SOU 1940:20/Allmän motivering

←  Lagförslag

Statens offentliga utredningar SOU 1940:20 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott.

Speciell motivering  →

ALLMÄN MOTIVERING

I. Kommitténs arbetsuppgifter.

Reglerna om förmögenhetsbrott hava i 1864 års strafflag upptagits i huvudsakligen oförändrad form från förordningen den 4 maj 1855 om ansvar för stöld och snatteri samt rån, förordningen den 7 september 1858 om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet, samt 8 kap. konkurslagen den 18 september 1862. Bestämmelserna hava sedan dess undergått åtskilliga ändringar, men i sina huvuddrag stammar dock lagstiftningen fortfarande från 1800-talets mitt. Med hänsyn till den genomgripande omdaning samhällets ekonomiska struktur undergått ligger det i sakens natur, att mångt och mycket måste vara föråldrat.

Behovet av ny lagstiftning på detta område har också sedan länge varit föremål för uppmärksamhet. Tidigare var avsikten att lösa denna och andra straffrättsliga frågor i ett sammanhang, och omfattande förarbeten till en allmän strafflagsreform hava utförts. Sålunda utgav professorn Johan C. W. Thyrén på offentligt uppdrag åren 1910–1914 ett arbete om principerna för en strafflagsreform och år 1916 ett förberedande utkast till strafflagens allmänna del. På grundval härav utarbetade en den 10 mars 1916 tillsatt strafflagskommission förslag till strafflag, allmänna delen (SOU 1923: 9), vilket avgavs den 20 februari 1923. Thyrén utgav även elva avsnitt av förberedande utkast till strafflagens speciella del, nämligen

I.	Brott emot kroppslig okränkbarhet (1917).
II.	Ärekränkningsbrottet (1919).
III.	Förmögenhetsbrotten. Första delen (1920).
IV.	Förmögenhetsbrotten. Andra delen (1922).
V.	Allmänfarliga brott (SOU 1923: 59).
VI.	Förfalskningsbrotten (SOU 1925: 22).
VII.	Ämbetsbrotten (SOU 1928: 7).
VIII.	Falsk förklaring; falsk angivelse m. m. (SOU 1929: 26).
IX.	Brott emot myndighet m. m. (SOU 1930: 24).
X.	Förräderibrott m. m. (SOU 1931: 33).
XI.	Brott mot politiska rättigheter; brott mot allmän ordning och frid (SOU 1933; 6).

Vid sitt frånfälle den 4 maj 1933 hade Thyrén utarbetat lagtext jämte komparativa översikter i de ämnen, vilka delarna XII och XIII skolat omfatta, nämligen brott mot enskild frid, frihetsbrott samt brott mot familj eller sedlighet. Dessutom fanns en i registerform utarbetad jämförande sammanställning av innehållet i de flesta europeiska och ett större antal utomeuropeiska strafflagar samt några strafflagsförslag. Dessa Thyréns efterlämnade anteckningar hava numera genom justitiedepartementets försorg utgivits (SOU 1937: 37). Enligt Thyréns plan skulle hans utkast till strafflagens speciella del omfatta ytterligare en del, XIV om konkursbrotten, men till denna del efterlämnade han icke några anteckningar.

Efter Thyréns död har arbetet på reformering av strafflagen mestadels skett på de partiella strafflagsreformernas väg.^[1]

Beträffande arbetet på den fullständiga reformen uttalas i en år 1934 inom justitiedepartementet upprättad P. M. (återgiven i SvJT 1934 s. 187), att arbetet kunde uppdelas i – visserligen icke alltför många – partier, därvid man efter hand skulle skrida till framläggande av lagförslag, som borde vart för sig träda i tillämpning och vilka först vid arbetets avslutning skulle sammanföras till ett även i formellt hänseende enhetligt lagverk. Då arbete efter denna metod i första hand kunde inriktas på sådana områden, där ett mera trängande reformbehov förelåge, och ett sådant område enligt en utbredd uppfattning vore förmögenhetsbrottens, framhålles i promemorian som önskvärt att arbetet för en fullständig strafflagsreform i första hand inriktades på förmögenhetsbrotten.

Nyssnämnda P. M. remitterades år 1934 jämte Thyréns lagutkast III och IV till vissa myndigheter och sammanslutningar. I anledning därav avgåvos utlåtanden av överståthållarämbetet, svenska kriminalistföreningen, föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler. Överståthållarämbetet fogade vid sitt utlåtande en av tredje polisintendenten upprättad P. M., vilken polismästaren i Stockholm ingivit till ämbetet och åberopat som eget yttrande. Kriminalistföreningen, vars yttrande återgivits i SvJT 1934 s. 418, åberopade beträffande tanken att göra förmögenhetsbrottens område i dess helhet till föremål för en partiell strafflagsreform en

av professorn Wetter på uppdrag av föreningens styrelse och under samråd med denna utarbetad P. M. angående en reform av strafflagstiftningen rörande förmögenhetsbrotten (återgiven i SvJT 1934 s. 376). I samtliga de avgivna yttrandena tillstyrkes i princip genomförande av en partiell reform av lagbestämmelserna angående förmögenhetsbrotten. Därutöver framföres kritik av de särskilda bestämmelserna i Thyréns utkast, varjämte överståthållarämbetet och kriminalistföreningen diskutera vissa allmänna frågor. I Wetters P. M. angivas utförliga riktlinjer för en ny lagstiftning.

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juni 1937, som innehåller direktiv för kommitténs arbete, har chefen för justitiedepartementet, statsrådet WESTMAN, anfört i huvudsak följande:

"Genom de utredningar å straffrättens område som under senare tid verkställts eller påbörjats, särskilt i avseende på straffsystemets utformning, har en

överblick vunnits över det sätt varpå arbetet på en mera omfattande strafflagsreform lämpligen bör fullföljas och i vilka delar en fortsatt omarbetning främst är påkallad. Att man nu skulle uppskjuta vidare lagstiftning inom straffrättens område i avvaktan på ett förslag, som till sin omfattning skulle motsvara hela den nuvarande strafflagen och som i ett sammanhang skulle bliva föremål för statsmakternas prövning, torde av flera skäl icke böra ifrågakomma. I stället torde man böra successivt genomföra den avsedda strafflagsreformen, varvid arbetet naturligen främst bor inriktas på sådana områden, där ett mera trängande reformbehov föreligger.

Ett sådant område är enligt en allmänt omfattad mening förmögenhetsbrotten. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå på de brister som vidlåda den svenska strafflagstiftningen i förevarande del. Här må allenast erinras om några av de bestämmelser avseende skilda grupper av förmögenhetsbrott, där behovet av en reformering främst gör sig gällande. Det må

sålunda nämnas att straff för tjuvnad inträder endast då det tillgripna föremålet har s. k. marknadsvärde. Ett tillgrepp av aktie, växel, check, sparbanksbok och liknande fordringsbevis blir därför i vissa fall icke straffbart såsom tjuvnad. Det praktiskt betydelsefulla problemet hur det fall straffrättsligt skall bedömas, då en syssloman obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med mottagandet övergått i sysslomannens ägo, är föremål för mycket delade meningar. Vidare må framhållas att enligt den svenska strafflagen – i motsats mot t. ex. den danska – s. k. allmänfarligt

bedrägeri t. ex. i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars eller dylika företags ekonomiska ställning icke är straffbart redan i och med att de oriktiga uppgifterna lämnas. Krav på en omarbetning av straffbestämmelserna för ocker har ofta framförts, senast genom en riksdagsskrivelse innevarande år. Någon straffbestämmelse för sådana vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap, av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet finnes ej. Ett område inom förmögenhetsbrotten som är i stort behov av reformering år vidare konkursbrotten. Mot de nuvarande straffbestämmelserna har anmärkts bland annat att brottsbeskrivningarna på flera ställen förete påtagliga luckor samt att gränserna mellan de särskilda handlingstyper, vilka ingå under bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, i flera avseenden äro ovissa eller flytande. Vidare må framhållas att olika meningar gjort sig gällande i avseende på frågan vilket uppsåt som skall ha förelegat hos gärningsmannen för att straff skall inträda för konkursbedrägeri. Slutligen är att märka att man från flera håll ifrågasatt, om den nuvarande systematiseringen av konkursbrotten är tillfredsställande, och om det icke vore lämpligare att särskilja de materiella konkursbrotten från de rent formella bokföringsbrotten. I sammanhang härmed har det gamla önskemålet framförts att en allmän straffbestämmelse i fråga om intellektuell handlingsförfalskning införes.

Enligt min mening bör, såsom redan antyddes i årets statsverksproposition, en utredning nu komma till stånd beträffande ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Härför talar även den omständigheten att lagberedningen, som för närvarande verkställer utredning av frågan om en reform av aktiebolagslagstiftningen, därvid har att taga ställning till vissa spörsmål, vilka nära sammanhänga med utformningen av strafflagsbestämmelser avseende vissa förmögenhetsbrott."

Kommitténs arbetsuppgifter hava sålunda omfattat ej blott de av Thyrén i hans utkast III och IV behandlade förmögenhetsbrotten – förskingring, hittegodsdelikt, tjuvnad, rån, utpressning, åverkan och bodräkt samt bedrägeri. ocker, trolöshet, ägares kränkning av pant- och retentionsrätt, olovligt försäljande av annans sak, dubbelkrav m. m. – utan även av Thyrén icke behandlade brott, framförallt konkursbrotten. Det område kommittén behandlat motsvarar i huvudsak 20–24 kap. i gällande strafflag.

Kommitténs förslag innefattar en fullständig nyreglering av de brott, som för närvarande behandlas i SL 20 kap., Om stöld och snatteri, samt SL 21 kap., Om rån och utpressning.

Även brotten i SL 22 kap., Om bedrägeri och annan oredlighet, äro i huvudsak nyreglerade genom kommitténs förslag. I detta kapitel upptagas emellertid nu vissa brott, som väl i likhet med bedrägeri röra en förvanskning av sanningen men annars ej höra hemma i detta sammanhang.^[2] Sålunda behandlas förfalskningsbrott i 2 § p. 4 och 5, 16–18 §§ samt

13 §, i vad lagrummet avser nekande till hand och förskrivning; 3 och 4 §§ behandla för människors liv eller hälsa farliga brott, 6 § ett brott mot offentlig myndighet, 7–9 §§ vissa brott i familjeförhållanden och 10 § brott

mot brevhemlighet. Utan att närmare ingå på prövning av dessa bestämmelsers innehåll har kommittén flyttat dem till de platser i strafflagen, dit de ansetts närmast höra.^[3] Kommittén har

emellertid ansett sig oförhindrad att vidtaga en del jämkningar i såväl brottsbeskrivningar som straffsatser. Stadgandet om rättegångsfullmäktigs trolöshet i 22: 14 har, ehuru det kan sägas icke avse något förmögenhetsbrott, fått en motsvarighet i den paragraf som handlar om förmögenhetsbrottet trolöshet mot huvudman. Bestämmelsen i sista stycket av 22: 14 om förledande till oskälig rättegång har däremot upptagits bland övergångsbestämmelserna.

De i SL 23 kap., Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär, avsedda brotten behandlas i kommitténs förslag men ur delvis andra synpunkter än i gällande rätt.

De brott, som nu upptagas i SL 24 kap., Om åverkan; så ock om olovligt jagande eller fiskande, hava icke ansetts böra bibehålla sin nuvarande särställning utan hava av kommittén inordnats under vidsträcktare brottsbegrepp bland förmögenhetsbrotten. Stadgandet i SL 24: 11 om olovligt tagande av väg har dock delvis överförts till SL 11 kap. som ett fridsbrott, och då bestämmelserna om olovlig jakt nyligen från SI. 24 kap. överflyttats till jaktlagen, har kommittén lämnat dessa bestämmelser väsentligen orubbade och placerat stadgandena om olovligt fiske bland övergångsbestämmelserna i avvaktan på en slutlig reglering vid en kommande revision av fiskelagstiftningen.

Vidare hava straffbestämmelser mot ocker upptagits i strafflagen bland förmögenhetsbrotten i stället för att såsom för närvarande meddelas i särskild lag.

Från andra delar av strafflagen än 20–24 kap. hava till behandling bland förmögenhetsbrotten överförts dels reglerna om reell faution i 3: 9–11 och dels det väsentliga av stadgandet om egenmäktigt förfarande i 10: 20. Slutligen berör förslaget i viss mån även SL 25 kap. Ämbetsmannaförskingring skall nämligen enligt förslaget bestraffas som vanlig förskingring, vilken därjämte liksom andra förmögenhetsbrott i ämbetet innefattar ett allmänt ämbetsbrott enligt sistnämnda kapitel.

Bland brottsavsnitt, som mer eller mindre nära sammanhänga med förmögenhetsbrotten men som kommittén icke upptagit till allmän revision, må nämnas SL 12 kap., Om förfalskningsbrott, och 19 kap., Om eldskada av uppsåt eller vållande; så ock om annan skadegörelse å egendom. Med 12 kap. har kommittén tagit befattning huvudsakligen i den mån det erfordrats för att däri inordna de förfalskningsbrott som nu äro upptagna i SL 22 kap. Vad SL 19 kap. angår, har kommittén lämnat det orubbat utom såtillvida att dels skadegörelse i bedräglig avsikt (4 och 8 §§) behandlats i samband med bedrägeri, dels ock olovligt bortledande av elektricitet (20 §) behandlats som egenmäktigt förfarande

Särskild uppmärksamhet i detta sammanhang förtjänar lagstiftningen om illojal konkurrens. De däri upptagna brotten bestickning och användande eller yppande av yrkeshemligheter kunna väl tänkas inordnade bland förmögenhetsbrotten såsom trolöshetsbrott, och övriga straffbelagda illojala förfaranden förete påtagliga beröringspunkter med de bedrägeriliknande oredlighetsbrotten. Emellertid är den nuvarande lagstiftningen om illojal konkurrens nyligen tillkommen, och de dithörande frågorna äro knappast mogna att upptagas till revision i detta sammanhang. Kommittén har därför avstått från att inarbeta denna lagstiftning i strafflagen men vill förorda, att en sådan lösning överväges, när bestämmelserna om illojal konkurrens anses böra reformeras. Såsom en form av illojal konkurrens har också betecknats det i SL 16: 8 upptagna förtalsbrottet, i vad det avser yrke, näring eller fortkomst. Thyrén har ansett denna fråga rätteligen böra regleras ur synpunkten av förmögenhetsbrott.^[4] Detta synes emellertid ej

lämpligen kunna ske förrän vid en allmän reformering av bestämmelserna om illojal konkurrens.

I utländsk strafflagstiftning upptagas ofta som ett avsnitt av förmögenhetsbrotten brott mot immaterialrätter, dit man då kan räkna – utom förut berörda fall av illojal konkurrens – brott med avseende å yrkeshemlighet samt intrång i patenträtt ävensom i rätt till litterära och musikaliska verk, verk av bildande konst, fotografisk bild, varumärke och mönster. Att sammanföra och ordna alla de uppräknade brotten, vilka nu återfinnas på skilda ställen inom specialstraffrätten, torde falla utanför kommitténs arbetsuppgifter.

Kommittén har icke heller till behandling upptagit sådana utrikes stundom till förmögenhetsbrotten räknade förfaranden som otillbörligt ingrepp i auktion eller otillåtet anordnande av äventyrliga spel.

Beträffande sådana förmögenhetsbrott som sammanhänga med aktiebolagslagstiftningen, framför allt s. k. allmänfarligt bedrägeri – i förslaget benämnt svindleri – och bokföringsbrott, har kommitténs arbetsuppgift bestämts efter samråd med lagberedningen.

Kommittén har samarbetat med den norska straffelovkomiteen av 1934. vars utredning bland annat omfattat förmögenhetsbrotten. Då kommittén haft att fullständigt omvandla en föråldrad strafflag medan den norska utredningen gått ut på avhjälpande av vissa brister i en relativt ny lag, har samarbetet icke kunnat inriktas på uppgiften att åstadkomma en genomgående rättslikhet de båda länderna emellan. Samarbetet hur emellertid givit värdefullt utbyte, i det att dels lagstiftningarna närmats till varandra på flera punkter, dels ock kommittén fått tillfälle att upptaga och begagna sig av åtskilliga uppslag från norsk sida.

II. Frågor tillhörande straffrättens allmänna del.

Kommitténs uppgift att som led i en successiv omarbetning av strafflagens hela område utarbeta ny lagstiftning om förmögenhetsbrott är av sådan räckvidd, att kommittén i viss utsträckning nödgas beröra spörsmål tillhörande straffrättens allmänna del. I sitt yttrande över 1934 års departementspromemoria framhåller överståthållarämbetet, att svårigheter kunna

tänkas möta genom att reformen icke begynner med straffrättens allmänna del, eftersom dithörande regler måste undergå betydande ändringar och dessa icke kunna undgå att återspeglas i speciella delens bestämmelser. På grund härav uppkommer, såsom överståthållarämbetet påpekat, det spörsmålet, vilken hänsyn vid omarbetningen av speciella delen bör tagas till planerade ändringar i allmänna delens innehåll.

Ur denna synpunkt är framför allt straffsystemet av intresse. Den enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1938 tillsatta strafflagberedningen har fått till uppgift att verkställa en översyn och kodifiering av samtliga till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbestämmelser, ägnade att intagas i en ny strafflag eller straffbalk. Kommittén har därför till strafflagberedningen framställt frågan, huruvida de särskilda straffsatserna i kommitténs förslag i något avseende borde utformas med tanke på att förbereda en reform av straffsystemet. Resultatet har emellertid blivit, att kommittén ansetts böra bygga på nuvarande straffsystem. Vid en ombildning av straffsystemet få alltså straffsatserna ändras till överensstämmelse därmed.

Beträffande bötesstraffet medför kommitténs förslag såtillvida en förändring som de normerade böterna, d. v. s. böter vilkas belopp bestämmes efter särskild beräkningsgrund, skola försvinna ur strafflagen. Kommittén har nämligen icke upptagit normerade böter i straffskalorna för de båda brott för vilka sådana nu stadgas, nämligen bodräkt och brott beträffande hittegods. Den allmänna bestämmelsen om normerade böter i SL 2: 8 har därför kunnat bortfalla. Kommittén har icke upptagit en från norsk sida framförd tanke att medgiva ådömande av böter och frihetsstraff gemensamt för ett och samma brott i vissa fall, framför allt vid ocker, tjuvgömmeri och liknande brott. Såvitt härmed åsyftas att göra straffet så verksamt som möjligt, något som särskilt kan tänkas eftersträvat i form av kombination mellan villkorligt frihetsstraff och böter, synes frågan icke kunna lösas för sig utan blott i samband med en allmän reform av straffsystemet. I den mån åter meningen är att konfiskera eller förebygga vinning av brott synes den rätta formen vara en särskild konfiskationspåföljd. Frågan härom torde kunna upptagas av strafflagberedningen i samband med den beredningen ålagda uppgiften att uppdraga gränserna för användningen av bötesstraffet.

