Irland och irländarna/Andra kapitlet

←  Första kapitlet

Irland och irländarna av Johan Gustaf Richert Andra kapitlet

Tredje kapitlet  →

ANDRA KAPITLET

HISTORISKA FRAGMENT

FÖRE ADAM

Under de ljuvliga tider, då ett tropiskt klimat rådde i norra Europa, promenerade elefanten värdigt omkring i Irlands djupa skogar och flodhästen vältrade sig vällustigt i Shannons feta gyttja. Dessa solida fyrfotingar hade ej kunnat simma över havet utan måste hava invandrat över den landbrygga, som fordom förenat de nuvarande britanniska öarna med Europas fastland.

Däremot saknades i Irlands fauna det majestätiska lejonet, den smygande pantern och andra kattsläktets aristokrater, vilkas ben multna i Englands jord. Denna märkliga olikhet har förklarats så, att redan då Britannien tillhörde fastlandet gjorde sig Irlands separatistiska tendenser gällande. Berggrunden remnade, klyftan vidgades och Irland gled bort från England såsom ett fritt land, utom räckhåll för det sedermera invandrande brittiska lejonet. Detta var Irlands första frihetsrörelse, ledd av Skaparens hand.

I denna divergens finna vi förklaringen till att Irland i vida högre grad än någon annan del av Europa blev ett Eldorado för den ädla hjorten, som kunde fullgöra sin fridsamma livsgärning utan fruktan för lejonets nattliga anfall eller panterns lömska språng från trädkronan. Hans enda fiender voro vargen och björnen, vilka han lätt kunde undgå genom sin snabbhet och sin högt utvecklade simkonst. Den ståtliga »Red Deer» lär ännu förekomma i sydvästra Irland. Huvudet högre än andra var »the Monarch of the Glen», »the Great Irish Deer», Megaceros Hibernicus, varav magnifika skelett förvaras i Irlands muséer.

I dessa fridlysta nejder uppenbarade sig slutligen en ny, högst osympatisk varelse, missbildad i vissa avseenden men överlägset utrustad i andra. Han rörde sig upprätt på två ben, långsammare än björnen och vargen, men vid bålen voro fästade två långa armar, som kunde slunga spjut, skjuta pilar, hugga och sticka med klubbor och knivar. Han var begåvad med en enastående illfundighet och grymhet, mästare i konsten att anordna lömska bakhåll och försåt. Det var Homo Sapiens, jordens farligaste rovdjur. Och Irlands frid blev snart en saga blott.

HEDNATIDEN

Irlands äldsta legender förtälja, att den grekiske hövdingen Parthalon grundlagt en koloni i närheten av Dublin. Efter 300 år härjades landet av pesten och nästan hela befolkningen utdog.

Nästa invasion kom från Skytien under anförande av Nemed. Kort efter hans död angrepos kolonisterna av vilda sjörövare, the Fomorians, och en drabbning ägde rum vid Irlands norra kust, varvid flertalet kämpar stupade och de övriga dränktes av tidvattnet.

Därefter kommo ånyo greker, the Firbolgs, under anförande av fem bröder, vilka uppdelade landet i fem konungadömen, ungefärligen motsvarande de nuvarande provinserna Ulster, Leinster, Connaught och Munster, den sistnämnda tudelad.

Även den fjärde invasionen kom från Grekland. »The Dedannans» voro ryktbara krigare och därjämte skickliga trollkarlar, vilket beredde dem ovärderliga fördelar i striden mot de hederliga Firbolgarne.

Till sist kommo the Milesians, spaniorer av keltisk härstamning, vilka angrepo Irland med en stark krigsflotta under befäl av den berömde hjälten Milesius’ åtta söner. Dedannerna försvarade sig med lysande tapperhet och lyckades genom sina magiska konster framkalla en våldsam storm, som delvis förstörde den fientliga flottan, men slutligen avgingo Milesianerna med seger. Landet skulle nu uppdelas mellan de båda bröderna Eber och Eremon, vilka lyckats överleva blodbadet, och sedan Eremon förenklat problemet genom att dräpa brodern Eber blev han Irlands förste konung.

Den Milesianska dynastien räknade stora och mäktiga hövdingar. Främst i berömmelse står Niall of the Nine Hostages, som vunnit ryktbarhet genom sina härjningståg till England och Gallien, där irländarna voro lika fruktade som senare tiders vikingar. Under en av dessa expeditioner hemförde han i fångenskap en yngling, som längre fram under namn av St. Patrick skulle spela en stor roll i Irlands historia såsom kristendomens förste apostel.

Innan vi skildra denna betydelsefulla omvälvning vilja vi med några ord beröra Irlands kultur under hednatiden.

Befolkningen var fördelad i större eller mindre samhällen med släktskapet såsom utgångspunkt. Det gaeliska ordet för barn är Clann, och i Irland, liksom i de skotska högländerna, har Clan adopterats såsom benämning på ett samhälle, vars medlemmar räkna sig som ättlingar av samma stamfader. Flera Clans kunde sammanslutas till en Tribe, styrd av en Rig (konung) och under vissa skeden härskade över hela Irland en Ard-Rig (storkonung), som kröntes vid Tara — »the meetingplace of the heroes» — ej långt från den nuvarande huvudstaden. Mellan alla dessa clans och tribes rådde ett nästan kontinuerligt krigstillstånd, och storkonungen fick sällan sticka sitt svärd i skidan.

Men under allt sitt inbördes kiv lyckades Irland behålla sin politiska självständighet, i motsats till England, som redan vid vår tidräknings början var en romersk provins. Under dessa enastående gynnsamma politiska förhållanden utbildades en säregen, i många avseenden högst märklig kultur. Sång och strängaspel fröjdade sinnet, hemmet pryddes av konstnärligt smyckade vapen och husgeråd. De religiösa begreppen tolkades till allmän belåtenhet av druider, fromma och visa män som även bibringade läkare, astronomer, siare, skalder och domare all den lärdom som motsvarade tidens anspråk.

En domare kallades brehon, och the Brehon Law är ett förnämligt vittnesbörd om gammal irländsk kultur. Den innehöll alla slag av förordningar inom civil-, straff- och militärlagstiftningens områden, gällande för konungen såväl som slaven; den meddelade detaljerade bestämmelser för betryggande av äganderätt och arvsrätt, för reglering av vattendrag, dammar och fiske, för offentliga och privata byggnader; den bestämde arvoden för läkare, domare och lärare, formulär för avtal och kontrakt, etc.

Värdeenheten var en ko; kalvar och grisar användes förmodligen som skiljemynt.

THE ISLAND OF SAINTS AND SCHOLARS

Med kristendomens införande inleddes ett nytt skede i Irlands historia. Religiositet och intelligens hava av ålder varit den keltiska folksjälens utmärkande drag; och i Irland, där den nya läran snabbt utbredde sig nästan utan motstånd eller förföljelse, lyftes det andliga livet till en högre nivå än i något annat land. Under 400 år var Irland ett föregångsland, ett högsäte för Europas andliga kultur,

insula sanctorum et doctorum.

Invånarne, irerna, voro övervägande gaeler och tillhörde en gren av den keltiska folkstammen. De kallade sitt land »västlandet», Erin, lat. Hibernia.

Liksom varje katolskt land vördar Irland minnet av fromma män och kvinnor, vilka av eftervärlden befunnits värdiga att upptagas bland helgonens skara. Men utmärkande för Irland är att helgonglorian ej föregåtts av martyrkronan. Irlands martyrer tillhöra ett senare årtusende och en annan kategori.

Bland Irlands skyddshelgon må nämnas St. Patrick, St. Columba och St. Kevin.

Patrick var född i Skottland år 387 av kristna föräldrar och blev vid 16 års ålder såsom krigsfånge förd till Irland av konung Niall of the Nine Hostages (s. 14). Där såldes han som slav och fick under 6 år vakta får i Antrims berg. Han lärde då känna och älska Irlands folk, och sedan han lyckats rymma ur fångenskapen beslöt han viga sitt liv åt Irlands frälsning ur hedendomens mörker. Efter trägna studier i Rom blev han med påvlig fullmakt och välsignelse sänd till Irland som kristendomens apostel. Hans mission rönte en storartad framgång, tack vare hans imponerande personlighet och irländarnas mottaglighet för religiösa väckelser. I Armagh inrättade han ett biskopsdöme, som sedan blev Irlands kyrkliga centrum, och vid hans död år 465 var nästan hela landet kristnat.

St. Patricks dag, den 17 mars, är det katolska Irlands nationaldag.

St. Columba, som var född 521 och tillhörde den förnäma släkten Hy Neill, direkta avkomlingar av Niall of the Nine Hostages, byggde ett stort antal kyrkor och kloster, däribland klostret på Iona, en liten ö mellan Irland och Skottland, som blev ett av kristendomens och lärdomens förnämsta högsäten. Där uppstod en säregen kyrkobildning, den s. k. iroskotska kyrkan, som under flera århundraden utövade stort kulturellt inflytande även i avlägsna länder, såsom Schweiz och Italien.

St. Kevin, som även var av kunglig börd och dog år 619, är bekant som grundläggare av Glendaloughs ryktbara munkkloster (s. 186). Hans mission var att predika askes och bekämpa köttets lustar. Liksom hans fromma kollega St. Antonius i öknens stillhet sökte undfly världens frestelser, valde Kevin till sin bostad en grotta i en lodrät klippstrand vid Glendalough. Thomas Moore tolkar helgonets fromma åstundan i orden

»Here at least’, he calmly said,
Woman ne’er shall find my bed»

men, tillägger skalden

»Ah, the great saint little knew
What that wily sex can do.»

Och en morgon möttes verkligen den helige mannen av den vackra Kathleens

’eyes of most unholy blue’,

men då vredgades han svårligen och stötte den stackars flickan ned i den djupa sjön, där hon ömkeligen omkom.

Enligt en annan, mindre grym version skulle han hava åtnöjt sig med att giva den sköna synderskan en så förskräcklig bastonad med nässlor, att hon för alltid botades för kärleksgriller och tillbragte sina återstående årtionden under bön och ruelse.

Den irländska kulturens storhetstid omfattar de sjunde och åttonde århundradena. Då blomstrade, förutom den allt annat behärskande teologien, sådana vetenskaper som juridik, medicin, filosofi, språkforskning, musik, litteratur och poesi. Irlands högre lärdomsanstalter voro prototyper för nutidens universitet och där samlades alla länders »scholarer», Den högsta lärdomsgraden krävde icke mindre än tolv års studier, och scholaren erhöll då namn, heder och värdighet av Ollave, vilket berättigade honom till landets högsta civila rangplats. Irländska lärde drogo ut över världen såsom kulturens pioniärer; de kristnade och undervisade sina barbariska engelska grannar, och gammal irländsk kultur har spårats på Island och den europeiska kontinenten, i Afrika och Asien.

Men så kommo objudna och ovälkomna gäster, våra vilda förfäder, och sedan var det slut med Irlands kulturella supremati.

VIKINGATIDEN

Omkring år 800 började vikingarnas drakskepp härja Irlands kuster. De voro bemannade av storvuxna, ljushåriga, vilda sällar, vilka ej aktade för rov att göra strandhugg, plundra kloster, dräpa män och röva kvinnor. De kommo från Danmark, Norge och Sverige och hava i Irlands historia erhållit den gemensamma benämningen the Danes.

Under de första decennierna uppträdde vikingarna såsom isolerade horder, men från medlet av 800-talet voro de organiserade under gemensamma hövdingar. De blevo herrar över Irlands kuster och segelbara flodsträckor, men i det inre landets svårtillgängliga berg, djupa skogar och vidsträckta mossar höllo irländarna dem tappert stången. Irland blev härjat men aldrig underkuvat, i motsats till England, som länge var en dansk provins.

För att göra rättvisa åt våra förfäders minne vilja vi dock framhålla, att de icke endast förstörde gammal kultur utan även skapade nya värden. De voro väl förfarna i varuutbyte och sjöfart, de byggde hamnar och grundlade samhällen. Waterford, en av Irlands förnämsta hamnstäder, leder sitt upphov från vikingarnas »Vedrfjord», Wexford från »Weissfjord», och även Dublin, Cork och Limerick räkna sina anor från vikingatiden.

Om Irlands konungar och hövdingar kunnat hålla fred inbördes och organisera ett gemensamt försvar, skulle vikingarnas invasion snart hava hejdats. Men icke ens den gemensamma faran kunde förmå dem att bilägga sina tvister. Det var först mot slutet av 900-talet, som vikingarna på allvar började oroas av förenade irländska trupper, vilka gång efter annan tillfogade dem blodiga nederlag.

Irlands frihetshjälte var Brian Boru, född 941. Han lyckades kuva en mängd oroliga och rebelliska hövdingar och regerade länge såsom storkonung, varunder han återuppbyggde kloster, byggde fästningar och i övrigt ökade landets välstånd. Under denna tid höllo sig vikingarna stilla i sina hamnstäder.

Men lugnet blev ej långvarigt, ty vikingarna, understödda av förrädiska irländska hövdingar, gjorde en kraftansträngning för att bryta Brians välde. Och så utkämpades år 1014 vid Clontarf nära Dublin det ryktbara fältslag, som blev avgörande för Irlands öde. Vikingarna anfördes av den fruktansvärde Broder, »vars svarta lockar voro så långa att han fäste dem under sitt bälte». Striden varade hela dagen och slöts med vikingarnas fullständiga nederlag. Men segern blev irländarna dyr, ty den gamle Brian, som i sitt tält var försjunken i bön och tacksägelse, blev oväntat anfallen av den flyende Broder. Kämparna drabbade samman, men blott för ett ögonblick: Brians tunga svärd avhögg Broders båda ben, men i samma ögonblick sjönk han själv med kluven hjässa till marken.

»Detta var», säger Joyce, »den sista stora striden mellan kristendom och hedendom.» Vikingarnas välde var brutet och de överlevande blevo relativt fredliga irländska medborgare.

