Svenska teatern/Kungliga teatrarna under Gustaf Åkerhielms styrelse

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Del 3
Svenska teatern : några anteckningar
4. Under Karl Johanstiden : 1818-1827
av Nils Personne

Gustaf Fredrik Åkerhielm
Kungliga teatern under Gustaf Lagerbielkes styrelse  →


[ 7 ]

007-Gustaf Fredrik Åkerhielm-Svenska teatern 4.jpg

Gustaf Fredrik Åkerhielm. Efter oljemålning af K. T. Staaff, litogr. af J. Cardon.

Gustaf Fredrik ÅkerhielmDen 23 november 1818 upphörde kronprins Oskars tillfälliga chefskap öfver de Kungliga teatrarna, och friherre Gustaf Fredrik Åkerhielm utnämndes till förste direktör öfver Kongl. maj:ts hofkapell och spektakler. Född 1776 ingick han, efter en särdeles omsorgsfull uppfostran, i militärståndet såsom kornett vid Lifhusarerna (Lifgardet till häst), deltog i egenskap af skvadronschef i finska kriget och fick därunder tillfälle att flera gånger visa prof på mod och själsnärvaro. 1811 lämnade han krigstjänsten med öfverstes afsked och ägnade sig åt landthushållning och utländska resor. De fyra och ett halft år, från 1818 till 1823, under hvilka han ledde de [ 8 ]Kungliga teatrarnas verksamhet, ha betecknats såsom en af de mest lysande perioderna under deras tillvaro. Han uppsatte en stor mängd nya pjäser, hvaribland några voro af honom själf författade eller öfversatta, och införde på den kungliga scenen Shakspere och Weber, hvilket, så underligt det än kan förefalla oss, då betraktades såsom ett ytterst vådligt företag. Äfven Eugène Scribe fick under hans tid hemortsrätt i vår hufvudstad. I sina litterära arbeten biträddes han af sin första hustru, född Charlotte af Ugglas, hvilken också ensam öfversatte flera då gifna pjäser. Hon var medelpunkten inom en krets, där Tegnér under sin Stockholmsvistelse lärde känna sig hemmastadd, nämligen de befryndade husen Ugglas, Åkerhielm, Björnstjerna och Stedingk, "de älskvärdaste i detta Sodom" såsom han skref till sin hustru, och dit han infördes af sin vän, den gamle diplomaten Brinkman. I bref till denne talar han om "sokratiska måltider" och "sokratiska samtal i friherrinnan Åkerhielms soffa", och Martina von Schwerin skrifver: "Friherrinnan Åkerhielm är och förblir alltid för mig den person, bredvid hvilken jag andas lättast i Stockholm. Alla min lefnads känslor och minnen förhöja för mig värdet af alla hennes älskvärda egenskaper." Tidigt bruten af sjukdom afled hon redan 1828 vid fyrtiotvå års ålder, och Tegnér har i en af sina vackraste grafsånger gifvit en intagande bild af denna ädla och renhjärtade kvinna:

"Som en ängels stämma klingar,
som han kännes på sin blick,
fast han gömmer sina vingar,
så hon genom lifvet gick."

[ 9 ]”Hon var mig på en gång som en mor och en syster och en af de få Stockholmsdamer, för hvilka jag haft eller kan få någon aktning”, skref han till sin hustru.

009-Charlotte Åkerhielm-Svenska teatern 4.jpg

Charlotte Åkerhielm, född af Ugglas.
Efter teckning af Maria Röhl 1828.

Åkerhielm ägde en viss talang i allt hvad han företog sig och dessutom mycken älskvärdhet i sitt väsen och sitt uppträdande, ehuru Hans Wachtmeister i sina bref klandrar hans ”satiriska läggning, som omöjliggör hvarje vänskapligt umgänge”. Han gaf ofta lysande fester, där han sammanförde scenens artister med teaterförfattare och bägge dessa kategorier med hofvets mera framstående prydnader. Efter sin afgång från teatern blef han 1826 ordförande i Fångvårdsstyrelsen, 1827 därjämte generaltulldirektör och 1831 statsråd, på hvilken post han kvarstod till 1840. Dessutom innehade han en mängd [ 10 ]andra maktpåliggande förtroendeuppdrag, såsom ordförandeskapet i Musikaliska akademien, och blef 1829 ledamot i kommittéen för afgifvande af förslag till nytt reglemente för Kongl. maj:ts hofkapell och spektakler. Vidare tilldelades honom hedersledamotskap i Landtbruksakademien och Musikaliska akademien, och slutligen utnämndes han till serafimerriddare. Han dog 1853 på Ulfsunda utanför Stockholm.

*

Karl NordforssEn svår förlust led teatern, då dess mångårige andre direktör Karl Gustaf Nordforss 1818 vid spelårets utgång på grund af en mängd för honom obehagliga omständigheter måste taga afsked. Han var född i Dalarna 1763 i Malingsbo kapellförsamling och son till brukspredikanten, sedermera komministern, den utmärkt lärde magister Anders Nordforss och hans hustru Elisabet Arosén. Sonen erhöll af fadern en sorgfällig undervisning, men emedan hemmet var fattigt, måste han söka sig en väg till utkomst såsom bruksbokhållare, hvilken sysslas nöjaktiga skötande betänkligt led af hans vittra böjelser. Vid en logafmätning öfverraskade den stränga patronessan honom fördjupad i studiet af Rousseau och kastade i vredesmod boken ut genom dörren. 1785 begaf han sig till Stockholm och fick plats som extra accisskrifvare vid Tullverket, där han samma år uppfördes på ordinarie stat efter att ha betalt den för honom dryga ackordssumman af trehundra riksdaler. Han blef handledare för barnen till sin närmaste förman och förvärfvade i general Arbin en [ 11 ]ädel gynnare. Genom drift och arbetsamhet försörjde han sig själf och understödde också sina fattiga föräldrar och syskon. Hans goda hufvud gjorde honom omtyckt, och han slöt sig till några i hufvudstaden varande unga vittra män såsom Thorild, Lidner, Kraus med flera. När kriget utbröt 1788, begärde han af konungen tjänst vid arméen i ett skaldebref, som på den tiden gjorde ej ringa uppseende. General Armfelt blef nu hans gynnare och fäste honom alltmer vid sin person. Inom kort finna vi honom såsom auditör vid Nylands regemente och som ordinarie öfverauditör från den 1 oktober 1788 vid de trupper, som under Armfelts befäl sammandragits mot norska gränsen. Det första mera allmänt kända prof på hans poetiska begåfning och fina språkbehandling var det under hans vistelse i Finland 1788 skrifna "Ode till Svenska arméen". Följande år vann han stora priset i Svenska akademien för en sång öfver den vid Hogland fallne sjöhjälten Baltsar Horn. Samma pris erhöll han ånyo 1810 för sin "Sång öfver Sveriges kronprins Carl August" och ytterligare 1822 för en moralisk afhandling om "Viljan". 1792 blef han kvartermästare vid Göta garde, 1794 kapten och 1798 major. Sedan han tagit afsked från regementet, placerades han i generalstaben, utnämndes 1802 till öfveradjutant hos konungen och anbefalldes att 1812 i denna egenskap tjänstgöra hos öfverståthållaren grefve Karl Mörner. Samma år blef han öfverstelöjtnant i arméen och erhöll 1815 öfverstes namn, heder och värdighet.

Förmodligen på rekommendation af Armfelt utnämnde Gustaf III honom 1790 till andre direktör [ 12 ]vid Dramatiska teatern, hvilken befattning han 1799 utbytte mot samma syssla vid lyriska scenen.

012-Karl Gustaf Nordforss-Svenska teatern 4.jpg

Karl Gustaf Nordforss

I tjuguåtta år fortfor Nordforss att med mer eller mindre vidsträckt myndighet vara fäst vid den Kungliga teatern, åt hvilken han ägnade sina yppersta krafter och en oafbruten författarverksamhet. Mycken lycka gjorde hans treaktsoperett "Tanddoctorn", som gafs åttio gånger på de kungliga scenerna. Vidare skref han en "Epilog" med sång och dans till kronprinsens födelsedag 1814 och var medarbetare i tillfällighetspjäsen "Föreningen". Dessutom öfversatte och bearbetade han för scenen mer än sextio stycken, bland hvilka jag här vill erinra om "Oedip i Athen", "Don Juan", "Cendrillon", "Befriade Jerusalem", "Lilla matrosen", "Begge arrestanterne", "Gubben i bergsbygden" och "Målaren och modellerna". Trots Hammarskölds stränga omdöme kan man tryggt framhålla hans stora förmåga att vid sångpjäsers öfversättning lämpa orden efter [ 13 ]musiken. 1806 fick han öfvertaga anordnandet af operettspektaklerna på Arsenalsteatern. Vid sitt afskedstagande erhöll han af konungen en pension på tolfhundra rdr bko. Som medarbetare skref han sedan diverse uppsatser i Stockholmsposten, Journalen, Anmärkaren och Posttidningen. I sammanhang härmed kan förtjäna omnämnas hans satir från 1815, "Om judarnas företräde, välde och lycka". Han var tvenne gånger gift, 1795 med Hedvig Koersner, som dog 1797, och 1804 med Katarina Vilhelmina Weström, från hvilken han skilde sig 1818.

I Leopolds berömda aftoncirklar, där denne satt tillbakadragen "inom förskansningen af sin gamla ära", såsom Tegnér uttrycker sig, saknades Nordforss sällan, och alltid var för honom det dyrbarast, som påminde om Gustafs tidehvarf. Han hade varit personlig vän med många af dess utmärkta män och förvarade deras minne i trofast hjärta. En af dem var Bellman. Då den odödlige skaldens minnesfest firades den 26 juli 1832, hade Nordforss oaktadt sin sjuklighet vandrat ut till Djurgården och ämnade sedan därifrån bege sig till en begrafning på Ladugårdslandet, men han kom aldrig dit. I den folkträngsel, som uppstod vid de kungliga personernas ankomst, råkade han falla omkull och stötte hufvudet. Blod flöt ur näsa och mun, man bar in honom på Blå porten, läkare anskaffades, och han hemfördes i vagn. Men en åder hade sprungit i bröstet, blodet kunde ej hämmas, och han dog tidigt på morgonen dagen därpå.

Nordforss var till sin karaktär en af de redligaste och mest vältänkande människor, ehuru dessa [ 14 ]egenskaper ofta undanskymdes af hans häftiga lynne. Därför blef han också af många misskänd, men under den brusande ytan klappade det ädlaste hjärta, säger en af dem, som kände honom närmare. Han hade en ovanligt hög panna, lockigt hår och krökt näsa samt en starkt byggd, manlig figur, hvarför Sergel ibland bad att få använda honom såsom modell och formade också hans egen medaljong.

*              *
*

Den första nyhet, som baron Åkerhielm lät uppföra, var det i föregående del omtalade allegoriska divertissemanget "Balder", som Valerius sammanskref till Karl XIV Johans kröning, och som nu gafs offentligen på konungens födelsedag den 26 januari 1819. Hans majestät bevistade ej föreställningen, men kronprinsen var där. Den smickerfyllda hyllningen af dessa bägge höga personer mottogs med mycken entusiasm af publiken och uppfördes elfva gånger, senast den 27 januari 1822. På konungens namnsdag den 28 januari gaf kronprinsen stor supé på slottet, hvarvid Du Puy, Hjortsberg och Jeannette Wässelius på franska spelade en opéracomique. Därefter dansades tvenne pas de deux, det ena af Ambrosiani och Sophie Daguin, det andra af Carey och Joséphine Sainte-Claire samt slutligen ett pas de quatre af dem samtligen.

*

[ 15 ]Shaksperes »Hamlet» och dess första uppförande i Stockholm 1819Två månader därefter, den 26 mars fick man på Arsenalsteatern ändtligen skåda den första föreställningen i Stockholm af "Hamlet", detta underbara, evigt unga snilleverk af den fullblodigaste representanten för renässansens diktkonst.

Hamletssagan är, som bekant, först skrifven af Danmarks äldste häfdatecknare, Saxo Grammaticus, i hans frejdade Historia danica, hvilken fullbordades 1204, ehuru den ej blef tryckt förr än 1514 i Paris och öfversattes från latin till danska af Anders Sörensen Vedel 1575. I tredje boken af denna historia förtäljer Saxo om en konung Rörick i Danmark, hvilken hade en dotter Geruthe, som han gaf till äkta åt Haardevendel, med hvilken hon fick sonen Amleth. Denne Haardevendel, hvilkens fader var höfding öfver Jutland, hade en broder, Fenge, som tog honom af daga och gifte sig med den mördades änka. Af fruktan för sin farbroder ställde sig Amleth svagsint. Konungen fattade emellertid misstankar, att hans galenskap endast var låtsad, och försökte utleta sanningen genom att förföra Amleth till älskog med "it deiligt Quindfolck", med hvilket han oförmodadt sammanfördes i en skog. Då det likväl icke lyckades Fenge att härigenom utleta rätta förhållandet, emedan Amleth i tid blifvit varnad af en vän, instängdes han i ett rum tillsammans med sin mor, hvarvid en konungens spejare låg gömd i en halmkärfve för att lura ut, hvad han skulle yttra. Icke heller nu får Fenge veta något, ty lyssnaren dödas af Amleth, som därefter håller ett strafftal till sin mor. Kungen, som ej själf tordes aflifva Amleth af fruktan för dennes morfaders vrede, [ 16 ]skickar honom därför till England med ett uriebref, som Amleth under vägen förändrar, så att det i stället kommer att gälla hans följeslagare, som rådt till detta illdåd. Dessa bli hängda af den engelske konungen, och Amleth vinner pris för sin visdom och får kungens dotter till äkta. Ett år därefter återvänder han till Danmark, där man just firar graföl efter honom, som man antog vara död. Han deltar i gästabudet, dricker Fenge och hans hofmän druckna, dödar kungen, tänder eld på hallen och innebränner dem allesamman. "For saadan Gierning bör Amleth evig pris hos alle, at hand saa snildelige skiulte sin dybe Visdom met selffgiort daaligheds Kaabe, oc heffnde icke alleniste sin Faders död, men och frelste sit eget Liff, baade met stor Forstand och lofflige Mandoms Gierninger." Med dessa ord slutar Saxos tredje bok i Vedels öfversättning.

Denna berättelse öfversattes till franska, och detta franska original, eller möjligen en engelsk öfversättning däraf, ligger till grund för en under slutet af 1500-talet ofta spelad, numera förlorad Hamletstragedi, hvilken Shakspere lär ha användt till stomme för sitt mest bekanta drama, som med all sannolikhet första gången uppfördes under sommaren 1602.

Professor Karl Säve har uti en i Nordisk universitetstidskrift offentliggjord afhandling visat, att den engelska namnformen Hamlet och den forndanska Amleth (Saxos latinska Amlethus) motsvaras af det isländska amloði och det fornsvenska amblodhe, hvars äldsta form varit andblauði, som betyder den fånige, sinnessvage, svagsinte. Detta vedernamn [ 17 ]erhöll den nordiske konungasonen af mängden, som antog, att han var för slö eller feg att fullgöra sin plikt att hämnas faderns död. När han slutligen utfört sitt farliga värf, blef folkets beundran så mycket lifligare, och det honom tilldelade öknamnet blef nu ett hedersnamn, som under tidernas lopp utplånade hans verkliga namn, så att eftervärlden aldrig fått veta, hvad han egentligen hetat.

Att Hamletssagan äfven lefvat i Sverige, därpå ha vi ett ojäfaktigt vittnesbörd i Erikskrönikan eller gamla rimkrönikan, där den sorgliga brödratvisten mellan Magnus Ladulås’ söner skildras. Sedan Birger vid det fasaväckande Nyköpings gästabud svält ihjäl sina bägge bröder, blef han så glad, att han betedde sig som om han varit tokig, eller som det heter i krönikan:

”Tha slog Konungen handom samman
ok log fast ok giorde aff gamman
rätt som han wore en amblodhe,
then sik intet godt förstode:
Min Drotning signe then helge And,
nu hafwer jag Swerike i mina hand.”

Detta uttryck visar oemotsägligt, att sagan om den danske prins Amleths låtsade vansinne så djupt inträngt i forntidens föreställningssätt, att det öfvergått till ett nomen appellativum med betydelsen af en narr, en fånig person.

Shaksperes skådespel uppfördes för första gången på svenska 1787 i Göteborg med Anders Widerberg i titelrollen (se del I sid. 147), och under samma årtionde förekom det äfven på Karlskronas teater. Men på den gustavianska scenen passade icke "en [ 18 ]så barbarisk, otyglad och orimlig dramaturg som Shakspere, hvilken saknade sann smak och trotsade dramatikens grundregler". Jag ber att härvid få erinra om Zibets förut anförda betecknande bref till Gustaf III 1784, sedan han i Paris åskådat "Macbeth" och "Kung Lear" (se del II, sid. 146 och 147), och 1791 skref Edelcrantz till konungen om återgifvandet af "Hamlet" i Hamburg: "Stycket är allt för fullt af löjligheter och absurditeter, för att man skulle fästa sig vid dylikt hos skådespelarna." 1816 säger Scheutz i förordet till sin öfversättning af "Julius Cæsar": "Shaksperes värde som teaterförfattare har länge varit omtvistadt, och tvisten fortfar ännu." Då han 1820 utgifvit sin försvenskning af "Köpmannen i Venedig", skrifver en tidning, att "det förråder brist på smak och urskiljning att göra sig mödan med dess öfversättande", och en annan säger 1821, att "Shaksperes djupa okunnighet om teatralisk konst och ordning, ehuru en hufvudsaklig brist, likväl som den stöter åskådaren mer än läsaren, kan lättare urskuldas än denna fullkomliga brist på smak, som råder i dess pjäser — den frambryter endast vid intervaller med snillets svedande ljungeldar. Han ägde ett stort och öfverflödande snille, lika rikt på tragisk som komisk åder — men han bör anföras såsom ett varnande efterdöme, huru farligt det är att ösa blott ur dessa källor för att vinna en förträfflighet i de vackra konsterna". Ännu 1906 skrifver "den gamle på Jasnaja Poljana", Leo Tolstoj, att han med "Kung Lear" i sin hand skall bevisa, att Shakspere icke blott saknar genialitet som författare, utan helt enkelt är en mediocre [ 19 ]bokskrifvare. Iffland yttrade, att "Shakspere var en för stark näring ofvanpå de franska tragedierna, hvarför det händt, att hans arbeten mera förvånade än förstodos, och beundrades mera än gjorde intryck". Han tillade, att Schröder var den förste, som i Hamburg bragt "Hamlet" på tyska skådebanan, och att Schröder genom sin i detta stycke utvecklade talang kan tillräkna sig äran att ha gifvit en ny riktning åt smaken för skådespel i Tyskland. Till någon del har han väl äfven härigenom beredt möjligheten för Shakspere att vinna inträde på svenska scenen.

När Åkerhielm tog sig för att framföra "Hamlet" på den kungliga scenen, stod det i Litteraturtidningen, att "det fordrades ett slags heroism" för att upptaga ett sådant drama. Men vågstycket lyckades öfver all förväntan. Scheutz skref till Crusenstolpe om intrycket af första representationen, att "folk tyckte sig ej hafva sett något skådespel förut". Till och med den gamle gustavianen Leopold yttrade till Lorenzo Hammarsköld, efter hvad denne berättar för Molbech, att "den där käringhistorien tog sig verkligen bättre ut, än jag förmodat". Och dock var öfversättningen af Per Adolf Granberg skäligen underhaltig, ehuru Åkerhielm retuscherat densamma. Hammarsköld säger i ett bref till Scheutz, att han "tillhunsat pjäsen på det liderligaste". Och det är icke utan, att han däri har rätt, ehuru man måste medge, att Granbergs tillvägagångssätt var nästan pietetsfullt i jämförelse med de godtyckligheter Franska akademiens ledamot François Ducis tillät sig mot den store brittens drama, innan det framfördes på Théâtre français. Bland annat hade han [ 20 ]utbytt faderns vålnad mot en — askurna. Utom det lilla skådespelet, som talades på alexandriner, var Granbergs bearbetning på prosa i ett genomgående banaliseradt språk med där och hvarstädes instuckna förklarande repliker, såsom till exempel "Hvad, någon lyssnar här, det är en spion, han skall dö", i stället för Shaksperes "How now! a rat? Dead, for a ducat, dead". Men, hvad värre var, hela kyrkogårdsscenen var utesluten med dödgräfvaredialogen och uppträdet mellan Hamlet och Laertes. Likaså Fortinbras' figur och Hamlets monolog efter mötet med dennes trupper. Andra aktens skådespelarscen var struken, och alldeles vanställd den, som förekommer i början af tredje akten. Hamlet yttrar endast några allmänna fraser om teatern, och det lilla skådespelet framställdes på vår scen med de öfverdrifna manér och åtbörder, för hvilka Hamlet i originalet, men icke i Granbergs bearbetning varnar, och som förste skådespelaren säger, att de bland sig afskaffat. Till på köpet lofordades detta spelsätt af den dåtida kritiken såsom något för Shaksperes tidehvarf karakteristiskt. Polonius var reducerad till en högst oklanderlig hofman. Sålunda var större delen af hvad han yttrar till konungen och drottningen om sin förmenta upptäckt af orsaken till Hamlets vanvett utelämnad, och de kvarstående replikerna dämpade. Likaledes var den scen borttagen, där han för Hamlet anmäler skådespelarnas ankomst. Och ett sådant slut! När Hamlet mördat kungen, ropar hoffolket: "Hamlet, hvad har du gjort?", hvarpå vålnaden under teatern svarar: "Hämnat eder konungs död på hans mördare"; och Hamlet dör, i [ 21 ]fullkomlig Kotzebueisk melodramstil utbristande: "Nu, min fader, är din ande försonad och lycklig. Se här frukterna af de mänskliga begärens förvillelser ... Mitt öde är en ryslig hemlighet, den går med mig i grafven ... Eftervärld! förlåt mina brott! Himmel, skänk mig försoning!" Troligen för att mildra det befarade hemska intrycket af skådespelet gaf man första kvällen efter detsamma en gammal komisk balett, "Les marchandes de modes", hvilken dock sedermera lyckligtvis togs bort.

Hur detta Shaksperes snilleverk den tiden uppfattades af en mängd människor, därom kan man få en föreställning genom en af de då i den offentliga pressen ytterst sparsamt förekommande granskningar af företeelserna inom teatern. Sedan styrelsen prisats för sin verksamhet: "Åtta nya pjäser på åtta månader — mer kunde ej andra hufvudstäder uppvisa", heter det: "alla pjäserna bortskymmas af 'Hamlet', som vår teater ändtligen tillägnat sig. Kanhända torde tiden just nu vara inne för de flesta åskådare att reflektera öfver denna pjäs eller åtminstone att med lugn höra en åskådares reflexion däröfver — ty för något annat vill man ej, att det följande skall anses. Författaren tillstår då uppriktigt, att han i denna pjäs funnit mycket geni, och hvem skulle ej finna det hos Shakspere — och esprit, men alltför litet känsla; och att han för första gången sett en tragedi utan att få gråta. Det rörande i Ofelias galenskap är af det slags ynklighet, som man ej behöfver besöka teatern för att när som helst kunna betrakta. Fel i den mänskliga organisationen, de må vara inre eller yttre, synas mig alltid ligga [ 22 ]utom dramaturgens område, och det slags ynklighet, som kan hämtas af galenskapen, fullkomligt svara mot det slags rolighet, som kan hämtas af en puckel eller af en benknöl. Härtill kommer äfven, att Ofelias roll är ett fullkomligt hors d'oeuvre och endast synes tillkommen för att få något rörande i

022-Shakespeare-Svenska teatern 4.jpg

Shakspere. Efter titelbladet till den första samlade upplagan af hans dramatiska arbeten. London 1623.

pjäsen. Hon är Hamlets älskarinna, och hon sänker sig ned att bli spion på honom; hon har en föraktlig far — och hon blir galen af sorg att ha förlorat honom. Hon lämnas utan tillsyn (för att kunna dränka sig à son aise) i ett hof, där både konung och drottning omfatta henne med ömhet och deltagande. Hamlet är äfven galen, men hans galenskap [ 23 ]är förställning. Natursanningen i spelet gör likväl, att åskådaren glömmer det, och galenskapen sprider således äfven öfver Hamlets roll samma ynklighet som öfver Ofelias, och ger åt hans svar en stor effekt, men en effekt, som till betydlig del försvinner i det ögonblick man påminner sig, att alltsammans är öfverlagdt och öfverläst. Intill dess är kontrasten emellan det förståndslösa af hans ställning och det förståndsdjupa, sinnrika, träffande och kvicka i hans ord just det, som utgör den egentliga källan till åskådarens nöje. Någon gång synes också Hamlet söka anledningar att visa kvickhet och sinnrikhet, hvarpå musikanternas inträdande är ett exempel. Om han ej behöft deras flöjt för den jämförelse han ämnade göra, så hade de säkert icke infunnit sig. — Andens långa tal i första akten synes mig också vara ett fel. Man ser honom så länge, att man slutligen familiariserar sig med honom — det sämsta man kan göra med det, som skall väcka fasa. Hans apparitioner i de följande scenerna äro just därföre af så stor effekt, att de äro korta." I tidskriftens följande nummer, som innehåller slutet på artikeln, talas det om det myckna bifall, hvarmed stycket blifvit mottaget. "Utom de öfver allt framskymtande blixtarna af det sublima Shakspereska geniet" — heter det — "utom de träffande dragen af hans djupa människokännedom, som förmå den bildade åskådaren att glömma hans fel och att beundra hans flykt, har 'Hamlet' också allt hvad som kan imponera på den obildade. Det är icke allenast en tragedi, men en pjäs med stort spektakel, ett slags opera, som bländar ögat med den ena taflan efter den andra [ 24 ]och knappt lämnar eftersinnandet rådrum att återvända i sig själft. Lägg härtill en ande, som gör den i alla pjäser så svåra expositionen, som sedermera än visar sig, än låter höra sig, tvenne galna, fem personer som dö på scenen och en utanför — en duell i närvaro af ett hof, tvenne bägare, som gå omkring — och man bör kunna förklara sig det ofantliga tilloppet af åskådare. Det borde utan möda kunna förutses, att denna pjäs skulle ge hvad man kallar fullt hus. Men man skulle helt visst mycket misstaga sig, om man af det bifall 'Hamlet' vunnit gjorde någon slutsats till förmån för tragedier af annat slag." Författaren hoppades till sist, att "Hamlet" och dess genre icke hos oss skulle utesluta "Iphigenies" och "Zayrs".