Förutom i den nyssnämnda formen, indragning av brottslig vinning, kan konfiskationspåföljd vid förmögenhetsbrotten ifrågakomma framför allt i form av förverkande av brottsverktyg. Frågan om sådant förverkande har kommittén allenast såtillvida ansett sig kunna lösa i förevarande sammanhang, att kommittén i paragrafen, om olovlig befattning med stöldverktyg en bestämmelse om att verktyget må förklaras förverkat. Allmänna regler om förverkande äro visserligen av behovet påkallade men höra icke hemma bland bestämmelserna om de särskilda förmögenhetsbrotten utan i strafflagens allmänna del.

Den norska straffelovkomiteen har vidare framfört tanken att i vidgad omfattning införa mistning av näringsrätt som påföljd av förmögenhetsbrott. Denna tanke bör enligt kommitténs mening icke prövas i förevarande utan i ett allmännare sammanhang, varvid även är att beakta det i strafflagberedningens direktiv uttalade önskemålet att underlätta brottslingars återinförande i samhällslivet.

I fråga om straffens användning möter först spörsmålet, huruvida befogenhet bör tillerkännas domstol att efter vissa regler fria från straff eller utmäta straff under de för brottet stadgade straffminimum. Denna fråga, vilken Thyrén behandlat vid de särskilda brotten (se t. ex. III 2, 10 och 18 §§ samt IV 11 §), har kommittén icke upptagit till prövning, då den enligt strafflagberedningens direktiv skall bliva föremål för dess övervägande.

Beträffande straffmätningen inom de särskilda straffskalorna kan ledning hämtas ur de exempel som kommittén på olika ställen angivit på vad som skall beaktas vid bedömande huruvida ett brott är grovt eller ej. Dessa exempel, vilka upptagits i beskrivningen av de grova brottsfallen men tydligen äro av vikt för straffmätningen beträffande brott i allmänhet, hänföra sig till sättet för brottets förövande,värdet av brottsobjektet eller andra omständigheter vid brottet. Endast betydelsen av omständigheter vid brottet har ansetts lämpligen kunna regleras i de särskilda straffbuden; omständigheter i brottslingens person böra däremot enligt kommitténs mening upptagas till behandling i strafflagens allmänna del. Bland de ur straffrättslig synpunkt betydelsefulla omständigheter som icke röra brottet utan brottslingens person märkes framförallt brottslighet, som denne ådagalagt annorledes än genom det ifrågavarande brottet. Att yrkes- eller vanemässig brottslighet föreligger är av särskild betydelse för bedömande av vissa förmögenhetsbrott, t. ex. ocker och tjuvgömmeri. Uppställes en regel om yrkes- eller vanemässighet som straffskärpningsgrund, framställer sig emellertid frågan. hur en sådan regel förhåller sig till reglerna om återfall och sammanträffande av brott. Att ingå på en reglering av detta ämne skulle föra utanför kommitténs uppgift.

Frågan om återfall har kommittén däremot haft anledning att upptaga till närmare prövning. Strafflagens nuvarande återfallsbestämmelser avse ett fåtal brottsarter, nämligen stöld, snatteri, inbrott, rån och rånförsök, och skärpt straff inträder blott under vissa noga angivna formella förutsättningar. Äro dessa förutsättningar för handen, inträder emellertid ett synnerligen strängt ansvar. Frånsett återfallets inverkan på brottsrubriceringen – snatteri kan på grund av återfall bliva att beteckna som stöld – drabbas tjuvar i regel av ett för varje ny resa alltmer stegrat straff, som kan gå utöver straffmaximum för första resan kvalificerat brott. Genom lagstiftning år 1937 (se SOU 1935: 68 s. 87 f. samt Kungl. Maj:ts av riksdagen bifallna prop. 1937: 187 s. 95 f.) hava visserligen återfallsstraffen sänkts i samband med att möjligheterna att döma till internering ökats, men i princip är återfallsinstitutet oförändrat. Tjuvarna, vilka ofta äro i intellektuellt och ekonomiskt hänseende sämre rustade i kampen för tillvaron än exempelvis bedragare

och förskingrare, sättas i en strängare behandlad särklass; om en för stöld straffad person stjäl en sak av ringa värde, dömes han för högre resa stöld – ej för snatteri – till straff, som ej sällan vida överstiger en storsvindlares eller storförskingrares.

Tidigare fanns för denna ordning en saklig grund däri, att de långa återfallsstraffen fyllde den uppgift att oskadliggöra de oförbätterliga återfallsförbrytarna, som numera tillgodoses genom särskilda skyddsåtgärder, internering och, i fråga om psykiskt abnorma, förvaring. I den mån återfallsstraffet icke längre har till uppgift att hindra oförbätterliga från att begå brott genom att hålla dem inspärrade, kunna reglerna om återfall göras både mindre stränga och mindre invecklade. Och eftersom en återfallsskärpning kan vara påkallad även vid andra förmögenhetsbrott än tjuvnadsbrott samt något förmildrande icke ligger däri, att den som straffats för förmögenhetsbrott av viss art därefter övergår till andra arter av brottslig förvärvsverksamhet, föreslår kommittén en sådan utvidgning av återfallsinstitutets tillämpningsområde, att alla förmögenhetsbrott göras återfallsgrundande i förhållande

till andra sådana. Verkan av återfall föreslås däremot inskränkt till att straffet – utan att brottets rubricering påverkas – skärpes inom den ordinära latituden för grovt brottsfall. Samtliga strafflagsbestämmelser om återfall, utom 5: 4 som bibehållits oförändrad, hava i kommitténs förslag inrymts i 4: 14, vid vilken paragraf kommittén återkommer till bestämmelsernas närmare innebörd. Då strafflagens nuvarande återfallsbestämmelser uteslutande röra förmögenhetsbrott, har kommittén ansett sig å ena sidan vara oförhindrad att sålunda uttömmande reglera denna allmänstraffrättsliga fråga men å andra sidan sakna anledning att överväga frågan om återfallsbestämmelser vid andra brott än förmögenhetsbrott. (Jfr SOU 1923: 9 s. 337–346 samt Thyrén III s. 22, 32, 33 och 112.) I den mån SL 4: 14 för närvarande har återverkan på tolkningen av specialstraffrättens återfallsbestämmelser, bör detsamma gälla lagrummet i dess nya lydelse.

Straffets bestämmande vid sammanträffande av brott (brottskonkurrens) har

reglerats genom lagstiftningen den 3 juni 1938. Såsom huvudregel gäller, att domstolarna skola bestämma ett gemensamt straff för hela den föreliggande brottsligheten efter dess grad och art (se SOU 1937: 24, k. prop. 1938: 191, NJA II 1938 s. 486 f. samt justitiedepartementets promemorior 1939: 1). Vid sidan av de allmänna bestämmelserna hava emellertid de särskilda konkurrensreglerna om tjuvnadsbrott i 20: 8 och 9 vid

1938 års lagstiftning bibehållits. Den som på en gång lagföres för flera stölder, stöld och inbrott eller sådant brott och snatteri skall alltså straffas såsom för en stöld eller ett inbrott, och straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden. Flera snatterier skola bedömas som en stöld, om det tillgripnas sammanlagda värde överstiger 30 kronor, eljest som ett snatteri. Detta innebär, att i SL 20 kap. ingen saklig ändring vidtogs i de äldre konkurrensreglerna; det ansågs, att deras borttagande kunde medföra vissa mindre lämpliga återverkningar, särskilt vid återfall, och att resultatet av kommitténs utredning borde avvaktas (se k. prop. 1938:&nsbp;191 s. 60) Kommitténs förslag torde, särskilt med hänsyn till att återfallsinstitutet fått en generell utformning samt att den fixa värdegränsen mellan stöld och snatteri slopats, utesluta de befarade återverkningarna av de speciella konkurrensreglernas borttagande. Skäl synas dock kunna anföras för ett särskilt strängare bedömande av flera likartade förmögenhetsbrott, som vart för sig avse små belopp men sammanlagt ett större värde. Kommittén har i detta hänseende övervägt att införa möjlighet till straffarbetsstraff vid sammanträffande av förmögenhetsbrott, vilka vart för sig icke kunna förskylla strängare straff än fängelse. Emellertid skulle detta strida mot en av principerna i den så nyligen antagna lagstiftningen om sammanträffande av brott. Kommittén har därför avstått från att föreslå någon motsvarighet till nuvarande 20: 8 och 9 eller eljest någon speciell konkurrensregel. Förmögenhetsbrotten skola alltså enligt förslaget i allo vara underkastade de allmänna konkurrensreglerna. De praktiska svårigheterna att fastställa brottens antal, t. ex. vid stöld i flera rum i en bostads- eller hotellvåning, torde icke innebära något avgörande hinder häremot, eftersom för de nya konkurrensreglernas rätta tillämpning icke nödvändigt kräves att brottens antal exakt bestämmes; en avsevärd lättnad medför också härvidlag slopandet av den fixa värdegränsen mellan stöld och snatteri. Förslaget lägger ej hinder i vägen för att till stöldbrotten utsträcka det nu beträffande andra brott förekommande bruket att i utslaget besvara frågan huruvida det föreligger ett eller flera brott endast genom domsmotiveringen och citerande av SL 4: 1; oavsett om en eller flera stölder begåtts kan själva domslutet skrivas så, att vederbörande jämlikt tillämpliga lagrum dömes för stöld till visst straff. Anmärkas må, att flera snatterier visserligen aldrig enligt förslaget kunna övergå till en stöld men att naturligtvis i en serie stöldbrott bedömandet av varje särskilt brott kan påverkas av de övriga brotten. Ett brott som sett i och för sig ter sig som ett snatteri kan med hänsyn till att det ingår i en sådan serie höra betecknas som stöld. Ofta bliva nog alla brotten i en serie att i fråga om svårhetsgrad bedöma efter summa paragraf, om nämligen olikheterna mellan de enskilda fallen äro att uppfatta som tillfälliga. Då fråga är om helt olika fall. t. ex. inbrottsstöld i en bank och tillgrepp av några äpplen i en trädgård, bör emellertid ansvar för grov stöld och för snatteri ådömas samtidigt.

Frågan om den återverkan som bestämmelserna om komplicerade brott i strafflagens speciella del utöva på lösningen av vissa konkurrensfrågor kommer genom kommitténs förslag i flera hänseenden i förändrat läge. Som exempel må framhållas, att förslaget beträffande grova brottsfall upptager straffbud. på grund av vilka reglerna om straff för förfalskning vida mera sällan bliva tillämpliga i konkurrens med bestämmelserna om förmögenhetsbrott. Om en förfalskning användes såsom medel att föröva eller dölja ett förmögenhetsbrott, t. ex. ett bedrägeri eller en förskingring, skola sålunda enligt förslaget i regel tillämpas allenast bestämmelserna om sistnämnda brott. Detta blir emellertid att bedöma som grovt på grund av den straffskärpande omständighet som förfalskningen innebär.

En allmänstraffrättslig fråga, som kommittén övervägt utan att likväl finna anledning att föreslå någon lagändring, är den som avser fleras deltagande i brott. Svensk rätt intager den ståndpunkten, att en bestämd skillnad göres mellan gärningsmannaskap och andra närmare specificerade former av medverkan, straffbara endast såsom delaktighet i gärningsmannens brott. Enligt de norska och danska strafflagarna äro däremot alla till brott medverkande i princip straffbara enligt de särskilda straffbuden utan åtskillnad mellan gärningsmannaskap och delaktighet; vid särskilda brott har emellertid viss medverkan lämnats straffri, varjämte en allmän möjlighet till straffnedsättning gäller för mindre straffvärd medverkan. Frågan om att övergå till den i våra grannländer rådande ordningen kan det emellertid icke tillkomma kommittén att överväga; strafflagskommissionen ansåg sig kunna utforma sitt förslag i huvudsaklig överensstämmelse med den gällande rätten med särskilt tillägg att försök till anstiftan skulle vara straffbart (SOU 1923: 9 s. 208–246). Beträffande försök till anstiftan hava särskilda sakkunniga framlagt förslag i ett innevarande år avgivet betänkande om försökets straffbarhet (SOU 1940: 19).

Den i svensk rätt härskande uppfattningen att straffbar delaktighet förutsätter straffbart gärningsmannaskap från annans sida föranleder icke därtill, att alla bliva straffria, om den som utfört gärningen är det på grund av exempelvis sinnessjukdom, tvång eller villfarelse. Den som förorsakat att han begått gärningen kan straffas såsom medelbar gärningsman. Om någon säljer annans egendom till en tredje, som i god tro bortför den från ägaren, föreligger stöld i medelbart gärningsmannaskap; straff för stöld har också blivit ådömt i sådant fall (NJA 1939 s. 324). Däremot har det i praxis bedömts som bedrägeri, då en person svikligen förlett en annan att utlämna sak tillhörig en tredje (NJA 1911 s. 13, 1912 not. B 815; jfr Sterzel, Bedrägeribrottet s. 45 och 46). Thyrén (IV s. 145) vill icke bedöma dylika fall som bedrägeri utan som medelbart gärningsmannaskap till det brott, vartill den vilseledde skulle hava gjort sig skyldig, om han uppsåtligen begått rättskränkningen. Emellertid begår tydligen exempelvis den som bedrager sig till hittegods genom att giva sig ut för att vara rätter ägare ett svårare brott än det som består i att olovligen tillägna sig hittegods. Kommittén, vilken bestämt bedrägeribegreppet så att därunder faller även vilseledande till rent faktisk handling som innebär skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, löser förevarande fråga i full överensstämmelse med hittillsvarande praxis. Det kan alltså bliva bedrägeri att vilseleda annan att utlämna en sak som tillhör en tredje. Däremot kan det icke bliva bedrägeri att vilseleda annan att tillgripa något som tillhör en tredje, ty den handlande är då icke i den berättigades ställe; den vilseledande blir straffbar som medelbar gärningsman till tillgreppet.

Det är ovisst huruvida delaktighetsbestämmelserna enligt gällande rätt äro tillämpliga på oaktsam medverkan. SL 3 kap. stadgar straff för delaktighet endast för det fall att den delaktige handlar "uppsåtligen" Enligt en åsikt skulle häri ligga fordran på uppsåt i förhållande till effekten av gärningsmannens brott. Strafflagskommissionen, som anser delaktighetsansvar för oaktsam medverkan till brott på denna grund vara utesluten, vill emellertid låta gärningsmannaansvar drabba envar som oaktsamt medverkat till ett brott på sådant sätt att gärningen därigenom sker, förutsatt naturligtvis att detta slags brott är straffbart i oaktsamhet. Enligt en annan åsikt (Hagströmer, Svensk

straffrätt I s. 289 f., 319 f.) bör den som uppsåtligen medverkat till brottet straffas för delaktighet i oaktsamhetsbrott, om oaktsamhet kan läggas honom till last i förhållande till effekten, varemot den vars medverkan till brottet är ouppsåtlig skulle vara straffri. Det lärer ej vara påkallat att upptaga denna fråga till legislativ behandling i nu förevarande sammanhang. I motiveringen till 23: 7 i förslaget återkommer emellertid kommittén till frågan såvitt angår de förmögenhetsbrott för vilka den har den största betydelsen, nämligen vårdslöshet mot borgenärer och bokföringsbrott.

Av särskilt intresse för förmögenhetsbrotten är frågan i vad mån vid ett brott som förutsätter ett subjekt i särskild ställning straff kan drabba den som icke befinner sig i sådan ställning. Vid gäldenärsbrott förutsättes ett subjekt i särskild ställning, nämligen en gäldenär eller någon som är i gäldenärs ställe. Vid förskingring, trolöshet mot huvudman och andra liknande brott förutsättes enligt kommitténs förslag ett subjekt för vilket brottet innefattar åsidosättande av särskild plikt. Emellertid avser kommittén att straff skall kunna drabba jämväl andra; så snart någon av de till brottet medverkande befinner sig i den angivna särskilda ställningen, skall jämväl envar annan med kännedom därom medverkande kunna straffas. I regel böra de utomstående straffas såsom delaktiga och den som befinner sig i särskild ställning gärningsman. Om den sistnämnde av subjektiva skäl går fri från ansvar, får dock den som bestämt honom till gärningen betraktas såsom medelbar gärningsman

Såsom en form av fleras deltagande i brott behandlas i gällande rätt. SL 3: 9–11. även s. k. efterföljande delaktighet. I anslutning till nutida åskådning höra hithörande gärningar emellertid icke behandlas såsom delaktighet utan såsom självständiga brott, varför kommittén föreslår att ersätta dessa bestämmelser med stadganden i strafflagens speciella del, 10: 18 a och 21: 6.

Beträffande straffbarheten försök till brott hava särskilda sakkunniga nyligen avgivit ett förslag (se SOU 1940: 19), som innefattar bland annat regler om vad med försök förstås och om tillbakaträdande från försök. I avseende å dessa till straffrättens allmänna del hörande frågor vill kommittén allenast framhålla, att behovet av en reglering här är påtagligt. vilken uppfattning man än i övrigt hyser om försökets kriminalisering. Vad åter angår frågan huruvida försök till visst brott bör vara straffbart, är denna beroende av huru det fullbordade brottet bestämmes och nämnda fråga bör följaktligen besvaras i strafflagens speciella del. Då de viktigaste förmögenhetsbrotten enligt kommitténs förslag äro så utformade att för fullbordat brott förutsättes skada, bliva försöksstraff i viss utsträckning erforderliga. Kommittén har därför i vart och ett av kapitlen 20–23 upptagit ett stadgande som angiver, hurusom vid vissa där avsedda brott försök skall vara straffbart. Vad angår straffskalan har kommittén till varje sådant stadgande knutit en bestämmelse av samma innehåll som den i betänkandet om försökets straffbarhet föreslagna, nämligen att straffet skall sättas lägre än vad å den fullbordade gärningen följa bort. Detta innebär att straffmaximum för försök ligger närmast under straffmaximum för det fullbordade brottet samt att straffminimum för försök är det allmänna bötesminimum. Från denna regel göres i nämnda betänkande det undantaget, att till böter ej må dömas, där å det fullbordade brottet ej kunde följa lägre straff än straffarbete i två år. Då ett sådant undantag i kommitténs förslag skulle få betydelse blott för rån med död eller svår kroppsskada som följd men det torde falla av sig självt att böter icke böra användas i dylika fall, har kommittén icke upptagit någon motsvarighet till detta undantag. Regeln om maximum för försöksstraff är enligt förslaget undantagslös och livstids straffarbete kan alltså aldrig ådömas för försök; rånförsök med dödlig utgång, som nu är belagt med livstids straffarbete, kan enligt förslaget medföra högst tio års straffarbete.