FRIHETSTIDENS SISTA SKEDE

Under ett och ett halvt århundrade var Irland förskonat från alla yttre fiender; men dess historia är en oavbruten följd av inre fejder, varunder dess förnämsta släkter bekämpade varandra med eld och svärd. Det olyckliga landet var, för att citera ett uttryck i the Annals of the Four Masters (s. 31) »a trembling sod», ett lätt byte för den kommande inkräktaren.

DEN ANGLO-NORMANDISKA INVASIONEN

Où est la femme?

Erins fagra döttrar hava från äldsta tider åtnjutit välförtjänt berömmelse såsom kyska mör och trogna hustrur. Ett undantag från regeln var Dervorgilla, förmäld med prins Ternan O’Ruare, ty hon gjorde sig skyldig till den allt annat än korrekta handlingen att låta enlevera sig av Dermot Mac Murrough, konung av Leinster, »a man of great size and strength, stern in manners, brave and fierce», alltså vad man kallar en farlig karl. Den förorättade äkta mannen fick hjälp av andra hövdingar och angrep kvinnorövaren med en stark krigshär. Dermot måste fly till England, där han erbjöd Leinster såsom lydrike åt konung Henrik II i vederlag för en väpnad intervention i Irland.

Detta förslag var så mycket mera välkommet, som Henrik redan förut av den engelskfödde påven Hadrianus blivit uppmanad att stävja den på Irland rådande anarkien, vilken förmenades innebära en fara för landets religiösa och kulturella liv. Och så befullmäktigade Henrik Dermot att utrusta en expedition, vari hans engelska och normandiska undersåtar erhöllo nådigt tillstånd att på egen risk deltaga.

Sköna Dervorgilla, föga kunde Du ana vilka följder Dina snedsprång skulle få för Ditt fosterland!

Den första expeditionen anfördes av Dermots blivande måg Richard de Clare, vanligen känd under namnet Strongbow, samt Maurice Fitzgerald,^[1] stamfader till en av Irlands mest berömda adliga ätter. Efter två års förbittrade strider var östra Irland i inkränktarnas våld, och vid Dermots död år 1171 lät Strongbow utropa sig till Leinsters konung.

Nu började Henrik tycka att resultatet överträffat hans djärvaste förväntningar och att Strongbow möjligen kunde bliva en alltför mäktig granne, varför han ansåg klokast att i spetsen för en krigshär begiva sig över till Irland, där han generöst fördelade det ockuperade området mellan sina vasaller. Själv lät han hylla sig som konung av de besegrade hövdingarna, vilka ej begrepo ett ord engelska eller hade en aning om ceremoniens innebörd. Denna högtidliga akt bildade det engelska överväldets rättsliga grundval.

THE PALE

Den sålunda skapade engelska provinsen benämndes the Pale, ett namn som fått en ful klang i irländska öron. Där tillämpades engelska lagar, n. b. på engelska kolonister, ty infödingarna saknade varje rättsskydd. En irländsk man kunde ostraffat dräpas och hans maka skändas. Först 100 år efter invasionen inrättades ett s. k. parlament.

Utanför the Pale var landet fortfarande irländskt, men de anglo-normandiska baronerna erhöllo nådigt tillstånd att förvärva nya områden. Begreppet förvärv fick en mycket liberal tolkning, men affärstransaktionerna voro förenade med rätt så stora personliga risker, ty de okunniga bönderna, vilka ej förstodo sitt eget bästa, kämpade med förtvivlans mod för hem och härd.

HIBERNICIS IPSIS HIBERNIORES

Det dröjde ej länge innan den engelska regeringen kunde konstatera vissa oroväckande tendenser hos de till den nya provinsen överflyttade kolonisterna. De kommo mycket snart under the spell of Ireland; de visade en oförklarlig benägenhet att assimilera sig med den underkuvade, förödmjukade, föraktade irländska rasen; de gifte in sig i irländska familjer, de började tala irländskt språk, bära irländska dräkter, antaga irländska namn och sedvänjor. Den första generationen var anglo-normandisk men den andra blev anglo-irländsk och den tredje helt irländsk. Det var ej kolonisterna som erövrat Irland, det var Irland som erövrat kolonisterna, gjort dem mera irländska än irländarna själva — hibernicis ipsis hiberniores.

THE STATUTE OF KILKENNY

Kolonisternas ättlingar kunde ej med jämnmod finna sig i att bliva behandlade såsom ett underkuvat folk. Det stigande missnöjet framkallade oroligheter som kvävdes i blod av engelsk militär, och utanför the Pale svärmade fientliga skaror som titt och ofta gjorde raider över gränsen.

Dessa förhållanden blevo slutligen outhärdliga, och engelska regeringen beslöt att med lämpliga åtgärder avlägsna roten till eländet, kolonisternas beblandelse med den mindervärdiga irländska befolkningen. Och så utfärdades år 1366 i Kilkenny en parlamentsakt, som bl. a. innehöll följande humanitära stadganden:

• En kolonist, som antager irländskt språk eller irländsk klädedräkt, eller det irländska sättet att rida utan sadel, får sin egendom konfiskerad.
• En kolonist, som gifter sig med en irländska, får sin mage uppsprättad.

Vissa brister i Kilkennylagen avhjälptes år 1465 genom en ny lag, vari bl. a. stadgades att varje inom the Pale bosatt irländare skulle taga ett engelskt namn samt kläda och raka sig som en engelsman.

POYNINGS LAW

Dessa drakoniska lagar förbättrade ej förhållandena utan ledde endast till en ökad förbittring i sinnena. Anarkien antog slutligen en så svårartad karaktär, att konung Henrik VII ansåg sig nödsakad att ytterligare inskränka det irländska parlamentets befogenhet. Uppdraget gavs åt Irlands styresman Sir Edward Poynings och fullgjordes med omsorg och målmedvetenhet. Är 1495 utgavs från Drogheda Poynings Law, vari stadgades att ingen bill fick framläggas för Irlands parlament innan den gillats av Englands konung. Detta blev under tre hundra år Irlands grundlag.

Bland övriga stadganden märkes ett absolut förbud för familjer av brittiskt ursprung att upphäva de irländska klanernas stridsrop.

Poynings efterträddes följande år såsom Irlands styresman av Gerald Fitzgerald, vanligen känd under benämningen the Great Earl of Kildare, en av Irlands mest beryktade hövdingar. Kort förut hade han av konungen blivit befalld att inställa sig i London för att stå till svars för åtskilliga mindre korrekta handlingar, bl. a. nedbrännandet av Cashels katedral. Vid förhöret hade infunnit sig en mängd anklagare, däribland ärkebiskopen i Cashel. »Hur kunde Du tillåta Dig att bränna denna ärevördiga byggnad», dundrade konungen. »Ja visst var det dumt», medgav earlen, »men se jag trodde att hans högvördighet var därinne.» Över detta frimodiga och ärliga svar täcktes H. M:t visa sitt behag genom ett rungande gapskratt. Och på varje ny anklagelse följde ett nytt fyndigt svar och ett nytt nådigt gapskratt. När slutligen en av earlens vedersakare i förtvivlan utbrast: »Eders Majestät, hela Irland kan icke styra den här mannen», ropade konungen förtjust: »Gott, då skall han få styra hela Irland.» Och det gjorde han med berömmelse i 36 år.

Efter den store earlens bortgång tilltog anarkien såväl inom som utom the Pale, och slutligen måste även de stridande klanhövdingarna med grämelse inse att endast en stark centralregering kunde bliva Irlands räddning. År 1541 sammankallades parlamentet i Dublin, varvid de förnämsta hövdingarna voro inbjudna, och konung Henrik VIII utropades enhälligt till konung över hela Irland. Så var den engelska erövringen äntligen bragt till fullbordan.

De följande sex åren kännetecknade den lugnaste perioden i Irlands historia. Konung Henrik var en sträng landsfader men på samma gång en klok man, som förstod irländarnas skaplynne och sökte taga dem med lämpor.

PROTESTANTISMENS INFÖRANDE

Henrik VIII efterträddes av sin son Edward VI, som fattade det ödesdigra beslutet att påtvinga irländarna den protestantiska religionen, och kyrkans primat flyttades från Armagh till Dublin.

Sex år därefter inträdde emellertid en reaktion, då Edvard efterträddes av den katolska Maria. Men efter henne kom den stora Elisabeth, under vars regering England blev den protestantiska kyrkans säkraste stöd. Nu började de grymma religionsförföljelser, som bragt så mycket elände och olyckor över Irlands folk, och protestantismen förblev statsreligion ända till år 1869, alltså under mer än 300 år.

UPPRORS- OCH KONFISKATIONSPERIODEN

Bland Irlands berömdaste ätter må nämnas the O’Neills, ättlingar av konung Niall of the Nine Hostages, och the O’Donnells, vilka voro grannar i Ulster på ömse sidor om Lough Foyle men hade mycket svårt att hålla grannsämja. År 1557 försökte Shane O’Neill att med vapenmakt göra sig till herre över hela Ulster, vilket väckte drottning Elisabeths höga missnöje. Men Shane fick till att börja med så stora militära framgångar att Elisabeth fann sig föranlåten att inbjuda honom till London och lova honom förlåtelse för sina synder, om han lovade att återställa vad han rövat från sina grannar. Den stolte hövdingen förklarade då, att hans förfäder varit konungar över Ulster och att han återvunnit Ulster med sitt svärd. »O’Donnell skall aldrig komma tillbaka till sitt land.» Efter några år blev han emellertid grundligt slagen av O’Donnell, och därmed var hans saga all.

År 1567 höjdes upprorsfanan i Munster av James Fitzmaurics Fitzgerald, en ättling av den store earlen av Kildare och rättrogen katolik, som på uppmaning av påven sökte befria Irland ur kättarnas våld. Efter sex år var upproret kvävt, upphovsmannen dödad och nästan hela hans släkt utrotad. Ännu mindre framgång hade några isolerade resningar i Leinster och Connaught.

År 1587, då Irland hotades av den spanska armadan, mobiliserades hövdingarna till kusternas försvar. Men den mäktigaste av dem alla, Sir Hugh O’Donnell, ansågs ej fullt pålitlig, varför den engelske överbefälhavaren beslöt att såsom gisslan bortföra hans 15-årige son »Red Hugh». Efter fyra års vistelse i Dublins fängelsetorn lyckades den djärve ynglingen rymma, och vid hemkomsten efterträdde han sin gamle fader som släktens huvudman.

Vid denna tid voro the O’Neills och the O’Donnells åter vänner, och Red Hughs syster gift med Hugh O’Neill, earl av Tyrone. Den sistnämnde var liksom Fitzgerald en ivrig katolik, vilket bragte honom i harnesk mot den engelska regeringen. De båda svågrarna skredo till aktion, och efter några mindre skärmytslingar utkämpades ett regelrätt fältslag, som slöts med engelsmännens nederlag.

Ännu mera tillspetsades situationen under åren 1601—1602, då spanska krigsfartyg landsatte trupper till rebellernas hjälp. O’Neill och O’Donnell beslöto nu att leverera fienden en avgörande drabbning. Men krigsplanen förråddes av en irländsk överlöpare och den väntade segern förbyttes i nederlag. O’Donnell flydde till Spanien och O’Neill föll slutligen till föga för en av Elisabeth utsänd underhandlare, som på drottningens vägnar lovat honom att få behålla liv och frihet, ära och gods. En högtidlig ceremoni ägde rum på Dublins slott den 30 mars 1603, då Hugh O’Neill, earl av Tyrone, på knä inför lord Mountjoy, styresman över Irland, botfärdigt framförde sin undersåtliga hyllning till Elisabeth, drottning av England. Man hade uraktlåtit att meddela honom den sorgliga nyheten att Elisabeth en vecka förut ingått i den eviga vilan. Han var nu en förödmjukad och förlöjligad man, och sedan han fått bevittna sitt älskade Ulsters »plantation» blev ställningen honom outhärdlig. Åtföljd av sin svåger Rory O’Donnell, earl av Tirconnell, med familjer och hushåll, avseglade han till Spanien. Denna episod har i Irlands historia fått rubriken the flight of the earls.

Under dessa 50 år hade landet lidit oerhört. Å båda sidor fördes kriget med religiös fanatism och grymhet. Värre än allt annat voro de ogärningar, som begingos vid de engelska truppernas straffexpeditioner, ty då skonades varken ålder eller kön, och landet förvandlades systematiskt till en ödemark. Markens gröda brändes och befolkningen lämnades kallblodigt att dö av hunger.

Den berömde historikern professor Lecky skildrar tillståndet under denna tid sålunda:

»Undertryckandet av den infödda rasen blev drivet med en grymhet som överträffade hertigens av Alba i Nederländerna och knappast överträffats på något blad av turkarnas blodbestänkta annaler. Krigen voro bokstavligen utrotningskrig. Att slå ihjäl irländare blev betraktat som att fälla vilda djur. Män, kvinnor och barn, som föllo i engelsmännens händer, blevo slaktade med systematisk beräkning. År efter år blevo inom stora delar av landet alla mänskliga existensmedel ödelagda och hela befolkningen blev konsekvent hungrad till döds.»

Drottning Maria, som historien tilldelat det vackra epitetet »den blodiga», införde i Irland en ny bestraffningsmetod, som sedermera i ännu större utsträckning tillämpades av hennes efterträdare på Englands tron, nämligen konfiskationen. Förut hade regeringen nöjt sig med att förvisa eller avrätta en rebellisk hövding, nu blev hela det område, över vilket han härskat, konfiskerat och lagt under engelska kronan. Så förvandlades småningom största delen av Irland till en kronodomän. Där »utplanterades» sedan engelska äventyrare, vilka efter bästa förmåga undanträngde och utrotade den infödda befolkningen.

Den märkligaste av dessa ockupationer var

the Plantation of Ulster.