Till skådespelets framgång hos oss bidrog i icke ringa mån det i allmänhet förtjänstfulla återgifvandet af de respektive rollerna, främst af Åbergsson som Hamlet, samt den omsorgsfulla uppsättningen, hvilken godt kunde täfla med kontinentens bästa framföranden, enligt kompetenta personers försäkran. Dekorationerna voro skickligt anordnade och kostymerna smakfulla och präktiga. Lars Hjortsberg framställde Horatio "så, som man af den erkände mästaren hade rätt att vänta", efter hvad Litteraturtidningen yttrar, "ehuru rollens beskaffenhet ej gaf tillfälle att utbreda en stor talang". Man måste dock förvåna sig öfver, att denna roll tilldelats den oöfverträfflige framställaren af den borgerliga komediens karaktärer, den då fyrtiosjuårige komikern med den undersätsiga och trinda figuren. Men det fanns icke många dugliga [ 25 ]skådespelare att tillgå den där tiden, man ville gärna ha honom med, om det var möjligt, och dödgräfvarens roll, hvartill han var klippt och skuren, var tyvärr utesluten. Om icke Polonius i den Granbergska bearbetningen blifvit så vanställd, hade väl den uppgiften passat hans talang långt bättre än Horatio. Konungen spelades otadligt af Cederholm, och detsamma var förhållandet med Lindman som Laertes och Fredrik Kinmanson som vålnaden. Brooman som Polonius ansågs mindre tillfredsställande och saknade den otvungna belefvenhet, som karakteriserar en hofman. Fru Deland, född Rydberg, lär ha spelat drottningen stelt och sömnigt. Ofelias roll hade lämnats åt den då fyrtioettåriga fru Åbergsson, född Kuhlman, till hvars förmån skådespelet gafs den första aftonen. Denna inom komediens område förträffliga aktris misslyckades nästan alltid, då hon spelade tragedi — så äfven här. En bedömare yttrar, att, om det varit möjligt att fördärfva en så härlig roll, skulle hon ha lyckats i detta föga prisvärda bemödande. Både ålder och utseende hade hon emot sig, och hade i vansinnighetsscenerna ej gifvit akt på den om Ofelia gjorda anmärkningen, att hon förstod att mildra och försköna själfva lidandets galenskap. Hon lär ha framträdt med utsträckta armar, stelt nedhängande händer, släpande gång och talat i en "monoton pjunkton". Såsom Lucianus hade den unge eleven Torsslow en af sina första roller.

Åbergssons mästerliga återgifvande af titelrollen afgjorde emellertid pjäsens framgång och vitsordades af publikens högljudda bifall. I synnerhet lär han ha varit utmärkt i de starkare scenerna, under [ 26 ]det att han förefallit något kall i de mera lugna. Han hade i Paris grundligt studerat Talmas ypperliga tolkning af karaktären, hvarom Hans Wachtmeister, hvilken vistades i Paris 1819, skrifver till sin kusin under den 15 mars: "Jag såg Talma i Hamlet häromdagen. Omöjligt att tänka sig något, som bättre och mera skrämmande uttrycker de växlande förnimmelserna och anfallen af en rasande melankoli. Där finnas sublima moment, då jag kallsvettades. Så scenen då han grubblar öfver döden och själfmordet. Oförglömmeligt är, då han gjort sig förtrolig med icke vara't och gripes af skräck inför möjligheten af ett uppvaknande." Från engelske ministern härstädes, lord Strangford, fick Åbergsson mottaga ett smickrande bref, hvari denne försäkrade, att rollen ej spelades bättre i England. En recensent yttrade, att "den som varit nog lycklig att se herr Åbergssons spel i scenen med modern, den måste känna inom sig, att han har sett en äkta tragisk aktion, sådan, som man hittills vant sig att tänka den utförd af Garrick, Talma eller Schröder". Denna stämningsfulla scen har af olika Hamletstolkare utförts på skilda sätt. I Rowes upplaga af 1709 finnes ett träsnitt, som visar, huru teatern då och förmodligen ända sedan Shaksperes egen tid varit anordnad. På väggen hänga tvenne porträtt, och det är till dem Hamlet hänvisar, då han säger:

"Se här på denna målning och på denna!
En härmad liknelse af tvenne bröder."

Ungefär vid midten af 1700-talet hittade man i England på att låta Hamlet ur sin ficka framtaga [ 27 ]de tvenne porträtten och visa dem för modern. Den store amerikanske Hamletstolkaren Edwin Booth liksom den icke mindre framstående italienske tragikern Ernesto Rossi, hvilken 1885 och 1886 återgaf Hamlet i Stockholm, buro faderns porträtt hos sig, under det att de sleto farbroderns från drottningens hals, och Rossi gjorde scenen ännu starkare genom att slutligen kasta mördarens miniatyrbild på golfvet och krossa den under sin fot.

027-Hamlet-Svenska teatern 4.jpg

Scen ur ”Hamlet”. Från Rowes upplaga 1709.

Rossis geniale landsman och rival Tommaso Salvini samt den berömde [ 28 ]engelsmannen Henry Irving skådade däremot de båda bilderna endast med själens öga.

Vår utmärkte Shaksperekännare professor Henrik Schück har påvisat för oss, hur författaren kommit att dikta denna scen, som ej förekommer hvarken hos Saxo ej heller i den franska eller engelska öfversättningen eller i det äldre Hamletsdramat. På lord Leicesters rekommendation hade ett engelskt skådespelarband begifvit sig till Danmark och 1586 lyckats erhålla anställning vid hofvet, som då uppehöll sig på det några år förut färdigbyggda Kronborgs slott vid Helsingör. Omsider blefvo tre af dessa aktörer, Kemp, Pope och Bryan, 1594 anställda vid lordkammarherrns, lord Hunsduns teatertrupp, där Shakspere samma år var en af sällskapets förtroendemän jämte Richard Burbage, Hamlets förste framställare, och William Kemp, den ytterst populäre komikern. Af dessa skådespelare, i synnerhet af hans intime vän Thomas Pope, inhämtade Shakspere för sin Hamlet en mängd smådrag, hvarom han annars aldrig kunnat ha någon kännedom, liksom han utan deras fingervisningar säkerligen icke förmått förläna dramat den lokalfärg det nu äger. Namnen Gertrud, Rosenkranz, Gyldenstern, Valdemar, Kronborgs slotts belägenhet, Hamlets och Horatios studerande vid högskolan i Wittenberg, trumpetstötarna och kanonskotten, som beledsagade skålarna, konung Fredrik II:s oförbätterliga dryckenskapslast med mera äro allt upplysningar om danska förhållanden, som Shakspere inhämtat af sin vän och kollega Pope. Säkerligen beskref denne också för honom inredningen i den af slottssalarna, hvilken i [ 29 ]en samtida engelsk berättelse skildras sålunda: "Den är behängd med tapeter i nyfärgadt siden utan guld, och alla de danska konungarna äro där framställda i sina antika dräkter efter de olika tidernas fordringar med vapen och inskriptioner, som omtala alla deras eröfringar och segrar." Fredrik II beställde denna gobelängsvit, som blef färdig 1584 och visade i kroppsstorlek etthundraelfva danska konungar ända från sagotiden fram till honom själf och hans son. Endast några rester af dessa Danmarks äldsta gobelänger finnas ännu kvar och förvaras i Oldsagsmuseet. Det är tydligt, att det var detta gobelängrum, som sväfvade för Shaksperes fantasi, då han diktade den sublima scenen med modern. "Look you now, what follows" säger Hamlet, då han från beskrifningen af faderns hjältegestalt öfvergår till den bild, som framställer den lefvande konungen.

Så var också scenen på vår Kungliga teater inredd alltifrån skådespelets upptagande ända tills, under det Edvard Swartz utförde rollen, en af drottningens senare framställarinnor drabbades af en ytterligt försvagad synförmåga. Sedan hon en afton varit nära att sätta sig bredvid stolen och endast genom Swartz' sinnesnärvaro räddats från en obehaglig kullerbytta, ändrade han sceneriet, och de båda porträtten buros därefter såsom miniatyrer af de spelande, så att drottningen ej behöfde resa sig från sin plats. Hvar och en, som varit nog lycklig att få se Swartz' mönstergilla framställning af den olycklige danaprinsen, mindes med förtjusning hans framställning af denna scen, den innerlighet och värma han förstod att inlägga däri, och den [ 30 ]smärta det förorsakade honom att nödgas säga allt detta till sin mor. Ej ett ögonblick glömde han, att hon var hans mor, liksom han ej heller någonsin uraktlät att ända ut i fingerspetsarna vara "de fina seders spegel, vettets mönster".

I sammanhang med framhållandet af denna Shaksperes omsorgsfulla sträfvan efter att breda en dansk lokalfärg öfver "Hamlet", ber jag få påpeka Longworth-Chambruns intressanta studie i La revue för maj 1916 om förbindelsen mellan Shakspere och den angliserade italienske vetenskapsmannen Giovanni Florio, af hvilken han tvifvelsutan inhämtat den starka italienska koloriten i "Romeo och Julia" och "Köpmannen i Venedig", liksom han äfven genom sina vänners berättelser erhållit den beundrade skottska färgtonen i "Macbeth".

Ungefär samtidigt med denna "Hamlets" Stockholmssuccès bad man i Östergötland om ursäkt för att man gaf stycket en andra gång. I Norrköpings tidningar förekom den sista mars följande spektakelannons: "Fredagen den 2 april uppföres här på teatern på fleras begäran "Hamlet, prins af Dannemark", historiskt skådespel i 5 akter af Shakspere. Som man för att uppfylla fleras önskan ånyo uppför detta skådespel, smickrar man sig med det hopp, att den öfriga vördade allmänheten ej illa upptager det."

*

Talscenens repertoar under spelåret 1819—1820Att uppräkna alla de nya dramer, komedier och lustspel förutom en hel mängd repriser af äldre stycken, som under Åkerhielms styrelse uppfördes på [ 31 ]talscenen, skulle endast bli ett tomt uppradande af namn, då de allra flesta af dem numera äro totalt förgätna. Jag vill därför blott omnämna några af de mera märkliga.

Den 10 mars 1820 gafs Åkerhielms tragedi "Engelbrekt" på orimmad vers i fyra akter med Åbergssons ypperliga framställning af titelrollen. Sara Strömstedt spelade hans hustru, Lindman Måns Bengtsson och Fredrik Kinmanson Engelbrekts vän, bergsmannen från Nora, hvilka alla tre lära ha varit bra. Mindre lycklig var däremot Brooman såsom Peccatel. Bokhandlaren, magister Wiborg, skref om denna pjäs till Tegnér någon tid därefter: "Engelbrekt af Åkerhielm emottogs med ofantlig applause; men dess reputation har mycket sjunkit. Som jag ej var i stånd att få plats de första gångerna den gafs, så har jag sedan ej gått därefter, och nu hör jag: där äro longörer, som äro fasliga; där är ingen aktion mer än på två ställen: när dalkarlarna vilja hafva Engelbrekt till konung, och när han mördas; ämnet är patriotiskt, språket vackert, sentimenterna upplyfta, m. m. men ni går inte och ser den andra gången. Ling lär af Åkerhielm ha fått 400 rdr bko för sin pjäs, fastän den icke kunde spelas; men den lär vara nyttjad som stomme. Någon sade, att grunden i Engelbrekt vore af Ling, byggnaden af Åkerhielm, inredningen af Granberg och rappningen af Wallmark. Man har ock sagt, att Lagerbielke nu skall omarbeta och upphjälpa den." Huruvida Åkerhielms tragedi är en omarbetning af Lings torde väl vara ganska svårt att afgöra. Utan tvifvel, säger professor Ljunggren, var det väl af godhet och [ 32 ]aktning för Ling som Åkerhielm gaf honom ofvannämnda summa och icke för att härigenom tillköpa sig rätt att efter behag plagiera hans tragedi. I dramatiskt hänseende är Åkerhielms "Engelbrekt" vida öfverlägsen Lings, som omöjligt skulle tåla vid att uppföras. Adlerbeth skrifver till Tegnér: "Det vore visserligen orimligt påstå, att 'Engelbrekt' af baron Åkerhielm är ett mästerstycke. Jag finner blott, att denna pjäs såsom nationell gör ett stort intryck och icke heller saknar förtjänst äfven i poetiskt afseende. Detta är icke endast mitt tycke, utan ett omdöme af män, som med fördomsfrihet förena en närmare kännedom äfven af främmande nationers skådespel."

Följande månad, den 20 april, gafs en repris af Molières odödlige "Tartuffe" för första gången i Remmers förträffliga versifierade tolkning, hvilken med några små retuscheringar begagnats ännu i våra dagar. Denna utsökta, dräpande satir, denna underbara skildring af hyckleriet under fromhetens mask är en sedebild af sådan kraft och sanning, att man ännu efter århundraden måste intagas af den djupaste beundran för den snillrike man, som åstadkommit densamma. Goethe ansåg denna komedis exposé vara den bäst skrifna i hela världen. Icke en gång "Romeo och Julia" eller "Minna von Barnhelm" kunna framvisa en bättre. Första offentliga uppförandet af mästerverket ägde rum i Paris den 5 augusti 1667, men det andra ej förr än den 5 februari 1669, emedan den utpekade presidenten Lamoignon till dess lyckades förhindra styckets fortsatta gifvande. Molière tillkännagaf själf från scenen inställandet af föreställningen med dessa ord: "Vi [ 33 ]hade tänkt att i dag få den äran gifva 'Tartuffe', men herr förste presidenten vill inte, att man spelar honom." Den spetsiga tvetydigheten var för den franska publiken tydlig nog. Stycket har sedermera gifvits där omkring tvåtusen tvåhundra gånger.

033-Molière-Svenska teatern 4.jpg

Hos oss förekom det 1775 på Humlegårdsteaterns affisch, på Eriksberg under 1780-talet och på Munkbroteatern 1784—1791. Tjell Waltman var på sin tid en synnerligen utmärkt och gärna sedd Tartuffe (se del I, sid. 253). Nu var det Åbergsson, som framställde den skenhelige skurken, och han lär ha gjort det på ett så mästerligt sätt, att han i denna roll ansågs [ 34 ]oöfverträfflig, ehuru det patos och de konvulsiviska gester, som tillhörde den skola, i hvilken han var fostrad, säkerligen gjort hans spel onjutbart för våra dagars publik. Äfven Karolina Åbergsson var ypperlig i Elmires roll, och Hjortsbergs Orgon hörde till hans allra förnämsta skapelser.

*              *
*

Gustaf Fredrik ÅbergssonGustaf Fredrik Åbergsson var född i Stockholm den 27 mars 1775. Föräldrarna voro kunglige ekonomihofmästaren Jonas Åberg och Fredrika Svan. Han var en yngre bror till den i dessa anteckningar flera gånger omtalade talangfulla aktrisen Inga Åberg, för hvars utsväfvande lefvernes skull han ändrade sitt namn. Från hans barndom finns en liten anekdot, som ofta berättats af hans juldagarna 1891 nästan samtidigt aflidna tre ålderstigna döttrar. Det hände sig en sommardag omkring midten af 1780-talet, att Gustaf III under en promenad i Drottningholmsparken fick se en ung gosse, hvars vackra utseende fängslade hans uppmärksamhet, och han frågade honom hvad han hette. ”Gustaf” svarade den lille helt otvunget. ”Åh, då ä’ vi ju kajmän!” genmälde vänligt monarken, som nu fick veta, att hans hofmästare var far till barnet. Han uppmanade gossen att sjunga något för sig, och denne föredrog då en kuplett, efter hvars slut han med bägge händerna kastade slängkyssar åt kungen, som, förtjust öfver den lilles naiva älskvärdhet, tryckte en kyss på hans [ 35 ]panna. Följden af detta möte blef, att unge Åberg antogs till elev vid Operans kör och af Gustaf III hugnades med löfte om framtida bärgning. I januari 1788 uppträdde han första gången i den lyriska dramen ”Gustaf Adolf och Ebba Brahe” dock utan framgång. Han skref därför in sig såsom e. o. kammarskrifvare i Riksgäldskontoret, men trifdes ej där, utan lät engagera sig vid Svenska komiska teatern från januari 1792. ”Han var — enligt en antecknares ord — i början en ganska klen skådespelare efter egen utsago, men högst usel efter andras.” Så småningom utvecklade han emellertid sina anlag och blef särdeles omtyckt af publiken, hvartill icke litet bidrog den unge aktörens sällsynt vackra ansikte, fördelaktiga växt och eleganta framträdande. Om det behagliga intryck han redan då gjorde på åskådarna vittnar bland annat Gjörwells förtjusta beskrifning på hans utförande af Georginos roll i ”Marquis Tulipano” 1794 (se del II, sid. 52). Året förut gifte han sig vid aderton års ålder med den unga dansösen vid Kungliga teatern Margareta Kristina Hallongren, elev af Giovanna Bassi och en särdeles framstående konstnärinna i sitt fack. Under åren 1804–1806 var hon premiärdansös. Hennes drag voro visserligen ej regelbundna, men intagande genom den ungdomliga glädtighet, som besjälade dem. Hon dog af ett långvarigt bröstlidande i Schönberg nära Hamburg hösten 1810. Den hastigt tillväxande barnskaran kring de bägge makarna gjorde, att han måste söka förkofra sina inkomster, och 1796 finna vi honom äfven anställd såsom e. o. tjänsteman vid Norra dykerikompaniet, där han den 9 januari 1801 [ 36 ]befordrades till bokhållare, hvilken syssla han behöll under ett år.

036-Gustaf Fredrik Åbergsson-Svenska teatern 4.jpg

Gustaf Fredrik Åbergsson.
Efter teckning af L. H. Roos 1824.

När Stenborgska teatern inköptes af konungen, blef Åbergsson från 1799 engagerad vid den kungliga scenen, där han redan i december året förut med framgång debuterat såsom Yngve i ”Oden”, och där han 1807 antogs till ordningsman vid lyriska afdelningen. Genom ett tidigt påbörjadt energiskt och målmedvetet arbete utbildade han sig mer och mer i sin konst och företog för att fullkomna sig upprepade studieresor till Paris, hvilket vederbörligen uppmuntrades af teaterdirektionen. Den 16 maj 1810 klagar Hjortsberg hos konungen öfver att Åbergsson blifvit tillagd en icke annonserad recett två år å rad såsom ersättning för gjorda resekostnader. Dessa [ 37 ]resor, hvarunder han kom i tillfälle att få se Frankrikes förnämsta artister, bragte hans anlag till full mognad och gjorde honom omsider till en af den svenska skådebanans yppersta konstnärer. En ståtligare prins i ”Cendrillon”, en grannare de la Gardie i ”Drottning Christina” kunde man icke tänka sig, och som ”Califen i Bagdad” formligen bländade han åskådarna genom sina lysande, från Paris hemförda kostymer. Han var enligt excellensen Gustaf Lagerbielkes omdöme den ende, som på vår scen förstod att uppbära och röra sig i habit habillé. Då han 1814 uppträdde såsom S:t Phar i ”Aline, drottning af Colconda”, väckte han allmän beundran, och Journalen skref: ”Herr Åbergsson visar i sin blotta entré som ambassadören, och innan han ännu sagt ett ord, mera intelligence af sin roll, än en vanlig aktör skulle tro, att hela rollen fordrade.” Kungliga teaterns dåvarande direktör, grefve Gustaf Löwenhielm, omfamnade honom förtjust efter föreställningens slut och utropade: ”Våra unga diplomater borde lära af er, hur man skall presentera sig vid ett hof.” Äfven Karl XIV Johan lär längre fram vid ett tillfälle yttrat till honom, att han gjorde den svenska scenen mycken heder. 1812 utnämndes han till styresman för lyriska scenen och erhöll samtidigt hofsekreterares titel. 1815 ingick han ett nytt äktenskap med den frånskilda fru Karolina Kuhlman, hvilken han redan länge ägnat sin dyrkan. Stående på höjden af sitt konstnärsrykte lämnade han till allmän häpnad helt plötsligt med utgången af spelåret 1819–1820 sin gunstlingsplats hos Stockholmspubliken för att begifva sig till Göteborg och [ 38 ]där upprätta en egen teater. Utan tvifvel var en bidragande orsak härtill, om icke den egentliga, den konstnärsafund, som härskade mellan Åbergsson och Hjortsberg, hvilken senare icke vid sin sida tålde någon medtäflare om publikens ynnest. Fiendskapen dem emellan lär ha gått så långt, att pjäser icke kunde gifvas, där de skulle visa hvarandra vänskap, till exempel omfamna hvarandra, hvilket de bestämdt vägrade göra.

Redan 1811 hade Åbergsson till konungen inlämnat en ansökan att i hufvudstaden få för sin och sina arfvingars räkning anlägga och öppna en egen offentlig teater, som vore utan gemenskap med eller beroende af de Kungliga teatrarna. Något svar härpå afhördes emellertid icke, och han fick ej ens veta, om hans skrifvelse någonsin föredragits. På hans 1818 förnyade begäran erhöll han det beskedet, att Kongl. maj:t för närvarande icke fann skäl att därtill lämna bifall. Under förebärande att teaterdirektionen vägrat honom engagemang inkom han 1822 för tredje gången med samma åstundan, förmenande, att hans pension af åttahundratjugufem rdr bko var otillräcklig för att därmed föda hustru och sju barn. Åkerhielm svarar i sitt infordrade yttrande, att ”då han 1818 öfvertog teatern, hade Åbergsson kort förut underskrifvit sitt kontrakt. Vid spelårets slut erbjöd direktionen honom förnyadt engagemang med en betydlig tillökning i lönevillkor. Detta afslog han och lämnade teatern den 1 juli 1819. Direktionen insåg visserligen, att en kännbar förlust skulle drabba scenen, men då hans anspråk öfverstego kassans tillgångar, kunde [ 39 ]direktionen ej gå in därpå. Kort därefter erbjöd emellertid Åbergsson sig själfmant att minska sina fordringar och låta engagera sig, på hvilket direktionen med nöje ingick. Då den Kungliga teaterns oktroj var bestämd att upphöra det följande året, uppsades alla kontrakt. Herr Åbergsson beslöt då af skyldig omtanke för sin och sin familjs bärgning att på stället själf utröna, huruvida den i Göteborg samma år ledigblifvande teaterentreprenaden kunde bereda honom tillfälle att vinna utkomst. Han begärde och erhöll permission för att resa dit, men lofvade emellertid att ej före en viss bestämd tid ingå i någon annan öfverenskommelse. Någon tid därefter blef af Kongl. maj:t i nåder beslutadt, att Kungliga teatern skulle bibehållas under ytterligare tvenne år. Detta meddelades teaterns och hofkapellets medlemmar, och herr och fru Åbergsson erbjödos två års prolongation af deras kontrakt med förhöjda aftonpengar. Herr Åbergsson afslog emellertid detta, och då han anmodades betänka sig, förklarade han, att han redan afslutat kontrakt med Göteborg. Tre veckor därefter ville han kvarstanna vid teatern. Emellertid hade direktionen då disponerat alla aflöningslotter och kunde ej antaga herr Åbergssons erbjudande. 1821 fick han pension på åttahundratjugufem riksdaler banko från pensionskassan.

Stockholm den 20 augusti 1822.

Gustaf Fredrik Åkerhielm.