Beträffande förberedelse till brott har anledning ej ansetts föreligga att i förevarande sammanhang till övervägande upptaga frågan om en mera allmän reglering. Ehuru det vid olovlig befattning med brottsverktyg stundom kan vara lätt att fastslå att ett anträffat föremål är avsett för användning vid brott men svårare att avgöra vilket detta brott är, har kommitén sålunda icke gjort något försök att sammanföra de nuvarande bestämmelserna i strafflagen (SL 12: 18–20, 19: 21 och 20: 13) till en

allmän regel om straff och konfiskation då någon innehar hjälpmedel för grövre brott. Kommittén har nöjt sig med att i kapitlet om stöld och liknande brott upptaga en bestämmelse om olovlig befattning med stöldverktyg. Detta fall har en vida större praktisk betydelse än t. ex. anskaffande av falska spelapparater att användas vid bedrägeri. I kapitlet om bedrägeri och liknande brott föreslår kommittén däremot straff för vissa mera praktiska former av förberedelse, framförallt utspridande av oriktiga uppgifter. Även i kapitlet om gäldenärsbrott straffbelägges ett förfarande, som regelmässigt i förhållande till övriga i kapitlet straffbelagda gärningar befinner sig på ett tidigare, förberedande stadium, nämligen oriktig bokföring.

Vad slutligen angår frågan om åtal, har kommittén i viss utsträckning upptagit denna till bedömande. Som skäl för brottens nuvarande uppdelning i åklagar-, angivelse- och målsägandebrott anföres i lagkommitténs motiv till 1839 års förslag till rättegångsbalk (s. 102) dels att vissa brott kunde vara förknippade med omständigheter av den ömtåliga beskaffenhet att de ej borde till offentlig behandling framdragas, om ej den förnärmade själv genom en formlig angivelse gjorde en önskan därom känd, dels ock att åtskilliga brott vore av den ringa betydenhet att de borde överlämnas åt målsägandens eget åtal utan rättighet för honom att med åtals utförande belasta den allmänna åklagarmakten. Vilka brott som äro helt undantagna från allmänt åtal eller vid vilka sådant åtal kan ske endast efter angivelse regleras genom strafflagen och andra straffrättsliga bestämmelser. Härutinnan göres ingen ändring i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk (se SOU 1938: 43 kap. 20 och 1938: 44 s. 253–260). Processlagberedningen föreslår emellertid ett undantag från de stränga regler som nu anses gälla om skyldighet för allmän åklagare att väcka åtal så snart tillräckliga skäl föreligga mot den misstänkte. Åklagaren må enligt förslaget eftergiva allmänt åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmänsynpunkt.

Med hänsyn till det läge vari åtalsfrågan sålunda befinner sig ankommer det tydligen på kommittén att överväga, revision av strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrott även i vad de angå åtal. Bestämmelserna om åtal kunna icke bibehållas oförändrade, då själva brottsbegreppen ändras, och även ändringar av principiell räckvidd äro nödvändiga. Sålunda gäller väl fortfarande den till grund för angivelsebrotten liggande tanken att göra undantag från regeln om allmänt åtal, när målsägandens eller annans intresse oförskyllt skulle bliva lidande på att brottet framdroges till offentlig behandling. Uppfattningen om vilken hänsyn man härvid bör taga till målsäganden har emellertid under tidens lopp förändrats. Vidare läror det strida mot nutida åskådning, att staten beträffande något förmögenhetsbrott av hur ringa beskaffenhet det vara må skulle helt frånsäga sig möjligheten att utkräva straffanspråket och överlämna detta åt målsäganden ensam. Däremot kan det vara skäl att söka förekomma onödiga åtal genom att anförtro åklagarmakten en lämplighetsprövning liknande den i processlagberedningens förslag angivna även i andra fall än processlagberedningen föreslagit. På nu antydda grunder har kommittén ansett sig böra föreslå genomgripande ändringar i strafflagens bestämmelser om åtal av förmögenhetsbrott. Kommittén har emellertid härvid tillika beaktat, att dess förslag, som rör allenast en viss grupp av brott, icke får föregripa den allmänna reform på detta område, som är av behovet påkallad.

En synpunkt som tidigare spelat stor roll såsom grund för att göra förmögenhetsbrott till angivelsebrott är den, att åtalet icke bör lägga hinder i vägen för målsägandens möjlighet att utkräva ersättning. Denna synpunkt tillmätes numera vida mindre betydelse. Förskingring, som ursprungligen var målsägandebrott men genom lag den 9 juni 1893 blev angivelsebrott, har genom lag den 1 juni 1923 lagts under allmänt åtal utan angivelse. Vid sistnämnda lags tillkomst anfördes såsom skäl för att borttaga varje inskränkning i den allmänna åtalsrätten framför allt att målsägandens dispositionsrätt över åtalet huvudsakligen användes för att frambringa betalning och att sådan vanligen blott kan erhållas från förskingrare med förmögna vänner, varför regeln i allmänhet endast ger personer tillhörande de i ekonomiskt hänseende bättre lottade klasserna möjlighet att undgå åtal. Detta skäl synes bärande och kan åberopas även beträffande förmögenhetsbrott, som fortfarande äro angivelsebrott.

Inom förmögenhetsbrottens område finnes numera blott ett stadgande om angivelsebrott, nämligen i SL 23: 7 beträffande vårdslöshet mot borgenärer. Ursprungligen voro oredlighet mot borgenärer, rymning och vårdslöshet mot borgenärer underkastade målsägandens uteslutande åtalsrätt. Genom lagen den 14 oktober 1892 förvandlades emellertid oredlighet och rymning till angivelsebrott, och genom lagen den 13 maj 1921 lades båda dessa brott under allmänt åtal, varjämte vårdslöshet mot borgenärer förvandlades till angivelsebrott. Uppfattningen har alltså tid efter annan förskjutits, och numera torde man finna det naturligt att alla brott av detta slag kunna bliva föremål för allmänt åtal. Kommittén har därför velat taga det sista steget i den av utvecklingen anvisade riktningen och föreslår alltså att samtliga i SL 23 kap. omtalade brott förläggas under allmänt åtal;

Stadganden om målsägandebrott finnas i strafflagens kapitel om förmögenhetsbrott dels i SL 22: 21, som avser åtskilliga i samma kapitel upptagna brott, dels ock i SL 24: 15, som avser samtliga åverkansbrott, där de endast förnärma enskild persons rätt.

Kommittén, som ansett sig böra inordna åverkansbrotten bland övriga förmögenhetsbrott, har därvid icke funnit anledning att bibehålla dem vid deras särställning i åtalshänseende utan har förlagt dem under allmänt åtal. I den mån bestämmelsen om olovligt tagande av väg överförts till 11 kap. har emellertid detta brott behandlats på samma sätt som de med vilka det där sammanställts, nämligen hemfridsbrotten, och alltså gjorts till angivelsebrott. Då olovlig jakt vid brottets överflyttande till jaktlagen fått karaktären av angivelsebrott, har kommittén föreslagit en motsvarande regel beträffande olovligt fiske.

Vad angår de i SL 22: 21 avsedda brotten, hava ett par av dessa, nämligen kvinnas förledande till samlag genom äktenskapslöfte samt brytande eller tagande av annans brev, vilka brott äro av egenartad beskaffenhet och enligt kommitténs förslag skola oförändrade flyttas till helt andra kapitel i strafflagen, fått behålla sin egenskap av målsägandebrott. Förstörande eller undanhållande av handling, vilket brott överflyttats till förfalskningsbrotten, har däremot behandlats på samma sätt som dessa och alltså lagts under allmänt åtal. Beträffande bodräkt och förskingring av gods som köpts med äganderättsförbehåll, vilka brott enligt de nuvarande bestämmelserna i SL 22: 21 äro målsägandebrott, upptager kommitténs förslag särskilda åtalsregler med likartat syfte.

Den tanke som ligger till grund för bodräktsbrottets särställning i åtalshänseende är uppenbarligen, att målsäganden kan hava ett berättigat intresse av att den offentliga åklagarmakten icke i oträngt mål blandar sig i familjeangelägenheter. Denna tanke tillgodoses i kommitténs förslag genom att som angivelsebrott upptagas icke bodräktsbrottet i och för sig utan alla mot vissa anhöriga förövade förmögenhetsbrott med undantag av de allra grövsta, nämligen rån, grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring. Stadganden härom hava införts i sista paragrafen av 20, 21 och 22 kap. i kommitténs förslag. Regeln att dessa brott äro angivelsebrott har emellertid icke gjorts undantagslös, då det kan tänkas att målsäganden på grund av obehörig påverkan eller annan ovidkommande orsak icke vill angiva gärningsmannen, ehuru ett allmänt åtal, kanske just i andens intresse, är önskvärt. Det har därför medgivits överåklagare att utan angivelse förordna om åtal, när han finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Kommittén förutsätter alltså här en lämplighetsprövning av liknande slag som den i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk 20: 7 omförmälda. Om åtal är påkallat ur allmän synpunkt, får, såsom processlagberedningen framhållit (SOU 1938: 44 s. 257), bedömas med hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid brottets begående. Processlagberedningen påpekar att ett allmänt intresse ofta kan kräva åtal, t. ex. vid brott mot taxeringsförordningen eller då en person ånyo gör sig skyldig till samma förseelse eller om flera personer överträda samma ordningsföreskrift. Kommittén vill med hänsyn till de i dess förslag avsedda fallen understryka, att uttrycket allmän synpunkt icke avser blott fiskaliska och politirättsliga intressen utan jämväl sociala hänsyn, exempelvis till målsäganden Då kommitténs förslag motsats till processlagberedningens avser ej blott bagatellförseelser utan även grövre brott, har kommittén ansett att lämplighetsprövningen, åtminstone under nuvarande åklagarorganisation, icke bör överlämnas till distriktsåklagare utan anförtros överåklagare, nämligen landsfogde var i sitt distrikt samt förste stadsfiskalen i Stockholm; justitiekanslern och de övriga högsta åklagarmyndigheterna äro givetvis oförhindrade att förordna om åtal. Till frågan vilka anhöriga åtalsbegränsningen skall avse återkommer kommittén vid de särskilda paragraferna.

Vad angår förskingring av gods som köpts med äganderättsförbehåll, gjordes genom lagen den 11 maj 1934 såtillvida en återgång till äldre rätt, att detta brott blev målsägandebrott. Detta skedde med hänsyn till önskvärdheten av en omedelbar åtgärd för att minska vissa med avbetalningshandeln förenade missförhållanden och tydligen under intryck av att denna brottslighet i själva verket var artskild från vanlig förskingring. Huvudsyftet i 1934 års lagstiftning var att minska antalet åtal och indirekt antalet brott; genom att betaga avbetalningssäljarna möjligheten att kostnadsfritt anlita allmän åklagare som indrivningsorgan ville man tvinga säljarna till en viss försiktighet vid anskaffande av köpare. Såsom vid lagfrågans behandling vid 1934 års riksdag betonades, kunna de till avbetalningshandeln knutna problemen icke slutligen lösas genom ändring av åtalsbestämmelserna. Den ytterligare utredning, varom 1934 års riksdag (skrivelse nr 195) anhöll, har föranlett förslag till reformer på civilrättens område (se SOU 1938: 11). I avbidan på och till komplettering av dessa kunna lämpligen vissa åtgärder vidtagas inom strafflagens ram. Kommitténs förslag innebär, att köpares olovliga förfogande över gods, vartill säljaren förbehållit sig ägande- eller säkerhetsrätt, betraktas som ett lindrigare brott än förskingring, benämnt olovligt förfogande. Kommittén återkommer i den speciella motiveringen till detta ämne. Det har emellertid synts kommittén påkallat att därjämte bibehålla en särskild åtalsregel; enligt förslaget må sådant förfogande ej åtalas av allmän åklagare, med mindre överåklagaren finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Regeln att åtal ej må ske annat än om överåklagaren finner det vara ur allmän synpunkt påkallat skall enligt förslaget vinna tillämpning ej blott på olovligt förfogande över avbetalningsgods utan även på vissa andra fall, som, enligt förslaget inrymmas under brottsbeteckningarna olovligt förfogande, olovligt brukande och oredligt förfarande. Gemensamt för dessa brott är att de, liksom egenmäktigt förfarande, endast behöva innefatta formella rubbningar i de bestående rättsförhållandena samt i varje fall äro av jämförelsevis lindrig art. Under brottsbeskrivningarna falla ett stort antal tämligen allmänt förekommande gärningar, vilka enligt gällande rätt i regel äro antingen målsägandebrott eller helt straffria. Att bibehålla några målsägandebrott i den meningen att staten aldrig skulle kunna öva inflytande på brottens beivrande torde, såsom redan framhållits, vara uteslutet. Däremot synes det rimligt att beträffande dessa lindriga brott anförtro överåklagaren en lämplighetsprövning i vad mån åtal är av allmänna hänsyn påkallat i fall då åtal ej väckes av målsägande.

Under beteckningen olovligt förfogande sammanfattas – förutom olovligt förfogande över avbetalningsgods – huvudsakligen vissa för närvarande straffria gärningar samt flertalet av de i SL 22: 13 upptagna målsägandebrotten. Såsom olovligt förfogande betecknas även att någon olovligen tillägnar sig hittegods. Underlåtenhet att tillkännagiva hittegodset, i förslaget benämnd fyndförseelse, skall emellertid ligga under allmänt åtal. Den nuvarande ordningen, enligt vilken detta är målsägandebrott, är tydligen otillfredsställande,eftersom intet åtal kan ske då på grund av den skyldiges underlåtenhet att tillkännagiva fyndet rätter ägare icke blir känd.

Med olovligt brukande avses i förslaget dels visst brukande av fast egendom som nu är straffbart enligt SL 24 kap. och alltså är målsägandebrott, dels ock brukande av lös egendom i gärningsmannens besittning vilket nu kan straffas enligt SL 22: 12 första stycket och jämväl är målsägandebrott. Det i SL 22: 12 andra stycket avsedda fallet att gärningsmannen tager och brukar något utan lov betecknas däremot i förslaget såsom egenmäktigt förfarande och faller under allmänt åtal. Det har icke ansetts tillfredsställande att, såsom för närvarande, tillåta allmänt åtal där fråga är om brukande av fortskaffningsmedel men ej annars.

De såsom oredligt förfarande betecknade gärningarna äro för närvarande straffria, i den mån de icke kunna bestraffas enligt SL 22: 1 såsom sådant svikligt förfarande som tillskyndar annan förlust eller enligt SL 22: 13 såsom föryttrande av ont för gott, mängt för omängt eller det varuti man vet fel vara. Hit höra en mångfald icke ovanliga men stundom ganska oskyldiga vilseledanden. Det har ansetts lämpligt att anförtro överåklagaren prövningen av frågan, vilka fall som böra åtalas.

Genom kommitténs förslag förläggas sålunda alla förmögenhetsbrott under allmänt åtal med allenast två inskränkningar: dels må brott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller om överåklagaren finner det påkallat ur allmän synpunkt; dels tillåtes allmänt åtal av vissa lindrigare förmögenhetsbrott först efter sådan lämplighetsprövning från överåklagarens sida.

Förslaget om lämplighetsprövning från överåklagarens sida är en nyhet av principiell räckvidd. Det är här, liksom i processlagberedningens förslag om åtalseftergift, fråga om införande av opportunitetsprincipen för vissa särskilda fall. Kommitténs förslag har utformats oberoende av processlagberedningens, men någon motsättning förslagen emellan synes ej föreligga.

Att i överensstämmelse med vad som skett i Norge och av den norska straffelovkomiteen förordats genomföra nämnda princip över hela linjen eller i varje fall i mera avsevärd utsträckning, exempelvis beträffande försök till brott, torde innefatta en så vittgående åtgärd att den faller utanför kommitténs uppdrag. Det nu framlagda begränsade förslaget, som blott i ett par undantagsfall öppnar möjlighet för allmän åklagare att efter lämplighetsprövning anställa åtal vid angivelse- eller målsägandebrott, åsyftar icke någon slutlig reglering av detta ämne. Det är avfattat med tanke på att icke föregripa vare sig en allmän åtalsreform eller en sådan reformering av de materiella reglerna om avbetalningsköp och andra hithörande förhållanden, att en särskild åtalsregel blir överflödig. Ett sådant ingrepp i den nuvarande åtalsrättens principer som att inskränka målsägandens åtalsrätt – något vartill erfarenheterna från avbetalningshandeln möjligen kunde giva anledning – kan tydligen icke vid revision av allenast en viss brottsgrupp komma under bedömande.

III. Förmögenhetsbrottens allmänna kännetecken.

Den svenska strafflagen känner icke begreppet förmögenhetsbrott. De brott, som enligt kommitténs uppfattning äro att hänföra till denna kategori, behandlas i olika kapitel av strafflagen, vilke delvis avse även brott av helt annan art.

I Thyréns utkast har däremot en grupp av brott sammanförts under beteckningen förmögenhetsbrott. De brott som räknats dit innefatta enligt Thyrén antingen angrepp på bestämda förmögenhetsrättigheter eller på förmögenheten såsom ett helt (III s. 7 f.). Thyrén belyser sin tankegång på i huvudsak följande sätt. Den som narrar en person t. ex. till ett ofördelaktigt inköp angriper icke därmed någon denne tillhörig förmögenhetsrättighet men skadar hans förmögenhet i det hela. Angrepp mot en

bestämd förmögenhetsrättighet åter innebär visserligen i regel, men icke alltid, en därav härflytande fara eller skada för förmögenheten såsom ett helt. Stöld och förskingring, sådana de förekomma i svensk rätt, äro exempel på sådana angrepp mot förmögenhetsrättigheter, vilka alltid på samma gång utgöra angrepp på förmögenheten i sistnämnda mening. Men olovligt tillägnande av främmande sak mot avlämnande av fullgod ekvivalent utgör exempel på angrepp mot en bestämd förmögenhetsrättighet, vilket icke tillika kan sägas vara riktat mot förmögenheten såsom ett helt. Bristen på överensstämmelse mellan förmögenhet och förmögenhetsrättigheter beror till en del därpå, att man bygger begreppet förmögenhet på värde, under det att beteckningen förmögenhetsrättighet givits med hänsyn till att dithörande rättigheter gemenligen, ehuru icke alltid, äro verkliga förmögenhetsbeståndsdelar och sålunda hava värde. Till annan del beror den bristande överensstämmelsen på en motsättning mellan totalt och partiellt betraktelsesätt. Då en handling bedömes med hänsyn till sin betydelse för förmögenheten i dess helhet, tages nämligen hänsyn till att orsakandet av ett minus på en punkt kan uppvägas av ett plus på en annan punkt.