Konung Jacob I var en fin psykolog; han insåg, att den egentliga orsaken till föregående kolonisters »absorbtion» var den irländska kvinnans oemotståndliga tjuskraft och beslöt därför att »plantera» Ulster med stadgade familjefäder i stället för älskogskranka ynglingar. Tusentals protestantiska familjer slogo ned som gräshoppor på Ulsters fruktbara fält, vilkas bofasta befolkning fick nådigt tillstånd att med bohag och boskap slå sig ned i vilken annan landsända de behagade. Ockupationen inleddes år 1607 och tog ökad fart efter »earlarnes flykt». Från rent kolonisatorisk synpunkt blev resultatet förträffligt, ty Ulster har i vida högre grad än övriga delar av Irland bibehållit karaktären av brittisk provins, men katolikernas omänskliga behandling grundlade ett religionshat, som ännu i dag är den irländska nationens kräftsår.

Under dessa upprörda tider skrevs i Donegals fransiskanerkloster av fyra lärda munkar Irlands mest berömda bok, The Annals of the Four Masters, vari skildras det irländska folkets öden under mer än 4000 år. Boken innehåller 1100 kvartssidor och behandlar utförligt den katolska kyrkans sorgliga historia. Såsom tavlans ljuspunkter framhållas några lyckade massakrer på kättare.

UPPRORET 1641

De utpinade katolikerna reste sig mot sina plågoandar först i Ulster och sedan över nästan hela landet. En armé på 30,000 man, huvudsakligen bestående av från sina hem bortjagade katoliker, beväpnade med yxor, knivar och liar, kastade sig över de fullkomligt oförberedda kolonisterna. Avskyvärda grymheter begingos å ömse sidor. Protestanterna mördades i tusental eller jagades bort från sina hem, men på Magee Island utkrävdes en omänsklig hämnd på alldeles oskyldiga katoliker, vilka kastades utför the Gobbins höga strandklippor. Upproret rasade under åtta år, och efter gammal irländsk sed slogos rebellerna även inbördes.

OLIVER CROMWELL

Sedan Karl I:s huvud fallit för bödelyxan blev England för en kort tid republik under Oliver Cromwells kraftiga styre. Han var en fridens man, som satte såsom en Gudi behaglig uppgift att pacificera det oroliga Irland; han var en rättrogen protestant, som ville befria ön från katolikernas hotande övervälde; och han var, först och sist, en god kristen, som ömmade även för papisternas själar, vilka han trodde sig säkrast kunna rädda genom att befria dem från deras syndiga kroppar.

I spetsen för en stark armé med infanteri, artilleri och kavalleri landsteg Cromwell på hösten 1649 i Dublin och grep sig genast an med belägring av det befästade Drogheda, som efter ett fruktansvärt bombardemang måste öppna sina portar, varvid hela garnisonen jämte munkar och stadsbor skoningslöst mördades. Sedan drog han vidare söderut, nedslående allt som kom i hans väg, och inom två månader hade Wexford delat Droghedas öde. Motståndet blev nu mera lamt, och redan följande vår ansåg sig Cromwell hava personligen gjort nog för Irland, som han överlämnade i sin måg Iretons och sin general Ludlows omvårdnad. De fullgjorde sitt värv med energi och framgång och fingo god hjälp av pest och hungersnöd. År 1652, då landet var en ruinhög och folkmängden minskad från 1,500,000 till 1,000,000, ansågs Irland vara nöjaktigt pacificerat.

TO HELL OR TO CONNAUGHT!

Emellertid var Cromwell övertygad att den irländska frågan ej kunde anses vara löst på ett för framtiden betryggande sätt så länge ännu 800,000 papister tillätos att fritt trampa Irlands jord, och som han var en man som aldrig nöjde sig med halvmesyrer, beslöt han att sammanfösa hela sällskapet i någon otrevlig landsända och sedan »utplantera» sina puritaner över det övriga landet. Shannon befanns utgöra en lämplig gräns mellan det gamla papistiska Irland och det nya puritanska England, och alla katoliker befalldes vid dödsstraff att överflytta till det karga och ofruktbara Connaught. To Hell or to Connaught with the Catholics blev puritanernas fältrop.

Planen blev emellertid aldrig genomförd i Cromwells anda. En mängd katoliker stannade trots ediktet kvar, bjudande usurpatorerna motstånd, andra blevo anställda såsom de nya herrarnas tjänare eller rättare såsom deras slavar. Och i avlägsna, glest bebyggda landsändar, såsom t. ex. »wild Donegal», funno kolonisterna klimatet mycket ohälsosamt, i synnerhet under de mörka vintrarna, varför de ej ogärna vände sina lättförvärvade domäner ryggen.

SLAGET VID BOYNE

En ljusning inträdde för Irlands katoliker år 1685, då Jacob II uppsteg på Englands tron. Styresman för Irland blev den likaledes katolske earlen av Tirconnel, som utan dröjsmål lät avväpna alla protestanter och besätta militära och civila chefsposter med katoliker.

Glädjen blev dock ej långvarig, ty Englands protestanter inkallade till skydd mot det papistiska väldet prins Wilhelm av Oranien, som år 1688 landsteg i England. Jakob flydde hals över huvud till Frankrike och Wilhelm III besteg Englands tron.

Men Irlands katoliker visade mera fighting spirit än sina engelska trosfränder. Tirconnel organiserade ett starkt försvar, och vid underrättelsen härom vågade även Jakob gripa till svärdet. Han landsteg i Irland med en fransk armé, ledd av berömda generaler, bland dem irländaren Sarsfield. Ett parlament sammankallades i Dublin och Poynings Law upphävdes. Katolikerna jublade, men tyvärr för tidigt, ty innan reformen hunnit genomföras var Jakobs ärorika regering lyktad.

Under tiden hade Ulsters protestanter satt sig till motvärn. Då Jakobs armé visade sig utanför Londonderry, uppfordrande borgmästare och råd till underkastelse, stängdes stadsportarna av några resoluta unga män, och staden försvarade sig hjältemodigt under nära fyra månader, tills en flotta kom till undsättning och belägringsarmén måste slå till reträtt. Segern upplivade protestanternas mod, och katolikerna ledo den ena motgången efter den andra.

I juni 1690 landsteg Wilhelm III i spetsen för en armé, sammansatt huvudsakligen av utländska beprövade krigsmän, däribland ett antal svenskar. Den 12 juli möttes de båda konungarna i den avgörande kraftmätningen vid floden Boyne. Wilhelm, som föregående dag blivit sårad, ådagalade både fältherreskicklighet och personligt mod, Jakob visade sig alldeles sakna dessa egenskaper. Före dagens slut var den katolska hären uppriven, och Jakob ilade i vild flykt till Dublin, där han fortast möjligt inskeppade sig till Frankrike. Den tappre Sarsfield ropade åt den förföljande fienden: Låt oss byta kungar och slåss på nytt!

Till förhärligande av segern vid Boyne räknas den 12 juli som Ulsters nationaldag.

FÖRDRAGET I LIMERICK

Den slagna irländska armén drog sig nu under Sarsfields befäl inom det befästade Limericks murar. Fästningens bristfälliga skick avskräckte några utländska generaler, vilka med sina trupper drogo sig ur spelet. »Limerick kan ju intagas med stekta äpplen.» Men irländarna höllo tappert stånd mot den överlägsna fienden, och efter några veckor måste Wilhelm upphäva belägringen, som kostat honom 2000 man.

Ett år därefter återupptogs belägringen med förstärkt artilleri. Staden sköts i brand, och slutligen måste den tappre kommendanten ingå i fredsförhandlingar. Nu avslöts ett formligt fredsfördrag, som signerades av Wilhelm, och varigenom katolikerna återfingo sina förlorade rättigheter. Sarsfield, följd av 20,000 man och blomman av den irländska arméns officerskår, emigrerade till Frankrike, där de vunno berömmelse som oöverträffliga soldater. Därmed var katolikernas militära motståndskraft ohjälpligt bruten, och sedan England väl nått detta mål blev fredsfördraget a scrap of paper.

Det är för att bevara minnet av detta löftesbrott som Limerick i Irlands historia blivit tilldelad benämningen the City of the Violated Treaty.

THE PENAL LAWS

Irlands katoliker voro nu fullständigt i segrarens våld, och engelska parlamentet försummade ej att utnyttja en så förmånlig situation. Under en följd av år utfärdades successivt en serie av lagar, vilkas karaktär av straffåtgärder förträffligt framhålles genom benämningen the Penal Laws. Vi vilja göra en liten axplockning ur dessa humanitära aktstycken.

• Ingen katolik fick utöva verksamhet som advokat eller lärare, ej heller låta uppfostra sina barn utomlands.
• Ingen katolik fick köpa jord, eller innehava vapen, eller äga en häst av större värde än 5 £, eller utöva rösträtt av något slag.
• Biskopar, munkar och klosterbröder förbjödos vid dödsstraff att vistas i Irland.
• Äktenskap mellan protestanter och katoliker voro förbjudna.
• Om en katolik övergick till protestantismen blev han ägare till faderns gods, och fadern blev hans tjänare.

I stort sett blevo katolikerna berövade medborgerliga rättigheter, och detta sakernas tillstånd fick fortfara ända till år 1829, då Daniel O’Connel, the Liberator, lyckades genomdriva upphävandet av the Penal Laws. Men denna reform berodde icke på det brittiska parlamentets önskan att gottgöra en sekelgammal orättvisa utan på att premiärministern Lord Wellington kommit till insikt om att endast härigenom inbördeskrig kunde undvikas.

EKONOMISKT HANDIKAP

Under det att Irlands katoliker systematiskt utarmades hade den protestantiska befolkningen småningom lyckats förkovra handel, sjöfart och industri. Häri sågo Englands köpmän och fabrikanter en konkurrensfara som måste avlägsnas, och parlamentet, som alltid var villigt att klämma efter de bråkiga irländarna, utfärdade under åren

1660—1663 en serie av lagar, sammanfattade i the

Jonathan Swift

Navigation Act, som praktiskt taget lamslog all export från Irland.

År 1698 petitionerade Englands fabrikanter om undertryckande av Irlands blomstrande ylleindustri. Wilhelm III, som måhända hade dåligt samvete efter Limerick-traktatens brytande, ville försona irländarna genom att åtminstone låta dem få behålla sin linneindustri, som ansågs mindre farlig för England; och så höll han det berömda trontal, vari han högtidligt lovade att uppmuntra Irlands linneindustri men undertrycka dess ylleindustri. Det första löftet råkade han glömma, men det andra höll han som en karl, 20,000 irländska puritaner berövades sitt levebröd och måste överflytta till New England, därmed inledande den emigration som sedan oavbrutet fortgått och ännu fortgår. En annan följd av denna ovisa åtgärd blev en smuggling, mot vilken myndigheterna stodo maktlösa.

År 1723 utsläpptes i Irland ett värdelöst nödmynt, vilket ökade oredan och förbittringen. Konungen uppvaktades med adresser, pamfletter spredos, nidvisor sjöngos på gatorna, allt detta utan ringaste effekt. Men en vacker dag framträdde på skådebanan Dublins vördade domprost, Jonathan Swift, Gullivers författare, som i en serie anonyma artiklar, benämnda »Drapiers letters», angrep den nya myntförordningen med mördande ironi. Han bevisade tydligt och oemotsägligt, att om en dam ville gå i en butik måste hon medföra en kärra fylld med pengar, att en farmare måste hava tre hästar för att kunna bära arrendet till godsägaren, o. s. v. Myndigheterna förgrymmades och en belöning av 300 £ utlovades åt den som röjde författaren, men domprosten fick gå i fred, och slutet blev att den förhatliga myntreformen måste upphävas, vilket i oerhörd grad ökade Jonathan Swifts popularitet. Han förblev till livets slut Englands oförsonliga fiende och besvor sina landsmän att göra sig ekonomiskt oberoende genom att helt och hållet bojkotta engelska varor. Hans program koncentrerades i det fromma uppropet: »Bränn allt engelskt utom kol!»

GRATTANS PARLAMENT

År 1775 inträdde i Irlands parlament en man, som under nära 25 år skulle bliva dess erkända ledare. Det var Henry Grattan, en helt ung man, patriot och vältalare av högsta rang. Han organiserade med kraftig hand oppositionen mot det ekonomiska förtrycket och lyckades genomdriva att exportförbudet på yllevaror upphävdes och Irland återfick sin rätt att idka handelsutbyte med Englands kolonier. De grymmaste bestämmelserna i the Penal Laws upphävdes eller mildrades, och år 1782 annulerades äntligen Poynings Law (s. 25), varigenom det irländska parlamentet återfick sitt oberoende av det engelska.

UPPRORET 1798

Den franska revolutionen ingav de missnöjda elementen ökat mod, och år 1791 stiftade advokaten Wolfe Tone en förening, the United Irishmen, vars officiella program var lojalt och fredligt, men som av myndigheterna icke alldeles utan skäl misstänktes för revolutionära tendenser. Till denna rörelse slöto sig Lord Edward Fitzgerald, en ättling av upprorshjälten från 1641 (s. 27), M. P. och f. d. major i engelska armén, samt den högt ansedde advokaten Thomas Emmet.

Under åren 1793—1795 kämpade Grattan fortfarande för katolikernas politiska jämställighet med protestanterna och lyckades därför vinna Irlands styresman, Lord Fitzwilliam, men förslaget föll på konungens veto. Den katolska befolkningen blev nu bragt till förtvivlan och the United Irishmen räknade en numerär av 500,000 man. Wolfe Tone och Lord Edward Fitzgerald lyckades förmå den franska generalen Hoche att med en flotta komma rebellerna till hjälp, men vädrets gudar voro engelsmännen nådiga och fartygen tvungos av storm att återvända. Följden blev upphävande av habeas-corpus-akten samt införande av belägringstillstånd, varvid landet översvämmades av tygellösa soldathorder. Förgäves sökte den ädle Grattan avvärja revolutionsfaran genom att på fredlig väg genomdriva katolikernas efterlängtade emancipation, och slutligen avgick han i förtvivlan från sin plats i parlamentet.