Af intresse kan ju vara att se, till hvilket belopp herr och fru Åbergssons inkomster stego under [ 40 ]spelåret 1819–1820. I lottandelar, flitpengar och klädpengar hade de 3,836 rdr bko samt 700 rdr bko för hvar sin recett å den mindre teatern, således tillsammans 4,536 rdr bko. Enligt direktionens erbjudande skulle de få fyra och tre åttondels lotter, försäkrade till 700 rdr eller 3,062 rdr och 24 sk., två recetter à 350 rdr stycket samt flitpengar à 2 rdr per akt i stället för 1 rdr 24 sk. för herrn och 1 rdr för frun, som de förut haft, allt i banko. Då han det sista året spelat i 287 akter och hon i 189 akter, skulle det bli resp. 574 rdr och 378 rdr. Därtill kommo fruns klädpengar 150 rdr. Sammanlagda lönen skulle således bli 4,864 rdr och 24 sk. bko eller i det närmaste 7,300 rdr rgs. I betraktande af den tidens myntvärde tycks det ju vara en rätt stor summa penningar att lefva på, men den led en betänklig minskning, emedan de voro skyldiga att af densamma själfva bekosta sina kostymer, uniformer och habits habillés.

Kongl. maj:ts resolution på Åbergssons ansökan lydde helt kort och godt: ”Efter det hofsekreteraren Åbergsson med underdåniga påminnelser fått inkomma, hafva Vi i nåder låtit Oss detta mål föredragas, hvarvid Vi icke funnit skäl att till bemälde hofsekreterares gjorda underdåniga ansökan om inrättande af en egen publik teater i hufvudstaden för närvarande lämna Vårt nådiga bifall.”

I Göteborgs Aftonblad 1823 läses i en öfversikt af teaterförhållandena därstädes: ”Efter den Lindquistska truppens upplösning 1817 saknades en lång tid ett godt spektakel. Det var likväl en af Sveriges, att icke säga Europas störste skådespelare förbehållet att gifva oss ett sådant. Hofsekreteraren Åbergsson, [ 41 ]tillika med dess som skådespelerska lika namnkunniga fru, anlände hit, och deras blotta rykte var tillräckligt att försäkra oss om de bästa spektakler. Med undantag af ett par loger abonnerades genast hela första raden, och man fann snart hvarje väntan uppfylld.” Den 2 oktober 1820 började representationerna med komedien ”Bröderna Philibert” för utsåldt hus och fortsatte sedan att under vintern vara rätt talrikt besökta, trots kölden i teatersalongen. Den 2 februari 1821 måste spektaklet likvisst inställas. Det heter i en annons i Göteborgs tidningar: ”I anseende till det svåra väglaget och den obehagliga väderleken uppskjutes det till i dag fredag annonserade spektakel till söndagen den 4 februari”, ett tillkännagifvande som icke just så fördelaktigt vittnar om tillståndet af stadens gator.

När ”Hamlet” andra gången gifvits, stod det i Göteborgsposten: ”En åskådare tror sig genom nedanstående impromptu för tillfället hafva uttryckt fleras än sin önskan, hvarför detsamma här med hans tillstånd meddelas:

Må lyckan att Er länge hos oss äga
bli hvar spektakelväns omsorg,
och scenens sångmö en gång säga:
Jag trifs rätt väl i Göteborg!”

Det blef emellertid icke fallet, utan recetterna aftogo mer och mer. Följande spelår förhyrde Åbergsson teatern endast under augusti och september med klent resultat, och 1822 gafs endast ett spektakel i veckan under mars och april. Kritiken var ytterst välvillig som alltid mot teaterns ledare, men i [ 42 ]ekonomiskt afseende gick det särdeles illa. Den ena dagens inkomst var sämre än den andras, och Åbergsson nödgades i brist på uppmuntran afsluta den korta spelterminen. Den dåtida ytterst dåliga penningställningen i handelsstaden var nog en kraftig orsak till detta fiasko, men äfven lindansarsällskapet Kuhn et C:is prestationer på teatern vid Sillgatan var en svår medtäflare om publikgunsten. I ett teaterbref från Göteborg i maj till Aftonbladet jämnställas de båda sällskapen, och skulle något af dem möjligen ha företräde framför det andra, synes det snarare tillfalla akrobaterna än skådespelarna.

Genom trenne spelterminers i ekonomiskt afseende bittra erfarenhet hade Åbergsson fått nog af Göteborg, och han återvände nu till Kungliga teatern. Men om man där ännu alltid med nöje såg en konstnär, hvars talang städse väckte beundran, var dock förtjusningen icke mer densamma som förut, ty under Åbergssons frånvaro hade ett par yngre talanger framträdt och tillvunnit sig publikens bevågenhet. Från den 1 juli 1823 reengagerades han som skådespelare och återfick samtidigt sin befattning som lyriska scenens ledare, hvilken han bibehöll till den 1 januari 1828, då han efter Hjortsberg blef styresman för dramatiska scenen. Under åren 1828–1831 fungerade han äfven såsom lärare för teaterns aktörselever. Minnet började emellertid mer och mer svika honom, och han beslöt därför att icke vidare visa sig på scenen. Den 22 november 1828 hade han sin afskedsrecett på Stora teatern, då han återgaf titelrollen i ”Vestindiefararen”. Alla biljetter voro redan dagen förut slutsålda. Han blef på det [ 43 ]utmärktaste sätt mottagen och inropades efter styckets slut, hvarvid han i ett tal hembar publiken sin erkänsla för dess ynnest och sin ursäkt för möjliga brister under sin fyrtioåriga konstnärsbana. Han kvarstod emellertid såsom styresman för dramatiska scenen ända till 1834 och erhöll vid sin afgång öfverdirektörs titel.

043-Gustaf Fredrik Åbergsson-Svenska teatern 4.jpg

Gustaf Fredrik Åbergsson.
Efter oljemålning af Fr. Westin.

Dahlgren omtalar i sina Anteckningar, att Kungliga teaterns dåvarande chef, presidenten Westerstrand, i anseende till Åbergssons språkkunskap och litterära bildning i öfrigt, hade för [ 44 ]honom föreslagit professors namn, heder och värdighet. Fullmakten som öfverdirektör åtföljdes af tromans värdighet dock med tillägg, att han vid alla processioner och därmed jämförliga ceremonier skulle bland dessa personer intaga sista platsen, hvarför han på skämt brukade tituleras ”konungens siste troman”. Än en gång visade han sig på scenen i ”Vestindiefararen” våren 1839 vid en recett för fru Erikson. Den 20 juli 1852 afled han på Furusund sjuttiosju år gammal.

044-Karolina Åbergsson-Svenska teatern 4.jpg

Karolina Åbergsson, född Kuhlman.
Efter miniatyr i Nationalmuseum.

Fru Karolina Åbergsson följde den 1 juli 1820 sin man till Göteborg, men återinträdde vid Kungliga teatern den 1 december 1822, och publiken fick då nöjet återse henne i ”Löjliga mötena” och ”Maria Stuart” samt den 15 januari 1823 såsom Lemaina i [ 45 ]”Califen i Bagdad”, där hon mottogs med lifligt bifall, kanske ökadt genom publikens saknad efter hennes man, hvilken i titelrollen ej kunde ersättas af Lindman, som under hans Göteborgsvistelse fått öfvertaga densamma.

Samma år som herr och fru Åbergsson lämnade Kungliga teatern, afgingo äfven, såsom i föregående del omtalas, Louis Deland, Axel Cederholm och Jeannette Wässelius. Det var således icke få kännbara förluster teatern det året led, men ingen är oersättlig här i världen, allraminst vid teatern. Deland hade redan en efterträdare i Sevelin; Cederholms och Åbergssons fallande mantlar uppsnappades hastigt nog af Ulrik Torsslow och Nils Almlöf; och Jeannette Wässelius’ partier öfvertogos med framgång af den snabbt uppgående stjärnan Henriette Widerberg.

*              *
*

Eugène ScribeDen 8 september 1820 infördes Eugène Scribe på svensk scen genom den lilla enaktskomedien ”Ett besök på dårhuset”, den 6 oktober följd af tvåaktskomedien ”Sömngångerskan”, bägge öfversatta af Lars Hjortsberg och af publiken mottagna med mycket bifall. Innehållet i den första pjäsen är, att baron S:t Elmes brorsdotter Amelie, sedan tio månader gift med grefve Roseval, blifvit af honom öfvergifven en vecka efter giftermålet, i det han föregaf en angelägen beskickning. Då han icke lät vidare höra af sig, antog Amelie sin farbrors inbjudning till dennes alldeles invid det nya dårhuset i Bedlam utanför [ 46 ]London belägna slott, i hvars park stycket tilldrar sig. Efter en sånglektion, som den italienske professor Crescendo gifvit henne, kommer en betjänt och berättar för baronen, att han lofvat dennes bistånd åt en resande herre, som önskar bese dårhuset och för det ändamålet måste förskaffa sig rekommendation från någon känd person i grannskapet. Baronen efterfrågar hans namn, och betjänten svarar ”grefve Roseval”. Amelie går, sedan baronen bedt att ensam få taga emot honom. Grefven inkommer i den tro, att han redan befinner sig på dårhuset, och att baronen är detsammas direktör. Då nu Crescendo blir synlig, inbillar baronen denne, att grefven är en rysk prins, som beskyddar de sköna konsterna, och till grefven säger han, att Crescendo är en hög ämbetsman, som har den vurmen att tro sig vara en stor kompositör. Efter en lustig scen dem emellan återkommer baronen och omtalar, att en grefvinna, som blifvit tokig af kärlek, emedan hennes man öfvergifvit henne, nalkas mellan träden, och grefven anhåller att få bli ensam med henne. Amelie spelar sinnesrubbad, och grefven blir utom sig af smärta, då han på detta sätt igenfinner sin hustru. Just då visar sig Crescendo igen, Amelie går sin väg, en förklaring äger rum mellan de bägge herrarna, grefven får situationen klar för sig, besluter betala med samma mynt och springer ut. Betjänten berättar för baronen och Amelie, att grefven blifvit tokig. Han ser sin hustru öfverallt, anklagar sig själf och slår sönder allting i ursinne. Amelie blir förtviflad, och baronen går för att närmare taga reda på förhållandet. Grefven inkommer med förstördt utseende och kläderna i [ 47 ]oordning. Stor scen mellan makarna, hvilken slutar med knäfall och försoning. Amelie spelades af den täcka Elise Lindström, född Frösslind, redan länge en af publikens förklarade favoriter. Grefven utfördes af Ulrik Torsslow och den italienske sångmästaren af Karl Fredrik Berg. Det lilla stycket gafs under årens lopp inemot femtio gånger.

Sömngångerskan”, till hvilken Du Puy komponerat musiken i andra akten, är en obetydlighet utan djupare innebörd, ett missförstånd mellan tvenne älskande, som häfves genom att hon i somnambult tillstånd omtalar sin kärlek till honom, men Charlotte Erikson skördade formliga triumfer, då hon som sömnvandrerska talar, handlar och slutligen dansar med denna besynnerliga, själlösa blick, som är sömngångare så egen, med ögonen stelt riktade åt ett och samma håll, utan att någonsin blinka. Detta utförde hon så mästerligt, att applåderna aldrig ville sluta, och stycket upplefde en lång följd af representationer.

Eugène Scribe föddes i Paris julaftonen 1791. Efter att i början af sin författarverksamhet ha lidit nederlag på nederlag, firade han 1816 sin första sceniska triumf, och därmed var hans lycka gjord. Han utvecklade en oerhörd produktivitet och upprättade en formlig atelier för utarbetande af teaterstycken. Under mer än trettio år, i synnerhet under 1820-talet, då han stod på höjden af sin popularitet, behärskade han repertoaren på de flesta teatrar i Europa, öfver fyrahundra pjäser bära hans författarnamn, af hvilka mer än fjärdedelen gifvits hos oss. Alexandre Dumas skrifver i ett af sina företal: ”Den dramatiske [ 48 ]författare, som kunde förena Balzacs iakttagelseförmåga med Scribes sceniska snillegåfva, skulle öfverträffa Molière”, och Augier yttrade 1833 efter andra akten af ”Bertrand et Raton”: Han är allas vår mästare. En af Frankrikes yppersta teaterkritiker, Weiss säger: ”Scribe? det är en genialisk man.”

048-Eugène Scribe-Svenska teatern 4.jpg

Eugène Scribe.

Legouvé i sina ”Épis et bleuets” påpekar dock, att han skapat roller mer än karaktärer, att han kommit oss att skratta och gråta, men aldrig att tänka, och i Petit de Jullevilles ”Le théâtre en France” heter det: ”De figurer han ställer fram på scenen finnas där på grund af den dräkt eller den påskrift han ger åt hvar och en. Man får sålunda höra, att den ene är en öfverste, den andra en änka, den här en notarie, den där en [ 49 ]ung flicka. För öfrigt äro de hvarken verkliga män eller kvinnor, utan allesamman mannekänger och marionetter. Men dessa mannekänger och dessa marionetter skötas på ett beundransvärdt sätt af en mycket skicklig och tillräckligt osynlig hand; de komma in och gå ut fullkomligt riktigt, och utan att själfva lefva tyckas de likväl göra det genom de behändigt anordnade scenerna, omväxlingen i åtbörder och ställningar och det öfverlägsna användandet af välberäknade öfverraskningar. Scribes pjäser äro mycket bra gjorda, mycket bättre än Molières, det har man kunnat säga, utan att beskyllas för öfverdrift eller försmädelse. De äro roande; de trötta aldrig; de gå rakt på målet genom oändliga krokvägar, hvilket kan gälla för en trollkonstens triumf; författaren är oöfverträfflig i att sammanknyta och trassla ihop en intrig, att fördubbla eller tredubbla knuten, att komma åskådaren att frukta, det man aldrig skall komma ur svårigheterna, och så, när ögonblicket är inne, låter han liksom vissa taskspelare genom ett kvickt handgrepp knutarna lösas, och pjäsen är slut.” Scribe blef 1834 medlem af Franska akademien och dog den 20 februari 1861.

*              *
*

Repriser af Leopolds »Oden» och »Virginia»Kanske var det för att trösta Leopold för Hammarskölds sårande och nedsättande karakteristik af honom 1819 och för anfallen i ”Markalls sömnlösa nätter”, hvilka utanför den fosforistiska kretsen ansågos skamlösa, eller var det måhända för att ge ett [ 50 ]uttryck af deltagande i den allmänna sorgen öfver hans samma år inträffade blindhet, som teaterdirektionen beslöt att göra en repris af hans tvenne sorgespel ”Oden” och ”Virginia”. Om man också i våra dagar icke vill tilldöma dessa arbeten något större värde, intog dock Leopold genom dem obestridligen den främsta platsen bland den gustavianska tidens dramatiska skalder (se del II, sid. 135). Det förra återupptogs den 24 november 1820, dagen efter författarens sextiofemte födelsedag, och hade då icke varit gifvet sedan den 22 november 1806, dagen innan han fyllde femtio år. ”Detta koturnens mästerverk”, såsom det heter i en recension, ”hvaröfver svenska scenen med skäl kan vara stolt, och som på andra språk äger få rivaler, och på vårt eget blott en enda, den yngre dottern af samma skald”, gafs för utsåldt hus, som dock uteslutande bestod af medelklassen. Den så kallade finare publiken lyste genom sin totala frånvaro. Titelrollen gafs af Fredrik Kinmanson med kraft och värma och ansågs aldrig förr varit så väl utförd, hvilket var mycket sagdt, då den en gång hört till den store de Broens repertoar. Tilda spelades af den tjuguettåriga Sara Strömstedt, vacker att skåda i sin enkla hvita dräkt, och man beundrade särskildt hennes stumma spel. Yngve framställdes af Torsslow med mycken ungdomlig eld, ehuru han lär ha spelat ganska ojämnt. Bäst ansågs Nils Almlöf såsom Pompé ha fyllt sin plats. Hans ståtliga figur liksom hans djupa och starka stämma gjorde ett fördelaktigt intryck, trots en viss kyla i återgifvandet af rollen, och det skrefs i Journalen, att ”hans lyckligare ställen bekräfta den förmodan, att vår tragiska scen, ifall [ 51 ]vi ånyo skulle få en sådan, äger rätt att på honom bygga stora förhoppningar”, en förväntan, hvilken, som vi veta, rikligen gick i uppfyllelse. Måhända hade stycket intresserat den stora allmänheten mera, om man ej den tiden med all säkerhet redan hunnit förgäta hänsyftningarna däri och under förklädnaden af skyter och romare, Oden och Pompejus ännu igenkännt svenskar och ryssar, Gustaf och Katarina. Nu kunde det emellertid ej ges mer än en gång till på Operan, den 3 december. Ett försök att med bättre lycka flytta detsamma till den mindre scenen den 12 februari 1821 kröntes ej med någon större framgång. Salongen var rätt glest besatt på de öfre raderna och på den första nästan tom. Smaken hade alldeles förändrat sig. Man kunde på stycket själft tillämpa hvad Asmun yttrar i andra akten:

”Det kom en annan tid,
— — —
då Oden på en tron, befästad genom lagar,
ej var den Oden mer jag kännt i forna dagar.”


Redan i mars 1790 strax efter premiären skref Gustaf III till Armfelt: ”Si la longueur de la pièce n’avait fatigué, cette pièce eût eu un succès éclatant.” Men det är hvarken den första eller sista pjäs, som gjorts omöjlig genom författarens eller regissörens oförmåga att stryka onödiga och tyngande scener och repliker.

Virginia”, som återupptogs fredagen den 19 oktober 1821, hade undergått betydliga förändringar, och femte akten var nästan helt och hållet omarbetad (se del II, sid. 135). Det väckte i sin nya form mycket [ 52 ]bifall och bibehöll sig på repertoaren ända till 1833, om det än icke uppnådde mer än sammanlagdt tjugufem representationer sedan sitt första framförande 1803. Stockholmsposten var mycket förtjust några dagar därefter: ”Denna svenska koturnens prydnad – – öfverträffande de flesta af sina syskon – – äger – – den skönaste versbyggnad, det ädlaste,

052-Leopold-Svenska teatern 4.jpg

Karl Gustaf af Leopold.
Efter oljemålning af J. G. Sandberg.

renaste och kraftfullaste språk, som ännu blifvit taladt från vår scen. Skådespelarna hade gjort sitt yttersta. M:lle Strömstedt var af alla den, som bäst fyllde sin plats. Hon gaf Virginia med hela den styrka och värma, som tillhör denna svåra roll. Hennes stumma spel var sant och naturligt, och det enda man skulle önskat är, att hon lagt mindre passion i sitt första uppträdande på scenen, emedan hennes känslorörelser då kunnat, som de bort, tilltaga i liflighet hela [ 53 ]stycket igenom. Herr Kinmanson spelade Virginius med mycken energi, men icke alltid med det lugn, som borde tillhöra denna fasta, beslutsamma karaktär, ty Virginius’ handlingar äro ej foster af passionen och ögonblickets händelser, de äro följder af hela hans sätt att se och tänka. Herr Almlöf såsom Appius spelade vissa starkare ställen af sin roll förträffligt, men var i allmänhet för kall, äfvensom han talade versen alltför fort att alltid kunna ge den sin behöriga tonvikt. Denne unge artist är för öfrigt af alla teaterns nuvarande sujetter den, som har de lyckligaste anlagen för tragedien. Hans vackra figur, hans uttrycksfulla ansikte, hans djupa och starka organ och framför allt hans berömvärda bemödanden att arbeta sig upp i sin konst gifva oss skäl till stora förhoppningar, dem han äfven med hvarje dag allt mer rättfärdigar. Dessa tre spela egentligen pjäsen. Herr Lindman som Sicinius spelade väl, men understöddes ej af någon kämpagestalt i sitt yttre.” Herr Bonn, som framställde Claudius, kunde icke sin roll, och en ung mamsell Åkerblad, som fick försöka sig såsom Julia, Virginias förtrogna, var så rädd, att man ej hörde, hvad hon hade att säga. Då sorgespelet ånyo gafs söndagen den 11 november hade Karolina Svanberg fått öfvertaga Julias roll, och hela pjäsen spelades då bättre och jämnare än gången förut och hälsades med bravorop efter slutet.

Argus för den 14 november var däremot icke lika belåten. Det heter där, att denna tragedi har samma förtjänster och fel som författarens andra tragedi ”Oden” och som den franska tragediens alster i allmänhet. Ensemble och värdighet, hvilken ofta [ 54 ]urartar till köld; mycket ordande i långa dialoger, men föga handling; passioner, som yttra sig på konvenansens vanliga jargon, endast något uppblåst med metaforer; affektation och onatur. Så t. ex. börjar intrigens egentliga utveckling först i slutet af andra akten, och när förde väl en dotter ett sådant språk mot sin far som det i akt III:3. Denna ton var aldrig naturens. Liksom i den franska tragedien hela maskineriet sättes i gång af servanten och den förtrogne, låter Leopold hufvudkaraktärerna hållas i rörelse af Julia och Claudius. Så ofta Virginia ej är ett passivt offer för den mäktiga viljan hos Appius eller Virginius, bestämmas hennes handlingar och känslor ständigt af Julias reflexioner eller underrättelser, och Claudius ej blott understödjer och tjänar sin vän Appius, utan bemödar sig oupphörligen att styra honom rakt fram på den bana af brott, som han en gång beträdt, och att hindra honom från alla afsteg därifrån. ”Styckets plan är en vanlig kärleksintrig, och point d’honneur dess lifsprincip, men denna riddartidens idé fanns ej hos de antika folken, för hvilka den personliga äran helt och hållet sammansmälte med statens ära.” Argus tillägger, att ”trots den exalterade diktionen spelades pjäsen med mycket lugn utan öfverdrift och skrik.”

*              *
*


Pikanta notiser rörande lifvet bakom kulisserna träffar man väl näppeligen på i dåtida tryckalster, men så mycket oftare i den enskilda [ 55 ]korrespondensen, hvarpå man öfverraskande nog finner prof i landshöfdingen grefve Hans Wachtmeisters nyligen utgifna minnen. Han skref till sin kusin på Årup dagboksliknande bref rörande sällskapslifvet i Stockholm under åren 1821 och 1822, och där berättas äfven några anekdoter, som ha ett visst värde för teaterhistorien. De röra sig om Tildas och Virginias talangfulla framställarinna, om hennes chef, den något eldfängde friherren, ”teaterns Faublas”, och om den lille diplomaten Brinkman, kvinnodyrkaren och skönanden, ”själen utan kropp” som Wachtmeister kallar honom, och som han påstår vara ”en farlig karl genom sin ytlighet och sin pratsjuka, en verklig skvallermoster”. Den 21 november 1821 skrifver han: ”Brinkman är förälskad i m:lle Strömstedt, denna stora fuling till aktris med karlröst och dito sätt. Han klickar aldrig en enda föreställning och sitter ofta vid hennes fötter så i foajén som hemma hos henne. Det är ett sådant där snedsprång, som snillets män kunna tillåta sig, ty de se aldrig sakerna sådana de äro; till och med den svagaste erinran om idealet, sådant det borde vara, kommer dem att tro på verklighet. Han har gifvit sin sköna en spegel på fot, värd trehundra rdr bko, hvilket är en vacker present, när man intet begär i utbyte. Han gjorde denna bekantskap på en bal på Mosebacke, som Åkerhielm gaf där i somras. Jag tror, Gud förlåte mig, att jag hört Brinkman säga, att han själf dansade hela natten. Hela sällskapet af komici, dramatici och skönandar tillbragte i somras några dagar på Stäket, och Brinkman påstår, att friherrinnan Å. på grund af sin beundransvärda urskiljningsförmåga fäst sig vid [ 56 ]m:lle Strömstedt bland alla de andra och varit ytterst artig mot henne. Detta fördubblar hans tillgifvenhet för friherrinnan Å.” Året därpå den 14 april heter det: ”Strömstedt är i intressanta omständigheter. Nu tror man sig kunna genomskåda, hvarifrån den stora spegeln kom, som Brinkman en gång gaf henne, och man önskar allmänt finna en så tillmötesgående vän som han. Återstår att se, hur långt denna medgörlighet skall sträcka sig. Emellertid har man nu upptäckt, att om det ej finns några barn hos Å—s, är det ej hans fel. Det är att antaga, att hur stark och vacker än Brinkmans vänskap är, skall den dock icke sträcka sig så långt som till att följa Careys exempel, som tog sig an icke blott S:t Claire i ifrågavarande situation, utan alla de barn hon hade med Du Puy. Men också betalades han bra.”

*              *
*

Talscenens repertoar under spelåren 1820—1823Teaterchefen, hvars framförande af ”Hamlet” kröntes med sådan framgång, ville naturligtvis icke låta en sådan pjäs försvinna från repertoaren på grund af Åbergssons afgång, utan gjorde det djärfva försöket att anförtro den fordrande hufvudrollen åt den unge Ulrik Torsslow, som efter en treårig elevtid den 1 oktober 1819 erhållit aktörskontrakt och, trots att han ännu icke fyllt nitton år, redan utfört åtskilliga maktpåliggande uppgifter. Experimentet ägde rum söndagen den 17 september 1820 och utföll lyckligare än man kunnat hoppas. Han hade studerat sin företrädare och imiterade esomoftast icke [ 57 ]blott hans gester och minspel utan äfven hans tonfall, men han inlade betydligt mera ungdomlig värma och omedelbarhet i sin tolkning af karaktären än denne. Publiken fann honom högeligen intressant, ehuru han lär ha varit ytterst ojämn. Rydqvist omtalar, att när han visade modern sin faders porträtt ”och därvid utbrister i en högljudd patos, eller när han i spökscenen öfverskrider måttet af den sanna smärtan och gränsen af sin roll, då brusar mot honom ett haf af bifall, men däremot är det ingen, som erkänner hans verkligen fina spel i andra scener, t. ex. under den låtsade vansinnigheten.”