Enligt Thyrén äro förmögenhetsbrotten en underavdelning inom en grupp av brott, vilka han uppfattar såsom riktade mot enskild. Sidoordnade med dessa brott äro enligt honom brott mot staten och brott mot allmänheten (Principerna för en strafflagsreform II s. 27 f.). Denna indelning har skett med hänsyn till de intressen, mot vilka brotten omedelbart rikta sig. För att belysa indelningsgrunden anför Thyrén, att förfalskningsbrotten i äldre rått merendels uppfattades såsom riktade mot den eller dem som riskerade att lida förlust genom det falska bevismedlet. Småningom ställdes man emellertid inför sådana fall som det att en person, vilken betalat sin skuld men icke fått kvitto eller ock förlorat detta, själv falskeligen skrev ett kvitto i fordringsägarens namn för att därmed möta ett orättmätigt krav av denne att ånyo utfå beloppet. En dylik förfalskning kunde icke anses kränka dens rättighet mot vilken papperet användes, eftersom fordringsägaren ingen rätt hade att få sin fordran betald två gånger. Icke förty ansågs förfalskningen böra bestraffas, och fråga uppstod då, mot vem ett dylikt förfalskningsbrott skulle anses riktat. Därvid fann man, att brottet varken riktade sig mot någon enskild eller mot staten utan mot alla medborgare i gemen.

Kommittén ansluter sig i huvudsak till den gränsdragning Thyrén gjort kring begreppet förmögenhetsbrott. I likhet med Thyrén finner kommittén den sammanhållande synpunkten vid uppställande av en sådan brottsgrupp böra vara. att handlingen omedelbart riktar sig mot annans förmögenhet. Såsom Thyrén framhållit, är förmögenhet emellertid icke något entydigt begrepp. Redan av den orsaken synes det icke lämpligt att betjäna sig av begreppet, när det gäller att i lagtext vid de särskilda brotten beskriva förutsättningarna för ansvar. Icke heller finner kommittén det önskvärt att på annat sätt utmärka, att de brott som kommittén uppfattar såsom förmögenhetsbrott höra till denna kategori. Kommittén nöjer sig med att sammanföra hithörande brott i vissa kapitel av strafflagen (kap. 20–23). Det har icke ansetts lämpligt att därvid genomföra systematiken med full stränghet; i särskilda fall hava praktiska hänsyn fått avgöra huruvida ett brott skall upptagas i något av dessa kapitel.

I överensstämmelse med den tankegång som Thyrén utvecklat bör enligt kommitténs mening icke redan den omständigheten att ett brott har ekonomisk verkan medföra, att det uppfattas såsom riktat mot annans förmögenhet och därför anses vara ett förmögenhetsbrott. I det föregående hava förfalskningsbrotten nämnts såsom exempel på brott, vilka väl kunna medföra skada för annans förmögenhet men, emedan de äro kriminaliserade oavsett huruvida de äga denna verkan, icke böra hänföras till förmögenhetsbrotten. Genom att se det utmärkande för denna brottsgrupp i brottets egenskap att vara ett angrepp på annans förmögenhet tager kommittén vidare avstånd från tanken att till förmögenhetsbrotten räkna alla brott som förövas med vinningsuppsåt. En sådan kategori skulle omfatta alltför olika gärningar. Det är sålunda tydligt, att brott sådana som exempelvis mord för betalning eller koppleri icke med fördel kunna behandlas i samma sammanhang som stöld eller förskingring.

Bland de brott som kommittén räknar till förmögenhetsbrotten utgöras de ojämförligt flesta och viktigaste av sådana, i vilka angreppet mot annans förmögenhet består i att denne tillskyndas ekonomisk skada. Såsom framgår av vad nyss anförts ur Thyréns framställning, kan sådan skada utgöras av förlust av förmögenhetsobjekt till vilket annan har en förmögenhetsrätt en person blir frånstulen en sak – men kan föreligga även om icke någon viss rättighet blivit kränkt – en person narras genom bedrägeri att inlåta sig på en oförmånlig affär. Att skadan skall vara av ekonomisk art har icke ansetts nödigt att uttryckligen framhålla i den föreslagna lagtexten, då detta torde följa av språkbruket i SL 6: 1. Däremot har i vissa andra hänseenden en närmare bestämning av skaderekvisitet ansetts erforderlig. Vid många brott där detta rekvisit upptagits fordras sålunda enligt förslaget, att den ifrågavarande handlingen innebär skada.

Med detta uttryckssätt avses det första att angiva, att det ej är tillräckligt att handlingen orsakar skada. Skadan måste på ett omedelbart sätt vara knuten till handlingen. Såsom stöld skall sålunda enligt förslaget väl anses tillgrepp av penningsedel eller av skuldebrev men däremot i regel icke tillgrepp av t. ex. en fullmakt, även om denna sedermera skulle begagnas till fullmaktsgivarens skada. Icke heller bör enligt förslaget bedrägeriansvar i allmänhet inträda, om någon med vilseledande uppgifter förmår annan att utfärda en fullmakt. Att ansvar för stöld eller bedrägeri enligt förslaget är uteslutet i dessa full betyder icke att de lämnas straffria. Den som tillgriper en fullmakt blir enligt förslaget att döma enligt 20: 6 för egenmäktigt förfarande. vartill kan komma straff för behörighetsmissbruk enligt 22; 6. Det är endast vid vissa av de grövre brotten, såsom stöld, bedrägeri och förskingring. som det enligt förslaget förutsättes, att gärningsmannens handling eller den vilseleddes disposition innebär skada i den mening som nu angivits. Att denna förutsättning uppställts vid dessa brott sammanhänger med att vid dem enligt förslaget jämväl förutsättes vinning och att det bör fordras visst närmare samband mellan vinningen och skadan.

Skälet härför har i viss mån berörts, då i det föregående framhållits att icke alla brott som förövas för vinnings skull lämpligen kunna sammanföras till en kategori. Till belysning härav må ytterligare påpekas den skillnad som består exempelvis mellan det fall att en person stjäl en penningsedel och det att han. därtill legd, olovligen tillgriper ett komprometterande brev. I förra fallet ter sig gärningen som en förmögenhetsöverföring, där skada och vinning svara mot varandra. I det senare fallet åter är vinningen sådan som kan förekomma vid snart sagt vilket brott som helst. Ett annat exempel på motsättningen mellan brottslig förmögenhetsöverföring och brott som annorledes medför vinning erbjuder en jämförelse mellan å ena sidan det fall att en köpman genom oriktiga uppgifter förmår någon att av honom köpa en vara till för högt pris och å andra sidan det fall att en köpmän på enahanda sätt förleder en konkurrent att göra ofördelaktiga inköp från tredje man med påföljd att den förstnämnde får visst övertag i konkurrensen. Om. såsom synes önskvärt, brotten stöld, bedrägeri, förskingring m. fl. begränsas genom att för straffbarhet fordras vinning, bör detta vinningsrekvisit utformas så, att det ej är uppfyllt när helst åtgärden medför vinning. Det bör i stället krävas, att åtgärden har karaktären av förmögenhetsöverföring. Därigenom vinna brotten de fastare konturer som måste anses önskvärda. Ett sådant krav på motsvarighet mellan vinning och skada, i tysk doktrin kallad Stoffgleichheit, har gjorts gällande i nutida rättsvetenskap med allt större styrka. Det sagda innefattar, att vid de ifrågavarande brotten kravet på vinning och skada är uppfyllt allenast där såväl vinningen som skadan omedelbart följa av den brottsliga handlingen eller den disposition till vilken de enligt brottsbeskrivningen hänföras. Enligt förslaget skall sålunda vid vinningsbrotten handlingen eller dispositionen innebära såväl vinning som skada. Något särskilt krav på att vinningen skall vara orättmätig behöver

icke uppställas, då detta utan vidare följer av att vinningen skall på nu antytt sätt sammanhänga med skadan. Naturligtvis kräves icke att vinningen skall vara lika stor som skadan. Det måste vid de ifrågavarande brotten ofta förekomma, att den brottslige åstadkommer större skada för andra än vinning för sig själv.

I regel tillfaller vinningen gärningsmannen till brottet. Det kan emellertid icke såsom en ovillkorlig förutsättning för att vinningsbrott skall vara för handen krävas, att vinningen uppkommer just för denne. Att stöld föreligger även om tjuven omedelbart bortskänker det tillgripna är uppenbart, och tydligen bör detsamma gälla för de sällsynta fall då det tillgripna övergår till annan omedelbart och utan att tjuven först tillägnar sig det, t. ex. då någon i ett obevakat ögonblick olovligen tappar bensin från pumpen vid en bensinstation i behållaren på sin väns automobil. Lika tydligt är, att vinningsrekvisitet måste anses uppfyllt där en anställd vid ett affärsföretag i enlighet med innehavarens direktiv genom oriktiga uppgifter lurar på en kund en underhaltig vara. Och detsamma bör otvivelaktigt gälla även om den anställde handlar utan order i ovist nit eller om det är en helt utomstående som av något skäl på detta sätt vill gynna företaget. Att i sådana fall vinning för annan är att jämställa med vinning för gärningsmannen har synts så uppenbart, att det icke ansetts behövligt att erinra därom i lagtexten. Det synes å andra sidan också utan lagbestämmelse vara tydligt att vinningsrekvisitet ej är uppfyllt där den vinning, som uppkommer för annan än gärningsmannen, för denne framstår såsom en ovidkommande biomständighet. Det är sålunda klart, att en person som för att skada annan lurar denne att företaga en onyttig järnvägsresa icke kan anses därigenom begå ett vinningsbrott, ehuru järnvägen gör vinning genom försäljningen av biljett. Ett annat exempel där vinningsrekvisitet brister är att ledningen för ett aktiebolag, som gjort stora förluster, för att undvika likvidation offentliggör oriktiga uppgifter om bolagets ställning med påföljd att bolagets aktier på börsen köpas och säljas för högre pris än de äro värda; att därvid säljarna skörda vinst gör tydligen icke bolagsledningens förfarande till ett vinningsbrott.

Såsom i det föregående framhållits, avser kommittén att genom uttrycket "innebär skada" begränsa skaderekvisitet så, att det är uppfyllt endast då den ifrågavarande åtgärden omedelbart medför skada. Med uttrycket avses emellertid även att antyda, att hithörande brott äro fullbordade redan vid en tidig tidpunkt.

I detta hänseende är en jämförelse med skadeståndsrätten belysande. Om en person som orsakat en skada därefter har återställt det tidigare tillståndet, behöver han naturligtvis icke betala ersättning, såvida icke den övergående skadesituationen varit till men. En tjuv, som återställer det stulna, går därför i allmänhet fri från skadeståndsskyldighet; för att han skall undgå ersättningsansvar räcker det för övrigt av nu nämnda grund, att det stulna finnes i behåll då han lagföres och därför kan genom myndighets ingripande återställas till den bestulne. Det är vidare självfallet, att beloppet av skadestånd bestämmes med hänsyn till förhållandena sådana de låta sig överblicka vid tiden för domstolens prövning och att alltså händelser som inträffat efter den skadande gärningen men före domen kunna inverka på skadeståndets belopp. Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt och enligt RB 21: 2 uttryckligen tillåtet, att i vissa fall fastställandet av skadeståndet uppskjutes till en tidpunkt då förhållandena bättre kunna överblickas.

För det straffrättsliga bedömandet är läget ett annat. Enligt nutida uppfattning är straffet en reaktion mera mot den brottsliga handlingen än mot dennas effekt. Med hänsyn härtill är det naturligt. att brott anses förövat, ehuru rättshandling som åstadkommits genom handlingen är ogiltig på grund av att den tillkommit genom brott. Bedrägeri har sålunda ansetts begånget redan i och med att någon genom bedrägliga uppgifter förmått annan att teckna sig såsom utställare och endossent på en växel (NJA 1937 s. 185). Likaså har trolöshet mot huvudman ansetts föreligga i och med att en försäljningsfullmakt som var återkallad begagnats av fullmäktigen till slutande av ett för huvudmannen ofördelaktigt avtal (NJA 1911 s. 332). Utan hinder av att den rättshandling som gärningsmannen avsåg att bringa till stånd i båda dessa fall var ogiltig, ansågs i båda fallen, att rättshandlingens tillkomst var tillräcklig för att fullbordat brott skulle föreligga. Någon ersättning kunde däremot icke komma i fråga, då det icke uppstått skada i den mening begreppet äger inom skadeståndsrätten.

Det är vidare tydligt, att stöld föreligger även om det stulna återställes till ägaren. Fullbordad stöld föreligger till och med om tjuven gripes på bar gärning.

Beträffande förskingring har motsvarande fråga tidigare varit föremål för meningsskiljaktighet Enligt SL 25: 11, som handlar om ämbetsmannaförskingring, skall ämbetsman, som gitter genast ersätta det förskingrade eller ställa sådan säkerhet därför att någon skada ej kan komma av gärningen, allenast dömas till avsättning och icke därjämte till allmänt straff. I anslutning till detta stadgande har gjorts gällande, att ansvar för förskingring i andra fall, åtminstone såvitt angår penningar och andra fungibla saker, ej kan ådömas om det förskingrade blivit ersatt. Så sent som i samband med att förskingring år 1923 lades under allmänt åtal framträdde denna uppfattning i ett utlåtande av justitiekanslern. Ändamålet med den då ifrågavarande reformen var att undanröja den olikhet inför lagen, som följde av att målsäganden hade befogenhet att avgöra huruvida åtal skulle ske. Förskingrare, som hade förmögna släktingar eller vänner, kunde nämligen icke sällan undgå åtal genom att dessa helt eller delvis täckte det förskingrade på villkor att målsäganden avstode från att angiva brottet. Justitiekanslern riktade mot den föreslagna reformen den anmärkningen, att själva brottet bortfölle om det förskingrade ersattes. Han anförde sålunda, att önskemålet om rättvisans oberoende av ekonomiska hänsyn aldrig kunde helt uppnås genom åtalsrättens utsträckning, då enligt svensk rätt förskingringsbrott icke ansåges föreligga, därest den som förfogat över annans penningmedel kunde i rätt tid återbetala dem, oavsett om detta ernåddes blott genom vänners mellankomst, genom en konjunkturvinst eller genom annan tillfällighet. Häremot erinrade justitieministern, att den omständigheten att medlen blivit ersatta allenast torde äga betydelsen av ett indicium för att gärningsmannen redan vid tillgreppet haft vilja och förmåga att göra rätt för sig. Där så varit förhållandet, vore tydligen förskingringsansvar uteslutet, men om det ådagalades att den tilltalade endast genom utomståendes mellankomst eller annan tillfällighet satts i stånd att gottgöra ägaren, torde den omständigheten att medlen faktiskt blivit ersatta icke medföra straffrihet. (K. prop. 1923: 201 s. 7.)

Detta uttalande av justitieministern torde uttrycka den uppfattning, som numera oomstridd råder i rättstillämpning och doktrin. En kassör har sålunda, för att taga ett exempel, dömts till ansvar för förskingring, då vid revision kassabehållningen visserligen stämt men det befunnits att han tidigare haft brist i kassan (NJA 1938 s. 247). Ståndpunkten torde förtjäna företräde framför den motsatta, eftersom den bättre tillgodoser kravet på likhet inför lagen och dessutom bringar reglerna om förskingring till överensstämmelse med vad som otvivelaktigt gäller om stöld.

I sådana fall, där någon mottagit penningar under redovisningsskyldighet men icke är förpliktad att hålla medlen avskilda, kan enligt

gällande rätt förskingringsansvar icke ifrågakomma men väl under vissa förutsättningar ansvar för trolöshet mot huvudman. Eftersom mottagarens förpliktelse här icke avser just de penningar som han mottagit, kan ansvar icke inträda blott för att han sammanblandar dem med sina egna medel eller tillgodogör sig dem på annat sätt. Det kräves därutöver, att hans förfarande är till skada för huvudmannen. Om denne lider förlust genom den redovisningsskyldiges förfarande, kunna emellertid förutsättningarna för straffbarhet vara uppfyllda, även om förlusten sedermera skulle bliva täckt. l motsats till vad händelsen i allmänhet är beträffande stöld och de nyss berörda fallen av förskingring erbjuder det emellertid i dessa fall mången gång svårigheter att avgöra, när händelseutvecklingen fortskridit så långt att förlust kan sägas hava inträtt. Ofta kunna grundade förhoppningar hysas, att huvudmannen, om han blott ger sig till tåls, genom förhållandenas utveckling, såsom omsvängning i konjunkturerna eller andra personers mellankomst, skall kunna få sina penningar åter. Frågan om ansvar bör emellertid icke hållas svävande till dess det, med praktisk visshet, visar sig huruvida den redovisningsskyldiges förfarande slutligen resulterar i förlust. Det är tydligen önskvärt, att det omedelbart sedan den redovisningsskyldige förövat den ifrågavarande handlingen kan fastställas huruvida denna medför straffansvar. I praxis har också en person, som under redovisningsskyldighet mottagit penningmedel utan förpliktelse att hålla medlen avskilda och som tillgodogjort sig medlen vid en tidpunkt då han visste sig vara på obestånd, dömts till ansvar för trolöshet mot huvudman oavsett att han sedermera ersatt medlen med penningar som han åtkommit dels genom annat brottsligt förfarande, dels genom lån (NJA 1938 s. 286). Liknande synpunkter böra tydligen anläggas beträffande bedrägeri. Det har redan framhållits, att den omständigheten att en genom bedrägeri tillkommen rättshandling är ogiltig icke hindrar att den anses innefatta skada för den bedragne. Även om avtalet är ofördelaktigt, är det emellertid icke säkert, att affären slutligen visar sig förlustbringande. Det skulle dock vara föga rimligt, om frågan huruvida bedrägeriansvar skall inträda hölles svävande, till dess praktiskt taget varje förhoppning om en lycklig utgång av affären vore ute. Naturligare är att frågan huruvida rättshandlingen är sådan att bedrägeriansvar skall inträda i princip anses möjlig att besvara så snart rättshandlingen är företagen. Det får därvid ankomma på ett ekonomiskt bedömande, huruvida rättshandlingen innebär skada för den förledde. Mången gång är prövningen därav enkel, i det att den valuta som tillföres den förledde genom rättshandlingen är åsatt pris på öppen marknad och detta pris är lägre än han med hänsyn till vederlaget hade rätt att kräva. Rättshandlingen avser t. ex. inköp av aktier eller obligationer, som på börsen värderas lägre än den erlagda köpeskillingen. Ett annat exempel är det, att någon genom oriktiga uppgifter skaffar sig försäkring enligt lägre tariff än den som skulle hava tillämpats om han lämnat sanna uppgifter. I dessa fall måste transaktionen anses innebära skada för den förledde, även om de inköpta värdepapperen skulle stiga i värde eller försäkringstiden utlöpa utan att något försäkringsfall inträffat. I rättspraxis har också fullbordat bedrägeri ansetts föreligga, då en företagsledare vilselett långivare angående företagets kreditvärdighet och därigenom skaffat det kredit som det annars icke, i allt fall ej på så billiga villkor, skulle hava erhållit (NJA 1933 s. 724).