I juli 1797 hotades Irland av en holländsk flotta, som fick dela den franska flottans öde.

Den 23 maj 1798 hade the United Irishmen beslutat höja upprorsfanan över hela Irland. Men myndigheterna, som genom sina spioner voro fullt inne i situationen, gjorde slag i saken genom att i god tid arrestera Emmet och några andra ledare. Ett pris av 1,000 £ sattes på Lord Edward Fitzgeralds huvud, och han blev sårad till döds i sin säng. Icke desto mindre utbröt upproret på bestämd dag. Men ledarna voro fängslade och de spridda rebellhoparna förmådde ej motstå militärens angrepp. Till råga på olyckan återuppblossade den gamla fejden mellan protestanter och katoliker; tusentals protestanter blevo på det grymmaste sätt mördade i Wexford, och vid underrättelsen härom ställde sig Ulsters protestanter på Englands sida. Upproret var redan kvävt då en liten fransk armé lyckades landstiga, men den förmådde intet uträtta och måste snart kapitulera. Slutligen kom Wolfe Tone över med några franska fregatter men blev besegrad, fängslad och dömd att hängas. Såsom officer i franska armén begärde han att bliva skjuten, och då detta vägrades skar han halsen av sig med en pennkniv.

Thomas Emmet rymde ur fängelset och begav sig till Amerika, där han till sin levnads slut åtnjöt det största anseende. Hans mantel upptogs inom kort av hans yngre broder Robert, vars öde skall skildras här nedan.

UNIONEN

Sedan Grattan dragit sig tillbaka från det politiska livet förde det irländska parlamentet ett tynande liv, och William Pitt, Englands premierminister, beslöt att genomdriva dess upplösning. Parlamentsledamöternas bifall köptes genom ett verkligt storstilat mutsystem. Över en miljon pund sterling utdelades i »gratifikationer», och rättsinniga M. P:s belönades med pärskap, baronier, pensioner etc. Det irländska parlamentets sista sammanträde ägde rum den 15 januari 1800. Den 1 januari följande år förenades Irland med Storbritannien till »the United Kingdoms of Great Britain and Ireland», och 100 irländare togo plats i parlamentet i Westminster.

ROBERT EMMETS UPPRORSFÖRSÖK

Thomas Emmets broder Robert, en ädel, svärmisk 24-årig yngling, intim vän och själafrände till skalden Thomas Moore, hade hos kejsar Napoleon lyckats utverka löfte om bistånd vid ett nytt upprorsförsök, som var utsatt att äga rum i augusti 1803. Han hopsamlade ett vapenförråd i Dublin och försäkrade sig om hjälp från ett par av deltagarna i 1798 års uppror. Men redan i juli spordes att planen var känd, och i desperation försökte han i spetsen för endast 100 man att intaga Dublins slott. Han fick en oväntad men ovälkommen hjälp av pöbeln, som på öppen gata mördade en gammal vördnadsvärd överdomare, och i förtvivlan däröver flydde Emmet från platsen. Han blev emellertid gripen och dömd att först hängas och sedan halshuggas. Hans försvarstal inför domstolen är ett av de mest lysande prov på irländsk vältalighet, och hans dödsdag, den 20 september, räknas ännu bland Irlands nationaldagar.

DANIEL O’CONNELL

År 1805 inträdde Grattan i det förenade brittiska parlamentet och återupptog genast kampen för emancipationsidén, ehuru länge utan framgång. Men snart framträdde vid hans sida en annan storman, advokaten Daniel O’Connell, som år 1800 hållit sitt första offentliga tal mot unionen med England. Han var liksom Grattan en utmärkt talare och folkledare och förde liksom han striden med strängt konstitutionella vapen, men han var av hårdare virke och försmådde ej att genom en våldsam agitation sätta sinnena i brand: År 1823 bildade han the Catholic Association, som snart samlade alla Irlands katoliker. År 1828 blev Wellington premiärminister; han var själv irländare och kände sitt folk; han insåg att emancipationsfrågan endast kunde lösas på två sätt: genom eftergifter eller inbördeskrig. Han valde den förra utvägen, och den 13 april 1829 antog parlamentet the Catholic Emancipation Act, som gjorde slut på katolikernas undantagsställning och återgav dem alla medborgerliga rättigheter. Reformen innebar upphävandet av de vedervärdiga Penal Laws och har därför blivit benämnd the Repeal. Detta var första gången som en viktig reform blivit framtvingad genom det irländska folkets beslutsamma motstånd, och exemplet manade till efterföljd, såsom det följande seklets historia visar. O’Connell hälsades nu som den katolska kyrkans befriare, the Liberator.

Men hans rastlösa ande var ej tillfredsställd med denna seger. Hans nästa mål var en »repeal» av ännu större betydelse, upphävande av unionen och återställande av Irlands parlament. År 1840 grundade han the Repeal Association och höll flammande agitationstal över hela landet. Myndigheterna blevo slutligen oroliga, och år 1843 blev O’Connell häktad och dömd till fängelsestraff. Därmed var hans politiska bana lyktad, och tre år därefter slöt han sin händelserika levnad.

HUNGERÅREN

År 1845 hade Irland en folkmängd av 8,500,000, till största delen bestående av fattiga farmare som nästan uteslutande livnärde sig av potatis. Under åren 1845—1846 slog potatisskörden fel och 2 miljoner människor dogo av svält. En svårare olycka har aldrig övergått ett folk och aldrig burits med större kristlig undergivenhet. Denna katastrof gav en ny impuls till den emigration, som reducerat Irlands nuvarande folkmängd till ej stort mer än hälften av vad den varit före 1845.

NYA UPPRORSFÖRSÖK

Hungersnöden hade ökat irländska folkets elände och följaktligen dess missnöje, vilket tog sig luft i några sporadiskt uppträdande upprorsförsök. År 1848, då en revolutionsvåg gick över hela Europa, försökte några hetsporrar att organisera en väpnad resning i Tipperary, men de blevo genast slagna, fängslade och deporterade. Samma öde drabbade en resning år 1866, som blivit inspirerad från irländska emigranter i Amerika, och påföljande år gjorde dessa ett misslyckat infall i Canada.

CHARLES STEWART PARNELL

I det brittiska parlamentet hade allt från unionens instiftande de 100 irländarna utövat ett inflytande som ej stod i rimlig proportion till vare sig deras antal eller deras personliga kvalifikationer. Partiet bildade »tungan på vågen» och förstod att utnyttja denna privilegierade ställning. Detta var visserligen ofta till gagn för Irland, ty stora anslag framtvingades även till mindre nödvändiga ändamål, men den ovärdiga kohandeln utövade ett demoraliserande inflytande, och de irländska M. P:s ansågos ej vara Guds bästa barn. Efter gammal irländsk tradition hade de mycket svårt att enas inbördes, och mången engelsk parlamentsledamot tänkte med saknad på den lyckliga tid då de 100 tyrannerna fingo ordna sina mellanhavanden på andra sidan St Georges Channel.

År 1880 fick emellertid det irländska partiet en ledare som förstod att ingjuta disciplin och sammanhållning. Det var Charles Stewart Parnell, en man av stor intelligens och energi, en vältalare och en agitator, som i olikhet med O’Connell ej försmådde att använda metoder vilka, för att använda ett milt uttryck, ej alltid voro strängt konstitutionella.

Parnells agitation riktade sig i början icke mot unionen utan mot de olidliga agrariska förhållandena, mot den rättslösa ställning som de fattiga arrendatorerna intogo gentemot snikna och samvetslösa »absentee lords». Han kämpade för »de tre F’ens program», d. v. s. för fixaty of tenure, fair rents och free sale. För att nå dessa mål införde han en verklig terror på landsbygden. Jordägarna och deras förpaktare trakasserades på alla upptänkliga sätt; bl. a. blev en kapten Boycott avstängd från all tillförsel av livsförnödenheter och måste slutligen fly till Amerika, varvid han på resan genom Dublin förvägrades logis. Han kan tillräkna sig den tvivelaktiga äran att hava varit det första kända offret för det berömda system som sedermera fått bära hans namn. Slutligen blev Parnell häktad och satt i fängelse, varifrån han utfärdade en ny ukas, the No Rent Manifesto, som innebar att arrendatorerna skulle alldeles upphöra att betala sina avgifter.

Gladstone, som efter bästa förmåga sökte bringa ordning på Irland, slog nu in på försoningens väg, återgav Parnell friheten och utsåg till Irlands styresman den konciliante Lord Frederick Cavendish, som åtföljd av sin sekreterare Burke inställde sig i Dublin, där de några dagar därefter den 6 maj 1882 mördades i Phoenix Park. Mordet framkallade en oerhörd upphetsning och gjorde ett snöpligt slut på försonlighetspolitiken. Gladstone tvangs av folkopinionen att tillgripa stränga straffåtgärder, vilka naturligtvis framkallade nya oroligheter och förbrytelser. Under åren 1883—1885 rasade i London en formlig dynamitepidemi, varvid stora värden förstördes. År 1887 utfärdades för Irland the Crimes Act, som gav myndigheterna ökad frihet att häkta och förfölja misstänkta personer, och otaliga skärmytslingar utkämpades mellan polisen och befolkningen.

År 1888 riktade »Times» en fruktansvärd anklagelse mot Parnell, som beskylldes att hava gillat och framkallat åtskilliga förbrytelser. Såsom bevis framlades brev, undertecknade med Parnells namn. Parnell väckte åtal mot tidningen, och efter en sensationell rättegång bevisades att breven voro förfalskade av en irländsk journalist Pigot, som vid upptäckten begick självmord, varefter Times fick betala ofantliga rättegångskostnader och skadestånd.

Men två år därefter blev Parnell beskylld för en annan förbrytelse, vilken han utan framgång försökte förneka, nämligen äktenskapsbrott, vilket i de dygdiga irländarnas ögon gjorde honom ovärdig att utöva parlamentariskt ledarskap. En del trogna stannade dock vid hans sida, och så klövs det irländska partiet i parnelliter och antiparnelliter, vilka efter flera års bittra fejder slutligen förenades under John Redmonds ledarskap.

HOME RULEFRÅGAN

I det föregående har omnämnts att Daniel O’Connell år 1840 grundade the Repeal Association, vars mål var att återupprätta Irlands parlament. Idén återupptogs år 1874 av Isaac Butt, som i det brittiska parlamentet sökte väcka intresse för Home Rule, det namn som sedermera vunnit burskap. År 1882 gav Parnell rörelsen sitt mäktiga stöd genom att instifta the Irish National League, och år 1886 framlade den alltid välmenande Gladstone en Home Rule bill, som tyvärr föll igenom i underhuset. År 1893 gjorde han ett nytt försök, som lyckades i underhuset men icke i överhuset.

Frågan fick nu vila till 1910, då den återupptogs av premiärministern Mr. Asquith, som var trött på det irländska parlamentspartiets bångstyrighet och längtade efter att få slut på det olidliga tillståndet i Irland. Då överhusets bifall från början var uteslutet genomdrevs en författningsändring, enligt vilken Home Rule kunde göras till lag endast på grund av underhusets beslut. År 1912 blev den nya billen antagen i två sessioner och kunde redan anses vara i hamn; men då utbröt en storm av förbittring bland Ulsters protestanter, vilka motsatte sig varje beroende av ett övervägande katolskt irländskt parlament. Under Sir Edvard Carsons ledarskap upprättades i Belfast en provisorisk regering, en frivillig armékår organiserades, vapen och ammunition importerades från Tyskland och lossades ostentativt i Larne. Såväl i parlamentet som inför konungen förklarade Carson öppet att Ulsters befolkning var besluten att med vapen i hand kämpa för upprätthållande av unionen med England.

Mr Asquith gjorde stora ansträngningar att förhindra inbördeskrig, och år 1914 framlade han billen på nytt med den modifikationen, att 6 av Ulsters grevskap under 6 år skulle förbliva i union med England. Den oböjlige Carson sade tvärt nej till detta uppslag, vilket han betecknade som »en dödsdom med 6 års uppskov med avrättningen». Inbördeskriget stod för dörren, då världskriget utbröt. Home Rule billen blev visserligen antagen, men dess ikraftträdande uppsköts till krigets slut.

»SECRET SOCIETIES»

Under denna titel har en f. d. polisofficer, Captain B. E. Pollard, sammanfattat ett stort antal föreningar och sällskap, vilka under skilda perioder spelat en viktig roll i Irlands inre historia. Titeln är någon gång missvisande, ty vissa föreningar hava städse framträtt med öppet visir; men i regeln är den riktig, ty även föreningar med ursprungligen opolitiskt program hava genom omständigheternas makt tvingats in på förbjudna och hemlighetsfulla banor.

Att revolutionära sällskap florerat i Irland mer än i något annat land får sin naturliga förklaring i de olidliga förhållanden under vilka folket nödgats leva. Där ordet ej är fritt övergår det gärna i en viskning, och handlingar som begås i nattens mörker tåla ej alltid dagens ljus.

Mr Pollards bok är mycket intressant men bär ensidighetens prägel, vilket ju ej är någon större försyndelse hos en engelsman som till stor del måst basera sina omdömen på polisrapporter. Vi vilja göra en liten axplockning i hans rika dossier.

Det första kända hemliga sällskapet bildades efter »the Plantation of Ulster» och kallade sig the Defenders, försvarare av katolikernas rättigheter. Vid upproret 1641 övergick sällskapet till en framgångsrik offensiv med massmord på protestanter (s. 31).

