt, att fartyget den 19 kl. 5 på morgonen åter sattes i rörelse. Två och en half mil hitom Furusund sprungo de alltför svaga gångjärnen till ventilen, och fartyget, som ej mera kunde fortsätta resan, måste ankra. En express afsändes till Stockholm, och tvenne timmar efter dess ankomst expedierades det under lastning i Stockholms hamn liggande Åbopaketfartyget Pallas, bogseradt af ångfartyget till Granhamn (där Solid kastat ankar), tog dess passagerare ombord och ankom lyckligen till Åbo den 21 om aftonen", hvarefter truppen reste vidare till Helsingfors. Man spelade hvar tredje dag med abonnemang för tolf föreställningar. Repertoaren omfattade flera af Stockholmsscenens helst sedda pjäser: Sömngångerskan, Passionen och förnuftet, Elake husbonden, Ålderdom och dårskap, Bröderna Philibert, Tartuffe, Giftermålet på befallning, Angelo Malipieri, m. fl. I Frenckel & sons bokhandel såldes porträtt af Emilie Högquist såsom Berta i Stamfrun. Af Solids passagerarlista finner man, att deltagarna i färden voro fruarna Deland och Wennbom, m:llerna Högquist och Höök, herrar Sevelin, Deland, Wennbom, Svensson, Hyckert, K. Hjortsberg, L. Kinmanson och hans fjortonårige son, den sedan så berömde skådespelaren Gustaf Kinmanson, samt symamsell Dahlberg och maskinisten Lindvald. Så utmärkta skådespelare hade Helsingforspubliken aldrig förut sett, och dess förtjusning kände heller inga gränser. I Helsingfors' Morgonblad läses 25 juli ett "utdrag ur ett bref till en vän i landsorten", den form under hvilken man då oftast skref kritiker: "Sedan jag sett Sömngångerskan kunde jag ej den följande natten tillsluta ögonen, emedan den intagande nattvandrerskan jämt sväfvade för min inbillning. I denna roll skördade mamsell Högquist allmänt bifall, men det var henne förbehållet att göra ett ännu djupare intryck på sina åskådare. Angelo Malipieri af Victor Hugo annonserades — — För hvem ägnade sig väl Tisbes roll bättre än för mamsell Högquist! Ung, liflig och skön förenar Hon ju allt som fordras för att i norden återspegla en af dessa söderns döttrar, hvilkas kärlek Beskow så träffande jämför med en afrikansk sol, hvilken lifvar eller förtär allt, som ligger inom dess omgifning." Mamsell Höök ansågs vara "charmant", och man beklagar, att man ej fått beundra Sevelins utmärkta talang tillräckligt ofta. "De öfriga sujetterna", tillägger brefskrifvaren, "böra vara belåtna med den välförtjänta hyllning publiken skänkt dem." En formlig Högquistfeber utbröt i staden och tog sig uttryck i de mest öfversvallande hyllningar. Sin utomordentligaste framgång firade hon i nämnda Tisbes roll, och skalderna strängade sina lyror till hennes lof. Om tonen i dessa poem kunna följande strofer ge en föreställning:
"Härliga, tjusande mö, Talias älskade dotter,
ögat blott söker din bild, örat blott lyss till din röst.
Gracernas ljufva behag hos dig sig alla förenat,
kvalen och sorgerna fly som molnen flykta för solen.
Vid hvarje blick utaf dig — hvart ord från rosiga läppar
ingen så känslolös är, att han dig ej skulle beundra,
som man beundrar hvar konst, då den fullkomlighet nått."
På hemfärden till Sverige gåfvo våra artister sju spektakler i Åbo, och 9 augusti kl. 7 på morgonen återreste de till Stockholm med Solid, som denna gång utan äfventyr landsatte dem i hufvudstaden.