En rättshandling som medför risk för förlust kan naturligtvis samtidigt vara förenad med vinstutsikt varigenom förlustrisken mer eller mindre uppväges. En affärsman förmår, för att taga ett exempel, en kapitalstark person att tillsammans med honom bilda bolag för att exploatera en uppfinning och lämnar därvid med hänsyn till den senares försiktighet oriktiga uppgifter beträffande förlustrisken. Om vinstchansen är så stor att den enligt ekonomiskt bedömande uppväger förlustrisken, kan en sådan gärning icke anses innebära skada. Ett med detta jämförligt fall är det, att någon förmår annan, som önskar göra en säker placering, att köpa spekulationsbetonade aktier på börsen till gängse pris under uppgift att aktierna äro säkra papper. Köpeskillingen är i detta fall avvägd med hänsyn till såväl risker som vinstutsikter och köpet kan därför icke anses innebära skada för köparen. Att en person olovligen spekulerar med anförtrodda medel för uppdragsgivarens räkning behöver på grund av det sagda icke innebära skada för denne. Om den som spekulerar med sådana medel gör det för egen räkning, så att vinsten skall tillfalla honom själv men förlustrisken bäras av huvudmannen, är det emellertid tydligt, att utsikten till vinst icke kan uppväga risken.

Det anförda torde kunna föras tillbaka på en gemensam princip, som kommittén avser att antyda då i brottsbeskrivningarna för straffbarhet fordras att viss åtgärd innebär skada. Frågan huruvida skaderekvisitet är uppfyllt skall sålunda vid dessa brott enligt kommitténs mening hänföras till tidpunkten för åtgärden, så att brottet anses fullbordat i och med denna. Liksom enligt det förut sagda det ej skall vara tillräckligt att åtgärden orsakar skada utan det därutöver bör fordras att skadan omedelbart framgår av åtgärden, skall det å andra sidan vara tillräckligt, att åtgärden innefattar försämring av den ifrågavarande personens förmögenhetsställning. Eftersom enligt ekonomiskt bedömande redan en beaktansvärd fara för slutlig förlust har till följd att förmögenhetsställningen försämras, kommer vid de ifrågavarande brotten skaderekvisitet att vara uppfyllt i och med att åtgärden utsätter den ifrågavarande personens förmögenhet för en så beskaffad fara. På enahanda sätt kan även vinning föreligga vid samma tidiga tidpunkt. En sak för sig är att den risk, som eljest skulle följa av viss handling, i det särskilda fallet kan vara utesluten, emedan gärningsmannen äger såväl vilja som fullgod förmåga att ersätta en hotande förlust. Det är givet, att i ett sådant fall handlingen icke kan anses innebära skada.

Enligt det betraktelsesätt som nu framställts är i princip den vidare utvecklingen av händelseförloppet utan betydelse för frågan huruvida åtgärden innebär skada, låt vara att senare inträffade händelser kunna vara av värde för utredningen huruvida ekonomiskt betydelsefull risk uppstått genom åtgärden. Den omständigheten att slutlig förlust icke inträffat kan därför ej utan vidare fritaga från ansvar. Att utgången blir lycklig förmår nämligen icke utplåna den omständigheten, att målsägandens förmögenhet utsatts för risk som för en tid minskat densamma. Det är sålunda, för att taga ett exempel, uppenbart, att en förmyndare som inlåter sig på hasardspel med myndlingens medel skall dömas för förskingring, oavsett om han vinner och därefter återställer beloppet. Likaså skall en person, som skaffar sig kredit till en affärstransaktion genom att medelst oriktiga uppgifter i väsentlig mån dölja den därmed förenade risken, otvivelaktigt dömas för bedrägeri, även om transaktionen skulle lyckas och försträckningen därför blir återbetalad.

Att den här framlagda uppfattningen är välgrundad belyses ytterligare, om man betänker att, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, skadan i allmänhet skall vara uppsåtlig. Den som genom förskingring eller bedrägeri bereder sig möjlighet att spekulera för egen räkning på annans risk har emellertid uppenbarligen i många fall icke uppsåt att tillskynda den andre någon slutlig förlust, om uppsåt förstås i sin hos oss vedertagna betydelse. Tvärtom skulle han ofta avstå från transaktionen, om han kunde förutse att utgången skulle bliva denna. Vad han vill är endast att låta* den andre löpa risken av förlust. Men de ifrågavarande straffbuden skulle vara föga verksamma, om de ej avsåge att bestraffa just detta. Följden av en motsatt ståndpunkt skulle vara, att större transaktioner av ifrågavarande slag i allmänhet ej skulle ådraga ansvar ens om de ledde till förlust. Det är nämligen sällan möjligt att antaga, att den som företager en sådan transaktion har uppsåt att orsaka slutlig förlust, eftersom han, om affären får denna utgång, icke har stora möjligheter att undgå upptäckt.

Med stöd av de överväganden för vilka redogjorts i det föregående har kommittén för en grupp av brott, vinningsbrotten, uppställt fordran att den brottsliga gärningen eller en därav framkallad disposition skall innebära vinning och skada. Till denna grupp av brott höra de mest betydelsefulla förmögenhetsbrotten, såsom bedrägeri (21: 1), förskingring (22: 1) och utpressning (21: 4). Även stöld (20: 1), rån (20: 5) och ocker

(21: 5) äro vinningsbrott, ehuru vinningsrekvisitet där uttryckts något annorlunda. Vid några brott upptages ett skaderekvisit utan att det tillika kräves vinning, Det är fallet med trolöshet mot huvudman (22: 5) samt med vissa av de fall som i förslaget upptagas under benämningen oredligt förfarande (21: 7). För att dessa brott skola föreligga kräves enligt den föreslagna lagtexten, att det förfaringssättet skadar någon. Såsom närmare. skall utvecklas i den speciella motiveringen, har detta uttryckssätt valts i stället för uttrycket "innebär skada" i syfte att angiva att även skada som utgör en icke omedelbar följd av den brottsliga handlingen skull vara tillräcklig för att uppfylla skaderekvisitet vid dessa brott. Därav att ordet innebär icke användes vid angivande av skaderekvisitet får emellertid icke motsättningsvis slutas, att brottet ej skulle vara fullbordat redan då den förfördelades förmögenhet utsättes för en ekonomiskt betydelsefull risk. Den princip i detta hänseende som i det föregående utvecklats är grundad i sakens natur. varför det ansetts överflödigt att komplicera lagtexten med en erinran om att den gäller även vid dessa brott.

En särskild brottsgrupp bildas av brotten egenmäktigt förfarande (20: 6), olovligt förfogande (22: 4) och viss typ av oredligt förfarande (21: 7), i vilka icke något skaderekvisit upptagits. Det kan naturligtvis med hänsyn därtill ifrågasättas, huruvida icke dessa, brott äro så artskilda från de i det föregående nämnda att de borde behandlas i annat sammanhang än dessa. Att kommittén icke desto mindre upptagit dessa brott bland förmögenhetsbrotten beror på att bestämmelserna om dem på visst sätt komplettera bestämmelserna angående stöld, förskingring och bedrägeri. Då kommitténs utredning av praktiska skäl icke utsträckts till SL 19 kap., ingår däremot det i SL 19: 20 behandlade brottet uppsåtlig skadegörelse å sak icke bland de av kommittén behandlade förmögenhetsbrotten.

I det föregående hava de s. k. konkursbrotten, i förslaget motsvarade av en kategori benämnd gäldenärsbrott (23 kap.), lämnats åsido. Av skäl som komma att beröras i den speciella motiveringen vid rubriken till 23 kap. har det icke befunnits sakenligt att inpassa dessa brott i samma schema som de förut behandlade. Vinnings- och skaderekvisiten äga emellertid viss motsvarighet vid gäldenärsbrotten, och dessa uppfattas därför av kommittén såsom förmögenhetsbrott.

Den föregående framställningen har haft avseende på fullbordade brott. Att försök, i den mån sådant enligt förslaget är straffbart (20: 8, 21: 8,

22: 9 och 23: 6), behandlas i sammanhang med det fullbordade brottet tarvar ingen motivering. Enahanda är förhållandet med förberedelse, där sådan gärning undantagsvis straffbelägges (20: 9, 21: 8 stycke 2, 21: 10).

Även ett brott sådant som svindleri (21: 9), vilket ofta men ej alltid utgör förberedelse till bedrägeri och i förslaget behandlas såsom ett självständigt brott, har ansetts böra upptagas bland förmögenhetsbrotten i stället för att räknas såsom ett brott mot allmänheten, vilket även vore möjligt. En liknande tankegång har föranlett, att bokföringsbrott (23: 5) har hänförts till gäldenärsbrotten, ehuru det även kunde uppfattas såsom ett brott mot allmänheten.

Det är uppenbart, att skaderekvisitet ej får anses uppfyllt, med mindre skada är för handen objektivt sett och alltså ej blott i gärningsmannens föreställning. Huruvida vinningsrekvisitet likaledes skall vara ett objektivt rekvisit kan däremot vara föremål för delade meningar. I utländsk lagstiftning har man ofta stannat vid en fordran på vinningssyfte utan att tillika kräva att vinning kommit till stånd. Den danska strafflagen upptager sålunda "Berigelseshensigt" såsom det enhetliga kännetecknet på alla vinningsbrott. I Thyréns utkast har även genomgående uppställts fordran på vinningssyfte, men vid vissa hithörande brott, bland annat bedrägeri och trolöshet mot huvudman, har därjämte såsom objektivt rekvisit fordrats att förfogandet innebär förmögenhetsskada för den angripne samt orättmätig vinning för gärningsmannen eller en tredje man. Rättstillämpningen i vårt land har uppfattat vinningsrekvisitet i första hand såsom ett objektivt rekvisit. Vinningen skall sålunda verkligen hava kommit till stånd; den skall därjämte liksom övriga objektiva rekvisit vara omfattad av gärningsmannens uppsåt, men därutöver kräves icke något särskilt vinningssyfte. Denna ståndpunkt har för ett särskilt fall kommit till uttryck i lagen, nämligen då straff för utpressning år 1934 blev infört. Enligt lagens beskrivning skall utpressaren hava utfört brottet "sig eller annan till orättmätig vinning", d. v. s. orättmätig vinning skall hava uppkommit och detta skall hava varit gärningsmannens uppsåt. Denna inhemska ståndpunkt synes kommittén böra bibehållas för alla vinningsbrott, emedan straffbestämmelserna bliva klarare och verkningsfullare, om brottsbeskrivningarna byggas på det objektiva förmögenhetsresultatet än om det avgörande är ett vinningssyfte, vars tillvaro är svår att bevisa och vars frånvaro en gärningsman lätt kan intala sig. Endast beträffande stöld och rån göres enligt förslaget en avvikelse från denna ståndpunkt. Såsom skall framgå av den speciella motiveringen, är avvikelsen dock mera skenbar än verklig.

Vad beträffar förmögenhetsbrottens subjektiva rekvisit fordras enligt förslaget liksom enligt hittillsvarande rättstillämpning i regel uppsåt omfattande alla objektiva rekvisit. Denna fordran är underförstådd vid alla brott enligt förslaget, beträffande vilka något annat icke angivits. I fråga om innebörden av kravet på uppsåt utgår kommittén från strafflagskommissionens framställning (SOU 1923: 9 s. 123 f.), vilken i stort sett

giver uttryck för den rådande uppfattningen inom doktrin och praxis i vårt land. l terminologiskt hänseende förordar kommittén emellertid en mindre avvikelse från kommissionens framställning. Uppsåt föreligger enligt kommittén för det första, då det brottsliga resultatet är vad gärningsmannen önskar uppnå med sin handling eller är ett genomgångsled för uppnående av vad han egentligen önskar. I dessa fall föreligger direkt uppsåt, även kallat avsikt eller syfte. Uppsåt är vidare för handen, där det brottsliga resultatet av gärningsmannen uppfattas såsom nödvändigt förbundet med den önskade effekten utan att likväl vara ett genomgångsled till detta, s. k. indirekt uppsåt. Slutligen föreligger uppsåt, s. k. eventuellt uppsåt, där gärningsmannen uppfattar det brottsliga resultatet såsom möjligen förbundet med handlingen men Ovisst, utan att visshet i detta hänseende skulle avhållit honom från handlingen. Kravet på uppsåt är, där annat ej angives, uppfyllt så snart uppsåt föreligger i någon av dessa former. I olikhet mot Thyrén upptager kommittén sålunda icke vid något vinningsbrott krav på direkt uppsåt att göra vinning, vinningssyfte. Om det objektiva förmögenhetsresultatet förverkligas, saknas tillräcklig anledning att utesluta vinningsbrott, där resultatet omfattas av ett uppsåt som icke uppnår syftets högre samhällsfarlighet. Liksom på de flesta brottsområden minskas även här straffets avhållande verkan, om det göres beroende av den vanskliga bevisningen om syfte och icke träffar det i senare straffrättsutveckling alltmer beaktade eventuella uppsåtet. Då kommittén undantagsvis velat uppställa krav på avsikt i visst hänseende, har detta skett genom att använda uttrycket "för att". När i 21: 9 första stycket, som handlar om viss form av svindleri, brottsbeskrivningen innehåller att handlingen företages "för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom", kräves sålunda att handlingen företages i denna avsikt. Däremot använder kommittén uttrycket "med uppsåt att" för att beteckna alfa former av uppsåt.

Den bestämning av begreppet uppsåt, från vilken kommittén i anslutning till härskande doktrin och rättstillämpning utgår, skulle vara alltför snäv, om icke begreppet skada uppfattades på sätt i det föregående utvecklats. Ty såsom förut framhållits skulle i många fall den som genom förskingring eller bedrägeri skaffar sig medel för en affärstransaktion säkerligen hava avstått från gärningen, om han vetat att den skulle leda till förlust. Detta innebär, att han i förhållande till förlusten ej ens har eventuellt uppsåt i den mening vari detta begrepp här fattats. Om det, mot vad kommittén funnit riktigt, skall fordras uppsåt i förhållande till den slutliga förlusten, måste uppsåtsbegreppet därför utvidgas, så att redan vetskap om att transaktionen är förbunden med viss risk är tillfyllest för att gärningen skall anses uppsåtlig. Det uppstår då svårigheter att bestämma, huru stor den medvetna risken skall vara för att uppsåt skall anses föreligga.

I vissa fall, där detta uttryckligen angivits, fordras enligt förslaget för straffbarhet e uppsåt utan allenast oaktsamhet. Detta är händelsen främst i sådana fall, där gärningsmannens ställning ger särskild anledning till krav på aktsamhet. Det föreslås sålunda straff för den, som i utövning av yrke eller näring köper sak som är frånhänd någon genom brott, ehuru han har skälig anledning antaga att brott föreligger, och likaså för person i ledande ställning inom ett företag, vilken av grov vårdslöshet sprider vilseledande uppgifter om företaget.

IV. Förslagets systematik.

Enär den nya lagstiftning om förmögenhetsbrott till vilken kommittén haft att utarbeta förslag är ett första led i arbetet på en successiv allmän reform av strafflagens speciella del, har kommittén övervägt, huruvida denna reform borde ske i den ordning som följdes vid tillkomsten av 1864 års strafflag, då fristående lagar om olika partier först utfärdades och senare sammanfattades till en enhetlig strafflag. En sådan lagstiftningsmetod skulle äga vissa fördelar, framför allt på den grund att i en fristående lag om förmögenhetsbrott för dessa brott gemensamma frågor skulle kunna behandlas i en avdelning för sig. Emellertid synes värdet av en enhetlig strafflag vara ännu större. Då kommittén icke funnit något avgörande hinder mot att bereda den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott plats inom den nuvarande strafflagens ram, har kommittén givit sitt förslag formen av ett förslag till ändring i vissa delar av strafflagen. Förslaget innebär, att 20–23 kap. skola erhålla helt ny lydelse och 24 kap. upphävas. Härav föranledas åtskilliga följdändringar i såväl övriga delar av strafflagen som andra lagar och författningar. Att vissa i nuvarande 22 och 24 kap. behandlade brott, som kommittén ansett icke vara förmögenhetsbrott, införts i de sammanhang dit de ansetts närmast höra, har redan påpekats i redogörelsen för kommitténs arbetsuppgifter. Den här följande framställningen kommer i huvudsak att avse endast de brott, som enligt kommitténs förslag skola upptagas i 20–23 kap. Kommittén vill till en början redogöra för hur brotten fördelas på dessa kapitel, alltså för frågan om förmögenhetsbrottens indelning.

I den nuvarande strafflagen handlar

20 kap. om stöld och snatteri,

21 kap. om rån och utpressning,

22 kap. om bedrägeri och annan oredlighet, däribland även förskingring och trolöshet mot huvudman,

23 kap. om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär, samt

24 kap. om åverkan så ock om olovligt jagande eller fiskande; reglerna om olovlig jakt hava dock, som nämnts, nyligen överflyttats till jaktlagen.

Denna kapitelindelning utgör icke något på en enhetlig tankegång uppbyggt system men ger uttryck för erfarenhetsmässigt grundade kriminalpolitiska synpunkter. Den nuvarande uppställningen medför väl i vissa fall olägenheter som det gäller att undanröja men bjuder i andra avseenden mycket av värde som enligt kommitténs mening bör bibehållas. I fråga om lagstiftningens yttre uppställning har kommittén därför lagt gällande lag till grund i större utsträckning än Thyrén gjorde.