År 1760 uppträdde i »Fighting Tipperary» de fruktade Whiteboys, vilka plägade skruda sig i vita skjortor för att försvåra signalementet. I början opererade de nattetid i små grupper, men längre fram djärvdes de framtåga i ordnade bataljoner. Programmet var ren terror, riktad mot de förhatliga engelska godsägarna och förpaktarna. Stympning av kreatur ingick i krigföringen, likaså mordbrand och andra våldsdåd. Rörelsen kvävdes av militär, men dess ande har gått igen i senare tider.

Samtidigt med the Whiteboys uppdöko i Ulster the Oak Boys, några år senare the Steel Boys och år 1774 the Peep-O’-Day Boys, alla protestantiska föreningar, vilkas medlemmar i stort antal emigrerade och bildade kärntrupperna i de irländska brigader, som i så hög grad bidrogo till engelsmännens nederlag i amerikanska frihetskriget.

1791 bildade Wolfe Tone i Belfast the United Irishmen (s. 39) och några år senare ombildades the Peep-o’-Day Boys till the Orange Society, som praktiskt taget fortlever än i dag.

Dessa protestantiska sammanslutningar voro motiverade såsom demonstration icke blott mot engelskt förtryck utan även mot befarade övergrepp från katolikernas sida. Ulsters protestanter deltogo i början i resningen år 1798, men efter massakern på deras trosfränder i Wexford ställde de sig på regeringens sida (s. 40).

1805 bildades the Ribbon Society, ett katolskt sällskap, vars medlemmar tvungos att avlägga följande hemska ed:

»Inför Gud allsmäktig svär jag, att jag vill vada upp till knäna i Orangemännens blod.»

1825 hade sällskapet kommit i misskredit och ändrade sitt namn till St. Patrick Boys, som sedermera återupplivades i Amerika under namn av the Ancient Order of Hibernians.

1840 bildade O’Connell the Repeal Association, som var riktad mot unionen med England (s. 43) och därför upplöstes, varvid dess extrema sektion ombildades till the Young Irelanders.

1858 bildades the Phoenix Society av O’Donovan Rossa, som sedermera fick hedersnamnet »dynamitens apostel», och ungefär samtidigt the Irish Republican Brotherhood, båda rent revolutionära sällskap som på sina program satt Irlands frigörelse med alla till buds stående medel. Dessa båda sällskap vunno livlig anslutning av irländarna i U. S. A. och deras medlemmar gingo gemenligen under benämningen fenier. Några år senare uppstod en ännu mera aktivistisk fraktion, the Clan-na-Gael. De under 80-talet ofta förekommande dynamitattentaten i engelska städer voro dessa föreningars livsyttringar.

1879 bildade Parnell the National Land League, vars medlemmar upplivade the Whiteboys’ traditioner. Efter morden på Cavendish och Burke fann sig sällskapet föranlåtet att byta namn och kallade sig the National League. Mördarna tillhörde the Invincibles, en tämligen fristående fenisk fraktion, men ligan i allmänhet och Parnell i synnerhet blevo utsatta för misstankar, vilka vid undersökning visade sig obefogade.

1893 grundades av Douglas Hyde och Eoin Mac’ Neill the Gaelic League (s. 165), ett fullständigt opolitiskt samfund, som hade till uppgift att återuppliva gammal gaelisk kultur, men som längre fram ej undgick att genomsyras av revolutionära tendenser. Det samma var förhållandet med the Gaelic Athletic Association, en idrottsförening, som på sitt program satt återinförande av gaeliska spel och lekar.

1896 stiftade James Connolly the Irish Socialist Republican Party, vars mål med önskvärd tydlighet framgick av föreningens namn.

1899 stiftade Arthur Griffith the United Irishmen, som år 1905 ombildades till Irlands märkligaste revolutionära samfund, Sinn Fein.

Sinn Fein betyder: Vi själva — vi ensamma. Vi irländare skola själva återupprätta Irlands andliga och materiella kultur! Vi skola göra Irland till en självständig nation! Vi skola göra oss helt oberoende av England, icke med våldets vapen utan genom obrottslig sammanhållning och passivt motstånd!

Det var detta program som Griffith uppställt redan år 1899, då han startade sin lilla tidning United Irishman, och som han fullföljde till år 1922, då han intog sin plats som den irländska fristatens förste president.

Sinn Fein har gjorts ansvarig för en mängd under denna tid begångna förbrytelser, men i de flesta fall hava anklagelserna varit oberättigade i så måtto, att brottslingarna visserligen varit sinnfeinare men därjämte tillhört andra sällskap, the Irish Republican Brotherhood m. fl., vilka proklamerat strid med alla till buds stående medel.

År 1912 organiserade Sir Edward Carson the Ulster Volunteers, vars syfte var renodlat från varje spår av sekretess, och följande år bildades (såsom komplement eller motvikt?) the National Volunteers, med Eoin Mac’Neill som ledare, samt the Irish Volunteers, vilkas program var Irlands försvar men icke Englands.

År 1913 organiserades en väpnad arbetareförening, the Citizen Army, av strejkledaren James Larkin, efter vars deportation befälet övertogs av James Connolly.

Sedan den irländska republiken år 1918 blivit utropad och därmed befrielsekriget inlett, organiserades the Irish Republican Army, som i mycket hög grad förtjänade benämningen Secret Society. Dess operationer underlättades genom intimt samarbete med ett kvinnligt sällskap, the Cumann na mBan, och en scoutförening, »the Fianna Eireann».

Såsom förut påpekats har en viss begreppsförvirring varit rådande rörande den roll som dessa mer eller mindre hemliga sällskap spelat i Irlands frihetskamp. För tio år sedan kunde man särskilja två huvudgrupper: Sinn Fein, som stred med andens vapen, och de feniska sällskapen, som hyllade handlingens propaganda. The Gaelic League och the Gaelic Athletic Association kunde betraktas som fraktioner av Sinn Fein, och till de feniska sällskapen hörde the Irish Republican Brotherhood, the Clan-na-Gael, the Cumann-na-m Ban, the Fianna Eireann samt the Ancient Order of Iberians, den sistnämnda omfattande även irländska emigranter och deras avkomlingar. Men allt efter som kampen tilltog i förbittring utplånades gränserna mellan de fredliga och de agressiva riktningarna, och under frihetskriget var praktiskt taget hela södra Irland samlat under det väpnade upprorets banér.

PÅSKUPPRORET 1916

De år 1915 organiserade Irish Volunteers började snart välva revolutionära planer, vilka länge strandade på ledaren professor Eoin Mac’Neills kloka betänksamhet (s. 138). De fortsatte emellertid oförtrutet sina militärövningar och uppträdde med en trohjärtad öppenhet som avväpnade varje misstanke. De marscherade, väpnade till tänderna, i taktfasta kolonner genom Dublins gator och anordnade till stadsbornas och militärens förnöjelse en och annan »sham fight», varvid någon offentlig byggnad stormades och intogs. Den 17 mars 1916, på St. Patricks dag, defilerade tusentals volontärer förbi sin ledare och utdelade till befolkningen flygblad, vari krävdes Irlands självständighet.

»The dull Saxons» började omsider finna dessa symptom oroande, och det kom till volontärernas kännedom att myndigheterna planerade ledarnes arrestering och beslag av vapen och ammunition. Nu fann även Eoin Mac’Neill tiden vara inne för att gå from sounds to things, och den 22 april utfärdade han en generalorder, enligt vilken »en serie av intressanta manövrar» skulle hållas under påskdagen över hela landet. Ordern innebar en allmän resning, varvid man fäste stora förhoppningar vid en från Tyskland avsänd vapenlast, som vilken dag som helst kunde väntas till en avtalad hamnplats. Men härom hade myndigheterna blivit underrättade, och samma dag som kungörelsen utfärdades möttes det under norsk flagg anlända fartyget av en engelsk örlogsman och måste medfölja till Queenstown, där det sänktes av sin egen besättning. Sir Roger Casement (s. 122) som samtidigt stigit i land från en tysk undervattensbåt, hann före sin arrestering telegrafera till Mac’Neill, de ominösa orden: »All is up.». Mac’Neill, som fann situationen hopplös, lät samma afton publicera en kontraorder, att alla för morgondagen planerade manövrar skulle inställas.

Men luntan var redan tänd och explosionen kunde ej hejdas. Vid ett under natten hållet möte beslöto ett antal hetsporrar med en rösts majoritet att, ordföranden till trots, hissa upprorsfanan följande måndag. Under påskdagen utsändes budbärare i alla riktningar, men ett stort antal volontärer kunde icke anträffas, och det var endast en liten resolut armé på 2,000 man som måndagen den 24 april mötte på Dublins gator.

Huvudstadens invånare, som länge varit vana vid volontärernas manövrar, fäste föga uppmärksamhet vid de beväpnade grupper som från skilda håll tågade genom gatorna. De marscherade in genom tre hörnportar i Stephens Park och drevo alla privatpersoner ut genom den fjärde porten, uppförde barrikader och förvandlade den fridsamma parken till ett befästat läger. Samtidigt besattes the Post Office, Liberty Hall, arbetarnas högkvarter, the Four Courts, justitiepalatset, samt ett antal fabriksbyggnader och privathus, vilka med sandsäckar och taggtråd ombildades till veritabla fästningar. Alla dessa operationer utfördes med en målmedvetenhet och en snabbhet, som vittnade om att företaget var utomordentligt väl planerat och genomtänkt.

Samtidigt anslogs på offentliga byggnader följande proklamation:

»Den Irländska Republikens Provisoriska Regering till Irlands folk.

I Guds namn, och i gångna generationers namn, kallar Irland sina barn under fanorna till kamp för friheten.

Vi hävda det irländska folkets rätt att styra sitt eget land.

Vi proklamera den Irländska Republiken som en suverän stat och viga våra liv åt dess försvar.

Intill dess att våra vapen skapat förutsättningen för en permanent regering, vald av Irlands män och kvinnor, skall den av oss konstituerade provisoriska regeringen administrera Republikens civila och militära angelägenheter.

Vi ställa den Irländska Republiken i Guds hand och bedja honom välsigna våra vapen.»

Proklamationen var undertecknad av sju patrioter, bland vilka må nämnas den svärmiske poeten, sagoförtäljaren och dramaturgen Padraic Pearse och den bistre kommunisten James Connolly, som med sin av omkring 100 man bestående Citizen Army slutit sig till volontärerna. Pearse antog titeln »den provisoriska regeringens president» och Connolly övertog försvaret av the Post Office, rebellernas högkvarter.

Så snart »manövrarnas» verkliga karaktär blivit klar för myndigheterna, drogs polisen tillbaka och militär förstärkning rekvirerades. Rebellerna i Stephens Park beskötos med kulsprutor från omgivande byggnader, och snart hördes kanonernas dån. Under fem dagar fortgick striden med oförminskad våldsamhet. Den ena byggnaden efter den andra gick upp i lågor. Rebellerna stredo med förtvivlans mod. Connolly blev två gånger svårt sårad men ledde fortfarande försvaret av the Post Office. Från otaliga privathus knallade »the snipers» — skarpskyttarnas — mausergevär. Fångar togos å båda sidor och behandlades i allmänhet väl, ehuru åtskilliga misstänkta individer kallblodigt nedskötos. Bland de mest upprörande fallen var mordet på en beskedlig pacifistisk redaktör, Mr Skeffington, som en engelsk officer lät arkebusera efter ett par dagars fångenskap.

Under dessa hemska dagar fick Dublins befolkning lida oerhört. Hundratals fredliga medborgare blevo nedskjutna på gatorna, och icke ens i källrarna var man säker för kulor. Talrika offentliga och privata byggnader förstördes. För varje dag steg förbittringen mot rebellerna, och det blev allt mer klart att upproret ej hade karaktären av en allmän folkresning utan endast av en desperat demonstration av ett antal exalterade svärmare.

På lördagen den 29 april utfärdade Pearse en ny proklamation, vari han förklarade kampen hopplös och manade sina män att sträcka vapen. Men först följande dag gåvo sig två under befäl av Constance de Markievicz och Eamon de Valera stående avdelningar.

Samtidigt med upproret i Dublin förekommo några enstaka utbrott i andra landsändar, ss. Mayo och Galway, där militären snart återställde ordningen. Inalles hade 3,000 människor blivit dödade och sårade.

Nu kommo efterräkningarna. Belägringstillstånd hade införts redan på upprorets första dag, och de tillfångatagna rebellerna ställdes inför krigsrätt. Alla de sju undertecknarna av proklamationen blevo arkebuserade, jämte åtta andra. Padraic Pearse avrättades den 3 maj, James Connolly den 12 maj.

Under dessa nio dagar försiggick en märklig omsvängning i den allmänna opinionen, såväl inom som utom Irland. Upproret hade förorsakat Dublins befolkning svåra lidanden och en storm av förbittring gick ut över dess ledare. Men när dag efter dag nyheten om nya avrättningar gick ut över världen inträdde en våldsam reaktion mot dessa blodsdåd. Irländarna sågo däri ett nytt bevis på att de betraktades och behandlades som en underkuvad och mindervärdig ras. »Om rebellerna varit tyskar skulle de hava blivit behandlade som krigsfångar, vilka man ej brukar fusiljera; om de varit engelsmän skulle de blivit ställda inför vanliga domstolar och dömda av sina landsmän. Men nu äro de endast irländare, och med sådana anser sig krigsrätten kunna göra processen kort.» Även från andra länder — till och med från England — höjdes indignerade protester, och när det blev känt att James Connolly i döende tillstånd blivit buren till avrättsplatsen befanns måttet vara rågat. Premiärministern Mr Asquith reste själv över till Irland, krigsrätten fick en vink att straffens mildring skulle göra en hälsosam moralisk effekt, och de ännu icke fullgjorda dödsdomarna mildrades till straffarbete. Bland de sålunda dömda märkas följande personer, vilka var för sig spelat en viktig roll i de följande årens händelser:

• Michael Collins (s. 116).
• William Cosgrave (s. 131).
• Eoin Mac’Neill (s. 137).
• Desmond Fitzgerald (s. 135).
• J. J. Walsh (s. 141).
• Eamon de Valera (s. 144).
• Constance de Markievicz (s. 148).