057-Ulrik Torsslow-Svenska teatern 4.jpg

Olof Ulrik Torsslow

Efter Åbergssons återkomst fick han omväxlande med honom fortfarande utföra rollen. Konungens parti öfvertogs vid samma tillfälle af Fredrik Kinmanson, som öfverlämnade vålnaden till Nils [ 58 ]Almlöf, och Ofelia framställdes af Charlotte Erikson, hvarigenom denna roll tycks ha vunnit icke så obetydligt, ty Argus förklarade, att ”hennes fördelaktiga utseende, hennes smakfulla dräkt och framförallt hennes poetiska — och ingalunda Danviksmässiga framställning intaga åskådarna helt och hållet till hennes fördel.”

Torsslow öfvertog äfven Åbergssons roll i ”Bröderna Philibert” och spelade den unge lättsinnige junkern ganska otvunget. Också där imiterade han helt oförskräckt sin företrädare och mästare, ”hvars talang han likväl ännu är långt ifrån att ha upphunnit”, efter hvad en kritiker försäkrar oss.

Vid jultiden gafs för första gången ett historiskt skådespel i tre akter, ”Feodor och Maria eller Menzikof i Siberien”, dramatiseradt efter den franska romanen med samma namn. Titelrollerna återgåfvos af Lindman och Charlotte Erikson, och Hjortsberg hade ånyo fallit för frestelsen att klifva upp på den höga koturnen. Argus yttrar: ”Herr Hjortsberg gaf Menzikofs roll med en köld, som ådagalägger, att denne vår utmärkte skådespelare uti det enskilda lifvet aldrig varit blottställd för samvetsagg. Det vore väl, om man tillät honom, att alltid på skådeplatsen följa ledningen af sitt hjärta eller sitt lynne, ty endast då är han fullkomligen på sitt ställe.” Han öfverlämnade också kort därefter rollen åt Almlöf, då äfven Torsslow fick öfvertaga Feodors roll, hvarefter stycket hann gifvas omkring tjugufem gånger, innan teatern brann. Dekorationerna efter ritningar af professor Hjelm voro förträffliga. Hyddan i första akten hade ”riktigt tak”, och i tredje akten ”frös [ 59 ]man, då man såg de naturliga snöbergen och istapparna”.

Att den dekorativa utstyrseln icke alltid var så förträfflig, kan man se, då en afton under samma julmånad uppfördes ”Helmfelt” med Almlöfs förträffliga framställning af hufvudrollen och till efterpjäs ”Småstadsfruntimren” med Hjortsbergs humoristiska spel som den utklädde betjänten, ty en tidning yttrade några dagar efter representationen: ”Mängden af åskådare och en däraf följande rik récolte gör det troligt, att teaterkassan snart skall kunna bekosta lappar till det trasiga blå öfvertyget på den gamla förgyllda länstolen, som förekom ej mindre uti Helmfelts palats än uti de pretiösa damernas konversationssalong.”

I början af 1821, eller närmare bestämdt den 27 februari gafs en treaktsfars af Kotzebue, ”Carolus magnus eller Spektaklet i Kråkvinkel”, en försvenskning af författarens uppdiktade ort Krähwinkel, en småstad, där kälkborgerligt småsinne är rådande. Pjäsen har fått sin titel efter en tragedi, som i sista akten spelas af ett kringresande teaterband, och var en fortsättning af samme författares roliga fyraaktskomedi ”Tyska småstadsboerne”, som gått nära hundra gånger i Stockholm (se del III, sid. 151). Hjortsberg var nu liksom i den sistnämnda pjäsen en öfverdådigt rolig Nikolaus Hadrianus Timoteus Stork, borgmästare i Kråkvinkel. I synnerhet var han dråplig, när han höll på att krevera af högfärd öfver, att han blifvit upphöjd till geheimeråd, liksom när han lät högt uppläsa fullmakten och hylla sig af hela släkten, körde bort sin dotters friare och [ 60 ]befallde brodern slå igen sin kryddbod och skilja sig från sin hustru, som var af för låg börd för hans egen nya värdighet. Han besluter att till aftonen ”tvinga borgerskapet att frivilligt hylla honom med lefverop” och förlänar sin rättstjänare Klaus titeln geheime-rådhus-nyckelbevarare, där Hjortsberg på ett högst befängdt sätt placerade bindestrecket på orätt ställe. Högtider af skratt bereddes åskådarna också af Anna Frodelius såsom borgmästarens mamma, fru extra landttullinspektorskan Stork; Maria Deland såsom stadsacciskassaskrifverskan Morgonrodnad; Karolina Svanberg såsom fru öfversyltochfiskhandlerskan Simpa; och Per Sevelin såsom hennes tillbedjare, herr ordinarie potatisbränvinsbränneridirektionskommissarien Gök. Man var stormförtjust öfver alla dessa lustiga figurer, som, hvarje gång de tilltalade hvarandra, upprepade de långrandiga titlarna. Men om publiken visade sig belåten, var detta ingalunda fallet med kritiken. ”Man har sedan några år satt i fråga, om Stockholms teater kunde falla djupare än den gjort”, hette det i Anmärkaren för den 24 mars med anledning af den ”låga” pjäsen. ”Denna fråga synes vara besvarad, sedan ’Carolus Magnus’ blifvit uppförd.” Åbergsson, som öfversatt stycket, insände ett genmäle, hvarpå han erhöll ett tämligen groft svar. Journalen uppträdde nu till direktionens värn och anförde som skäl för att sådana obetydligheter togos upp till omväxling med de stora pjäserna, att teaterns personal spelade på dubbla scener fem à sex gånger i veckan ”under den kallaste årstiden i ett hårdt luftstreck och på teatrar, där ingen inrättning finns, som kan [ 61 ]underhålla någon värme och således förekomma de täta förkylningar, hvilka därstädes obehindradt lägga grund till svagare konstitutioners successiva förstöring”. Äfven ordades något om de låga aflöningarna.

Kraftigare än Journalen vittnade dock mot teaterns förfall upptagandet ett par månader därefter af Schillers femaktstragedi ”Maria Stuart” i en fri öfversättning af friherrinnan Charlotte Åkerhielm, som därvid begagnade sig delvis af Karl Hedlunds från trycket utgifna tolkning, hvarifrån hon lyckligtvis borttog de värsta grodorna (t. ex. den Glauben ändern: ändra mening i st. f. tro; reicht mir die königliche Rechte: rätt i st. f. högra handen, m. m.). De fem sista scenerna af femte akten voro borttagna, och ridån föll vid Marias död. Den sista vackra scenen mellan Elisabet och Talbot var inskjuten i fjärde akten. Pjäsen gafs för första gången den 2 maj, fick ett i allmänhet förträffligt utförande och hade en storartad framgång. Därtill bidrog också den glänsande uppsättningen i nya, granna, dyrbara kostymer och tvenne nya, särdeles vackra fonddekorationer. Titelrollen spelades af Charlotte Erikson. Hon talade den femfotade jamben för fort, halkade ibland uttryckslöst öfver de skönaste verser och visade därigenom, att hon saknade känsla för det hon hade att säga. Vid hennes härliga lyriska inträde i parken voro hennes gester alldeles för öfverdrifna. Däremot lär hon ha varit utmärkt i den stora scenen med Elisabet och verkligt rörande i sista akten. Sara Strömstedt var ståtlig som Englands ryktbara härskarinna och spelade sin roll [ 62 ]särdeles förträffligt, med värdighet, lugn och styrka. Almlöf hade här sin första större framgång i Leicesters svåra och i det stora hela otacksamma parti, hvilket han utförde ”på ett sätt, som lämnade nästan ingenting öfrigt att önska”, efter hvad en tidning sade. En annan fann, att ”herr Almlöfs spel skulle hafva hedrat äfven en gammal artist”.

062-Nils Almlöf som Leicester-Svenska teatern 4.jpg

Nils Almlöf som Leicester.
Efter teckning af L. H. Roos 1824.

Det var efter en föreställning af detta skådespel, den 4 mars 1825, som Karl August Nicander hyllade Almlöf med ett längre kväde, där han bland annat skref;

”Om Schiller lefvat än och sett din smärta,
din stolthet, dina ögons glans, din gång,
du hade fått ur djupet af hans hjärta
till lön i dag en härligare sång.
O! då du kunde Leicester så förklara,
på hofvets himmel blott en meteor —
hur väldig skulle du som Macbeth vara,
som Wallenstein — hur stor!

[ 63 ]

Naturen gaf dig, hvad ej mödor lära,
det tragiska i blickar och gestalt.
Den moderliga gifverskan till ära,
uppoffra allt för den, som gaf dig allt!
Gå manligt fram i lifvet och på scenen
uppå din majestätiska koturn;
men böj ditt knä som romarn och hellenen
för konsten och naturn!”

I Biografiskt lexikon för 1835 säges det dock, att Almlöfs Leicester saknade något af statsmannens finhet, den Åbergsson så väl förstod att återge.

Som den eldige, passionerade Mortimer firade äfven Torsslow en triumf och hade liksom Almlöf redan hunnit bli en favorit hos publiken. Malla Montgomery berättar i sina minnen, huru hon just det året för första gången såg den unge Torsslow i Kotzebues ”Indianerne i England”, och hur hans sanna och okonstlade framställning förtjuste henne. Han spelade en ung indian, förälskad i en engelska, miss Liddy. Hon anförtror honom, att hon redan är förlofvad, ehuru hon tycks ha mycket intresse för honom. Kallt och stolt tar han afsked af henne och går — men i dörren vänder han sig om, ser på henne och säger blott: ”miss Liddy!”, hvilket ger anledning till en förklaring dem emellan. Torsslow lade i detta enda ord en sanning, en känsla, som fullkomligt uttryckte den sorg, den kärlek, det farväl, som låg däri: hälft ömt — klagande, förebrående, innerligt — det var alldeles förträffligt och bevisade både hjärta och förstånd hos den unge skådespelaren. Det rörde Malla obeskrifligt och fäste sig outplånligt i hennes minne.

Den 3 maj 1821, dagen efter premiären, skref den [ 64 ]nyutnämnde docenten Atterbom ett bref till Geijer, däri han omtalar föreställningen: ”Maria Stuart har nu af Åkerhielm blifvit lurendrejad in i det akademiskt-klassiska Stockholm och gör, liksom hennes kusin Hamlet, mycken lycka. I går såg jag henne med mera nöje, än jag hade väntat mig. Förtrollningen af de vackra Schillerska verserna ocli det majestätiska, rytmiska språket är väl i öfversättningen bortdunstad, men stommen är dock tämligen troget bibehållen och rycker åskådaren från akt till akt oemotståndligt med sig. Första akten och äfven till det mesta den andra spelades mycket illa, utom af Torsslow, hvilken unge skådespelare såsom Mortimer gjorde sin sak rätt bra. Men äfven Maria själf (fru Ekström(!), om jag rätt minns namnet) tog slutligen upp sig och skall säkert nästa gång spela sin roll mera otadligt. För öfrigt äga våra aktörer ännu intet begrepp hvarken om deklamation af vers, eller om tragisk deklamation i allmänhet. De flesta falla öfver en bank i en viss slentrian af enformig predikoton, med nästan ingen annan individuell variation, än att den ene ramlar fortare upp sin läxa, och den andre gör henne trögare ifrån sig. Men goda pjäser och öfning skola hjälpa saken; ty det felas de bättre bland våra aktörer ej anlag till poetiskt sinne, fastän det ännu är kaotiskt och outveckladt. Det samma gäller om publikum.”

Under den följande hösten uppfördes blott en enda större nyhet, en historisk treaktsdram af Pixérécourt ”Den röda och den hvita rosen”, med hvilken den Stora teatern öppnade sina portar för säsongen. Stycket, som innehöll endast en helt vanlig [ 65 ]kärlekshistoria, var odrägligt, och trots att de spelande, bland hvilka märktes Charlotte Erikson, Torsslow, Lindman och Fredrik Kinmanson, gjorde allt hvad de kunde af sina roller, mäktade de ej hålla det kvar på repertoaren mer än sex gånger. För öfrigt gjordes en repris af ”Engelbrekt”, där Almlöf efter Åbergsson öfvertagit titelrollen, som han utförde med sanning och värdighet, för hvilket åhörarna ägnade honom ett rättvist bifall.

I början af år 1822 visade talscenen en smula större lifaktighet. Den 21 februari gafs för första gången ett högst rörande stycke i tre akter af den kände dramförfattaren Victor Ducange, tolkadt på svenska af den flitige öfversättaren för teatern, kammarherre Ludvig Manderström, ”Thérèse eller Den fader- och moderlösa flickan från Génève”. Det är ett typiskt exempel på hvad den tidens författare kunde skrifva ihop, och hvad den dåtida publiken med verklig förtjusning förmådde smälta. Thérèse är född i ett hemligt äktenskap af en viss markisinna i Génève och har uppfostrats i sin moders hus utan att lära känna sin härkomst. Vid markisinnans död finner hon sig till sin förundran insatt till arfvinge af hela hennes förmögenhet. Den aflidnas släktingar bli däröfver ursinniga, väcka process mot Thérèse och påstå, att testamentet är förfalskadt. Valter, en föregifven vän till markisinnan, åtar sig hennes sak, men i stället för att försvara henne, lånar han sig till verktyg åt hennes förföljare, spinner de skändligaste intriger mot henne och föranleder hennes fällande vid domstolen för förfalskningsbrott. Nu, då hennes heder och välfärd äro förlorade, [ 66 ]erbjuder han henne sin hand, men utan att ana hans afsikter och endast ledd af sin motvilja för honom, flyr hon och upptages under namn af Henriette hos en fru de Senanges nära Lausanne. Denna blir icke blott hennes välgörarinna, utan, då hennes son förälskar sig i Thérèse, som besvarar hans böjelse, trotsar hon fördomen, mer mån om sin sons lycka än om världens omdöme, och besluter upptaga den föräldralösa till sin sonhustru samt bestämmer dagen för det unga parets förlofning. Här börjas pjäsen.

Thérèse kan ej mottaga den lycka, som erbjudes henne, emedan upptäckten af hennes namn och missöde skulle hölja hennes tillbedjare och hans mor med sorg och vanära. Utan att yppa sin grufliga hemlighet besluter hon att fly det gästvänliga hemmet, och den vördnadsvärde kyrkoherden Egerthon, åt hvilken hon förtror sig, styrker henne i detta beslut. Valters plötsliga ankomst tillintetgör emellertid det frivilliga verkställandet däraf. Då Thérèses rätta namn blir kändt, förskjutes hon af fru de Senanges och ankommer om natten till en af dennas förpaktare, som mottager och härbärgerar henne. Äfven här förföljes hon af Valter. Förtviflan ger henne nu mod. Hon hotar att anropa lagarnas beskydd emot honom och att begära en ny undersökning. Han vill förmå henne att följa honom, och då hon nekar, ärnar han mörda henne, men afhålles af ett buller, som höres, och af Thérèses löfte att förtiga hans vistande där. Fru de Senanges anländer jämte sin son och tager nattkvarter på detta gods, emedan ovädret hindrar henne fortsätta resan till Lausanne. Efter ett samtal med sonen, som hon råder [ 67 ]att vara förnuftig och kufva en honom ovärdig böjelse, beger hon sig till hvila i den paviljong, som var bestämd till Thérèses sängkammare, men som denna lämnat, när hon fick veta herrskapets ankomst. Valter, som ej känner till detta ombyte, besluter mörda Thérèse, emedan han blott däri tror sig se sin egen säkerhet och verkställer detta rysliga beslut, men hans dolk träffar i stället fru de Senanges. I detsamma slår åskan ned och antänder paviljongen. Thérèse störtar ditin, men utkommer genast med den förfärliga underrättelsen, att fru de Senanges blifvit mördad. Nu rågas måttet af hennes olyckor. Ortens domare, som får veta Thérèses öden, tror sig i alla sammanlagda omständigheter finna ett bevis för att hon är mörderskan. Den gamle kyrkoherden vågar likväl ännu tro på hennes oskuld. Valter, som fångats af bönderna, röjer vid förhöret, att han förmodar Thérèse vara den mördade. Detta ger Egerthon anledning att beskylla honom själf för det brott, hvarför Thérèse misstänkes. För att utröna sanningen frågar han Valter, om han skulle våga se den döda, och då denne för att ådagalägga sitt mod närmar sig dörren till det rum, där liket säges ligga, utkommer Thérèse därifrån klädd i hvit dräkt, gående med långsamma steg och hotande åtbörd. Valter tar henne för sitt offers vålnad, förklarar sig genast för hennes mördare och henne själf för oskyldig äfven till förfalskningen af testamentet. Den brottslige upptäckes således, Thérèse räddas och får sin älskade Charles.

Detta högst medelmåttiga stycke var endast beräknadt på teatereffekt, och detta mål uppnåddes [ 68 ]fullkomligt. Det rönte en långt större framgång än man vågat hoppas och gick närmare femtio gånger. De rörande scenerna pressade floder af tårar ur åskådarinnornas ögon, näsdukar och händer voro i lifligaste rörelse, och stormande bifall tillkännagaf publikens stora tillfredsställelse. Men också gafs stycket synnerligen väl, framför allt af Charlotte Erikson som Thérèse, Almlöf som Valter och Torsslow som Charles. Andra och tredje aktens dekorationer voro delvis nya. Det enda man kinkade på var mellanakternas oformliga längd.

068-Charlotte Erikson-Svenska teatern 4.jpg

Charlotte Erikson.

Den 18 mars uppfördes d. v. löjtnant Anders Lindebergs versifierade femaktstragedi ”Blanka”, [ 69 ]hvilken Svenska akademien, ehuru med stor tvekan, belönat med sitt mindre pris. Gustaf Ljunggren omtalar i Akademiens historia, det Wallin ansåg, att stycket hade en god dialog, men att expositionen var trög, invecklingen tung och karaktärerna utan hållning. Leopold tyckte, att planen var mager och karaktärerna svagt tecknade, bäst Magnus Erikssons, men att vissa scener ägde rätt mycken förtjänst, och ville därför föreslå mindre priset eller ock mention. Akademien bestämde sig slutligen för det förra. Den stora publiken skattade emellertid icke pjäsens värde synnerligen högt, och den kunde icke uppföras mer än sex gånger under två år, oaktadt titelrollen, Blanka af Namur, återgafs af Sara Strömstedt, konung Magnus Eriksson af Fredrik Kinmanson, Erik XII af Torsslow, hans gemål Berta af Charlotte Erikson och Bengt Algotsson af Almlöf. Under de litterära och politiska fejder, hvari Lindeberg sedermera invecklades, rönte hans ”Blanka” en långt större uppmärksamhet än då den uppenbarade sig på scenen, och hans motståndare roade sig obarmhertigt att hånande erinra om dess svagheter och ohjälpliga fall, hvarom mera framdeles.

Större nöje än af Lindebergs tragedi hade publiken af sin gamla favoritpjäs, Kotzebues ”Johanna af Montfaucon”, som i april återupptogs med Sara Strömstedt i titelrollen. I synnerhet lär hon ha varit förträfflig i den svåra scenen med Lasarra i femte akten. Almlöf spelade riddaren Adalbert väl, ehuru han kunnat visa mera värma vid åtskilliga tillfällen, och Lindman var en god Filip.

Rätt mycket bifall vann i slutet af samma [ 70 ]månad Scribes enaktskomedi ”Den nya öfversten”. Den är ett angenämt, älskvärdt lappri, och liknar som så många andra af hans småpjäser de brusande pärlorna i champagneglaset. De behaga ögat, de sticka litet i näsan, men innehållet är just ingenting. På grund af en duell har den unge, tappre officeren Gondreville (Almlöf) råkat i onåd och förvisats till sin egendom, men har nyligen erhållit befallning att åter infinna sig i Paris. På ditvägen kommer han till en liten stad, där han måste dröja af brist på skjutshästar. Hans unga hustru (Henriette Widerberg) och hennes kusin Elise de Lussan (Sara Strömstedt) ha emellertid beslutit söka upp honom och anlända, utan att han vet något därom, till samma stad. Alldenstund de under resan varit utsatta för en mängd obehag i saknad af en manlig beskyddare, föreslår skämtsamt fru Gondreville att fröken de Lussan skall ikläda sig den husaruniform de medföra till en ung släkting. Denna går in på skämtet och aflägsnar sig för att göra allvar af detsamma. Under tiden sammanträffar en ung galenpanna till ryttmästare vid det i staden förlagda husarregementet, Adolf de Luceval (Torsslow), med fru Gondreville, hvilken för honom presenterar den i uniform inträdande Elise såsom sin man. Ryttmästaren omtalar nu, att Gondreville fått nåd och utnämnts till öfverste för det därvarande husarregementet. Han uttalar på samma gång sin lifliga förvåning öfver den underbara likheten mellan den nye öfversten och en fröken de Lussan, som han träffat i Paris och älskar af hela sitt hjärta, hvilken likhet de ändra förklara helt enkelt bero på, att de äro syskon. Nu [ 71 ]uppstå en hel följd af lustiga förvecklingar. Den nye öfversten blir tvungen att bjuda sitt regementes officerare på frukost. Den verklige öfversten uppträder på skådeplatsen, sedan han fått underrättelse om sin utnämning, tror sin hustru enleverad af en bedragare och utmanar, rasande af svartsjuka, denne på duell. Ryttmästaren erbjuder sig att bli sekundant och lämnar den förklädda unga damen sina pistoler. Under det han manövrerar med dem, brinner det ena skottet af, hvarvid ”öfversten” till hans stora förvåning svimmar. Han skjuter nu af det andra skottet för att tillkalla hjälp, man rusar in från alla håll, och saken blir omsider förklarad. Det kvicka och skrattretande skämtet slog an trots sin obetydlighet, tack vare det lifliga spelet och kanske också på grund af Sara Strömstedts bedårande utseende i den klädsamma uniformen.

Sista spelåret under Åkerhielms styrelse började under mycket gynnsamma auspicier för teatern. Trots att endast gamla pjäser gåfvos, var salongen ändå nästan alltid fylld och flera gånger utsåld. Den 28 augusti hade publiken nöjet att efter lång saknad på tiljan återigen få skåda fru Erikson, som då uppträdde i ”Bröderna Philibert", och betygade henne på ett omisskänligt sätt sin stora glädje öfver detta återseende. Charlotte Erikson var de sista åren af Du Puys lif mycket intimt lierad med honom, för hvars skull hon 1820 skilde sig från sin man efter ett åttaårigt äktenskap. Då Du Puy våren 1822 hastigt afled, greps hon af en sådan förtviflan, att man fruktade hon skulle förlora sitt förstånd. Hon förmådde icke uppträda på scenen, och hennes roll [ 72 ]i ”Thérèse”, som då gafs för fulla hus, måste öfvertagas af fru Lindström.