Thyrén (Principerna för en strafflagsreform II s. 48–74) tänkte sig förmögenhetsbrotten indelade i dels brott mot särskilda förmögenhetsrättigheter, nämligen mot sakrätter, mot immaterialrätter och mot obligationsrätter, dels ock brott mot förmögenheten i dess helhet. Brotten mot sakrätter behandlas i Thyrén III, varest dock även utpressningsbrottet i dess helhet medtages. De här behandlade brotten äro förskingring, hittegodsdelikt, tjuvnad, rån, utpressning, åverkan samt bodräkt. Såsom brott mot förmögenheten i dess helhet behandlas i Thyrén IV bedrägeri, ocker, trolöshet, ägares kränkning av pant- och retentionsrätt, olovligt försäljande av annans sak samt dubbelkrav m. m. I en tredje huvudavdelning ämnade Thyrén behandla konkursbrotten, med vilka stadgandet i SL 22: 2 p. 3 i vad det avser förekommande av utmätning skulle hava sammanförts (se Thyréns efterl. ant. samt IV s. 22 och 132; jfr Wetter i SvJT 1934 s. 387 f.).

I moderna utländska strafflagar indelas förmögenhetsbrotten vanligen efter samma princip som den av Thyrén använda, alltså efter angreppsobjektet. Fullt utbildad finnes indelningen i den nya schweiziska strafflagen, som upptager fyra grupper av förmögenhetsbrott. nämligen brott mot äganderätt, brott mot förmögenheten i dess helhet, brott mot immaterialrätter samt konkurs- och utmätningsbrott. Vanligen uppställas brott mot immaterialrätter icke som en särskild grupp, och angrepp mot obligationsrätter äro i regel straffbara blott i form av konkursbrott. Vid sidan av den nu nämnda indelningen efter angreppsobjektet förekommer även indelning efter angreppssättet. Sålunda delar den italienska strafflagen förmögenhetsbrotten i brott medelst våld å sak eller person (mediante violenza alle cose o alle persone) och brott medelst svek (mediante frode). Till våldsbrotten räknas stöld, rån, utpressning, skadegörelse samt allehanda fall av åverkan och egenmäktigt besittningstagande; till svekbrotten åter bedrägeri, ocker, förskingring, tjuvgömmeri m. m.

När det gällt att välja indelningsgrund för förmögenhetsbrotten, har kommittén utgått ifrån att uppställningen bör vara lättfattlig för gemene man samt grundas på hänsyn till brottslingarnas genomsnittliga psykologiska typ. Ur dessa synpunkter lämnar den av Thyrén föreslagna indelningen åtskilligt övrigt att önska.

Att ett brott kränker en viss rättighet, t. ex. äganderätt, säger i allmänhet litet eller intet om brottets eller brottslingens beskaffenhet. Stöld och förskingring innebära visserligen båda enligt Thyrén kränkning av annans äganderätt, men brotten äro mycket olika varandra och begås i regel av brottslingar av helt skilda typer. Såsom Thyrén själv (III s. 113 f.) framhållit, spelar i själva verket frågan huru äganderättskränkningen sker kriminalpsykologiskt en större roll än själva det faktum att äganderätt kränkes. Det kan också hända att brottsligheten måste anses vara likartad. evad äganderättskränkning är för handen eller icke. Enligt en fast rotad allmän uppfattning föreligger sålunda förskingring även i fall då ingen äganderätt kränkes. Har någon fått penningar om hand under redovisningsskyldighet för annans räkning, är den sistnämnde visserligen icke ägare till penningarna, men vid bristande redovisning anses dock "penningförskingring" föreligga. Detta brott behandlas av Thyrén såsom ett trolöshetsbrott i ett helt annat sammanhang (Thyrén IV 6 §, se härom Thyrén IV s. 157–161) än det egentliga förskingringsbrottet, vilket behandlas i anslutning till stöldbrottet (Thyrén III 1–3 §§). Det trolöshetsmoment i penningförskingringen, som gjort att Thyrén behandlat denna som ett trolöshetsbrott, återfinnes emellertid även hos annan förskingring av anförtrott gods. Det synes också vara vida större kriminalpolitisk likhet mellan penningförskingring och annan förskingring av anförtrott gods än mellan förskingring av anförtrott gods och förskingring av hittegods. Det framträder därför som ett önskemål, att i en ny lagstiftning om förmögenhetsbrott förskingring av anförtrott gods sammanföres med penningförskingring men skiljes från förskingring av hittegods.

Ett annat skäl mot att indela förmögenhetsbrotten efter angreppsobjektet är, att den kränkta rättighetens art stundom bestämmes av yttre formella omständigheter och icke av sakens egen natur. Sålunda brukar vid avbetalningshandeln säljaren förbehålla sig äganderätten till det sålda godset; förfogar köparen över godset i strid häremot, anses han begå förskingring, eftersom säljarens äganderätt kränkes. Emellertid är det blott till namnet säljaren har äganderätt till godset; den verkliga innebörden av parternas överenskommelse är, att säljaren skall hava säkerhet för köpeskillingens betalning. Brottet bör därför, ehuru säljarens rätt kallas äganderätt, behandlas som åsidosättande av ett till säljarens säkerhet gjort åtagande. Slutligen förtjänar det erinras, att ett förmögenhetsbrott av visst slag anses föreligga, ehuru något sådant angreppsobjekt, som enligt Thyréns mening är kännetecknande för detta slags brott, icke i det särskilda fallet kränkes. Även om den angripne olovligen åtkommit den egendom varom fråga är och följaktligen icke har någon rätt som förtjänar skydd, kan det icke tillåtas andra att straffritt frånhända honom egendomen. Det är själva förfaringssättet – att stjäla, bedraga etc. – som måste vara förbjudet i ett ordnat samhälle.

Av nu antydda skäl har kommittén vid förslagets utarbetande valt sättet för brottets förövande som indelningsgrund. Med stöld hava därför till ett kapitel sammanförts icke alla brott som kränka äganderätt utan alla brott som begås på liknande sätt som stöld. Hit hava sålunda förts alla tillgreppsbrott, d. v. s. alla brott som ske genom att en sak olovligen tages i besittning, ävensom andra besittningsrubbningar, t. ex. brytande eller anbringande av lås. Kapitlet omfattar även besittningsrubbningar i fastighetsförhållanden och andra intrång på fastighet, t. ex. genom att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta, upptaga väg eller dylikt. Åverkansbrotten hava alltså till största delen inordnats i detta sammanhang. I samma kapitel behandlas även rån, dit kommittén hänfört ej blott tillgrepp utan varje förmögenhetsöverföring medelst råntvång, d. v. s. våld å person eller hot som innebär trängande fara. Kapitlet omfattar alltså utöver egentliga besittningsintrång även likartade intrång i annans möjlighet att råda över sin förmögenhet. Gemensamt för alla i kapitlet behandlade brott är, att gärningsmannen egenmäktigt, med yttre maktmedel, angriper en främmande maktsfär.

Närmast besläktade med de nu angivna äro sådana förmögenhetsbrott, där gärningsmannen angriper en främmande maktsfär på annat sätt, med psykiska medel. Hit höra framförallt angrepp på sätt som motsvara de civila ogiltighetsgrunderna i avtalslagens tredje kapitel, angrepp medelst svek (bedrägeri),

tvång (utpressning) eller på annat dylikt sätt (ocker). Under det att vid bedrägeri och utpressning gärningsmannen i typiska fall själv skapar den situation varav han drager fördel. utnyttjar han vid ocker blott en redan föreliggande situation. Härutinnan överensstämma med ocker andra i kapitlet behandlade brott, tjuvgömmeri m. m.

Under det att de nu Omnämnda båda grupperna av förmögenhetsbrott ske genom angrepp på främmande maktsfär. innefatta övriga av kommittén behandlade brott missbruk av egen maktsfär. Främst märkas här sådana brott som innefatta förtroendemissbruk. Ur denna synpunkt har kommittén sett förskingringsbrottet och därför med förskingring av anförtrott gods sammanfört förskingring av penningar som i och med mottagandet övergått i förtroendemannens ägo. Andra former av förtroendemissbruk hava i samma kapitel kriminaliserats som trolöshet mot huvudman. I övrigt har kommittén till detta kapitel hänfört ej blott förtroendemissbruk utan även missbruk av egen maktsfär' i sådana fall, då sysslomannaskap eller annat förtroendeförhållande ej föreligger. Sålunda bestraffas här, dock icke som förskingring utan som "olovligt förfogande", olovliga förfoganden över hittegods eller annan egendom, som genom misstag eller tillfällighet kommit i gärningsmannens besittning, alltså missbruk av besittningsförhållande som ej grundar sig på avtal, tjänst eller dylik ställning. Vidare bestraffas i samband med trolöshet mot huvudman men under särskild beteckning, "behörighetsmissbruk".

missbruk utanför sysslomannaskap av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet. Ehuru kapitlet alltså utom egentliga förtroendemissbruk även upptager missbruk av en maktställning, som ej har sin grund i ett förtroendeförhållande av ett eller annat slag, har kommittén ansett sig kunna använda den gemensamma beteckningen trolöshet på brottslighet av här angiven art.

Som missbruk av egen maktsfär kunna också gäldenärsbrotten betecknas. Det typiska för ett gäldenärsbrott är, att gäldenären sviker sin plikt att tillvarataga sina borgenärers intressen. Man kan här med fog tala om missbruk av egen maktsfär, men i motsats till trolöshet äro gäldenärsbrotten icke kränkningar av förpliktelser i särskilt angivna rättsförhållanden utan brott mot den hänsyn en gäldenär är skyldig sina borgenärer överhuvud. Gäldenärsbrotten hava därför ej upptagits i det allmänna trolöshetskapitlet utan i ett kapitel för sig.

På detta sätt har kommittén kommit fram till en indelning av förmögenhetsbrotten i fyra kapitel, nämligen

20 kap. om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande;

21 kap. om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning och ocker;

22 kap. om förskingring och annan trolöshet; samt

23 kap. om gäldenärsbrott.

Som synes skiljer sig denna indelning från den gällande rättens i huvudsakligen tre avseenden. Nuvarande 21 kap. om rån och utpressning har uppdelats på det föregående och det efterföljande kapitlet; rån har förts till stöldkapitlet och utpressning till bedrägerikapitlet. Vidare har nuvarande 22 kap. delats i två; bedrägeri och liknande brott bilda 21 kap., förskingring och trolöshet mot huvudman 22 kap. Slutligen har nuvarande 24 kap. bortfallit och de där behandlade åverkansbrotten inordnats i 20 kap eller, såvitt de icke innefatta besittningskränkning, i 22 kap.

Den av kommittén gjorda indelningen torde i sin mån vara ägnad att tillgodose det inledningsvis berörda önskemålet om brottens uppdelning efter brottslingstyper. Så förutsätta tydligen de i de båda första kapitlen behandlade brotten, angrepp å främmande maktsfär, i genomsnitt mera aktiva brottslingstyper än de båda senare kapitlen, som röra missbruk av egen maktsfär; och bland brottslingar som angripa främmande maktsfär är det en tydlig skillnad mellan tjuvar, rånare och andra som använda yttre maktmedel samt bedragare och andra mera "intellektuella" brottslingstyper. Inom vart och ett av de fyra kapitlen om förmögenhetsbrott behandlar kommittén i första hand förmögenhetsangrepp, som begås på det för kapitlet kännetecknande sättet och tillika innebära en förmögenhetsöverföring. Sålunda börjar 20 kap. med stöld och rån. Under beteckningen egenmäktigt förfarande upptagas därefter egenmäktiga förmögenhetsangrepp som antingen innebära skada utan att tillika innebära motsvarande vinning eller ock varken innebära vinning eller skada. Dit hänföras sålunda exempelvis sådana fall som att någon egenmäktigt sätter sig i besittning av sak mot lämnande av vederlag eller för att själv taga sig rätt. Dylika fall äro nu straffbara enligt SL 10: 20 såsom brott mot offentlig myndighet, men enligt vad som berörts i närmast föregående kapitel anser kommittén det mera sakenligt att behandla dem såsom förmögenhetsbrott.

Beträffande fastighetsförhållanden upptager förslaget icke något självständigt brott, motsvarande åverkan enligt SL 24 kap., utan enligt en särskild regel i förslagets 20 kap. skola brott i fastighetsförhållanden bedömas" på samma sätt som brott beträffande lös egendom, alltså vanligen efter omständigheterna såsom stöld eller egenmäktigt förfarande.

I bedrägerikapitlet har kommittén skilt det typiska bedrägeriet, som innebär förmögenhetsöverföring, från vilseledande förfarande av annan art. För närvarande skola, åtminstone av ordalagen i SL 22: 1 att döma, förmögenhetsöverförande och skadegörande fall utan åtskillnad straffas som bedrägeri. Fall som icke innebära skada kunna bliva straffbara antingen jämlikt 1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens eller ock jämlikt bestämmelsen i SL 22: 13 andra stycket om föryttrande av ont för gott, mångt för omängt eller det varuti man vet fel vara; sistnämnda bestämmelses räckvidd är dock icke klar. Det torde vara en kriminalpolitiskt lämpligare anordning att, såsom kommittén föreslår, låta bedrägeri vara ett rent vinningsbrott samt under annan brottsbeteckning. oredligt förfarande, sammanföra fall som äro enbart skadegörande eller icke innebära skada. Fall av sistnämnda art hava dock ej gjorts straffbara generellt utan blott under vissa ganska snäva betingelser. Några mot vinningsbrotten utpressning och ocker svarande förmögenhetsbrott som äro rent skadegörande eller varken innebära förmögenhetsöverföring eller skada hava icke upptagits i kommitténs förslag; tvång kan i vissa dylika fall straffas enligt SL 15: 22, och med ockerförbrytelser utan vinningskaraktär behöver man ej räkna.

Vid förskingring föreslår kommittén samma ordning som vid stöld och bedrägeri beträffande de mot vinningsbrotten svarande förmögenhetsbrott som äro rent skadegörande eller varken innebära förmögenhetsöverföring eller skada. Liksom de mot stöld svarande brotten sammanförts under beteckningen egenmäktigt förfarande och de mot bedrägeri svarande under beteckningen oredligt förfarande, hava förskingringens motsvarigheter upptagits under beteckningen olovligt förfogande. Förskingring är alltså enligt kommitténs förslag ett vinningsbrott. Rent skadegörande fall – en fånge som rymmer kastar bort kronans kläder – straffas nu, åtminstone i viss utsträckning, som förskingring. men det synes kriminalpolitiskt riktigare att straffa dessa brott annorlunda än de förmögenhetsöverförande. Mot förskingring svarande fall som varken innebära förmögenhetsöverföring eller skada äro för närvarande endast undantagsvis straffbelagda; frånsett straffbestämmelserna i HB 10: 6. 11: 4 och 12: 4 vilka icke längre

torde anses vara gällande. är straff stadgat i 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om olovligt förfogande innefattar generellt straffbeläggande av dylika fall; den som olovligen förfogar över annans egendom skall straffas även om vederlag gives. – I motsats till vad händelsen är vid stöld, bedrägeri och förskingring hava vid trolöshet mot huvudman de rent skadegörande formerna sammanförts med vinningsbrottet, då nämligen gärningsmannens vinning sällan direkt svarar mot huvudmannens skada utan har formen av mutor eller dylikt. Att skada den vars intressen man har att tillvarataga synes vara lika straffvärt vare sig brottet innebär förmögenhetsöverföring eller ej. Även vissa fall av trolöshet som blott innebära förfång av annan än ekonomisk art hava här upptagits, nämligen missbruk av förtroendeställning vid skötande av rättslig angelägenhet.

Även vid gäldenärsbrotten hava de skadegörande formerna sammanförts med vinningsbrotten. Förmögenhetsangrepp som icke innebära skada äro här straffbara framför allt i form av bokföringsbrott.

Frågan huruvida man bör genomföra en uppdelning av de straffbara handlingarna i brott och förseelser har kommittén icke kunnat upptaga till behandling på grund av att kommitténs förslag har formen av ändringar i gällande strafflag. Thyrén, som tänkt sig en sådan uppdelning, har i sina utkast icke behandlat förseelserna. Sålunda lämnar Thyrén avsiktligt åsido t. ex. olovligt brukande och åtskilliga bedrägeri närstående förseelser (se Thyrén IV s. 52–57 och 131–140). Kommittén har däremot varit hänvisad att behandla förseelserna i samband med de grövre brotten inom de särskilda kapitlen. Sålunda behandlas i bedrägerikapitlet sådana förseelser som att undandraga sig att betala på restauranger, tåg, biografer och dylika ställen, befattning med tjuvgods av oaktsamhet och oaktsamt utspridande av oriktiga uppgifter samt i förskingringskapitlet olovligt brukande och underlåtenhet att tillkännagiva hittegods.

Kommittén har i stort sett nöjt sig med att inom strafflagens ram behandla vad som hittills upptagits där och lämna specialstraffrätten utanför utredningen. En systematisk revision av de straffbestämmelser, som nu återfinnas i särskilda lagar och författningar och i vilka ej sällan likartade fall behandlas olika därför att reglerna tillkommit vid skilda tidpunkter och i skilda sammanhang, torde nämligen falla utanför kommitténs uppgift. Emellertid har kommittén från specialstraffrätten till strafflagen överfört ocker, som är ett egentligt brott, men från strafflagen till ägofredslagen flyttat vållande till att kreatur olovligen inkomma på annans ägor. Enligt kommitténs mening är det, särskilt med hänsyn till att återfallsgrundande verkan tillagts alla i SL 20–23 kap. upptagna men inga andra förmögenhetsbrott, ett önskemål att alla egentliga brott upptagas i strafflagen, medan förseelser behandlas i specialstraffrätten. I vissa fall kan dock svårigheten att beskriva ett brott annorledes än genom hänvisning till motsvarande privaträttsliga bestämmelser tala för att brottet behandlas i den författning där dessa återfinnas. Av sådan grund har nyligen olovlig jakt överförts till jaktlagen. Ehuru goda skäl kunna anföras för att bibehålla såväl detta brott som olovligt fiske inom strafflagens ram, har kommittén icke velat föreslå något avsteg från den väg som följdes vid jaktlagstiftningen utan funnit riktigare att hålla frågan öppen i avvaktan på fiskelagstiftningens revision. Kommittén har därför lämnat jaktlagstiftningen orubbad och upptagit straffbestämmelserna mot olovligt fiske bland övergångsbestämmelserna.