Sinn Fein, the Gaelic League och the Gaelic Athletic Association förklarades vara brottsliga sällskap, och tusenden av deras medlemmar dömdes till straffarbete eller deportation, bland andra Arthur Griffith. Flertalet voro, för att citera en irländsk historieskrivare, »lika oskyldiga till upproret som premiärministern själv».

Även mordet på Mr Skeffington blev föremål för krigsrättens prövning, med det resultat att den befälhavande officern dömdes att såsom kriminaldåre hållas inspärrad »during His Majesty's pleasure».

EFTERDYNINGAR

Mr Asquiths »kondoleansbesök» på Irland, varunder han »öppet och frimodigt» diskuterade situationen med fängslade upprorsmän, gjorde en storartad effekt, ehuru icke alls den beräknade. Irländarna sågo däri endast ett valhänt försök att urskulda den brutala straffpolitiken; och när premiärministern efter hemkomsten dekreterade att en ny försonlig politik måste inledas, framstod påskupproret som ett synnerligen lyckat äventyr, ett viktigt steg mot Irlands frigörelse. Liksom Wellington år 1828 av fruktan för inbördeskrig nödgats resignera inför katolikernas krav på medborgerliga rättigheter, hade nu Asquith låtit skrämma sig av en liten dödsföraktande skaras vädjan till vapnen. De avrättade och fängslade upprorsmännen, vilka i den allmänna opinionen framstått som vanvettiga brottslingar, blevo nu folkhjältar och martyrer, och Sinn Feins program omfattades med växande entusiasm.

I december 1916 avgick Asquith som premiärminister och efterträddes av Lloyd George, som likaledes strävade att återerövra Irland genom tillmötesgående och mildhet. En del av de fängslade rebellerna benådades redan vid jultiden, de övriga i juni 1917.

Under detta och följande år gjorde Lloyd George upprepade försök att finna en för Irlands olika partier acceptabel lösning av Home Rule problemet, men förgäves. Oron växte dag för dag, vid alla parlamentsavtal segrade Sinn Feins kandidater, och De Valera och hans meningsfränder förde en allt hetsigare propaganda. Nya arresteringar företogos, varvid fångarna började tillämpa en ny form av passivt motstånd: hungerstrejken. Fängelseläkarna försökte hålla dem vid liv genom tvångsmatning, men sedan Thomas Ashe, en av det mest kända deltagarna i påskupproret, avlidit i följd av oskicklig behandling, måste de övriga frigivas, vilket icke alldeles utan skäl betecknades som en ny seger för Sinn Fein.

Vid världskrigets utbrott hade Sir Edward Carson och John Redmond sida vid sida proklamerat Irlands moraliska plikt att ställa sig på imperiets sida, och tiotusentals Ulster Volunteers och National Volunteers inställde sig frivilligt under fanorna. Ulstermännen, vilka helt nyligen hotat med väpnat uppror mot Home Rule lagens genomdrivande, mottogos med öppna armar och tillätos att bilda egna regementen under egna fanor, under det att sydirländarna bemöttes med ohöljt misstroende och blevo instuckna i engelska regementen. Detta väckte förklarligt nog ont blod, rekryteringen avtog hastigt och flertalet volontärer slöto sig till the Irish Volunteers, vilka från början förklarat sig villiga att försvara Irland men icke England (s. 52)

På våren 1918, då de allierades franska front började vackla under trycket av tyskarnas våldsamma offensiv, fann sig Lloyd George nödsakad att i parlamentet genomdriva irländarnas inkallande under fanorna. Nu utbröt en så våldsam förbittring, kännetecknad av sabotage, bojkott och andra skärpta former av passivt motstånd, att regeringen fann klokast att tillsvidare uppskjuta tvångsrekryteringen. Genom det i november inträdande vapenstilleståndet fick denna konflikt en för båda parterna mycket välkommen lösning.

Vid de allmänna parlamentsvalen i december 1918, då irländarna voro berättigade till 105 mandat, blevo 73 besatta av sinnfeinare. Av de nya M. P:s sutto 44 i fängelse, och de 29 »lediga» tillkännagåvo sin avsikt att på nyåret utebliva från Westminsterparlamentets förhandlingar.

BEFRIELSEKRIGET

Den 21 januari 1919 konstituerade sig de sinnfeiniska M. P:s som the Irish Republican Party och tillsatte en generalförsamling, Dail Eireann. Följande dag valdes Eamon De Valera till republikens president och tillsattes en ministär, varjämte De Valera och Griffith utsågos till republikens delegerade vid fredskonferensen i Paris. Med dessa åtgärder, vilka inneburo ett öppet trots mot den brittiska regeringen, inleddes befrielsekrigets första skede.

Den 4 februari lyckades den nyvalde presidenten rymma ur fängelset och fly till Amerika, där han under nära två år bedrev en intensiv propaganda och lyckades väcka ett allmänt intresse för Irlands frigörelse. Redan i mars antog representanternas hus följande resolution:

»Det är Förenta Staternas allvarliga förhoppning att den fredskonferens, som nu är samlad i Paris för att överväga de olika folkens rättigheter, skall upptaga till välvillig prövning Irlands krav på självbestämmelserätt.»

Den 17 maj riktade de irländska delegerade till presidenterna Clemenceau och Wilson en begäran att såsom representanter för Irlands lagliga regering få deltaga i fredsförhandlingarna, vilket dock från båda hållen avslogs.

Under detta år började irländarnas passiva motstånd allt mer övergå i gerillakrigets blodiga former. Redan den 19 januari blevo i Tipperary två polismän nedskjutna av Dan Breen och hans vänner (s. 150), och därpå följde en lång serie av angrepp på polis och militär. Stor sensation väckte ett mordiskt attentat mot generalguvernören Lord French, som endast genom en tillfällighet undgick att bliva skjuten. (s. 152).

Den irländska poliskåren, the Royal Constabulary Force, var vid denna tid en »semi-militär» organisation, beväpnad med gevär och kulsprutor. Dess medlemmar synas i stort sett hava varit lojala och aktningsvärda medborgare, som med moderation och urskiljning sökt fullgöra sina allt annat än angenäma plikter. Men allt efter som våldshandlingarna tilltogo blev deras ställning outhärdlig. Den ena konstapeln efter den andra blev lömskt beskjuten, och om en på goda skäl misstänkt individ blev dragen inför rätta befanns det i nio fall av tio omöjligt att få honom fälld. Intet vittne hade sett honom i närheten, men Sal och Peg försäkrade högt och rent att han just den kvällen dansat jig med dem många mil därifrån, och Pat och Mike gingo ed på att han just den timmen varit dead drunk. Till sist började polismännen »se rött» och togo rättvisan i egen hand, varvid misstänkta personer summariskt nedskötos.

Den i januari konstituerade folkförsamlingen, Dail Eireann, blev i september förklarad olaglig och upplöst men fortsatte sin verksamhet som »secret society».

I början av 1920 hade förhållandena blivit så olidliga att poliskåren måste förstärkas. Dess rekrytering inom landet var utsiktslös, varför friska krafter måste tillföras från England. Befattningen var ej tilltalande för hyggligt folk, men en mängd tvivelaktiga existenser lockades av höga avlöningar och spännande äventyr. Rekryterna voro i de flesta fall f. d. soldater, vilka ej kunde få eller ej ville hava fredlig sysselsättning, och längre fram lämnade fängelserna en betydlig kontingent. Tusenden och tiotusenden dylika äventyrare strömmade över till Irland och organiserades i militära kårer under befäl av egna officerare. Att anskaffa nya uniformer åt dem alla visade sig omöjligt, varför de blevo skrudade delvis i khaki och delvis med andra klädesplagg, så att den ene hade svart rock och bruna byxor, den andre brun rock och svarta byxor, o. s. v. Deras smeknamn blev black-and-tans, de svartbruna.

I jämförelse med dessa ordningens upprätthållare voro de gamla poliskonstaplarna små snälla lamm. De nya ordningsmännen nöjde sig ej med att skjuta en förbrytare utan utkrävde en blodig hämnd på alla som misstänktes för att hava gynnat hans förehavanden. Efter varje enstaka förbrytelse följde en »reprisal», varvid pansarbilar susade fram på gator och vägar, byggnader antändes, kulsprutor knallade, handgranater slungades åt höger och vänster. Och nästa natt kom turen till black-and-tans, vilka huvudstupa måste fly ur en antänd barrack med kulor visslande om öronen. Så härskade under mer än ett år en obeskrivlig terror, varunder otaliga människor berövades liv och gods.

Det var icke blott på landsbygden som gerillakriget florerade. Till och med i Dublin utspelades ohyggliga scener. Belägringstillstånd var infört, innehav av vapen var vid dödsstraff förbjudet, befolkningen förbjöds att nattetid vistas på gatorna, husvisitationer företogos utan bemyndigande, misstänkta personer fängslades utan dom och rannsakan, fångar nedskötos »under försök till flykt». Låt oss höra hur Erskine Childers, £. d. officer i engelska armén (s. 122), skildrar en nattlig husvisitation (Daily News 1920).

»När stadens invånare gått till vila vakna kasärnerna till liv. Pansarautomobiler samlas i grupper, listor på misstänkta personer utdelas, och när alla lyktor blivit släckta sätta sig dessa kavalkader i rörelse. Föreställ Eder ett angrepp på ett privathus med en tank, vars oväsen höres på flera kilometers avstånd! Man väckes av våldsamma bultningar, men innan man hinner få kläderna på kroppen spränges porten och soldaterna storma in med fällda bajonetter. Kvinnor hållas instängda under bevakning medan soldaterna undersöka och plundra deras tillhörigheter. I nio fall av tio visa sig misstankarna ogrundade, men ingen ursäkt frambäres. Ni kan föreställa Eder vilken effekt en sådan tjänstgöring måste hava på officerares och soldaters moral.»

Men under tiden var den republikanska armén icke sysslolös. Skotten knallade från bakhåll i Dublins mörka gränder. Den 21 november 1920, »den blodiga söndagen», blevo 14 engelska officerare mördade i sina sängar. »Detta var en av våra mest lyckade operationer» förklarade Dan Breen (s. 152), och en ansedd prästman lovprisade offentligt »den underbara dagen».

För att göra rättvisa åt Sinn Fein bör framhållas, att även sedan Dail Eireann blivit officiellt upplöst såsom en samhällsfarlig institution försökte dess »ministär» att upprätthålla lagliga förhållanden. Ett stort antal s. k. sinnfeindomstolar upprättades, vilka opererade alldeles oberoende av de officiella domstolarna och i vida högre grad än dessa tillvunno sig allmänhetens förtroende. Den engelska tidskriften »Foreign Affairs» skriver i augusti 1920:

»I den mörka bild vi ha av ett land som är sönderslitet av borgarkrig, där förbrytelser ej väcka förvåning och lönnmord icke klander, är en ljus punkt den förmåga av självstyrelse, som visats genom utvecklingen av Sinn Feins organisationer. Landsbankerna och de republikanska domstolarna fungera beundransvärt.»

Och den kände engelske författaren G. K. Chesterton skrev i danska »Politiken»:

»Den laglydiga sinnfeinska befolkningen lyder Sinn Feins lag, de andra ha ingen lag att lyda. Om det är någon gräns för våldshandlingarna på Irland är detta Sinn Feins förtjänst.

Låt England minnas detta: om det finnes något dämpande inflytande i Irland ligger det hos Sinn Fein, om det finnes någon lag är det Sinn Feins lag. Engelsmannen betraktas som en väpnad rövare.

Den irländska regeringen är i själva verket Sinn Feins regering. Det finnes praktiskt taget ingen annan regering i Irland. Ingen regering kan i längden bestå utan de regerades samtycke, och det irländska folket kommer aldrig att underkasta sig det engelska regementet.»

Under all denna villervalla förtröttades icke Lloyd George i sina strävanden att i Home Rule finna en för alla irländska partier acceptabel plattform för en fredlig uppgörelse. Uppgiften var oerhört svår, ty mellan protestantiska nordirländare och katolska sydirländare rådde fortfarande skarpa divergenser. De förra, representerade av den oböjlige Sir Edward Carson, motsatte sig bestämt anslutningen till ett för hela Irland gemensamt Dublin-parlament och krävde ett särskilt parlament för Ulster, de senare kämpade lidelsefullt för Irlands enhet och ville ej höra talas om »the partition». »Icke en tum av Irlands heliga jord får avskiljas.» »En gränslinje mellan två irländska statsbildningar kan liknas vid ’a scar over the face’.»

I februari 1920 framlade Lloyd George en ny »Government of Ireland Bill», enligt vilken skulle upprättas två irländska parlament, det ena i Belfast för sex av Ulsters grevskap, det andra i Dublin för den återstående delen av Irland. Dessa båda parlament skulle gemensamt utse medlemmar i ett Council of Ireland, vilket framdeles, efter överenskommelse mellan parterna, skulle kunna ombildas till ett för hela Irland gemensamt parlament. Förslaget godkändes, ehuru med tvekan, av Sir Edward Carson men förklarades oantagligt av sinnfeinarna. I december 1920 blev emellertid billen antagen av det brittiska parlamentet, och Södra Irland ålades att välja 124 medlemmar av det nya parlamentet, varjämte 4 medlemmar skulle utses av Trinity College. Resultatet blev vad man kunnat vänta. Alla de 124 valda medlemmarna blevo sinnfeinare, och det nya parlamentet blev endast en legaliserad form av Dail Eireann. Komediens andra — och sista — akt utspelades den 28 juni 1921, då vid det sydirländska parlamentets första — och sista — session endast de 4 av Trinity College utsedda medlemmarna infunno sig. Om någonsin benämningen rumpparlament varit motiverad så var det väl här.