Höstens enda större nyhet var pjäsfabrikören Pixérécourts historiska treaktsdram ”Den trogne hunden”, hvars egentliga märkvärdighet består i, att den var anledningen till Goethes tillbakaträdande från sitt intendentskap för hofteatern i Weimar. Eduard Genast bland andra berättar i sina dagboksanteckningar, att Goethes ordningsregler för teatern bestodo af tio paragrafer, hvaraf den sista innehöll, att inga hundar fingo insläppas på scenen. Denna paragraf åberopade Goethe, då man anmodade honom att iscensätta ifrågavarande dram. Trots hans vägran blef den uppförd, hvarför Goethe inlämnade sin afskedsansökan, hvilken beviljades. Innehållet i hunddramat är, att Macaire, en officer vid franske kungens lifgarde länge varit afundsjuk på sin kamrat Aubri för dennes företräden, hans befordran framför honom själf, den allmänna kärlek han åtnjöt, hans ynnest hos deras kapten och hans tillämnade giftermål med dennes dotter, om hvars hand Macaire förut haft förhoppning. Han utmanar honom på duell. Lotten att skjuta först tillfaller Aubri, som ädelmodigt lossar sitt skott i luften och erbjuder honom försoning. Macaires hat kan likväl icke afväpnas, och han uppretas ytterligare af sin vän Landry, med hvilken han öfverenskommer att mörda den hatade medtäflaren. Mellan första och andra akten verkställa de sitt uppsåt. Vid andra aktens början ses hufvudpersonen i pjäsen, Aubris hund, hoppa öfver gårdsmuren och ringa på klockan till värdshusporten. Värdinnan kommer ut, anar att [ 73 ]någon olycka drabbat djurets ägare och följer dess ledning, hvarigenom hon upptäcker Aubris döda kropp. Denne hade, då han såg sig tvungen till enviget, öfverlämnat sina papper och sin börs till en stum gosse vid värdshuset med tillsägelse att, om någon olycka skulle träffa Aubri, bära dem till hans mor i Paris. Utom scenen vädrar hunden upp dessa saker i gossens ficka och ger härigenom anledning att misstänka denne för mordet. Han arresteras, ett långt förhör anställes med honom inne på scenen, han har skenet emot sig och dömes till döden, oaktadt hans vänners försäkringar om hans oskuld. Denna dom är nära att gå i verkställighet, då Macaire, hvilken går förbi den döda kroppen, ursinnigt anfalles af hunden, som jagar honom öfver scenen och tvingar honom att fly in i huset. Härigenom ledas misstankarna från den oskyldige till rätte banemannen. Vittnet till det begångna brottet dödas visserligen af Landry, men missgärningen upptäckes likväl genom en utväg nära liknande de finter man hört österländska domare hitta på. Kaptenen uppställer kompaniet och säger till soldaterna, att Aubris mördare finns bland dem, hvarvid alla betrakta honom utom Macaire, som tittar bort. Han tillägger, att blodfläckar synas på denne mans skärp, och Macaire ser hastigt ned på sitt. Ansatt bekänner han nu sitt brott och arresteras jämte Landry. Pjäsens intrig är således ganska enkel och snarare en dialogiserad anekdot än ett teaterstycke. Intet på scenen verkande motiv för handlingen, ingen utveckling af känslor och passioner, ingen lyftning i stilen finnes här. Allt är beräknadt på effekten af den nye [ 74 ]skådespelare, som uppträder på teatern, och författaren har i förlitande på dennes dressyr försummat att låta de andra få visa sin talang. Den ende, som härtill hade ett ehuru obetydligt tillfälle, var Nils Almlöf i Macaires roll, och publiken höll honom också räkning därför. Ett par nya dekorationer bidrogo äfven i sin mån att illustrera stycket, som dock ej syntes väcka något särdeles intresse hos åskådarna, hvilka premiäraftonen upptogo hvarje plats i salongen, och det uppenbarade sig endast åtta gånger på affischen.

Öfriga nyheter voro några obetydliga franska enaktare, af hvilka ”Marton och Frontin” fick ett visst värde genom Sevelins och Charlotte Eriksons roliga utförande af de bägge tjänsteandarna, som först lura hvarandra under åtskilliga förklädnader, men slutligen gifta sig med hvarandra. Bland de gamla pjäserna, som återupptogos, hade väl Voltaires ”Tancrede” det största värdet. Det är en af hans bästa tragedier, om också Valerius’ öfversättning är en af hans svagare. Den gafs den 8 november till förmån för Gabriel Åman, som var den ende kvarvarande af de forna rollinnehafvarna (Argire). Torsslow utförde titelrollen, Almlöf Orbassan och Sara Strömstedt Amenaide, hvilken hon lär ha tolkat på ett alldeles öfverlägset sätt. Publikens tårar vid det sköna, innerligt rörande slutet voro en vacker hyllning åt hennes stora konst liksom äfven de starka handklappningarna vid ridåns fall. Då pjäsen gafs andra gången, äfven då för fullsatt salong, hade Fredrik Kinmanson öfvertagit Argires roll. Skada bara att, medan en och annan af dåtidens artister felaktigt [ 75 ]talade versen som prosa, de flesta gingo till en motsatt ytterlighet och bibehöllo det gamla skolmaneret i skanderingen (se del II, sid. 168). De i denna öfversättning alltför ymnigt förekommande klena rimsluten på e och het blefvo därför de klippor, mot hvilka deras deklamationskonst strandade.

Om reprisen af ”Tancrede” är allt beröm värd, förvånar man sig öfver återupptagandet af ett så klent stycke som Ture Wennbergs ”Sanct Claræ kloster”, som Stockholmsposten ansåg vara dåligt icke endast enligt den voltaireska regeln, därför att det är tråkigt, utan äfven på grund af det kärfva, tunga språket, det osammanhängande i händelsen och de vidriga karaktärerna, som för det mesta äro svaga, färdiga att begå hvarje brott, misstänksamma, intriganta, grymma och fega, med ett ord otäcka. ”Att det någonsin blifvit uppfördt, måtte bero på, att det är ett svenskt original.”

Den 10 februari 1823 gafs talscenens sista nyhet, ”Falkland eller Samvetet”, en dram eller kanske rättare ett sorgespel i fem akter, som Jean Louis Laya sammanskrifvit efter en engelsk roman. Falkland är en rik och förnäm engelsman, utrustad med alla naturens och lyckans håfvor, men också med en retlighet i lynnet, som beredt hans olycka. För tjugu år sedan begick han i öfverilning ett mord på en förhatlig fiende, men då misstanken föll på honom, nekade han och försvarade sig inför domstolen med så mycken styrka och skicklighet, att han enhälligt frikändes. Misstankarna vände sig då mot tvenne landtbrukare Hawkins, far och son, hvilka varit föremål för Falklands välgärningar och för den mördades [ 76 ]förföljelser samt gripit till flykten för att undgå de senare. De ha därunder af en slump träffat sin döende ovän och af honom fått veta, att Falkland var hans mördare. Genom att tiga och dö för honom vilja de betala den skuld, hvari de anse sig stå till sin välgörare. Falkland förföljes nu beständigt af samvetskval, han får icke något lugn, ingen hvila, och lifvet blir honom en börda. Han låter den yngre Hawkins son Caleb komma till sig och öfverhopar honom med välgärningar, men ingenting kan förjaga den hämnande furien vid hans sida. På detta sätt ha tjugu år förflutit, då en yngre broder till de afrättade Hawkins kommer såsom huskaplan under namnet Andrews till grefvens slott och begär upprättelse för de dödades rykte, som skulle bestå i en förklaring af grefven om det rätta sammanhanget, hvilken efter grefvens död skulle få offentliggöras. Man får antaga, att samvetskvalen åstadkommit en stor förändring hos Falkland, då intet kan tvinga honom att erkänna den missgärning han så länge dolt, men som han ändock nu yppar för Caleb. Strax därpå dör han, försonad med de afrättades anförvandter. Stycket saknar all handling, och intresset beror helt och hållet på spelet. I Paris utförde Talma titelrollen på ett utomordentligt sätt och beredde därigenom pjäsens framgång. Hos oss framställdes den af Almlöf, och hans lyckliga lösning af den svåra uppgiften stegrade icke litet hans rykte. Malla Montgomery, som såg honom i början af april, antecknade i sin dagbok, att ”Almlöf spelade utmärkt väl”. Äfven Calebs och kapellanens roller återgåfvos förtjänstfullt af Torsslow och Hjortsberg. Dramens [ 77 ]framgång var väl icke lysande, men dock afgjord, och den gick under årens lopp öfver fyrtio gånger.

*

Som en tidsbild kan anföras, att man hösten 1822 knotade i tidningspressen, ehuru ytterst beskedligt, öfver damernas tilltag att i teatersalongen behålla de stora, hela hufvudet omslutande plymbeprydda hattar, hvilka då liksom långschalarna voro på allra högsta modet. Man måste beklaga den stackars lilla herre, som på amfiteatern blifvit inklämd mellan tvenne sådana hattar och framför sig fick en tredje hatt. Han kunde ingenting se, hvarken af pjäsen eller af de söta damernas ansikten. Men det var nog icke så underligt, att damerna togo hufvudbonaderna med sig in i salongen, ty modet hade visserligen förstorat hattarnas dimensioner, men alldeles icke samtidigt utvidgat teaterkorridorerna, och man kunde ej begära, att ägarinnorna skulle hänga upp de stora, ömtåliga tingestarna i de dåtida garderoberna, som voro om möjligt obekvämare än de, hvilka med ett par undantag i våra dagar erbjudas den snälla, tålmodiga publiken.

*              *
*

Hofvets och societetens teaternöjen 1820—1823Inom den högre och högsta societeten fortfor man under Karl XIV Johans regering, åtminstone under dess förra hälft, att rätt flitigt ägna Talia sin dyrkan, om det också ej skedde med samma ifver som under den flydda, för teaterns nöjen så [ 78 ]entusiasmerade tiden. Utom de redan i näst föregående del och i början af denna omtalade hofspektaklerna under åren 1818 och 1819 vilja vi erinra om den konsert, som den 21 november sistnämnda år gafs på slottet, hvarvid hofkapellet under Du Puys anförande medverkade jämte flera af Operans artister, både damer och herrar. Hos den af konungen högt skattade och i Sverige allmänt aktade och omtyckte ryske ambassadören, den gamle grefve van Suchtelen, ägde den 19 mars 1820 ett societetsspektakel rum, som bevistades af kronprinsen och hela diplomatiska kåren. Man gaf först den på hofvet ofta uppförda ”Les rivaux d’eux-mêmes”, där m:r och m:me Dorval denna gång utfördes af kaptenen i generalstaben Edvard Peyron och madame van Suchtelen, född Landskow, den glada subretten Lise af friherrinnan Ulrika Lagerbielke, född Rosensvärd, som i sina yngre dagar så ofta förtjusade hofvet med sin graciösa danskonst (se del III, sid. 43 och 188), värdshusvärden af kronprinsens kavaljer, friherre Ludvig von Stedingk och de bägge kyparna af grefve Gustaf Taube samt kaptenen i rysk tjänst Saunders. Den bedårande öfverstinnan Matilda Montgomery, född grefvinna d’Orozco och dotter till spanske ministern vid hofvet i Milano, trakterade därefter harpa, ackompagnerad på flöjt af friherre Brauner vid Värmlands fotjägare. Den med en markis Cenami förut gifta sköna grefvinnan från Ölanda, söderländskan i Norden, Tegnérs näktergal, som

”uti en rosenbuske satt...
och sjöng uti Italiens natt
i Arnos dal”,

[ 79 ]hade 1817 ingått nytt äktenskap med öfverste Josias Montgomery och förtrollade nu med sin tjugufyraåriga sylfidiska figur, sina vackra ögon och sin sydländska liflighet alla, som kommo i hennes närhet.

079-Matilda Montgomery-Svenska teatern 4.jpg

Matilda Montgomery-Cederhjelm, född grefvinna d’Orozco. Efter teckning af Fredrika Bremer.

Till sist uppfördes Jean Merles enaktskomedi ”Le cidevant jeune homme”, sedermera gifven på Kungliga teatern under namn af ”Ålderdom och dårskap”, där Sevelin i den gamle sextioårige vivörens roll firade så stora triumfer. Denne spelades här af öfverste van Suchtelen och den unga änkan af hans gemål. Leonard von Hauswolff, som åsåg representationen, försäkrar, att bägge pjäserna spelades ”riktigt bra”.

[ 80 ]Två dagar därefter gaf kronprinsen för ett litet antal af hofsocieteten en teaterföreställning med supé, då Vials roliga enaktskomedi ”Les deux jaloux” uppfördes, hvilken kort förut med mycket bifall i friherrinnan Åkerhielms öfversättning införlifvats med Kungliga teaterns repertoar. Presidenten och hans gemål spelades af kammarherren grefve Melker Falkenberg och öfverstinnan Montgomery; deras nièce af den adertonåriga fröken Adelaide von Stedingk; Damis, hennes tillbedjare, af kapten Peyron; trädgårdsmästaren Thibaut af öfverhofjägmästaren Karl Fredrik von Essen; Fanchette, hans nièce af grefvinnan Ugglas, född von Stedingk; Frontin, Damis’ betjänt, af friherre Ludvig von Stedingk. Därefter uppfördes en komedi på vers i en akt ”Les projets de divorce” af öfversten, friherre Nils Adolf Djurclou, fröken Aurore Stedingk samt åtskilliga medlemmar af familjen Oxenstierna. Sofiadagen, den 15 maj, hade prinsessan societetsspektakel, där man roade sig åt ”Le parleur éternel”, komedi i en akt på vers af Charles Maurice, sedermera gifven på Djurgårdsteatern under namn af ”Tand för tunga”. De bägge storpratarna spelades af grefve Melker Falkenberg och prinsessans hoffröken Adelaide Piper; de öfriga rollerna af medlemmar af familjerna de la Gardie och Oxenstierna. Till efterpjäs gafs en prosakomedi i en akt kallad ”La suite d’un bal masqué”, där hoffröknarna Adelaide Piper, Ebba Oxenstierna och Amalia Adlercreutz jämte grefvarna Gustaf Oxenstierna och Gustaf de la Gardie samt baron Ch. Lagerfelt uppträdde.

Till omväxling med de talrika balerna hos [ 81 ]kronprinsen, excellenserna och ministrarna under nyåret 1821 gaf hofsocieteten den 13 och 20 februari tvenne spektakler på slottet, i hvilka kronprinsen spelade med, och den 22 voro deltagarna inbjudna till bal i de kostymer de därvid hade användt. Kronprinsen var iförd den vackra polska dräkt, hvari han uppträdde i ”La revanche”, och likaså hans motspelerska, grefvinnan Jaquette Löwenhielm, född Gyldenstolpe, dotter till den dåvarande grefvinnan Aurore Wetterstedt, född de Geer. Den 27 februari gaf societeten ånyo en teaterföreställning på slottet, hvarvid tvenne pjäser uppfördes. Den första var Dieulafoys redan ett par gånger förut på slottet gifna fina enaktskomedi ”Défiance et malice” där den unga änkan framställdes af hoffröken Marianne Koskull och hennes tillbedjare af grefve Gustaf Löwenhielm, bägge två lika hemmastadda på tiljan som ett par framstående skådespelare till yrket. Därefter uppfördes ”Les folies amoureuses”, Regnards treaktskomedi, som gifvits på Arsenalsteatern ett par gånger vid sekelskiftet under namn af ”Den galna älskarinnan”, hvars förebild är Plautus’ ”Casina” med namn efter styckets hufvudperson. Agathe spelades af grefvinnan Löwenhielm, hennes sällskapsdam af grefvinnan Tersmeden, förmyndaren af baron Gustaf Lagerbielke, tillbedjaren af kapten Peyron och dennes kammartjänare af grefve Gustaf Löwenhielm. Också voro åskådarna särdeles förtjusta öfver pjäsens förträffliga utförande.

Under konungens sommarvistelser på Rosersberg, hvilka i början af 1820-talet utsträcktes ända till slutet af november, gick det mycket animeradt till, [ 82 ]innan drottningen kom till Sverige. I synnerhet var detta fallet under hösten 1820, som väl kan anses ha utgjort glanspunkten af hofvets nöjeslif under Karl Johanstiden. Tre hela veckor ägnade man sig åt societetsspektaklers gifvande med undantag af några aftnar, hvilka upptogos af konserter. Om förmiddagarna repeterades efter déjeunern, som serverades klockan elfva. Först klockan fem visade sig konungen för sina gäster, hvarefter en splendid middag intogs, under hvilken han merändels var vid ett briljant lynne och roade de närvarande med den ena historien efter den andra. På aftonen spelades på franska språket en fin komedi med någon lustig fars eller vådevill efteråt, hvarpå supén serverades klockan tio, till hvilken de agerande tillätos infinna sig i sina teaterkostymer. Orkestern, som utgjordes af hofkapellets förnämsta artister, anfördes af Du Puy, hvilken var befalld ditut under sejouren och erhöll den nåden att få infinna sig i societeten, då den var samlad i salongen en kort stund efter måltiderna. Servering af té och andra förfriskningar ägde rum å teatern under mellanakterna. De skickligaste aktörerna och aktriserna voro grefve Gustaf Löwenhielm, friherre Gustaf Lagerbielke, som 1821 erhöll greflig värdighet, grefvinnan Karl Löwenhielm, född friherrinna Ebba de Geer, grefvinnan Marguérite Falkenberg, född Gyllenborg och hoffröken Marianne Koskull. Ibland uppträdde äfven kronprinsen på tiljan. Lagerbielke var en lifligt uppskattad författare till den handskrifna ”Le furet des salons et des coulisses”, som i ett spirituellt språk redogjorde för dagens händelser och spektakelaftnarnas små [ 83 ]missöden och triumfer samt innehöll fleuretter och rökverk på både vers och prosa. Han brukade själf läsa upp bladet för societeten efter déjeunern till åhörarnas stora glädje och gamman. Dåvarande hofkanslern grefve Gustaf af Wetterstedt, hvilken samtidigt vistades på Rosersberg, och som på statskonstens allvarliga fält täflade med Lagerbielke under hela deras lefnad, roade sig med att likaledes uppläsa en handskrifven journal, för att äfven som publicist söka göra Lagerbielke första platsen stridig, och man lär ha varseblifvit en ganska stor misslynthet hos den senare, om den förres tidningsblad lyckades ådraga sig en större uppmärksamhet af den högförnäma åhörarkretsen än hans eget.

Den där tiden, då de dagliga tidningarna ännu icke börjat sysselsätta sig med skvallerhistorier och on-dits, voro Lagerbielkes och Wetterstedts gazetter icke de enda handskrifna avisor, som sändes omkring till vänner och bekanta. Äfven den allmänt kände och kvicke grefve Hampus Mörner, hvilken i början af 1820-talet uppehöll sig i hufvudstaden, sammanskref en tidning för att roa sin bror, under dennes vistelse på Tullgarn. Det heter däri en februaridag 1822:

”På slottet gafs i går supé,
prinsessans hof var där med flera;
ett franskt spektakel fick man se,
och prinsen täcktes själf agera.
Fru Lagerbielke som aktris
sågs allmänhetens bifall vinna.
Som dagen skön, men kall som is
var grefve Löwenhielms grefvinna.”


En annan gång heter det:

[ 84 ]

”’Carolus magnus’ och ’Christina
en tid publikens nöje gjort;
föröfrigt lönar det ej stort
att sig med detta nöje pina,
ty, hvad det första stycket rör,
har jag allenast hunnit fatta,
att det till bulevarden hör
och skrifvits endast för att skratta.
Att Hjortsberg är en god aktör,
jag medger mycket, mycket gärna,
men till hans karaktär ej hör
att spela Axel Oxenstierna.”


Lars Hjortsberg hade liksom så många andra komiska aktörer ett oemotståndligt begär att spela tragedi. Vi minnas från ”Virginias” första uppförande hvad den unge Tegnér skref om hans framställning af Sicinius (se del II, sid. 135). Trots detta för honom mindre gynsamma resultat ville han än en gång försöka sin tragiska lycka och genomdref 1814 sin önskan att få spela Omars roll i Voltaires femaktstragedi ”Mahomet eller Fanatismen”. Men han gjorde aldrig om det. Det gick med honom såsom det fordom hände Molière. Denne var ju som komiker den uppskattade och tilljublade mästaren, men själf längtade han efter de tragiska rollerna, ehuru han därvid alltid möttes af publikens oförstående och hån, och hans Cæsar i ”La mort de Pompé” förlöjligades af både vänner och fiender. När man fick se Hjortsbergs jovialiska gestalt, iförd den österländska dräkten, uppklifven på den höga koturnen, talande alexandrinernas högtrafvande språk, skrattade man helt obarmhärtigt och respektlöst. Det dröjde fjorton år efter den aftonen, innan [ 85 ]Mahomet” åter syntes på teaterns repertoar. Först 1828 uppfördes den ånyo, men då med Lindman i Omars roll. Icke heller inom det högre skådespelet firade Hjortsberg några triumfer. Vi ha nyss sett, hur han 1820 misslyckades som Menzikof i den historiska dramen ”Feodor och Maria”. Icke fullt två år därefter, i februari 1822, fick han den bisarra idéen att på sin recett spela Axel Oxenstierna i Kellgrens ”Drottning Christina”, hvilken roll Ahlgren fordom så mästerligt utförde. Stockholmsposten säger, det Hjortsberg visserligen är för stor artist att alldeles förstöra en roll, men råder honom dock att välja andra uppgifter, som mera lämpa sig för hans begåfning. Också fick man redan påföljande månad se Fredrik Kinmansons imponerande gestalt i den berömde statsmannens kostym, och han lär ha framställt honom riktigt bra. Hampus Mörner var ej den ende, som skref klandrande vers om Hjortsbergs Oxenstierna. Excellensen Skjöldebrand omtalar i sina memoarer ett elakt epigram, som tillkom med anledning af samma roll:


”Visst är beklagansvärdt den store Axels öde,
ifall han skådar ned på jorden från de döde
och på vårt Oprahus. Då skall han ropa: ”Uff!
ej nog att blifva spelt, men spelt af kapten Puff!”


Hvarken Hjortsbergs figur eller röst lämpade sig för framställning af detta slags roller. Han fick något krystadt och uppstyltadt öfver sig, som alldeles fördärfvade intrycket. Det tragiska inom det borgerliga dramat kunde han däremot återge med öfverlägset mästerskap.

*

[ 86 ]Aftäckningen af Karl XIII:s staty och galaspektaklen i november 1821I november 1821 firades aftäckningen af Karl XIII:s staty med imponerande högtidligheter. Föreningsdagen den 4 november afåts först hos norske statsministern Peder Anker den sedvanliga stora middagsmåltiden, i hvilken konungen och kronprinsen deltogo, och sedan begaf man sig till galaspektaklet på Operan, hvarvid dock ej, såsom förut alltid varit vanligt, ”Föreningen” blef gifven, utan i stället Bertons lyriska treaktsskådespel ”Aline, drottning af Golconda”. Ceremonien dagen därpå gynnades af ett strålande Karl Johansväder, ehuru det var så kallt, att excellenserna och kommendörerna i sina silkesstrumpor huttrade och hackade tänderna. Kring stoden voro uppresta läktare för prinsessan Sofia Albertina och för corps diplomatique. Konungen anlände till häst klockan tolf middagen, hvarefter han, sedan riksmarskalken bjudit täckelset falla, med värjan saluterade statyen. Trupperna skyldrade gevär, trumpetarna blåste fanfarer, infanteriet sköt salfvor bataljonsvis, och artilleriet bakom Dramatiska teatern aflossade etthundratjuguåtta kanonskott, hvilka besvarades af den på Strömmen liggande korvetten Svalan, kanonsluparna och batterierna på Skeppsholmen. Konungen steg af hästen och gick upp på upphöjningen kring statyen, för hvilken trupperna defilerade under kronprinsens anförande. Sedan konungen åter stigit till häst, red han utefter truppernas front och återvände därpå till slottet. Klockan fyra gaf hans majestät på slottet en middagsmåltid åt alla civila och militära ämbetsmän, och på aftonen hade kronprinsen bal, hvarvid de inbjudna samlades i stora galleriet för att klockan åtta åse fyrverkeriet, [ 87 ]det största som dittills afbränts i Sverige. Det inleddes med åttahundra fräsande svärmare och vattendykare, och under detsamma uppsläpptes icke mindre än tiotusen raketer, hvaribland afslutningseffekten af tretusen sexhundra stjärnraketer aftvingade åskådarmassorna de mest frenetiska jubelrop.

Tisdagen den 6 november begaf sig konungen klockan half tre till frimurarordens hus för att åse den middagsmåltid, som orden gaf för fyrahundra af stadens fattiga. Operans kör afsjöng folksången, då konungen och kronprinsen gingo genom matsalarna. Vid samma timme sammanträdde direktionerna öfver stadens särskilda barmhärtighetsverk för att besörja de middagsmåltider, som därstädes gåfvos på konungens bekostnad åt ettusen etthundra fattiga. Klockan fyra hade konungen på slottet stor middag, till hvilken prinsessan med sitt hof var inbjuden. Klockan half sju åkte han till galaspektaklet på Operan i en med åtta hästar förspänd vagn. Prinsessan satt i stora logen till höger om konungen, kronprinsen till vänster. Man gaf ”Oedip i Athen”, i hvilken härliga lyriska tragedi Karsten för sista gången lät höra sig från Operans tiljor. Trots sina sextiofem år lär han ha sjungit och spelat denna sin gamla glansroll beundransvärdt (se del II, sid. 217). Därefter uppträdde den här för tillfället sig uppehållande holländske flöjtvirtuosen Drouet och blåste variationer på folksången.

Louis Drouet var född i Amsterdam 1792 och räknas till de allra främsta konstnärerna inom sitt fack. 1808 utnämndes han till förste soloflöjtist hos konung Ludvig af Holland och tjänstgjorde äfven som [ 88 ]musikalisk sekreterare hos drottning Hortense, åt hvilken han upptecknade och utarbetade de melodier, som hon trallade för honom. På detta sätt uppstod bland annat den bekanta ”Partant pour la Syrie”. 1811 anställdes han hos kejsar Napoleon såsom förste soloflöjtist och öfverhopades med skänker och

088-Kristofer Karsten-Svenska teatern 4.jpg

Kristofer Karsten. Efter miniatyr af J. A. Gillberg.

utmärkelser. Efter Bourbonernas återkomst bibehöll han sin plats vid Ludvig XVIII:s hof. Ifrån 1817 tillbringade han sitt lif på konstresor och kvardröjde en längre tid endast i Neapel, där han blef generaldirektör vid San Carloteatern, i Haag, där han kallades till teaterkapellmästare hos konungen af Nederländerna, och i Koburg, där han 1836—1854 var hertiglig [ 89 ]hofkapellmästare. Sina återstående dagar tillbringade han dels i Amerika, dels i Gotha och Frankfurt am Main och dog i Bern 1873. Drouet ägde som flöjtist en glänsande, nästan oöfverträffad färdighet i synnerhet i den så kallade ”dubbeltungan” och i passager, hvarvid han kunde utföra ett legato på samma sätt, som det sker på violin, eller så att tonerna sammansmälta med hvarandra, hvilket förut ansetts alldeles omöjligt på flöjt. I Stockholm gaf han konserter på Kungliga teatern den 3 och 10 november, då han förtjuste och förvånade sina åhörare, hvilka dock på grund af de dubbla prisen ej voro fulltaliga. Han öfverträffade alla de märkvärdiga berättelser ryktet haft att förkunna om hans talang.