Slutligen må omnämnas, att som konsekvens av de föreslagna reglernas infogande i den nuvarande strafflagens ram bestämmelser om försök och förberedelse ävensom angående åtal måst upptagas i vart och ett av de särskilda kapitlen. De upprepningar som blivit en följd härav synas dock icke medföra någon olägenhet.

V. Huvuddrag i förslaget.

Med hänsyn till de genomgripande samhälleliga förändringarna under den avsevärda tid som förflutit efter de nuvarande strafflagsbestämmelsernas tillkomst, har förslaget icke kunnat stanna vid detaljändringar i den gällande rätten utan innebär en omvandling av denna. Förslaget avser att utgöra icke blott en partiell reform av den nuvarande strafflagen utan ett led i arbetet på en ny strafflag. Redan den redogörelse som i nästföregående kapitel lämnats för förslagets uppställning utvisar, att förslaget i många hänseenden ger uttryck åt nya grundtankar. Dessa hava utformats med ledning främst av erfarenheterna från tillämpning av gällande rätt samt med beaktande av Thyréns förberedande utkast ävensom moderna utländska strafflagar och strafflagsförslag.

Att reformbehovet, såsom i direktiven framhållits, är mera trängande beträffande förmögenhetsbrotten än beträffande andra områden av strafflagens speciella del har sin naturliga förklaring däri, att dessa brott uppträda i mera skiftande och genom tiderna föränderliga former än andra. Man måste nämligen räkna med att mänsklig upppfinningsrikedom ständigt är sysselsatt med att vid sidan om lagen finna nya förvärvskällor av en för samhället icke önskvärd art.

Den viktigaste förändringen inom förmögenhetsbrottens område ligger däri. att tyngdpunkten förskjutits från stöldbrotten. som i gällande lag äro föremål för en onödigt detaljerad reglering, till brott inom förmögenhetsomsättningen: bedrägeri och annan oredlighet. utpressning, ocker,

förskingring och annan trolöshet. I förslaget kommer detta till synes redan därigenom, att stöld. rån och åverkan. som nu upplaga i det närmaste var sitt kapitel i strafflagen. sammanförts till ett jämförelsevis kort kapitel, dit även från SL 10: 20 överflyttats bestämmelsen om egenmäktigt förfarande. Detta har möjliggjorts genom en grundlig förenkling av lagtexten. Framför allt hava de nuvarande detaljerade bestämmelserna om successiv straffskärpning vid högre resor av stöld borttagits och ersatts med en för förmögenhetsbrott i allmänhet gemensam återfallsbestämmelse. Detta innebär ej blott en formell förenkling utan även en betydelsefull förändring i sak. På sätt redogörelsen för frågan om återfall (s. 32) utvisar åsyftar kommitténs förslag att lindra opåkallad hårdhet vid behandlingen av tjuvar och liknande brottslingar genom att utjämna den starka skillnaden i bestraffning av stöldbrotten och av andra förmögenhetsbrott. En annan förenkling beträffande stöldbrotten består i att inbrott utan tillgrepp icke bibehållits som särskild brottstyp. Enligt kommitténs förslag blir inbrott i uppsåt att omedelbart föröva stöld straffbart som försök till stöld; sådant inbrott som blott innefattar förberedelse till stöld kan efter omständigheterna bestraffas som egenmäktigt förfarande, skadegörelse eller hemfridsbrott.

Medan omarbetningen av stöldbrotten i huvudsak åsyftat i formellt hänseende förenkling och i materiellt lindring av straffen, hava däremot bestämmelserna om brotten inom förmögenhetsomsättningen måst utvecklas för att undanröja betänkliga luckor och osäkerhet om brottsbegreppens innebörd samt möjliggöra tillräckligt allvarliga ingripanden mot företeelser av särskilt samhällsfarlig art. Sålunda har det straffbara området utsträckts till nya former av ocker, utpressning och annan oredlig förvärvsverksamhet, och åtskilliga förändringar hava vidtagits i systematiskt hänseende. Vissa hithörande brott hava länge saknat plats i strafflagen. Utpressning upptogs i strafflagen som särskilt brott först år 1934. Ocker är visserligen redan straffbart enligt särskild lag men flyttas genom kommitténs förslag in i strafflagen. Inom specialstraffrätten hava länge funnits bestämmelser, som i viss mån motsvara vad kommittén föreslår rörande svindleri i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars eller dylika företags ekonomiska ställning, men dessa bestämmelser hava till synes i stor utsträckning förblivit obeaktade och varit till föga nytta. Betydelsen av att så allvarliga brott som de nu nämnda behandlas i strafflagen torde icke böra underskattas. Vid arbetet på reglernas systematisering och utformning, ett arbete för vilket redogörelse lämnats i nästföregående kapitel, har särskild uppmärksamhet ägnats åt uppgiften att undvika luckor och klargöra till vilket brott ett visst förfarande är att hänföra. Enligt gällande rätt råder, för att anföra ett exempel, stor oklarhet angående frågan, hur det fall straffrättsligt skall bedömas, då en syssloman obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med mottagandet övergått i hans ägo. Av kommittén har detta problem lösts genom en sådan utformning av förskingringsbegreppet, att det klart omfattar detta fall. Reglerna om förskingring och trolöshet, som i den nuvarande strafflagen i stort sett icke upptaga mer än två paragrafer, SL 22: 11 och 14, hava i kommitténs förslag utvecklats till ett särskilt kapitel. Detta har möjliggjort en uppdelning på svårare och lindrigare brottstyper som i och för sig innebär en fördel. Då en köpare av avbetalningsgods förfogar över godset i strid mot äganderättsförbehåll, bedömes detta för närvarande som förskingring. Det lärer icke kunna bestridas, att denna rubricering innebär en opåkallad hårdhet mot den skyldige, och den är även ägnad att avtrubba det allmänna omdömet om det typiska förskingringsbrottets allvarliga karaktär. För att råda bot i bägge 'dessa avseenden har kommittén hänfört detta brottsfall icke till förskingring utan till den lindrigare brottstypen olovligt förfogande.

På grund av bristerna i gällande lag är de s. k. konkursbrottens systematiska ställning omstridd och i följd därav lagens tolkning oviss. Då lagen likställer falsk bokföring med det strängt bestraffade brottet att undandraga borgenärerna egendom, måste man fråga sig, huruvida verkligen straff för falsk bokföring, såsom ordalagen antyda, skall inträda oberoende av om avsikten varit att undandraga borgenärerna egendom eller om bestämmelsens placering bör föranleda fordran på sådan avsikt. I kommitténs förslag, där motsvarande brott upptagas under benämningen gäldenärsbrott, har denna fråga lösts på det sätt, att bokföringsbrottet utskilts till en särskild brottstyp med lägre straff. För straffbarhet förutsättes icke någon viss avsikt eller överhuvud något samband med gäldenärens obestånd, utan oriktig bokföring är straffbar redan på grund av att den, typiskt sett, är ägnad att försvåra utredningen av gäldenärens ställning.

De väsentligaste nyheterna i kommitténs förslag äro förskjutningar inom förmögenhetsbrottens område. Flertalet nu straffbara gärningar äro straffbara även enligt kommitténs förslag och omvänt, men i åtskilliga fall äro gärningarna straffbelagda ur andra synpunkter eller ock med högre eller lägre straff. Kommitténs arbete i denna del har främst varit inriktat på dels att bringa de olika straffsatserna i ett sådant förhållande till varandra som överensstämmer med nutida rättsuppfattning, dels ock att gruppera de särskilda brotten på ett sätt som svarar mot nutida krav och ger uttryck åt lagstiftningens anda och mening.

Förslaget innebär även förskjutningar mellan å ena sidan förmögenhetsbrottens område samt å andra sidan övriga brottsgrupper.

En sådan förskjutning rör förhållandet mellan ämbets- och förmögenhetsbrott. Ämbetsmannaförskingring skall enligt förslaget straffas. förutom enligt SL 25: 16, såsom vanlig förskingring, varvid den omständigheten att förskingraren är ämbetsman framträder som en straffskärpande omständighet. Enligt kommitténs mening bör en ämbetsman även i andra fall kunna för sitt förhållande i tjänsten dömas, förutom enligt SL 25 kap., för vanligt förmögenhetsbrott, exempelvis trolöshet mot huvudman.

I detta sammanhang må framhållas, att kommittén, till uppfyllande av det i direktiven omnämnda omnämnda önskemålet om en allmän straffbestämmelse mot intellektuell handlingsförfalskning, föreslår införande i SL l2 kap. av en bestämmelse om straff för oriktig uppgift i skriftlig handling. bestämmelsen, som skall ersätta SL 22:  17, förutsätter att handlingen skall hava begagnats eller utlämnnts till begagnande. Den avser alla enskilda handlingar. alltså ej blott. som SL 22: 17, intyg utan även fordringsbevis och andra dispositionshandlingar. Ett praktiskt fall av sistnämnda slag är att handlingen upprättats för skens skull.

Av de nu gjorda allmänna antydningarna framgår att kommitténs förslag främst innefattar förskjutningar inom det straffbara området, men även viktiga ändringar i detta områdes gränser föreslås. Dessa ändringar avse i vissa fall utvidgningar och i andra fall inskränkningar av det straffbara området.

Vad först angår utvidgningarna, har kommittén i åtskilliga hänseenden haft att fylla luckor i den gällande rätten. I direktiven nämnes, att krav på en omarbetning av straffbestämmelserna för ocker ofta framförts. För närvarande straffas ocker endast vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning, s. k. kreditocker. Kommittén föreslår, att straffbestämmelsen om ocker skall utvidgas till att liksom 31 § avtalslagen avse även andra rättshandlingar än försträckning, alltså även fall då ockraren erhåller sitt vederlag kontant eller hans oskäliga vinst i allt fall icke grundas på lämnande av kredit, s. k. sakocker. Ocker blir enligt förslaget straffbart även i sådana fall då något vederlag icke skall utgå. För att stävja kreditocker föreslår kommittén straffbeläggande av en del särskilt av ockrare brukade förberedande åtgärder. Härtill skall kommittén strax återkomma vid frågan om förberedelse. Vid utpressning och rån har det straffbara området utsträckts till att avse tilltvungen vinning även i form av annat än gods, penningar eller värdehandlingar. Vidare föreslår kommittén införande av straff dels för den som, utan att bedraga någon men utan att göra rätt för sig, begagnar sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, dels ock för den som har att betjäna allmänheten efter viss taxa och tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen. I stället för gällande bestämmelser om tjuvgömmeri i SL 20: 12 och 21: 9 samt liknande fall av s. k. efterföljande delaktighet i SL 3: 9 och 10 föreslår kommittén generella bestämmelser om brott, som består i att utnyttja eller befästa en föregående brottslig verksamhet. Enligt förslaget inträder straff i detta hänseende för det första, när någon tager olovlig befattning med sak som är frånhänd annan genom brott. I förhållande till SL 20: 12 och 21: 9 innefattar detta den utvidgningen, att det föregående brottet ej behöver vara stöld, snatteri eller rån utan även kan vara t. ex. förskingring. Vidare straffas enligt förslaget även den som eljest bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv. Härigenom klargöres att straff kan inträda för befattning med vad som trätt i stället för en olovligen åtkommen sak, ett fall som för närvarande icke nämnes i lagen. Med brottsligt förvärv åsyftar kommittén för övrigt även vinning av andra brott än sådana varigenom en sak frånhändes någon. Slutligen drabbar det föreslagna straffbudet den som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran till större del än efter lag skall utgå. Detta är nu straffbart endast i form av s. k. efterocker, men kommittén utsträcker det straffbara området till fordringar som tillkommit genom annat brott än ocker, exempelvis bedrägeri eller utpressning.

I direktiven har anmärkts, att någon straffbestämmelse ej finnes för sådana vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap, av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet. Dylika förfaranden bliva enligt kommitténs förslag straffbara såsom "behörighetsmissbruk", ett i samband med trolöshet mot huvudman uppställt nytt brottsbegrepp.

Vidkommande gäldenärsbrotten, som för närvarande med det i SL 22: 2 p. 3 angivna undantaget endast äro straffbara vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling, föreslår kommittén, att konkurs eller offentlig ackordsförhandling ej längre skall vara allmän förutsättning för straffbarhet. Straff skall kunna inträda även vid utmätning eller annan verkställighet samt till och med rutan att någon verkställighetsförrättning alls förekommit. Det straffbara området i fråga om gäldenärsbrott har även eljest utvidgats på enskilda punkter. Medan gäldenär som gynnar någon borgenär till de övrigas förfång för närvarande straffas blott då fråga är om icke förfallen gäld (SL 23: 3 p. 4), innehåller förslaget mera allmänna bestämmelser om straff för den som gör sig skyldig till "mannamån mot borgenärer".

Utvidgningar av det straffbara området innefattas också i kommitténs förslag om straff för försök och förberedelse. Försök är för närvarande icke generellt straffbart vid några andra förmögenhetsbrott än rån och utpressning. Försök till stöld är straffbart blott i form av inbrott, vilket såsom ett särskilt brott bestraffas lika med stöld. Försök till bedrägeri straffas i enstaka undantagsfall (se SL 22: 2 och 5) lika strängt som det fullbordade brottet men är eljest straffritt. Försök till förskingring eller liknande brott kan straffas blott då det har formen av nekande till gods som hör annan till och som man har i besittning (se SL 22: 13 och 19; jfr Thyrén III s. 118 och IV s. 136). Thyrén (III 18 § och IV 11 §) föreslår, att försök alltid skall vara straffbart ej blott vid rån och utpressning utan även vid stöld, bedrägeri och förskingring. Att så omfattande brottstyper lämnats i princip straffria på försöksstadiet är enligt Thyrén en orsak till att för närvarande så stor ojämnhet råder beträffande frågan hur långt ett förmögenhetsangrepp skall vara framfört för att straff skall inträda. Säkerligen, säger Thyrén (Principerna för en strafflagsreform ll s. 73 f), har det ingen tillräcklig grund i sakens natur, att den som inställt sig med vapen för att stjäla skall gå straffri, så länge ännu intet tillgrepp skett. medan den som jagar på annans mark straffas, även om han icke sett något villebråd; att den som, utan användande av dyrk eller falsk nyckel, försöker begå inbrott i uppsåt att stjäla blir straffri, medan blotta förfärdigandet av falsk nyckel, med kännedom om beställarens stölduppsåt, straffas; att avmejande av säd, i uppsåt att längre fram bortföra den, är straffritt, medan fällande av träd i samma syfte är straffbart; att försök till tjuvnad i allmänhet är straffritt. medan fordrande av gulden gäld är straffbart o. s. v. Kommittén. som delar Thyréns åsikt, föreslår att allmänna försöksbestämmelser införas vid stöld, bedrägeri, förskingring, trolöshet mot huvudman samt egenmäktigt brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel. Beträffande stöld och bedrägeri kan den nu rådande ordningen tydligen icke bibehållas med hänsyn till de av Thyrén påpekade ojämnheterna, och en förändring i den riktningen att inbrott och övriga nu straffbelagda fall göras straffria är icke tänkbar. Behovet att straffa förskingringsförsök är icke lika påtagligt, men i vissa fall framstår det dock som angeläget att kunna ingripa med straff redan på försöksstadiet. Det är sålunda önskvärt att straffrättsligt ansvar inträder om någon försöker avyttra eller pantsätta anförtrodd egendom men misslyckas, därför att den som får anbudet inser rätta sammanhanget. Trolöshet mot huvudman står förskingring så nära, att samma regel synes böra gälla båda brotten. Försök till 'egenmäktigt brukande av automobil bör vara straffbart redan med hänsyn till svårigheten att infånga s. k. billånare, sedan de väl satt sitt uppsåt i verket.

Vad förberedelse angår, är i stöldkapitlet för närvarande straff stadgat för förfärdigande eller anskaffande av dyrk eller falsk nyckel. Kommittén utsträcker det straffbara området till varje slags befattning med stöldverktyg. Förberedelse till bedrägeri är nu vanligen straffbar blott då den har formen av förfalskningsbrott. Kommittén föreslår att såsom särskilt brott skola straffbeläggas vissa andra åtgärder på ett lika tidigt stadium i brottsförloppet, nämligen utspridande av oriktiga uppgifter, som äro avsedda att påverka priset på varor, värdepapper eller annan egendom eller o& äro ägnade att påverka bedömandet av ett företag i ekonomiskt hänseende. Vidare föreslås straff för den som skadar eller söker skada sig eller annan till person eller egendom för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt, gärningar som nu äro straffbelagda endast delvis och i annat sammanhang, nämligen såsom allmänfarlig skadegörelse (se SL 19: 4 och 8). Slutligen vill kommittén straffbelägga vissa särskilt av ockrare gärna begagnade metoder, nämligen att såsom påtryckningsmedel vid krav mottaga handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller check utan täckning.

Om kommitténs förslag sålunda å ena sidan avser utvidgningar av det straffbara området, föreslår kommittén å andra sidan även inskränkningar däri, framför allt upphävande av sådana föråldrade straffbud vilka framstå som ineffektiva. Här må nämnas straffen enligt SL 22: 15 för den som far med spådom, signeri eller annan vidskepelse. enligt SL 23: 3 p. 2 för den som inom viss tid före konkurs indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan redovisa därför och enligt SL 23: 6 för den som rymmer för gäld.

Vad angår straffbudet mot spådom, signeri eller annan vidskepelse, föreslogs dess upphävande vid 1931 års riksdag i en motion (I: 153)., vilken emellertid på hemställan av första lagutskottet i dess utlåtande nr 13 icke föranledde någon riksdagens åtgärd. Utskottet, som lämnade en utförlig historik över de i lagrummet avsedda handlingarna, framhöll att dessa ursprungligen betraktats såsom brott mot religionen men nu bestraffades såsom i viss mån jämförliga med bedrägeri. Såvitt gärningen verkligen innefattar bedrägeri – någon bedriver mot bättre vetande spådom och skaffar sig därigenom betalning av en som tror på hans förmåga – föreligger, såsom Thyrén (IV s. 139) påpekat, intet skäl att icke behandla gärningen såsom vanligt bedrägeri. Utskottets skäl för avslag å motionen voro i huvudsak dels att partiella ändringar i strafflagen borde undvikas med hänsyn till den förestående allmänna strafflagsrevisionen, dels ock att även fall då gärningsmannen själv trodde på sin förmåga och alltså intet bedrägeri förelåge kunde innebära ett otillbörligt ockrande på annans vidskepelse. Då sakocker i kommitténs förslag gjorts straffbart, kunna fall av sistnämnda slag understundom bliva att straffa som ocker. Kommittén, som anser straff icke vara något lämpligt medel att bekämpa vidskepelse, har icke upptagit något annat straffstadgande i detta hänseende än de allmänna bestämmelserna om bedrägeri och ocker.