I Belfast blev däremot det nya parlamentet öppnat den 7 juni, varvid konstituerades en ministär med Sir James Craig som chef. Parlamentet består av två kamrar, the House of Commons med 40 medlemmar — däribland Eamon de Valera — samt the Senate med 26 medlemmar. Parlamentets första session den 22 juni hedrades genom närvaro av konung Georg, som därvid yttrade följande ord:

»Jag vädjar till alla irländare att sträcka ut handen till försoning, att glömma och förlåta, att förenas i strävan för en ny era av frid, försoning och god vilja.»

Denna vädjan var väl behövlig, ty i Södra Irland rådde allt annat än frid och försoning. Det olyckliga landet skövlades av vänner och fiender. The Irish Republican Army, som nu räknade 200,000 man under Michael Collins mästerliga ledning, voro spridda över hela landet i en otalig mängd av »flygande kolonner», vilka döko upp än här, än där, brände polisbaracker, avskuro telegraftrådar, sprängde broar, anordnade bakhåll och därpå spårlöst försvunno. The black-and-tans, bragta till ursinne och förtvivlan, skonade varken skyldiga eller oskyldiga, ålder eller kön. Hela byar och stadsdelar uppbrändes såsom repressalier, och särskilt voro de kooperativa föreningarnas mejerier föremål för deras blinda förstörelselust. I Dublin vågade myndigheternas representanter ej visa sig på gatorna utan stark eskort, och offentliga byggnader voro kringgärdade med taggtrådsstängsel. Det var genom ett konsekvent fullföljande av denna terror som Michael Collins dag för dag kom allt närmare sitt stora mål: att göra engelsmännens tillvaro på Irland »uncomfortable». Icke ens Old England var förskonat för gerillakrigets fasor. I flera städer, till och med i London, förövades attentat mot byggnader och personer, och ministerhotellen måste dag och natt stå under stark bevakning. Situationen var helt enkelt olidlig och hade över hela världen blivit föremål för en allt annat än smickrande uppmärksamhet, som gav sig luft i skarpa anklagelser och indignerade protester. I parlamentet förklarade ärkebiskopen av Canterbury att de engelska trupperna gjort sig skyldiga till samma grymheter som tyskarna i Belgien, Asquith betecknade ohyggligheterna som den största vanheder för England, och arbetarpartiet naglade fast att här satts en outplånlig fläck på Englands heder.

Den 26 juni — 4 dagar efter Konungens stora tal i Belfast — gjorde Lloyd George ett nytt försök till uppgörelse med de motspänstiga sinnfeinarna genom att inbjuda De Valera till fredsförhandlingar i London. I juli slöts ett formligt vapenstillestånd och De Valera infann sig i London, åtföljd av Griffith och tre andra ur fängelset lössläppta sinnfeinare. Lloyd George var älskvärdheten själv, men irländarna höllo sig strama. »Jag är mycket glad att se Er här, Mr Barton», försäkrade premiärministern med sitt soligaste leende. »Strafffången n:r U. 133, om jag får be», blev det sträva svaret. De Valera gjorde anspråk på att bliva erkänd som den irländska republikens president och fordrade att det helt nyligen invigda Belfastparlamentet skulle upplösas.

Förhandlingarna ledde icke till något resultat men återupptogos i oktober, varvid De Valera, som i egenskap av Irlands statsöverhuvud ej ansåg sig kunna konferera med engelska ministrar, ersattes med den mera smidiga och resonabla Michael Collins. Den 6 december, sedan Lloyd George framlagt sitt ultimatum och därtill fogat den bestämda förklaringen, att om ett avslag skulle leda till fientligheter återupptagande vore han fast besluten att däri insätta det brittiska imperiets fulla kraft, insågo irländarna nödvändigheten att avstå från sin fordran på Belfastkabinettets upplösning.

Överenskommelsen innebar, i stort sett, att Södra Irland skulle bliva en fristat med samma oavhängighet som övriga med Storbrittannien förenade »dominions», samt att, om Norra Irland fortfarande ville kvarstå med eget parlament under Storbrittanniens jurisdiktion, gränslinjen mellan de båda irländska staterna skulle bestämmas av en kommission av tre ledamöter, av vilka de tre parlamenten skulle utse vardera en ledamot.

Inom Dail Eireann uppstodo nu hetsiga debatter, varunder De Valera med uppbjudande av hela sin lidelsefulla vältalighet besvor sina landsmän att förkasta ett förslag, som ej skänkte Irlands folk den fulla självständighet för vilken de kämpat. I januari 1922 blev emellertid fördraget med knapp majoritet godkänt, varvid De Valera avgick som president och efterträddes av Griffith. Samtidigt tillsattes en provisorisk regering med Michael Collins som premiärminister, och den hatade ledaren av »the murder gangs» åkte mellan skyldrande engelska soldater upp till Dublin Castle.

Så hade då, efter 750 års oerhörda lidanden, den irländska nationen med vapnens hjälp lyckats göra sig fri från Englands självtagna övervälde. I den ojämna striden mellan 3 miljoner och 40 miljoner hade ingendera parten blivit fullt övervunnen, men segern brukar tillerkännas den som kan behålla fältet, och detta hade Irland gjort. Det brittiska imperiet hade, för att citera Sir Edward Carsons beska yttrande i parlamentet, blivit tvingat att kapitulera under revolvermynningens hot.

Genom inbördeskrigets utbrott försenades avvecklingen av den brittiska administrationen på Irland, och först i december 1922 kunde de sista trupperna lämna Irlands jord — man må hoppas för alltid!

I september 1923 blev den Irländska Fristaten upptagen i Nationernas Förbund.

Fristatens efter traktatens ratifikation utarbetade statsförfattning innehåller följande huvudpunkter:

Den Irländska Fristaten, Saorstat Eireann, ingår i the Commonwealth of Nations, en grupp av nationer bestående av Storbritannien, Irland, Canada, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Var och en av dessa nationer har sitt eget parlament och stiftar sina egna lagar.

Fristatens regering utövas av konungen, representerad av generalguvernören, och parlamentet, Oireachtas, vilket består av deputeradekammaren, Dail Eireann, och senaten, Seanad Eireann.

Den administrativa ledningen utövas av tio ministrar, valda av Dail Eireann. Sju av dessa tillhöra the Executive Council, motsvarande vår statsrådsberedning. I spetsen för the Executive Council står presidenten, även han vald av Dail Eireann.

Rösträtt och valbarhet till Dail Eireann har envar, man eller kvinna, som fyllt 25 år. Antalet deputerade varierar med folkmängden, så att en deputerad väljes för 30,000 medborgare. Mandattiden är 4 år.

För Seanad Eireann äro valrätt och valbarhet förbehållna medborgare som fyllt 35 år. Antalet senatorer är 60, mandattiden 12 år. Val äger rum vart tredje år, då 15 senatorer utses.

Varje parlamentsledamot är skyldig att avlägga trohetsed till konungen och författningen.

Ett lagförslag, som antagits i Dail Eireann, behandlas därefter i Seanad Eireann. Om förslaget godkännes även där går det till generalguvernören och signeras av honom som konungens ställföreträdare, i motsatt fall förklaras det vilande till nästa år, då det kan upphöjas till lag även utan senatens godkännande.

Om ett visst antal parlamentsledamöter eller vanliga medborgare så påfordra, kan ett lagförslag underkastas folkomröstning.

Skolundervisningen är obligatorisk och kostnadsfri. Gaeliska, irernas urgamla språk, är antaget till nationalspråk, men engelska är tillsvidare erkänt som ett lika berättigat officiellt språk.

Fristaten har sin egen armé, som har samma procentuella numerär som Storbritanniens. Därjämte har Storbritannien tillsvidare övertagit det marina försvaret, för vilket ändamål flottstationer äro bibehållna i vissa hamnar.

INBÖRDESKRIGET

Den 6 december 1921, då Michael Collins satte sitt namn under traktatförslaget, fällde han de sannspådda orden: »Härmed har jag underskrivit min dödsdom.» Han kände sitt folk och var fullt medveten om att han genom sin »kapitulation» skulle ådraga sig mången gammal vapenbroders dödliga hat.

Det var icke någon lätt uppgift som väntade den nya provisoriska regeringen. Dail Eireanns ministär hade ännu icke upphört att funktionera, icke heller ansåg sig den brittiska regeringen vara fri från sina förpliktelser att upprätthålla lagar och förordningar förrän traktaten blivit vederbörligen ratificerad. Södra Irland hade faktiskt tre regeringar, Norra Irland en.

Redan under sista halvåret 1921, då vapenstillestånd rådde mellan Södra Irland och England, började stridslystna republikaner, som funno overksamheten tråkig, göra påhälsningar hos sina vänner i Norra Irland. Väpnade band överskredo gränsen och anställde raider på landsbygden, och till och med i Belfast ägde blodiga sammanstötningar rum, varvid den gamla fejden mellan katoliker och protestanter åter uppblossade. På våren 1922, sedan traktaten antagits, ökades ännu mer förbittringen mot »the usurpers», och Ulster översvämmades av »gunmen», mot vilka dess egna försvarskrafter voro otillräckliga. Men när the gunmen gingo så långt i fräckhet, att engelska officerare togos till fånga och engelska vapenförråd beslagtogos, kunde imperiet ej längre finna sig i en så uppenbar kränkning av vapenstilleståndet, och trupper kommenderades till Ulsters försvar. Inom ett par veckor voro inkräktarna kastade tillbaka över gränsen.

Under tiden hade situationen dag för dag tillspetsats i Södra Irland. De Valera och hans meningsfränder fortsatte sin propaganda för en »independent Irish Republic», och uppror planerades med en öppenhet som ej lämnade mycket övrigt att önska. »The Four Courts», justitiepalatset, besattes av en stark avdelning republikaner under befäl av Rory O’Connor, en namne till Irlands siste Ard-Rig, och förvandlades metodiskt till en stark fästning — mitt i huvudstaden, mitt för näsan på Irlands nationalhjälte, den oövervinnerlige Michael Collins! Proklamationer utdelades, vari förklarades krig mot England, och den 22 juni blev fältmarskalken Sir Henry Wilson mördad i London.

Det blev nu klart såväl för den brittiska regeringen som för Fristatens provisoriska regering, att om ordningen ej kunde återupprättas av irländarna själva måste brittiska trupper ånyo blanda sig i leken. Fyra dagar efter Wilsons mord blev the Four Courts, som rebellerna under tre månader ostört fått hålla besatt, utsatt för ett fruktansvärt bombardemang av Fristatens trupper. Den förnämliga byggnaden blev svårt ramponerad, och snart måste Rory O’Connor kapitulera på nåd och onåd. Byggnaden besattes av trupperna — och omedelbart därefter inträffade en fruktansvärd explosion, framkallad av en före rebellernas avtåg anbragt mina. En stor del av byggnaden nedrasade, biblioteket flög i luften, arkivets skatter ströddes bokstavligen för vinden. Samtidigt angrepos rebellernas övriga högkvarter och scenerna från 1916 upprepades under broderkrigets ännu mera vederstyggliga form. Sackville Streets ruinhögar tillväxte dag för dag under en veckas tid. Den sista rebellavdelningen som gav sig stod under befäl av general Cathal Brugha, Michael Collins’ intime vän och en av befrielsekrigets heroer. Men själv föredrog han döden; ensam rusade han ut ur den brinnande byggnaden, avfyrande skott på skott tills en salva sträckte honom till marken.

Därmed var upproret kvävt i Dublin, men de Valera och hans män tände facklan över hela det övriga Irland. Själv var han upprorsarméns nominella överbefälhavare, men den verkliga militära ledaren var Erskine Childers (s. 122). Kriget fördes nu icke längre mellan irländare och engelsmän utan mellan två avdelningar av the Irish Republican Army, the Freestaters och the Irregulars, båda lika bevandrade i gerillakrigets finesser. I två avseenden kunde man konstatera betydliga olikheter i krigföringen. Den ena olikheten bestod däri, att vardera parten uppenbarligen sökte i det längsta skona motståndarnas liv. The fighting spirit var mindre glad och mindre grym. Att skjuta engelsmän var en angenäm rättighet, att skjuta gamla vapenbröder blev en smärtsam skyldighet. Därför utspelades — åtminstone under den första månaden — mången »sham fight» med förfärligt vapengny och oväsen men mycket ringa blodspillan. Den andra olikheten, som framträdde uteslutande hos the irregulars, var däremot av odiös natur: den yttrade sig i en planmässig förstöringslusta, som ställde black-and-tans’ bravader i skuggan. Man förstörde allt som över huvud taget kunde förstöras, hus, broar, landsvägar, telegraflinjer, järnvägar, lokomotiv och vagnar. Man fick det intrycket att De Valera åsyftade intet mindre än att helt ödelägga sitt älskade Irland. The island of saints hade blivit the island of demons. »Dårhuset har öppnat sina portar», utbrast Arthur Griffith i förtvivlan.

Så rasade broderkriget under ett helt år med ständigt växande bitterhet. Arthur Griffith, som under mer än 20 år hjältemodigt burit fattigdom, förföljelse, husvisitationer, fängelsestraff, kunde icke uthärda att se det land, vars frihet till största delen var hans verk, sönderslitas av dess egna barn. Hans krafter sjönko dag för dag, och den 10 augusti slocknade hans livsgnista. Sex dagar senare stupade Michael Collins i ett bakhåll.