Galaspektaklet afslutades med en för tillfället af baron Åkerhielm skrifven ”Epilog”. Svenskt och norskt landtfolk är församladt och klagar kring en med de båda rikenas vapen prydd grafvård, mot hvilken Svea och Nore luta sig i en sörjande ställning. Fonden är fylld af ljusa skyar, och i höjden höres en hymn af osynliga röster, på ett alldeles förträffligt sätt utförd af teaterns sex förnämsta sångare. Sveriges skyddsängel i fru Sevelins gestalt nedsänker sig i ett moln och tröstar de bedröfvade med minnet af den bortgångne monarkens förtjänster och det dyrbara arf han lämnat sina folk. Ängeln försvinner i höjden, grafvården i djupet, och konungens staty synes i Odödlighetens tempel, omgifven af genier med palmer och lagrar. Äran, Segern och Pallas stå vid fotställningen, folket yttrar sin glädje, och genierna uppsväfva i höjden, hållande sina lagerkransar öfver stoden, hvilket lär ha gjort en [ 90 ]utomordentligt präktig effekt. Då de kungliga strax efter klockan tio foro hem från teatern, upplystes Norrström af bengaliska eldar, korvetten Svalan och Lejonbacken voro eklärerade af lampor, och Karl XIII:s namnchiffer glänste i kronglas. Foten till statyen var bägge aftnarna illuminerad. Efter uppsändandet af en raketbukett tändes eldar på Söder och Skeppsholmen. En storartad verkan gjorde ekläreringen af Katarina kyrktorn. Denna isolerade ljusmassa, högt i skyn med den mörka natthimlen till bakgrund, var bland det vackraste man ville se. På Marieberg afbrändes ett större fyrverkeri.

Dagen därpå afreste konungen och kronprinsen till Rosersberg, och den 8 november firades där drottningens namnsdag medels en stor diné, fransyskt spektakel af hofsocieteten och ett briljant fyrverkeri. De damer, som därtill inviterats, voro fruarna Dædel, nederländske ministerns sköna och intagande maka, Björnstjerna, Tersmeden, Wetterstedt, Lagerbielke och Löwenhielm. Teaterföreställningen afslutades med en af Gustaf Lagerbielke författad pjäs, däri fyra par ingå giftermål, Br. och fru D., Due och fru B., prinsen och fru L., L. Stedingk och författarens svägerska, af hvilka enligt hans utsago det sistnämnda var det enda oskyldiga af de fyra, efter hvad grefve Hans Wachtmeister berättar i sina bref. Han omtalar äfven, att, innan man i slutet af månaden återvände till Stockholm, det varit trakasserier utan all ända därute på Rosersberg. Konungen beklagade sig högt öfver, att man glömde hans närvaro. Kronprinsen hade haft ett gräl med grefvinnan Löwenhielm, till hvilken han lämnat en roll, som hon inte [ 91 ]ville veta af. För att göra ett slut på hans upprepade öfvertalningar ref hon rollen i stycken och kastade den på elden. Natten före m:me Dædels födelsedag var man uppe för att repetera och hade mycket angenämt. Pjäsen fick emellertid ej uppföras, sedan konungen, som tagit reda på innehållet, funnit den vara alldeles för fri, något som de nattliga skådespelarna ej observerat, anmärker Wachtmeister elakt.

Den 9 december var det stor teaterafton på slottet. Man spelade Etiennes lilla enaktskomedi på vers ”Bruis et Palaprat”, som i Remmers förträffliga öfversättning redan 1813 gifvits på Kungliga teatern. Den handlar om de bägge författarna till ”Advokaten Pathelin” och ”Den knarrige”, som genom prinsens af Vendôme mellankomst räddas från bysättningshäktet. De öfriga uppträdande äro den vackra aktrisen m:me Beauval och en rättstjänare. Därefter gafs Picards enaktskomedi ”Les ricochets”, som redan i gamle kungens tid spelats på hofvet, med Marianne Koskull och Gustaf Löwenhielm nu som då i hufvudrollerna. Prins Oskar spelade med i bägge pjäserna.

Konungens resa till Kristiania 1822Med undantag af några spektakler i januari och februari, hvarvid kronprinsen medverkade, voro hofvets teaternöjen inställda under 1822, emedan hans kungliga höghet nästan hela året vistades utrikes. På hösten lämnade äfven konungen Sverige och begaf sig till broderriket, där han kvarstannade nära två månader. Den Norske Rigstidende förtäljer oss, att Karl XIV Johan inträffade i Kristiania den 30 september klockan åtta på aftonen. ”Opslo saavelsom Forstæderne vare illuminerade”, och vid Vaterlandsbron var en af lampor upplyst äreport uppförd, där [ 92 ]majestätet mottogs af stadens ämbetsmän och representanter. Någon offentlig skådebana fanns då icke i Kristiania, den upprättades först fem år senare, men hösten 1780 hade af familjerna Anker, Juel, Collett, Arbin och Falsen instiftats ett dramatiskt sällskap, som rekonstruerades den 25 oktober 1799 och fick sin nya teater färdigbyggd 1802. Den låg i Grænsehaven, hade två rader och rymde femhundra personer. Där gafs nu af ”Det dramatiske Selskab” den 27 oktober klockan sex eftermiddagen ett galaspektakel, som konungen hedrade med sin närvaro. Teaterhusets fasad var upplyst af lampor, och i den med grönt dekorerade vestibulen brann hans majestäts namnchiffer, omgifvet af lampor i form af en stjärna. Då konungen inträdde i salongen, mottogs han med entusiastiska hurrarop af de församlade åskådarna, och nationalsången afsjöngs med ackompagnemang af orkestern. Därpå framsades en prolog, som hyllade konungen, hvarefter uppfördes ”Maria af Foix”, ett lustspel med sång i tre akter af Bouilly och Dupaty i öfversättning af N. Bruun med musik af F. Kunzen. Det var samma pjäs, som under sin originaltitel ”Françoise de Foix” spelades på franska af sällskapet ”Nytta och nöje” Karlsdagen 1813 på Stockholms slott efter att kort förut ha uppförts inom sällskapet (se del III, sid. 99). De i stycket förekommande personerna äro Frans I och hans syster Margareta af Navarra; den unge grefven af Chateaubriand och hans gemål, Maria af Foix; hertigen af Bellegarde; kungens page Edmond, Marias kusin; en trubadur, hoffolk, bönder, vakt, m. fl.

Föreningsdagen, den 4 november, bespisades på [ 93 ]konungens bekostnad alla fattiga i Kristiania och förstäderna samt i Opslo. Ståthållaren, grefve Sandels, gaf stor middag, som konungen bevistade, och där man drack skålar för unionen under salut af etthundratjuguåtta kanonskott. På aftonen hade ståthållaren bal, och hela staden var illuminerad. I universitetsgården lästes på en transparang:

”Saa fast som Klippen Broderpagten staaer,
og Braga tryg og fri Guldharpen slaaer.”

Först den 18 november lämnade Karl XIV Johan Kristiania och inträffade åter i Stockholm den 27 i samma månad.

*              *
*

Operans repertoar under spelåren 1819—1821Vida mer berömvärd än den verksamhet talscenen ådagalade under friherre Åkerhielms ledning var den, som sångscenen utvecklade, ty under denna femårsperiod framfördes åtta nya större operor förutom flera värdefulla repriser, dessutom ett par tillfällighetspjäser och sex baletter.

Den 21 maj 1819 gafs i öfversättning af Valerius Boïeldieus förträffliga opéracomique ”Johan af Paris”, som första gången såg rampens ljus 1812 på Théâtre Feydeau i Paris under publikens lifligaste bifall. Bästa beviset för dess stora värde är, att den bibehållit sig på repertoaren ända till våra dagar — dock icke hos oss. På grund af Du Puys iråkade sjukdom gick den ej mer än några få gånger och togs märkvärdigt nog aldrig upp igen. I Göteborg har [ 94 ]den uppförts af utländska sällskap 1837 och 1865. Schumann skrifver om densamma i sin teaterkalender 1847: ”En mönsteropera i två akter, två dekorationer och två timmars längd, allt förträffligt hopkommet. ’Johan af Paris’, ’Figaros bröllop’ och ’Barberaren’ äro världens förnämsta komiska operor, återspeglande kompositörernas olika nationaliteter.” Intrigen är mycket enkel. Filip af Valois’ son, rättmätig arfvinge till Frankrikes krona, uppträder förklädd till en rik parisborgare och sammanträffar på ett värdshus i Navarra med den sköna prinsessan, hvars hjärta och hand han vinner. Johan, som här spelades af Du Puy, har ett par vackra arior, den ena om en sann riddares plikter och den andra en sång till skönhetens och dygdens pris. Hans moitié, prinsessan af Navarra, utfördes af Jeannette Wässelius, hvilken mycket firades för den berömda arian, som skildrar det angenäma och lärorika i att vara på resor. Pagens roll med hans behagliga, käcka visa sjöngs af Elise Lindström, och åt seneschallens groteska och ceremoniella melodier gaf Lindström önskvärd färg. Värdshusvärdsdotterns lilla parti utfördes af Henriette Widerberg.

Följande år sattes ”Joconde” i scen, en opéracomique af ”Cendrillons” och ”De löjliga mötenas” ryktbare kompositör och Boïeldieus rival Nicolò Isouard, hvars värdefullaste arbete den är, uvertyren måhända undantagen, och där han till fullo ådagalagt sin flytande melodiska uppfinning och sin fina smak. Operetten gjorde mycken lycka på premiären den 14 januari 1820 med Du Puy i titelrollen och Jeannette Wässelius såsom hans älskade Mathilde, hvilka [ 95 ]partier sedan öfvertogos af Sällström och Sofia Sevelin. Texten säges vara författad af Maret, hertig af Bassano, och retuscherad af Etienne. Efter tjugusex års hvila återupptogs operan i april 1858, då den gafs fyra gånger med Olof Strandberg och Teodolinda Röske i hufvudrollerna. 1866 repriserades den ånyo

095-Nicolo Isouard-Svenska teatern 4.jpg

Nicolò Isouard.

och vann då en obestridlig framgång. Den uppfördes tjuguen gånger med Charlotte Strandberg såsom Mathilde och Frits Arlberg såsom Joconde, hvilken roll han sjöng con amore. I synnerhet hänförde han alltid auditoriet med den vackra arian:

”Ack! hur lång är ej den stund en älskad flicka dröjer,
men sedan, ack! hur ljuft är mötets ögonblick.”

[ 96 ]Under sommaren hvitlimmades operasalongens tak, och äfven avantscenerna renoverades. På hösten gjordes en repris af ”Trollflöjten”, och i december återupptogs Glucks klassiska ”Armide” med Sofia Sevelin i titelrollen. Rousseau yttrade första gången han hörde en opera af denne store mästare: ”Jag märker, att lifvet likväl är godt till något”, och vår publik förtjustes alltjämt af den härliga musiken, af operans dramatiska värde, af den praktfulla iscensättningen med eldregnet såsom afslutningseffekt och af Desprez’ undersköna dekorationer, hvaribland femte aktens, som föreställer det inre af Armides förtrollade palats, ansågs vara ett af de största mästerstycken i sitt slag någon teater då ägde att uppvisa. Det enda Argus yttrade om denna värdefulla repris var, att ”man såg med fägnad m:lle Spångberg vid baletten placerad längst i bakgrunden, där hennes oviga och själfsvåldiga rörelser, hvarigenom hon, fastän blott figurant, ådragit sig en slags ryktbarhet, mindre ofta stötte åskådarnas ögon”. Mamsellen måtte ha varit ett mycket lifligt fruntimmer!

Mozarts odödliga ”Figaros bröllop”, detta alltjämt oöfverträffade mönster för opéracomiquestilen, gafs hos oss för första gången den 23 januari 1821. Det kvicka och satiriska i Beaumarchais’ komedi har visserligen försvunnit i Dapontes bearbetning, men man har fått ersättning i den underbara musiken. Orkestern skötte sig förträffligt och ansågs kunna täfla med dem i Paris, Wien, Berlin, o. s. v. Lindström och Sofia Sevelin sjöngo det grefliga parets partier oklanderligt, men spelade dem något stelt. [ 97 ]Fru Sevelin hade den vanan eller ovanan att på konserter alltid uppträda med teatralisk mimik, under det att hon på scenen förde sig som på en konsert. Elise Lindström var en liten förtjusande Cherubin, och Du Puy, trots sin numera något framträdande fetma, en liflig Figaro, om han än behandlade sitt herrskap nästan för ogeneradt. Mest tjusades

097-Edouard Du Puy-Svenska teatern 4.jpg

Edouard Du Puy.

salongen af Henriette Widerbergs skälmska blickar och de vackra näktergalstoner, med hvilka hon briljerade i Susannas parti, som alltid hörde till hennes förnämsta, och i hvilket hon sjutton år därefter tog afsked af publiken. Hon firade här en lysande triumf både som sångerska och aktris. Mästerligt gjorde hon scenen med pagen i andra akten, och då hon i den fjärde uppträdde i grefvinnans kostym. Nils Arfwidsson, påstår, att det intryck hon åstadkom i [ 98 ]Susannas F-dursaria har ingen annan däri gjort, hvarken Julie Berwald eller ens Jenny Lind, hur öfverlägsna de än voro henne i studium och dramatisk talang.

Gustaf Vasa”, svenska nationens käraste skådespel, fick man återse fredagen den 6 april. Gustaf och Kristian tyrann hade fått nya kostymer, dekorationerna voro förbättrade, och nya harnesk och hjälmar hade anskaffats. ”Af allt från den gamla tiden torde Kellgrens text och första hofdamens strumpor vara det enda, som påtagligen är i behåll”, säger en kritiker. Lindman var i början litet försagd som Gustaf, men spelade upp sig under aftonens lopp. Lindström sjöng och spelade tyrannen bra, Kinmanson var värdig och kraftfull som Norrby, och Sofia Sevelin en god Kristina Gyllenstierna. Publiken visade en stormande förtjusning och begärde i sin entusiasm folksången efter spektaklets slut.

I oktober bereddes musikkännarna en stor njutning, då ”Vattendragaren” återupptogs på repertoaren. Uvertyren gafs mästerligt och erhöll starka applåder. ”Cherubini själf”, säger Stockholmsposten, ”skulle varit belåten att höra sitt genialiska verk på detta sätt uppföras och senteras, men om han skulle sagt detsamma om sångpartierna blir en annan fråga. Herr Brooman sjöng som man väntade, likaså Lindman, af hvilken man ingenting väntade.”

Följande månad fick man återhöra ”Den schweiziska familjen”, där Elise Lindström efter Jeannette Wässelius öfvertagit Emmelines roll, som hon utförde beundransvärdt väl. Det sades om henne premiäraftonen, att hon knappast någonsin förr visat [ 99 ]sig så till sin fördel, spelat och sjungit med så mycken natur, sanning och naivitet.

*

OperamaskeradernaAlltifrån den ohyggliga natten, då Gustaf III mördades, hade alla offentliga maskeradbaler varit inställda såväl i Stockholm som i det öfriga Sverige. Baron Åkerhielm beslöt nu att för teaterkassans välbehöfliga riktande söka återupplifva dessa nöjen och gaf den 16 november 1821 den första operamaskeraden efter närmare trettio års förlopp. Anordningarna voro desamma som på Gustaf III:s tid och förblefvo ungefär likadana ännu vid de sista operamaskeraderna under Oskar II:s regering. Ett golf var lagdt öfver amfiteatern, parterren och orkestern, där det sammanfogats med scenens tiljor till en enda ofantlig dansbana. Våningen åt torget var i samma skick som den 16 mars 1792, och för dem, som deltogo i bägge dessa maskerader, måtte det varit något hemskt i denna påminnelse om flydda tider. Inträdesbiljetten kostade 1 rdr 16 sk. bko, och då fick man äfven tillträde till tredje, fjärde och femte raderna, så långt utrymmet medgaf. Abonnerade biljetter till första och andra radens loger funnos också för 2 rdr bko stycket med fri entré till balsalen. Nyfikenheten hade ditlockat omkring tvåtusen personer, och salong och loger voro öfverfyllda. Det oaktadt syntes ganska få karaktärsmasker. Nyhetens behag skänkte lif och rörelse åt tillställningen, dansen gick raskt undan trots den oerhörda trängseln, och balen aflopp muntrare och anständigare, än man kunnat vänta. [ 100 ]Det var endast själfve teaterläkaren, professor Böcker, som i ett öfversällt tillstånd tog sig det orådet före att mot deras vilja omfamna damerna, men han kördes snart på porten och fördes till sitt hem af polisen. Tidsandan hade dock förändrats, fyndigheten och lifaktigheten i replikerna saknades, och det märktes tydligt, att den dåvarande generationen var tämligen främmande för detta slags förströelser. Stockholmsposten anmärker i sin redogörelse, att ”saken tycktes i allmänhet något ny”, och tillägger: ”Man kan ej nog berömma den tarflighet, som rådde i dräkterna. De flesta af damerna voro klädda antingen i domino eller som herdinnor, bondflickor, m. m. Herrarna åter som sjömän, turkar, bönder, o. s. v. En ganska stor del uppträdde i sina vanliga kläder endast med mask för ansiktet. En mängd dominos voro af lärft. På detta sätt blir ett sådant tidsfördrif lämpligt för vårt land och möjligt att njuta utan för stor dépens.” De dyra matsedelspriserna klandras senare af en annan tidning samt frånvaron af svagdricka och öl, hvilket vållade att ”den som var törstig måste åtnöja sig med att dricka porter för 40 sk. buteljen. Då nu entréen kostar 1 rdr 16 sk. bko och en kostyms hyrande 2 rdr, en hyrvagn fram och tillbaka minst 2 rdr bko, så tyckes detta nöje ej kunna blifva frekventeradt af andra än rika personer. Om därigenom det åsyftade ändamålet, att sällskapet bör utgöras af blott bildade personer, äfven härigenom vinnes, vilja vi ej bedöma. Framtiden lär nog utvisa det”. Emellertid blef detta nöje allt mer och mer på modet och började äfven sprida sig till landsorten. På den andra maskeraden [ 101 ]den 30 november var trängseln lika oerhörd, men under hela förra hälften af december rådde ett ytterst obehagligt väder med regn, storm och dimma, hvilket hade en menlig inverkan på hälsotillståndet i hufvudstaden, hvadan maskeraden den 14 december blef mindre befolkad än de föregående, ehuru trängseln ändå var besvärande. Spekulanter, som uppköpt biljetter för att liksom föregående gånger sälja dem med några hundra procents vinst, missräknade sig då och voro glada att på kvällen bli af med dem för 16 sk. bko. En anekdotberättare från första balen omtalar, att general Lovisin promenerat omkring med sitt storkors af svärdsorden på bröstet, och att en mask kommit fram och petat på det med frågan: ”Hvar f—n har du fått det här ifrån?” Samme Lovisin mötte en till kock utklädd person, alldeles eldröd i ansiktet. ”Det märks på ditt ansikte, att du lefver framför elden”, sade Lovisin. ”Jojomen san! och det mår jag inte illa af”, svarade kocken, ”men jag känner dem, som blekna framför elden!”

Grefve Lagerbielke gaf under sitt första direktionsår icke mindre än åtta maskerader, andra året fem, men under vintern efter Arsenalsteaterns brand inga. Grefve Puke gaf maskerader, men icke Bernhard von Beskow. Under presidenten Westerstrands och grefve Hugo Hamiltons styrelser florerade de igen, men urartade snart nog. Krakel blefvo ej längre sällsynta företeelser därvid, och slutligen inställdes de alldeles, tills de under Karl XV:s glada dagar åter kommo till heders och ansågos af den stora publiken som ett af dåtidens största nöjesevenemang. Den första af dessa baler hölls den 12 [ 102 ]januari 1867, och Ny illustrerad tidning sade om densamma, att det var ”den elegantaste och gladaste tillställning Stockholm någonsin skådat”. Sedan 1880 äro de emellertid alldeles försvunna till föga saknad för den bildade publiken, som fått full

102-Operamaskeraden 1867-Svenska teatern 4.jpg

Operamaskeraden 1867. Efter teckning af A. Malmström.

ersättning för dem i militärsällskapets, teaterförbundets, publicistklubbens och andra föreningars maskeradbaler.

*

Operans repertoar under spelåren 1821—1823Du Puy hade skrifvit musiken till en opéracomique, ”Félicie eller Den romaneska flickan” i tre akter [ 103 ]af Dupaty, som i öfversättning af Lars Hjortsberg för första gången uppfördes den 19 december 1821. Dialogen är ledig, skämtet fint, och infallen träffande, men intrigen alldeles för uttänjd, så att den verkar tröttande, hvilket äfven torde kunna sägas om musiken, och detta i trots af att pjäsen utfördes af teaterns främsta sångkrafter. Félicie, som ingen annan kännedom äger om världen än den hon fått genom läsning af romaner, har i sina drömmar skapat sig sin utkorades bild och efter den tecknat hans porträtt. Intagen af detta fantasialster afslår hon sin fars anbud att gifta henne med sonen till en af hans vänner, oaktadt den unge mannen brinner af kärlek till henne. Guvernanten får nu det infallet att ändra dragen i Félicies porträtt, så att de likna tillbedjarens, och därigenom intaga hennes hjärta för honom, hvilket omsider lyckas. De båda unga framställdes af Sofia Sevelin och Lindström, hvilka, såsom vi funnit, ej förenade någon skådespelarkonst med skönheten i sången. Publiken föreföll uttråkad, bifallet var minimalt, och pjäsen gick ej mer än tre gånger.

På Karl Fredrik Bergs recett den 28 december gafs som efterpjäs till ”Den svartsjuka hustrun” det täcka intrigsstycket ”Den unge arrestanten” med musik af Della Maria, i hvilket Du Puys elev Per Sällström debuterade såsom Blinval. Han ansågs ha en vacker röst, ehuru han ännu var osäker både i sång och spel. Förträfflig alltigenom var däremot hans motspelerska Elise Lindström i Rosines naiva person, som hon utförde med en liflighet och med en sanning i uttrycket, som svårligen kunde öfverträffas.

[ 104 ]1822 den 27 februari gjordes en repris af Glucks mästerstycke ”Iphigenie i Auliden” inför fullsatt salong, men de nya rollinnehafvarna voro ej i stånd att utplåna saknaden af Karsten, Stenborg, Karolina Müller och Fransiska Stading. Den som minst förmådde det var Lindström, hvars spel alldeles icke gaf någon illusion af en Akillevs, och hvars vackra och melodiska röst denna kväll till på köpet saknade sin vanliga klangskönhet. Bäst var Kinmanson som Agamemnon. Körer, balett och maskineri voro så bra, som teatern i sitt dåvarande skick kunde åstadkomma.

Den 3 april dog Edouard Du Puy plötsligt af slag, och bestörtningen blef stor såväl inom teaterkretsarna som hos den stora allmänheten. Han började bli korpulent, hade kort hals och blodet åt hufvudet, hvarför han vant sig vid åderlåtningar om vårarna. Af någon tillfällig anledning dröjde han därmed detta år, hvilket förorsakade honom blodslag, som genast ändade hans lif. Du Puys lefnadssaga har förut i dessa anteckningar blifvit fullständigt berättad i sammanhang med hans landsförvisning under Gustaf IV Adolfs regering och hans återkomst 1812, och jag vill här endast i största korthet erinra om hans obestridliga genialitet och mångsidiga talang. Jämte Foroni var han den skickligaste orkesteranförare, som Kungliga operan någonsin haft, och hade en alldeles egenartad förmåga att göra sig åtlydd och upprätthålla ordningen bland personalen. Under hans ledning höjde sig vårt hofkapell till tredje rangplatsen inom Europas orkestrar med framstående artister i alla stämmorna, och han var dessutom en [ 105 ]utmärkt tonsättare. Den 20 april begrofs han i Jakobs kyrka, hvilken ej rymde den mängd åskådare som samlats. Mozarts Requiem utfördes, och orgelläktaren var utbyggd för att kunna rymma orkestern samt dekorerad med svart kläde, hvarpå var anbragt en lyra med brustna strängar, omgifven af en lagerkrans. De båda andra läktarna voro klädda med blått kläde. ”I förtjänster som fel”, säger en biograf, ”var

105-Du Puys gravvårdsmedaljong-Svenska teatern 4.jpg

Du Puys grafvårdsmedaljong.