Bestämmelsen i SL 23: 3 p. 2 om straff för gäldenär som ej kan redovisa för vart influtna tillgångar tagit vägen bygger tydligen på en presumtion om att gäldenären dragit tillgångarna undan borgenärerna. En sådan bestämmelse kan enligt kommitténs mening icke lämpligen bibehållas i en modern strafflag.

Lika med oredlighet mot borgenärer straffas för närvarande den blotta omständigheten att en konkursgäldenär rymt och varit borta viss tid. Detta straffbud, som spelat en stor historisk roll, i det att de äldsta bestämmelserna om gäldenärsförbrytelser som självständiga brott utgjordes av straffstadganden mot förrymda gäldenärer, upptogs varken i lagkommitténs eller lagberedningens strafflagsförslag och har i den moderna utländska lagstiftningen i allmänhet fått bortfalla. Den historiska grunden till straffbudet torde hava varit, att gärningen ansågs berättiga till presumtion om brott; denna grund kan näppeligen åberopas för straffbudets bibehållande. Gärningen kan numera icke uppfattas som straffvärd på annan grund än att den försvårar konkursutredningen. I regel bör emellertid en gäldenär kunna förmås att fullgöra sina skyldigheter med avseende å konkurs genom anlitande av de i 4 kap. konkurslagen angivna tvångsmedlen, reseförbud, hämtning och häktning. Om en konkursgäldenär avvikit utrikes, kan det visserligen vara av intresse att kunna åberopa en grund för hans utlämning, men detta intresse får tillgodoses på annat sätt än genom att göra själva rymningen till ett brott, även om gäldenären icke medtagit några av boets tillgångar eller eljest gjort sig skyldig till annan dylik brottslighet. Kommittén har därför icke upptagit detta brott i sitt förslag.

Efter att nu hava redogjort för de föreslagna ändringarna av det straffbara områdets gränser och förskjutningarna därinom vill kommittén slutligen angiva några huvuddrag i utformningen av de enskilda brottsbegreppen. Den nuvarande lagen ger i fråga om flera av de viktigaste förmögenhetsbrotten ytterst ringa upplysning om begreppens innebörd, i det att den brottsliga gärningen helt enkelt beskrives med användande av dess eget namn. För stöld skall straffas "var som stjäl gods eller penningar", för bedrägeri "var som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar" och för förskingring den som "förfalskar svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods". Vad som menas med att stjäla, bedraga eller förskingra får i huvudsak bestämmas efter stadgad uppfattning inom rättstillämpningen och rättsvetenskapen. Kommittén föreslår i rättssäkerhetens intresse införande i lagen av närmare anvisningar om brottsbegreppens innebörd.

Kommitténs begreppsbestämningar grunda sig i stort sett på rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt och de av Thyrén i hans utkast lämnade beskrivningarna. Beträffande stöld har kommittén i likhet med Thyrén (III s. 115) mm i strid mot rådande uppfattning om gällande rätt bestämt begreppet på sådant sätt, att marknadsvärde hos saken icke fordras. Härigenom botas den i direktiven påtalade bristen, att tillgrepp av aktie eller av växel, check, sparbanksbok eller liknande fordringsbevis i vissa fall funnits icke vara straffbart såsom stöld. Bedrägeribegreppet har kommittén i olikhet mot Thyrén utformat på sådant sätt, att det omfattar svikligt förledande såväl till rättshandling som till faktiskt förfogande. Vad förskingring angår, skiljer sig kommitténs brottsbegrepp från det i nuvarande rättsvetenskap brukliga och av Thyrén utformade bland annat genom att härunder förts s. k. penningförskingring. Kommitténs begreppsbestämning torde emellertid stämma väl överens med menige mans uppfattning om den naturliga innebörden av ordet förskingring.

I viss mån skiljer sig kommitténs metod att beskriva brotten från den av Thyrén använda. Thyréns beskrivningar äro i högre grad än kommitténs inriktade på att klargöra vart de tveksamma gränsfallen äro att hänföra. Söker man i lagtexten klargöra allehanda gränsfall, bliva emellertid beskrivningarna lätt alltför invecklade och läroboksmässiga, och det är fara värt att lösningen av sällsynta gränsfall kan bortskymma själva de praktiskt betydelsefulla huvudfall, som lagrummet framför allt avser att träffa. Kommittén har sökt använda en enkel och lättbegriplig lagtext, som direkt för tanken på de därmed avsedda huvudfallen. För bedömande av gränsfallen får man i viss utsträckning lita till det uttryck för lagens anda och mening, som kommittén sökt att få fram genom själva uppställningen av lagstiftningen. En fullständig lösning av alla tänkbara fall är i alla händelser icke möjlig att giva i lagtexten, utan framdeles uppkommande oförutsedda frågor måste lämnas att tolkningsvis lösas. Det kan då ofta vara bättre att till ledning för tolkningen hava ett otvetydigt uttryck för lagens allmänna anda och mening än en noggrann detaljreglering, som gjorts utan tanke på den föreliggande frågan. I motiven har kommittén genom exempel och annorledes ingående behandlat de mera speciella frågor rörande gränserna för brottsbegreppen, som här inställa sig.

Kommitténs försök att göra brottsbeskrivningarna lättbegripliga är ett led i strävan att göra lagen folklig, så att den lättare kan fylla sin moralbildande uppgift. Ett annat viktigt led i denna strävan är, att så gott som varje brott erhållit sin särskilda benämning. Strafflagen säger för närvarande ingalunda alltid, att gärningsmannen skall dömas för visst brott, för stöld, för rån o. s. v.; ofta heter det blott, att han skall dömas till straff inom viss angiven strafflatitud. Allmänheten lägger emellertid snarast större vikt vid brottets rubricering än vid det ådömda straffet. Betydelsen av att brottet i domen anges till namnet blir större i den mån utvecklingen tenderar att ersätta de till visst mått bestämda straffen med åtgärder av mera obestämt innehåll, särskilt när enligt den nya lagstiftningen villkorlig dom kommer till användning utan att visst straff utsättes. Kommittén anser det önskvärt, att en straffdom såvitt möjligt anger namnet på det brott vartill den dömde befunnits skyldig. Emellertid föreslår kommittén icke nya namn för andra brott än de i 20–23 kap. upptagna förmögenhetsbrotten; inom detta område hava allenast ett par oaktsamhetsbrott lämnats utan namn.

För åtskilliga förmögenhetsbrott, som nu sakna namn, har kommittén bildat nya sådana. Några av dessa hava redan nämnts, exempelvis svindleri, olovligt förfogande, behörighetsmissbruk och mannamån mot borgenärer. Namnen äro i regel rent svenska samt såvitt möjligt korta och enkla. Ett brottsnamn som måhända till en början gör ett främmande intryck är häleri, vilket i kommitténs förslag ersätter det nu i dagligt tal, om också icke i strafflagen, brukade uttrycket tjuvgömmeri. Det av kommittén föreslagna brottsbegreppet omfattar emellertid ej blott befattning med olovligen åtkommet gods utan även fall då någon skaffar sig vinning av annans brott på helt annat sätt; och då det säkerligen skulle verka främmande att kalla exempelvis indrivning av fordran som tillkommit genom bedrägeri för tjuvgömmeri, torde detta namn icke vara användbart på den i förslaget upptagna brottstypen. Det nya brottsnamnet häleri kommer av stammen häla (gömma, skyla; avledning hälare), som finnes upptagen såväl i Svenska akademiens ordlista som i Östergrens ordbok.^[5] Det är alltså ett gammalt svenskt ord kommittén här återupptagit. Samma stam återfinnes i åtskilliga svenska ord, t. ex. hölja. och förekommer i skilda germanska språk. Brottet heter i Norge heleri, i Danmark Hæleri, i Tyskland och Schweiz Hehlerei samt i Holland heling.

En viktig fråga vid brottsbeskrivningarnas utformning är, huruvida man bör uppdela det straffbara området i ett stort antal brottstyper med olika straffsatser eller utforma färre och vidare brottsbegrepp. Den nuvarande svenska lagen går längre i uppdelning än de moderna utländska strafflagarna, vilka genomgående visa tendens att sammanföra handlingstyperna till större brottsbegrepp med vidare straffskalor. Särskilt långt i sådan riktning går den nya danska strafflagen av år 1930, som visserligen beskriver de viktigaste typerna av vinningsbrott var för sig men meddelar för dem alla gemensamma bestämmelser om straffsatserna. Mot ett system med få brottsbegrepp och vida straffskalor kan naturligtvis invändas. att likartade fall kunna leda till olika straff i rättstillämpningen. Otvivelaktigt ställer också ett sådant system större krav på domaren, men detta är nödvändigt för att straffrättsskipningen icke skall nedsjunka till schablonmässighet. Om det straffbara området indelas i alltför många brottstyper med trånga straffskalor, blir den oundgängliga följden dels att luckor uppstå och dels att en handling understundom måste hänföras under ett lagbud vars straffskala icke är avpassad därför, med påföljd att ett straff som framstår såsom orättvist måste ådömas. Kommittén har därför sammanfört spridda stadganden i gällande rätt till mera omfattande begrepp med vidare straffskala. Härvid har kommittén emellertid iakttagit varsamhet och icke gått så långt som vissa främmande lagar. Som exempel på sådant sammanförande kan nämnas åverkansbrotten, vilkas onödigt långt gående differentiering i SL 24 kap. ersatts genom mera omfattande brottsbeskrivningar.

Ett annat exempel, som för framställningen över från brottens arter till deras grader, rör de grova brottsfallen vid stöld. Ehuru det av ålder brukliga systemet att fördela stöldbrottet på en mängd specialfall med olika straffsatser tid efter annan förenklats, kvarstår i gällande rätt en vidlyftig uppräkning av grova brottsfall med strängare straff, och en sådan bibehålles även hos Thyrén (III 4 §). Hur man än gör en uppräkning av fall som skola behandlas strängare, kan det dock aldrig undvikas vare sig att uppräkningen blir ofullständig eller att de uppräknade brottstyperna omfatta även lindriga fall. Kommittén föreslår därför att till en strängare straffbestämmelse under namn av grov stöld sammanföras de fall, som med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet äro att anse som grova. Som exempel på grov stöld nämnes att gärningen är av särskilt farlig beskaffenhet – inbrott, fickstöld, medförande av vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel – eller att brottet avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Det är emellertid varken nödvändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grov stöld eller uteslutet att till grov stöld hänföra andra fall än de angivna.

Vad nu nämnts angående stöld ingår som ett led i ett av kommittén genomfört system att indela brotten i grader. I likhet med Thyrén föreslår kommittén avskaffande av den nuvarande fixa gränsen mellan stöld och snatteri efter det tillgripnas värde. Thyrén ville ersätta gällande bestämmelser om snatteri med en regel som öppnar möjlighet att låta straffet för stöld stanna vid böter, då det tillgripna är av ringa värde. Kommittén föreslår däremot att snatteri bibehålles såsom benämning på en särskild lindrigare grad av stöld, kännetecknad därav att brottet med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet, bland annat det tillgripnas värde, är att anse som ringa. Kommittén har alltså kommit till en indelning av brottet i tre grader, snatteri, stöld och grov stöld, varje grad med sin straffsats. Vid sidan härav bibehålles som ett privilegierat fall bodräkt, vilket i gällande rätt skäligen dunkla begrepp blivit närmare utformat på ett sätt som delvis avviker från vad för närvarande gäller.

I full överensstämmelse med gradindelningen vid stöld genomföres en dylik även vid bedrägeri och förskingring, vid vilka hittills motsvarande gradering saknats. Även i detta hänseende har kommittén genomfört förenkling i förening med lindring vid stöldbrotten men utbyggnad jämte möjlighet till betydande straffskärpningar vid brotten inom förmögenhetsomsättningen. Bedrägeri delas i bedrägligt förfarande, bedrägeri och grovt bedrägeri; förskingring i undandräkt, förskingring och grov förskingring. Kommittén har alltså här liksom vid stöld givit särskilda namn åt olika grader av samma brott. En fördel med detta system är att tiden för brottspreskription blir olika lång vid olika svåra fall. Som exempel på grovt bedrägeri eller grov förskingring nämnes bland annat, att gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring. Meningen är att förfalskningsbestämmelserna icke skola tillämpas jämte de här ifrågavarande, utan förfalskningen skall beaktas blott vid utmätande av straffet för grovt bedrägeri eller grov förskingring. Vid vissa andra brott föreslår kommittén en delning i två grader, normala och grova fall.

Den nu beskrivna gradindelningen grundar sig endast på de till brottet hörande omständigheterna ("omständigheterna vid brottet"); brottet hör icke betecknas som mer eller mindre grovt med hänsyn till omständigheter som röra brottslingens person. Återfall, som är en försvårande, omständighet av sistnämnda art, har emellertid av kommittén tillerkänts samma straffskärpande verkan som de omständigheter vilka göra brottet grövre. Under det att omständigheterna vid brottet till sin natur växla vid olika brott och därför angivits vid dessa, har återfallsinstitutet reglerats generellt i 4: 14. Regeln om återfall innebär, att straffet, där ej särskilda skäl däremot äro, skall så bestämmas som för närmast grövre form av samma brott är stadgat. Är återfallet snatteri, skall alltså straffskalan för vanlig stöld eller, om särskilda skäl därtill föranleda, straffskalan för snatteri tillämpas: däremot kan ett snatteri icke ens efter aldrig så många återfall komma under straffskalan för grov stöld, och brottsrubriceringen förblir alltid "snatteri". Är återfallet vanlig stöld, inträder möjlighet till straffskärpning upp till straffmaximum för grov stöld, men över den gränsen kan man ej gå ens om återfallet är grov stöld. Sistnämnda förhållande är ej egendomligare än att försvårande omständigheter vid brottet, även om de till aldrig så stort antal sammanträffa, icke kunna medföra straffskärpning högre än till maximum. De för de grova fallen föreslagna straffsatserna lämna också erforderligt utrymme för bestraffning även av brott, kvalificerade på mer än ett sätt.

Vad angår straffsatserna har kommittén haft ledning av den reform av straffsatserna för vissa brott som genomfördes vid 1937 års riksdag (se k. prop. nr 187 s. 96 f). Reformen avsåg bland annat att i fråga om straffmaxima likställa stöld. bedrägeri och förskingring, så att sammanlagda straffet för flera brott alltid i svåraste fall skulle vara straffarbete i sex år. Detta resultat åvägabragtes genom en sänkning av straffet för stöld och en höjning av straffet för förskingring. För högre resa stöld bestämdes högsta strafftiden till fem år, vilken vid stöld å särskilda tider eller ställen kan enligt särskild konkurrensregel höjas med ett år. För bedrägeri och förskingring är högsta strafftiden under försvårande omständigheter fyra år, vilken tid vid sammanträffande av brott enligt allmänna regler kan överskridas med två år. För gäldenärsbrott bibehölls sex års straffarbete som straffmaximum under motivering, att sammanträffande av brott i dylikt fall ägde ringa betydelse. Kommittén föreslår för grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring och grovt gäldenärsbrott ett maximum av sex års straffarbete, vilket vid sammanträffande av brott enligt allmänna regler kan överskridas med två år. Det bör härvid ihågkommas, att kommittén borttagit de nu för stöld gällande särskilda reglerna om återfall och sammanträffande av brott samt att ett brott följaktligen icke vid aldrig så hög resa kan få högre straff än maximum för första resan grovt brott. Att kommittén satt straffmaximum så högt som till sex år beror framför allt på önskan att skapa möjligheter till ett verkligt allvarligt ingripande mot storbedragare och andra grova brottslingar inom affärslivet, vilka i regel hava möjlighet såväl att bedöma sina handlingars innebörd som att förskaffa sig sitt uppehälle på hederligt sätt. Ett annat skäl har varit, att ny lagstiftning om villkorlig frigivning kan väntas komma att göra den effektiva strafftiden vida kortare än den ådömda (se SOU 1938: 25). Slutligen må framhållas, att den norska straffelovkomiteen föreslår sex års straffmaximum för grova fall av stöld, bedrägeri, förskingring och gäldenärsbrott.

De av kommittén föreslagna straffsatserna för förmögenhetsbrott gå icke högre än till sex års straffarbete för något annat fall än beträffande rån. För normala fall av stöld, bedrägeri, förskingring och andra därmed jämförliga brott stannar straffmaximum vid två års straffarbete. För egenmäktigt förfarande och motsvarande brottstyper är straffet böter eller fängelse med möjlighet att i grova fall gå upp till två års straffarbete. Straffskalan för grova fall av egenmäktigt förfarande är avsedd att användas bland annat, då maskindrivet fortskaffningsmedel olovligen tages och brukas vårdslöst eller utan att återställas, sålunda vid grövre former av billån och därmed likartade brott.

Såsom redogörelsen för frågor tillhörande straffrättens allmänna del utvisar får kommitténs förslag beträffande straffsatserna icke betraktas som slutgiltigt, i det kommittén räknar med att straffsatserna måste överses i samband med en reformering av straffsystemet.

---

1. En översikt över reformarbetet på straffrättens område 1932–1938 finnes fogad såsom bilaga till första lagutskottets utlåtande 1938 nr 45. Numera har ny lag om villkorlig dom utfärdats, varjämte kommittébetänkanden avgivits angående villkorlig frigivning (SOU 1938: 25), arbetsfostran (SOU 1939: 25) Och försök till brott (SOU 1940: 19).
2. Jfr Thyrén IV s. 131–140.
3. Placeringen framgår av den som bilaga vid betänkandet fogade översikten över gällande rätts motsvarigheter hos Thyrén och i kommitténs förslag.
4. Se Thyrén II s. 121; jfr patentlagstiftningskommitténs betänkande IV 1915 15&nsbp;§ samt s. 261–281 ävensom k. prop. 1931: 175 s. 10.
5. I en psalm från 1620-talet heter det:
   
   Gudh nåde thå then fattigha Siäl
   Hvar finnes then stadh ther hon sig häl
   I sådan hiertans qwidha.
   
   Östergren angiver (1928) ordet hälare såsom ålderdomligt, sällsynt och nästan blott förekommande i ordspråket "hälaren är så god som stjälaren" (tjuvgömmaren är icke bättre än tjuven).