Den 6 december 1922, årsdagen av traktatens undertecknande, blev den Irländska Fristatens konstitution ratificerad av det brittiska parlamentet och den provisoriska regeringen ersatt med the Executive Council med William Cosgrave som president. Följande dag nedsköts på öppen gata en av de nyvalda parlamentsledamöterna, Sean Hales. Detta var en av de mest uppseendeväckande yttringarna av en ny terror, som bestod i »avskaffande» av Fristatens lagliga funktionärer — och deras anförvanter! Inrikesministern Kevin O’Higgins fader blev mördad, likaså en farbror till presidenten Cosgrave. Ministrarna måste dag och natt vistas i regeringsbyggnaden, som var bevakad av militär och förskansad som en fästning. Deras ställning var i allmänhet ytterst pinsam, då flertalet hade vänner och anförvanter bland upprorsmännen. Eoin Mac’Neill hade två söner i Fristatens armé och en son i den republikanska.

Den mildhet som länge visats upprorsmännen hade endast ökat deras fräckhet, och regeringen fann sig slutligen ställd inför två alternativ: att kapitulera inför revolvermynningens hot — liksom England fått göra året förut — eller att låta lagens hela stränghet drabba dem som satt nationen i fara. Efter Sean Hales mord valdes den senare utvägen. Redan följande dag fusiljerades Rory O’Connor och tre av hans närmaste män, vilka varit fängslade under tre månader efter katastrofen vid the Four Courts, och sedan följde nya avrättningar av gunmen.

General Mulcahy, Michael Collins efterträdare som krigsminister, lyckades småningom föra Fristatens trupper till seger. Den ena starka positionen efter den andra blev intagen, och på våren 1923 utfärdade De Valera en generalorder att alla krigsoperationer skulle inställas. Flertalet irregulars gåvo sig fångna men andra, och bland dem De Valera själv, begåvo sig »on the run» och fortsatte att sprida förvirring i landet. Den 15 augusti blev äntligen De Valera arresterad under ett möte i Ennis. I juli 1924 blev han åter frigiven — och den 15 augusti fortsatte han sitt avbrutna tal i Ennis!

Vid studiet av inbördeskrigets sorgliga historia kan man svårligen undertrycka ett och annat varför?

Vad var först och främst detta krigs raison d’être? Irland, som under 750 år betraktats och behandlats som en brittisk provins, blev genom traktaten av 1921 jämställt med Storbritannien inom the Commonwealth of Nations, med eget parlament och egen armé. Detta var dock icke nog i mången irländares ögon. Befrielsekrigets mål hade ju varit att göra Irland till en av det brittiska imperiet fullkomligt oberoende republik. Men det bästa kan vara det godas fiende, och Irland hade nu att välja mellan traktaten och ett fortsatt krig, vars slutliga utgång endast kunde bliva landets fullständiga ödeläggelse. Detta insågo Arthur Griffith och Michael Collins men icke De Valera och hans meningsfränder.

Ansvaret för detta bedrövliga missgrepp måste till största delen läggas på De Valera men även på Erskine Childers och andra militära rådgivare, vilka icke kunde eller icke ville inse situationens hopplöshet. Deras diktan och traktan gick ut på att genom upprepade övergrepp på engelska undersåtar och engelsk egendom framkalla ett återuppblossande av befrielsekriget, varvid britterna skulle mötas av en på nytt samlad irländsk front. Här låg motivet till de oroligheter som framkallades inom de av inbördeskriget oberörda norra grevskapen, sprängningen av atlanterkabeln från Valencia Island och andra skenbart meningslösa våldshandlingar. Vad den stora massan beträffar finna vi förklaringen i irländarens mottaglighet för vältalighet och, last but not least, i hans old fighting spirit. De Valera är vältalare, om också icke alldeles av Guds nåde, och hans passionerade vädjan till kamp »for Irish Freedom, for an independent Irish Republic», förfelade sällan sin effekt på primitiva sinnen. Paddy hade trivts alldeles utmärkt med gerillakrigets spännande äventyr och kände icke minsta dragning tillbaka till sin nedbrända stuga. Han själv, liksom hans far, farfar och ännu äldre förfäder, hade vant sig vid att i »the Government» se incarnationen av allt ont, en fiende som med alla till buds stående medel borde trakasseras och bekämpas. Att the Government nu övergått i irländska händer förändrade icke på minsta vis problemställningen. Irland hade vid denna tid tre lagliga regeringar i Dublin, för att icke tala om det förhatliga parlamentet i Belfast. Four Governments to fight! Det vore väl orimligt att begära att Paddy skulle lämna ett så enastående tillfälle outnyttjat.

Fullkomligt ofattbart är däremot att Michael Collins under ett halvt år passivt åsåg Rory O’Connors och Cathal Brughas militära förberedelser till uppror. Huvudstadens offentliga byggnader besattes, vapen och ammunition samlades, sandsäckar uppstaplades, taggtrådsstängsel uppfördes, raider företogos i pansarautomobiler. Hade han ingripit på ett tidigare stadium genom att häkta upprorsledarna skulle måhända faran kunnat avvärjas. Men Michael Collins var lika ömsint mot irländare som hätsk mot engelsmän. Cathal Brugha och Rory O’Connor voro hans personliga vänner, med vilka han delat tusen faror, vilkas motiv han förstod och vilkas ideal han gillade i djupet av sin själ.

Med De Valeras fängslande i augusti 1923 var inbördeskriget praktiskt taget slut. Men ännu glöder det under askan. Kvarlevor av den republikanska armén befinna sig fortfarande »on the run». Ett och annat mord, ett och annat bankrån vittna om att lidelserna ej hunnit svalna. Den senaste uppseendeväckande yttringen av denna oro var ett lömskt och fegt angrepp i Queenstown på några obeväpnade engelska marinsoldater, vilka i februari 1924 beskötos från en förbiilande bil. I april gjordes ett myteriförsök av två högre officerare, vilka i spetsen för en avdelning soldater med kulsprutor begåvo sig »on the run», därmed demonstrerande sitt ogillande av en beslutad decimering av Fristatens armé. Det lilla missförståndet blev dock snart uppklarat i allsköns gemytlighet.

Den gångna vintern har varit prövande för Irland och särskilt för Fristaten. De Valera lät fortfarande titulera sig »den irländska republikens president», och på liknande sätt uppträdde andra medlemmar av den regering som funktionerade under befrielsekriget mot England; de voro fortfarande »ministrar» och förkunnade vitt och brett att republiken ännu består samt att den republikanska armén är väl organiserad och redo att när som helst gå till storms mot de förrädare som offrat Irlands självständighet genom en vanärande fred med England. Ett stort antal republikaner äro invalda i Fristatens parlament men vägra resolut att intaga sina platser. Allt går igen: under unionen med England tillämpades precis samma taktik av Irlands representanter i Westminsterparlamentet.

Under trycket av dessa olidliga förhållanden såg sig regeringen i februari nödsakad att tillgripa en extraordinär åtgärd, som måhända kommer att bringa republikanerna till förnuft, nämligen att förelägga parlamentet en »Treason Bill», en lag mot landsförrädiska stämplingar. Förslagets innehåll var i huvudsak följande:

»Uppror belägges med dödsstraff.

Envar som antager titeln president eller minister eller annan representant för en obefintlig regering dömes till 5,000 £ böter eller fem års fängelse eller båda straffen i förening.

Vapenövningar äro förbjudna, likaså hemliga sällskap.»

Rörande dödsstraffets tillämpning förelågo följande specialbestämmelser:

»Till hängning dömes envar som

1. börjar krig mot staten eller gör försök att med våld avsätta den konstitutionellt valda regeringen,
2. deltager i konspiration i sådan riktning eller bistår, uppmuntrar eller härbärgerar upprorsman.»

Nyheten verkade som en gnista i en krutdurk. De Valera och hans vänner betecknade billen som en ny tvångslagstiftning, fullkomligt i stil med traditionerna från det engelska tyranniets århundraden. Den temperamentsfulla grevinnan de Markievicz förkunnade vid ett folkmöte att första dagen efter den nya lagens trädande i kraft skulle hon bryta mot varenda paragraf. Även inom Dail Eireann höjdes indignerade protester. »Skall en moder bli hängd om hon ger en fristad åt sin son, då han är ’on the run’? Fordrar regeringen att hon skall jaga ut honom i mörka natten? Skola vi förmena våra politiska motståndare att föra samma språk som vi själva förde för några år sedan?» I Norra Irland konstaterades med bister skadeglädje »att Fristatens ledande män, vilka själva lyckats nå sitt mål med tillhjälp av stämplingar och våld, nu hotas med sina egna vapen».

Billen har emellertid blivit antagen av parlamentet, dock med några modifikationer. Så t. ex. beslöts att straffet för den som härbärgerar en upprorsman skall mildras till fängelse. Däremot avslogs ett väckt förslag att domstolen skulle få avgöra om dödsstraffet för deltagande i uppror kunde få mildras till fängelse: benådningsrätten ansågs böra läggas i regeringens hand.

Under den gångna vintern ha republikanerna haft god vind i seglen. En stark ekonomisk depression rådde och folket trycktes av tunga skattebördor. Höstens regniga väderlek hade förstört potatisen och omöjliggjort lufttorkning av bränntorv. Hunger och köld rådde i västra Irlands fattiga stugor. Allt detta hade framkallat ett dovt missnöje, som skickligt underblåstes av republikanerna, vilka naturligtvis voro medskyldiga till eländet genom de skador som vållats genom deras ursinniga framfart under inbördeskriget.

Den 9 januari diskuterades den ekonomiska situationen i The National Club, varvid den gamle John Dillon, som efter Redmonds död 1918 till unionens upplösning varit Irlandsgruppens ledare i Westminsterparlamentet, gjorde en skarp vidräkning med den nuvarande regimen, vilken han betraktade som »a fool’s paradise». »Då vi se tillbaka till det engelska förtryckets dagar ter sig den regimen som ett paradis i jämförelse med den nuvarande. Vi stå inför en rent förtvivlad ekonomisk situation.»

Regeringen har sålunda en allt annat än angenäm ställning, men gör, av allt att döma, aktningsvärda försök att återställa ordnade förhållanden och ta den oroliga befolkningen med lämpor. Presidenten, mr Cosgrave, fick för någon tid sedan mottaga en deputation av representanter för Corks handelskammare, vilka föreslogo honom en radikal och onekligen originell lösning av det ekonomiska problemet: att slopa hela inkomstskatten; vilket skulle göra Irland till ett Eldorado, där rikt folk skulle skynda att placera stora kapital, till fördel för landets barn. Presidenten lovade med väl bibehållet allvar att han och hans kollega finansministern skulle ägna förslaget den största uppmärksamhet, men utbad sig dock att »få det skriftligt». Irländarens humor sviker honom aldrig.

Förhållandena blevo ytterligare tillspetsade genom en valrörelse, framkallad av nio parlamentsledamöters frivilliga avsägelse. De avgående tillhörde de s. k. nationalisterna, vilka intogo en mellanställning mellan regeringspartiet och republikanerna och vilka, i motsats till den sistnämnda gruppen, ansågo det vara mera lojalt att ställa sina platser till förfogande än att låta dem stå obesatta. Nu vidtog en agitation som i energi och livlighet ställer våra beskedliga valmöten ohjälpligt i skuggan. Brandtal höllos, avbrutna av skrän och visslingar, talarna och deras marskalkar bombarderades med ägg — förmodligen ej av det färskaste slaget — åtskilliga herrar blevo genompryglade och två ihjälskjutna »av misstag».

De Valera slog naturligtvis nya rekord. Temat var oföränderligen detsamma: regeringen hade sålt den irländska nationen till England; i stället för den utlovade friheten hade folket kommit under ett nytt slaveri; nationen är föremål för hela världens förakt o. s. v. Det enda botemedlet är upphävandet av Fristatens ställning som »dominion» och dess sammanslagning med norra Irland till en oavhängig irländsk republik; kan icke detta mål nås på fredlig väg, måste vi på nytt gripa till vapen, även om detta skulle leda till »another round with England».

Vid De Valeras sida kämpade värdigt en från Amerika införskriven agitator, rev. O’Flanagan. Hans specialitet låg i invektiven: han utöste måttlösa fräckheter mot England, mot regeringen och icke minst mot Irlands högre prästerskap. »Ireland is a bishopridden country.» Detta blev dock väl starkt för irländarnas religiösa sinnen, och starka protester höjdes även från republikanskt sinnade präster.

Men regeringens medlemmar ådagalade ej mindre fighting spirit. Mr Cosgrave och hans ministrar reste landet runt och uppträdde på talarstolarna utan att bekymra sig över republikanernas våldsamma opinionsyttringar. Och de skrädde ej heller orden utan tillämpade det gamla ordspråket att man skall rätta målföret efter föremålet. En gång, då finansministern Mr Blythe beträdde talarstolen, möttes han av republikanernas stridsrop:

»Up De Valera!»

»Ja, för all del», svarade Mr Blythe gemytligt, »om han försöker ställa till krig en gång till skall han komma upp i ändan av ett rep.»

En sådan replik förfelar ej sin effekt på Paddy.

Inrikesministern, Mr. O’Higgins, som anses vara regeringens skarpaste klinga, gav följande saftiga vitsord åt De Valera:

»Mr De Valera gör en gest åt höftfickan och varslar om nya mordgärningar. Vad rätt har han att tala om den ekonomiska depressionen, han som ej försummat något tillfälle att förstöra landets vägar och järnvägar? Han hatar fakta som en katt hatar vatten.»

Valen utföllo emellertid till regeringens favör. Sju platser av de nio besattes med regeringstrogna. Rev. O’Flanagan fick fara hem till sitt land igen, utskrattad av regeringspartiet och överhopad med ovett av republikanerna, vilka beskyllde honom att ha gjort proselyter endast för det motsatta lägret.

Så är faran avvärjd — för denna gång. Men ännu kvarstår en olöst och svårlöst fråga, gränsregleringen mellan Fristaten och Norra Irland. Den för ändamålet tillsatta kommissionen arbetar under högtryck, och resultatet väntas föreligga om några månader. En stark spänning råder, synnerligast i gränsdistrikten, och man kan vänta allvarliga förvecklingar.

1. Det normandiska ordet Fitz betyder son, liksom det irländska O’ och det skotska Mac.