Du Puy en utomordentlig man och en af de få, som tvungit sina afundsmän att beundra och sina offer att förlåta.” Jag tror, att Du Puy dog i en för honom själf behaglig tid. Han började åldras, och han förlorade mer och mer sitt af honom så högt skattade välde öfver det täcka könet. De bojor, i hvilka han de senaste åren fjättrades, tyngde honom, och det sades, att han mer än en gång umgicks med tankar på själfmord. 1866 firade Musikaliska akademien en [ 106 ]minnesfest öfver honom och lät då å Johannis kyrkogård uppresa en grafvård, hvars prydliga medaljong en januarinatt 1882 spårlöst försvann. Den har emellertid sedermera återfunnits och vården restaurerats.

Genom Du Puys hastiga frånfälle råkade Åkerhielm i det största bryderi för att finna en lämplig efterträdare på kapellmästareplatsen. Johan Fredrik Berwald var på grund af sin nyckfullhet ej vidare omtyckt, och Bernhard Crusell ansågs alldeles för beskedlig. Man var därför en tid betänkt på att införskrifva en utlänning. Berwald blef emellertid genast tillförordnad, och som det slog bättre ut, än man vågat hoppas, blef han den 20 september följande år utnämnd till ordinarie kapellmästare. Han var född 1787 och son till en af de utaf Johan Naumann införskrifna tyska kapellisterna, kammarmusikus Christian Friedrich Berwald, hvilken 1772 bosatte sig i Stockholm. Redan vid sex års ålder spelade Johan Fredrik under allmänt bifall violin på en af fadern gifven konsert i Riddarholmskyrkan, 1795 uppträdde han på kungliga teatern i Köpenhamn, och två år därefter belönades han af Musikaliska akademien med en guldmedalj för en af honom komponerad uvertyr för full orkester. Tretton år gammal företog han jämte sin far en konstresa till Ryssland och Tyskland, då han uppträdde inför kejsar Paul och i Wien fick öfvervara första uppförandet af Haydns ”Skapelsen” under kompositörens eget anförande. Efter att i sju år ha varit anställd såsom förste violinist vid kejserliga teatern i S:t Petersburg, återvände han till Sverige och fästes från 1814 vid kungliga hofkapellet, där han 1816 blef andre och den 1 [ 107 ]januari 1818 förste konsertmästare. På kapellmästareplatsen kvarstod han längre än någon före och efter honom, eller tjugusju år, ända till 1849. 1841 blef han riddare af Vasaorden och dog den 26 augusti 1861. Johan Berwald var väl icke liksom sin berömde kusin Frans något egentligt musikaliskt geni, men han skall dock alltid i vår Operas annaler

107-Johan Berwald-Svenska teatern 4.jpg

Johan Berwald.

intaga ett högst betydelsefullt rum både såsom musiker och kapellmästare. ”Han var”, säger Crusenstolpe, ”denna plats fullkomligt vuxen, men hade den oturen, att hafva i företrädaren haft en öfverlägsenhet af första ordningen och just där ännu oupphunnen, samt i efterträdaren en lysande början till öfverlägsenhet, på hvars fulländning opinionen alltför välvilligt anteciperade. Inklämd mellan en Du [ 108 ]Puy och Foroni njöt Berwald icke den rättvisa han förtjänte som chef för hofkapellet.”

Du Puys sångpartier öfvertogos efter hand af hans elev, tenoren Per Sällström, som hade en visserligen ej stor, men till timbren särdeles behaglig röst, en spenslig figur och ett vackert gossansikte. Han var född i Helsingfors af svenska föräldrar den 18 oktober 1802 och blef i sin ungdom anställd som

108-Per Sällström-Svenska teatern 4.jpg

Per Sällström som Joconde. Efter teckning af L. H. Roos 1824.

sättare på Deléens tryckeri i Stockholm. Här väckte han den äldsta, mycket musikaliska dotterns uppmärksamhet för sin vackra röst, hvarför han på hennes rekommendation antogs som elev vid Kungliga teatern den 1 januari 1820, och fick där påföljande år den 23 september för första gången låta höra sig i en romans i dramen ”Den röda och den hvita rosen”. Hans musikaliska och dramatiska uppfostran leddes af Du Puy med stor omsorg, men afbröts helt [ 109 ]brådstörtadt genom dennes död, och Sällström tvangs, innan han fått sin utbildning fullbordad och utan att ens kunna läsa noter, att utföra sin lärares stora och svåra repertoar. Han saknade dennes sceniska talang, men hans sköna, böjliga tenor, det spirituella i hans föredrag, hans behagliga yttre och det angenäma i hans personlighet förfelade aldrig att väcka allmänhetens förtjusning och åstadkom, att han under en lång följd af år fortfor att vara sångscenens yppersta manliga prydnad och publikens gunstling. Härtill kommo ett par mörka, blixtrande ögon, som gjorde alla kvinnor betagna i honom. Han kallades ”den förtjusande Sällström”, och man sade om honom, att ”han mördade med sin blick och lifvade med sin sång”.

Du Puys oförmodade, plötsliga bortgång åstadkom naturligtvis en stor förvirring i Operans arbeten, ty ingenting nytt var för våren påtänkt, och de mest gifvande pjäserna kunde ej uppföras. Först i slutet af oktober fick man i ordning Bouillys treaktskomedi med sång ”Fanchon eller Lyrspelerskan” i en utmärkt tolkning af Remmer och med musik af den tyske tonsättaren Friedrich Himmel, död 1814. Operetten, som var färdigkomponerad 1804, hade sedan dess haft en rentaf fabelaktig framgång i Tyskland, och Naumann, som varit Himmels lärare, sade om honom, att om han varit flitigare och studerat mer, skulle han säkert blifvit en af sin tids största mästare. Texten lär grunda sig på en sann händelse. Den sköna, af alla beundrade och omfladdrade savoyardflickan Fanchon, som med sina enkla visor skördar rikedomar och bor som en furstinna, men hvars [ 110 ]största glädje är att vara god mot alla, som behöfva hennes hjälp, skämtar med alla sina förnäma beundrare och älskar blott en enda, den fattige målaren Edvard, som å sin sida tillber henne. Sammanväfd med denna kärlekshistoria är en annan om den unge gesällen,

110-Elise Lindström som Fanchon-Svenska teatern 4.jpg

Elise Lindström som Fanchon. Efter teckning af Chiewitz.

som älskar kryddkrämarens dotter, hvilken fadern lofvat till hustru åt sin gamle vän tapetseraren Martin. Flickan blir enleverad af en ung elegant, men det lyckas en af Fanchons närmare vänner att befria henne och föra henne till Fanchon. Då han tvingas att duellera med kvinnoröfvaren, väljer han [ 111 ]Edvard till sekundant. Efter duellen sammanträffar Edvard i Fanchons salong med sin andryga tant och måste nu för Fanchon bekänna, att han icke är den fattige, obemärkte konstnären, åt hvilken hon gifvit sin hand och sitt hjärta, utan den lysande öfversten, markis de Francarville. Denna upptäckt är nära att leda till en brytning, emedan Fanchon ej vill förstöra hans framtid genom att bli hans hustru, men allt ställes till rätta, och kärleken segrar. Bland Fanchons vänner finnes införd en lustig och sjungande abbé, som fordom utgjorde själen i alla parisiska sällskap, och som lifvar upp pjäsen med sina kvicka och galanta infall och visor. Inspirerad af sin lefnads- och bordsfilosofi sjunger han till exempel:

”Hur hjärtligt jag prisar den trefliga runden
af utvaldt sällskap förtroliga stunden;
en vän på hvar sida, buteljen framför mig,
där hvarje hjärta för nöjet är stämdt;
där glada värdinnan behagligt förför mig
att höja min röst i sprittande skämt;
där angenäm dårskap med infall, fleuretter
och blida begär
vid vin och dessert
sig lekande mellan oss sätter.”


Operetten slog an. Den gaf på tre veckor fem fulla hus, hvilket på den tiden var en mycket stor framgång, och Himmels kuplettmusik, hvilken är inströdd öfverallt i pjäsen, lefde snart på allas läppar. Till denna succès bidrog det förträffliga återgifvandet af de respektive rollerna. Den okonstlade, ädla Fanchon hörde till Elise Lindströms bästa framställningar, täflande med hennes Cendrillon. Öfversten spelades [ 112 ]af Lindström och Fanchons bror af Sällström. Lars Hjortsberg förstod att af tapetseraren Martins obetydliga roll skapa en karaktär, som svårligen kunde tänkas löjligare och mera roande. Hvarje afton

112-Lars Hjortsberg som Martin-Svenska teatern 4.jpg

Lars Hjortsberg som Martin. Efter teckning af Chiewitz.

måste han under publikens lifligaste bifallsrop sjunga om sin visa:

”Ja, världen är en stor orkester,
och instrumenter äro vi.
I öster likasom i väster
märks ofta brist på harmoni.

[ 113 ]

De höga spelet dirigera
med mer och mindre säker takt;
vi andra måste musicera
allt hvad som oss blir förelagdt.
De usla blåsa doloroso,
allegro den som guld har fått,
de store spela maëstoso,
den vise moderato blott.
Här mången måste tutti göra,
hvars solo skulle låta bra,
och mången låter solo höra,
som borde trampa orglarna.”


Detta var, så vidt jag vet, första gången man i en svensk teatersalong ropat: ”Da capo!”

Friedrich Reichardt, hvilken i januari 1803 såg ”Fanchon” på Vaudevilleteatern i Paris, där den då i sin ursprungliga form som skådespel var en angenäm nyhet och genom det förträffliga spel, som den vackra m:me Bellmont utvecklade i titelrollen och komikern Duchaume i den lefnadsglade abbéns roll, drog fulla hus, berättar i sina bref, att tidningarna voro späckade af de mest motsägande underrättelser om Fanchons verkliga lefnad. Somliga gjorde af henne en fullkomlig dygdens hjältinna, andra en klok och beräknande glädjeflicka. En dålig författare hade till och med smort ihop en roman, som också skulle innehålla den namnkunniga flickans verkliga historia, men som i stället för lif och glädje var full af rån och mord. Den stackars Fanchon blir i sitt trettiosjätte år i Fontainebleau förgiftad af en hofdam, sedan hon förut varit den trognaste och lyckligaste maka. Hennes otröstlige man Saint-Elme gråter dagligen på hennes graf och ropar: [ 114 ]”Pourquoi faut-il, hélas! que l’ésprit le plus aimable, l’âme la plus belle, le coeur le plus généreux ne trouvent ici-bas d’autre récompense que celle qui est due à l’inconduite, au vice et à l’immoralité publique!” Detta är slutet af den uppbyggliga romanen och dessutom ett alldeles tillräckligt prof på dess värde. Emellertid slukades den begärligt och troddes innehålla den vackra och muntra Fanchons verkliga lefnadslopp.

I ett bref, som 1825 skrefs från Paris af M. Lindeberg, berättas, att ”en af mina bekanta här säger sig i sin barndom hafva sett den ryktbara Fanchon, som på intet vis i verkligheten var, hvad hon på scenen synes, ty långt ifrån att samla en förmögenhet och gifta sig med en man af stånd och bildade själsförmögenheter, skall hon kringstrukit bulevarderna med sin lyra, till dess hon förtjänt något penningar, då valt sig en älskare af sin nation, med hvilken hon lefvat i lättja, tills det samlade var förtärdt, sedermera begifvit sig ut på nytt att förjäna penningar, och åter begynt den gamla banan”.

*

PantomimbaletternaDe sex baletter, som under Åkerhielms styrelse sattes i scen, voro i april 1820 ett feeri i en akt af Didelot ”Roland och Morgane”, inöfvadt af Joséphine Sainte-Claire, samt tvenne pantomimer 1821, uppsatta af Isidore Carey, i februari ”Paul och Virginie” i tre akter af Gardel och i december ”Kärleken och gracerna” i en akt af Noverre, en mycket vacker balett, [ 115 ]där Carey framställde Apollo, och där Venus’ framträdande på vattnet, dragen i sin snäcka af dufvor, var af en öfverraskande skön effekt. Den gjorde mycken lycka och gafs närmare trettio gånger. Vidare den 14 oktober 1822 ”Den ädelmodige Baschan”, arrangerad af Giovanni Ambrosiani och gifven af teaterns danselever. Det var i den baletten Emilie Högqvists namn för första gången i tidningarna omnämndes. Det heter nämligen i Stockholmsposten för den 23 i samma månad: ”Flera af eleverna göra sin lärare heder. Den mest utmärkta bland dem är utan tvifvel en liten mamsell Högqvist, som sedan ett par år uppträdt på scenen.” Samma år den 27 oktober gafs ett stort divertissemang af Carey ”Festen för den gode egendomsherrn”, uppsatt med mycken smak och kostnad samt afslutadt med en vacker och lysande illumination. I februari 1823 iscensatte slutligen Carey en i Paris förut i mer än tjugu år med nöje sedd pantomim i två akter af Milon ”Don Quixote eller Gamaches bröllop”. Riddaren af den sorgliga skepnaden framställdes illusoriskt af Sevelin och hans trogne Sancho Panza icke mindre lyckadt af premiärdansören Charles Ambrosiani, son till den nyssnämnde Giovanni. Baletten utgöres af en samling episoder ur den namnkunnige riddarens lif. Med spelårets slut lämnade balettmästaren Carey Sverige, som förut omtalats, åtföljd af sin hustru Joséphine Sainte-Claire, och fick till efterträdare Ambrosiani d. ä.

*

[ 116 ]Galaspektaklet i januari 1823Strax i början af år 1823 gafs ett galaspektakel till ära för kronprinsen, som dagen före julaftonen återkom till den rikt illuminerade hufvudstaden. Redan den 9 maj anträdde han under namn af ”grefven af Skåne” sin utrikes resa, åtföljd af hofkansleren grefve Wetterstedt, hofmarskalken grefve Posse, generalen baron Thott, kammarherrarna norske statsrådet Krogh, grefvarna Löwenhielm, Oxenstierna och friherre Stedingk samt lifmedikus Thelning. Trots sitt inkognito blef han på det mest lysande sätt mottagen i Danmark, Hannover, Holland, och vid de små tyska och italienska hofven. I Aachen och Brüssel sammanträffade han med sin mor. Många voro de prinsessor, hvilka täflade om att få knyta äktenskapets band med den intagande och ovanligt vackre svenske kronprinsen, men omsider förlofvade han sig i Eichstädt med den af skönhet och behag strålande femtonåriga prinsessan Josefina af Leuchtenberg, dotter till Napoleons styfson, Karl Johans värderade vapenbroder, prins Eugène Beauharnais och dennes gemål Augusta Amalia af Bajern, en ättling af det ädla Wittelsbachska furstehuset, som åt Sverige gifvit dess ryktbara pfalziska konungaätt. Karl XIV:s tillfredsställelse var stor, och i glädjen skänkte han femtontusen rdr bko till milda stiftelser.

Den 17 december landsteg kronprinsen i Helsingborg och välkomnades vid ett middagsmåltidskalas, där skålarna afslutades med afsjungandet af Esaias Tegnérs ännu ej förglömda hälsningssång, som väl var det skönaste af de mångfaldiga uttrycken för den allmänna hänförelsen, och där det bland annat heter:

[ 117 ]

”Och södern tjusades och lade
sin blomsterduk uppå din stig.
Af allt det sköna, som han hade,
det skönsta dock det gaf han dig.
 
När maj har löfvat våra lindar,
och vakteln slår på lummig strand,
då kommer hon med vårens vindar,
med svanorna till Sagas land.
 
Tors kraft och Frejas skönhet vandra,
två gyllne bilder, i det blå.
Den ena är för dig, den andra
för henne, som du tänker på.”


Till hufvudstaden återkom kronprinsen den 23 december strax före klockan sex e. m., hälsad af etthundratjuguåtta kanonskott i två omgångar. Illuminationen på aftonen var väl icke så lysande som den, hvilken firade de bägge rikenas förening 1814, men lika allmän och af vacker effekt, understödd af ett härligt vinterväder. Norrbro upplystes af tredubbla marschaller på båda sidor. Alla våningarna i husen vid Gustaf Adolfs torg voro eklärerade, och från ett hus i Jakobs gränd hade man uppsatt en hög ställning med kronprinsens af lampor sammanfogade namn, som tycktes sväfva i skyn. Ladugårdslandskyrkans illuminerade kupol liknade en kolossal krona, och det hela gaf en skön och imponerande anblick. Talrika transparanger tolkade allas glada förhoppningar. En af de vackraste var den på brukspatron Schinkels hus vid Kornhamnstorg anbragta, som föreställde en genius med fackla sväfvande öfver jordklotet och under en del af zodiaken, ofvan hvilken nordstjärnan tindrade. Inunder lästes följande [ 118 ]latinska vers: ”Super hæc precati sumus, ut sic Te amarent Dei, quemadmodum Te nos”, hvilket gummorna på Kornhamn troligen sålunda tolkade: Därom bedja vi, att gudarna måtte älska dig lika mycket som vi göra det. Den 29 december var på slottet bal och supé, under hvilken kronprinsens blifvande förmälning eklaterades, och sång utfördes af hofsångerskan Jeannette Wässelius, fru Sevelin och andra af Operans artister. Om börsassembléen på nyårsdagen har Hauswolff i sin journal endast antecknat: ”Flera judar än vanligt där.”

118-Kronprins Oskar.jpg

Kronprins Oskar. Efter litografi af J. Ekenstedt.


Fredagen den 3 januari ägde galaspektaklet rum, hvartill biljetter utdelats på samma sätt som den 6 november 1821. Konungen och kronprinsen ankommo klockan sju i en med åtta hästar förspänd vagn, vid hvilken redo stalldrängar med facklor. Konungen gaf cour i smårummen, där baron Åkerhielm [ 119 ]klockan half åtta anmälde, det spektaklet var färdigt att börja. Till vänster om kungen satte sig excellensfruarna och till höger om kronprinsen excellenserna. Bakom voro platser för statsfruar, hoffröknar, serafimerriddare m. fl. Festföreställningen inleddes med en prolog, till hvilken den tillförordnade kapellmästaren Berwald skrifvit musiken. Därefter gafs för första gången den vackra treaktsoperan ”Vestalen”, hvars text är författad af den framstående skalden Jouy, och där kompositören Spontinis stora talang på ett så märkvärdigt sätt förbrödrat sig med poetens. Operan vann redan 1807 en entusiastisk framgång i Paris, och tonsättaren erhöll det af kejsar Napoleon instiftade operapriset på tiotusen livres, som skulle utdelas hvart tionde år. Textinnehållet är, att den segerkrönte romerske fältherren Licinius (framställd af Lindström), då han var en yngling utan namn och börd, älskat den sköna Julia (Henriette Widerberg). Under de fem år han tillkämpat sig rykte och ära, har hans tillbedda på hennes faders bud bundits vid Vestas tempeltjänst. Skalden har begått en licentia poetica, då han låtit Licinius älska Julia, innan hon blef vestal, emedan vestalerna, såsom vi veta, valdes bland barn under tio år. Då Licinius såsom triumfator intågar i Rom och af Vestas prästinnor skall smyckas med den gyllene segerkransen, manas Julia af den äldsta vestalen (Sofia Sevelin) sålunda:

”Kom, Julia, träd då fram åt hjälten att förära
den lager han med dygder pryda vet,
en minnesvård utaf hans bragders ära
och af hans landsmäns tacksamhet.”

[ 120 ]Darrande fullgör Julia befallningen, och då hon bekröner honom, begagnar han tillfället att stämma möte med henne i Vestas tempel under den kommande nattens mörker. Så sker, och under deras kärleksscen slocknar elden på Vestas altare, Licinius bortföres af sin vän och förtrogne (Fredrik Kinmanson), folket intränger i templet, och Julia bekänner sitt brott inför öfversteprästen och de andra. Enligt Roms stränga lagar måste hon lefvande begrafvas, och Licinius söker förgäfves rädda henne. Då sker ett under. Ett häftigt åskväder bryter lös, blixten antänder åter Vestas altareld, Julia är räddad och förenas med sin älskade Licinius.

Direktionen hade användt stora kostnader på iscensättningen af operan, som var af en imposant och öfverraskande effekt, på alla händer utfördes särdeles väl och äfven här väckte ett stort och berättigadt bifall. I synnerhet lär Henriette Widerberg ha entusiasmerat åhörarna. Efter sista ridåfallet strax före klockan elfva ropades på folksången, som också afsjöngs, men under densamma aflägsnade sig de kungliga personerna. Maken till den skyndsamhet, hvarmed ”Vestalen” hos oss gjordes färdig, hade man här aldrig förr varit med om. På den korta tiden af tre och en half månader öfversattes texten af Anders Lindeberg, utskrefvos roller och orkesterstämmor, förfärdigades nya kostymer åt hela personalen, målades nya dekorationer samt uppsattes och instruerades den ganska svårinöfvade operan.

Dagen därpå gaf Stockholms garnison bal på börsen för kronprinsen, där verser skrifna af Gustaf Lagerbielke afsjöngos af hofsekreteraren Kristofer [ 121 ]Karsten. Balen var magnifik samt arrangerad med smak och ospard kostnad.

Vestalen” gafs andra gången söndagen den 5 januari äfven då i konungens och kronprinsens närvaro. Mellan första och andra akterna uppdrogs ridån, scenen var dekorerad med ljusa skyar, och Sveriges skyddsängel i Elise Lindströms gestalt afsjöng en hyllningssång till de kungliga, hvilken slutade sålunda:

”Folk, jag din framtid ser af lyckans sol förgyllas,
— — — — — —
med vishet styrdt skall du med kärlek lyda,
ett starkt och aktadt land bli dina söners arf,
en stam af hjältar pryda
din tron i långa tidehvarf.”


Söndagen den 9 mars gafs en konsert i börssalen, hvarvid en af tonkonstens högsta triumfer, Haydns då ej på flera år i Stockholm uppförda mästerstycke ”Skapelsen” ånyo exekverades. Detta odödliga oratorium, som han skref vid öfver sextiofem års ålder, gafs för första gången i Wien 1799 och mottogs med en oerhörd entusiasm. Vår minister därstädes, grefve J. G. de la Gardie skickade hem musik och text, och redan 1801 uppfördes detsamma till förmån för frimurarbarnhuset på långfredagskonserten i riddarhuset. Sedan denna lokal tillslutits för konserter, försöktes nu börssalen, som dock befanns föga lämplig för den stora orkestern och körerna. Man har från 1824 i stället med fördel användt Ladugårdslandskyrkan för dessa konserter. Emellertid fick publiken å börskonserten nöjet att njuta af Jeannette Wässelius’ och Kristofer Karstens röster. [ 122 ]Förvånande var att höra den senare, denne svenska sångens nestor, vid en ålder, då man vanligen endast lefver i sina minnen, sjunga med en styrka, en säkerhet och ett behag, hvari man svårligen kunde märka något spår af ålderdom eller minskad förmåga, men ”där man igenkände en af dessa naturens älsklingar, som hon tillåter bibehålla sina lyckliga gåfvor utöfver den gräns hon vanligen bestämt för sina förläningar”.

122-Kristofer Karsten.jpg

Kristofer Karsten. Efter oljemålning af J. G. Sandberg.


Webers »Friskytten»Teaterns nästa nyhet blef Webers underbara, evigt unga ”Friskytten”, för första gången uppförd den 23 [ 123 ]april 1823. Karl Maria von Weber, den romantiska operans skapare, härstammade från en gammal friherrlig släkt och föddes 1786. Hans oroliga men poetiska vandringstid, hvarunder han ofta erinrar om en forntida trubadur, tog ändtligen slut 1813, då han blef kapellmästare i Prag. Där grundlade han sin öfver hela Tyskland snabbt växande popularitet genom sångcykeln ”Lyra och svärd” och i synnerhet genom sin efter slaget vid Waterloo komponerade kantat ”Strid och seger”. På grund af kabaler begaf han sig dock därifrån 1816 och fick då det ärofulla uppdraget att upprätta och dirigera en tysk opera i Dresden, hvilket han fullgjorde på det mest glänsande sätt, trots alla fientligheter från den sedan gammalt där härskande italienska operan. Hans ”Preciosa” 1820 och framför allt ”Friskytten” 1821 väckte ett jubel utan like och gjorde Weber till hela nationens afgud. Och dock kunde en sådan man som Ludwig Tieck säga, att ”Friskytten” var ”det mest omusikaliska buller, som någonsin rasat på scenen”. ”Euryanthe”, som 1823 uppfördes i Wien, tillvann sig visserligen de konstförståndigas erkännande, men trängde aldrig in i folkets medvetande, hvartill nog den dåliga texten mycket bidrog. Däremot lyckades hans sista arbete att, trots hans iråkade svåra sjukdom, vinna allas beundran. Han fick från Coventgardenteatern i London ett smickrande anbud att komponera en opera för densammas räkning, och med uppbjudande af sina sista krafter skapade han sin trollska ”Oberon”. Nästan döende reste han till England 1826 för att själf i april anföra de tolf första representationerna under publikens entusiastiska [ 124 ]bifall. Men hans onda förvärrades. Den 4 juni var han ännu en gång tillsammans med några af sina vänner, och morgonen därpå fann man honom död i sin säng med hufvudet hvilande i handen, liksom om han endast varit ljuft inslumrad.

124-Carl Maria von Weber.jpg

Karl Maria von Weber. Efter litografi af Fr. Jügel 1826.

Hans stoft fördes 1844 till Dresden, där också en staty restes åt honom 1860. Richard Wagner yttrade vid hans grafsättning bland annat: ”Se! britten låter dig vederfaras rättvisa, fransosen beundrar dig, men älska dig — det kan endast tysken! Hans är du, en skön dag i hans [ 125 ]lif, en varm droppe af hans blod, ett stycke af hans hjärta!”

Friskytten” grundar sig på en gammal bömisk folksaga. Kind, som behandlat den för teatern, har haft samma tur som Schikaneder med ”Trollflöjten”, nämligen att hans libretto fallit i en utmärkt kompositörs händer, som därpå slösat en talang, hvartill arbetets dramatiska värde visserligen icke berättigat detsamma. Operan vann äfven hos oss en storartad framgång tack vare det glänsande utförandet och den omsorgsfulla iscensättningen, om man än icke på densamma användt ens femtedelen af de kostnader man offrat på åtskilliga platser i Tyskland, exempelvis Berlin, där uppsättningen lär ha kostat tjugufemtusen riksdaler preussisk kurant. Agathas och Annas partier sjöngos af Sofia Sevelin och Henriette Widerberg, af hvilka i synnerhet den senare lär ha varit bedårande. Personer, som den tiden hörde operan på utländska scener, förklarade, att hon där af ingen öfverträffades. Max sjöngs af Sällström, och hans afgjorda gunstlingsskap hos publiken kan dateras från den rollen, som jämte Fra Diavolo torde ha varit glanspunkten under hans korta konstnärsbana. Fredrik Kinmanson spelade Kuno, Fahlgren Kasper, Preumayr eremiten, Michal skogsanden och Vilhelmina Enbom första brudtärnan. Operan blef från första stunden en favorit hos allmänheten och har hittills på Kungliga teatern uppförts omkring trehundrasjuttiofem gånger.

Partituret hade kronprins Oskar låtit afskrifva i München, där han hörde operan, och förde det med sig hem. På grund af den stora framgång pjäsen här [ 126 ]rönte, föll det baron Åkerhielm in att till kompositören skrifva ett artigt bref, hvari han tackade honom för hans vackra musik och för det nöje den beredt alla våra musikälskare. Weber svarade härpå, att han icke kunde begripa på hvad sätt Kungliga teatern erhållit partituret, då det var hans egendom, och begärde att af teatern utfå det arfvode han erhållit af andra direktioner. Den tiden fanns emellertid ingen konvention, och teaterns affärer voro allt annat än lysande, hvadan den fordrade ersättningen alldeles uteblef, och korrespondensen upphörde.

Genom de i Stockholmsposten först synliga och sedan i bokform utgifna ”Bref från Paris af ett resande svenskt fruntimmer”, där en representation af ”Friskytten” i april 1826 beskrifves, kan man få en aning om, hur operan återgafs i Stockholm. ”Nu har jag ändtligen sett Friskytten — heter det — som öfver hela Europa och äfven här gjort så mycket uppseende. Han kallas Robin-des-Bois och uppföres på Théâtre royal Odéon. Han gafs i går afton för andra gången efter sin hvila och förbättring. Den pjäs man här spelar är öfversatt efter engelska öfversättningen och angliserad. Sålunda är ej mer än ett enda namn bibehållet nämligen Annas, men det är flyttadt till brudens person. Då jag ej minns de här brukade namnen, begagnar jag våra. När ridån gick upp, blef jag något ledsen, ty ett skönt fondstycke föreställde en den allra vackraste skog, där solen kastade sina strålar emellan de lummiga löfträden, en smärt gentil bonde med all den fransyska elegansen i gång och åtbörder kom fram och bepryddes, såsom den där skjutit ned skottaflan, och [ 127 ]kontrasterade starkt emot den jag hade i mitt minne, så att jag tänkte: är allt annat i proportion till detta första, vill jag aldrig mer se Friskytten hemma. Men så förhöll det sig dock icke. Max såg ej så bra ut som Sällström, och jag tror ej heller, att han sjöng med bättre röst, men han var äldre, och hans stämma starkare. Agatha var en stor, vacker, men ej ung fru. Hon sjöng, som jag tyckte, mycket väl, ehuru ej så grant som fru Sevelin. Anna var en ung flicka, ful, med utstående kindben och små ögon och sjöng på långt när ej så väl som m:ll Widerberg. Dessutom var jägmästarens dotters rum en bondstuga af allra sämsta slag med sparrar i taket, och hvari ej fanns annan möbel än ett litet bord med fyra fötter under, hvarpå stod en halfannan aln hög spegel och ett ljus, som Max ej släckte. Då Agatha öppnade sitt fönster, syntes ett par blågrå väflappar där utanför, och hur stamfar Kunos porträtt kunde såra henne i pannan begriper jag ej, ty det hängde ej öfver två alnar ifrån golfvet. Örnen, som Max sköt i första akten, kom ej ned som död, utan flaxade öfver teatern, men Kasper hade på ögonblicket en fjäder i kulissen, som han satte i Max’ hatt, utan att taga något däraf för sin egen räkning. Samiel syntes ej heller, men valsen spelades bättre än hos oss. Man valsade ej här, utan trippade endast efter takt in i krogen, men musiken fortfor ändå lika länge som vår, vid hvarje omspelning allt mer och mer piano, till dess en oboe och ett par fioler gåfvo knappt hörbara ljud, då arian inföll, och Max började sjunga. Äfven jägarkören i sista akten sjöngs bättre än hos oss medelst ett forte och piano, som gjorde denna i sig själf vackra kör [ 128 ]ännu vackrare. Sista aktens fond såg så vidsträckt ut, att man verkligen trodde sig se ett landskap. Där syntes en gammal borg liggande på ett berg, ett vatten, hvari träden speglade sig, åkrar, ängar och dylikt mer. Vid trollscenen stöptes inga kulor, och de små djäflarnas skratt, som är så rysligt hos oss, fanns ej här, ej heller ugglan eller svarta fåglarna eller hvita dufvan, allt detta, som är så väl gjordt och af så mycken effekt.

128--Svenska teatern 4.jpg

Scen ur ”Robin des Bois” 1824. Efter samtida litografi.

Däremot stodo svarta damer och herrar på klipporna och fläktade med sina spetsiga vingar, och andra med ormar i händerna vände och svängde sig äfven nere på teatern. Kasper hade ej hälften så mycket att göra här som vår, utan gick ut och in i kulisserna. Ett hufvud med brinnande ögon syntes, fast ej så väl gjordt som ugglans. Ett [ 129 ]annat uppsteg ur golfvet genom det hål, hvari en röd figur for ned. Detta skulle ha varit af god effekt, om det nöjt sig med att endast visa sig något litet, men nu höjde det sig ända till det med de brinnande ögonen, så att man såg så tydligt, att det var gjordt af papp. Slutligen blef allting, både klippor och träd, rödt, hvilket skulle varit rätt effektfullt, om man blott skyndat sig att fälla ridån, innan illusionen förgick. Flickorna voro mycket simpelt klädda i blå kjolar med svarta ränder nedomkring, den ena med ett svart och den andra med ett hvitt halfalnsbredt förkläde, och Agathas brudskrud var en simpel slät hvit klänning med en lång slöja öfver nacken. Kransen hade en af tärnorna i handen, hvilken Anna genast tog och plockade därpå, under det hon sjöng solot af ”Ny och vacker bröllopskrans”, då de andra endast upprepade kören. Kasper hotade Agatha att skjuta henne, och profskottet skedde i kulissen. Ett litet träd eller stor buske stod midt på teatern med en bänk under, hvarpå man lade den döende Kasper, ur hvilket en djäfvul framträdde och förde honom med sig i afgrunden. Folket gick sedan och tittade på stället, där han försvunnit. Den som sköt ned måltaflan hade mer att säga än vår, spelade Annas älskare och fick äfven hennes fula hand. Du ser således, att, några få punkter undantagna, pjäsen är mycket bättre gifven hos oss. Fursten och hans hof syntes alldeles inte till. Han är mycket kortare här ehuru äfven i tre akter, men var också föregången först af en liten rätt rolig komedi i en akt och sedan af en komedi i tre akter — —”

För några år sedan stod i en tidningsnotis, att [ 130 ]”Friskytten” då nyligen gifvits i Regensburg på föranstaltande af det därvarande biskopliga seminariet. Vid detta tillfälle voro Agathas och Annas partier uteslutna såsom för sedligheten sårande. Men det tycks icke alls ha generat höga vederbörande att utan några strykningar låta åskådarna formera närmare bekantskap med Samiel och den onde skogsanden.

*              *
*

Galaspektaklen i juni 1823Då kronprinsessans hitkomst nalkades, beslöt Karl XIV att genomföra några länge efterlängtade reformer inom hofvet. I jämförelse med de stora förhållanden, hvari han varit van att röra sig, måste det svenska hofvet med sitt uppstyltade, stela ceremoniel från en förgången tid synas honom gammalmodigt och utlefvadt, ehuru han med sin smidiga natur genast förstod att anpassa sig, som om han varit van därvid. Den danske legationssekreteraren Baudissin förtäljer oss, hurusom ”den gamle sjuklige Karl XIII:s hof vid denna tid gjorde ett egendomligt, nästan teatraliskt intryck, i det statsråd, högre funktionärer och den talrika hofpersonalen ännu buro den af Gustaf III införda s. k. nationaldräkten med sin spanska jacka och sidenkappa jämte det pudrade håret, hvilket allt skulle förefalla nutidens ungdom högst kuriöst”. Den 28 april, samma datum som den svenska dräkten på den stora ordensdagen 1778 anlades, utfärdades order om, att densamma från den 1 juni skulle afläggas och hofuniformen införas, och i midten af påföljande månad afskaffades [ 131 ]kjortelkyssningen vid fröknars presentation för drottningen och prinsessan. Den 22 maj ägde vigseln rum i München efter katolsk ritual, och i slutet af månaden sammanträffade kronprinsessan Josefina i Lybeck med drottning Desideria, som trots sin allbekanta obeslutsamhet omsider bestämt sig för att också bege sig till Sverige.

131-Kronprinsessans landstigning.jpg

Kronprinsessans landstigning vid Manilla 1823. Efter litografi af G. A. Müller.

Ombord på det ståtliga linjeskeppet Carl XIII ankommo de efter tio dagars färd för lätta och behagliga vindar till Vaxholm, dit kronprinsen rest dem till mötes, och där de redan hälsades af det allmänna jublet. Lustfärdande, seglande och roende vimlade på vattnet och kring stränderna. Ju närmare man nalkades hufvudstaden, desto lifligare blef den rörliga taflan. Tidigt på eftermiddagen den 13 juni ankrade flottans fartyg utanför Manilla å [ 132 ]Djurgården, där en otalig folkmassa väntade, och klockan sex skedde landstigningen. Anblicken var präktig. En oändlig mängd farkoster omgåfvo eskadern, stranden myllrade af åskådare, vägarna voro betäckta med ekipager, ridande och gående, och de öfverallt vid landstigningsplatsen uppresta läktarna fyllda af elegant klädda damer. Musik, glädjerop, viftningar med flaggor, näsdukar och hattar från alla tak och höjder, kanonernas dunder, de uttryck af entusiasm och tillgifvenhet, som hördes öfverallt, utgjorde en tafla, hvarom ingen, som ej varit närvarande, kan göra sig ens en aflägsen föreställning. Och öfver detta brusande folklif kastade junisolen sina strålar från en högblå himmel. Flickeleverna från Manilla strödde blommor för de landstigandes fötter. Drottningen och kronprinsessan togo plats i den stora ceremonivagnen, dragen af åtta hvita hästar, hvilkas seldon glänste af purpur och guld. Konungen och kronprinsen med talrik stab följde till häst. Ett detachemang af Lifgardet till häst började tåget och ett dylikt från Lifregementets dragoner afslutade detsamma. Den entusiasm, hvarmed de höga herrskapen under vägen hälsades af folket, lär ha varit oerhörd. Vid Djurgårdsbrunn var en äreport rest. Färden ställdes öfver Ladugårdsgärdet, där tiotusen man paraderade, förbi Fiskartorpet och Bellevue till Haga, dit man framkom omkring klockan åtta. Öfverallt samma jubel, samma folkmassor, samma förtjusning. Det var ett verkligt triumftåg. Man beräknade, att femtiotusen människor voro i rörelse för att få uppfånga en skymt af den redan afgudade kronprinsessan. Robert von Kræmer berättar, att [ 133 ]hon vid framkomsten till Haga frågat, hvad ordet söt betyder. Hon hade nämligen under hela färden hört utropet: ”O, hvad hon är söt!”

133-Kronprinsessan Josefine.jpg

Kronprinsessan Josefina. Efter oljemålning af J. Stieler.

Prinsessans högtidliga intåg i hufvudstaden ägde rum den 19 juni klockan half ett. Då den lysande kortegen lämnade Haga, var trängseln så stor, att man endast steg för steg kunde röra sig framåt hela vägen till Stockholms slott, där kronprinsen mötte, omgifven af statsråden och serafimerriddare, hvarefter vigselakten förrättades i Storkyrkan af [ 134 ]ärkebiskopen Karl von Rosenstein biträdd af fyra biskopar. De följande dagarna voro en oafbruten kedja af högtidligheter, och den 23 juni gafs det första galaspektaklet på Kungliga operan. Öfver amfiteatern och parterren var lagdt ett golf, hvarpå en upphöjning i tre afsatser var anbragdt. På den öfversta sutto konungen och drottningen, på den mellersta kronprinsen till höger om konungen och kronprinsessan till vänster om drottningen. På nedersta trappsteget var prinsessan Sofia Albertina placerad till vänster om kronprinsessan. För öfrigt voro platserna i salongen anordnade som vanligt vid dessa tillställningar. Festaftonen inleddes med en prolog af P. A. Granberg, ”Frejas högtid”, med musik af Berwald. Den var gjord i det gamla kända prologmaneret, öfver hvilket redan Johan Gabriel Oxenstierna raljerade, och där Freja, nornorna samt Sveriges och Norges skyddsänglar sjöngo en mängd artiga fraser.

Denne mycket medelmåttige, akademiskt belönade Granberg utgaf samma år en tragedi på vers, ”Carl Knutssons död”, som han dedicerade till kronprinsessan. Svensk litteraturtidning yttrar om densamma, att den är snarare under än öfver medelmåttan. ”Man påminnes ständigt, att dessa personer från femtonde århundradet synas ha bildat sina åsikter efter våra riksdagar, och sitt språk efter Svenska akademien. Såsom fraser betraktade kunna några af dessa praktstycken vara granna nog, men de äro torra, döda, iskalla. För öfrigt är språket vårdadt äfvensom versen, rimmade jamber.” Martina von Schwerin skrifver om samma tragedi till Tegnér: ”En dålig tragedi af Granberg har genom Brinkmans [ 135 ]bemedling blifvit mig af författaren tillsänd. Dylik uppmärksamhet såge jag gärna, att vår vän besparade sig. För Granberg har jag i min barndom läst fransyska och skrämdes då ofta af en trähand, som för honom ersatte förlusten af en naturlig han redan vid födseln saknat. ’Carl Knutsson’ är säkerligen skrifven med trähanden.”

135-Per Adolf Granberg.jpg

Per Adolf Granberg.

Sedan prologen var öfverstökad, uppfördes för första gången skådespelet ”Titus” i två akter af Metastasio i öfversättning af Anders Lindeberg, med musik af Mozart och balett af Carey, till hvilken Bernhard Romberg satt musik. Mozart komponerade denna opera 1791, samma år han dog, på beställning [ 136 ]till kejsar Leopold II:s kröning och gjorde den färdig på aderton dagar. Då operan samma år på hösten gafs i Prag, yttrade Naumann, att ”Mozart däri framställt det klassiska Rom med nästan samma höghet och plastik, hvarmed Gluck i sina musikdramer lät det klassiska Grekland för andra gången uppstå ibland oss”. Titus utfördes här af Lindström, Vitellia af Henriette Widerberg, ett par unga patricier af Sofia Sevelin och Sällström samt Servilia af Charlotte Erikson. ”Titus” är som bekant ett af Mozarts svagare arbeten, ehuru äfven där finnas nummer af en odödlig skönhet, gjorde hos oss ingen lycka och har ej blifvit gifvet mer än fyra gånger.

Det andra galaspektaklet den 27 juni bevistades ej af drottningen, som kort förut förlorat en broder, ej heller af prinsessan Sofia. Samma prolog uppfördes, men i stället för ”Titus” gafs ”Vestalen”. Festligheterna fortsattes med ett storartadt fyrverkeri och en ståtlig taffel. Kronprinsens födelsedag firades genom en präktig manöver på Ladugårdsgärdet, hvilken ändades med en väldig bankett klockan half sex, gifven af vid lägret närvarande officerare af alla grader. Lördagen den 5 juli afslutade Kungliga teatern sin verksamhet för säsongen medelst en representation af ”Friskytten”, och dagen därpå hölls klockan half nio på aftonen en lysande bal-paré på rikssalen, som strålade af icke mindre än tretusenfyrahundra hvita vaxljus, och till hvilken tolfhundra personer blifvit inbjudna jämte fyrahundra åskådare på läktaren. Slutligen hade den österrikiske violinisten Joseph Gehring en konsert på Operan den 8 juli, som kronprinsparet bevistade, och där publikens [ 137 ]nyblifna älskling Henriette Widerberg skördade lifliga applåder liksom Sofia Sevelin, hvilken senare återigen sjöng ”Ah, che non serve il piangere” ur Rossinis ”Tancredi”, hvilken stora aria var hennes triumf. Inför denna glänsande verklighet försvunno alla rop om nöd och betryck likt irrbloss, till och med riksdagens fejder glömdes, och allt andades idel glädje och belåtenhet, allt — utom teatern.

*              *
*

Kungliga teatrarnas ekonomi under friherre Åkerhielms styrelseEfter hvad i föregående del af dessa anteckningar å sidan 169 omtalas, hade konungen 1818 af egna medel anvisat 30,000 rdr rgs till teaterns underhåll, hvarjämte prins Oskar betalade 6,000 rdr och prinsessan Sofia 1,500 rdr för sina loger. Dessa bidrag voro bestämda att utgå under två år. Förhoppningen, att teatern med dessa anslag skulle kunna bära sig, visade sig emellertid vara alltför sangvinisk. 1819 års brist af 8,500 rdr kunde ej fyllas under 1820, och utgifterna öfverstego inkomsterna med allt större belopp. Konungen beslöt ändå den 7 mars 1820 att bibehålla teatern till Rikets ständers nästa sammanträde, då förnyad framställning skulle hos dem göras om ökadt statsanslag. I afvaktan på bifall härtill anvisade han åt den nödställda institutionen genom skrifvelse af den 24 april, utom nyss nämnda enskilda bidrag, 25,500 rdr årligen af de räntemedel, som influtit å de lån, hvilka blifvit f. d. Malmös diskontverk beviljade.

Ständerna sammanträdde emellertid icke 1822, och [ 138 ]Åkerhielm begärde förlängdt understöd till 1823, hvarjämte han den 15 april 1823 passade på och utverkade 16,000 rdr bko till galaspektaklernas gifvande vid förmälningen. Då oppositionen vid 1823 års riksdag tedde sig starkare än förut, befallde konungen, för den händelse att ständerna skulle komma att afslå teaterpropositionen, det alla kontrakt vid teatern skulle sägas upp den 1 april 1823, så att intet hinder påföljande 1 juli måtte finnas för teaterns upphörande. Stockholmsposten begärde, att teatern skulle anses såsom en nationens tillhörighet, såsom en del af den allmänna bildningen, såsom nödvändig för en hyfsad nation, då den mest inverkade på dess uppfostran och utgjorde en spegel af dess själsodling, och hoppades, att riksdagen skulle bevilja anslaget, emedan det vore nationen värdigast, att hon själf gjorde något för ett sådant ändamål, att hon visade sig hysa aktning och omsorg därför samt icke lämnade det mer än andra offentliga institutioner åt regeringens välbehag. Men ingenting hjälpte. Riksdagen beviljade endast ett särskildt belopp af 24,000 rdr, men intet årligt anslag, och baron Åkerhielm anhöll om sitt afsked. Grefve Löwenhielm afrådde konungen kraftigt från att låta Åkerhielm gå, men konungen sade: ”Ack, herr grefve, efter min kännedom om världen äro inga förluster oersättliga.” ”Ne-nej”, svarade Löwenhielm, ”Ers majestät har nog alldeles rätt. Själfve Bonaparte var icke oersättlig, det ser man numera tydligt nog.” Åkerhielms afsked beviljades, och konungen ämnade ånyo öfverlämna teatern åt den enskilda företagsamheten.

Emellertid hade konungen den 10 augusti på [ 139 ]Drottningholm middag för uppvaktningen och några från staden befallda. Man hade i den så kallade rikssalen inredt en teater och uppförde där klockan nio på aftonen ett societetsspektakel, för hvilket affischen lydde: ”L’intérieur d’un bureau”, comédie en un acte. Bellemain, le comte Gustave de Löwenhielm; m:r Dumont, chef de bureau, le comte Gustave de Lagerbielke; m:r de Valcourt, chef de division, m:r Lemoine; Victor, le baron de Stedingk; un valet, le comte Eric de Lewenhaupt; Eugènie, fille de Valcourt, m:lle Auguste comtesse de Taube. ”La revanche” comédie en trois actes. Le roi de Pologne, S. A. R. le prince royal; le duc de Kalitz, le comte de Brahe; le comte Sigismund Lowinsky, le comte Gustave de Löwenhielm; Henri, son fils, le comte Gustave d’Oxenstierna; Didier, valet du duc, le comte Eric de Lewenhaupt; Eliska, fille du comte, S. A. R. madame la prinsesse royale; Franciska, suivante d’Eliska, m:lle de Ruuth; Frédéric, écuyer du roi, le baron de Stedingk.

Pjäserna spelades särdeles väl, och belåtenheten bland åskådarna föreföll allmän, men stor var på samma gång saknaden af hofkapellets medverkan. På grund af det upplösningstillstånd, hvari teatern befann sig efter den 1 juli, kunde konungen naturligtvis ej befalla någon af dess ledamöter till tjänstgöring, utan man hade fått nöja sig med att ställa fram ett piano vid ena sidan af teatern, på hvilket sieur Passy spelade mellan akterna.

För en vanlig teaterafton kunde detta visserligen gå för sig, men värre tedde sig utsikterna för en tillämnad festlighet den 21 augusti. Deras majestäters [ 140 ]silfverbröllopsdag den 16 firades ej, men den nytillkomna Josefinadagen (f. d. Anastasius), som tillika var årsdagen af konungens utkorande till tronföljare, hade man ämnat högtidlighålla med en teatralisk föreställning, till hvilken grefve Lagerbielke sammanskrifvit ett divertissemang med körer och kupletter, hvartill prins Oskar komponerat en musik, som svårligen kunde göra sig rätt gällande utan orkester.

Baron Åkerhielm, som alltjämt intresserade sig för sin forna teater, skref då en biljett till kapellmästaren Berwald, hvari han rådde honom att fara ut till Drottningholm och erbjuda sitt och teaterns biträde, om konungen så önskade. Konungen upptog detta anbud mycket nådigt. Listor kringsändes med anhållan om den uppsagda personalens skriftliga löfte att frivilligt biträda vid denna föreställning, hvilket den också gjorde, så att densamma med glans kunde gifvas. Efter en ståtlig middag uppfördes först ”Le projet de mariage”, där kronprinsparet spelade med, och så kom Lagerbielkes ”Divertissement” till tronföljardagens firande. Däri var, kronprinsessan ovetande, inlagd en i hemlighet inöfvad scen, hvarunder hon till sin stora öfverraskning fick på själfva teatern mottaga namnsdagsgratulationer af prinsen och de öfriga spelande. Efteråt lät prinsen afbränna ett ståtligt fyrverkeri i trädgården.

Emellertid synes den för den kungliga värdigheten förnärmande omständigheten med orkesterpersonalens biträde varit en mäktigt bidragande orsak till att Karl XIV beslöt sig för att, trots den felslagna förhoppningen om riksdagens understöd, låta teatern fortfara som hittills. Han kallade till sig Berwald och [ 141 ]försäkrade honom, att hofkapellet skulle förbli orubbadt i hans tjänst, och befallde honom underrätta ledamöterna om hans nådiga beslut. Sedermera bestämde han sig för att äfven bibehålla hela teatern, öfvertaga dess skuld och höja sitt enskilda bidrag till 54,000 rdr rgs årligen. Grefve Lagerbielke utnämndes den 5 september till teatrarnas styresman. Artisterna blefvo åter engagerade, och verksamheten återupptogs kort därefter på båda scenerna.